SOU 1995:84

Kulturpolitikens inriktning : slutbetänkande

Till statsrådet och chefen för Kulturdepartementet

Genom beslut den 25 februari 1993 bemyndigade regeringen chefen för Kulturdepartementet att tillkalla en parlamentarisk utredning med uppgift att utvärdera kulturpolitikens inriktning med utgångspunkt i 1974 års kulturpoli— tiska mål och att göra en samlad bedömning av vilka lcrav och utmaningar kulturpolitiken har att möta på längre sikt samt att lämna förslag om mål för kulturpolitiken och åtgärder för att främja kulturlivet och en positiv utveckling av kulturen. Genom beslut den 15 december 1994 gav regeringen tilläggs- direktiv till utredningen.

Utredningen har antagit namnet ”Kulturutredningen". Med stöd av regeringens bemyndigande förordnade statsrådet Birgit Friggebo generaldirektör Ingemar Mundebo att vara ordförande fr.o.m. den 15 mars 1993. Sedan Mundebo entledigats från sitt uppdrag fr.o.m. den 9 december 1994 förordnade statsrådet Margot Wallström nuvarande lands- hövdingen Gerd Engman att vara ordförande fr.o.m. samma datum.

Till ledamöter förordnades fr.o.m den 15 mars 1993 riksdagsledamot Charlotte Branting (fp), kommunalråd Kia Ericson (s), riksdagsledamot Elisabeth Fleetwood (m), fil.dr. Thomas Ginner (s), riksdagsledamot Stina Gustavsson (c), riksdagsledamot Åke Gustavsson (s), kanslichef Bertil Norbelie (m), riksdagsledamot Elisabeth Persson-Grip (v), riksdagsledamot Anne Rhenman (nyd) och riksdagsledamot Alwa Wennerlund—Larsson (kds). Rhenman entledigades fr.o.m. den 18 augusti 1993 och i hennes ställe för- ordnades riksdagsledamoten Laila Strid Jansson (nyd) som i sin tur entledi- gades fr.o.m. den 9 december 1994. Den 15 december 1994 förordnades riksdagsledamötema Ewa Larsson (mp) och Annika Nilsson (5).

Som sakkunniga i utredningen förordnades fr.o.m. den 1 juni 1993 en— hetschef Catharina Blom (Landstingsförbundet), departementsråden Göran Lannegren, Thomas Lyrevik och Hans Sand samt sektionschef Ants Viirman (Svenska Kommunförbundet). Lyrevik entledigades fr.o.m. den 15 mars 1994 och i hans ställe förordnades departementssekreterare Charlotta Gustafsson. Den 1 februari 1995 entledigades Göran Lannegren och i hans ställe förordnades departementssekreterare Hans Enflo.

Som experter förordnades den 1 november 1993 förbundssekreterare Anders Ekman (Folkbildningsförbundet), direktör Göran Löfdahl (Kultur- rådet), som entledigades fr.o.m. den 1 februari 1995, samt departements- sekreterare Agneta Spetz. Rättschef Marianne Eliason förordnades fr.o.m. den 1 december 1994. Den 20 februari 1995 förordnades kammarrätts- assessor Lars Emanuelsson Korsell som expert.

Till huvudsekreterare fr.o.m. den 1 maj 1993 förordnades kulturchef Hans Johansson och till biträdande sekreterare departementssekreterare Christer Bogefeldt. Som biträdande sekreterare i utredningen förordnades också av- delningschef Jan—Erik Billinger fr.o.m. den 26 juli 1993, avdelningschef Margareta Cronholm fr.o.m. den 1 december 1993 och fil.kand. Marika Romanus fr.o.m. den 1 september 1994. Avdelningschef Christina von Arbin samt byrådirektör Bo Nilsson har under perioden februari — juli 1995 medverkat i sekretariatets arbete. Monica Berglund har varit kommitténs assistent.

Kulturutredningen publicerade i februari 1994 antologin ”Förnyelse och kontinuitet” (SOU 1994z9). Kommittén överlämnade den 10 maj 1995 delbe- tänkandet "Sjöhistoriska Museets lokalisering" samt den 31 maj 1995 delbe- tänkandet "Kulturutredningens ställningstagande i anledning av Museiutred- ningens betänkande Minne och bildning”.

Kulturutredningen överlämnar härmed sitt slutbetänkande ”Kulturpoliti- kens inriktning". Till betänkandet är fogar ett antal reservationer och särsldlda yttranden. Vårt uppdrag är därmed avslutat.

Stockholm i augusti 1995

Gerd Engman

Charlotte Branting Kia Ericson Elisabeth Fleetwood Thomas Ginner Stina Gustavsson Åke Gustavsson Ewa Larsson Annika Nilsson Bertil Norbelie

Elisabeth Persson—an Alwa Wennerlund—Larsson

/ Hans Johansson Jan-Erik Billinger Christer Bogefeldt

Margareta Cronholm Marika Romanus

Sammanfattning

1. Kulturens betydelse

Ordet kultur har många innebörder. Vi använder ordet kultur som ett beskri- vande, inte som ett värderande eller normerande begrepp. Med kultur menar vi konstartema, medierna, bildningssträvanden och kulturarven.

Ett praktiskt/politiskt fungerande kulturbegrepp måste beröra både kultu- rens kommunikativa sidor, processer och materiella uttryck. Det kulturpoli- tiska ansvarsområdet, kulturpolitikens "hemmaplan", är smalare än vårt kul- turbegrepp. Samarbete mellan det politiskt/administrativa kulturområdet och andra samhällsområden är ytterst viktigt. Målen för kulturpolitiken bör gälla all kulturverksamhet oberoende av till vilken sarnhällssektor aktörerna räknas.

Kulturens betydelse kan beskrivas utifrån olika perspektiv. För individen fyller kulturen många funktioner som varierar mellan individer och under olika skeden i livet. I vidaste mening ger kulturen människor en viktig del av deras identitet. Men kulturen ger också redskap för var och en att själv forma den egna identiteten, att uttrycka tankar och känslor och att påverka och för— ändra. Konsten är ett kvalificerat uttryck för människans fantasi och kreativa förmåga. De konstnärliga processerna och uttrycken är centrala för rikedomen i kulturlivet. Massmedierna öppnar nya möjligheter för kommunikation och kulturupplevelser. De ger också nya redskap för att uttrycka vem man är eller vill vara Samspelet mellan radion, televisionen och den ”levande" kulturen är en av nycklarna till ett mångsidigt och vitalt kulturliv. Varje generation måste tillägna sig historisk och kulturhistorisk insikt, inte bara i det som varit, utan också för att den visar vägen framåt genom att ge klarare uppfattning om möjligheter och begränsningar.

Det finns ett nära samband mellan ett rikt och mångsidigt kulturliv och ett öppet och demokratiskt samhälle. Kulturen utgör en väv som håller ihop samhället.

Förnyelse och kontinuitet är två grundläggande dimensioner i kultur och kulturpolitik. De samspelar dynamiskt. All förnyelse har sin utgångspunkt i ett historiskt sammanhang.

2. Kulturen i ett föränderligt samhälle

Framtiden är inte uteslutande föränderlig och oförutsägbar. Det geografiska läget, naturresurser, befolkningsstorlek, språkområde och bebyggelse är givna eller stabila förutsättningar. Ökade internationella kontakter genom in- vandring, resande, andra kontakter över nationsgränserna och snabb teknisk utveckling ändrar existerande förhållanden och skapar nya förutsättningar.

Förändringari arbetslivet pågår hela tiden. Det ställer nya krav på de an- ställda och leder till att gränsen mellan arbete och fritid förändras. Utbildning och kunskap är avgörande förutsättningar både för den enskildes möjligheter och för samhällets utveckling. Ingen faktor har heller så starkt samband med delaktighet i kulturlivet som utbildning.

Verkligheten ger näring åt fantasin. Den internationella upplevelseindustrin kommer att expandera och erbjuda bilder av verkligheten och interaktiva pro- dukter kring olika fantasivärldar. Den angloamerikanska dominansen är stor, skildringar av våldet kommersialiseras. Att stimulera och stödja en mångsidig kulturverksamhet som ger näring åt den skapande fantasin är angeläget.

Den tekniska och vetenskapliga utvecklingen utmanar nuvarande värdesys- tem. Frågor om globala problem kring fred, överlevnad, hushållning av na- turresurser och om nationella problem kring välfärd och omsorg om barn, gamla och sjuka väcker liknande frågor.

Kampen för ett av humanistiska värden präglat samhälle med stort uU'ym- me för den enskilda människan måste prägla alla offentliga insatser.

3. De senaste 20 årens kulturpolitiska erfarenheter

Genom 1974 års beslut fick kulturområdet en mera jämbördig ställning med andra samhällsområden där offentliga insatser görs. Målen har fungerat inspi— rerande på kulturarbetet. Den politiska samsyn på kulturpolitiken som målen ger uttryck för har haft stor betydelse för utvecklingen.

Strukturer och verksamheter på kulturområdet är sig lika över 20 år. Några förändringar har skett. På radio- och tv-ontrådet har flera kanaler kommit till, både svenska och utländska. Nätet av regionalt verkande kultur- institutioner har stärkts. Lokala kulturinstitutioner har byggts ut. Centralt producerade tuméer respektive vandringsutställningar har minskat till förmån för regionalt förankrad verksamhet. Fria teatergrupper har blivit fler. Antalet konstnärer har ökat betydligt, framför allt antalet kvinnliga konstnärer. Konstområden, genrer och verksamhetsforrner med stark institutionsstruktur har ytterligare förstärkts. De statliga insatserna på kulturrniljövårdens område har byggts ut och stödet till folkbildningsarbetet och amatörverksamheten har förstärkts.

Samspelet mellan kulturområdet och andra samhällsområden har utveck- lats. Roll- och ansvarsfördelningen mellan staten, landstingen, kommunerna och organisationslivet är förändrat endast på några enskilda punkter.

Kommunerna har fått utvidgade skyldigheter på flera områden, bl.a. i frå- ga om skola och åldringsvård.

Offentliga medel har varit det dominerande styrmedlet i kulturpolitiken. De offentliga medlen ökade under periodens första del. Därefter har anslagen i stort sett legat stilla. Proportionerna mellan olika konstarter/verksamhetsfor- mer har förskjutits.

Kulturvanoma har under perioden varit stabila både vad gäller egenaktivi— teter och besök. Den största förändringen gäller besök på musikevenemang som ökat kraftigt. Utbyggd förskola och ökad medellivslängd är faktorer som påverkar kulturvanoma.

Stora satsningar har gjorts framför allt på barn i förskoleåldem och yngre skolbarn. De yngre barnen är också de som är mest kulturellt aktiva. Sam- bandet mellan kulturvanor och utbildningsnivå är utomordentligt starkt.

Skillnaderna mellan olika grupper förändras långsamt. Förlängd utbildning kan dock leda till viss utjämning.

4. Mål för den nationella kulturpolitiken

Genom kulturpolitiken tar det offentliga ställning till kulturens betydelse, olika verksamheters funktioner och angelägenhet, deras ekonomiska villkor och behov av stöd.

De övergripande målen för kulturpolitiken ska uttrycka det som är viktigt för den kulturella utvecklingen och ger ramen för kulturpolitiken som helhet. De övergripande målen bör kompletteras med sektorsmål inom olika kultur- områden och verksamhetsmål för myndigheter, institutioner och bidrag. Frå- gan om metoderna i kulturarbetet samt uppföljning och utvärdering av resulta- tet av olika insatser behöver ägnas mer uppmärksamhet i framtiden, särskilt frågorna om hur man fångar in kvalitativa förhållanden och långsiktiga effek- ter.

Liksom tidigare bör staten i första hand stödja och stimulera kulturverk- samheten, inte reglera den.

Som mål för kulturpolitiken föreslår vi följande:

Kulturen ger människan glädje, insikt, många uttrycksmöjligheter och ett rikare liv.

Kulturpolitiken ska därför

värna yttrandefriheten och ge reella yttrandemöjligheter, verka för delaktighet och stimulera eget skapande, främja konstnärlig och kulturell förnyelse och kvalitet, ta ansvar för kulturarven och främja ett positivt bruk av dem, ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället.

Medlen skiftar mellan olika verksamheter. Några allmänna medel är till- gänglighet, decentralisering, medierna som kulturbärare och internationella kontakter.

5. Motiv för offentligt kulturstöd

Grunden för kulturlivet är människors intresse och engagemang, enskilt eller tillsammans med andra. Möjligheterna att tillgodose intressena skapas i stor utsträckning av människorna själva. Deras val påverkas också av marknaden och av beslut inom den offentliga sektorn.

Tre fjärdedelar av kulturutgiftema är privata utgifter. Det offentliga kultur- stödet varierar mellan olika kulturområden och verksamheter.

Utgångspunkten för våra förslag till mål för kulturpolitiken är att kulturen har ett värde i sig. Men motiven för det offentliga kulturstödet och frågan om de nuvarande statliga insatserna är ändamålsenligt utformade kan också diskuteras utifrån ekonomisk teori och terminologi. Det visar på en rad motiv för offentliga åtaganden.

Stöd till vissa branscher, litteratur, fonogram, kulturtidskrifter och film, innebär att staten till förhållandevis låg kostnad främjar kvaliteten och bidrar till ökad mångfald. Stödet till folkbildning och föreningsliv bidrar till att upp- rätthålla en verksamhet som framför allt tar sikte på att öka delaktigheten i kulturlivet. Särskilt viktigt är insatserna för att nå de lågutbildade. Motivet för statens stöd till offentliga kulturinstitutioner är att de bedriver en verksamhet som är betydelsefuu ur ett nationellt perspektiv. Stödet till konstskapare utan- för institutionerna är kopplat till dels utnyttjandet av konstnärernas verk ge- nom inskränkning i upphovsrätten, dels möjligheten till fortsatt och fördjupat

konstnärligt arbete. Det statliga stödet till kulturmiljövård utgår också från ett nationellt ansvarstagande och fungerar i stor utsträckning som stöd och stimulans till privata fastighetsägare.

En särskild granskning av stödet till regionala kulturinstitutioner visar att fortsatt statlig medfinansiering av dessa är nödvändig. Deras verksamhet är vikti g för att säkerställa en nationell kulturpolitik och innebär att professionell kulturverksamhet permanent kan bedrivas på ett drygt trettiotal orter landet runt. Kraven på institutionerna bör förtydligas. Skulle staten dra sig ur fi- nansieringen kan kommuner och landsting i dagens ekonomiska situation, enligt vår bedömning, inte kompensera bortfallet av statsbidrag. Verksamhe- ten kommer att minska samtidigt som statens möjligheter att påverka den kulturpolitiska inriktningen upphör.

6. Ansvarsfördelning och samverkan

Det mesta som skeri det "levande” kulturlivet har en starkt lokal förankring. Det är därför många förhållanden som bäst kan bedömas på lokal nivå och som bör finansieras inom ramen för ett lokalt ansvarstagande. Primärkom- munemas ansvar för stöd till kulturverksamhet är även i framtiden en grund- val för de offentliga kulturinsatsema.

De kulturverksamheter för vilka de enskilda kommunerna är för små som bas bör även i framtiden i första hand organiseras på regional nivå. Samver- kan inom länen och över länsgränser kommer att behöva öka. På sikt kan den regionala indelningen av landet komma att ändras vilket kan påverka det re- gionala ansvarstagandet på kulturområdet.

Kommuner och landsting ska självklart formulera mål för den egna kultur- politiken. Det är en styrka att det finns en samsyn om måleri mellan stat, landsting och primärkommuner.

Inom ramen för den nationella kulturpolitiken är det vissa uppgifter som bara kan fullgöras av staten och andra som naturligen faller på staten. De är:

— åtgärder knutna till befogenheter som bara staten har, — verksamheter som inte har någon särskild regional eller lokal förankring, — verksamheter där det nationella helhetsperspektivet är dominerande, — insatser för att åstadkomma en rimlig geografisk spridning.

Dialogen mellan företrädare för stat, landsting och kommuner om den kulturella helheten i regionerna, vilka samlade utvecklingsbehov och utveck- lingsidéer som där finns, vilka prioriteringar respektive part vill göra o.dyl. behöver utvecklas.

Grundläggande förutsättningar för kulturlivet skapas utanför kulturornrå- det. Insikter och erfarenheter inom konst och kulturverksamhet i övrigt på- verkar utvecklingen på en lång rad andra onu'åden och har betydelse för sam-

hällsklimatet i stort. Målen för kulturpolitiken bör gälla alla nivåeri samhället och alla samhällssektorer.

Vi lägger en grund för statens framtida prioriteringar på kulturområdet ge- nom att:

— ange viljeinriktnin gen för kulturpolitiken, — avgränsa det statliga ansvarsområdet, — söka så effektiva medel som möjligt för de statliga insatserna, — i övrigt diskutera profil och proportioneri det statliga kulturstödet.

7. Kulturen i internationell belysning

Den ökade intemationaliseringen slår igenom i många olika avseenden. Den erbjuder en rad nya möjligheter samtidigt som den väcker förslag om åtgärder för att skydda det som är inhemskt.

Kultursamarbetet inom EU innebär dels att kultur ses som en dimension som bör genomsyra hela samhällsutvecklingen, dels som ett område för sär- skilda programinsatser. Det är viktigt att de nya möjligheter som medlemska- pet i EU erbjuder till fullo utnyttjas. Ansvariga sektorsmyndigheter bör ge hög prioritet åt bevakning av och information om frågor som rör EU.

Nordiskt och europeiskt kultursamarbete bör föras vidare inom ramen för existerande organisationer. Det regionala kultursamarbetet över nationsgrän- serna kommer att öka.

Ansvaret för internationellt samarbete bör ligga på respektive kulturinstitu- tion. Löpande internationella kontakter och stöd till konstnärligt utbyte bör ingå i respektive sektorsansvarig myndighets uppgifter Svenska institutets uppgifter i det avseendet bör begränsas.

Den samlade kunskapen om export av svensk konst och kultur är mycket bristfällig. En kartläggning bör snarast göras som pekar på möjligheter och hinder.

8. Kulturvanor och förändringsstrategier

Kultur, i bemärkelsen aktiviteter och utbud man väljer att delta i, berör i stort sett alla svenskar men på olika sätt och i olika omfattning. Men en del står helt utanför det ”levande" kulturlivet och deltar aldrig i studier, amatörverksamhet elleri olika kulturevenemang. Skälen att inte delta handlar dels om påtagliga - hinder som geografiska avstånd, arbets— och familjeförhållanden, kostnader, Språksvårigheter eller handikapp, dels om psykologiska och sociala meka- nismer. Brist på kunskap om konstnärliga och kulturella koder är ett annat skäl.

Skillnaderna i kulturvanoma mellan olika individer och grupper är stora. Den grupp som är mest aktiv i kulturlivet är unga, välutbildade kvinnor och den grupp som är minst aktiv är äldre lågutbildade män. Generellt är kvinnor mer kulturellt aktiva än män och högutbildade mer aktiva än lågutbildade. Det finns både direkta och indirekta samband mellan utbildning och kulturvanor.

Kulturvanor är en del av ett större sammanhang och ingår i ett mönster av sociala vanor, kontakter och relationer med andra människor.

Det som avgör om människor deltar i kulturlivet eller inte är framför allt två faktorer — om man vill och om man kan. För att öka delaktigheten i kul- turlivet är det därför drivkraften och möjligheterna som ska stärkas.

Viktiga led i en strategi för förändring är:

— väl fungerande samspel mellan kulturpolitiken och politiken på andra sam- hällsområden, inte minst inom det sociala området och utbildningssektom, — lyhördhet för människors behov och initiativ, — publikarbete utifrån olika målgruppers situation, _ massmediernas betydelse för att öka delaktigheten.

Inom ramen för denna strategi föreslår vi en satsning på ”länskonstnärer" inom olika kulturområden.

9. Börja med barnen

De estetiska uttrycken är av grundläggande betydelse för ett barns förmåga att tolka och förstå vad som händer i omgivningen och att uttrycka upplevelser och känslor.

De viktigaste förutsättningama för att ”odla" det lilla barnets estetiska ut- tryck finns i dess nära omgivning, i hemmet, förskola och skola. Utbudet i massmedierna spelar en viktig roll. Staten bör ställa krav på att svenska radio- och tv-företag sänder program på tider som passar barnen och som bidrar till att vidga deras kulturella erfarenheter och upplevelser.

En betydande del av insatserna inom kulturområdet avser barn. Staten, landstingen och kommunerna har ett gemensamt ansvar för att se till helheten så att tillgängliga resurser utnyttjas på ett effektivt sätt.

Förskolan har möjligheter att låta barn ägna sig åt kulturverksamhet. Uppgiften att främja barns estetiska uttrycksförmåga och att låta barnen möta och ta del av olika konstnärliga uttrycksformer bör förstärkas i förskolans ar- bete.

Personalens kunskaper och inställning är avgörande. En utvärdering bör göras av förskollärarutbildningen särskilt med avseende på estetiska och praktiska ämnens ställning och på samspelet mellan estetiska verksamheter och barns utveckling.

Kunskapen om hur barn kan tillgodogöra sig kulturella upplevelser och att utveckla modeller och metoder för att göra möten mellan konsten och barnen meningsfulla bör ökas och spridas genom särskilda insatser.

De estetisk/praktiska ämnena ger möjligheter i eget skapande. Kulturverk— samheter bör integreras i övrig undervisning och i verksamheter som rör skolan som helhet. En nationell utvärdering som belyser främst dessa aspek- ter bör göras av Skolverket.

Lärarnas engagemang för kultur är avgörande för allt kulturarbete i skolan. En särskild satsning i skolan på att stärka de unga egna uttrycksmöjligheter bör göras.

Musikskolor spelar en viktig roll för intresset för musik och möjligheten till egen utövning. En utveckling av musikskolor till att också omfatta verk- samheter inom andra konstområden är betydelsefull. En ökning av antalet kulturskolor är positivt.

10. Ungdomars vilja och val

Kulturpolitiska insatser för ungdomar måste göras med utgångspunkt i de villkor som gäller för dagens unga.

Ungdomars förhållningssätt till olika kulturyttringar påverkas från många håll. Normer och värderingar i hemmen, vad som anses som legitimt i sam- hället, vad som är accepterat i kamratkretsen och budskapen i massmedierna präglar dem. För många ungdomar är kulturlivet en arena för strävan att mar- kera sin självständighet i förhållande till samhället i övrigt, liksom att finna en egen identitet och utvecklas till självständiga individer.

De viktigaste kulturpolitiska insatserna för ungdomar görs på lokal nivå. Flexibla lokaler och satsningar på ungdomar som själva inte väljer att delta i organiserad verksamhet är angelägna. Kultur i form av estetiska verksarnhe- ter, kunskap om massmedier och kunskaper om historiska sammanhang och traditioner bör nå alla elever och ingå i alla program i gymnasieskolan.

Insatser för att stärka ungdomars eget skapande ser vi som ett centralt in— slag i en samlad ungdomspolitik. En kraftfull satsning bör göras med medel ur Allmänna arvsfonden.

Ungdomars kreativa förhållningssätt till bildmediema måste bejakas. Även annat massmedieinriktat arbete attraherar de unga. Ett kraftfullt stöd till mul- timedieverkstäder bör införas och fördelas av Kulturrådet.

Kulturens roll i föreningslivet bör förstärkas. Det är angeläget att kulturinstitutionema utformar sin verksamhet bl.a. med utgångspunkt i de ungas värld. Det är vid övergången från gymnasieskolan till fortsatt utbildning eller förvärvsarbete som det ojämna intresset för kultur- livet blir tydligt. Nuvarande studeranderabatt bör omformas till en generell ungdomsrabatt. 1 de kulturområdesvisa kapitlen läggs en rad förslag som

bl.a. syftar till ökad rörlighet och dynamik inom kulturlivet och som bör skapa bättre förutsättningar för en verksamhet med inriktning på ungdomar. Kulturinstitutioner bör ges i uppdrag att upprätta bokslut där man kan avläsa vilka insatser institutionerna gjort för barn och ungdom, vilka effekter som uppnåtts och vilka slutsatser som dras för den framtida verksamheten.

11. Etniska och språkliga minoriteter

Invandringen har starkt påverkat det svenska samhället Konstnärligt skapan- de är uttryck för grundläggande mänskliga behov. Det kan därmed bidra till att bygga broar mellan människor av olika nationaliteter och etnisk tillhörig- het.

Stöd till professionellt konstnärligt skapande tar sin utgångspunkt i kravet på kvalitet. Konstnärer med invandrarbakgrund ska stödjas på samma grun- der som gäller för konstnärer med svensk bakgrund. Stödet till invandrar- organisationer bör öka.

Att behärska det svenska språket är nödvändigt för att ta sig in och verka i samhället och bli delaktig i det svenska kulturlivet. Språk och kultur är oupplösligt förenade med varandra och den viktigaste identitets- och kulturbä- raren. Undervisning i det egna språket är därmed ett stöd till att bevara och uttrycka det egna kulturella arvet.

Kulturinstitutioner och särskilt museerna har en viktig uppgift att förmedla kunskap och upplevelser om historia och kulturliv i Sverige också till invand- rare.

I verksamheter med konsrnärer av olika etniskt ursprung skapas nya ut- tryck. Det finns skäl att stödja en utveckling av etniskt gränsöverskridande och mångkulturell verksamhet.

Samerna tillerkänns i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land en särställning gentemot andra språkliga och etniska minoriteter. Stödet till samisk kultur och forskning bör förstärkas. En samisk teater bör inrättas.

Insatser bör även fortsättningsvis göras föra att bevara språket och kultu- ren i Tornedalen.

12. Funktionshindrades kulturella möjligheter

Kulturpolitiken syftar till att erbjuda kultur till alla. Åtskilliga förbättringar för de funktionshindrade har gjorts, men ytterligare insatser behövs. Den fysiska tillgängligheten bör förbättras och bristeri anpassningen av kulturutbudet bör åtgärdas. Att utveckla de egna kulturella uttrycken bör vara en fråga för han- dikapporganisationema själva och för de studieförbund de samarbetar med.

Vikten av en nära dialog mellan de funktionshindrade och kulturinstitutioner- na betonas.

Ledsagare och assistenter till funktionshindrade bör få utbildning på kul— turområdet. Krav på handikappanpassning bör slås fast för samtliga mark- sändande radio- och tv-kanaler. Nya tekniska lösningar bör utnyttjas för om- vandling av text till syntetiskt tal och för att förse svenska filmer med text re- dan i samband med visning på biograf.

13. Kulturen i vardagsmiljöema

Kulturen är en del av vardagen. I arbetslivet kan konsten utgöra en frigörande och inspirerande kraft och bidra till att utveckla personal och företag. Gemen- skapen på arbetsplatser kan betyda mycket för dem som inte har vanan att delta i kulturlivet. Arbetsplatser är också en viktig del av vån gemensamma kulturarv. Det är angeläget att utvecklingen av kulturlivet leder till ökad del- aktighet, jämlikhet och jämställdhet. Mot den bakgrunden är det statliga stödet till kultur i arbetslivet ett viktigt medel.

Området där vi bor är också en plats för social och kulturell gemenskap. Gränserna mellan arbetstid och fri tid kommer troligen att förskjutas i framti- den. Boendemiljön är därmed en viktig utgångspunkt för arbetet med att vidga människors delaktighet i kulturlivet. En samsyn bör utvecklas för sats- ningar på kulturverksamhet i människors olika miljöer.

Vi betonar betydelsen av kulturverksamhet och kulturaktiviteter som inslag i vårdsektoms olika delar för såväl de vårdade som för personalen.

14. Eldsjälama och organisationerna

Engagerade människor och ett brett förankrat, vitalt föreningsliv är nödvändi- ga förutsättningar för ett levande kulturliv. Föreningslivet i vid mening berör de flesta svenskar. Många föreningar bedriver någon form av verksamhet som berör kulturområdet. Studieförbunden spelar en viktig roll genom studiecirklar och som ar- rangörer av kulturprogram. Öppenheten mot allmänheten är ett tydligt känne- tecken för deras arbetssätt. Kulturföreningars roll liknar studieförbundens,

men verksamheten är inriktad på viss kulturform. Värdet av studieförbunds och föreningars verksamheter menar vi är:

— bredden i den skapande verksamheten, — mångfalden i kulturprogram och annan kulturverksamhet, — öppenheten för människor och tankar, — rollen som en kraft i samhällets demokratiska, sociala och kulturella ut- veckling.

Studieförbunds och föreningars fyra roller inom kulturområdet är att ge rum för egen verksamhet, svara för arrangemang, rekrytera publik samt för- djupa kunskaper och påverka beslut.

Motiven för det offentli ga stödet till folkbildningen är dels dess egenvärde, dels att den fungerar som ett instrument för utbildnings- och kulturpolitiken. Det talar för att anslaget till folkbildningen även fortsättningsvis hålls samman som ett enda anslag.

Folkbildningen behöver spela en stor, aktiv och fömyande roll på kultur— området. Vi ser t.ex. stora möjligheter till utveckling av folkbildningsarbetet i ökat samspel med organisationer, kulturinstitutioner, konstnärer och andra eldsjälar. En nära dialog mellan Statens kulturråd och folkbildningens organi— sationer bör upprätthållas.

Kulturföreningama spelar stor roll för den enskildes möjligheter att möta likasinnade, att själv vara aktiv och odla det egna intresset. Statens stöd till kulturföreningama bör förstärkas.

15. Det konstnärliga arbetets former och villkor

Det konstnärliga arbetet går tillbaka på uttrycksbehov som svarar mot olika sinnesintryck. En av dess viktigaste funktioner är av identifierande karaktär. Det har också en utforskande och experimentell hållning och därigenom en fömyande och vitaliserande effekt på samhället.

Villkoren för det konstnärliga arbetet måste vara generösa. Kraven på kvalitet måste göras tydliga.

Den konstnärliga arbetsmarknaden karaktäriseras av att utbud är större än efterfrågan. Ökningen av antalet konstnärer har de senaste decennierna varit betydligt större än ökningen av antalet arbetstillfällen. Många konstnärer kan inte försörja sig på sitt konstnärliga arbete.

Kulturarbetsmarknaden blir allt mer en uppdragsmarknad, vilket bl.a. le- der till att egenföretagande och frilansverksamhet ökar.

På lång sikt är det på den privata marknaden som nyckeln till ökade arbets- och inkomstmöjligheter ligger. Det arbetsmarknadspolitiska intresset av att vidga den privata marknaden sammanfaller, på ett övergripande plan, med kulturpolitikens strävanden att öka delaktigheten och deltagandet i kulturlivet.

Med den permanenta obalansen som råder på kulturarbetsmarknaden kan det ligga nära till hands att begränsa tillströmningen till de konstnärliga yrkena men vi vill inte förorda sådana åtgärder.

Vi föreslår att fortbildnings- och vidareutbildningsmöjlighetema för konst- närligt verksamma byggs ut vid de konstnärliga högskolorna.

16. En samlad konstnärspolitik

Kulturpolitiken syftar bl.a. till att skapa bästa möjliga förutsättningar för det yrkesmässigt konstnärliga arbetet.

Upphovsrättslagen bör aktivt användas som ett instrument inom kulturom- rådet.

Frågan om ett generellt konstnärsstöd behandlas utförligt. En analys av förslag till egenavgiftsfond pekar på en rad nackdelar som leder till slutsatsen att en sådan fond ej bör inrättas. Ett alternativt förslag till generellt stöd i form av en inkomstförstärkning benämnt konstnärstillägg har också övervägts. Inte heller det förslaget bör genomföras. Mot denna bakgrund föreslår vi en kraf- tig ekonomisk förstärkning av nuvarande selektiva konstnärsstöd bl.a. genom att inkomstgarantiema behålls i nuvarande omfattning, långtidsstipendiema byggs ut till 150 stycken, medlen för statsbidrag, projektbidrag och arbetssti- pendier, intemationth utbyte och allmänna konstnärspolitiska insatser ökas.

En del av de arbetsmarknadspolitiska medel som dels avser utbildning, dels svarar mot den strukturella arbetslösheten bör överföras till kulturområ- det. Arbetsmarknadsverkets insatser bör i ökad utsträckning anpassas till de speciella förhållanden som råder på det konstnärliga området.

17. Massmediemas möjligheter

Vi ser massmedierna som en del av kulturpolitiken. Yttrandefriheten och den konstnärliga friheten utgör grunden för deras roll i kulturlivet och i samhälls- debatten. Massmediema gör det möjligt att sprida kultur till många. Nya ut- trycksformer utvecklas och genom förenklad produktionsteknik ökar också den enskildes uttrycksmöjligheter.

Det är angeläget att motverka maktkoncentration inom medievärlden. Det är viktigt med ett kraftfullt offentligt ansvarstagande för att bevara och utveckla public service—verksamheten som förmedlare av ett varierat utbud av hög kvalitet med stort utrymme för inhemska uttryck. De mottagaravgifts- stödda företagen bör upprätta public service-bokslut.

Även villkoren för reklamfinansierade tv- och radiokanaler bör innefatta krav av kulturpolitisk karaktär.

Antalet för tv bearbetade överföringar av musik- och teaterföreställningar bör öka genom ökat samarbete med teatrar och orkestrar i landet. Dramaten och Operan i Stockholm bör ge högre prioritet åt att utnyttja radio och tv för att nå hela befolkningen.

Nya nätverk och informationssystem bör säkras för fritt tankeutbyte. In- satser bör göras för att utveckla databaser inom kulturområdet och göra in— formationen tillgänglig för allmänheten. Ett särskilt kultumät "Kultumät Sve— rige” bör kunna skapas för att öka tillgängligheten till den samlade kunskapen och informationen inom kulturinstitutionema. Statens kulturråd ges i uppdrag att ta initiativ till en försöksverksamhet med informationsstationer på biblio- tek.

Utveckling av multimedieproduktioner av hög kvalitet inom kulturområdet bör göras, bl.a. genom satsning på ett kreativt centrum.

Konstnärsnämnden ges i uppdrag att ge stöd till utveckling och förnyelse av de konstnärliga uttrycken i massmedierna och genom datatekniken.

Ansvaret för kulturpolitisk uppföljning och utvärdering på massmedieom- rådet bör läggas på någon existerande myndighet på kultur- och medieområ- det.

18. Kulturarv — grunden vi står på

De kulturarv som format vår omvärld är den grund som alla står på och den baskunskap som berör alla. Kunskap om och förståelse för det samhälle man lever i och de historiska skeenden som format det. är förutsättningar för att kunna delta aktivt i den demokratiska processen. Vi betonar att ett aktivt för- hållningssätt till kulturarven måste prägla ett humanistiskt samhälle.

En vidgad syn på kulturarven innebär att de genomsyrar arbetet inom alla samhällssektorer. Rätt utnyttjat ger kulturarven en bas för integration i en vid gemenskap. Fel utnyttjat riskerar allmänna symboler att tas över av grupper med syftet att forma front mot de utanförstående.

Kulturmiljön kan ses som en för alla tillgänglig historiebok öppen att läsas av var och en som medvetet söker kunskap men också som förmedlare av in- tryck på en omedveten nivå.

De konstnärliga arven kommer till uttryck i kultur-institutionernas arbete och i pågående konstnärligt skapande.

Kulturarven ska vara åtkomliga för alla. Det ställer krav på museer, arkiv, bibliotek, kulturvårdsmyndigheter och konstnärliga institutioner.

19. Kulturmiljövård i ett brett perspektiv

Förändrad näringsstruktur, stora befolkningsomtlyttningar och ökad invand- ring har lett till att kulturrniljövården får en allt mer strategisk roll. Behovet av att relatera sig till historien och ta avstamp i de värden som finns materiellt och immateriellt ökar. Vikten av en varierad och innehållsrik miljö som för- enar historisk förankring med nytillskott av hög kvalitet betonas.

Kulturmiljövården ska utgå från en helhetssyn på människan och hennes miljö. Den måste därför spela en tydlig roll inom övriga samhällssektorer.

Arbetet med kulturmiljövården har sin tyngdpunkt på kommunal nivå. Många kommuner saknar egen kompetens. Länsmuseernas roll som regional resurs är betydelsefull.

Insatser för vård och förvaltning av kulturmiljön bygger på ett långsiktigt ansvarstagande. Förhållandet mellan arbetsmarknadsinsatser och stöd till vård och underhåll av kulturarv bör ses över. Villkoren för statens bidrag till re- gionala museer bör preciseras för att en rationell ansvarsfördelnin g och effek- tiv samverkan på kulturrniljövårdens områden ska komma till stånd. Även Riksantikvarieämbetets ansvar och befogenheter att följa upp verksamhet bör preciseras.

20. Behovet av mångfald, geografisk balans och ökad flexibilitet

Kulturpolitiken ska skapa förutsättningar för verksamhet på en rad olika om— råden och inom olika konstarter och genrer. Verksamheten ska vara tillgäng- lig för så många som möjligt. Den bör kunna bedrivas över hela landet och det bör råda en rimlig balans mellan landets olika delar.

För att öka mångfalden av konstarter, genrer och verksamhetsformer fö- reslås att:

— nuvarande stora skillnader i statliga och offentliga insatser för verksamhe- ter, konstarter och genrer med respektive utan institutioner reduceras.

— proportionerna mellan satsning på kulturinstitutioner och stöd till profes— sionell verksamhet i andra former förändras, — det statliga stödet till regionalt verkande kulturinstitutioner bör stödja och Stimulera en ökad profilering, — att nuvarande fördelning av det offentliga stödet till producenter, distribu- törer, mottagare och publikorganisationer övervägs.

Huvudansvaret för att verkliga idén om kultur i hela landet ligger på lokal nivå. Insatser på regional nivå bör utformas så att de kommer hela länet till del. Fördelningen av statligt stöd till regionala institutioner bör ta större hän- syn till lcravet på konstnärlig kvalitet och förutsättningar för konstnärlig och kulturell utveckling.

En viss förskjutning av det producerande uppdraget från Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar till regional nivå föreslås.

Vi föreslår att den högt statligt finansierade kulturen i Stockholm medfi- nansieras av Stockholmsregionen.

För att främja konstnärlig utveckling och förnyelse inom en konstriktning, genre eller verksamhetsform föreslås att nationella uppdrag ska kunna ges till vissa institutioner eller verksamheter på olika håll i landet.

Uppdragen till kulturinstitutionema bör utformas med hänsyn till awäg— ning mellan samhällsuppdrag och frihet, förnyelse och kontinuitet samt ett producerande och ett vidare arbetssätt. Huvudmännen har ansvar för att insti- tutionerna ökar sina ansträngningar att få en större och bredare publik.

Människors intresse och engagemang för kultur utgör basen för kulturli- vets finansiering.

Det statliga stödet till regionalt verkande kulturinstitutioner reformeras och ett system med regionala grundbidrag införs. Andelen rörliga grundbidrag bör vara stor. Ett samlat statsanslag till regionalt verkande kulturinstitutioner föreslås införas.

21. Teater

Teatern, med sin kombination av ord, bild, rörelse, ljud och musik, erbjuder allkonstverkets möjligheter och fascination. Kontakten mellan scen och sa- long är en viktig dimension för aktörerna och för publikens upplevelse.

Vi föreslår sektorsmål för teaterområdet. Landsting, kommuner och övriga berörda bör utarbeta teaterpolitiska pro- gram i länen som underlag för awägningar av framtida insatser.

Vi föreslår vidare omfördelning inom ramen för statsbidraget till regionalt verkande teatrar till förmån för teatrar som tar ett stort regionalt ansvar och till förmån för musikteater och dans. En viss minskning av Riksteaterns produk- u'on av dramatisk teater bör ske genom mindre utbud i de tre storstadsområ- dena. I takt med att fasta musikteatrar tar ett regionalt turnéansvar kan Riks- teaterns produktion av musikteater minska. Fortsättningsvis bör Riksteatern tilldelas uppdrag i fråga om dans, barn- och ungdomsteater, Finsk teater, Tyst Teater och mångkulturell ensemble.

Operans i Stockholm och Dramatens turnéansvar bör öka, stödet till fria teatergrupper förstärkas och en Samisk teater inrättas.

Allt stöd till amatörteatem bör gå direkt till arnatörteaterns organisationer.

22. Dans

Dansen är en av de äldsta formerna för kommunikation mellan människor. Som social funktion är dansen välkänd. Som konstupplevelse har dansen haft begränsade utvecklingsmöjligheter och inte varit tillgänglig för en bred publik på samma sätt som musik och teater.

Vi föreslår sektorsmål för dansområdet. Olika insatser för att främja intresset för dans bör göras bl.a. i skolan och för att förbättra arrangörssituationen.

Vi föreslår vidare totalt sett ökat stöd till dansen. Det bör bl.a. leda till att regionala institutioner med dansensembler ges bättre förutsättningar så att kontinuerlig dansverksamhet av hög kvalitet säkras i regionerna. Riksteaterns ökade uppgifter på området bör leda till en bättre spridning av danskonsten i landet. Antalet länsdanskonsulenter bör öka. Stödet till de fria dansgruppema utökas samtidigt som det koncentreras.

Stödet till dokumentation av dans bör öka.

23. Musik

Musiken är det mest vittförgrenade och omfattande konstområdet. Musiken gör, i högre grad än andra konstformer, traditioner levande på ett medryckan- de och engagerande sätt. För många, särskilt de unga, är musiken ett sätt att uttrycka sin identitet.

Vi föreslår sektorsmål för musikområdet. Vi föreslår vidare att landstingen och kommunerna gemensamt och i sam- verkan med övriga intressenter utarbetar regional musikpolitik som underlag för kommunernas, landstingens och statens awägningar av insatser i länen och om samarbete mellan länen.

Länsmusiken bör utvecklas till ett samordnande, initierande och stödjande regionalt musikorgan. Det generella stödet minskas med hälften, och en bety— dande del av det frigjorda statsbidraget bör användas för ett selektivt stöd till genreprofrlering av länsmusiken och till genreprofilerade centra för jazz, folkmusik, körliv och kammarmusik.

En viss minskning bör ske av anslaget till Rikskonserter. Medlen för ut- vecklingsarbete och konsertproduktion förs samman till ett belopp som förde- las av en särskild arbetsgrupp efter ansökan från länsmusiken och andra ar- rangörer.

Fortsatt stöd till Stockholms Blåsarsymfoniker förutsätter att landstinget i Stockholms län tar huvudmannaskapet för orkestern.

Statens olika stöd till fonogramproduktion sammanförs till ett stöd som fördelas av Statens kulturråd.

24. Bild och form

Bilden som kommunikationsform och uttrycksform blir allt mera betydelse- full. Vi möter ständigt bilder av högst skiftande kvalitet. Konstbilden infor- merar, uttrycker och förmedlar känslor. Den möter stark konkurrens från ett brett utbud av bilder.

Bild- och formkonsten kan inte längre enbart definieras som skulptur, måleri, teckning, grafik, foto osv. utan omfattar även installationer, perfor- mance, video och multimedia.

Vi föreslår sektorsmål för bild- och formområdet. Stödet till det konstbildande arbetet bör förstärkas. Sveriges Konstföre- ningars Riksförbund och Folkrörelsemas Konstfrämjande tillförs ökade me- del för utställningsersättning. Konstnärsnämnden tillförs ökade resurser för internationellt konstnärs- och utställningsutbyte.

Förslag läggs fram om att inrätta ett designråd. Regional bild- och fonnplanering som omfattar hela konstlivet i länet bör göras av landstingen och kommunerna i samverkan med övriga intressenter. Delar av det statliga stödet till regionala museer knyts till insatser på bild- och formområdet.

25. Arkitektur

Ett samhälles vilja att uttrycka sig och manifestera sig hari alla tider varit nära sammanbundet med dess byggande. Arkitektur är den konstart alla påtagligt lever i. Den påverkar oss medvetet och omedvetet. Arkitekturen är tillämpad konst med starka bindningar till funktionella och tekniska krav liksom till givna ekonomiska och politiska villkor.

Vi föreslår att regeringen ger Boverket i uppdrag att tillsammans med andra berörda ta fram underlag för ett arkitekturpolitiskt handlingsprogram. I detta bör bl.a. kvalitetsbegreppet behandlas liksom utbildningsfrågor och Arkitekturrnuseets verksamhetsprofil.

26. Film

Film är en ung konstform. Den förenar och förrnerar egenskaper från andra konstområden. Film är ett effektivt medium för masspridning av rörliga bil— der. Bland de unga är intresset för film mycket stort.

Ökade insatser bör göras för bevarandet av film. Stödet till produktion av film bör göra det möjligt att tilldela konstnärligt angelägna produktioner större belopp än vad nuvarande ordning medger. Åt-

gärder bör vidtas för att de grundläggande ambitionerna i filmavtalet vad av— ser fördelningen av produktionsstödet mellan för- och efterhandsstöd upp- fylls.

Vi föreslår stöd till regionala filmproduktionsfonder och till regionala film- och mediecentra.

27. Litteratur och bibliotek

Språket är utomordentligt viktigt som identitets- och kulturbärare. Det är av- görande för den enskildes möjlighet att förstå vad som händer i tillvaron och för utbyte av tankar och idéer. Ett rikt och levande språk förutsätter förankring i det språkliga arvet och en kontinuerlig och varsam förnyelse.

Vi föreslår att Statens kulturråd får i uppdrag att dels särskilt uppmärk- samma behovet av översättningar av litteratur från för svensk publik mindre kända språkområden och kulturkretsar, dels i samarbete med bokbranschen lägga fram förslag till åtgärder för att öka möjligheterna att köpa äldre littera— tur och klassiker i bokhandeln. I det fall bredden i utgivningen minskar och/eller bokhandeln uppvisar ökade ekonomiska svårigheter bör åtgärder övervägas.

Vi föreslår att en bibliotekslag införs. Lagen garanterar de avgiftsfria bok- lånen och innehåller regler om ett väl fungerande nationellt nätverk.

Verksamheten på länsbiblioteken bör bli mer flexibel bl.a. vad gäller in— riktningen av konsulenttjänsterna. Medel bör omfördelas från länsbiblioteken till lånecentralema. Statens kulturråd ges i uppdrag att, i samråd med Kungli- ga biblioteket och andra berörda, utveckla ett katalogdatorsystem omfattande all utgivning av allmänlitteratur som kan göras tillgänglig för allmänheten.

28. Museer, utställningar

Museerna speglar utifrån sina föremål, bilder och andra data förändringar i naturen och i människors liv och verksamhet genom årtusenden. Verksamheten spänner över ett brett fält och omfattar, förutom den publika delen, även insamling, vård och dokumentationsarbete.

Vi föreslår sektorsmål för museiområdet.

Balansen mellan rollerna att samla, vårda, visa och forska och att göra de rätta avvägningama i satsningar på naturvetenskap, teknik, konst och kultur- historiska är av stor betydelse för museisystemets möjligheter i ett snabbt för- änderligt samhälle.

Vi föreslår vidare två nationella uppdrag för museerna: att dokumentera vår egen tid och att utveckla museet som läromedel.

Museiforskningen ska finansieras med externa medel och museerna ges möjlighet att vara representerade i de humanistiska forskningsområdena.

Riksutställningars medel för central produktion minskas och fördelningen av medlen bör göras av en för ändamålet sammansatt grupp.

Landsting och kommuner bör gemensamt och i samverkan med övriga be- rörda formulera museipolitiken i respektive [än genom regionala museipro- gram.

Statens kulturråd ska vara sektorsmyndighet på museiområdet. Ett musei- råd inrättas och knyts till kulturrådet.

Riksantikvarieämbetet skiljs från de i organisationen ingående historiska museerna.

29. Kultur och turism

Kultur och turism har många beröringspunkter. Som turist kommer många i kontakt med kulturyttringar som man annars sällan möter. I vissa regioner be- fruktar satsningar på kultur och turism varandra Samarbetet mellan ansvariga organ behöver förstärkas och kulturen bör få en mer framskjuten ställning i lokala och regionala turismsatsningar.

30. Lokaler för kultur

Goda lokaler är en förutsättning för en mångsidig kulturverksamhet nära människorna. Överlag bedrivs kulturverksamhet i goda och välutrustade loka- ler. Offentligt stöd till kulturlokaler är angeläget.

Vi föreslår att kulturpolitiska bedömningar ska vara det centrala vid för- delning av stöd till icke statligt ägda kulturlokaler. Sådant stöd ska även kunna utgå till biografer.

31. Vissa frågor om kultur, högre utbildning och forskning

Högre utbildning och forskning spelar stor roll inom alla samhällssektorer, men sambanden med kulturområdet är fler och mer djupgående än med många andra områden.

Både kultur och forskning handlar om tankens frihet, om sökande efter nya kunskaper och djupare insikter, om kreativitet och kommunikation.

Det finns ett stort behov av fortbildning och vidareutbildning inom kultur- sektorn. En ettårig kompletterande museologisk utbildning bör inrättas.

Den kulturvetenskapliga grundutbildningen behöver förbättras och ges forskningsanknytning. På sikt bör kulturvetenskap etableras som en egen vetenskaplig disciplin med egna forskningsresurser.

För att kunna bedriva en verkningsfull kulturpolitik behövs bättre kunska- per om kulturpolitikens drivkrafter och effekter. Frågan om att inrätta ett cent- rum för kulturvetenskaplig forskning bör studeras vidare.

Samverkan mellan forskarsarnhället och kulturlivet i fråga om forsknings- information till allmänheten bör öka.

32. Former för statens styrning

Grunderna för den nationella kulturpolitiken formuleras som normer, anges genom mål och regler. En tydligt uttalad ansvarsfördelning klargör roller och förväntningar. Inom dessa ramar är pengar det dominerande styrrnedlet.

Den statliga kulturbudgeten behöver reformeras och antalet anslag minska kraftigt.

Vi föreslår några mindre förändringar i den statliga myndighetsstrukturen. Sektorsansvaret behöver göras tydligare. Formerna för Kulturrådets samarbe- te med andra organ inom område bör utvecklas. Rådet tilldelas uppgifter inom massmedieområdet.

Uppföljning och utvärdering bör tillföras ökade medel. Behovet av tillför- litlig och kontinuerlig produktion av statistik på kulturområdet är stort.

33. Kostnadsbedömningar och finansiering

Vi föreslår ökade statliga insatser inom flera områden och förslag till finan- siering. Det innebär att reformerna inte leder till budgetförsvagningar. Efter- som vårt uppdrag haft övergripande karaktär har vi ej preciserat storleken på insatser eller finansieringskällor.

Tyngdpunkten i våra förslag till ökade insatser ligger på:

— barn och ungdom, — verksamhet över hela landet, — konstnärlig verksamhet.

Om moms införs på kulturområdet bör en reducerad skattesats tillämpas. Konsekvenserna av ett eventuellt införande bör noggrant analyseras innan beslut fattas.

.. r.; . __ _ | .. Nt _ . 'n. ...ut ... 4

. 1"—

Kulturpolitikens inriktning

".nu . '-

f _ tå? ' år F$; . * 12:35)? miij'llhtw U" 25" A _ _ IH l lg JJ * 1 I lt ' ' ';'; gh Alf.-__ "mä . &

* mf”: .l"

_ kil

1 Kulturens betydelse

Ordet kultur har många innebörder. Vi inleder med att välja ett kulturbegrepp och avgränsa ett kulturpolitiskt ansvarsområde som fungerar som grund för praktiskt/politiskt arbete. Vi koncentrerar oss på det som är centralt. Det är viktigare att enas om vad som är kärnan i kulturverksamhet och kulturpolitik än att lägga möda på gränsdragningar i områdets utkant.

Kulturens betydelse för den enskilde och för samhället är utgångspunkten för vår analys och våra förslag. När kulturpolitiken utformas är det viktigt att ta hänsyn till konstens särprägel, mediernas karaktär och de krav som ansvar för kulturarven ställer. Vi för därför diskussionen utifrån fem utgångspunk— ter: individens, konstens, mediernas, kulturarvens och samhällets. Sist i ka— pitlet lyfter vi fram dimensionen fömyelse—kontinuitet.

1.1. Ett kulturbegrepp för praktisk politik

Vi använder ordet kultur som ett beskrivande, inte som ett värderande eller normerande, begrepp. Det innebär t.ex. att all litteratur faller inom kulturbe- greppet, antingen man tycker att den enskilda boken är intressant eller likgil- tig, bra eller dålig. Ett beskrivande kulturbegrepp utesluter ingalunda att man värderar olika företeelser, t.ex. att man för kvalitetsdiskussioner. Men värde- ringarna får göras i andra termer än om företeelserna ska kallas kultur eller inte.

Det finns många beskrivande kulturbegrepp. De är dels olika vida, dels re- presenterar de olika perspektiv. Några exempel är kultur som konst, kultur som en samling regler och värden, kultur som kollektivt medvetande och kultur som allt som på något sätt har anknytning till människan, dvs. i prakti- ken allt utom orörd natur. Ingen av kulturdefrnitionerna stämmer helt med den politiska och administrativa ansvarsfördelningen i dagens svenska samhälle.

! den kulturpolitiska debatten och i det kulturpolitiska arbetet finns exem- pel på olika kulturbegrepp. Humanistiskt-samhällsvetenskapliga forsknings- rådet (HSFR) har redovisat ett vetenskapligt kulturbegrepp som bl.a. valts av Kommunförbundet i en skrift om kulturpolitik.1 Kultur har enligt HSFR att göra med mänskligt medvetande: "Kultur är de kunskaper, föreställningar, värderingar, normer och andra idéer, som genom kommunikation blir mer

1 HSFR: Yttrande från programkommittén ] kultursociologi. Stencil. Svenska Kommunförbundet: Kultur, politik och planering. 37

eller mindre gemensamma inom samhällen eller grupper." I en av uppsatsema i vår debattskrift "Förnyelse och kontinuitet" finns en vidare definition: "Be- greppet kultur ses därför som en sammanfattande benämning på en männi- skas totala livssituation, dvs. syntesen mellan mänskliga villkor och hand- lingar, sociala relationer, nedärvda liksom nyskapande."2 Båda de citerade kulturdefinitionema ser konsten som medel för bearbetning och kommunika- tion. medel för människor att förstå sin omvärld, att reflektera och ifrågasätta.

I 1974 års kulturpolitiska beslut gavs ingen kulturdefinition. Där gjordes en mera insrrumentell avgränsning knuten till den statliga kulturpolitiken.

”Den statliga kulturpolitiken bör enligt min mening avse åtgärder inom or- dets, scenens, bildens och tonens områden samt i fråga om medier för kommunikation såsom radio och television. Den bör vidare avse vissa in— satser inom folkbildning och organisationsliv samt åtgärder för att bevara och levandegöra kulturarv."3

Utifrån 1974 års avgränsning vill vi föra följande resonemang. Konsten har avgörande betydelse för rikedomen i kulturlivet. I _den bearbe— tas och gestaltas livets alla frågor på ett så mångskiftande sätt att det berikar och berör nästan alla människor. Frågor och idéer förs ut till debatt som en del i det offentliga samtalet och den demokratiska processen. Konstartema och det konstnärliga skapandet, både det professionella och amatörverksam- heten, är centrala i kulturbegreppet och i kulturpolitiken.

Medierna bidrar till att forma bilden av människan och världen, de infor- merar om konst och kultur och de spelar stor roll för vår upplevelsevärld. De är också viktiga för den politiska dialogen, för information om ekonomi och näringsliv, teknik och vetenskap. Också medierna är centrala i kulturliv och kulturpolitik, men mediepolitiken har också en vidare syftning än den avgrän— sat kulturella.

Bildningsperspektivet rör människors möjlighet att utveckla kunskaper, fantasi och kreativitet liksom kommunikationen med andra människor. Bild- ningsbegreppet har två innebörder. Det står både för en process, bildning i betydelsen skapa eller forma, och för ett mål att sträva mot. I den första bety— delsen rör det den process där individen — utifrån information, intryck, upp- levelser etc. — skapar eller formar sin omvärldsuppfattning, sina värderingar etc. I den andra betydelsen handlar det om bildning som en viss uppsättning kunskaper, ideal, attityder osv. som av skilda skäl anses viktiga att erövra. Det är utifrån den senare betydelsen som bildningsbegreppet inte sällan upp- fattas som elitistiskf. Det är viktigt att denna uppfattning nyanseras eller för- ändras genom en livaktig diskussion om bildning och bildningsideal. Kulturpolitiken måste bygga på bildningsbegreppets båda betydelser. Efter-

2 Onsér-Fanzén J: Offentlig- kulturpolitik — för vem och varför...? i SOU 1994:9: F örnyelre och kontinuitet. 3 Prop. 197428: Den statliga kulturpolitiken ]. s. 287.

som vi starkt betonar ökad delaktighet och eget skapande är bildning, förstådd som utvecklingsprocess hos individen, en viktig utgångspunkt för många av våra förslag. Bildningssträvanden bedrivs i många former och har olika källor. Därför bör inte bara "vissa insatser för folkbildning och organis- ationsliv" ingå i kulturbegreppet utan all bildningssträvan. Grundläggande bildningsinsatser görs av skolor och universitet men också av organisationer och enskilda människor. Det ser vi som skäl för en ökad samverkan mellan dessa områden och ett administrativt definierat kulturområde.

Kulturarven dvs. historia och traditioner, kulturlandskapet och den byggda miljön liksom språket, de konstnärliga kulturarven och folkkulturen, ingår i vårt kulturbegrepp. Den nu gällande formuleringen "åtgärder för att bevara och levandegöra kulturarv" har ett tillbakablickande perspektiv som vi vill vidga till att gälla kontinuiteten från dåtid över nutid till framtid. Språket lever och utvecklas i en ständig process. Gamla levnadsmönster möter nya impul- ser, inhemska traditioner möter traditioner från andra länder och kulturer. Allt detta leder till förändringar i seder, bruk och levnadsmönster. Den byggda miljön innefattar inte bara de gamla husen utan också de nya och dem som kommer att byggas, dvs. också dagens arkitektur och stadsplanering. Det handlar om att bevara och levandegöra kulturarven men i lika hög grad om att aktivt ta med dem in i framtiden.

Vi vill särskilt understryka att kulturarv inte är något enhetligt och enty- digt. Kulturarv är av materiellt slag men också andligt, intellektuellt och konstnärligt. Olika grupper är bärare av olika kulturarv. Sammantaget bildar de samhällets hela kulturarv.

Förslag till kulturbegrepp

Ett praktiskt/politiskt fungerande kulturbegrepp måste beröra både kulturens kommunikativa sidor, processer och materiella uttryck, utan att ändå bli så omfattande att det förlorar sin praktiska användbarhet. Vårt förslag är relativt avgränsat — och innefattar t.ex. inte primärt religion eller sport — men vidgar sig ändå något mot det samhällsvetenskapliga kulturbegreppet. Det är inget vetenskapligt entydigt begrepp, men det ska inte heller fylla en sådan funk- tion.

Kultur i denna bemärkelse ska ses i ljuset av individens totala livssituation, olika gruppers levnadsvillkor och samhället i stort. Kunskapen om livsformer och levnadsvillkor är lika viktig för utformningen av kulturpolitiken som kunskapen om konstens och kulturarvens innebörd och funktion.

Med kultur menar vi

konstartema medierna bildningssträvanden kulturarven

När vi använder ordet kultur är det normalt i denna betydelse. Men ibland talar vi också om kultur i en vidare bemärkelse. Det framgår av samman- hangen vilket det är. Ordet konst använder vi som samlande beteckning på alla konstarter.

Det poli tiskt-administrativa kulturområdet

Med valet av kulturbegrepp har vi också angett principerna för att avgränsa ett kulturpolitiskt ansvarsområde. I praktiken är det mer komplicerat. Viktiga kulturinsatser görs inom många samhällsområden, t.ex. av förskola, skola, universitet och högskolor, vårdinstitutioner och samhällsplanerande myndig- heter. Den nuvarande uppdelningen på samhällssektorer kommeri stort sett att gälla under överskådlig tid. Det innebär att det politiskt—administrativa kulturområdet, det som är kulturpolitikens och kulturpolitikemas ”hemma- plan", är smalare än vårt kulturbegrepp.

Så har det också varit de senaste decennierna. Det leder till samma grund- läggande slutsatser som år 1974: målen för kulturpolitiken bör gälla all kul- turverksamhet oberoende av till vilken samhällssektor aktörerna räknas och samverkan mellan det politiskt-administrativa kulturområdet och andra sam- hällsområden är ytterst vlkti g.

1.2. Kulturens betydelse och krav på förutsättningar 1.2.1 Ett individperspektiv

För individen fyller kulturen många funktioner som varierar mellan olika in- divider och under olika skeden i livet Vi lyfter fram några viktiga sådana ge- nom att ange nyckelord och utgångspunkter; läsaren får själv utveckla och lägga till.

Kulturen i vidaste mening ger människor en viktig del av deras identitet Alla är präglade av sin lokala och nationella historia, av livsstilar, av tradi- tioner och värderingsmönster, av musik och berättelser, av landskapet och den byggda miljön. Det är för de flesta en källa till igenkännande, hem- hörighet och förankring. Men kulturen ger också redskap för var och en att

själv forma och synliggöra den egna identiteten. Grupper kan ge uttryck för den genom att delta i, eller ta avstånd från, olika kulturyttringar. För dagens ungdomar fyller t.ex. musiken ofta den funktionen. Genom valet av musik, både i musiklyssnandet och i eget musicerande, kan de uttrycka tillhörighet eller avståndsragande, engagemang eller likgiltighet. Kulturen har i vissa sammanhang också ett prestigevärde för individen.

Det finns inte en kulturi Sverige utan många. Att se och erkänna de olika delkulturema, betrakta dem som delar i en spännande mångfald där alla har sitt berättigande och sina kvaliteter, är viktigt för den enskildes identitet och for sarnhörigheten i samhället.

Mycket av kulturens värde och glädje för den enskilda människan kan sammanfattas som möjlighet till personlig utveckling. Människan förfogar över många uttrycksmedel, många ”språk". Ju fler "språk", desto rikare ut- trycksmöjligheter för fantasi och kreativitet. Det lilla barnet använder dem alla. Sedan bidrar fostran, utbildning, arbetslivets krav och samhällsanpass- ningen till att många människor blir mindre frimodiga och uttrycksfulla. Ska- pande verksamhet och kulturupplevelser — inom familjen, i förskolan och i skolan — ger möjligheter att behålla och utveckla "språken", självkänslan och inlevelseförmågan. Genom studieförbund, föreningar och kulturinstitutioner kan allt detta likaså hållas levande eller återuppväckas. Återkommande ska- pande och utövande — från körsång till hembygdsforskning, från drejning till arbetarspel, från rockmusik till vävning — är en stimulans och en källa till lust och glädje för ett stort antal människor. I ännu större antal går människor på konserter och teaterföreställnin gar, på utställningar och föreläsningar, lyssnar på radio, ser tv och läser för upplevelsens skull.

Personlig utveckling innefattar också att kunna vidga sina horisonter och fördjupa sina insikter med hjälp av ny kunskap och nya erfarenheter. Utbild- ningssystemet ger en kunskapsbas. Kommunal vuxenutbildning, företags- utbildning och högskolans påbyggnadsutbildningar ger möjligheter till livs- långt lärande med viss tyngdpunkt på vad som behövs i arbetslivet. Men många vill ha mer, andra eller djupare kunskaper än vad man kan skaffa sig inom den institutionella utbildningen t.ex. för att odla Specialintressen, verka inom föreningar och organisationer och kunna ta ställning till dagens och framtidens samhällsfrågor. Här har det fria bildningsarbetet stor betydelse.

Kulturen ger medel för människor att uttrycka sin mening, att påverka och förändra. Inom kulturens sfär finns både fakta och argument, uttrycksmedel och "scener" för agerande. Kunskap från bibliotek, arkiv och museer kan kombineras med egna erfarenheter och värderingar, gestaltas som teater, mu- sik, film eller utställningar och framföras på gator och torg, i föreningsloka- ler, på bibliotek och museer eller i medierna. När uttrycksmedlen är många blir debatten rik på nyanser, livfull och engagerande. Det bidrar också till att motverka att det skrivna och talade ordet helt dominerar tankeutbytet i olika

frågor. Möjligheterna till möten, kommunikation och gemenskap som kultu- ren erbjuder är ett av dess stora värden.

Kultur är också det festliga och flärdfulla, det utmanande och extrema, den stora konstupplevelsen och det befriande skrattet, helt oberoende av i vilken utsträckning det är ”nyttigt" i den ena eller den andra bemärkelsen.

Men kulturens värde avgörs inte bara av det direkta deltagandet. Kultur har också ett existensvärde och ett optionsvärde för många, dvs. man tycker att det är bra att det finns bibliotek, folkbildning, musikskola, teater, bio m.m. även om man själv inte just då begagnar sig av möjligheterna. Man vill att det ska finnas till hands när man behöver det och man erkänner att andra behöver det. De offentliga kulturinsatsema har en bredare folklig förankring än den som enkelt kan utläsas av deltagarstatistiken.

Kultur ur individens synvinkel handlar, starkt koncentrerat, om tre saker: att ha tillgång till ett utbud av kultur, att ha möjligheter till egna kulturella ut- tryck och att leva i en miljö som har historiskt djup och estetiska värden.

Det finns stora skillnader mellan människor i fråga om delaktighet i den kultur som ryms inom vårt kulturbegrepp. Det är beslcrivet och-analyserat i utvärderingsrapporten. Viktiga förklaringar finns i geografiska, sociala, eko- nomiska och inte minst i utbildningsmässiga förhållanden. För att fler ska bli delaktiga måste olikheter respekteras och frågor om drivkrafter och hinder analyseras och bearbetas. Vi tar upp detta i kapitel 8 Kulturvanor och föränd- tingsstrategier. lndividperspektivet präglar även kapitlen 9—14.

1.2.2. Ett konstens perspektiv

Konst bygger på förmågan att kombinera abstrakt kunskap med erfarenhets- baserad kunskap, känsla och estetiska värden. Konsten är ett kvalificerat ut- tryck för människans fantasi och kreativa förmåga. De konstnärliga process- erna och uttrycken är centrala för rikedomen i kulturlivet.

Konst och konstskapande är en väg, ibland den enda vägen, till kunskap om vårt inre, våra fantasier och drömmar. Konstnären kan med stor tydlighet och kraft, men också nyansrikt, skildra enskildheter, skapa sammanhang, peka på konflikter och lösningar. För konstens betydelse är det inte avgöran- de om alla böcker når en stor läselqets eller om alla musikstycken uppskattas av många. De enskilda konstverken utgör delar av en kreativ process som om den kvävs skulle få stora och negativa följder för många människor, långt fler än dem som tar del av konst. Det är en insikt som måste prägla kulturpoliti- _ ken.

Det finns många beröringspunkter mellan konst, vetenskap och teknik. Konst och vetenskap handlar båda om vad vi skulle kunna kalla grundforsk- ning, där viktiga drivkrafter är nyfikenhet och en önskan att lösa problem. I

båda fallen får arbetets resultat ofta sin betydelse för en bredare allmänhet först efter en tid och efter tillämpning av andra.

Mellan konst och teknik (grekiskans techne) finns ett mycket nära språkligt samband. De har båda betecknat människans förmåga att skickligt och este- tiskt tilltalande utföra ett arbete. Ord som byggnadskonst vittnar om det nära släktskapet mellan dem. Även om konst i dag i huvudsak uppfattas som ett estetiskt laddat begrepp där fantasi och kreativitet spelar stor roll, rymmer det också en dimension som just handlar om skicklighet och kunnande. Konsmärligt och tekniskt arbete har således flera gemensamma drag. De bygger båda ofta på erfarenhet och "tyst kunskap”. Kreativ och innovativ förmåga är viktiga förutsättningar för såväl tekniskt som konstnärligt arbete.

Resonemanget ovan belyser hur olycklig — och felaktig — klyftan mellan ”de två kulturerna" är: teknik/naturvetenskap å ena sidan, konst/humaniora å den andra.4 Att beröringspunktema tvärtom är många visar inte minst detta betänkande, där vi gång på gång konstaterar hur kulturens former och innehåll samverkar med, påverkar eller påverkas av den tekniska utveck- lingen. En viktig uppgift för kulturpolitiken bör därför vara att på olika sätt medverka till att överbrygga klyftan mellan de två kulturerna. En sådan strävan är kanske viktigare i dag än någonsin tidigare.

Konstnärligt arbete, vetenskaplig forskning och tekniska innovationer bygger på att människor med talang och idéer får stort svängrum. Alla rör, i vid mening, vid samhälleliga problemlösningar. De är också beroende av varandra; kreativa miljöer innehåller rikliga tillfällen till möten, också slump- mässiga sådana, mellan forskare, tekniker och konstnärer. Samspelet mellan konst, vetenskap och teknik är en av nycklarna till en kulturell och ekonomisk förnyelse av samhället. Det är en fråga både för kulturpolitiken och för politiken inom många andra samhällssektorer. Kostnaderna faller delvis på den enskilde, delvis på det offentliga. Men vinsterna kommer hela samhället till del.

Den konstnärliga kunskapen och konstnärernas perspektiv innehåller ock- så ifrågasättande, kritik och debatt av värderingar, företeelser och tendenser i samhället. Kulturella uttryck uppstår ofta som motrörelser mot det etablerade. Konstnärerna öppnar nya perspektiv, vänder på synsätt och kombinerar ofta kunskaper från olika fält på ett nytt sätt.

Men konsten är också en utveckling av det lekfulla och av det meditativa hos människan, två sidor som har svårt att få utrymme i det moderna samhäl— let.

Begreppet "de två kulturerna" lanserades på 1950-talet av den engelske vetenskapsmannen C P Snow i en artikel (senare utgiven i bokform, också på svenska) och har alltsedan dess återkommit med jämna mellanrum i debatten.

Den konstnärliga utvecklingen äger i hög grad rum i mötet mellan konstnä- ren och publiken. Många av mötena sker direkt, i det "levande" kulturlivets teatersalon ger och konsertsalar, i museer och konstgallerier, på musikpubar och rockklubbar och i samarbetet mellan professionella konstnärer och ama- törer. Allt fler möten sker nu via medierna. En nyckelfråga för den framtida kulturpolitiken är hur kulturmötena i medierna kan utvecklas så att de och de möten som äger rum i det "levande" kulturlivet kan komplettera och berika varandra.

Den konstnärliga rikedomen bygger på att konsten kan utvecklas på egna villkor. Ett av dem, det främsta, är att yttrandefrihet och konstnärlig frihet är garanterad.

Ett annat är rimliga arbetsmöjligheter för konstnärliga upphovsmän och ut- övare. Det är först då som yttrandefriheten blir reell för dem som väljer de konstnärliga uttrycksmedlen. Rimliga arbetsmöjligheter innefattar möjligheter att visa upp det man gör, ersättning för upphovsmannaskap och arbete, möj- lighet att experimentera och pröva nya vägar, möjlighet att vänta ut konstnär- liga processer, rätten att misslyckas och frånvaro av andra rationaliserings- lcrav än dem som är rimliga att ställa på konstnärliga processer.

Vi utvecklar konstens perspektiv i kapitel 15—16.

1.2.3. Ett medieperspektiv

En av de stora förändringarna sedan 1974 gäller utvecklingen på medieområ- det. Vi har nu en mängd radio- och tv-kanaler, ett massutbud på video, CD, databaser och datanätverk samt CD-ROM, på ett sätt som varken förekom för 20 år sedan eller som då förutsågs i kulturpolitiken. Digital teknik öppnar möjlighet för ännu fler radio- och tv-kanaler. De enkla dataspelen har varit förelöpare till "cyberspace" och andra virtuella "verkligheter" som utvecklas av spel- och elektronikindustrin. De interaktiva medier som förenar människor i olika nätverk och förändrar kommunikationsmönstren är tekniskt utvecklade och de kommersiella genombrotten kommer att ske i snabb takt Medieutvecklingen har satt tydliga spår i svenska folkets kulturvanor. Svensken ser på tv i genomsnitt drygt 2,5 timmar om dagen och lyssnar dessutom på radio drygt 2 timmar om dagen. Under en vecka lyssnar ca 5 miljoner svenskar, kortare eller längre tid, på ljudkassett och ca 4,2 miljoner läser böcker. Skillnaderna mellan olika grupper och mellan olika individer är dock ganska stora. Det beskrivs närmare i utvärderingsrapporten. Medieutvecklingen öppnar möjligheter men rymmer också risker. Många inslag i utbudet verkar i mer än en riktning. Mediekulturen är full av ambiva- lenser. Därmed väcker den komplicerade kulturpolitiska frågor. Mediekulturen kritiseras ofta för att vara standardiserad, förkonstlad, för- domsfull, eskapistisk och passiviserande. Men verkligheten är mer komplice-

rad än så. Kulturindustrins mer utvecklade former tillåter ett stort mått av va- riation och mångfald — men det är inte givet att den kommer till uttryck i me- diema.

Nyare medieforskning har visat att publiken knappast blivit mer passiv av sitt ökade mediebruk, snarare aktiverade till mer samvaro, eget skapande och intresse för "levande" kultur. Inslagen av verklighetsflykt fungerar inte enbart som bedövningsmedel utan också som kom av kritik och utopi, eftersom det är i kontrasten mellan drömmarna och det verkliga livet som lusten att för- ändra vaknar. ,

Någon enkel överensstämmelse mellan kulturella uttryck och människors inre identitet finns inte heller: en nutida poplåt kan vara lika ärlig eller oärlig som en gammal folkvisa och man kan aldrig vara säker på hur det som ut- trycks förhåller sig till människornas egna åsikter och livsstilar.

Bildrnediema arbetar med tecken och symboler. Eftersom man mera sällan kan ta för givet vad olika tecken betyder kan det understödja en utvecklad re- flexiv förmåga. Här kan vi få en växande klyfta mellan dem som vill och kan utveckla den förmågan och de som inte gör det och därför kommer att sakna möjlighet att kritiskt värdera öppna och underliggande budskap i medieutbu— det.

Medieutvecklingen har också gett nya redskap för att uttrycka vem man är eller vill vara. Det finns förutsättningar för att medierna som uttrycksmedel och kommunikationsform kan bli ytterligare ett "språk", som kommer att an- vändas av allt fler. Men klyftan mellan dem som behärskar tekniken och dem som av olika skäl inte kommer att behärska den kan medverka till att existe— rande kulturklyftor fördjupas och att nya uppstår.

Teknikutvecklingen har även andra konsekvenser. De konstnärliga upp- hovsmännen och deras organisationer får allt svårare att få ersättning för alla former av utnyttjande av de konstnärliga alstren på grund av rent tekniska svårigheter att kontrollera spridning och användning.

Medierna bestämmer i långa stycken vår bild av oss själva och världen. Eterrnediemas, särskilt televisionens, genomslagskraft är stor. De har styrkan att kunna skildra ögonblickets händelser samtidigt som de kan ge långa tids- perspektiv. De kan parallellt visa utvecklingen i den nära miljön och på olika håll i världen. De arbetar dokumentärt, med fiktion och med blandforrner dem emellan.

Etetmedierna kan också nå ut med musik, teater, dansföreställningar, kul- turhistoriska perspektiv m.m. till lyssnar- och tittarskaror som den "levande" kulturen sällan har möjlighet att nå. Man kan arbeta med den ”levande" kultu- rens gestaltningsfonner men också med former som karaktäriseras av radions respektive televisionens egenart. Televisionen kan ge oss allkonstverkets många dimensioner. Den ”levande” kulturen erbjuder dock en mångfald av röster och konstnärliga uttryck som radion och televisionen bättre bör utnytt- ja. Därför är samspelet mellan radion, televisionen och den "levande" kultu-

ren en av nycklarna till ett mångsidigt och vitalt kulturliv. I många avseenden fungerar samspelet bra. På de punkter där det brister måste stora ansträng- ningar göras för atti allmänhetens intresse övervinna svårigheterna

Framtidens kulturpolitik måste på ett kraftfullt sätt verka för att mediernas stora möjligheter att ge information, kunskap, upplevelser och samspel mel- lan människor tas till vara i former som är mediernas egna. Det gäller för mediernas hela utbud, det gäller för rollen som informatörer om konst och kulturhistoria och det gäller för rollen som förmedlare av olika konstyttringar. Dagens tendenser till ägarkoncentration, konkurrensmotiverad likriktning av utbudet i radio och television och den ofta låga prioriteringen av rollen som kulturförmedlare är några av hoten mot en sådan utveckling. Det ökande anta- let kommersiella tv—kanaler ställer särskilda krav på ett allsidigt och kvalitath public service-utbud.

Stor uppmärksamhet måste också ägnas åt datateknik, bl.a. multimedia och annan teknik. Här finns en rad positiva utvecklingsmöjligheter när det gäller tillgång på kunskap, kanaler för information och debatt och uttrycks- medel för konstskapare och andra. Den breda allmänhetens möjligheter att få tillgång till inforrnationsdatabaser och kommunikationsmöjligheter via nätverk måste underlättas. Teknikens möjligheter bör användas för att minska infor- mations- och kunskapsklyftori samhället. Används ny teknik för att t.ex. sprida rasistiska budskap och odla antidemokratiska tendenser måste det uppmärksammas och åtgärder vidtas.

Vi utvecklar medieperspektivet i kapitel 17 Massmediemas möjligheter.

1.2.4. Ett kulturarvsperspektiv

Historisk och kulturhistorisk insikt är viktig för gruppers och individers identitet och självkänsla Varje generation måste tillägna sig den, inte bara för att den belyser vad som varit, utan också för att den visar vägen framåt ge- nom att ge klarare insikt om möjligheter och begränsningar. Utan förankring i historia, utan kunskap om de egna rötterna, blir människor lätta att manipule- ra. Den rotlöse riskerar att falla offer för missledande och falska verklighets- beslo'ivningar.

Om historielöshet å ena sidan är farlig, kan inlevelsen i det förflutna å andra sidan leda till avskärmning, avståndstagande och verklighetsflykt. An- vändningen av kulturarven kan inriktas på skillnader, formuleras med sikte på att utesluta andra ur gemenskap och användas som ett vapen som legitimerar. övergrepp mot det som upplevs som främmande eller nytt.

Kunskapen om det förflutna måste vara åtkomlig för alla. Viktiga spår av historien får vi söka i idéer, attityder och samhälleliga institutioner. Lokala, regionala och nationella traditioner och sedvänjor har utformats genom sekel- långa processer. Hit hör dialekter, ortnamn, personnamn, folkminnen, musik

och sånger m.m., kort sagt de immatriella kulturarven. Hit hör också kun- skapen om arbetets villkor, näringarnas utveckling, religion, politik och so- ciala förhållanden och de skiftande perioder av strider eller lugn utveckling som rått på dessa fält.

Det av människor bearbetade landskapet, byarnas och städernas strukturer, de offentliga rummen, enskilda byggnader och anläggningar för olika ända— mål, deras detaljer, dekorer och inredning är den kanske mest påtagliga delen av kulturarven.

Den byggda miljön avspeglar samhällets utveckling socialt, ekonomiskt, tekniskt, politiskt och kulturellt. Bebyggelsen ger en innehållsrik bild av samhällets utveckling. Där möter de långa historiska perspektiven vår tids samhälle. Så bjuder bebyggelsen ständigt nya upplevelser, inte alltid medvet- na, ofta mer med känslan än med intellektet. Förmågan att läsa och tolka byggnaders och städers språk är därför viktig för alla.

Trygg förankring i den byggda miljön och möjligheter att påverka dess ut- veckling ger säkerhet och styrka. Att inget veta om sin omgivning, att inte kunna välja var man bor och verkar, att inte kunna påverka sin miljö innebär otrygghet, väcker missnöje och kanaliserar inte sällan hat. Att bevara och återanvända äldre bebyggelse är ett sätt att berätta om hur vårt samhälle ut- vecklats till vad det är. Det är också en utgångspunkt för att på ett harmoniskt sätt kombinera det existerande med framtidens förmåga till nyskapande.

De konstnärliga arven har i flera avseenden en särställning som skapare av gemensamma referensramar. De utgör en kärna i varje kultur och har en central plats i samhällets kollektiva minne. Klassikerna är en ornistlig del av dagens konst, både genom att de ständigt spelas, visas eller läses och genom att de påverkar det som skapas nytt. Folkmusik, folklig dans, hemslöjd och hantverk är andra traditionsbärande kulturformer.

De konstnärliga arven lever inte bara över tid utan också över geografiska gränser. God konst är universell och äger universella värden och utgör därför ett område där vi tydligt och naturligt är delaktiga i en europeisk och en global tradition och ingår i en kulturell kontinuitet. De konstnärliga arven erbjuder en möjlighet till bred gemenskap över alla gränser och utgör en brygga mellan skilda traditioner och ursprung.

Kulturarven ställer kulturpolitiken inför två grundfrågor: hur man på ett aktivt sätt för dem med sig in i framtiden och hur man hanterar de frågor där besluten får oåterkalleliga konsekvenser.

Både de konstnärliga arven och de folkliga traditionerna fordrar för sin fortlevnad att de aktivt bevaras, tolkas och används. Folkliga traditioner och sedvänjor måste ha något att säga dagens människor om de ska leva vidare. Den skapande traditionen måste erövras om och om igen. Det ligger delvis inom, delvis utanför kulturpolitikens makt att medverka till det.

De oåterkalleliga besluten gäller kulturarvens fysiska uttryck som byggna— der, miljöer, föremål och arkivalier men också olika typer av dokumentation.

Det som en gång gått förlorat kan aldrig återställas i autentiskt skick. Det ställer stora krav på förmågan att värdera olika företeelser i ett långsiktigt per- spektiv och viljan att ta ansvar gentemot kommande generationer.

Vi utvecklar kulturarvsperspektivet i kapitel 18—19.

1.2.5. Ett samhällsperspektiv

Med ett sarnhällsperspektiv menar vi ett perspektiv som har det gemensamma för nationen, regionen respektive orten/kommunen i centrum.

Det vi sagt om kulturens betydelse för individen och om konsten, medier- na och kulturarven är också giltigt i samhällsperspektivet. Det finns ett nära samband mellan ett rikt och mångsidigt kulturliv och ett öppet och demokra- tis/ct samhälle. Kulturen och konsten är ett omistligt medel för att levandegöra människans mångfald och okränkbara värde.

I de tidigare avsnitten har vi markerat kulturens betydelse för att ge identi- tet. Utan en gemensam referensram förmår ingen samhällsbildning att ge sina medborgare den förankring de behöver. Referensramen och identiteten är fö- remål för en ständigt pågående diskussion, värdering och förändring. Ut- vecklingen utmanar och prövar invanda mönster.

Kulturen utgör en väv som håller ihop samhället, den väv som berättar om det som varit och förklarar det som blev. Den bildas av alla bevarade materiella ting, konstnärliga uttryck, erfarenheter, kunskaper, värderingar och normer. Det är i denna kontinuitet som den kulturella identiteten skapas. Ett dynamiskt samspel mellan dåtid och framtid pågår hela tiden.

Språket är en utomordentligt viktig identitets- och kulturbärare. Ett gemen- samt språk betyderi många fall mer för sammanhållning och solidaritet än själva medborgarskapet. Men varje språk utgör också en barriär mot om- världen. Sverige utgör ett litet språkområde. Ett villkor för att bevara vår identitet och vår kultur är att vi vårdar och försvarar språket och utvecklar det på ett varsamt sätt. Brister i detta avseende försvårar också stegen ut i värl— den.

I ett internationellt orienterat samhälle får identitetnfrågan två sidor. Å ena sidan skärps kraven på en fast föranlcring i den egna kulturen. Å andra sidan måste tyngdpunkten förskjutas till en förståelse för samspelet med andra människor och kulturer. Förankringen i det egna kulturarvet står inte i mot- sats till internationell solidaritet, förståelse och respekt för andra folk och kulturer. Den är tvärtom en förutsättning. Det är när man är medveten om och trygg i sin egen identitet som man kan öppna sig och vara generös och tole- rant mot det som kan upplevas som annorlunda och främmande. Kulturen ger möjligheter att föra ut det synsättet och att stärka människors vilja till tolerans och öppenhet.

Delar av dagens svenska kultur har specifikt svenska rötter, medan andra har sitt ursprung i andra kulturer. De utifrån lånade kulturelementen genom- går en omstöpning och anpassning som omformar det främmande till något annat än lån, till bearbetningar där det utländska och det svenska ingår en oskiljaktig förening.

Kulturen är mångskiftande och innehåller många delkulturer. Att stat, landsting och kommuner i praktisk kulturpolitik ser och erkänner de många olika delkulturema är en av förutsättningama för att kunna dra nytta av rike- domen i ett mångkulturellt samhälle. Respekt för olika kulturella identiteter ökar möjligheterna att hålla ihop ett samhälle präglat av humanistiska värden. De identitetsskapande faktorerna kan dock fungera både som inneslutande och uteslutande, både leda till gemenskap och utanförskap.

Allt fler invandrare kommer i dag till Sverige från länder vars tradition och kultur är främmande för de flesta som bor här. Att bevara och ge uttryck för den egna kulturen är naturligt och viktigt för invandrarnas egen identitet och för deras möjligheter att förstå den kultur som möter dem häri Sverige. Kon- trastema kan vara stora. Det finns inslag i andra kulturer som kan vara kon- fliktskapande eller inte ens är acceptabla utifrån den samhälls- och människo— syn som bär upp det svenska samhället. Grundinställningen måste dock vara att olika kulturella traditioner ska kunna utvecklas och uttryckas parallellt. Att visa öppenhet och intresse är ett sätt att visa respekt för andra människor och värderingar. Samtidigt som invandringen utmanar och prövar invanda mön- ster tillförs hela samhället något nytt. I spänningsfältet mellan olika kulturer växer nya uttryck fram som kommer att förena människor med olika bak— grund.

Frågan om öppenhet mellan människor med olika kulturella identiteter är naturligtvis inte begränsad till att gälla invandrare. Grundema för att männi- skor genom sin bakgrund eller genom aktiva val, permanent eller för en pe- riod av sina liv, ingåri en eller flera delkulturer hänger inte bara samman med de etniska rötterna, utan med allmän livsinställning och livsstil, med politiska eller estetiska värderingar, utbildningsmässiga och ekonomiska villkor m.m.

I kulturen uppstår nya idéer, invanda föreställningar prövas, annorlunda perspektiv öppnas, motsättningar överbryggas och nya insikter växer fram. Mångfalden har ett stort värde. Det är viktigt att det finns allt från stora of- fentliga publikevenemang till små arbetssammankomster. Särskilt viktiga är möjligheterna till oväntade möten och möten över traditionella gränser.

Under senare år har kulturens roll för den regionala och lokala utveckling- en uppmärksammats. Insikten om kulturens betydelse som kreativitetsutlö- sande källa, som identitetsskapande kraft, som lokaliseringsfaktor, som ar— betsmarknad och som turistattraktion har ökat. Även om forskningen ännu inte kan belägga de mest optimistiska tesema om kulturens ekonomiska effek- ter, har kulturen en omvittnad betydelse för självkänsla, framtidstro, kreativi— tet och engagemang och därmed för hela samhällsklimatet.

Kulturen har också ett symbolvärde och ett prestigevärde, t.ex. för att manifestera en stad, en region eller nationen i samspelet med andra länder. En av de ständiga kulturpolitiska avvägningarna gäller den mellan de stora pre- stigefyllda satsningarna och ”vardagskulturen”.

Kultur fyller också en kritisk funktion. På samma gång som den kan fun- gera som ett samhälles kitt, kan den kasta ett motljus över samhällets institu- tioner, mekanismer och strukturer.

Hittills har vi uppehållit oss vid kulturens positiva värden. Men kulturen har också inslag som många finner störande och t.o.m. stötande. En del av kulturens uttryck kan vara motbjudande till form eller innehåll och utmana gängse värderingar och uppfattningar om god smak. Nya konstnärliga uttryck utmanar invanda kvalitetsuppfattningar. Nya kunskaper och insikter är inte alltid behagliga och kan väcka lust att avskärma sig från komplikationer och svårigheter, att distansera sig från människor med annan uppfattning eller kultursyn och att söka efter enkla lösningar. Det som ger förankring och identitet kan fresta till nostalgiskt tillbakablickande och slutenhet. Det nya kan ge oss fler möjligheter att försvinna i verklighetsflykt in i fiktiva världar.

Möter man dessa komplikationer från statens och kommunernas sida med försök att påverka konstens förrn och innehåll, profilen på organisationemas verksamhet eller liknande ingrepp, gör man avsteg från det öppna, demokra- tiska samhällets kultursyn och äventyrar kulturens positiva värden.

1.3. Förnyelse och kontinuitet

Förnyelse och kontinuitet är två grundläggande dimensioner i kultur och kul- turpolitik. De samspelar dynamiskt. All förnyelse har sin utgångspunkt i ett historiskt sammanhang.

Att skapa förutsättningar för dynamik på kulturområdet är en viktig uppgift för kulturpolitiken. En väg är att tydligare än hittills markera kulturens identi- tetsskapande möjligheter och se och erkänna de många delkulturema som ett lands kulturliv är uppbyggt av. En annan väg är att stimulera utveckling och förnyelse inom stöden till konstnärer, organisationer och institutioner.

Öppenhet och frihet i skapandet är en nödvändig del i all kulturverksam- het. Vi har markerat det tydligt i konstens perspektiv. Det offentliga kultur- stödet bör stimulera till utveckling och profilering.

Öppenhet [ mottagandet är lika nödvändig. Mottagaren behöver ha lust och mod att se och uppleva sådant som inte omedelbart känns igen, att våga om- pröva invanda mönster, söka nya tolkningar och utsätta sig för oväntade mö- ten. Öppenhet och utveckling är också nödvändig för att delaktigheten inte ska vara förbehållen en begränsad krets.

I ett allt mer intemationaliserat och högteknologiskt samhälle ökar utbytet av kunskap, tankar och idéer. Mycken konst, främst musik, bild och dans,

kan förstås över språkgränser. Konsten är också internationell i den bemär- kelsen att den är uttryck för grundläggande mänskliga behov. Konsten beri- kas på ett avgörande sätt av impulser från andra länder och kulturmiljöer. Det måste finnas gott utrymme för internationellt kulturutbyte. Invandramas olika kulturella traditioner och uttryck måste ges möjligheter att berika kulturlivet i dess helhet.

Teknikutvecklingen skapar helt nya möjligheter för konstnärligt skapande och för utbyte av tankar, idéer och upplevelser. Konstnärerna kan ge tekniken form och innehåll genom att ta den till sig och använda den. I olika konstfor- mer finner man dessutom många gånger tidiga och viktiga kommentarer till den tekniska utvecklingen. Konstnärens intuition är ofta långt mer träffsäker än forskarens.

I ett modernt samhälle efterfrågas kreativitet på alla områden. Många pro- blem får sin lösning genom ett nytt sätt att kombinera kunskaper, genom att tillämpa erfarenheter från ett område på ett helt annat. I vid mening sysslar både konst och vetenskap med att utforska det okända och göra det giipbart och begripligt för den enskilde. Utvecklingen av konst, teknik och vetenskap är avgörande för den kulturella och ekonomiska förnyelsen av samhället

Ett inslag i öppenheten är omprövning. Att återkommande kritiskt granska glädjen och nyttan med olika verksamheter och att kunna avsluta det som fyllt sin funktion skapar utrymme för nya idéer, uttrycksformer och verksamheter.

' 'i:- .. Elim-Frit inhlmnniilui

WWW nu -mw mmthMnum miWMmem-i mwmmm '.ii il Mirai: una inuti!!! Mum .....Wmmmwwmm nu lammull-tillb.. ." ' Hi.-MIM” Mian-JH Minh

.. .. . N_ndil'I'lllqmlkmaiHMMWl

Mmm-Muhammwm; ni.-.rmhii.

uphni. Dew- w. MW umwhl nit 'n'-mm luhn-dull.

nu mtl, Elm—mulig:- rr m—ipilliihpwhituwI-uupwu. thtrwiilhn l'- full :um'rgu-i ulmmhå quhnri- mhn”. mmm. lrilliiullfm'll '- |.|'.I: EHF.” *EH'IIIIIEIQ Niall-Nunn. ull-"'N: f! hindi L- u...-iir- I: lL-Llin-lu'l' lur. Lr- mu nu; nu withimuuing un.

" Ein—uni: iu '.'-r-'- HIHIm Il" lim-mint. [Witt ut rti-union

Pb-uhffu-MHM i.u-"PIM!!! "I'I nal-incl: du! ' lll Huynh-lm,.- nl'l' 'I'I ||- lhlilkeu Jul W|4hmnrr1ummLi|1_irhi Ulf-FFF,"- halm-: Liu-inr int-r mum l.|.| "nature.! mer: Mm

lappmnmaim. h mmm magma Milia-. tri!!! Nunc-ti milf nu 3.- iint. nur-liva sitt:." rim-ii ill—. air-'.'.rrlr-mlilmmlpm ." utan om— wil'virrinviwlii trimm. M:: IIIH'liMhUWIWI-Jl uulu sin Fi:: l.":hmc mr.- mn. flippat"! wti WWW-| '|' f'r:l. niin—lirar: För im II' '_iiltih-ter n; min-lm Ekholm ln kapitalm- knull

I'm lm WNWIMHMWWMWH mull-Elli.- iE-lur tullar-4 iw magman-nu seine-r. birma-in Liam-u. nail-init nivå-. mir nu. rim.

2 Kulturen i ett föränderligt samhälle

Det finns ett starkt samband mellan kulturen och samhället i stort som måste beaktas när kulturpolitiken formas.

Att bedöma den framtida samhällsutvecklingen är svårt. Värdet i att för- söka ligger inte i möjligheten att träffa alldeles rätt. Värdet ligger i att väcka tankar och stimulera till debatt som en förberedelse för mötet med det som är svårt att förutse. Det kan leda till omedelbara slutsatser och handlingar. Det kan öka öppenhet och handlingsberedskap inför det oväntade. Det kan stärka viljan att undan för undan försöka forma den egna framtiden.

Vi gör inget försök att teckna en helhetsbild utan begränsar oss till några företeelser och tendenser som troligen kommer att prägla det svenska samhäl- let. Vi pekar t.ex. på den omvälvning av industrisamhället som pågår, på den nya, elektroniskt baserade, inforrnationstekniken som just nu får sitt breda genombrott och på effekterna av en ökad global rörlighet genom invandring, resande och kommunikation via medier. Dessa företeelser tillsammans med ytterligare några som vi tar upp är viktiga i sig och de har ett direkt samband med kultur och kulturpolitik. En bakgrund finns i utvärderingsrapportens kapitel 3.

Beskrivningarna väcker frågor om vilket samhälle som är önskvärt och vilket som kan förväntas. Vi resonerar om detta och om kulturens plats, roll och utrymme i framtiden.

2.1. Föränderligt och statiskt

Framtiden är inte uteslutande föränderlig och oförutsägbar. Det finns inslag som är beständiga och sådana som är relativt förutsägbara. Sveriges geogra- fiska läge och naturresurser ger grundförutsättningama. Sverige är ett glest befolkat land. Vi utgör ett litet språkområde där språket, trots utländska in- fluenser, bara förändras långsamt. Strukturen av städer, stadsdelar, samhäl- len och bostadsbestånd ändras inte heller nämnvärt under överskådlig tid. Däremot kan landskapet komma att förändras på grund av omställningar i det svenska jordbruket. Resultatet kan bli minskande öppna ytor i landskapet samtidigt som de maskinbearbetade odlade ytorna blir ännu större och enhet- ligare.

Jordbrukets förändring och landsbygdens avfolkning sker parallellt med att industrisamhället förändras. Brukskulturen är redan historia och de Stor-

skaliga industrier som ersatte den i vårt sekel är nu i sin tur utsatta för en kraftig omdaning.

I en värld med flera tusen etniska grupper och ett par hundra nationer har Sverige tillsammans med ett fåtal andra länder hittills karaktäriserats av en et- nisk homogenitet enligt traditionella kriterier som gemensamt språk, nations- gränser som bestått under relativt lång tid och en gemensam religion. Till- sammans med en fredsperiod som varat i närmare 200 år i kombination med relath små politiska förändringar har en närmast unik stabilitet och kontinui- tet kunnat uppnås. Med ökad invandring från andra kulturkretsar förändras detta.

Den utveckling som äger rum utanför vårt eget land påverkar oss allt mer. På senare tid har vi sett snabba, radikala och delvis oväntade politiska för- ändringar både i den närmaste omvärlden och i övrigt. På det ekonomiska området sker konjunkturstyrda och strukturella förändringar i den internatio- nella och den svenska ekonomin som påverkar förutsättningama för välfär- den.

De globala frågorna om fred, ekologisk balans m.m. är fortfarande långt ifrån sina lösningar och kan få en rad konsekvenser i framtiden. Den snabba tekniska och vetenskapliga utvecklingen förändrar ständigt förhållanden inom t.ex. arbete, kommunikationer, hälsa, utbildning och fritid. Också våra vär- deringar förändras. Vi får dagligen impulser från andra kulturer, andra reli- gioner och andra grupper såväl inom vårt eget land som via resor och gräns- överskridande massmedier.

2.2. Arbetet och arbetets villkor

Arbetet har en central plats i våra liv. Inget land i västvärlden har en så hög andel förvärvsarbetande i yrkesverksamma åldrar som Sverige. De allra flesta unga människor är i dag inställda på att förvärvsarbeta större delen av sitt vuxna liv. Arbete och yrkesroll utgör viktiga delar av den egna identiteten. Men attitydundersökningar visar på förändringar i inställningen till arbetsli- vet, där många ungdomar vänder sig emot hierarkiska arbetsmiljöer och prioriterar rörliga och självständiga yrken framför yrken med hög status.

Förändringar i arbetslivet pågår hela tiden. Branscher och företag rationali- seras och ägandet blir mera internationellt Många traditionella yrken föränd- ras och en del försvinner. Det innebär ofta omställningssvårigheter, ibland arbetslöshet men också att hantverkskunnande, som är en viktig del i vårt kulturarv, riskerar att gå förlorat.

Industrisektom fortsätter att minska sitt behov av arbetskraft, bl.a. med hjälp av ständig teknisk utveckling och effektivisering. Till följd av automati- serade processer kommer industriproduktionen atti ännu mindre utsträckning behöva arbetskraft för rutinarbete eller tempoarbete. Det innebär ökade krav

på kompetens hos de arbetare som blir kvar. I takt med rationaliseringarna blir arbetsuppgiftema mer av övervakande, analyserande och korrigerande karaktär. Människan träder in när rutinerna eller automatiken fallerar eller förebygger att fel uppstår. Ansvaret för helheten ökar. Gränserna mellan arbetaryrken och tjänstemannayrken håller på att försvinna på vissa områden. I många fall kan de nya uppgifterna också erbjuda en ny arbetstillfreds- ställelse.

Tjänstesektom har länge expanderat. Den offentliga sektorn har dock de senaste åren minskat sitt personalbehov till följd av åtstramningar i den offentliga ekonomin. Även inom tjänsteproduktionen sker en automatisering. I debatten förs också fram förslag om ökad tjänsteproduktion.

Arbete i hemmet eller på lokala "arbetsstationer” har i framtiden stora för— utsättningar att bli verklighet inom flera yrkesområden. Det blir möjligt med hjälp av dator, mobiltelefon, AXE—tjänster. telefax m.m. Men arbetsplatsen kommer inom överskådlig tid fortfarande att vara ett av de ställen där många människor möts i vardagen.

Kraven på arbetskraften kommer att öka i framtiden både i fråga om grundutbildning, i fråga om successiv fortbildning och i fråga om flexibel an— passning till ändringar i arbetets innehåll och former. Det ställer krav på ut- bildningssystemen, på företagen och på de enskilda människorna. De som inte förmår svara mot kraven löper stor risk att slås ut från arbetsmarknaden.

Det är inte heller säkert att det kommer att finnas arbete åt alla. Förutom på automatiseringen av varu- och tjänstesektorema beror det på det svenska nä- ringslivets allmänna konkurrenskraft, på internationella och inhemska struk- turförändringar inom ekonomi, industri och handel samt på utvecklingen i en- skilda branscher, regler på arbetsmarknaden m.m., något som är mycket svårt att bedöma. Som motmedel till brist på arbete åt alla diskuteras ibland arbetsdelning eller annan form av arbetstidsförkortning.

Arbetsplatsen ger många en viktig del av deras sociala kontakt och mänsk— liga gemenskap. En angelägen uppgift för kulturpolitiken blir att bidra till att skapa förutsättningar för att dessa vardagliga kontakter kan upprätthållas när villkoren för arbete förändras.

2.3. Kunskaper, kunskapsbehov och kunskapsklyftor Utbildningsskillnader och utbildningsbehov

Framtidens samhälle kommer inte bara att kräva en god allmänbildning med språk och teknik som viktiga inslag. Specialkunskaper kommer att krävas på så gott som alla yrkesområden. Genom intemationaliseringen ställs nya krav på förmågan att kommunicera över språkliga och kulturella gränser.

Vi får under de kommande decennierna en ökande andel personer i be- folkningen med gymnasial eller eftergymnasial utbildning. Trycket på hög— skoleväsendet kommer att öka och utbildningstiden för många kommer att förlängas med ytterligare två till fyra år under den kommande 20-årsperioden.

Drygt 20 % av en årskull går vidare till någon form av högskoleutbildning och andelen ökar. Men högskolan och universiteten kommer bara att utgöra en av många utbildningsvägar.

Även om andelen ungdomar som söker sig till gymnasieskolan har ökat kraftigt de senaste decennierna kommer det inom överskådlig tid fortfarande att finnas en mycket stor grupp människor som saknar en gedigen grundut- bildning. Det är visserligen de äldsta som i störst utsträckning har en kort utbildning. Men fortfarande är det årligen ca 5 000 ungdomar som lämnar skolan efter bara nio år och med ofullständiga betyg. Ytterligare 10 000 ung- domar kan inte beredas plats på gymnasiet eller lämnar sin plats och övergår till individuella utbildningsprogram där alla inte fullföljer. År 1990 hade bara 79 % av de elever som gick till högstadiet 1980 avslutat en gymnasieutbild- ning och 31 % hade avslutat en utbildning på en studieförberedande gymna- sielinje. Under överskådlig tid kommer det alltså att finnas en stor grupp människor som befinner sig i kunskapsmässigt underläge. Den fylls hela ti— den på med de ungdomar som inte tillgodogör sig utbildningen i grundskolan eller gymnasiet.

Skolan måste ge alla ungdomar grundförutsättningama för yrkes- och samhällsliv. Samtidigt kommer behovet av påbyggnadsutbildningar att vara stort i framtiden. Utbildningen upphör inte efter ungdomsåren. Lärande kommer att behövas under alla livets skeden och genom det livslånga lärandet får högskolan, såväl som folkbildningsorganisationema och särskilda utbild- ningsföretag, ökande betydelse. Med en starkt specialiserad industri kan vi också räkna med att företagen själva tar hand om en del utbildning.

Kultur och utbildning i samverkan

Kunskap är en avgörande förutsättning både för den enskildes möjligheter och för samhällets utveckling. Ingen faktor har heller så starkt samband med delaktighet i kulturlivet som utbildningsnivå. Att med all kraft överbrygga och motverka kunskapsklyftor är därför av allra största betydelse för individerna, för samhället och för kulturen.

Förhållandet mellan kultur och utbildning är Ömsesidigt berikande. Kulm- ren har stora värden i sig själv och ger dessutom unika möjligheter att varva traditionell kunskapsförrnedling med en mer känslomässig och kreativ form av inlärning. Det är effektivt ur ren inlärningssynpunkt samtidigt som det ger eleverna fler "språk”. Kulturen erbjuder alternativa möjligheter att uttrycka tankar och ställa frågor. Med hjälp av musik, bilder, rörelse eller drama kan

existentiella och vardagliga frågor liksom problemen i samhällsutvecklingen illustreras, diskuteras och klyftor överbryggas eller förhindras.

Skolan kan göra mycket för att lägga grunden för en balanserad och in- siktsqu relation mellan människor oavsett kön, etniskt ursprung eller kapaci- tet. Det är inom skolan som kulturi olika former har chansen att möta alla barn och ungdomar på lika villkor. De estetiska ämnenas perspektiv och ut- trycksmedel har en viktig roll i framtiden. Genom att träna olika färdigheter och uttrycksmöjligheteri kombination med en mer faktabaserad och förståel- seinriktad utbildning ökas möjligheterna att hantera framtida utmaningar. Men ytterst är det förhållandena i skolan som helhet — klimatet i skolan, arbetssät— tet, integrationen mellan teoretiska och praktiskt-estetiska inslag — som avgör vilka resultat som nås. Frågan om skolans kvalitet och att god kvalitet tillför— säkras alla elever är grundläggande.

De inneboende möjligheterna i kulturella uttryck bör på motsvarande sätt tas till vara i fortbildningen. Det sker redan i många sammanhang.

2.4. Ökande risker för sociala klyftor

I takt med att kraven på utbildning ökar blir det också tydligt att alla inte kan tillgodogöra sig den. Det gäller både traditionella kunskaper och t.ex. förmå— gan att förstå och använda ny teknik.

Omdaningen av arbetsmarknaden förstärker dessa effekter. Genom att en del ställs utanför arbetslivet förstärks gamla klyftor samtidigt som nya kan uppstå.

Det finns också en risk för ökad segregation i boendet. I vissa av storstä- dernas förorter har den lett till att områden präglas av olika kulturella minoriteter. Ingenstans i sin vardagsmiljö möter barnen här det svenska språ- ket.

Brist på kunskaper, språkliga hinder, arbetslöshet och ekonomisk otrygg- het är faktorer som fördjupar klyftorna i samhället. Det kan inte bara leda till personlig misär och social oro utan också i förlängningen utgöra ett hot mot demokratin. Alla tendenser till ökande av detta slag måste motverkas mycket målmedvetet.

Det ställer krav på kunskaper och reellt upplevda påverkansmöjligheter att rätt vårda sina demokratiska rättigheter och axla de skyldigheter de också in- nebär. Att förebygga respektive överbrygga kunskapsklyftor handlar bl.a. om att ha tillgång till information och kunskap även utanför utbildningsinstitu- tioner och arbetsplatser. Medborgarna måste ha fri tillgång till kunskap, kunna följa och delta i debatt m.m. både i dagens samhälle, som ännu domi- neras av tryckta medier, och i morgondagens som mer kommer att präglas av de elektroniska medierna. Det frivilliga bildningsarbetet måste därför ges goda förutsättningar. Bibliotekens, museernas och arkivens roll att tillhanda- 57

hålla information på ett sätt som underlättar för den enskilde att se perspektiv och sammanhang, behöver utvecklas och stärkas. Men utbildningsresurser måste också ägnas åt att förstärka demokratisyn och tolerans bland dem som lättast tar steget in i informationssamhället.

2.5. Kampen om fantasin Den internationella upplevelseindustrin

Verkligheten omkring oss ger näring åt fantasin. Men många av impulsema kommer också via fiktionen i form av litteratur, film, teater- och dansföre- ställningar, musik och bildkonst i alla dess former. Senare tiders utbud av dataspel och rollspel ger fantasin näring på gott och ont. Informationstekni- ken har fått sitt verkligt stora genombrott bland barn och ungdomar via spel av olika slag. Intemationaliseringen är mycket påtaglig. Det innebär bl.a. att människor över hela världen får vissa gemensamma referensramar. Det är särskilt tydligt i fråga om ungdomskulturen med musik, mode, serier och da- taspel som sprids globalt.

Den internationella upplevelseindustrin kommer att expandera och erbjuda allt fler interaktiva produkter kring olika fantasivärldar. Samtidigt ökar antalet tillgängliga tv-kanaler, både lokala och från alla delar av världen. Vi får också i långt större utsträckning än tidigare del av all världens konstnärliga och ve- tenskapliga impulser och därigenom inblickari andra kulturkretsar.

Angloamerikansk dominans

Intemationaliseringen ärinte allmän och bred utan ganska ensidig. Stora delar av fiktionsmarknaden i Sverige domineras av den angloamerikanska kulturin- dustrin. Av all översatt litteratur som ges ut i Sverige är 70 % av engelsk- språkigt ursprung. En ungefär lika stor andel av de prerniärvisade filmerna är producerade i USA. Av drygt 2 700 sändningstimmar med förvärvade pro- gram i Sveriges Televisions båda kanaler år 1993 hade närmare 60 % eng- elskspråkigt ursprung medan 6 % av tiden upptogs av program från våra nordiska grannländer. Många internationella kulturprodukter håller en mycket hög teknisk kvalitet och lanseras med hjälp av stora marknadsföringsresurser.

Kultur speglar naturligt nog förhållanden, föreställningar, värderingar och livsstilar i upphovsländema. Det innebär en risk för ett ensidigt perspektiv genom övervikten av angloamerikansk import. Mångfalden av kulturimpulser är inte så stor som den skulle kunna vara.

Detta förhållande är inte unikt för Sverige. I GAT'f-avtalet har den audio- visuella marknaden ställts utanför fiihandelsavtalet bl.a. i syfte att hjälpa de europeiska staterna att upprätthålla ett eget utbud i sina nationella tv-kanaler

utan den hårda konkurrens om utrymmet i programtablåema som en helt fri tv-marknad skulle kunna leda till. Inom EU debatteras kvotering av de in- hemska tv-kanalemas utbud som verkar till medlemsländernas gemensamma fördel med avseende på produktion.

Det är dock inte alla internationellt marknadsförda kulturprodukter som är tydligt färgade av upphovslandets förhållanden och dominerande värderingar. Motsatsen förekommer också dvs. att form och innehåll är utslätat för att inte kollidera med värderingar i skilda exportländer.

Skildringar av väldet kommersialisera

Via medierna har våldet nått in i vår vardag på ett sätt som inte varit vanligt tidigare. Gatuvåld och kriminalitet får ökat utrymme i nyhetsrapporteringen och är en allt vanligare ingrediens i filmer och dataspel. Våldsskildringar kommersialiseras. Det har stor plats i den internationella massmarknads- kulturen.

I Sverige, där yttrandefrihetens princip är viktig, skapar detta problem ge- nom att vi är återhållsamma med restriktiva åtgärder på kulturområdet. Det betyder att vi bara har restriktioner mot de allra värsta avartema av våldet. Ar- betet med opinionsbildning mot det som vi tycker är dåligt och ansträngning- arna att erbjuda alternativ kommer därför att vara än viktigare i framtiden. Här

gäller det att kulturen får tillräckliga förutsättningar att vara en motkraft med humanism och civilisation som starka värden.

K ulturpolitiska satsningar

Den internationella fiktionskulturen stärker sina positioner genom att integrera olika medier inom samma företag och genom att integrera hela processen från idé över produktion till distribution. Dess uttryck marknadsförs med stor kraft och skicklighet, marknader segmenteras, utbud för barn kopplas med utbud av leksaker osv. Både de positiva möjligheterna och de negativa insla- gen kan antas öka i framtiden. Det kräver en mycket medveten kulturpolitik om vi ska få mer av impulser från andra kulturkretsar än den angloamerikan- ska och kunna motverka utslätning till följd av den internationella kulturin- dustrins utbud. Det kräver bl.a. att svenska kulturproducenter har konkur- rensmöjligheter.

Ett viktigt led i detta arbete är att stimulera och stödja verksamhet som på olika sätt ger näring åt den skapande fantasin. Att ge barn och vuxna möjlig- heter, enskilt och i grupp, att själva utöva kultur är en väg. Att uppmuntra människor att fördjupa sig i sitt personliga eller lokala kulturarv genom arbete med släktforskning, hembygdsforskning eller studier av den egna arbetsplat- sens eller det egna yrkets historia är exempel på andra möjligheter. Det gäller

att skapa motpoler till konsumtionskulturen och att väcka intresse för upple- velser som finns tillgängliga i vår omedelbara närhet. Det handlar om att ge begrepp som personlig utveckling, förankring och livskvalitet en ökad tyngd.

2.6. Värdefrågor

Diskussionen i föregående avsnitt har snuddat vid frågor om grundläggande värden, t.ex. avståndstagande från våld. Men det är inte bara utvecklingen av informationstekniken och den internationella kulturindustrin som väcker vär- derings— och värdefrågor. Den tekniska och vetenskapliga utvecklingen i hela sin bredd reser naturligtvis en rad sådana. Även den politiska och sociala ut- vecklingen med de globala problemen kring fred, överlevnad, drägliga lev- nadsvillkor för alla, en ny ekonomisk världsordning, tillväxt och hushållning med naturresurser väcker frågor av etisk karaktär. Inom vårt eget välfärdssys- tem möter vi värderingsfrågoma i relation till den ökande andelen mycket gamla och sjuka, eller i diskussionen om jämlikhet mellan generationerna, könen och etniska grupper.

Att välja och ta personlig ställning är en fråga för alla. Vi kommer t.ex. att få lov att träffa val som påverkas av modern teknik och vetenskap i en ut- sträckning som i dag är svår att föreställa sig. Människan behöver utveckla förmågan till inlevelse och empati för att klara yrkesarbete, politiskt ansvars- tagande och privatliv. Den som inte kan eller orkar engagera sig blir lätt ställd vid sidan av. I det framtida samhället måste betingelserna för delaktighet och medverkan i sociala, kulturella och politiska sammanhang utvecklas och vår- nas, om inte tanken på ett visst mått av värdegemenskap i det svenska samhället ska stanna vid en from förhoppning. Att arbeta för att bredda och fördjupa demokratin är en viktig uppgift för det offentliga.

Stora ansträngningar behöver göras för att motverka främlingskap och utanförskap, inte bara etniskt utan också socialt och mellan olika genera- tioner. Skolan, arbetsgivare och fackliga organisationer, follö'örelsema och föreningslivet måste kunna göra aktiva insatser. Massmediema har också ett ansvar. Nyhetsförmedlingen präglar i stor utsträckning vår verklighetsbild. Där har de etiska frågorna en naturlig plats. Vardagsfiktionen skulle, i ännu större utsträckning än vad som i dag görs, kunna ge en mer nyanserad speg- ling av samhället så som det verkligen ser ut.

Vi menar att kampen för ett av humanistiska värden präglat samhälle med stort utrymme för den enskilda människan måste prägla alla offentliga insat— ser. Kultur och vetenskap erbjuder alldeles nödvändiga kunskaper och insik- ter, uttrycksmedel och arenor för begrundari, samtal och — när det är nödvän- digt — strid i alla dessa värderings- och värdefrågor.

2.7. Ett öppet samhälle Sverige blir allt mer mångkulturellt

Vi kan förutse att befolkningen de kommande decennierna ökar. Närmare hälften av ökningen beror på invandring. De utomnordiska grupperna kom— mer att dominera denna. Befolkningstillväxten skeri stor utsträckning genom tillskott av vuxna människor. Vi blir således fler och inslaget från andra kulturer ökar. Vi har under de senaste decennierna fått ett mångkulturellt sam- hälle och denna tendens förstärks framgent

Att hitta en balans mellan integrering och acceptans av skillnader är en stor utmaning för framtiden. Att inlemma de nya medborgarna i samhället samti- digt som vi låter samhället utvecklas till följd av nya impulser från andra kul— turer är en balansgång som lcräver klara ställningstaganden mot segregation, isolering och utslagning. Det är viktigt att ge de nya svenskarna stöd för egna kulturella uttryck men också att erbjuda delaktighet i det svenska samhället och informera om dess spelregler och värderingsmönster. Här behövs ökad kunskap och trygghet för alla. Strävan måste vara att slå vakt om, framhålla och utveckla de gemensamma värdena samtidigt som den kulturella mångfal- den erkänns.

Samtidigt får vi acceptera att invandrare från olika länder och kulturer kan vilja sluta sig samman för att skapa trygghet och gemenskap på sina egna villkor. Avvägningen mellan acceptans av särart och integreringssträvanden är svår.

Sveriges internationella kontakter ökar

De föregående avsnitten har gett exempel på vårt ökade internationella be- roende. Vi är en del i en utveckling som erbjuder många möjligheter t.ex. till ny kunskap, nya kulturintryck, nya marknader för svenska företag, men som i andra fall kan medföra svårigheter och oönskade effekter. En liten nation med liten befolkning kan bara i begränsad utsträckning styra eller påverka ut- vecklingen. Men även härvsker förändringar. Medlemskapet i EU innebär t.ex. att vi för upp vissa frågor till gemensamma beslut, samtidigt som vi kan påverka beslut som både direkt och indirekt berör oss.

Men de internationella kontakterna sträcker sig också till andra delar av världen. I takt med att gränser öppnas i länder som tidigare varit mer eller mindre stängda erbjuds nya möjligheter till handelsförbindelser, kultur- och erfarenhetsutbyte.

Möjligheterna till studier och arbete i utlandet ökar. Stora delar av fram- tidens ungdomskullar prövar troligen på att leva och verka i ett annat land un- der någon del av ungdomsåren. Genom en internationell ungdomskultur spridd av bl.a. musik-, film- och modeindustrin, har grunden lagts till ge— mensamma referensramar som underlättar sådana miljöombyten. Kunskaper i 61

språk och om kultur kan göra mötet med andra kulturer trygga, spännande och lustbetonade.

Regionalisering och kulturell profilering

Parallellt med ökad intemationalisering kan man, särskilt inom det Vidgande Europasamarbetet, se en ökad regionalisering. Inom en gemensam marknad där tullmurar rivits och där kapital och arbetskraft flyttar fritt blir det allt vikti- gare att genom regional profilering försöka dra till sig industrier och forsk- ning. Här ges möjlighet att arbeta med kulturprofilering. Kanske kommer faktiskt fungerande regioner att gå över nationsgränserna och gamla sam- arbetsområden får förnyad aktualitet med Öresundsregionen och Östersjö- regionen som aktuella exempel. Dagens administrativa gränser är troligen inte de som avgränsar en region i ett framtida europeiskt perspektiv.

Inom ramen för regional profilering skapas ett naturligt utrymme för tu- rism och kulturellt utbyte. Genom att Sverige äger rika natur— och kulturvär- den kan vi räkna med ökande intresse för att besöka vårt land. Turismen kan få växande ekonomisk betydelse.

Öppenhet och generositet

I ett samhälle med komplicerade system och strukturer, snabba förändringar och nu allt svårare avvägningar mellan individuella och gemensamma behov, är det viktigt att det finns förenande band mellan individer och grupper. Att slå vakt om den materiella välfärden räcker inte. Det behövs en djupgående värdegemenskap och en gemensam kulturell identitet.

Klimatet i samhället hänger bl.a. samman med hur samhällsekonomin ut— vecklas. Vi har i decennier vant oss vid tillväxt och ökat utrymme för offent— liga insatser. Sådana åtaganden omprövas nu. Det innebär påfrestningar och risk för att klyftorna i samhället ökar och samhällsklimatet hårdnar.

En fungerande värdegemenskap uppnås genom argument, kunskap och övertygelse. Den svenska demokratin, som bygger på öppenhet och ansvars- tagande, är en del av denna värdegemenskap och en förutsättning för den. I kulturlivet kan dessa värderingar exponeras, debatteras och ifrågasättas.

Olika hot mot öppenheten t.ex. i form av marginalisering av frågor eller grupper, måste på alla sätt motverkas. Det måste vara ”högt i tak" i samhället i stort och i de dagliga sammanhangen. Att lyssna måste vara lika viktigt som att argumentera.

2.8. Möten och mötesplatser Ensamhushäll med äldre och kollelaiva vardagsmiljöer för de unga

Under de senaste 20 åren har antalet ensamhushåll ökat. Även om öknings— takten sjunker kommer ensamhushållen att bli relath fler. Främst beror det på att andelen äldre i befolkningen ökar, men också på att farniljebildningen är annorlunda. De stora familjerna är i dag färre. Det betyder däremot inte att barnen växer upp isolerade från andra barn.

Genom den höga andelen förvärvsarbetande tillbringar allt fler småbarn en del av sin dag i kollektiva barnomsorgsformer. I dag finns mer än hälften av alla 3-åringar och praktiskt taget alla 6-åringar i förskolan. Med reservation för det framtida arbetsmarknadsläget är det troligt att de flesta barn kommer att tillbringa en stor del av tiden under några av småbarnsåren tillsammans med andra barn i grupp.

Skolans och högskolans betydelse för umgänge och gemenskap kommer att öka i betydelse i och med att man tillbringar allt fler år inom ramen för ut- bildningssystemet. Det leder till att ungdomstiden förlängs och att familje- bildningen sker senare.

Vi har här velat peka på en paradox. Efter att ha vuxit upp tillsammans med många barn och ungdomar i grupp — inom ramen för förskola, skola, fritidshem eller högre utbildning — lever allt fler människor som vuxna i små hushåll. Samtidigt leder utvecklingen på arbetsmarknaden till att vi avsiktligt eller ofrivilligt tillbringar allt mindre tid inom ramen för arbetsgemenskapen. Tilltagande arbetslöshet kan lika väl som en konjunkturuppgång på arbets- marknaden eller ökat hemarbetande leda till att den arbetsfria tiden ökar och arbetsplatsens roll som mötesplats försvagas.

Bland de äldre kan man räkna med att många får uppleva fler aktiva och friska år.

För många är ökad fritid efterlängtad och välkommen. För andra kan den bidra till en ökande isolering. Det finns all anledning att fästa uppmärksam- heten på det framtida behovet av mötesplatser.

Informationsteknologi och bebyggelsemiljö påverkar möjligheterna att mötas

Formerna för samtal förändras med de teknologiska landvinningama. Tekni- ken påverkar inte bara möjligheterna att utvinna ny kunskap på många områ- den utan också sättet att kommunicera. Detta öppnar en rad nya perspektiv bl.a. ur demokratisk och kulturell synvinkel.

Inforrnationsdatabasema kommer att växa i antal och omfång. Genom datanätverken öppnas nya möjligheter för utbyte av tankar och idéer. Politisk och ideologisk idéspridning kan ske i nya former och vägar. Oavsett var man bor kan man delta. De olika medierna kommer i ökad utsträckning att knytas

samman i elektronisk form och allt fler tjänster kommer att erbjudas både företag och hushåll via datorer, telenät och datanät.

De elektroniska nätverken blir kanske framför allt de nya generationemas hjälpmedel. Men i framtiden kan vi också få se traditionella studiegrupper som möts regelbundet via datomätet under en termin och avslutar det hela med gemensamma teaterbesök eller en resa utomlands för att pröva ett erövrat språk på plats. För andra kan kommunikationen via medier leda till isolering och ensamhet. Pengar, språkkunskaper och personlig energi kommer i hög grad att avgöra om man är med eller står utanför. Det innebär också risk för ökade klyftor i samhället i fråga om kunskap och inflytande.

Ny teknik kan kompensera och komplettera men inte ersätta mänsklig di- rektkontakt. Där människor samlas och lever tätt ihop finns behov av platser för att träffas och umgås. Med ökande andel ensamboende kommer de beho— ven att öka ytterligare.

Både i storstäder och i avfolkningsbygder har den yttre miljön betydelse för om spontana möten kan uppstå. Förr var detta tydligt med kyrkbackar, torg, tvättbryggor eller gemensamma vattenpumpar som nav i det dagliga livet. På många mindre orter fungerar historiskt förankrade mötesplatser fort- farande.

Nya mötesplatser uppstår inte helt spontant när städer expanderar eller för- ändras. Med sina närmare 1,5 miljoner invånare är visserligen Stockholm fortfarande en blygsam storstad med internationella mått mätt, men den ano- nymitet som kan vara storstadens baksida finns där. Därför är det viktigt att i stadsplaneringen väga in behovet av nya platser där människor med gemen- samma intressen kan mötas och som ger impulser att ta nya kontakter. Slent- rianmässigt utformad bebyggelse kan lätt bli en grogrund för avståndstagande och en känsla av hopplöshet. Politiker, samhällsplanerare och arkitekter har ett stort ansvar för att de byggda miljöerna blir mänskliga och kontaktskapan- de.

Kultur innebär möjlighet till möten med stoff som skänker erfarenheter och upplevelser och som kan ge vår tillvaro en djupare mening. Kulturen ryms överallt, finns samtidigt inom vårt arbetsliv och inom ramen för vår arbetsfria tid. Genom att låta kulturpolitiken verka inom båda dessa sfärer skapar man förutsättningar för igenkänning och för att människor ska kunna känna sam- hörighet oavsett livssituation. Folkbildning, folkrörelser och föreningsliv har särskilda fömtsättningar att skapa länkar mellan kultur, arbete och fritid. Men de unga möts ofta i andra former. De bildar informella grupper eller nätverk, många gånger med koncentration på enstaka frågor. Kulturpolitiken bör ut- formas så att också dessa initiativ kan stödjas och förstärkas.

2.9. Kulturpolitisk framtidsbevakning

Kulturpolitiker och kulturrnyndigheter, också de stora riksorganisationema på kulturområdet, är i stor utsträckning upptagna av den dagliga verksamheten. Närvaro i vardagen är givetvis viktig, men att enbart satsa energi på nuet eller det förgångna leder till att de kulturpolitiska insatserna inte ligger i samhälls— utvecklingens frontlinje. Kulturen riskerar att uppfattas som förlegad och ointressant, när just förmågan att kombinera traditionen och kontinuiteten med det som är nytt och det som är experimentellt är kulturens stora styrka i ett samhälle statt i förändring.

Framtiden kräver uppmärksamhet och lyhördhet för de tidiga tecknen på förändring, handlingsberedskap och vilja att möta förändringarna. Konsten har en roll i den beredskapen som källa till ny kunskap och som känselspröt mot det okända.

Kulturens villkor fastställs i ganska stor utsträckning av krafter i det omgi- vande samhället. Samtidigt är kulturen en oerhörd kraft i samhällsutveck- lingen.

Kulturpolitiken bör i större utsträckning än i dag ägna uppmärksamhet åt utvecklingen i hela samhället och åt långsiktiga framtidsfrågor. Då kan kultu- ren bli en dynamisk kraft i samhället.

3 De senaste 20 årens kulturpolitiska erfarenheter

Vilka erfarenheter av att formulera och genomföra en kulturpolitik har de se- naste 20 åren gett?

I utvärderingsrapporten har sekretariatet sammanfattat 1974 års kulturpoli- tik så som den uttryckts genom mål, ansvarsfördelning, organisation, eko- nomiska insatser och andra åtgärder. Där redovisas också utvecklingen av olika verksamheter i termer av aktörer, utbud/aktiviteter, deltagande och andra resultat, liksom utvecklingen av kulturvanoma i befolkningen och inom olika grupper i befolkningen. Det leder fram till olika iakttagelser och ett första led i en diskussion om vad som hänt och inte hänt och om olika tänkbara förkla- ringar till det.

I detta kapitel för vi diskussionen vidare genom att ange vilka förändringar i 20 års utveckling som vi bedömer som de viktigaste och vilka erfarenheter vi tycker utvecklingen gett. Det redovisas i fem avsnitt av värderande karak- tär. För beskrivning av sakförhållandena hänvisar vi till utvärderingsrappor- ten. På vissa punkter begränsas analysen av att det saknas jämförbara data över hela 20-årsperioden. En viktigt del av underlaget är de erfarenheter och värderingar vi fått del av genom kontakterna med företrädare för kulturlivet; genom besöken i samtliga län, genom möten med företrädare för kulturlivets organisationer, inStitutioner och myndigheter på central nivå och genom upp- vaktningar från vissa regionala och lokala parter.

De följande avsnitten behandlar:

— Mål

— Strukturer

— Offentliga utgifter för kultur — Andra faktorer av betydelse — Kulturpolitikens resultat

3.1. Mål

Det har haft stor betydelse att regering och riksdag 1974 formulerade mål för en samlad kulturpolitik. Därigenom blev det tydligare än förut att kulturområ- det är ett område där det offentliga har ett ansvar, att olika insatser bör verka i ett sammanhang, att staten står för en kulturpolitisk vilja och vilken den viljan är. Kulturområdet fick därmed också en mera jämbördig ställning med andra samhällsområden där offentliga insatser görs.

Det är omvittnat från många håll att målen fungerat inspirerande på kultur- arbetet inom landsting och kommuner, bland konstnärer och konstnärsgrup- per och i organisationslivet. Målen har samtidigt gett kulturområdet en be- greppsapparat för att diskutera viljeinriktning, profilering och prioriteringar. De har även gett en anknytning till den mål- och resultatstyrning som utveck- las på alla samhällsområden. Målen har dock sjunkit undan i medvetandet med tiden.

Målen beslutades i politisk enighet i riksdagen. Regeringar av olika poli- tisk färg har under de följande åren angett att målen ligger fast. Målen stämde också väl överens med synen på kulturpolitiken inom landsting, kommuner och organisationer. Denna samsyn om kulturpolitikens huvudsakliga inrikt- ning har haft stor betydelse för den utbyggnad som följde, eftersom utveck- lingen på de flesta delområden förutsatte samverkan mellan olika parter.

Målen har däremot sällan angetts som utgångspunkt för enskilda reformer eller i prioriteringssituationer. Det beror dels på att de är allmänna till sin ka- raktär, dels på att det finns inbyggda målkonflikter framför allt vid konkur- rens om begränsade resurser. De åtta övergripande målen har alltså varit otill- räckliga som styrmedel för kulturpolitiken. Först sent och bara på ett par om- råden har de utvecklats genom konkretare målformuleringar på enskilda verk- samhetsområden (sektorsmål) och först de sista två åren genom verksam- hetsmål för institutioner, myndigheter och bidrag.

3.2. Strukturer

I kulturornrådets strukturer och verksamheter är mycket sig likt över 20 år. Annat har förändrats.

Den tydligaste förändringen har skett på radio— och tv—omrädet. Vid perio- dens början fanns tre radiokanaler och två tv—kanaler, alla inom ramen för den avgiftsfinansierade public service-verksamheten. Nu finns fyra sådana radio— kanaler inom Sveriges Radio och ett stort antal reklamfinansierade lokalra- diostationer samt föreningsdriven närradio. Vi har fortfarande två public ser- vice-kanaler inom Sveriges Television men också en marksändande reklamfi- nansierad tv-kanal och via satellit och kabel tillgång till ytterligare två svenska reklamfinansierade tv—kanaler, ett stort antal utländska tv-kanaler av olika typ samt på sina håll lokal-tv. Nu finns frihet att inom vissa tekniska och juri- diska ramar etablera radio- och tv-stationer och att distribuera program. Hus- hållen har fått många kanaler att välja på. Däremot har bredd och variations- iikedom i utbudet inte ökat i proportion till antalet kanaler. Konkurrensen om lyssnare och tittare har gett en betydande likformighet i programsättningen.

Nätet av regionalt verkande kulturinstitutioner har stärkts sedan 1974. Länsmuseer och länsbibliotek fanns 1974 i princip i alla län och har stärkts genom ökat statligt stöd. Det gäller också de då existerande stads- och läns—

teatrarna, symfoni- och kammarorkestrarna. Samtidigt har det under perioden kommit till tolv regionala teatrar och fyra kammarorkestrar. De regionala institutionerna finns på 34 orter, varav de flesta är residensstäder och har mer än en institution. Utanför de tre storstäderna har antalet personer med teater- eller musikinstitution i den egna kommunen ökat betydligt. År 1973 hade ca 1,3 miljoner svenskar utanför storstäderna teaterinstitution i sin kommun, tjugo år senare är antalet drygt 1,8 miljoner. De dryga 550 000 personer utanför storstadsområdena som hade en symfoni— eller kammarorkester på nära håll har ökat till närmare en miljon personer. Till bilden av det regionala institutionsnätet ska läggas att landstingen, med statsbidrag, fr.o.m. 1988 övertog huvudmannaskapet för den dåvarande statliga regionmusiken. Tre av de nuvarande länsmusikorganisationema finns på orter som inte har någon annan regional kulturinstitution.

Nätet av lokala kulturinstitutioner — folkbibliotek, lokala museer, konsthal- lar samt den kommunala musikskolan — har också stärkts betydligt under pe- rioden inom ramen för kommunernas ansvar. Det gäller särskilt folkbibliote- ken och de kommunala musikskoloma, även om vissa inskränkningar skett de allra senaste åren.

Den geografiska spridningen av teater— och dansföreställningar, konserter och utställningar genom turnéer respektive vandringsutställningar har föränd- rats i olika avseenden sedan 1974. Riksteaterns utbud har lite mer än halve— rats sedan 1970-talet, delvis genom överföring av de då fyra regionala en- semblema till regionala huvudmän. De regionala och lokala teatramas tumé- verksamhet har ökat, men inte alls i samma omfattning som minskningen av Riksteaterns utbud. De fria teater- och dansgruppema har blivit fler, ökat sitt utbud och därmed också utbudet av tuméföreställningar. På musikområdet har den stora förändringen på tuméområdet varit en förändring av ansvar, från Rikskonserter till länsmusiken. Vandringsutställningar i Riksutställ- ningars regi har mer än halverats uttryckt i utställningsdagar sedan slutet av 1970-talet. De regionala museerna har dock fått större förutsättningar att också arbeta med vandringsutställningar.

Antalet konstnärer inom alla konstarter och genrer har ökat betydligt under perioden och i snabbare takt än efterfrågan på deras arbete. Det har bl.a. lett till att arbetsmarknadspolitiska insatser kommit att spela en proportionellt sett allt större roll på kulturområdet. Eftersom de gjorts utifrån de arbetsmark- nadspolitiska prioriteringarna har ett välkommet tillskott av pengar samtidigt inneburit vissa svårigheter att föra en konsekvent kulturpolitik.

En av de största förändringarna under 20 år gäller könsfördelningen i konstnärskåren (konstnärer inom alla konstarter). Enligt Folk- och bostads- räkningen 1975 bestod kåren till en tredjedel av kvinnor. År 1990 hade ande- len stigit till 45 %.

Det har hela perioden funnits ganska stora skillnader i verksamhet och of- fentligt stöd, och därmed i arbetsmöjligheter för konstnärer, mellan olika

konstområden, genrer och verksamhetsformer. Skillnaderna är i stor ut- sträckning knutna till om det finns en stark institutionsstruktur eller inte. Tea- tern, den europeiska konstmusiken, biblioteks-, arkiv- och museiområdena har en stark institutionell uppbyggnad. Svagare är den på bildkonstens och dansens områden. Den har förstärkts för kulturmiljövården medan institu- tionsförankringen försvagats för kammarrnusiken. Musikaliska genrer som jazz, folkmusik och körmusik saknar institutionella stödjepunkter.

Synen på kulturmiljövården har vidgats väsentligt. 1970-talets kulturrnin- nesvård har utvecklats till 1990-talets kulturmiljövård. Medvetenheten om betydelsen av att slå vakt om kulturvärden i stad och i landskap har växt sig stark. Bevarandefrågoma får större uppmärksamhet i samhällsplaneringen än tidigare. Organisationen för den statliga kulturmiljövården har stärkts genom att länsstyrelserna fått egen kompetens på området. Samtidigt har även läns- museema stärkts genom ökat stöd från stat, landsting och värdkommuner. Kommunernas ansvar för kulturmiljön har ökats. De statliga bidragen till kulturmiljövården har byggts ut väsentligt, både inom Kulturdepartementets ansvarsområde och genom insatser på andra departementsområden.

F olkbildningsarbetet och amatörverksamheten har stärkts ekonomiskt un- der periodens första del medan bidragen från stat och kommun totalt sett min- skat under senare år. Antalet studiecirklar ökade de första åren efter 1974 men ligger nu strax under nivån 1979/80. Andelen estetiska cirklar är dock högre nu. Antalet kulturprogram har ökat kraftigt under perioden. Folkbildningen har, framför allt genom reformen av det statliga stödet 1991, fått stor frihet att utforma sin verksamhet och att själv ta ansvar för prioriteringsfrågoma. Vad detta leder till för den mera utpräglade kulturdelen i verksamheten är ännu för tidigt att bedöma.

En stor förändring i förutsättningama för kulturverksamheten i dag jämfört med för 20 år sedan är att de flesta barn numera går i förskolan. Med ökande ålder ökar andelen barn i förskolan och vid 5-6-årsåldem är så gott som alla barn inskrivna. Förskolan har visat sig vara viktig för yngre barns besök på teater, musikevenemang, museer och bibliotek och för deras egen skapande verksamhet. Förskolan har kunnat jämna ut skillnader i kulturintresse från hemmens sida genom att ge barnen kontakt med kultur.

I slutet av kapitlet återkommer vi till skolans betydelse. Hit hör att allt större andel av ungdomskullama nu går igenom gymnasiet och att andelen ungdomar och vuxna som går igenom eftergymnasial utbildning också ökat.

Kulturverksamhet har blivit vanligare i flera miljöer: på arbetsplatser, i boendemiljöer och inom vården. Den exakta betydelsen av dessa insatser har inte mätts, men förhållandena är etablerade och kulturverksamheten inte längre så tydligt bunden till institutioner och evenemang. Genom de fria tea- ter-, dans- och musikgruppemas verksamhet har kulturen också i högre grad etablerat sig utanför institutionerna.

Samspelet mellan kulturområdet och andra samhällsområden har stärkts under de gångna 20 åren. Det gäller skolan, förskolan, vården, invandrarpo- litiken, regionalpolitiken, jord- och skogsbruksområdet och turismen. Bakom ligger dels en allt mer gemensam syn på samhällets utveckling, dels den ökade styrka och tydlighet som kulturpolitiken fått, dels en växande insikt på andra samhällsområden om kulturens betydelse i olika avseenden.

Roll- och ansvarsfördelningen mellan staten, landstingen, kommunerna och organisationslivet har förändrats på några punkter. Staten har framför allt lämnat över huvudmannaansvaret för den dåvarande regionmusiken till landstingen, överlämnat fördelningen av bidraget till folkbildningen till dess eget organ Folkbildningsrådet, samtidigt som regleringen av verksamheten minskat väsentligt, samt decentraliserat beslut på kulturmiljövårdens område från Riksantikvarieämbetet till länsstyrelserna. Enligt vår uppfattning har roll- och ansvarsfördelning i stora drag fungerat bra. På enskilda punkter finns det däremot anledning att se över den.

3.3. Offentliga utgifter för kultur

Det dominerande styrmedlet i kulturpolitiken har varit de offentliga bidragen.

Ökningama av kulturanslagen från stat, landsting och kommuner var av— görande för den utbyggnad av de regionala kulturinstitutionema och andra in— satser som skedde under periodens första del. Under 1980-talet har anslagen totalt sett legat ganska stilla, om än med variationer mellan olika år, mellan olika delområden och mellan olika landsting och kommuner. Därefter har den offentliga ekonomin blivit ännu stramare. Kulturområdet har dock hittills i allmänhet stått sig förhållandevis väl i prioriteringarna både på det statliga området och inom landsting och kommuner. Men skillnaderna i satsningar mellan kommunerna och mellan landstingen har ökat.

Stora delar av de offentliga anslagen går till vad som är eller brukar betrak- tas som fasta kostnader, framför allt i institutionernas verksamhet. När ansla- gen inte ökat och när besparingar skett har åtstramningama först och mest skett på de "rörliga” medlen. Konstnärliga experiment, tume'verksamhet, samverkan med föreningar och organisationer, insatser för minoritetsgrupper, kostnadskrävande arbetsformer o.dyl. har tidigt kommit i farozonen. Det s.k. grundbeloppssystemet för bidrag till regionala och vissa lokala kulturinstitutioner, med dess krav på ekonomiska motprestationer från huvudmännens sida, har varit utomordentligt effektivt när det gällt att i expansionstider ”locka fram” pengar från huvudmännen. I tider av stagnation och besparing har systemets krav på samspel mellan flera parter motverkat nedskärningar. I sådana tider har grundbeloppssystemet däremot inte kunnat stimulera turnerande. målgruppsinriktat arbete eller konstnärlig och annan förnyelse. 71

Det statliga stödet till institutioner och till konstnärer har sin tyngdpunkt på produktion. Insatserna för att föra ut resultaten av arbetet har inte stötts lika tydligt. Också hos bidragsmottagarna har produktionen oftast prioriterats framför t. ex. publikarbete och marknadsföring.

Proportionerna mellan konstarter/verksamhetsfomier har förskjutits över perioden. Före 1974 fick teater, musik och dagspress 64 % av kulturansla- gen (exkl. folkbildningen). Tjugo år senare är deras andel 49 %. En ökad andel går nu till kulturmiljövård, museer, film och bildkonst. I kronor räknat är dock teaterornrådet fortfarande det största område i kulturbud geten, följt av museiområdet och presstödet.

Vill man försöka att mycket kort sammanfatta tjugo års statliga ekono- miska kulturinsatser kan man beskriva dem som expansiva under periodens första del, uthålliga när ekonomin stramats åt, med klar tyngdpunkt på insti- tutionella strukturer och produktion — samt folkbildning - och genomförda i ett fungerande samspel med landsting och kommuner.

Någon mer markant utveckling av stöd i olika former till kulturlivet från näringslivets sida har inte skett.

Andelen privata kulturutgifter, som domineras av hushållens utgifter, har varierat något under perioden och uppgår nu till ca 75 % av de totala kulturutgiftema.

3.4. Andra faktorer av betydelse

Det finns fler faktorer som haft betydelse för kulturutvecklingen. De flesta är av generell natur och deras betydelse begränsar sig inte till de senaste 20 åren. Alla analyser vi tagit del av eller låtit göra tyder på att sambandet mellan kulturvanor och utbildningsnivå är utomordentligt starkt. Det är starkare än sambandet med faktorer som kommer senare i livet som yrke och socio-eko— nomiska förhållanden. Sambandet utbildningsnivå-kulturaktivitet verkar vara allra starkast inom de åldersgrupper som har gått den 9-åriga grundskolan.

En allt större del av ungdomskullama har gått igenom gymnasieskolan. Också gruppen med eftergymnasial utbildning har ökat, även om detta inte re- sulterat i någon avslutad akademisk examen för alla. Den eftergymnasiala utbildningen visar utomordentligt starka samband med olika kulturella be- söksaktiviteter som biblioteks—, teater-, konsert- och museibesök.

Samtidigt finns en, visserligen minskande, andel personer som inte full- följt annat än den obligatoriska skolan och som visar litet intresse för att delta i kulturlivet. Här finns tendenser till en växande klyfta mellan en ökande andel av befolkningen med god utbildning och kulturintresse och en minskande grupp med kort utbildning som inte heller är kultur-intresserad. Skolans möjligheter att väcka kulturintresse spelar särskilt stor roll för den sistnämnda gruppen.

I tidigare avsnitt har vi markerat betydelsen av den utbyggda förskolan. En annan viktig faktor är att medellivslängden ökar. Gruppen personer över pensionsåldern har växt och till skillnad från tidigare är denna grupp nu ofta aktiv och frisk under lång tid. Vi kan vänta oss att de personer som nu befinner sig i yrkesverksamma åldrar med största sannolikhet har möjligheter att ta med sig sina kulturvanor upp i åren. Många av de potentiellt intresserade har efter pensionsåldern fått bättre möjligheter att förverkliga sina önskningar om delaktighet. Vi kan vänta att trenden av ökande aktiviteter bland personer över 65 år kommer att fortsätta och kanske förstärkas.

Det är dock i gruppen 45—64 års som de största förändringarna i kulturva— nor kan utläsas. Dagens 45—64-åringar är betydligt mer aktiva än motsvaran- de grupp för 10 eller 20 år sedan.

Effekten av intemationaliseringen är svår att uppskatta. Sverige har under de gångna 20 åren blivit mer mångkulturellt. Internationella impulser når oss t.ex. genom ett omfattande musikutbud och genom televisionen som sedan tio år bl.a. erbjuder ungdomar i hela världen ett gemensamt musikutbud via en kanal som MTV. Språkkunskapema har förbättrats och då unga möts kan de kommunicera på ett helt annat sätt än tidigare generationer. Man har gemensamma referensramar via översättningslitteraturen, filmer och musik.

Kommunerna har fått vidgade skyldigheter inom den lokala verksamheten. Ansvaret för skolan och äldrevården har förts över till kommunerna. Parallellt med detta har kommunerna fått vidkännas ekonomiska åtstramningar, vilket på de flesta håll har tvingat fram besparingar, även inom kulturområdet. Mel- lan 1990 och 1992 minskade sålunda kulturbudgeten totalt sett för landets kommuner, uttryckt i fast penningvärde. Många kommuner har också föränd- rat förvaltningsformema och decentraliserat ansvar inom olika verksamhets- grenar. Inom både förskola och skola har flertalet kommuner, som ett led i denna decentralisering, fördelat medlen för kulturändamål till arbetsenhetema. Detta har på många håll, åtminstone övergångsvis, försvårat samordningen och finansieringen av kulturutbudet till barnen, och har skapat svårigheter för de kulturinstitutioner och fria grupper som tillhandahåller kulturprogram. Be- sparingar har också drabbat biblioteken, vilket bl.a. aktualiserat frågan om en bibliotekslag. Nämndorganisationen har ändrats på många håll, och endast ett 80-tal har renodlade kultumämnder.

De kommunala besparingarna har i många fall drabbat barnen. De tidigare så aktiva förskolorna har till följd av neddragningar av personal fått minskan- de möjligheter att genomföra t.ex. besök på bibliotek. Detta avspeglas i kul- turstatistiken där just barn i åldersgruppen 3—8 år går mindre ofta på bibliotek än för tio år sedan. Det finns i kulturstatistiken också andra signaler som kan tolkas som effekter av kommunernas åtstramade kulturbudgetar. Andelen musicerande ungdomar har minskat, vilket kan vara en effekt av krympande resurser till den kommunala musikskolan.

En faktor som förmodligen spelat stor roll för deltagandet i kulturlivet är den ökande tillgången till bil. Man kan förmoda att de geografiska avstånden i dag spelar relativt sett mindre roll och att verksamhetsmdien runt residens- städema vidgats en del vilket kompenserat ett minskat totalt turnerande av teaterinstitutionema Olika undersökningar som genomförts visar dock att det tycks finnas ett visst motstånd emot att resa för långt för att ta del av kulturen.

3.5. Kulturpolitikens resultat K ulturvanorna har varit stabila

Det saknas tidsserier över kulturvanoma som täcker hela 20—årsperioden. Det finns serier som visar hur medievanorna utvecklats under 15 år. På kulturområdet i övrigt omfattar jämförbara tidsserier åren 1983 till 1993. Dessa data visar att kultur- och medievanorna är mycket stabila. Utvecklingen karaktäriseras av följande.

I fråga om egna aktiviteter som att sjunga i kör, spela något instrument, delta i föreningsmöten, gå ut och dansa eller skriva olika slags texter finns i princip inte några mätbara förändringar över perioden. Ett undantag är brev- skrivandet som minskat relativt mycket sedan början av 1980-talet. Det gäller de sporadiska brevskrivama.

Trots att intresset för musik ökat och att allt fler går på konserter har inte den dagliga användningen av musik på CD, kassett eller grammofon föränd- rats nämnvärt på 15 år. Däremot har det skett förändringar i formerna för musiklyssnandet och den omgivande ljudmiljön är annorlunda i dag jämfört med för 20 år sedan.

Biblioteksbesök, biobesök och att teckna eller måla har förändrats ett par procentenheter uppåt respektive nedåt, vilket innebär att vanorna i hela be- folkningen inte påverkats nämnvärt. Museibesöken har ökat sedan 1988, men de yngres museibesök minskar för närvarande.

Den dagliga bok-, morgontidnings- och veckotidningsläsningen har påver- kats ganska litet under 15 år. För alla tre kategorierna handlar det om minsk- ningar men bara på l-—2 procentenheter. Ett betydligt större läsarbortfall har kvällspressen, men den andel som enbart läser kvällstidningen har inte min- skat under de senaste 10 åren. Det är således kvällstidningen som komple— ment som minskat i betydelse. Jämförbara data om läsande i ett litet längre tidsperspektiv saknas.

Andelen dagliga radiolyssnare och tv-tittare har ökat något, men i förhål- lande till det kraftigt utökade utbudet är förändringarna överraskande måttliga. Större är ökningen för video som utvecklats som medium under perioden.

De avgiftsfinansierade radio— och tv-företagen har relativt väl hävdat sin ställning som kulturspridare även om publiken ld'ymt till följd av kanal-

konkurrensen. Drama, kvalitetsfilm, program om bildkonst eller konserter ses eller hörs inte alltid av så stora publiker jämfört med andra programtyper. Men ofta ligger publiken runt ett par hundra tusen, vilket måste ses som en framgång och som ett kraftfullt komplement till det levande kulturlivets publik. I bland når man t.o.m. rniljonpublik.

Den största enskilda förändringen i kulturvanor gäller besök på musikeve- nemang. Där är ökningen mycket kraftig — från 50 % till 60 % av befolk- ningen som varit på konsert eller annat musikevenemang det senaste året. Drygt 700 000 fler var på konsert eller annat musikevenemang 1993 jämfört med 1983. Totalt har 4,3 miljoner människor på detta sätt deltagit i musiklivet 1993. Det finns också en ökning av hur många som går ofta på konsert även om den ökningen inte är lika omfattande. Ökningen i publiktillströmningen hänför sig till andra musikevenemang än konserter med de statligt stödda orkesterinstitutionema.

Även teaterbesökama har blivit fler — närmare 300 000 fler har varit på teaterföreställning det senaste året jämfört med för tio år sedan. Drygt 200 000 fler går nu ofta på teater. Detta har skett samtidigt som de statsun- derstödda teaterinstitutionema tappat publik. En stor del av ökningen ligger på amatörteaterföreställningar.

Det kan synas paradoxalt att publikstatistik och besökarstatistik inte stäm- mer överens.1 Det kan dock finnas flera förklaringar till detta. Även om både gruppen som går sällan och den som går ofta ökat går personerna i den senare kanske likväl mindre ofta än tidigare, så mycket mindre att det ger färre total— besök. Nedgången i publiksiffror utesluter inte att institutionerna kan ha rekryterat ny publik.

De som deltagit i kurs eller studiecirkel mer tillfälligtvis har minskat i antal. Andelen regelbundna studiecirkeldeltagare har dock inte förändrats — dessa är närmare 1,2 miljoner personer årligen. Ca 0,5 miljoner sporadiska cirkel- eller kursdeltagare har emellertid försvunnit. Olika ämnen har delvis olika utveckling. Studier med inriktning på konsthantverk och hantverk har färre deltagande i dag än för 20 år sedan, medan cirklar kring teater, konst och konsthistoria rekryterar fler än tidigare.

Engagemanget för kulturrniljöfrågoma kan inte mätas på samma sätt som de ovan nämnda aktiviteterna. En tydlig utveckling har dock skett av männi- skors intresse som bl.a. tagit sig uttryck i ”Gräv där du står”-verksamhet, samling kring arbetslivsmuseer och engagemang i opinionsgrupper.

1 Med publik avses antal besök på en föreställning eller institution. Med be- sökare avses en individ som besökt en institution eller typ av institution. En besökare kan ingå i publiken en eller flera gånger. 75

Stora satsningar på barn

Inom kulturlivet har stora satsningar gjorts på framför allt barn i förskoleålder och yngre skolbarn. På många kulnninstitutioner är antalet föreställningar för barn högt. De fria grupperna ägnar en stor del av sin produktion åt barnen. De yngre barnen tillhör också de mest kulturellt aktiva i samhället. Förskolan och skolan fungerar socialt utjämnande så att barn från många olika miljöer får kontakt med kulturen på flera olika sätt. Det leder till att barn i åldern 3—8 år på många områden är de mest aktiva. Hela 93 % av dem har varit på biblioteket senaste året, 79 % har gjort minst ett teaterbesök, 67 % har varit på något musikevenemang och 64 % besökt något museum. Trots att barnen i många fall inte själva kan läsa har de också kontakt med böcker genom att 74 % av småbarnen läst eller fått en bok läst för sig.

Skola och förskola har stor betydelse för barnens kontakt med teater. Hela 62 % av alla småbarn som varit på teater har gjort besöket genom ett ar- rangemang från skolan eller förskolan.

Även barn i 9—14-årsåldem är mycket kulturellt aktiva. Det är först i ung- domsåren man märker att aktiviteten minskar. Då uppstår också en skillnad mellan den grupp som fortsatt till förvärvslivet eller tidigt bildat familj och inte längre är lika kulturellt aktiva, och de som fortsatt att studera i gymna- sium och på högskolan.

Skillnader mellan olika grupper förändras långsamt

Under 20-årsperioden har förskjutningama i kulturvanor inom olika befolk- ningsgrupper varit små. Mönstren är stabila. De klyftor som finns minskar ytterst långsamt.

På några punkter har en viss utjämning skett. En jämförelse av kulturvanor inom olika fackliga huvudorganisationer i början av 1980-talet respektive 1990-talet visar att fler ur LO-kollektivet går på teater. TCO-gruppen har inte förändrat sina vanor medan de SACO-anslutna utgör en minskad andel av besökarna. En motsvarande ökning av besök på konsert bland LO—anställda motsvaras däremot av en ännu större ökning i TCO- och SACO-gruppema, vilket gör att skillnaderna ökat trots att andelen aktiva ökat i alla grupper.

Vi har låtit studera mångsidigheten i olika samhällsgruppers kulturvanor. Studien visar att grupper som har hög aktivitetsnivå i någon kulturaktivitet ofta har det också i andra aktiviteter. Kvinnor och högutbildade män dornine- rar de grupper som visar stor mångsidighet, medan män och lågutbildade kvinnor är överrepresenterade bland dem med minst mångsidighet. Skillna- derna i kulturvanor mellan män och kvinnor bör emellertid inte överdrivas. Visserligen är kvinnorna de mest aktiva på så gott som varje område. Men skillnaderna är i regel inte så stora. De är dock något mer uttalade då det gäller egenaktiviteter än besöksaktiviteter.

Samtidigt sker en utjämning i kulturvanoma till följd av att allt fler får en längre utbildning. Den grupp som är lågutbildad och som inte är så aktiv inom kulturlivet minskar i storlek. Det finns samtidigt en tendens till att denna grupp blir ännu mindre aktiv.

Konkurrensen om människors tid är hård. Kvinnornas förvärvsarbetsgrad har ökat de senaste 20 åren. Fritidsutbudet har ökat och medieutbudet mång- faldigats. Små förändringar på kulturområdet kan i ljuset av det lika väl tolkas som en framgång som en brist på resultat. Vårt allmänna intryck från kultur- statistik såväl som från möten med kulturlivets olika företrädare är att kultur- livet blomstrar.

Ingen kan med säkerhet avgöra vad som skulle hänt om 1974 års kultur- politik inte etablerats eller om kulturpolitiken fått en annan utformning. Vår bedömning är att området skulle ha haft svårare att profilera sig i det allt mer komplicerade samhället, att stimulansen för områdets företrädare varit mindre och att stödet till förskola och skola att bedriva kulturverksamhet inom sina respektive pedagogiska system hade uteblivit. De gångna åren kan karaktäri- seras som en period då nätverket byggts ut och konsoliderats, då amatörverk- samheten stärkt sin ställning och direkt eller indirekt medverkat till att rekry- tera nya människor som utövare eller publik. Politiken har också inneburit en stimulans att satsa på konstnärligt utövande, något som framför allt märkts i den ökade andelen kvinnliga konstnärer.

"'.'IINPS'" " _ _ ,. . IR j.il*|iå'll'*i"f'53ö

, . M..;gm—riiuij-rhtt urtima!

' äjjsiäfifniärlmcn: p%meWWm '.lilåtfltr+1*åwhw

" ' -- 'HbJ-szä rar."

' '5' | * ” ' ' %% Hail » , 4'. . ' 314 ' '..fi ' l '. ' '

%%Umm äräö'twb ..

llld|

" ut'-"fä= tll-'... - .| .

Illtltfl'jll "ä'" " -. _ . Til-.. __.rmz . %L'alt. TW:”: Efi. & .

'.!..i. .. . N' -j-* w-I.l.,._., ' rf _ _ lr ' | . ;l 3; m_n'låä'jg'ä . !: ' _|. äj-äuu'fl ' _” '|_| | | | _ ._ . . . två.-t", '#l'l'tål'f " T.:

I .i r' . "".FnLgilr'._'.;" . . . _ v ti . . ".!._ ". | "JEFF". '”. 11.1” '.tf'ä' _ %, %igwmwgätyj -

; -' ut. _. i" 'a'-"”"ttil' j»

- - ' . "" r , . . A". n'U—lrll—n hi... ”. . . -' ' ,l'i '-i.l'-W*'."lt=kt "' ..|_ L"

. E'tirmåaä "|, .fÅt'fä-VE rull; _|_'-* ..

&Wwf'mTMÄMMWw

' ,J' 1.1 .t. "'|'. ** ' tt ' ul

» . . .tttnzt Vimp-.” -. . .fl'åinll '» f—-*'*.£'u""l'l':ä'.'-l' -. amt; ”i"?

... ..l "r. ?wia

? .

4 Mål för den nationella kulturpolitiken

Kulturpolitiken hämtar sin styrka och sitt berättigande ur insikten om kultu- rens betydelse för individens och samhällets välfärd. Sin utformning får den utifrån medborgarnas enskilda och gemensamma behov och intressen, de kulturella uttryckens karaktär och krav på förutsättningar, förhållanden i sam- hället i övrigt samt politiska prioriteringar. Genom kulturpolitiken tar det of- fentliga ställning till kulturens betydelse, olika verksamheters funktioner och angelägenhet, deras ekonomiska villkor och behov av stöd. Perspektiven knyts samman till en helhet.

Kulturpolitiken bör formuleras tydligt. Det är ett demokratiskt krav som gör det möjligt att granska, värdera, debattera och förändra politiken. Det är också ett effektivitetskrav; ju tydligare den uttrycks, desto större är utsikterna att den får praktiskt genomslag.

Viljeinriktningen bör anges genom övergripande mål som har karaktär av mål att sträva mot. De bör spänna över hela kulturområdet och gälla för den nationella kulturpolitiken.

Övergripande mål är dock inte tillräckliga som styrinstrument. De behöver kompletteras med resultatorienterade sektorsmål för olika delområden. Precisa verksamhetsmål anges för de statliga kulturmyndighetema och insti- tutionerna. Sådana bör också finnas för bidragen till icke statlig verksamhet. Uppföljning och utvärdering av kulturpolitiken bör få ökat utrymme.

4.1. En nationell kulturpolitik

De övergripande målen ska uttrycka det som är viktigt för den kulturella ut- vecklin gen. De ska innefatta sådant som har stor betydelse för alla medborga- re — även om inte alla alltid använder sig av alla möjligheter. De ska också lägga grunden för ansvarsfördelning och samspel mellan olika aktörer på kulturområdet, särskilt mellan staten, landstingen och kommunerna.

De övergripande målen bör därför utformas som mål för en nationell kul- turpolitik och beslutas av riksdagen. De bör gälla även på andra samhällsom- råden än kulturområdet och för landsting och kommuner. Därmed ger de ra- men för kulturpolitiken som helhet. Samtidigt jämställs kulturområdet med en rad andra samhällsområden där riksdagen fastställer nationella mål.

Genomförandet bör bygga på en ansvars- och uppgiftsfördelning som ut- går från olika parters roller i det offentliga kulturlivet och utifrån karaktären på olika verksamheter. På biblioteksområdet t.ex. tar kommunerna sedan 79

länge en mycket viktig del av det nationella kulturansvaret som huvudmän för folkbiblioteken, medan landstingen har ansvaret för länsbiblioteksverksamhe- ten. Staten svarar å sin sida för de vetenskapliga biblioteken och lånecentra- lema. Motsvarande ansvarsfördelning finns inom andra delar av kulturområ- det. Stat, landsting och kommuner bör fortsätta att på detta sätt dela ansvaret för att kulturpolitiken förverkligas. Folkbildning, folkrörelser och förenings- liv bör även i framtiden ha möjlighet att spela viktiga roller utifrån varje or- ganisations förutsättningar och vilja.

4.2. Mål och andra styrmedel

Övergripande mål är första ledet i mål- och resultatstyrning. Sektorsmål, verksamhetsmål för enskilda institutioner, val av medel och metoder, olika typer av regler och bestämmelser, ekonomisk styrning samt uppföljning och utvärdering är nödvändiga komplement. Hur det fungerat de senaste 20 åren har belysts i utvärderingsrapporten.

Genom den framtida kulturpolitiken bör staten liksom hittills i första hand stödja och stimulera kulturverksamheten, inte reglera den. Staten bör dock vara tydlig i synen på ansvarsfördelningen. Lagstiftning används när det finns särskilda skäl för en mera distinkt statlig styrning.

De övergripande målen bör utformas så att de kan gälla under relativt lång tid. De allmänna krav som bör ställas på dem är att de:

— omfattar kulturverksamheten i dess helhet, — avser kulturpolitiken inom stat, landsting och kommuner, - inrymmer alla de viktigaste motiven för de offentliga insatserna, — gäller både de kortsiktiga och de långsiktiga insatserna, — ska kunna konkretiseras och utvärderas.

De övergripande målen bör kompletteras med sektorsmål för politiken inom olika kulturområden. Sektorsmålen ska vara resultatorienterade för att ge konkretion. De ska utgå från förhållandena inom varje sektor och kan ha ett kortare tidsperspektiv än de övergripande målen. Vi har inte haft möjlighet att utarbeta förslag till sektorsmål på alla delområden men har gjort det på om- rådena teater, dans, musik, bild och form samt museer. De återfinns i kapitel 21—24 respektive 28. Även sektorsmålen bör beslutas av riksdagen.

Staten anger verksamhetsmål för statliga kulturmyndigheter och kulturin- stitutioner. Långsiktiga verksamhetsmål anges i instruktioner och stadgor. I regleringsbreven för budgetåret 1994/95 har regeringen på ett mera systema- tiskt sätt än tidigare kompletterat dem med verksamhetsmål som ska uppnås på kort sikt. De har utvecklats i regleringsbreven för budgetåret 1995/96 och kompletterats med samma typ av mål för bidrag till icke statlig verksamhet. Tydligare bidragskriterier kan dessutom behöva formuleras.

I vilken grad den politiska nivån ska formulera konkreta verksamhetsmål och diskutera vilka medel som bör användas måste avvägas med hänsyn till olika verksamheters karaktär. Skillnaderna är ganska stora mellan t.ex. konstnärliga institutioner som teatrar och orkestrar å ena sidan och institutio- ner med bevarandeuppdrag som museer och arkiv å den andra sidan. Mål- och resultatstyrning förutsätter att den som ska uppfylla målen har stor frihet att själv välja vägar och metoder. På vissa områden utövar de offentliga orga- nen dock en mera direkt styrning utifrån lagstiftning.

I vilken grad olika mål kan förverkligas beror på om det finns lämpliga medel och metoder för genomförandet. Frågan om metoderna i kulturarbetet samt uppföljning och utvärdering av resultatet av olika insatser behöver ägnas mer uppmärksamhet i framtiden, särskilt frågorna om hur man fångar in kvalitativa förhållanden och långsiktiga effekter. Detta påverkar bl.a. de stat- liga kulturmyndighetemas framtida roll.

Målstyming förutsätter att den som angett måleri reagerar på framgångar och misslyckanden i genomförandet. Statsbidragen måste bl.a. av det skälet bli mer flexibla än i dag, utan att uthålligheten i det statliga kulturengage- manget minskar.

I återstoden av detta kapitel koncentrerar vi oss på frågan om de övergri- pande målen. Frågor om övriga former av styrning och om uppföljning och utvärdering återkommer vi till framför allt i kapitel 20 samt 32—33. Frågorna om motiven för offentliga kulturinsatser och om ansvarsfördelningen mellan stat, landsting och kommuner tar vi upp i kapitel 5 och 6.

4.3. De nuvarande målens förtjänster och brister

Det finns en betydande uppslutning kring inriktningen på de nuvarande kul- turpolitiska målen. Vi har mött den både i kontakter med myndigheter och centrala organisationer på kulturområdet och, inte minst, vid de besök vi gjort i samtliga län. Det är en allmän uppfattning att den klart uttalade viljan från statens sida haft stor betydelse för utvecklingen lokalt och regionalt och att den verkat inspirerande. Målen har också gett kulturområdet en begrepps- apparat för att diskutera viljeinriktning, profilering och prioriteringar. Vi har mött en bred uppslutning kring målens sakliga innehåll, förenad med syn- punkter på kompletteringar och moderniseringar i vissa stycken.

Några av målen, eller delar av dem, har ifrågasatts av en del av kulturlivets företrädare. Kritiken har framför allt varit knuten till begreppen ”kommersia- lismens negativa verkningar” och ”eftersatta grupper". Kritiken gäller, som vi uppfattat den, mera attityden och formuleringarna än det sakliga innehållet. Andra kulturföreträdare har markerat att frågorna i sig har minst lika stor ak- tualitet nu som när målen kom till. Vidare finns det, liksom i remissvaren från år 1973 på den dåvarande utredningens förslag, önskemål om att kvalitets- 81

aspekten lyfts fram. Många saknar också anknytning i målen till medieutveck- lingen och några förordar att det internationella perspektivet förstärks. De nu- varande målen återges i sammanfattning i bilaga 4.

Det finns också en viss kritik mot hur målen fungerat som styrinstrument Teaterutredningen förordade i betänkandet ”Teatems roller" att staten fasts- täller särskilda nationella mål för de offentliga insatserna på teaterområdet.1 Dessa mål, liksom hur de ska följas upp, bör enligt Teaterutredningen anges i statsbidragförordningama.

Museiutredningen ansåg i betänkandet "Minne och bildning" att det kommer för många styrsignaler till museerna och att dessa signaler delvis motsäger varandra.2 Samtidigt noterade utredningen att museerna inte alltid fått reaktion från regeringen på önskemål, krav och strategisk inriktning. Den styrning som riktas till museerna bör vara enkel, konsekvent och ha ett strategiskt innehåll.

En del av kritiken handlar alltså om att de nuvarande målen är för allmänt hållna för att fungera vägledande i olika valsituationer. Vi menar att kritiken bör tas på allvar men att den i detta fall skjuter in sig på fel objekt. Syftet med nuvarande mål är att ange Viljeinriktningen på kulturområdet i dess helhet. Det är naturligt att de handlar om grundläggande värden för medborgarna. Då är det nästan ofrånkomligt att de formuleras i allmänna termer. Vad som har saknats är ett nästa mera konkret led som grund för prioriteringar inom olika verksamhetsområden. Man hade också mera ingående behövt diskutera frå- gan om med vilka medel målen skulle nås. En sådan konkretisering måste gö- ras med hänsyn till förhållandena inom skilda verksamhetsområden. Vårt förslag om sektorsmål och regeringens beslut om verksamhetsmål för kul- turmyndigheter, institutioner och statliga bidrag är ett svar på kritiken.

Målen kritiseras också för att inte vara alldeles förenliga inbördes. Det finns olösta målkonflikter. De blir synliga i konkurrensen om begränsade ekonomiska resurser. Men målkonflikter av mera principiell natur finns också. Man kan t.ex. inte förena en hård och restriktiv inställning mot video- våld med en obegränsad yttrandefrihet. Man måste välja vilka mål som får väga tyngst. Även den kritiken bör tas på allvar. Nu är målkonflikter ound- vikliga i offentlig verksamhet. Den offentliga sektorn kan inte, till skillnad från ett privatföretag, renodla sin verksamhet för att eliminera konflikterna. Staten möter bl.a. fler behov, önskemål och förväntningar från medborgarna än vad som är ekonomiskt möjligt att tillgodose. Däremot bör man vara tydli- gare i fråga om hur målkonfliktema bör hanteras. Att utveckla sektorsmål och verksamhetsmål för enskilda institutioner är ett sätt att bearbeta målkonflikter- na.

1 SOU 1994:52: Teaterns roller. Betänkande av Teaterutredningen. 2 SOU 1994151: Minne och bildning. Betänkande av Museiutredningen.

4.4. Några utgångspunkter för förslaget om mål

Naturliga och i vissa fall ofrånkomliga utgångspunkter för den framtida kul- turpolitiken är att:

— kulturen har ett värde i sig som är oberoende av de direkta effekter den har inom andra verksamhetsområden och samhällssektorer, — det inte finns en kultur utan många. Mycket växer lokalt och underifrån medan annat produceras och distribueras globalt, — kulturi hög grad är en fråga om kommunikation och utvecklingsprocesser, — kultur innebär både bevarande och förändring, — det finns en öppenhet och ett ömsesidigt beroende mellan kulturen och andra verksamheter, — det finns en öppenhet mellan Sverige och världen och ett beroende av företeelser och utveckling i andra länder, — framtiden i ganska liten utsträckning kan förutses, vilket kräver flexibilitet och handlingsberedskap, — målmedvetet vilja påverka framtiden.

Kulturens mångsidighet gör det nödvändigt att också se frågan om målen från de fem utgångspunkter vi valt i kapitel 1: individens, konstens, medier- nas, kulturarvens och samhällets. Öppenhet och flexibilitet måste vara några av ledstjämoma vid utformningen av de konkreta insatserna. Både individu— ella och kollektiva lösningar ska vara möjliga. De krav samspelet med om- världen ställer behöver hela tiden påverka besluten inom kulturområdet. Efter de senaste decenniernas förstärkning av olika kulturella strukturer, bl.a. ut- byggnaden av institutionsnätet, behövs det kompletteringar med andra mö- tesplatser och andra möjligheter till möten mellan människor.

Kulturpolitiken måste också hantera frågan om avvägningen mellan å ena sidan bredd och mångfald och å andra sidan koncentrerade satsningar på det särskilt viktiga, vilket kan vara allt från nyskapande till insatser för vissa be- folkningsgrupper. En sida av detta är avvägningen mellan satsning på de konstnärliga och kulturella spjutspetsama och särskilda ansträngningar för att lyfta områden eller verksamheter som släpar efter eller på annat sätt har svå- righeter.

Några saker som karaktäriserar ett rikt och väl fungerande kulturliv är en- ligt vår mening att det finns reella yttrandemöjligheter, konstnärlig dynamik, folkligt engagemang och ansvar för kulturarven. Det vetteri sin tur mot för- hållanden som tillgänglighet, mångfald, inflytande, förnyelse, anknytning till historia och traditioner samt kvalitet.

4.5. Förslag till mål

Som framgått i avsnitt 4.3 finns det en betydande uppslutning kring det sakli- ga innehållet i 1974 års mål, kombinerat med förslag om kompletteringar och moderniseringar. Vi gör samma allmänna värdering. Mycket av det som ingår i nuvarande mål är fortfarande giltigt, en del i ännu högre grad än då, men det behövs kompletteringar och ändringar motiverade av erfarenheter som gjorts och förändringari samhällsutvecklingen.

Kulturpolitikens fundament finns i grundlagama, i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och i de konventioner FN senare antagit för att be- kräfta den, bl.a. konventionen om barnets rättigheter. Kulturen och kultur- politiken har en särställning när det gäller att ge ett innehåll åt viktiga delar av dessa.

I regeringsforrnens första och andra kapitel sägs:

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning...

Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten.

Etniska, språldiga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och ut- veckla ett eget kultur- och sarnfundsliv bör främjas.

Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet inforrnationsfrihet ..., mötesfrihet ..., demonstrationsfrihet förenings- frihet ..., religionsfrihet ...”

Yttrandefriheten utvecklas i uyckfrihetsförordningen och i yttrandefrihets— grundlagen. Yttrandefriheten är grundläggande för all kulturverksamhet

4.5.1. Fem mål för den nationella kulturpolitiken

När utredningen Kulturrådet år 1972 lade fram förslag till mål för kulturpoli- tiken gjorde den det i form av ett övergripande mål och sju delmål. Delmålen hade karaktär av medel för att uppnå det övergripande målet, som hade en ' mycket vid och allmän samhällsprofil.

I prop. 1974z28 fanns inte skiktningen på övergripande mål och delmål kvar utan regeringen föreslog, och riksdagen antog, åtta parallellställda mål. I

den kulturpolitiska debatten har senare en inbördes gradering av målen ibland efterlysts. Några mål borde anges som viktigare än de övriga.

Det är svårt att tydligt skilja på olika nivåer av mål och medel när det gäller riktningsgivande mål. Många av de nuvarande kulturpolitiska målen är både mål i sig och medel för att förverkliga andra av de övergripande målen. Vi har prövat olika modeller och stannat för samma lösning som 1974, nämligen att föreslå några parallellställda övergripande mål, dock med koncentration till fem mål. I ett resonerande avsnitt diskuterar vi därefter frågan om medel. Nästa nivå av mål är resultatorienterade sektorsmål.

Som mål för kulturpolitiken föreslår vi följande.

Kulturen ger människan glädje, insikter, många uttrycksmöjligheter och ett rikare liv.

Kulturpolitiken ska därför

värna yttrandefriheten och ge reella yttrandemöjligheter, verka för delaktighet och stimulera eget skapande, främja konstnärlig och kulturell förnyelse och kvalitet, ta ansvar för kulturarven och främja ett positivt bruk av dem, ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden krafti samhället.

Inom målens ram måste prioriteringar hela tiden göras. Vissa ändamål lyfts fram, andra kan få stå tillbaka. Vi vill redan här ange att vi kommer att för- orda en prioritering av kultur för och med barn och av ungdomars möjligheter till kulturell verksamhet. Kraftfulla alternativ måste erbjudas barn och ung- dom till de schabloniserade, fördomsfulla och våldspräglade inslagen på kul- turmarknaden. Kulturpolitiken måste i högre grad än hittills utgå från ungdo— mars kreativa energi och lust att själva utforma och ta ansvar genom att ge dem möjligheter att själva få välja verksamhets- och organisationsformer och medier.

Vi vill utveckla vår syn på måleri genom följande resonemang.

K ulturpolitiken ska värna yttrandef'iheten och ge reella yttrandemöjligheter

Yttrandefriheten är grundlagsfäst. En av kulturpolitikens uppgifter är att värna den, en uppgift som också finns inom många andra samhällsområden. Kulturpolitiken ska också skapa förutsättningar för reella yttrandemöjligheter vilket bl.a. innebär att garantera konstnärlig frihet.

En mångsidig dagspress och periodisk press och en mångsidig radio och television i allmänhetens tjänst samt andra medier som speglar skilda verklig-

heter och värderingar och som låter många röster komma till tals är här några av hörnstenarna.

En annan hörnsten är folkbildningens. folkrörelsemas och andra förening- ars och organisationers möjligheter att arbeta var och en utifrån sin idémässi- ga särart och att ge alla möjligheter att göra sina röster hörda.

Många kulturinstitutioner belyser grundläggande frågor för individ och samhälle och fungerar som arenor för information och debatt. Det är ett av skälen till att deras utåtriktade verksamhet är viktig. De politiska organen ska tydligt ange institutionernas samhällsuppdrag med respekt för deras särart, den konstnärliga och professionella friheten och det konstnärliga arbetets vill— kor. Inom vida ramar måste institutionerna sedan självständigt få bestämma innehåll och utformning.

De offentliga medlen ska stödja sinsemellan mycket olika strömningar. Konstnärlig och annan kulturell verksamhet fungerar bl.a. som medel för att utforska verkligheten och granska förhållanden i samhället. Det utforskande arbetet avkastar sällan, i varje fall inte i första ledet, ekonomiskt lönsamma resultat. Det är därför särskilt beroende av offentligt stöd. Den samhällskritik som enskilda konstnärer, fria grupper och kulturinstitutionema utövar får inte tas till intäkt för påtryckningar från de offentliga bidragsgivarnas sida.

K ulturpolitt'ken ska verka för delaktighet och stimulera eget skapande

Många människor lever i miljöer med tydliga inslag av historiska och este— tiska värden. De har tillgång till ett utbud av kultur där innehåll och former har samband med deras liv, intressen och traditioner. De har, om de vill, möjlighet till egna kulturella uttryck. Kulturen berör dem, de har valmöjlighe— ter och inflytande över sin kultursituau'on. De är delaktiga.

Kulturpolitiken syftar till att denna delaktighet ska vara en faktisk möjlig- het för alla.

Utgångspunkten måste hela tiden sökas hos människorna. Det är deras be— hov och intressen som utgör grunden för de offentliga insatserna. Kultur- politiska insatser görs i stort sett inom det avgränsade kulturbegrepp vi valt i kapitel 1 men måste ses i ett vidare kulturellt perspektiv där vardagliga sammanhang, folldiga traditioner och otraditionell verksamhet inryms lika väl som det som händer inom kulturinstitutioner och vid etablerade evenemang. Delaktighet och mångfald är nära förbundna med varandra. Målet syftar bl.a. till att öka mångfalden och att bryta ner de hinder för delaktighet som gör att många människor och grupper står utanför kulturlivet och att väcka deras in- tresse för nya upplevelser och erfarenheter.

Kulturinstitutionemas arbete behöver breddas och i högre grad än i dag utgå från ovana deltagares villkor. Institutionerna bör se sig som en resurs för alla medborgare och ta till vara och spegla deras erfarenheter. Det intresse människor visar för att engagera sig i och kring institutionernas verksamhet

bör också tas till vara. Kulturinstitutionema och de offentliga organen bör komma individerna till mötes på ett sätt som inte begränsar dem till en roll som konsumenter.

Ett bredare och djupare samarbete bör sökas med föreningslivet. Långt fler organisationer än de traditionella kulturföreningarna har betydelse. Det är vikti gt att olika organisationer kan arbeta utifrån sina idémässiga särarter. Medlemmar i föreningar och deltagare i öppen verksamhet bör stimuleras att själva formulera sina krav. Sådana grupper som av olika skäl fått sina kultu- rella intressen och behov minst tillgodosedda bör prioriteras. Organisationer och föreningar inom dessa eller med kontakt och erfarenhet av dem måste spela en framträdande roll i arbetet.

Informella nätverk och kortlivade sammanslutningar, nu vanliga i många sammanhang inte minst bland ungdom, liksom enskilda konstnärer och andra eldsjälar är viktiga lokala och regionala kulturkrafter. Deras initiativ, lika väl som organisationemas verksamhet, bör kunna stödjas inom ramen för flex- ibla bidragssystem.

I skapande verksamhet inom folkbildning och amatörorganisationer frigörs människors kreativa resurser. Deltagarna bestämmer själva inriktningen på verksamheten och har möjlighet att föra fram uppfattningar och värderingar och uttrycka känslor på ett sätt som stimulerar till åsiktsutbyte. Här finns ingen given rollfördelning mellan producent och mottagare. Det ger en frukt- bar växelverkan mellan amatörer och professionella. Genom att verksamheten sker i enkla former och i miljöer där deltagarna känner sig hernrnastadda utgör den en väg för att engagera tidigare kulturellt inte aktiva grupper. Insatserna för att ge människor möjlighet till egen kulturell aktivitet bör ges hög prioritet Verksamheten, både inom folkbildningen och i andra organisationer och for- mer, behöver hela tiden förnyas genom ett utvecklingsarbete.

Sist men inte minst behövs en mångfald av konstärli ga uttryck. Det kräver möjligheter att arbeta i skilda konstarter och genrer, i olika medier, i olika praktiska och organisatoriska former. Det kräver arbetsförutsättnin gar för yr— kesverksamma konstnärer över hela landet.

K ulturpolitiken ska främja konstnärlig och kulturell förnyelse och kvalitet

En uppgift för kulturpolitiken är att stärka konstens möjligheter att utveckla och förmedla alla de kunskaper, erfarenheter och insikter och ge alla de upp- levelser konsten är mäktig. Så kan en humanistisk människosyn stärkas. Det gäller både i det professionella konstskapandet och i amatörverksamheten. Målet innefattar båda delarna.

Konstnärligt utvecklingsarbete sker fortlöpande, både inom insritutionerna och av konstnärer utanför dessa. Ett syfte med de offentliga insatserna är att garantera att enskilda och grupper av konstnärer under viss tid kan få inrikta sig på experiment och förnyelse utan krav på att kunna försörja sig på den 87

verksamheten. Tidigare eftersatta konstarter och genrer bör särskilt få möjlig- heter att utvecklas. Också stödet till institutionerna måste lämna utrymme för experiment som inte i förväg kan bedömas ge oförändrade eller ökade publik- intäkter.

Experiment och utvecklingsarbete är viktiga för att utveckla konstnärlig kvalitet. Men också i den reguljära produktionen av föreställningar, konser- ter, utställningar m.m. ska kvalitetsarnbitionen stå i centrum. Ett viktigt inslag i kvalitetssträvandena är att erbjuda alternativ och konkurrens till slentrian- mässiga, schablonartade och fördomsfulla kulturprodukter. I sina olika roller, också som konsument, kan staten, landstingen och kommunerna ge eftertryck åt kvalitetssträvandena

Kvalitetsdiskussioner förs ofta i termer av konsmärlig kvalitet. Fungeran- de kulturverksamhet kräver emellertid också kvalificerade insatser inom teknik, administration, marknadsföring m.m. Med begreppet professionell kvalitet täcker man in båda dessa aspekter, liksom verksamhet vid bibliotek, museer, arkiv m.m., som inte är renodlat "konstnärligt". Kvalitet handlar också om varsam hantering av kulturmiljön. Hantverkstraditioner och mate- rialkunskap liksom kunskap om traditionellt jord- och skogsbruk är arvegods att förvalta och utnyttja. Professionell kvalitet kan i viss utsträckning faststäl- las på relativt objektiva grunder. I andra delar blir bedömningarna subjektiva och kräver en ständigt fortgående diskussion.

Kvalitet, särskilt konstnärlig kvalitet, är inget statiskt Konstnärlig fömy- else bygger många gånger på att de nyskapande konstnärerna bryter mot gamla kvalitetsuppfattnin gar.

För att föreställningar, konserter, utställningar m.m. ska ge effekt måste de också fungera i mötet med publiken. För den kvaliteten använder vi termen upplevd kvalitet. Formerna för mötet mellan konstnärer och publik och mötet mellan andra kulturinstitutioner och människorna behöver utvecklas. Samti- digt finns det delar av kulturverksamheten som inte främst värderas i termer av publikantal och publikupplevelser. Det gäller t.ex. bevarandeuppdrag, dokumentation och forskning. Vissa konstnärliga insatser får sin betydelse för en bredare publik först efter lång tid och kanske efter vidare utveckling av andra konstnärer.

Kravet på kvalitet gäller också inom bildningsarbete och amatörverksam- het. De offentliga bidragsgivarna bör stimulera kvalitetsutveckling.

Kulturpolitiken ska ta ansvar för kulturarven och främja ett positivt bruk av dem

Kulturarven är många. Här ingår vår mångfasetterade historia, våra skilda traditioner och olika språklig och etnisk bakgrund. Hit hör den fysiska kul- turmiljön liksom de konstnärliga arven och språket.

Perspektivet från dåtid över nutid till framtid bör prägla kulturpolitiken. I kulturpolitikens ansvar ligger att kulturarven värnas, att kunskapen om dem hålls levande och att de tas i bruk i det dagliga livet och i planer för framtiden.

Arbetet för att bevara och föra kulturtraditioner vidare är viktigt inte minst mot bakgrund av ambitionen att stödja den kulturella mångfalden med ut- gångspunkt i människors olika kulturella identiteter.

Att bevara den historiska kontinuiteten i vår fysiska miljö har grundläg- gande betydelse för den enskildes känsla av trygghet och förankring i tillva- ron. Perspektivet från dåtid till framtid gör det angeläget att ge arkitekturen en tydligare plats i kulturpolitiken och att i ökad utsträckning föra in kulturpoli- tiska synsätt i den fysiska samhällsplaneringen.

Kulturlivet kan aldrig formas enbart på grundval av samtida kulturytt— ringar. Inom de flesta konstnärliga uttrycksformer bygger mycket på arv från tidigare epoker.

Kulturpolitiken ska ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället

Kulturen ger medel för människor att uttrycka sin mening, att påverka och förändra.

De konstnärliga uttrycksmedlen ger möjlighet till en särskild uttrycksfull- het. Det går att med stor tydlighet och kraft, men också nyansrikt och öppet, renodla enskildheter, skapa sammanhang, peka på konflikter och lösningar. När uttrycksmedlen är många blir debatten rik på nyanser, livfull och engage- rande.

Konst och konstskapande är också en väg till ny kunskap. Det finns många möjligheter till direkt och fruktbart samspel mellan konst, teknik och vetenskap. Kreativa miljöer innehåller rikliga tillfällen till möten mellan forsk- are och konstnärer. Den konstnärliga kunskapen och konstnärernas perspek- tiv inrymmer ofta viktig kritik och debatt av värderingar, företeelser och ten- denser i samhället. Konstnärerna öppnar nya perspektiv, vänder på synsätt och kombinerar ofta kunskaper från olika fält på ett nytt sätt. Konst och kul- tur kastar därigenom ett motljus över samhällets institutioner, mekanismer och strukturer.

Obunden är ett nyckelord i målformuleringen. Ska kulturen fungera som en vital, kreativ och utmanande kraft ska den inte stå i tjänst hos någon part eller åsiktsrikrning och inte vara tilldelad en förutbestämd roll utan lämna sina bidrag utifrån sina egna förutsättningar. De må sedan vara intellektuella eller emotionella, utopiska eller vardagliga, sprungna ur konstnärliga erfarenheter eller ur t.ex. föreningsarbete.

4.6. Något om kulturpolitikens medel

Kulturen karaktäriseras av mångfald. Människorna, antingen de är delaktiga i denna mångfald eller i dag står helt eller delvis utanför den, har olika person- liga förutsättningar och behov, olika intressen och värderingar och lever un- der skilda förhållanden. Det säger sig självt att medlen och metoderna i kul- turarbetet måste vara skiftande och beroende av olika syften och ambitioner, verksamheter och situationer. Här tar vi upp några medel som fyller en funk- tion i många sammanhang.

Tillgänglighet

En nödvändig förutsättning för all kulturell delaktighet är tillgänglighet, att det man vill engagera sig i finns inom räckhåll eller kan bringas inom räckhåll. Det gäller i fråga om avstånd, tid, kostnad, tillgänglighet även för funktions— hindrade m.m. Praktisk och ekonomisk tillgänglighet är förutsättningar för ett mångsidigt kulturliv.

När man ökar tillgängligheten ökar man också kontaktytorna mellan konstnärer och publik, mellan studieorganisatörer och cirkeldeltagare, mellan museipersonal och hembygdsvårdare osv. Det kan ge impulser som berikar och utvecklar den professionella verksamheten och det ökar möjligheterna till kontakt med dem som i dag står utanför.

Alla kulturvaneundersökningar visar emellertid att det inte räcker med att undanröja olika praktiska hinder. Tillgängligheten har även kunskapsmässi- ga, sociala och psykologiska sidor. Vi återkommer till det i kapitel 8.

Decentralisen'ng

Decentralisering kan tillmätas ett egenvärde och alltså ses som ett mål, men det är också ett medel för att sprida förutsättningar och verksamheter geogra- fiskt och för att lägga ansvar och beslut så nära människorna som möjligt.

När människor själva får ta ansvar blir engagemanget som störst. Det of- fentliga bör inte heller i fortsättningen driva verksamhet som, med eller utan offentligt stöd, lika bra eller bättre drivs av föreningar, organisationer eller andra.

Också inom den offentliga verksamheten är decentralisering av befogenhe- ter och ansvar viktig för engagemang och idéutveckling. De senaste årens de- centralisering inom kommuner och landsting, ofta i kombination med minsk- ning av anslag, har lett till svårigheter när det gäller att informera om och ge- nomföra en del kulturverksamhet. Decentralisering måste ske med hänsyn till förutsättningama inom olika typer av verksamhet.

De statliga insatserna på kulturområdet ska utformas så att de både tillgo- doser de gemensamma intressena på nationell nivå och regionernas och kommunernas möjligheter att utveckla kulturlivet utifrån egna förutsättningar.

Lokala och regionala behov bör få större genomslag i de statliga kulturin— stitutionemas verksamhet.

Intressen och behov lokalt bör få större genomslag i de regionala kultur- institutionemas verksamhet.

Medierna som kulturbärare

Medierna kan spegla både världen och mångfalden av kulturella företeelser. De ekonomiska strukturerna på medieområdet leder ofta olika medier till lik- riktning, förflackning, satsning på innehåll som vädjar till primitiva instinkter m.m. men kan också innebära möjligheter till satsningar på program av god kvalitet. En viktig uppgift för kulturpolitiken är därför att skapa förutsättning- ar för ambitiösa kvalitetssatsningar som tar vara på mediernas möjligheter som kulturbärare.

Den snabba utvecklingen på elektronik- och medieområdena och inom den internationella underhållningsindustiin leder till ständiga nya utbud av allt mer mångsidig och avancerad apparatur och nya medieaktiviteter. Multimedia- utvecklingen ger möjligheter att visualisera kunskap och skapa interaktiva läromedel lika väl som fantasivärldar för spel och konstnärliga uttrycks- möjligheter som inte funnits tidigare. Tele- och datanäten ger enormt ökad tillgång till information och kunskap, skapar elektroniska "mötesplatser” och nya instrument i kulturell och konstnärlig verksamhet.

En viktig uppgift för kulturpolitiken är att medverka till att data- och me- dieutvecklingens möjligheter till kunskapsspridning, idéutbyte och konstnär- liga uttryck tas till vara och görs allmänt tillgängliga. Men i det kulturpolitiska arbetet ingår också att vara uppmärksam på avarter och undermåliga produk- ter, att väcka debatt och att stödja bättre alternativ.

Internationella kontakter

Den politiska, ekonomiska och tekniska utvecklingen ökar Sveriges intema— tionella beroende men också möjligheter. Kulturutbytet över gränserna blir intensivare. Den i kommersiellt syfte producerade och distribuerade masskul- turen söker ständigt vidga marknaden. I dess spår följer ökad mångfald i vissa avseenden, ökad likformighet i andra avseenden men också mer av ge- mensamma referensramar. I den byggda miljön har t.ex. en internationell arlcitektursyn fått genomslag i stora delar av världen.

Ett levande kulturliv förutsätter öppenhet för impulser från andra kultur- mönster än våra egna, liksom att vi ger impulser till dem. Förändringarna i

kulturlivet sker i mycket hög grad i en direkt och indirekt dialog med omvärl- den. Samverkan med andra länder vidgar möjligheterna till kulturell fömyel- se. Samtidigt kräver det insatser till förmån för det inhemska kulturarbetet så att konstnärliga uttryck och erfarenheter hämtade ur svensk verklighet och förankrade i våra traditioner och värderingar på ett effektivt sätt kan konkurre- ra med det stora kulturutbud som når oss från andra länder. Det ställer också krav på varsamhet med de värden vi har i den befintliga bebyggelsen och förmåga att omforma och utveckla internationella trender inom samhällspla- nering och arkitektur utifrån svenska förutsättningar och värderingar.

Sverige utgör ert litet kultur— och språkområde. Det kräver särskilt aktiva insatser för att föra ut svensk kultur till människor i andra länder. Enskilda och grupper av konstutövare liksom institutionerna bör få ökade möjligheter till internationellt utbyte.

4.7. Uppföljning och utvärdering av medel och målupp- fyllelse

Riktningsgivande mål, mål att sträva emot, har ofta en sådan form att det är svårt att följa upp och utvärdera hur långt man efter en viss tid kommit i må- lens riktning. Så har det varit med 1974 års mål. Så är det även med vårt för- slag till övergripande mål. Men på två punkter föreslår vi åtgärder som ska kunna ge en bättre uppföljning och rimlig utvärderbarhet i framtiden.

För det första har vi föreslagit att de övergripande målen konkretiseras i form av sektorsmål. Dessa är i sin tur utgångspunkt för de verksamhetsmål som regeringen sätter för statliga kulturmyndigheter och institutioner och för bidragsanslagen. Genom att följa upp verksamhetsmål och sektorsmål får man indikatorer på i vad mån utvecklingen rört sig i de övergripande målens riktning.

För det andra föreslår vi i kapitel 32 Formerna för statlig styrning att be- rörda statliga kulturmyndigheter får i uppdrag att snarast möjligt ta fram kriterier på måluppfyllelse för sektorsmålen. Då kan uppföljning starta när målen träderi kraft.

Slutligen bör man i framtiden ägna mer omsorg åt att följa upp och värdera effekterna av olika medel för målförverkligandet.

5 Motiv för offentligt kulturstöd

Grunden för kulturlivet är människors intresse och engagemang, enskilt ochi grupp. Möjligheterna att tillgodose intressena skapas i stor utsträckning av människorna själva. Deras val påverkas också av marknaden och av beslut inom den offentliga sektorn. Rollfördelningen och balansen mellan alla be— rörda har stor betydelse för hur rikt och mångsidigt kulturlivet blir.

Som statlig utredning har vi i uppdrag att göra relationerna mellan det of- fentliga och samhället i övrigt tydliga. Vi ska precisera statens ansvar för kulturpolitiken och pröva den statsunderstödda kulturverksamheten från grunden, inbegripet motiven för statens ansvarstagande.

I tidigare kapitel har vi gett några utgångspunkter för denna prövning. Vi har visat på kulturens betydelse från olika utgångspunkter. Genom att sätta individen i centrum har vi markerat att det är viktigt att många tar ett direkt och personligt ansvar för kulturen. Det offentliga bör inte göra det som idé- buma rörelser eller andra kan göra lika bra eller bättre. Genom en väl funge- rande marknad kan andra kulturella intressen tillgodoses. Det offentligas all- männa ansvar på kulturområdet har vi uttryckt i förslagen till mål för den na- tionella kulturpolitiken.

I detta kapitel diskuterar vi rollfördelningen med tyngdpunkt på frågan om motiven för offentliga åtaganden och frågan om hur ändamålsenligt och nöd- vändigt det statliga kulturstödet är.

5.1. Nuvarande rollfördelning på kulturområdet

I utvärderingsrapporten beskrivs kulturområdets struktur, hur intresse, utbud och utnyttjande ser ut på olika delområden och för olika befolkningsgrupper samt hur kulturverksamheten finansieras.1 Här speglar vi det helt kort med hjälp av några grundläggande ekonomiska uppgifter.

1 SOU l995:85: ljuga års kulturpolitik. 1974—1994. Rapport utarbetad av Kulturutredningen. 93

5.1.1. Privat och offentlig finansiering av kulturen

Tre fjärdedelar av kulturutgiftema är privata utgifter. Den andelen har ökat något mellan åren 1979 och 1992. År 1992 (1992/93) fördelade sig kulturutgiftema på följande sätt:

Miljarder Procent kronor

Privata utgifter 38 75 Offentliga utgifter* 12 25 varav:

Staten 5 42 Landstingen l 8 Kommunerna 6 50

*Inkl. stödet till Studieförbunden.

I de privata kulturutgiftema, som hämtats från SCB:s hushållsbudget- undersökningar kompletterade med uppgifter ur Nationalräkenskapema, ingår kostnader för etermedier (tv, radio och video med tillbehör och avgifter), tryckta medier (böcker, tidningar och tidskrifter), inköp av tavlor, fotout- rustning och musikinstrument liksom kostnader för musikskola och annan privat undervisning. Vidare ingår hushållens utlägg för besök på museer och utställningar, bio, teater, musikevenemang och andra scenframträdanden.

Till ovanstående kommer privata utgifter som inte berör de enskilda hus- hållen, som t.ex. bok— och tidningsinköp för företag, sponsring av kulturin- stitutioner och kulturarrangemang samt föreningslivets verksamhet. Dessa kostnader är svåra att uppskatta men uppgår till inte obetydliga belopp.

Även de offentliga kulturutgiftema är i varje fall något större än vad som anges i tabellen. Kostnader för samlingslokaler, kostnader för köp av före- ställningar till skolor och förskolor av fria grupper, tidningar och tidskrifter till sjukhusens väntrum o.dyl. ligger i varje fall delvis utanför siffrorna i ta- bellen.

5.1.2. Det offentliga kulturstödets fördelning på olika områden och verksamheter

Olika kulturområden och verksamheter är i mycket olika grad privat respekti- ve offentligt finansierade. Det kan illustreras genom följande exempel för år 1992 (1992/93):

Privat

procent

Radio, tv, video, skivor* 100 Böcker, kulturtidskrifter 98 Dagstidningar 89 Bio/film 86 Teater, andra scenframträdanden 46 Musikskola ll Museer 10 Bibliotek 0

Offentligt procent

0

2 11 14 54 89 90 100

* Tv-avgiften räknad som privat utgift, ej som skatt.

De offentliga utgifterna för radio, tv, video och skivor är alltså så små i förhållande till den mycket stora privatmarknaden att de understiger 1% av totalfinansietingen. Biblioteken har intäkter från besökarna i form av diverse småavgifter. Uppgifter om dessa saknas, men de kan utgöra någon procent av omslutningen.

Studerar man proportionerna inom den offentliga delen av finansieringen

ser man att staten tar ett dominerande bidragsansvar för vissa områden och

verksamheter medan framför allt kommunerna finansierar andra. Den procen- tuella fördelningen mellan stat, landsring och kommuner illustreras genom följande exempel'k : Offentligt stöd i mkr Dagstidningar 651

Musikinstitutioner, Länsmusik 607 Teater 1 613 Museer 1 209 Studieförbund 2 037 Folkbibliotek 2 418 Musikskola 967

Därav Stat Landsting Kommun procent procent procent

100 0 0 72 8 20 58 11 31 53 12 35 55 16 29

1 4 95 0 O 100

* Därutöver finns det alltså privat finansiering i varierande grad, t.ex. den enskildes köp av böcker och tidningar, biljettintäkter, deltagaravgifter för studiecirklar osv.

Kulturutgifternas andel, inklusive bidragen till studieförbunden, av de to- tala driftutgiftema för staten, landstingen och kommunerna uppgår till 0,90, 0,67 respektive 1,88 %.

5.2. Motiv för offentligt kulturstöd

En av utgångspunkterna för våra förslag till mål för kulturpolitiken är att kul- turen har ett värde i sig. Detta värde är oberoende av de direkta effekter den har inom andra verksamhetsområden och samhällssektorer. Vi har försökt beskriva kulturens betydelse för individen och samhället och diskuterat kons- tens särprägel, mediernas karaktär och de ld'av som ansvar för kulturarven ställer, detta bl.a. för att belysa motiven för det offentliga kulturstödet.

Men motiven kan också undersökas från andra utgångspunkter. Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) har låtit publicera ett antal uppsatseri skriften "Kulturstöd varför? — Ekonomisk teori och svensk verklighet”. Där har man närmat sig frågan utifrån en ekonomiskt teoretisk in- fallsvinkel. I anslutning till att regeringen 1994 utfärdade direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare att pröva offentliga åtaganden, publicerade Finansdepartementets budgetavdelning en rapport "Motiv för offentli ga åta- ganden".2 Där diskuteras likaså motiv utifrån ekonomisk teori och väl- färdsteori.

Med utgångspunkt från våra olika direktiv ska vi i detta avsnitt pröva att diskutera motiven för det offentliga kulturstödet utifrån ekonomisk teori och terminologi.

Åtta tänkbara motiv för ajfentliga åtaganden på ett område

I rapporten "Motiv för offentliga åtaganden” urskiljs utifrån den ekonomiska teorin följande åtta tänkbara motiv för att det offentliga kan gå in med åtgärder på ett samhällsområde. Utgångspunkten för resonemangen är ett tänkt jäm- viktsläge där produktionen och konsumtionen balanserar varandra

— negativa externa effekter.

— positiva externa effekter och kollektiva nyttigheter, — lång tidshorisont,

— informationsbrist, — autonomibrist, — konkurrensfrågor, — stabiliseringspolitik.

2 Ds 199453: Motiv för offentliga åtaganden.

Stabiliseringspolitik bedrivs i regel med mycket generella medel och inte genom riktat stöd till enskilda branscher eller sektorer. De senaste åren har dock sådana arbetsmarknadspolitiska insatser gjorts som också omfattat bl.a. kulturmiljövården. Vi lämnar ändå stabiliseringsmotivet åt sidan.

Diskuterar man kulturområdet utifrån de övriga sju motiven leder det till följande typ av resonemang. Efter genomgången av de sju motiven pekar vi på vad vi ser som den ekonomiskt teoretiska analysmodellens brist.

Negativa externa effekter

Ett motiv för det offentliga att agera är om en produktion eller annan verk- samhet har negativa effekter på omgivningen utan att de ansvariga tar veder- börlig hänsyn till det.

Våldsskildrin gar är den negativa effekt som staten reagerat mot på kultur- området genom lagstiftning och andra åtgärder. Våldsskildringsrådet har i uppgift att följa utvecklingen på massmedieområdet och Statens biografbyrå svarar för filmcensuren.

Positiva externa effekter och kollektiva nyttigheter

Det motsatta motivet är att en verksamhet har positiva externa effekter eller om man så vill positiva sidoeffekter. Kommer de positiva effekterna alla till del, oavsett om de bidragit till finansieringen av verksamheten eller inte, bru— kar man tala om kollektiva nyttigheter.

Kollektiva nyttigheter på kulturområdet kan vara t.ex. en variationsrik kulturmiljö och att konstutövare av skilda slag bidrar till en kreativ miljö i samhället. I ett lokalt och regionalt perspektiv kan man också räkna förhållan- det att ett rikt kulturliv kan hjälpa till att locka företag och människor till en ort eller en region. 1 det nationella perspektivet är det bara giltigt om företagen eller människorna kommer från andra länder.

Radio och tv uppvisar också den kollektiva nyttighetens egenskaper. En persons radiolyssnande respektive tv-tittande minskar inte tillgången för andra och det är svårt att utestänga dem som inte bidrar till finansieringen. Det gäller dock numer i mindre utsträckning, då det går att utestänga tittare med hjälp av modern teknik.

Om än svårfångade och svårmätbara hör också kulturens symbol- och prestigevärden hit, liksom kulturens existens- och optionsvärden. För många människor är det positivt om det finns en teater, ett konserthus och ett mu— seum på orten även om man sällan eller aldrig själv går dit. Det förlänar orten, både nu och för framtiden, en önskvärd kulturell dimension och ger prestige i omvärldens ögon. Kulturutbudet finns också att tillgå om och när man skulle vilja ta del av det.

Lång tidshorisont

Ett motiv för offentliga åtaganden är att vissa beslut får långsiktiga konse— kvenser som både individer, företag och organisationer har svårt att rätt vär- dera när de fattar beslut. Stat, landsting och kommuner har större förutsätt- ningar att se till den nödvändiga långsiktigheten. Det gäller särskilt sådant som inte kan återställas om det en gång ändrats eller förstörts.

På kulturområdet gäller motivet om lång tidshorisont för hela det offentliga engagemanget för kulturarven. Stöd till konstnärligt utvecklingsarbete och stöd till smala konstarter och genrer har också en sådan dimension. Det är ut- hålligt långsiktiga insatser som där behövs eftersom resultaten många gånger kommer först på sikt.

Inte alla långsiktiga frågor går över generationerna. En del spänner dock över hela livscykeln, vilket kan göra det svårt för individerna att handla maximalt ekonomiskt rationellt. Det utgör motiv för offentliga åtaganden t.ex. på utbildningsområdet och på vårdens område. Motivet gäller då rimligen utbildningen respektive vården som helhet med dess olika verksamheter där kultur ingår som delaktiviteter.

lrtfonnationsbrist

Rationella beslut förutsätter någorlunda fullständig information. Ett motiv för offentliga åtaganden är därför att avhjälpa brist på information och motverka informationsklyftor i samhället. Det här berör kulturområdet på två sätt.

För det första ligger det i det offentligas intresse att alla är rimligt välin- formerade om kulturverksamheten för att kunna ta ställning till i vad mån man vill delta i den.

För det andra ger kulturområdet genom folkbildning, bibliotek, museer och arkiv, i kulturmiljövårdens arbete och genom de konstnärliga uttrycken, viktig information och betydelsefulla insikter som underlag för individernas beslut i många frågor och för deras möjligheter att påverka offentliga beslut på en lång rad samhällsområden. Kulturen har en betydande roll i den demo- kratiska processen.

Autonomibrist

Den ekonomiska teorin förutsätter att individerna kan fatta självständiga be— slut och att de kan realisera dem. Om inte alla individer har samma möjlighe- ter att göra det, t.ex. på grund av bristande kunskaper, ligger det i det offent- ligas intresse att motverka olikheter i förutsättningama. Den nya informa- tionstekniken gör detta än mer angeläget

Här har kulturen betydelse genom olika kulturverksamheters förmåga dels att ge erfarenheter och stärka individens självkänsla och tilltro till den egna

förmågan, dels att erbjuda olika uttrycksmedel för erfarenheter, värderingar och idéer.

Konkurrensfrågor

Den ekonomiska modellen förutsätter fungerande konkurrens. När den bris- ter, t.ex. genom monopolsituationer eller genom att nya aktörer har svårt att etablera sig, bör det offentliga verka till förmån för bättre konkurrens. Exempel på åtgärder på kulturområdet som har sådana motiv är presstödet och regler om att kabelägare ska lämna utrymme i nätet för lokala tv-sänd— ningar.

F ördelningspolitik

Det offentliga bedriver fördelningspolitik dels genom omfördelning av pengar (t.ex. barnbidrag), dels genom att ställa subventionerade nyttigheter (t.ex. sjukvård) till medborgarnas förfogande. Omfördelningar görs mellan olika grupper, över livscykeln och med regionala förtecken.

Exempel från kulturområdet är offentliga satsningar på bam— och ung— domskultur och kultur i äldrevården samt de statliga bidragen till lokal och regional kulturverksamhet.

Slutsatser ifråga om motiven

Också utifrån ekonomisk teori finns det enligt vår mening således en rad mo— tiv för offentliga åtaganden på kulturområdet

Ändå fångar inte en sådan analys kulturens innersta kärna. Kulturen utgör en väv som håller ihop samhället och värnar människans okränkbara värde. Kulturen kan utveckla samhället och på ett fruktbart sätt visa på problem och motsättningar som behöver bearbetas. Genom de konstnärliga uttrycken ges- taltas frågor på ett så mångskiftande sätt att det berör och berikar de flesta människor. Detta är den yttersta grunden för beslut om offentliga kultur- insatser. Vi har utvecklat detta i kapitel 1.

Avsikten med den ekonomiska modellen är inte heller att ersätta den typen av värderingar och politiska beslut.

Ett sätt att göra motivbilden tydligare är att redovisa motiven för enskilda verksamhetsområden. Det gör vi i kapitlen 21—24 och 26 och 28.

5.3. Nuvarande statliga kulturstöd

När man ser en rad motiv för fortsatta offentliga och statliga åtaganden på kulturområdet, kommer man till frågan om de nuvarande statliga insatserna är ändamålsenligt utformade.

Under perioden 1974—94 har det gjorts studier av effekterna av vissa bi- drag. Studierna har dock sällan varit riktigt djuplodande. De ger därför be- gränsat underlag för slutsatser. Till detta ska läggas den praktiska erfarenhet som finns. Vi har tagit del av den genom omfattande kontakter med kulturli- vets företrädare. Utvärderingsrapponen redovisar dessa kunskaper och erfa- renheter och försöker belysa frågan om hur ändamålsenlig den statliga styrningen varit. Där diskuteras också vad som skulle hända om det statliga stödet upphör. Vi göri stort sett samma redovisning här.

Vi koncentrerar oss på den helt dominerande typen av statliga styrmedel på kulturområdet, pengar. Vi går igenom statens insatser utifrån olika typer av ekonomiskt stöd. Diskussionen sker i allmänna termer. Förslag till föränd— ringar redovisas i senare kapitel.

5.3.1. Det statliga stödets karaktär

De totala statliga bidragen till kultur kan delas in i några huvudgrupper:

— stöd inom vissa branscher, — stöd till folkbildning och föreningsliv, — offentligt finansierade kulturinstitutioner, — stöd till konstskapare utanför institutionerna, — konstnärlig utbildning, — kulturmiljövård, — arbetsmarknadspolitiskt motiverat stöd, — övrigt statligt stöd.

En del av stödet utgår som årsanslag, annat utgår till enskilda produkter eller till projekt.

Huvuddelen av dessa stödformer återfinns inom Kulturdepartementets budget. Men nästan alla övriga departement har inom sina budgetar medel som går till kulturändamål. Här tar vi inte upp frågor inom de andra departe- mentens områden med undantag för stödet till studieförbunden, Vi behandlar därför inte den konstnärliga utbildningen eller det arbetsmarknadspolitiskt motiverade stödet. Det senare diskuteras dock insatt i det konstnärspolitiska sammanhanget i kapitel 16 En samlad konstnärspolitik.

5.3.2. Det statliga stödets ändamålsenlighet och konsekvenser om stödet avskaffas

Stöd inom vissa branscher

Inom Kulturdepartementets budget ingår stöd till litteratur, fonogram, kultur- tidskrifter och film.

Litteraturstödet och fonogramstödet är mycket selektiva stöd. De utgår varje år till ett begränsat antal titlar på respektive område. Litteraturstödet är i huvudsak ett efterhandsstöd och innebär alltså ett risktagande från förlagens sida. Fonogramstödet består av två delar, ett anslag till Svenska Rikskon- serter samt ett förhandsstöd som kan sökas av andra producenter. Avsikten med både litteraturstödet och fonogramstödet är att främja sådan kvalitets- utgivning som annars inte skulle ha kommit till stånd. De stödda titlarna kom— mer oftast ut i ganska små upplagor. Värdet ligger därför inte i första hand i att de när många läsare respektive lyssnare utan i den betydelse de har för en mindre publik och de kunskapsmässiga och konstnärliga impulser de ger på respektive område. Båda stöden har följts upp och analyserats några gånger sedan de infördes.3 Kulturrådets slutsats är att staten till låg kostnad uppnår den avsedda effekten och att om stöden avskaffas skulle bredden och mångfalden i utgivningen med all sannolikhet minska med ett antal titlar som ligger nära det stödda antalet. Utgivning av skönlitteratur översatt från mindre språkområden och en del av klassikerutgivningen är särskilt beroende av litte- raturstöd.

Kulturtidskrtftsstödet är också selektivt men utgår till en proportionellt betydligt större andel av utgivningen än litteraturstödet. Många av kulturtid- skriftema har små upplagor. En del av stödet har därför använts till mark- nadsföringsinsatser. Stöd ges också till teknisk utveckling bl.a. i förrn av tid— skriftsverkstäder. Också kulturtidsloiftsstödet har setts över flera gånger un- der de senaste 20 åren och i viss utsträckning ändrats och utökats.4 Stödet bi- drar enligt Kulturrådets bedömning till att ny kunskap kan föras ut, att många skribenter får publiceringsmöjligheter och att många åsikter kommer till tals och bidrar därför till mångfalden i kulturdebatten och är viktigt för yttrande- möjlighetema. Även här är Kulturrådets slutsats att staten till låg kostnad

3 Musik på fonogram. Rapport från Statens kulturråd 1989:1. Digitala drömmar — med fonogrammen mot 2000-talet. Rapport från Statens kulturråd 199325.

Boken -— en översikt !, ll & III. Rapporter från Statens kulturråd 19873, 198814, 198912.

Statens kulturråd. Fördjupad anslagsframställning 1993/94—1995/96. Statligt stöd till kulturtidskrifter. Förslag. Rapport från Statens kulturråd 198916.

Tidskriftiana. Rapport från Statens kulturråd 19902.

uppnår den avsedda effekten och att mångfalden skulle minska, sannolikt be- tydligt, om stödet upphörde.

Stödet till filmproduktion utvärderades 1991 och slutsatserna redovisades i betänkandet ”Filmproduktion och filrnkulturell verksamhet i Sverige".5 I be- tänkandet påpekades att det dåvarande produktionsstödet hade flera brister och att det inte garanterade kvalitet i produktionen av spelfilm som var stödets ursprungliga syfte. Stödet utgick enbart som förhandsstöd och varken kvali- teten i den färdiga produktionen eller kravet att nå viss publik kunde därmed vägas in i beslut om stöd. Utvärderingen ledde fram till att en ny ordning för stöd till filmproduktion infördes. Det nuvarande stödet utgår dels som för- handsstöd, dels som efterhandsstöd. Förhandsstödet är selektivt och fördelas med utgångspunkt i kravet på kvalitet. För att få del av stödet krävs även finansiering från annat håll och en plan över hur filmen ska nå ut till en publik. Efterhandsstödet är kopplat till antalet biografbesökare under filmens första spelår. Stödkonstruktionen syftar dels till att främja kvaliteten i filmproduktionen, dels till att filmerna når en bred publik. Av medlen för filmproduktion ska 75 % avse förhandsstöd. Stödordnin gen trädde i kraft år 1993 och har ännu inte utvärderats. Filmproduktion är dyr kulturverksamhet och kräver därför förhållandevis stora kapitalinsatser. Med tanke på att möjligheterna att finansiera svensk film med intäkter från visning i Sverige är mycket små är offentligt stöd nödvändigt om vi ska behålla en nämnvärd inhemsk filmproduktion.

Stöd till folkbildning och föreningsliv

Det statliga stödet till föreningar och organisationer domineras helt av de drygt 1 miljard kronor som genom Folkbildningsrådet varje år går till studie- förbunden, i huvudsak för deras lokala verksamhet. Tillsammans med drygt 900 miljoner kronor årligen från landsting och kommuner utgör de statliga pengarna en förutsättning för bredden och mångfalden i studieförbundens verksamhet. Studieförbunden organiserar, eller medverkar till, en mycket stor del av den samlade amatörverksamheten på kulturområdet. De bedriver också teoretiska cirklar i estetiska ämnen. De arrangerar varje år ett mycket stort an- tal kulturprogram med professionella artister. Vuxenutbildning i allmänna ämnen för kortutbildade, cirklar med inriktning mot samhälleliga och fackliga frågor och annan utbildning för studieförbundens många medlemsorganisa— tioner är andra viktiga delar. Med dagens bidragssystem har folkbildningen mycket stor frihet att utforma sin verksamhet utifrån egna värderingar och prioriteringar. Denna möjlighet till profilering är en av grundtankama bakom det offentliga stödet.

5 SOU 1991:105: Filmproduktion och filmkuiturell verksamhet i Sverige. Slutbetänkande av Utredningen om översyn av filmstödet.

Statsbidraget till studieförbunden har återkommande setts över genom parlamentariska utredningar.6 Särskilda studier har också gjorts kring olika delar i verksamheten såsom utbildningsinsatsema för kortutbildade och kul- turprogramverksamheten.7 Studieförbunden har bl.a. visat sig ha lättare att nå kortutbildade än vad den kommunala vuxenutbildningen haft. Att tydligt mäta och värdera effekterna av de statliga bidragen till en så bred verksamhet är emellertid svårt Det är givet att det i verksamheten finns inslag som från olika utgångspunkter kan bedömas som mindre angelägna och att kvaliteten kan skifta. Från den uppföljning och utvärdering som kopplats till nu gällande bi— dragsregler, som utförs dels av Folkbildningsrådet dels genom en statlig ut- värdering, har ännu bara kommit vissa delstudier.

Studieförbunden spelar enligt vår mening en viktig roll när det gäller att förverkliga de mål för den nationella kulturpolitiken som vi föreslagit i kapi- tel 4. Det gäller samtliga mål men i särskilt hög grad målet att kulturpolitiken ska verka för ökad delaktighet och stimulera eget skapande. Som redan framgått har studieförbundens medverkan helt avgörande betydelse för den breda amatörverksamheten. I medelstora och mindre kommuner utgör studieförbundens kulturprogram också en stor andel av det samlade utbudet av musik, teater, utställningar, föreläsningar m.m. Folkbildningsarbetets betydelse för medborgerlig bildning, personlig utveckling och engagemang i samhällsfrågor utgör en av grunderna för de demokratiska processerna i samhället.

Skulle det statliga bidraget till studieförbunden minska kommer naturligt- vis volymen att minska, svårbedömt hur mycket. Var i verksamheten minsk— ningama skulle slå igenom är också mycket svårt att bedöma. Eftersom för— bunden i stort sett kan göra sina egna prioriteringar kommer avgörandet yt- terst att ske i de lokala studieförbundsavdelningarna, under påverkan av vissa prioriteringar som kommer att göras centralt i förbunden. Om staten inte på- tagligt ändrar bidragsreglema har staten alltså mycket små möjligheter att på- verka detta. De inskränkningar i de offentliga bidragen som skett de senaste åren, framför allt i vissa kommuner, har bl.a. inneburit färre kulturprogram med professionella artister.

6 SOU 1979:85: Folkbildning för 80—talet. Betänkande av 1975 års Folkbildningsutredning. Studieförbunden inför 90-talet, en analys av studieförbundens situation (1988). Rapport från Skolöverstyrelsen. SOU 1990:66: Det fria bildningsarbetet. Betänkande av Folkhögskole- kommittén.

Kulturprogram i föreningslivet. Rapport från Statens kulturråd 1979:3 Svensson A: Kultur i studieförbunden. En utvärdering av statsbidraget till kulturverksamhet i studieförbunden. Rapport från Statens kulturråd 1986:6. 103

Staten ger också i olika former bidrag till ett antal riksorganisationer på kulturområdet, i regel för deras centrala verksamhet med information, utbild- ning m.m. Syftet är framför allt att stödja de centrala organisationemas insat- ser för utveckling och kvalitet i verksamheten, men i vissa fall även lokal verksamhet. Bidrag utgår också till de s.k. arrangerande musikföreningama för deras lokala arrangörsverksamhet. Stödet tillfaller i huvudsak två genrer (kammarmusik och jazz) med ekonomiskt svaga arrangörer och få arbets- möjligheter i övrigt för artisterna. Det totala beloppet för de i detta stycke nämnda stöden ligger i storleksordningen 30 miljoner kronor. De olika bi- dragsformema har setts över i varje fall någon gång under 20-årsperioden. Det har ifrågasatts om stöd till de arrangerande musikföreningama är en uppgift för staten. Men då stor osäkerhet rått om kommunerna varit beredda att ta ett ökat ekonomiskt ansvar har staten inte genom att dra undan stödet velat riskera sämre utbud och arbetsmöjligheter för kammarrnusiken och jarlen.

Offentligt finansierade kulturinstitutioner

Staten finansierar först och främst egna kulturinstitutioner. De är Riksarkivet, landsarkiven och ytterligare några arkiv, ett antal museer samt Operan och Dramaten. Några formellt icke statliga institutioner finansieras i stort sett helt av staten. De största är Riksteatern, Nordiska museet och Tekniska museet. Även länsmusikorganisationen finansieras i stort sett helt av staten genom avtal med Landstingsförbundet. Staten ger vidare bidrag till regionala och 10- kala teater-, dans— och musikinstitutioner, regionala museer samt länsbiblic» teksverksamhet, genom det s.k. grundbeloppssystemet, och till ytterligare ett antal kulturinstitutioner som har landsting och/eller kommun som huvudmän eller medfinansiär. Till detta kommer vissa bidrag av engångstyp för t.ex. nybyggnad eller upprustning av lokaler, utvecklingsarbete.

Motivet för statens engagemang är att institutionerna bedriver verksamhet som är betydelsefull ur ett nationellt perspektiv och att det inte finns andra fr- nansieringskällor som kan ersätta de statliga anslagen respektive bidragen.

Prövning av bidragens ändamålsenlighet och nödvändighet har dels skett fortlöpande i det årliga budgetarbetet, dels genom särskilda studier. Studierna har i de flesta fall varit inriktade på något enskilt konst— eller verksamhetsom- råde.

Det är framför allt tre studier som haft en viss bredd, Kulturrådets studie Kommunerna, staten och kulturpolitiken (KOSK) 1984, Europarådsstudien av svensk kulturpolitik som gjordes 1989 samt den skrift som Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) lät publicera 1994.8 I alla tre studierna

8 Kommunerna, staten och kulturpolitiken. Rapport från Kulturrådet 1984z3,

ges kulturinstitutionemas förhållanden och det statliga stödet till dem ett betydande utrymme.

KOSK-rapporten ger en bred belysning av samspelet mellan stat, landsting och kommuner i fråga om två av målen för kulturpolitiken, decentraliserings- målet och målet att nå eftersatta grupper. Den innehåller bl.a. en genomgång av det statliga grundbeloppssystemet för bidrag till regionala och lokala kul- turinstitutioner. Fördelar och svagheter redovisas. Vi har följt upp KOSK- rapporten genom en egen studie.9 Vi behandlar grundbeloppssystemet och behovet av förändring av det i kapitel 20 Behovet av mångfald, geografisk balans och ökad flexibilitet..

Europarådsstudien inriktade sig på tre frågeområden: stöd till konstnärligt skapande och konsmärlig produktion, decentralisering av ansvar och aktivite- ter samt insatser för att vidga deltagandet i kulturlivet. Europarådets examina— torer gjorde några iakttagelseri fråga om det statliga stödsystemet för kultur (som domineras av anslag och bidrag till institutioner).

”Sverige har gjort ett enastående åtagande när det gäller offentliga ekono- miska insatser för kulturen. I det avseendet har landet ställt sig i främsta ledet bland Västeuropas länder och de möjligheter som detta skapat är följaktligen imponerande.

Valet av indirekta metoder (frånvaro av lagstiftning och annan mer direkt styrning) och institutionernas stora frihet att själva bestämma sin inriktning har ibland gjort statliga organ besvikna över hur politiken förverkligats. Den känslan, helt befogad, har vi förståelse för och vi anser också att de metoder som finns för att bedöma hur effektivt de statliga bidragen använts tycks vara något begränsade.

Rent allmänt kan sägas att statens tillgängliga resurser visat sig vara otill- räckliga i förhållande till den statliga kulturpolitikens mål och ambitioner och att statens problem har förvärrats av dess motvilja att uppmuntra för- söken att hitta andra (i huvudsak privata) inkomstkällor... De största möj- ligheterna finns inom andra områden än sponsring och vi välkomnar de initiativ som tagits i fråga om prispolitik (t.ex. av Operan), som bör följas mycket noga.

Statlig kulturpolitik i Sverige. En svensk rapport till Europarådet. (1990) Kulturpolitik i Europa 221 samt Statlig kulturpolitik i Sverige. Rapport från en europeisk expertgrupp. (1990) Kulturpolitik i Europa 212 och Ds 1994:16: Varför kulturstöd? Ekonomisk teori och svensk verklighet.

9 Berggren L (1994): Utvärdering av det statliga grundbeloppssystemet 1974—1994. Studie för Kulturutredningen. 105

Många av de svenska kulturinstitutionema hör till de mest subventionerade i Europa. Visserligen måste möjligheterna till konstnärliga experiment noga skyddas men kultursektorn bör vara redo att anta utmaningen om ett effektivare utnyttjande av resurserna, större flexibilitet, bättre service och mer lyhördhet för de enskilda konsumenternas önskemål, vilket andra de- lar av den offentliga sektorn måste.

Vi tror att det skulle vara till fördel om staten, i samarbete med berörda kommuner och landsting inom en region, intog en mer strategisk hållning till det regionala utbudet som helhet. Regelbundna strategiska samtal i varje region mellan staten, landstinget och kommunema skulle erbjuda ett forum för en mer samlad regional hållning till den framtida utvecklingen."

Den av ESO publicerade rapporten granskar hur resurser och kostnader för kultur utvecklats under 1980-talet och vilka som utnyttjat kulturstödet. Detta analyseras utifrån en ekonomisk-teoretisk ram. Faktamaterialet har en tyngd- punkt på kulturinstitutionemas verksamhet men innefattar också studiecirklar, läsning, musikutövande och bio. Några iakttagelser som görs i rapporten är att

_ kostnaderna räknade i fasta priser ökar, — produktivitetsutvecklingen under 1980-talet varit negativ för den med of- fentliga medel finansierade kultursektorn och att produktivitetsminsk- ningen varit större än för andra delar av den offentliga sektorn, — kostnads- och produktivitetsutvecklingen troligen mer påverkas av den individuella institutionen och dess ledning än av generella styrmedel och trender, — besökssiffror dock endast är ett trubbigt och ofullständigt mått.

Om man ser till utredningar och studier som haft inriktning på frågan om effekterna av och effektiviteten i det statliga stödet på olika delområden är tea— terområdet det område som studerats flitigast. l teaterområdet innefattas då dans, eftersom de fasta danskompaniema finns inom teaterinstitutioner. Teaterområdet har granskats av Riksrevisionsverket (RRV), Riksdagens revi- sorer, av Teaterkostnadsutredningen (ensamutredare) och av den parlamenta- riska Teaterutredningen.10 Rapporterna återges i korthet i utvärderingsrappor— ten. Samtliga dessa studier, liksom KOSK—rapporten, Europarådsstudien och ESO—rapporten, uppmärksammar den ogynnsamma kombinationen av ökande

10 Utbudet av teater och dans. 1984. Operan, Dramaten och Riksteatern (1988). RRV. Teatrarna och svenska folket (1993). Rapport från Riksdagens revisorer. SOU 1991:71: Teaterns kostnadsutveckling 1975—1990 med särskilda stu- dier av Operan, Dramaten och Riksteatern. Betänkande av Teaterkostnads— utredningen. SOU 1994152: Teaterns roller. Betänkande av Teaterutredningen.

kostnader och minskad publik, och därmed sjunkande produktivitet, som un— der en stor del av perioden efter 1974 gällt framför allt institutionsteatem. Flera av studierna framför kritik mot vad man anser vara allt för stark koncen- tration av det statliga stödet till produktion och mot koncentration av utbudet till större orter. På den sisnämnda punkten var dock Europarådets examinato- rer av motsatt uppfattning och förordade kvalitetsinriktade satsningar på ut— valda centra. De flesta studierna innehåller särskild kritik av Riksteatern för sjunkande produktivitet, koncentration av utbudet till större orter samt för li- ten hänsyn till hur teaterutbudet i övrigt utvecklats. Teaterområdets företräda— re hari varierande grad invänt mot kritiken som man delvis funnit okunnig och förenklad. Teaterfrågorna behandlar vi i kapitel 21, dansområdet i kapi- tel 22.

På musikområdet har symfoni- och kammarorkestramas situation setts över 1989.11 I betänkandet föreslogs framför allt en utbyggnad av vissa or- kestrar samt ökad tuméskyldighet för alla orkestrar. Den nuvarande länsmu- sikorganisationen har utvärderats av Kulturrådet genom rapporten "Musik för miljoner”.12 Rådet konstaterar att de regionala olikheterna ökat. Många av de förväntningar som ställdes på reformen har infriats eller är på väg att infrias. Rådet ser dock brister när det gäller användning av frilansmusiker och i fråga om samverkan med amatörer och andra musikorganisationer. Länsmusiken bör, enligt rådets mening, i större omfattning ikläda sig rollen av samordnan- de, initierande och stödjande organ, så som det från början var avsett. Rådet föreslår att nuvarande avtalsreglerade statliga stöd ska ersättas av bidrag enligt grundbeloppssystemet. Då skulle flexibiliteten i bidragsgivningen öka och stat, landsting och kommuner skulle få ökade möjligheter att diskutera och förändra länsmusikverksamheten. Vi tar upp dessa frågor i kapitel 23 Musik.

På museiområdet har frågorna om de statliga museernas verksamhet och effektivitet genomgått olika faser sedan 1974. Under slutet av 1970—talet gjordes flera organisationsöversyner som ledde till att statliga museer fördes samman i gemensamma organisationer och vi fick dagens struktur med tio centralmuseer. I början av 1980-talet arbetade Museisamverkanskommitte'n som hade till uppgift att att hitta kostnadsbesparande samverkan mellan de statliga museerna kring olika praktiska funktioner som administration, trans- porter och säkerhetsfrågor. Vid mitten av 1980-talet fick Kulturrådet i upp— drag att arbeta med samverkansfrågoma med inriktning på de statliga museer- nas funktioner för landets museiväsende, vilket framför allt ledde till att fem av centralmuseema fick ett utvidgat ansvar gentemot museiväsendet i dess helhet såsom ansvarsmuseer.

” Ds 1989:46: Symfonierna och samhället. 12 Musik för miljoner —— en utvärdering av länsmusikreformen. Rapport från Statens kulturråd 19942. 107

I fråga om det statliga stödet till de regionala museerna har Kulturrådet, ut- över redovisningar i anslagsframställningar, gjort en särskild studie av ök- ningen under tvåårsperioden 1990/91—1991/92 med sammanlagt 225 grund- belopp. Syftet med ökningen var att stimulera satsningar på barn- och ung- domsverksamhet samt ämnesområdena namrvetenskap/ekologi, kulturmiljö och konst. Av ökningen fördelades 219 grundbelopp som fasta grundbelopp, vilket ledde till totalt 134 nya tjänster varav 70,5 tjänster direkt inom de prioriterade områdena, de flesta inom kulturmiljövårdsområdet.

Riksdagens revisorer avgav 1993 en kritisk rapport om museiområdet.13 De problem man såg med direkt koppling till de statliga anslagen och bidra- gen var framför allt att:

— någon decentralisering av verksamhet som var koncentrerad till storstäder- na inte genomförts, —— tanken bakom beslutet om ansvarsmuseer inte kunnat förverkligas i sär- skilt hög grad, — Riksutställningar inte motsvarat förväntningarna som "kittet” i museivärl- den, — det saknas en klar ansvarsfördelning mellan staten och länsmuseemas hu- vudmän inom framför allt kulturmiljövården, — staten har stimulerat den regionala museiverksamheten utan att styra inne- hållet, — tillämpningen av statsbidragssystemet är oklar, — någon samlad utvärdering av museiverksamheten har inte genomförts.

I varje fall en del av kritiken och revisorernas förslag till lösningar väckte i sin tur stark kritik från museiområdets företrädare.

Slutligen har Museiutredningen avlämnat sitt betänkande "Minne och bildning” som bl.a. fokuserar frågan om hur de statliga museerna ska kunna spela en mycket aktivare roll gentemot hela landet och på ett bättre sätt än i dag samspela med och stödja museer över hela landet.14 Vi har lämnat syn- punkter på Museiutredningens förslag genom ett delbetänkande och behandlar i övrigt dessa frågori kapitel 28 Museer, utställningar.

F olkbiblioteksområdet har under den senaste 20—årsperioden varit föremål för en parlamentatisk utredning som 1984 lämnade betänkandet "Folkbiblio- tek i Sverige”.15 Utredningen förordade en fortsatt satsning på regionala biblioteksfunktioner med utveckling av former för att få effektivare resursut- nyttjande. I rapporten ”Kultur i hela landet" redovisades en lditisk syn på länsbiblioteken.16 De statliga bidragen ansågs inte ha gett avsedd effekt och

13 Museerna och den svenska historien. Rapport från Riksdagens revisorer 1992/93:53. 14 SOU 19941512 Minne och bildning. Betänkande av Museiutredningen. 5 SOU 1984:23: Folkbibliotek i Sverige. Betänkande av Folkbiblioteks- utredningen. 16 Ds 1989:36: Kultur i hela landet.

utredaren angav att om ingen förändring av länsbibliotekens verksamhets— inriktning sker bör de resurser dessa bibliotek får användas för andra kultur- insatser i regionerna.

Mindre studier av punktbidrag till lokala folkbibliotek och av frågan om hur man kan mäta biblioteksverksamhet har genomförts av Kulturrådet och i sistnämnda fall också av Statskontoret. Biblioteksfrågoma behandlas i kapitel 27 Litteratur och bibliotek.

Arkiven har senast setts över av Arkivutredningen 1988.17 Utredningen ledde bl.a. till att kostnadsansvaret förtydligades.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att detta inte obetydliga antal studier lett till få beslut om förändringar i verksamhet och statlig bidragsgivning. Förklaringama är flera. En del förändringar genomförs i det löpande utveck- lings- och effektiviseringsarbetet utan att det krävts beslut av statsmakterna. En del av de iakttagelser och förslag som framförts från utomstående gran- skare har inte varit grundade i tillräcklig kunskap om olika verksamheters förhållanden. Men det finns också en tröghet i den institutionella kulturverk- samheten, en brist på systematisk uppföljning och utvärdering av erfarenheter samt en betydande försiktighet från statliga beslutsfattares sida att vidta större förändringar, som bromsat utvecklingen.

Staten har engagerat sig som finansiär eller medfinansiär för att de aktuella institutionerna ska kunna fullgöra uppgifter av nationell betydelse. Kulturin— stitutionemas verksamhet kan inte rationaliseras i samma utsträckning som varuproduktion eller många andra typer av tjänsteproduktion. Vi berör det senare i detta avsnitt samt i avsnitt 5.3.3.

Stöd till konstskapare utanför institutionerna

De offentligt finansierade kulturinstitutionema svarar inom vissa konstarter för en betydande del av arbets- och inkomstrnöjlighetema för konstnärliga ut- övare. Stödet till föreningslivet innefattar också stöd till ett antal speciella producentgrupperingar och förrnedlingsorganisationer som har strategisk be- tydelse för konstskapama.

Statliga medel direkt till konstnärerna (inom olika konstområden) utgår dels som ersättningar dels som bidrag.

När samhället utnyttjar de skapande konstnärernas verk genom inskränk— ningari upphovsrätten svarar statens för ersättning till upphovsmännen för utnyttjandet. Detta är den principiella grunden för bl.a. biblioteksersättningen till författarna m.fl. och för visningsersättningen till bildkonstnärer av olika slag.

17 SOU 1988:11: Öppenhet och minne. Arkivens roll i samhället. Betänkande av Arkivutredningen. 109

Bidrag utgår dels till grupper (fria teater-, dans- och musikgrupper samt konsthantverkskooperativ) dels till enskilda upphovsmän och utövare. Stödet till fria grupper och konsthantverkskooperativ utgår dels som årligt verksamhetsbidrag, dels som projektbidrag. Stödet till enskilda upphovsmän och utövare kan utgå som bidrag för fritt konstnärligt arbete men också som anslag till särskilda projekt och andra speciella ändamål. Bidrag utgår till alla konstnärskategorier i form av inkomstgarantier, långtidsstipendier och s.k. konstnärsbidrag, som är en samlingsbeteckning för olika stipendier och bidrag. Konstnärsbidragen syftar till att ge aktiva konstnärer ekonomisk trygghet att under viss tid ägna sig åt konstnärlig yrkesutövning utan avbrott eller åt nydanande inom konstnärlig verksamhet. De kan utgå som arbetsstipendier av olika längd och storlek — 1-, 2- eller 5-åriga. Långtids- stipendierna utgår för tio år. Projektbidrag kan ges för avgränsade projekt som antas få betydelse för utvecklingen inom det aktuella konstområdet eller som utgör försök att vidga användningen av konstnärlig verksamhet till nya områden i samhället. Vidare utgår bidrag för internationellt kulturutbyte och resestipendier, pensioner och pensionsbidrag samt bidrag till särskilda ända- mål.

Utöver de tidsbegränsade bidragen ges även livslånga inkomstgarantier till vissa konstnärer som står för en konstnärlig verksamhet av hög kvalitet och stor betydelse men som av olika anledningar inte kan få en rimlig inkomst av sitt arbete. För författare och översättare finns också stödformen garanterad författat-penning.

Vissa bidrag av investeringskaraktär kan också utgå bl.a. till kollektiv- verkstäder för bildkonst.

Kulturrådet fördelar bidrag till fria teater-, dans- och musikgrupper samt till konsthantverkskooperativ. Övriga bidrag samt ersättningar administreras i huvudsak av Konstnärsnämnden med Bildkonsmärsfonden samt av Sveriges författarfond.

Stödet till konstnärerna har under senare år analyserats och värderats i Europaråds-rapporten, i utredningen ”Konstnärens villkor” och av Konst- närsnämnden.18 19Europarådsexarninatörema rekommenderade att bidrag till enskilda konstnärer i större utsträckning bör knytas till särskilda projekt och bestämda konstnärliga uppgifter. Utredningen Konstnärens villkor föreslog en kraftig ökning av de statliga insatserna för konstnärliga ersättningar och bidrag och förordade bl.a. en fördubbling av antalet inkomstgarantier samt en koncentration i bidragsgivningen så att ett färre antal konstnärer skulle få större belopp.

18 SOU 1990:39: Konstnärens villkor. Betänkande av Konstnärsutredningen. 19 Konstnärsnämnden: Fördjupningsanslagsframställning budgetåren 1993/94—1995/96. Bilaga 1 Resultatanalys, s. 16.

Konstnärsnämnden menar att det — åtminstone på kort sikt — är mycket svårt att mäta effekterna av gjorda insatser. De omedelbara resultaten av det statliga stödet är att berörda konstnärer ges möjlighet till fortsatt och fördjupat konstnärligt arbete. Syftet att ge mottagarna ekonomiska möjligheter att under längre tid ägna sig åt sin konst kan dock aldrig uppnås annat än för en förhål- landevis begränsad grupp. Bidragsgivningen ska emellertid inte enbart ses som en stimulans till enskilda konstnärer utan fungerar också som en stimu- lans till konstnärskåren och därmed till kulturlivet i stort.

Sammantaget medverkar de statliga stöden till konstskapare utanför kulturinstitutionema till att skapa en volym av konstnärlig verksamhet som i sig är en förutsättning för mångfald, kvalitet och förnyelse. De fria grupperna spelar en stor roll som producenter av föreställningar och konserter, inte minst för barn och ungdom. Under mer än 20 år har de stått för viktiga delar av den konstnärliga förnyelsen inom sina respektive konstarter och för förnyelse i mötet med publiken.

Vissa konstarter saknar i stort sett institutioner. Skapande konstnärer, dvs. författare, bildkonstnärer, tonsättare m.fl. bedriver nästan undantagslöst sin verksamhet individuellt och är för finansieringen av denna i hög grad beroen- de av en marknad som har brister. Huvudmotivet för statens stöd är att deras arbete är önskvärt och värdefullt för samhället. Vi behandlar dessa frågor i kapitel 16.

K ulturmiljövård

Det statliga stödet till kulturmiljövård är inriktat på bidrag till vård och under- håll av byggnader, fornlämningar och kulturlandskap. Däri ingår också möj- ligheter att ge ersättning till ägare vid byggnadsminnesförklaring samt till markägare med okända fornlämningar enligt kulturminneslagen. Tidigare tilläggslån för ombyggnad av kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse har omforrnats till bidrag.

Grundtanken med stöden till byggnadsvård är att bidra till täckningen av de antikvariska överkostnader som uppstår vid renoverings- och underhålls- arbeten, dvs. de kostnader som går utöver vad motsvarande arbete på ett "normalt” hus skulle belöpa sig till. Av Riksantikvarieämbetets årsredovis- ningar framgår att stödet på grund av sin begränsade omfattning i huvudsak inriktats mot byggnader av byggnadsminnesklass och att stödet utgått till ett brett spektrum av byggnadskategorier.

K ulturstödet till ombyggnad av bostadshus har haft avgörande betydelse för bevarandet av bebyggelse i stadskämorna, t.ex. Haga i Göteborg. Svåra grundläggningsförhållanden i bl.a. Gamla stan i Stockholm är exempel på andra insatser som kunnat klaras med hjälp av detta stöd.

Riksantikvarieämbetet har i sina årliga anslagsframställningar redovisat stora dokumenterade vårdbehov. Bidragsmedlen är enligt ansvariga tjänste- 111

män i länen en förutsättning för att kunna finna samförståndslösningar med ägare till kulturhistoriskt värdefulla byggnader och därigenom bevara dem i ett så autentiskt skick som möjligt. Detta gäller såväl vid genomförandet av byggnadsminnesförklaringar som vid val av åtgärder och material vid det kontinuerliga underhåll som krävs. Som uppföljning av den större frihet i prioriteringen som regleringsbrevet för budgetåret 1994/95 gav, förefaller det meningsfullt att studera en sammanslagning av de två ovan nämnda bidragsslagen.

Kulturrniljövården har vid ett par tillfällen granskats av RRV, 1983 och 1991.20 I den senare studien framförde man kritik och förslag i fråga om samspelet i kulturmiljövårdsarbetet på regional nivå. Riksantikvarieämbetet har på regeringens uppdrag och i samverkan med berörda parter våren 1995 lämnat förslag till förändringar i detta avseende.

Bidragen till kulturmiljövård fungerar i stor utsträckning som stöd och stimulans till privata fastighetsägare, ofta enskilda personer, att ta ett kultur- historiskt ansvar för sina byggnader eller anläggningar.

Vi behandlar kulturmiljövården i kapitel 19.

Övrigt statligt stöd

Övriga statliga anslag eller bidrag i större omfattning inom Kulturdeparte— mentets budget utgår till inköp av konst för statens byggnader, till forsk- nings— och utvecklingsarbete, till festivaler o.dyl. samt till internationellt kul- turutbyte.

Statens insatser för konst i offentlig miljö har nyligen setts över. I betän- kandet "Konst i offentlig miljö" föreslås vissa förändringar i inriktning av de statliga insatserna och av ansvarsfördelningen mellan olika statliga instanser. Betänkandet är föremål för remissbehandling.21 Vi berör frågorna i kapitel 24 Bild och form.

I fråga om de sektorsforskningsmedel som sedan ett antal år disponeras av Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet och Statens kulturråd har vi låtit göra en studie.22 I studien konstateras att Riksantikvarieämbetet och Riksarkivet dis- ponerar sina anslag i enlighet med klara och tydliga riktlinjer och väl utforma- de program. I fråga om Kulturrådet pekar studien på att rådet med begränsade personalresurser för denna del av arbetet har haft svårt att bevaka det mycket

20 Resultat och resurser i kulturminnesvården (1983). RRV. Decentraliserad kulturmiljövård. RRV. Förvaltningsrevisionen granskar. Fg199126. 21 SOU 1995:18: Konst i offentlig miljö. Betänkande av Utredningen om konst i offentlig miljö. 22 Andersson L G (1994): Ny kunskap genom forskning och utvärdering. Studie för Kulturutredningen.

stora område som rådet har ansvar för och att utveckla samarbetet med forsk- ningsfältet och andra forskningsfinansiärer.

Omprövning, förnyelse och flexibilitet inom statsstödets ram

Genomgången av de olika bidragstypema visar på allmänna grunder att det finns skäl för statligt kulturstöd. Gjorda studier och annat tillgängligt material innehåller däremot sällan djupgående analyser som grund för en närmare be- dömning av de olika bidragssystemens effekter och effektivitet.

Genomgången pekar på behov av fortsatt långsiktighet men samtidigt större flexibilitet i många av de statliga bidragssystemen. Det är ett ofta uttalat önskemål från många av kulturlivets företrädare. Men det ligger också i sta- tens intresse. Uthållighet är viktig i det kulturpolitiska arbetet, i allt från beva— randet av kulturarvet till strävan att öka människors delaktighet. Möjligheter till omprövning och förnyelse inom existerande system krävs om en relativt fast resursram inte ska leda till kulturpolitisk och konstnärlig stagnation. I kapitel 20 lägger vi fram förslag till förändring av det dominerande bidrags- systemet till icke statlig kulturverksamhet, det s.k. grundbeloppssystemet till regionala och lokala kulturinstitutioner.

Andra finansieringsmöjligheter

De offentligt stödda kulturinstitutionema och andra som är starkt beroende av offentliga bidrag har i olika grad intäkter från biljettförsäljning, entréavgifter, vissa andra avgifter, försäljning av varor, vänföreningar, sponsorer och dö- natorer.

Möjligheterna att öka intäkterna av detta slag varierar beroende på verk- samhetens art, var i landet den bedrivs och hur långt man redan utnyttjat dessa möjligheter. Det finns biljettpriser och entréavgifter som tål en höjning utan större bortfall av publik och deltagare. Många museer har fortfarande möjlighet att öka sina inkomster från museibutik och annan försäljning. Med en konjunkturuppgång kan sponsorintresset för en del verksamheter möjligen öka. Sponsorer inriktar sig normalt på vissa evenemang eller särskilda inslag i verksamheten t.ex. fonogramutgivning och utländska gästspel.

Totalt sett finns det inget som talar för att stora intäktsökningar skulle kunna skapas med hjälp av andra finansieringskällor. Utformningen av den svenska skattelagstiftningen och företags- och förrnögenhetsstrukturen i lan— det talar mot att sponsorstöd eller donationer kan komma att öka i ansevärd omfattning. I Sverige har vi valt en högre andel kollektiv finansiering framför skattelättnader som finansieringväg.

5.3.3. Statens stöd till regionala kulturinstitutioner

Enligt våra tilläggsdirektiv ska vi särskilt granska statens bidrag till de regio— nala kulturinstitutionema. I direktiven sägs: ”(det) är rimligt att pröva om sta— tens direkta ekonomiska engagemang i de regionala kulturinstitutionema på sikt kan avvecklas. Kommittén skall redovisa hur detta kan ske.” Vi ska sam- tidigt ”föreslå åtgärder som kan säkerställa genomförandet av en nationell kulturpolitik på såväl regional som lokal nivå”.

Vi anser att de regionala kulturinstitutionema är viktiga för genomförandet av den nationella kulturpolitiken. Genom dem finns konstnärliga och andra professionella krafter permanent verksamma på ett trettiotal orter landet runt Det ger en geografisk spridning som har stor betydelse för tillgängligheten. Verksamheten kan förankras i lokala och regionala traditioner och kultur- mönster och i lokalt och regionalt publikarbete. Det skapar, enligt vår be- dömning, de bästa möjligheterna att bredda intresset och överbrygga det av- stånd som fortfarande finns mellan kulturinstitutionema och många män- niskor. Närvaron av länsinstitutionema stimulerar också annan professionell kulturverksamhet liksom amatörlivet. Kulturklimatet blir vitalare. Länsmu— seerna har dessutom en direkt roll inom ramen för den statliga kultur- miljövården och kommunernas kulturmiljöarbete.

För att de nationella målen för kulturpolitiken ska uppnås bör staten dock ställa tydligare krav på institutionerna än vad man hittills gjort Det gäller t.ex. ansvaret att arbeta över hela länen, att samverka över länsgränsema och att samverka med det omgivande kulturlivet i många former. Staten bör stödja kvalitetsutveckling och förnyelse i institutionernas verksamhet Allt detta talar för ett fortsatt statligt medansvar för finansieringen. Vi återkommer i senare kapitel till frågor om institutionernas samhällsuppdrag och roller, kulturpoli- tiska prioriteringar och behovet av att förändra bidragssystemet

Skulle staten dra sig ur finansieringen kan, som vi sagt ovan, intäktsbort— fallet inte annat än marginellt ersättas av biljett— och entréintäkter, sponsor— finansiering o.dyl. Företrädare för kommun— och landstingsförbund har tyd- ligt markerat att kommuner och landsting, generellt sett, i dagens ekonomiska situation inte kommer att kunna kompensera bortfallet i statsbidrag. Verk- samheten kommer därför att minska samtidigt som statens möjligheter att påverka den kulturpolitiska inriktningen upphör. Exakt hur verksamheten kommer att förändras kommer att avgöras för varje enskild institution för sig av dess huvudmän och eventuellt övriga finansiärer. Man får räkna med hela skalan från nedläggning till relativt oförändrad verksamhet för institutioner där huvudmännen trots kärv ekonomi prioriterar verksamheten så högt att de skjuter till betydande belopp. I de flesta fall torde man få räkna med en kom— bination av minskad och omprofrlerad verksamhet. Risk finns att bl.a. den föga intäktsgivande barnverksamheten kommer att minska.

Skulle staten, trots de regionala kulturinstitutionemas betydelse för den nationella kulturpolitiken, vilja avveckla bidragen finns det i de flesta fall inga

tekniska svårigheter att göra det. Riksdagen bör i så fall fatta ett beslut med viss framförhållning och genomföra avvecklingen över några år så att institu- tionerna, huvudmännen och eventuellt övriga finansiärer får rimliga förut- sättningar att vidta omställningsåtgärder. I fråga om länsmusiken måste nu gällande avtal mellan staten och Landstingsförbundet avvecklas. På kulturmil- jövårdens område får staten antingen övergå till att köpa tjänster av länsmu- seema eller bygga ut länsstyrelserna.

5.4. Den framtida rollfördelningen

Utgångspunkten för statens åtaganden på kulturområdet är regeringsformens stadgande att "den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten”. Omfattningen och utformningen av insatserna bygger på en värdering av kulturens bety- delse och av de faktiska förutsättningama på olika delområden. Roll- och ansvarsfördelningen skiftar därför mellan olika konstarter och verksamhets— områden, liksom avvägningen av de statliga insatserna mellan normering, opinionsbildning och ekonomiskt stöd.

Grunden för kulturlivet är människors intresse och engagemang. Enskilda eldsjälar, informella grupper och nätverk, föreningar, organisationer och folkrörelser är uttryck för detta engagemang. Ett offentligt stöd som komplet- terar det ideella arbetet är från kulturella, demokratiska och ekonomiska ut- gångspunkter ett väl fungerande sätt att stärka den enskildes möjligheter till delaktighet i kulturlivet

Många intressen på kulturområdet tillgodoses på marknadens villkor och bör även i framtiden tillgodoses på det sättet. Men marknadslösningama har också begränsningar. Vissa verksamheter fungerar inte alls på marknadens villkor. Iden utsträckning de är kulturpolitiskt viktiga faller ansvaret på det offentliga. I andra fall uppvisar marknaden brister t.ex. i fråga om mångfald eller geografisk spridning. Här kan det offentliga agera genom stöd på margi- nalen som syftar till att öka mångfalden, bredda kvalitetsutbudet och förbättra den geografiska spridningen. Denna grundläggande strategi i fråga om sam- spelet mellan det offentliga och marknaden bör tillämpas även i fortsättningen men hela tiden anpassas till rådande förhållanden. Dagens marknadssituation kommer att genomgå många förändringar de närmaste decennierna. Fram- tiden kan leda till ytterligare standardisering och likriktning men också till ökad differentiering. Den tekniska utvecklingen gör det tex. möjligt att i ökad utsträckning distribuera olika produkter och tjänster även till mycket små grupper med olika Specialintressen. Nya balansproblem kan uppstå som bl.a. beror på skillnader i människors utbildningsbakgrund och ekonomi och därrnedi tillgång till information och kunskap.

Nya medier, förändrade värderingar och levnadsvanor, den ökade interna- tionaliseringen m.m. ger nya kulturrnönster, fler konstnärliga uttrycksformer och andra arbetssätt än tidigare. Ska det offentliga kulturstödet verka i målens riktning måste det bli betydligt flexiblare i framtiden än det är i dag. I senare kapitel lägger vi fram synpunkter och förslag på detta inom de olika kultur- områdena. I kapitel 6 behandlar vi den grundläggande ansvarsfördelningen mellan staten, landstingen och kommunerna.

6 Ansvarsfördelning och samverkan

Utbyggnaden av statens, landstingens och kommunernas kulturinsatser och andra förändringar under de senaste 20 åren gör det motiverat att se över an— svarsfördelningen på kulturområdet. Vi strävar efter att precisera den inom ramen för existerande grundmönster.

Huvuddelen av kapitlet ägnas åt ansvarsfördelningen mellan stat, landsting och primärkommuner. Organisationslivets roll berörs i korthet och utvecklas i kapitel 14 Eldsjälama och organisationerna. Vi tar också upp samspelet mel- lan kulturområdet och andra samhällssektorer. Sist i kapitlet sammanfattar vi grunderna för hur staten i framtiden bör prioritera sina kulturinsatser.

6.1. Den nuvarande ansvarsfördelningen mellan stat, landsting och kommuner

Staten, landstingen och kommunerna är självständiga aktörer i nära samver- kan även om staten, här som på alla andra områden, har det nationella ansva- ret. I prop. 1974128 (5. 304—306) uttrycktes samspelet så här:1

”Primärkommunemas ansvar för stöd till kulturverksamhet utgör enligt min mening en grundval för samhällets kulturpolitiska insatser. Många av behoven kan bäst bedömas på lokal nivå.

(Utredningen) Kulturrådet konstaterar att det finns vissa slag av verksam- het för vilka en kommun är ett för litet område. Det gäller framför allt tea- ter-, orkester- och museiverksamhet. Rådet förutsätter här insatser av landstingen... Jag delar kulturrådets uppfattning att ansvaret för att lösa sådana uppgifter som man inom länen väljer att föra upp från det primär- kommunala planet till länsplanet inte bör ligga på något statligt organ... det (finns) enligt min mening skäl att utgå från landstingen som organ för re- gionala kulturpolitiska insatser.

En nära samverkan på olika nivåer mellan stat, kommun, landsting och or- ganisationsliv är nödvändig...

1 Prop. l974:28: Den statliga kulturpolitiken ], s. 304—306.

Staten bör enligt min mening inrikta sina insatser på att stimulera kultur— verksamheten i landet och inte på att reglera den. Reglerande föreskrifter skulle minska möjligheterna för varje kommun och landsting att välja egna lösningar med hänsyn till skiftande förutsättningar och behov...”

Statens roll beskrevs på följande sätt i propositionen:

"Staten bör — vid sidan om ansvaret för egna institutioner eller helt stats- stödda sådana — ta ett allmänt ansvar för frågor av gemensamt intresse för de organ som verkar inom kulturområdet. Exempel härpå är målfrågor, viss utredningsverksamhet och information i angelägenheter av gemensamt intresse för stat, kommuner och organisationsliv... Staten bör vidare ha ett ansvar för att genom ekonomiska bidrag stödja bl.a. viss kulturverksamhet med primär- eller sekundärkommunal anknytning, folkbildningsarbete samt insatser inom olika organisationer... Genom lagstiftning, läroplaner och andra regler på utbildningsområdet finns betydelsefulla instrument för att stimulera kulturaktiviteter. Lagstiftningen på samhällsplaneringens om- råde bör —i samspel med kulturminnesvårdslagstiftningen — kunna utnytt— jas för stöd för kulturminnesvården...”

Någon egentlig förändring av ansvarsfördelningen har inte ägt rum sedan 1974.

Primärkommunemas kulturinsatser domineras av ansvaret för folkbiblio- teken. Andra stora åtaganden är den kommunala musikskolan, bidrag till för- eningar och organisationer med studieförbunden i spetsen samt försörjningen med kulturlokaler. Kulturi förskola, skola och inom äldreomsorg är andra större frågor. Ett trettiotal av landets största kommuner, residensstädema och ytterligare några städer, medverkari huvudmannaskapet för och finansiering- en av regionala kulturinstitutioner. I vissa kommuner finns dessutom rent kommunala institutioner utöver folkbiblioteken, oftast museer eller konst— hallar samt några lokala stadsteatrar och symfoni— och kammarorkestrar. På kulturmiljövårdens område har kommunerna ett väsentligt ansvar och ett lag- reglerat inflytande i fråga om den byggda miljön.

Landstingen, som relativt sett ökat sina kulturinsatser mest de senaste 20 åren, är huvudmän för och finansiärer av regionala kulturinstitutioner inklusi- ve egna folkhögskolor, ger bidrag till folkbildningen i övrigt och svarar för kultur i sjukvården. Därutöver ger man bidrag till framför allt ungdomsorga— nisationer och till en del särskilda kultursatsningari länen.

Hur ansvarsfördelningen ser ut i detalj kan utläsas i utvärderingsrapporten. Den kanske största förändringen i de allmänna relationerna mellan staten å ena sidan och landsting och kommuner å den andra gjordes när huvuddelen av de specialdestinerade Statsbidragen 1992 samlades i ett anslag (”påse”) till _ varje kommun respektive landsting. Kulturbidragen lämnades, efter intensiv debatt, utanför ”påsen".

6.2. Den framtida ansvarsfördelningen mellan stat, regioner och kommuner

Vi har, bl.a. vid våra besök i samtliga län, mött bedömningen att ansvarsför- delningen på det hela taget fungerat bra. Företrädarna för kulturlivet i länen har i stor enighet sagt att det varit bra att staten formulerat mål för sin kultur- politik, att de gemensamma insatserna från stat, landsting och kommuner har varit nödvändiga för att bygga upp nätet av regionala kulturinstitutioner och att statens stöd till övriga delar av kulturlivet också på det hela taget fungerat väl. Den allmänna bedömningen utesluter inte att man på en del punkter har olika meningar, att det finns en del kritiska synpunkter och att det finns ön- skemål om vissa förändringar i statens framtida noll och insatser. Bl.a. har vi mött önskemål om större regionalt och lokalt inflytande över statsbidragsgiv— ningen och omfördelning av bidragen över landet

I kapitel 4 Mål för den nationella kulturpolitiken har vi angett att staten, landstingen och kommunerna även i framtiden bör dela ansvaret för att den nationella kulturpolitiken förverkligas.

Här tar vi upp grunderna för den fortsatta ansvarsfördelningen.

6.2.1. Den lokala nivån utgör en grundval

Det mesta som sker i det ”levande” kulturlivet har en stark lokal förankring. Också verksamhet som har i uppdrag, eller har egna ambitioner, att verka i en vidare region eller över hela landet har sin hemmahörighet och förankring på en enskild ort, där också en del av den utåtriktade verksamheten sker, ibland en proportionellt sett ganska stor del. Även massmedieindustrins globalt spridda produkter har lokala rötter genom upphovsmän och artister med förankring i lokala kulturer och subkulturer.

Det är många förhållanden som bäst kan bedömas på lokal nivå och som bör finansieras inom ramen för ett lokalt ansvarstagande, också sådana som är viktiga för den nationella kulturpolitiken. Primärkommunemas ansvar för stöd till kulturverksamhet är även i framtiden en grundval för de offentliga kulturinsatsema. Det är av avgörande betydelse att kommunerna vill och or- kar fortsätta att satsa på kultur.

Det första inslaget i den framtida ansvarsfördelningen är alltså den lokala nivåns och primärkommunernas oförändrat grundläggande betydelse. Kommunerna ska självklart formulera mål för den egna kulturpolitiken och det är en styrka att det finns en samsyn om målen mellan stat, landsting och primärkommuner.

6.2.2. En flexibel och utvecklingsinriktad regional nivå

1974 års kulturpolitik innebar att statens och kommunernas kulturansvar kompletterades med en ökad satsning på den regionala nivån med landstingen som kulturpolitiskt ansvariga organ. Bakom låg önskemålet om att bygga ut nätet av vissa kulturinstitutioner över landet och insikten om att enskilda kommuner var för små som bas för detta. I valet av strategi anknöt kulturpro- positionen till en utveckling som redan startat och till uttalade ambitioner från Landsdngsförbundet och en rad landsting.

De regionala kulturinstitutionema har i de flesta fall stark förankring och stor betydelse i sina län. Men det finns fortfarande behov av att utveckla verksamheten och samspelet med länens invånare och kommuner. Formerna för ett lokalt inflytande, lämpligt geografiskt omlandet, delat eller enhetligt huvudmannaskap för de regionala institutionerna samt frågan om deras juri- diska forrn diskuteras i många län. Mer varierade lösningar än i dag kommer att behövas.

Till dagens diskussionsfrågor hör också den om rollfördelning och sam- spel mellan landsting, länsstyrelser och primärkommuner. På kulturmiljöom- rådet tillfördes länsstyrelserna 1976 egen kompetens. På det området behöver samspelet mellan länsstyrelse, länsmuseum, kommuner och övriga engagera- de parter utvecklas och förtydligas.

På senare år har kulturen fått allt större betydelse i regionernas allmänna liv och ses nu på många håll som en viktig del i en strategi för regional utveck- ling. Olika län vill profilera sitt kulturarv och sitt kulturliv på olika sätt. Detta har skärpt haven på staten att acceptera olikheter mellan regionerna både när det gäller kulturverksamhetens inriktning och dess former.

De kulturverksamheter för vilka de enskilda kommunerna är för små som bas bör även i framtiden i första hand organiseras på regional nivå. Olika former av samverkan inom länen och över länsgränsema bedömer vi kommer att bli vanligare. På sikt kan den regionala indelningen av landet komma att ändras. Landstingen spelar en viktig roll på kulturområdet. Det är självklart att de ska formulera mål för den egna kulturpolitiken. Det är, som vi sagt i avsnittet om den lokala nivån, en styrka att det finns en samsyn om målen mellan landstingen, staten och primärkommunema i länen.

Statens samspel med regionerna bör utformas så att man når en god balans mellan det nationella perspektivet och regionernas vilja till profilerad utveck- ling. Uppgifter av nationell betydelse bör i ökad utsträckning kunna utföras på regional nivå. Ökat samarbete över länsgränsema bör uppmuntras.

6.2.3. Tendenser i regional utveckling

Regionberedningen har våren 1995 avlämnat sitt slutbetänkande.2 Bered— ningen föreslår att ansvarsfördelningen mellan staten och den kommunala självstyrelsen ändras så att det regionala utvecklingsansvaret förs över från länsstyrelserna, som renodlas till att vara statens företrädare, till landstingen. Beredningen för ett principresonemang om grunderna för en framtida ny regionindelning. En sådan bör grundas på lokala och regionala initiativ. Konkret föreslår Regionberedningen att Kristianstads och Malmöhus län slås samman till Skåne län, att ett Västra Götalands län skapas samt att det regionala utvecklingsansvaret förs över till landstingen i Stockholms län och i Jämtlands län, allt med början under 1996.

Regionberedningen markerar att kulturen är en mycket viktig lokal och re- gional utvecklingsfaktor. Det regionala utvecklingsprogrammet bör därför in- nefatta också en strategi för den samlade regionala kulturella utvecklingen. Även ansvaret för förverkligandet bör enligt beredningen ligga hos lands— tingen. Detta ansvar bör för den samlade överblickens skull även omfatta fördelningen inom regionen av statliga kulturbidrag till regional och lokal kulturverksamhet. Slutligen anser Regionberedningen att den svenska kultur- politiken bör utformas så att den ger förutsättningar för utveckling av många kulturella centra i landet utöver Stockholm.

Vi tar upp frågan om fördelning av bidrag till regional och lokal kultur- verksamhet i kapitel 20.

6.2.4 Ett särskilt statligt ansvar...

En del av statens ansvar för kulturområdet utövas genom övergripande beslut eller beslut inom andra samhällsområden. Sådana områden listar vi i av— snitt 6.3. I sak tar vi upp dem i olika verksamhetsinriktade kapitel senare i betänkandet. I detta och nästa avsnitt avhandlar vi frågor som ligger helt inom kulturområdet.

Inom ramen för den nationella kulturpolitiken är det vissa uppgifter som bara kan fullgöras av staten och andra som naturligen faller på staten. Det är i första hand:

— åtgärder knutna till befogenheter som bara staten har, — verksamhet som inte har någon särskild regional eller lokal förankring, — verksamhet där det nationella helhetsperspektivet är dominerande.

Om den kulturpolitiska styrningen måste eller bör utövas i form av lag— stiftning eller kräver avtal med andra länder eller överstatliga organisationer är det bara staten som har befogenheterna. I dag gäller det framför allt frågor på

2 SOU 1995:27: Regional framtid. Betänkande av Regionberedningen.

kulturmiljövårdens, arkivens och eterrnediemas områden. Vi kommer också att föreslå att det införs en bibliotekslag med föreskrifter rörande de grund— läggande förhållandena för folk- och skolbiblioteken.

När det gäller samspelet med den kommersiella kulturmarknaden och före— tagen där, har verksamheter som kan behöva stöd sällan en specifikt lokal el- ler regional förankring. Landsting och kommuner är därför sällan naturliga företrädare för det offentliga. Kommunallagen lägger också hinder i vägen för vissa beslut som annars från rent kulturpolitisk synpunkt skulle vara effekti- va. I den mån det behövs offentlig finansiering faller uppgiften därför på sta- ten.

K ulrurmiljöområder, arkivväsendet och etermedierna är exempel på områ- den där det nationella helhetsperspektivet dominerar. Därför agerar staten både genom lagstiftning och på andra sätt t.ex. genom avtal med radio- och tv—företag om verksamhetens karaktär och inriktning, genom bidrag och genom myndigheter och institutioner med operativa uppgifter.

Men det finns också ett dominerande nationellt perspektiv i fråga om andra verksamheter.

Att bevara och levandegöra de mångfasetterade kulturarv som museerna förvaltar klaras bara till en del genom institutioner som styrs av lokala eller regionala prioriteringar. Det är därför nödvändigt att staten tar ett särskilt an- svar för ett antal museer som arbetari ett nationth perspektiv.

Inom konstartema finns andra frågor och verksamheter av särskilt natio- nellt intresse. Statens bidrag till teatrar och orkestrar, till fria grupper och till enskilda konstnärliga upphovsmän och utövare motiveras delvis av ett hel- hetsperspektiv på konstarternas utvecklingsmöjligheter.

Nya synsätt och nya insikter, nya konstnärliga uttryck och förändrade ar- betsformer växer fram i situationer där förutsättnin garna är de rätta. Man kan försöka skapa dessa genom praktisk planering, pengar, tid för utvecklingsar- bete osv. Men förnyelse och utveckling kan bara delvis planeras. Det handlar också om att ta vara på den utveckling som uppstår oväntat och oplanerat. Som finansiärer har både staten, landstingen, kommunerna och andra ett an- svar för att kulturlivet får förutsättningar för experiment och utvecklingsarbete och att nytänkandet ges möjligheter att slå igenom i bred verksamhet. Det kan gälla det traditionella konstnärliga arbetet men också möjligheter som den tekniska utvecklingen ger. Men de offentliga organen bör också ställa krav på insatser för nyskapandet inom de bidragsmottagande institutionerna och or- ganisationema.

Vissa konstnärliga yttringar är så nya, "svåra” eller på annat sätt speciella att det i det enskilda ögonblicket bara finns en mindre grupp människor som är uttalat intresserade. Betydelsen av dessa konstnärliga uttryck kan däremot många gånger vara stor. Ska mångfalden i kulturlivet existera måste sådana minoritetsintressen och minoritetsuttryck få utrymme. Många kommuner och landsting är för små för att ta ett ansvar för detta. Inte heller summan av de

stora kommunernas och landstingens engagemang är alltid tillräckligt för att trygga dessa verksamheter och ge dem utvecklingsmöjligheter. Därför faller ett särskilt ansvar på staten att garantera mångfalden. Syftet med statens insat- ser ska naturligtvis vara att på sikt bredda intresset och engagemanget så att fler parter tar ett ökat ansvar.

Konstnärers, fria gruppers, institutioners, organisationers, kommuners och landstings intresse för och möjligheter till internationellt utbyte knyts till den egna verksamheten och det egna ansvarsområdet. Summan av det täcker inte alltid det nationella intresset av kontakter över gränserna och utbyte av impulser och evenemang. Det kan t.ex. gälla större manifestationeri andra länder eller intensiteten i kulturutbytet, där enskilda institutioner och andra inte anser sig kunna prioritera det så högt som det är önskvärt ur ett konstnär- ligt och kulturellt helhetsperspektiv. Här faller ett ansvar på staten. Internationellt kultursamarbete regleras också till viss del genom avtal eller andra överenskommelser mellan stater.

Det finns alltså många verksamheter, både på konstens områden och på kulturmiljövårdens, som har betydelse i det nationella helhetsperspektivet. Vissa institutioner har karaktär av nationella institutioner. Vi talar dock hellre om nationella uppdrag eftersom flertalet av dessa institutioner också har verk- samhet med regional eller lokal tyngdpunkt. Nationella uppdrag är inte be— roende av var i landet institutionen ligger.

Staten har också ansvar för den högre konstnärliga utbildningen. ”Fria pengar” är nödvändiga för att kunna möta utvecklingsbehov och ut- vecklingsidéer. Staten bör förfoga över ganska mycket "fria pengar”. Stiftel- sen ramtidens kultur kommer att spela en stor roll, men det behövs också utrymme för stöd av t.ex. experiment och utvecklingsarbete inom de ordinarie anslagen.

Det går inte att en gång för alla lägga fast för vilka enskilda verksamheter det nationella helhetsperspektivet är dominerande. Det måste med jämna mel- lanrum prövas på nytt liksom den konkreta inriktningen och omfattningen av statens insatser. Vi tar upp sådana frågori de verksamhetsinriktade kapitlen.

En systematisk uppföljning och utvärdering är nödvändig för att ta till vara den kunskap som samlas och använda den som ett medel för att förbättra och effektivisera verksamheterna. Staten har här ett ansvar utöver det som enskil- da institutioner och organisationer, huvudmän och lokala bidragsgivare har.

Slutligen är det viktigt att staten ger signaleri fråga om samverkan, inom kulturområdet, över sektorsgränsema i samhället i stort, mellan den offentliga sektorn och organisationslivet m.m.

6.2.5 ...och ett statligt medansvar

Det finns ytterligare ett motiv för statliga insatser på kulturområdet. Det är att _ en rimlig geografisk spridning förutsätter statlig medverkan.

Statens roll som medfinansiär av ett antal verksamheter hänger nära sam- man med frågan om en rimlig geografisk fördelning av de kulturella möjlighe- tema.

1 det nationella helhetsperspektivet ligger att det bör finnas rimligt jämlika förutsättningar för ”kultur i hela landet". Staten har enligt vår mening ett med— ansvar för detta. Staten bör ta det genom att stödja viktiga strukturer, framför allt nätet av regionala kulturinstitutioner, tillgången på samlinglokaler, goda arbetsmöjligheter för folkbildningen och stöd till andra organisationer.

Nätet av regionala kulturinstitutioner är en grundförutsättning för utbudet av teater och musik landet runt. De regionala museerna svarar för viktiga uppgifter i ett nationellt bevarandeperspektiv och har dessutom direkta upp- gifter inom ramen för den statliga kulturmiljövården. Skälen för fortsatta bi- drag till de regionala kulturinstitutionema har vi redovisat i avsnitt 5.3.3.

De statliga kulturinstitutionema i Stockholm svarar för en stor verksamhet. Mycket av betydelsen av deras arbete är inte geografiskt avgränsad. Det gäller särslcilt museernas uppgifter att samla, vårda och forska. Men den utåtriktade verksamheten är framför allt tillgänglig för befolkningen i Stockholms- regionen. Regionen bör därför ta ett större ekonomiskt medansvar. Vi återkommer till den frågan i kapitel 20 Behovet av mångfald, geografisk balans och ökad flexibilitet.

Studieförbunden har avgörande betydelse för möjligheterna till skapande verksamhet och, i medelstora och mindre kommuner, också för utbudet av kulturprogram av skilda slag. Det statliga stödet till studieförbunden genom Folkbildningsrådet uppgår till drygt 1 miljard kronor och är alltså en mycket betydelsefull förutsättning för bredden på folkbildningsarbetet.

Bidragen till andra organisationer har framför allt betydelse för den ska- pande verksamheten och för livskraften inom vissa konstarter och genrer. Här är de statliga bidragen totalt sett små Men för de enskilda mottagarna kan de ha betydelse både som belopp och som markering till lokala och regionala bidragsgivare att verksamheten har betydelse också ur ett nationellt helhets- perspektiv. Exempel på sådana bidrag är de som går till centrala amatörorga- nisationer, arrangerande musikföreningar, till lokalhållande organisationer och till olika specialmuseer. Sådana mindre statliga bidrag går också till till- fälliga eller tidsbegränsade verksamheter som internationellt utbyte och festi- valet.

Även bidragen till kulturmiljövård har karaktär av begränsade bidrag som stimulerar andra, inte minst enskilda, att göra insatser.

Bidrag till regionala kulturinstitutioner, till folkbildningens lokala verk— samhet, till andra kulturorganisationer och till kulturmiljövård ser vi därför som ett fortsatt statligt ansvar.

6.2.6. Formerna för statens samspel med landsting och kommuner

De statliga kulturorganens kontakter med lokal och regional kulturverksamhet sker i dag i första hand med de olika bidragsmottagarna, dvs. med teatrar, or- kestrar, museer respektive bibliotek samt i viss mån med arrangerande musik- föreningar. Kontakterna sker som regel med varje typ av bidragsmottagare för sig. Mera sällan diskuterar företrädare för stat, landsting och kommuner tillsammans den kulturella helheten i en kommun eller i ett län, vilka samlade utvecklingsbehov och utvecklingsidéer som där finns, vilka prioriteringar re- spektive part vill göra o.dyl. Den dialogen behöver utvecklas.

På kulturmiljövårdens område är kontaktrnönstret något annorlunda och innefattar i första hand Riksantikvarieämbetet, länsstyrelser, länsmuseer, vissa andra museer samt kommunerna.

I framtiden bör samspelet mellan stat, landsting och kommuner breddas så att resurserna sammantaget används på bästa sätt.

Det behövs för det första en samlad syn på utvecklingen inom varje del- sektor i länet, någon form av gemensam strategi för hur de samlade resurser- na inom sektorn kan användas. Symfoni- eller kammarorkester, länsmusik- stiftelse, arrangerande musikföreningar, körer, kyrkor och församlingar m.fl. utgör det samlade musiklivet i ett län. Statens stöd till enskilda parter bör av- göras i ljuset av en regional politik på området. Motsvarande gäller områden som teater, dans, bildkonst och museiverksamhet. Vi återkommer till det i de kulturområdesvisa kapitlen.

För det andra behövs också en helhetssyn på kulturutvecklingen totalt i kommunen respektive länet.

När en kulturpolitik ska formuleras och genomföras på länsnivå möts tre olika perspektiv:

— Det nationella perspektivet som kommer till uttryck i målen för den natio- nella kulturpolitiken och i villkoren för statens bidrag. — Det lokala perspektivet som formuleras i kommunala kulturpolitiska mål och tar sig uttryck i fördelningen av kommunala resurser till den egna kulturverksamheten och till det lokala föreningslivet. — Länsperspektivet som kommer till uttryck i landstingens kulturpolitiska mål och i landstingens och länsstyrelsernas strävanden att främja en kultu- rell utveckling i hela länet och att engagera de regionala kulturinstitutioner- na i en kulturverksamhet som främjar länets allmänna utveckling.

En framgångsrik kulturpolitik i ett län måste ta hänsyn till alla dessa per— spektiv och eftersträva en balans mellan dem. Landsting och kommuner bör därför samverka vid utformningen av länets kulturpolitik. Ur kommunernas och landstingets planer bör kunna växa fram en kulturpolitik för länet som be- rör mål, ansvars- och rollfördelning samt finansiering. Det är viktigt att på- peka att en regional kulturpolitik inte enbart — inte ens i första hand — handlar om de regionala kulturinstitutionemas arbetsförutsättnin gar.

För att få större flexibilitet i den statliga bidragsgivningen och för att öka möjligheterna till helhetsbedömningar kommer vi i kapitel 20 Behovet av mångfald, geografisk balans och ökad flexibilitet att föreslå ändring av da- gens statsbidragsformer till regionala och lokala kulturinstitutioner (grundbe- loppssystemet) och av formerna för stödet till länsmusiken.

6.3. Samspelet mellan kulturområdet och andra samhällssektorer

Grundläggande förutsättningar för socialt och kulturellt liv skapas utanför kulturområdet. Insikter och erfarenheter inom konst och kulturverksamhet i övrigt påverkar utvecklingen på en lång rad andra områden och har betydelse för samhällsklimatet i stort. För att indviden ska stå i centrum för de offentli— ga insatserna måste samverkan fungera och sektorsuppdelningen vara så lite hindrande som möjligt

Behovet av samverkan gäller en lång rad områden. Vi tar upp dem, om än olika utförligt, i betänkandets olika kapitel enligt följande:

— jämställdhetsfrågor (8, 16 och 20), - förskolan (9), — skolan (9), — ungdomspolitiken (10), — invandrarpolitiken (11), — handikappolitiken (12),

— vården (13),

—— utbildningspolitiken i vad avser folkbildning (14), — skattepolitiken i vad avser konstskapamas förhållanden (16), - skattepolitiken i vad avser moms inom kulturområdet (33), — arbetsmarknadspolitiken (16 och 19), — den fysiska samhällsplaneringen (19 och 25), — jordbrukspolitiken (19), — bostadspolitiken (19 och 25), — regionalpolitiken (20), — turistpolitiken (29), — högre utbildning och forskning (31 och 32), — stöd till samlingslokaler (30), — den offentliga statistiken (32).

Samverkan på det nationella planet mellan olika sektorer kan främjas på en rad olika sätt. Ofta används flera av metoderna samtidigt:

— överensstämmelse i fråga om mål och andra normer mellan olika samhälls- områden, — särskilda uppdrag till myndigheter och institutioner att samverka, — särskilda anslag för sektorsövergripande arbete, — uppföljning och utvärdering med särskild inriktning på sektorssamverkan,

— opinionsbildning.

Det finns en betydande överensstämmelse i synsätt och inriktning när det gäller de nationella målen inom olika samhällsområden. Det gäller t.ex. målen för socialpolitiken, utbildningspolitiken, invandrarpolitiken, handikappoliti- ken, sarnhällsplaneringen och kulturpolitiken. Vid varje översyn av målen på ett enskilt samhällsområde är det viktigt att stärka denna samsyn, för att de in- satser som görs ska få största möjliga totala effekt.

Målen för kulturpolitiken bör gälla den nationella kulturpolitiken. De ska gälla på alla nivåer i samhället och, liksom de nuvarande målen, alla sam— hällssektorer. Skolan, förskolan, vårdinstitutionerna, de samhällsplanerande instanserna liksom myndigheter och institutioner på andra samhällsonrråden ska utgå inte bara från den egna sektorns mål utan också från målen för kul- turpolitiken. Ju fler mål som gäller för en verksamhet, desto större blir samti- digt risken för målkonflikter. Regeringen och statliga centralmyndigheter har ett särskilt ansvar för att sådana konflikter hela tiden uppmärksammas och lö- ses. Andra normer som statsbidragsbestämmelser, myndigheternas instruk- tioner m.m. ska naturligvis utformas så att de underlättar en sektorssamver- kan i målens anda

Regeringen har på senare år gett flera uppdrag till myndigheter inom olika sektorer att samverka kring frågor som har betydelse för kulturpolitiken. Socialstyrelsen har t.ex. hafti uppdrag atti samarbete med Barnmiljörådet, Statens kulturråd och dåvarande Statens ungdomsråd följa utvecklingen av barns villkor i samhället. Statens invandrarverk har i uppdrag att tillsammans med Skolverket, Statens kulturråd och Statens ungdomsstyrelse vidta särskil- da åtgärder för att motverka främlingsfientlighet och rasism. Riksanti- kvarieämbetet har flera uppdrag bl.a. att i samråd med Boverket och Statens naturvårdsverk utarbeta en metod som stöd för behandlingen av kultur- miljövårdens riksintressen i länsstyrelsernas planering för ett miljöanpassat transportsystem. Uppdrag av det här slaget har getts utifrån konkreta behov. De har bidragit till att utveckla en gemensam syn på insatserna och har stärkt de allmänna kontakterna och samarbetet mellan myndigheterna. Det långsikti- ga målet bör vara att samverkan blir så tät och naturlig att särskilda uppdrag inte så ofta behöver ges.

Det finns också exempel på att statsmakterna avsatt särskilda pengar för sektorsövergripande insatser. Uppdraget att motverka främlingsfientlighet och rasism är ett sådant liksom miljöstödet till jordbruket.

I kapitel 4 Mål för den nationella kulturpolitiken har vi sagt att uppföljning och utvärdering av kulturpolitik och kulturverksamhet måste ägnas större uppmärksamhet i framtiden. Detta gäller också frågan om uppföljning av samverkan över olika sektorsgränser och de frågor om eventuella målkon- flikter som vi nämnt ovan. Vi återkommer till det på olika ställen i betän- kandet.

Regeringen har ett särskilt ansvar för att samverkan över sektors gränserna sker. Det är regeringen som lägger fram förslag för riksdagen om övergri— pande mål på olika samhällsområden och har ansvaret för att målen förs ut till myndigheter och institutioner. Det är också regeringen som kan ge särskilda uppdrag och avsätta särskilda medel för samverkan och det är den som kan ställa krav på uppföljning och utvärdering. Regeringen bör agera kraftfullt i dessa avseenden.

Det cirkulär som regeringen år 1974 utfärdade till alla statsmyndigheter om att de kulturpolitiska målen gällde all statlig verksamhet var inte tillräckligt för att målen skulle få genomslag utanför kultursektorn. Cirkuläret i sig var kan- ske inte ett tillräckligt kraftfullt instrument. Framför allt brast det i uppfölj- ning. Ska myndigheter inom olika samhällssektorer väga in de kulturpolitiska målen i sitt arbete och statliga kulturmyndigheter kunna ställa berättigade krav på samverkan från deras sida måste signalerna från regeringen vara tydliga.

Att det sektorsövergripande samarbetet fungerar inom regeringskansliet är en viktig förutsättning för samverkan på myndighetsnivå. Det staten gör har i sin tur betydelse för inställningen till och förutsättningar för sektorssamver- kan på regional och lokal nivå.

6.4. Grunderna för statens framtida prioriteringar

Ett av kulturområdets främsta kännetecken är mångfalden. Inom ramen för begränsade resurser ställer det stora krav på awägningar och val. Vi strävar efter att lägga en grund för det genom att:

— ange Viljeinriktningen för kulturpolitiken, — avgränsa det statliga ansvarsområdet, — söka så effektiva medel som möjligt för de statliga insatserna, — i övrigt diskutera profil och proportioner i det statliga kulturstödet.

De övergripande målen för den nationella kulturpolitiken är utgångspunk- ten för statens kulturpolitiska prioriteringar. Där finns Viljeinriktningen ut- tryckt. Vi förtydligar den inom några delområden genom sektorsmål.

Ansvarsfördelningen mellan de olika huvudaktörema, så som vi beskrivit den i detta kapitel och särskilti avsnitten 6.2.4 och 6.2.5, avgränsar området för statens åtaganden. Insatser behöver inte göras på alla delar av kulturområ-

det utan kan koncentreras till vissa delar. Vi preciserar avgränsningen i några av de senare kapitlen.

Genomgången av motiven för offentliga åtaganden och ändamålsenlighe- ten i olika bidragssystem i kapitel 5 pekar på fungerande strategier för att uppnå reslutat med begränsade ekonomiska insatser. Bidrag till ideella orga- nisationer, selektivt kvalitetsinriktat produktionsstöd inom vissa branscher, samspelet med kommuner och landsting i fråga om nätet av regionalt arbetan- de kulturinstitutioner och bidrag till enskilda fastighetsägare för byggnads- vårdsinsatser är exempel på sådana. I senare kapitel föreslår vi förändringar i några av de statliga bidragssystemen.

Detta ger dock inte svar på alla prioriteringsfrågor. När det gäller individer och grupper har vi i anslutning till förslaget om mål sagt att vi kommer att förorda en prioritering av kultur för och med barn och av ungdomars möjligheter till kulturell verksamhet. I kommentarerna till målen har vi också gett prioritet åt grupper som av olika skäl fått sina kultu- rella behov minst tillgodosedda.

I senare kapitel prövar vi frågor om proportioner mellan konstarter och genrer. Det berör dels frågan om fördelning av medel mellan institutioner med olika inriktning, dels frågan om proportioner mellan institutionell verksamhet och verksamhet utanför kulturinstitutionema. Kulturinstitutionema har i dag en dominerande ställning inom det offentligt stödda kulturlivet, vilket gör att vissa konstarter och genrer också fått en dominerande ställning.

Vi prövar också frågan om fördelningen av statliga resurser mellan Stockholm och övriga landet och proportionerna i de statliga institutionernas verksamhet. Idag kommer en stor del av de statliga anslagen och verksamhe— ten i första hand Stockholmsregionen till del.

gfifwtmhäwlw mmmrmwwm Whare)! Wiki var -.-.'I ' "Jh'lu. '. : -' .u.|'--'.'uui-lu'_ wi. kuin" '-.'r '...iuuideS.Wä'dwå ucdqilm'sal'åmltimi ha'Mniiaät-mwmmwm'"&”me'i'- ersättningarnaammar-am;Warhammer."mounta—ramminne»: aewmzttemma. MWMM;WMMHMWHW maritim-rd man nu;—ni böraanotirtuboiq rearthaizratllrw ”avlaten Jamba-air. Wiseman—t Wmmr'w Wim .it-mamma warm ', ' wkammmmMah åWMhmwm 'itembarmmmmmm lliyi iftiR-mf N'l'l liir i'llTlf'Jt' M IN:! J.FFLWWIQMQHWW Elp'm'rr. rl". .'.-'lifli'H'l' tillE'u anmäl!” ' | 'i mVEiåid—fduhwmm Wir-W. lIMhWtimH swim rate:. iam. ' WWW mimi vi. sjunka nq ut strama” arr. remind)! iv m. 13:e tal:. "Hmmm mm;," .»Ä itf" &le armaturen mumimrmmmwmmw nu mil-:i. . skulla Du -r1climiag Priti- inn i.., .1|.. a'mnmualmmwlmlm animerat wwmxmmuhmmhsuwwtu mammi imamen—msn Ministrar-em. nanm-a:! nam mmmmmmwmm managing talar ghwmthmmuivwmwåmäMWWW 'IFBÅBQMWEWWÖWW Wo Nassau wwwmm av 'n vil. rig i.u-i 'wiwmm irl" mm lim w wah m:! Imi. Mets: %MlmmmermWMMQ—im Wen .Wäi-wmwwåmm rim 535119! utan. dao intention-12 odmrtzrhw data Månhus rallarna elr ve lett rota ne rummets gaf: I ”timmar:-v

.trö liir.» nenulgatam'mttrlemä' md Hardi i ner

titt [.hur'vldtn: it'irstm'nsframäda ptiontctingut ,.

l-.'|.r i.» " ..rilt r'xrmr. init. trimm Hutton—vriden utr rörig,-friden ltt-ton mm för xmtmserle rr ttlrsf' i the: det stunt-hm pli rwä f.n.! '.Drll." u.: h wi. Vt mi m- efter '.'-T 'är , tl en fu '+qu räl-t' argument-JJ. — amt vitjrrnilkiiutruu '.'Llr uutuii'poll'u' un

'.'; radium? Ja; !. utarbjr J.l- :. at sctti'trruji, —— tulla så. diktatur medel sumrpt'gugi för de statliga liga.-rem... " i övrig: raukar—cut walli och W'CWMEL' i de'; Slutligt: kun-i; itu-:s.

De' Livorno,».ur'rlr måleri Li:: den tratin'ai'u animaliskt-A ..ll' inlägg:-unk— 1151 För Eihlt'lå l:altuipnll'ml-u ptiul"lcril'g"t._ fritt" finit! vfjuir-r'llimingmt '.!!— tryrki. V. lön-.uil:gur :,lzn menu några rieh'mirl .*l-m gum-atti 1" Rmt

dust-".'st'x'frltcntir gen m..ll.'i.|n li: Milia”tin'irtstlnkr-lrems. '..i .'..itr' il'i'bcrw'tzrrvit den .daim Mill rl u"nrt1.rrl.tltr avenue; 6 lut» och fu?- 5. .tl'nätimt' mnräclel 1531" *:: m:": magen.-m ln Nuser behöver lL'J: FMTM pl. alla -".+ Lgr nu kulturområ—

7 Kulturen i internationell belysning

Under de senaste decennierna har intemationaliseringen ökat i svenskt sam- hällsliv. Som litet land och med en starkt utlandsberoende ekonomi är kopp- lingarna till det som sker utanför vårt lands gränser många och påtagliga. Politiska och ekonomiska förändringar i omvärlden får omedelbara konse- kvenser för agerandet såväl inom landet som i relation till andra länder. Det blir därmed allt viktigare att aktivt delta i gemensamma internationella sam- manhang för att på så vis påverka förutsättningama för utvecklingen inom landet.

På kulturområdet slår den ökade intemationaliseringen igenom i många olika avseenden. Utbudet av program i tv och i andra massmedier hari hög grad sitt ursprung i andra länder. Den massmediedistribuerade kulturen är till ' stor del anpassad till en internationell marknad där nationella särarter blivit mindre framträdande. Samtidigt har svensk populärmusik vunnit framgångar på flera marknader med betydande exportintäkter som följd.

Den ökade intemationaliseringen väcker också förslag om åtgärder för att skydda det som är inhemskt. Kulturminneslagens förbud mot utförsel av kulturföremål syftar till att förhindra att äldre tiders föremål lämnar landet och att ett svenskt kulturarv skingras. Förhandlingarna om ett nytt GA'IT-avtal kom, förutom regler och villkor för handeln i världen, även att omfatta frågor om kvotering av utbudet av program i tv-kanaler för att på det sättet minska USA—dominansen i tv. Förslaget om kvoteringar bereds vidare inom EU.

Det konstnärliga skapandet som uttryck för grundläggande mänskliga be- hov gör att konsten till sin natur är internationell. I alla tider har konsten rört sig över nationsgränser och fungerat som en brygga mellan individer och folk. Konst och kultur är samtidigt ett område där olika nationers och folks identitet kommer till uttryck. I detta sammanhang har språket en central Ställ- ning. En tydlig förankring i den egna kulturen är viktig som grund för möten mellan människor från olika länder.

De internationella kulturkontaktema är stadda i snabb utveckling. Mot den bakgrunden lägger vi tyngdpunkten på att belysa strukturema för internatio- nellt kultursamarbete. Vi markerar vikten av att svenska kulturmyndigheter skärper sin bevakning av utvecklingen och sitt deltagande i detta samarbete. Vi markerar också kulturinstitutionema och andra parters ansvar för det direk- ta kulturutbytet samt tar upp frågan om insatser för att främja svensk kultur- export. Däremot lägger vi i stort sett inte fram några detaljförslag om olika inslag i det internationella kulturutbytet. I den mån vi gör det sker det i kul- turornrådeskapitlen i betänkandets senare del.

7.1. EU och kulturen Grunderna för samarbetet

Samarbetet kring kulturfrågoma har kommit in sent i EU. Det var först under slutet av 1980-talet som de första initiativen togs genom särskilda rådsbeslut utan stöd i Romfördraget. Genom Maastrichtfördraget år 1992 preciserades EU:s syn på kulturens roll i en särskild artikel (artikel 128) som infördes i Romfördraget. Artikeln innebär att EU:s åtgärder inte ska omfatta harmonise- ring av medlemsstaternas regler på området. I stället ska EU:s åtgärder vara ett komplement till nationella åtgärder. Därigenom kommer kultursamarbetet inom EU i huvudsak att sammanfalla med de principer som gäller för samar- betet inom ramen för Europarådet och UNESCO.

I artikel 128 anges fyra områden för gemenskapens insatser på kulturom- rådet. Kultursamarbetet ska syfta till att förbättra och sprida kunskap om de europeiska folkens kultur och historia, bevara och skydda det kulturarv som har europeisk betydelse, främja icke-kommersiellt kulturutbyte samt stödja konstnärligt och litterärt skapande.

Artikel 128 omfattar även mediepolitik, i praktiken insatser för produktion och distribution av tv—program och film. Massmediemas betydelse framhålls för att stärka den nationella identiteten och för att levandegöra det gemensamma europeiska kulturarvet. Samtidigt understryks mediernas roll i integrationsprocessen. Området bedöms ha stor ekonomisk tillväxtpotential om nuvarande stagnation och underläget i förhållande till prograrnindustrin i USA och Japan kan brytas.

Den fria rörligheten mellan medlemsländerna för varor, tjänster, personer och kapital berör också kulturområdet. Det finns all anledning att förvänta sig ett ökat kulturutbyte mellan medlemsländerna. Möjligheterna för svensk publik att ta del av kulturyttringar från andra länder, liksom möjligheter för svenska konstnärer att möta en publik i andra länder, bör kunna öka. Gäst- spel och utställningsutbyte bör därmed underlättas. Samtidigt kan konkurren- sen mellan konstnärer om anställningar och uppdrag komma att öka, särskilt på de områden som inte bygger på det svenska språket.

Utvecklingen av samarbetet

Kultursamarbetet inom EU är ännu i sin linda och formerna för samarbetet håller på att utvecklas. Det följer i huvudsak två linjer.

Den ena linjen handlar om att gemenskapen ska beakta konsekvenserna på kulturområdet när åtgärder vidtas på andra områden. Kultur ses här som en dimension som bör genomsyra samhällsutvecklingen i dess helhet. Sådana insatser kan inom ramen för EU, likaväl som inom ramen för den nationella politiken, få stor betydelse på kulturområdet. Ett exempel är ett nytt EU-stöd till jordbrukare för insatser att bevara odlingslandskapet. Det finns skäl att

särskilt uppmärksamma EU:s strukturfonder vars mål är att bidra till utveck- ling i de minst utvecklade regionerna, att utveckla regioner som drabbats av industriell nedgång, att bekämpa långsiktig arbetslöshet, att underlätta inte- gration av unga människor i arbetslivet, att förändra produktion m.m. inom jord- och skogsbruk och att främja utvecklingen av landsbygdsområden. I ar- betet med att utveckla svenska program för användningen av medel från strukturfondema har kulturens roll särskilt framhävts. Genom ett aktivt ut- nyttjande av de resurser som nu är tillgängliga genom EU:s strukturfonder finns möjligheter att förstärka insatserna på kulturområdet.

Den andra linjen i EU:s kultursamarbete avser särskilda programinsatser. På medieområdet sker ett omfattande samarbete i syfte att främja europeisk audiovisuell produktion genom stöd till utbildning, utveckling och distribu- tion — MEDIA-programmet. För närvarande bereds ett förslag till fortsatta satsningar på medieområdet, benämnt MEDIE II. Detta program beräknas få sin start under år 1996 och kunna disponera nästan 3 miljarder kronor under en period om fem år, vilket är en fördubbling jämfört med det nuvarande MEDIA-programmet. Vidare planeras för någon form av åtgärder för att främja investeringari produktion av film och tv-program.

På kulturområdet har satsningar hittills skett inom områdena konstnärliga och kulturella aktiviteter, litteratur och översättningar samt kulturarv. Stor uppmärksamhet har även getts åt utmärkelsen Europas kulturhuvudstad, som beslutas av EU:s kulturrninistrar. För år 1998 är Stockholm utsedd till kulturhuvudstad. För närvarande bereds inom EU förslag till fleråriga stöd- program inom nämnda områden. Sverige har som medlemsstat ett direkt inflytande över arbetet med utformning av regler och målsättningar för kultur- och medieprogrammen. Det är viktigt att den omfattande kulturpolitiska erfarenheten som finns i vårt land på ett effektivt sätt utnyttjas i detta arbete och att den svenska närvaron i EU ges erforderligt stöd.

På flera andra områden pågår arbeten inom EU som berör delar av kultur- området. Dessa syftar bl.a. till att harmonisera medlemsländernas upphovs- rättslagar. Det omfattar bl.a. förslag om enhetliga regler för avgifter på oin- spelade ljud- och videoband och liknande ljud- och bildbärare samt att utreda förutsättningama för ett gemensamt initiativ vad gäller införande av regler för bildkonstnärers rätt till ersättning vid yrkesmässig vidareförsäljning (droit de suite). Även ett arbete med principer för återlämnande av kulturföremål pågår inom EU. Bland åtgärder som berör medieområdet kan nämnas revidering av direktivet "TV — utan gränser" som bl.a. berör regler om bindande kvotering av europeiskt producerade program i tv, framtagande av direktiv angående tv- standarder samt främjande av produktion av utsändning av tv-program i bredbildsformat.

Ett aktivt utnyttjande av de möjligheter som medlemskapet i EU erbjuder, förutsätter att villkor och regler för att få del av medel från de olika program- men blir kända inom det svenska kulturlivet. Svenska Filminstitutet har tillde—

lats ett sådant uppdrag inom medieområdet genom inrättandet av den s.k. Media-Desken. Även Kulturrådet och Riksantikvarieämbetet har tilldelats lik- nande uppgifter inom sina respektive områden. Det är angeläget att berörda myndigheter ger hög prioritet dt bevakning av och infomation om frågor som rör EU.

7.2. Övrigt intemationth samarbete

Det är naturligt att det internationellt orienterade kulturintresset under senare år har haft fokus på det framtida samarbetet inom EU. Andra möjligheter till internationellt samarbete riskerar att komma i skymundan. Vi vill därför beto- na att det är angeläget att svenskt deltagande i redan upparbetade kanaler, i olika internationella samarbetsorgan inom kulturområdet, inte minskar utan fortsätter med samma aktiva engagemang som tidigare.

Vi vill särskilt betona samarbetet med övriga nordiska länder, både det som sker mellan olika länder direkt och det som sker i gemensam fora som bl.a. Nordiska rådet. Samarbetet är viktigt med tanke på ländernas i långa stycken gemensamma historia och på likheteri traditioner. Kultursamarbetet har ofta varit en sammanhållande faktor i det nordiska samarbetet. Kultur- politiken i de olika nordiska länderna har utvecklats efter samma grund- principer. Mot den bakgrunden är det naturligt med nära kontakter med övriga nordiska länder. I den nya situation, som utvidgningen av samarbetet i EU innebär, finns det skäl till fortsatt samarbete dels för att möjliggöra ge- mensamma ställningstaganden inom EU, dels beroende på att Norge och Is- land valt att inte ansluta sig till EU.

Samarbetet inom Europarådet har sin grund i deklarationen om de mänsk- liga rättigheterna. lnom kulturområdet har samarbetet haft stor betydelse för ett systematiskt kulturpolitiskt erfarenhetsutbyte och för insatser inom kul- turmiljövården. Ett synligt resultat av samarbetet är kulturpolitiska länder- examinationer, som är en form av kvalificerat erfarenhetsutbyte. Sverige var ett av de första länder som blev examinerat, vilket spelat roll i bedömningar av hållbarheten i och utformningen av den svenska kulturpolitiken. Samarbetet inom Europarådet på kulturmiljövårdens område har haft stor be— tydelse för frågomas hantering och belysning i ett nationellt perspektiv. I ut- arbetandet av centrala konventioner och rekommendationer har Sverige spelat en väsentlig roll och kampanjer som drivits inom detta fält som Europeiska byggnadsvårdsområdet 1975, Stadsfömyelsekampanjen 1981-1982, Lands- bygdskarnpanjen 1988—1989 har haft stor genomslagskraft. Sverige har ock- så varit drivande i arkeologifrågoma och i den bronsålderskampanj som nu pågår i hela Europa. Genom senare års ökning av antalet medlemmar i Europarådet har utvidgade möjligheter till samarbete med Öst- och Central- europa skapats.

Kulturpolitiskt erfarenhetsutbyte och utvecklingsarbete sker också i vissa andra internationella sammanhang, bl.a. UNESCO. Upprättandet av världs- arvslistan är ett viktigt instrument för bevarandet av för kulturarvet särskilt viktiga byggnader samt natur- och kulturmiljöer.

Vdrldskommissionen för kultur och utveckling, upprättad genom beslut av UNESCO och FN, innebär att de kulturpolitiska frågorna också förts upp på en global nivå. Kommissionen inrättades 1991 och drivs under ordförande- skap av FN:s förre generalsekreterare Perez de Cuellar tillsammans med 12 ledamöter från olika delar av världen. Den har för avsikt att publicera en världsrapport om kulturens roll i samhällsutvecklingen som inte bara ska vända sig till beslutsfattare utan också till en bred allmänhet. Sverige är repre- senterat i det arbetet med en underrapport om läget i Europa, som Europarådet svarar för.

Det regionala kultursamarbetet har under senare år även kommit att omfatta samarbete över nationsgränser. Genom politiska förändringar i Baltikum och andra delar av Östeuropa har det blivit möjligt att etablera ett fast organiserat samarbete mellan länderna kring Östersjön. Ett liknande samarbete sker i Barentsregionen och inbegriper norra delarna av Sverige. Även i västra och södra delarna av Sverige är man nu i färd med att hitta former för ett fast or- ganiserat samarbete över nationsgränserna. I takt med en ökad intemationali- sering och att det regionala perspektivet växer sig starkare kommer denna form av samarbete mellan regioner i skilda länder att öka.

7.3. Internationellt kulturutbyte

Den Internationella kulturutredningen framhöll att det kulturpolitiska erfaren- hetsutbytet kommer att få ökad betydelse i framtiden.1 Det ställer krav på i första hand olika centrala organ. Det är samtidigt viktigt att utbytet ges en bred uppläggning och inbegriper myndigheter och organisationer på olika ni- våer.

I betänkandet belyses omfattningen av det internationella kulturutbytet. Den Internationella kulturuttredningen konstaterar att det är av stor betydelse för svenska konstnärer att få möjlighet att möta kolleger från andra länder och föreslår därför ökade medel till kulturmyndigheterna för internationellt kulturutbyte. Vi delar den uppfattningen.

Utredningen menar också att det är viktigt att den svenska publiken får möjligheter att ta del av kulturyttringar från andra länder. I betänkandet konstateras att flera kulturinstitutioner inte utan svårigheter kan redovisa kost— naderna för sin internationella verksamhet. Det leder till slutsatsen att denna

1 SOU l994z35: Vår andes stämma — och andras. Betänkande av Internatio-

verksamhet är väl integrerad i den reguljära verksamheten och ses som en följd av att de internationella kontakterna blir allt vanligare och ingår som en självklar del av det fortlöpande arbetet.

Den ökade intemationaliseringen har inneburit en snabb utbyggnad av nät- verken inom skilda delar av kulturlivet. Det kommer att förändra kraven på stöd från centrala organ.

Det är naturligt att ansvaret för internationellt samarbete i första hand bör ligga på respektive kulturinstitution. Institutionerna bör själva välja att samarbeta med dem man finner lämpligast. Det bör innebära att uppdraget till Svenska institutet i ökad utsträckning tar sikte på arbete med sådana länder eller regioner där särskild kompetens behövs och på större manifestationer som kräver bred samverkan mellan olika konstområden. Ansvaret för löpande internationella kontakter och stöd till konstnärligt utbyte bör ingå i respektive sektorsansvarig myndighets uppgifter. De bör leda till en förskjutning av ansvaret från i första hand Svenska institutet till Statens kulturråd, Riksantikvarieämbetet, K onstnärsnämnden och Svenska Filminstitutet.

Vi vill samtidigt beröra inriktningen av det svenska kulturutbytet. Den Internationella kulturutredningen finner det tillfredsställande att kulturutbytet med Öst— och Centraleuropa samt u-länderna har förstärkts och utvecklats un- der de senaste åren. Vi instämmer i den bedömningen. Kontakterna med län- derna inom EU kommer av allt att döma att utvecklas som en naturlig följd av det svenska medlemskapet och av att EU avsätter särskilda medel för kultur- utbyte mellan medlemsländerna.

7.4. Export av svensk konst och kultur

I kulturrninneslagen finns bestämmelser om förbud mot utförsel av kulturfö- remål. Syftet med lagstiftningen är att hindra att värdefulla kulturföremål förs ut ur landet. Lagen har inte förändrats av det svenska inträdet i EU. Det är av stor betydelse att tillämpning och uppföljning av lagen sker på ett kraftfullt sätt. Vi vill särskilt betona vikten av skydd mot utförsel av värdefulla föremål ur det folkliga kulturarvet. I samband med pågående översyn av kultur- minneslagen bör frågan om förbud mot utförsel av kulturföremål särskilt upp- märksammas.

Det finns också ett intresse utanför landets gränser för nutida svensk konst och för svenska konstnärers insatser. Medverkan utomlands kan ske på kulturpolitiska grunder och ingå som en del i det kontinuerliga internationella kulturutbytet. Konstnärer, grupper och företag inom kultursektorn tar också en rad egna initiativ för att nå en publik i utlandet. Det sker både med avsikt att göra svensk kultur känd och att söka en större publik och marknad. Framgångsrika insatser innebär exportintäkter till Sverige och påverkar bilden av Sverige i andra länder.

Inom musikområdet har man varit mycket framgångsrik under senare år. Pressuppgifter ger vid handen att värdet av försäljning utomlands av skivor och band med svenska grupper uppgår till mellan 1 och 2 miljarder kronor årligen. Uppgifterna är svåra att verifiera. Dessutom är det svårt att veta hur stor del av intäkterna av försäljningen utomlands som återförs till Sverige. Avsaknaden av svenska fonogrambolag som är internationellt verksamma innebär att en del av de intäkter som kommer från utlandsförsäljning inte redovisas som exportintäkter till Sverige. Ett undantag är skivbolaget BIS som bl.a. säljer svensk konstmusik i en rad olika länder. Exportintäkter på musikområdet handlar också om försäljning av rättigheter. STIMzs intäkter av svenska musilcrättigheter utomlands uppgick år 1994 till drygt 80 miljoner kronor, vilket var en ökning i förhållande till året före med 11 %. Det innebär att STIMzs betalningar från utlandet är större än betalningarna till utlandet. I jämförelse med andra länder av Sveriges storlek är detta förhållande unikt. Förklaringen ligger främst i den svenska populärmusikens exceptionella in- ternationella framgångar.

Inom filmområdet tillförs Sverige intäkter från utlandet på olika sätt. Utländska finansiärer kan gå in med medel direkt i svensk filmproduktion mot att finansiären får viss andel i vinsten. Man kan i och för sig ifrågasätta om detta kan betraktas som en exportintäkt, men i det fall produktionen ge- nomförs i Sverige tillförs landet medel som till viss del konsumeras i landet. Finansiärema kan vara dels utländska film- eller tv-bolag, dels internationella samproduktionsfonder. Försäljning av film till utlandet sker i regel genom avtal om visningsrätter för biografdistiibution eller för visning i tv. Ofta säljs filmrättigheter av ansvarig svensk producent, antingen i egen regi eller via någon utländsk agent. Sedan många år säljer Filminstitutet svenskproducerad film, framför allt sådan där institutet varit med om att producera, men även på uppdrag av annan svensk producent. Några tillförlitliga uppgifter om de samlade exportintäktema av film är svåra att få fram. Dessutom varierar de mycket är från år. Vissa internationellt uppmärksammade svenska filmer kan inbringa intäkter under lång tid. Ett sådant exempel är Ingmar Bergmans film "Fanny och Alexander”, som fortfarande säljs för visning utomlands. Dess- utom finns ett ökande internationellt intresse för äldre svensk film, inte minst med anledning av filmens lOO-årsjubileum.

Inom radio- och framför allt tv-omrddena sker viss export av svenskpro- ducerade program, hittills i stort sett endast sådant som producerats av Sveriges Television och Sveriges Radio. Tillkomsten av nya tv-kanaler ska- par förutsättningar för ökning av denna export.

På litteraturomrddet härrör exportintäktema från försäljningen av deluppla- gor, utgivnings- och översättningsrättigheter och färdiga böcker. För år 1992/93 redovisar Bokförläggareföreningen intäkter om drygt 50 miljoner kronor. De totala intäkterna kan beräknas uppgå till knappt 70 miljoner kro- nor.

Inom musei-, arkiv- och kulturminnesvårdens områden förekommer en viss tjänsteexport. En del uppdrag ges till institutioner och myndigheter, andra till enskilda experter. Även vissa företag som är verksamma inom om- rådet kan få uppdrag från utlandet. Inom ramen för svensk biståndsverksam- het har det gjorts insatser på detta område i flera u-länder.

På områdena design och formgivning finns företag inom olika områden vars produkter går på export. Det handlar dels om konsthantverk, dels bruks- föremål av olika slag. Bl.a. har svenskt konstglas betydande försäljning dll utlandet. I mindre skala gäller detta även vissa hantverksprodukter.

Den samlade kunskapen om export av svensk kultur är mycket bristfällig. Enligt Exportrådet finns ingen samlad bedömning av exportvärdet. Ej heller har det gjorts någon systematisk genomgång av vilka åtgärder som behöver vidtas för att främja den svenska exporten i detta avseende. För att få bättre kunskap som underlag för att kunna verka exportinriktat på ett bättre sätt bör en kartläggning snarast göras som ger en bild av läget och pekar på möjlighe- ter och hinder.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi

— den ökade intemationaliseringens betydelse för kulturlivet i Sverige, möjligheterna att förstärka insatserna på kulturområdet genom att aktivt utnyttja medel från EU:s strukturfonder och program, att det är angeläget att berörda myndigheter ger hög prioritet åt bevakning av och information om frågor som rör EU, vikten av fortsatt samarbete med övriga nordiska och europeiska länder på kulturpolitikens område, vikten av skydd mot utförsel av värdefulla föremål ur det folkliga kulturarvet, den ökade betydelsen av regionalt kultursamarbete över nations- gränserna.

I kapitlet föreslår vi

— ökade medel till kulturrnyndighetema för internationellt kultur- utbyte,

att uppdraget till Svenska institutet i ökad utsträckning tar sikte på sådana länder eller regioner där särskild kompetens behövs och på större manifestationer som kräver bred samverkan mellan olika konstområden, förskjutning av ansvaret för löpande internationella kontakter och stöd till konstnärligt utbyte från i första hand Svenska institutet till Statens kulturråd, Riksantikvarieämbetet, Konsmärsnämnden och Svenska Filminstitutet, att det snarast görs en kartläggning av möjligheter och hinder för att främja exporten av svensk export av konst och kultur.

Att stärka människors kulturella identitet

8 Kulturvanor och förändringsstrategier

Ungefär tre miljoner svenskar deltar varje år i någon form av skapande kul- turverksamhet, i studiecirklar eller annan bildningsverksamhet. Grovt räknat dubbelt så många besöker minst en gång under ett år någon kulturinstitution eller något kulturevenemang som konsert, teaterföreställning eller går på bio. Nästan alla tar del av massmedieutbudet, de flesta dagligen. Vid internatio- nella järnförelser ligger Sverige på en hög nivå när det gäller delaktighet i kulturlivet.

Det innebär att kultur, i bemärkelsen aktiviteter och utbud man väljer att delta i, berör i stort sett alla svenskar men på olika sätt och i olika omfattning. För en del är kultur ett dominerande inslag i livet. För andra är kultur något som man mer sällan ägnar sig åt. En del begränsar sitt kulturdeltagande till någon särskild verksamhet eller konstform. Andra står helt utanför det "le- vande” kulturlivet och deltar aldrig i studier, amatörverksamhet eller i kultur- evenemang.

Hindren för delaktighet i ett levande kulturliv varierar. Till en del är de mycket påtagliga som geografiska avstånd, arbets- och familjeförhållanden, kostnader, Språksvårigheter eller funktionshinder. I andra fall är det psyko- logiska och sociala mekanismer som väcker känslor av osäkerhet, utan- förskap och avståndstagande. Brist på kunskap om konstnärliga och kultu- rella koder och om det konsten skildrar är viktiga faktorer. Andra intressen och tidsbrist ligger många gånger bakom valet att inte delta.

Våra olika kulturarv berör oss på skilda sätt. Man kan vara mer eller mindre uppmärksam på dess värden och hur de påverkar våra liv. För män- niskor i glesbygd blir kulturarvsdimensionen tydlig genom insatser för att hålla traditioner vid liv och vårda och bevara miljöer, byggnader och föremål. Den kommer också till uttryck i andra kulturverksamheter. Även i tätort får dessa kulturvärden ofta genomslag särskilt när miljöer och byggnader hotas av genomgripande förändringar. I ett senare kapitel behandlar vi olika aspek- ter på kulturarven.

Idet följande beskriver vi samband mellan kulturvanor och levnadsförhål- landen och formulerar en allmän strategi för att stärka människors kulturella möjligheter och öka delaktigheten. Vi gör det utifrån de kunskaper om kulturvanor som mer utförligt redovisas i utvärderingsrapporten.

8.1. Skillnader i kulturvanor 8.1.1 Egenaktivitet och besök

Delaktigheten i kulturlivet kan beskrivas både med avseende på eget utövande och besök på kulturinstitutioner och kulturarrangemang. Det är givet att skillnaderna mellan olika verksamheter är stora. Somliga kräver större en- gagemang i tid genom regelbundet deltagande medan andra kan genomföras spontant, mer sällan och utan särskilda förberedelser.

En sammanställning av uppgifter från åren 1991—1993 om eget utövande visar hur stor del av befolkningen som under loppet av ett år minst någon gång ägnat sig åt vissa verksamheter: 1

82 % läser böcker 71 % filmar och fotograferar 54 % dansar (inkl. sällskapsdans) 50 % skriver brev 26 % gåri studiecirkel 22 % tecknar och målar 21 % skriver dagbok eller dikter 20 % spelar instrument 10 % skriver artiklar 6 % sjunger i kör

För de flesta som deltari dessa verksamheter gäller att det man gjort under det senaste året har man i regel också gjort under den senaste månaden, dvs. det är en regelbunden aktivitet..

En jämförelse med mitten av 1980-talet visar på stor stabilitet i aktivitets- graden. Några tydliga förändringar har inte skett förutom att deltagande i studiecirklar och brevslcrivning minskat relativt mycket.

Antalet deltagare i kulturarrangemang visar viss ökning under de två senaste decennierna inom flera områden. Besökare på konserter har ökat och omfattade år 1992 ca 60 % av befolkningen i åldersgruppen 9—79. Även teaterbesök har ökat, om än i något mindre grad, och omfattade drygt 40 % av befolkningen. För övriga kulturinstitutioner eller andra kulturevenemang har andelen besökare inte genomgått några nämnvärda förändringar. Bibliotek besöks av nästan 60 % av befolkningen och biograferna av nästan 55 %. Kyrkor och föreningsmöten besöks av ungefär hälften av befolkningen och utställningar som inte visas på museer respektive på museer av nästan lika många.

1 Nordberg J & Nylöf G (1994): Kulturbarometern perioden juli 1991—juni 1993. Statens kulturråd. Mediebarometern 1993 (1994): MediaMätning i Skandinavien AB.

Vi kan alltså konstatera att kulturvanoma varit stabila under det senaste de- cenniet. Det gäller även den tid vi ägnar åt massmedier. Bakom dessa allmän- na konstateranden finns skiftande utvecklingsmönster på olika kulturområden och för olika befolkningsgrupper. I utvärderingsrapporten redovisas kultur- vanorna utförligare.

8.1.2 Skillnader mellan olika grupper

Kulturvanorna varierar mellan individer och grupper. Barn är den mest aktiva gruppen. I kapitel 9 Börja med barnen beskrivs deras vanor närmare.

I nedanstående figur redovisas sambanden mellan kön, ålder och utbild- ning och graden av kulturaktivitet för den vuxna befolkningen. Här framgår hur vanligt det är att olika grupper tillhör de mest aktiva på olika områden av kulturlivet. Hög poängsumma innebär att man tillhör de mest aktiva på många olika områden. Till grund för figuren ligger uppgifter om aktivitet under ett år för 24 olika grupper inom sammanlagt 12 kulturområden. Det handlar om både sådant man själv gör (att spela instrument) och sådant man tar del av (att gå på konsert).

Summarangpoäng 300 268 250 243247254 195200200202208 200 169177 150155 150 11912713] 98 104 100 79 85 52 59 59 50 25 0 aaaaesgeggggsaaaagaaaaaa | V | V T 'n 7 V | V V | *? V V vi "1 )O 0 N V') N Vi N N slägålazéexaasesåélglsås Eotv vag EE MM—E—VMN ol'-'v— 2 2 M M 2 2 2 2 M ! bd åå

M=Man FG=Förgymnasial utbildning K=Kvinna G=Gymnasial utbildning Siffror anger åldersintervall EG=Eftergymnasial utbildning

Den grupp som är mest aktiv i kulturlivet är unga, välutbildade kvinnor och den grupp som är minst aktiv är äldre lågutbildade män.2 Generellt är kvinnor mer kulturellt aktiva än män och högutbildade mer aktiva än lågutbil- dade. Yngre, särskilt gr'uppen 16—24 år är mer aktiva än äldre av samma kön och med samma utbildningsbakgrund. En närmare analys av de uppgifter som ligger till grund för figuren visar på utbildningslängdens avgörande be- tydelse för aktivitetsgraden. I ett samhälle där allt fler skaffar sig längre ut- bildning borde det därför vara rimligt att vänta sig att fler blir aktiva i kulturli- vet.

Sambanden mellan utbildning och kulturvanor är både direkta och indirek- ta. Studierna innebär träning att uttrycka sig först och främst verbalt men också i bild, förrn, musik och rörelse, men de ger även kunskaper att förstå och tolka intryck. De ger många gånger också ökad beredskap att möta det som i ett första skede upplevs som okänt. Studiemiljöer är också kulturrnil- jöer i större utsträckning än de flesta andra miljöer där människor vistas mycket och regelbundet

Kvinnors högre aktivitet slår igenom inom alla kulturområden som ligger till grund för figuren ovan. Det enda undantaget är konsertbesök, där män upp till 44 år är mer aktiva än kvinnor. Att gå på bio och på utställningar är aktiviteter där kvinnor och män deltar i nästan lika stor utsträckning. Något större är skillnaderna för besök på bibliotek och konstutställningar. Att gå på teater är något som i unga år kvinnor gör i betydligt större utsträckning än män, medan skillnaderna är mindre i högre åldersgrupper.

Aktiviteter som avser sådant man själv gör visar på stora skillnader mellan kvinnor och män. Störst är skillnaderna för att sjunga, skriva och måla där kvinnor är ungefär dubbelt så aktiva som män. Fler kvinnor än män läser men här är skillnaderna inte lika stora. Dans är en aktivitet som unga kvinnor äg- nar sig åt i dubbelt så stor utsträckning som män, men skillnaden avtar när man kommer över 25 år. Att spela instrument är den aktivitet där skillnadema mellan könen är minst

2 Analysen är baserad på en specialbearbetning av Statistiska centralbyråns undersökningar av svenska folkets levandsförhållanden (SCB/ULF) 1990— 91, där 24 befolkningsgrupper 16—84 år har studerats med avseende på 12 kulturaktiviteter. Aktiviteterna är valda så att sex av dem är av besöks- karaktär och sex kräver eget utövande. För varje aktivitet har de 24 befolk- ningsgruppema rangordnats så att den grupp som har högsta andelen del- tagare fått rangpoäng 24 och den grupp som har lägst andel deltagare fått rangpoäng ]. Aktiviteterna är bio, teater. konsert. konstutställning, museum eller annan utställning, bibliotek — spela instrument, sjunga i kör, dansa balett eller folkdans, måla eller teckna, skriva dagbok eller dikter, läsa böcker.

Generellt kan man se att skillnaderna mellan män och kvinnors kulturak- tiviteter är störst i unga år men minskar därefter. Man kan också se att skill- naderna mellan könen i liten utsträckning påverkas av utbildningstidens längd.

8.1.3 Kulturvanor som del av ett vidare sammanhang

Kulturvanoma bör ses som en del av ett större sammanhang. De ingår i ett mönster av sociala vanor, kontakter och relationer med andra människor. De påverkas inte bara av den enskildes kunskaper och värderingar, erfarenheter och upplevelser utan också av de grupper och nätverk i vilka individen ingår. Kulturvanor måste därför förstås och förklaras i ljuset av en total livsstil och ett sammanhängade levnadsmönster.

Det finns fortfarande ganska stora skillnader mellan befolkningsgrupper, karaktäriserade av skilda socio-ekonomiska förutsättningar. Varaktiga för- ändringar av kulturvanor har i regel skett långsamt och oftare som en följd av en social omstrukturering än av att enskilda individer brutit sig ur gruppens eller klassens kulturella mönster. I ett allt mer socialt föränderligt och mång— kulturellt samhälle kan det tänkas att sådana utbrytningar och "avvikande" kulturvanemönster bli vanligare. Studier de senaste åren av ungdomars vanor och värderingar pekar t.ex. i den riktningen.

De socio—ekonomiska element som skiljer olika grupper från varandra är ekonomi, arbete och utbildning. Inkomst, yrke och utbildningsnivå är de in- dikatorer man brukar använda. Alla tre visar mer eller mindre starka samband med kulturvanoma. Till en del beror det på att de har inbördes kopplingar. Det finns ett nära samband mellan uppväxtförhållanden och utbildningsmöj- ligheter. Föräldrarnas sociala ställning har betydelse för barnens utbildning, som i sin tur har betydelse för deras senare chanser att skaffa sig välbetalda arbeten. Om dessa samband försvagas i ett mera rörligt samhälle kan också samverkanseffektema mellan olika socio-ekonomiska faktorer avta.

Utbildning, uttryckt i antal studieår, har som vi sett det starkaste samban- det med kulturvanor och kulturell aktivitet. Men arbetsförhållanden och eko- nomiska förhållanden kan också ha självständig betydelse. Hur mycket olika förhållanden betyder varierar mellan kulturområden och mellan aktivitetsfor— mer. I några fall är det uppenbart att utbildningsfaktom inte räcker som för- klaring. Förvärvsarbetande inom tjänste- och serviceyrken med begränsad utbildning har tex. större andel besök på kulturevenemang än industriarbeta- re och lantbrukare med samma utbildning.

Det finns tendenser till minskning av skillnaderna i de socialt betingade kulturvanoma under den senaste 20-årsperioden. Det märks bl.a. genom att andelen lågutbildade som besöker teatrar och bibliotek ökat mer än för be- folkningen i sin helhet. 147

Åldersbetingade skillnader i kulturvanoma är knutna till generation men också till faktorer som hälsa och ork. Andelen aktiva pensionärer ökar därför att de är friskare och mindre slitna är förr. Yngre tar med sig sina vanor upp i åren. På så vis trrinskar på sikt ålderskillnadema i kulturvanoma.

Generationsanknutna förändringar finns när det gäller bokläsning och musiklyssnande. Andelen bokläsare har ökat även bland ungdomar med en- bart nioårig grundskola i jämförelse med hur det var för 20 år sedan. Det är också ungdomarna och de unga barnfamiljerna som gått i spetsen för att skaffa de nya musikrnedierna och det Ökade musiklyssnandet.

I övrigt är det förändringar i livscykeln, mer än skillnader mellan genera- tionerna, som förklarar hur mycket tid individer och grupper avsätter till kul- tur. Man ändrar naturligt nog sina vanor då man slutar skolan, bildar familj, får barn, då barnen lämnar hemmet etc.

Valet av kulturyttringar följer i stor utsträckning individen upp genom åren. Man behåller intresset för vissa genrer eller verksamheter som väcks i ungdomsåren. Ett slående exempel utgör publiken på jazzkonserter där me- delåldern länge stigit med ett år för varje år som gått. Först på senare år har jazzen fått ett visst publiktillskott i yngre generationer.

8.2. Förklaringsgrunder och förändringsmöjligheter

I de beskrivningar vi gjort kan man se skillnader i kulturvanoma kopplade till olika bakgrundsvariabler. Det som avgör om människor deltar i kulturlivet eller inte är framför allt två faktorer — om man vill och om man kan. För att öka delaktigheten i kulturlivet är det därför drivkraften och möjligheterna som ska stärkas.

Utöver de allra mest grundläggande behoven av trygghet, föda m.m. har människan också behov av självkänsla, social kontakt, omväxling i sinnesin- trycken, inflytande över de yttre villkoren som reglerar hennes liv, överblick och förståelse av de omgivande sammanhangen, behov som kulturverksam- het i hög grad kan möta.

Drivkrafter: hänger samman med om man är medveten om vad olika kul- turverksamheter kan ge och om man tror att de uppfyller behoven eller inte. Den har också att göra med hur behovsuppfyllelsen sker och vad den ”kos- tar”. Vilken insats i tid och pengar kräver den, vilken ansträngning krävs, får man behållning omedelbart eller först efter många års trägen övning, vad måste man avstå från i stället etc. Det finns direkta hinder som utesluter delta- gande, t.ex. öppettider eller föreställningstider som inte passar, brist på kun- skaper som behövs för att förstå, kostnader o.dyl. Men det finns också ansträngningar av social, intellektuell eller känslomässig natur som kan förefalla så stora att den eventuella ”belöningen" inte motiverar deltagande.

Viljan att delta i kulturlivet påverkas också av samhällssyn, framtidstro, öppenhet för det nya och oväntade, liksom självklart av upplevelser av kultur som man tidigare haft och attityder till kultur från den närmaste omgivningen. Dessutom påverkas vanorna av hur starka andra intressen man har och av vilka andra aktiviteter man har att välja på.

Skillnader i kulturvanoma på grund av social bakgrund berör en rad fakto- rer. Kort utbildning, skiftarbete och knapp ekonomi fungerar många gånger som hinder för deltagande. Men här finns också bestämda värderingar av olika kulturforrner, som i sin tur kan ha många olika orsaker. Hos många finns känslan av utanförskap och att det som erbjuds inte är till för dem.

Skillnader i kulturvanor som beror på skilda regionala och lokala förut- sättningar pekar framför allt på brister i möjligheter att delta. Långa avstånd, färre stora kulturinstitutioner, glesare mellan kulturevenemangen, dåligt utbud av fonogram och böcker etc. är hinder för ett rikt kulturliv. Bakomliggande orsaker kan vara alltför litet befolkningsunderlag. Men det finns också socio- ekonomiska faktorer som utbildning, arbete och inkomst som förklarar en del av de regionala och lokala skillnaderna. Det finns också exempel på de— centraliserat institutionsutbud som inte mött glesbygdens behov, kanske för att man inte beaktat livsmönster och värderingar där utan utgått från den verklighet som är stadens.

Frågan om ökad delaktighet berör också kulturmiljö, traditioner, historisk förankring etc. Denna förrn av kultur upplevs ofta omedvetet och värdena blir många gånger uppenbara först när de hotas eller t.o.m försvunnit.

Under de senaste 20 åren har såväl staten som övriga parter i kulturlivet arbetat både med att försöka öka möjligheterna och att stärka drivkrafterna. Tyngdpunkten har varierat beroende på vilken verksamhet man sysslat med, vilken kultursyn man företrätt, vilka praktiska och ekonomiska förutsättning- ar man haft osv. För att öka delaktigheten bör den framtida kulturpolitiken ge större uppmärksamhet åtfrågor om drivkrafter och möjligheter. Då läggs en grund för en fördjupad dialog om konstens och kulturens betydelse för den enskilde.

8.3. Strategier för förändring 8.3.1 Samspel med andra samhällsområden

Sambanden mellan kulturvanor och levnadsförhållanden innebär att en ökad delaktighet på kulturområdet inte kan uppnås enbart genom kulturpolitiska in- satser. Det räcker inte bara med att konstnärer och kulturlivets institutioner och organisationer anstränger sig konstnärligt och verksamhetsmässigt att nå ut. Förändringar behövs också på andra samhällsområden. Ett viktigt led i en strategi för förändring är ett väl fungerande samspel mellan kulturpolitiken

och politiken på andra samhällsområden, inte minst med det sociala området och utbildningssektom. Vi berör dessa frågor längre fram i betänkandet.

8.3.2. Lyhördhet för människors behov och för initiativ

Det är viktigt att möta människors behov för att kulturen ska göra nya insikter och möten möjliga. ”Gräv där du Star”-rörelsen är ett exempel på kulturenga- gemang sprunget ur enskilda människors behov, det växande intresset för att sätta upp och se teaterföreställningar grundade på lokal historia och tradition ett annat. I kapitel 10 Ungdomars vilja och val markerar vi hur viktigt det är att bejaka ungdomars vilja att utforma och driva verksamheter själva. I andra kapitel tar vi upp behoven hos andra grupper.

Ökad lyhördhet för behov, högre beredskap att möta initiativ och ibland lite mindre av "färdigtänkta och färdigförpackade utbud” är därför ett viktigt led i en förändringsstrategi. Möjligheter för amatörer att samarbeta med pro- fessionella utövare bör vara ett naturligt inslag i kulturinstitutionemas verk- samhet. Att se och erkänna olika delkulturer, att acceptera nya konstnärliga och kulturella uttrycksformer och att vara öppen för annorlunda arbetsformer för kulturen — även informella och kortlivade sådana — hör till detta.

8.3.3. Publikarbete utifrån olika målgruppers situation

För att öka delaktigheten räcker det inte med att enbart "fylla salongerna". Det handlar snarare om att utforma en verksamhet som tar sin utgångspunkt i olika gruppers situation och att göra den känd för dem som är berörda. Kul- turinstitutioners och arrangörers publikarbete behöver hitta nya former. En levande dialog med olika publikgrupper kan vara ett sätt. Det finns skäl att mer aktivt profilera och målinrikta publikarbetet i sin helhet.

När det gäller att vidga deltagandet i kulturlivet, framför allt vid kultureve- nemang och kulturinstitutioner, presenterade Statens kulturråd åren 1990—91 ett omfattande diskussionsunderlag.3 De år som gått har bestyrkt betydelsen av en kulturpolitik med sådan inriktning. I den verksamhet som studieför- bund och föreningar riktar till allmänheten finns likheter med kulturinstitu- tionema i fråga om publik—deltagarrelationen. Som framgår av det följande kan studieförbund och föreningar i många fall vara en brygga mellan institu- tionerna och publiken.

3 Att vidga deltagandet [ kulturlivet (1990—91): Rapporter från Statens kul- turråd, 199014, 199121-4, 8.

Utifrån kunskap om människors värderingar, situation och levnads- mönster kan man på grundval av Kulturrådets diskussionsunderlag urskilja fyra målgrupper som skiljer sig mycket ifrån varandra. Det leder till olika strategier, anpassade till förutsättningama i respektive grupp. Inom varje grupp kan det dessutom finnas behov av särskilda insatser för olika delar av gruppen.

Att behålla en trogen publik

Ett av målen för både kulturinstitutioner och andra är naturligtvis att ha en trogen publik. De regelbundna deltagarna behärskar de kulturella koderna och söker själva aktivt information. Kvalitet, tillgänglighet, fasta tider och rutiner är viktigt liksom möjligheten till delaktighet och påverkan. De som deltar re- gelbundet är förmodligen känsliga för förändring av biljettpriser och avgifter, såvida inte deras privata ekonomi är sådan att den väl rymmer ökade utgifter.

Att få tillfälliga deltagare med uttalat intresse att delta mer

I denna grupp finns människor som ofta är bundna av olika sysselsättningar som konkurrerar med kulturintresset. Många av dem har glädje av att kultur- verksamheter förläggs till deras vardagsmiljöer, på arbetsplatser, i bostads- områden osv. För dem som är hem— och familjeförankrade är kulturutbudet i medierna viktigt. En del — främst ungdomar — ser gärna att kultur och nöjesliv kan samordnas. Större flexibilitet när det gäller tider, kortare program, enkla former för att skaffa biljetter och information som gör det lätt att planera på lång sikt är till fördel för den här gruppen. De har högre kulturella ambitioner än vad de kan förverkliga. Troligen har de höga kvalitetslaav. Ett ökat delta— gande inom ett kulturområde leder ofta till att de hinner med mindre på ett annat.

Att vinna de tveksamma

Detta är en ganska stor grupp som inte är homogen. Gemensamt är att perso— nerna inte är awisande till kultur men att de ändå relativt ofta stannar hemma — de kommer sig inte för, de gör hellre något de brukar göra eller de kan ha svårt att ändra i sina vardagsrutiner. Inom gruppen finns åtminstone fyra olika huvudmotiv för att avstå från deltagande: skepsis till nya kulturyttringar, skepsis till kulturrnönster som kommer utifrån, främlingskap inför kulturinstitutioner samt dåligt självförtroende inför egna kulturella uttryck. Dessa personer kan delta om de får hjälp att övervinna sina inledande tveksamheter. Enbart att göra kulturverksamheten tillgänglig räcker som regel inte. Låga/sänkta priser på biljetter och studiecirkeldeltagande utgör t.ex. inte 151

ensamt någon avgörande faktor. De hari allmänhet andra kvalitetskrav än den vana publiken.

Bland de vägar och metoder som kan användas för att motivera de tvek— samma, särskilt när det gäller besök på kulturinstitutioner och liknande kul- turevenemang, är följande viktiga:

— kontakter genom studieförbund och organisationer, — personliga kontakter (vänner, bekanta, kulturombud på arbetsplatser och i andra miljöer), _ verksamhet i välbekanta miljöer, — information riktad och anpassad direkt till de berörda, _ verksamheter och innehåll som utgår från deras erfarenheter och behov.

Att bryta motstånd mot deltagande

De som aktivt tar avstånd från deltagande i det offentligt stödda kulturlivet är i regel av två slag. En grupp av framför allt ungdomar ställer sig medvetet utanför etablerade institutioner och organisationer men har många kontakter i informella grupper och nätverk. Många har intresse, även stort intresse, för musik och bild och arbetar många gånger kreativt med dessa uttrycksformer. För att kunna utveckla sina intressen i dessa informella grupper utan samhäl— lelig styrning behöver de lokaler och tillgång till viss teknisk utrustning som de inte har råd att köpa själva. Att möta dessa grupper på deras villkor är då viktigt.

En annan grupp, som också framför allt består av ungdomar, är stora me- diekonsumenter med ett ganska ensidigt val. Värdekonflikten mellan deras ofta materialistiska livssyn och den humanistiska grundsyn som kulturlivets representanter uttrycker är så stor att det är svårt att motivera dem att delta i kulturlivet.

Några avslutande markeringar

Ska kulturella värden och de möjligheter som kulturinstitutioner, andra kul- turarrangörer och bildningsorganisationer erbjuder komma fler till del behö- ver de som arbetar med kultur:

— vårda en trogen publik och återkommande deltagarskara, — inspirera och underlätta för tillfälliga deltagare att komma oftare, -— förmå fler att pröva kulturens möjligheter.

Det första är det lättaste och dominerar gärna arbetet Vi vill därför särskilt markera följande:

— Mycket av det hittillsvarande publikarbetet har fungerat på de aktiva och välmotiverade deltagarnas villkor. Kulturinstitutioner och andra behöver ta mycket större hänsyn till förutsättningama hos tillfälliga och tveksamma deltagare.

— Institutionerna behöver också utveckla arbetsformer och innehåll som tar hänsyn till de ovana deltagarnas villkor. Eftersom dessa långtifrån utgör någon enhetlig grupp innebär det samtidigt en satsning på ökad mångfald i utbudet och större flexibilitet i sättet att arbeta — Institutioner och andra bör också vara öppnare för större inflytande och mer aktiv medverkan från publik och allmänhet.

8.3.4. En satsning på ”länskonstnärer” inom olika kultur- områden

Eldsjälama inom folkbildning och föreningsliv, inom förskola, skola och fri- tidsgårdar, i informella nätverk och tillfälliga sammanslutningar står för mycket av kraften och kontinuiteten i kulturlivet.

I dag finns en rad personer med uppgift att stödja och inspirera dessa eld- själar. Studieförbunden centralt, de centrala amatörorganisationema, de sam- lingslokalhållande riksorganisationema m.fl. spelar en sådan roll i förhållande till sina lokala verksamheter. Många stödfunktioner är regionalt baserade. På teaterområdet spelar Riksteaterns länsteaterkonsulenter en stor roll. På mu- sikområdet finns bl.a. körkonsulenter, en del knutna till länsmusiken i länen, andra baserade i organisationslivet. På dansens område har man i några län, ofta med anknytning till utvecklingsprojektet ”Dans i skolan", inrättat danskonsulenter. Filmkonsulenter finns också i vissa län. Utöver vissa länsmusikstiftelser har även en del andra regionala kulturinstitutioner per- soner vars huvuduppgift är att stödja föreningsliv och amatörverksamhet. På senare år har försöksverksamhet bedrivits med länskonstnärer efter finsk förebild. Försöken har täckt olika konst- och verksamhetsområden.

Profilen på dessa stödfunktioner skiftar mellan olika verksamhetsområden och mellan olika län. I en del fall ligger tyngdpunkten på att informera om vilket utbud som är tillgängligt, att inspirera till att utbudet utnyttjas samt att medverka till praktisk samordning. I andra fall är arbetet inriktat på den ut- övande amatörverksamheten och syftet är att höja kvaliteten genom ledarut- bildning, ökad samverkan mellan professionella och amatörer m.m. Att väcka intresse för att ta del av kulturutbudet och för eget utövande hos andra grup— per än de redan engagerade, att etablera kulturverksamhet i nya miljöer och att utveckla nya arbetsformer är andra inslag i arbetet.

Erfarenheterna av försöken med länskonstnärer, av konsulenter med in- riktning på amatörverksamheten och av konsulenter med inriktning på utbud och publikarbete är genomgående goda. Vi ha tagit del av en rad önskemål om ökade insatser. Vi delar uppfattningen att denna typ av inspirerande, in- formerande och kvalitetshöjande stöd till den lokala och regionala kulturverk- samheten bör ges ökat utrymme i framtiden.

De stödjande insatser som görs inom de rikstäckande organisationerna ut- vecklas inom ramen för varje organisations profil och verksamhetsformer.

Staten stödjer det genom bidragen till organisationemas samlade verksamhet. Kulturinstitutionemas insatser stöds genom Statsbidragen till deras verksam- het. I senare kapitel förordar vi att bidragen utformas så att de uppmuntrar ett vidare arbetssätt vilket bl.a. är avsett att gynna insatser i samverkan med stu- dieförbund, föreningsliv och amatörverksamhet.

Staten och landstingen svarar för stora delar av finansieringen av de regionalt verksamma personerna. När det gäller arbete av den typ som försöksverksamheten med "länskonstnärer" inom olika kulturområden samt t.ex. dans- och filmkonsulenter representerar föreslår vi att staten lämnar bidrag till breddade insatser.

Vi anser att utformningen av verksamheten med "länskonstnärer" inom olika kulturområden ska ske i samverkan mellan kulturlivet på lokal och regional nivå. Alla konstområden och många olika former för inriktning, arbetsformer, huvudmannaskap, geografisk avgränsning och finansiering ska kunna vara företrädda.

Vi vill göra några markeringar som utgångspunkt för det statliga stödet. Att bredda intresset för och höja kvaliteten i skapande verksamhet samt att vinna nya gruppers intresse för kultur över huvud taget bör vara tyngdpunk- ter i arbetet. Barn och ungdom bör vara prioriterade och samverkan med för- skolor, skolor, fritidsgårdar, studieförbund, barn- och ungdomsorganisa- tioner och med barn- och ungdomsverksamhet inom kulturorganisationema är därför viktig. Okonventionella arbetsformer och otraditionella miljöer bör gärna väljas. Konstnärers skapande, inspirerande och förmedlande förmåga bör tas tillvara. Att själv vara utövande konstnär är en viktig kvalitet i detta slags arbete. Vi räknar med att det i stor utsträckning blir aktiva konstnärer som får dessa uppgifter. Vi använder därför begreppet "länskonstnärer” fastän uppdraget inte avser deras egen produktion av konstverk, musik, litte- rära alster e.dyl.

8.3.5. Massmediema och publiken

Massmediema — läsmedier, ljudmedier och bildmedier — dominerar många människors kontakter med kultur. Vissa grupper föredrar dessa framför den ”levande” kulturen, andra är hänvisade till den. För många fungerar mass- medierna som ett komplement till annat sätt att uppleva kultur. Massmediema kan också ge information, stimulans och vägledning till dem som har ett utta- lat eller latent kulturintresse.

De som är ansvariga för massmedierna kan bidra till att öka delaktigheten i kulturlivet bl.a. genom att satsa på:

— mångfald i utbudet med särskild inriktning på små grupper, — konstnärlig kvalitet — utifrån skilda kvalitetskriterier, — nya kulturformer och konstnärliga uttryck,

— information om den "levande" kulturen på ett intresseväckande sätt, — satsning på att besloiva och levandegöra kulturarven, — samverkan med kulturinstitutioner och andra.

I kapitel 17 Massmediemas möjligheter utvecklar vi resonemangen om medierna och publiken och lägger fram förslag till förändringar. Här berörs också de nya möjligheter som erbjuds via nätverk och informationssystem.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi att

— delaktigheten i kulturlivet internationellt sett ligger på hög nivå i Sverige, — skillnaderna i kulturvanor mellan olika befolkningsgrupper är stora och bör ses som en del av ett större sammanhang, — den framtida kulturpolitiken bör ge större uppmärksamhet åt frågor om människors drivkrafter och möjligheter, — viktiga led i en strategi för förändring är väl fungerande samspel mellan kulturpolitiken och politiken på andra samhällsområden samt lyhördhet för människors behov och initiativ, — publikarbete utifrån olika målgruppers situation, — massmedierna har stor betydelse för att öka delaktigheten i kulturlivet.

I kapitlet föreslår vi att

- staten lämnar bidrag till en satsning på "länskonstnärer" inom olika kulturområden.

Wmdgrmummnwmuu '- " 'mnrwrummmlmun- mmmulmr - "Ml'lmnmmptdtwa'hmmmjmmuw HWJWW www-minä. . . [mallning rqqmrlnuuqummm':m ngar-Futura! II.-lurt: aa '- "f.-f:; .' | ' ' ' %%mrmnmmg """ ' mmmmmmr'rmlmm-tmmmm- maritim-tim "- , "' WII-[PRISER mur: raqddurrnntunm man... lmmbimlll .- :-. »mrmtlm; rum-:l nu; rumpan 'mrturuqrp utan 'Mijnquapmnth då?" ;. - nu;: :W'] ”uran-'In Han: tur,—. Jul:-rt bar-| ungrare,-r :lerr' trimm - ill-"lm tll-numr- ' man wuwdlhwm- rum:-...min '.'-Er. WMI—WW . " ”i? " — MWWMMMWMWM _;g -

LWMWPMWWWMW rr!"

,

. .::-. &qu L niv- — * them,. alu-tjing mammazmmmuh

ämm summarum—turism Jil-ml? NW tilltal mewu-immw m en mmm-rmwm HWWMWWW vm att m fl mms-m Hp angr mamma mmm»: tremula:

wmmwwmmm .- " *

9 Börja med barnen

Kultur som estetiska uttryck är inte något som barn med möda måste lära in. Förutsättningama finns där redan från födseln som ett spontant och nyfiket förhållningssätt och ett starkt behov av kommunikation. Utgångspunkten för våra resonemang är uppfattningen att de estetiska verksamheterna är grund- läggande för ett barns förmåga att tolka och förstå vad som händer i omgiv- ningen och att uttrycka upplevelser och känslor. Att spela, sjunga, rita, be- rätta osv. bidrar till att träna barnets sinnen, öva dess iakttagelse- och inlevel— seförrnåga och känsla för nyanser och variationer i tillvaron. Strävan att be- hålla och utveckla ett barns alla ”språk" måste vara central i en kulturpolitik för barn.

Upplevelser av hur det var förr utgör stoff för barns lekar och fantasi. En levande förmedling av u'aditioner genom bl.a. berättelser och besök i äldre miljöer är en av förutsättningama för barnen att hitta en förankring i tillvaron.

I detta kapitel lägger vi tyngdpunkten på förskolan, skolan samt musiksko- lor och kulturskolor. Kulturlivets insatser för barn behandlas också i senare kapitel.

9.1. Viktiga förutsättningar för barns kulturella utveckling

De viktigaste förutsättningama för att "odla” det lilla barnets estetiska uttryck finns i hemmen. Föräldrar, syskon, vänner och bekanta spelar en helt avgö- rande roll. Deras erfarenheter, intressen och begåvningar samt deras sociala och ekonomiska situation är avgörande. Barns möjligheter att utveckla sina skapande talanger och färdigheter och bli delaktiga i kulturlivet uppvisar där- med stora skillnader.

Vid sidan av hem och familj spelar massmedier, förskola och skola viktiga roller för barns eget skapande och kulturupplevelser.

Redan i tidiga år ägnar barnen mycket tid åt massmedier. Tv och böcker når flest barn i åldern tre till åtta år. Drygt 80 % av alla barn ser på tv dagli- gen. Den genomsnittliga tittartiden är drygt en timme vilket är dubbelt så mycket tid som ägnas åt böcker.1 En stor del av tiden ser barnen på tv utan sällskap av en vuxen. Barn till lågutbildade föräldrar tittar mer på tv än övriga barn. Självfallet är det så att barn liksom vuxna väljer olika program och inte

1 Filipson L & Nylöf G (1994): Småbarnens kultur— och mediebarometer 1992. Sveriges Radio/PUB och Statens kulturråd. 157

nås av ett och samma utbud. Men tv utgör ändå en viktig möjlighet att ge barn kulturupplevelser genom attraktiva program. Svenskproducerade barnpro- gram som är ambitiöst upplagda och utgår från barns behov och förmåga ses av en mycket stor andel barn i olika sociala grupper. Vi anser att staten bör ställa tydliga krav på att svenska radio- och tv-fo'retag sänder program på tider som passar barnen och med ett innehåll som bidrar till att vidga deras kultu- rella erfarenheter och upplevelser. Det är viktigt att programutbudet på efter- middagstider tar hänsyn till att barn i hög utsträckning ser på tv utan sällskap av vuxna. Utbudet i tv är särskilt viktigt för de barn som växer upp i miljöer med begränsad kulturell stimulans. I kapitel 17 Massmediemas möjligheter sätter vi in detta förslag i ett bredare sammanhang.

9.2. Barnen, kulturpolitiken och kulturlivet Barnen och kulturpolitiken

I 1974 års kulturpolitiska beslut betonades att insatser för eftersatta grupper och i kulturfattiga miljöer skulle prioriteras. Några närmare preciseringar av vilka metoder och åtgärder som skulle tillämpas gjordes inte. Insatser för barn har sedan 1974 funnits med som ett prioriterat område för såväl staten som för kommuner och landsting, även om kraften och precisionen ide kulturpo- litiska markeringarna och åtgärderna varierat. Regeringen har vid olika tid- punkter påtalat kulturinstitutionemas ansvar för att nå barnen. Statens kultur- råd har uppmärksammat barnkulturen, inte minst som en integrerad del i för- skola, skola och fritidsverksamhet.

En betydande del av kommunernas satsningar på kultur avser insatser för barn och ungdom, t.ex. kommunala musikskolan och verksamheter på folk- biblioteken. En fjärdedel av de statliga och statsunderstödda teatramas upp- sättningar avsåg år 1993/94 denna målgrupp. Lika stor andel av symfoni- orkestramas utbud samma år utgjordes av skolkonserter. Av länsmusikens konserter var hälften för barn i förskola och skola. De fria teatergruppema och vissa fria dans— och musikgrupper hade en ännu mycket högre andel barn- och ungdomsföreställningar respektive konserter.

En viktig utgångspunkt är FN:s barnkonvention som Sverige skrev under 1990. I artikel 31 står följande:

"Konventionsstatema skall respektera och främja barnens rätt att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet och uppmuntra tillhandahållan- det av lämpliga och lika möjligheter för kulturell och konstnärlig verksam- het samt för rekreations- och fritidsverksamhet.”

Barnen och kulturlivet

Barns möjligheter att ta del av kulturinstitutioners och fria kulturgruppers verksamhet är starkt beroende av intresse och engagemang hos de vuxna i barnens omgivning, främst föräldrar och personal i barnomsorgen och i sko- lan. Det är de vuxnas val som avgör barnens möjligheter till kulttrrupplevel- ser. Det gäller också den barnkulturverksamhet som organisationslivet svarat för.

Ungefär två tredjedelar av barns besök på kulturinstitutioner skeri försko— lans eller skolans regi. Det gör att skillnadema mellan barn med olika familje- bakgrund är väsentligt mindre än vad som gäller för vuxna. Ungefär åtta av tio barn i åldern 3—8 år ser någon form av teater under ett år. Sedan början av 1980-talet har andelen ökat något. Samma utveckling gäller för konsertbesök. Besök på museer har samma omfattning som teaterbesöken, medan nästan alla barn besöker bibliotek. Andelen barn som besöker museer och bibliotek är oförändrad sedan början av 1980—talet. Museibesök har dock minskat de senaste åren. Bokläsandet bland de yngsta visar en påtaglig nedgång, särskilt bland barn till lågutbildade föräldrar.2 Barns kulturvanor redovisas i utvärderingsrapporten.

I en rapport från Statens kulturråd diskuteras bamkulturens villkor under de senaste åren.3 Här konstateras att de statligt stödda kulturverksamhetema, kulturinstitutioner och fria grupper, inte påverkats på samma sätt som den konununala kulturverksamheten av senare års förändringar.

Kulturinstitutioner och fria teatergruppers verksamhet för denna målgrupp hari stort sett samma omfattning som för fem eller tio år sedan. Problemet nu är att förskolor, skolor och andra arrangörer inte efterfrågar kultur i samma utsträckning som tidigare.4 Förklaringama är dels minskade anslag, dels organisatoriska förändringar som inneburit att en tidigare centralt sam- manhållen ordning, för att förse olika delar inom en kommun med barnkultur, i många kommuner slagits sönder. En undersökning som genomförts av Svenska kommunförbundet i samarbete med Kulturutredningen våren 1994 visar emellertid att en viss återgång till en central sarnordnin g av barnkulturen i kommunema är på gång, utan att ett nyvunnet lokalt ansvarstagande för den skull försvinner. Undersökningen visar också att ca 80 % av kommunerna har särskilt anställd personal för att arbeta med barn- och ungdomskultur. I regel är det bambibliotekarier som har denna uppgift.

Vi vill understryka att staten, landstingen och kommunerna har ett ansvar för att se till helheten så att tillgängliga resurser utnyttjas på ett effektivt sätt. Besparingar av en av de ansvariga parterna kan leda till obalans och få effek-

2 Se not 1.

Barns villkor [ förändringstider — kultur (1994): Statens kultunåd.

Barns villkor i förändringstider (1994): Socialstyrelsen följer upp och ut- värderar l994z4. 159

ter som kan bli långt större än vad som kan överblickas utifrån ett perspektiv. Ett nära samarbete mellan staten, landstingen och kommunerna är nödvändigt för att insatta resurser ska utnyttjas på bästa möjliga sätt.

Det är också nödvändigt att kulturskapare och kulturinstitutioner utformar verksamheten så att den fångar barnens intresse och att ansträngningar görs för att det ska vara praktiskt möjligt för barnen att se och upppleva det som erbjuds. Tappar institutionerna kontakterna med barn och ungdom finns också risken att de tappar kontakten med värderingar och idéer som är i fram- växande. De riskerar att bli ”isolerade” i en åldrande vuxenvärld. På sikt kan det leda till att kulturinstitutionemas betydelse för individ och samhälle redu- ceras.

9.3. Förskolan och kulturen

Drygt hälften av alla barn i förskoleåldem har plats i olika former av försko- lor. För barn från tre år och uppåt ökar andelen betydligt, från drygt 60 % av alla 3-åringar till i stort sett samtliga 6-åringar. Den öppna och prövande verksamhet som utmärker förskolan i Sverige, har kvaliteter och förutsätt- ningar att erbjuda barnen en god start i livet och att komplettera den fostran som skeri hemmet. I utvärderingsrapporten redovisas samspelet mellan kul- turpolitik och barnomsorgspolitik.

Verksamheten i förskolan styrs av socialtjänStlagen som anger de övergri- pande principerna för förskolans struktur och uppgift. I lagen sägs att försko- lans uppgift är att genom pedagogisk verksamhet erbjuda barn fostran och omvårdnad. Vidare ställer lagen vissa kvalitetskrav på förskolan bl.a. på per- sonalens utbildning eller erfarenhet och på bamgruppemas sammansättning och storlek. När det gäller verksamhetens utformning anges inga särskilda riktlinjer. I stället betonas att verksamheten ska utgå från vaqe barns behov.

Det finns inget dokument som tydligt anger innehåll och inriktning i fråga om verksamheten i förskolan. Några utvärderingsbara mål finns således inte. Den lokala förskolans egna ambitioner är helt avgörande för verksamheten. Mot den bakgrunden kan man inte heller entydigt och samlat bedöma omfatt- ningen av och kvaliteten i estetiska och kulturella verksamheter.

Verksamheten i den moderna svenska förskolan bygger på en skapande tradition från den tidigare lekskolan. Denna tradition har skapat en positiv grund för satsningar på kultur. I en särskild studie om kultur i förskolan, som genomförts på uppdrag av Kulturutredningen, konstateras att staten genom olika beslut som avser verksamheten bejakat en positiv hållning till kultur.5

5 Gandini K & Göthson H (1994): Rapport om kultur i förskolan 1974— 1994 . Studie för Kulturutredningen.

Samtidigt konstateras att genomslaget för de centralt utarbetade idéerna varierat betydligt.

De två senaste decenniernas förändringar i förskolan har varit stora. Upp- märksamheten under l970-talet på innehållet i verksamheten fick under 1980- talet stå tillbaka för frågor om struktur, organisation och kvantitativ utbygg— nad. Under 1990-talet har åter förutsättningama för förskolan ändrats. Behovet av besparingar i den offentligt finansierade verksamheten har lett till att barngrupperna ökat samtidigt som personaltätheten minskatÖ Det kan leda till att kontinuiteten i verksamheten försämras och att personalens tillgång till fortbildning, stöd och handledning minskar. Förändringarna kan innebära att personalens tid alltmer får tas i anspråk för ren barnpassning. Det drabbar förskolans möjligheter att vara en kreativ kulturinstitution och minskar tillfäl- len till besök utanför förskolan, bl.a. på kulturinstitutioner.

Den höga graden av decentralisering och senare tids övriga förändringar i förskolan har på många håll försvagat engagemanget för kultur och visar bl.a. på vikten av att det finns stödjande strukturer som gör kulturen synlig som en dimension i förskolans verksamhet. Många kommuner har därför byggt upp ett kontaktnät med särskilda kulturombud på varje förskola. Uppgiften för ombuden är att stimulera övrig personal att bedriva estetiska verksamheter, ta initiativ till fortbildning och till samordning av kontakterna med kulturlivet. Kulturombud är också viktiga för kulturlivets möjligheter att nå ut med in- formation. I några kommuner har särskilda barnkulturcentra inrättats som dels genomför verksamheter direkt i barngrupper, dels svarar för fortbildning av personalen.

Ett stort ansvar för utformningen av verksamheten i förskolan ligger på personalen. Genom en ökad decentralisering av verksamhetsansvaret har detta ansvar ökat. Det är deras kunskaper, färdigheter, intressen och ambi- tioner som är avgörande. Det är också viktigt att kunskaper om barns utveck- ling kopplas till kunskaper om den skapande verksamhetens möjligheter och betydelse. Mot den bakgrunden finns det skäl att utvärdera förskollärarut- bildningen särskilt med avseende på estetiska och praktiska ämnens ställning och på samspelet mellan estetiska verksamheter och barns utveckling.

Kommunerna har avgörande möjligheter att påverka kulturen i förskolan genom beslut om mål för kultur och förskola, insatser för fortbildning av per- sonalen och tilldelning av resurser för kultur.

Den syn på estetiska verksamheters betydelse för barns utveckling som vi här betonar bör utgöra grunden för den verksamhet som bedrivs i förskolan. Förskolan kan på så vis bli en kulturell resurs av stor betydelse, för många barn kanske av avgörande betydelse. Att ta vara på barnens spontana lust för kultur, att på ett lekfullt sätt bevara och förstärka de olika ”språken" bör få stå i centrum för innehållet i förskolan. Det är viktigt att förskolan är öppen mot

6 Se not 3.

lokalsamhället och utnyttjar de resurser som finns i det lokala kulturlivet. Att ta till vara kulturarven är också en viktig uppgift för förskolan. Ju äldre bar- nen blir, desto meningsfullare blir besöken på kulturinstitutioner och möten med konstnärer av olika slag. Sådana möten bidrar till att berika det egna ska- pandet och att öppna perspektiven mot sådant som är nytt och spännande och som barnen inte på egen hand kan komma åt. Mot denna bakgrund föreslår vi att uppgiften att främja barns estetiska uttrycksförmåga och att låta barnen möta och ta del av olika konstnärliga uttryckjormerförstärks i förskolans ar- bete.

9.4. Kultur för barn i skolåldern 9.4.1 Attityder till kultur

I grundskoleåldrarna utvecklar barnen successivt egna kulturmönster. Påver- kan av föräldrar och andra vuxna får konkurrens av främst kamrater och medier. Men graden av påverkan varierar starkt mellan barnen, främst bero- ende på skillnaderi hemmiljöema. Kulturella och estetiska aktiviteter och ut- tryck blir för många barn ett sätt att tillägna sig vuxenvärldens normer och vanor, för andra barn blir det i stället ett sätt att markera sin självständighet och identitet, framför allt i förhållande till de vuxnas värld.

I mellanstadieåldem är individen som mest kulturellt aktiv. Det gäller både eget skapande och besök på kulturinstitutioner av olika slag. Nyfikenheten och lusten att pröva på det som är okänt är stark liksom behovet att uttrycka sig på olika sätt. Viktiga förklaringar är också skolans insatser och det förhål- lande att barnen under dessa år har tid att ägna sig åt konst och kultur.

Många barn lever i två olika kulturella världar, en som präglas av vanor och värderingari vuxenvärlden och en som präglas av kamrater och utbudet i massmedier. Många barn lär sig hantera dessa båda världar, andra barn väljer att ta avstånd från den värld som sanktioneras av de vuxna. Detta förhållande utgör en kraftig utmaning mot hem och skola. Goda avsikter att ge barnen berikande upplevelser kan leda till kraftigt avståndstagande från deras sida. Ofta kan det bero på vuxnas bristande insikt i barns villkor och deras förmåga att tillgodogöra sig kulturella upplevelser. I många fall är barn en mer krävan- de publik än vuxna. Deras upplevelser styrs inte på samma sätt som vuxnas av sociala hänsyn och vanor. Finns det slenu'ian och bristande engagemang hos kulturskapama leder det lätt till att de unga blir avvisande till det som erbjuds dem.

Mot den bakgrunden är det särskilt viktigt att uppmärksamma kvaliteten i mötena mellan kulturen och barnen. Det är angeläget att öka kunskapen om hur barn kan tillgodogöra sig kulturella upplevelser och att utveckla modeller och metoder för att göra möten mellan kulturen och barnen meningsfulla.

Goda erfarenheter hos såväl kulturskapare som hos pedagoger bör tas till vara och spridas till främst kulturinstitutioner och skolor. Inom flera olika högsko— lor och andra utbildningsinstitutioner bedrivs både undervisning och forsk- ning i barnkultur. Någon av dessa bör kunna ges i uppdrag att samordna verksamheten och sprida kunskaper och erfarenheter över hela landet.

9.4.2. Kultur i skolan

För många barn innebär skolstarten en upplevelse av ett motsatsförhållande mellan lek och kunskapsinhämtande. Det arbetssätt som tillämpas i förskolan och som i hög grad bygger på lek och skapande aktiviteter har inte samma ut- rymme i skolan. Det skapande arbetssättet får stå tillbaka för ett traditionellt kunskapsinhämtande. Det motverkar en bred uppmärksamhet på barnets olika förmågor (intellektuella, känslomässiga, motoriska, sociala, estetiska, kreati- va osv.) och att dessa brukas i skolans arbete.

K ulturpolitik och skolpolitik

En genomgång av samspelet mellan kulturpolitik och skolpolitik som Kultur- utredningen låtit genomföra visar att skolans kulturpolitiska roll betonats i läroplanerna allt sedan 1960-talet.7 Estetiskt-praktiska ämnen framhålls som väsentliga inslag i utbildningen. Närsamhällets kulturliv ses som en resurs i skolans arbete och skolan som ett kulturellt centrum betonas. Men kulturen kan inte begränsas till enbart vissa ämnen eller inslag under skoldagen. Kulturen ses också som en dimension som ska genomsyra skolan i sin helhet och påverka arbetssätt och metoder för kunskapsinhämtning.

I mitten av 1980-talet anslog staten särskilda medel för att förstärka kultu- ren i skolan. En mängd olika projekt genomfördes och kulturen fick däri- genom en tydligare framtoning i skolans värld. Den särskilda satsningen på kulturi skolan upphörde år 1992.

Medvetenhet om det gemensamma kulturarvet, kulturell mångfald och att skolan är en social och kulturell mötesplats betonas i den nya läroplanen (Lpo 94), liksom att alla ska få pröva och utveckla olika uttrycksformer och uppleva känslor och stämningar. I det sammanhanget ska estetiska verksam- heter som drama, rytmik, dans, musicerande och skapande i bild, text och form vara inslag i skolans verksamhet. Läroplanen framhåller att en harmo- nisk bildningsgång omfattar inslag av såväl manuellt som intellektuellt arbete. Kulturinstitutioner som bibliotek och museer nämns som resurser.

7 Persson E (1994): Kulturen i skolan. Studie för Kulturutredningen.

Den nya läroplanen — liksom tidigare läroplaner — har en grundläggande positiv syn på konsten och kulturen. En ökad flexibilitet i timplaner och nya möjligheter till lokal profilering bör kunna skapa förutsättningar för en skola där kultur kan integreras i övrig verksamhet. En samlad förstärkning av kul- turen i skolan motverkas dock av den minskning av lägsta antalet obligato- riska undervisningstimmar i estetiska och praktiska ämnen. Minskningen går, enligt vår uppfattning, stick i stäv mot läroplanens öppna och bejakande syn på kulturen. Friheten att genom lokala beslut så långt det är möjligt behålla nuvarande undervisningstid för estetiska och praktiska ämnen bör tas till vara.

Den nya ordningen inom skolan lägger således ett stort ansvar på den loka- la nivån, på kommunerna, på enskilda skolor och lärare att skolan håller hög kvalitet för alla elever. Det är nödvändigt att alla de olika aktörerna i skolan arbetar enligt läroplanens positiva grundsyn på konst och kultur och inom ramen för sina olika ansvarsområden hittar metoder för ett konkret arbete.

Det är angeläget med ett nära samarbete mellan skolan och kulturinstitu- tionema. Det får inte begränsas till att skolklasser gör besök på institutioner- na. Som påpekas i Museiutredningens betänkande är inte museibyggnaden det intressanta utan museernas kunskapsinnehåll.8 Genom föredrag av perso- nal, genom samarbete kring databaser, genom utlåning av föremål, genom att delta i populärt inriktade forskningsprojekt kan museerna nå skolorna på ett intressantare och bättre sätt än vad som görs i dag. Motsvarande resonemang gäller övriga kulturinstitutioner. Det förutsätter att kulturinstitutionema inser betydelsen av att arbeta med inriktning på unga människor och aktivt söka be- röringspunkter med skolan.

För att få fram en tydligare bild av kulturens olika funktioner i skolan, vilka metoder som kan användas och skolan som kulturbärare, är det an gelä- get att få fram ett aktuellt och heltäckande kunskapsunderlag. Mot den bak- grunden är det angeläget att Skolverket genomför en nationell utvärdering som belyser dessa aspekter. En sådan utvärdering bör ges hög prioritet och genomföras i nära samverkan med berörda kulturmyndigheter.

En särskild satsning på eget skapande

Ett helt avgörande motiv för kraftfulla satsningar på kultur i skolan är att in- satserna avser alla barn. Med tanke på de kulturellt ojämlika villkor som gäller för dagens unga, och som i stor utsträckning är en följd av föräldrarnas olika förutsättning att stimulera sina barn och låta dem komma i kontakt med skilda kulturella uttryck, blir insatserna i skolan än mera viktiga.

Erfarenheterna av satsningarna under 1980-talet på kultur i skolan är i hu— vudsak positiva. En ny satsning bör komma till stånd och ges en långsiktig

8 SOU 1994151: Minne och bildning. Betänkande av Museiutredningen.

inriktning. Den bör ta sikte på att stärka de ungas egna uttrycksmöjligheter och omfatta olika konstnärliga uttrycksformer samt verksamheter knutna till medier av olika slag. Det är en tydlig markering av vikten av kulturinsatser i skolan. Det bidrar till att göra kulturen synlig som en angelägen dimension i skolans värld och framhäva kultur som ett sätt att skaffa sig kunskap. Vi menar också att ungas förtrogenhet med olika konstnärliga uttryck ökar deras självkänsla och förmåga till empati. I sammanhang där ungdomskulturen allt mer präglas av våld är satsningar på eget skapande särskilt viktigt. Initiativ till verksamheter, uppläggning och genomförande, måste utgå från lokala förhållanden och omfatta olika teman och aktiviteter, samspela med olika ämnen i skolan och fungera som en länk mellan barns och ungdomars olika kulturella världar. Det kommer att bidra till att förbättra kvaliteten i skolan och även till att utveckla skolans sätt att arbeta. Därmed är det rimligt att satsningen till viss del finansieras inom skolans ram.

Regeringen har nyligen tagit initiativ till ett arbete med en ny strategi för kultur i skolan. Satsningen omfattar tre teman: skolan som kulturmiljö, kul- turarbetet i undervisningen och de vuxnas roll samt utveckling av barns och ungdomars uttryckssätt och möjligheter till eget skapande. Arbetet leds av en särskild grupp med företrädare för Kultur- och Utbildningsdepartementen som ska samarbeta med lärarhögskolor, konstnärliga högskolor och med lä- rarfortbildningen. En första redovisning av arbetet beräknas bli klar inför sommaren 1996.

lärarnas betydelse för kulturen i skolan

Vi vill särskilt betona den betydelse och det ansvar som enskilda lärare i sko- lan har. Utan deras personliga engagemang kommer den positiva kultursyn som finns i läroplanen inte att få något märkbart genomslag. Deras insatser bygger på egna positiva upplevelser av kultur. Lärare som själva upptäcker möjligheter att integrera kultur i den schemalagda undervisningen har stora förutsättningar att utforma ett arbetssätt som kopplar samman känslan och in— tellektet i inlärningsprocessen och kan därmed bibringa eleverna upplevelser av helhet och sammanhang. Grunden för ett sådant arbetssätt måste läggas i lärarutbildningen och systematiskt följas upp i den lokala fortbildningen. I den tidigare refererade undersökningen som gjorts av Svenska kommunför- bundet framgår att många lärare efterfrågar fortbildning på kulturområdet, bl.a. om litteratur, musik och lokalhistoria.

Att inspirera och stödja lärarna i kulturarbetet är därför av stor betydelse. De länskonstnärer vi talat om i kapitel 8 kan spela en roll här. Möjligheter till fortbildning inom kultur bör tas till vara, särskilt med inriktning på bildme- diema. Elevernas intresse att använda sig av dem bör uppmuntras och tas till vara i undervisningen. Skolans nya inre organisation ger också enskilda lärare ökade möjligheter att arbeta på ett friare sätt och integrera konst och 165

kultur i undervisningen. Den föreslagna satsningen på att utveckla modeller och metoder för kvalitativa och meningsfulla möten mellan kulturen och barnen bör kunna ge ökad kunskap och inspiration för kulturarbetet i skolan.

9.4.3. Musikskolor och kulturskolor

Den frivilliga estetiska verksamheten för barn bedrivs dels i kommunal regi, dels av olika organisationer. Den största enskilda verksamheten är i regel den kommunala musikskolan. I några kommuner drivs musikverksarrrheten av studieförbund. Teater, dans, bildskapande och filmverksamhet förkommer inom studieförbund, barn- och ungdomsorganisationer, på fritidsgårdar ochi en del kommuner i kommunala kulturskolor.

Den kommunala musikskolan, som kraftigt expanderat under de senaste decennierna, har spelat en viktig roll i flera avseenden. Den har bidragit till att många unga fått möjlighet att pröva på och lära sig att hantera ett instrument. Musikskolan har också haft betydelse för det lokala musiklivet, både genom framträdanden av elevensembler och genom att skolornas lärare och elever aktivt tagit del i eller bildat lokala orkestrar och körer. Den omvittnat höga musikaliska kvaliteten hos dem som söker till högre musikutbildning hängeri hög grad samman med möjligheten att gå i musikskolan. Ungdomars ökade intresse för musik — både att lyssna och att utöva — tillskrivs ofta musiksko- lan. Samtidigt kan man konstatera att mycket av ungdomars musicerande, främst pop och rockmusik, sker vid sidan av musikskolan, i många fall med stöd från studieförbunden.

Även om alla barn inbjuds till musikskolan är aktiviteten i hög grad relate- rad till ungdomars sociala och ekonomiska bakgrund. Det är framför allt bara till föräldrar med lång utbildning som går där.9 Som mest deltar ungefär en fjärdedel av eleverna i en årskurs i musikskolan. Det inträffar i mellanstadie- åldem — den ålder då kulturaktiviteten är på topp. Vid 15 års ålder har aktivi- teten sjunkit påtagligt. Kopplingen mellan aktivitet i musikskolan och musik- utövning i andra sammanhang är i många kommuner allt för svag.

Även om musikskolan har en bred förankring och ett erkännande i musik- kretsar finns inget entydigt ansvar för verksamheten. På kommunal nivå finns ingen självklar och enhetlig uppfattning om musikskolans roll och organisa- toriska tillhörighet. Dessa förhållanden anges ibland som förklaringar till att senare års kommunala besparingar har drabbat många musikskolor hårt. Det har i sin tur lett till att avgifterna ökat kraftigt och att elevantalet minskat. Därmed ökar risken för att den redan nu uppenbara sociala snedrekryteringen

9 Nilsson P (1994): Den allvarsamma fritiden. Ungdomsrådets utred- ningar 3.

förstärks. På statlig nivå har ingen myndighet ansvar att löpande följa musik- skolan och utvärdera effekterna av den.

Ett vidgat intresse för olika kulturella uttrycksformer har lagt grunden till en förändring av vissa musikskolor till kulturskolor. Sådan verksamhet ge- nomförs på elevernas fritid och ska inte förväxlas med grundskolor som väl— jer kultur som ett profilområde och därför kallar sig kulturskolor.

En särskild studie som Kulturutredningen låtit genomföra visar att ett tjugotal kommuner hade våren 1994 någon form av kulturskola.10 Ytterligare drygt 25 kommuner hade långt framskridna planer på att införa kulturskola. Det som kännetecknar dessa är att de erbjuder frivillig och regelbunden un— dervisning i åtminstone tre av uttrycksformema musik, bildkonst, teater, dans och film/video efter skoldagens slut. En ambition är vidare att en integration mellan olika konstnärliga uttrycksformer ska komma till stånd. Därmed blir verksamheten i kulturskolor projektinriktad och tar sin utgångspunkt i de ungas egna erfarenheter. Betoningen på samverkan och kreativitet blir mer framträdande än betoning på reproduktion av färdigslcriven musik, något som i hög grad hittills präglat musikskolans arbetssätt.

Kulturpolitik för barn måste i första hand ta sikte på insatser för att stärka deras egna möjligheter till konstnärligt skapande. Utveckling mot kultursko- lor som kan möta barns intresse för konstnärlig verksamhet och olika ut- trycksformer ser vi som angelägen. Det kan bidra till att berika hela skolans arbete, både genom att utveckla sättet att undervisa i skolan och genom att förstärka skolans roll som kulturinstitution. Möjligheten att kombinera tjänst- göring i en kulturskola med annan lärartjänst bör kunna tas till vara bättre och bidra till att öka förutsättningama för kulturens integrering i skolan. Kultur- skolor kan bedrivas av kommuner eller studieförbund och kan bli en viktig tillgång i såväl skolan som i det lokala kulturlivet. Den organisatoriska inpla- ceringen kan därför skilja sig åt mellan kommunerna.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi

— de estetiska verksamheternas betydelse för barns utveckling, — hemrnens betydelse för förutsättningama att "odla" det lilla barnets estetiska uttryck,

10 Sandh H (1994): Kulturskolorna [ Sverige — en lägesrapport våren 1994. Studie för Kulturutredningen.

att stat, landsting, kommuner och institutioner som arbetar med barn har ett ansvar för att se till helheten så att tillgängliga resurser utnyttjas på ett effektivt sätt, kvaliteten i mötena mellan kulturen och barnen, lärarnas betydelse för kulturen i skolan, det angelägna i en utveckling av musikskolor och kulturskolor.

I kapitlet föreslår vi

att staten bör ställa tydliga krav på att svenska radio— och tv-företag sänder program på tider som passar barnen och med ett innehåll som bidrar till att vidga deras kulturella erfarenheter och upplevelser, att förskollärarutbildningen utvärderas särskilt med avseende på estetiska och praktiska ämnens ställning och på samspelet mellan estetiska verksamheter och barns utveckling, att uppgiften att främja barns estetiska uttrycksförmåga och att låta barnen möta och ta del av olika konstnärliga uttrycksformer förstärks i förskolans arbete, att någon av de utbildningsinstitutioner som bedriver undervisning och forskning i barnkultur får i uppdrag att genom olika insatser öka kunskapen om hur barn kan tillgodogöra sig kulturella upplevelser och utveckla modeller och metoder för att göra möten mellan kulturen och barnen meningsfulla, att Skolverket fåri uppdrag att genomföra en nationell utvärdering av kulturens olika funktioneri skolan och vilka metoder som kan användas för att stärka skolan som kulturbärare, en långsiktig satsning på kultur i skolan som tar sikte på de ungas egna uttrycksmöjligheter och omfattar olika konstnärliga uttrycks— former samt verksamheter knutna till medier av olika slag.

10 Ungdomars vilja och val

Kulturpolitiska insatser för ungdomar måste göras med utgångspunkt i de villkor som gäller för dagens unga. De skiljer sig från tidigare generationers i en rad olika avseenden. Inledningsvis lyfter vi fram ett antal förhållanden som vi ser som särskilt viktiga, utöver vad som redovisats i kapitel 2.

10.1. Ungdomstiden i förändring Den förlängda ungdomstiden

Under senare decennier här tiden för ungdomars etablering i vuxenvärlden förlängts till långt upp i 20-årsåldem. Det dröjer allt längre innan man flyttar hemifrån och bildar familj. Krav på högt utbildad personal i arbetslivet och en numera hög och till synes långvarig arbetslöshet bland unga, särskilt bland dem som saknar yrkesutbildning, gör att allt fler ägnar mer tid åt utbildning. Över 90 % av varje åldersgrupp går vidare till gymnasieskolan. Andelen som väljer högskoleförberedande utbildningsvägar är nu högre än någonsin.

Resande och utlandsvistelser blir allt mera självklart för de unga. Att för- lägga delar av sin utbildning till annat land blir vanligare. Av allt att döma kommer denna utveckling att förstärkas som en följd av den ökade integratio- nen i Europa.

Valet av längre utbildning hänger också samman med önskemål om fram— tida yrke. Ungdomar vänder sig mot hierarkiskt uppbyggda arbetsmiljöer och söker sig i stället till yrken som är rörliga och självständiga. "Frihet att göra vad man vill" står högt på listan över vad som är viktigt. Arbete blir för många inte enbart en sysselsättning för den egna försörjningen utan en del i ett vidare livsmönster.

Förändrade värderingsmönster

Det går inte att på ett enkelt och entydigt sätt beskriva ungdomars värderingar och hur dessa förändrats under de senaste decennierna. Vissa iakttagelser kan ändå göras. Bland ungdomsforskare kopplar man allt oftare förändringar i ungdomars beteenden till strukturella förändringar i samhället, där villkoren för arbetets organisation och ungdomars uppväxtförhållanden ser väsentligt annorlunda ut än tidigare. Ett påstående som förs fram är att dagens unga inte tycks bekymra sig om sin materiella n'ygghet på samma sätt som tidigare ge- 169

nerationer utan premierar andra behov och värden. De har en mer öppen och varierad livshållning och betonar personlig utveckling och välbefinnande. Det finns dock inga entydiga data om hur starka och bestående dessa värderingar och förhållningssätt är. Därmed är det svårt att se vilka konsekvenser det kan ha för kulturpolitiken. Åtskilliga undersökningar som ligger till grund för dessa iakttagelser genomfördes under 1980—talets högkonjunktur, då ung- domars villkor i samhället var andra än de är i dag. I 1990-talets lågkon- junktur är det inte överraskande att finna en allt positivare inställning till arbete, egen inkomst och till sociala trygghetssystem.1

Skillnader i kulturvanor

När vi diskuterar ungdomar som grupp är det viktigt att betona olikheterna inom gruppen.

Normer och värderingar som de unga möteri hemmet har starkt genom- slag. Det gäller både kulturintressets omfattning och inriktning. Ungdomar vars föräldrar har lång utbildning är oftare besökare på museer, teatrar och bibliotek än ungdomar vars föräldrar har kortare utbildning. Även valet av musik följer olika sociala mönster. Det finns t.ex. tydliga skillnader mellan ungdomar med olika sociala bakgrunder i intresset för västerländsk konst- musik, men också för vissa genrer och stilar inom populärmusiken.

Ungdomars förhållningssätt till olika kulturyttringar och beteenden hänger också samman med inställning till de normer och värderingar som anses legitima i samhället. Att ta avstånd från vissa kulturyttringar och beteenden innebär också ett avståndstagande från en del av vuxenvärlden. Kulturlivet blir därmed en arena för ungdomars strävan att markera sin självständighet i förhållande till de vuxna och till samhället i övrigt liksom att finna en egen identitet och att utvecklas till självständiga individer.

Nya medievanor

Den kanske största skillnaden mellan 1990-talets och 1970-talets unga finner vi i användningen av medier av olika slag. Utbudet är enormt och ungdomar- na tar också för sig av vad som erbjuds. Möjligheterna till olika val inom den massdisu'ibuerade kulturen är väsentligt större i dag än de var på l970—talet. En stor del av sin skolfria tid ägnar ungdomar åt att aktivt eller passivt lyssna på radio, fonogram och att se på tv och video. Mediekulturen vävs samman med livsstilari vidare mening. Sättet att klä sig, val av musik, film och dans- _

1 SOU l994c73: Ungdomars välfärd och värderingar — en undersökning om levnadsvanor, livsstilar och attityder. Rapport till Barn- och ungdoms- delegationen och Generationsutredningen.

stilar och andra uttryck växlar snabbt och bildar ett sammanhängande mönster som är urskiljbart för de unga och fördolt för de flesta vuxna. Sådana mön— ster känner inte gränser mellan nationer utan blir gemensamma för ungdomar i olika länder i framför allt Västeuropa och USA.

I senare kapitel om medierna diskuteras individens förändrade roll inom medieorrrrådet från att enbart vara mottagare av budskap till att aktivt utnyttja möjligheterna till egna val och till att korrrmunicera och skapa. Denna föränd- rade roll anammas snabbt av de unga som finner möjligheter till eget skapan- de och till kopplingar mellan traditionella konstytuin gar och medieanvändning som ger nya lösningar. Det är naturligt att skapandet hämtar inspiration från det massmediala flödet av ljud, bilder och texter. I ett sådant arbete med me- dierna får många plats, både de som är intresserade av tekniken och de som vill gestalta och agera.

10.2. Att stärka ungdomars kulturintresse

Satsning på multimedieverkstäder

Ungdomars intresse för eget skapande inom medieområdet bör få reella möjligheter att förverkligas. Vi föreslår kraftfullt stöd till multimedieverkstä- der för att ge möjlighet till ett massmedieinriktat arbete med ljud, bild och text. Lokala förutsättningar och önskemål avgör vilken utsträckning man väl- jer.

I en multirnedieverkstad ska man tex. kunna:

— Framkalla och kopiera foton, kanske gemensamt komma överens om att dokumentera visst område eller företeelse och/eller ordna en fotoutställ- ning. — Framställa en tidskrift, enkel tidning, bok eller flygblad. Verksamheten vid de tidslcrifts- och bokverkstäder som redan finns kan här vara en förebild. Med enkel datautrustning kan man med Desk Top-utrustning göra attrakti- va produkter som kan mångfaldigas genom kopiering på papper eller skickas via datanätverk. — Arbeta med multimedietekniken — ljud, bild, text —i datorer, dels för att skapa konstnärliga verk, dels för att kunna skicka mer genomarbetade budskap ut i nätverken. — Skapa egen musik i datorer. — Arbeta med filmmediet, kanske göra en egen kortfilm. — Sända närradioprogram och lokal ideell tv från egna studios. Ett alternativ kan vara att det i medieverkstaden finns den utrustning som behövs för att producera programmen, men att sändningen sker från redan befintliga studios. — Teckna och arbeta med animationer, t.ex. ett bildband att visa på dagis el- ler en serie för studens nöje.

Multimedieverkstädema bör också vara öppna för skolan och folkbild- ningen. Även vuxna bör kunna få tillgång till verkstäderna.

Satsningen bör kunna väcka intresse hos t.ex. elektronik- och teleföretag, liksom även hos högskola eller universitet, för att följa utvecklingen.

Vi föreslår att särskilda medel anvisas Statens kulturråd för stöd till multi- medieverkstäder. Stödet bör inriktas på verkstäder som bl.a. tar ett regionalt ansvar. Vid fördelningen av medlen bör Kulturrådet samråda med Filminsti- tutet som sedan mitten av 1980-talet fördelar statligt stöd till medieverkstäder med inriktning på rörliga bilder. Även Dramatiska Institutets kunskaper på medieområdet bör tas till vara vid bidragsfördelningen. Det är också möjligt att söka stöd till multimedieverkstäder från bl.a. Stiftelsen Kunskap och Kompetensutveckling, Framtidens kultur och Nutek.

Huvudmän kan vara kommuner, landsting, folkbildningen, folkrörelser och ungdomsorganisationer. Länsstyrelser kan också ha ett intresse av att stödja verksamheten.

Föreningslivet

Ungdomars föreningsaktivitet är ett uttryck för deras vilja att vara aktiva, ta ställning och vara delaktiga i samhället. Anslutningsgraden till föreningar och besök på föreningsmöten är tämligen stabila över tid. I viss utsträckning kan man se en ökning för idrottsföreningar och en minskning för de idébärande ungdomsorganisationema.

Det finns inget självklart samband mellan att vara med i en förening och att vara intresserad av konst och kultur. De flesta föreningar har en huvudinrikt- ning på andra verksamheter än kultur. En del föreningar som t.ex. de idébä- rande ungdomsorganisationema bedriver en verksamhet där inslag av kultur ofta förekommer. För en del ungdomar kan det leda till ett fortsatt intresse för kulturell verksamhet. Ytterligare andra föreningar är helt inriktade på kultur och attraherar i första hand de som redan är intresserade.

Mot bakgrund av att föreningslivet när många ungdomar och bedriver en verksamhet i miljöer där ungdomar naturligt vistas är det angeläget att kultur- verksamheten inom föreningslivet får en mer framträdande plats. Det bör kunna ske inom ramen för den ordinarie verksamheten. De former för statligt stöd som utgår till ungdomsorganisationer och studieförbund är generellt ut— formade. Vi föreslår inga förändringar i dessa forrner. I stället bör Ungdoms- styrelsen, Folkbildningsrådet och Kulturrådet gemensamt få i uppdrag att hitta metoder för att stärka kulturen i föreningslivet.

Nya former för egen verksamhet

Kulturintresset hos dagens unga tar sig också andra uttryck än tidigare. Nära fem gånger så många ungdomar föredrar ”temporär eller på annat sätt infor- mell kultur” (musik- och filmfestivaler, jazz— eller rockklubbar, konstutställ- ningar, fria teatergrupper etc.) framför permanent/formell (museer, bibliotek, symfoniorkestrar, regionteatrar och studieförbund etc.).2 I valet mellan olika permanenta kulturforrner föredras de mest informella miljöerna — bibliotek och museer — framför andra miljöer. Mer eller mindre informella nätverk spelar stor roll för att binda samman ungdomar med likartade intressen.

Vikten av att skapandet sker på de ungas villkor kan inte nog betonas. Vuxenstyming av innehåll och form leder många gånger till att ungdomar ger upp och söker sig någon annanstans där den egna viljan ges plats och utrym— me. Därmed inte sagt att de vuxnas kunskaper och erfarenheter inte kan spela någon roll i de ungas skapande. Men det är viktigt att det sker på de ungas villkor.

Insatser för att stärka ungdomars eget skapande ser vi som ett centralt in- slag i en samlad ungdomspolitik. Det handlar om att ungdomar ska erövra ut- trycksformer för att de på ett mångsidigt sätt ska kunna ge uttryck för egna tankar och idéer och därmed på ett fullödigt sätt vara delaktiga i kulturlivet och i samhället i stort. Mot denna bakgrund finner vi det rimligt att en väsent— lig del av de medel som tillförs Allmänna arvsfonden används för stöd till ungdomars eget kulturella skapande. En sådan lcraftfull satsning kan ställa krav på att medlen ur Arvsfonden till detta ändamål hanteras i särskild ord- ning. Forrner för detta bör övervägas av regeringen.

10.3. Ett vidgat lokalt ansvar

Det är på lokal nivå som ansvaret att erbjuda de unga möjligheter till eget ut— övande måste tas. I olika verksamheter som kommunerna svarar för, skola, fritidsverksamhet och stöd till studieförbund och föreningslivet, är det ange- läget att kulturdimensionen får tydligt genomslag. Det är särskilt viktigt med insatser som tar vara på ungdomars intresse för musik och bildmedier.

Mot den bakgrunden kan man se en kommunal kulturpolitik som ger plats för mötet med nya värderingar och verksamhetsformer, t.ex. genom en slags öppna kulturhus med en kärna av bibliotek och museer och med flexibla lokaler för annan verksamhet. Vi ser också behov av lokaler som Ungdomens musik— och kulturhus, repetitionslokaler för musikgrupper och medie- verkstäder som tydligt bejakar ungdomars egen lust och eget intresse.

2 Andersson A E, Fann r & Holmberg [ (1993): 70-talister, om värderingar förr, nu och i framtiden. Natur & Kultur. 173

I föregående kapitel om barnen har vi ställt oss positiva till utveckling av musikskolor och kulturskolor. Det ligger i linje med den syn på ungdomars kulturintresse som vi här beskrivit och som bygger på deras eget engagemang och intresse för att röra sig mellan olika kulturella uttrycksformer och genrer.

Satsningar på att ge utrymme för ungdomars egna kulturella uttryck är ett sätt att bryta destruktiva mönster. Att få tillfälle att på ett mångsidigt sätt ut— trycka tankar och känslor är viktigt inte minst för ungdomar som växer upp i kulturellt fattiga miljöer. Det är angeläget att resurser också kommer de ung- domar till del som inte väljer att delta i fast organiserad verksamhet.

Gymnasieskolan

Iden nya gymnasieskolan har elevens valmöjligheter vidgats. Inom ramen för de olika programmen finns stora möjligheter till individuella val. För de ele— ver som särskilt har intresse för det estetiska och för medier finns särskilda program.

Man räknar med att drygt 7 % av alla elever i gymnasieskolan — ca 8 000 per årskull — valt ett av dessa båda program. Förutom att programmen ger den enskilde eleven nya kunskaper och färdigheter kan arbete inom dem tillföra hela skolan kvaliteter som i huvudsak teoretiska eller praktiskt orienterade gymnasieskolor saknar.

Samtidigt vill vi betona det angelägna i att programmen utformas på ett sätt att det ger en bred orientering i estetiska ämnen och i mediekunskap och rika möjligheter att själv pröva sin förmåga. En bred och allmänorienterande hu- manistisk grundutbildning på gymnsienivå är en väsentlig grund för fortsatta studier och för framtida yrkesverksamhet på kultur- och medieområdet. En allt för tidig specialisering kan visa sig vara en återvändsgränd.

Minst lika viktigt är att kulturen i form av estetiska verksamheter, mass- medier och kunskaper om historiska sammanhang och traditioner när alla ele- ver och ingår i alla program, inte minst de som är yrkes— och/eller tekniskt- naturvetenskapligt inriktade. Den grundläggande tankegången — att se kultu- ren som ett stråk genom livet för alla — bör få ett brett genomslag i gymnasie- skolan.

En särskild satsning på kultur i skolan som vi förordar i föregående kapitel begränsas inte enbart till grundskolan utan avser hela skolsystemet, även gymnasieskolan. Det bör kunna ha betydelse för sättet att lägga upp under- visningen, liksom för insatser som tar sikte på att förbättra och utveckla at- mosfären i hela skolan.

10.4. Kulturinstitutionema och ungdomarna

Det är angeläget att kulturinstitutionema utformar verksamhet med utgångs- punkt i de ungas värld. En stor del av kulturinstitutionema har verksamhet med inriktning på barn och ungdom, framför allt i samarbete med skolan. Satsningar på äldre ungdomar förekommer mera sällan. Många unga har svårt att känna sig hemma i de sociala mönster som i regel gäller på kulturinstitu- tioner. Andra och friare verksarnheter upplevs som mer lockande. Vår upp- fattning är att kulturinstitutionema under en följd av år inte i tillräcklig ut- sträckning medvetet satsat på att möta ungdomar på deras villkor.

I skolan nås eleverna mer eller mindre regelbundet av det institutionerna har att erbjuda, men när man lämnar skolan och valen blir beroende av egna prioriteringar blir olikheterna i kulturvanoma tydliga. De som väljer att fort- sätta att studera tar i större utsträckning än övriga del av vad kulturlivet kan erbjuda. De som studerar uppmuntras att behålla de vanor som grundlagts i grundskola och gymnasium, både genom studierna i sig och genom högsko— lemiljön i sin helhet. Dessutom prioriterar kulturinstitutionema de studerande genom generösa rabatter som inte kommer den arbetande och arbetslösa un g- domen till del. Det förstärker olika kulturmönster bland de studerande och bland dem som börjar förvärvsarbeta. Skillnader i kulturvanor som etableras under dessa år tycks bestå livet igenom.

Det är således i övergången från gymnasieskolan till försatt utbildning eller förvärvsarbete som det ojämna intresset för kulturlivet blir tydligt. För att motverka att de som börjar förvärvsarbeta minskar sitt deltagande i kulturlivet är det angeläget att den nuvarande smderanderabatren på ktdturinstitutionerna omformas till en generell ungdomsrabatt. Det är inte rimligt att de som har de bästa förutsättningama för att ta del av den kultur som uppbär offentligt stöd erbjuds de största subventionerna. Riktade insatser för att nå den arbetande ungdomen bör genomföras på initiativ av kulturinstitutionema och även i samarbete med fackliga organisationer och intresseföreningar. Det är också angeläget att nå dem som är arbetslösa.

För att ytterligare stimulera delaktigheten i kulturlivet kan man införa ett kulturkort för ungdom som berättigar innehavaren till ett visst antal besök på kulturinstitutioner. Kortet kan i form av smart card byggas ut till att även om- fatta andra förmåner för att stimulera kulturintresset. Ett sådant kort kan om- fatta alla ungdomar inom en viss åldersintervall eller en viss grupp av ung- domar, t.ex. unga som avslutat sin utbildning och börjat arbeta.

I de kulturområdesvisa kapitlen lägger vi fram en rad konkreta förslag som bl.a. syftar till ökad rörlighet och dynamik inom kulturlivet. Förslagen beröri hög grad institutionernas verksamhet. I satsningen på "länskonstnärer” inom olika kulturområden bör insatser för ungdom prioriteras. Inom teaterområdet bör möjligheten att ge nationella uppdrag vara ett sätt att vitalisera barn- och ungdomsteatem. En förändrad roll för länsmusiken bör kunna innebära bättre stöd till ungdomars musikutövande. Inom bildkonstens område bör en sats- 175

ning på "länskonstnärer” som bl.a. arbetar i skolan vara ett sätt att utveckla bildskapandet. Ökade insatser på film- och medieområdet på regional nivå bör kunna medverka till att öka antalet medieverkstäder och till att höja kvaliteten i ungdomars arbete med att själva göra film. Biblioteken bör arbeta med barn och ungdom som en särskilt prioriterad målgrupp.

I de inledande resonemangen om nya kulturpolitiska mål har vi betonat vikten av insatser för barn och ungdom. En kontinuerlig uppföljning av kul— turinstitutionemas insatser i detta avseende måste också ske. Vi föreslår där— för att kulturinstitutionema ges i uppdrag att upprätta bokslut där staten kan avläsa vilka insatser institutionerna gjort för barn och ungdom, vilka effekter som uppnåtts och vilka slutsatser som dras för den framtida verksamheten. De bör vägas in i besluten om fördelning av statligt stöd.

Det är viktigt att de konstnärligt verksamma på ett mer aktivt sätt går in i ett samarbete med ungdomarna själva. För en rad kulturinstitutioner utmanar det existerande hierarkiska strukturer och vedertagna arbetsformer. Men den utmaningen måste man våga anta.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi

— att kulturpolitiska insatser för ungdomar måste göras med utgångs- punkt i de villkor som gäller för dagens unga, att kulturlivet ofta är en arena för ungdomars strävan att markera sin självständighet i förhållande till de vuxna och till samhället i övrigt, det angelägna i att kulturverksamheter inom föreningslivet får en mer framträdande plats, betydelsen av att resurser även när de ungdomar som inte väljer att ta del av en mer organiserad verksamhet, vikten av att kulturi form av estetiska verksamheter, massmedier och kunskaper om historiska sammanhang och traditioner når alla elever och in går i alla program på gymnasieskolan.

I kapitlet föreslår vi

— kraftfulla satsningar på multimedieverkstäder, — att en väsentlig del av de medel som tillförs Allmänna arvsfonden används för stöd till ungdomars eget kulturella skapande, — att den nuvarande studeranderabatten på kulturinstitutionema om- formas till en generell ungdomsrabatt,

— att i en satsning på ”länskonstnärer” inom olika kulturområden prioritera insatser för ungdom, — att kulturinstitutionema ges i uppdrag att upprätta bokslut där staten kan avläsa vilka insatser institutionerna gjort för barn och ungdom, vilka effekter som uppnåtts och vilka slutsatser som dras för den framtida verksamheten.

Wrm*w nudda Mmmm ”fli Firnslil. grn: ' "mhn www.-mma gultqijIIrM-unwmmmiw ruin-n tai!

unmmmwmmw-nrmrämmm. ii-ullnäl'ahdr

mihin-Mu och vii-bu adm.-'ma- mura MHMiI-iil nal-Manhattan. ' ”Mhämtiiniwm-HWÖMWWHMEM” '

Mummqmmwwmupmwm-uwmw

' mum-armarna mihin! WWM- nu aim-wii! Mm M rawr mum-m nu den mduiihlm mm:-| fill! Hu ' ** ' * »»

ihreiiåtlmuaatli ' : |. , ., ,: . _ meMmmma—Mumw anmemumw.

.- WWMWWWMWW -F' , dummimmmmmuumnwrnuumr i | "| m' * 4- duwnmmuwwumudww l- * meM Q' '.' ' å'huydmuermmrMiMWmmWhuu ” » ll Ellära |!!le www Wirth * - 1— mammi-girl". MHWJMM. namnin- _ Mil-trimm um Raattamaa mimik-ni: till: |] 1; ' » MMMisUnwa-Wm

'_' | * IMMMM

N' I- —— thmngupimMm-kgmu' . —— mmmrägdtlwdem-kimnilmhmmwmm »mv lands lil-f antill till muut—Ir Trtv'mlk tll-Apu irl-u. &MEMINMWH nmlmmmimm' utmatning-rid!!! "Willum

11 Etniska och språkliga minoriteter

Begreppet ett mångkulturellt Sverige kan ges olika innebörd. I det här kapitlet tar vi upp två sidor av begreppet, dels invandringen, dels ursprungskulturer.

11.1. Invandringen och kulturen Invandringens förändring

Invandring har starkt påverkat det svenska samhället under de senaste decen— niema. Men det inte ett nytt fenomen. Individer och grupper har rört sig mel- lan länder och riken i alla tider. Sedan medeltiden har människor med olika etnisk tillhörighet invandrat till Sverige och präglat livet och utvecklingen på olika orter och inom olika samhällsområden.

Under de senaste decennierna har invandringen förändrats. Det är inte längre behovet av arbetskraft inom den svenska industrin som förklarar in- vandringen utan många lämnar sina länder för att söka skydd och bättre fram- tidsutsikter i Sverige. Flyktingstatus och familjeåterförening är numera domi- nerande grunder för invandrare att få stanna i Sverige.

Dagens invandrare kommeri stort sett från hela världen. Antalet nationali- teter är mer än 100. Ca 20 nationaliteter omfattar mer än 10 000 individer och ytterligare ca 10 omfattar mer än 1 000 individer. Av dem som nu bor i Sve— rige är ca 10 % eller omkring 800 000 personer födda i utlandet. Räknar man även in andra generationens invandrare blir andelen ca 17 % eller 1,5 miljoner personer.

Invandringen leder till att helt nya kunskaper och erfarenheter förs in i det svenska samhället. En rad nya verksamheter etableras, inte minst inom ser— vicenäringama. Nya kulturella och religiösa yttringar och vanor blir synliga.

Påverkan på kulturlivet

På kulturområdet har det alltid funnits ett utbyte över nationsgränserna. In- vandring av konstnärer från andra länder är ett naturligt inslag i ett öppet kul— turliv. När de Tessinska målarskoloma etablerades på 1700-talet var inslaget av konstnärer från kontinenten betydande. Inom musiklivet har såväl musiker som musik från andra länder varit naturligt. Enskilda konstnärer har alltid hämtat inspiration från kollegor och utveckling i andra länder. En stor del av

dagens kulturyttringar blir genom spridning i medier gemensam egendom för människor i olika länder.

Konstnärligt skapande är uttryck för grundläggande mänskliga behov. I den meningen är konsten internationell, den låter sig inte stängas inne inom avgränsade områden som länder och nationer. Konstnärligt skapande kan i stället bygga broar mellan människor av olika nationalitet och etnisk tillhörig- het och öka den ömsesidiga förståelsen. Denna insikt borde i väsentligt större utsträckning än vad som nu sker tas till vara i arbetet med att slussa in invandrare i det svenska samhället.

Kulturpolitik och invandrarpolitik

En av grundtankama i 1974 års kulturpolitik är att insatserna ska utformas med hänsyn till människors olika behov och sociala förhållanden. Begreppet eftersatta grupper infördes och invandrarna kom att betraktas som en av dessa grupper. Avsikten var att stärka gruppernas förutsättningar för att på ett lik- värdigt sätt med andra grupperi samhället bli delaktiga i kulturlivet. På så vis skulle valfrihet i kulturellt avseende kunna skapas.

Nära kopplat till valfriheten var också avsikten att olika gruppers erfaren- heter och synpunkter skulle tas till vara och påverka utformningen av olika kulturinsatser. Därmed erkändes invandrarnas strävan att upprätthålla och ut- veckla den kultur de fört med sig hit. Dessa för svenskarna nya kulturrnönster kom att ses som värdefulla inslag i det svenska samhället, inslag som berikar och inspirerar den kulturella utvecklingen i landet. För att bryta isoleringen, för att stärka kontakterna mellan människor av olika etniska ursprung och stimulera debatt betonades betydelsen av verksamhet i kollektiva former. De idébuma organisationerna ansågs kunna spela en viktig roll i det samman- hanget.

I det statliga arbete som följde efter kulturreforrnen 1974 har insatser för etniska minoriteter och invandrare inte haft någon särskilt framträdande roll. Fokus har legat på andra grupper.

Grunderna för kulturpolitiska insatser för invandrare stämmer väl överens med de mål som gällt för invandrarpolitiken som syftar till att underlätta in- vandrarnas integration i det svenska samhället. Målen sammanfattas i begrep- pen jämlikhet — som innebär att invandrare ska ha samma möjligheter, rättig- heter och skyldigheter som befolkningen i övrigt — valfrihet —— som markerar invandrarnas rätt att ge uttryck för en egen språklig och kulturell identitet — och samverkan — som markerar nödvändigheten av ömsesidig tolerans och samverkan mellan majoritetsbefolkningen och invandrarna.

11.2. Kulturpolitik i ett mångkulturellt samhälle

Det synsätt som kom till uttryck i 1974 års kulturpolitik och som sammanfat- tas i begreppet insatser för eftersatta grupper ser vi inte längre som en frukt- bar utgångspunkt för en kulturpolitik för invandrare. Med tanke på de stora skillnaderna mellan invandrare av olika etniskt ursprung med avseende på ur- sprungsland, religion, utbildning, livsmönster och vanor vill vi även i detta sammanhang sätta individen i centrum.

Stöd till professionellt konstnärligt skapande tar sin utgångspunkt i kravet på kvalitet. Denna princip är generell och gäller för fördelningen av stöd inom olika konstområden. Stöd till invandrarorganisationer bör vara sättet att stödja olika invandrargruppers kulturliv. Mot denna bakgrund ser vi det som natur— ligt att stödja yrkesverksamma konstnärer med invandrarbakgrund på samma grunder som gäller för konstnärer med svensk bakgrund.

Språkets betydelse

Att behärska svenska språket är en nödvändig förutsättning för att ta sig in och verka i samhället och undvika den isolering som annars hotar. Det är i praktiken också en förutsättning för att bli delaktig i det svenska kulturlivet. Undervisning i det svenska språket intar därför en särställning när det gäller insatser för invandrare.

Det är också på språkets och litteraturens område som de tydligaste statliga kulturpolitiska insatserna för invandrare gjorts. Stöd till översättning och till utgivning av litteratur på invandrar- och minoritetsspråk är tydliga exempel. I den fortsatta hanteringen av dessa stödformer bör kravet på kvalitet ytterligare betonas.

Insatser för att vidmakthålla det egna språket sker främst genom under- visningen i språket för invandrarnas barn, men också genom att biblioteken kan hålla böcker, tidningar och tidskrifter på invandrarnas språk. Samarbetet mellan biblioteken är nödvändigt för att det ska kunna ske på ett effektivt sätt. Länsbibliotekens och lånecentralemas uppgift att hålla litteratur på invandrar- språk är viktig. Omfattningen av bibliotekens verksamhet bör avvägas mot invandrarnas möjligheter att via bokhandeln eller direkt från hemlandet själva skaffa böcker. I det avseendet har väsentliga förbättringar skett under det se— naste decenniet.

Vi har i tidigare kapitel betonat att vi ser språk och kultur som oupplösligt förenade med varandra. Språket är avgörande för sammanhållningen och är den ojämförligt viktigaste identitets- och kulturbäraren. På så vis är stöd till undervisning i det egna språket i hög grad ett stöd till invandrarnas möjlighe— ter att bevara och uttrycka det egna kulturella arvet. Att behärska ett moders— mål är också av stor betydelse för att vidmakthålla sammanhållningen mellan olika generationer och för att möjliggöra en återvandring.

Möten och traditioner

Kunskapen och förståelsen för vad som formar människors identitet och be- hovet av en fast förankring i den egna kulturen, historien och språket utgör själva kärnan i ett positivt identitetsbegrepp. För att synliggöra egna traditio- ner och de villkor som gäller i de länder som invandrare kommer från kan kulturen spela en viktig roll. Att fånga in den verklighet som gäller för in- vandrarna bör vara en naturlig uppgift för kulturinstitutioner med en ambition att uttrycka och gestalta idéer och tankar i tiden.

Kulturinstitutioner och särskilt museerna har en viktig uppgift att förmedla kunskap och upplevelser om historia och kulturliv i Sverige också till invand- rarna. Invandramas bild av Sverige begränsas i ett inledande skede i allt för hög grad till skyldigheter och rättigheter. Minst lika viktigt är att få en insikt i vilka idéer och verksamheter som format livet i Sverige, både i ett historiskt och ett nutida perspektiv.

Ansvaret för att bevara den egna traditionen ligger i första hand på invand- rarna själva. Det görs naturligast inom ramen för deras egna sammanslutning- ar och organisationer. Det är angeläget att stödet till dessa förstärks och ger utrymme för kulturella aktiviteter. Vi ser det också som naturligt att det statli- ga stödet till folkbildningen i ökad utsträckning kommer invandrarna till del. För att så ska ske kan det bli nödvändigt att öka informationen till invandrare om denna möjlighet.

Stöd till nya kulturella uttryck

Ökad förtrogenhet med andras konsmärliga och kulturella uttryck kan på ett påtagligt sätt minska rädsla och främlingsskap. I kampanjer och satsningar som syftat till att minska spänningar mellan svenskar och invandrare har en betydande del av medlen använts för konstnärliga verksamheter.l Därigenom har man många gånger nått bakom de föreställningar som skiljer grupper från varandra. Kulturpolitiska satsningar är av största vikt för att förbättra förstå— elsen mellan människor av olika etniskt ursprung. Ökad tolerans och en mer fördomsfri nyfikenhet på varandras olikheter kan därmed växa fram.

I verksamheter med konstnärer av olika etnisk ursprung skapas nya mön- ster som blandas, förändras och föder motreaktioner. Det viktigaste blir inte längre att bevara en tradition utan att låta den befruktas av det nya man möter. Inom populärmusiken har detta blivit tydligt under de senaste åren där musik- skapare och artister med olika kulturella bakgrunder samarbetar på ett spon— tant och gränsöverskridande sätt. Populärmusikens internationella karaktär. och ett starkt ungdomligt engagemang är här viktiga förutsättningar. Filmen

1 Se bl.a. Konsten att motverka främlingsfientlighet och rasism. Rapport från Statens kulturråd 19945.

är ett annat område där förhållanden som följer av ökad invandring fått en konstnärlig gestaltning. Riksteaterns mångkulturella ensemble Shikasta är ett exempel på hur en etablerad kulturinstitution medvetet sökt fånga in det nya som växer fram i mötet mellan konstnärer av olika traditioner. Därutöver har Riksteatern målsättningen att utvidga nuvarande arrangörsnät till att även om- fatta invandrarföreningar och andra nya arrangörs- och publikgrupper. På detta sätt vill man nå en publik som både består av svenskar och invandrare.

Det finns skäl att stödja en utveckling av etniskt gränsöverskridande och mångkulturell verksamhet som bygger på samverkan mellan konstskapare med olika etnisk och kulturell bakgrund. Sådana uttryck kan på ett påtagligt sätt förena människor av olika ursprung och öka förutsättningar för en djupa— re gemenskap och förståelse. Kulturrådet bör beakta det vid fördelning av olika typer av bidrag. Erfarenheter från etniskt gränsöverskridande och mångkulturell verksamhet inom Riksteatern, Rikskonserter, Riksutställningar och Filminstitutet bör tas till vara

11.3. Urbefolkningen och anknytande frågor

I FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter finns särskilda bestämmelser om att den som tillhör etniska, religiösa eller språkliga minoriteter inte ska förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller använda sitt eget språk. I denna konvention särskiljs inte ländernas urbe- folkning från andra minoriteter. I 1989 års konvention om barnens rättigheter frnns emellertid en bestämmelse som också nämner personer som tillhör en urbefolkning utöver minoriteter.

Inom Europarådet finns en ramkonvention om mänskliga rättigheter som anger att ”konventionens fri- och rättigheter skall tillkomma envar utan åt- skillnad av tillhörighet till nationell minoritet Det frnns dock ingen ar- tikel som uttalar något om minoriteters rätt till ett eget kulturliv, religion och språk. Konventionen har undertecknats av Sverige och propositionsskrivning för en ratificering av riksdagen pågår.

Sedan 1989 frnns också en ILO-konvention som berör urbefolkningar (egentligen ursprungsfolk och stamfolk) i självsryrande länder. Med urbe- folkning avses befolkning som fanns i landet vid tiden för erövring eller ko- lonisation och som till betydande del upprätthållit egna kulturella, ekono- miska, språkliga eller politiska institutioner in i vår tid. Denna konvention har inte ratificerats av Sverige. Arbete pågår också inom FN med en deklaration om urbefolkningar.

I 1975 års invandrarpolitiska proposition särskildes inte invandrarfrågor från minoritetsfrågor. Internationellt sett anses dock beteckningen minoritet endast kunna användas för grupper som sedan mycket länge eller rent av all- 183

tid varit bosatta i ett land. För Sveriges del betyder det att samer och finskta— lande tornedalingar kan betraktas som så kallade autoktona eller ursprungliga minoriteter. Riksdagen har emellertid hittills markerat en skillnad mellan dessa båda grupper. Man har t.ex. inte varit beredd att tillmötesgå önskemål som syftar till att de finsktalande tomedalingamas organisation STR—T ska erkännas som en organisation för en inhemsk kulturrninoritet i likhet med sa- mema.

Också den zigenska kulturen måste beaktas även om den zigenska gruppen varken förs till kategorin invandrare eller urbefolkning.

Samerna

Samerna tillerkänns i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land en särställning gentemot andra språkliga och etniska minoriteter. I prop. 1976/77:80 om insatser för samerna uttalas att denna särställning gäller såväl gentemot majoritetsbefollmingen som mot andra nrinoritetsgrupper, varför det är naturligt att andra bedömningar tillämpas för samerna än för andra minori- teter. Man betecknar detta positiv särbehandling. Detta är också en tolkning som skulle kunna ligga i linje med definitionerna för urbefolkningar enligt ILO-konventionen, då samerna otvivelaktigt har behållit en väsentlig del av sina urgamla kulturella, ekonomiska och sociala institutioner in i vår tid. På senare år har man också tillerkänt samerna rätten till en i viss utsträckning självständig politisk institution — Sametinget.

Enligt beräkningar finns det mellan 15 000 och 20 000 personer i den samiska befolkningen varav ca 2 500 upprätthåller den traditionella samiska rennäringen.

Sametinget, som trädde i verksamhet den 1 januari 1994, fungerar som ett självständigt folkvalt organ för samerna, men har också myndighetsuppgifter att verka för en levande samisk kultur. Sametinget anlägger ett brett kultur- perspektiv som också innefattar samiska näringsverksamheter.

Ett särskilt anslag för samisk kultur infördes 1977. Efter drygt tio år öka- des stödet för sarnisk kultur och det samiska inflytandet över medlens för- delning stärktes. Anslaget har därefter successivt höjts och särskilda forsk- ningsmedel har tillkommit. Från 1994/95 ingår forskningsmedlen och kul- turrnedlen inkluderade i samma anslag som uppgår till 10,5 miljoner kronor. Anslaget fördelades tidigare av Samefondens kulturdelegation, men uppgiften är numera överförd på Sametinget.

I statens resonemang om den samiska kulturen har samverkan mellan sa- mer i de fyra länderna i norr ofta betonats. Vi ser ett sådant samarbete som naturligt och avgörande för såväl kvalitet som spridning av kulturinsatser och för utveckling och förnyelse inom den samiska kulturen. Ett vidgat nordiskt samarbete kan göra att insatserna kommer fler till del och att de insatta resur- serna kan utnyttjas effektivt.

Från de samiska organisationerna har framförts önskemål om förstärkning av nuvarande anslag för att möjliggöra satsningar på ett flertal kulturområden. Enligt vår bedömning är det angeläget att prioritera sådana åtgärder som krävs för att säkra dokumentationen av ett samiskt kulturarv som annars riskerar gå förlorat. Arbetet med att underhålla och utveckla detta arv in i framtiden bör kunna genomföras gemensamt för de finska, norska och svenska samerna, eventuellt i samverkan också med de samer som frnns på Kolahalvön. Former för hur arbetet ska genomföras bör utarbetas inom ramen för samernas egna organisationer.

Det är vidare vår bedömning att de svenska samerna fördelade på de fyra norrlandslänen inte utgör en tillräckligt stor andel av befolkningen för att sta- ten ska kunna ställa krav på särskilda regionala och lokala motprestationer för att ta emot statliga bidrag. Den samiska befolkningen är spridd över stora de- lar av landet och insatser för att stärka och utveckla deras kulturella arv bör därför ses som en nationell angelägenhet. Det betyder inte att insatser för den samiska befolkningen som görs inom län och kommuner i Norrland ska av— vecklas eller krympa.

De samiska organisationerna har visat en stark kulturell utvecklingskraft. För att pågående arbete inte ska avstanna föreslår vi att stödet till samisk kul- tur och forskning förstärks. Finansieringen bör kunna ske med medel från EU. Vi har även markerat värdet i vissa samnordiska lösningar. Frågan om samisk teater behandlas i kapitel 21.

F inskralande tornedalingar

Då Finland skildes från Sverige i samband med freden 1809 kom gränsen att dras genom ett språkligt enhetligt område på varsin sida av Torne älv. Upp- skattningar från 1970-talet ger vid handen att det finns ca 30 000 personer i Sverige som kan betraktas som tornedalingar. Då avses ett vidare språkligt kulturellt tomedalsbegrepp som inkluderar personer uppvuxna i Haparanda, Övertorneå och Pajala kommuner samt Karesuando och Jukkasjärvi i Kiruna kommun och som har finskspråkig bakgrund.

De svenska tomedalingarna har sedan 1981 en egen organisation, Svenska Tomedalingars Riksförbund — Tomionlaaksolaiset (STR-T), som arbetar för att tillvarata gruppen tornedalingars språkliga och kulturella intressen. Mål— sättningen är att skapa ett tvåspråkigt Tornedalen med rikt kulturliv.

Riksdagen har förklarat att den tomedalsfrnska befolkningen historiskt sett anses representera den ursprungliga inhemska befolkningen och att det är viktigt att de ansträngningar som görs för att bevara språket och kulturen i Tornedalen får ett aktivt stöd. Man har däremot, efter flera prövningar av frå- gan i Kulturutskottet, inte velat erkänna STR-T som en organisation för en ursprunglig inhemsk kulturminoritet.

Riksdagen har således visat att tomedalingarna inte kan likställas med sa- merna och de regler för särbehandling som den senare gruppen har i sin egenskap av urbefolkning. Däremot har man pekat på att det är viktigt att an- strängningar görs för att bevara kulturen och språket i Tornedalen. Tome- dalingama uppbär kulturstöd via reguljära bidrag från Statens kulturråd, Presstödsnämnden och Länsstyrelsen. Det bör vara formen för statens stöd även i framtiden.

För tomedalsfrnska elever, liksom även för samiska och zigenska elever, gäller att begränsningen till elevgrupper på minst fem är borttagen som en förutsättning för hemspråksundervisning. Genom den särställning som hela den finska språkgruppen fått inom skolan, genom att begränsningen i hem- språksundervisningen till maximalt sju års studier inte gäller, finns i dag bättre möjligheter att bevara och utveckla det tomedalsfrnska språket.

Övriga finsktalande

Finska har varit kyrkospråk och predikospråk i Sverige sedan reformationen. Finska bosättningar i Sverige har en lång historia. Genom efterkrigstidens stora arbetskraftsinvandring från Finland kom finska invandrare att spridas över hela landet. Den finska invandrargruppen är också den i särklass största i landet. Närmare 250 000 personeri vårt land har finskt medborgarskap el- ler är födda i Finland. Till detta kommer finsktalande grupper som lever i finsktalande trakter eller som inte utgör första generationens invandrare men som ändå behållit finskan som modersmål. Den stora majoriteten finsktalande i Sverige talar också svenska.

Riksdagen har nyligen markerat att det finska språket ska ha en särställ- ning. Därmed skapas bättre förutsättningar för de finsktalande i Sverige att bevara sin språkliga och kulturella gemenskap. En kommitté har tillsatts som ska utreda frågan om Sverige bör ansluta sig till Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk.2 I det sammanhanget kommer det finska språkets status i Sverige att behandlas.

Inom kulturområdet görs vissa specialinsatser för den finsktalande grup- pen genom Riksteaterns satsning på Finsk teater för barn och vuxna. Vidare finns avtal med Sveriges Radio och Sveriges Televrsion um produktion av finskspråkiga sändningar. På många platser i landet vidaresänds också frn- ländsk television med program såväl på finlandssvenska som finska.

2 Dir. l995:84.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi

att det på kulturområdet alltid funnits ett utbyte över nations- gränserna, att konstnärligt skapande kan bygga broar mellan människor av olika nationalitet och etnisk tillhörighet, språkets betydelse för delaktigheten i det svenska kulturlivet och för att bevara den kulturella identiteten,

vikten av insatser som tar sikte på att rusta människor inför möten med andra traditioner och yttringar,

att stödet till folkbildningen i ökad utsträckning kommer invandrarna till del, det angelägna i att prioritera dokumentationen av ett samiskt kulturarv, värdet i att söka samnordiska lösningar för att underhålla och utveckla det samiska kulturarvet.

I kapitlet föreslår vi att

stöd till yrkesverksamma konstnärer med invandrarbakgrund ska grundas på samma bedömningar som gäller konstnärer med svensk bakgrund, stödet till invandrarorganisationer förstärks och ger utrymme för kulturella aktiviteter, Kulturrådet beaktar behovet av stöd till utveckling av gränsöver- skridande och mångkulturell verksamhet i sin bidragsgivning, stödet till samisk kultur och forskning förstärks med medel från EU.

.» ..'. u'r=-'-luruilrl,:ihiutbt »| curry.-.eu ' »mm

.'t.t-v'|r- Ul.!uFl.'l'".LLiJli"=-1.Ju.|1|'.'.lilwll'ILTIPFI'l-ulhhll Tiinåwir11+ä715911=mr.*mu'#*mr " Eau ..'. .u' . . int-: . rf.- -...111 in -..:' 1.3'..mm,W|E% Jll- "l..-"t'” Hu " 'i'.—uran” iir 51.1 '|' hl" hal 'in' '|' '-".': ..Jl'_ "HW ' utrn' ”LM-g'wflgmaäå EQWTVÄSÄ fv-

.||r.'..|l"| 'W' m-Frltlåi'ttfhå'wfåfä ,

(_|-.:. '.".'—| &" N _F'JIT'IPIM ."h -

'ifwML. pr 11,1.er

' Ani: ni'Tip'Mglm ”'N'-ul 051! Wästmanlands.

""t'atihninmiaiwni l'urllir'h'": Jwvgnmmmnmm'hamwå _

.- .mov—fri "t': i

.'r'.'.=ki'4'l'1="'-uu'flru'.n _trgln ! mt'v' Jim-.: lind-r '1v7l'rrlm'lllsg'ln'l' |?" 'I. .. I.M. kl.. Uh"... 51.151 |...| & '_[J__ umjdrgmawwll

_ , "Ni—1" iri'W'n-lr . ut'!" 'learn'- artrit....ruthrSAFI d-LIJLIIl—"thti n't|,l'l'"!—Pl#| Li:-lll. ' ' m hff?” Mm. | S' |"r" .. 'hil'l ". . r'"'l"' "L' .. n., .irlr"|."" L""- 'In" i..lr". .. l'.'._ Hju 't .f. .'i-'-.'l.l.hl#1,M1 ' "7.1" 11 'N'" "L'llh' rWMJf-jl i'm ' .r't'r." "" blir *l "."r. ' _ "'u' Jkl-' '&'-td .""."u." :'.'.-llln.FJ1 Enwp?" T Ilt'v'l". ..'l'l '| . ' ngr-|.'.." ' i |. l"- "uulhr .. "Ur-iw. it; .1 Inrega ',:Li-w' ': .lrr '.-|J1'." (nu. om." | :-

| "'.'-'.' - -. JH." vara. I .'.-. -"|. i-' 'l'lh'E'Hth 'n .. '

12 Funktionshindrades kulturella möjligheter

Kulturpolitiken syftar till att erbjuda kultur åt alla. Emellertid möter männi- skor med olika slags funktionsnedsättningar många hinder. Samtidigt kan kulturen, för den som är begränsad i sin rörelsefrihet eller kommunikation med andra, vara en särskild källa till glädje. Kulturens många ”språk” erbju- der möjligheter att bryta isolering. Kulturens gränsöverskridande och över— bryggande egenskaper är av särskilt värde för den som har svårt att nå andra. Kulturen kan också förena människor i samma situation. Det talas exempelvis om en särskild dövkultur.

12.1. En förändrad syn på funktionshindrade

Några år efter 1974 års kulturpolitiska beslut presenterades betänkandet "Kultur åt alla" som behandlar funktionshindrades problem.1 Frågorna har därefter belysts flera gånger och senast i slutbetänkandet från 1989 års Han— dikapputredning "Ett samhälle för alla”.2

I prop. 1976/77:87 om insatser för de handikappades kulturella verksam- het anges för första gången mål för handikappolitiken:3

"Målet med handikappolitiken måste vara att göra samhället tillgängligt för alla, att ge människor med handikapp möjligheter att delta i samhällsge— menskapen och att leva på ett sätt som så långt möjligt är likvärdigt med andras.”

Målformuleringama har sedan ändrats flera gånger och senasti budgetpro- positionen 1993/94 sägs att:4

”Målet för handikappoli tiken är att uppnå full delaktighet och jämlikhet." I den senaste Handikapputredningens slutbetänkande uttolkas handikapp— politikens konsekvenser på kulturens område som att:

SOU 1976:20: Kultur åt alla. Betänkande av Handikapputredningen.

2 SOU 199252: En samhälle för alla. Slutbetänkande av Handikapp— utredningen. 3 Prop. 1976f77187: Om insatser för de handikappades kulturella verksam- het. 4 Prop. 1993/94:100. bilaga 6. 189

”...människor med funktionshinder skall ha tillgång till samma kultur som andra. Särskilda åtgärder måste vidtas för dem som på grund av funk- tionshinder är utestängda från viss kulturell verksamhet."

I flera av de målformuleringar som använts genom åren har begreppet till— gänglighet använts. För att kulturen ska nå alla behövs anpassning av lokaler och utbud eller särskilda lösningar av annan art. Under 1970-talet förekom också resonemang i budgetpropositionema om att alla verksamhetsformer borde avsätta resurser för de anpassningar som behövs. Detta är också grun— den för den s.k. ansvars- och finansieringsprincipen som lanserades första gången av 1965 års Handikapputredning. Innebörden är att miljöer och verk- samheter ska utformas och bedrivas så att de blir tillgängliga för alla. Tanken har således anammats även om begreppet inte förts fram i någon proposition. Även 1989 års Handikapputredning har framhållit principen och föreslår åt- gärder i syfte att stärka den. Ett resultat av utredningen är lagen om stöd och service där bl.a. rätten till tolktjänst och annan mer personlig assistans för de svårast funktionshindrade tydliggör syftet att överbrygga hinder för delaktig- het. En nära dialog mellan människor med olika funktionshinder, handikapp- organisationema och kulturlivet är viktig.

Många olika slags jimktionshinder

Någon exakt definition av vad som kännetecknar handikapp eller funktions- hinder finns inte, men enligt uppskattningar från SCB-undersökningen om svenska folkets levnadsförhållanden (ULF) bedömer närmare 1,5 miljoner människor 16 år och äldre att de har nedsatt syn, hörsel eller rörelsefunk- tion.5 Till detta kommer andra funktionsnedsättningar som allergier, afasi, diabetes, hjärt- eller lungsjukdomar eller psykiska besvär. Nu hindras inte alla dessa människor från ett aktivt deltagande i samhälls- eller kulturlivet. Den grupp som själva tycker att de är direkt beroende av personlig hjälp för att fungera i vardagen är avsevärt mindre, 250 000—300 000 personer enligt samma källa. De flesta av dessa är över pensionsåldern.

Hörselskadade är den största gruppen funktionshindrade. Gruppen ökar också som en följd av bl.a. ett ökat antal äldre i samhället. I ett betänkande från 1989 års Handikapputredning anges att 48 000—65 000 personer har så svår hörselnedsättning att de behöver tolk, hörselhjälpmedel eller alternativa kommunikationssätt.6 Totalt räknar man med att det finns ca 800 000 döva eller hörselskadade i landet. Därnäst största grupp är de rörelsehindrade.

5 Enligt utredningens egna beställda analyser av material från SCB/ULF 1990/91. 6 SOU 1991:97: En väg till delaktighet och inflytande. Betänkande av Handikapputredningen.

Tredje största grupp är allergikema. Inom varje grupp finns människor med lindrigare eller svårare funktionsnedsätmingar.

De funktionshindrade är organiserade i ett fyrtiotal riksförbund som till- sammans ansluter närmare en halv miljon medlemmar. Genom Handikapp- förbundens samarbetsorgan (HSO) ges en röst åt människor med funktions- nedsättningar.

Många olika behov

Funktionshindrade är således inte någon homogen grupp. Två individer kan ha mycket olika behov av hjälp och anpassning för att kulturlivet ska bli till- gängligt också för dem. Det är dessutom så att en åtgärd som innebär en för- bättring för en grupp kan leda till en försämring för en annan. Exempelvis kan ekodämpande textilier i en möteslokal förbättra hörbarheten för en hörsel- skadad men utestänga en allergiker. Några dimensioner är dock tydligare än andra.

Handikapporganisationema anger fysisk tillgänglighet till befintligt kul- turutbud som det absolut främsta hindret för deltagande i kulturlivet. Man måste kunna ta sig till och in i en teater, biograf eller ett museum. Tillgänglig- hetsproblemen kan gälla allt från hinder som trappor och trånga hissar och brist på handikappanpassade toaletter till bristande funktion hos inmonterade teleslingor.

Det finns också brister i anpassningen av kulturutbudet till funktionshind- rades behov och möjligheter som exempelvis avsaknad av textning av svensk film på biograf eller bristande tillgång till tolk eller ledsagare vid teater- eller museibesök.

En särskild fråga är svårigheter för psykiskt utvecklingsstörda att intellek— tueut ta till sig utbudet.

Stärkta rättigheter och möjligheter för funktionshindrade

Genom bl.a. socialtjänstlagen, omsorgslagen och plan- och bygglagen regle— ras det offentligas relation till funktionshindrade. De funktionshindrades rät- tigheter har stärkts betydligt sedan 1974 genom förändringar i dessa lagar. Genom ÄDEL—reforrnen har kommunernas ansvar för personer med funk- tionshinder utökats. Senast har lagen om stöd och service tillkommit 1994. Problemen för människor med funktionshinder har också uppmärksammats av FN, som 1993 antog standardregler för att tillförsäkra människor med funktionshinder delaktighet och jämlikhet.

De senaste 20 åren har alltså åtskilliga förbättringar skett för funktions- hindrade, men långt ifrån alla ambitioner har kunnat förverkligas. Plan- och bygglagen anger normer för byggande som syftar till att reducera funktions-

hinder. På kulturområdet har insatser gjorts främst på biblioteks- och medie- områdena genom produktion av lättlästa böcker, talböcker, böcker i punkt- skrift och kassettidningar men också lättläst nyhetsinformation genom tid- ningen ”8 SIDOR”. För döva produceras, med statligt stöd, teckentolkade vi- deogram och det finns såväl inläsningstjänst som utskriftstjänst för att tillgo- dose synskadades behov.

Radion och televisionen har också gjorts mer tillgängliga. Text-tv—stöd till svenska program är i dag en självklarhet även om omfatmingen inte är total. Teckentolkade nyheter sänds i tv varje vardag. Man arbetar också med s.k. direkttextning av Rapportsändningar i TV2 samt textad direktkommentering av vissa sportprograrn. I radion finns ett särskilt nyhetsprogram på lätt sven- ska avsett för framför allt förståndshandikappade. Utbildningsradion hari tv presenterat såväl kurser i teckenspråk som ett särskilt programutbud för för- ståndshandikappade. Man har också gjort särskilda insatser för människor med läs- och slcrivsvårigheter.

Inom Riksteatern finns sedan 1980 en specialensemble Tyst teater, som spelar för hörselskadade och döva. För att göra utbudet tillgängligt även för hörande använder man textrnaskin. Sedan ett år finns också på försök en ut- bildning för döva skådespelare på Teaterhögskolan i Stockholm, vilket på lång sikt kan leda till att behoven av teater för hörselhandikappade bättre tillgodoses. Vissa museer har arbetat med taktila utställningar — permanent eller tillfälligt — för synskadade. Huvudsakligen arbetar man annars med spe- cialvisningar av befintliga utställningar.

Inom det lokala kulturlivet görs ett omfattande arbete av studieförbunden som ordnar studiecirklar för olika grupper med funktionsnedsättning.

12.2. Att stärka funktionshindrades kulturella möjligheter

Från handikapporganisationema har rests krav på ytterligare insatser för att göra kulturlivet tillgängligt. Inspiration till anpassningar från kulturlivet självt, är kanske det viktigaste steget. Konstnärer som arbetar medvetet tak- tilt, författare som skriver lättlästa böcker, teatrar som utformar föreställ- ningar efter olika funktionshindrades förutsättningar eller som inspireras av handikapp som motivkälla är exempel på angelägna insatser.

Många andra önskemål handlar om fysiska förändringar och att man i större utsträckning tar modern teknik i anspråk. Vi vill betona vikten av en nära dialog mellan de funktionshindrade och kulturinstitutionema för att åt- gärderna på bästa sätt ska svara mot behoven.

I kapitlen om barn och ungdom har vi betonat lärarnas roll. Här vill vi lyfta fram vikten av att vårdpersonal, tolkar, ledsagare och assistenter får informa- tion och utbildning även på kulturområdet i syfte att göra betydelsen av kultur för funktionshindrades vardagliga välfärd tydlig. Det är viktigt att lagen om

stöd och service blir en verklig service för de funktionshindrade. Vi föreslår därför att dessa kontaktpersoner får en sådan utbildning att de, med respekt för uppdragsgivarens integritet, kan fungera som funktionshindrades kulturombud.

När det gäller stöd till de funktionshindrades egna kulturella uttryck menar vi, i linje med vad som framförts i föregående kapitel, att det konstnärliga stödet ska fördelas efter konsmärlig kvalitet. Att utveckla de egna kulturella uttrycken på amatömivå bör vara en fråga för handikapporganisationema själva och för de studieförbund de samarbetar med och utvecklingen stöds genom bidragen till dessa organisationer. Det är viktigt att de egna organi- sationerna arbetar med detta slags frågor.

Vi stödjer vidare kravet på att nya byggnader ska fungera för den som har funktionshinder och att äldre byggnader, inom de ramar kulturrniljövårdande myndighet anvisar, ska anpassas efter förslag som tas fram i samråd med re- presentanter för funktionshindrade. Kulturinstitutioner som har statliga bidrag till sin verksamhet ska beakta kraven på tillgänglighet på det fysiska planet. Vi menar att det också är rimligt att kreativa lösningar utvecklas som ökar ut- budets begriplighet samt att utbudet också på annat sätt görs tillgängligt för personer med funktionshinder. Exempelvis borde textmaskiner kunna få en vidare användning på teatrar och biografer.

Vidare anser vi att utvecklingsarbete inom ramen för de resurser som avde- lats för lT-ändarnål inom de nya forskningsstiftelsema snarast utnyttjas för att söka ge de synskadade en lösning på hur text-tv ska kunna användas för att producera syntetiskt tal.

Inom det statliga litteraturstödet bör man pröva metoder som gör facklitte- ratur tillgänglig direkt på dator med möjlighet att visa texten i storstil eller att översätta den till punktskrift eller till syntetiskt tal. Det kan på sikt minska kostnadema för talböcker. _

Genom länsombud har man försökt stimulera uppbyggnaden av en om- budskår för läsverksamhet tillsammans med personer med psykiska funk- tionshinder. Verksamheten drivs som ettåriga projekt i samarbete mellan LL- stiftelsen, FUB, omsorgen, biblioteket och studieförbunden i länet och har bekostats främst med medel från Allmänna arvsfonden. Vi menar att det är en angelägen uppgift att fullfölja detta uppbyggnadsarbete i samtliga län.

Vi välkomnar vidare ett initiativ som tagits av CERTEC vid Lunds uni- versitet som syftar till att, med hjälp av multimedieteknik, producera en textlös encyklopedi för psykiskt funktionshindrade. Idén har beviljats plane- ringsbidrag från Stiftelsen kunskaps- och kompetensutveckling. Vi menar att icke-verbalt material för denna grupp funktionshindrade kan få betydelse också internationellt.

Folkbildningen betyder mycket för personer med funktionshinder och mycket av studiecirkelverksamheten bedrivs i dag riktad särskilt till dessa grupper. Det är viktigt att markera att detta slags verksamhet har hög prioritet 193

och att vi därför förutsätter att funktionshindrade ges fortsatt stort utrymme inom folkbildningens ram.

I avtal mellan staten och de marksändande tv-företagen är det rimligt att krav på handikappanpassning slås fast för samtliga kanaler. Bl.a. bör om- fattningen av textning av svenska program preciseras och reglerade överens- kommelser följas upp. Spridningen av text-tv-utmstning är överraskande låg inom gruppen hörselskadade. Även om fler har tillgång till text-tv i denna grupp än i befolkningen som helhet är det framför allt många äldre som sak- nar sådan. Text-tv är ett viktigt hjälpmedel för dövas och hörselskadades del- aktighet i samhälls- och kulturlivet. Förutom att kostnaden för en ny tv-appa- rat kan utgöra hinder är tekniken i sig fortfarande inte helt anpassad till äldre funktionshindrade. Exempelvis skulle en tydlig och lättmanövrerad fjärr- kontroll behöva utvecklas. Men det behövs också ett ömsesidigt åtagande från medieföretag och handikapporganisationer att sprida kunskap om de tjänster som redan i dag erbjuds.

Vi vill också föreslå att arbetet med text-tv-sättning av svenskproducerade filmer tidigareläggs så att den föreligger redan i samband med biografvis- ningen. Dessa bearbetningar kan då ligga till grund för användning i text- maskiner och möjliggöra handikappanpassade biografföreställningar av in- hemsk film. De tillkommande kostnaderna för detta blir i praktiken ringa och bör delas solidariskt av Filminstitutet och sändande tv-kanal.

Sammanfattning

För att målen för handikappolitiken och kulturpolitiken ska kunna uppfyllas behövs åtgärderi syfte att uppnå full kulturell delaktighet och jämlikhet.

I kapitlet betonar vi

— vikten av att konstnärer samarbetar direkt med funktionshindrade,

— att försök bör görs inom ramen för det statliga litteraturstödet med att göra facklitteratur tillgänglig direkt på dator, — att utbyggnaden av länsombudsverksamheten för läsning med psykiskt utvecklingsstörda fullföljts i hela landet, — att folkbildningen även i framtiden bör avdela väl tilltagna resurser till verksamhet för människor med funktionshinder,

— vikten av att folkbildningen och handikapporganisationema arbetar med utveckling av funktionshindrades egna amatörkulturella ut- tryck.

I kapitlet föreslår vi att

ledsagare och assistenter till funktionshindrade får utbildning på kulturområdet, textmaskiner får ökad användning på teatrar och biografer, insatserna för att utveckla omvandling av text-tv till syntetiskt tal intensifieras. krav på handikappanpassning slås fast för samtliga marksändande radio- och tv-kanaler, text-tv-band görs tillgängliga tidigare än till tv-premiär för svenska filmer för att möjliggöra visning av textad svensk film också på biograf.

m.,-.: "I'|-l' f_n-umhåmv-Mhllwpill 4 "" . . =-——-"||lmuatlmnlt||mmm neue-mannar. ' ' .. -.-'|'l 'In-ulln-Irul-Äurll'u r.- hqmuwu _a" . ' j_" 'F-7'3"-'l-':l.-u. hämma" . ' '|_ .- ” ' amma.-|." #. .." l "'i'." '.” uma-nhmuuiwt lt

.mqmmrmmmagm

13 Kulturen i vardagsmiljöema

Kultur är en del av vardagen. Alla människor mottar under loppet av en dag kulturella intryck. Många förmedlar också kulturella impulser inom ramen för sina dagliga värv och sina kontakter med andra. Det sker ofta i de vardagliga miljöerna — i hemmet och grannskapet, på arbetsplatsen eller på resan till eller ifrån arbetet. Detta är självklart när man tillämpar en vid kulturdefinition där normer och värderingar, vanor och traditioner, levnadsmönster och konstnär- liga uttryck ingår. Men det gäller också om man avgränsar begreppet så som vi gjort i kapitel 1.

Vardagsmiljöema ger stora möjligheter för att öka delaktigheten i kulturli- vet. Trygghet och gemenskap där kan vara en viktig grund för att pröva nya verksamheter och möta nya uttryck.

I detta kapitel tar vi upp kulturen i det vardagliga livet. Vi behandlar vikten av att se kulturen som ett stråk i alla miljöer. Vi har tidigare berört kulturens roll i förskola och skola. Här behandlar vi kulturi arbetslivet, boendemiljön och vården. Avslutningsvis tar vi upp exempel på andra vardagliga miljöer där kulturen kan uppmärksammas.

13.1. Arbetslivet

Knappt fyra miljoner människor förvärvsarbetar på hel- eller deltid. Det bety- der att nästan halva befolkningen befinner sig på en arbetsplats åtminstone någon del av dagen eller veckan. Arbetsplatsen är viktig i en rad avseenden förutom det självklara att arbetet ger nödvändig inkomst. I arbetet kan man utveckla sin kompetens, dra nytta av sin utbildning och använda sitt yrkes- kunnande. Men alla arbetsplatser är inte av det slaget, många arbetsuppgifter är anonyma, enahanda och monotona även om insatser gjorts under senare år för att förändra dem. Då behövs, kanske mer än på andra ställen, inslag som bidrar till att främja gemenskap och sammanhållning mellan de anställda. Arbetslivet kommer i framtiden att ställa helt nya krav på medarbetarna. Kraven på utbildning ökar, man kommer att kräva en annan inställning till föränderlighet och rörlighet såväl på arbetsmarknaden som inom ramen för den enskilda arbetsuppgiften. I dag finns det forskare som menar att konstens frigörande och inspirerande kraft kan vara till hjälp när det gäller att utveckla företag och personal. Konsten har potential att samla ledning och personal runt gemensamma upplevelser, att stärka personalens självkänsla men också att fungera som ett inslag i mer traditionell personalutveckling. En starkare 197

.. lwf'f" ,; -; >

samverkan mellan de anställda och arbetsgivarna, men också utrymme för en- skildas engagemang och idéer, kan behöva utvecklas i syfte att hitta nya sam- verkansforrner.

Arbetsplatsen har många gånger en egen historia som är en del av vårt ge- mensamma kulturarv. Ibland är denna historia tydliggjord i egna museisam- lingar som visar utvecklingen vid företaget. Det kan vara grunden för ett bredare intresse för kultur. På arbetsplatsen knyts också vänskapsband som har betydelse både på arbetstid och fritid. Det är därför inte förvånande att också intresse för kultur utvecklas med utgångspunkt i den gemenskap som frnns på arbetsplatser. Körer, musik- och teatergrupper och läsecirklar är exempel på detta. Tillsammans med arbetskamrater besöker man kulturinsti- tutioner eller ta del av kulturevenemang av annat slag. Organiserade sats- ningar som arbetsplatsbibliotek, fotoateljér och liknande frnns i varierande utsträckning. På många arbetsplatser bildar de anställda konstföreningar.

En del arbetsgivare ger stöd till kulturverksamhet bland sina anställda inom ramen för personalpoltiken. Många fackklubbar och fackförbund har engage- rat sig i kulturfrågoma. Motiven till de fackliga organisationemas engage- mang för kultur på arbetsplatserna är flera. Det handlar om att dels bredda den fackliga verksamheten, dels bidra till att öka delaktigheten i kulturlivet.

Attityder och vanor

Kulturutredningen har låtit genomföra intervjuer med representanter för såväl de tre fackliga kollektiven som med arbetsgivarsidan.1 Resultatet visar att in- tresset för att arbeta med kulturverksamhet är starkt inom LO- och TCO- organisationema medan kulturverksamhet inte finns med på programmet för vare sig SACO-förbunden eller SAF.

En bearbetning av data från SCB:s ULF-undersökning som LO låtit göra ger statistiskt underlag. Den visar att det är inom LO-gruppen som andelen kulturellt aktiva är lägst. Vi har bearbetat materialet vidare. Nedanstående ft- gur är av samma slag som den som presenterades i kapitel 8.2

1 Nowak L (1995): Kultur i skymundan. Intervjuer med företrädare för folk- rörelser och föreningsliv om kulturaktiviteter inom organisationemas ram. Studie för Kulturutredningen. 2 Baserad på en specialbearbetnlng av SCB/ULF 1990—91 där 18 befolk- ningsgrupper enligt ovanstående diagram har studerats med avseende på 12 kulturaktiviteter. Aktiviteterna är valda så att sex av dem är av be- sökskaraktär och sex är av egenutövande karaktär. Andelen besökare ne- spektive utövare per år. i vissa fall oftare. inom varje befolkningsgrupp har rangordnats så att den grupp som har högsta andelen utövare får rangpo- äng 18 och den grupp som har minst andel utövare får rangpoäng l i re- spektive aktivitet. Observera således att måttet anger mångsidigheten inom

Figuren visar att LO- och TCO-medlemmarna, framför allt männen, är mindre kulturellt aktiva än SACO-medlemmarna De äldre är mindre aktiva än de yngre. Arbetsplatser där en stor andel är medlemmar i LO och TCO är där- för lämpliga miljöer för kulturpolitiska insatser med syfte att nå grupper som har realtivt sett låg kulturell aktivitet.

Samtidigt är det viktigt att hålla i minnet att det finns stora grupper inom just dessa kollektiv som fått lämna arbetsmarknaden till följd av den rådande arbetslösheten. Flera av de fackliga organisationerna har ambitioner att ta ett ökande ansvar för sina medlemmar utanför arbetsplatserna.

Rangpoäng 200 192 178 179 180 156 0 16 143 144 148 149 140 127 120 99 101 100 77 83 88 80 75 60 46 48 40 23 20 0| V V '? V V' V V V' V '? V V SSSTrrrrrrrririrri =,. ..,. (, ln ln antnOIAOIA moln ln 'n Ino-nomolno-no %, 7 T' v-o WIO'VSJFWU Nch4C>nr% orgenggq-g Frige-gcntu NuurL # = a årå'å'å'å'åeg'I'å-å-å-åwäwåagaga ===-;; '; ';';";25';';'; å % ååå M bd hd >: 2 hd ! &

respektive gruppoch inte är ett mått på enskilda individers mångsidighet. Aktiviteter: bio, teater, konsert, konstutställning, museum eller annan ut- ställning. bibliotek — spela instrument, sjunga i kör. delta i studiecirkel. slöjda (textilt eller hårt), måla eller teckna, skriva dagbok eller dikter, läsa böcker. De yngsta och äldsta ingår ej i analysen. 199

Statliga stöd

Även om kulturverksamhet och åtgärder för att främja intresset för kultur fö- rekommit inom arbetslivet sedan lång tid tillbaka var det först efter införandet av 1974 års kulturpolitik som staten aktivt började stödja det. Redan 1975/7 6 infördes det särskilda bidrag för att inrätta arbetsplatsbibliotek som existerade fram t.o.m. 1992/93 då de avskaffades på förslag av den bidragsfördelande myndigheten Kulturrådet. Arbetsplatsbibliotek fanns då i närmare varannan kommun i landet, fördelade på drygt 900 arbetsplatser. Vid den tidpunkten hade svårigheter i den kommunala ekonomin lett till ett minskande antal an- sökningar. Huvuddelen av anslaget har istället inlemmats i anslaget för lokal biblioteksutveckling. En mindre del bibehölls som en förstärkning av det all- männa bidraget till Kultur i arbetslivet.

År 1976 startade ett internationellt arbetslivsprojekt i UNESCO:s regi, Culture and Working Life, där Sverige utsågs till samordnare. I och med detta öppnades en möjlighet att arbeta mer målmedvetet med kultur i arbetsli- vet. Två år senare sammanfattades erfarenheter och förslag i en rapport som förutom de svenska erfarenheterna också innehöll motsvarande från fem andra länder i öst och väst

Under den tid det internationella projektet pågick arbetade Kulturrådet, ef- ter initiativ från fackliga organisationer och några studieförbund, fram förslag till regeringen om ett särskilt utvecklingsprojekt, "Kultur i arbetslivet". Detta projekt erhöll statliga medel om ca 4 miljoner kronor under perioden 197 8/7 9 till 1984/85 och drevs på totalt sex arbetsplatser i samarbete mellan LO, TCO, ABF, TBV och Kulturrådet. Syftet med projektet var att engagera nya grupper i kulturlivet och arbetet mynnade bl.a. ut i ett handlingsprogram. Där föreslogs bl.a. utvidgad rätt för de fackliga organisationerna att arbeta också med kulturfrågor på arbetsplatsen.

År 1985/86 infördes ett nytt bidrag på totalt 2 miljoner kronor avsett att stimulera kulturverksamhet på arbetsplatser. Under fyra år fördelades bidra- get till lokala projekt inom organisationerna Litteraturfrämjandet, Konstfräm- jandet, Skådebanan och Sveriges konstföreningars riksförbund i samverkan med de fackliga organisationerna. Inom ramen för anslaget utbildades också kulturombud. Bidraget fördelades under de tre första åren av regeringen och under 1988/89 av Kulturrådet.

Sedan 1989/90 är projektmedlen för "Kultur i arbetslivet” permanentade i en särskild anslagspost. För budgetåret 1995/96 har anslaget förstärkts med 4 miljoner honor till 7,3 miljoner kronor på årsbasis.

Med anledning av att riksdagen beslutat om ökning av medlen till kulturi arbeslivet har Kulturrådet utarbetat en strategi för hur medlen ska fördelas. Man betonar att kulturverksamheter bör vara tydligt förankrade i arbetslivet och dess villkor. Detta ställer krav bl.a. på de konstnärer och andra kulturar- betare som deltari verksamheten att anpassa sin verksamhet till nya former med bibehållen kvalitet. Det innebär också att man starkt markerat att ar-

betsmiljön i sig kan fungera som en utgångspunkt och brygga för projekten. Arbetets egen kulturdimension bör lyftas fram, vilket t.ex. kan göras genom att belysa den egna arbetsplatsens eller yrkets historia, men också genom att påverka framtidens arbetsplats och genom en konstnärlig dimension ge den en förbättrad arbetsmiljö. Kultur på arbetsplatsen erbjuder också en möjlighet att upprätthålla kontakt med arbetskamrater som är utan arbete eller som pensionerats av hälso- eller åldersskäl.

Allmänna erfarenheter och förslag

Det frnns många olika skäl för att utveckla kulturverksamheten på arbetsplat- serna:

— Gemenskapen på arbetsplatserna och påverkan från arbetskamrater betyder mycket för dem som inte har vanan att delta i kulturverksamheter. — Kulturaktiviteter kan samla ledning och anställda nmt gemensamma upple- velser — ett positivt inslag i en traditionell personalutveckling. — Forskare menar att den kraft som kulturen bär med sig kan vara till hjälp när det gäller att utveckla företag och anställda.

— Kontakten med arbetskamrater som är utan arbete eller som pensionerats av hälso- eller åldersskäl kan upprätthållas. — Kulturen kan belysa och gestalta arbetslivets villkor.

Verksamheten med bibliotek på arbetsplatser har visat sig vara av stor be- tydelse, bl.a. för skiftarbetare som har svårt att ta sig till folkbiblioteket och för att väcka intresse för boken bland dem som nu inte läser böcker. Arbets- platsbiblioteken har därför en viktig funktion att fylla. Bidrag från företagen och samarbete mellan arbetsplatsbibliotek och folkbibliotek har stor bety- delse. Många arbetsplatsbibliotek har kommit igång tack vare samarbete mel- lan en facklig organisation och "En bok för alla". Deras utgivning bör använ- das i större utsträckning på arbetsplatserna. särskilt där det inte finns arbets- platsbibliotek.

Undersökningar pekar på att studieförbunden har allt svårare att nå delta- gare i yrkesverksam ålder. Ett effektivt sätt att nå personer mellan 20 och 64 år är uppsökande verksamhet i arbetslivet. Studieförbunden bedriver re- dan i dag fackliga, politiska och andra cirklar där deltagarna rekryteras inom arbetslivet. Det kan vara viktigt för folkbildningens egen profil att vidga rekryteringsbasen på arbetsplatserna genom att erbjuda även kulturella och estetiska cirklar som i många fall kan genomföras i anslutning till arbetsdagen och/eller arbetslokalema.

Det arbete som syftar till att bevara äldre industrimiljöer, att starta arbets- livsmuseer eller på annat sätt dokumentera arbetslivet har engagerat många som inte tidigare varit intresserade av kultur. Det finns också andra arbets— platser, och från senare tid, som inte är en del av den industriella epoken som också kan vara värdefulla att bevara. Den kompetens som finns på Arbetets

museum bör få möjlighet att utvecklas för att komma till användning i sådant arbete. Fler kulturinstitutioner och konstnärligt yrkesverksamma skulle kunna göra en betydande insats genom att belysa och gestalta arbetslivets villkor. Stora förändringar skulle kunna genomföras genom bl.a. konstnärlig ut- smyckning. Större, långsiktiga insatser och projekt borde kunna stödjas av Stiftelsen framtidens kultur.

Erfarenheter av anslaget Kultur t' arbetslivet

Kulturrådet har gjort en utvärdering av hur statsbidraget hittills har använts. Av den framgår att man i vissa projekt lyckats bygga broar mellan kulturinsti- tutioner som teatrar och museer och verksamhet som de anställda själva be- driver. Man kan också se att projekten väckt ett intresse för kultur hos perso- ner som tidigare varit ointresserade. Däremot har man sett svårigheter att finna nya former för kulturverksatnheten med hjälp av bidraget. Projekt som beviljats medel har i stor utsträckning följt de arbetsformer som redan är gängse inom folkbildningen som studiecirklar och kulturprogram.

Det är påfallande hur få utvärderingar och hur många förändringar av an- slagen till ”Kulturi arbetslivet” som genomförts under den korta tid de funnits. Projektet har omstrukturerats många gånger under de knappt tio år det existerat. Bidragsfördelningen har flyttats och ändamålen förskjutits. Det behövs uthållighet, systematiska utvärderingar och en spridning av erfarenheter för att satsningar på "Kulturi arbetslivet" ska lyckas. Vi anser att reglerna för bidragsfördelning därför inte bör genomgå alltför stora förändringar och att bl.a. informationen om projekten behöver förbättras. I den fortsatta uppföljningen av bidraget bör man försöka att tydligt se i vilken utsträclming verksamheten engagerat personer som inte tidigare varit intresse- rade av kultur.

Framtida inriktning av anslaget Kultur i arbetslivet

Det är angeläget att utvecklingen av kulturlivet går i riktning mot ökad delak- tighet, jämlikhet och jämställdhet. Det statliga stödet till kultur i arbetslivet är ett viktigt medel i detta arbete. Det ska främja en bred kulturverksamhet med arbetsplatsen och arbetsgemenskapen som utgångspunkt. Projektverksamheten inom ramen för dessa särskilda medel kan bl.a.:

- genom kulturarrangemang och genom eget skapande vidga erfarenhetsra- mama och ge såväl känslomässiga som intellektuella upplevelser,

— berika arbetet och arbetsgemenskapen, — belysa arbetsmiljöfrågor och arbetets villkor, — dokumentera den egna arbetsplatsen eller yrkets historia, — ge arbetslösa möjligheter att delta

En förskjutning av inrikmingen av verksamheten mot att tydligare ta fasta på arbetets kulturdimension bör ske. Projekten ska uppfylla krav på kvalitet och mångfald.

Vi vill också understryka betydelsen av ett utvecklingsarbete som syftar till att finna metoder där egna erfarenheter och tankar om arbetsliv, vardag och framtid kan gestaltas inom ramen för en egen kulturverksamhet.

Vi anser att en viktig del av kulturverksamheten inom arbetslivet är att ut- veckla ett nät av kulturombud på arbetsplatserna. Ombuden kan vara kontakt- länkar till såväl kulturlivet som till folkbildningen och folkrörelsema.

Kulturinstitutioner och andra parter i kulturlivet bör aktivt söka samarbete med de fackliga organisationerna. Samtidigt behöver kulturens former och innehåll förändras för att bättre knyta an till de behov som människor har och den verklighet man lever i.

Samarbetet med yrkesmässigt arbetande konstnärer bör utvecklas. Dels ger det konstnärerna vidgade erfarenheter i sin konstutövning, dels har de en stor betydelse för verksamheten. De kan också många gångar minska främling- skap inför kulturen. Men detta ställer krav på att de ibland måste anpassa sin verksamhet till nya former, med bibehållen kvalitet.

Informationen om ”Kulturi arbetslivet” behöver förbättras bl.a. genom in- formationsmaterial och seminarier för att sprida erfarenheter samt idéer till nya projekt. Fler utåtriktade aktiviteter som ökar kännedom om verksamheten behövs.

Ett viktigt led i arbetet för att öka intresset vore ett projekt av hög konst- närlig kvalitet med deltagande av fackliga organisationer i hela landet

13.2. Boendemiljön

I det egna hemmet uttrycker människor sin identitet och kulturella tillhörighet. I valet av tavlor, textilier och vardagsredskap får den egna smaken ett utrym- me. Det är också i hemmet individen har sin första och närmaste krets för kultur. Det är där man kan tillåta sig att släppa loss sin fantasi, sjunga och spela men också stifta bekantskap med sagor och berättelser för första gången.

Området där vi bor är också platsen för social och kulturell gemenskap i en lite vidare krets. Den byggda miljön kan lämna stort eller litet utrymme för samvaro och gemenskapskänsla. Det kan handla om tillgång till torg, biblio— teksfrlial eller biograf i ett förortscentrum eller bygdegård och andra före- ningslokaler samt ett lokalt museum på en mindre ort. Boendemiljön är ett viktigt uttryck inte bara för vår materiella standard utan ger också signaler om vår kulturella välfärd. Ett bostadsområde eller en bygd kan vara en harmonisk enhet med byggnader och människor i samklang, men det kan också visa tydliga tecken på segregation, likriktning eller dishannoni. 203

Bostäder och byggnader "kommunicerar” både med förbipasserande och med dem som bor där. Ofta förses torg, entréer eller parkområden med of- fentligt finansierad konst. Sedan början av 1960-talet har det funnits förmån- liga lån avsedda för den konstnärliga utsmyckningen av bostadsområden. I takt med att byggandet minskat och bostadsfrnansieringsprincipema föränd- rats har man sett behov av nya principer för stödet. Lånen är sedan 1992 er- satta av ett motsvarande stöd i form av räntebidrag. Sedan 1987/88 finns, med undantag för år 1992/93, en bidragsram avsedd för konstnärlig ut— smyckning i bostadsområden. Budgetåret 1994/95 kunde bidrag sökas även för utsmyckning av tidigare färdigställda bostadsområden. Staten har bl.a. arbetat med en bred kampanj för att stimulera till konst i boendemiljö. Inrikt- ning och organisation av statens insatser för konst i offentlig miljö har nyli- gen setts över av en statlig utredning. I kapitel 24 Bild och form och 25 Arkitektur och samhällsplanering behandlas dessa frågor ytterligare.

I boendemiljön känner människor i bästa fall trygghet och hemmahörighet. För många är hembygden en trakt där man känner förankring. Men i takt med urbanisering, folkomflyttning och ökad invandring har bostadsområdena också kommit av bli symboler för känslor av maktlöshet och isolering. Klotter och förstörelse i stadsmiljöer tolkas som signaler från den som behö- ver vill bli sedd och uppmärksammad. Människor som blir kvari en avfolk- ningsbygd tappar sina tidigare sociala relationer. Ett sätt att ge människor red- skap att påverka och förbättra sin egen närmiljö har varit att arbeta med kul- turprojekt i bostadsområdena såväl i staden som på landsbygden.

I många bostadsområden pågår det kulturaktiviteter av olika slag. Bibliote- ket organiserar kulturprogram tillsammans med något studieförbund, kyrkan ordnar musikafmar, ungdomsorganisationer arrangerar filmvisning, hem- bygdsföreningar visar prov på hantverk, pensionärsföreningar arrangerar fö— redrag och uppläsningar. Det handlar om verksamheter på lokalt initiativ, ofta med hjälp av ideella krafter.

Statligt stöd till kultur i boendemiljö

Redan 1976 ansökte Studieförbundet Vuxenskolan hos regeringen om medel till kulturprojekt i boendemiljö. Regeringen anslog under sex år sammanlagt 2,6 miljoner lcronor och ett stort antal projekt kom till stånd i samarbete med Kulturrådet. Syftet med kulturprojekt i boendemiljön har både varit att ge de boende kunskap om den lokala miljön och att aktivt uttrycka sin mening om den. Syftet har också varit att öka gemenskapen, vilket på sikt kan förstärka beredskapen att också påverka. Tanken har varit att man genom de olika pro- jekten skulle motverka negativa och destruktiva tendenser i bostadsområdena. Ytterligare ett syfte har varit att undanröja det hinder som avstånd till institu— tioner och arrangemang innebär. Naturligtvis har ambitionen att nå nya grup- 204 per funnits med i bilden. Utvärdering var en viktig del av arbetet i syfte att

kunna sprida erfarenheter från olika verksamheter till andra delar av landet. Tanken med projekten har också varit att starta en process — inte att skapa isolerade spektakulära evenemang.

En slutsats från utvärderingen av projektet är att åtgärder av det här slaget ofta "ökar pulsen" i ett bostadsområde och att studieförbunden mycket väl kan fungera som huvudman för verksamheten. Utvärderingen visade att det är ett förberedande steg som skiljer aktiviteter med kultur i boendemiljö från andra studieförbundsanknutna verksamheter. I ett förberedande skede behö- ver en kämtrupp av områdesanknutna personer stimuleras till uppsökande verksamhet genom ett särskilt studieprogram. Likaså behöver kulturarbetare kontaktas på ett förberedande stadium genom studieförbundens försorg.

Övriga erfarenheter

De intervjuer med representanter för boendeorganisationer som vi låtit göra pekar på att man inom hyresgäströrelsen menar att organisatoriska föränd- ringar inom den egna verksamehten har lett till att utrymmet för arbete med kulturfrågor minskat i takt med att ansvaret för hyresgästföreningens lokalav- delningar utvidgats med eget budgetansvar och beslutsfattande.3 Benägenhe— ten att satsa pengar på kulturaktiviteter har minskat'då man sett att kostna- derna och andra aspekter på boendet har prioriterats inom den avdelade budgeten. Samtidigt har åtstramningama i den kommunala ekonomin drabbat kulturen i bostadsområdena med nedläggning av biblioteksfilialer och min- skade bidrag till ungdoms- och pensionärsorganisationemas lokala verk- samhet.

Framtida inriktning

Kulturprojekten i boendemiljön har ibland fått stora likheter med verksamhet som redan bedrivs inom studieförbunden. Kanske behövs egentligen inte sär— skilda projektmedel för att driva kultur i boendemiljön? Studieförbunden borde snarare använda hittills gjorda erfarenheter för att utveckla nya ar- betsmetoder bl.a. i syfte att åstadkomma större samverkan mellan förenings- liv, kulturinstitutioner och egen verksamhet.

Samtidigt bör man beakta att gränserna mellan arbetsfri tid och arbetstid troligen kommer att förskjutas i framtiden. Det kan innebära att arbetsdagen blir kortare, men det finns också en risk att stora grupper permanent ställs helt utanför arbetsmarknaden. Framför allt kan det handla om ungdomar som inte kan beredas plats i arbetslivet när utbildningen avslutats.

3 Se not 1.

Folkbildningen, hembygdsrörelsen och de fackliga organisationerna i samverkan med boendeorganisationema har förutsättningar att möta enskilda människors och olika gruppers kulturella behov och intressen med förankring i de vardagliga miljöema. Samarbetsforrner och en samsyn behöver utvecklas för satsningar på kulturverksamhet i människors olika vardagsmiljöer.

13.3. Vården

Det finns flera anledningar till att man under de senaste decennierna fäst upp— märksamhet på behovet av kulturverksamhet i vårdmiljön. Sedan 1974 års kulturpolitik trädde i kraft har antalet personer över 70 år ökat med mer än 300 000 och ökningen fortsätter. Det betyder att vi i dag har många pigga och aktiva personeri åldrarna högt över pensionsåldern men också ett ökande antal äldre i behov av vård och omsorg. Långvården utvecklades i stor skala under 1960— och 1970-talen och såväl anhöriga som personal kunde konstate- ra att det fanns risk för att de som vårdades där inte fick den stimulans som behövdes för att slå vakt om och utveckla det ännu friska

Hela hälso— och sjukvården har genomgått stora förändringar under de gångna 20 åren. I periodens början genomfördes rationaliseringar som ledde till att arbetsuppgifter specialiserades utan att man till att börja med uppmärk— sammade att patienten som människa inte sällan kom i kläm. Rationalisering- ama ledde till att antalet vårdplatser minskade kraftigt inom all slags sjukvård. Mellan 1980 och 1990 skedde minskningar med runt 20 % av vårdplatserna — inom psykiatrisk vård med så många som nästan 60 %.

Trots minskat antal vårdplatser har antalet intagna patienter, med undantag för den psykiatriska vården, ökat. Inom somatisk långvård tas på 1990-talet dubbelt så många patienter in för vård som för 10—15 år sedan. Behandlings- tidema inom sjukhusvården har således kunnat kortas. Många patienter be—

* handlas också inom ramen för primärvården. På senare tid har uppmärksam-

het riktats emot behovet av omvårdnad, ett begrepp som delvis men inte helt sammanfaller med medicinsk vård eftersom man i det väger in också psy— kiska, sociala och kulturella aspekter.

Även om vårdtidema kortats för de flesta har många grupper fortfarande behov av extra kvalitet i omvårdnaden. Det kan gälla alla de äldre som vistas inom långtidsvård eller hemsjukvården. Nytillkomna grupper som AIDS- sjuka kan ha långa vårdtider och lida av isolering från normalt samhällsliv. Uppmärksamheten på vikten av att ge barn särskild stimulans under en sjuk- . husvistelse har också ökat.

En faktor som påverkat synen på kulturverksamhet i vårdmiljön är att man i 1974 års kulturpolitik räknade in sjuka bland de grupper med särskilda be- hov som skulle uppmärksammas. Det ledde till att landstingen fick en särskild

roll som kulturförmedlare tydliggjord, även om exempelvis Sjukhusbibliotek förekom sedan länge.

Utredningen om Kultur i vården

En omfattande utredning, Kultur i vården, inleddes 1980 på initiativ av Kul- turrådet i syfte att stärka kulturens ställning i vården samt att analysera vilken inriktning kulturverksamheten lämpligen bör ha och i vilka former den bör bedrivas. Inom ramen för utredningen och den verksamhet som sedan följde i landstingens regi har många positiva erfarenheter gjorts. Man när i sjukhus- eller annan vårdmiljö alla slags människor. För en del blir det kanske första mötet med kulturen, för andra en kompensation och ett igenkännande i en an- nars främmande miljö.

Utvärderingar har också givit vid handen att kulturinslag i vårdmiljön ger många positiva rent medicinska effekter. Kultur i vården ger också arbetstill- fällen för många kulturarbetare runt om i landet och minskar beroendet av storstadsregionema som arbetsmarknad.

Kulturrådet skiljer i sin utvärdering på kultur i vården och kultur till vår— den. Med kultur i vården menar Kulturrådet att man kan föra in ett kulturper- spektiv i vårdmiljön med hjälp av den egna personalen. Promenad, högläs— ning och samtal av skilda slag är exempel på detta. Kulturverksamhet i vårdmiljöer består också av biblioteksservice, utsmyckning, arbetsterapi och tillgång till massmedier. Med kultur till vården menar rådet att kulturarbetare och studieförbund tas till hjälp för att, inom den dagliga rutinen i vården men utanför det nödvändiga omvårdnadsprogrammet, tillföra inslag av evene- mangskaraktär. Dessutom finns kultur som inslag i terapin t.ex. i form av musikterapi och bildterapi.

Framtida inriktning

Båda aspekterna på kulturen som vi beskrivit ovan behövs för att ge kvalitet i vården. Under senare delen av 1980-talet växte emellertid insikten fram att synen på kultur i vården behövde nyanseras. Slutsatsen att många programin- slag snarare störde än underlättade vardagen ledde till att man drog nyttiga er— farenheter för framtiden. Under senare år har tyngdpunkten förskjutits från att erbjuda kulturinslag till att lägga ett kulturperspektiv på vardagsmiljön inom vården. Där spelar vårdpersonalen, folkbildningen och ideella organisationer huvudrollen tillsammans med patientens anhöriga. Patienten sätts i centrum, totalmiljön runt omkring ska vara stimulerande. Det kan inte i första hand åstadkommas genom besök av musikgrupper eller andra sporadiska aktivite- ter. Man har i många fall avlägsnat sig ifrån synen på vårdmiljön som en

arena för arbetstillfällen för kulturarbetare och kräver att de program som er— bjuds ska vara anpassade till patienternas särskilda behov.

Som ett led i FN:s kulturårtionde 1988—1997 har projektet "Arts in Hospital" startat. Landstingsförbundet har uppdraget av svenska UNESCO— rådet att representera Sverige. Sedan 1992 har också Svenska kommun- förbundet kommit med i projektet efter att ÄDEL-reformen genomfördes. Man ger bl.a. ut ett nyhetsbrev för att informera om olika kulturprojekt som pågår inom vården eller rapporterar från konferenser på temat. Flera olika studier ger lcraftfullt stöd för omvårdnadsperspektivet gentemot patienterna. Att se hela individen — inte bara lcropp utan också själ — verkar befrämjandet på välbefinnandet och kan aktivera slumrande resurser hos individen.

Genom ÄDEL—reformen har huvudmannaskapet för äldrevården, med un- dantag för den rent medicinska delen, överförts till kommunerna. Kommu- nerna har tagit över ansvaret för de lokala sjukhemmen och hemvården. Man har således utökat sitt ansvar till alla omvårdnadsforrner för äldre i behov av service, utom rent medicinsk vård, med skalan från hemtjänst för relativt friska äldre via dagcenter, servicehus, ålderdomshem och sjukhem till hemvård i livets slutskede.

Eftersom äldrevården utgjorde en stor del av landstingens tidigare insatser har stora resurser överförts från landsting till kommuner och således splittrats på fler huvudmän. Det finns en risk att pengar till kulturverksamhet i vården dras in till förmån för grundläggande kostnader som kräver täckning i ett skede då kommunernas resurser är krympande, antalet äldre ökar och ett helt nytt omsorgsansvar ska finna sin form. Samtidigt gör överföringen av stora delar av de tidigare resurserna från landstinget till kommunerna att kompetens som byggts upp inom landstingen under 1980-talet går förlorad. I en inven- tering som Malmöhus läns landsting gjorde i slutet av 1992 rapporterades att flera landsting inte hade klarat ut sina relationer till de nya huvudmännen för äldrevården. Där ges också exempel på landsting där överlämnandet fungerat bra och kontakten fortsätter i form av ett samarbete.

Kulturen har en given plats i alla vårdmiljöer främst som ett led i att ge varje individ en situation som så långt möjligt liknar den i det friska livet. Några grundläggande frågor om intresse för t.ex. musik, bildkonst och litteratur, men också annan kulturverksamhet, borde därför ingå i rutinen för intagning av patienter i vårdforrner med långa behandlingstider. Vi menar också att det är angeläget att slå vakt om de resurser som landstingen avdelat för kulturverksamhet och att de åtminstone kan bibehållas på oförändrad nivå.

De resurser som överförts till kommunerna i samband med ÄDEL-refor- men bör även fortsättningsvis komma de vårdtagandes kulturella välfärd till del, även om formerna kan förändras och förnyas.

Det finns starka skäl att ge kultur i vården fortsatt uppmärksamhet och tyngd. Verksamheten på sjukhus och vårdinstitutioner har utvecklats positivt. Kulturverksamheten inom vården befinner sig trots allt fortfarande i en slags

etableringsfas. Därför är det angeläget att Kulturrådet, i samarbete med berör— da parter inom landsting och kommuner, snarast får uppdraget att utvärdera effekterna av ÄDEL-reformen ur kulturell synpunkt.

13.4. Andra miljöer

Under de senaste decennierna har försök gjorts att kombinera kulturell verk- samhet med att människor naturligt befinner sig också på andra platser eller i andra situationer. Landstinget i Stockholms län har tagit initiativ till försök med kultur i resandemiljön. Lokaltrafiken utnyttjar annonsplatser för att sprida smakprov ur lyriken. Intresset från de resande tycks ha varit stort. På vissa järnvägslinjer har försök gjorts med boksnurror där resenärerna erbjuds möjlighet till läsning under resan och för att sedan kunna lämna boken på avstigningsstationen. I exempelvis Göteborg prövas sedan några år dans— och mimverksamhet på gator och torg — ett sätt att erbjuda kulturupplevelser mitt i vimlet. Det finns också en gatukultur med allt från fakirer till marionett- spelare. Så när oss kulturen i det mest offentliga rummet utan begränsningar och på förhand uppbyggda förväntningar eller färdiga sociala mönster. Man kan också bjuda kultur där människor är lediga och avspända, på semestern när vardagens krav släppt greppet. Att kombinera semestervistelser med kultur- och utbildningsverksamhet blir allt vanligare.

Att på ett fantasifullt sätt försöka närma sig människor i miljöer där de ändå vistas och kanske tillbringar tid i en innehållslös väntan kan vara ett bra sätt att väcka intresse och bryta mark. Men erfarenheten pekar också på att det är viktigt med den personliga bearbetningen. Samtidigt är det påfallande vil- ken påhittighet som kommer till uttryck då kommersiella budskap sprids. Många människor tillbringar mycket tid i köer och transporter av olika slag — såväl i storstäderna som i glesbygd. Att i dessa situationer erbjuda bilder eller korta texter av hög kvalitet kan vara värt att pröva.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi

— betydelsen av fortsatta insatser på kulturområdet inom arbetslivets ram,

— vikten av att boendemiljön tas till utgångspunkt för arbetet med att vidga människans delaktighet i kulturlivet,

— betydelsen av kulturverksamhet och kulturaktiviteter som inslag i vårdsektoms olika delar för såväl de vårdade som för personalen.

I kapitlet föreslår vi

— att en samsyn utvecklas för satsningar på kulturverksamhet i människors olika vardagsmiljöer, att Kulturrådet, i samarbete med berörda parter, snarast får uppdraget att utvärdera effekterna av ÄDEL-refomren ur kul- turell synpunkt.

14 Eldsjälama och organisationerna

Engagerade människor och ett brett förankrat, vitalt föreningsliv är nödvändi- ga förutsättningar för ett levande kulturliv.

Många föreningar bedriver en verksamhet som på något sätt berör kultur- området och som har betydelse för medlemmarnas kulturella identitet och en- gagemang. För många föreningar är kulturen själva kärnan i verksamheten, för andra ett instrument för att uppnå något annat. Tyngdpunkten väljer vi att lägga på föreningar och organisationer inom kulturområdet och de många eldsjälar som finns där.

14.1. Deltagande i föreningslivet

Motiven att vara med i föreningar skiftar i hög grad. Det kan t.ex. handla om att tillsammans med andra hävda sina egna intressen, att finna åsiktsgemen- skap och social gemenskap eller att hitta ett sammanhang för aktiviteter man själv vill delta i eller utöva. Oavsett motiv innebär själva föreningsforrnen ett individuellt ansvarstagande på demokratiska grunder samtidigt som aktivite— terna erbjuder tillfällen till gemenskap med andra. Därmed utgör föreningarna en viktig grundsten i samhällslivet och en förutsättning för människors möj- ligheter att påverka och bli delaktiga i kulturlivet, både genom egna aktiviteter och genom tillfällen att ta del av vad andra skapar.

Anslutningsgrad

Föreningslivet i vid mening berör de flesta svenskar. Man räknar med att ca 90 % av befolkningen över 15 år är medlem i åtminstone en förening.1 Det är vanligare att man är med i flera föreningar än bara i en. För den yngre delen av befolkningen är medlemsanslutningen något lägre än för de äldre och upp- går till ca 75 %. I kapitel 10 Ungdomars vilja och val har vi diskuterat före- ningarnas betydelse för ungdomars kulturaktiviteter.

1 Häll L/SCB (1994): Föreningslivet i Sverige. Rapport nr 86 i serien Lev- nadsförhållanden. Statistiska Centralbyrån. 211

Andelen av befolkningen som är anslutna till olika föreningar varierar stort mellan olika typer av föreningar:

73 % intresseföreningar som fackföreningar, konsumentkooperativ och boendeföreningar, 46 % fritids- och rekreationsföreningar — idrotts- och hobbyföre-

ningar,

25 % föreningar med ideologisk inriktning, t.ex. politiskt part (som omfattar 13 % av befolkningen), 9 % humanitära organisationer, 8 % miljöorganisationer, 5 % kyrkor och samfund (exkl. Svenska Kyrkan),

19 % föreningar för vissa gruppintressen, t.ex. föräldraföreningar och pensionärsföreningar liksom handikapp- och invandrar- föreningar.

Kulturföreningar ansluter 20 % av befolkningen och de flesta är medlem- mar i endast en typ av kulturell förening. Det vanligaste är att man är medlem i en konstföreningen (8 %), eller hembygdsförening (7 %). Föreningar inom områdena dans, teater, musik och litteratur lockar vardera 2—4 % av be- folkningen. Andra typer av kulturella föreningar är frlmklubbar, Vänföre- ningar till kulturinstitutioner, litterära sällskap m.m.

Medlemsskap i ideologiska föreningar och i föreningar för gruppintressen hänger i viss utsträckning samman med medlemskap i en kulturell förening. Av medlemmar i de först nämnda föreningarna är drygt en av tre också med- lem i någon kulturell förening.

Anslutningsgraden inom föreningslivet är tämligen stabil. Man kan dock konstatera ett ökat intresse för fritids- och rekreationsföreningar, främst idrottsföreningar, och ett minskat intresse för idéorganisationer.

Aktivitetsgrad

Aktivitetsgraden i föreningarna varierar mycket mellan olika individer. Somliga nöjer sig med att uttrycka sympati för föreningen genom att betala en årsavgift. Men för de flesta är inte det tillräckligt. 67 % av befolkningen uppger att de varit på minst något föreningsmöte under senaste året. Här ingår såväl fackföreningsmöten på arbetstid som opinionsmöten, informationsmö— ten och debatter som föreningen arrangerar. När man jämför aktivitetsgraden mellan åren 1982 och 1991 finner man att den varit mycket stabil.2 Möjligtvis kan man se en viss ökning av föreningsaktiviteten bland äldre (45—74 år) medan de som är i åldern 25—44 år minskat sitt engagemang något. Man kan '

2 SCB (1993): Fritid 1976—1991. Rapport nr 85 i serien Levnadsför— hållanden. Statistiska Centralbyrån.

vidare notera att de som är mer aktiva än att bara gå på möten ökat från 41 % till 44 %. Denna förändring tillskrivs kvinnors ökade aktivitet.

Inom kulturföreningarna är aktivitetsgraden hög och mer än varannan medlem har under det senaste året varit på något möte. Nästan var femte ansluten medlem har någon förrn av förtroendeuppdrag. En typisk medlem i en kulturförening är välutbildad och mellan 45 och 65 år, en period i livet då barnen flyttat hemifrån och då den fria tiden och den privata ekonomin ger möjligheter att ägna sig åt egna kulturella intressen.

Samtidigt vet vi att kulturaktiviteter i föreningslivet minskat i omfattning. De som spelar instrument, tecknar och målar eller skriver gör det oftare i andra former än i föreningens eller studiecirkelns form. Att föreningslivet i kulturpolitiskt avseende tappat mark illustreras också av att de idébuma före- ningarna minskat i medlemstal.

Även om det totala antalet medlemmar i en del föreningar sjunker behöver det inte tyda på att ett färre antal människor är medlemmar i föreningar. Snarare kan det förhålla sig så att det blir mindre vanligt att ansluta sig till flera olika föreningar. Ett motiv kan vara att få tid för ett mer omfattande och tidskrävande engagemang i en förening. Men det är inte lätt att få fram några sälcra uppgifter på denna punkt.

14.2. Aktörer i det lokala kulturlivet Studieförbund

Studieförbunden spelar en viktig roll genom studiecirklar och som arrangör av kulturprogram. Öppenheten mot allmänheten är ett tydligt kännetecken för studieförbundens arbetssätt Studiecirkeln har visat sig vara en ändamålsenlig förrn för eget skapande och för att skaffa sig kunskaper. I internationell jäm- förelse är studiecirkelforrnen unik för Norden. I åtskilliga kommuner ge- nomförs en stor del av kulturprogrammen av något studieförbund, i regel med ekonomiskt stöd från kommunen. På det sättet förankras kulturverksam— heten på ett naturligt sätt bland människorna på orten.

Under perioden 1973/74 till 1993/94 har det totala antalet studiecirklar ökat med drygt 40 %. När det gäller antalet cirklar i estetiska ämnen är ökningen större och uppgår till 60 %. Andelen estetiska cirklar av samtliga cirklar har därigenom ökat från 35 % till 40 % av cirkelutbudet.

Deltagandet i studiecirklar, vilket inte är detsamma som antalet deltagande individer, har inte ökat i samma takt utan här stannar ökningen vid ca 20 %. Det har därmed blivit vanligare att de redan aktiva går i flera cirklar. Deltagande i estetiska cirklar är i stort sett oförändrat under 20—årsperioden. En närmare granskning av förändringar över perioden visar att hela ökningen, både vad avser antalet cirklar och deltagandet, ägde rum under l970-talets

andra hälft. Den högsra aktivitetsgraden hittills inföll omkring 1980. Därefter har verksamheten minskat något.

Även antalet kulturprogram inom studieförbunden visar en likartad ut- veckling. Under slutet av 1970-talet fram till omkring år 1980 ökade kultur- programmen mycket starkt. Därefter har antalet redovisade program i stort sett varit oförändrat.

Kulturföreningar

Kulturföreningarnas roll i det lokala kulturlivet liknar studieförbundens. Man svarar för arrangemang och organiserar kurser och andra studier, i regel i samverkan med något studieförbund. Verksamheten är i regel inriktad på ett visst kulturområde, utgör en mötesplats för intresserade inom området och en länk mellan yrkesutövare och intresserad allmänhet.

Tyngdpunkten i verksamheten för teaterföreningar, konstföreningar, jazz- föreningar och frlmklubbar ligger på att svara för arrangemang. Andra före- ningar som orkesterföreningar, folkdans- och folkmusikföreningar har fram- för allt till syfte att organisera och stimulera eget utövande. Det gäller även amatörteaterföreningar. Konserter, uppvisningar och föreställningar är natur— liga delari föreningarnas verksamhet. Hembygds- och fomminnesföreningar har sin grund i intresset för lokalhistorien och vissa bedriver en verksamhet som i många avseenden kan liknas vid museernas.

Andra aktörer i det lokala kulturlivet

Det lokala kulturlivet inrymmer en lång rad aktörer som svarar för arrange- mang av olika slag. Skolor och andra offentliga organ som bibliotek, kultur— hus och fritidsgårdar spelar självfallet en viktig roll. I regel svarar de för verksamheter som ingen annan tar ansvar för, delvis i samarbete med studie- förbund och kulturföreningar. Ibland kan offentliga arrangemang utgöra en konkurrent till dem som föreningslivet svarar för.

För att genomföra vissa avgränsade arrangemang bildas ibland tillfälliga organisationer eller läsa sammanslutningar. Verksamheter som knyter an till den egna bygden eller bostadsområdet genomförs ofta i sådana konstellatio- ner. Festivaler inom olika konstområden är ett annat exempel. Ofta bygger sådana konstellationer på redan existerande lokala nätverk av intresserade på en ort eller inom en region. Att arbeta på ett sådant sätt tilltalar många unga människor.

Aktiva i ett lokalt kulturliv kan också vara företag inom kulturområdet som drivs av personer med ett starkt engagemang inom ett konstområde och som hittar en form som kombinerar det egna intresset för konst och kultur med att driva ett företag på marknadsmässiga villkor. Det kan exempelvis gälla galle-

rier, produktionsbolag inom frlm- eller fonogramområdet eller företag som genomför utställningar, konserter eller filmvisning på biograf.

Kyrkor och samfund spelar en viktig roll inom det lokala kulturlivet. De svarar för en rad olika verksamheter där de kulturella inslagen är påtagliga och medverkar genom sina anställda och frivilliga krafter vid lokala fester och högtider. En annan roll är den som arrangör av offentliga kulturprogram, främst konserter och föredrag.

Lokalhållande föreningar erbjuder lokaler för utställningar, konserter, tea- ter och biografvisning, studiecirklar och andra kulturgrupper samt svarar för egen kulturverksamhet. Framför allt på mindre orter och på landsbygden är deras lokaler många gånger själva navet i det lokala kulturlivet. Det är där människor kan möta varandra och det är där som konsten kan möta sin pu- blik.

Eldsjälars betydelse och föreningslivets styrka

Verksamheter i det lokala kulturlivet som vi här försökt fånga in, står och faller med att enskilda människor på egen hand eller tillsammans med andra engagerar sig för kulturen. Det är deras olika insatser som är förutsättningen för mångfalden inom kulturlivet och för att de resurser som det offentliga av- sätter ska användas på det sätt som är tänkt. Utformningen av regler för stöd till föreningslivet måste göras på ett sätt att det stimulerar enskilda att på egen hand eller tillsammans med andra ta ansvar för kulturlivet.

En avgörande styrka i föreningslivets verksamhet är öppenheten. Till skillnad från sällskap av olika slag, vänkretsar och grupperingar som bara vänder sig till vissa människor, riktar sig föreningarna till alla som vill dela den idémässiga grundsynen eller intresset för verksamheten.

Värdet av föreningslivets verksamheter inom kulturområdet menar vi är

— bredden iden skapande verksamheten, — mångfalden i kulturprogram och annan kulturverksamhet, — öppenheten för människor och tankar, — rollen som en kraft i samhällets demokratiska, sociala och kulturella ut- veckling.

14.3. Föreningslivets fyra roller

14.3.1 Att ge rum för egen verksamhet

En betydande del av konstnärlig och kulturell verksamhet som tar sikte på den enskildes egen aktivitet förutsätter verksamhet i kollektiva former. Att spela teater, sjunga i kör, dansa folkdans och göra film är inte ”en mans jobb" utan

frukten av kollektiva arbetsprocesser. Även sådan verksamhet som utförs av var och en för sig — att skriva, måla eller att skapa i olika slags material -— kan stimuleras genom arbetsformer där ett naturligt utbyte av idéer kan ske. Mot den bakgrunden är ett levande kulturliv utan den kollektiva dimensionen en omöjlighet

I kaptiel 8 Kulturvanor och förändringsstrategier har vi i korthet redogjort för kulturvanor och deltagande i kulturlivet. Sammantaget kan man konstatera att egenaktiviteten på kulturområdet är hög — kulturi en eller annan form en— gagerar i stort sett hela befolkningen. Det är enbart ca 10 % av befolkningen som uppger att de inte ägnar sig åt någon kulturell egenaktivitet

Mot bakgrund av vår värdering av konstens och kulturens betydelse för den enskilde och vikten av att det finns strukturer som underlättar för den en- skilde att ägna sig åt konstnärlig och kulturell verksamhet, är det naturligt att framhäva betydelsen av offentligt stöd till folkbildningen och föreningslivet

Det är angeläget att offentligt kulturstöd även kan gå till andra aktörer än etablerade föreningar, som t.ex. löst sammanknutna nätverk, tillfälliga grupp- bildningar eller samarbete mellan sådana och enskilda eldsjälar. Mot bak- grund av att eget utövande av kultur allt oftare sker i andra former än före- ningslivets är det viktigt att det finns en öppenhet i bidragsregler för nya aktörer och nya verksamhetsformer.

Samspel mellan amatörer och professionella

En av de centrala frågorna när det gäller att utveckla amatörverksamhet är samspelet med professionella kulturutövare. Det gäller t.ex. konstnärer som ledare för studiecirklar, kulturgrupper och projekt. Det gäller också sarnver- kan mellan proffs och amatöreri teater- och musikprojekt m.m. Det är ange- läget att man hittar sätt att utveckla samspel mellan dessa två former. För att så ska ske krävs

— att de som organiserar amatörverksamhet ser värdet av medverkan från yr- kesutövande konstnärer inom skilda konstområden, — att de som organiserar amatörverksamheten har råd att arvodera yrkesut- övama, — att yrkesutövarna vill arbeta som ledare eller resursperson i amatörverk- samhet och ger uppgiften sitt helhjärtade engagemang, — att kulturinstitutionema vill avsätta en rimlig del av sina resurser för annat än produktion av föreställningar/konserter/utställningar och övrigt arbete inom den egna institutionen.

14.3.2. Den arrangerande rollen

Ett viktigt motiv för folkbildningens och föreningslivets roll som arrangör är förankringen i den lokala befolkningen. På det sättet får den enskilde möjlig- het att påverka inriktningen av arrangemangen. Medlemmarna och andra akti- va sprider kännedom om arrangemangen och avsätter tid för att verksamheten ska kunna genomföras.

Förutom studieförbunden finns flera andra föreningar där den arrangeran- de rollen är framträdande bl.a. teaterföreningar, konstföreningar, frlmklubbar och olika genrespecifrka föreningar inom musikområdet som jazzklubbar och kammarmusikföreningar. Inom dansområdet saknas nästan helt lokala ar- rangörsföreningar vilket hämmar strävandena att ge dansföreställningar över hela landet.

Allmänt vill vi betona betydelsen av en rimlig balans mellan stöd till pro- duktion och Stöd till arrangemang. Teaterutredningen konstaterar att många teaterarrangörer har fått kärvare ekonomi under de senaste åren. Samma slags iakttagelse gör Kulturrådet i sin utvärdering av länsmusiken och i en särskild studie om arrangerande musikföreningar. Dessutom har liknande uppfatt— ningar framförts av en rad olika musikorganisationer som samfällt pekar på att de ekonomiska villkoren för arrangörerna försämrats. Från folkbildningen har rapporterats viss minskning av kulturarrangemangen under senare år, både egna och samarrangemang med andra, även om det finns skillnader både mellan och inom studieförbunden. Dessa bilder av försämrade villkor för ar- rangörer framförs också av andra konstellationer än de traditionella arrangö- rerna — bl.a. tillfälliga grupper, lösare nätverk och enskilda entusiaster — som svarar för en del verksamheter bl.a. en del nya initiativ, och i viss utsträck- ning förefaller ha tagit vid där de traditionella arrangörerna sviktar.

En avgörande fråga är om ett vikande lokalt stöd till arrangörsledet bör leda till att staten omfördelar sina resurser från stöd till produktion till förmån för stöd till arrangemang. På det sättet skulle efterfrågan på kulturinstitu- tionemas och fria gruppers utbud kunna hållas uppe. Ett ekonomiskt förstärkt arrangörsled skulle också bidra till att publikens inflytande över institutioner- nas verksamhet stärks. Samtidigt skulle en sådan förändring strida mot en in- arbetad arbetsfördelning som innebär att lokala kulturarrangemang är lokala angelägenheter där initiativ, finansiering och genomförande bör vara ett lokalt ansvar.

Statens stöd till arrangörsledet är inte utformat på något enhetligt sätt. Stödet till kulturprogram inom studieförbunden ingår i det generella stödet till folkbildningen. Under senare år har studieförbunden fått allt större frihet att använda statsbidraget utan tvingande regler och bestämmelser. Att styra mer pengar till kulturprogram skulle gå emot de principer för bidragsfördelning som fastställts under senare år.

Statsbidraget till Riksteatem innebär ett indirekt stöd till teaterföreningarna genom dels de insatser Riksteatern centralt svarar för, dels subventionerade 217

teaterföreställningar. Det är fullt möjligt för staten att styra en större del av Riksteaterns anslag till arrangörsuppgiften.

De arrangerande musikföreningama får stöd direkt från Kulturrådet och kulturprogramarrangörer utanför folkbildningen får stöd via länsbildnings- förbunden. Här är det möjligt för staten att stärka arrangörer genom att höja dessa anslag. En sådan förändring är enkel att genomföra och behöver inte påverka de grundläggande ptincipema för statsbidragsgivningen.

Det dilemma som vi här beskrivit, ett sviktande arrangörsled som leder till minskad efterfrågan på det som kulturinstitutioner och fria grupper har att er- bjuda, bör enligt vår mening ändå inte leda till att statliga medel till produktion generellt omfördelas som stöd till anangörer. Det är inte rimligt att utforma det statliga stödet så att arrangörer blir mindre beroende av lokala intressen och lokal vilja att avsätta medel. Vi menar att det även fortsättningsvis framför allt är kommunerna som ska stödja det lokala arrangörsskapet.

Däremot finner vi det angeläget att institutioner och grupper är beredda att ompröva såväl arbetsformer som innehåll om det visar sig att publiken ute- blir. Det ser vi som ett naturligt inslag i det konstnärliga arbetet och i strävan att utforma en verksamhet som tilltalar den enskilde och väcker engagemang och intresse.

Inom ramen för ett närmare samarbete mellan lokal och regional nivå bör det regionala stödet till kultur tas upp till diskussion. Den förnyelse som nu sker av bidragsgivningen inom landstinget i Norrbotten och som innebär att landstinget förutom stöd till regionala kulturinstitutioner inrättar ett stöd till lokala arrangemang finner vi intressant.

14.3.3. Den publikrekryterande rollen

Det är naturligt att se såväl skapandet som ansträngnin gen att nå fram till en mottagare eller publik som en integrerad process. Kulturinstitutioner och fria grupper har ett ansvar också för publikarbetet Det är givet att de vill komma i direkt kontakt med mottagarna och påverka utformningen av publikarbetet Att samarbeta med andra är en god strategi för att nå en bredare publik. Kontakter mellan kulturinstitutionema och grupper och föreningar bör ytterli- gare utvecklas. Vi har i kapitel 8 Kulturvanor och förändringsstrategier starkt markerat betydelsen av personliga kontakter i arbetet med att motivera perso- ner att bli mer aktiva i kulturlivet. Vi har nämnt folkbildningen och andra or- ganisationer samt ombud på arbetsplatser, i bostadsområden och i andra mil-4 jöer som bra kontaktvägar. Att en institution knyter sådana intresserade or- ganisationer till sig ser vi som naturligt. På samma sätt kan vänföreningar spela en viktig roll i strävan att rekrytera publik. Vi har också framhållit att ar- rangemang som genomförs av föreningar på ett naturligt sätt förankras i en publikgrupp. Det är ett av motiven för det offentliga stödet till kulturprogram

inom föreningslivet. Nära samarbete mellan kulturinstitutioner och förenings- livet är därför ett sätt att nå nya grupper och att skapa en direkt dialog mellan institutionerna och besökarna

14.3.4. Att fördjupa kunskaper och påverka beslut

Eldsjälar, föreningar och grupper engagerar sig ofta i lokala frågor som kny- ter an till historia och till den fysiska miljön. Engagemanget tar ofta sikte på att lyfta fram värden som är en del av kulturarven och som också har betydel— se för nutiden. Sarnhällsplanering, ekologi och alternativa tekniker kommer många gånger in i bilden. Möjligheten att påverka ligger dels i kunskap om själva den beslutsprocess man vill påverka, dels i styrkan och kvaliteten hos de argument man för fram. Ett brett samförstånd om de värden man vill slå vakt om förenar de engagerade, såväl enskilda som föreningar. Sättet att en- gagera sig varierar från enskilda protestaktioner till ett mer systematiskt kun- skapsinsamlande och en långsiktig opinionsbildning.

Stadsdelsgrupper, hembygds- och boendeföreningar har liksom ad hoc- grupper av skilda slag viktiga roller i att fånga upp och kanalisera männi- skors engagemang och intresse. Arbetet i dessa grupper bygger på eldsjälar som orkar hålla frågor levande och svarar för kontinuitet.

I plan— och bygglagen finns utrymme för aktiv medborgarmedverkan på det lokala planet stadfäst i planeringsprocessen. Ofta krävs både medvetenhet och kunskap för att kunna påverka. I ett pilotprojekt har Riksantikvarie- ämbetet och hembygdsrörelsen arbetat med att förbereda och grundlägga kunskapen om såväl process som kunskapsinnehåll i ett område av riks- intresse genom att ta fram ett utbildningsmaterial inriktat på deltagande i den fysiska planeringen i den egna kommunen. En samhällsröll av detta slag för föreningslivet innebär kreativt och aktivt arbete mitt i en pågående sam- hällsomvandling.

Medvetenheten om värdena som ligger nära i tiden är dock liten och kräver stöd av fackmän för att slå rot och bli allmän. Länsmuseemas och de kom- munala museernas uppgift är här väsentlig och deras ansvar att stödja lokala föreningar behöver understrykas. Inte minst länsmuseets stöd till hembygds- rörelse och aktivitetsgrupper via konsulenter behöver uppmärksammas;

14.4. Folkbildningen och kulturföreningar i kulturpolitiken 14.4.1 Folkbildningen

Organisationslivet utgör en av hömpelamai kulturlivet. Ett tydligt uttryck för det är det statliga stödet till folkbildningen, dvs. till studieförbunden och folk- högskolorna. Budgetåret 1995/96 uppgår det ordinarie statsbidraget på 12- månadersbasis till ca 2 miljarder kronor och de särskilda arbetsmarknadsin- satserna till drygt 0,5 miljarder kronor. Det ordinarie statsbidraget har därmed höjts något men inte så att det kompenserar närmast föregående års urholk- ningar.

Motiven för staten att stödja folkbildningen lades fast 1991 genom den se- naste folkbildningsreformen. I prop. 1990/91:82 uttrycktes det på följande sätt:3

"De grundläggande skälen till att stödja folkbildningen är att den bidrar till en demokratisk grundsyn och utveckling i samhället.

Den fria och frivilliga folkbildningen:

— främjar demokrati, jämlikhet, jämställdhet samt internationell och kulturell förståelse och utveckling,illiga kunskapssökande, — präglas av demokratiska värder — bygger på människors fria och frivingar och samarbete, — syftar till att stärka människans möjligheter att påverka sina livsvillkor och tillsammans med andra förändra förhållandena enligt egna värderingar och idéer, — medverkar till att utveckla en folklig kultur, — ger stöd och stimulans till ett idéburet studiearbete i folkrörelser och före- ningar, - medverkar till att ge alla, men i synnerhet dem med kortare utbildnings-

erfarenheter, göda grundkunskaper och stimulerar intresset för nya kun- skapsområden."

Motivet för statens och även för landstingens och kommunernas stöd till studieförbund och folkhögskolor är dubbelt. Dels tillmäts de ett egenvärde, dels ser man dem som instrument för utbildnings- och kulturpolitiken. Stat, landsting och kommuner har alltså varit beredda att ge stöd på grund av värdet i att de existerar och spelar de roller de själva väljer. Men det offentliga har också varit intresserad av att stödja dem därför att de kan uträtta vissa saker i kulturarbete och vuxenutbildning bättre och/eller billigare än t.ex. statliga och kommunala instanser. I olika tider och i olika beslutssituationer har tyngdpunktema legat lite olika. Ibland har man betonat egenvärde och frihet, ibland har den instrumentella synen varit mer markerad och stödet har delvis kommit att framstå som ersättning för uppdrag. Ibland har man kanske t.o.m. menat att den instrumentella effekten bäst uppnås om man tillerkänner dem ett egenvärde och ger dem full frihet! I regel har båda motiven varit

3 Prop. 1990/91:82: Om folkbildning.

sammanvävda och deras inbördes förhållande inte särskilt tydligt analyserat. Det instrumentella synsättet växte sig starkare efter andra världskriget. På senare tid finns tendenser bort från den synen. Vi menar att de dubbla motiven är naturliga. Samtidigt är det angeläget att det finns en tydlig och medveten strävan hos offentliga organ att uppnå balans i synen på folkbildningen mellan egenvärde och instrumentell roll.

Riksdagens beslut 1991 innebar att detaljregleringen av folkbildningsarbe— tet upphörde och ersattes av mål för statsbidraget. Fördelningen av det statliga bidraget till de enskilda studieförbunden och folkhögskolorna överfördes till folkbildningens eget organ, Folkbildningsrådet. Skillnaderna mellan mål för statsbidraget till folkbildningen och folkbildningens egna mål markerades. Förändringen innebär för statens del en övergång från regelstyming till målstyming. För folkbildningens del innebär den en väsentligt ökad frihet att utforma verksamheten efter egna idéer och värderingar och ett ökat ansvar.

Staten har alltid bejakat folkbildningens förankring och uppgifter i både kultur- eller utbildningssektom. De viktigaste motiven för detta synsätt är

— kultur och utbildning inrymmer processer och verksamheter som i hög grad är integrerade, — kultur som kunskapskälla, — studier som kreativ verksamhet har likheter med konstnärlig verksamhet, — utbildningens betydelse för deltagandet i kulturlivet

Detta resonemang talar för att anslaget till folkbildningen även fortsätt- ningsvis bör hållas samman som ett enda anslag. Även om frågan att klyva det statliga anslaget i en kulturdel och en utbildningsdel aktualiserats vid skilda tillfällen, för att göra det möjligt för staten att styra resurserna till den ena eller andra delen, finner vi inte att det skulle vara ändamålsenligt.

F olkbildningens verksamhet är mycket omfattande. Läsåret 1994/95 fanns 136 folkhögskolor med statsbidrag. De elva studieförbunden samlade 1993/94 närmare tre miljoner deltagare i studiecirkelverksarnhet, vilket inne- bär att ca 1,9 miljoner människor deltog. Det är ca 26 % av befolkningen i åldern 9—79 år. Sett över hela 20—årsperiöden registrerade folkbildningen en kraftig ökning under 1970—talet för att sedan i huvudsak ligga kvar på den nivån. Nuvarande verksamhet ligger på ungefär samma nivå som vid skiftet mellan l970- och 1980-talen. Andelen cirklar i estetiska ämnen har under perioden ökat från ca 35 % till ca 40 %. Exaktare jämförelser är svåra att göra eftersom reglerna för cirkelverksamheten ändrats en gång per decen- nium. Till detta kommer det stora antalet kulturprogram av olika slag, en verksamhet som växt kraftigt under 20-årsperioden. De senaste åren har folkbildningen också gjort betydande insatser riktade till arbetslösa.

Anslaget till folkbildningen är det enda statliga bidrag med kulturpolitisk betydelse som når ut till alla kommuner i landet. I mindre och medelstora kommuner bär studieförbunden upp mycket av kulturlivet. I de ca 250 kom- muner som saknar statsstödda kulturinstitutioner är studieförbunden tillsam-

mans med föreningslivet och folkbiblioteken de viktigaste arrangörerna av kulturprogram. Även studieförbundens estetiska cirkelverksamhet har stor betydelse. Den är mångsidig och engagerar särskilt många kvinnor. Musik och annan medieanknuten verksamhet är attraktiv för de unga. Många folk- högskolor har stor betydelse som kulturcentrum i lokalsarnhället

Folkbildningen och särskilt studieförbunden med sin breda verksamhet behöver spela en stor, aktiv och fömyande roll i framtiden om kulturpoliti- kens inriktning mot ökad delaktigthet, reella yttrandemöjligheter, kulturell förnyelse, positivt bruk av kulturarven och kulturen som en obunden, utmanande och dynamisk kraft i samhället ska bli verklighet. En kritisk självprövning är viktig som utgångspunkt för att ta aktiv del i och forma verksamheten i enlighet med de många strukturförändringar som sker i det omgivande samhället. Vi ser t.ex. stora möjligheter till utveckling av folk- bildningsarbetet i ett ökat samspel med föreningar, organisationer, kultur- institutioner, konstnärer och andra eldsjälar. Initiativ kan komma från alla dessa parter, men idérikedomen och initiativkraften inom folkbildningen kommer att ha mycket stor betydelse för om utvecklingen kommer att gå i den riktningen.

På flera av de områden som vi tagit upp i närmast föregående kapitel måste folkbildningen, och särskilt studieförbunden, spela en mycket aktiv roll om den ökade delaktigheten i kulturlivet ska bli verklighet. Det är angeläget att deras insatser för förnyelse stärks liksom intresset och viljan att arbeta med okonventionella metoder.

Det gäller kultur på arbetsplatser där det finns många möjligheter att ut- veckla existerande samverkan mellan studieförbund, fackliga organisationer, kulturföreningar på arbetsplatserna och arbetsgivarna. En av grunderna finns i de fackliga organisationemas medlemsskap i några av studieförbunden. En sådan utveckling är också viktig för studieförbundens övriga verksamhet ef- tersom man via arbetsplatserna har möjlighet att väcka intresse för studier och kulturverksamhet i övrigt.

Motsvarande gäller för kultur i boendemiljöer. De flesta handikapporganisationer och många invandrarorganisatiöner är medlemmar i studieförbund. I studieförbundens roll att ge stöd och stimulans till ett idéburet studiearbete i folkrörelser och föreningar ligger att prioritera dessa grupper. I prop. 1990/91:82 (s. 13) anges också: ”Människor med funktionshinder och invandrare skall prioriteras.” Insatserna bör naturligen syfta till att bredda kontakterna mellan dessa grupper och det omgivande samhället och bl.a. ta till vara de många invandrargruppemas olika kulturella uttryck och erfarenheter.

Också när det gäller kultur för och med barn och när det gäller ungdoms— kulturen finns stora uppgifter för studieförbunden. Samverkan med och stöd till barn- och ungdomsorganisationer är en sådan, att driva musikskola eller kulturskola i kommuner där man väljer att lägga uppgiften på folkbildningen

är en annan. Ungdomars stora intresse för musik och bildmedier får redan utlopp bl.a. genom en stor verksamhet i studieförbundsregi. Folkbildningen har alla möjligheter att ta initiativ och vara en aktiv part i utvecklingen av olika former av medieverkstäder som vi tar upp i kapitlen 10 Ungomars vilja och val och 26 Film och föreslår utvidgat statligt stöd till. Det gäller också möj- ligheterna att intensifiera ungdomars kulturverksamhet genom att medel från Allmänna arvsfonden riktas till kulturområdet

På samma sätt har folkbildningen alla möjligheter att spela en mycket aktiv roll när det gäller att stärka skapande verksamhet med hjälp av insatser från "länskonstnärer” inom olika kulturområden som vi tagit upp i kapitel 8 Eld- själama och organisationerna.

I kapitel 8 och i senare kapitel riktar vi förväntningar på kulturinstitutio- nema att bredda sitt samarbete med bl.a. folkbildning och föreningar och ger också konlcreta exempel på samarbetsmöjligheter.

Att följa utvecklingen på folkbildningsområdet och att studera effekterna av de statliga bidragen kommer i framtiden att ske mer systematiskt än tidiga- re. Riksdagens beslut om folkbildningen 1991 innebar dels att Folkbild- ningsrådet årligen ska redovisa verksamheten under det gånga året, dels att rådet vart tredje år ska göra en samlad utvärdering och slutligen att en fristående utvärdering görs vart tredje år. En sådan pågår för närvarande och resultatet kommer att redovisas senast den 1 september 19964 Den ska främst syfta till att utifrån ett deltagarperspektiv belysa kvalitativa aspekter i verksamheter som bedrivs av folkbildningen med stöd av Statsbidragen.

I utvärderingsarbetet bör de kulturpolitiska aspekterna på folkbildnings- stödet som berörs i detta betänkande belysas omsorgsfullt. Vi ser det också som angeläget att folkbildningens fördelning av medel mellan de båda verk- samhetsdelarna utbildning och kultur löpande följs upp och att en nära dialog upprätthålls mellan Statens kulturråd och folkbildningens organisationer.

14.4.2. Kulturföreningar

Staten, landstingen och kommunerna ger stöd till föreningar och organisa- tioner som är verksamma inom olika konst- eller kulturområden. Det handlar dels om föreningar vars huvudinriktning är att svara för arrangemang av olika slag — konstföreningar, teaterföreningar, arrangerande musikföreningar inom skilda genrer, frlmklubbar osv., dels om föreningar som är inriktade på att stödja och organisera eget utövande eller kulturhistoriskt inriktade verksam- heter - amatörteaterföreningar, musik- och orkesterföreningar, körer, amatör— filmare, hembygsföreningar osv.

4 Dir. 1994:12.

Stöden till kulturföreningar spelar stor roll för den enskildes möjligheter att möta likasinnade, att själv utöva en verksamhet och att odla det egna intresset. Föreningarna utgör också en mötesplats mellan intresserade och enskilda konstnärer. Mot den bakgrunden finner vi det rimligt att statens stöd till kul- turföreningar förstärks. På det sättet kommer det specifika intresset för konst och kultur att stödjas i större utsträckning. Det statliga stödet syftar till att ge organisationerna ökade möjligheter att utveckla kvaliteten i verksamheterna.

I de kulturområdesvisa kapitlen behandlar vi de statliga stöden till amatör- organisationema och på flera punkter lägger vi fram ytterligare förslag om förstärkningar.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi

— folkbildningens och föreningslivets störa betydelse för egen ska- pande verksamhet, som arrangör och publikrekryterare och för att fördjupa kunskaper och påverka beslut, att offentligt kulturstöd även kan gå till andra aktörer än etablerade föreningar, att det även fortsättningsvis framför allt är kommunerna som ska stödja det lokala arrangörsskapet, att en nära dialog upprätthålls mellan Statens kulturråd och folk- bildningens organisationer, det angelägna i att folkbildningens fördelning av medel till utbild- ning respektive kultur löpande följs upp, att den pågående utvärderingen av stödet till folkbildningen be- aktar de kulturpolitiska aspekter som framförs i detta betänkande.

I kapitlet föreslår vi att

— utformningen av regler för stöd till föreningslivet måste göras på ett sätt att det stimulerar enskilda att på egen hand eller tillsammans med andra ta ansvar för kulturlivet, stödet till folkbildningen hålls samman som ett enda anslag, stödet till kulturföreningar förstärks.

Att förbättra villkoren för konstnärligt arbete

". .

l1'län3äåöil'. '

"I

15 Det konstnärliga arbetets former och villkor

Konsten är ett kvalificerat uttryck för människans fantasi och kreativa förmå- ga. Konst är också något som är gjort med stor skicklighet, med ett stort kunnande som bygger på förmågan att kombinera abstrakt kunskap med för- trogenhetskunskap, känsla och estetiska värden. De konstnärliga processerna och uttrycken är centrala för rikedomen i kulturlivet.

Vi inleder kapitlet med att ange vissa av konstens och det konstnärliga ar- betets särdrag, behandlar olika sätt att använda begreppet kvalitet och förut- sättningama för mötet mellan konst och publik. Vi beskriver därefter de eko- nomiska villkoren för konstnärlig yrkesverksamhet som i hög grad präglas av arbetsmarknadens obalans mellan utbud och efterfrågan. Avslutningsvis be— handlar vi tillströmningen till konstnärliga yrken och de olika utbildningsmöj- ligheterna.

15.1. Det konstnärliga arbetets karaktär

All konstnärlig gestaltning går tillbaka på uttrycksbehov som svarar mot olika sinnesupplevelser. De olika uttrycksmedlen tjänar lika mycket individens egen medvetenhet som hennes förmåga att meddela sig med andra. Det mänskliga behovet av skapande och konstupplevelser utgör grunden för den yrkesmässiga konstnärliga verksamheten.

Det konstnärliga arbetet fångar upp och speglar det som påverkar våra liv; det pekar ut och synliggör, det väcker till eftertanke och uttrycker oro, dröm- mar och förhoppningar. Konsten formuleras i spänningen mellan individuella och kollektiva erfarenheter. Konsten erbjuder en mängd tolkningar och bear— bemingar av dessa erfarenheter.

Arbetet är ofta ifrågasättande och resultaten många gånger utmanande. Just däri ligger ett av dess värden. Det konstnärliga arbetet måste ha generösa vill- kor — inte trots att det ”stör” den trygga ordningen utan just på grund av detta.

Det är viktigt att ta till vara den konstnärliga uppfattningen av verkligheten, den konstnärliga kunskapen. Konstnärernas vägar till insikt är andra än t.ex. forskarnas. Konsten tar in den känslomässiga innebörden. Bokläsarens be— hållning av en skönlitterär bok är upplevelser av tanke och känsla i förening. Konsten gestaltar, åtminstone delvis, erfarenheter som inte går att formulera på annat sätt än genom det valda konstnärliga mediet självt. Den innebär ett

utforskande av den mänskliga sensibiliteten. Formen strävar efter att ge ut- tryck åt sinnliga erfarenheter.

En av det konstnärliga arbetets viktigaste funktioner är av identifierande karaktär. Det erbjuder redskap för att fånga en verklighet som kan framstå som överväldigande i sin mångfald. För att kunna fylla denna funktion, krävs en utforskande och experimentell hållning. Genom att vara fömyande inom sitt eget område kan konsten också ha en fömyande och vitaliserande effekt på det samhällsliv som den är en del av. Utvecklingsarbete måste få bedrivas utan att efterfrågan är säkrad och kräver därför ofta särskilt stöd för att kunna genomföras.

Det finns många möjligheter till direkt och fruktbart samspel mellan konsten och en rad andra verksamhetsområden som utbildning, forskning och samhällsplanering. Såväl konstnärligt arbete som forskning kräver lång utbildning och bygger på att människor med talang och idéer får stort utrym— me. Båda sysslar delvis med verksamheter som många gånger får sin bety- delse för den breda allmänheten först efter lång tid och efter tillämpning av andra. Båda sysslar, i vid mening. med problemlösningar. Det gäller också den innovative teknikems arbete. De kan i hög grad stimulera varandra; lo'ea- tr'va miljöer innehåller rikliga tillfällen till slumpmässiga möten mellan forska- re, tekniker och konstnärer. Denna syn på det konstnärliga arbetet och dess värde har på senare år uppmärksammats i forskningspolitiska sammanhang. I 1987 års forskningspolitiska proposition betonades att det är utomordentligt angeläget att vi i ett kunskapssamhälle också kan tillägna oss ”det slag av ve— tande och insikter som kulturvetenskapema och den konstnärliga verksamhe- ten ger”.1

Utvecklingen av konsten och vetenskapen är viktiga nycklar till den kultu- rella och ekonomiska förnyelsen av samhället. Det är en fråga både för kul- turpolitiken och för politiken inom ett flertal andra samhällssektorer.

Det konstnärliga skapandet kräver vissa förutsättningar. Den första är ytt- randefrihet och konstnärlig frihet. Konsten måste få utvecklas på sina egna villkor. Utan frihet att uttrycka och gestalta kan inte något genuint skapande och än mindre nyskapande komma till stånd. Den andra förutsättningen är rimliga arbetsmöjligheter för konstnärliga upphovsmän och utövare. Det är först då som yttrandefriheten blir reell.

Vissa förutsättningar är knutna till den konstnärliga processen i sig. Sökande och experimenterande kräver tid och uthållighet och praktiska möj— ligheter till långsiktigt arbete. Ett intensivt och produktivt konstnärligt arbete kan brytas av skaparkriser, som kräver tålamod. Även utan kriser behöver en konstnär ibland "vänta ut" en kreativ process.

Ytterligare en förutsättning för det konstnärliga skapandet är att det finns möjlighet till mångfald i arbetssätt och uttrycksformer. Det kan gälla sättet att

bedriva arbetet, enskilt eller i grupp, både i institutionella former och utanför institutionerna. Det handlar också om att vidmakthålla eller utveckla smala genrer eller arbeta med uttrycksformer som är materialkrävande eller beroende av särskild utrustning eller speciella arbetslokaler.

15 .2 Olika kvalitetsdimensioner

För att konsten och den konstnärliga processen ska kunna tillskrivas de vär- den vi frarnhållit blir kvalitet en nyckelfråga. Den rör vid kärnan i begreppen konst och konstnärligt arbete. Samtidigt är frågan komplicerad. För att fånga in både det konstnärliga skapandet och mötet med publiken och kulturverk— samhet som inte är renodlat konstnärlig har vi i tidigare kapitel närmat oss kvalitetsfrågan genom att använda begreppen professionell kvalitet och upp- levd kvalitet.

Den professionella kvaliteten — och i detta sammanhang särskilt den konst- närliga delen — kan i viss utsträckning fastställas på relativt objektiva grunder. I andra delar blir bedömningarna subjektiva Den professionella kvaliteten har många dimensioner. Ett par viktiga sådana är fömyelse/utveckling och tradi- tionsbevarande.

En huvudingrediens i den konstnärliga kvaliteten — liksom i alla kvalitets- sarnmanhang — är kunnande. Konst är kunskap i flera bemärkelser, den krä- ver kunnande för att skapas och den ger kunskap. I vissa sammanhang an- vänds begreppen konst och kunskap som synonymer, i den meningen att en hög grad av kunskap och skicklighet — oavsett vilket område det gäller — be- tecknas som konst.

Konst mäts mot annan konst. I ett givet skede är ett verk, hur svårt det än må vara att göra bedömningen, mer framstående och mer "äkta" än ett annat. Svåra gränsdragningar uppstår när det gäller att avgöra var gränsen går mel- lan konstnärliga alster å ena sidan och bilder, musik m.m. som saknar konst- närliga kvaliteter å andra sidan. Just för att svårigheterna är så påtagliga måste kvalitetsdebatten fortgå. En kritisk och mångsidig diskussion är nödvändig för att både konstnärer, publik och de som inte ingåri publiken ska få stimu- lans och perspektiv på det skapande arbetet och kunna se kulturyttringama i ett vidare sammanhang. Den diskussionen bör föras av många.

I mötet mellan konstverkets uttryck och mottagaren fullbordas verkets in- nehåll. Det utmärkande för bra konst är att den förmår väcka tankar och känslor till liv och därigenom sätta igång en mental process hos mottagaren. Det är fråga om upplevelser som berör och tillför mottagaren igenkännandets glädje eller det okändas utmaning. För detta använder vi termen upplevd kvalitet. Saknas den når inte konsten sitt syfte.

Den konst som bekräftar våra invanda föreställningar befriar för stunden, men verkligheten är strax tillbaka i oförändrat skick. Men denna konstens be— 231

kräftande roll kan också innebära att mottagarens värderingar förtydligas och tolkas på nya sätt. Fömyelsens uttryck kan emellertid också vara främmande, ovana och därigenom utmanande, ifrågasättande och ifrågasatta. Paradoxalt nog kan därför frågan om kvalitet i detta sammanhang i viss mån uttryckas så att måttet på verklig förnyelse ofta är att den till en början bara förstås och uppskattas av en liten krets av mottagare. Kvalitet, särskilt konstnärlig kvali— tet, är inget statiskt. Konstnärlig förnyelse bygger många gånger på att de nyskapande konstnärema bryter mot gamla kvalitetsuppfattningar.

Variationer i fråga om uttrycksformer, möjligheter att framföra olika åsik- ter och möjligheter att erbjuda ett rikt varierat innehåll är grundläggande vär- den i kulturlivet. Mångfalden och mångsidigheten är garantin för förnyelse och utveckling. Kulturpolitiken måste därför främja de konstnärliga uttryck- ens mångfald och många möten mellan konst och publik.

De som finansierar olika kulturverksamheter är intresserade av dess in- riktning, form och kvalitet. Man vill ha glädje, nytta och stimulans av verk— samheten. Ansvaret för innehåll, utformning och gestaltning måste dock en— tydigt ligga hos konstnären eller den som har det konstnärliga ansvaret. Att ställa höga krav på kvalitet kan emellertid inte betraktas som någon begräns- ning av den konstnärliga friheten.

Långtifrån allt konstnärligt arbete anammas omedelbart av en publik. Det ligger i den konstnärliga verksamhetens natur att den bara i begränsad ut— sträckning kan utgå från på förhand kända behov. Många konstnärliga land- vinningar blir bara långsamt kända och uppskattade av en större allmänhet. Samtidigt kan de ha ett avgörande inflytande på den konstnärliga utvecklingen genom den påverkan de utövar på andra konstnärer och indirekt via dem på en vidare publik. Till förutsättningama för det konstnärliga arbetet hör också rätten att misslyckas, men att ändå kunna fortsätta sitt skapande.

15.3. Att nå en publik

Den konstnärliga utvecklingen äger i hög grad rum i mötet mellan konstnären och publiken. Många av mötena sker direkt, i det "levande" kulturlivet. Det är en förutsättning för det konstnärliga skapandet att dessa möjligheter är goda. Det kräver förmedlare, arrangörer och ett fungerande nätverk för distribution av de konstnärliga uttrycken. Vi har berört det i kapitel 8 och 14 och åter- kommer till det i betänkandets senare del när vi behandlar de olika kulturom— rådena.

Den största delen av förmedlingen och bruket av konst sker i dag inom privatekonomiska ramar. Det är dock inte alla typer av konst som är lönsam- ma att producera. Konstnärerna — undantagandes de stora och erkända nam- nen — har också en svag ställning på marknaden.

Även från den mottagande individens utgångspunkter har marknaden sina begränsningar. Valen får ske inom de gränser som producenter och distribu- törer har satt och den enskildes möjligheter att påverka utbudet är små.

Den privata marknaden kan inte ensam upprätthålla ett fullvärdigt konstliv. Det välkända och etablerade kommer som regel att ha större möjligheter att bli accepterat och därigenom också lönsamt att satsa på. Det tar tid för nya konstnärliga uttryck att få fotfäste om de inte har ett särskilt trendvärde. Ekonomiska överväganden kan leda till att marknaden inte befattar sig med sådant som efterfrågas sällan eller av en alltför liten grupp. Sådant som är okänt för en bredare publik, har en uttrycksform som är ny och annorlunda eller som ställer stora lcrav på mottagaren riskerar därigenom att aldrig bli till- gängligt.

Det offentliga måste stödja viktig konstnärlig verksamhet som inte funge- rar på marknadens villkor. Sådana brister som kan motivera att staten agerar är bl.a. att utbudet är smalt, att mångfalden saknas, att konstnärerna inte har rimliga villkor för sin insats eller att det som erbjuds är undermåligt. En ut- gångspunkt för statens och kommunernas agerande på kulturens område är samtidigt att inte göra det andra kan göra lika bra eller bättre. Insatser bör så långt möjligt inriktas på att stimulera andra att bedriva verksamhet

En uppgift för den nationella kulturpolitiken är att främja efterfrågan på konstnärligt arbete och utveckla kulturmötena. Folkbildningen, lokala före- ningar och andra organisationer har stor betydelse som konstfrämjare, konst- bildare och arrangörer av program och utställningar. Men om den ideella och kommersiella verksamheten inte garanterar en mångsidighet i utbudet eller rimlig fördelning över landet, kan den offentliga sektorn behöva gå in med aktiva åtgärder.

15.4. Konstnärernas ekonomiska villkor

Vi ska i detta avsnitt belysa de konstnärliga yrkesutövarnas ekonomiska för- hållanden. Några av de mest väsentliga ekonomiska förutsättningama för det fria konstskapandet och utövandet av konstnärliga yrken skapas inom upp- hovsrätts—, skatte-, och arbetsmarknadsområdena. Vi tar därför upp förhål- landen även inom dessa områden i detta och nästa kapitel.

Ordet konst använder vi för alla konstarter, ordet konstnär för alla yrkes- verksamma inom dessa konstarter. Vi delar på sedvanligt sätt in konstnärskå- ren i skapande konstnärer och utövande konstnärer.

Med skapande konstnärer avses konstnärer som utövar sin verksamhet utan något omedelbart underlag i form av en annan konstnärs arbete. Tydliga exempel är författare, bild- och formkonstnärer, tonsättare och dramatiker. De bedriver vanligtvis sitt arbete som fria yrkesutövare utan garanti för att detta ska ge någon inkomst. Sina inkomster får de från försäljning av sina alster, 233

från ersättningar för upphovsrätt eller för offentligt utnyttjande samt genom uppdrag, stipendier och liknande. Då de saknar anställning kan de defrni- tionsmässigt inte räknas som arbetslösa och kan följaktligen inte få arbetslös- hetsersättrring.

Med utövande konstnärer avses konstnärer som gestaltar eller tolkar ett av en skapande konstnär koncipierat verk. Tydliga exempel är dirigenter, musi- ker och sångare, regissörer och skådespelare. Deras gestaltning kan givetvis ha hög grad av självständighet, vara "nyskapande" i sin tolkning. Den ut- övande konstnären är ofta anställd av någon när han eller hon utför sitt arbete. Det kan vara allt från tillsvidareanställning till kontrakt om enstaka framföran- de. N är arbete frnns är inkomsten garanterad, när det inte frnns arbete är konstnären berättigad till arbetslöshetsersättrring.

Resonemanget är naturligtvis en renodling av två typer av konsmärligt ar- bete. I en hel del fall växlar konstnärema mellan de båda typerna. I andra fall stämmer inte den renodlade typbeskrivningen, t.ex. för fria teatergrupper, som ofta svarar för både det skapande och det uttolkande ledet i arbetet och som samtidigt är sina egna arbetsgivare.

Utvecklingen på kultur— och medieområdet innebär också en upplösning av vissa traditionella yrkesroller och tillkomsten av nya yrkesgrupper för vilka konstnärligt skapande eller utövande ingår i varierande grad. Slutligen är det så att vissa traditionella yrken har en stor spännvidd när det gäller arbetsinne- hållet.

Att definiera vem som är konstnär och därmed också att kunna ange antalet innebär följaktligen vissa svårigheter. Vårt intresse koncentreras på dem som är konstnärligt verksamma på ett sådant sätt att arbetet är av kultur— och konstnärspolitiskt intresse.

I utvärderingsrapporten belyses frågan med hjälp av material dels från SCB, dels från KLYS. En jämförelse mellan uppgifterna från SCB och KLYS uppvisar ett tydligt gemensamt drag, nämligen, att antalet konstnärer, som dessa själva definierar sig, mellan 1975 och 1990 ökat med närmare 40 %. Drygt hälften av konstnärerna bori någon av de tre största städerna med klar övervikt för Stockholm. Den procentuella ökningen av antalet konstnärer sedan 1974 har dock varit högre utanför storstäderna.

Om vi ser till könsfördelningen kan vi för konstnärskollektivet som helhet konstatera att antalet kvinnor ökat markant, med 87 % mellan 1975 och 1990, så att dessa 1990 utgjorde 45 % av samtliga konstnärer. Samma pro- portioner gällde för bildkonstnärer — 45 % kvinnor och 55 % män — efter det att antalet kvinnliga bildkonstnärer ökat med nästan 150 % sedan 1975. Av scenkonstnärema 1990 var 58 % kvinnor och av formgivarna 61 %. Bland författare och musiker dominerar männen med 68 respektive 73 %. Det är dock värt att notera att antalet kvinnliga musiker ökat med 100 % mellan 1975 och 1990.

Inkomsrförhdllanden

Av tidigare redogörelser och undersökningar (bl.a. ”Konstnärens villkor") har framgått att ett stort antal konstnärer lever under bekymmersamma eko— nomiska villkor.2 Det gäller alla kategorier. Medianinkomsten för vissa stora yrkesgrupper av upphovsmän och utövare varierade 1989 mellan 67 000 kronor (KRO:s medlemmar) och 154 000 kronor (medlemmarna i Sveriges yrkesmusikers förbund). Enligt Sveriges Författarförbund uppgick de skön— litterära författarnas medianinkonrster år 1993 till 115 000 kronor.

Statistiken är emellertid bristfällig och hämtad från olika undersökningar som inte är helt jämförbara. Det är stora skillnader i inkomster både mellan olika konstnärskategorier och inom de olika kategorierna. Tillsvidareanställda har av naturliga skäl en ekonomiskt säkrare tillvaro även om lönerna inom konstnärsyrkena i allmänhet inte är särskilt höga. Skillnaden mellan olika konsmärskategorier återspeglar att vissa konstarter är nrindre efterfrågade än andra. Skillnaden inom respektive kategori sammanhänger med det självklara förhållandet att vissa arbetsformer ger bättre inkomster än andra och att vissa konsmärer är mer framgångsrika än andra.

15.5. Den konstnärliga arbetsmarknaden

15.5.1. Obalans mellan utbud och efterfrågan

Ett av de mest karaktäristiska dragen på kulturarbetsmarknaden är den per— manenta obalansen mellan utbud och efterfrågan. Utbudet är större än efter— frågan.

Ökningen av antalet kulturskapare har de senaste decennierna också varit betydligt större än ökningen av antalet arbetstillfällen. Överetableringen och den strukturella arbetslösheten förefaller permanent. Den regionala obalansen är betydande med fortsatt koncentration till storstadsområdena.

Många konsmärer har alltså svårt att trygga sin försörjning genom arbete inom det konstnärliga området. Inkomsttillskott genom annat arbete är därför vanligt. Tangerande verksamhet, dvs. arbete som har nära beröring med konstnärsskapet, kan vara arbete som konstnärlig lärare, konstkritiker och studiecirkelledare. Även om sidoarbete oftast är föranlett av försörjningsskäl, kan det finnas andra motiv för att kombinera konstnärsskap med annat arbete. Många konsmärer kan se t.ex. kulturfönnedlande arbete som en naturlig och nödvändig del av sin konstnärliga gärning. Arbete vid sidan av det konstnär- liga kan även ge material och impulser till den konstnärliga verksamheten.

2 sou 199039: Konstnärens villkor. Betänkande av Konstnärsutredningen. 235

Det är svårt att i kvantitativa termer ange sysselsättningsgrad och arbets- löshet bland konstnärerna. Det hänger delvis samman med att det gängse ar- betslöshetsbegreppet inte passar in på denna grupp. Det gäller i första hand de konstnärsgrupper som inte har anställning. Arbetslöshetskassor finns för musiker, scenkonstnärer och journalister. Det är också många konstnärer som får ersättning genom kontant arbetsmarknadsstöd.

Arbetsmarknadsläget kan belysas med siffror från budgetåret 1992/93:

53 000 verksamma i konstnärliga och litterära yrken 13 700 arbetssökande i genomsnitt per månad 6 400 arbetslösa sökande i genomsnitt 2 300 deltagare i arbetsmarknadspolitisk åtgärd i genomsnitt

De 13 700 arbetssökande fördelade sig med 55 % på bild- och formom- rådet, 16 % på scenområdet, 16 % på tonområdet och 13 % på ord/medieområdet.

Obalansen mellan sökande och arbetstillfällen har tredubblats under 1980- talet med dess högkonjunktur. Antalet kvarstående arbetssökande per månad har enligt AMS statistik ökat från 13 700 1992/93 till 19 500 1993/94 och uppgick i september 1994 till 21 600. Under 1993/94 deltog i genomsnitt 1 300 arbetssökande i arbetslivsutveckling, 900 i arbetsmarknadsutbildning och 500—600 i beredskapsarbete.

Arbetslösa kassamedlemmar i procent (även icke-konstnärliga yrken)

1974 1985 1991 1994 Musiker 2,9 9,5 12,6 17,4 Teateranställda 4 9,1 12,4 20,6 Journalister 0,8 2,1 3,7 5,3

Redan under 1980-talets högkonjunktur ökade utbetalningarna ur arbets- löshetskassoma kraftigt. Det belyser den växande strukturella obalansen på kulturarbetsmarknaden. Konjunkturberoendet är inte särskilt stort, men varie- rar mellan yrkesgruppema.

15 .5.2 Strukturförändringar på kulturarbetsmarknaden

Yrkesområden förs samman och gränser mellan yrken förändras. _ Teknikutvecklingen för med sig att nya ”konstnärligt—tekniska” kompetenser efterfrågas. Datortekniken leder till att gränser förskjuts mellan yrkesgrupper verksamma inom medier och marknadsföring, men även inom områdena bild och form. Inom medierna växer nya typer av företag fram, som inom sig samlar olika verksamheter som handlar om television, radio, press, reklam,

informationslagring, informationsförmedling etc. Ytterligare gränsförskjut- ningar och gränsöverskridanden blir synliga i utvecklingen av en växande "upplevelsesektor'i

K ulrurarbetsmarknaden blir alltmer en uppdragsmarknad

Andelen fasta anställningar minskar. Kulturinstitutioner, särskilt teatrar och orkesterinstitutioner, minskar nu antalet fasta tjänster till förmån för frilans— engagemang även om förändringen inte är dramatisk. För musiker och scen- konstnärer innebär det tillfälliga anställningar för en pjäs, en spelning eller en turné. Anställningsperiodema tenderar också att förkortas. Samtidigt ställs krav på att frilansare ska vara utbildade i den senaste tekniken och tränade så att de kan gå direkt in i en produktion. Konstnären måste allt mer ägna sig åt att att göra sig synlig, marknadsföra sig och söka uppdrag.

Behovet av aktiva marknadsföringsåtgärder har också ökat med föränd- ringarna inom den offentliga sektorn: den fortgående decentraliseringen, bil- dandet av resultatenheter och införande av beställar—utförarrnodeller. Det har uppstått nya ”säljkanaler” och därmed behövs högre aktivitet för att få upp- drag. Den ökade rörligheten på arbetsmarknaden ställer särskilda krav på förmedlingen av uppdrag. Inom kulturområdet frnns sedan länge — vid sidan av Arbetsmarknadsverket — ett flertal organisationsförrnedlingar, centrum- bildningar och andra privata förmedlingsaltemativ för olika delområden. Efter avmonopoliseringen år 1994 av rätten att bedriva arbetsförmedling har fler aktörer etablerat sig och antalet agenturer, som marknadsför en mindre, av- gränsad grupp konstnärer, väntas öka ytterligare. Detta bidrar till svårigheter- na att få en samlad överblick över den totala arbetsmarknaden för konstnärer.

Korttidsanställningar varvas ofta med arbetslöshetsperioder. Arbetslös- hetsersättning blir en del av den inkomst den konstnärligt verksamme tvingas kalkylera med. I viss mån ingår det också i institutioners och fria teater- gruppers kalkyl för såväl löner/arvoden som personalens fortbildning. Enligt AMS bygger såväl offentliga kulturinstitutioner som fria kulturföretag upp planer och program för expansion och förändring där intäkter och ordinarie anslag inte räcker till. "AMS—bidrag” blir en del av den reguljära frnan- sieringen. Det leder till systemkonflikt då de arbetsmarknadspolitiska medlen efterfrågas som produktionsbidrag.

Egenföretagande och frilansverksamhet ökar generellt

Många yrkesverksamma inom kultur— och medieområdet bedriver sin konst- närliga verksamhet i egen firma Detta gäller i särskilt hög grad för bildkonst— närer, formgivare, filmare och journalister. Även skådespelare, musiker och andra kulturarbetare häri större utsträckning börjat registrera egen firma för

att arbeta på uppdragsbasis. Inom medierna pågår också en förskjutning mot ökad frilansverksamhet, där de joumalistutbildade nu möter konkurrens från andra grupper. Följden blir att många kulturskapare omväxlande går in och ur rollen som anställd respektive företagare, vilket ställer större krav på eget administrativt arbete och ger ökade svårigheter att vid arbetsbrist passa in i arbetsmarknadspolitikens stödsystem. En speciell form av företagande står bl.a. kooperativen på konsthantverksornrådet för. De bygger bl.a. på med- lemmarnas egen oavlönade arbetsinsats under återkommande perioder.

Några framtidsperspektiv

Vi har konstaterat att antalet personer som vill försörja sig på konstnärligt ar- bete de senaste decennierna ökat snabbare än efterfrågan på deras tjänster. Vi noterar också ungdomens stora intresse för gymnasieskolans estetiska pro- gram och medieprogram. Det finns en klar risk för att obalansen mellan utbud och efterfrågan på konstnärligt arbete kommer att öka ytterligare.

Samtidigt konstaterade AMS hösten 1994 att utvecklingen på kulturar- betsmarknaden har vänt uppåt. Nu finns ett ökande intresse för kultur som utvecklingsfaktor och som källa till kreativitet. Nya former för samverkan mellan kulturskapare och näringsliv prövas nu bl.a. under Arbetsmarknads- verkets medverkan.

Redan tidigare har de områden som handlar om upplevelser och kultur i vid bemärkelse expanderat. Den fortsatta medie— och teknikutvecklingen kommer också att få betydelse för antalet arbetstillfällen, osäkert dock hur stor betydelse och i vilken takt en ökning kan komma att ske.

15.5.3. Utbud, efterfrågan och prissättning

En avgörande drivkraft för dem som söker sig till konstnärlig verksamhet är lusten att uttrycka sig genom bild, musik, författarskap osv. Det är en starkt positiv kraft Men den innebär också att konstnärer är mindre mottagliga för marknadens signaler än de flesta andra yrkesutövare. Konstnärer är ofta be- redda att mycket långt acceptera dåliga arbetsförhållanden och låg levnads- standard innan de överväger att lämna den konstnärliga verksamheten. Det medverkar till att permanenta obalansen mellan utbud och efterfrågan, en obalans som — om den är stor — i det långa loppet inte är bra för någon, var- ken för den enskilde konstnären eller för konstlivet i stort. Det leder också till — större förväntningar på stöd från det offentliga än vad stat, landsting och kommuner kan stå för.

Få fria konstnärer kan i dag vid "förstagångsförsäljning" sätta ett pris på sina alster eller tjänster som motsvarar den arbetsinsats de lagt ner. Markna-

den tål i allmänhet inte den prisnivån. Det innebär att även den som säljer hyggligt eller har hyggligt med jobb inte när någon särskilt tillfredsställande inkomst. Undantag frnns och en del upphovsmän och utövare får sett över en längre tid en rimlig ersättning genom t.ex. royaltyn, biblioteksersättning eller STIM-pengar.

Konstnäremas arbetsfält kan sägas bestå av en privatmarknad och en insti- tutionell marknad. Den senare innefattar köpare och uppdragsgivare inom den offentliga sektorn och större företag. En del konsmärer är helt eller nästan helt hänvisade till den ena delmarknaden. För dem som kan arbeta mot båda del- marknaderna gäller att det i vissa fall råder olika prisnivåer på dessa. Det ger svårigheter att sätta "rätt" pris.

En del fria konstnärer, framför allt musiker och skådespelare, konkurrerar också med subventionerade utbud från kulturinstitutionema, vilket antingen tvingar frilansartister och fria grupper till underprissättning eller leder till att de går miste om uppdrag.

När det gäller avtalsfrågor eller frågor om prissättning på en fri marknad, är de kulturpolitiska möjligheterna att agera begränsade. Den institutionella marknaden har de senaste åren visat tecken på tillbakagång. Mindre statligt och kommunalt byggande har gett färre utsmyckningsuppdrag; i de kommu- nala besparingarnas och decentraliseringamas spår har följt mindre efterfrå- gan på skolteater och skolkonserter i många kommuner-, företagens benägen- het att satsa i kulturprojekt förefaller ha minskat; en del kulturinstitutioner har dragit ner på staben av fast anställd konstnärlig personal. Ett och annat tecken av motsatt slag har inte uppvägt tendensen till tillbakagång. Det är dock inte fråga om några radikala förändringar.

Möjligheter till ökad efterfrågan på den institutionella marknaden finns på tre plan.

Den första möjligheten ligger i att stat och kommun gör andra priorite- ringar. En period med mindre kultur än tidigare i skolor och förskolor har på många håll ökat medvetenheten om konstens och kulturens betydelse i bar- nens liv och i skolans och förskolans arbete. I många kommuner och lands- ting håller man också på att uppvärdera kulturen som en faktor som skapar en attraktiv och livskraftig ort eller region. Staten satsar på nytt för att stimulera konst i bostadsområden.

Den andra möjligheten ligger i att konstnärerna efterfrågas på ett bredare yrkesområde. Den konstnärliga kreativiteten, det konstnärliga kunskapssö— kandet, konstnärens kritiska skärpa kan i högre grad än i dag användas också utanför det rent konstnärliga arbetet, t.ex. i samspel med forskare, informa- törer och samhällsplanerare. Ett exempel är samarbetet mellan skulptörer, landskapsarkitekter och Vägverket kring frågor om broar och trafikplatser. Utbyggnaden av de elektroniska medierna öppnar också nya möjligheter både till arbete och för spridning av de konstnärliga resultaten och därigenom i bästa fall också av intresset för konst

Den tredje möjligheten ligger i att företagen börjar se på kultur med andra ögon än de traditionella, att se konst och kultur som en möjlighet att skapa ett rikare företags- och arbetsklimat och som ett sätt att forma en positiv bild av företaget.

Långsiktigt är det på den privata marknaden som nyckeln till ökade arbets- och inkomstmöjligheter ligger. Även en begränsad ökning av individernas intresse kan ge betydande förbättringar för konstnärerna. Om varje hushåll t.ex. under tio år köpte ett konstverk mer än man brukar göra under en tioårsperiod skulle den svenska bildkonstrnarknaden i fortsättningen årligen ligga på en nivå som med några hundra miljoner kronor överstiger dagens.

Det arbetsmarknadspolitiska intresset av att vidga den privata marknaden sammanfaller, på ett övergripande plan, med kulturpolitikens strävanden att öka delaktigheten och deltagandet i kulturlivet. Men man närmar sig frågan från två skilda utgångspunkter, den arbetslöses respektive den latent kulturin— tresserade individens. När kulturpolitiken vill vinna nya grupper för delta- gande och delaktighet kan det i en del fall ge färre omedelbara arbetstillfällen än om man erbjuder mer av välkända ting till en redan intresserad publik. Det kan också ge andra typer av arbetstillfällen. Prioriteringarna blir inte nödvän- digtvis desamma från arbetsmarknadspolitisk som från kulturpolitisk ut- gångspunkt.

Kulturvanor ändras långsamt. Att vidga delaktigheten i kulturlivet ger på sikt möjlighet till en påtaglig ökning av antalet arbetstillfällen. Men för att det ska inträffa behövs ett målmedvetet arbete med att möta det intresse som lig- ger latent. Uppsökande arbete, publikarbete, kulturpedagogiska insatser av olika slag, PR-verksamhet m.m. är åtgärder som behövs. Högre prioritering av detta inom kultursektorn och ökade möjligheter för arbetsmarknadspoliti- ken att stödja långsiktiga insatser av denna typ är en förutsättning. Samtidigt ger det omedelbart ett antal arbetstillfällen i det uppsökande arbetet

När det gäller sysselsättningseffektema för konsmärer av medieutveck- lingen frnns skilda bedömningar. Delvis kommer det att bero på i vilken ut— sträckning konsmärer vill gå in i delvis nya yrkesroller, arbeta med ny teknik och i medierna nya arbets- och produktionsformer.

15.6. Tillströmningen till de konstnärliga yrkena

Två viktiga orsaker till att många försöker försörja sig på konstnärligt arbete är stark motivation och de relativt goda möjligheterna till förberedande konst- närlig utbildning.

Det frnns många vägar att börja på för den som väljer den konstnärliga ba- nan. Gymnasieskolan, kommunala musikskolan, folkhögskolan, särskilda förberedande konstnärliga skolor samt studieförbundens cirkelverksamhet ger

möjlighet att ta de första stegen, antingen utbildningarna är avsedda som yr- kesförberedande utbildningar eller inte.

Den nya gymnasieskolan erbjuder ett estetiskt program. Det ger en allmän gymnasieutbildning med profilering mot olika konstområden. Den kan ge grunderna, men är inte en yrkesutbildning för musik, teater eller andra konst- närliga arbeten. Skolverket bedömer att om några år kommer kanske 10 000 elever per år att välja det estetiska programmet. Det ska jämföras med att ca 1 000 elever om året i den gamla gymnasieskolan valde en estetiskt inriktad utbildning. Till detta kommer medieprogrammet som för vissa kan bli första steget i en strävan att bli konstnärligt yrkesverksamma.

Den kommunala musikskolans betydelse som start för den som vill bli musiker inom en rad musikaliska genrer är allmänt omvittnad. Inte heller kommunala musikskolan är, ens för den som går där maximalt antal år, en förberedande yrkesutbildning. I ännu mindre grad gäller detta för de kultur- skolor, i dag ett 20—tal, som utöver musik i varierande grad inkluderar dans, bildkonst, teater samt film/video i sin verksamhet

Landets folkhögskolor erbjuder ett stort antal kurser inom det estetiska området. Konstnärsutredningen angav att det läsåret 1989/90 fanns ca 155 linjer med praktisk-estetisk inriktning vid 88 folkhögskolor.3 läsåret 1994/95 fanns musiklinje vid 43 folkhögskolor, teaterlinje vid 20, bild/bildkonstlinje vid 37, konsthantverk, slöjd, textil vid 33 och allmän estetisk linje vid 39 folkhögskolor. Dessa linjer är ett— till treåriga. Folkhögskolans linjer syftar i regel inte heller till en yrkesutbildning. En del har karaktär av förberedande yrkesutbildning, andra har inriktning mot t.ex. verksamhet inom förenings- livet. *

Det finns också ett antal särskilda skolor som erbjuder konstnärlig utbild- ning. Avsikten är framför allt att förbereda eleverna för tillträde till den högre konstnärliga utbildningen.

Slutligen finns det personer som utifrån studieförbundens studiecirkel- verksamhet går överi egen yrkesverksamhet. Studieförbundens cirkelverk- samhet har ingalunda ambitionen att vara yrkesförberedande, även om vissa studieförbund också driver förberedande konstskolor med undervisning på halvtid.

Elevplatsema inom den högre konstnärliga utbildningen är betydligt färre än inom de ovan uppräknade formerna för uttalat eller outtalat yrkesförbere- dande utbildning. De allra flesta som söker till den kommer inte in. Flask- halsen är mycket smal. Många övergår därför till yrkesverksamhet utan att ha gått igenom någon högre konstnärlig utbildning.

Slutligen är det en allmän uppfattning att den högre konstnärliga utbild- ningen inte ger särskilt mycket insikter i konsmärsskapets världsliga problem:

3 Se not 2.

arbetsmarknad, marknadsföring, skatter och avgifter osv. Det torde i ännu högre grad vara fallet med de förberedande utbildningarna

Det är alltså bara en liten del av dem som arbetar konstnärligt som fått möjlighet att få grundlig utbildning på sitt område, vilket är ett problem. Särskilt folkhögskolomas kurser ger tillräckligt mycket för att eleverna ska känna att de kommit en bit på väg och vill gå vidare, men för de flesta inte så mycket att de fått ett tillräckligt yrkeskunnande. Detta sagt i medvetande om att högre konstnärlig utbildning inte är någon fullständig garanti för yrkes- mässig framgång eller att kort utbildning inte är något absolut hinder för framgång.

Med den permanenta obalans som råder på kulturarbetsmarknaden ligger det nära till hands att överväga att försöka begränsa tillströmningen till de konstnärliga yrkena. Men det strider samtidigt mot vissa grundtankar både i kulturpolitiken och utbildningspolitiken.

En bärande idé i dagens utbildningspolitik är elevens fria val. Den är ge- nomförd både i gymnasieskolan och inom högskoleväsendet. Folkbildning- en, studieförbund och folkhögskolor, har fått allt större frihet att göra egna prioriteringar.

Konstens betydelse för ett rikt och mångsidigt kulturliv och för den en- skildes och samhällets välfärd gör inskränkningari utbildningsmöjlighetema kulturpolitiskt motsägelsefulla. De skulle motverka mångfalden. De minskar den bas ur vilken de unika och banbrytande konstnärliga resultaten växer. Att många börjar vandra den konstnärliga banan är viktigt därför att det är så svårt att veta vilka som till slut blir betydande konsmärer. Det är också efter- strävansvärt att många, verksamma inom många områden och i många olika funktioner, har egna insikter i konstnärligt arbete. Folkhögskolomas kurser fyller för många en sådan funktion. Det estetiska programmet och mediepro- grammet i gymnasieskolan kan komma att göra det för ännu fler.

Vi förordar därför inga inskränkningar i utbildningen men däremot effekti- vare information om arbets- och försörjningsmöjlighetema på konstens om- råde, bättre utbildning i konstnärsskapets "världsliga" sidor, bättre sam- ordnade signaler från instanser på kultur- och arbetsmarknadsområdet till per- soner som har permantenta försörjningssvårigheter som konstutövare samt, inte minst, satsning på att öka efterfrågan på konst i alla dess former.

Alla som söker gymnasieskolans estetiska program och medieprogram, folkhögskolomas estetiska linjer och förberedande konstskolor bör i fortsätt- ningen få hårdhänt realistisk information om utsiktema, dels att komma in på högre konstnärlig utbildning, dels att kunna försörja sig i yrket. Den infor- mationen bör sedan återkomma under hela den förberedande yrkesutbild- ningen. Skolledare och lärare bör känna ett stort ansvar för att avråda elever som inte har unika förutsättningar från att satsa på konstnärsskap.

Alla som genomgår konstnärlig utbildning måste få en ordentlig kunskap i frågor om marknadsföring, försäljning, kontraktsskrivning, skatter och so-

ciala avgifter o.dyl. Det finns mycket stora brister i det avseendet i dag. Att få elever att spontant intressera sig för dessa frågor gör det ännu angelägnare att skolorna tar sitt ansvar.

Vi ser det inte som någon lösning att genom en utökning av antalet platser inom den högre konstnärliga utbildningen skapa bättre balans mellan utbudet av förberedande utbildning och högre utbildning. Däremot är det angeläget att yrkesverksamma konstskapare och utövare får en bättre chans att lyckas konstnärligt och att klara sin försörjning i konstnärsyrket genom en möjlighet att genomgå fort- och vidareutbildning vid de konstnärliga högskolorna. Ett sådant system skulle innebära ytterligare fördelar. De utbildningsansvariga skulle få en återkoppling från yrkeslivet och perspektiv på eventuella brister i innehållet i grundutbildningen på högskolan. Mötet mellan två elevkategorier med olika grader av erfarenhet skulle också kunna vara berikande för bägge parter.

En del konstnärer har så stora och permanenta svårigheter att försörja sig på sitt konsmärsskap att den ekonomiskt enda rimliga utvägen är att söka sig till ett annat yrke, antinget ett s.k. tangerande yrke eller till något helt annat. Här måste signalerna från kulturområdet och från arbetsförrnedlingen vara så samstämda som möjligt. Om man med regelbundet återkommande arbets- marknadsinsatser, vilket har förekommit, hjälper konstnärer som inte möter någon naturlig efterfrågan att hålla sig kvar i yrket, gör man i de flesta fall både personerna och konsten en otjänst Vi återkommer till detta i kapitel 16.

Eftersom de flesta undersysselsatta konstnärer skulle berika kulturlivet om de fick möjlighet att utöva sitt konstnärsskap fullt ut, är den viktigaste åtgär- den naturligtvis att stimulera intresset för och efterfrågan på deras insatser.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi

— att det konstnärliga skapandet har en utforskande och experimentell karaktär och därigenom en fömyande och vitaliserande effekt på samhället, — att det konstnärliga arbetet måste ha generösa villkor inte trots att det ”stör” den trygga ordningen utan just på grund av detta, — att ett samhälleligt stöd till konsmärlig verksamhet bör ses som en investering i nya idéer och produkter på samma sätt som samhälleliga stöd till vetenskap, forskning och utveckling,

I kapitlet föreslår vi

samma byggs ut vid de konstnärliga högskolorna.

att det måste ställas krav på kvalitet på det konstnärliga arbetet. Vad som är kvalitet bestäms i ett växelspel mellan konstnär och publik, att antalet konsmärer har ökat med närmare 40 % de senas— te 20 åren och att denna ökning har varit betydligt större än ökningen av arbetstillfällena, vilket lett till en markant obalans mellan utbud och efterfrågan, att den konstnärliga arbetsmarknaden genomgått ett antal struk- turförändringar som bl.a. inneburit att andelen fasta anställningar minskar och verksamheten i högre grad bedrivs i egen regi och i frilansform, att de grundläggande mekanismerna för utbud, efterfrågan och prissättning på arbetsmarknaden för konsmärliga yrkesutövare har vissa särdrag, som skiljer den från andra delar av arbetsmark- naden, betydelsen av effektivare information i utbildningssammanhang om arbets- och försörjningsmöjlighetema på konstens område och bättre utbildning i konsmärsskapets "världsliga" sidor som mark- nadsföring, bokförings- och skatteregler m.m.

att fortbildning och vidareutbildning för konstnärligt yrkesverk-

16 En samlad konstnärspolitik

Kulturpolitiken bör bl.a. syfta till att skapa bästa möjliga förutsättningar för att det yrkesmässiga konstnärliga arbetet kan utvecklas i den riktning som målen för kulturpolitiken anger. Det förutsätter samspel mellan åtgärder inom olika samhällsområden; i första hand kultur-, upphovsrätts-, skatte-, social-, utbildnings- och arbetsmarknadsorrtrådena. Inom kulturpolitikens ram behövs en samlad konstnärspolitik.

Regeringen har senast 1991 angett att utgångspunkterna för konstnärspoli- tiken

"är att medverka till att öka arbetstillfällena och avsättningen för konstnärliga verk, och därutöver i olika former kompensera konsmärema för att allmänheten i vissa fall har tillgång till konstnärliga verk och prestationer. Vidare är det angeläget att konstnärer tidvis får ägna sig åt utvecklingsarbete utan tanke på att det skall ge omedelbar förtjänst. Avvägningen mellan skilda insatser skall ske i samråd med konstnäremas organisationer". 1

Vi har konstaterat att den privata marknaden är dominerande när det gäller efterfrågan på konstnärliga prestationer. Ett första led i en samlad konstnärs- politik bör därför vara att skapa förutsättningar för att kulturmärknaden ska kunna fungera så väl som möjligt. I vissa fall kan spelregler behöva ses över eller kompletteras. Det gäller upphovsrätten och stöden för att trygga mång- falden i utbudet, spridningen utanför de stora befolkningscentra eller folk- bildningens möjligheter att anlita yrkesverksamma konstnärer.

Stat, landsting och kommuner är betydelsefulla konsumenter t.ex. genom inköp till bibliotek, beställningar och inköp av bildkonst och konsthantverk, anlitande av teater-, dans- och musikgrupper, fotografer och journalister. Att de offentliga organen använder konsten där den kan ha något viktigt att till- föra medborgarna har självfallet betydelse för det konstnärliga arbetets vill- kor.

Delar av kulturverksamheten kommer aldrig att kunna finansieras av en- skilda. Det gäller t.ex. ersättning för inskränkningari upphovsrätten, konst- närlig utbildning, det mesta i kulturinstitutionemas verksamhet, mycket av ut- rymmet för experiment och utvecklingsarbete och en del annan verksamhet utanför institutionerna, vissa konstarter, genrer eller verksamhetsformer med litet publikunderlag samt delar av det internationella kulturutbytet. Här har det

1 Prop. 1990/91:100,bi1.10 s. 19.

offentliga ett ansvar — som också ska ses i ljuset av en samlad konstnärs— politik.

Skattesystemet, socialförsäkringssystemet och arbetsmarknadspolitiken omfattar konstnärerna lika väl som övriga medborgare. Många grupper har förhållanden som inte helt passari dessa stora system. Det gälleri ganska hög grad för konstnärerna och det konsmärliga arbetet. Avvägningen mellan att generella system inte kompliceras av mängder av undantag och att rimlig hän- syn tas till skilda förutsättningar för olika medborgargrupper och verksam- hetsområden är svår. Konstnärema har alltid haft svårt att få gehör för ön- skemål om anpassning av systemen till deras särskilda förhållanden. Problemet kräver fortsatt uppmärksamhet och vi tar upp några sådana frågor i följande avsnitt.

Konstnärspolitiken är ett medel för att förverkliga de kulturpolitiska målen. En konstnärspolitik enbart bedriven inom ramen för kulturområdet har be- gränsad räckvidd — vissa effekter är omöjliga att uppnå inom det egna områ- det. Den statliga kulturpolitiken måste därför agera så att den koordinerar och väger samman resultaten av utveckling och åtgärder inom flera samhällsom- råden, där det omedelbara ansvaret är fördelat mellan olika parter.

Vi anser att en samlad statlig konstnärspolitik bör verka genom att

— stödja och stimulera kulturproduktion som annars har svårt att hävda sig, — främja efterfrågan och vidga arbetsmarknaden, — inköpa konsmärliga verk, — garantera ersättning för offentligt utnyttjande av konstnärliga verk, — ansvara för högre konstnärlig utbildning samt stöd till forskning och konstnärligt utvecklingsarbete, —- ge stöd till konstnärliga experiment och tillfälle till arbetsro under längre eller kortare perioder, — verka för att skattelagstiftningen tar rimlig hänsyn till konstnärernas spe- ciella arbetsförhållanden, — verka för att arbetsmarknadspolitiken anpassas också till den konstnärliga arbetsmarknaden.

Kapitlet är disponerat så att vi först behandlar upphovsrättsfrdgorna, som vi anser ha grundläggande betydelse för det konstnärliga arbetet Därefter tar vi upp vi de statliga ersättningarna, som i stor utsträckning motiveras av att de utgör kompensation för inskränkningar i upphovsrätten. Vi går sedan vidare till de olika formerna av bidrag där vi först diskuterar frågan om det är möjligt att finna en form för ett generellt konstnärsstöd och sedan behandlar vi olika selektiva stödformer. Därefter markerar vi kort vissa skattefrågor och avslutar kapitlet med en genomgång av samspelet mellan arbetsmarknadspolitik och kulturpolitik på det konstnärliga området.

16.1. Upphovsrättsfrågor

Upphovsrätten syftar till att stimulera konstnärligt och litterärt skapande. Den ger upphovsmän och andra rättighetshavare möjligheter att få ekonomiskt ut- byte av att deras prestationer utnyttjas av andra. Upphovsrättssystemet skyd- dar också de investeringar som behövs för produktionen av material inom kultur-, medie- och inforrnationssektorema.

Upphovsrätten stärker upphovsmannens ekonomiska ställning och ger ut- byte i proportion till hur framgångsrik han eller hon är på marknaden. De upp- hovsrättsliga ersättningarna belastar inte statsbudgeten utan betalas direkt av nyttjama enligt överenskommelse med rättighetshavama, vilka genom olika organisationer själva beslutar hur medlen ska disponeras. Upphovsrätten gäl- ler för både bra och dålig konst, vilket innebär att man inte med upphovsrätten som instrument kan göra en målinriktad kulturpolitisk insats.

Lagsdftningen tillämpas på svenska verk och prestationer. Upphovsrätten har dock en stark internationell prägel. Till följd av Sveriges anslutning till olika internationella konventioner tillämpas lagstiftningen i betydande ut- sträckning också på verk och prestationer med utländskt ursprung.

På grund av den tekniska utvecklingen befinner sig upphovsrätten i en dy- namisk utvecklingsfas. Tjänster inom kulturområdet sprids allt effektivare och gränser mellan stater får allt mindre betydelse. Det medför nya utma- ningar för lagstiftningen.

Upphovsrättsfrågoma har fått en allt större ekonomisk och politisk betydel- se i Sverige och andra länder. De har därför behandlats intensivt inom EU och i GA'IT—sammanhang.

Upphovsrättens huvudpn'nciper

Kärnan i det upphovsrättsliga systemet är att upphovsmän i lag tillerkänns en tidsbegränsad ensamrätt att bestämma över vissa typer av användning av de- ras verk och prestationer. Rättigheterna varar normalt i 50 år efter upphovs- mannens död. I upphovsrättslagen (URL) finns också bestämmelser om rät— tigheter som anses stå upphovsrätten nära, s.k. närstående rättigheter.2 De ger utövande konstnärer, producenter av fonogram och frlmverk samt radio- och tv—företag vissa rättigheter att bestämma över hur deras verk utnyttjas. Upphovsrättslagen tar upp dels den s.k. ekonomiska rätten eller förfogan- derätten, dels ett skydd för ideella eller personliga intressen, den s.k. ideella rätten. Den ekonomiska rätten innebär dels en rätt att framställa exemplar av verket, dels rätten att göra verket tillgängligt för allmänheten. Den ideella rätten innebär i princip att upphovsmannen ska anges när exemplar av verket framställs eller görs tillgängligt. Upphovsmannen har också rätt att motsätta

2 Lagen (l960:729) om upphovsrätt till litterära och konsmärliga verk.

sig att verket ändras eller att det görs tillgängligt på sådant sätt att upphovs— mannens anseende eller egenart kränks.

Upphovsmannen kan överlåta eller upplåta sin ekonomiska ensamrätt. Den ideella ensamrätten kan inte överlåtas.

Inskränkningar i upphovsrätten

Utgångspunkten för upphovsrätten är att upphovsmannen ska förbehållas rätt att tillgodogöra sig allt utnyttjande av verket som har ekonomisk betydelse. Den ekonomiska ensamrätten gäller dock inte undantagslöst. Av hänsyn till olika allmänna intressen har en rad inskränkningar gjorts. Dessa inskränk- ningar har huvudsakligen tre orsaker:

-— det är praktiskt omöjligt att kontrollera utnyttjandet, — allmänhetens tillgång till de konsmärliga verken anses behöva garanteras, — kostnadsskäl.

Inslcränkningama innebär bl.a. att

— kopior får framställas för enskilt bruk, — exemplar får framställas i blindskrift eller som talböcker för synskadade m.fl., — en viss rätt att fritt sprida och visa exemplar av verk.

Bestämmelser om fritt utnyttjande av skyddade verk innebär de mest långtgående inskränkningama i ensamrätten. Det finns ett flertal bestämmelser om fritt utnyttjande i 2 kap. URL.

En annan form av inskränkningar utgörs av tvångslicensbestämmelser som innebär att rättighetshavaren inte kan motsätta sig utnyttjandet, men har rätt till ersättning för detta.

Lagen har också bestämmelser om avtalslicens, vilket innebär att rätten att ingå avtal tillerkänns den organisation som företräder flertalet upphovsmän inom aktuellt område. I licensbestämmelsen föreskrivs regelmässigt att avtalet ska tillämpas också för upphovsmän som inte företräds av organisationen i fråga.

Typiska upphovsrättsliga ersättningar är royalties, framförandeersättnin gar som tas in via föreningar som STIM och SAMI, fotokopieringsersättning via BONUS, radio— och tv-ersättning viaavtalslicenser samt gottgörelse för ut- nyttjande via tvångslicenser. Bildkonst Upphovsrätti Sverige (BUS) är den organisation som bevakar bildkonsmäremas upphovsrätt. Författarna och journalisterna har nyligen bildat en egen upphovsrättsorganisation.

Biblioteksersättning, talboksersättning och särskilda ersättningsinsatser för utlåning av musikaliska verk från bibliotek har principiell anknytning till upp- hovsrättsområdet genom att de utgör kompensation för inskränkningar i upp- hovsrätten. Formellt är de dock offentligrättsli ga ersättningar.

När en upphovsman träffar avtal om utnyttjande av verk som han eller hon fortfarande äger — som när det gäller att ställa ut bildkonst och upphovsman- nen får utställningsersättning för att utställaren under begränsad tid får använ- da konstverken — är det inte fråga om upphovsrättslig ersättning. Här är det fråga om den rätt som tillkommer upphovsmannen när denne tillhandahåller en "vara” eller en tjänst mot kontant betalning. Upphovsmannen har full förfo— ganderätt över sitt verk och kan välja på vilka villkor det ska få användas.

Upphovsrättens ökande betydelse i dagens samhälle

Det är svårt att exakt mäta förädlingsvärdet av upphovsrättsligt skyddade als- ter. Upphovsrättsutredningen publicerade 1983 en studie avseende år 1978 där inkomsten av ”upphovsrätts-aktivitet" i Sverige totalt (inkl. industriell forskning och utveckling, tillverkningsindustri m.m.) beräknades till 9 miljarder kronor eller 2,6 % av BNP. Hur stor del av dessa inkomster som tillfaller upphovsmän på det konstnärliga området är svårt att klargöra. Vad som med säkerhet kan konstateras är att upphovsrättigheter inom kulturområ— det i de industrialiserade länderna har en avsevärd ekonomisk betydelse. I vissa fall, såsom när det gäller Förenta Staterna, har kulturindustrin ett ex— portvärde som överstiger de flesta andra branschers.

Den klassiska upphovsrättens kärna låg i användningen av verk, framför allt böcker, konst, musik och filmer, i traditionella former. Den tekniska ut- vecklingen under de senaste 20—30 åren har lett till ett intensivt och omfattan- de utnyttjande av skyddade verk. Nutida teknik har dels möjliggjort nya kate- gorier av verk, t.ex. datorprogram och databaser, dels skapat nya sätt att sprida skyddade verk. Exempel är de massutnyttjanden som sker genom ka- bel-tv, satellitöverföring, den utbredda hemkopieringen av ljud- och bildband och fotokopiering av böcker, tidningar och tidskrifter som skeri undervis- ning och arbetsliv.

Till detta kommer så den digitala utvecklingen med de nya interaktiva mul- timediema som tillsammans med ökad ägarkoncenuatr'on inom medie- och musikbranschema kommer att innebära en ökning av upphovsrättens kultur- politiska och handelspolitiska betydelse.

Förändringarna kräver en översyn av den upphovsrättsliga regleringen. Inom Justitiedepartementet kartläggs för närvarande digitalteknologins inver- kan på det upphovsrättsliga systemet. För IT-området som helhet gäller att många juridiska begrepp och regelsarnmanhang måste ses på ett nytt sätt. Frågor om t.ex. elektroniska dokument skär tvärs genom traditionella rättsre— gelområden, frågor om rätten till information aktualiserar också informations- frihet, konkurrensfrågor, integritetsskydd osv.

Förutom den tekniska utvecklingen kan förändringar i den internationella lagstiftningen komma att påverka de upphovsrättsliga villkoren. EU har starkt

engagerat sig i de upphovsrättsliga frågorna och arbetat för att uppnå en större europeisk harmonisering.

Det föreligger emellertid en risk för att det internationella upphovsrättsliga harrnoniseringsarbetet på grund av intressekonflikter försenas eller inte leder till resultat och att angelägna reformer inom Sverige skjuts på framtiden om strategin är att avvakta gemensamma europeiska ställningstaganden. Vi före— språkar istället synsättet att svenska lagstiftningsåtgärder och aktiva insatser av nordiska myndigheteri samverkan med kulturlivets organisationer är ett sätt att påverka den internationella utvecklingen.

Aktuella upphovsrättsfrågor

Regeringen har under våren 1995 lämnat två olika förslag som syftar till att stärka det upphovsrättsliga skyddet.3

För det första föreslår regeringen att det införs bestämmelser om s.k. droit de suite för bildkonst. Upphovsmannen ska ha rätt till en särskild ersättning på 5 % av försäljningspriset när exemplar av hans konstverk säljs vidare. Rätten till ersättning ska bara gälla vid yrkesmässig försäljning. Försäljningar som understiger ett visst minsta pris ska inte heller ge rätt till ersättning. Liknande regler frnns redan i flera europeiska länder, också i Norden.

För det andra föreslår regeringen att skyddstiderna, i enlighet med ett be- slutat EU-direktiv, ska förlängas från dagens 50 år till 70 år efter upphovs- mannens död. Den nya skyddstiden ska också gälla i de fall där skyddstiden redan har gått ut enligt de gamla bestämmelserna. Särskilda regler ska skydda dem som börjat förfoga över verket under den fria tiden.

Riksdagen kommer under hösten 1995 att ta ställning till förslagen. Frågan om den upphovsrättsliga ersättningen ska kombineras med en of- fentligrättsli g avgift på vidareförsäljning av bildkonst, som inte omfattas av något upphovsrättsligt skydd, kommer enligt propositionen att utredas vidare.

Bedömningar och förslag

Ett förstärkt upphovsrättsskydd, som grund för bättre upphovsrättsliga er- sättningar, skulle stimulera den skapande verksamheten. Det skulle också öka konsmäremas möjligheter att leva på intäkterna från sina alster.

Enligt vår uppfattning bör man inför varje fråga om kulturpolitiskt stöd fråga sig om det har gjorts tillräckligt på upphovsrättsområdet för att göra konstnäremas utgångsposition så bra som möjligt. Det är först när ersättningar - på marknaden eller gottgörelser för inskränkningar i upphovsrätten inte räcker till som bidragssystem blir aktuella. Det upphovsrättsliga perspektivet bör

3 Prop. 1994/95:151: Drait de suite och längre upphovsrättsligt skydd.

ständigt hållas levande och på ett helt annat sätt än tidigare behandlas som ett kulturpolitiskt instrument

Utgångspunkten är att varje yrkesmässigt eller systematiskt utnyttjande av upphovsmännens prestationer bör medföra ersättning till upphovsmännen.

Vår principiella uppfattning är att inskränkningar i upphovsmannens en- samrätt bör ske så lite som möjligt. De bör aldrig göras för att tillgodose enbart ekonomiska intressen, oavsett om dessa är allmänna eller enskilda. Om inskränkningar i upphovsrätten anses nödvändiga bör man välja de för upp- hovsmännen minst ingripande åtgärderna. Om staten beslutar om inskränk- ningar i upphovsrätten för att tillgodose allmänhetens intressen bör staten kompensera upphovsmännen. När det är möjligt bör omfatmingen av kom- pensationen fastställas efter förhandlingar.

Reglerna om inskränkningar fick sin nuvarande utformning år 19914 Enligt dessa är det tillåtet att framställa exemplar för enskilt bruk. Denna möj- lighet utnyttjades tidigare främst för kopiering av böcker och tidskrifter. Numera används kopieringsmöjligheten i betydande omfattning för att spela in musik och tv—program på kassetter. Detta påverkar givetvis försäljningen av fonogram och annat inspelat material och rrrinskar därigenom upphovs— männens och andra rättighetshavares inkomster.

I Sverige har frågan om hemkopiering tidigt uppmärksammats. Under åren 1982—1992 fanns en skatt på ljud- och videokassetter. En mindre del av skatten tillföll upphovsmännen. Alltsedan skatten avskaffades har det diskute- rats om en upphovsrättslig bandavgift ska införas. Frågan är även aktuell inom EU. För närvarande utgår ett kulturpolitiskt grundat kompensationsbi- drag till de berörda upphovsmännen.

Ett sätt att komma till rätta med detta problem är att införa en avgift på oin- spelade band — eventuellt även på inspelningsutrustning — och låta viss del av avgiften tillfalla rättighetshavama som kompensation för hemkopieringen. En sådan avgift finns i bl.a. Danmark, Finland, Island, Tyskland och Frankrike.

Beträffande STIM vill vi aktualisera två frågor. Den ena gäller statens en- gagemang i STIM, den andra formerna för att lösa konflikter mellan STIM och de organisationer som använder musik i sin verksamhet och som har att betala upphovsrättsligt grundade avgifter.

Staten utser i dag ordförande och två ledamöter i STIM:s styrelse. Det förlänar organisationen ett drag av statlig instans som inte stämmer med dess roll som partsföreträdare för upphovsmännen. Vi föreslår att staten i framti- den inte utser ordförande eller ledamöter i ST IM :s styrelse.

Om konflikt inträffar mellan STIM och någon av dess motparter och par— tema inte själva löser den frnns ingen annan form för konfliktlösning än att till slut föra frågan till domstol. Den typ av medling som förekommer på arbets—

4 Prop. 1992/93:214. bet. r992/93:LU44. rskr. 1992/93:413.

marknaden förefaller oss ligga närmare till hands som form för konfliktlös- ning. Vi föreslår att frågan ses över. Sammanfattningsvis anser vi att

— upphovsrättslagen bör ses och användas som en av kulturområdets grundläggande lagar och att upphovsrättsfrågoma bör vara aktiva instru- ment i kulturpolitiken, — upphovsmännen i princip bör få ersättning i proportion till de intäkter som varje nyttjande av deras verk genererar, — den tekniska utvecklingen noga bör följas så att den lagstadgade upphovs- rätten inte urholkas. Vidare anser vi att pågående arbete i olika internatio- nella organ noga bör följas, så att den svenska lagstiftningen kan utvecklas i samma takt som övriga länders. Ansvaret för dessa uppgifter vilar i första hand på regeringen, som fortlöpande bör samråda med berörda myndighe- ter och organisationer om pågående arbete.

16.2. Statliga ersättningar och bidrag

I detta avsnitt tar vi upp de statliga ersättningar och bidrag som går direkt till upphovsmän och utövare. Vi tar då inte upp statligt stöd till institutioner, fö- retag eller organisationer, även om pengarna används för att engagera och er- sätta konstnärer. Vi tar inte heller upp bidragen till fria grupper för att de ska ge teater- och dansföreställningar respektive konserter. Beställningar och in- köp av konstverk samt utställningsersättning tas inte heller upp. Alla dessa frågor berörs i senare kapitel.

Med ersättningar menar vi de medel staten tillför upphovsmän eller utövare på grund av inskränkningar i upphovsrätten eller därför att upphovsrättslig reglering saknas, men det offentliga utnyttjandet är av sådan omfattning att det måste anses kulturpolitiskt rimligt att ersättning utgår. Dessa ersättningar är ofentligrättsliga. Ersättningar kan sägas utgå i mer eller mindre tydlig pro- portion till utförda prestationer.

Med bidrag avser vi medel som syftar till att prestationer ska kunna ut- föras. En huvudfråga är om bidrag i första hand bör vara generella eller se- lektiva.

16. 2 . 1 Ersättningar

Först av allt vill vi peka på en viktig principiell skiljelinje inom ersättnings- systemen. Ersättningarna kan antingen vara individuellt eller kollektivt beräk- nade. Individuellt beräknad ersättning kan fördelas på respektive upphovs- man med hänsyn till hur mycket hans verk har utnyttjats. Fördelningen regle- ras då i en statlig förordning. Kollektivt beräknad ersättning är en samlad er-

sättning för ett utnyttjande där beloppet bestäms enbart genom en kulturpoli- tisk prövning och sedan fördelas efter principer som bestäms av respektive fördelningsorgan.

De offentligrättsliga ersättningarna karaktäriseras bl. a. av att

— nyttjama inte betalar ersättning för sitt utnyttjande. Avgifter som har sam- band med ersättningen kan dock förekomma, — ersättningens totala storlek i varierande utsträckning har samband med ut- nyttjandet. Biblioteksersättningen är helt relaterad till det totala biblioteks- utnyttjandet. När det gäller visningsersättningen för offentlig konst eller ersättning för utlåning av musik på bibliotek finns inga sådana samband, — ersättningarna är offentligt finansierade och den totala storleken bestäms av riksdagen. När det gäller biblioteksersättningen sker detta på grundval av en förhandlingsöverenskommelse mellan staten och upphovsmännen, — fördelningen sker huvudsakligen genom de statliga organen Konstnärs- nämnden och Författarfonden, — fördelningsorganen själva anger kriterier för fördelningen utom beträffan- de biblioteksersättningens författar- och översättarpenning.

Statliga ersättningar till konstnärliga upphovsmän och utövare utgår i form av

— biblioteksersättning till författare m.fl. upphovsmän för att litterära verk lånas ut på bibliotek, — talboksersättnin g till författare och översättare för utnyttjande av deras verk i form av talböcker och taltidningar, — särskilda insatser för upphovsmän inom musikområdet samt musiker och sångare för biblioteksutlåning av musikaliska verk, — ersättning till rättighetshavarna på musikområdet för verkningarna av pri- vatkopiering av fonogram, — visningsersättning till bildkonstnärer för att deras verk i offentlig ägo vi- sas.

Enligt våra tilläggsdirektiv ska vi utvärdera gällande form för bibliotekser- sättning med avseende på förhandlingsordning, anslagskonstruktion och för- delningsorganisation. Vi ska samtidigt bedöma om nuvarande ordning för er- sättning för utlåning på bibliotek av ljudupptagningar av litterära och musika- liska verk tillgodoser EG:s direktiv 92/1 OO/EEG.

Frågorna kräver mer arbete än vad utredningen haft möjlighet att lägga ner i slutskedet av sitt utredningsuppdrag. Vi föreslår därför ett fortsatt arbete för att belysa dessa frågor. I detta bör även ingå att mer generellt analysera för- hållandet mellan upphovsrättsliga och offentligrättsliga ersättningar till konst- närer samt utarbeta förslag om riktlinjer för och närmare utformning av de of- fentligrättsliga ersättningarna. I sammanhanget bör också beaktas att Svensk folkmusikfond, som bildades 1978 som svar på krav på upphovsrättsmedel till utövarna av traditionell folkmusik, har upphört att fungera.

Även om vi inte prövar biblioteksersätmingssystemet i de delar som rör förhandlingsordning, anslagskonstruktion och fördelningsorganisation finns

det ändå anledning att notera några karaktäristiska grunddrag i sättet att umytt— ja de medel som tillförs Författarfonden. En dryg tredjedel fördelas som sta- tistiskt beräknade författar— och översättarpenningar till upphovsmännen i viss relation till hur deras verk har använts på biblioteken. Två tredjedelar av medlen används för selektiva stödinsatser, vilket gör att vi har anledning att återkomma till dessa i ett senare avsnitt

Visningsersättning är ett sätt att kompensera upphovsmännen kollektivt för rätten att visa den bild- och forrnkonst som förvärvats av offentliga institutio- ner. En mindre del av det samlade ersättningsbeloppet har tidigare fördelats som individuell ersättning. Sedan budgetåret 1993/94 fördelas hela beloppet som selektiva bidrag utan något inslag av koppling till individuella rättigheter.

Denna förändring har kritiserats från konstnärshåll. Kritiken har ett visst fog för sig. Om ersättrringsbegreppet och principen ska ha någon reell mening bör det inte helt frikopplas från den enskilde konstnärens rätt till ersättning när denne uppfyller vissa objektivt angivna krav, som t.ex. att ha ett bestämt

'antal konstverk i offentlig ägo. Det är en tydlig kvantitativ regel som inte krä-

ver någon subjektiv och selektiv kvalitetsprövning.

Frågan har behandlats av riksdagen under våren 1995. Enligt Kulturut- skottets mening kan det finnas skäl att närmare överväga frågor som rör bidrag som anses ha viss anknytning till upphovsrätt, exempelvis s.k. individuell visningsersättning. Utskottet anser därför att regeringen bör se över de regler om ersättningar till bildkonstnärer som kan ha denna anknyt- ning och därefter återkomma till riksdagen med de förslag som översynen kan föranleda.

Vi föreslår att ett anslagsbelopp motsvarande vad som genomsnittligt ge- nom dren utgått som individuell visningsersättning bryts ut ur Sveriges bild- konstnärsfond. Därigenom renodlas visningsersättningen och skiljs från de övriga stöden till bild- och formkonstnärer. Den personliga visningsersätt- ningen bör fördelas av den ideella föreningen Bildkonst Upphovsrätt i Sverige (BUS).

En upphovsrättslig grundad ersättning för vidareförsäljning av konst — droit de suite — behandlas för närvarande av riksdagen. Frågan om en offent- ligrättslig avgift på vidareförsäljning av bildkonst som inte omfattas av något upphovsrättsligt skydd bereds av regeringen.

16.2.2. Frågan om ett generellt konstnärsstöd

Statligt stöd till konstnärer kan ges i generella och/eller i selektiva former. Frågan återkommer med jämna mellanrum i den kultur- och konstnärspoli- tiska debatten. Vi har därför ägnat frågan om ett generellt konstnärsstöd sär- skild uppmärksamhet. Inledningsvis analyserar vi förslaget om en egenav-

giftsfond för konstnärer och därefter prövar vi ett alternativt förslag till s.k. konstnärstillägg.

För att på ett meningsfullt sätt kunna diskutera för och nackdelar med olika generella stödformer till konstnärlig verksamhet måste de bakomliggande motiven för stödet bestämmas. Det är en förutsättning för att lösa de särskilda svårigheter som liggeri den generella formen.

Generella stöd kan — till skillnad från selektiva stöd — karaktäriseras så att de bör innehålla vissa absoluta och objektiva krav som måste uppfyllas av den som vill komma i åtnjutande av stödet. Uppfylls dessa krav utgår stödet utan någon ytterligare subjektiv prövning, t.ex. av kvalitet. Svårigheten i ett generellt stödsystem är alltså att bestämma de objektiva kriteriema och att därmed avgränsa den krets som bör uppbära stödet. Grunden för att utforma kriteriema är att bestämma vilka motiv som stödet har eller, annorlunda ut- tryckt, vilka problem det avser att lösa.

Egenavgrftåondför konstnärer

I betänkandet "Konstnärens villkor" lade utredaren fram ett förslag om inrät- tande av en s.k. egenavgiftsfond som utanför skattesystemet — och därmed istället inom det kulturpolitiska området — skulle ge återbetalning upp till en viss nivå av erlagda sociala avgifter (egenavgifter) för rörelseidkande konst- närer.5 Förslaget fick alltså form av generellt konstnärsstöd även om ut- gångspunkten för analysen var konstnärernas uppfattning om orättvisor i skatte- och avgiftssystemet.

Förslaget motiverades med att ett av de stora problemen för rörelseidkande konstnärer är att deras marginalskatt även vid låga inkomster är hög beroende på uttaget av sociala avgifteri form av egenavgifter. En rörelseidkande konst- när borde, som det uttrycks i förslaget ”för en viss inkomst erlägga högst samma skatt som en motsvarande anställd löntagare". 6

Vid remissbehandlingen av förslaget anslöt sig konstnärsorganisationema, Konstnärsnämnden m.fl. till förslaget om egenavgiftsfond. KLYS menade dock att det skulle ses som en principskiss och ansåg att utformningen av stödet borde bearbetas ytterligare. Riksskatteverket motsatte sig en direkt koppling av stödet till egenavgifterna och de årliga inkomstdeklarationema, medan Riksförsäkringsverket inte hade någon principiell invändning mot förslaget eftersom det inte påverkade socialförsäkringens finansiering eller gällande avgifts- och förmånsregler.

Frågan behandlades i budgetpropositionen 1991 där föredragande statsråd avvisade förslaget bl.a. med hänsyn till att sociala avgifter m.m. även betalas

5 SOU 1990239: Konstnärens villkor. Betänkande av Konsmärsutredningen. Se not 5 s. 173. 255

på anställda konstnärers lön.7 Ytterligare en komplicerande faktor — som dock inte angavs i propositionen — torde ha varit svårigheten att göra det föreslagna stödet skattefritt

Egenavgiftsfrågarr har därefter varit föremål för ett antal motioner i riksda- gen och konstnärsorganisationema har återkommit med förslaget. Något nytt ställningstagande i frågan har inte skett

Enligt tilläggsdirektiven till Kulturutredningen ska utredningen analysera om en stödordning för finansiering av konstnärers egenavgifter (egenav- giftsfonden) ska införas.8 De ekonomiska effekterna, bl.a. med avseende på vilka incitament en sådan stödordning kan ge både inom den grupp som omfattas av den och inom andra grupper, ska belysas. Om utredningen kommer fram till att en sådan stödordning bör införas ska den lägga fram förslag till utformning av den.

Vi har i en särskild studie, vilken redovisas i bilaga 7, låtit analysera för- slaget om egenavgiftsfond. Vi har funnit bl.a. följande nackdelar.

- förslaget med egenavgiftsfonden gäller inte anställda utan enbart enskilda näringsidkare. Vad som då inte beaktas är att socialavgifter betalas även på anställdas löner och därmed minskar de anställdas löneutrymme. Skillnaden är att det är arbetsgivaren som betalar den anställdes sociala av- gifter, medan näringsidkaren själv betalar dessa, — förslaget beaktar inte den förändring av egenavgiftsprincipen som innebär att även anställda nu betalar vissa egenavgifter, — eftersom egenavgiftsfonden utgår från upphovrättsliga inkomster kommer stödformen att gå till även sådana som inte är konstnärligt verksamma, — förslaget om egenavgiftsfond innefattar inte de utövande konstnärema Det kan antas att det i denna grupp frnns utövare som av kulturpolitiska skäl är i minst lika stort behov av ett stöd som upphovsmän, — genom att stödet från egenavgiftsfonden ska uppgå till 70 % av debiterade egenavgifter, dock högst 15 000 kronor, kommer stödet att utgå med samma belopp till konstnärer med måttliga inkomster som till konstnärer med mycket höga inkomster, — de preliminära beräkningar vi gjort visar att kostnaden för förslaget avse- värt överstiger tidigare uppskattningar.

Mot bakgrund av dessa nackdelar har vi kommit till slutsatsen att förslaget om egenavgiftsfond inte bör genomföras.

Konstnärstillägg

Med hänsyn till nackdelarna med förslaget till egenavgiftsfond har vi låtit ut- arbeta och pröva ett alternativ till generellt stöd i form av inkomstförstärkning . som vi kallat konstnärstillägg. Vi redogör här kort för detta alternativ.

Prop. 1990/91:100, bil. 10, s. 30—31. 3 Dir. 19941146.

Ett konstnärstillägg bör enligt altemativförslaget kunna utgå till den som yrkesmässigt ägnar sig åt konstnärlig, litterär eller därmed jämförlig verk- samhet

Konsmärstillägget bör utgå till både näringsidkare och arbetstagare, i syfte att höja deras inkomstrrivå. Stödet bör utformas så att det ökar i takt med in- komsterna till en viss nivå. Stödet uppmuntrar därför till att öka inkomsterna av konstnärligt arbete. Det är inte något som hindrar att den stödberättigade inkomsten härrör både från inkomst som näringsidkare och anställd.

Med hänsyn till att resurserna är begränsade måste konstnärstillägget prioritera konstnärer och författare med låga inkomster. Stödet bör därför vara inriktat på den stora grupp som har inkomster från den konstnärliga verksamheten upp till 50 000 kronor. Stödet riktar sig därför i praktiken främst till enskilda näringsidkare eftersom det är dessa som har de lägsta in- komsterna bland de konstnärligt yrkesverksamma.

Det vore önskvärt om kriteriema för stödet kunde formuleras på ett sådant sätt att ett beslut om stöd kunde ske utifrån rent objektiva utgångspunkter. En sådan lösning är emellertid inte möjlig. Många av dem som kan anses vara verksamma inom de konstnärliga och litterära yrkesgruppema bedriver inte sådan konstnärlig eller litterär verksamhet som det frnns anledning att stödja med kulturpolitiska medel. Det räcker därför inte att enbart ange vilka yrkes- grupper som bör vara berättigade till konsmärstillägg. En ytterligare be— gränsning måste göras. Stödet bör utgå endast till sådana kategorier av konst- närer eller författare vars verksamhet bedöms vara av intresse för kulturlivet

Stöd bör kunna utgå med ett belopp motsvarande 50 % på inkomsterna från den konstnärliga eller litterära verksamheten upp till 50 000 kronor. Många konstnärer som är enskilda näringsidkare har inkomster från den konsmärliga eller litterära verksamheten som ligger omkring denna nivå. Maximalt stöd är alltså 25 000 kronor (50 % av 50 000 kronor).

Inkomster över en viss nivå bör minska konsmärstillägget. Det bör gälla inkomster från såväl den konstnärliga verksamheten som andra inkomster. Förslagsvis bör inkomster som överstiger 70 000 kronor minska konstnärs- tillägget. Minskningen av konstnärstillägget bör ske i viss proportion till den överskjutande inkomsten för att minska tröskeleffekten. Minskningen av konstnärstillägget bör bestämmas så att det lönar sig bättre att höja inkomster- na än att ligga kvar i inkomstnivå för att få maximalt konstnärstillägg.

En uppskattning av budgeteffektema av ett konstnärstillägg ger en brutto- utgift i storleksordnin gen 100 miljoner kronor per år (exkl. skatteinkomster) utifrån ovan redovisade belopps- och procentsatser. Nettoutgiftema kan upp- skattas till ca 60 miljoner kronor. Det bör observeras att detta är en mycket grov uppskattning utifrån tillgänglig statistik över konstnärers inkomstförhål- landen (SCB 1989).

Förslaget har följande nackdelar:

— det går inte att från rent objektiva utgångspunkter yrkesmässigt avgränsa den krets som bör uppbära stödet, — även om någon individuell kvalitetsprövning inte ska göras måste det ske en bedömning av vilka typer av verksamhetsinriktning inom olika yrkeska- tegorier som ska anses vara av värde för kulturlivet och hur gränsdrag- ningen för dessa yrkeskategorier görs, — förslaget innebär en relativt omfattande administrativ hantering, — ett generellt stöd i form av en inkomstförstärkning ger inte möjlighet att prioritera t.ex. kvalitet och förnyelse.

Mot bakgrund av dessa nackdelar kommer vi till slutsatsen att inte heller förslaget om konstnärstillägg bör genomföras. Då förslaget ytterligare belyser problemet med att konstruera ett generellt konstnärsstöd har vi ansett det angeläget att ändå presentera det. En utförlig redovisning inklusive författ- ningsförslag ges i bilaga 7.

16.2.3. Utveckling av nuvarande selektiva konstnärsstöd

Vi har diskuterat och avvisat två alternativa förslag till generellt konstnärs- stöd. Vår allmänna slutsats när det gäller att genom bidrag förbättra villkoren för konstnärligt arbete är att möjligheterna ligger i de selektiva stödformerna.

Här behandlar vi nu de stöd i form av bidrag som är direkt riktade till upp- hovsmän och utövare. De är alla selektiva i den meningen att de fördelas in- dividuellt efter olika kriterier. Det allmänna syftet är att ge aktiva konstnärer en sådan ekonomisk trygghet under viss tid att han eller hon kan ägna sig åt konstnärlig yrkesutövning utan avbrott eller åt experiment och nydanande konstnärligt arbete. Bidragen är tidsbegränsade. Därutöver frnns det även ett stöd som permanent kan utgå till konstnärer som står för en konsmärlig verk- samhet av hög kvalitet och stor betydelse men som av olika anledningar inte kan få en rimlig inkomst av sitt arbete.

Vi har tidigare konstaterat att två tredjedelar av de medel som bibliotekser- sättningen tillför Författarfonden fördelas som selektiva stödåtgärder. När det gäller användningen av medlen skiljer sig alltså dessa inte från övriga selekti- va konstnärsstöd. .

Konstnärsbidragen är inriktade på att:

— underlätta för unga ännu ej etablerade konstnärer att komma igång med sin konstnärliga verksamhet och vinna tillträde till marknaderna, - ge möjlighet för konstnärer att satsa på nya konstnärliga verksamheter,

skaffa sig erfarenheter och kunskaper samt bidra till ett internationellt kul- turutbyte,

— ge konsmärer möjlighet att helt koncentrera sig på sitt konstnärliga arbete. Det kan också i bästa fall göra det möjligt för konstnären att senare få till- räckliga upphovsrättsliga och andra inkomster för sin försörjning, — skapa förutsättningar för erkända och kvalificerade konstnärer att ägna sig åt sin konstnärliga verksamhet och att klara försörjningen också då arbets- inkomstema är låga eller då det av andra skäl är svårt att livnära sig på verksamheten, — kunna fylla vissa sociala syften bl.a. att komplettera otillräckliga pensio- ner.

Stöd utgår till alla kategorier av konsmärer i förrn av — inkomstgarantier,

— långtidsstipendier, — konstnärsbidrag av olika typer.

För författare och översättare finns ytterligare en stödform, nämligen de s.k. garanterade författarpenningama.

I nkomstgarantier för konstnärer tillkom 1964 (då under beteckningen stat- liga konstnärsbelöningar) och utgår till den som genom konstnärlig verksam- het gjort mycket betydande insatser inom svenskt kulturliv. Inkomst- garantiema förstärker och kompletterar systemet med konstnärsstipendier. De utgår maximalt med fem basbelopp som reduceras i förhållande till konst- närens övriga inkomster och varar på livstid. De fungerar både som ett bidrag till lösningen av konstnärernas försörjningsproblem och en utmärkelse för bestående insatser inom svenskt kulturliv. Antalet garantirum uppgår för närvarande till 157.

Ldngtidsstipendierna tillkom 1991 som ett alternativ till inkomstgarantiema och utgår med en fast summa om tre basbelopp för en period av tio år. Antalet långtidsstipendier uppgår för närvarande till 45.

K onstnärsbidrag är en samlingsbeteckning för olika stipendier och bidrag. De kan utgå som arbetsstipendier av olika längd och storlek — ett-, två- eller femåriga. Projektbidrag avser målinriktat konstnärligt utvecklingsarbete av mer kostnadskrävande natur. Bidrag kan ges för avgränsade projekt som an- tas få betydelse för utvecklingen inom det aktuella konstområdet eller som ut— gör försök att vidga användningen av konstnärlig verksamhet till nya orrrrå- den i samhället. Vidare utgår bidrag för internationellt kulturutbyte och rese- stipendier, pensioner och pensionsbidrag samt bidrag till särskilda ändamål.

Garanterad författarpenning innebär att ett fast — och högre — belopp än den statistiskt beräknade biblioteksersättningen kan utgå till författare och översättare. Beloppet är ca tre basbelopp och utgår fram till det att innehava- ren uppnår 70 års ålder eller tar ut mer än halv pension. Drygt 230 garantera- de författarpenningar utgår för närvarande.

K onstnärsbidragens karaktär

Vi har i föregående kapitel pekat på likheterna i karaktär mellan konst och ve- tenskap, mellan konstnärligt arbete och forskning. Utredningen Konstnärens villkor menade att det statliga stödet till konstnärligt arbete närmast bör jäm- föras med det statliga stödet till forskning. Den icke-ändarnålsbestämda fria forslmingen är en verksamhet vars avkastning inte går att fastställa, men som de allra flesta anser vara omistlig. Om det allmänna stödet till konstnärlig verksamhet och dess institutioner — teatrar, orkestrar etc. — kan liknas vid statens finansiering av forskningens basorganisation vid universitet och hög— skolor kan Författarfondens och Konstnärsnämndens bidrag till konsmärer närmast jämföras med forskningsråden och deras stöd till forskare i förrn av forskartjänster och projektpengar.

Den skapande konstnärliga verksamheten är värdefull för samhället och bör bedrivas även inom konstområden som inte har ett starkt utbyggt institu- tionsnät. Där måste resultatet uppnås med finansiering i andra former än de institutionella och kollektiva. Konstnärsbidragen bör därför ses som anslag till individuellt bedriven konstnärlig verksamhet.

En fortsatt utbyggnad av de selektiva konstnärsstöden

Som vi redan angivit är vår uppfattning att de mest verkningsfulla insatserna för att förbättra villkoren för konstnärligt arbete kan göras inom ramen för de selektiva stödsystemen. Vi föreslår därför att dessa ges en kraftig ekonomisk förstärkning.

Inkomstgarantierna har under senare år varit föremål för viss diskussion. Utredningen Konstnärens villkor prioriterade denna form av stöd och före- slog en fördubbling av antalet garantirum. I sitt remissvar avstyrkte KLYS en utbyggnad och förordade istället andra insatser. Regeringen har i årets bud- getproposition angivit att med hänsyn till ambitionen att stipendiesystemet i första hand bör inriktas på konstnärlig lcreativitet så frnns det anledning att överväga ett successivt utbyte från inkomstgarantier till långtidsstipendier el— ler andra tidsbegränsade bidrag.

Frågan om sambandet mellan kreativitet och en viss form av konstnärsstöd är komplicerad. Vi har diskuterat det i utvärderingsrapporten utan att kunna påvisa att just inkomstgarantiformen skulle vara mindre ägnad att stimulera konstnärligt arbete än andra stödformer. Vi föreslår därför att systemet och dess omfattning tillsvidare behålls intakt, men att dess effekter ytterligare analyseras.

Längtidsstipendierna utgår till skillnad från inkomstgarantiema med ett fast belopp under en period av tio år. När de första stipendiema inrättades 1991 var tanken att systemet skulle byggas ut med 15 per år under tio år så att det fullt utbyggt skulle omfatta 150 stipendier. Dessa skulle sedan successivt få

nya innehavare. Den ursprungliga tanken tillämpades i tre år, men sedan av- bröts utbyggnaden av systemet. För närvarande finns alltså 45 långtidssti- pendier. Vi föreslår att systemet byggs ut till att omfatta 150 stipendier.

Steget från utbildning till etablering som yrkesverksam konstnär innebär en rad svårigheter av praktisk och ekonomisk natur. Vi anser att det är ange- läget att de mellan konstartema något varierande behoven av startbidrag sär- skilt beakttas i det fortsatta konstnärsstödet.

En brist i nuvarande bidragssystem är att det inte stimulerar till en dialog mellan stipendiatema och finansiären. Många konsmärer behöver stöd för att i avgränsade projekt fördjupa sitt konsmärliga uttryck. Projektbidragen har stora fördelar, bl.a. genom sin karaktär av beställning. Resultatet är möjligt att utvärdera genom den konkreta målbeskrivning som ska anges i ansökan. Allmänt kan sägas att projektbidragen fyller sitt syfte att ge möjlighet till ex- periment och dessutom i vissa fall skapar tillfällen för konstnärer inom olika konstområden att arbeta tillsammans.

En allmän strävan efter att förnya sina uttrycksformer ingår som en natur— lig och nödvändig del av konstnärlig verksamhet överhuvudtaget och är därmed också något som andra typer av arbetsstipendier ger möjligheter till. Projektbidrag bör avse konkreta i tid, omfång och arbetsmässigt avgränsade verksamheter med klart formulerade mål. Dessa mål behöver inte alltid vara inomkonstnärliga utan kan avse nya tillämpningar ute i samhället. De kan också vara tvärkonsmärli ga. Vi anser att resurserna för projektbidrag och ar- betsstipendier bör öka väsentligt.

Vi betonar genomgående i betänkandet vikten av internationellt utbyte. Inte minst gäller detta de kontakter som kan skapas genom individuella insatser av olika konstnärer. För detta behövs ökade resurser.

Men det finns också anledning att framhäva betydelsen av samlade åtgär- der inom det konstnärspolitiska området som varken åvilar existerande institutioner eller kan åstadkommas genom individinriktade stöd. Det handlar då både om strategiska insatser för att främja det konstnärliga arbetets förut- sättningar inom skilda konstarter och att aktivt stimulera konstarternas fömy- else i arbetssätt och uttrycksmedel. Som exempel på det förstnämnda kan nämnas stöd till konstnärsorganisationer och investeringar i ateljéer och verkstäder av olika slag som kollektivt stärker produktionsmöjlighetema inom skilda konstarter. När det gäller förnyelse i arbetssätt och uttrycksmedel har vi anledning att betona de möjligheter som multimedieutvecklingen erbjuder. I följande kapitel föreslår vi att Konstnärsnämnden får i uppdrag att ge stöd till konstnärer även för utvecklingen av de konstnärliga uttrycken i massmedierna och genom datatekniken.

Ansvarsfördelning

Det är väsentligt att de olika typerna av individuella stöd och avvägningen mellan dessa utformas på ett flexibelt och ändamålsenligt sätt. Det direkta an- svaret för en fortlöpande anpassning av anslagsformer och belopp till de ak- tuella behoven inom olika konstarter bör ligga på myndighetsnivå. En ut— gångspunkt vid beslutet att inrätta Konstnärsnämnden 1976 var att nämndens tillkomst skulle leda till en bättre överblick över behoven inom de olika konstområdena samtidigt som möjligheterna till samordning av insatserna skulle öka. Nämnden frck vidare till uppgift att hålla sig underrättad om konstnäremas ekonomiska och sociala förhållanden.

I regleringsbrevet för budgetåret 1995/96 har regeringen uppdragit åt Konstnärsnämnden att bygga upp rutiner för årlig uppföljning och utvärde- ring av bidragsgivningen. Vidare ska nämnden utveckla metoder för utvärde— ring av effekterna på konstnäremas villkor av olika typer av insatser från sta- tens sida.

Vi har föreslagit att ett fortsatt arbete bedrivs i syfte att överväga samspelet mellan ersättningar och andra direkta stödformer för konsmärlig verksamhet I detta arbete har Konstnärsnämnden en central funktion. Vi anser det angelä- get att Konstnärsnämnden utvecklas till att på ett mer aktivt sätt än hittills ha överblick över det konstnärspolitiska området. Detta lcräver både att nämn- dens uppgifter vidgas och att lämpliga resurser avsätts för ändamålet.

16.3. Skatter och sociala avgifter

Vi har tidigare slagit fast att det är av väsentlig betydelse för den nationella kulturpolitiken att det finns ett hänsynstagande till det konstnärliga arbetets speciella karaktär och villkor även inom andra samhällsområden än kulturom— rådet. Ett sådant är skatteområdet.

Konstnärernas skattevillkor har i ett par omgångar setts över separat. Den s.k. Kulturskattekommittén avgav betänkandet "Kulturarbetare och uppfinna- re. Skatter och avgifter.”9 Den ledde till prop. 1984/85:93 om kulturarbetar— nas skatteförhållanden m.m.10 Senare har även vissa skattefrågor för svenska och utländska artister gåtts igenom i särskild ordning.

Konstnärsorganisationema har dock fortsatt att hävda att skatte- och av- giftsreglema är illa anpassade till verksamhetsvillkoren för konstnärligt arbe- te. I dag riktar kritiken generellt in sig på att 1990 års allmänna skattereformer inneburit att konstnärer som egenföretagare med små inkomster fått del av re-

9 SOU 1983z53: Kulturarbetare och uppfinnare. Skatter och avgifter. Be- tänkande av Kulturskattekommittén. 10 Prop. 1984/85:93: Om kulturarbetarnas skatteförhållanden m.m.

forrnemas kostnadssida — allmänna fördyringar av levnadskostnader, höjda hyror för arbetslokal, resor etc. — samtidigt som man på intäktssidan på grund av sina låga inkomstlägen inte kunnat tillgodogöra sig effekterna av sänkta marginalskatter. KLYS hävdar därför fortfarande att det finns behov av en specialutredning som tar uttrycklig hänsyn till kulturarbetarnas skattemässiga och ekonomiska situation. Man anser att det föreligger ett stort behov av re- former inom detta område.

Två frågekomplex har särskilt framhållits och då speciellt från konstnärs- håll. Det ena gäller egenavgifter och det andra utformningen av momssyste- men.

Från författarhåll hävdas att motiven för att lösa egenavgiftsfrågan ytterli- gare har stärkts av det förhållandet att konstnärer fr.o.m. april 1993 på grund av ändringar i uppbördslagstiftningen inte längre kan träffa s.k. likställighets- avtal 'om sina arvoden, dvs. avtal som innebär att förlag, radioföretag, tid- ningar etc. svarar för de sociala avgifterna på överenskomna ersättningar. Vi har i avsnitt 16.2.2 behandlat frågan om egenavgifterna och kommit till slut- satsen att någon egenavgiftsfond inte bör inrättas.

Då mervärdesskattefrågoma inte enbart rör de konstnärliga yrkesutövarna utan kulturområdet som helhet behandlar vi frågan i kapitel 33.

16.4. Arbetsmarknadspolitiska insatser

Åtgärder och insatser inom ramen för arbetsmarknadspolitiken har betydelse för de fria konstnärema men också för organisationer och institutioner och för kulturområdet som helhet. I detta avsnitt behandlar vi den arbetsmarknads- politik som rör enskilda upphovsmän och utövare. Vi tar alltså inte upp ar- betsmarknaden för kulturförmedlare (bibliotekarier, museimän m.fl.) eller tekniska och administrativa arbeten inom kultursektorn. Vi berör inte heller frågor om lönebidragsanställningar inom kulturinstitutioner och organisatio- ner o.dyl. eller "sysselsättningspaket", dvs. investeringsmedel.

Den konstnärliga arbetsmarknadens grundproblem är — som vi angivit i fö- regående kapitel — att fler människor vill försörja sig på konstnärligt arbete än vad arbetsmarknaden efterfrågar. Obalansen mellan sökande och arbetstillfäl- len har tredubblats under 1980-talet trots dess högkonjunktur.

Problemet har fyra sidor:

— utbudet av arbetskraft och bristen på mottaglighet för arbetsmarknadens signaler, — prissättningen av kulturens varor och tjänster, — efterfrågan på arbetskraft, — samspelet mellan kultur- och arbetsmarknadspolitiken.

De tre första frågorna har vi belyst i föregående kapitel, där vi också lagt fram en del förslag.

Staten har flera skäl att engagera sig i den bristande balansen på kultur— arbetsmarknaden. Den ger inte bästa möjliga kulturpolitiska utdelning på stat- liga pengar. Den medverkar till onödig frustration på många plan. Dåliga in- komster leder till större förväntningar på bidrag från stat, landsting och kom- muner än vad som är möjligt att leva upp till. En stor och permanent arbets- löshet, undersysselsättning och otillräcklig försörjning inom konsmärskåren forsätter slutligen arbetsmarknadspolitiken i en svårbemästrad situation.

16.4.1. Kulturområdets och arbetsmarknadspolitikens mekanismer och signalsystem

För den som under längre tid inte får anställning eller uppdrag eller kan sälja i tillräcklig omfattning hotar utslagning från kulturarbetsmarknaden. Man är inte efterfrågad nog för att kunna försörja sig. Signalerna kommer från två håll, från kulturområdet och från arbetsmarknadspolitiken. På de två område- na arbetar man utifrån olika principer.

Kulturlivets utslagningsmekanismer är i huvudsak två: brist på kvalitet re- spektive brist på bred popularitet. I princip är det de duktigaste som får de fasta anställningarna inom institutionerna, de offentliga uppdragen, de flesta bidragen av stipendietyp osv. De hävdar sig på den institutionella delen av marknaden. På den privata marknaden gäller samma kvalitetsvärderingar. Men här gäller också bred popularitet, att vinna en publik som kan ha andra värderingar än dem som dominerar på kultursidorna, hos statliga och kom- munala beslutsfattare osv. Ur kulturpolitisk synvinkel är det rimligt att det är de som varken lyckats intressera en bred publik eller svarat mot kvalitetskra- ven inom smalare, offentligt stödda genrer eller mot stipendieorganens kvali- tetsloiterier som får lämna yrket.

När den arbetslöse konstnären kommer till arbetsförmedlingen gäller ar- betsmarknadspolitikens principer som bygger på allas lika rätt till hjälp att hitta arbete. Prioriteringar görs utifrån detta och tar bl.a. hänsyn till hur mycket och länge man varit arbetslös. Detta kan innebära att arbetsmarknads— instansema prioriterar en ur kulturens synvinkel sämre konstnär framför en bättre. Särskilt när de arbetar med beredskapsarbeten och projekt av skilda slag inträffar det att man initierar eller stödjer projekt som inte är konstnärligt tillfredsställande. Det kan också innebära att konsmärer som från kulturområ- det fått tydliga signaler om att han eller hon inte är efterfrågad får hjälp av ar- betsmarknadspolitiken att hålla sig kvar i yrket, till nya perioder av uteblivna jobb. Inom Arbetsmarknadsverket, och särskilt inom kulturarbetsförmed- lingen, är man medveten om detta och försöker undvika dessa svårigheter. Arbetsmarknadspolitikens mål och inriktning har dock satt gränser för an—

passningen till kulturlivets förhållanden. Man har t.ex. inte kunnat begränsa kulturarbetsförrnedlingen till dem som har viss utbildning och/eller tidigare yrkeserfarenhet från konstnärligt arbete. I AMS arbetsmarknadspolitiska handlingsprogram för området kultur och medie sägs dock att ”de arbets- marknadspolitiska insatserna ska samverka med kulturpolitiken."

Det arbetsförmedlande arbetet och andra arbetsmarknadspolitiska insatser kompliceras av att arbetssökande konstnärer i mindre grad än arbetssökande på de flesta andra områden är inbördes utbytbara. Söker man en bildkonstnär för att gestalta en offentlig miljö åstadkommer inte den ena konstnären i stort sett samma resultat som den andre. Det är det som karaktäriserar konsmärlig verksamhet. I fallet konstnären är det därför den konsmärliga visionen mer än hantverkskunnandet som arbetsförrnedlaren ska förmedla. Arbetsförmedling och initiativ till beredskapsprojekt på kulturområdet handlar om att förmedla konstnärlig gestaltningsförmåga. Detta avviker ganska mycket från Arbets- marknadsverkets övriga verksamhet.

Arbetsmarknadsverket gör olika insatser för att vidga efterfrågan. Man sö- ker påverka statliga myndigheter, kommuner och landsting, men också priva- ta arbetsgivare, atti större utsträckning anlita konstnärer. Det bedrivna sam— arbetet med Vägverket kring utformningen av vägar är ett bra exempel på konstnärlig medverkan i samband med infrastrukturinvesteringar. Arbets- marknadsverket har också varit en av parterna bakom projektet ”Konst där vi bor”, som är ett exempel på framgångsrikt arbete med att stimulera bygg- herrar och andra att satsa på konst i bostadsområden. Konstnärsmedverkan i utvecklingsarbete inom privata företag finns det också exempel på.

Utbildning och beredskapsarbeten är de huvudsakliga arbetsmarknadspo- litiska instrumenten. De kompletteras av rekryteringsstöd, flyttningsbidrag och s.k. otraditionella insatser som innebär stöd till projekt som är motiverade av arbetsmarknadsskäl men som inte ryms inom ordinarie regelverk. ALU (arbetslivsutveckling) är sedan 1993 en ny form av arbetsmarknadspolitisk åtgärd.

AMS styrelse fattade i oktober 1994, efter förslag från AMS kulturarbets- delegation, beslut om ett nytt arbetsmarknadspolitiskt program för kultur- och medieområdet.

I handlingsprogrammet beskrivs som ett grundläggande problem den oba- lans som råder mellan antalet arbetssökande och de arbetsmöjligheter som finns på kulturarbetsmarknaden. Obalansen riskerar att förvärras genom den utbildningsexplosion inom kultur och media som förväntas. Detta kommer att ställa nya krav på Arbetsförrnedlingen när det gäller information till arbetssö- kande, t.ex. att kunna skilja mellan fritidsintresse och yrkesverksamhet. Ett annat behov som lyfts fram i programmet är vägledningsinsatser för att bredda den arbetssökandes möjlighet att hitta nya försörjningsområden, såväl inom kulturarbetsmarknaden som inom andra yrkesområden.

Strategin sammanfattas i följande huvudpunkter:

— förebygga arbetslöshet genom information om krav och villkor på kultur- arbetsmarknaden, — bearbeta marknaden för att öka antalet anmälda och tillsatta platser och uppdrag, — utveckla former för att presentera kulturskapare, — stimulera geografisk rörlighet, — upparbeta utlandskontakter med kulturarbetsförmedlin gar i andra länder, — samverka med andra intressenter på kulturarbetsmarknaden, — utveckla vägledning för alternativa yrkeskarriärer.

Med tanke på utvecklingen inom medieområdet föreslås att specialfönned- lingar även med inriktning mot media bör kunna startas.

16.4.2. Samspelet mellan kultur- och arbetsmarknadspolitiken

Arbetsmarknadspolitiken sysslar i grunden med tre saker: matchning mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft, påverkan av utbudet samt påverkan av efterfrågan, allti syfte att nå en så god balans som möjligt samtidigt som det bör råda en viss rörlighet på arbetsmarknaden.

Matchningen, dvs. platsförrnedlingen, blir dels allt viktigare när markna- den ändrar karaktär, dels relativt verkningslös i ett läge med permanent och stor obalans mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft. Svårigheterna ökar med låg rörlighet på många av kulturens delområden och genom att rekryte- ring inom många delar av kulturarbetsmarknaden sker på andra vägar än ge- nom arbetsförmedlingen.

Möjligheterna att påverka utbudet har vi diskuterat i föregående kapitel. Där har vi också tagit upp att det är önskvärt med tydligare signaler från kul- tur— och arbetsmarknadsinstansema till personer som inte klarar att försörja sig konstnärligt att de bör försöka byta yrke. Det kräver samordning mellan signalsystemen på dessa två områden och ökade insatser för att underlätta byte av yrke.

Möjligheterna att öka efterfrågan har vi också diskuterat i föregående kapi- tel. Nyckeln till långsiktigt ökad efterfrågan ser vi framför allt på den privata marknaden. Det kräver ett tålmodigt arbete som ger få snabba resultat. Ska konstnäremas försörjningsmöjligheter bli bättre någorlunda snart måste det långsiktiga arbetet kombineras med en del insatser på kort sikt.

När det gäller samspelet mellan kultur- och arbetsmarknadspolitiken kan vi ta följande frågor till utgångspunkt.

Statens förhållande till de fria yrkesutövarna på konstens område skiljer sig från statens förhållande till fria yrkesutövare på andra områden. Om kva- lificerade tonsättare, skulptörer och dansare inte har möjlighet att fortsätta sina konsmärsskap utgör detta ett problem. De är viktiga ur kulturpolitisk synvin-

kel. Staten är dock inte beredd att ta ett så stort ansvar att man anställer dem. Däremot är staten beredd att göra vissa insatser, t.ex. genom olika typer av bidrag. Alla sådana, även de sysselsättningsskapande, bör då rimligen verka i kulturpolitikens riktning. Prioriteringarna bör styras av kulturpolitiska värde- ringar. Dessa innefattar bl.a. konstnärliga kvalitetsbedömningar.

Att förmedla konstnärer är att förmedla konstnärlig gestaltningsförmåga. Det sldljer sig betydligt från annan arbetsförmedling. Kultur och forskning har många likheter. Utveckling av forskningsidéer, forskningsuppdrag och arbete för forskare hanteras inom forskarsamhället och i direkt samspel mel- lan detta och berörda delar av offentlig förvaltning respektive näringsliv. På samma sätt skulle förmedling av konstnärligt arbete kunna vara en uppgift för kulturområdet, vilket det i många fall också är.

Konstnäremas inkomstlöshet är inte i nämnvärd grad konjunkturbetingad. Det innebär t.ex. att behovet av beredskapsarbete är ganska konstant och delvis "missbrukas” så tillvida att institutioner och fria grupper många gånger tar med det i verksamhetsplanering och intäktskalkyler. Liknande problem existerar i samband med utnyttjande av arbetslöshetsersättningen.

Ambitioner inom arbetsmarknadspolitiken att öka efterfrågan på kulturar- bete sammanfalleri princip med kulturpolitikens ambition att öka delaktighe— ten och vidga deltagandet i kulturlivet. Men på kort sikt kan olika vägval var olika förmånliga Det är rimligt att man söker anpassa utformningen av de ar- betsmarknadspolitiska insatserna till vad som är långsiktigt kulturpolitiskt önskvärt.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att sysselsättningen för de fria konstnärerna har en särskild kulturpolitisk betydelse, att undersysselsätt- ningen är permanent och föga konjunkturpåverkad, att den långsiktiga strate- gin handlar om att öka kulturintresset och därmed den privata efterfrågan och att förmedling av konstnärligt arbete skiljer sig betydligt från annan arbets- förmedling.

I den allmänna debatten har förslag om olika förändringar i rollfördel- ningen mellan kulturpolitiken och arbetsmarknadspolitiken förts fram, bl.a. att alla eller större delen av de arbetsmarknadspolitiska medel som avser in- satser på kulturområdet skulle föras över till kultursektorn och fördelas av olika organ inom den. Budgetåret 1992/93 gick drygt 170 miljoner kronor av arbetsmarknadsmedel till insatser för konsmärliga yrkesutövare. De största delpostema var 86 miljoner kronor för utbildning och 68 miljoner kronor för beredskapsarbeten.

Vi har stannat för att inte förorda en så radikal förändring. Det finns en styrka och en konsekvens i att arbetsmarknadspolitiken omfattar alla, även dem som är konstnärligt verksamma.

Detta hindrar inte att vissa arbetsmarknadspolitiska medel som motsvarar permanenta och strukturellt avgränsbara insatser bör föras över till utbild- nings- och kulturområdena.

Vi har konstaterat att ett av arbetsmarknadspolitikens huvudsakliga instru- ment är utbildning. Vi har också konstaterat att det finns ett stort behov av fortbildning och vidareutbildning på det konstnärliga området. Vi finner det rimligt att de konstnärliga högskolorna genom överföring av arbetsmark- nadsmedel ges de ekonomiska möjligheterna att ta ett huvudansvar också för denna typ av utbildning. Då läggs ansvaret på rätt part. Vi är medvetna om att en sådan förändring inte är oproblematisk, bl.a. med hänsyn till den ersättning för deltagande i utbildning som nu utgår av arbetsmarknadsmedel samt med hänsyn till hur urvalet av studerande ska göras. Det frnns dock exempel från andra områden som kan tjäna som förebild när det gäller att förena och kombinera rent arbetsmarknadspolitiskt motiverade insatser med en verksamhet som bedrivs utifrån andra utgångspunkter.

De arbetsmarknadspolitiska medlen används bl.a. för stöd till fria grupper och institutioner på kulturområdet. Medlen utgör en avsevärd sysselsätmings- resurs på den kulturella arbetsmarknaden som svarar mot en stor del av den strukturella arbetslösheten. Vi föreslår en övenfåring av sådana medel till kul- turområdet med det uttryckliga kravet att dessa där används för att skapa nya arbetstillfällen utifrån kulturpolitiska prioriteringar.

De tio centrumbildningarna inom kulturområdet är något olika när det gäl— ler organisation men i stort sett ingår arbetsskapande och arbetsförmedlande uppgifter, information och opinionsbildning för samtliga centra. De har sär- skilda förutsättningar för det arbetsskapande arbetet på sina respektive konst- områden och bör därför få resurser för att spela en aktiv sådan roll.

De arbetsmarknadspolitiska insatserna bör samtidigt i ökad utsträckning, exempelvis när det gäller regelsystemet, anpassas till de speciella förhållanden som råder på det konstnärliga området. Utrymmet för s.k. otraditionella in- satser bör öka och bl.a. göra det möjligt att arbeta både med omedelbara och långsiktiga efterfrågestimulerande insatser. Det är i det sammanhanget ange- läget med ett fortlöpande nära samarbete mellan AMS, Kulturrådet och Konstnärsnämnden.

För vissa beslut bör formaliserat samråd ske med kulturområdet. Man kan tex. tänka sig att vissa beslut fattas i nämnder knutna till länsarbetsnämnder- na med majoritet av ledamöter från kulturområdet. I dag finns referensgrup- per knutna till kulturarbetsförrnedlingama. På central nivå kan delegation av beslutanderätt till AMS kulturarbetsdelegation vara en tänkbar åtgärd.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi att

det inom kulturpolitikens ram behövs en samlad konstnärs- politik som innefattar samspel mellan åtgärder inom olika samhälls- områden, ' den långsiktiga strategin för att förbättra konstnärernas villkor handlar om att öka kulturintresset och därmed den privata efter- frågan, upphovsrättslagen bör ses och användas som en av kulturom- rådets grundläggande lagar och att upphovsrättsfrågoma bör vara aktiva instrument i kulturpolitiken, staten bör utveckla de selektiva bidragsformema, de arbetsmarknadspolitiska insatserna för de fria konstnärema har en särslcild kulturpolitisk betydelse och måste inriktas och utformas utifrån det.

I kapitlet föreslår vi att

ett anslagsbelopp motsvarande vad som genomsnittligt genom åren utgått som individuell visningsersättning bryts ur Sveriges bildkonstnärsfond och fördelas av den ideella föreningen Bildkonst Upphovsrätti Sverige (BUS), de selektiva konstnärsstöden ges en kraftig ekonomisk förstärk- ning bl.a_ genom att inkomstgarantiema behålls i nuvarande om- fattning, att långtidsstipendiema byggs ut till 150 stycken, att med- len för startbidrag, projektbidrag och arbetsstipendier, intema— tionth utbyte och allmänna konstnärspolitiska insatser ökas, en del av de arbetsmarknadspolitiska medlen för utbildning förs över till de konsmärliga högskolorna för att där finansiera utbyggd fortbildning och vidareutbildning, en del av de arbetsmarknadspolitiska medel som svarar mot den strukturella arbetslösheten, förs Över till kulturområdet för att skapa arbetstillfällen utifrån kulturpolitiska prioriteringar, arbetsmarknadspolitiska insatser i ökad utsträckning, exempelvis när det gäller regelsystemet, anpassas till de speciella förhållanden som råder på det konstnärliga området, centrumbildningarna får ökade resurser för det arbetsskapande arbetet på sina respektive konstområden, staten inte ska utse ordförande eller ledamöteri STles sty— rel se,

— sättet att lösa upphovsrättsliga avtalskonflikter ses över, — Konstnärsnämndens uppgifter på det konstnärspolitiska områ— det vidgas.

I andra kapitel föreslår vi

"länskonstnärer” ' inom olika kulturområden ökat stöd till fria teater-, dans- och musikgrupper, stöd till genreprofilering på musikområdet, ökat stöd till arrangerande musikföreningar, ökat stöd till utställningsersättnin g genom Folkrörelsemas Konst- främjande och Sveriges Konstföreningars riksförbund (SKR), ökat stöd till regional filmproduktion.

j ' glatta

Att ta till vara mediernas möjligheter

.iw- '-

.”! 't": -—l .'.:-

17 Massmediemas möjligheter

Vi ser massmedierna som en del i kulturpolitiken — inte underordnade eller avskilda utan som en del i ett kulturellt system. Massmediema är viktiga för en fri opinionsbildning och nyhetsförmedling. De speglar konst och kultur i hela dess bredd och är i sig själva viktiga kulturyttringar.

Yttrandefriheten och den konstnärliga friheten i massmedierna utgör grun- den för mediernas roll i kulturlivet och i samhällsdebatten. Det gäller inte bara redan etablerade former utan i hög grad dem som är under utveckling.

Fonogram, böcker, tidskrifter och film gör det möjligt att sprida kultur till många. Via radio och television får även musik, dans och teater, också sådan som framförs för publik från en scen, stor spridning. På det sättet ökar till- gängligheten till kulturen.

Inom massmedierna utvecklas nya uttrycksformer som dokumentära och halvdokumentära skildringar, animationer, radiodrama, televisionens drama- former och multimedietekniker. Genom förenklad produktionsteknik ökar också den enskildes uttrycksmöjligheter. Ungdomars intresse för massme- dier, särskilt ljud- och bildmedier, är stort.

Genom att massmedieutbudet är så omfattande och tillgängligt under alla dygnets timmar och årets dagar är valmöjligheten för den enskilde stor.

Databaser och nätverk ökar tillgängligheten till information och kunskap och skapar helt nya möjligheter till kommunikation.

17.1. Massmedielandskapet Förhållandena 1974

När 1974 års kulturpolitiska beslut fattades var medielandskapet ett helt annat än i dag. Dagspressen befann sig i en nedåtgående utveckling. Sveriges Radio hade monopol på radio— och tv—sändningar. Film såg man nästan enbart på bio. Video hade introducerats men ännu inte nått någon mätbar spridning.

Radio och television hade den klassiska rollen att sprida ett identiskt bud— skap till stora mängder av människor. Ett vidgat utbud ökade möjligheterna att tillgodose mindre gruppers intressen.

I mitten av l970-talet var massmedierna ännu utpräglat nationella eller re- gionala system. I televisionen nåddes vi visserligen av utländska produktio- ner och i dagspressen av de internationella nyhetsbyråemas material. Men ur-

valet var svenskt. Ett undantag var människori gränstrakterna som kunde ta del av grannländernas television.

Massmediema sågs också som konkurrenter om människors tid för det "levande" kulturlivet. Många befarade att besök på teatrar, konserter och ut- ställningar skulle minska liksom deltagandet i föreningslivet.

Tungt vägande faktorer i synen på eterrnediema 1974 var dels det ansvar som följde med monopolsituationen, dels uppfattningen om programmens starka genomslagskraft.

Massmedier i förändring

De senaste 20 åren har bjudit på snabb teknisk utveckling på medieområdet.

Produktionsprocessen för dagspressen rationaliseras med ny teknik. Förstatidningamas ekonomi har successivt förstärkts och presstödet har bi- dragit till att andratidningama kunnat överleva. År 1973 fanns 20 orteri lan- det, i regel de folkrikaste, med dubbel utgivning av dagspress. 20 år senare var situationen densamma för 17 av dessa orter.

Morgontidningama på landsorten har breddat innehållet och utrymmet för en riksspridd morgonpress har därmed minskat. Det är bara kvällstidningama som fortfarande har tydlig karaktär av rikstidningar.

På radio- och tv-området har satellit- och kabeltekniken slagit igenom. Regionala radiosändningar och närradio har blivit möjliga. Dessutom finns reklamfinansierad radio i 35 sändningsområden i landet med sändning i 81 geografiskt avgränsade kanaler. I radio har stereosändningar blivit standard med resultat att musiköverföringar håller hög kvalitet. Musikutbudet har dessutom ökat kraftigt. Nyhetssändningar har blivit en tätt återkommande service till lyssnarna bl.a. tack vare datoriserade nyhetsredaktioner och möj- ligheter att länka reportage och intervjuer med hjälp av ny teknik. Möjligheten att lyssna på satellitsändningar i radio hari praktiken ännu inte utnyttjats.

På tv-området har utbudet ökat dramatiskt. I mer än hälften av hemmen kan man i dag välja på upp till ett 20-tal tv-kanaler varav många sänder dygnet runt. Men ett ökat antal kanaler är ingen garanti för ett breddat utbud av pro- gram — snarare har det ökade utbudet lett till fler program av samma slag med inriktning på en masspublik. Satellitöverföringar ger helt nya möjligheter att direkt skildra skeenden runtom i världen. Lätt Videoteknik gör det möjligt för tittarna att ta del av allt från osminkade vardagsmiljöer till festliga sporteve- nemang. Upplevelsen att vara "närvarande när det händer och var det än hän- der” ' blir möjlig genom televisionen.

Under 1980—talet fick videon snabb spridning. Det ökade möjligheterna att välja program och tid för att titta och banade väg för en snabbt växande mark- nad för uthyrning och försäljning av främst långfilm på video.

Den digitaliserade tekniken kommer att göra det möjligt att dramatiskt öka antalet kanaler i radio och tv. Grupper spridda över stora områden kommer att kunna nås med ett för dem anpassat utbud

Samverkan mellan data och telefoni har lagt grunden till helt nya kommu- nikationssystem. Hittills har hemdatorer främst använts till spel, men användningsområdet vidgas snabbt till studier och till att utföra visst arbete i hemmet. Genom att utnyttja den digitala tekniken ökar utbudet av fakta- baserade CD-ROM. Genom att ansluta hemdatorer till telenätet öppnas möj- ligheter till en världsvid kommunikation och till att hämta information ur databaser. Redan idag finns ett mycket omfattande material som kan nås via telefonnätet med hjälp av en tämligen ordinärt utrustad persondator. På försök erbjuds nu film direkt hem till tv-skärmen utan omvägen via en tv—station eller videobutik. Det går redan i dag att få en dagstidning personligt redigerad utifrån information från en handfull databaser, uppdaterad med den senaste informationen minutema innan den trycks ut eller visas på dataskärmen.

Teknikutveckling, maktkoncentration och möjligheter till delaktighet

Tekniken bakom massmedierna blir mer och mer likartad. Lagring och distribution kan ske på likartat sätt även om formerna för presentation i hu- vudsak förblir vid det som nu är. Men det är ej endast ur teknisk synpunkt som gränserna mellan olika massmedia luckras upp. Redan i dag förekommer samma ägare till olika medier. Att motverka maktkoncentration inom medie- världen är en viktig uppgift som lctäver insatser inte bara inom kulturpoliti- kens område.

I framtiden kommer maktfrågoma troligen att förskjutas från ägandet av medier mot ägandet av distributionssystemen. Kontroll över satelliter och nät för telefon- och datakommunikation ger nycklar till nya maktpositioner. En viktig uppgift för kulturpolitiken är att hålla de olika distributionskanalema så öppna som möjligt. Den nya teknologin måste tas i anspråk för ett fritt me- ningsutbyte.

Utvecklingen av massmedierna innebär en risk för kulturell segregering. Det kraftigt ökade radio- och tv-utbudet har ökat valmöjligheterna men med konsekvens att olika befolkningsgrupper väljer olika program. En del odlar Specialintressen, andra utnyttjar bredden i utbudet, medan ytterligare andra använder medieutbudet som avkoppling och förströelse. Möjligheten att med hjälp av nätansluten hemdator få fram aktuell information ur olika databaser öppnas för dem som har råd att skaffa sig utrustning och lär sig bemästra tekniken. På sikt kan de växande skillnaderna leda till att viktiga delar av det offentliga samtalet engagerar allt färre och att demokratiska värden som förståelse och respekt för andras värderingar går förlorade.

17.2. Massmedievanor

Även om massmedieutbudet ökar har människan begränsat med tid till sitt fria förfogande. Redan i slutet av 1970—talet ägnade svensken ca 5,5 timmar om dagen åt massmedierna. Trots att utbudet ökat kraftigt har den tid som i dag upptas av medierna bara ökat med en halvtimme och förskjutningama mellan olika slags användning av massmedier är obetydlig. För befolkningen som helhet visar utvecklingen snarare på ett mönster av stabilitet än på förändring. 1 en introduktionsfas får massmedierna tämligen odelad uppmärksamhet. När de väl etablerats reduceras uppmärksamheten och man inrymmer dem i sina vardagssysslor som bredvidsysselsättning till annan verksamhet. Vi läser tidningen eller lyssnar på radion samtidigt som vi äter eller reser till och från arbetet. Vi tittar på tv och umgås med familjen, lyssnar på musik och tar hand om hemarbetet eller gör läxor. Detta är en av förklaringarna till att tidningslä- sandet varit relativt konstant trots att nya massmedier introducerats. Det kon- centrerade lyssnandet från förr är sedan länge ersatt av bredvidlyssnande. På senare år har även tv-tittandet ändrat karaktär och internationellt är tv i dag ofta en bredvidsysselsättning. De olika massmedieforrnema tycks oavsett ut- budets omfattning kunna rymmas inom oförändrade tidsramar. Massmedievanoma innebäri stark förkortning att vi i genomsnitt ägnar:

— drygt två och en halv timme om dagen åt att lyssna, — drygt två timmar om dagen åt att titta, — drygt en timme om dagen åt att läsa.

Massmedievanoma presenteras mer i detalj i utvärderingsrapporten.

Tendenser i ett längre tidsperspektiv

De långsiktiga förändringarna mellan enskilda medieaktiviteter är ganska små. Den största enskilda förändringen rör läsning av kvällstidningar. Andelen av befolkningen som läst eller bläddrat i en kvällstidning har på 15 år minskat med mer än tio procentenheter till under 30 %. Lästiden bland kvälls- tidningsläsare är emellertid tämligen oförändrad. Morgontidningsläsandet är i stort sett stabilt liksom den tid vi ägnar morgontidningen. Andelen vecko- pnessläsare i befolkningen har minskat något medan andelen tidskriftsläsare ökat —- en tendens som dock visar tecken på att åter vika. Lästidema för detta slags press har minskat något bland läsarna liksom även lästiden för böcker.

Tv-tittandet har ökat en aning liksom tittartiden. Användningen av video ökade under de första åren på 1980-talet men har därefter minskat. Lyss- nartiden för radio tenderar att öka medan tiden för övriga musikmedier, ' kassett och skiva, har minskat.

Dagens unga utvecklar ett helt annorlunda förhållningssätt till medierna än det som äldre har. Det är barnfamiljerna som först anammar ny teknik och skaffar sig utrustning. De ungas intresse för teknikens möjligheter, nyfiken-

heten att pröva ny teknik och den egna förmågan ökar skillnaderna mellan ge- nerationerna. Många nya användningsområden och kommunikationsformer är starkt generationsbundna och upplevs som näst intill helt otillgängliga för många äldre. Kommunikation via globala datanät, musik- och bildskapande via datorer och annan elektronisk utrustning påverkar de ungas livsstilar, ak- tiviteter och kulturyttringar.

17.3. Det tryckta ordet

Utbudet av tidskrifter och tidningar är stort trots eterrnediemas kraftiga expansion under senaste decennierna. Tidskrifter av skilda slag riktar sig allt tydligare till särskilda målgrupper med ett för gruppen anpassat innehåll. Det statliga stödet till kulturtidskrifter bidrar till mångfald och kvalitet inom området. Dagspressen förser medborgarna med information så de ska kunna ta ställning i viktiga samhälleliga angelägenheter och så att de kan ta del av och orientera sig om kulturlivet. Den erbjuder möjligheter till offentlig debatt och till att yttra sig i viktiga frågor. Detta lcräver en press med en fri och oberoende ställning. Men dagspressen har också den omvända rollen — att fungera som språkrör för olika grupper och att kommentera skeenden ur dessa gruppers perspektiv. Dagspressen ska slutligen också kritiskt granska den politiska och ekonomiska makten och dess beslut och åtgärder. Att förena dessa mycket olika roller möter naturligtvis svårigheter. Tendensen att tidningarna i allt större utsträckning förlorar sin partifärg är tecken på nya avvägningar mellan de olika rollerna. Mer än 10 % av dagstidningarna har lämnat sin partibeteckning sedan 1973.

De statliga insatserna på litteraturområdet syftar till ökad mångfald och kvalitet i bokutgivningen och till att främja spridningen över hela landet. I kapitel 27 behandlas litteratur- och biblioteksområdena mer utförligt

17.4. Radio och television

Tillgången på distributionskanaler är fortfarande begränsad vad gäller mark— sänd radio och tv. Fri etablering är därför ännu inte möjlig. Public service-fö- retagen har omfattande skyldigheter reglerade i avtal med staten. Avtalen specificerar villkoren för sändningsrätten och innehåller bl.a. regler om pro- grarnpolitiken. Möjligheter att koppla programpolitiska regler som villkor för sändningsrätten har på senare år utnyttjats gentemot TV 4 men däremot inte för de ca 80 reklamfinansierade radiostationerna som har koncession.

Nuvarande lagstiftning på radioområdet medger inte att staten sätter upp programpolitiska krav.

En stark public service-verksamhet är ett samhällsintresse

Begreppet public service brukar översättas med i allmänhetens tjänst. Att er- bjuda radio- och tv-program utan beroende av annonsörer eller ständigt maximerad publik har setts som en garanti för ett mångsidigt utbud av hög kvalitet, något som också gynnar kulturlivet. Public service-företagen når vardera mellan 60 och 70 % av alla svenskar varje dag. Som en följd av att antalet kanaler och program ökar kan dock public service-verksamheten i framtiden komma att få mindre uppmärksamhet och färre lyssnare och tittare. Det behövs kraftigt offentligt ansvarstagande för att bevara och utveckla public service-verksamheten som förmedlare av ett varierat utbud av hög kvalitet med stort utrymme för inhemska uttryck och program. Det är där den breda och allmängiltiga debatten kan föras och det är där utrymme bör ges till det offentliga samtalet. Man ska också kunna ta del av ett rikt utbud av kul— turprogram som inte i första hand behöver ta sikte på största möjliga publik. Det är genom public service-verksamhet som även mindre gruppers intressen och behov av bredd och mångfald kan tillgodoses. Public service-företagen har en roll som på många sätt motsvarar de offentligstödda kulturinstitutio- nemas. Man har ett offentligt uppdrag men utformar själv sin verksamhet, en verksamhet som bl.a. bör bidra till uppfyllandet av de kulturpolitiska målen. Utbildningsradion skiljer sig från övriga public service-företag genom att inte ha specificerade kulturpolitiska uppdrag inskrivna i avtalet, medan däre- mot uppdraget i sin helhet innebär att stå i bildningens tjänst. Utbildnings- uppdraget ligger nära ett kulturpolitiskt uppdrag. Mot den bakgrunden är Utbildningsradions framtida roll och uppgift av stor betydelse.

Även reklamfinansierade etermedier har ett ansvar

En fri och oberoende ställning är grunden för tv- och radioföretagens ageran- de. Till bilden hör att antalet inhemska kanaler är begränsat och att eterrne- diema spelar en viktig roll i en nationell kulturpolitik. Därför bör även villko- ren för reklamfinansierade tv-kanaler innefatta krav av kulturpolitisk karaktär — krav vars uppfyllelse bör kunna utvärderas. Nuvarande avtal med TV 4 in- nehåller vissa kulturpolitiska åtaganden. Dessa behöver preciseras och even- tuellt utvecklas. Det bör ske inom ramen för den löpande granskningen av TV 4 som görs av statsmakterna.

Den reklamfinansierade radion befinner sig i ett uppbyggnadsskede. Sänd- ningarna har med få undantag likartat innehåll — nutida populärmusik. Det finns krav på att en viss del av programmen ska vara framställda särskilt för. den egna verksamheten men ingen precisering av vad detta ska innebära. Vi menar att detär rimligt att staten tar hänsyn till behovet av programpolitisk mångfald vid fördelningen av framtida koncessioner. Där de reklamfinansie- rade kanalerna är många kan mångfalden gynnas av att dessa får olika specia-

liserade uppdrag. Där koncessionema är få kan motsvarande effekt uppnås genom att uppdragen är tydliga i kravet på ett brett programutbud.

Utvärdering av avtal och verksamhet är nödvändigt

Det är inte tillräckligt att staten fastställer krav eller mål. En systematisk och kontinuerlig uppföljning av dem måste också ske. Vi föreslår därför att de mottagaravgiftsstödda företagen ges i uppdrag att upprätta public service— bokslut där staten som avtalspart kan avläsa hur ställda mål i termer av bredd, mångfald eller andra särskilda satsningar har uppfyllts under året. Det skulle vara ett komplement till traditionella ekonomiska bokslut och årsredovis- ningar. En sådan modell har redan diskuterats inom public service-företagen i Norden och övervägs i Danmark.

Även den verksamhet som bedrivs av reklamfinansierade radio- och tv—fö— retag bör utvärderas på ett motsvarande sätt

Att göra kulturlivet känt

Det ”levande” kulturlivet är väsentligt för konstnärema och de människor som tar del av det. Praktiska, geografiska och ekonomiska hinder gör att konstnä- rer och kulturinstitutioner har svårt att sprida kännedom om sin verksamhet. Det är mot den bakgrunden viktigt att medierna ser information om den "le- vande" kulturen som en viktig uppgift. Därutöver änns den alldeles självklara och viktiga rollen att kritiskt granska kulturlivet.

Samverkan mellan radio- och tv-företag och kulturinstitutioner

Varje produktion vid en central eller regional teater- eller musikinstitution når en mycket begränsad publik. Det gäller även produktioner som fria grupper svarar för. Genom att bearbeta en uppsättning för distribution i radio eller i tv kan betydligt fler se den. Upplevelser i tv och radio av vad institutionerna er- bjuder bidrar till att bredda intresset

Krav på medieföretagen att samverka med teater- och musikinstitutioner bör tydligt framgå av avtalen med staten om sändningsrätt. I avtalet mellan staten och Sveriges Television respektive Sverige Radio änns redan skriv- ningar om företagens ansvar i detta avseende. Sådana skrivningar saknas i avtalet med TV 4. I uppdragen till Dramaten och Operan i Stockholm ingår att samarbeta med radio och tv. Det framhålls särskilt att man ska utnyttja bl.a. radio och tv i så stor utsträckning som möjligt för att göra produktioner tillgängliga för hela landets befolkning. Vi vill starkt betona att detta uppdrag ges högre prioritet i institutionernas arbete. Antalet för tv bearbetade överföringar av musik- och teaterföreställningar bör öka 281

Det är viktigt att kraven i avtalen och kraven gentemot kulturinstitutionema utformas på ett sätt som inte inskränker företagens och institutionernas själv- ständighet Man kan överväga kvantifieringar, antingen i termer av att en viss del av medieföretagens medel eller att en viss del av sändningstiden ska avse samverkan med teater- och musikinstitutioner.

Också mellan museer och konsthallar och radio— och tv-företagen bör sam— arbetet utvecklas.

Det bör överlåtas på institutionerna och medieföretagen i samverkan att ut- veckla de närmare formerna för ett ökat samarbete. En möjlighet att underlätta ett sådant samarbete är att under begränsad tid inom nuvarande ramar avsätta särskilda medel som kan användas för en sådan samverkan. Medlen bör då fördelas till samarbetsprojekt mellan medieföretag och kulturinstitutioner och grupper och ha som syfte att stimulera till omarbetningar av scenföreställ- ningar eller möjliggöra direktsändningar. Medlen bör hanteras av ett från kulturinstitutionema och tv-företagen oberoende organ och fördelas av kon- sulenter som förordnas för viss tid. Den ordning som gäller för fördelning av produktionsstödet för film bör kunna gälla även i detta sammanhang. En möjlighet är att hanteringen av medlen knyts till Filminstitutet

Upphovsrättsfrågoma uppges ofta som ett hinder för ett närmare samarbe- te mellan kulturlivet och medieföretagen. Det är angeläget att denna fråga be- aktas så tidigt som möjligt i produktionsledet för att underlätta samarbetet och för att inte onödiga kostnader ska uppstå. Kulturinstitutioner, fria grupper samt radio- och tv-företag bör tänka på framtida medieförrnedling eller scenuppsätming i samband med inköp av rättigheter.

Att öka förmedlingen av det ”levande” kulturutbudet kräver i regel an— passning till mediets särskilda förutsättningar. Men det kan också vara en poäng att ibland bevara karaktären av scenevenemang. Så gör man med de traditionella vidareutsändningama av föreställningar från Drottningholms Slottsteater. Liksom vi under årens lopp fått bekanta oss med svenska kul- turhistoriska miljöer via tv-sända helgmålsböner skulle landets kulturinstitu— tioner och dess kringmiljöer kunna ges ett ansikte genom kulturevenemangen. Publiken bekantar sig med olika platser i landet och erbjuds att ”vara med” där det händer. På det sättet kan bredden i det svenska kulturlivet bli synligt för hela befolkningen.

Regional spegling

Inom något år kommer det att bli aktuellt att ta ställning till om ytterligare två rikstäckande sändamät för tv ska tas i burk. Det ena nätet beräknas kunna nå ' 98 % av befolkningen och får därmed en lika stor täckning som sändamätet för TV 4. En avgörande fråga är om nätet ska användas för ytterligare riks— täckande kanal eller om möjligheten till regionalt sändande kanaler ska öpp- nas. Det senare alternativet kan bana väg för ett reellt alternativ till ännu fler

rikstäckande tv-kanaler. De inneboende möjligheterna till en närmare sarnver— kan mellan regionalt kulturliv och regionala tv-företag skulle kunna skapas. De satsningar som kommuner, landsting och stat gör på kulturområdet i re— gionerna skulle kunna bli kända för befolkningen i deras hemmiljö. Genom att samsända en del av programutbudet skulle man också kunna visa på likhe- ter och skillnader mellan regionerna både vad gäller traditioner och nyskapan- de kultur. Regionemas olika kulturarv skulle kunna bli en gemensam tillgång för hela befolkningen. En kombination av lokala utsändningar och rikssänd- ning av lokalt producerade program skulle kunna innebära en komplettering av nuvarande tv-system och av strukturen med regionala kulturinstitutioner. Frågan om änansiering måste noga övervägas.

Ny avtalsperiod för radio- och tv—företagen

Regeringen har i juli 1995 tillsatt en beredningsgrupp med parlamentarisk förankring. Beredningen ska medverkai arbetet med en proposition om den avgiftsfrnansierade radio— och tv-verksamheten under den avtalsperiod som inleds den 1 januari 1997. Beredningen kommer bl.a. ha i uppgift att över- väga frågan om vilka krav som ska ställas på den fortsatta public service— verksamheten samt ta ställning till vilka ekonomiska och organisatoriska för- utsättningar som bör gälla för Sveriges Television, Sveriges Radio och Sveri- ges Utbildningsradio.

17.5. Lokala och regionala insatser

Massmediefrågoma har i kommunernas kulturpolitik en mycket undanskymd plats. Det änns säkert flera förklaringar. Det ansvarsområde som stakades uti 1974 års kulturpolitik kom att omfatta ”medier för kommunikation som radio och television”, men det var knappast en formulering som naturligt pekade ut ett verksamhetsområde för kommunala kultumämnder. Det var snarare en formulering som kunde tillämpas på nationell nivå av staten. Man kan också se att många lokalt och regionalt verksamma kulturpolitiker och tjänstemän betraktat elektroniska medier med viss skepsis och mer betonat deras förrno- dade risker än faktiska möjligheter.

Även om utvecklingen varit trög har ändå en del kommuner tagit olika ini- tiativ att stödja massmedieverksamhet bl.a. genom AV-centraler och stöd till närradioverksamhet. Ett annat exempel är etablerandet av medieverkstäder med inriktning på film och video. Utformningen och inriktningen skiljer sig åt, men i regel har verksamheten inriktats på ungdomar och på föreningslivet. Syftet har varit att tillhandahålla teknik och erbjuda viss utbildning. Ofta har verkstäderna kommit till på initiativ av kulturnämndema men också av fritids—

nämnder eller skolstyrelser. I exempelvis Botkyrka kommun görs en bred satsning på medier som bl.a. innebär samverkan mellan grundskola, medie- programmet på gymnasieskolan och föreningsliveti en lokal medieverkstad och med en lokal tv-kanal.

Även på regional nivå har massmediefrågoma stått på undantag. Det är först under de allra senaste åren initiativ har tagits. Liksom inom kommuner- na har verksamhet inriktats på medieverkstäder.

Vi anser att det också änns anledning att särskilt betona skolans ansvar för att lära ut hur medierna kan användas för att skaffa sig kunskap inom olika ämnen men också för att utbyta tankar och idéer. Skolans betoning av att lära eleverna att hantera språket i skrift och tal ska kompletteras med undervisning om mediernas möjligheter. Det är angeläget att väcka lust, träna färdigheter och öppna de ungas sinnen för bl.a. bilden och bildtolkning och för ljudme- diemas möjligheter.

Intresset för att använda medier av olika slag är tydligt även efter skolål- dern. Att skapa möjligheter att vidareutveckla det är en självklar uppgift för folkbildningen. På många folkhögskolor finns medielinjer. En del studieför- bundsavdelningar har ljud- och bildstudior. Grupperna som arbetar med me- dieproduktion kan bli fler och verksamheten knytas till skrivcirklar, teater-, dans- och musikverksamhet. Aktiviteterna kan också vända sig till barn och ungdom, gärna i samarbete med deras organisationer.

Vi har i kapitel 10 Ungdomars vilja och val föreslagit en kraftfull satsning på multimedieverkstäder. I kapitel 26 Film föreslår vi att möjligheterna att ut— veckla regional filmverksamhet måste förbättras.

Lokala kanaler för tv och radio

Genom att allt fler kan ägna sig åt att uttrycka sig med rörliga bilder har in- tresset att kommunicera med en publik ökat. Man kan se ett samband mellan eget skapande, medieverkstäder och distribution via kabelnät och på sikt även i etern.

Möjligheterna till distribution för andra än tv-företag vars sändningsrätt är beviljad av staten genom särskild koncession har hittills varit begränsad till kabelnät inom en viss kommun. Staten kan inom ramen för nuvarande kabel- lagstiftning förordna en organisation med ideellt syfte som lokalt kabelsändar- företag att bedriva lokal-tv-verksarnhet. Sådan verksamhet förekommer på ett trettiotal orteri landet, framför allt i de större städerna. Den mest omfattande verksamheten bedrivs i Stockholm stad där det lokala kabelsändarföretaget Öppna Kanalen har möjlighet att nå drygt en halv miljon tittare. Det faktiska ' tittandet är dock mycket blygsamt. Förebilder för verksamheten hämtas bl.a. från USA (public access-kanaler) och från Tyskland (Offener Kanal). Verksamheten i dessa båda länder sker på ideell grund och änansieringen sker via koncessionsavgiftet respektive mottagaravgifter.

Närradion erbjuder möjligheter för föreningar att nå ut med information i närområdet och för föreningens medlemmar och andra intresserade att ägna sig åt programproduktion. Närradio äri flera avseenden en billig och effektiv kommunikationsform som i högre grad borde kunna användas av föreningar för att informera om och spegla det lokala kulturlivet.

Det är rimligt att ideellt verkande föreningar har möjlighet att distribuera sina program direkt till hushållen via kabel eller via etersändningar. Det är ett led i att vidga yttrandemöjlighetema och svarar direkt mot det intresse som änns hos alla dem som nu är engagerade i att uttrycka sig i rörliga bilder.

17.6. Nätverk och informationssystem Öppenhet och tillgänglighet

Den snabba utvecklingen inom datatekniken öppnar för kommunikation i nya nätverk och infomationssystem. I framtiden kommer all information i text, ljud och bild att kunna bli tillgänglig i digital form.

Några av de stora globala datomätverken är redan i dag kollektiva resurser med många som delar det änansiella ansvaret. I princip är systemen ohierar- kiska och produktiviteten är direkt kopplad till att många enskilda kommuni- cerar över näten. De frigör kreativitet hos användarna just genom sin öppen- het. Tidningar och tidskrifter erbjuder sitt material via nät som alternativ till pappersversionen.

Den centrala ställning som den enskilde individen har i de nya datomäts- strukturema inbjuder till dialog och medverkan. Även de nya elektroniska brevfunktionema, E-mail, är intressanta genom att man kan kommunicera spontant med bl.a. myndigheter och politiker och genom att debiteringen inte sker per användning utan per användare.

Näten utgör en resurs för fri och världsvid kommunikation som staten i internationell samverkan bör medverka till att värna. Det är viktigt att dessa nya system säkras för ett fritt tankeutbyte. Det är angeläget att man från svensk sida i olika internationella organ, bl.a. inom EU, verkar för att denna möjlighet bevaras. Det är inte självklart att alla länder har detta synsätt.

Det blir allt vanligare att offentliga institutioner använder näten för att sprida kännedom om sin verksamhet och om fattade beslut.

Utvecklingen av nätverken sker snabbt. Särskilda kultumät kommer att kunna skapas antingen spontant av intresserade människor eller på kommer- siella grunder av företag, där t.ex. recensioner av teater, böcker och älm är tillgängliga. Sådana nät kan också vara öppna för ett brett och ständigt pågående samtal om kultur som involverar alla som kan komma in på näten.

Mycket av kultwr'nstitutionernas kunskap och information bör digitaliseras och samordnas i Kulturnät Sverige. Därmed kan kulturinstitutioners sam—

lingar, information och kunskap göras lätt åtkomlig för allmänheten via ter- minaler på kulturinstitutioner eller i hemmen.

Inom musei- och kulttumiljöområdet änns databaser som omfattar föremål och samlingar och ett omfattande utvecklingsarbete pågår, bl.a. kopplat till räddningsaktionen för museernas samlingar (SESAM), se kapitel 28 Museer, utställningar.

Språk— och folkrninnesinstitutets arkiv kommer att digitaliseras. Inom musikområdet änns uppgifter om fonogramutgivningen samlade i nationaldiskograän som Arkivet för ljud och bild ansvarar för. Det bör vara möjligt att bearbeta den för vidgad användning och även tillföra andra uppgif- ter om musik, bl.a. noter.

Inom litteraturorrtrådet har man kommit långt genom nationalbibliograän som innehåller uppgifter om litteraturutgivningen i Sverige. Det nationella datasystemet LIBRIS bygger på uppgifteri nationalbibliografin. En allomfat- tande bokkatalog på uppgifter ur denna bibliograä bearbetad för användning av allmänheten skulle göra det möjligt för allmänheten att snabbt få överblick över litteraturutgivningen (se avsnitt 27.2.6).

Vi föreställer oss att databaser på kulturområdet också ska kunna innehålla uppgifter som förenklar köp och lån. I dag är distributionen det svagare ledet i den offentligstödda kulturen, vilket gör att ett brett utbud av fonogram, videogram och böcker har svårt att nå ut till medborgarna.

På vissa andra kulturområden finns databaser vars tillgänglighet är starkt begränsad. Ett exempel är den älmdatabas som Filminstitutet byggt upp som innehåller en mängd faktauppgifter om filmer bevarade i institutets arkiv, producerade i Sverige samt offentligt visade. Filminstitutets avsikt är att göra faktadelen tillgänglig för externa användare mot betalning.

För att skapa ”Kulturnät Sverige" lcrävs omfattande utvecklings— och sam- ordningsarbete av strategi och teknik där Statens kulturråd bör ha ett övergri- pande ansvar. Samarbete bör ske med offentliga kulturinstitutioner av olika slag. Nätet bör stå fritt gentemot kommersiella intressen.

Multimedia

Multimedietekniken Öppnar helt nya vägar att presentera konst och kultur. Tekniken gör det möjligt att kombinera text, ljud och bild, även rörliga bilder, och på det sättet göra presentationen intressant och levande för en större pu— blik. Multimedieprodukter kan i dag distribueras via nätverken eller via CD— ROM.

Multimedia kan användas t.ex. för att presentera ett litterärt verk i ny form, ge fler möjligheter att ”besöka" en intressant utställning på ett museum eller vara ett alternativ till konstutställningens katalog.

Det finns intresse från kulturinstitutioner och förlag att använda multime- dietekniken. Det finns också intresse från konstnärer och kreatörer med olika

bakgrund att använda multimedietekniken som sin huvudsakliga kommunika- tionsforrn.

Hittills har svensk multimedieproduktion skett i mycket begränsad ut- sträckning. Brist på erfarenhet att uttrycka sig i det nya mediet, höga initial- kostnader, osäkr'a bedömningar av intresset från marknaden har motverkat en utveckling på området.

Att tidigt kunna använda multimedietekniken på kulturområdet är angeläget för att sprida kultur både inom landet och på export. Särskilt vikti gt är att nya svenska produkter håller hög kvalitet för att dels kunna konkurrera med ut- ländska produktioner på hemmamarknaden, dels kunna göra sig gällande på den internationella marknaden. Svensk barn- och ungdomskultur har rönt stora internationella framgångar och en exportsatsning med högkvalitativa multimedieprodukter skulle vara möjlig och önskvärd.

För att utveckla multimedieprodukter av hög kvalitet inom kulturområdet är det nödvändigt med ett nära samarbete för kompetensutveckling och erfa- renhetsutbyte mellan konstnärer av olika slag, bl.a. författare, tecknare, illust- ratörer, bildkonstnärer och filmare, samt producenter och personer med data- teknisk kompetens. För att främja ett sådant samarbete kan ett kreativt cen- trum som är utrustat med nödvändig teknik vara av stor betydelse och bör därför inrättas. Det är särskilt viktigt i ett inledande skede då få personer har erfarenhet av att arbeta med tekniken. I centret skulle man bl.a. kunna arbeta med olika pilotprojekt t.ex. med kulturinstitutioner och på bamkulturens område.

Försök med informationsstationer på bibliotek

Biblioteken har en viktig framtidsroll när det gäller att ge medborgarna möj- ligheter att använda sig av de nya nätverken och att hämta information ur da- tabaser. Biblioteken kommer också att bli viktiga för att ge information om nätverk och databaser som innehåller uppgifter om kultur, videokonst, vilka tidningar och tidskrifter som kan nås via näten och utgivning av kultur där multimedietekniken används.

Genom funktionen som informationsförrnedlare och genom verksamhet i samtliga kommuner är biblioteken lämpliga som värd för informationsstatio- ner med terminaler kopplade till olika databaser och nätverk och med de in- formationsuppgifter vi anser ovan. Försök med sådana informationsstationer på bibliotek bör göras.

Medel för utveckling inom IT området

Offentliga medel bör vara möjliga att utnyttja för II”-satsningar inom kultur- området. De resumer som Stiftelsen framtidens kultur, Stiftelsen kunskap och

kompetensutveckling och NUTEK förfogar över bör vara av intresse i detta sammahang.

Statens kulturråd bör ges ett samlat ansvar för IT -satsningarna inom kul- turområdet som bör avse stöd till utveckling och samordning av databaser i ett särskilt nätverk, stöd till multimedieproduktioner och till kreativt centrum samt försöksverksamhet med informationsstationer på bibliotek. Kulturrådet bör även fortlöpande informera om II”-utvecklingen som berör kulturområdet. Särskilda medel bör tillföras rådet för insatser på IT -området.

Datorer i hemmen ökar möjligheterna

Man räknar med att det finns datorer i ungefär en fjärdedel av hushållen. Ökningstakten är snabb — särskilt i hem med god ekonomi och där det finns barn. Det är framför allt de unga som använder datorerna. Den mesta tiden ägnas åt dataspel av underhållningskaraktär. Antalet spel som på ett helt annat sätt än tidigare bygger på individens egen aktivitet och intresse att skaffa sig nya kunskaper ökar snabbt.

Inom musikområdet har hemdatorer kommit till användning. I arbete med att komponera och arrangera musik kan mycket tid vinnas genom att utnyttja färdiga dataprogram. Det är inte länge nödvändigt att behärska konsten att skriva noter — det kan räcka med att kunna hantera en synthesizer för att över- föra toner till noter.

Ett annat användningsområde för hemdatorer är bearbetning av text. Att producera egna texter och ge dem en grafiskt tilltalande utformning blir där- med möjligt för betydligt fler. Lusten att skriva och sprida texter till andra un- derlättas. Att göra egna föreningsblad eller att öka idéutbytet inom en intres- segupp genom en egen tidning kan lättare förverkligas. Den graäska skillna- den mellan egna producerade föreningsblad och professionellt framtagna tid- skrifter blir allt mindre märkbar.

Utbyggnaden av nätverk kommer ytterligare att öka användningen och nyttan av hemdatorer. Det blir möjligt att komma åt material som änns lagrat och tillgängligt i olika databaser. Det kan gälla aktuell information av olika slag, men också inspelad musik, filmer samt bilder och texter som kan över- föras till hemdatorn i stället för att som nu distribueras via skivor, videoband och böcker eller tidskrifter. De utbyggda nätverken gör det också möjligt att göra den egna informationen omedelbart tillgänglig för andra.

17.7. Medierna och konsten

Vi har tidigare betonat betydelsen av ett kulturliv som kännetecknas av stor öppenhet och förnyelse. Mediernas roll förtjänar att särskilt uppmärksammas i detta sammanhang. Videokonst som visas i tv, radiodramatik, ljudåtergiv- ning med hög närvarokänsla inom musiken, verkstäder för elektronmusik med syntetisk tonbildning är några exempel. Inom modern gafrsk industri och i animationsarbete sker en tillämpning av ett konstnärligt skapande med elektroniska medier. Musikrnagasinen skickar med prov på den musik man kommenterar på speciella CD. Hologafiska bilder har fått spridning genom massmedierna. Mycket arbete har lagts ner på det rent gaftska uttrycket i morgonpressen med nya typsnitt och utveckling av utformningen av textmassoma. Grafiska verk återges hyggligt i Specialtidningar och erbjuds även läsama/betraktama till försäljning. Multimedietekniken gör nu sitt intåg inte bara på området spel utan också för alla typer av utbildnings- och infor- mationsändamål.

Medierna och inte minst den nya datatekniken erbjuder ett vitt och fortfa— rande oexploaterat experimentfält för nya former och uttryck inom kulturen. Även inom de tryckta medierna finns utrymme för experiment och utveckling. Det är angeläget att de nya möjligheterna tas till vara. Vi föreslår att Konstnärsnämnden får i uppdrag att ge stöd till utveckling och förnyelse av de konstnärliga uttrycken i massmedierna och genom datatekniken.

I dag är det fortfarande dåligt med utrymme i de högre konstnärliga ut- bildningarna för de nya uttrycksmöjligheter som medier och framtida teknik erbjuder. Med nya generationer av unga konstnärer kommer andra krav att ställas på utbildningsinstitutionema. Eleverna från dagens nyinrättade este- tiska progam och medieprogram vid gymnasieskolan kommer att efterfråga höge utbildning. Det är angeläget att sådana möjligheter snabbt kommer till stånd inom ramen för högskolan i syfte att stärka utvecklingen av det konst- närliga uttrycket med hjälp av medier och data.

Medierna har en roll som uppdragsgivare till konsmärema. De flesta upp- drag kommer från public service-företagen och är knutna främst till rena mu- sik— och dramaproduktioner och café- och underhållningsprogram. Man be- ställer musik- eller teaterverk för uruppföranden och knyter konstnärer som medarbetare till den fasta staben eller som tillfälligt anställd personal. Tidigare tveksamhet och osäkerhet bland konstnärer är numera borta. De äesta konst- närliga utövare seri dag medierna som en av flera vägar till publiken.

När det gäller filmen som konstnärlig uttrycksforrn behandlar vi den i kapitel 26.

I kaptitel 16 En samlad konstnärspolitik behandlar vi upphovsrättsproble— matiken. De principer vi förordar syftar till att säkerställa konstnärernas rätt till sina verk även i de nya elektroniska strukturer som öppnas i framtiden. Respekten för upphovsrätten måste vidmakthållas.

17.8. Behov av en utvecklande och stödjande funktion

Kulturpolitiken bör uppmärksamma både de traditionella massmedierna och de elektroniska medierna. Yttrandefrihet och mångfald i nya medier måste ga- ranteras av staten. Det är viktigt att i det snabba teknologiska utvecklingsläge vi befinner oss i vidmakthålla och stärka public service-företag i allmänhetens tjänst, medieföretag som utan beroende av reklamintäkter kan svara för ett brett kvalitetsutbud och upprätthålla det offentliga samtalet.

I flera länder finns särskilda mediemyndigheter med ett samlat ansvar på området och med uppgift att tillämpa regler på massmedieområdet, löpande utvärdera vad som sker på området och utarbeta underlag för beslut av riks- dag och regering. I Sverige har vi i dag Radio- och TV-verket som hanterar sändningstillstånd och ser till att de formella reglerna för olika former av sändningar följs och Granskningsnämnden för radio och TV som utövar till- syn över de regler som finns för innehållet i sändningarna. Det som saknas är en kulturpolitiskt inriktad uppföljning och utvärdering på massmedieområdet. Det behövs särskilt för att genomföra utvärderingen av de tidigare föreslagna public service-boksluten och för att följa upp sådana satsningar som görs för att stärka samspelet mellan det ”levande” kulturlivet och medieföretag på lo- kal, regional och nationell nivå. Insatser behövs också för att sprida informa- tion om verksamheter där kulturen sprids med hjälp av ny teknik. Vi menar att en sådan funktion bör inrättas även i Sverige. Den kan kopplas till någon existerande myndighet på kultur- och medieområdet, som med hög kompe- tens ska kunna följa vad som händer på massmedieområdet.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi

— vikten av att motverka maktkoncentration inom medievärlden, — betydelsen av ett kraftigt offentligt ansvarstagande för att bevara och utveckla public service-verksamheten som förmedlare av ett varierat utbud av hög kvalitet med stort utrymme för inhemska uttryck och program, — att villkoren för reklamfinansierade tv-kanaler bör innefatta krav av kulturpolitisk karaktär — krav vars uppfyllelse bör kunna ut- värderas, — att staten bör ta hänsyn till behovet av programpolitisk mångfald vid fördelning av framtida koncessioner för radiosändningar,

att medierna bör se information om den "levande” kulturen som en viktig uppgift, att de nya nätverken och inforrnationssystemen säkras för ett fritt tankeutbyte, skolans ansvar för att lära ut hur de nya medierna kan användas för att skaffa sig kunskap och för att utbyta tankar och idéer, behovet av kulturpolitisk uppföljning och utvärdering på mass- medieområdet.

I kapitlet föreslår vi att

de mottagaravgiftsstödda företagen ges i uppdrag att upprätta public service-bokslut, antalet för tv bearbetade överföringar av musik- och teaterföre- ställningar ökar, kulturinstitutionemas kunskap och information digitaliseras och samordnas i ”Kulturnät Sverige", ett kreativt centrum för arbete med multimedieproduktioner in- rättas, försök med informationsstationer på bibliotek bör göras. Statens kulturråd ges ett samlat ansvar för IT—satsnin gar på kulturområdet, Konstnärsnämnden får i uppdrag att ge stöd till konstnärer även för utveckling och förnyelse av de konstnärliga uttrycken i mass- medierna och genom datatekniken,

Att ta till vara och bruka kulturarven

18 Kulturarv — grunden vi står på

Vi lever i ett mångkulturellt samhälle i en tid av många och snabba föränd- ringar. Svenskar har under detta århundrade flyttat inom landet i aldrig tidiga- re upplevd omfattning. Invandrare bär med sig skilda ursprungsarv som mö- ter dels varandra, dels de svenska kulturarven. Intemationaliseringen på alla områden ger oss en ström av impulser. l rädslan att framstå som avståndsta- gande till det främmande kan man riskera att tappa fotfästet i det egna. Många känner både skygghet och stolthet inför det svenska. Oavsett ursprung är de kulturarv som format ens omvärld en baskunskap som berör alla. Kunskap om och förståelse för det samhälle man lever i och de historiska skeenden som format det är förutsättningar för att kunna delta aktivt i den demokratiska processen.

Ett mångfasetterat begrepp

I ordet kulturarv ligger immateriella begrepp som religion, språk, historia, traditioner, livsformer, idéer och samhällsstrukturer samt de fysiska uttryck människans verksamhet givit upphov till i form av konstverk, litteratur, film, foto, föremål, byggnader, fornlämningar, anläggningar och kulturlandskap.

De konsmärliga kulturarven i teater, dans musik, litteratur, konst och konsthantverk, m.m. lever vidare och utvecklas i nya tolkningar. De folkliga kulturarven i slöjd, berättande, dans, musik, folktro m.m. traderas och förnyas från generation till generation. Särskilt för barnen läggs här en grund till den kulturella identiteten och skaparförrnågan. Man kan tala om en enskild människas personliga kulturarv likaväl som om en grupps eller en bygds.

En viktig minnesbank och kunskapsresurs är kulturmiljön vi lever och verkar i. Byggnader, landskap, vägar, stigar, spår av tidigare generationers verksamhet - allt samverkar till en komplex bild av hur vårt samhälle vuxit fram; en del med starka symbolvärden, bevarade och förvaltade sedan gene- rationer, annat mer alldagliga spår som inte väcker intresse förrän de är på väg att utplånas. Som komplement har vi i allt högre grad etablerat institutio— nella minnesbanker som arkiv och museer.

Ett viktigt kulturpolitiskt perspektiv rör just detta fält — vårt kollektiva minne i traditioner, dokument, byggnader, händelser och lämningar från svunna epoker - vår gemensamma kulturmiljö, materiellt och immateriellt

18.1. En vidgad syn på kulturarven

1974 års kulturpolitik gav en ram för kulturarvsansvaret som knöts till kul- turminnesvård, museer och arkiv. Dessa sågs som skilda ansvarsområden, vart och ett en specifik del av kulturarvet.

Idag ser man samband och integration som angeläget Kulturmiljö ses inte avgränsat som den byggda och odlade miljön. Den yttre miljön är samman- länkad med traditioner och levnadsskick, med föremål och produktionspro— cesser. Det kulturhistoriska perspektivet läggs till grund för ansvar och arbete med kulturarven.

I Sverige har kulturarvsbegreppet vuxit fram som det politiskt intressanta och praktiskt tillämpbara. Rent praktiskt innebär det ett tydligt samlat ansvars- tagande för de kulturhistoriska värdena i samspel mellan museer, arkiv, kul- turrniljövårdsmyndigheter, enskilda och organisationer.

Denna utveckling kan ses i ljuset av vad som skett på den europeiska are- nan. 1974 års kulturproposition lades fram samtidigt som det europeiska byggnadsvårdsåret var i sin mest aktiva förberedelsefas i samtliga Europa- rådets medlemsstater. I det internationella samtalet var byggnadsvård det "hetaste” och i stort sett enda kulturarvsområde som behandlades och kopp- lingen till framför allt samhällsplaneringen stod i fokus. Den bevarande- filosofi som utvecklades gavs samlingsbegreppet "integrated conservation”. Kampanjen hade stor genomslagskraft och betydde ett konkret steg bort från 1960—talets hänsynslösa koncentration på totalomvandling av miljön. Under 1980-talet och det tidiga 1990-talet vidgades det politiska intresset mot en större helhetssyn där kulturarven i alla dess former och uttryck gavs utrym- me. I dag rör diskussionerna internationellt det vidare begreppet "Cultural Heritage”.

En brygga mellan människor ?

Kulturarven förenar identitet och förankring, och ger styrka till utveckling och förändring. Men detta kan också vändas i sin motsats. Identitet i en grupp kan leda till utfrysning av utomstående eller till polarisering mellan grupper som konfronterar varandra. Tryggheten i det välbekanta kan leda till av- skärmning mot omvärld och rädsla för förändring.

Över en miljon svenskar är invandrare. Stora grupper flyktingar söker en fristad här. Motsättningar mellan grupper, främst ungdomar, tar sig våld- samma uttryck.

Rätt utnyttjat ger kulturarven en bas för integration i en vid gemenskap. ' Fel utnyttjat riskerar allmänna symboler att tas över av grupper med syftet att forma front mot de utanförstående. Integration bygger på förståelse och re- spekt för olikheter. Att tillägna sig och respektera ett främmande kulturarv

kräver insikt i det egna. Ett aktivt arbete med kulturarvsfrågoma är därför en nödvändighet i dagens mångkulturella samhälle.

Bas för demokratin

Ett demokratiskt pluralistiskt samhälle ställer krav på medborgarnas delaktig- het och ansvarstagande. Utan kunskap och insikt i samhällets framväxt och stymiekanismer riskerar man att ställas utanför den demokratiska processen som ger en lagfäst möjlighet för den ensldlde att delta och påverka. Detta förutsätter dock kunskap att bedöma förslagen och insikt i hur synpunkter ska föras fram. Det ansvar och den möjlighet som här lagts på medborgaren ställer krav på att kunskapsunderlaget presenteras på ett insiktsfullt och lättillgängligt sätt. Erfarenheterna hittills tyder på att den enskildes känsla för sin miljö sällan kommer till politiskt utn'yck förrän alla beslut är fattade och enbart protester står till buds. Bevarandefrågor tex. blir därigenom ofta kon- fliktfrågor.

Bevarandet av befintliga värden i miljön är en av de frågor som visat sig väcka stort engagemang och som därigenom också får symbolverkan i män- niskors attityder till demokratins tillämpning.

Utvecklingspotenrial att ta fasta på

Viktiga utgångspunkter för behovet att uttrycka en ny syn på kulturarven finns i utredningsdirektiven. Det handlar inte bara om att bevara utan också i hög grad om att främja ett positivt bruk av kulturarven. Det gäller inte enbart att säkerställa i juridisk och fysisk mening utan i hög grad också att göra värdena kända, tillgängliga och levande samt att utnyttja dem och använda dem aktivt. Det är först när man är medveten om ett värde som man är ka- pabel att ta ställning till hur man ska handskas med det. Insikten att våra re- surser'är ändliga leder till varsamhet och inu'esse att bevara och föra vidare positiva kvaliteter. Museer, folkbildning och skolor har här en avgörande roll som vi vill förstärka.

18.2. Kulturmiljön som resurs

Man säger ofta att kulturmiljön är en för alla tillgänglig historiebok öppen att läsas av var och en som medvetet söker kunskap men också förmedlare av intryck på en omedveten nivå.

Redan i 1974 års proposition lyfts behovet av förankring och kontinuitet fram som väsentliga politiska mål. Samhällets förändringstakt och internatio- nalisering gör denna målsättning än aktuellare i dag. Protestaktioner mot riv- 297

ningar och hårdhänta ingrepp i den befintliga miljön engagerar många. I gles- bygd är de egna traditionerna och den lokala identiteten uttryckt i hemslöjd, hantverk och hembygdsvård något som kan ge livet sådan kvalitet att utflytt- ning bromsas upp och en möjlig inflyttning och näringslivsutveckling främ- jas.

lnämriljön finns kopplingen långt bakåt i tiden genom fornlämningar och odlingspår, i sockenkyrkan, med påtagliga vittnesbörd om hur historiens för- lopp över sekler avspeglat sig i den egna bygden, i byggnadsskick, inventa- rier och gravar. I industribyggnader, kajanläggningar, handelshus, likaväl som i magasin, ladugårdar och lador kan man avläsa den i tiden mer när- liggande traditionen.

Kulturens och kulturarvens betydelse för en bygds attraktivitet har förts fram som argument i regionalpolitiska bedömningar. Satsningar har skett på utbildning, kulturell infrastruktur etc. Den livskvalitet miljön har i kultur- och naturvärden tillmäts allt större betydelse.

Kulturmiljövård som del i regional utveckling är ett fält som utvecklats tydligt under senare år och som ställer krav på medvetenhet och resursutnytt- jande. Behovet av kulturhistorisk kompetens och resurser på regional och 10- kal nivå är redan idag stort och kommer i ett utvecklingsperspektiv att vara allt större.

Politiska åtgärder inom kulturmiljövården kräver en annan uppsättning in- strument än den övriga kulturpolitiken, och som dessutom ofta hanteras inom andra ansvarsområden som jordbruk, naturvård, samhällsplanering, byggan- de och boende. Kulturarvspolitik handlar om beredskap och samspel, om att bygga upp och förmedla kunskap om vad miljön berättar, om att aktivt förval- ta och bygga vidare på tidigare generationers erfarenheter med respekt för de spår de lämnat av verksamhet och liv.

18.3. Konstnärliga kulturarv

Incm konstartema pågår det en ständig dialog med tidigare generationers konstnärli ga uttryck. Den mest spelade musiken, det helt dominerande opera- ocl'. balettutbudet samt de teaterpjäser som sätts upp oftast är ”klassiker” som gång på gång återerövras av nya generationer. Beroende av tidsanda och smak får det enskilda verket en mer framträdande eller undanskymd roll. På samma sätt bör äldre litteratur liksom måleri, grafik, skulptur, foto och film limas tillgängliga för dagens läsare och åskådare parallellt med det som pro- duceras i dag.

Teatrar, orkestrar, operaensembler, museer, gallerier och bibliotek bör i sitt utbud hålla både det nya och det gamla aktuellt samt för framtiden doku- mentera och bevara det som görs. Det som har kraft och kvalitet att leva vida- re raderas som en del av det "levande" skapande kulturlivet. Det som i sin

samtid hade ringa framgång kan i en annan tid återupptäckas och aktualiseras. Tidigare generationers verk fungerar som inspirationskälla och referensram till dagens utövande konstnärer.

Ansvaret för att dessa arv hålls levande och tillgängliga i dagens kulturliv är en fråga om medvetenhet och tradition hos konstutövama själva. Vikt läggs därför på att de i sin utbildning och i sitt arbete ges rika möjligheter att ta till sig både de idéer, tankar och tekniker som är aktuella för dagen och den beva- rade och traderade kunskap och erfarenhet som finns i våra samlade kultur- arv.

Det är ett ansvar för skolan liksom för medier och folkbildning att aktivt använda kunskapen om konstarternas utveckling, liksom om enskilda konst- närers verk och liv, och att göra detta så brett och levande att människors in- sikt och medvetenhet utvecklas och fördjupas.

18.4. Institutioner med särskilt kulturarvsansvar

Målet ”att ta ansvar för kulturarven och främja ett positivt bruk av dem” ställer tre krav. Vi ska dokumentera, värdera och bevara det som utgjort ramen för människors liv och verksamhet från forntid fram till i går. Vi ska också bygga vidare på att genom att garantera att de värden detta arv representerar görs le- vande och aktuella samt inspirerar till förnyelse. Vi ska slutligen också do- kumentera, värdera och bevara det som skapas i dag och i morgon. Kulturarven ska vara åtkomliga för alla. De ska visas, förklaras och sättas in i sitt historiska, samhälleliga och konstnärliga sammanhang. Deras möjlighet att ge upplevelse av skönhet, insikt, tillhörighet etc. ska tas till vara och ut- vecklas. Funktionen som referensram och bas att stå på, att hämta kunskap och kraft ur, ska göras tydlig. För den enskilde, liksom för den som ska fatta beslut i sin verksamhet eller på politisk nivå, ska de offentliga insatserna främja tillgången till en rik kunskapsbank och inspirationskälla för formandet av dagens och morgondagens samhälle.

Kulmrmiljövårdsmyndighetema — Riksantikvarieämbetet och länsstyrelser- na — har tillsammans med museer, arkiv och bibliotek uppdraget att svara för denna samhällsuppgift samt att också aktivt samspela med och engagera fri- villigorganisationema i arbetet.

Inom kulturmiljöornrådet innebär detta förutom ett egenansvar också ett ansvar för att kunskapen om kulturvärdena görs tillgänglig och får genomslag i tillämpningen av regel-och bidragssystem som hanteras inom andra sam- hällssektorer.

Arkivansvaret

Arkivens kunskapsförsörjande och förmedlande roll är en väsentlig del av kulturarvsansvaret. Medborgarnas möjlighet till insyn och påverkan i den demokratiska processen måste garanteras. Samhällets snabba förändring reser lcrav på att handlingar och dokument både bevaras och hålls tillgängliga för forskningen i bred omfattning. Sökande efter egna rötteri släkt- och hem- bygdsforskning, nyfikenhet som motor för eget engagemang i tidens händel- ser — motiven är många för den enskilde att söka sig till arkiven.

Forskarsamhällets krav på relevanta data som referensram till dagens si- tuation, möjligheten att söka svenska referenspunkter i jämförelse med de in- ternationella etc. blir allt viktigare. l900—talets expansiva industrisamhälle är statt i förändring och det historiska förloppet måste gå att återfinna och analy- sera.

Förutom detta ansvar har arkiven ett rent ”musealt” ansvar för sina ”före- mål”. De ska förvalta och vårda sina urkunder och samlingar så att de bibehålles så intakta som möjligt för framtiden. De ska också kunna visa och levandegöra dem för allmänheten inte enbart som kunskapskällor utan också som tidstypisk vittnesbörd i sig.

En fungerande myndighetsstruktur och lagstiftning med Riksarkivet som centralmyndighet och landsarkiven samt vissa stadsarkiv som regionalt an- svariga finns etablerad. Vidare finns Arkivet för ljud och bild (ALB). Arkiv— frågoma har varit föremål för utredning och politiska ställningstaganden under det sena 1980-talet. Vi behandlar därför inte dessa frågor ytterligare. Konkreta frågor t.ex. om material i enskilda arkiv, tillämpning av informa- tionsteknologins möjligheter eller olösta lokalbehov bör lösas i det löpande arbetet med Riksarkivet som ansvarig centralmyndighet. I vår bedömning av det framtida ansvarstagandet för kulturarvet ser vi förutsättningar och behov av nära kopplingar mellan arkiven och de övriga kulturinstitutionema, inte minsti en alltmer utbyggd IT-verksamhet.

Det kulturhistoriska arvet

Den av människan skapade och präglade miljön med sina städer, byar, vägar, fabriker och anläggningar av skilda slag, men också namn på platser och företeelser samt föremål, klädedräkter, traditioner och livsmönster, bildar den kulturhistoriska ramen för livet. Naturförutsättningar och klimat utgör den givna bas som människans innovativa förmåga och idoghet utnyttjat och omformat. Ren, helt opåverkad vildmark finns kvar i mycket begränsad om- fattning.

Kravet på bevarande, vård och levandegörande spänner över ett brett fält från det privata ansvarstagandet till samhällets ansvar för att hålla "historie- boken" levande och läsbar nu och i framtiden. Samhällets ansvar återfinns på

kommunal, regional och nationell nivå med de kulturhistoriska museerna samt kulturrniljövårdsmyndighetema som specialist- och tillsynsorgan.

Det statliga ansvaret inom det breda kulturmiljöfa'ltet täcks på regional nivå av länsstyrelsernas kulturmiljöenheter. Länsmuseerna ska enligt förordning om statsbidrag till regionala museer "biträda Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer, länsstyrelsen samt kommunerna inom sitt verk- samhetsområde med kulturminnesvårdande uppgifter". De ska också vara ett stöd och en resurs för kommunala byggnads- och kultumämnder, museer och kommunantikvarier att ge kommunema expertstöd i kultumriljövårdsärenden samt att vara ett stöd och en resurs för hembygdsföreningar, arbetslivsmuseer och andra ideella organisationer med inriktning mot kultumriljöfrågor.

På riksnivån finns de centrala museer som vart och ett svarar för det natio- nella ansvarstagandet inom sitt kompetensområde. De har ansvar såväl för sina samlingar som för ett nationellt helhetsperspektiv och stöd till museerna ute i landet.

Som centralmyndighet för kulturmiljövården svarar Riksantikvarieämbetet för samordning och samverkan inom kulturrniljöområdet samt fattar de beslut och utövar den tillsyn och uppföljning som lagar och förordningar kräver.

I kapitlen 19 och 28 där vi behandlar kulturmiljö och museer ger vi vår syn på samspel och ansvarsfördelning.

De konstnärliga arven

Statens konstmuseer är som ansvarsmuseum den nationellt tunga institutionen inom bild- och forrnområdet med ansvar inom bildkonst, foto, skulptur, textil och annat konsthantverk. Mycket mindre i omfattning men med centralmusei- ansvar inom sitt område är Statens musiksarnlingar medan Dansmuseet och Drottningholms teaterrnuseum — stiftelser med statligt huvudmannaskap -— etablerats som specialmuseer inom sina respektive områden. Inom teater och operaområdet gör också Operan i Stockholm och Dramaten viktiga insatser.

För teater-, dans- och musikhistoria finns inga regionala eller lokala mu- seisatsningar av någon omfattning, men de konstnärliga arven är i hög grad företrädda i den repertoar som teater- och musikinstitutionema svarar för.

Inom bild- och forrnområdet har en del länsmuseer samt ett antal kommu- ner ambitiösa åtaganden. Tillgängligheten och möjligheterna att ta del av äldre bildkonst varierar dock mellan länen och beror på skillnader i tradition och vilja.

Vår syn på samspelet museerna emellan tar vi upp i kapitel 28 Museer, utställningar.

Det litterära arvet

I kapitel 27 behandlar vi utförligt litteraturen samt folk— och skolbibliotekens roll och uppgifter som förmedlare av litteratur.

Den statliga uppgiften att heltäckande bevara och hålla utgiven litteratur tillgänglig över tiden fullgörs sedan 1600-talet enligt lag av Kungliga bibliote- ket. Även universitetsbiblioteken hari dag ett visst ansvar härvidlag.

Generella principer för folkbiblioteken när det gäller att hålla äldre litteratur tillgänglig finns inte. Ansvaret ligger på varje enskilt bibliotek. Möjligheten finns dock att tillgodose efterfrågan på äldre littertur, inklusive klassiker, via den etablerade samverkan biblioteken emellan i den s.k. lånekedjan.

I ett samlat kulturarvsperspektiv ser vi samspelet på lokal och regional nivå mellan bibliotek, museer och arkiv som ett utvecklingsområde nära kopplat till skolans verksamhet och till folkbildningen.

Språk och folkminnen

Centrala institutioner som värnar svenska språket och följer dess utveckling är Svenska Akademien och Svenska språknämnden. Vi anser att arbetet inom detta fält är vitalt och vill betona vikten av det arbete som pågår med att aktivt värna och stärka människors språkförståelse och tillgång till ett rikt och varierat språk.

År 1993 sammanfördes några institutioner till en ny myndighet, Språk- och folkminnesinstitutet. I ansvarsområdet ingår att samla in, bevara, veten— skapligt bearbeta och ge ut material om dialekter, personnamn, ortnamn, folkminnen, visor, folkmusik och den svenska jazzens historia. Institutet har också uppgiften att yttra sig i ärenden om fastställande av ortnamn och gran- ska förslag till namn på allmänna kartor. Institutets verksamhet är fördelad på ansvarsmässigt och geografiskt skilda enheter i Uppsala, Lund, Göteborg och Umeå.

Vi konstaterar att de insatser som görs är av stor vikt. Mot bakgrund av de nyligen genomförda förändringarna ser vi inte något behov av att ta upp om- rådet till ytterligare behandling.

Film och medier

Det ankommer på Svenska Filminstitutet att bevara filmer och annat material av kulturhistoriskt intresse, affischer, manus, fotografier och annat slcriftligt material med anknytning till film.

Filminstitutets filmarkiv bevarar främst svenskproducerad film, men arki- vet försöker också att i så stor utsträckning som möjligt och i samverkan med filmbranschen även ta hand om utländsk film som distribueras och visas i Sverige. Till slcillnad mot Arkivet för ljud och bild bevaras film inom institu-

tets arkiv på filmbas för att största möjliga kvalitetsbeständighet ska uppnås. Omkopiering av brandfarlig niu-atfilm, producerad före år 1953, görs suc- cessivt. En väsentlig uppgift är att följa och utvärdera tekniska metoder för bevarande av film. I filmarkivet förvaras nästan 15 000 filmer och är därmed ett av de största i världen. De metoder för bevarande av film som utvecklats av institutet tillämpas numera på flera håll i världen.

Inom ramen för riksdagens beslut om medel för en räddningsaktion som avser föremålssamlingar vid museer och andra kulturinstitutioner har frågan om behovet av medel för restaurering av film behandlats. Det gäller särskilt svenskproducerad färgfilm från perioden 1953—1979. Riksdagen har uttalat sig för att medel avsätts för detta ändamål. 1

I anslutning till firandet av filmens 100-årsjubileum har Filminstitutet fö- reslagit att ett nationth filmmuseum byggs upp. En mängd föremål som finns bevarade av Filminstitutet, andra kulturinstitutioner och privata samlare skulle därmed göras tillgängligt för en bredare publik. En nationalkommitte' för ett framtida filmmuseum har bildats.

Arkivet för ljud och bild tillkom 1979 med uppgift att ta emot plikt- exemplar av radio- och tv—program, filmer, fonogram och videogram för den framtida forskningens behov. Beständighetsfrågoma hos dessa moderna pro- dukter med i stort sett okänt åldrande är ett problem i ett långsiktigt perspek- tiv.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi

att ett levande aktivt förhållningssätt till kulturarven måste prägla ett humanistiskt samhälle, kulturarvens roll som resurs i dagens och morgondagens samhälle, det svenska språkets centrala roll, vikten av att kunskap om samhällets framväxt och de faktorer som påverkat utvecklingen görs tillgänglig och användbar för med- borgare och beslutsfattare, vikten av att kulturarvsdimensionen genomsyrar arbetet inom alla samhällssektorer, behovet av samarbete på lokal och regional nivå mellan skola och kulturarvsinstitutioner och ideella organisationer.

1 Bet. 1994/95 KrU:18.

19 Kulturmiljövård i ett brett perspektiv

Industrisarnhällets aweckling och landsbygdens snabba förändring har givit oss nya perspektiv på vårt eget århundrande. De stora befolkningsomflytt- ningarna liksom en ökande invandring ställer krav på att kunna orientera sig också i det nära förflutna och att utnyttja dessa kunskaper i utformningen av liv och verksamhet.

Idet perspektivet får kulturmiljövården en alltmer strategisk roll. Medbor- gare likaväl som beslutande och planerande organ behöveri ökande grad rela- tera sig till den historiska utvecklingen och ta avstamp i de värden som finns materith och immateriellt.

I detta kapitel tar vi upp vad som kännetecknar kulturmiljövården i dag och beskriver den komplexa bild av statliga åtaganden inom skilda sarnhällssekto— rer som är kännetecknande samt pekar ut viktiga insatsområden för att klara en långsiktigt hållbar förvaltning av kultumiiljön.

Vi tar också i enlighet med våra direktiv upp behovet av en tydlig roll- och ansvarsfördelning mellan länsstyrelser och länsmuseer.

19.1. Utgångspunkter för en modern kulturmiljövård

En aktiv kulturarvspolitik tar sin utgångspunkt i både känslomässiga och ut- vecklingsstrategiska behov. Den ger den enskilde kunskap för handlingsfrihet och ansvarstagande. Den skapar de förutsättningar och tillhandahåller de in- su-ument som behövs för att omsätta visioner i praktiskt handlande.

Identitet och förankring

Identitet och förankring som redan 1974 fördes fram som väsentliga mål för kulturminnesvården är självklara mål även i dag. Inträdet i EU lyfter med större tydlighet fram kulturarvens betydelse för individ och samhälle. Den nationella identiteten och i än högre grad den regionala och den lokala blir i ett europeiskt perspektiv allt viktigare.

Näringsfång, traditioner, fornlämningar, byggnadsskick och levnadsvanor ger karaktär och kännetecken åt den egna bygden. Det är dessa drag som sär- skiljer eller förenar bygder. Bergsbonden i Jämtland kan ur vissa aspekter ha goda förutsättningar att identifiera sig med sin motsvarighet i Tyrolen. Utifrån andra kriterier är det hans identitet som svensk bonde som ger referensramen.

Ytterligare en reell samhörighet är den inom den norsk-svenska fjällregionen. Timrnerbyggnadstekniken och ladlandskapet förenar de nord- och mel- lansvenska bygderna, medan korsvirkesgårdar tätt spridda över bördig jord kännetecknar Skåne. Det småbrutna beteslandskapet karaktäriserar mellan- bygdema och i Hälsingland dominerar välbyggda storgårdar. Bergslagens gruvbygder, Norrlands sågverkssamhällen, äldre trästäder, järnvägsknutar och industrisamhällen — alla har de en lokal men också mycket "svensk” prä- gel.

Öppenhet och förändring

Medvetet och omedvetet tar man från omvärlden emot impulser som påverkar viljan och förmågan att agera. Ett samhälle som tar till vara de behov av igen- kännande och successiv acklimatisering som kännetecknar de flesta av oss är också berett att förnya sig på ett konstruktivt sätt.

Kulturmiljöns roll som arena för liv och verksamhet och plats för möten lägger ett särskilt ansvar på samhället att värna och utveckla kvalitet och ka— raktär i det offentliga rummet.

Medvetenhet och kunskap om de egna rötterna och de omständigheter som lett fram till dagens samhälle samspelar med vilja till utveckling och nyska- pande. Beredskap för öppenhet och förändring växer hos den som har kun- skap som bas för att värdera, kritisera och välja. En trygg förankring i ur- sprung och vardagsmiljö samt ett medvetet och aktivt förhållningssätt till dess utveckling och förnyelse är viktiga utgångspunker att ta fasta på i den natio- nella kulturpolitiken.

Lokal arbetsmarknad och ansikte mot omvärlden

Ett levande intresse finns i dag för alternativa livsformer utanför storstadsli— vets komplexa och stressiga verklighet. I spåren av kampanjen ”Hela Sverige ska leva” växer viljan hos glesbygdsbefolkningen att bo kvar och finna nya försörjningsaltemativ. Men också hos de ”storstadströtta” märks en tilltro till förutsättningama att finna utkomstmöjligheter på mindre orter och i ren gles- bygd. Reaktioner mot industrinedläggelser och hot om avfolknin g möts nästan undantagslöst med satsningar på det egna kulturarvet, i teaterforrn, i turismsatsningar och i aktivt bevarande av byggnader och anläggningar för återbruk av skilda slag.

För att "sälja" sig som etableringsorti konkurrens med andra väger kul-. turrniljön och dess innehåll allt tyngre. Lokala traditioner och kunskaper blir värdemått som ger bygden ett ansikte, förutsatt att man identifierar dem, tar vara på dem och utvecklar dem på ett positivt sätt. Sökandet efter "det äkta”

ställs i motsats till det ytliga, men kräver kunskap, förståelse och medvetenhet hos befolkning och styrande.

I tyska byar t.ex. är ansiktet utåt något som engagerar alla invånare i en landsomfattande kampanj ”Unser Dorf soll schöner werden!” I nedläggnings— drabbade industriområden i England och Holland är satsningar på ortens kärna och dess karaktäristiska drag något som ger invånarna styrka och vilja att själva bidra till en positiv utveckling.

Vårt land, långsträckt från norr till söder, med kust- och fjällregioner, med slättbygder, älvdalar, vidsträckta skogar, storstäder och småsamhällen har många ”ansikten”, och ansvaret för att dessa inte raderas ut i storsamhällets spår ligger hos envar, men också kravet på samhället är stort att i norrnbild- ning och lagtillämpning värna och främja den mångfald vi har.

19.2. Kulturrniljövård som begrepp och ansvarsområde

Målsättningen för kulturmiljövårdsarbetet koncentrerades 1974 framför allt på integration i samhällsplanering. Med den fysiska riksplaneringen gavs förut- sättningar för ett aktivt deltagande från kulturrninnesvårdens sida. Sedan dess har också behovet av ett bredare kulturhistoriskt ansvarstagande inom kul- turmiljövården tonat fram som allt mer angeläget. Politiska direktiv som sig- nalerar detta gavs i prop. 1987/88:104 ”Om kulturmiljövård".

Sektorsmålenfo'r kultumtiljövården

Målen för kulturmiljövården, som de uttrycks i propositionen, är följande: Kulturmiljövården ska

— bevara och levandegöra kulturarvet, — syfta till kontinuitet i utvecklingen av den yttre miljön, — främja den lokala identiteten, — möta hoten mot kulturmiljön, — bidra till att öka medvetenheten om estetiska värden och historiska sam— manhang.

Det ansvar som härvidlag åvilar det centrala verket, Riksantikvarieämbetet (RAÄ), inskärptes ytterligare i budgetpropositionen 1992, där regeringen pe- kade ut prioriterade arbetsområden. RAÄ ska bl.a. göra insatser som bidrar till medvetenhet i samhället om kulturarvets betydelse och om vikten av kultu- rell identitet samt utveckla former för detta arbete som ger tydligare effekt än hittillsvarande insatser.

Dessa mål innebär att kulturmiljövård fått en ny och vidgad innebörd och därmed också givits ett mycket större arbetsfält än tidigare. Kulturarven ses som en tillgång i samhällsbyggandet. Den kulturella identiteten tillmäts bety—

delse för bygden och samhället. Man blir alltmer medveten om vikten av att stärka och respektera kulturarven som grund för den kulturella identiteten.

Tidsandan och samhällets strömningar betonar kulturarv, kulturell identitet och god kulturmiljö. Det ger också mandat och möjligheter att kunna bedriva en bra kulturmiljövård. Det syns på de många sakområden där kulturmiljöfrå- goma är och kan göras viktiga t.ex. regionalpolitiken, miljöfrågorna, jord- bruksområdet, museiområdet och det internationella samarbetet. Uppgifterna inom dessa områden kan sägas ha en gemensam nämnare i begreppet identi- tetsskapande. De är dock olika till sin karaktär och kräver insatser och kun- skap av vitt skilda slag, från folkbildning och dokumentation till integration av kulturarvsdimensionen i övriga samhällssektorers verksamhet.

Ett brett stöd i den allmänna opinionen är en förutsättning för ett aktivt be- varandearbete med sikte på framtiden. Att utveckla den kulturella identiteten till en brygga mellan människor i stället för ett hot är ett arbete som ställer stora krav på fördjupning av förståelse och historisk insikt. Den förklarande, beskrivande, entusiasmerande delen av ansvaret ges därigenom alltmer tyngd. Samarbete med skolan och förskolan samt aktivt samspel med de ideella or- ganisationerna och media är grundläggande i det arbetet.

Detta breda perspektiv på kulturmiljövård anger att en god livsmiljö upp- nås genom att man värnar våra kulturarv och stärker det skapande av identitet som är förankrat i detta. Denna helhetssyn på kulturmiljövården har inte poängterats tidigare. De av regeringen formulerade målen riktas sålunda in mot ett verksamhetsfält som är mycket vidare än vad som var fallet under 1980-talet. Den fokusering som då fanns på den yttre, fysiska miljön behöver breddas och omfatta även den immateriella kulturmiljön och föremålen, dvs. inte bara ”husen” utan också ”människan mellan husen". Det handlar om en vidare syn på kulturmiljövården - det handlar om ett kulturarvsbegrepp.

Exemplet industriminnesvdrd

Ett exempel på behovet av helhetssyn och samlat agerande är vårt industriella arv. Riksantikvarieämbetet har ett regeringsuppdrag att presentera ett hand- lingsprogram för industriminnesvården. Ett traditionellt hanterande av denna uppgift hade inneburit en kartläggning av industribyggnadsbeståndet samt förslag till prioritering för att säkerställa och vårda ett representativt urval in- dustribyggnader eller industrikomplex. Dagens samhällsklimat ställer dock helt andra krav. Nu handlar det om att säkerställa byggnader med maskiner, föremål och arkivalier, att dokumentera och levandegöra arbetsprocesser och uansportförutsätmingar, men också att dokumentera levnadsbetingelser och ' de människoöden som är och har varit förbundna med verksamheten. Det rör sig också om analys och beskrivning av företagsstrategier och företagskulturer samt om att i utställningar och museiaktiviteter återkalla och levande åskådliggöra verksamheten i sig. Kort sagt handlar det om att för

kommande generationer säkerställa, dokumentera och förklara det moderna samhällets framväxt. Följdriktigt har RAÄ för att kunna få fram det breda underlag som krävs engagerat Nordiska museet, Tekniska museet, Arbetets museum, Riksarkivet, länsmuseema, den nyinrättade institutionen för in- dustriminnesforskning vid KTH samt företrädare för hembygdsrörelsen, fackföreningsrörelsen och industrin i detta programarbete.

Länsmuseirollen

Länsmuseets nyckelroll inom den regionala kulturmiljövården bliri det vid- gade kulturmiljöperspektivet uppenbar och självklar. Ansvaret för kunskaps- uppbyggnad, dokumentation och levandegörande av den yttre kulturmiljön är oupplösligt förbundet med museets ansvar för att på motsvarande sätt doku- mentera, levandegöra och fördjupa sin kunskap om arbetsliv, föremål och fö- reställningsvärldar samt människors levnadsvillkor.

Med ett samlat kulturhistoriskt synsätt, där uppgiften är att ansvara för och främja ett positivt bruk av kulturarven, kan man inte särskilja mellan yttre och inre kulturmiljövård. Kulturarven omfattar i ett integrerat samspel det av människan skapade, brukade och påverkade landskapet med dess fomläm- ningar, odlingsspår, byggnader och anläggningar, dess föremål och traditio- ner samt de sammanhang i vilka dessa vuxit fram.

19.2.1. Ökande medvetenhet om kulturvärdena i den befintliga miljön

Kulturmiljön som resurs har fått genomslag i allt större omfattning alltefter- som förvandlingsmekanismema i vår omgivning blir allt påtagligare. En inte oviktig del är insikten om hur vi i alla tider påverkats av utländska idéer och införlivat dem med det svenska i en successiv process från ståndspersoner med nära kontakt med det som rörde sig i Europas tongivande kretsar till folklig tolkning ute i bondesamhället. I en tid då frärnlingsfientligheten är ett hot samtidigt som de kommersiella impulsema utifrån är omfattande, är detta perspektiv viktigt att ta vara på och förmedla brett.

Suget efter kunskap är stort. Dokumentärfilmer om det svenska kultur- landskapet och vår byggnadstradition har nått en stor publik via tv. Läns- museet liksom länsstyrelsen, som regionalpolitiskt ansvarig myndighet, har inom dessa fält sett en stark expansion av arbetsområdet.

Hög förändringstakt

1990 års jordbruksbeslut och de stödformer som då utvecklades för att värna kulturlandskapet har inneburit att närmare 20 000 bönder numera har kul- turrniljövårdsinsatser som uppdrag och kompletterande inkomstkälla. Nya samarbetsnätverk har utvecklats regionalt och mellan olika samhällssektorer. I ett PSU-perspektiv är dessa frågor högaktuella. Arealbidrag som ersättning för insatser att upprätthålla kulturlandskapets traditionsvärden kommer att vara tillgängliga för stora grupper av jordbrukare. Det kommer fortlöpande att ställas krav på ett aktivt samspel mellan kulturpolitik och jordbruks- samt na- turvårdspolitik centralt, regionalt och lokalt. Kravet på rådgivning, tillsyn och uppföljning av bidragstilldelningen kommer att innebära ökande behov av kompetens inom både länsstyrelser och länsmuseer. På de berörda centrala verken ställs krav på samverkan i uppläggning, genomförande och utvärde- ring. Regeringen har därför givit Riksantikvarieämbetet i uppdrag att utforma ett handlingsprogram för kulturmiljövården i jordbruket.

Arbetet med miljö- och sarnhällsplaneringsfrågoma har sin tyngdpunkt på kommunal nivå. De flesta kommunerna saknar dock fortfarande egen kompe- tens inom kulturmiljövården. Behovet av expertstöd och kunskapsunderlag är stort och länsmuseets roll som regional resurs är vital, om samhällets inten- tioner om ett varsamt hanterande av kvaliteterna i den byggda och odlade miljön ska kunna få genomslag. I den pågående översynen av plan- och bygglagen (PBL-utredningen) har förslag väckts om utökade krav på under- lag som preciserar bevarandevärdena och inom Riksantikvarieämbetet pågår ett omfattande projektarbete i syfte att i samverkan med län och kommuner bygga upp en bred kunskapsbas.

Medborgarinflytande och delaktighet är grundstenar i en demokratisk pla- neringsprocess. Inflytande bygger dock på möjlighet för den enskilde till in- sikt och kunskap i såväl sakfrågor som själva processen. Precisering och analys av kvaliteter och historiska samband i den befintliga miljön är nöd- vändigt planeringsunderlag för ansvariga kommunala nämnder men också avgörande verktyg för ökat medborgarinflytande.

Behov av långsiktigt hållbar förvaltning

Sysselsättningssituationen har sedan l970—talet varierat högst betydligt. Så länge marknaden var mättad med nybyggnad var intresset från förvaltare och byggare ganska ringa för kunskap om äldre teknik och metoder, liksom för ett långsiktigt förvaltningsperspektiv överhuvudtaget. I den byggmarknad vi . just nu ser, med 60 % av projekten inom ROT-sektom (Renovering, Om— byggnad, Tillbyggnad), 15 % inom väg- och anläggning samt 25 % inom nybyggnad, är situationen en annan.

Kulturmiljövårdens förvaltningsperspektiv ligger samtidigt nära en annan samhällelig ”motreaktion", nämligen kraven på ”sunda hus" och ett resurs- snålt ekologiskt byggande med återvinningsaspekter. Traditionella, bepröva- de material och metoder börjar diskuteras även i modernt byggande. Erfarenheterna från vården av kulturhistoriskt värdefulla byggnader får däri- genom ökande relevans. Möjligen kommer här så småningom den gängse marknaden att förändras i denna riktning.

Det gamla hantverkskunnandet, som är en förutsättning för att ta hand om den befintliga bebyggelsen, och de traditionella brukningsmetodema som givit oss karaktären i våra öppna landskap, är kunskap som nu håller på att återerövras. Det är inte otroligt att invandrare från trakter där traditionen fort- farande är levande kan ha mycket att ge om man börjar fråga efter deras kun- skap. Unga arbetslösa byggnadsarbetare har via sysselsättningsmedel givits tillfälle att fördjupa sina kunskaper. De kommer att på ett helt annat sätt vara ”kritiska konsumenter" och dessutom kunna erbjuda alternativa lösningar.

Medvetenheten om att också kulturvärden bör vara prioriteringsgrund vid bildandet av naturreservat har nyligen aktualiserats. Ett ansvarstagande här— vidlag inklusive utarbetande av skötselplaner och rådgivning är angelägna be- hov, som svarar mot den breddade syn på förvaltningen av kulturarven som vuxit fram. Riksantikvarieämbetet och Statens naturvårdsverk har regeringens uppdrag att se över hur kulturvärdena för närvarande beaktas i befintliga re- servat.

Kulturmiljövårdens lyhördhet för dessa signaler samt beredskap att etable- ra samarbetsformer som fungerar lokalt och sprids brett är avgörande både för vården av den mer alldagliga närmiljön och för monumenten. Museemas och inte minst länsmuseets roll och medansvar är en självklarhet och en förut- sätuiing om kulturmiljövården i dessa perspektiv ska kunna motsvara de för- väntningar som ställs från samhällets sida. De kulturpolitiska målen med in— riktning mot mångfald, kontinuitet och förnyelse samt kulturell identitet får här—mycket konkret form. Exempel på kunskapskärnor som för närvarande utvecklas utifrån dessa skilda perspektiv är dels "Hallandsmodellen", dels ”Bygghyttan Mälsåker”.

"Hallandsmodellen" är ett regionalt etablerat nätverk med syftet att så aktivt som möjligt nyttiggöra sysselsättningsskapande medel för byggnadsvård. Det har genom ett nära samarbete mellan länsmuseum, länsstyrelse, arbetsmark- nadsmyndigheter, kommuner och byggbransch inneburit arbetstillfällen och brett bevarande av värdefulla lokala miljöer. Länsmuseet har en nyckelroll i detta nätverk. Via ett starkt gehör hos kommunerna och en föredömlig utåtrik- tad informationssatsning har projektet kommit att bli något av ett symbolpro- jekt för länet. Arbetena har också kontinuerligt följts av lokaltidningama och följaktligen fått stort genomslag i det allmänna medvetandet.

Ett motsvarande exempel på "monumenmivån" är bygghyttan vid Mäls- åkers slott där Riksantikvarieämbetet, Konsthögskolans arkitekturskola,

arbetsmarknadsmyndighetema och ett byggföretag tillsammans etablerat en vidareutbildning inom mycket kvalificerat byggande, där eleverna nu gör ek- fönster lika de ursprungliga 1600-talssnickeriema för hand lika snabbt som om de skulle tillverkas maskinellt. De kan i dag tillverka sina egna verktyg och med stor nyfikenhet kastar de sig in i utforskandet av kunskapen hos ti- digare generationers hantverkare. Tradition och föranld'ing i den egna yrkes- rollen från dåtid till nutid etableras och ett hotat kulturarv återerövras och förs vidare. En stärkt yrkesidentitet, som är ett värde i sig i det föränderliga sam- hället, ger samtidigt en möjlighet att bevara en rikare miljö med spår från sldlda tider.

Satsningar på produktion av traditionella byggnadsmaterial och lokal hant- verkskunskap, så som de också redovisats i den nationella planen för bygg- nadsvård, blir i detta perspektiv också intressanta, liksom återupptagande av traditionella regionala specialhantverk som linberedning, linoljetillverkning halmslöjd etc.

De omfattande insatser som under senare år gjorts med arbetsmarknads- medel har tydliggjort behovet av långsiktig planering och framförhållning så- väl när det gäller kulturhistorisk grunddokumentation som åtgärdsprogram för enskilda objekt. Situationen har samtidigt visat att den obalans som finns mellan vårdbehovet inorn kulturmiljövården och tillgängliga ordinarie statliga bidrag leder till en ryckighet i vårdinsatsema som inte är önskvärd och bör leda till överväganden om förändringar som syftar till en mer långsiktigt upp- byggd strategi för de statliga insatsemas storlek, periodicitet och utformning.

Riksantikvarieämbetet har på regeringens uppdrag utarbetat en ”Nationell plan för upprustning och vård av större byggnader och anläggningar som är kulturhistoriskt värdefulla”. Planen syftar till en successiv uppbyggnad av länsvis vårdplanering samt riktade insatser för att garantera tillgång på tradi- tionella material och kunskap i äldre metoder och teknik. Vi ser den som ett viktigt instrument för prioritering av statliga insatser samt bedömning av stödbehov inom området såväl på kort sikt som långsiktigt.

Även inom jordbruket är frågan om långsiktigt hållbar förvaltning och vär- nandet av kultur- och naturvärden vital. Det stöd till jordbrukare i detta syfte som byggts ut under de senaste åren kommer i och med det nya stödet inom EU:s gemensamma jordbrukspolitik att ge möjligheter till omfattande insatser. Idet svenska programmet är för 1995 avsatt 800 miljoner kronor.

Arbetstillfällen i glesbygd

I avfolkningsbygder med nedläggningshoten som dominerande bekymmer" för invånarna tar sökandet efter gemensamma utgångspunkter ofta formen av manifestationer i kulturmiljöprojekt som ekomuseer, utställningar och/eller teateruppsättningar baserade på den egna nära historien m.m. En alltmer tyd- lig inriktning mot kulturturism understöder också behovet av satsningar inom

detta fält. Ekonomiska stödinsatser har också i ökande grad inriktats mot kulturprojekt av detta slag. Sveriges användning av EU:s strukturfonder kommer också att utgå från bl a. denna aspekt.

Kulturpolitiska satsningar inom arbetsmarknadspolitiken som tidigare- läggning av byggnadsvårdsmedel har under 1990-talet i stor utsträckning också kopplats till regionalpolitiska strävanden att på sikt bygga upp en lokal arbetsmarknad baserad på kulturturism. Dalslands kanal är ett sådant exempel som berör många små samhällen och enskilda människor med rötter i kanal- farten. Kanalbolaget svarar idag för 30 % av den omsättning som turismen i Dalsland genererar.

Vi tar i kapitel 29 upp kultur och turism som ett samlat intresseområde.

19.2.2. Kulturmiljövård som del av kulturpolitiken

Förnyelse och kontinuitet, skapande och vämande av kulturarven ingår som självklara delar i en aktiv kulturpolitik. De har dock olika tyngd för de olika verksamhetsfälten. För konst, musik, film, teater och dans finns kulturarvs- aspekten med som en del av helheten, men tyngdpunkten ligger i de flesta fall på nyskapande. Till detta kommer självfallet också den breda förankringen i eget skapande och amatörverksamhet som ligger som ett grundläggande stråk i alla kulturyttringar.

Inom kulturrniljöområdet och när det gäller museer och arkiv är det tvär- tom. Här är just kulturarvet det dominanta, det som ska lyftas fram som en aktiv del av kulturpolitiken. Tyngdpunkten ligger i miljön och dess innehåll. Här handlar det om att bygga upp kunskap, förståelse och historisk medve- tenhet såväl hos medborgarna som inom övriga samhällssektorer, samt att ge enskilda människor, organisationer och myndigheter verktyg att aktivt för- valta och omsätta denna insikt i dagens verklighet

Vi anser att det är viktigt att kulturarvsfrågoma ges tyngd i kulturpolitiken. Detta arbetsfält karaktäriseras inte bara av sin nära knytning till människorna och deras vardag utan också av behovet av stark integration i miljöpolitiken som helhet både på det kommunala planet, inom fysisk planering och inom jordbrukspolitiken. Likaså utgör regional- och sysselsättningspolitiken vitala insatsområden där kulturmiljöfrågoma tillmäts stor betydelse.

Den enskilda människans intresse för den egna bygden leder ofta till aktivt engagemang och ansvarstagande i hembygdsföreningar, arbetslivsmuseer och ”gräv där du står"-verksamhet av skilda slag. Möjligheten till möte mellan människor i skilda åldrar och grupptillhörigheter är många i lokala upprust- ningsprojekt, byggnadsvårdsläger, runstensfadderverksamhet, arbetslivs- museer, dokumentation av arbetsliv, språk, vanor, traditioner etc. Detta är ofta basen i glesbygdskulturen och kan också ses som kreativa möjligheter i

arbetet i storstädernas problemområden samt i de bygder som drabbas av strukturomvandlingar av skilda slag.

Övergången från industrisamhälle till informationssamhälle förändrar livsmiljön för många människor psykiskt men också mycket fysiskt påtagligt i närmiljön. När våra traditionella små industriorter och brukssamhällen för- ändras radikalt och det traditionella jordbruket blir alltmer storskaligt och specialiserat handlar kulturmiljöfrågoma för allt fler inte om ett pliktskyldi gt dokumenterande utan övergår till frågor av existensiell natur och rör vid djupa förankringsmekanismer i vår kulturella hemhörighet.

19.2.3. Kulturmiljövård inom arbetsmarknadspolitiken

De senaste årens djupa svacka inom byggandet som lett till massiva arbets- marknadsinsatser har inneburit avsevärda förstärkningar med engångsbelopp till byggnadsvård. Viktiga insatser har därvid kunnat göras brett över landet. Insatserna har dels kunnat riktas mot enskilda vårdobjekt av en sådan stor- leksordning att de dittills inte kunnat prioriteras, dels kunnat utgöra bas för vidareutbildning av hantverkare i traditionella yrkeskunskaper.

De stora vårdbehov som frnns framför allt inom byggnadsvårdsfältet har tidigare på intet sätt kunnat mötas med de begränsade bidrag till vård och un- derhåll som avsatts inom kulturbudgeten. Medelsnivån har visserligen stegvis höjts sedan tilläggslånen till ombyggnad av kulturhistoriskt värdefull bo- stadsbebyggelse inrättades 1976 (ombildat till bidrag 1993 när bostadslåne- institutet upphörde) och bidraget till vård och underhåll av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse infördes 1981, men har trots detta en begränsad volym.

I avsnitt 19.2.1 har vi tagit upp de möjligheter till utveckling som de se- naste årens sysselsättningsmedel direkt riktade till kulturmiljövård givit. Vi noterar där också de risker som finns med den ryckighet i vårdinsatsema som detta innebär och pekar på vikten av att åstadkomma en kontinuitet i vård och underhåll av kulturarvet.

Förutom dessa till kulturmiljövård direkt riktade medel har det allmänna ALU-stödet på många håll via arbetsförmedlingama riktats till upprustnings— insatser. Eftersom krav på samråd med kulturmiljövårdsmyndigheten för dis- kussion om prioriteringar och behov av antikvarisk medverkan i planering och genomförande inte finns för denna typ av insatser har upprustningsarbe- tena i många fall genomförts med alltför liten kompetens och kunskap om de antikvariska värdena. Problemen har studerats i ett särskilt ALU-projekt vid länsmuseet i Älvsborgs län. Man har åstadkommit goda vårdinsatser sarnti— digt som man där på ett konkret sätt höjt kompetensnivån hos hantverkarna. Slutsatsen av rapporten blir att genom fördjupad samverkan mellan arbets— marknads- och kulturmiljövårdsmyndigheter kan avsevärt bättre resultat åstadkommas. Här föreligger en situation liknande den som den vi beskriver i

kapitel 16.4 om arbetsmarknadspolitiska insatser inom konstnärsområdet, där vi konstaterar att de kulturpolitiska prioriteringarna måste få genomslag i hanteringen om resultaten ska svara mot uppställda mål. Utbildningsinsatser inom byggsektorn som finansierats med arbetsmarknadsmedlen har lett till en viktig höjning av kunskapsnivån. Det leder oss till slutsatsen att insatser av detta slag kan utgöra ett kontinuerligt inslag i vården av kulturarvet.

Vi vill därför markera behovet av att kvalificerade arbetsuppgifter förmed- las i samråd mellan arbetsmarknads— och kulturmiljövårdsmyndigheter. Detta gäller inte minst på den regionala nivån. Vi ser också behov av en diskussion om möjligheterna att aktivt hantera en stukturellt betingad arbetsmark- nadssituation med kompetensutvecklingsbehov utifrån kulturpolitiska priori- teringar.

19.3. Behovet av klar ansvars- och arbetsfördelning inom kulturmiljösektom

19.3.1. Hittillsvarande ansvars- och arbetsfördelning

Fram till 1976 års omorganisation av kulturmiljövården låg ansvaret på läns- museema och Riksantikvarieämbetet, vilket på ett entydigt sätt markerade ett samlat kulturarvsperspektiv på såväl central som regional nivå. De regionala museerna var kulturminnesvårdens regionala organ och uppbar statsbidrag för detta. Bidraget var kopplat till kompetenskrav som museet skulle uppfylla och det garanterade museiverksamhet på en viss grundnivå. Vid l970-talets mitt framstod det som nödvändigt att skapa en bättre länk mellan kulturminnes-vården och den statliga länsförvaltningen i övrigt. Det vari hög grad genom beslut och åtgärder i denna länsförvaltning som avgöranden om kulturmiljön fattades. Detta var den tid som också på den internationella arenan känneteck-nades av strävanden att länka in kulturminnesvårdsfrågoma i samhällsplane-ringsarbetet i stort.

I ett långvarigt utredningsarbete genomfört av 1965 års musei- och ut- ställningssakkunniga, MUS 65, tog riktlinjer och målsättning form för en ny kulturminnesvårdsorganisation där länsstyrelse och länsmuseer båda skulle ingå, länsstyrelsen i sin roll av statlig förvaltning på länsplanet och länsmu- seet genom ett statsbidragsgrundat delansvar. Förutom önskan om en ökad integration av kulturminnesvårdsfrågoma i samhällsplaneringen hade omor- ganisationen också syftet att verka för en ökad decentralisering av beslut till länsplanet.

Kulturminnesvården gavs två regionala ben att stödja sig på: ett beslutande och planerande, länsantikvarien på länsstyrelsen, samt ett kunskapsuppbyg- gande och utåtriktat, länsmuseet.

Länsstyrelsen fick vid reformens genomförande endast en tjänst och möj- ligheten att fullfölja uppgifterna inom den statliga kulturminnesvården byggde i övrigt på den statsbidragsfrnansierade skyldigheten för länsmuseet att biträ- da länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet.

Länsmuseets uppdrag i detta avseende uttrycktes av föredragande stater bl.a. som "aktivt samarbete och inforrnationsutbyte med länsstyrelsen”. Det nya och utökade statsbidraget till dem skulle tillförsäkra länen fortsatt tillgång på kvalificerad kultumiinnesvårdexpertis och samtidigt bidra till utvecklingen av regional museiverksamhet. Inte minst tryckte departementschefen på det förhållandet att bidraget, förutom uppgifterna knutna till den statliga kultur- minnesvården, skulle borga för ett aktivt stöd till kommuner och hembygds- rörelsen.

Några länsmuseer kom då att medverka till att medel motsvarande en tjänst (hembygdskonsulent med kompetens inom kultur-miljöområdet) anslogs till länets eller landskapets hembygdsförbund. Länsmuseerna fick härigenom en bra kanal ut till länets alla delar via hembygdsföreningama t.ex. information, erfarenhetsutbyte, kursutbud och hjälp till dokumentation. Denna satsning äri dag än mer angelägen eftersom 1900—talet nu måste dokumenteras.

När länsmuseistiftelsema bildades överlät i många fall de regionala hem- bygdsförbunden sina samlingar till stiftelsema. Avsikten var att hembygds- förbunden skulle tillförsäkras inflytande i stiftelsema men framför allt mera aktiv hjälp i form av rådgivning. Känslan för hembygden växer och hembygdgårdama står alltmer i blickfånget för skolor, forslmingsinstitutioner och en intresserad allmänhet.

Länsmuseerna och hembygdsrörelsen är i stort behov av varandras kun- skap. Att vårda byggnader och samlingar i landets omkring 1 000 hem- bygdsgårdar är att slå vakt om kulturarvet och för detta krävs kompetent hjälp. Genom ett fördjupat och målmedvetet samarbete kan länsmuseema få en kader av aktiva medarbetare i kulturmiljövårdens tjänst.

Länsmuseemas organisation var tänkt att fungera som en god balanserande faktor på länsplanet mellan statliga respektive landstings- och primärkommu- nala krav och behov. Den visade sig dock innehålla inbyggda komplikationer när det gäller omfattning, inriktning och ptioriterin g av arbetsuppgifter inom länsmuseet

På den centrala nivån blev styrfunktionema otydliga i och med att Statens kulturråd gavs ansvaret för bidragsföreskrifter och bidragsfördelning samt uppföljning och utvärdering, medan Riksantikvarieämbetet, som hade ett di- rekt ansvar för den statliga kultunninnesvården som helhet. endast var sam- rådspart. Olika tolkningar och arbetsmodeller utvecklades därför successivt i olika län, vilket lett till svårigheter i gränsdragning av vad som ingår i upp- draget till museerna samt i roll- och arbetsfördelningen i- det konkreta arbetet.

Vid omorganisationen infördes benämningen länsantikvarie för chefs- tjänstemannen på länsstyrelsen, medan den gamla titeln landsantikvarie be-

hölls för länsmuseets chef. Vi har erfarit att detta hos allmänheten lett till oklarhet och viss begreppsförvirring. Vi förutsätter att man också inom sek- torn uppmärksammat detta och att eventuella behov av förändringar i syfte att åstadkomma största möjliga tydlighet utåt i vad gäller arbetsuppgifter och hemhörighet där övervägs.

19.3.2. Dagens behov av styrning och ansvarsfördelning

I en gemensam skrivelse till regeringen den 24 oktober 1994 från Föreningen Sveriges landsantikvarier, Föreningen Sveriges länsantikvarier samt Riksan- tikvarieämbetet och Statens historiska museer framhölls att några av de vikti— gaste orsakerna till de problem man haft och nu vill komma till rätta med kan härledas till den museisyn som uttrycks i förordningen (19772546) om stats- bidrag till regionala museer: ” — Förordningen gör en åtskillnad mellan kulturminnesvården och musei— verksamheten i övrigt på ett sätt som strider mot idén om det kulturhisto- riska museets uppdrag och som tenderat att marginalisera eller skilja ut kulturrniljöarbetet där det i stället borde ha integrerats i en samlad verk- samhetssyn. Härtill har också Kulturrådets roll som tillsynsmyndighet bi- dragit eftersom det varit naturligt för rådet att betona andra aspekter på mu- seiverksamheten och samtidigt framhäva kulturmiljövården som en av- gränsad verksamhetsgren.

— Förordningen anger länsmuseemas uppgift inom kulturminnesvården till att biträda RAÄ, länsstyrelsen och kommunerna. Museet tillerkändes där- med inte något eget självständigt ansvar för kulturrniljövården utan gavs i stället en underordnad roll i förhållande till länsstyrelsen. Det ligger en motsättning i tanken på att uppgiften att biträda den regionala samarbets- partnern skulle vara en kärnverksamhet för den egna organisationen."

Den analys Riksrevisionsverket (RRV) 1993 gjorde i sin rapport "Decem— raliserad kulturrniljövår ” riktade även den in sig på de problem som ligger inbyggda i dagens organisationsstruktur och efterlyser precisering av rollerna och tydligare krav på aktörerna. Man angav i det sammanhanget att preci— seringen för länsmuseets del bör kunna göras inom ramen för statsbidraget.

I en bedömning av behoven inom kulturmiljövården kan man också konstatera att kraven på statens insatser för att stödja regionerna med expertis och baskompetens på kulturmiljöområdet ökat markant med ökningen av sta- tens ekonomiska satsningar på långsiktigt hållbar regional utveckling genom bidrag till enskilda och organisationer för förvaltning och vård av kulturar- vet. T.ex. utbetalades under perioden 1991—1994 1,5 miljarder kronor till byggnadsvård varav 640 miljoner kronor i sysselsättningsmedel. Till detta kommer regionalpolitiska satsningar med inriktning mot bl.a. kulturturism,

särskilt i skogslänen och i län som drabbats av indusuinedläggningar av större omfattning. Strukturomvandlingarna inom jordbruket är ytterligare en anledning till ökande insatser inom kulturmiljöfältet. År 1990 infördes stöd till landskapsvårdande insatser inom ramen för 1990 års livsmedelspolitiska beslut. Under perioden 1990—1994 har detta sammantaget inneburit 1,45 miljarder kronor (inräknat också NOLA-medlen, Naturvårdsinsatser i od- lingslandskapet, om 40 miljoner kronor per år).

Museiutredningen hade som uppdrag att komma med förslag idessa frågor men har hanterat kultumiiljövårdsproblematiken översiktligt och begränsade sig till att ange huvuddrag i roll-lansvarsfördelningen mellan länsstyrelser och länsmuseer. Om länsmuseets uppgift och om ansvarsfördelningen säger man:

"Länsmuseets primära uppgifter är kunskapsuppbyggnad och kunskaps- förmedling.

Museema är bildningsinstitutioner. Denna syn på museernas samhälls- uppdrag präglar detta betänkande. Utredningens svar på frågan vem som ska göra vad inom kulturmiljövården är att museerna ska vara den aktiva och professionella kunskapsförrnedlaren och samla och sprida information och kunskap om kulturlandskapets förändringar över tiden och vilka kraf— ter och företeelser som påverkat detta. (5. 125)

Utredningen vill markera att ansvarsfördelningen mellan länsantikvarien på länsstyrelsen och länsmuseet i grova drag fördelar sig på följande sätt: lagtillämpning, tillsyn, fysisk planering, finansiering och rådgivning knu- ten till dessa frågor åligger länsstyrelsen. På den regionala nivån ska såle- des länsstyrelsen svara för de statliga myndighetsuppgiftema. Den lång- siktiga kunskapsuppbyggnaden och de utbildande och allmänt rådgivande uppgifterna, som förutsätter en vid kultur- och naturhistorisk kompetens åligger länsmuseema.” (s. 127)

Rernissopinionen är i dessa delar kritisk. Av Kulturdepartementets remiss- sarnmanställning framgår:

”Över två tredjedelar av de remissinstanser som kommenterat frågan anser att utredningen inte uppfyllt direktiven på kulturmiljövårdsområdet. Den allmänna uppfattningen är att utredningens behandling av dessa frågor, särskilt frågan om roll- och ansvarsfördelning mellan länsmuseer och länsstyrelser, är alltför ytlig för att ställning ska kunna tas till utredarens förslag. Bland remissvaren finns ett mera utförligt förslag rörande an- svarsfördelningen, vilket utarbetats av RAÄ tillsammans med företrädare för Föreningen Sveriges landsantikvarier och Föreningen Sveriges länsan- tikvarier. Ett stort antal remissinstanser hänvisar till förslaget.

Flertalet remissinstanser vänder sig mot att den regionala kulturrniljövår— . den betraktats som en uppgift vid sidan om den övriga museiverksamhe- ten, i stället för som en integrerad del av länsmuseemas arbete. Många remissinstanser efterlyser därför en fortsatt beredning av kulturmiljöfrå- gorna.”

Regeringen gav hösten 1994 Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer i uppdrag atti samråd med företrädare för den regionala museiorga- nisationen och länsstyrelserna utarbeta ett fördjupat och konkretiserar förslag till ansvarsfördelning mellan RAÄ, länsstyrelser och länsmuseer beträffande kultumriljövården. Uppdraget redovisades i april 1995 i rapporten ”Riktlinjer för ansvarsfördelningen inom kulturmiljövården". Rapporten har överlämnats till oss för beaktande samtidigt som den är ute på remiss hos berörda instan- ser.

Rapporten tar sin utgångspunkt i en precisering av kulturmiljövårdens fyra verksamhetsgrenar: Myndighetsuppgifter, Kunskapsuppbyggnad, Vård och Publikarbete. Utifrån den grunden definieras vad man gemensamt uppfattar som en rationell och ändamålsenlig ansvarsfördelning inom den statliga kul- turmiljövården på följande sätt

— att Riksantikvarieämbetet på nationell nivå ska ha ansvar för kulturrniljö- vårdens s.k. centrala verksfunktioner och svara för en samlad ledning av kulturmiljövårdens kunskapsuppbyggnad. Inom verksamhetsgrenarna vård och publikarbete ska Riksantikvarieämbetet ansvara för de specialist- och stödfunktioner som lämpligen bör finnas på central nivå som en gemensam resurs för landets kulturmiljövård, — att länsstyrelsen på den regionala nivån ska ansvara för kulturmiljövårdens myndighetsuppgifter. Den ska svara för en beställarroll inom verksam- hetsgrenarna vård och publikarbete, —- att länsmuseet ska utöva det regionala ansvaret för kulturmiljövårdens kunskapsuppbyggnad. Det ansvarar för att ha kompetens och för att kunna utföra uppgifter som behövs inom verksamhetsgrenarna vård och publik- arbete.

Syftet med rapportens strävan att formulera denna ansvarsfördelning en- tydigt är att åstadkomma underlag för en väl fungerande organisation med ar- betsformer som kan ta vara på den moderna målstymingens fördelar och för- måga att inrikta krafter och resurser på de uppgifter som ges prioritet. Ansvarsfördelningen bygger på att respektive part ansvarar för de uppgifter som är naturligast och lämpligast för den egna organisationen. Organisation och ansvarsfördelning syftar också till att löpande kunna utvecklas och an- passas till omvärldens krav.

Den gemensamma ram man relaterar till omfattar.

— de breda kulturmiljömålen, — en strategi som innefattar satsning på kunskapsuppbyggnad, effektiviserad myndighetsverksamhet samt information och publikarbete, — att det regionala arbetet ska kunna följas upp, värderas och utvecklas enligt ptincipema för den mål- och resultatsstymingsmodell som nu tillämpas inom statsförvalmin gen, — att kultumriljöarbete är en del av länsmuseets identitet och ingår i museets samlade kulturarvsvård.

I rapporten har man enats om fyra variabler för en gemensam utvärde- ringsdialog, till vilken man också utarbetat uppföljningsinsu'ument; kompe- tens, täckning, relevans och volym. De områden man ser som väsentliga att gemensamt vidareutveckla i denna fortlöpande process är: mål och policy, uppföljning av sektorns verksamhet, formerna för verksamhetsplanering och uppföljning samt förutsättningar för kompetensutveckling.

Man konstaterar vidare att statens prestationskrav på länsmuseet har knu- tits till dels vad som närmast är en allmän beskrivning av hur institutionen ska fungera med en viss tyngdpunkt på den utåtriktade verksamheten, dels till medverkan i Riksantikvarieämbetets, länsstyrelsernas och kommunernas kulturmiljöarbete. En slutsats som följer av detta är att statsbidraget alltså har ett tvåfaldigt syfte, dels att vara ett allmänt verksamhetsbidrag, dels att säkra museet som medaktör i den statliga kulturmiljövården.

Man konstaterar vidare att den nuvarande förordningen om statsbidrag till de regionala museerna inte stämmer med det synsätt och den ansvarsfördel- ning som gäller för det regionala kulturmiljöarbetet och anför att förordningen måste präglas av helhetssyn på det regionala museets arbete när det gäller roll, ansvar och uppgifter samt att länsmuseet är en regional aktör som samarbetar med länsstyrelserna och kommunerna.

De slutsatser man drar som har bäring på statsmakternas uppdrag till museisektom är :

— Staten bör i förordningen om statsbidrag till de regionala museerna preci- sera de grundkrav staten ställer på museet som villkor för statsbidraget. Detta bör uttryckas genom att ange vad museet har ansvar för och vilka kompetenskrav som museet skall uppfylla. — RAÄ bör ha bemyndigande att, inom ramen för de kulturpolitiska riktlinjer som bestäms av regering och riksdag föreskriva villkor för statsbidraget till de regionala museerna.

I rapporten framförs också synpunkter på statsbidragets konstruktion med bas i fördelning av grundbelopp. Man förordar verksamhetsbidrag för mu- seerna och anser att detta mot bakgrund av dessas ställning som part i kultur— miljövårdens offentliga förvaltning bör vara värdesäkrat på samma sätt som myndigheternas anslag.

Kulturrådet och Landstingsförbundet har till rapporten som samrådsparter fogat egna kommentarer. Landstingsförbundet betonar att det är den övergri- pande regionala utvecklingsstrategin som ska vara vägledande för regionens kulturmiljövård och innehålla preciseringar av kommunernas och länsstyrel— sernas anspråk på länsmuseet.

Kulturrådets kommentarer rör framför allt att man inte i utredningen i till- , räcklig utsträckning också tagit upp länsmuseemas roll i museiväsendet och i det regionala kulturlivet.

Vi konstaterar att avrapporteringen av regeringsuppdraget utförligt beskri- ver de problem och åtgärdsbehov som finns och att man inom detta fält är i

behov av tydligare preciseringar från statens sida gentemot länsmuseema. Detta rör dels statsbidragsvillkoren, dels Riksantikarieämbetets ansvar och befogenheter att följa upp verksamheten.

I kapitel 28 Museer, utställningar diskuterar vi sektorsmyndighetsansvaret inom museiområdet och de krav som därvid ställs på organisation och styr— funktioner.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi

vikten av en varierad och innehållsrik miljö som förenar historisk förankring med nytillskott av hög kvalitet, att kulturmiljövården ska utgå från en helhetssyn på människan och hennes miljö och även omfatta vårt immateriella kulturarv, vikten av att kulturmiljöfrågoma spelar en tydlig roll inom övriga samhällssektorer, vikten av ett aktivt stöd till hembygdsrörelsen, vikten av att skolan och de ideella organisationema ges ett aktivt medansvar för att kulturarven hålls levande och brukas, behovet av att prioritera fördjupat kunskapsunderlag i kulturmiljö- frågor på kommunal nivå, att indusuisamhällets omvandling och utvecklingen inom jord— och skogsbruket ställer ökade krav på kultumriljövården, vikten av att insatser för vård och förvaltning av kulturmiljön bygger på ett långsiktigt ansvarstagande, behovet av en översyn av förhållandet mellan arbetsmarknads- insatser och ordinarie statligt stöd till vård och underhåll av kulturarv.

I kapitlet föreslår vi att

— staten preciserar sina villkor för bidraget till regionala museer så att rationell ansvarsfördelning och effektiv samverkan på kulturrniljö- vårdens område kommer till stånd, Riksantikvarieämbetets ansvar och befogenheter att följa upp verksamheten preciseras.

Kulturpolitiken på olika konst- och verksamhetsområden

_lkuLRQIH r'l .- -1—-_ __

20 Behovet av mångfald, geografisk balans och ökad flexibilitet

Kulturpolitiken ska skapa förutsättningar för verksamhet på en rad olika om- råden och inom olika konstarter och genrer. Verksamheten ska vara tillgäng— lig för så många som möjligt. Den bör kunna bedrivas över hela landet och det bör råda en rimlig balans mellan landets olika delar. Det ställer krav på att det statliga stödet är väl avvägt i en rad olika avseenden.

De med offentliga medel finaiserade kulturinstitutionema utgör en ryggrad i den professionella kulturverksamheten. De ska möta en rad olika krav och förväntningar. Kulturinstitutionemas uppdrag och roller behöver därför formuleras tydligt. Behov och önskemål skiljer sig åt inom olika delar av kulturområdet och ändras över tiden. De statliga bidragssystemen bör bli mer flexibla för att stödja och stimulera en mångsidig och fömyande verksamhet.

20.1. Mångfalden av konstarter, genrer och verksamhetsformer

Det statliga kulturstödet fördelas högst olika mellan skilda konstarter, genrer och verksamhetsformer. Till viss del beror det på historiska förhållanden, till viss del på att behovet av ekonomiskt stöd är olika stort för olika konstfor— mer. Även valet av verksamhetsform påverkar i hög grad bidragen liksom den ansvarsfördelning som vuxit fram mellan staten å ena sidan och lands- tingen, kommunerna och organisationslivet å den andra.

En uppdelning av statliga medel på olika kulturområden visar dessa skill- nader. Uppgifterna i följande figur avser statligt stöd inom Kulturdepar- tementets huvudtitel budgetåret 1993/1994 som uppgick till sammanlagt 2,6 miljarder kronor. Anslag till andra ändamål än konstnärlig verksamhet som arkiv, kulturmiljövård, press, etermedier, lokaler och folkbildning etc. har vi valt att inte ta med i denna figur.

Fördelning av statliga medel på kulturområden

I Dans El Teater I Musik

. Film

åt.—_- ————— ___—_- ___—_— ___—_— ___-__— ___—_ _—

Bildkonst

Litteratur, bibliotek

517 16% E Museer ()

Av figuren framgår att teater och museer får vardera ca en tredjedel av de redovisade medlen. Övriga konstområden får väsentligt mindre. Allra minst får film och dans (kostnaderna för de fasta dansensemblema redovisas under teater eftersom de ingår i teaterinstitutioner). Med utgångspunkt från den i figuren redovisade fördelningen diskuterar vi fyra frågor om proportioner i det statliga kulturstödet som grund för de förslag vi lägger fram på några områden.

20.1.1 Verksamhetsområden, konstarter och genrer som har respektive inte har fasta institutioner

De ojämna proportionerna i det statliga stödet till olika kulturområden hänger nära samman med i vilken mån områdena har en institutionell struktur. Verksamheter som bedrivs av institutioner har en lång tradition av ett omfat- tande offentligt stöd. Teater och museer är utpräglade exempel på det. Områden som saknar ett nät av egna institutioner har betydligt mindre statligt stöd och mindre offentligt stöd totalt. Det gäller exempelvis bildkonsten, dan— sen och filmen samt musikgenrer som jazz och folkmusik.

På bildkonstens område har staten ansvar för Statens konstmuseer och ger bidrag till länsmuseema som i regel har konstsamlingar och visar konstut-

ställningar. Övriga konstmuseer drivs med några få undantag utan statligt stöd. Detsamma gäller landets konsthallar.

Dansen har länge saknat egna institutioner förutom gästspelsscenen Dansens hus i Stockholm. Dansens företrädare har påtalat svårigheter att få sin konstart prioriterad inom Operan i Stockholm, GöteborgsOperan, Malmö musikdramatiska teater, Östgötateatern och Svenska Riksteatern där de fasta balettkompaniema hör hemma. Teaterutredningen har lagt fram vissa förslag om att stärka danskonsten. Nya dansinstitutioner är under uppbyggnad i Lund och Härnösand.

På filmområdet saknas helt ett nätverk av samhällsinstitutioner. Privata bolag svarar för produktionen av film med möjlighet till stöd via filmavtalet. På regional nivå har under senare år inrättats organ som kan ge stöd till pro- duktion och som bedriver ett främjande arbete.

Statens stöd till musikområdet går nästan uteslutande till fasta musikinsti- tutioner, dvs. till symfoni— och kammarorkestrarna samt till länsmusiken. Stödet innebär en kraftfull satsning på västerländsk konstmusik. Körlivet, jazz och folkmusik saknar fasta institutioner och har begränsade statliga bi- drag. Önskemål om stöd till etablerandet av centrala funktioner inom dessa genrer har framförts till kommittén.

Nuvarande stora skillnader i statliga och övriga ofentliga insatser för olika verksamheter, konstarter och genrer som har, respektive inte har, fasta insti- tutioner bör reduceras.

20.1.2. Fasta institutioner och fria grupper

På teaterns, dansens och musikens områden är de samhällsfinansierade insti- tutionerna inte ensamma producenter av föreställningar och konserter och den fast anställda konstnärliga personalen på dessa institutioner inte de enda pro- fessionella utövarna. En del av utbudet kommer från fria producenter och ar- tister.

På teater- och dansområdet fanns spelåret 1993/94 29 institutioner. Det statliga stödet uppgick till 891 miljoner lcronor. För det gavs 12 800 före- ställningar för en publik om knappt 2,2 miljoner besökare. 72 fria teater- och dansgrupper erhöll ett sammanlagt statsbidrag över kulturbudgeten om knappt 31 miljoner kronor och genomförde 7 200 föreställningar med en publik om 650 000 besökare.

Antalet dansföreställningar från teaterinstitutionema, som ingår i siffrorna ovan, var totalt 263 med en publik på drygt 150 000. De 16 fria dansgrup- pema/dansproduktionema gav knappt 600 föreställningar för 58 000 besöka— re med statsbidrag över kulturbudgeten om 6,9 miljoner kronor.

Till detta kommer föreställningar av fria teater- och dansgrupper och artis- ter som inte sökt eller fått statligt stöd, amatörteatems föreställningar, folk- 327

dansuppträdanden samt sommarspel och andra samarbetsprojekt mellan proffs och amatörer som inte ingår i siffrorna ovan.

Institutionerna på musikområdet gav verksamhetsåret 1993/94 nästan 13 000 konserter med en publik på ca 1,9 miljoner besökare. Statsstödet uppgick till ca 310 miljoner lcronor. Av konserterna svarade de 12 symfoni- och kammarorkestrarna för drygt 1 000 med en publik om drygt 700 000 och ett stöd från staten om knappt 80 miljoner kronor. Länsmusiken gav 12 000 konserter för ett statsbidrag om 230 miljoner kronor. Av länsmusi- kens konserter gjordes 5 600 med enbart frilansmusiker, 3 600 i samverkan mellan fast anställda och frilansare och 2 800 med enbart egna musiker. Nästan 100 fria musikgrupper med årligt verksamhetsbidrag om totalt ca 6 miljoner lcronor från staten gav 3 300 konserter. Några uppgifter om publik finns inte att få. Till detta kommer ett stort antal konserter och andra framträ- danden med fria grupper och frilansartister som inte sökt eller fått statliga bi- drag — inte minst inom pop- och rockmusik, konserter med amatörorkestrar, körlivets hela konsertverksamhet, kyrkomusiken m.m. På framför allt mu- sikområdet bör man också notera festivalerna som ett allt bredare och mera permanent inslag i musiklivet.

De fria teater-, dans— och musikgruppema och de fria koreografema spelar stor roll som producenter av föreställningar och konserter, inte minst för barn och ungdom. Under mer än 20 år har de stått för viktiga delar av den konst- närliga förnyelsen och för förnyelsen av publikarbetet. Vi får mycket teater, dans respektive musik för de pengar det offentliga satsar på de fria grupper- na. Bidragsbeloppen är små medan antalet föreställningar och konserter är stort, inriktningen på barn och ungdom stark och tuméverksamheten omfat- tande.

På teater- och dansområdet har erfarenheten visat att de begränsade resur- serna inneburit att grupperna fått ge avkall på bl.a. ändamålsenliga lokaler och utrustning, goda repetitionsförhållanden, rirrilig tuméläggning och löner. Det anses ha lett till att kvaliteten blivit lidande, fömyelsekraften slitits ner och valet av repertoar begränsats.

På musikområdet kan musiker inom vissa genrer kombinera frilansverk- samhet med tillfälliga engagemang vid fasta institutioner. Inom andra genrer saknas den möjligheten. Bristen på arbetstillfällen innebär bl.a. att framträ- dande musiker måste skaffa sig sin huvudsakliga inkomst inom andra yrken än musiken och därmed riskerar att tappa sin kvalitet.

Mot den här bakgrunden bör proportionerna mellan satsning på kulturinsti- tutioner och stöd till professionell verksamhet i andra former förändras.

20.1.3. Regional spridning eller profilering

De principer som legat till grund för fördelning av statligt stöd har under se— nare decennier betonat decentralisering. Uppbyggandet av regionala institu- tioner med spridning över hela landet har varit prioriterat i kulturpolitiken.

Därmed har vi fått länsmuseer, stads- och länsteatrar, symfoni- och kam- marorkestrar och länsmusikstiftelser av samma typ och med i huvudsak samma inriktning inom respektive konstart/verksamhetsområde.

Länsmuseerna fungerar som ett slags kulturhistoriska ”allmuseer” profile— rade med utgångspunkt i det egna länets historia och kulturhistoria. I övrigt har de större eller mindre verksamhet på områdena konst, naturhistoria och teknikhistoria. De statliga bidragen ska ge möjlighet att bedriva en basverk- samhet samt uppfylla de statliga åtagandena inom kulturmiljövården. I mitten av 1980-talet sökte staten stimulera till en högre standard över hela landet när det gäller konst, ekologi, kulturmiljö och barn och ungdom genom att särskilt beakta dessa områden vid fördelning av två års ökade statsbidrag.

De mest profilerade institutionerna på museiområdet är de statligt stödda centralmuseema samt specialmuseer som t.ex. Arbetets museum i Norr- köping, Bildmuseet i Umeå, Judiska museet i Stockholm, Skissernas mu- seum i Lund samt Göteborgs och Malmös museer.

Stads- och länsteatrarnas verksamhet är i de flesta fall starkt knuten till den egna scenen och repertoaren domineras av talad dramatik. Teatr-arna har mer eller mindre starkt knutit an till historia, traditioner och levnadsvillkori det län där man verkar. Några få är renodlade musikteatrar, några har musikteater som en del av sin verksamhet och några har fasta danskompaniet.

De frågor som oftast diskuteras i fråga om symfoni- och kammarorkest- rarna och som rör verksamhetens inriktning gäller dels ansvaret för kammar- musiken, dels i vad mån man spelar samtida musik och musik av samtida svenska tonsättare. Man kan konstatera att kammarmusik spelas i liten ut- sträckning av symfoniorkestrama. Från tonsättarna framförs kritik mot att or- kestrarna i alltför liten utsträckning spelar samtida musik och musik av sven- ska tonsättare.

Frågan om profileringen har varit ständigt aktuell för länsmusikstiftelser- na. När militärrnusikkårema omvandlades till civila statliga regionmusiken- sembler påbörjades ett profileringsarbete. Ser man till genrefördelningen av konserter ligger tyngdpunkten på den västerländska konstmusiken. Andra musikformer får litet utrymme. Ur det nationella musiklivets perspektiv vore en fortsatt utveckling av olika profiler i olika län den mest spännande utveck- lingen. En specialisering gör att ensemblema kan locka till sig skickliga mu- siker inom respektive genre, men också att man alltmer har behov av att verka över större geografiskt område än vad ett län utgör. En specialisering gör det också möjligt att fullgöra andra uppgifter inom en genre, t.ex. fortbildnings-

och utvecklingsarbete. Det utmanar nuvarande principer för hur länsinstitu— tioner fungerar.

Det statliga stödet till regionalt verkande kulturinstitutioner bör stödja och stimulera en profilering som ökar mångfalden regionalt och nationellt.

20.1.4. Producenter, distributörer, mottagare och publikorganisationer

Verksamheter som bedrivs inom olika konstarter och genrer ska vara till- gängliga för så många som möjligt. Det förutsätter balans mellan stöd till pro- duktion och till insatser för spridning och arrangemang. Även insatser för att stimulera efterfrågan på konstskapamas insatser och medverkan bör beaktas i det sammanhanget. Vi har betonat arrangörernas avgörande betydelse för att det som produceras kommer publiken till del liksom att många arrangörer, t.ex. Riksteaterns lokala föreningar och arrangerande musikförenin gar, har uppenbara ekonomiska svårigheter.

Allt som produceras når inte ut till så stora publik- och deltagarskaror som skulle vara möjligt om spridningen över landet var bättre och publikarbetet kunde bedrivas med större bredd och djup. Man kan fråga sig om staten sat- sar för stor andel av sina pengar på produktion när det finns många brister i distributionsledet och när det kulturpedagogiska och publikrekryterande arbe- tet kräver bättre insatser.

Denna iakttagelse är dock svår att uttrycka i siffror eftersom produktion, spridning och publikarbete i många fall är en integrerad process. Formen för institutioners och andra parters ekonomiredovisningar gör det också svårt att skilja ut kostnader för olika led i processen.

På de områden där staten ger pengar som kan användas till såväl produk- tion som till spridning, ser man att bidragsmottagarna sätter produktionen i centrum. Medel till övriga insatser som distribution, tuméverksamhet och ar- rangörsstöd får i regel lägre prioritet

När statliga organ gör fördelningen prioriteras också produktionsledet. Staten ger mer till utgivning av litteratur än till spridning via bokhandel, mer till utgivning av fonogram än till distribution av fonogram. Staten stöder också "produktion" av konstverk i större utsträckning än utställning av konst- verk. Likaså går det mer statliga pengar till produktion av film än till distri- bution och visning.

Det är rimligt att överväga om den nuvarande fördelningen av det offentli- . ga stödet till producenter, distributörer, mottagare och publikorganisationer ger bästa samlade effekt. Man bör väga samman behovet av mångfald i pro- duktionsledet, som bl.a. är en förutsättning för konstnärlig förnyelse, och möjligheterna för enskilda människor över hela landet att ta del av utbudet. När det gäller kulturinstitutionema är detta en fråga för huvudmännen men

också en fråga om hur de statliga bidragen är utformade med avseende på av- vägningen mellan regional spridning och genre- och verksamhetsprofrlering. När det gäller stöd till produktion av litteratur, tidskrifter, fonogram och tilrn är det i första hand en statlig fråga.

20.2. Geografisk balans och spridning

En viktig uppgift för kulturpolitiken är att skapa förutsättningar för att kultur blir tillgänglig för så många som möjligt. Det kräver en verksamhet spridd över hela landet. Det är viktigt att ta vara på den skapar- och fömyelselcraft som finns på olika håll så att den blir en tillgång för hela landet.

20.2.1 Kultur i hela landet Den lokala nivån

I kapitel 6 Ansvarsfördelning och samverkan betonar vi den lokala nivåns och primärkommunernas grundläggande betydelse för ett levande kulturliv. Utgångspunkten är given, det mesta som sker i ”det levande kulturlivet" har en stark lokal förankring eller utformas inom ramen för de förutsättningar som mobiliseras lokalt. Därför är det naturligt att det lokala kulturlivet utveck- las i olika inriktningar och får delvis olika innehåll. Sådana skillnader är na- turliga och berikar kulturen i hela landet.

Ansvaret för att förverkliga en nationell kulturpolitik delas av kommuner- na, landstingen och staten. Det är viktigt att betona att verksamheter inom kul- turområdet ska vara lokalt förankrade även om de stöds med statliga eller re- gionala medel. Därmed blir användningen av sådana medel beroende av prioriteringar som görs lokalt, av enskilda, organisationer och kommuner. Detta leder till att huvudansvaret för att förverkliga idén om kultur i hela lan- det ligger på lokal nivå, inte på regional eller central. Kommunernas ansvar för att fastställa kulturpolitiska mål, att se till att de får genomslag i kommu- nens olika verksamheter och att ställa resurser till förfogande är av särskild betydelse.

Vi ser skillnaderi kulturlivet i kommunerna som en naturlig följd av olika förutsättningar och ambitioner. Man kan diskutera hur stora skillnader som kan vara rimliga med hänsyn till de nationella målens giltighet över hela lan- det. Man kan också diskutera om det frnns en nedre gräns för omfattningen av kulturlivet i en kommun då den enskildes rätt till kultur inte längre kan an- ses bli tillgodosedd.

I utvärderingsrapporten framgår att skillnadema mellan olika kommuner är betydande. De kommuner som satsar mest avsatte år 1992 nästan 1 000 kro- 331

nor per invånare och år mer än dem som satsade minst. Det innebär att de låg- satsande avsatte ungefär 30 % av det belopp de högsatsande avsatte. Dessa skillnader påverkar givetvis möjligheterna till ett rikt kulturliv. Med hänsyn till de kulturpolitiska målens karaktär är det inte möjligt att fastställa hur stora skillnader mellan kommuners kultursatsningar som kan anses rimliga eller om en viss nivå på satsningarna tillgodoser individens rättmätiga krav. De samla- de insatserna för kultur inom en kommun kommer inte enbart till uttryck ge- nom satsade kronor på kultur utan också genom verksamhet inom andra om- råden som t.ex. utbildning, omsorg och samhällsplanering. Bedömningar av en kommuns kultursatsningar måste därför göras med hänsyn till alla faktorer och inom ramen för en kontinuerlig dialog mellan staten och kommunema. I uppdraget att löpande följa och utvärdera kulturverksamheten är det rimligt att utvecklingen på lokal nivå uppmärksammas.

Den regionala nivån

De kulturverksamheter för vilka de enskilda kommunerna är för små som bas bör även i framtiden i första hand organiseras på regional nivå. Vi har bl.a. markerat att de regionala kulturinstitutionema är viktiga för genomförandet av den nationella kulturpolitiken.

Ett villkor för statliga bidrag till regionala kulturinstitutioner är att landstingen och/eller värdkommunen bidrar med egna medel. I regioner där ambitionerna varit höga har därför utbyggnadstakten varit betydligt snabbare än i regioner där ambitionerna varit lägre. Regionala och lokala satsningar har både varit en nödvändig förutsättning för statliga satsningar och en utmaning för staten att bidra med ytterligare medel. Men skillnaden mellan länen förkla- ras också av statens principer för bidragsfördelningen. De län som valt att lösa sin försörjning i andra former än länsinstitutioner har fått mindre statligt stöd än övriga därför att stödet riktats till fasta institutioner och inte verksam- het. Det gäller inom teaterområdet där de "teaterlösa" länen inte fått del av det direkta statliga stödet på det sätt som län med teaterinstitutioner fått. Inte hel- ler har de institutioner som har en vidare räjong än det egna länet fått bidrag från staten i proportion till detta vidare ansvar. På musikområdet finns t.ex. stora skillnaderi fördelningen av statliga medel till länsmusiken. Dessa skill- nader ärvdes från den tidigare regionmusiken. På områden där staten inte riktat bidrag till den regionala nivån har verksamheter inte heller utvecklats i samma utsträckning. Det gäller exempelvis på bildkonstens, dansen och fil- mens områden.

Skillnaderna i fördelningen av statliga medel till regionala institutioner hänger alltså i huvudsak, men inte uteslutande, samman med de satsningar som görs av kommuner och landsting. Den statliga bidragsgivningen har inte i första hand syftat till att åstadkomma en ”rättvis" fördelning av kulturrnedel även om en ambition varit att stödja verksamhet över landet. Det statliga stö-

det har riktats till institutioner på orter med ett klart lokalt och regionalt intres- se och en verksamhet präglad av konstnärlig kvalitet och förutsättningar för utveckling. Det är rimligt att bygga vidare på den principen. Med tanke på att det i dag finns en bred uppsättning av regionala institutioner i de flesta län bör den framtida fördelningen av statligt stöd ta större hänsyn till kravet på konst- närlig kvalitet och förutsättningar för konsmärlig och kulturell utveckling och förnyelse. Därigenom kommer regional verksamhet i högre grad bli en till— gång för hela landet

För kulturarvspolitiken är situationen något annorlunda. Kraven på läns- museema från statens sida måste ta hänsyn till såväl statliga uppdrag inom kulturmiljövårdens områden som museernas sätt att i övrigt göra sina sam- lingar och sitt kunnande tillgängligt för en bred allmänhet.

Landsting och kommuner bör samverka vid utformningen av länets kul- turpolitik. Den samlade politiken bör bygga på erfarenheterna i kommunema och ligga till grund för en gemensam syn på utvecklingen av kulturen i länet och på kulturinstitutionemas uppgifter. Även länsstyrelsernas erfarenheter på kulturområdet bör tas till vara. En gemensam syn bör ligga till grund för arbe- tet med en regional politik som berör olika kulturområden.

Satsningarna på regionala institutioner har inneburit en förstärkning av verksamheterna i residensstädema. Det är bara i några få län statliga medel till kulturinstitutioner går till institutioner på annan ort än residensstaden. I länens kulturliv har därför residensstädema fått en allt starkare ställning och utveck- lats till regionala kulturella centra. Residensstädemas betydelse förstärks av att även andra för länen viktiga funktioner inom utbildning, offentlig verk- samhet och handel finns där. Vi vill betona att verksamhet vid de regionala kulturinstitutionema ska utformas på ett sådant sätt att verksamheten kommer dels hela länet, dels också en vidare region än ett län till del.

20.2.2. Riksteaterns, Rikskonserters och Riksutställningars roller

De kulturpolitiska reformer som inleddes på 1970-talet innebar bl.a. att landsting och kommuner successivt skulle ta större ansvar för kulturlivet. De regionala kulturinstitutionema tilldelades en nyckelroll och sågs som en förut— sättning för en decentraliserad professionell kulturverksamhet spridd över hela landet. Syftet med de nya regionala institutionerna var främst att möjlig- göra att den konstnärliga produktionen bättre skulle nå ut till nya grupper och att verksamheten på ett tydligare sätt skulle reflektera och gestalta traditioner och livsyttringar i regionerna. En genomgående tanke har varit att de regiona- la institutionerna skulle ta över ett ansvar som tidigare vilat på Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar. Dessa tre organisationers uppgifter skulle tydligare inriktas på att komplettera det regionala kulturlivet. 333

Den regionalisering som ägt rum är en av de viktigaste förändringarna un— der de senaste decennierna. Professionell kulturverksamhet har fått förank— ring i hela landet. Förändringen har dock i liten utsträckning påverkat upp— dragen till Riksteatern och Riksutställningar. Deras ursprungliga uppdrag att svara för produktioner och göra dem tillgängliga över hela landet genom om- fattande tuméverksamhet är fortfarande basen i deras verksamhet även om utbudets omfattning minskat en heldel. De uppdrag som senare tilldelats or- ganisationerna att svara för vissa särskilda uppgifter innebär inte en föränd— ring av huvudinriktningen. Rikskonserters roll har förändrats mer än de båda övriga som en följd av regionmusikreforrnens olika steg men också utifrån andra förändringar i den musikpolitiska synen. Rikskonserter gör i dag be— tydligt färre centrala tuméproduktioner än tidigare.

Vi menar att det nu är rimligt med en förskjutning av det producerande uppdraget från Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar till regional nivå. Det bör ske genom att Riksteaterns verksamhet inriktas på produktioner som i högre grad än nu kompletterar de som görs på regional nivå och genom att inflytandet över vissa produktionsmedel inom Riksutställningar och Rikskonserter förankras regionalt. Sammantaget bör man på så vis kunna uppnå en ökad spridning av ansvar och resurser över landet och större möj- ligheter att ta vara på den mångfald som finns inom kulturlivet.

20.2.3. Stockholm och Stockholmsregionen

Som huvudstad, landets största stad och centrum i den befolkningstätaste re— gionen intar Stockholm en särställning i svenskt kultur— och samhällsliv. Nästan hälften av statens satsningar på kultur över Kulturdepartementets hu— vudtitel avser institutioner i Stockholm. Det är framför allt inom museiområ- det som koncentrationen är stor och uppgår till drygt 80 % av de totala statli- ga museianslagen. Inom teater- och dansområdena går ca hälften av statens satsningar till institutioner i Stockholm. Inom övriga områden är resurserna mer jämnt fördelade.

Kultur har varit ett av de områden där staten gjort insatser för att stödja så- dant som är av gemensamt intresse för hela nationen. Institutioner som Operan i Stockholm, Dramaten och flera av de större museerna har byggts upp av staten redan under tidigare sekel. Men staten har också på senare år byggt upp ytterligare museer och institutioner som Arkivet för ljud och bild och spelat en avgörande roll för att andra kulturinstitutioner som t.ex. att Filminstitutet skapats. Också de tre rikstumerande organisationerna Riks- teatern, Rikskonserter och Riksutställningar har sin bas i Stockholm.

Stockholms dominerande ställning i svenskt kulturliv hänger dock inte bara samman med att en betydande del av de statliga kulturrnedlen går dit. I Stockholm finns den helt dominerande frilansmarknaden för kulturarbetare.

Det leder till att många kulturskapare väljer att bosätta sig i Stockholm även om deras omedelbara utsikter till arbete och inkomst inte motiverar det. Andra faktorer är omfattningen av konstnärligt inriktade utbildningar och det stora antalet privata företag verksamma inom kultur- och medieområdet. Ca 40 % av dem som utövar konstnärligt och litterärt arbete i riket är bosatta i regio- nen. Bland scenkonstnärer finns ca varannan utövare i regionen, bland förfat- tare, musiker och bildkonstnärer ca en tredjedel och bland formgivare ca en femtedel. Under den senaste 20-årsperioden har relationen på den punkten mellan Stockholm och landet i övrigt inte förändrats.

Förutom att staten tar ansvar för egna kulturinstitutioner utgår statligt stöd till lokala och regionala kulturinstitutioner i Stockholm som Stockholms stadsteater, Folkoperan, länsmusiken under namnet Stockholms Blåsarsym- foniker, länsmuseet och länsbiblioteket. På så vis kan man säga att Stock- holm har dubbla möjligheter till stöd i sina roller som huvudstad och som residensstad i ett län.

Styrkan i kulturlivet i Stockholm är också en följd av att det finns en stor, kunnig och lcrävande publik i regionen och från landeti övrigt, ett pådrivande offentligt samtal om kultur och att en rad privata initiativ och investeringar i kultur skeri Stockholm. Tillsammans med de statliga satsningarna bidrar det till styrkan och dynamiken i kulturlivet i Stockholm, en styrka som kan berika kulturlivet i hela landet men som kan verka utmanande på andra orter.

Lokaliseringen av statliga institutioner till Stockholm innebär stora fördelar för regionens invånare. En stor del av publiken består av besökare från Stockholmsorruådet. Ca tre fjärdedelar av publiken på Dramaten och Operan i Stockholm kommer från regionen. På museiområdet är motsvarande uppgif- ter osäkra, men uppskattningsvis är knappt hälften av besökarna från om- rådet.

Landstingets och kommunernas kulturstöd

År 1992, som är det senaste året med heltäckande statistik över landstingens och kommunernas kulturutgifter, låg Stockholms stads nettokulturutgifter, med samma avgränsning för statistiken som för andra kommuner, per invåna— re under riksgenomsnittet — 660 kronor/invånare i jämförelse med 690 kro— nor/invånare. Även 22 av länets 25 kommuner låg under riksgenomsnittet, i genomsnitt ca 70 kronor/invånare lägre än vad som gällde för kommunerna i riket i övrigt.

Även de regionala satsningarna på kultur i Stockholm ligger under riksge- nomsnittet. Stockholms läns landsting satsade 28 kronor/invånare, låg lägst i landet och ska jämföras med ett riksgenomsnitt om 73 kronor/invånare.1

1 SCB (1993): Kommunala kulturutgifter samt landstingskommunala kultur- utgifter 1992. Ku 15 SM 9301. 335

Satsningar i Stockholm tillför hela landet

Statliga teatrars och statliga museers verksamhet ska komma hela landet till del. I både Teaterutredningen och Museiutredningen diskuterades detta. Båda utredningarna är tydliga i sina konstateranden att även om institutionerna är lokaliserade till Stockholm ska verksamheten bedrivas på ett sätt som främjar utvecklingen i hela landet. Utredningamas bedömning av hur institutionerna förvaltat sina uppdrag i detta avseende innehåller en hel del kritiska iakttagel- ser.

Teaterutredningen menar att det borde finnas goda förutsättningar för Operan i Stockholm att ständigt ha en eller Hera produktioner ute på turné. När det gäller Dramatens verksamhet konstateras att drygt 5 % av antalet fö- reställningar under spelåret 1992/93 ägde rum utanför Stockholms stads grän— ser. Några konkreta förslag till förändringar lades dock inte fram.

Museiutredningen betonar att ”de statliga museerna inte fått ett innehåll i sina olika verksamheter, som gör att de kan betraktas som bärare av ett breda- re nationellt uppdrag, som ger hög prioritet åt atti strategiska funktioner be— tjäna och befrämja museiväsendets geografiska spridning i hela landet". Utredningen efterlyser ett närmare samspel mellan de olika aktörerna inom området och menar att det är ett gemensamt ansvar att verksamhet och pro- duktion så långt som möjligt blir tillgänglig i hela landet. Man bör dock ha i minnet att nästan allt icke-publikt arbete inom de statliga museerna — insam- ling, registrering, tillsyn och vård, dokumentation och forskning -— inte har någon speciell stockholmsprägel utan är en nationell angelägenhet.

Statens stöd på musikområdet har inte den betoning på Stockholm som gäller på teater- och museiområdena. Det finns ingen renodlad utövande mu- sikinstitution i Stockholm finansierad med statliga medel utöver Stockholms Blåsarsymfoniker, vars verksamhet utvecklats ur det som var tänkt att bli länsmusiken i Stockholm. Sveriges Radios symfoniorkester finansieras av Sveriges Radio genom tv-avgifter och kommer hela landet till del genom tal- rika radio- och tv-inspelningar, Stockholmsfilharrnonikema finansieras av landstinget i Stockholm (i utbyte mot att staten övertog landstingets delfinan- siering av Skansen och Dansens Hus).

Riksutställningar, Rikskonserter och Riksteatern är ett uttryck för statens ambition att kulturen ska få en vidare spridning över hela landet. Men även om verksamheten genomförs på orter i hela landet äger produktionen rum i Stockholm. Det innebär att deras verksamhet delvis paradoxalt nog stärker den centralisering de har till uppgift att bryta.

I statens avtal med Sveriges Television och Sveriges Radio finns tydligt utsagt att verksamheten ska vara spridd över landet. Även i avtalet med TV 4 I finns lö'av på verksamhet utanför Stockholm.

Behov av förändringar

En avgörande fråga som följer av styrkan i kulturlivet i Stockholm är hur den ska komma hela landet till del. Det bör ske på flera sätt.

En väg att gå är att förstärka inflytandet från landet i övrigt över den statligt finansierade kulturverksamheten i Stockholm. Formerna för inflytandet måste utformas på ett sätt som är anpassat till villkoren på varje verksamhetsornrå- de. Det är rimligt med ett flitigare turnerande av såväl Operan i Stockholm som Dramaten. För Operans del bör förslaget också ses i ljuset av Teater- utredningens förslag om tydligare tuméuppdrag till landets musikteatrar. De statliga museernas samlingar, kompetenser och forskningsinsatser bör på ett mer effektivt sätt kunna stå till förfogande för övriga museer i landet och styras av behov i hela landet. Längre fram i detta kapitel diskuterar vi na- tionella uppdrag som ett sätt att sprida uppgifter av betydelse för hela landet.

I kapitel 17 Massmediemas möjligheter för vi fram förslag om tydligare uppdrag till kulturinstitutionema och medieföretagen om ökat samarbete. Där- med kan det som sker på de statliga institutionerna komma hela landet till del.

I kapitel 26 Film föreslår vi statliga insatser till regionala medieverkstäder och regionala frlmproduktionsfonder.

Omlokalisering av statliga institutioner till andra orter än Stockholm ser vi inte som någon generellt användbar metod. I vissa fall kan dock en omlokali- sering övervägas.

Koncenuationen av statliga resurser, företag och enskilda till Stockholm ger invånarna i staden och regionen ett rikt utbud av kultur som saknar mot- svarighet i landet I kombination med jämförelsevis låga satsningar av regio- nens kommuner och av landstinget utgör det också grund för ökad regional medfinansiering av den högt statligt finansierade kulturen i Stockholm. Avsikten med förslaget är att vidga tillämpningen av principen om lokal och regional motprestation för statsbidrag till kultur till att även gälla helt statligt finansierad verksamhet. På detta sätt bör statliga medel kunna frigöras för satsningar av nationell betydelse på andra håll i landet.

20.2.4. Kulturella centra och nationella uppdrag

Kulturella centra

De senaste årens diskussion om behovet av kulturella centra har flera ut- gångspunkter. En är kritiken av att Stockholm har en alltför dominerande ställning i svenskt kulturliv och får för stor andel av de statliga medlen till kultur. En annan är att några starka utmanare till kulturlivet i Stockholm . skulle bidra till konstnärlig förnyelse och till en vitalisering av kulturlivet så- väl i Stockholm som på andra orter i landet. Ytterligare en utgångspunkt är uppfattningen att statliga medel splittrats på många institutioneri landet och att 337

den konstnärliga fömyelsekraften i de enskilda institutionerna blivit för svag. Man pekar på behovet av starkare kulturinstitutioner på några få större orter för att höja den konstnärliga nivån.

Idén om kulturella centra kan kopplas till tanken att större städer i lcraft av en storstadsmässig mångfald och komplexitet kan utgöra dynamiska centra i större regioner inte bara för kultur utan även för utbildning, forskning och näringsliv. Satsningar på kultur kan både förnya konsten och bidra till en kreativ samhällsmiljö och attraktionskraft. Betoningen på ortens eller regio— nens utveckling i sin helhet är framträdande. Internationell konkurrens och en strävan att finna en position och identitet i ett allt mera öppet Europa är vä- sentli ga drivkrafter.

Under vårt utredningsarbete har synpunkter på kulturella centra i denna bemärkelse framförts gemensamt av företrädare från Göteborg, Malmö och Umeå men även från Växjö och gemensamt från Norrköping/Linköping samt från fiera landsting. Vi menar att det finns goda motiv för ytterligare sats- ningar på kulturen i dessa kommuner och län men är inte beredda att forrnali— sera idén om kulturella centra. Som vi beskrivit den är den nära kopplad till utvecklingen av en ort eller region i ett brett perspektiv som innefattar både satsningar på kultur och på andra områden. En ensidig satsning på kulturens område genom en omfördelning av medel till några få orter ser vi inte som ett ändamålsenligt sätt att utveckla kulturen i hela landet. Däremot är det själv- klart att kulturen ska finnas med som en viktig del när större satsningar på att utveckla och stärka en ort eller region ska göras.

Nationella uppdrag

Tanken på ökad koncentration av resurser och kompetens kan också knytas till ett visst konstområde eller viss genre.

De statliga kulturinstitutionema har sedan lång tid tillbaka en central roll inom det egna området och ett uttalat ansvar för utvecklings- och fömyelsear— bete. Även uppgifter som knyter an till fortbildning av personal på liknande institutioner på andra håll i landet och till internationellt samarbete har natur- ligt legat på dessa institutioner. Som en följd av utbyggnaden av regionala kulturinstitutioner har professionell konstnärlig verksamhet etablerats på många orter, förnyat konstformer och lockat till sig kulturutövare på hög na- tionell och även på internationell nivå. Några sådana institutioner som upp- märksammats både nationellt och internationellt är symfoniorkestern i Göteborg, konstinstitutionema i Malmö och musikteatem i Umeå. Stora för- väntningar knyts även till den nya GöteborgsOperan och till symfoniorkestern i Norrköping, två institutioner som fått ökade resurser och flyttat in i nya 10- kaler. Tidsbegränsade verksamheter som Göteborgs FilmFestival och Folk— musikfesu'valen i Falun fungerar som kraftcentra inom respektive områden.

Denna utveckling utanför huvudstaden kan ses som en utmaning av ett centralistiskt och hierarkiskt kulturliv som betonat Stockholmsbaserade kul- turinstitutioners centrala roll liksom den ledande roll kulturlivet i Stockholm har i övrigt.

I Teaterutredningen diskuteras behovet av nationella uppdrag till teaterin- stitutioner och man föreslår att Backa Teater i Göteborg får ett särskilt natio- nellt uppdrag att svara för utvecklingsinsatser på bamteaterområdet. Grunden i det nationella uppdraget ska vara att värna om hög konsmärlig kvalitet och att skapa förutsättningar för förnyelse av svensk barnteater, bl.a. genom na- tionell tuméverksamhet och samarbetet med tv-företag. Under vårt utred- ningsarbete har andra förslag om nationella uppdrag framförts. Länsmusiken i Östergötland vill utvecklas till ett blåsarsymfoniskt centrum, Folkmusik- institutet i Lövstabruk söker en lösning för ett folkrnusikcentrum förlagt till orten, Regionteatern i Blekinge/Kronoberg vill se sig som en nationalscen för barn- och ungdomsteater, Röhsska museet i Göteborg är berett att spela en vidare nationell roll på konsthantverks— och designområdet och verksamheter knutna till ”Glasriket” i Småland kan få en motsvarande roll på glaskonstens område.

Att ge nationella uppdrag till vissa institutioner eller verksamheter ser vi som en metod för utveckling och förnyelse inom en konstriktning, genre eller verksamhetsform. Uppdrag av denna typ kan vara ett sätt ta vara på den kraft och vitalitet som under vissa gynnsamma omständigheter utvecklas inom en institution eller på en ort. Staten bör därför använda den möjligheten i fram- tiden. Det förhållandet att en verksamhet kan tilldelas ett sådant uppdrag bör i sig utgöra en positiv kraft för förnyelse. Uppdrag som är inriktade mot kulturarv har i regel långsiktig karaktär. Uppdrag som handlar om konst- närligt utvecklingsarbete bör vara tidsbegränsade. Alla nationella uppdrag bör utformas på ett sätt som kommer hela landet till del. För att genomföra uppdraget kan statliga medel behövas. Uppgiften att ge nationella uppdrag bör ligga på ansvarig sektorsmyndighet.

20.3. Kulturinstitutionema

Budgetåret 1994/95, gick drygt hälften av kulturanslagen inom Kultur- departementets budget, drygt 2,2 miljarder kronor, till kulturinstitutionema. Till det ska läggas drygt 3 miljarder kronor från kommuner och landsting varav drygt 2 miljarder kronor avser folkbiblioteken.

I detta avsnitt beskrivs och diskuteras kulturinstitutionemas olika roller och vissa avvägningsfrågor. Sist i kapitlet behandlar vi frågan om styrningen av institutionema.

20.3.1 Kulturinstitutionemas roller Fyra typer av institutioner

Kulturinstitutioner behandlas ofta utifrån sina likheter. Stat, landsting och kommuner har sökt enhetliga lösningar när det gäller huvudmannaskap, fi- nansiering och styrning. Staten tilllämpar samma typ av statsbidrag (grund- belopp) för alla regionala och lokala kulturinstitutioner utom länsmusik- stiftelsema, vars stöd regleras i avtal mellan staten och landstingsförbundet.

I den fortsatta diskussionen om kulturinstitutionemas roller bör man snara- re utgå från skillnaderna mellan olika typer av institutioner än från likheterna. Skillnadema innebär t.ex. olika ansvar och ställer olika krav på arbetssätt, självständighet och finansiering. Vi urskiljer fyra typer av institutioner. Uppdelningen är naturligtvis inte kategorisk. Det finns många beröringspunk- ter mellan kategorierna.

— Konstnärligt arbetande institutioner. Hit räknar vi teater-, dans- och mu- sikinstitutionema. Det konstnärliga uppdraget är centralt och de arbetar med stor konstnärlig integritet Samtidigt har de ett mer eller mindre tydligt kulturpolitiskt uppdrag från huvudmän och offentliga finansiärer. I stort sett allt arbetsresultat visas upp för en publik. — Samlande, dokumenterande och förmedlande institutioner. Hit räknar vi arkiven och museerna. De har ett tydligt samhällsuppdrag att samla, vårda och bevara våra kulturarv. De har också ett kulturpolitiskt motiverat upp- drag att levandegöra kulturarven. Museer och arkiv har berättigade krav på självständighet bl.a. i fråga om levandegörandet. En del av arbetet ligger på att trygga det långsiktiga bevarande som inte omedelbart kommer all— mänheten till del.

— Förmedlande institutioner. Hit räknar vi de lokala folkbiblioteken och konsthallama. Även om folkbiblioteken har ett omfattande mediebestånd och i viss mån ett praktiskt, men inte formellt, bevarandeintresse ligger tyngdpunkten för bibliotek och konsthallar på förmedlanollen. Uppdraget är tydligt kulturpolitiskt Integritet i urvalsfrågor är viktig. I stort sett alla arbetsinsatser riktar sig till allmänheten.

— Konsulterande institutioner. Hit räknar vi länsbiblioteksverksamheten. De betjänari allt väsentligt andra folkbibliotek utifrån deras önskemål.

Kulturinstitutionemas samhällsuppdrag och frihet

Uppdragen till kulturinstitutioner som har stat, landsting eller kommun som huvudmän är ofta allmänt formulerade och ger institutionerna stor frihet Det gäller både helt statsstödda och regionala/lokala institutioner. Landstings— - förbundets kulturrnätarprojekt har visat på oklarheter mellan huvudmän och institutioner om vilken styrning som gäller, vilketi praktiken ger institutionen ett betydande tolkningsutrymme.

Frågan om styrning till förmån för ett kulturpolitiskt uppdrag har diskute- rats med jämna mellanrum. Både före och efter 1974 har diskussionen ofta handlat om konstens villkor. Det har funnits behov av att förbättra konstnä- rernas villkor och att slå vakt om den konstnärliga friheten. Deltagar— perspektiv har då många gånger kommit i skymundan. Ambitioner att nå nya grupper och att utforma verksamhet utifrån olika gruppers erfarenheter och behov har i praktiken fått lägre prioritet än kulturskapamas och kulturin- stitutionemas arbetsvillkor. De konstnärligt arbetande institutionernas behov har blivit vägledande även för utformningen av styrning av övriga kulturinsti— tutioner.

Att de statsstödda museerna har ett samhällsuppdrag talar Museiut— redningen om som en självklarhet. Utredningen ägnar omsorg åt att försöka definiera och precisera detta och talar om behovet av färre men tydligare styr— signaler. Teaterutredningen föreslår att den statliga teaterpolitiken konkreti— seras i ett teaterpolitiskt handlingsprogram.

Den konstnärliga friheten utgör en av grundpelama för kulturpolitiken. Det gäller för konstnärligt skapande institutioner. Inom arkiv, museer, bibliotek och konsthallar finns ett liknande behov av respekt för den professionella kompetensen på dessa områden. Men medborgar- och publikperspektiven måste också tillgodoses. Alla de offentligt finansierade institutionerna har på den punkten ett samhällsuppdrag. Vissa institutioner har också uppdrag som handlar om bevarande och dokumentation. Genom att inte dra alla kulturinsti- tutioner över en kam utan diskutera utifrån vilken typ av institution det gäller är det möjligt att precisera samhällsuppdraget utan att inskränka på den konst- närliga och professionella friheten. Staten bör vara tydligare i det avseendet liksom landsting och kommuner.

Avvägningen mellan förnyelse och kontinuitet

Kulturinstitutionema har, genom sitt historiska material och som förvaltare av traditioner, en avgörande betydelse för kontinuiteten i kulturlivet Det handlar om att göra klassikerna tillgängliga för dagens publik och visa på kopplingar mellan dåtid och nutid. Den historiska grunden ger förutsättningar för dis- kussion av dagens frågor och för dagens konstskapande. Institutionemas samlade styrka och mångsidiga resurser är samtidigt en oundgänglig grund för ett ständigt pågående förnyelsearbete. Att hitta en väl awägd balans mel- lan de två perspektiven är en viktig uppgift för institutionerna. Att satsa på tradition och på en verksamhet som man vet har en given publik har ibland blivit en lösning som valts på fömyelsens bekostnad.

Awägningen mellan att producera och ett vidare arbetssätt

En rollfråga framför allt för regionala och lokala teatrar och orkesterinstitu- tioner, och i viss mån för museer och konsthallar, är i vad mån man ska pro- duceraföreställningar/konserter/utställningar och i vad mån man genom ett vidare arbetssätt kan fungera som en motor för utvecklingen på sitt verksam- hetsområde i sin region. Vissa institutioner har valt det vida arbetssättet, andra koncentrerar sig på produktion av föreställningar, konserter respektive utställningar.

En viktig del i alla kulturinstitutioners utveckling handlar om att vidga ar- betssättet. För en teater innebär det t.ex. samverkan med fria grupper, med amatörteatem, med folkbildningsarbetet i övrigt, med skolor och förskolor, medverkan i festivaler och andra manifestationer. Det kräver att teatern som institution både tar egna och tar vara på andras initiativ. Det förutsätter ett brett engagemang av personalen och att teatern bidrar med sin erfarenhet och sitt kunnande samtidigt som man utgår från intresset och förutsättningama hos olika samarbetspartner. Det finns teatrar och musikinstitutioner som på ett mycket framgångsrikt sätt arbetar så, liksom det finns många länsmuseer som har en levande kontakt med hela sitt län. Men det finns också institutioner som inte arbetar på detta breda sätt. Det senare ger en koncentration på den strikt avgränsade konstnärliga uppgiften. Men det leder till ett mindre mång- sidigt och dynamiskt kulturliv och många gånger till ett mindre utbrett intresse för institutionens verksamhet. Det är huvudmännen mer än staten som ska ta ansvar för hur uppdraget till de regionala institutionerna utformas i det av- seendet. Statsbidragen bör uformas så att de uppmuntrar ett vidare arbetssätt från kulturinstitutionemas sida.

20.3.2. Kulturinstitutionema och publiken

Alla kulturinstitutioner vill vara kända, besökta och uppskattade av en stor allmänhet. Det ligger i sakens natur. Kulturpolitikens ambitioner att institu- tionerna ska nå fler och i ökande grad unga människor har förstärkt den ön— skan.

I det individperspektiv som vi anlagt i kapitlen 8—14 har vi angett förvänt- ningar när det gäller verksamhet för barn, ungdom, invandrare och språkliga minoriteter, funktionshindrade m.fl. Institutionerna måste anstränga sig ytter— ligare för att dessa grupper ska få del av det institutionerna erbjuder. I avsnitt 8.3 har vi visat på strategier för en sådan utveckling. De handlar om en för— ändrad grundhållning hos kulturinstitutionema. Verksamheten bör i ökad ut- sträckning ta sin utgångspunkt i olika verkligheter och därigenom intressera fler.

Att rekrytera publik till kulturinstitutionema är mindre en teknisk mark- nadsföringsfråga och mer en fråga om att bedriva en verksamhet av hög kvalitet och om att skapa förtroende. Publikarbetet i vid bemärkelse kräver engagemang av hela institutionen. Huvudansvaret för publikrekryteringen ligger på institutionerna själva, det kan inte Överlåtas till någon annan. Men att samverka med många parter är ett nödvändigt medel.

Det är viktig att institutionernas produktioneri större utsträckning bearbe- tas för sändning i radio och tv. På det sättet kan deras verksamhet komma fler till del och institutionerna få en bredare förankring bland publiken/allmän- heten.

Huvudmännen har ansvar för att institutionerna ökar sina ansträngningar för att få en större och bredare publik. Statsbidragen ska vara utformade så att de underlättar och uppmuntrar detta, utan att det leder till kvotering av bidra- gen eller annan statlig detaljstyming. '

Kostnaderna för publikarbete är svårt att urskilja ur institutionernas eko— nomiska redovisningar. Däremot separatredovisas uppgifter för marknadsfö— ring. För teaterinstitutioner uppgår de för år 1993/94 till 3 % av totala kostna- der och för symfoni- och kammarorkestrar till nästan 4 %. En jämförelse med år 1991/92 visar på en mindre ökning av dessa andelar.

Förklaringama till den låga nivån för kulturinstitutionema är säkert flera. En kan vara att man inte ser information och marknadsföring som en investe- ring utan enbart som en kostnad. Reklam och försäljning är en kostnad för att få en föreställning eller en konsert att bära sig. Men marknadsföring är en in- vestering i möjligheter att långsiktigt nå institutionens mål. En annan förkla- ring kan ligga i att de konstnärliga/kulturella kraftema är starka inom institu- tionerna och att det här dem emot att släppa pengar till annat arbete. En tredje förklaring ligger säkerligen i den skepsis mot marknadstänkande och kom- mersiella metoder som varit stark inom många kulturinstitutioner.

Kulturinstitutionemas tveksamma inställning till marknadsföring har dock överlag minskat. Ett exempel på mera målmedvetet arbete än tidigare är läns- museemas projekt ”Publik- & Profil" som startade den 1 juli 1992 och har löpt under tre verksamhetsår. Målet har varit att förtydliga länsmuseemas roll i den regionala utvecklingen, att förbättra informationen om och marknads- föringen av länsmuseemas verksamhet, att öka kompetensen inom publik- arbetet, att förtydliga och föra ut de regionala profilerna och att öka pub- likströmmarna.

Med kulturinstitutionemas höga bidragsnivå har det funnits svaga sam- band mellan publikökningar och förbättrad ekonomi. Publikens storlek har endast påverkat institutionernas ekonomi på marginalen. För en stor del av de konstnärligt arbetande institutionerna uppgår publikintäktema till knappt 10 % av totala intäkter. Övriga 90 % är i huvudsak offentligt stöd. Något starkt ekonomiskt incitament har därmed inte funnits för publikarbetet.

Många institutioner har tagit det säkra före det osäkra och satsat mer på att behålla en publik än på att få en ny. Abonnemangssystemet fungerar på så- dant sätt.

På senare år har olika huvudmän ställt högre krav på intäkter för sina insti- tutioner vilket av allt att döma tvingat fram ökade satsningar på marknadsfö- ring. En minskning av det statliga stödet till kulturinstitutionema ökar kraven på bl.a. publikintäkter. Samtidigt finns risken att höga intäktskrav påverkar det konsmärliga rörelseutrymmet.

Även när det gäller att avsätta resurser för marknadsföring och publikarbe- te och att ge det en bred inriktning är det ett ansvar för huvudmännen.

20.3.3 Styrning av kulturinstitutioner

I avsnitt 20.3.1 har vi diskuterat institutionernas samhällsuppdrag och frihet på ett principiellt och allmänt plan. Här tar vi upp vissa konkreta frågor om styrning av kulturinstitutioner: delat huvudmannaskap eller ej, associations- forrn, styrelsens och chefens roller samt uppföljning och utvärdering som styrinstrument.

Delat eller icke delat huvudmannaskap har i regel följt av sättet att finansie- ra institutionen. Under senare år har en del förändringar gjorts bl.a. i Stock- holm där landstinget övertagit hela iinansieringsansvaret för Filharmonikema medan staten tagit helt finansieringsansvar för Skansen och tillsammans med kommunen ansvaret för Dansens Hus. På andra håll i landet pågår diskus- sioner framför allt mellan värdkommuner och landsting. I några fall har man kommit överens om att renodla rollerna så att varje part tar fullt ansvar för någon institution. Huvudmotivet för renodlat huvudmannaskap har i regel angetts vara tydlighet i fråga om vem som har ansvar och förbättrat samspel mellan institutionerna och ansvarig politisk instans. Landstingsförbundets kulturmätarprojekt betonar fördelarna med renodlat huvudmannaskap för huvudmannens del. Styrningen förenklas om parterna är färre. Motiven för delat huvudmannaskap har i regel varit betingat av finansieringsansvaret. Från institutionernas sida tycker man vanligen att det är bra att inte vara helt beroende av en finansiär.

Den vanligaste associationsforrnen för regionala institutioner är stiftelser. Den 1 januari 1996 träder en ny stiftelselag (l994:1220) i kraft. Enligt den nya lagen är det inte möjligt att inrätta nya s.k. anslagsstiftelser, dvs. stiftelser som för sin verksamhet är beroende av fortlöpande resurstillskott. Nuvarande stiftelser får dock finnas kvar. I samband med att förslaget till stiftelselag be- ' handlades i riksdagen hemställde Lagutskottet att regeringen skulle återkom- ma till riksdagen med förslag till rättslig reglering av sådan anslagsberoende verksamhet som till följd av lagförslagets definition av stiftelsebegreppet inte kommer att kunna anordnas i stiftelseform. En sådan rättslig reglering borde

tillhandahållas samtidigt med stiftelselagens ikraftträdande. Riksdagen beslu- tade i enlighet med hemställan.2

En särskild utredare har till uppgift bl.a. att finna en lämplig form för finansiering av framtida verksamhet som är beroende av fortlöpande stöd från statens sida men som inte bör bedrivas i myndighetsforrn.3 Utredningen har i betänkandet "Former för statlig verksamhet” kommit fram till att aktiebolaget och den ideella föreningen väl tillgodoser de behov som för framtiden kan finnas av privaträttsliga former för anslagsberoende verksamhet.4

Betänkandet har remissbehandlats och bereds nu i regeringskansliet. Av- sikten är att regeringen under hösten 1995 ska återkomma till riksdagen i frågan.

Några regionala och de flesta kommunala kulturinstitutioner drivs av landstingen respektive kommunerna i egen regi, dvs. inom ramen för nämnd- verksamheten.

Det finns olika uppfattningar om institutionens konsmärliga integritet på- verkas av associationsforrnen. Risken för olämplig politisk styrning anses av en del bedömare vara störst om institutionen är landstingskommunal och pri- märkommunal förvaltning eftersom man är hierarkiskt inordnad i den kom- munala organisationen. Det är emellertid ingen av nuvarande associations- former som är idealisk för en anslagsfrnansierad kulturinstitution. Vilken form man än väljer är det viktigt med tydliga mål och vissa kompletterande regler. Huvudmannaskap för kulturinstitutioner kräver insikter både från hu- vudmän, styrelse, ledning och personal om att en balans mellan samhällsupp- drag och konstnärlig och professionell frihet ständigt måste hållas. I avgöran- de situationer är det oftare en fråga om omdöme än om regelverk. Mot denna bakgrund anser vi inte att vi ska rekommendera att kulturinstitutioner bedrivs i en viss associationsform.

Styrelsemas roll är viktig inom områden med uttalad mål- och resultat- styrning. Den målsättning som gäller för kulturpolitiken i stort och de övriga styrsignaler som huvudmannen ger bör slå igenom i verksamheten. Att så sker är ett ansvar för styrelsen. Genom sammansättningen av styrelsen kan huvudmannen även tillföra institutionen kompetens och ibland även underlätta förankring i olika samhällsgrupper och organisationer. Europarådets expen- gr'upp förordar en sådan modell och anser att kunniga men politiskt obundna människor med fördel skulle kunna ingå i institutioners styrelser. Lands- tingsförbundets kulturmätarprojekt kom fram till att stiftelsemas styrelser ofta har en oklar uppgift i förhållande till både huvudman och institution. Styrel- sepolitiker upplevs ”sitta på två stolar” och deras position anses svag i för-

2 Bet. 1993/94zLU12, rskr. 1993/94225. 3 Fi 1994:03. SOU 1994:147: Former för statlig verksamhet. Delbetänkande av Utred- ningen om verksamheter som är beroende av statligt stöd. 345

hållande till landstingets kulturnämnd eller överordnade organ. Man menar vidare att ett logiskt steg i utvecklingen mot att tydliggöra gränserna mellan politik och förvaltning vore att ge kulturinstitutionema ett större och tydligare ansvar i deras roll som utförare/producenter.

Styrelsemas roll är särskilt viktig i förhållande till institutionens konstnär- lige ledare eller chef. Tradition och respekten för den konstnärliga integriteten leder till att styrelserna inte beslutar om repertoar eller motsvarande. I stället utövas Styrelsemas inflytande genom val av chef. Denna ordning har visat sig vara ändamålsenlig. Denna ansvarsfördelning bör gälla även fortsättningsvis.

De flesta chefer för statliga och regionala kulturinstitutioner är män. På 10- kal nivå inom folkbiblioteken är förhållandena det motsatta. Det är angeläget med jämn könsfördelning på chefsbefattningar inom hela kulturområdet.

20.4. Finansiering och bidragssystem

Människors intresse och engagemang och kvaliteten i kulturverksamheten är avgörande för individernas beslut att använda sina pengar till kultur. Det är också det som ligger till grund för offentliga organs beslut om stöd till kultu— ren. Här diskuterar vi möjligheten av en mera mångsidig finansiering av kul— tur och formerna för ett mera flexibelt stöd till institutionsverksamheten på regional nivå.

20.4.1 Privat finansiering av kultur

Privat finansiering av kultur — utöver det individerna själva svarar för — är to- talt sett av begränsad betydelse för svenskt kulturliv. Däremot kan den spela en viktig roll för enskilda verksamheter, föreningar eller institutioner.

Medlemsavgifter och gåvor är de vanligaste sätten, förutom eget arbete, för enskilda att bidra till finansieringen av föreningar. Det har betydelse för lokala föreningar. Gåvor spelar ibland roll för mer omfattande satsningar eller investeringar som görs av kulturinstitutioner.

Många kulturinstitutioner och vissa andra kulturverksamheter har vän— föreningar och kan på det sättet få vissa intäkter. Vänförenin gar spelar också en viktig roll i vården av en intresserad och trogen publik och för att sprida information och kunskap om verksamheten.

Intäkter från försäljning av varor och tjänster blir alltmer vanligt. Särskilt museerna har utnyttjat det som en kompletterande intäktskälla genom att bygga upp välsorterade museibutiker. För museer i länder där det offentliga stödet till kultur inte är lika utbyggt som i Sverige, är denna intäktskälla vik—

tig. Uthyrning av lokaler och utrustning som kulturinstitutioner förfogar över kan ge vissa intäkter, liksom möjligheten att sälja tjänster av skilda slag.

Möjligheterna till privat finansiering i de former som vi här berört bör kunna utvecklas ytterligare. Förutom att det kan tillföra kulturlivet ytterligare medel är det också ett sätt att förstärka samspelet mellan kulturlivet och en- skilda.

I det följande går vi in på ytterligare några finansieringsmöjligheter.

Sponsring

Systemet med sponsring har under de senaste decennierna blivit allt vanligare och förekommer hos många kulturinstitutioner. Det gäller framför allt för musik- och operainstitutioner. Drygt hälften av de statsstödda symfoni- och kammarorkestrarna har intäkter från sponsring. Även Operan i Stockholm och GöteborgsOperan har sådana intäkter. Sponsring spelar en viktig roll vid evenemang som gästspel, utställningar och festivaler. Detta är sponsring i det större formatet. Men det förekommer också en del lokal sponsring av konser- ter, hembygdsdagar, utställningar på kommunala museer o.dyl. Det totala värdet av sponsring av kultur uppskattas för innevarande år till ca 150 miljo- ner kronor. Initiativet till den Västsvenska Kulturfonden är ett försök att skapa näringslivsengagemang i en annan form än enskilda företags spons- ring.

Sponsring ska inte förväxlas med gåvor och bidrag utan är en form för af- färsmässigt samarbete där båda parter förväntar sig fördelar. För sponsom handlar det i regel om att förstärka sin image i förhållande till kunder och egen personal, för mottagaren handlar det om att få medel till verksamheten. Ibland avser sponsorsbidragen vissa bestämda verksamheter som t.ex. utlandstur- néer eller gästspel, i andra fall den löpande verksamheten.

En viktig förutsättning för företagens intresse att uppträda som sponsor är möjligheten till avdragsrätt för bidragen. Några särskilda lagregler för spons— ring finns ej utan avdragsrätten bedöms mot bakgrund av allmänna skattereg— ler som innebär att avdrag medges för sådana kostnader som är avsedda att generera eller bibehålla intäkter till sponsom. För att avdrag ska medges av skattemyndighetema ska motprestationen stå i rimlig proportion till bidraget. Flera stora sponsorer upplever för närvarande att de har problem med lokala skattemyndigheters tolkning av reglerna.

Sponsring av kultur har bred acceptans inom svenskt kulturliv. En tidigare avvisande inställning finns knappast kvar. Sponsring har därmed blivit en etablerad förrn för finansiering och är samtidigt ett sätt att bredda engage- manget och intresset för vissa former av kultur och för vissa kulturinstitu— tioner. Vi vill betona att sponsorbidrag inte ska vara ett sätt att utöva påverkan på den konstnärliga inriktningen. De institutioner och grupper som väljer att ta emot sponsorbidrag måste vara tydliga i kravet på självständighet och obe- 347

roende. Ett överdrivet arbete med att skaffa sponsorer kan leda till en för- skjutning av verksamhetens inriktning och på sikt påverka den konstnärliga verksamheten. Evenemang som väcker massmediers uppmärksamhet, bygger på aktuella och populära trender kan öka på bekostnad av ett konstnärligt krä- vande arbete präglat av förnyelse och utveckling.

Bidrag från Allmänna arvsfonden

Allmänna arvsfonden tillförs sedan år 1928 medel från kvarlåtenskap efter personer utan nära släktingar som inte har skrivit testamente. Fondens medel förvaltas av staten och används för bidrag till insatser för vård och fostran av barn och ungdom och sedan år 1969 även omsorg om personer med funk- tionshinder. Medlen får enligt nuvarande regler inte användas till verksamhet som stat och kommun ska bekosta. I första hand ska medlen användas för stöd till frivilliga och ideella insatser. Enskilda personer beviljas enligt praxis inte stöd ur fonden. Det årliga fördelningsbara beloppet uppgår till mellan 150 och 200 miljoner kronor.

I regler som anger fondens ändamål nämns inte kultur som ett av ändamå- len. Det finns dock inget i reglerna som hindrar fonden från att stödja projekt med kulturell inriktning. Vid flera tillfällen har också fonden stött kulturpro- jekt.

Det är vår uppfattning att satsningar på kulturell verksamhet bland barn och ungdom i ökad utsträckning ska kunna stödjas med medel ur Allmänna arvsfonden. I kapitel 10 Ungdomars vilja och val har vi tagit upp denna möj- lighet och menar att en betydande del av medel ur arvsfonden bör kunna an- vändas för att stärka barns och ungdomars egen skapande verksamhet. En sådan förskjutning i användningen av fondens medel är möjlig att göra inom ramen för nuvarande regler. Arvsfondsdelegationen bör då utökas med före- trädare för Kulturdepartementet.

Avgifter pd oinspelade ljud- och videoband

Frågan om avgifter på oinspelade ljud- och videoband har sin grund i att rät- tighetshavarna förlorar betydande inkomster på grund av den privatkopiering som är tillåten enligt 11 & upphovsrättslagen. Dagens teknik gör det möjligt att snabbt framställa ett stort antal exemplar, vilket tidigare reproduktions— teknik knappast medgav. Det är också möjligt att framställa kopior som i många fall är av lika hög kvalitet som originalet

Förslag om avgift på band har förts fram tidigare. Upphovsrättsutredning- en lade år 1983 fram ett sådant förslag som innebär att den som tillverkar eller importerar band erlägger en avgift till en organisation som representerar de olika rättighetshavarna. Avgiftens storlek bestäms i förhandlingar mellan de

ersättningsskyldiga och organisationen. Enligt förslaget är denna fri att av- göra hur influtna medel ska användas. Något förslag till avgift har inte pre- senterats för riksdagen.

I samband med översynen av filmpolitiken år 1991 föreslogs i betänkandet "Filmproduktion och filmkulturell verksamhet i Sverige" ånyo att avgiften skulle införas.5 Här föreslogs att viss del av avgiften skulle tillföras film- avtalet och användas för stöd till produktion av svensk film. Något förslag med denna innebörd har inte lagts fram för riksdagen.

I prop. 1992/93:214 uttalade föredragande statsråd sitt principiella stöd för införande av avgiften men ansåg att förslag inte skulle läggas fram förrän frå- gan färdigbehandlats av EU. Lagutskottet uttalade sitt stöd för införande av avgiften och menade att regeringen så snart det är möjligt bör återkomma till riksdagen med förslag till lag.6 Åtskilliga länder inom EU, bl.a. Tyskland, Danmark och Finland, har redan infört sådan avgift.

EU har ännu inte tagit ställning till frågan och det är osäkert om medlems- staterna förmår komma överens om förslag till avgift. Enligt vår mening finns det skäl att invänta fortsatt behandling av frågan inom EU. Om en sådan avgift införs bör det då bl.a. övervägas om viss del av intäkterna ska använ- das för kollektiva insatser inom kulturområdet eller om hela intäkten ska till- föras upphovsmännen.

Avgift på vidareförsäljning av bildkonst

Som ett komplement till den upphovsrättsliga ersättning — droit de suite — som för närvarande behandlas av riksdagen bör en offentligrättslig avgift på vida- reförsäljning av bildkonst som inte omfattas av något upphovsrättsligt skydd införas. Detta tas upp i avsnitt 16.2 Statliga ersättningar och bidrag.

Stiftelsen framtidens kultur

Genom beslut av riksdagen har delar av löntagarfondsmedlen överförts till särskilda stiftelser som självständigt förfogar över medlen.7 En av dessa, Stiftelsen framtidens kultur har bildats i syfte att främja ett vitalt kulturliv såväl i Sverige som helhet som på enskilda orter. Stiftelsen ska enligt stiftelseförordnandet tillse sitt syfte genom att under minst tio år ge eko- nomiskt stöd till långsiktiga och nyskapande kulturprojekt. Stödet ska

5 SOU l991:105: Filmproduktion och filmkulturell verksamhet i Sverige. Slutbetänkande av Utredningen om översyn av filmstödet. 6 Bet. 1992/93:LU44. 7 Prop. 1993/94:177: Utbildning och forskning. Kvalitet och konkurrens— kraft, bet. 1993/94zUbU12, rskr. 1993/94:399. 349

stimulera det regionala kulturlivet i vid mening och syfta till att stärka tillväxt och utveckling. Lokala och regionala intressen bör engageras i och bidra till projekten. Stiftelsen ska successivt förbruka sin förmögenhet. I propo- sitionen uttalades att insatserna bl.a. bör inriktas på projekt som attraherar även ungdomsgrupper som för närvarande i relativt liten omfattning tar del av det traditionella kulturutbudet.

Stiftelsen har i sina riktlinjer för verksamheten angivit att den kommer att prioritera insatser riktade till yngre åldersgrupper. Särskild vikt kan komma att läggas på behoven av kulturell stimulans i storstadsrrriljöer. Även andra eftersatta kategorier, t.ex. flykting- och invandrargrupper är aktuella för in- satser.

Stiftelsen har också uttalat att myndigheter — t.ex. Statens kulturråd, Riks— arkivet, Riksantikvarieämbetet och Ungdomsstyrelsen -— med uttalat sektors- ansvar för verksamhetsområden, som är aktuella för stiftelsens bidragsgiv- ning, engageras för kvalitetsprövning.

Stiftelsen har _ utifrån vissa generella antaganden om förrnögenhetsav- kastning respektive inflation — gjort bedömningen att bidrag ska kunna ges under tio år i storleksordningen 70—75 miljoner kronor årligen i 1995 års penningsvärde. Stiftelsens medel kommer därmed att vara förbrukade efter tio år. Denna ökning av medel till kulturlivet utgör i jämförelse med övriga fria medel inom området ett betydande tillskott. Det kommer att få stor betydelse för utvecklingen och förnyelsen inom kulturlivet.

Vi finner det rimligt att stiftelsens medel används på ett sätt som stärker och kompletterar de insatser som görs av myndigheter inom kulturområdet. Det förutsätter en samverkan mellan stiftelsen och berörda myndigheter inför beslut om fördelning av stiftelsens medel. En sådan samverkan har etablerats.

Den nuvarande principen för fördelning av stiftelsens medel innebär att verksamheten kommer att upphöra om ca tio år. Om fördelningen istället be- gränsades till avkastningen på kapitalet skulle det innebära att kulturlivet per- manent skulle kunna tillföras offentliga medel i betydande utsträckning utöver de som utgår genom statliga bidrag. En sådan förändring förutsätter dock att styrelsen ansöker om permutation av stiftelseförordnandet.

Vi förordar en sådan förändring.

20.4.2. Offentliga medel till kultur Krav på de statliga stödformerna

De statliga stödformemas grundläggande funktion är att fördela resurserna till de verksamheter som ska stödjas. Anslag och bidrag är de mest konkreta ut- trycken för statens styrning på området.

De statliga stöden ska utformas så att de verkar i de kulturpolitiska målens riktning och främjar mångsidighet, fömyelsekraft, ansvarstagande och effek— tivitet. Det är viktigt att ändamålen är tydliga, att olika bidrag inte riskerar att motverka varandra och att de utformas på ett enkelt sätt. Bidragsadmi- nistration ska ta så lite resurser som möjligt i anspråk.

Kulturverksamheter med ambitionen att utvecklas i nära dialog med de som berörs av verksamheten måste ständigt kunna ompröva sina arbetsfor- mer. De statliga bidragssystemen bör underlätta detta.

De statliga stöden ska vara möjliga att följa upp och utvärdera. Idet följande tar vi upp behovet av att förändra det dominerande systemet för bidrag till icke statlig verksamhet — vid sidan av stödet till folkbildningen — det s.k. grundbeloppssystemet för bidrag till regionala kulturinstitutioner.

Det statliga grundbeloppssystemet

Statliga bidrag i form av grundbelopp utgår till vissa teater-, dans— och musik- institutioner (länsteatrar, stadsteatrar, symfoniorkestrar och kammarorkest- rar), till regionala museer (länsmuseer och de kommunala museerna i Göteborg och Malmö) samt till länsbibliotek. Bidragsnivåema är olika på olika verksamhetsområden och det finns mindre skillnader i övrigt, men grundmodellen är densamma på alla områden. Kulturrådet har i sin utvärde- ring av länsmusiken föreslagit att statsbidraget till den i framtiden också bör utgå i form av grundbelopp.

Grundbeloppssystemet är ett schablonsystem. För varje institutionstyp fastställdes vid systemets införande värdet av ett grundbelopp. Det utgjorde den genomsnittliga personalkostnaden inom institutionstypen. Det finns totalt sex olika grundbelopp; vardera två på teater- och dansområdet respektive musikområdet (beroende på om lönekostnadspålägg ska ingå i bidragsunder- laget eller ej) samt ett på vardera musei- och biblioteksområdet. Grund- beloppens storlek rälmas varje år upp enligt vissa fastställda principer.

Statsbidrag utgår normalt med 55 % av grundbeloppet, men för ny- etablerade teater—, dans— och musikinstitutioner utgår det under tre år med 60 %. Tilläggsbidrag för regional verksamhet utgick t.o.m. budgetåret 1990/91 på teater-, dans— och musikområdet. Medlen för tilläggsbidrag omvandlades därefter till ytterligare ett antal grundbelopp.

Statsbidraget går direkt till institutionerna om de är egna juridiska perso- ner. Ekonomiska motprestationer krävs från landsting och/eller kommun(er). I bidragsförordningama ställs vissa, relath allmänna, krav på verksamheten. När systemet infördes var avsikten att varje bidragsberättigad institution skulle få lika många grundbelopp som institutionen hade personal uttryckt i årsverken, inklusive visst utrymme för köpta tjänster. I dag har institutioner- na i regel fler årsverken än grundbelopp, en del institutioner väsentligt fler. För länsbiblioteken finns inte denna koppling till personalstorlek. 351

Riksdagen fattar beslut om det totala anslaget och det totala antalet grund- belopp till varje institutionstyp. Regeringen utfärdar bidragsförordningar, bestämmer årligen grundbeloppens storlek samt beslutar om vilka insti- tutioner som är bidragsberättigade. Ibland markeras i budgetpropositionen vad som är avsikten med nya grundbelopp. Kulturrådet kan utfärda komplet- terande bestämmelser, fördelar inom de givna ramarna, grundbeloppen på de bidragsberättigade institutionerna samt följer upp bidragsgivningen.

Som grundbeloppssystemet utformats och tillämpats har det haft en stark karaktär av permanent stöd. Ingen institution har någon gång fått ett minskat antal grundbelopp. På senare år har ett mindre antal grundbelopp för varje in- stitutionstyp börjat fördelas för begränsad tid som s.k. rörliga grundbelopp.

Grundbeloppssystemets förtjänster och brister

Erfarenheterna av grundbeloppssystemet har summerats och värderats vid några olika tillfällen.8 Det har också berörts av Teaterutredningen, i rapporter från Riksdagens revisorer och i europarådsstudien av svensk kulturpolitik. Erfarenheterna av systemets förtjänster och brister kan sammanfattas på föl- jande sätt.

Schablonkaraktären har setts som positiv. Systemet har varit lätt att över- blicka och diskutera för verksamhetsansvariga och beslutsfattare och lätt att administrera när bidragen ska fördelas. Samtidigt krävs ett krångligt beräk— ningsförfarande för att komma fram till den årliga höjningen av sex olika grundbelopp.

Den årliga uppräkningen av grundbeloppen enligt vissa principer har varit förmånlig för mottagarna och underlättat deras ekonomiska planering medan staten alltmer önskar komma bort från indexbundna bidrag.

Kopplingen mellan grundbeloppen och personal vid institutionerna har väckt en del kritik. En synpunkt är att systemet allt för mycket fokuserar per- sonal, en annan att det allt för mycket fokuserar faSt anställd personal. Det gap som finns för nästan alla institutioner mellan antal årsverken och antal grundbelopp har samtidigt gjort anknytningen till personal mindre verklig. Diskussioner mellan institutionerna och deras huvudmän å ena sidan och sta- tens företrädare å den andra har ibland handlat mindre om utvecklingsidéer och utvecklingsbehov än om att fylla gapet.

8 Utbudet av teater och dans — en granskning av statlig förvaltning av kultur. Rapport från Riksrevisionsverket Dnr 1983z51. Kommunerna, staten och kulturpolitiken (KOSK ). Rapport från Kultun'ådet 198413. Berggren L (1994): Utvärdering av det statliga grundbeloppssystemet 1974-1994. Studie för Kulturutredningen.

Grundbeloppssystemet har varit en mycket effektiv form för att få fram gemensamma satsningar från staten och huvudmännen under ett uppbygg- nadsskede. Sedan ekonomin stagnerat på ömse håll har stimulansen till tume- rande, målgruppsinriktat arbete och konstnärlig och annan förnyelse varit otillräcklig. Kraven i bidragsförordningama på verksamheterna har varit för allmänt hållna för att ha styrande effekt. Det mycket begränsade antalet rörliga grundbelopp har inte räckt till för att fungera som stimulans. Samtidigt har det statiska momentet i bidragsfördelningen inneburit ekonomisk trygghet för institutionerna och deras huvudmän.

Ett nytt statsbidrag till regionalt verkande kulturinstitwioner

Vi föreslår att det statliga stödet till regionalt verkande kulturinstitutioner re- formeras. Eftersom vi anser att staten även i framtiden bör medverka till att garantera den konstnärliga och professionella utvecklingen på regional nivå, bör kunna ställa vissa krav på de olika institutionerna och ha ett inflytande över proportionerna mellan olika konst- och verksamhetsområden avvisar vi tanken på ett samlat bidrag (kulturpåse) till all regional kulturverksamhet. Vi föreslåri stället en reformering inom det nuvarande bidragssystemets grund- principer.

Syftet med vårt förslag om regionalt grundbidrag är att stimulera till konst- närlig och annan förnyelse samt till ökad samverkan över geografiska och verksamhetsmässiga gränser. Syftet är också att flytta fokus från frågan om personalkostnader och personalstorlek till frågan om verksamhetens resultat. Det kräver ändringar i bidragstekniken, ökad rörlighet i bidragsgivningen, större tydlighet från statens sida på de punkter där staten bör ställa loav samt mer systematisk uppföljning och utvärdering.

Det nya bidraget bör utformas som ett schablonbidrag. Nuvarande kopp- ling till personalkostnader och personalstorlek bör överges. Beräknings- tekniskt bör systemet vara enklare än dagens. Samma schablon bör gälla för samtliga institutionstyper som får regionalt grundbidrag dvs. alla som nu har grundbeloppsstöd samt länsmusiken. Därmed underlättas både samverkan och prioriteringar mellan olika institutionsområden.

När man inte vill anknyta till personal och personalkostnader är det svårt att finna någon enskild verksamhetsfaktor som ger en någorlunda rättvis jäm- förelse mellan olika institutioner. Vi föreslår därför att staten fritt fastställer ett belopp, förslagsvis 100 000 kronor, som utgör schablonen. Den ska då avse bidragsbeloppet, inte ett beräkningsunderlag på vilket man ska räkna en viss procent för att få fram bidraget. Därmed släpper vi också inslaget av ett något högre procenttal för nya teater-, dans- och musikinstitutioner.

Kravet på ekonomisk motprestation från landsting och/eller kommun(er) för de institutioner som nu erhåller grundbelopp bör finnas kvar. Det får då uttryckas i andra termer än i viss andel av grundbelopp. Uppföljning och ut- 353

värdering av huvudmännens ekonomiska insatser kan vara ett sätt att hantera frågan.

De krav på verksamhetsmässiga motprestationer som finns i dagens bi- dragsförordningar bör göras tydligare. Samtidigt bör staten utforma kriterier för fördelning av bidragen som svarar mot dessa krav. Kraven ska vara av kulturpolitisk karaktär och inte träda institutionernas konsmärliga och profes- sionella frihet fömär. Staten bör även utforma kriterier för måluppfyllelse.

Rörliga grundbelopp har visat sig ha klara utvecklingseffekter. Andelen rörliga grundbidrag bör därför vara väsentligt högre än i grundbeloppssyste- met, kanske på nivån 20 % av det totala antalet grundbidrag. Med oförändrad total bidragsram innebär det samtidigt en sänkning av det fasta stödet till insti- tutionerna. En sådan förändring bör göras utifrån till olika områdens skilda förutsättningar, bl.a. med hänsyn till länsmuseemas uppdrag inom kulturmil- jövården. Genom rörliga grundbidrag kan tidsberänsade nationella uppdrag, genreproftlering, samarbete över institutionsgränser och geografiska gränser och med parter i omvärlden och annat utvecklingsarbete stödjas. Rörliga bi- drag bör inte bindas till ett och samma ändamål för mer än allra högst fem år. En del av de rörliga grundbidragen bör vara rörliga också mellan institutions- typerna. Fördelningen av rörliga grundbidrag omprövas hela tiden i takt med att olika ändamål genomförts. Men även fördelningen av övriga grundbidrag bör återkommande prövas utifrån en mera genomarbetad uppföljning och ut- värdering än i dag.

Bidragen bör utgå till teater-, dans— och musikinstitutioner samt museer och länsbibliotek. Grundbidrag bör även kunna utgå till film— och medieverk— samhet på regional nivå.

Det nya systemet kan utformas med eller utan indexuppräkning av schab- lonen. Väljer man en modell utan indexuppräkning får allt utrymme för ökat statligt stöd formen av fler grundbidrag.

Man kan samla bidragen till samtliga institutionstyperi ett enda statligt budgetanslag, utan åtskillnad mellan olika verksamhetsområden. Vi utgår dock från att riksdagen vill påverka proportionerna i Statsstödet mellan olika konst— och verksamhetsområden. Vi förordar då ett samlat statsbudgetanslag till regionalt verkande kulturinstitutioner inom vars ram regeringen och riks- dagen markerar hur stora belopp som ska gå till teater och dans, musik, mu- seer och länsbibliotek. En viss del av det totala antalet grundbidrag bör dock vara rörliga över områdesgränsema.

Den föreslagna bidragsschablonen 100 000 kronor ligger lägre än 55 % på samtliga dagens sex olika grundbelopp. Det föreslagna systemet ger alltså fler men lägre enheter att fördela. Det öppnar möjligheter att hantera bidrags- fördelningen första året med det nya systemet på olika sätt.

Vi vill illustrera den nya bidragstekniken genom följande exempel. Vi har valt teaterområdet. Budgetåret 1994/95 utgick totalt 300 miljoner kronor i statsbidrag till de berörda teatrarna i form av 2 431,5 grundbelopp, varav 33 rörliga. Med 55 % i statsbidrag på grundbeloppet fick de antingen 123 600 eller 114 400 kronor per grundbelopp i bidrag beroende på om lönekost- nadspålägg ingåri teaterns bidragsunderlag eller ej. Inför man ett nytt regio- nalt grundbidrag om 100 000 kronor blir antalet grundbidrag ca 3 000. Det första året med det nya systemet kan man inleda med att fördela lika många nya grundbidrag till varje teater som de har grundbelopp i dag dvs. totalt 2 400. Om man dock ger något färre till de teatrar som i dag har det lägre grundbeloppet kommer varje teater att i första ledet få 80 % av dagens stats- bidragsnivå. Återstående drygt 600 nya grundbidrag (drygt 60 miljoner kro- nor) kan antingen fördelas till samtliga institutioner, så att de får oförändrat totalt bidrag jämfört med året innan, eller fördelas till prioriterade ändamål en- ligt vissa kriterier. På teaterområdet kommer vi i kapitel 21 att ange att musik- teater och dans är sådana liksom stort regionalt ansvarstagande genom omfat- tande tuméverksamhet o.dyl.

Ansvarsfördelning mellan riksdag, regering och Kulturrådet bör följa dagens ansvarsfördelning. Riksdagen fattar beslut om det totala anslaget och det totala antalet grundbidrag till varje institutionstyp. Regeringen utfärdar

bidragsförordningar med de grundläggande krav som staten ställer på bidragsmottagarna och beslutar om vilka institutioner som är bidrags- berättigade. Riksdagen eller regeringen anger andelen rörliga grundbidrag samt hur stor del av dessa som är rörliga också över konst- och verk- samhetsområdesgränserna. Kulturrådet kan utfärda kompletterande bestäm- melser, fastställer inom de givna ramarna kriterier för bidragsfördelningen, fördelar grundbidragen på de bidragsberättigade institutionerna samt följer upp bidragsgivningen.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi

— att kulturpolitiken ska skapa förutsättningar för verksamhet på en rad olika områden, inom olika konstarter och genrer samt bli till- gänglig för så många som möjligt, — att huvudansvaret för att förverkliga idén om kulturi hela landet ligger på lokal nivå,

att den framtida fördelningen av statligt stöd bör ta större hänsyn till kravet på konstnärlig kvalitet och förutsättningar för konstnärlig och kulturell utveckling och förnyelse, att verksamhet vid de regionala kulturinstitutionema ska utformas på ett sådant sätt att verksamheten kommer hela länet men också en vidare region än ett län till del, betydelsen av att uppdragen till kulturinstitutionema utformas med hänsyn till avvägning mellan — samhällsuppdrag och frihet — förnyelse och kontinuitet

— att producera och ett vidare arbetssätt, huvudmännens ansvar för att institutionerna ökar sina ansträng- ningar att få en större och bredare publik.

I kapitlet föreslår vi

att nuvarande stora skillnader i statliga och övriga offentliga insatser för olika verksamheter, konstarter och genrer som har, respektive inte har, fasta institutioner reduceras, att proportionerna mellan satsning på kulturinstitutioner och stöd till professionell verksamhet i andra former förändras, att det statliga stödet till regionalt verkande kulturinstitutioner bör stödja och stimulera en profilering som ökar mångfalden regionalt och nationellt, att nuvarande fördelning av det offentliga stödet till producenter, distributörer, mottagare och publikorganisationer bör övervägas med hänsyn till strävan att uppnå bästa samlade effekt, en förskjutning i olika former av det producerande uppdraget från Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar till regional nivå, ökad regional medfinansiering av den högt statligt finansierade kulturen i Stockholm, att nationella uppdrag till vissa institutioner eller verksamheter bör ses som en metod för utveckling och förnyelse inom en konstrikt- ning, genre eller verksamhetsform, att kulturell verksamhet bland barn och ungdom i ökad utsträck- ning ska kunna stödjas med medel ur Allmänna arvsfonden, att fördelning av medel från Stiftelsen framtidens kultur begrän- sas till avkasmingen på kapitalet, att det statliga stödet till regionalt verkande kulturinstitutioner reformeras och att ett system med regionala grundbidrag införs, att andelen rörliga grundbidrag bör vara väsentligt högre än i dagens grundbeloppssystem, kanske på nivån 20 % av det totala antalet grundbidrag,

— ett samlat statsbudgetanslag till regionalt verkande kulturinsti- tutioner inom vars ram regeringen och riksdagen markerar hur stora belopp som ska gå till teater och dans, musik, museer och länsbibliotek.

.mmwwwmwm ,_ mimmmäWMWhÅHNMIWtÄh " mahn—WEW | mwthrammh. »' ' »l'luwmuuppi'wethWMr-m'anm : ' WWFWIIW » ' ' ' | _WMm-MIIWIII »' ' " l ,» Hiv-MMMW ' '

' »» ,"*WMWINWMHHW .. - ' .' WWMIWHHEMimw '-| Wunmumwkw |» »» '

”inaktiverat-n'

nnnmuhurn-rultlllml-lutmocl wali-”'g' Mmmm: till'" mkr-mim. mina-ruchpmrwuhr» ' rulil'liim lrriu'urr. mun!-tulåulfnät' .w.

m= Mundi mum" m ”Hmmm-m lil-h- ...a! tillllwuir-uumll w run-lm mmm-nu,! liir! an. uudmmlip' itu-5!" Mmm Mammuten-har nödumh älmmtmqmblämllufm adam . dir-|:, arr:-nita. " ' '

' ' lqmwanWuu-Mm www . . m.m.rttil'ut man pwåhuimnrimiu'ålr mmm

' MMÅäM'mmelmn ' | i

' ngrdhnlwwHWmämån " hmmm Wlwmmwlmw nal-hr:! inval. l MMWMMPM. ltr;-muntra: mar-uu » | talman klura—immun. * ut "»narlmell'rl apparat: till "En humrar alforwksquuiu 'Ellrr äämmmrul Mmm-u. "'It-||| Mmmmmm , !!ng [tunt-ur» 'hrvcrk'ulndm'l'åånl'l l-ll kuil'luréll uur'imllwl'hl'tl-ud Pnr-_| u!;i'r ||an mln—...i u'nmi— ' "mag uu'kurrmvmmägn nu fula-r Hmm! mm, ' n...! tantal”. )lnnu'medd'irln Em trumman m'mr lagfin- .Im's &" mhnainmam M illum-u.. , , . |”dean .mmrmmmmmdummm .; mur-mm.- thau'msyimMI-M Ehmm |% in mdnh rnrlrgrt mmdhmrqgnim. vmm'mu. | ' damm metabolt-masrar— tur-w- r pl. |"an Jil 'In ritad-ut w- nmln'r' mimi-m= g.

21 Teater

Teatern, med sin kombination av ord, bild, rörelse, ljud, ljus och musik, er- bjuder allkonstverkets möjligheter och fascination. Kontakten mellan scen och salong är en viktig dimension för aktörerna och för publikens upplevelse.

Teaterverksamheten är utbudsorienterad. Antalet producenter, både insti- tutioner och fria grupper, är stort och teaterformema många. Teater i radio och television når en stor publik.

Amatörteatem utvecklas ur människors lust och behov av att uttrycka ge- mensamma idéer och erfarenheter. Initiativen kommer dels från olika grupper av människor, dels från studieförbunden som en del i deras utbud av kultur- cirklar.

21.1. Möjligheter och problem

Utvecklingen på teaterområdet de senaste 20 åren karaktäriseras av att

— antalet teaterinstitutioner och antalet fria grupper ökat, — utbudet av föreställningar totalt sett ökat något, med svängningar mellan olika är, — utbudet från regionala teatrar och fria grupper ökat medan antalet före- ställningar från Riksteatern minskat, — antalet teaterbesök minskat påtagligt, — det trots det är fler personer nu som gått på teater minst en gång om året än det var för tjugo år sedan, — radioteatems publik minskat avsevärt och att utbudet av teater i televi— sionen ändrat karaktär samt att radio och tv fortfarande når en mycket stor publik, — amatörteaterverksamheten och samverkan mellan amatörer och profes- sionella ökat, — utbudet av sådant som konkurrerar med teatern om människors tid och intresse, t.ex. television och film men också andra fritidsmöjligheter, ökat kraftigt sedan 1974, — bidragen från stat, landsting och kommuner ökat väsentligt i fast pen- ningvärde, för statens del dock framför allt under 1970-talet.

För en utförligare beskrivning av teaterområdet hänvisar vi i första hand till utvärderingsrapporten, till Teaterutredningens betänkande, till Teaterkost- nadsutredningens betänkande samt till den officiella teaterstatistiken.1 Ivår

1 SOU 199452: Teaterns roller. Betänkande av Teaterutredningen.

diskussion av olika frågor anknyter vi till Teaterutredningen. Dess betän— kande möttes till största delen av positiva reaktioner från remissinstansema. Den som vill studera rernissbilden närmare hänvisas till den remissam- manställning som Kulturdepartementet .on (1994—11-14).

Utvecklingen sedan 1974 har gett en ökad mångfald i fråga om teatrar, uppsättningar och föreställningar. Den geografiska närheten till en teaterinsti- tution har ökat för många människor. Det lokala arrangörsledet, som framför allt består av Riksteaterns lokala föreningar, har stärkts. De senaste åren finns dock tendenser till att arrangörsledet sviktar framför allt på grund av frusna eller minskade kommunala bidrag. Skolornas efterfrågan på teater har min- skat genom kommunala besparingar och omorganisationer.

Ökningen av antalet personer som går på teater minst en gång om året och ökningen av arnatörteaterverksamheten förefaller ha ett samband. En del av de nya teaterbesökama har förmodligen vunnits genom olika arbetar—, bygde- och sommarspel med stark lokal förankring som delvis ges som rena amatör- föreställningar men ofta som ett samarbete mellan amatörer och proffs.

Teaterinstitutionema har tappat publik. Den professionella teatern som hel- het, det finns skillnader mellan olika teatrar, har varken vunnit några stora skaror av nya besökare eller förmått hålla besöksintresset uppe hos de mest teaterintresserade. Till någon del förklaras nedgången i publiksiffroma av att man medvetet valt föreställningsformer och lokaler som inte är avsedda för stor publik. Till en del kan orsakerna sökas i den allt hårdare konkurrensen om människors fria tid och intresse bl.a. från television och nöjesindustri.

Teatramas kostnader har, sett över hela perioden, ökat mer än konsu— mentprisindex. Teatramas egna intäkter har också ökat. Anslagen från stat, landsting och kommuner har dock ökat mest. Tillsammans med de sjunkande publiksiffroma innebär detta att teaterinstitutionemas produktivitet sjunkit betydligt. Även här frnns det skillnader mellan olika teatrar.

Den ekonomiska utvecklingen på teaterområdet är varken svårförklarad eller oväntad. Teaterkostnadsutredningen har klarlagt hur förändringar i so— ciala avgifter, arbetstidslagstiftning, avtalsreglerade kostnaderi samband med turnéer m.m. dragit upp kostnadema samtidigt som teaterverksarnheten så- som konsmärlig verksamhet har begränsade rationaliseringsmöjligheter. I övrigt beror de ökade offentliga utgifterna på politiskt beslutade reformer. Stat, landsting och kommuner har valt att lägga mer pengar på teater därför att man ansett att den är en värdequ del av kultursamhället.

Vilka frågor bör man då sätta i centrum för diskussionen om teaterns framtid och den offentliga sektorns fortsatta satsning på teater? I avsnittet Den framtida teaterpolitiken inleder vi med ett resonemang lcring vad vi kallar tea-

SOU 1991:71: Teaterns kostnadsutvecklt'ng 1975—1990 med särskilda stu- dier av Operan, Dramaten och Riksteatern. Betänkande av Teaterkostnads- utredningen.

tems dynamik. Det följs av frågorna om motiv och mål för teaterpolitiken. Därefter tar vi upp följande frågor:

— teatrarna och publiken, —— tuméverksamheten,

— musikteatem,

—— vissa andra teaterforrner samt — samspelet mellan professionella och amatörer.

21.2. Den framtida teaterpolitiken

2 1.2.1 Teaterns dynamik

Man kan knappast tänka sig 1974 års kulturpolitik utan det vitala teaterklima— tet i Sverige under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. Teater—n var en av de krafter som banade väg för utvecklingen av kulturpolitiken och kom samtidigt att gynnas av den. Det fanns ett dynamiskt förhållande mellan tea- tern och det omgivande samhället.

Under 1980-talet gick detta dynamiska samspel förlorat. Det berodde inte bara på att decenniet inleddes med en kritik av vänsterns politiska kultur. Åtskilliga av 80-talsidéema var främmande för teatern som uttrycksmedel. I den intellektuella debatten stod frågor på dagordningen som hade svårt att finna fäste på scenen. Det blev andra konstarter som drog nytta av tidens idéer. Den energi, de begåvningar och de intellektuella resurser som tidigare hade sökt sig till scenen valde allt oftare andra arbetsområden. En förskjut— ning från det lokala och provinsiella till det internationella och urbana bidrog också till att ställa den decentraliserade teatern svarslös. Även om de nya re- gionala teatrarna fann sina arbetsformer och i vissa fall utvecklades konstnär- ligt, förblev teatern i någon mening osynlig. Kanske måste vi vara nöjda med att antalet teaterbesök inte minskade ännu mer?

Resonemanget ovan ansluter nära till den spegling av teaterutvecklingen som Teaterutredningen redovisade i en bilaga slqiven av Leif Zern. Där fram- hålls också att teatern på senare år blivit föremål för en ny förrn av konkur- rens genom utvecklingen på medieområdet. Det ärinte bara mängden av ka— naler för information och underhållning som har ökat, det är framför allt of- fentlighetens ändrade funktion som har betydelse. Samhällsteoretiker och 50— ciologer talar om en spridning av uppmärksamheten eller en förlust av cent- rum. Vilka slutsatser kan vi då dra av teaterutvecklingen sedan 1974? Den första slutsatsen gäller teatern som konstform. En teaterföreställning är ett allkonstverk Som sådant har den en potential och en sprängkraft som få andra konsnärliga uttryck. En av kulturpolitikens uppgifter bör vara att för- svara teaterns möjlighet att bevara sin egenart.

I detta ligger att slå vakt om mångfalden. De stora teatrarna och de fasta ensemblema har en viktig funktion som garanter för uthållighet och kvalitet. Stora teatrar är många gånger de som står starkast när det gäller att hävda tea- terkonstens integritet. Men det är lika ofta små, fria, kanske udda grupper som prövar teaterns gränser, som hittar nya vägar till publiken och som inte— grerar föreställningar med pedagogiskt arbete. Innehåll och format men också de praktiska och organisatoriska formerna måste få vara olika mellan olika teatrar och uppsättningar. Många modeller bör vara möjliga och det offentliga stödet anpassat till det.

Utvecklingslinjema i samhället och inom teatern är inte alltid i takt med va- randra. Ibland finns det dynamiska samspelet, ibland saknas det. När det saknas kan teatern förefalla otidsenlig, inåtvänd eller stagnerad. Kulturpoli— tikens uppgift då är att ge impulser till utveckling och att svara på utveck— lin gssignaler inifrån teatern.

För generationer som växer upp med mångfalden av tv-kanaler, musikvi- deo, dataspel och interaktiva medier kan teatern förefalla vara en föga spän— ningsfylld konstart. Kanske kan klyftan överbryggas genom att teatern fort- sätter att närma sig de nya uttrycksmedlen, mer och mer tar dem i sin tjänst och skapar en syntes av nya och gamla former. Kanske handlar det om att tro på styrkan i teaterns ursprungliga uttryck, på det direkta mötet mellan skåde- spelare och publik, och på förmågan att nå fram genom gestaltningen av frågor och teman som berör oss alla.

Teatern behöver utrymme för omprövning, experiment och profilerade satsningar. Styrelser, teaterchefer och personal på teatrarna har både en rät- tighet och en skyldighet att ta sig det utrymmet. Folkteatems i Gävle satsning på "Den stora vreden" var ett ovanligt konsekvent exempel på just detta.

Teaterutredningen konstaterar ”att det går att koppla teatramas konsmärliga toppar till enskilda teaterledare som lyckats frigöra ensemblemas konstnärliga förmåga. Teaterkonsten äri hög grad beroende av den mänskliga kreativiteten uttryckt i såväl kollektiva som enskilda former." Man kan skapa gynnsamma förutsättningar genom att ge teatrar goda resurser — men man kan aldrig garantera att särskilda resurser utlöser en spännande utveckling. Den uppstår många gånger av helt andra orsaker, ofta därför att lyckliga personkonstella— tioner råkat uppstå. En viktig uppgift för stat, landsting och kommuner är att kunna möta den typen av utveckling — genom att gå in med stöd till verksam- heter som under en period befinner sig i en dynamisk utveckling — och att dra tillbaka stödet när det spelat ut sin roll.

21.2.2. Motiv och mål för teaterpolitiken Motiv för det offentliga teaterstödet

I betänkandets inledande kapitel och i närmast föregående avsnitt har vi angett de kulturpolitiska motiven för de offentliga insatserna på teaterområdet

I avsnitt 5.2 Motiv för offentligt kulturstöd har vi också prövat att analyse- ra detta uu'från ekonomisk teori. Om man tillämpar den och använder den terminologin på teaterområdet motiveras teaterstödet framför allt av ”Kollektiva nyttigheter”, "Lång tidshorisont" och "Fördelningspolitik". Tea- terns existens- och opitionsvärde, detta att människor tycker att det bör finnas teater även om de inte går på teater nu, och kanske aldrig kommer att göra det, är en kollektiv nyttighet. Att värna om teaterkonstens fortbestånd och utvecklingsmöjligheter, t.ex. att ge resurser för experiment och utveck— lingsarbete som inte ger omedelbara resultat, handlar också om att kunna an- lägga ett långt tidsperspektiv. Stödet till regionala teatrar landet runt, till Riksteaterns och andras tuméverksamhet o.dyl. är ett utslag av fördelnings- politiska överväganden, fördelningspolitik med geografiska förtecken.

Mål för teaterpolitiken

Som sektorsmål för teaterområdet föreslår vi följande.

Teaterpolitiken ska

öka tillgängligheten till och intresset för olika slags teater, ge förutsättningar för teaterproduktion på hög konstnärlig nivå i landets olika delar och i olika produktionsforrner, främja kvalitetssträvanden, utveckling och förnyelse i det skapande arbetet och i publikkontaktema, stimulera samverkan mellan amatörer och professionella.

21.2.3. Teatern och publiken

I flera tidigare kapitel har vi berört producentemas och då särskilt institutio- nernas förhållande till publiken och, inte minst, till den del av allmänheten som inte tar del av det som bjuds. Att teatern förlorat publik ser vi som en maning till nyorientering och ökad intensitet i teater'arbetet.

Våra viktigaste slutsatser kan sammanfattas i följande punkter. Om teatern ska kunna vidga sin publik måste fler än de redan intresserade känna sig starkt berörda av teaterns teman och lockade av teaterns uttrycks—

medel. Det är inte i första hand en informationsfråga. Det handlar mer om att genom form och innehåll spegla andra erfarenheter.

Publikarbetet har hittills i stor utsträckning fungerat på de aktiva och väl- motiverade deltagarnas villkor. Därför har det inte varit särskilt effektivt gent- emot grupper som sällan eller aldrig går på teater. Mycket större hänsyn be- höver tas till den osäkerhet, de skilda sociala mönster och den mindre teater- vanan hos dessa om teatern ska kunna vinna dem. Eftersom de långt ifrån ut- gör någon enhetlig grupp kräver det samtidigt en satsning på mångfald

Personliga kontakter är det effektivaste sättet att nå människor som inte tillhör de regelbundna teaterbesökama. Det kan i många fall ske genom sam- verkan med olika organisationer, en samverkan som vissa teatrar utvecklat med framgång. Skådebanerörelsen, som f.n. består av ett femtontal regionala och lokala organisationer, har tyngdpunkten i sitt publikarbete på teaterområ- det. Huvudmålet är att vinna ny publik. Samspelet mellan de fasta teatrarna och skådebanoma kan utvecklas ytterligare. Samspelet mellan skådebanoma och Riksteaterns lokala föreningar har likaså stora utvecklingsmöjligheter. Grunden för ökat samarbete har nyligen lagts genom en överenskommelse mellan Riksskådebanan och Riksteatern. Samtidigt kan skådebanoma, bl.a. genom den samverkan som på flera håll etablerats med Folkrörelsemas konst- främjande, arbeta över fler konstområden. Teatern bör även ta fasta på de många önskemålen från bl.a. amatörteatem om direkt samarbete, ta fasta på människors önskan att få delta i en skapande process.

Teatrarna behöver också förstärka sina insatser för att inspirera och utbilda de lokala arrangörerna och ge dem ännu effektivare stöd i publikarbetet. Det ideella arbete som teaterföreningamas medlemmar och andra lägger ner är av stor betydelse. Både kommuner och landstingen har ett ansvar för ar- ran görssituationen i länen, inte minst när det gäller de teatrar för vilka man är huvudman. Norrbottens läns landstings långt gångna planer på att matcha kommunala pengar genom ett regionalt arrangörsstöd är ett konstruktivt sätt att stärka arrangörsledet.

Särskild omsorg bör läggas ner på att vinna de unga bl.a. genom samver- kan med skola och förskola. Teaterns insatser bör på ett självklart sätt utgå från elevernas förutsättningar, utan att teatern gör avkall på den professionella kvaliteten i sin medverkan. Den varken behöver eller bör begränsas enbart till föreställningar.

21.2.4. Teater för barn och ungdom

Utbudet av barn- och ungdomsteater är stort. Spelåret 1993/94 gav de statligt stödda teatrama — institutioner och fria grupper — tillsammans drygt 9 500 barn och ungdomsföreställningar för en publik på drygt 920 000 personer. Genom Riksteaterns, länsteatramas och inte minst de fria gruppernas tumé-

verksamhet sprids utbudet över landet. Svensk barnteater har också högt in- ternationellt anseende.

Spelåret 1993/94 gav läns- och stadsteatrarna 35 % av sina föreställningar för barn och ungdom, en ökning jämfört med närmast föregående spelår med två procentenheter. Riksteatern, Operan i Stockholm och Dramaten gav till- sammans 27 % av sina föreställningar för barn- och ungdom, en minskning med fyra procentenheter. Av de totalt 29 institutionsteatrarna låg andelen barn- och ungdomsteater för 4 av dem under 20 %, 11 teatrar låg i intervallet 20—30 % medan 14 teatrar gav mer än 30 % barn- och ungdoms- föreställningar varav hälften runt 60 % eller högre. Av de fyra teatrar som hade mindre än 20 % barn- och ungdomsföreställningar har dock en gjort så mycket som ca 100 sådana föreställningar. En annan (Borås stadsteater) ligger i ett län där det även finns en särskild barn- och ungdomsteater (Älvs- borgsteatem).

Samma spelår gav de statsstödda fria teatergruppema 73 % av sina före- ställningar för bam och ungdom som var bidragsmässigt prioriterade.

Teaterutredningen förordade att Statsbidragen till institutionerna bör vara förenade med krav på en preciserad verksamhet för barn och ungdom. Trots det stora utbudet finns det många barn som sällan, en del aldrig, får se ”levande” teater. Det finns anledning att hela tiden följa utvecklingen av barn— och ungdomsteatern. Mot bakgrund av siffrorna ovan ser vi dock inget behov av att nu kvotera eller på annat sätt reglera verksamheten i det avseendet.

Teaterutredningen föreslog inrättande av en bamteaterscen med ett särskilt nationellt uppdrag att svara för utvecklingsinsatser. Uppdraget, som fö- reslogs vara tidsbegränsat, borde inledningsvis gå till Backa Teater i Göte— borg. Vi har också fått förslag om att Regionteatern Blekinge-Kronoberg respektive Riksteaterns verksamhet med Unga Riks skulle få uppdraget. Vi har även uppfattat idéer och önskemål om motsvarande uppdrag i fråga om bamopera för GöteborgsOperan och inom ramen för Norrlands Musik- och dansteater vid den tänkta Östersunds Barn- och ungdomsopera.

Vi delar Teateruuedningens uppfattning att någon teater börfå ett tidsbe- gränsat nationellt uppdrag att svara för utvecklingsinsatser som stimulerar barnteaterverksamheten i hela landet. Efter periodens slut kan uppdraget lärti- nas till en annan teater. Vi tar inte ställning till vilken teater som första gången ska få detta uppdrag.

21.2.5. Turnéverksamheten

Att i ett land med knappt nio miljoner invånare ha teaterinstitutioner på 23 orter någorlunda jämt fördelat över landet är mycket bra. Men ska levande teater vara en realitet för en stor del av befolkningen behöver den spelas på

många fler platser. Den omfattande tuméverksamhet som länge förekomrrrit i Sverige är nödvändig om de kulturpolitiska ambitionerna ska förverkligas.

Det är dyrt att "sätta teatern på hjul” och turnékostnadema hör till de kost- nader som ökat betydligt. Många arrangerande föreningar har de senaste åren haft svårt att behålla omfattningen på verksamheten. Tuméverksamheten måste därför bedrivas i så kostnadseffektiva former som möjligt.

När vi i det följande diskuterar turnéer innefattar det både enstaka före- ställningar utanför en teaters hemkommun och längre sammanhängande tur- néer.

I många län kan länsteatem nå alla eller en stor del av länets orter utan övemattningar. Även en del gästföreställningar i grannlän kan genomföras på det sättet. En fortsatt bred tuméverksamhet måste bygga på att läns- och stadsteatrarna tar ett stort ansvar för teaterns geografiska spridning i det egna länet och för utbytet med grannlän. Det senare ger också ökad omväxling för publiken. Spelåret 1993/94 svarade läns- och stadsteatrarna för 60 % av institutionsteaterns tuméföreställningar. En ytterligare ökning av deras tuméverksamhet och motsvarande sänkning av Riksteaterns andel skulle rimligen sänka de totala tumékostnadema.

Många regionala teatrar har önskat ett bättre statligt stöd för tuméverksam- het. De anser sig inte kunna ta resurser till tumékostnader från produktionen. Inte heller ser de möjligheter att höja arrangörsavgiftema från de lokala före- ställningsarrangörema eller, för vissa länsteatrar, få högre årsbidrag från kommunerna. Teaterutredningen har mot den bakgrunden föreslagit extra statsbidrag till teatrar med omfattande tuméverksamhet. Vi delar Teaterut— redningens syn att staten tydligare än i dag bör stödja de teatrar som tar ett stort regionalt ansvar. Vi vill samtidigt markera att dagens statsbidrag avser teatrarnas samlade verksamhet inklusive verksarnheti hela länet och gästspel i andra län. Föreställningar är inte heller det enda av betydelse en läns- eller stadsteater kan göra för länet. Samverkan med amatörteaterföreningar och studieförbund, medverkan i sommarspel och pedagogiskt arbete i skolor är exempel på annat arbete som bör kunna vägas in i en mer flexibel statsbi- dragsfördelning.

En formell svårighet vid föreställningar utanför det egna länet ligger i att huvudmännens bidrag inte är avsedda att subventionera invånarna i andra län. Ökat utbyte mellan länen skulle kunna skapa en balans i utbyte över läns- gränsema som gör att teatrarna inte skulle behöva betinga sig högre arran- görsavgifter vid föreställningar utanför hemlänet. De formella svårigheterna måste lösas.

De fria teatergruppema svarar för en betydande del av samtliga turnéföre- ställningar, särskilt för barn- och ungdom. De har, av egen vilja och ekono- miskt nödtvång, blivit mycket effektiva turnéorganisationer. För tillgången på teater landet runt är det viktigt att de får fortsatta arbets— och utvecklingsmöj-

ligheter. Vi föreslår ökat statligt stöd till de fria teatergruppema bl.a. för deras tuméverksamhet.

Riksteatern och dess föregångare har haft en avgörande betydelse för att förse Sverige med teater under de decennier då det i övrigt bara fanns Operan i Stockholm, Dramaten, ett fåtal stadsteatrar och ett litet antal privatteatrar i de största städerna. Riksteatern har också medverkat till att bygga upp nätet av teaterinstitutioner över landet genom att i slutet av 1960-talet regionalisera ensembler, som sedan överfördes till regionala huvudmän. I takt med regio- naliserin gen har Riksteaterns produktion och tuméverksamhet minskat. Samtidigt har Riksteatern efter hand fått ett antal särskilda uppdrag av stats- makterna t. ex. Finsk teater och Tyst Teater.

Teaterutredningens direktiv angav att utredningen skulle överväga om Riksteaterns uppgifter framför allt borde koncentreras på verksamheter som är unika för Riksteatern respektive är svagt utvecklade i stora delar av landet. Teaterutredningens resonemang har också den inriktrrin gen, men utredningen föreslog inga omedelbara förändringar.

När det gäller den dramatiska teatern (talpjäser) gav Riksteatern spelåret 1992/93 en femtedel och spelåret 1993/94 en fjärdedel av alla föreställningar i de tre storstadslänen. Där frnns samtidigt ett antal fasta teaterinstitutioner och huvuddelen av landets alla fria teatergrupper. En del av föreställningama i Stockholrnsområdet har dock in gått i särskilda sammanhang som Riksteaterns årliga teaterdagar och liknande.

Utifrån vår syn på läns- och stadsteatramas tuméverksamhet förordar vi att Riksteaterns produktion av dramatisk teater i viss utsträckning kan minskas genom ett mindre utbud i de tre storstadsområdena. Musikteatern tar vi upp i följande avsnitt och dans i kapitel 22.

Den allmänna syn Teaterutredningen och vi har när det gäller läns- och stadsteatramas tuméverksamhet bör enligt vår mening också gälla Operan i Stockholm och Dramaten. Frågan om Operan i Stockholms turnerande tar vi upp i avsnittet om musikteater. Ett gästspel från Dramaten är alltid en stor teaterhändelse på den ort som besöks och det innebär en viktig stimulans för publiken och de lokala teaterarrangörema. Det är också en konstnärlig utma- ning både för Riksteatern och stads- och länsteatrarna att ha konkurrens av Dramaten. Som framgår av bl.a. Teaterutredningen är det planeringsmässigt inte helt lätt för Dramaten att dels spela på ett effektivt sätt på ett stort antal scener i Stockholm dels turnera. Dramatens uppdrag innehåller många delar. Det är dock rimligt med ett mindre antal föreställningar på scenerna inne i Stockholm och fler föreställningar både i regionen och ute i landet för Dramatens del.

21.2.6. Musikteater

Teaterutredningen har ägnat extra uppmärksamhet åt musikteatem. I en bilaga presenteras ett förslag om att dela in landet i sex musikteaterregioner med ansvaret fördelat på Operan i Stockholm, GöteborgsOperan, Malmö Musik- dramatiska teater, Norrlandsoperan, Värmlands musikteater och Folkoperan i Stockholm.2 I varje region skulle ett litet antal platser vara mottagare av gäst- spel. Ansvarsfördelningen mellan de sex institutionerna skulle inte utesluta gästspel över re gion gränserna.

En annan bilaga ansluter till dessa tankegångar och utvecklar hur det praktiskt skulle kunna gå till.3 Där lanseras också tanken på samverkan mellan musikteatrarna och länsmusikorganisationema. Bilagans författare gör bedömningen att ett tillskott av ca 20 miljoner kronor per år skulle ge ytterligare ca 300 operaföreställningar och ca 150 dansföreställningar uppför- da på 60—70 orter utanför musik- och dansteatrarnas hemmascener.

Teaterutredningen förordar att musikteatrama i Göteborg, Malmö och Umeå får möjlighet att kombinera ett vidgat regionalt ansvar, som omfattar nya tuméuppdrag, med resurser för konstnärlig förnyelse och internationella kontakter. Utredningen, som fann samarbete mellan musikteatrar och läns- musikorganisationer värt att pröva, förordar vidare att en försöksverksamhet med regional operaverksamhet inleds i Sydsverige så snart som möjligt och att staten stöder den med rörliga grundbelopp. Men utredningen ansåg samti- digt att förslaget om operaregioner inte löser musikteatems akuta ekonomiska problem. Än mindre ger det möjlighet för musikteatrama att ta på sig ett na- tionellt ansvar. För att lösa detta föreslog utredningen att de grundbelopps- stödda musikteatrama får bidrag enligt den högre bidragsnorrn som gäller för symfoniorkestrar.

Direkt till Kulturutredningen har förslaget om Norrlands Musik- och dans- teater lämnats. Bakom förslaget ligger en särskild utredning om hur Norr- landsoperans nationella ansvar skulle kunna realiseras i framtiden, så att musikteatem i Norrland får ställning som nationalscen. Förslaget innebär att Norrlands Musik- och dansteater etableras som ett nationellt kulturellt cen- trum fr.o.m. den 1 juli 1996 med fyra konstnärligt självständiga ensembler: Piteå kyrkoopera i Piteå, Norrlandsoperan i Umeå, Hämösands/Sundsvalls dansteater i Härnösand samt Östersunds Barn- och ungdomsopera i Östersund. Ensemblema ska enligt förslaget bedriva regelbunden tuméverk- samhet i de fyra nordligaste länen och omfatta totalt 106 årsverken. Finan- sieringen anser man bör utgå från nationell nivå med ett regionalt delansvar. Utöver nuvarande statsbidrag till framför allt Norrlandsoperan önskar man 40 miljoner kronor per år i nya statliga bidrag för verksamheten. En projekt—

Berggren L: PM om regional musikteater i SOU 1994152: Teaterns roller. 3 Tillius S G: Översikt: Institutionella producenter inom musik- och danstea- terområdena i SOU l994z52: Teaterns roller.

verksamhet med en professionell dansensemble i Härnösand har startat våren 1995.

Vi anser att man nu, i anslutning till den förnyelse av musikteaterverksam- heten som sker i Göteborg och Malmö och de ambitioner som visas från norrländskt håll, bör förtydliga roll- och ansvarsfördelningen på musikteater- området. Tanken på ett decentraliserat ansvar är tilltalande både av kulturpoli- tiska och av praktisk skäl. Vi ser framför oss en utveckling enligt tre parallella linjer.

De riktigt stora opera- och musikteatemppsättningama bör spelas på sina hemmascener. Det är i regel nödvändigt av praktiska och ekonomiska skäl, med det ger också de bästa förutsättningama för musik- och teaterupplevel- sen. Institutionerna bör, tillsammans med lokala teaterföreningar, reseföretag och andra, ännu mer än idag underlätta för publik från ett stort omland att se dessa föreställningar.

Medelstora och mindre uppsättningar från samtliga musikteaterinstitutioner bör i rimlig utsträclming föras ut på turné. Med hänsyn till musikteatems krav på lokaler, men också av ekonomiska skäl, är det realistiskt att tänka sig ett begränsat antal tuméorter i varje region. Där bör gästspel göras regelbundet. Det är naturligt att varje musikteater först och främst turnerar i sin del av landet, men gästspel över hela landet bör också kunna förekomma. De lokala arrangörerna bör även här rekrytera publik från ett ganska stort omland.

För det tredje ser vi stora möjligheter till musikteaterproduktioner genom samverkan mellan tex. länsteatem, länsmusiken, frilansartister och kvalifice- rade körer. En sådan samverkan underlättas av vårt förslag till nytt statsbi- dragssystem för regionalt verkande kulturinstitutioner.

Vi delar Teaterutredningens bedömning att musik- och dansteatrarna behö- ver ökade statsbidrag. I vårt förslag till bidragssystem löses det genom att dessa får fler s.k. regionala grundbidrag. Det finansieras genom motsvarande mindre antal regionala grundbidrag till dramatisk teater.

Idén om en Norrlands Musik- och dansteater är självklart intressant, inte minst för att man vill göra utvecklingen till en angelägenhet för större delen av Norrland, och som uttryck för ambitionen att skapa konsmärlig mångsidig- het. Det finns all anledning att försöka hitta en utvecklingsväg för musik- och dansteatern i Norrland även om det inte går att omedelbart öka statens åtagan- den på musikteaterområdet med 40 miljoner kronor per år.

I den takt de fasta musikteaterinstitutionerna ökar sin regionala verksamhet kommer Riksteaterns uppgifter på detta område att kunna minska.

21.2.7. Vissa andra teaterformer

Samisk teater

Sedan den första samiska teatern, Dålvådis, lades ner 1990 har en ny organi- sation, Samiska Teatern, bildats. Dess målsättning är att få till stånd en teater- institution. Teaterutredningen uttalade: "Det är rimligt att den samiska teatern i Sverige ges möjlighet att arbeta i fastare former i enlighet med de planer som utarbetats av styrelsen för den Samiska Teatern i Sverige."

Våren 1994 konkretiserade Samiska Teatern sin planering. Det handlar om en etappvis uppbyggnad, som ska vara avslutad 1997/98, som ska ge en sa- misk teaterinstitution med totalt 20 årsverken till en årskostnad av 11,6 miljo- ner kronor.

Vi instämmer i Teaterutredningens bedömning att det bör finnas en samisk teaterinstitution i Sverige och föreslår att staten ger bidrag till den.

Teater för funktionshindrade

Teaterutredningen har valt att till oss överlämna frågan om tillgången till teater för människor med funktionshinder. Vi har allmänt behandlat funktionshind- rades kulturella möjli gheteri kapitel 12.

Anpassning av teaterlokaler till olika funktionshinder genom t.ex. ramper, hissar och hörselslingor är ett självklart gemensamt ansvar för fastighetsägare och de som ansvarar för teaterverksamheten.

Åtgärder inom teaterverksamhetens ram, t.ex. textning av föreställningar, teckentolkning och syntolkning av föreställningar o.dyl. ansvarar teatrarna för. Sådant bör göras i större utsträckning än i dag. Statsbidragen till teater- verksamhet är avsedda också för dylika insatser. Synskadades, hörselskada- des, förståndshandikappades och andra handikappgruppers teaterintresse och behov av teater bör teatern försöka tillgodose i ökad utsträckning.

Att driva Tyst Teater bör även i framtiden vara ett viktigt uppdrag till Riksteatern.

Samspelet mellan professionella och amatörer

I tidigare kapitel har vi markerat den skapande verksamhetens betydelse och bl.a. redovisat en ökning av arnatörteaterverksamheten. Vi har också markerat betydelsen av att kulturinstitutionema, genom ett vidare arbetssätt än att bara bjuda konserter, teaterföreställningar eller utställningar, kan fungera som ' motoreri kulturutvecklingen i sina regioner.

Vi ser stora möjligheter till vitalisering av det lokala och regionala kulturli- vet om teatrarna ökar sina kontakter med omvärlden genom samverkan med fria grupper, med amatörteatem och med folkbildningsarbetet i övrigt, och

genom att man engagerar sig i festivaler och manifestationer o dyl. Det finns exempel på teatrar som på ett mycket framgångsrikt sätt arbetat och arbetar så. Det tillför amatörverksamheten inspiration, kunnande och lcritik, det ger ett mera mångsidigt kulturliv och dessutom ger det många gånger ett ökat intresse för institutionens verksamhet. De många sommarspel som sätts upp varje år är exempel på den typen av samarbete mellan professionella och amatörer. Ska ett sådant vidare arbetssätt bli verklighet måste det få tid och ekonomiskt utrymme inom institutionerna genom en högre prioritet än i dag.

Förslaget i kapitel 8 om ”länskonstnärer” ger möjligheter att bl.a. utveckla samverkan mellan den professionella teatern och amatörteatem.

Ibland kan ett konkurrensförhållande uppstå mellan amatörföreställningar och institutionernas föreställningar. Föreställningar för publik ingår i en stor del av amatörteaterverksamheten. Att en del föreställningar genom sin förankring på orten, i föreningslivet och liknande kan bli mycket sedda och uppskattade är stimulerande men innebär inte att amatörteatem kan ersätta den professionella teatern.

Andra teatetfrågor

Vi koncentrerar oss, i enlighet med vårt uppdrag, på ett antal huvudfrågor inom teaterområdet. Vi vill samtidigt markera att det också måste finnas ut- rymme för annan teaterverksamhet än den vi här berört. Drottningholms- teatem, Vadstena-Akademien, Marionetteatem och den pedagogiska verksam- heten på Hälsingegården får fungera som exempel. Det måste också finnas möjlighet att lösa teaterförsörjningen i en region på andra sätt än genom en traditionell länsteater. J ämtland/Härjedalen är exempel på ett område där man har andra förutsättningar och andra idéer än i "normallänet".

21.3. Rollfördelningen på teaterområdet 21.3.1 De regionala och lokala teaterinstitutionerna

Det riksomfattande nätet av teaterinstitutioner är på det hela taget färdigut- byggt. Vissa kompletteringar kan dock tänkas. Mot bakgrund av statens stora åtaganden på teaterområdet måste förändringar i första hand lösas genom om- fördelnin gar inom området.

Budgetåret 1993/94 gick hälften av anslagen till teaterinstitutioner till de fyra som finns i Stockholm; Operan, Dramaten, Stockholms stadsteater och Folkoperan:

Fasta teaterinstitutioner i Stockholm 445 miljoner kronor " " i övriga landet 238 " " Riksteatern 203 " "

Spelåret 1993/94 gav de fyra Stockholmsteatrama sammanlagt 2 800 fö-

. reställningar varav 129 på andra orter i Sverige.

En publikundersökning 1992/93 vid Operan i Stockholm visar att 17 % av besökarna i salongen kom från orter utanför Stockholm med omnejd. I två äldre undersökningar för Dramaten (1970- respektive 1980-tal) är motsva- rande siffror 15 respektive 20 %. Vänder man på perspektivet och undersöker hur stor-del av- svenska folket som—varit på Operan-i Stockholm eller Dramaten någon gång under ett år är siffran 7 %. Av de boende i Stor— stockholm är det emellertid 24 %, av de boende utanför de tre storstäderna 4 % och av de boende i Göteborg och Malmö 1 %. Operan i Stockholm, Dramaten, Stockholms stadsteater och Folkoperan är alltså i hög grad regionens teatrar och det är angeläget att regionen bidrar till finansieringen. I kapitel 20, har vi föreslagit att Stockholmsregionen ska bidra till fr- nansieringen av det stora utbudet från de statliga kulturinstitutionema i Stockholm.

Läns- och stadsteatramas tuméverksamhet och musikteaterverksamheten har vi behandlat i tidigare avsnitt. Vi har angett att de regionala och lokala tea- ter- och dansinstitutioner som ger musikteater och dans och de som tar ett stort regionalt ansvar börfå ett ökat statligt stöd. Det får finansieras genom omfördelning av bidrag från regionala och lokala teatrar som spelar dramatisk teater med b_egränsad regional spridning. Dansens förhållanden i detalj tar vi upp i kapitel 22.

Teaterutredningen förordade att man i varje region formulerar en regional teaterpolitik som innefattar även dans— och musikteater. Vi vill understryka betydelsen av en sådan som underlag för kommunernas, landstingens och statens awägnin gar av hur insatserna i varje lån på bästa sätt kan samverka och samutnyttjas. Den regionala teaterpolitiken bör ta sin utgångspunkt i loka- la ambitioner och resurser som vägs samman med stads— eller länsteatems möjligheter och statens direkta och indirekta stöd. Den bör också innefatta amatörteatem och stärka samspelet mellan den och den professionella teatern. Inom ramen för den regionala teaterpolitiken kan också användning av _ "länskonsmäref' på teaterns område utvecklas.

21.3.2. De fria grupperna

De fria grupperna spelar stor roll för utbudet av föreställningar, inte minst för

barn och ungdom. Under mer än 20 år har de stått för viktiga delar av den konstnärliga förnyelsen och för förnyelse i mötet med publiken. Likheter och skillnader de fria grupperna emellan har växlat under de gångna 20 åren. Teaterutredningen urskiljde fyra kategorier av fria teatergrupper:

— stationära grupper som huvudsakligen spelar vuxenteater, ibland barntea- ter, på egen fast scen, — regionala grupper som både spelar på egen scen och tumerar, — turnerande grupper som företrädesvis spelar barn- och ungdomsteater, — frilansande scenkonstnärer som arbetar i tillfälliga konstellationer på pro- jektbasis.

En del grupper faller dock inte in i en enda kategori och relationerna mellan föreställningar på turné och egen scen växlar mellan åren.

Samhället får mycket teater för de offentliga bidragen till de fria grupperna. Men bara för att bidragsbeloppen är ganska små medan föreställningsantalet är stort, inrikmingen på barn och ungdom stark och tuméverksamhet länge varit omfattande är det inte säkert att staten använder sina pengar på ett maxi- malt effektivt sätt. Erfarenheten har visat att de fria teatergruppema fått ge avkall på så mycket i fråga om ändamålsenliga lokaler och utrustning, goda repetitionsförhållanden, rimlig tuméläggning, löner m.m. att kvaliteten många gånger blivit lidande och att fömyelsekraften slitits ner.

Teaterpolitiken bör syfta till ett brett och mångsidigt utbud av hög kvalitet, till konstnärlig dynamik genom existensen av många kreativa miljöer med olika konstnärlig inriktning och till kostnadseffektivitet. En ökad satsning på fria grupper som ger dem ökade förutsättningar att turnera och att förnya tea- terns konstnärliga uttryck och sociala förankring är ändamålsenlig teaterpoli- tik. Ökat utrymme behövs för att stödja nya idéer, initiativ och konstellatio- ner. Vi föreslår därför ökat statligt stöd till de fria teatergruppema, också för deras tuméverksamhet.

Det är också viktigt att landsting och kommuner tar sitt ansvar för icke in- stitutionella verksamhetsformer.

Ett problem som vi inte har kunnat lösa är förhållandet att den största delen av det statliga stödet till de fria gruppernas medlemmar utgår av arbetsmark- nadsmedel genom ersättning från A-kassa och som beredskapsarbeten. På sikt måste proportionerna mellan det reguljära kulturstödet och arbetsmark- nadsmedel förändras.

2 1 .3.3 Riksteatern

Riksteatern har genom åren haft tre huvuduppgifter: att producera tuméteater, att föra ut föreställningar från andra teatrar, framför allt från Operan i Stockholm och Dramaten och att genom teaterföreningarna lokalt arrangera föreställningar. Till det har på senare år kommit särskilda uppdrag som Lex.Tyst Teater och Finsk teater.

Teaterutredningen lyfte fram fyra behov som utgångspunkt för sin dis- kussion av Riksteaterns framtida roll nämligen behoven av att:

— utveckla långsiktiga publilcinsatser, — fördjupa teaterinuesset, inte minst bland ungdom, — utveckla tuméteatem och anangörsnätet samt att — främja bredd och förnyelse i hela landet.

Teaterutredningen markerade att man ansåg det angeläget att prioritera in- satser för arrangörsledet. Teaterföreningama bör få ökade möjligheter att satsa på bildningsverksamhet och publikarbete. Landets samtliga teater- och dansproducenter bör också förstärka samverkan med teaterföreningarna efter- som ca 70 % av det utbud föreningarna arrangerar kommer från andra produ- center än Riksteatern.

När det gäller Riksteaterns egenproduktion ansåg Teaterutredningen att den ska kunna möta följande tre krav:

— att tillgodose teaterföreningamas behov av föreställningar, — att utföra särskilda produktionsuppdrag från regeringen, — att ha möjlighet att ta egna initiativ.

Teaterutredningen ansåg vidare att Riksteatern bör köpa produktioner från andra i ökad utsträckning för att komplettera det egna utbudet. Som hittills bör det i första hand vara de lokala föreningarna som står för inköpen från andra teatrar.

Vi delar den syn på de lokala teatenföreningarna och länsteaterföreningarna som T eaterutredningen har och instämmer i dess markering av att huvudan- svaret för det offentliga stödet till arrangörsledet ligger på landsting och kommuner.

Riksteaterns producerande roll har vi berört i avsnitten om tuméverksam- heten och musikteater. Riksteaterns produktion av dramatisk teater kan i viss utsträckning minskas genom ett mindre utbud i de tre storstadsområdena. [ den takt de fasta musikteaterinstitutionerna ökar sin regionala verksamhet kommer Riksteaterns uppgifter också på detta område att kunna minska.

De särskilda uppdrag som Riksteatern nu har ifråga om Cullbergbaletten, Finsk teater och Tyst Teater, liksom verksamheten vid Unga Riks och den mångkulturella ensemblen S hikasta, är alla viktiga delar i det totala teaterland- skapet. Vi föreslår att Riksteatern även i fortsättningen ska ha ansvar för dessa. På dansens område bör Riksteatern i ökad utsträckning föra ut före-

ställningar av andra danskompanier, fria grupper och koreografer. Det kom- mer också att ske spelåret 1995/96.

Det stöd till amatörteater som Riksteatern under mån ga år svarat för har av besparingsskäl reducerats väsentligt fr.o.m. spelåret 1995/96. Vi föreslår, i överensstämmelse med Riksteaterns önskan, att allt statligt stöd till amatörtea- ter i framtiden ges direkt till arnatörteaterns organisationer. Stödet bör då återställas till den tidigare nivån. Det praktiska samarbetet mellan Riksteatern och amatörteatem ska givetvis fortsätta.

Vi föreslår också, även det i linje med Riksteaterns önskan, att Södra Teatern med fortsatt statligt stöd överförs till annan huvudman. Vi ser Södra Teatern som en möjlig andrascen för Operan i Stockholm samtidigt som viss _ gästspelsverksamhet från andra teatrar alltjämt kan bestå.

Våra synpunkter och förslag i fråga om Riksteatern är ett försök att dra slutsatser av många års utredningar och ifrågasättanden av Riksteaterns verk- samhet. Statsmakterna bör ge Riksteatern ett mer än ettårigt besked om dess roll och uppgifter så att organisationen får arbetsro.

21.3.4. Operan i Stockholm och Dramaten

I avsnittet Turnéverksamheten har vi talat om betydelsen för teaterlivet landet runt, men också i Stockholmsregionen, av gästspelen från Dramaten. Vi an- ser det rimligt med en fortsatt ökad tuméverksamhet från Dramatens sida.

I musikteateravsnittet har vi gett vår syn på musikteatramas tuméverksam— het och även pekat på de svårigheter som gäller turnéer med musikteater. Förslagen gäller också Operan i Stockholm och innebär en viss utökning av turne'verksamheten.

Teaterkostnadsutredningen pekade på det orationella i att Operan i Stockholm nästan helt är hänvisad till en enda scen. Utredningen förordade att Operan i Stockholm skaffar sig en andra scen. Teaterutredningens ansåg också att Operan i Stockholm låst upp sina resurser för mycket i fast personal. De två utredningarna har gjort viktiga påpekanden som bör leda till förändringar. Södra Teatern i Stockholm bör bli Operans i Stockholm andra- scen samtidigt som viss gästspelsverksamhet från andra teatrar kan bestå.

Både Operan i Stockholm och Dramaten finansieras till ca 80 % genom statliga anslag. Spelåret 1975/76 låg nivån för båda teatrama på knappt 90 %. Mellan spelåren 1975/96 och 1993/94 har Operan i Stockholm höjt andelen biljett-/spelintäkter från ca 5 % till ca 10 %, Dramaten har höjt andelen från ca 9 % till ca 17 %. Högsta ordinarie biljettpriser ligger 1995 på Operan i Stockholm på 300 kronor och på Dramaten på 200 kronor. Båda teatrama tillämpar olika typer av rabatter. De avgör själva sina biljettpriser inklusive olika rabatter och förhöjda priser vid särskilda evenemang. Mot bakgrund av att biljettpriserna i förhållande till olika konkurrerande verksam—

heter är relativt låga ser vi ett utrymme för höjningar. Om man exempelvis räknar med en höjning med 25 % kan biljettintäktema komma att öka med ca 20 %.

21.3.5. Samarbetet mellan scenteatern och radio och television

Vi anser att samarbetet mellan den ”levande teatern” och radio och television bör byggas ut. Formerna för det har vi diskuterat i kapitel 17.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi

- vikten av att ge teatern möjlighet att bevara sin egenart, ge utrymme för omprövning, experiment och profilerade satsningar och att slå vakt om mångfalden, publikarbetets och de lokala arrangöremas betydelse, barn- och ungdomsteatems betydelse och att utvecklingen noga följs, behovet av en tuméverksamhet där läns— och stadsteatrarna tar ett stort ansvar, behovet av tydligare roll- och ansvarsfördelnin g på musikteater- området, behovet av ett ökat samarbete mellan scenteater, radio och televi- sion, vikten av samverkan mellan den professionella teatern och andra delar av teaterlivet bl.a. amatörteatem.

I kapitlet föreslår vi

— sektorsmål för teaterområdet, — att man i regionerna formulerar en regional teaterpolitik, — omfördelning inom ramen för statsbidraget till regionalt verkande teatrar till förmån för teatrar som tar ett stort regionalt ansvar, — omfördelning inom ramen för statsbidraget till regionalt verkande teatrar till förmån för musikteater och dans, — en viss minskning av Riksteaterns produktion av dramatisk teater genom mindre utbud i de tre storstadsområdena,

på sikt en minskning av Riksteaterns produktion av musikteater i takt med att de fasta musikteatrama tar ett regionalt tume'ansvar, fortsatta uppdrag till Riksteatern i fråga om dans inklusive Cullbergbaletten, barn- och ungdomsteater, Finsk teater, Tyst Teater och mångkulturell ensemble, en ökning av Operans i Stockholm och Dramatens tuméverk samhet, ökad egenfmansiering för Operan i Stockholm och Dramaten genom höjda biljettintäkter, ökat statligt stöd till fria teatergrupper också för deras tumé- verksamhet,

inrättande av en samisk teaterinstitution,

ett nationellt uppdrag på barn- och ungdomsteatems område, att allt stöd till amatörteatem går direkt till amatörteatems organi- sationer, att Södra Teatern blir Operans i Stockholm andrascen men med bibehållande av viss gästspelsverksamhet.

»* w MMMHWWMHIWMMWI memumdmä-mw !» ». » - » . —. ..! 21.1 mlhårfmmahmmiammulhhgrämum - ! mensen—ht manuigmrtbo-mud WWW ' megawatt-sämmr-

manwWw-mwmpwm '. ,»-— Wlmwww-nuwmm 4- ” " i & möbel ' mammmWWmTWm "|."th M' -. !:7=A.'!*-=:»*,!.'.t' .-—'Tr'».- ! Ft. ?

... Lumaummnthmwmmmm * * &MMMWdr—mwruu'imdi mim-mmm.. . ., . trimma-www». , »»v'hmmhmwwiwnnmkmw ,. ' * '_- "mi'MU-hWWHHq-MMMMW " mun-=. - ' » mynta-,wmmrummuw . ' utmärkta. -' ,- -' Mummmwämdnm »» *_ trim. . »? -—' memmwmmmm ' Mari-www.nw !!

l*w!|nn.w[|wt

- Mmmm-mun, ! ,

— MMIWWMWHW | HWMMIWWMWW *

, HMI mimi» mahr-n lin-'|'! utan w Ill:

" Hmminhrmmmarmwmm-w * WMMHMMMMML ” ”— avunmhwup-mmw T

' wmtmmm

22 Dans

Många människor tycker om att dansa. Dans har en betydande social funktion och är ett populärt fritidsnöje. Dans som konstupplevelse har däremot inte varit tillgänglig för en bred publik på samma sätt som teater eller musik. Det har länge funnits ett begränsat antal professionella utövare som genomfört ett mindre antal föreställningar för en förhållandevis liten grupp människor vilket har bidragit till att danskonsten fått en exklusiv stämpel som har försvårat möjligheterna att nå fram till en-större publik. De folkliga danserna är mer välkända då inslag av folkdans av tradition är vanligt vid högtider och andra sammankomster.

Dans som konstart befinner sig sedan några år tillbaka i ett expansivt skede och intresset att se dans på scen har ökat. Med hjälp av riktade insatser kan danskonsten, publikintresset och möjligheterna att se dansföreställningar ut- vecklas vidare.

22.1. Möjligheter och problem

De senaste tjugo åren har utvecklingen på dansområdet karaktäriserats av att:

— antalet dansföreställningar och besökare har ökat under de senaste åren, — dansföreställningar fortfarande i hög grad är en storstadsföreteelse, — det inte har byggts upp en regional struktur för danskonsten, — det länge funnits fem fasta dansensembler — Operabaletten, Cullberg- baletten, balettensemblema i Malmö och Göteborg samt Östgötabaletten — vilka alla har verkat inom större teatrars organisation, — under de senaste åren har initiativ tagits att etablera renodlade dansteatrar med fasta ensembler, Dansteatern i Härnösand och Skånska Dansteatern, — en stor och viktig del av det nyskapande arbetet inom området äger rum utanför institutionerna, — det inom det fria danslivet finns små resurser och dåliga möjligheter till kontinuerligt arbete vilket gör att de flesta arbetari projektform, — de ekonomiska satsningarna på området har varit begränsade, — det är staten som svarar för den övervägande delen av det offentliga stödet.

2 2. l . 1 Dansens möjligheter

Dansen är en av de äldsta formema för kommunikation. De svenska folkdan- sema är en del av våra kulturarv och folkliga traditioner. Att komma i kontakt med främmande kulturers danser ger möjlighet att möta andra traditioner och 379

föreställningsvärldar. I det mångkulturella samhället kan dansen bidra till att öka förståelsen och minska fördomarna mellan grupper. Dans har, liksom andra icke-verbala konstformer, goda förutsättningar för ett utvecklat interna- tionth kulturutbyte.

Ungdomskulturen har alltid haft ett starkt inslag av dans. Bland ungdomar finns sedan länge ett stort intresse för de dansformer som förmedlas genom film och tv. MTV har gjort dans till en självklar företeelse i många barns och ungdomars vardag. I både hip-hop- och ravekulturema är dansen av stor be- tydelse; där ryms uttryck av såväl ilska och främlingskap som gemenskap och samhörighet. Intresset kan tas till vara för att väcka lusten att låta sinnena be- röras även av andra former av dans.

Det är viktigt att barn och ungdomar får utrymme att odla sitt dansintresse både som åskådare och genom eget dansande. Genom att utforska det kroppsliga språket ökar kunskapen om det egna jaget. Att våga berätta något med sin lcropp stärker identiteten och självkänslan. Dans är ett uttrycksmedel för individen, samtidigt som den har en social funktion och kan stärka ge- menskap och samarbetsförmåga. Genom dansen kan man uttrycka det som kanske inte går att säga i ord.

Dans som konstnärligt uttryck har länge betraktats som en exklusiv och "smal" konstform. Danskonsten är emellertid bara exklusiv vad det gäller den geografiska spridningen. Dans som upplevelse har förutsättningar att tala till alla, oberoende av språklig och kulturell bakgrund.

Många människor utgår från att dansföreställningar är svåra att ”förstå”. Att ”förstå" förväxlas då ofta med att kunna sätta ord på upplevelser. Dans handlar om kommunikation bortom orden, i dansen är det upplevelsen, reak- tionen på det man ser, som är det viktiga. Det är först när man försöker ver- balisera upplevelsen av en dansföreställning som det många gånger blir svårt Denna svårighet har bidragit till att hela konstarten fått en exklusiv stämpel.

Att se dansframträdanden på scen har under lång tid varit ett fåtal förunnat. Endast 2 % av Sveriges befolkning har under det senaste året sett en profes- sionell dansföreställning. Vanligare är att man sett uppträdande av folkdans- lag eller andra amatördansgrupper.

Under senare år har dans blivit ett vanligare inslag i massmedierna. Fort- farande kommer dock de flesta människor oftare i kontakt med andra konst— arter än dans både direkt eller via medierna.

Danskonsten befinner sig sedan ett par år tillbaka i ett expansivt skede både konsmärligt och publikmässigt. Trots att det allra senaste året visar på en minskning av antalet dansföreställningar har det i ett femårsperspektiv skett en ökning både av det totala antalet föreställningar och antalet föreställningar * för barn och ungdom. Under senare år har ett flertal dansfestivaler arrangerats på olika platser i landet och på flera håll finns en stor tilltro till dansens möj- ligheter.

För att nå en större publik för scendansen måste man öka kunskapen om dans och samordna och stärka befintliga resurser. Okunnighet och förutfatta- de meningar har gjort att det varit svårt att bredda intresset. Vad som nu be- hövs är att göra dans som konstform mer synlig och tillgänglig.

Svensk danskonst har under många år varit väl ansedd och rönt stora in- ternationella framgångar. Under senare år har en ny generation av unga ko- reografer kommit fram och väckt uppmärksamhet både inom och utom landet. Dansens möjligheter som del i gränsöverskridande konstprojekt har upp- märksammats och tagit sig nya spännande uttryck. Ett nyväckt intresse för danskonsten märks både i pressen och i publiktillströmningen.

2 2 . 1. 2 Dansområdets problem

Dansområdet består av ett fåtal institutioner med fasta ensembler och ett antal fria konstnärer som arbetar i projektform. Problemen är delvis gemensamma, delvis olika för de olika verksamhetsforrnema.

Ett begränsat antal spelplatser och ett brisfälligt arrangörsnät

Rummets utformning har stor betydelse för möjligheterna att genomföra dansföreställningar. Ofta behövs ett särskilt golvunderlag. En dansuppsätt- ning kräver också andra typer av kringlokaler för uppvärmning, repetition och vila än teatern. Dans är vanligtvis mer ljus- och ljudkrävande.

De flesta scener runt om i landet är byggda för annan scenisk verksamhet än dans. Det är framför allt på institutionerna med dansensembler och på ett fåtal särskilda dansscener som de tekniska förutsättningama och den admi- nistrativa kompetensen finns.

Att turnera med större dansproduktioner är kostsamt. Teaterutredningen pekade i sitt betänkande på att kosmadema för musik- och dansteater i regel är högre än för talteater. Bristen på tuméföreställningar är en förklaring till att den regionala strukturen är så svagt utbyggd på dansområdet.

För att kunna nå ut till en större del av landet krävs produktioner i mindre format De produceras i dag huvudsakligen av grupper från det fria danslivet. Det saknas dock ett nät av arrangörer ute i landet. Det är vissa teaterföre- ningar, kommunala kultumärnnder och skolor som köper föreställningar från de fria danslivet. Många andra teaterföreningar och arrangörer vågar inte satsa på dans eller vill inte prioritera dansen inom ramen för sina knappa resurser.

I många fall saknar arrangörerna ute i landet kunskaper om de särskilda förutsättningar som ett dansarrangemang kräver. Det får konsekvenser för både det tekniska genomförandet och för marknadsföring och publikarbete. Publiken för dansföreställningar är inte självklart densamma som för teater,

vilket kan göra det svårt för en teaterförening att marknadsföra föreställningen på ett riktigt sätt och nå den rätta publiken.

Att sälja och marknadsföra en dansföreställning till arrangörerna kan vara svårt och är en process som kräver särskild kompetens. Många dansgrupper har inte råd att anställa en producent utan koreograf och dansare sköter själva dessa uppgifter vilket inte alltid är framgångsrikt.

För att i framtiden få ett fungerande arrangörsled inom dansområdet måste kunskaperna om dans öka, vilket kräver ökade utbildningsmöjligheter för ar- rangörer och förmedlare.

De fasta dansensemblernas situation

Alla dansensemblema utom en, Dansteatern i Härnösand, ingår i musik- eller talteaterinstitutioner. Ytterligare en fristående dansensemble, Skånska Dans- teatern i Lund håller på att etableras. Inom teaterinstitutionema utgör dansen en mindre, men resurskrävande, del av verksamheten. Detta gör att den lätt hamnar i en svår konkurrenssituation med annan verksamhet när det gäller plats i repertoaren, scen- och repetitionstid m.m.

I tider av nedskärningar och ekonomisk åtstramning har dansverksarnheten Svårt att hävda sig.

Flera av dansensemblema har under senare år arbetat under knappa om- ständigheter. Vid tillfälle har staten fått gå in med extra bidrag för att inte verksamheten ska behöva läggas ned.

Små produktionsresurser för fria dansgrupper och koreografer

Dansområdet förfogar över små produktionsresurser utanför institutionerna. För att genomföra ett dansprojekt krävs koreograf, dansare, scenograf, ljus- sättare, kostymör, eventuellt kompositör samt tekniker. För att förverkliga produktionen behövs också en producent och/eller personer som arbetar med publikarbete och marknadsföring. Det krävs professionella insatser inom alla yrkeskategoriema om kvaliteten ska bli hög.

Att genomföra en dansföreställning är resurs- och tidskrävande. Nya ko- reografiska verk saknar ofta "manus" och skapas genom en gemensam pro- cess av koreograf och dansare vilket kräver längre repetitionstid än en instu- dering av ett färdigt koreografiskt verk, en teaterpjäs eller ett musikstycke. I många fall används nyskriven musik och de tekniska behoven är ofta större än för en teaterföreställning.

Eftersom danspubliken är förhållandevis liten är intäktsmöjlighetema be- gränsade. Behovet av offentliga bidrag blir relativt sett stort. De tillgängliga resurserna är i många fall otillräckliga för mer omfattande turnéer och längre föreställningsserier.

Liten arbetsmarknad

Antalet dansare, koreografer och pedagoger har ökat de senaste åren. De permanenta arbetstillfällena är dock få och dansares och koreografers möjlig- heter att försörja sig på sin dans är i dag begränsade. Vid institutionerna finns sammanlagt ca 190 årsverken, varav ca 38 stycken är tillfälligt engagerade. Privatteatrar, restauranger och vissa tv-bolag erbjuder projektanställningar för showdansare.

De fria dansgrupper och koreografer som erhåller statliga bidrag sysselsät- ter ett hundratal dansare och koreografer under längre eller kortare perioder. Av de 22 koreografer och grupper som erhöll bidrag från Kulturrådet 1993/94 kan endast en erbjuda dansarna mer kontinuerlig anställning. Övriga grupper saknar ekonomi att avlöna dansarna på helårsbasis. Rörligheten mel- lan de fasta ensemblema och de fria dansgruppema är förhållandevis liten.

De begränsade möjligheterna till arbete försvårar för dansare och koreogra- fer att behålla en kontinuerligt hög kvalitet och utvecklas vidare.

Ett särskilt problem för dansare är att de måste sluta sin konsmärliga verk- samhet på scenen kring 40-årsåldem. När de fast anställda dansarna tvingas sluta sin scenkarriär erhåller de pension. När de fria dansarna inte längre kan arbeta som dansare måste de söka sig till andra yrken för försörjning. Ett an- nat problem för yrkesverksamma dansare är skador och förslitningar som måste läkas och behandlas.

Bristfällig dokumentation

För att dansföreställningar ska bevaras för eftervärlden måste föreställningar- na dokumenteras i någon form. Trots de insatser som görs av arkiv, museer, institutioner med dansensembler och enskilda finns allvarliga brister i doku- mentationen. Det gäller inte minst den svenska moderna scendansen under 1900-talet. En kontinuerlig uppföljning saknas av viku'ga svenska koreogra- fiska verk. Det gäller både filmad dokumentation och dokumentation i form av klipp, foton m.m.

lnstitutionsteatrama samlar i regel in dokumentationsmaterial från de egna uppsättningarna. De fria konstnärerna saknar ofta ekonomiska resurser för professionell dokumentation av de egna verken. De museer och arkiv som samlar dokumentation om dans har inte haft möjlighet att prioritera en syste- matisk insamling och registrering av dokumentationsmaterial.

Bristerna i dokumentationen medför problem, bl.a. för danskonstnärema själva, t.ex. vid rekonsuuktion av tidigare verk. Utan relevant källmaterial försvåras möjligheterna till forskning i dans.

De folkliga danserna är en del av vårt kulturarv och bör likaså dokumente- ras. Samarbetsnämnden för folklig dans har under en följd av år gjort punkt-

insatser vad gäller dokumentation av folkdans i Sverige, men kan inte svara för den fulla dokumentationen.

22.2. Den framtida danspolitiken

Dansområdet har under längre tid behandlats som en del av teaterområdet. Någon särskild danspolitik har aldrig formulerats. Som tidigare beskrivits har dans emellertid andra behov än teatern och är en självständig konstart.

22.2.1. Motiv och mål för danspolitiken Motiv för det offentliga dansstödet

Danskonsten är i dag helt beroende av offentliga bidrag. Det gäller både de fasta dansensemblema inom teaterinstitutionema och de fria koreografemas produktioner. Barndans, amatördans och folkdans får genom de offentliga bidragen större bredd än de annars skulle ha.

I betänkandets inledande kapitel och i närmast föregående avsnitt har vi angett de kulturpolitiska motiven för de offentliga insatserna på dansområdet. Vi har också noterat att danskonsten nu befinner sig i ett expansivt skede.

I avsnitt 5.2 Motiv för offentligt kulturstöd har vi också prövat att analyse- ra motiven utifrån ekonomisk teori. Om man tillämpar den och använder den terminologin på dansområdet motiveras stödet, liksom teaterstödet, framför allt av "Kollektiva nyttigheter", ”Lång tidshorisont” och "Fördelningspolitik". Dans som konstart, och olika dansensembler, har ett existens- och options- värde. Många människor tycker att det bör finnas även om de inte går på dansföreställningar nu och kanske aldrig ens kommer att göra det. Att värna om danskonstens fortbestånd och utvecklingsmöjligheter handlar också om att kunna anlägga ett långt tidsperspektiv. Dansen är en kollektiv nyttighet där det långsiktiga värdet för samhället är större än summan av de enskilda indi- vidernas betalningsvilja just nu. Stödet till institutioner och annan dansverk- samhet på olika håll i landet är ett uttryck av fördelningspolitiska övervägan- den, fördelningspolitik med geografiska förtecken.

Mål för danspolitiken

För att utveckla dansområdet krävs att man fortsättningsvis ser dansområdet som en självständig konstform. Som sektorsmål för dansområdet föreslår vi följande:

Danspolitiken ska

öka kunskapen om och intresset för dans som konstnärligt uttryck och utveckla publikkontaktema, öka tillgängligheten till dansföreställningar, främja kvalitetssträvanden, utveckling och förnyelse inom dans- konsten, inklusive den folldiga dansen, medverka till att fler får tillgång till dans som eget uttrycksmedel.

22.2.2. Arbets- och produktionsmöjligheter för institutionerna och det fria danslivet

I Sverige finns två nationella balettensembler, Operabaletten och Cullberg- baletten. De har en särskild uppgift när det gäller att förvalta traditionema inom den svenska danskonsten, ge föreställningar över hela landet samt att sprida kunskap om den svenska dansen både inom och utanför landets gränser. Det är av stor vikt att de ges fortsatta möjligheter att verka och utvecklas.

För att sälcra förekomsten av kontinuerlig dansverksamhet av hög kvalitet även utanför Stockholm är det väsentligt att slå vakt om de regionala dans- ensemblema vid GöteborgsOperan och Östgötateatern och deras möjligheter att turnera.

För närvarande pågår en omstrukturering av Malmö Musik och Teater för att skapa en ny dansteater, Skånska Dansteatern, med inriktning på modern dans. Den kommer att ha sitt säte i Lund men ha huvudscener i både Malmö och Lund och bygger på regional samverkan mellan Lund och Malmö kom- muner och landstinget i Malmöhus län. Skånska Dansteatern är ett vikti gt in- slag i en fortsatt utveckling på dansens område och det är därför angeläget att även den ges goda förutsättningar att verka.

I Härnösand har man under våren 1995 satt i gång en försöksverksamhet med en modern dansensemble, Dansteatern i Härnösand. Den är en del i det planerade större projektet Norrlands Musik- och Dansteater och finansieras gemensamt av Härnösands kommun, Landstinget respektive Länsstyrelsen i Västernorrland. Statens kulturråd har bidragit med visst stöd under uppbygg- nadsskedet. Härigenom får Norrland för första gången en fast dansensemble vilket är ett annat viktigt led i utvecklingen av danskonsten och dansintresset i landet.

Gemensamt för de två nya renodlade dansteatrarna är att de båda inriktar sig på modern dans och att de tror på en utveckling och ökad spridning av

danskonsten i respektive region. I bådas uppdrag ingår att turnera och att ge- nom nya arbetsformer söka nå nya publikgrupper. På båda håll har man till- satt länsdanskonsulenter som ska arbeta för att främja danskonstens utveck- ling i regionen.

Teaterutredningen anförde i sitt betänkande att såväl konst-, kultur- som regionalpolitiska skäl talar för att staten bör öka sitt stöd till de lokala och re- gionala musikteater- och dansteaterinstitutionema.l Utredningen påpekade att dans- och musikteater är mer resurskrävande än talteater och föreslog en hög- re grundbeloppsschablon för musik- och dansteater bl.a. för att säkra de ho- tade regionala danskompaniema.

Liksom Teaterutredningen anser vi att de regionala institutionerna med dansensembler ges bättre ekonomiska förutsättningar så att kontinuerlig dansverksamhet av hög kvalitet säkras i regionerna. Vi förordar därför en omprioriteiing av medlen till de regionala teatrarna så att institutioner med musikteater och dansverksamhet ges ökat stöd. Detta har också framgått i kapitel 21 Teater.

Mellan dansinstitutionema finns i dag fungerande kontakter och viss gäst— spelsverksamhet, men det är viktigt att samarbetet ges möjlighet att utvecklas vidare. I regleringsbrevet 1995/96 uppmanas Dansens Hus att arbeta för att göra husets verksamhet tillgänglig för lokala och regionala presentatörer och massmedier. Dansens Hus ska även verka för att vara en nationell scen för regionala och lokala dansensembler med särsldld vikt vid stiftarnas ensembler (Danscentrum, Dansmuseifonden, GöteborgsOperan, Malmö Musik och Tea- ter, Operan i Stockholm, Riksteatern och Östgötateatern).

Tidigare har kontakterna mellan det fria danslivet och institutionerna varit ganska få. I dag finns ett uttalat intresse för samarbete från båda håll och rör- ligheten mellan institutionema och det fria danslivet har tilltagit. Ökat samar- bete mellan institutionerna och det fria danslivet stimulerar till konstnärlig förnyelse och ett rikt dansliv.

De nya dansteatrarna har som uttalad målsättning att ha ett akth samarbete med det fria danslivet med en stor del gästande koreografer och dansare.

Sedan budgetåret 1988/89 finns möjlighet för institutionsteatrarna att an- söka om tillfälliga grundbelopp för tidsbegränsad anställning av en koreograf.

Vi har i kapitel 20 förordat ett bidragssystem med större rörlighet bl.a. för att stödja olika typer av samverkan. För att ge särskilt stöd till dansområdet kan man dock överväga att öronmärka medel för anställning av koreografer och dansare från det fria danslivet. Även teatrar utan dansensembler, t.ex. länsteatrar, bör stimuleras att engagera dansensembler för enskilda projekt eller en säsong.

1 SOU 1994252: Teaterns roller. Betänkande av Teaterutredningen.

Det fria danslivet

En viktig del av den konstnärliga utvecklingen inom dansområdet sker utan- för institutionerna. Där fmns förutsättningar för experimenterande och nytän- kande för både unga och mer etablerade koreografer och dansare.

För konstartens fortsatta förnyelse är det därför nödvändigt att i framtiden öka stödet till det fria danslivet Det anslag Kulturrådet fördelade som stöd till det fria danslivet var budgetåret 1993/94 knappt 9 miljoner kronor. Drygt 6 miljoner kronor fördelas i form av årligt stöd, projekbidrag eller tuméstöd till sammanlagt ca 20 koreografer/grupper. Bidragen varierar i storlek från 50 000 till drygt 1 miljon kronor. I många fall beviljas bara en mindre del av ansökta belopp, vilket gör det svårt för grupperna att genomföra de projekt som var tänkta från början. Anslagets övriga medel gick till bl.a. fria dans- SCener och daglig träning för frilansdansare.

Koreografer arbetar på olika sätt. Vissa vill arbeta kontinuerligt med en dansgrupp, andra föredrar ett mer flexibelt arbetssätt i projektform. Det är viktigt att det finns möjligheter för olika arbetsformer att utvecklas och fortle- va parallellt

Vi anser det viktigt att det statliga stödet till fria dansgrupper ökar. En del av medlen bör på försök koncentreras till några treåriga verksamhetsbidrag för att skapa en möjlighet att bedriva långsiktigt arbete. För att behålla rörlig- heten i systemet och för att möta de koreografer som föredrar att arbeta i pro- jektform bör dock huvuddelen av medlen även fortsättningsvis utgå som projektbidrag. Bidragen bör koncentreras till ett begränsat antal projekt med mer substantiella belopp. Det skapar bättre förutsättningar för konstnärlig ut- veckling och ökar möjligheterna till turnerande. Professionella krafter kan en- gageras även till de icke konstnärliga funktionerna, vilket förbättrar publikar- bete, tuméplanering och marknadsföring.

I bidragsfördelningen inför 1995/96 kan man konstatera att bidragen kon- centrerats till ett färre antal större bidrag än tidigare.

Lokalt och regionalt ansvarstagande för danskonstens utveckling

Kommunernas och landstingens bidrag direkt till fria dansgrupper är små. Budgetåret 1993/94 uppgick kommunernas sammanlagda bidrag till de statligt stödda fria dansgruppema till knappt 1,7 miljoner kronor och de totala lands- tingsbidragen till 420 000 kronor. Övervägande delen av de fria dansgrup- pema med statsbidrag har sin hemvist i Stockholm där också de flesta före- ställningama äger rum.

Kommuner och landsting bör framför allt inrikta sig på att stimulera arrangörer och köpare av dansföreställningar. Det behövs aktivt arbete för att ge dansen ökad spridning. Det finns flera goda exempel på hur man under senare år har genomfört satsningar i form av dansfestivaler eller andra större

manifestationer med både professionella artister och amatörer genom gemen- samma ansträngningar av landsting, kommuner och andra arrangörer.

Statens ökade insatser för dans förutsätts stimulera kommuner och lands- ting att i högre grad främja de fria dansgruppemas verksamhet. För flertalet grupper utgör statsbidraget över 90 % av det offentliga stödet.

22.2.3 Utveckling av publikintresset och behovet av en regional struktur

Det finns ett växande intresse för den konstnärliga dansen och därmed goda förutsättningar för framtida möten mellan scendans och publik. För att detta ska lyckas krävs emellertid att man gör dansen synlig som självständig konst- form och bygger upp ett regionalt nätverk för arrangörsskap, publikarbete och information om dans.

Låt barnen dansa och se dans på scen

Det är betydelsefullt att öka kunskapen om dans. Liksom inom andra konst— former är det viktigt att börja med barn och ungdom för att tidigt väcka intres- se både för att se dans på scen och att dansa själv. Inom skolans ram får alla barn i någon mån möjlighet att måla, rita, sjunga, sy, skriva etc. Alla får där— emot inte möjlighet att utuycka sig i dans och rörelse i samma utsträckning. Kursplanen för idrott och hälsa omfattar rörelse, rytm och dans. Efter nionde skolåret ska eleverna vara förtrogna med några folkdanser och de vanligaste moderna danserna. Dansundervisningen får emellertid ofta begränsad upp- märksamhet inom idrottsämnet. Dansen är liksom andra konstnärliga ut— trycksformer ett "språk” som alla barn bör få möjlighet att utveckla. Även den folkliga dansen bör ägnas större uppmärksamhet.

Vi hari kapitel 9 Börja med barnen föreslagit en särskild satsning på kultur i skolan. Den satsning på projektet ”Dans i skolan” som under några år genomförts med hjälp av särskilda projektmedel och en danskonsulent på Kultur-rådet har visat sig framgångsrikt och bör ges möjlighet att utvecklas vidare. Dansen bör även i fortsättningen ges stor uppmärksamhet i en satsning på kulturi skolan.

Vi har också förordat utvecklingen av kulturskolor där barn får chansen att komma i kontakt med olika konstnärliga uttrycksformer. Intresset för dans inom kulturskoloma är stort och det är den konstform som samlar flest barn vid sidan av musik. Vi anser det angeläget att ge dans stort utrymme i kulturskoloma.

Barn och ungdomar som deltar i dansundervisning bör självklart också få se dansföreställningar. Föreställningsverksamhet för barn och ungdom bör

särskilt riktas till de orter som har dansverksamhet i olika former. Skolan har ett särskilt ansvar när det gäller att ge eleverna möjlighet att se dans på scen eftersom det är en konstform de annars kanske inte kommer att möta.

På sikt öppnar dans i skolan och kulturskoloma en möjlighet till utveckling för hela konstarten genom att öka intresset och kunskapen om dans.

Stimulera nya grupper att arrangera dansföreställningar

Som nämnts köper teaterföreningarna jämförelsevis få dansföreställningar. Arrangörer av teater är inte självskrivet de mest lämpliga arrangörerna för dans. Dansens associativa karaktär ger den större likheter med musik och bildkonst. Musik- och konstföreningar bör därför stimuleras att i större ut- sträckning bli dansarrangörer, både på orter där det finns teaterföreningar och där sådana saknas. Teaterarrangörer har dock en fördel av att besitta mer lik- artade praktiska kunskaper. Det är viktigt att möjligheterna att lära sig mer om dans utvecklas för alla sorters arrangörer.

Riksteatern

Utöver Cullbergbalettens föreställningar är det förhållandevis ovanligt att dansföreställningar ingår i Riksteaterns program. Med den stora kunskapen om landets scener, erfarenheten av turnerande med dans samt tillgång till teknisk utrustning skulle Riksteatern i högre grad kunna hjälpa till att sprida danskonsten.

Under det senaste året har Riksteaterns föreningsavdelning startat ett dans- projekt i syfte att stärka dansens möjligheter att nå en större publik. Genom projektet vill man undersöka möjligheter och svårigheter att nå ut i landet samt samla erfarenheter som kan främja dansutvecklingen.

Riksteaterns roll i projektet är att vara en resurs för de arrangörer som ön- skar köpa dansföreställningar. Målsättningen var från början att sex till sju produktioner skulle väljas ut och erbjudas arrangörerna till ett fast pris. Riksteatern skulle också bidra med råd kring dansarrangemang. För att öka kunskapen och stimulera arrangörerna att utforska området planerades föreläsningar, seminarier, workshops och utbildning för danskonsulenter.

Inom dansvärlden har det länge funnits en besvikelse över vad man upp- levt som Riksteaterns brist på intresse för dans. Riksteaterns satsning var där- för välkomnad. Det från början ambitiösa programmet har emellertid inte rik- tigt utvecklats enligt planerna. Ett fåtal produktioner ingår i programmet varav endast en från det fria danslivet. Projektet befinner sig fortfarande i ett upp- byggnadsskede, så resultatet är ännu så länge svårbedömt. En utvärdering planeras till våren 1996.

Det är bra att Riksteatern tagit initiativ på dansområdet. F ör att Riksteaterns kunskaper ska kunna ge mer långtgående och bestående resultatför att främja danskonstens utveckling och publikens möjlighet att se dans på scen bör emellertid Riksteatern ges ett särskilt uppdrag på dansområdet. Det bör bestå av den typ av verksamheter som ingår i det startade projektet — att erbjuda dansföreställningar och stimulera arrangörerna att köpa dem, erbjuda stöd och kunskap om dansarrangemang och publikarbete, ordna kurser och seminarier för dansarrangörer etc. — men det bör utvecklas vidare och få en fastare form. De dansprojekt som får stöd av Kulturrådet bör i större utsträckning knytas till Riksteatem för tuméläggning. I uppdraget ingår självklart också Cullberg— baletten.

Att ge Riksteatern ett tydligt uppdrag är viktigt för att ge området prioritet. Det är avgörande att det leds av danskunnig personal och får tydliga mål.

Länsdanskonsulenter

Sedan 1992 finns det länsdanskonsulenter i några län. Deras uppgift är att vara länken mellan danslivet och dansutbildningar, arrangörer och publik. En viktig del i deras nätverksarbete är att stimulera till kontakter mellan amatör- verksamheten, dans i skolan, dans i folkdansföreningar och det professionel- la danslivet för att skapa ett regionalt samarbete för hela dansområdet. Regionemas olika förutsättningar och formen för konsulentemas verksamhet kan variera. Huvudmannaskapet för länsdanskonsulentemas verksamhet kan också variera, det kan t.ex. vara en länsteaterförening, musikstiftelse, dans- förening eller ett studieförbund.

Kostnaden för en länsdanskonsulent delas för närvarande lika av regionen och staten under en försöksperiod på tre år, därefter förväntas regionen överta hela det ekonomiska ansvaret. Det statliga stödet fördelas av Kulturrådet. Det finns intresse från flera regioner att engagera länsdanskonsulenter.

Länsdanskonsulenternas verksamhet är ett bra sätt att knyta kontakter, sti- mulera arrangörer och göra dansen synlig i regionen.Vi föreslår bidrag till ytterligare länsdanskonsulenter.

Det är viktigt att länsdanskonsulentema har hög kompetens. En förutsätt— ning är att de är professionella inom dansområdet och inte bara har ett allmänt intresse och erfarenhet av amatör- och hobbyverksamhet. De får dock inte sakna sådan kunskap och det är väsentligt att regionens särdrag och tradi- tioner inom dansområdet uppmärksammas. Länsdanskonsulenternas uppgift är att väva samman konstornrådet och överbrygga de motsättningar som ibland finns mellan dansområdets olika grenar.

Detta är ett av de arbetsområden där pensionerade dansares goda kunska— per om dansområdets särskilda förutsättningar och behov skulle kunna utgöra en utmärkt resurs. Hösten 1995 startar Danshögskolan en utbildning för läns- danskonsulenter på 20 poäng.

I kapitel 8 föreslår vi en satsning på ”länskonstnärer” inom olika kulturom- råden. Den funktion vi här beskrivit för länsdanskonsulenter ligger nära funk- tionen för en "länskonstnär" på dansområdet.

22.2.4. Dans i tv

Sveriges Television sänder få dansföreställningar även om olika former av dansinslag förekommer i många tv—program. Dansföreställningar i tv ger möjlighet för dem som har svårt att få tillgång till scenföreställningar att ändå se dans. Tv—företagen skulle kunna sända både fler dansföreställningar och kortare solon. Om man i kommande avtal med Sveriges Television preciserar företagets kulturpolitiska uppdrag bör dansen ges särskild uppmärksamhet.

22.2.5. Ökade insatser för dokumentation av dans

Det behövs bättre dansdokumentation. Nuvarande och kommande genera- tioners danskonst riskerar annars att gå förlorad för eftervärlden. Ökade in- satser behövs för dokumentation av dans. De behövs för att bl.a. säkra möjligheterna till kontinuerlig videodokumentation av viktiga koreografiska verk.

Ansvaret för dokumentation av svensk dans bör i första hand ligga på Dansmuseet. För närvarande är Dansmuseets möjligheter begränsade. På grund av bristande resurser har man under senare år tvingats minska persona- len. Med en förstärkning av resurserna för framför allt videoavdelningen skulle Dansmuseet kunna bli en bas för information till forskare och andra.

22.2.6. Sällskapsdans, amatörverksamhet och folklig dans

Till bilden av dansområdet hör det stora intresse som finns för sällskapsdans och amatördans i olika former. Nästan hälften av befolkningen har under det senaste året dansat åtminstone någon gång på dansbana eller lokal. Ca 10 % av befolkningen, huvudsakligen kvinnor, dansar eller har dansat balett, jazz— dans eller showdans. Det är väsentligt att dansverksamhet i olika former får fortsatt stöd i nuvarande former.

Studieförbunden arrangerar drygt 6 000 studiecirklar i dans under ett år vilka engagerar närmare 90 000 deltagande. År 1991 var det 1 % av befolk— ningen mellan 15 och 79 år som uppgav att de under det senaste året deltagit i en studiecirkel i dans.

Studieförbunden svarar också för en stor del av publikrekryteringen till dansföreställningar. Under verksamhetsåret 1993/94 arrangerade studieför- bunden ca 2 000 kulturprogram i dans, vilka besöktes av ca 300 000 delta- gare.

Intresset för folklig dans har ökat under senare decennier både i form av eget dansande och som scenprogram. Inom den folldiga traditionen finns ett rikt dansliv och ett flertal föreningar arbetari syfte att föra vidare och utveckla de svenska folkliga traditionerna på dansområdet. Invandrargrupper från olika delar av världen har under alla tider fört med sig sina danstraditioner och rörelseuttryck och vi har tidigare pekat på dansens betydelse när det gäller att lära känna andra kulturer.

Amatörkultur i alla former är en viktig regional och lokal resurs. Liksom inom andra områden är amatörverksamheten på dansområdet en källa till glädje, gemenskap och ny kunskap.

Sammanfattning

De statliga insatserna på dansområdet har hittills varit begränsade och någon regional struktur för dansområdet har inte byggts upp. För att ta vara på dan- sens möjligheter och ge fler människor möjlighet att se dans på scen krävs in- satser på tlera plan.

I kapitlet betonar vi att

— staten bör slår vakt om de nationella dansensemblema, — det behövs större rörlighet mellan det fria danslivet och institu- tionerna, — den regionala strukturen på dansområdet behöver utvecklas, — utbildningsmöjlighetema för dansarrangörer bör förbättras, - det borde sändas fler dansföreställningari tv, — ett fortsatt arbete med dans i skolan och dans inom kulturskoloma är betydelsefullt, — folkdans och annan amatördans fyller en viktig funktion och bör få fortsatt stöd i nuvarande form, — folkbildningen har stor betydelse för dansområdet, både för amatördansen och som arrangör av dansprogram.

I kapitlet föreslår vi

— att de regionala institutionerna med dansensembler ges bättre

ekonomiska förutsättningar så att kontinuerlig dansverksamhet av hög kvalitet säkras i regionerna,

—- att Riksteatern ges ett särskilt uppdrag på dansområdet, — ökat stöd till de fria dansgruppema med mer koncentrerad bidrags- fördelning, -— bidrag till ytterligare länsdanskonsulenter, — ökade insatser för dokumentation av dans.

23 Musik

Musikområdet är det mest vittförgrenade och omfattande konstområdet. Musiken gör, i högre grad än andra konstformer, traditioner levande på ett medryckande och engagerande sätt. För många, särskilt unga, är musiken ett sätt att uttrycka sin identitet. Det enskilda musikutövandet är betydande, in- dividuellt och i grupp, och utgör musiklivets bas. Konsertverksamheten är stor och bedrivs både i privat och offentlig regi. Genom radio, tv, skivor och band finns det näst intill obegränsade möjligheter att lyssna på musik.

Musiken är starkt internationell och utbytet av musik över nationsgrän- serna har alltid varit självklart. Teknikutvecklingen och massmedieindustrin förstärker graden av intemationalisering. För många musiker och musikpro- duktioner inom såväl konstmusiken som populärmusiken är det naturligt att sikta på en internationell publik. Svenska artister inom olika genrer har ge- nom åren haft stora internationella framgångar.

Inom musikområdet kan man urskilja några huvuddelar där det offentligt stödda och i hög grad institutionsbaserade musiklivet utgör en del och det privat finansierade och organiserade musiklivet utgör en annan del. Mellan dessa båda delar finns en rad olika beröringspunkter och beroendeförhållan- den. Det är i många fall i den senare delen som nya musikaliska uttryck växer fram i ett dynamiskt samspel mellan musiker och publik.

23.1 Möjligheter och problem Huvuddragen t' 20 års musikutveckling Utvecklingen på musikområdet sedan 1974 karaktäriseras av att:

— intresset för musik ökat i hela befolkningen, nästan 5 miljarder kronor per år spenderas på fonogram och instrument, -— tillgängligheten till inspelad musik har ökat dramatiskt, — utbyggnaden av kommunala musikskolan varit starkt, ca en tredjedel av alla barn i åldern 10-12 år deltar i verksamheten, ytterligare en femtedel spelar på egen hand, — andelen av befolkning som spelar instrument är fortsatt hög, en femtedel kan spela ett instrument och 13 % har gjort det under senaste veckan, — antalet besökare på musikevenemang under senaste året har fördubblats, — den statliga regionala musikorganisationen har fått bredare uppdrag och landstingen som huvudmän, — utbyggnaden av symfoni- och kammarorkestrar har fortsatt, 395

— det offentliga stödet till musiklivet domineras av stöd i olika former till västerländsk konstmusik, — ett omfattande musikliv bedrivs utan offentligt stöd.

Teknikutvecklingen och den levande musiken

Den tekniska utvecklingen och förändrade livsmönster har satt tydliga spår på musikområdet. Man kan nu lyssna på musik praktiskt taget på vilken plats som helst, vid vilken tid på dygnet man själv vill och på inspelningar med de främsta utövarna från hela världen. Tillgången till ett brett utbud av musik är en realitet för var och en i vårt land. Kvaliteten på ljudåtergivningen har också höjts genom den digitala tekniken. Teknikutvecklingen har radikalt förändrat förutsättningama för den enskilde att skapa musik. Möjligheten att på elek- tronisk väg efterlikna instrument, utveckla nya musikaliska ljud och att ut- nyttja dataprogram för notskrift öppnar vägen för allt flera att ägna sig åt att komponera och arrangera musik. Mot denna bakgrund kan man fråga sig om behovet av att uppleva ”levande” musik är lika stort nu som tidigare. Är det så att inspelad musik ersätter intresset för ”levande" musik och därmed behovet av offentligt stöd till sådan verksamhet?

Frågorna utmanar gängse uppfattningar inom kulturpolitiken. Vi kan konstatera att ett brett utbud av inspelad musik som kan återges med god kvalitet inte gör den levande musiken överflödig. Levande musik och inspe- lad musik är ömsesidigt beroende av varandra. För vissa genrer är den inspe- lade musiken förutsättningen för intresset för levande musik. Inom andra genrer är upplevelsen av levande musik avgörande för inuesset för den inspe- lade. Ökningen av de sammanlagda besöken på konserter är ett tecknen på att man inte nöjer sig med att stanna hemma och lyssna. De sociala kvaliteter som finns i den levande musiken är en viktig grund för intresset för konserter och andra musikevenemang. Ungdomskulturens starka betoning av fysisk närvaro och utlevelse kan inte ersättas med musikupplevelser via massmedi- erna. De flesta musiker behöver publikkontakt för att hålla sitt engagemang levande.

Mötet i rummet mellan publik och musiker utgör ett spänningsfa'lt som inte kan återskapas i lyssnandet på färdiginspelad musik. Det är i detta spännings- fält musiken som konstform får sin näring för att utvecklas vidare. Konsertens karaktär av offentliggörande gör att musiken som konst- och kulturyttring förs in som en kraft i samhällslivet och blir föremål för gemen- samma upplevelser, samtal, analyser och kritik. Sådana kvaliteter är avgö— rande för dem som väljer att gå ut och höra levande musik

För att samtidigt bredda tillgängligheten till inspelad musik bör nya tekni- ker för distribution tas i anspråk. Redan nu finns mycken information och kunskap om musik överförd till databaser. Den stora förändringen kommer att äga rum när tillgången till dessa databaser vidgas. Det kan ske genom ut-

placering av dataterminaler på biblioteken. På sikt blir det möjligt att via hem- datorer över telefonnätet få tillgång till information om fonogram, noter och litteratur om musik. Tekniken kommer också att göra det möjligt att beställa hem inspelad musik, noter eller litteratur som antingen skickas per post till beställaren eller överförs via datanät.

Förhållandet mellan fasta och fria resurser

Nästan alla statliga medel till musiken går till fasta institutioner. Andra verk- samheter får lite utrymme. Det begränsar statens möjligheter att fördela med- len på ett friare sätt och därmed stödja verksamheter som bedrivs i annan form än den fasta institutionens. Det gäller t.ex. festivaler, konsertserier med tillfälligt sammansatta ensembler eller samarbetsprojekt mellan tonsättare och musiker. Även möjligheterna att ta hänsyn till verksamheter med särskild in- riktning på konstnärlig utveckling och förnyelse begränsas liksom utveckling av nya musikaliska uttryck som t.ex. elektronmusik.

Fördelningen av medlen till fasta institutioner innebär ett kraftfullt stöd till den västerländska konstmusiken. Andra genrer får lite statligt stöd vilket in- nebär att deras utvecklingsmöjligheter begränsas. En utveckling av olika gen- rer vore ur ett nationellt perspektiv en mer spännande utVecklin g.

Länsmusiken utgör en betydande resurs för musikförsörjningen i länen. Det statliga stödet uppgår till ca 90 % av de totala offentliga bidragen till länsmusiken och utgör ersättning för att landstingen tog över huvudman- naskapet 1988. Man bör överväga om statsbidragsandelen ska vara så hög som den nu är.

I de fortsatta övervägandena om inriktningen av det statliga stödet till mu— siken tar vi upp frågan om förhållandet mellan fasta och fria resurser. Vi be- rör också frågan om genreprolilering och statens bidragsandel till länsmusi- ken. Vi diskuterar också åtgärder för att förbättra samarbetet mellan länsmu- siken och arrangerande föreningar å ena sidan och Rikskonserter å den andra.

23.2. Den framtida musikpolitiken

Stora delar av musikområdet finansieras utan offentliga bidrag. Stöd från stat, landsting och kommuner utgår framför allt till orkesterinstitutionema. Vissa bidrag går till upphovsmännen på musikområdet och till utövare inom andra genrer och verksamhetsformer än de som institutionerna representerar. Mindre bidrag utgår också för att trygga bredden i fonogramutgivningen. Amatörverksamheten stöds framför allt via bidragen till studieförbunden.

I betänkandets inledande kapitel och i närmast föregående avsnitt har vi angett de kulturpolitiska motiven för de offentliga insatserna på musikområ- det.

I avsnitt 5.2 Motiv för offentligt kulturstöd har vi också prövat att analy- sera motiven utifrån ekonomisk teori. Om man tillämpar den och använder den terminologin på musikområdet motiveras stödet, liksom på teater— och dansområdena, framför allt av "Kollektiva nyttigheter", ”Lång tidshorisont” och "Fördelningspolitik". Musikinstitutionemas och de olika musikforrnemas existens- och opitionsvärde, detta att människor tycker att det bör finnas ett musikutbud även om de inte går på konserter nu, är en kollektiv nyttighet. Att värna om de olika genremas fortbestånd och utvecklingsmöjligheter, t.ex. att ge resurser för experiment och nyskapande som inte ger omedelbara resultat, handlar också om att kunna anlägga ett långt tidsperspektiv. Stödet till institu- tioner landet runt och till Rikskonserter är ett utslag av fördelningspolitiska överväganden med geografiska förtecken.

Som en utgångspunkt för musikpolitiken bör gälla att de medel det offent- liga avsätter till musiken bör bidra till ökad mångfald, kvalitet och konstnärlig förnyelse och till professionell musikverksamhet över hela landet Det statliga stödet bör fördelas på ett sådant sätt att det stimulerar musiklivet i vid mening och främjar rörlighet och samverkan.

På musikområdet, liksom inom andra kulturområden, är det angeläget att värna om enskilda utövares möjligheter att verka. Skäliga arbetsvillkor och möjligheter att på egen hand och i samarbete med andra konstutövare utveckla det musikaliska uttrycket är förutsättningar för förnyelse och vitalitet inom musikområdet. Det äri många fall inom fria och icke institutionella gruppe- ringar som förnyelsen tidigast bryter fram och samspelet mellan konstnär och publik blir som mest påtagligt. Stöden till enskilda utövare och skapare inom musikområdet är därför av stor betydelse och det är naturligt att staten tar ett ansvar för sådant stöd.

Det är angeläget att statliga medel fördelas på ett sådant sätt att konstnärligt utvecklingsarbete och insatser för att öka och bredda intresset för musik främjas. De är angeläget att en väl awägd balans uppnås mellan stöd till pro- duktion och till arrangemang. Det arrangörsstöd som infördes i slutet av l970—talet och sedan dess byggts ut är ett uttryck för att staten vill lägga större vikt vid arrangörernas roll i musiklivet. Vi återkommer längre fram med för- slag om ytterligare förstärkning. Detta berörs även i kapitel 14 Eldsjälama och organisationerna.

23.2.1. Mål för musikpolitiken

Som sektorsmål för musikområdet föreslår vi följande:

Musikpolitiken ska

medverka till att fler får möjlighet att utöva musik, enskilt och i grupp, öka tillgänglighet till och intresse för olika slags musik,

främja kvalitetssträvanden, utveckling och förnyelse i musiklivets olika delar och inom olika genrer,

verka för att de musikaliska arven tas till vara och brukas.

23.2.2. Musiken i lokalsamhället

Människor som vill musicera eller lyssna på musik har mycket goda möjligheter att göra det. Musikens bredd och form innebär att praktiskt taget ingen är utesluten från att själv utöva musik eller från att lyssna. Ekonomiska förutsättningar och utbildningsbakgrund är faktorer som har betydelse för inriktningen av musikintresset.

De senaste decenniernas satsningar på att bygga upp en kommunal musik- skola har lagt en bred grund för unga människors musikintresse både vad gäller eget utövande och lyssnande.

Musikskoloma har också bidragit till att berika musiklivet genom kon- serter, medverkan vid lokala evenemang samt för att etablera, vidmakthålla och utveckla lokala orkestrar och körer. Folkmusiken har en given plats i musik- och kulturskolor, liksom sångleken har det i förskolan. Folkmusiken är en del av vårt kulturarv och bör föras vidare till kommande generationer. Musikskolan, som kulturpolitisk strategi på lokal nivå, har varit framgångsrik för att bredda deltagandet och utveckla kvaliteten. Denna strategi är på väg att tillämpas även inom andra konstområden genom utvecklingen av kulturskolor (se kapitel 9 Börja med bamen).Vi vill starkt betona betydelsen av fortsatta kommunala satsningar på musikskolor liksom på kulturskolor. Det är angeläget att de ungdomar som själva vill lära sig att spela eller sjunga ges sådana möjligheter och att insatser görs för att det egna musicerandet inte upphör när man lämnar musikskolan. Det är också viktigt att musikskolan knyter an till ungdomars musikvärld och att avgifterna ligger på en nivå som gör det möjligt för alla att delta. Senare års avgiftshöjningar har sållar bort barn i familjer med en allt mer ansträngd ekonomi. Detta är olyckligt eftersom musikskolor redan tidigare uppvisat en social obalans bland eleverna. Vi ser

det som angeläget att kommunerna även stimulerar ungdomars musik- utövande som inte organiseras av musikskolor.

Stöden till folkbildningen och till utövande och arrangerande föreningar är viktiga för ett brett upplagt musikliv, både för möjligheterna till utövande och till arrangemang av olika slag. Det är nödvändigt att ett nätverk av olika musi- karrangörer bibehålls och förstärks för att de offentliga bidragen till orkestrar och fria grupper och andra ska få full effekt. I kapitel 14 Eldsjälama och or- ganisationerna har vi diskuterat föreningslivets betydelse och föreslagit ökat stöd till kulturföreningar, bl.a. inom musikens område.

Den musikaliska verksamheten i kyrkor och frikyrkor är viktig i det lokala musiklivet. Svenska kyrkan är praktiskt taget ensam om att arrangera orgel- konserter och konserter med större körverk. Genom beslut av 1994 års kyr- komöte kommer relationerna mellan staten och Svenska kyrkan att förändras, vilket bl.a. påverkar formerna för Svenska kyrkans finansiering. Det är svårt att i dagens läge överblicka konsekvenserna för den kyrkomusikaliska verk— samheten. Statens kulturråd bör nära följa utvecklingen när det gäller förän— drade relationer mellan staten och Svenska kyrkan för att bedöma effekterna för musiklivet.

23.2.3. Statligt stöd till musiklivet Stödet till regional nivå

De statliga bidragen till musiklivet går i stor utsträckning till verksamhet på regional nivå. Det fördelas enligt två helt skilda statsbidragssystem, dels till länsmusiken genom ett med Landstingsförbundet framförhandlat ramanslag, dels till symfoni- och kammarorkestrar med grundbelopp. Bidragssystemen har medverkat till att länsmusiken respektive symfoni- och kammarorkestrar i regel bedrivit sin verksamhet utan någon närmare samverkan. Införandet av ett enhetligt statsbidragssystem kan bidra till att underlätta samverkan mellan olika musikinstitutioner inom länen och mellan olika län.

För att stärka musiken inom vissa genrer och öka stödet till fria utövare fö- reslår vi att uppdraget till länsmusiken som en regional musikresurs precise- ras och att principerna för fördelningen av stödet förändras. En ökad andel av finansieringen av länsmusikverksarnhet bör ligga på huvudmännen. Vi menar att det inte är rimligt att staten även fortsättningsvis svarar för nästan hela ji- nansieringen. För att stärka vissa genrer bör särskilda medel avsättas för profileringsinsatser bl.a. inom länsmusiken.

Behovet av regional musikpolitik

Genom länsmusikreforrnen har landstingen fått det musikpolitiska ansvaret inom respektive län. I detta ansvar ligger att fastställa målsättning för insat- serna i länet. Uppgiften att genomföra målsättningen har i regel lagts på läns- musiken. Kulturrådet redovisar att inte alla länsmusikorganisationer tagit på sig uppgiften att genomföra en regional musikpolitik.

Musikområdet omfattar många olika aktörer och verksamheter som sam- spelar på en rad olika sätt. Vi vill understryka betydelsen av en tydligt formu- lerad regional musikpolitik som underlag för kommunernas, landstingens och statens awägningar om hur insatserna i länet på bästa sätt ska samverka och utnyttjas. Den bör ta sin utgångspunkt i lokala ambitioner och resurser och utarbetas gemensamt av landstingen och kommunerna i länet. Den bör omfatta musiklivet i hela länet med institutioner som länsmusik, symfoni— och kammarorkestrar, konsertverksamhet bl.a. inom jazz, folkmusik och körliv, amatörrnusicerande, kommunal musikskola samt alla de eldsjälar som finns i det lokala musiklivet. Förutom att fungera som underlag för awägningar i länen bör den regionala musikpolitiken även utgöra en utgångpunkt för utbyggd samverkan mellan länen. Det gäller främst länsmusiken och symfoni- och kammarorkestrarna men också utnyttjandet av andra resurser och kompetenser inom länen. En regional musikpolitik bör också ligga till grund för statens beslut om bidrag till musiken på den regionala nivån.

Länsmusiken

Statens kulturråd har analyserat utvecklingen av länsmusikreformen från år 1988.] Reformen innebar att landstingen övertog huvudmannaskapet för re- gionmusiken och den regionala delen av verksamheten vid Rikskonserter. Avsikten med förändringen var att få en bättre regional och lokal förankring och skapa förutsättningar för samverkan och utveckling inom musikområdets alla delar. I Kulturrådets rapport föreslås åtgärder för att ytterligare regionalt förankra länsmusiken. Ett tydligt uttryck för detta är förslag om förändring av det statliga stödet. Förslaget innebär att nuvarande avtalsförhållande mellan staten och Landstingsförbundet upphör, att ett grundbeloppsbaserat statsbi- drag införs och att landstingen tar ett större ekonomiskt ansvar. Förslaget in— nebär att länsmusikens verksamhet tydligare än vad som nu är fallet ska grundas i en regional musikpolitik.

I Kulturrådets rapport konstateras att länsmusiken utvecklats på olika sätt och i olika riktning i länen. I några län har länsmusiken byggt vidare på de fasta ensembler som fanns sedan regionmusiktiden. En del av dessa ensem-

1 Musik för miljoner — en utvärdering av länsmusikreformen. Rapport från Statens kulturråd 199422.

bler har inriktats på en specifik genre och bedriver verksamhet av hög konst- närlig kvalitet. Det gäller främst vissa ensembler inom kammarmusiken. Dessa har behov av att verka över ett större geografiskt område än ett län. I varierande utsträckning svarar länsmusiken för uppgiften att engagera frilansmusiker för turnéer och konsertverksamhet. I något enstaka län har man valt att inte fast anställa musiker utan använder alla resurserna till att engagera frilansande musiker för tumé- och konsertuppdrag. På några håll har länsmusiken anställt regionala konsulenter vars uppgifter syftar till att höja kvaliteten inom musiklivet på lokal nivå, i lokala orkestrar och körer.

Konsertverksamheten är den dominerande delen av länsmusikens verk- samhet och nästan 70 % av utbudet utgörs av förskole- och skolkonserter samt andra interna konserter, t.ex. på vårdinstitutioner av skilda slag. Med tanke på att barn, ungdom och äldre är dominerande publikkategorier är det inte överraskande att konserterna har ett genremässigt blandat innehåll, dock med betoning på konstmusik. Framtidsutsiktema för denna verksamhet är beroende av kommunernas efterfrågan. Ett minskat kommunalt intresse för att engagera länsmusiken för konserter ändrar förutsättningama att nå en publik.

Genremässigt domineras länsmusikens utbud av den västerländska konst- musiken. Det är framför allt äldre konstmusik som spelas, andelen nutida konstmusik (l900—tals) är liten och har minskat successivt sedan musikre- fomien genomfördes. Visor och sånger samt folkmusik är andra musikformer som förekommer, dock i väsentligt mindre utsträckning. Jazzen är vid sidan av pop och rockmusik den till omfattningen minsta musikgenren i länsmusi- kens utbud. Några tydligare tecken på förändringar i genreinriktningen finns inte.

Alltsedan reformen genomfördes har kritik riktats mot att länsmusiken i alltför hög grad knutit upp sina resurser i fast anställd personal. Det har, me- nar många, inte gett de arbetstillfällen för frilansmusiker som var en av tan- karna bakom musikrefortnen. Det har gynnat vissa musikgenrer och miss- gynnat andra. Kritiken har kommit främst från företrädare för jazzmusiken men också från folkmusiken, kammarrnusiken och från körlivet. Dessutom har kritik riktats mot att starkt subventionerade produktioner från länsmusiken försämrat möjligheterna för frilansande musiker att få speltillfallen.

Ett av argumenten för att flytta över ansvaret för de regionala musikresur- sema från staten till landstingen var att de på så sätt skulle komma närmare användarna — såväl artister som arrangörer och publik. Även om samarbetet mellan länsmusiken och arrangörsledet på de flesta håll utvecklats positivt är det arrangörernas uppfattning att de har alltför lite inflytande över länsmusi- kens programutbud och verksamhet i övrigt.

Ändrad inriktning av länsmusiken

De synpunkter som redovisas ovan bör ligga till grund för förändringar av länsmusiken. Det är angeläget att den ursprungliga tanken med reformen, att åstadkomma en bättre lokal och regional förankring, åter lyfts fram. Ansvaret för att så blir fallet ligger på huvudmännen — landstingen.

Länsmusiken böri större utsträckning än vad som nu är fallet utvecklas till ett samordnande, initierande och stödjande regionalt musikorgan. Det bör ut- göra länsmusikens basverksamhet. Det är angeläget att verksamheten stödjer musiklivet i hela länet, i första hand det professionella musiklivet men också amatörmusiken i sina olika former. Insatseri syfte att höja kvaliteten på lokal nivå hos orkestrar och körer i länen bör få en framskjuten plats. Ett sätt är att länsmusiken knyter "länskonstnärer” inom musikområdet till sig som kan svara för fortbildning av lokala ledare, seminarier, projekt i skolor och före- ningar och för genomförandet av större arrangemang. Resurser bör därför användas friare än i dag. För att göra det möjligt är det nödvändigt att antalet fast anställda inom länsmusiken i de flesta län minskar.

För att åstadkomma ett rationellt utnyttjande av de samlade musikresur- sema bl.a. med avseende på utvecklingsarbete, turnéer och frilansengage- mang, är det angeläget med ökad samverkan mellan länen och Rikskonserter. Länsmusikens kompetens i fråga om utvecklings- och fömyelseinsatser bör därmed bättre kunna tas till vara.

Mot bakgrund av det resonemang som vi här för bör det statliga stödet till länsmusiken omvandlas till regionala grundbidrag. Värdet av varje grundbi- drag till länsmusiken ska vara lika stort som bidragen till andra regionala kulturinstitutioner. Kulturrådet bör besluta om antalet grundbidrag till respek- tive länsmusik.

Det är rimligt att finansieringsansvaret för länsmusikverksarnhet, som är direkt riktad till insatser i respektive län, i större utsträckning än nu faller på landstingen. Det statliga stödet kan därmed minskas. Ett generellt stöd till re- spektive länsmusik bär i framtiden motsvara halva värdet av det stöd som nu utgår. Medlen bör i första hand användas till de basverksamheter som vi angett ovan. Även med vårt förslag kommer den statliga finansieringsandelen till musiken vid oförändrad omfattning att vara högre än vad som gäller för övriga regionala kulturinstitutioner. Minskningen av stödet och förändringen av verksamheten bör genomföras under en treårsperiod för att huvudmännen ska få rimlig tid för omställningen.

Förändringen av statsbidraget innebär att hälften av nuvarande stöd till länsmusiken frigörs. En betydande del av dessa medel bör användas för ett kompletterande selektivt stöd till genreprofilering av länsmusiken samt till genreprofilerande centra. I senare avsnitt om genreprofilerade centra behand- lar vi den frågan mer utförligt.

Förändringen innebär att nuvarande avtalsförhållande mellan staten och Landstingsförbundet upphör. I avtalet regleras huvudmannaskapsansvaret

samt formerna för årlig justering av statsbidraget. I en särskild anmärkning till avtalet framhålls att "någon kostnadsövervältring till landstingssektom ska inte ske, varken vid övertagandet eller därefter". De förändringar vi här före- slår är enligt vår mening inte en överväluing av kosmader då de inte tvingar landstingen till nya åtaganden. Varje enskilt landsting kan själv välja om- fattning av sina ekonomiska insatser.

Vi har tidigare konstaterat att vissa ensembler inom länsmusiken utvecklat en verksamhet på hög konstnärlig nivå. De genreprofilerade medlen bör göra det möjligt för dem att fortsätta att utvecklas. En större publik bör få tillfälle att möta dem. Ensemblema behöver verka över större regioner än län. Det medför ökade kostnader för vilka det selektiva stödet är ett bidrag. Genom utvecklingen av profilerade ensembler skapas en större bredd i det institutio- nella musiklivet i ett nationellt perspektiv.

Genreprofrleringen bör ge ökade arbetsmöjligheter för många frilansmusi- ker. Vi vill kombinera det med en viss ökning av det statliga stödet till de fria musikgruppema.

Beslut om fördelning av det selektiva stödet för genreprofilerande verk- samhet bör ligga på Kulturrådet. Besluten bör normalt avse längre period än ett år, förslagsvis tre till fem år. Efter en sådan period omprövas bidraget. Det bör inte ske någon automatisk förlängning av sådana profileringsbidrag.

För länsmusikstiftelser som inte får del av genreprofilerade medel innebär vårt förslag en väsentlig minskning av det statliga stödet. De samlade effek- terna av förändringen är beroende av möjligheterna till bidrag från landsting, kommuner, andra bidragsgivare och till intäkter från verksamhet.

Symfoni- och kammarorkestrar

Staten stödjer genom grundbeloppsbidrag elva professionella symfoni- och kammarorkestrar i landet. Det innebär att den västerländska konstmusiktradi— tionen är förankrad i fasta institutioner över i stort sett hela landet och musik- formen kan därmed föras vidare till nya grupper och nya generationer. Det of— fentliga stödet är en förutsättning för orkestrarnas verksamhet. Symfoni- och kammarorkestrarna bedriver i regel sin verksamhet helt skild från länsmusi- ken.

Vi vill betona att det statliga stödet till symfoni- och kammarorkestrar bör ses som ett stöd till regional musikverksamhet i vid mening. Ökad tuméverk- samhet och samverkan över länsgränsema bör vara ett sätt att nå en större publik. Samarbete med andra orkestrar, målinriktat arbete med att förnya konsertformen och ett publikarbete som utgår från andra än stampublikens intressen och vanor bör också utvecklas.

Dagens statsbidragssystem för symfoni- och kammarorkestrarna bör om- vandlas till regionala grundbidrag. Genom ett enhetligt bidragssystem för stödet till musikverksamhet på regional och lokal nivå bör samverkan mellan

länsmusiken och symfoni- och kammarorkestrar underlättas. Ett sammanlagt bättre utnyttjande av statliga medel bör på så vis kunna uppnås. Vi räknar där- för med bättre effekt av ett statligt stöd på ungefär nuvarande nivå.

Genreprofilerade centra

Företrädare för jazzmusiken, kammarmusiken, folkmusiken och körlivet har till Kulturutredningen fört fram önskemål om stöd till insatser för att främja utvecklingen inom sin respektive genre. Man menar att stödet till musikliveti alltför stor utsträckning riktats till orkesterinstitutioner och att det fått en allt- för stark inriktning på konstmusik. Även om länsmusiken gör en del konser- ter som engagerar musiker i de genrer som här nämnts pekar de på att med- vetna och långsiktiga satsningar på dessa genrer saknas. Det har även fram- förts förslag till utformning av ett centrum för ny musik med huvudinriktning på nyskriven kammarmusik.

Bakom önskemålen ligger tanken på nationella centra som skulle kunna fungera som mötesplatser för de som är verksamma inom respektive område och där idéer om genremas utveckling som konstformer och erfarenheter om hur verksamheten praktiskt kan bedrivas skulle kunna finna ett forum. Andra uppgifter skulle kunna vara att svara för viss fortbildning och dokumentation, samordna internationella kontakter samt bidra till ökat intresset för respektive musikform. I några fall önskar man också en "riksscen” där grupper och en- sembler har kontinuerliga spelmöjligheter.

För att stärka bredden och främja utveckling och förnyelse i det svenska musiklivet bör stöd kunna utgå till profilerade centra inom jazz, kammarrnu- sik, folkmusik och körliv. Det är angeläget att de olika centra är förankrade i musiklivet i hela landet. Vi tar dock inte ställning till hur sådana bör utformas praktiskt och organisatoriskt. Det bör i stället göras av Statens kulturråd i nära kontakt med berörda parter. Behovet av andra specialinsatser bör bedömas i det sammanhanget. Vi har fått redovisning av önskemål också från företrä- dare för medeltida musik, samtida musik, blåsmusik och enskilda musi- korganisationer.

Vi vill lägga en aspekt på lokaliseringen. Det kan ligga nära till hands att tänka sig att genrepro/frlerade centra ska lokaliseras till Stockholm och därmed dra nytta av det rika musikliv som finns där. Vi har förståelse för det men menar att det är viktigt att specialistfunktioner sprids över landet. Man bör undvika att ytterligare förstärka den dominans i svenskt kulturliv som Stockholm har genom att förlägga flera centra till huvudstaden. Att sprida så— dana uppdrag över landet ligger i linje med våra övriga resonemang om natio— nella uppdrag (se kapitel 20). Vi vill också se intresset för profilerade centra för de fyra nämnda genrerna tillsammans med tanken på genreprofilering av länsmusiken. Några länsmusikorganisationer skulle kunna samarbeta med de

riksorganisationer som finns inom respektive genre och ta på sig ansvaret för att främja utvecklingen inom genrerna

Förändrad roll för Rikskonserter

Svenska Rikskonserter är den enda helstatliga musikinstitutionen och har till uppgift att främja utvecklingen av musiklivet i hela landet och inom olika musikaliska uttrycksformer. Uppdraget till Rikskonserter fastställdes i sam- band med att länsmusikreforrnen genomfördes år 1988. Här betonades att viktiga uppgifter skulle vara att bedriva utvecklingsarbete med särskild in- riktning att nå nya publikgrupper och miljöer samt svara för musikproduktion med inhemska och utländska artister som skulle komplettera den andra svarar för.

Uppgiften att fungera som serviceorgan och samarbetspartner till länsmu- siken betonades från början. Under de år som därefter förflutit har diskussio- nen om Rikskonserters roll i förhållande till länsmusiken varit intensiv. Genom att länsmusiken utvecklats i olika riktningar har också samarbetet mellan länsmusiken och Rikskonserter fått skiftande karaktär. l Kulturrådets rapport ”Musik för miljoner” konstateras att Rikskonserters roll som serviceorgan och samarbetspartner till länsmusiken inte utvecklats som ursprungligen var avsett och att ingen av parterna känt det som något självklart ansvar att ta initiativ till samarbete. En oönskad konkurrens har ibland uppstått bl.a. när det gäller utbudet av konserter och i uppgiften som förmedlingsorganisation på musikområdet. Den utbildning och fortbildning som Rikskonserter erbjudit har utnyttjats väsentligt mindre än vad man hade räknat med. Slutsatsen av analysen är att Rikskonserters och länsmusikens roller i det svenska musiklivet bör klargöras.

Den utveckling av länsmusiken som vi förordar mot ett samordnande, ini- tierande och stödjande regionalt musikorgan kopplad till ökad genreprofile- ring kan innebära att flera av de uppgifter som vid reformens genomförande lades på Rikskonserter i fortsättningen bör kunna utföras av länsmusiken. Vi ser det som positivt att man i olika delar av landet kan bedriva utvecklings- och förnyelsearbete och även svara för produktioner som kan komma hela landet till del. En sådan förändring ligger i linje med resonemang som vi för på annan plats i betänkandet och som betonar att utvecklings- och fömyelse- arbete kan och bör ske där intresse och kompetens ger bästa förutsättningar. Det är inte givet att sådant arbete kan bedrivas på mest effektiva sätt inom samma institution år efter år.

Mot bakgrund av det nu sagda bör en viss minskning av anslaget till Rikskonserter ske. Inflytandet över de medel Rikskonserter disponerar för utvecklingsarbete och för konsertproduktion med inriktning på den svenska marknaden bör förändras. De bör föras samman till ett samlat belopp och

405 fördelas efter ansökan från länsmusiken och andra arrangörer. Utgångs-

punkten är att utvecklingsinsatser i större utsträckning än i dag bör utgå från initiativ från det lokala och regionala musiklivet och i största möjliga ut- sträckning genomföras av aktörer över hela landet. Ändamål som bör prioriteras är utvecklingsarbete som syftar till att höja den konstnär- ligt/pedagogiska kvaliteten i musiklivet, genrebreddning och former för sam- verkan mellan länen. Insatser för barn och ungdom bör prioriteras. Det är av stor betydelse att ansvaret för dokumentation, analys och spridning av erfarenheter tydliggörs. För konsertverksamheten bör utgångspunkten vara att den ska planeras och genomföras på ett sätt som effektivt utnyttjar resurser på lokal, regional och central nivå. Medel för konsertverksamheten bör användas främst för turnéer som omfattar flera län med artister och orkestrar av hög konstnärlig kvalitet. Det är angeläget att publiken i hela landet får möjlighet att lyssna på framstående artister, både svenska och utländska. På detta sätt bör arbetsmöjlighetema i Sverige för dessa kunna öka, vilket har efterlysts från både genreinriktade organisationer och centrala musikin- stitutioner. Medlen bör också användas för att göra det möjligt för unga och oetablerade svenska artister att möta en publik i hela landet. Beslut om fördelningen av dessa medel bör fattas av en särskild grupp med bred förankring i svenskt musikliv. Gruppen bör utses av Rikskonserters styrelse.

Det bör även fortsättningsvis vara möjligt för Rikskonserter att på uppdrag av den särskilda gruppen ansvara för planering och genomförande av vissa konsertproduktioner om det anses vara det mest effektiva tillvägagångssättet.

Rikskonserter bör samtidigt, liksom tidigare, förfoga över medel för vissa andra insatser bl.a. för stöd och administrativ service till arrangerande musik- föreningar och amatörorganisationer.

Ett annat uppdrag som Rikskonserter har är att bedriva internationell verk- samhet bl.a genom att göra svensk musik tillgänglig i utlandet och att planera och genomföra turnéeri Sverige med utländska artister och musiker. I kapitel 7 Kulturen i internationell belysning har vi betonat att ansvaret för det inter- nationella kulturutbytet bör ligga på respektive myndighet och institution. Det är mot den bakgrunden rimligt att Rikskonserter tar ett fortsatt ansvar för att samordna ett internationellt musikutbyte. Rikskonserter bör också kunna ge stöd till gemensamma insatser för att göra svenska musikfestivaler kända så- väl i Sverige som i utlandet.

Som en självständig del i Rikskonserter ingår Stockholms Blåsar- symfoniker, som tidigare verkat under namnet Stockholmsmusiken. Dess verksamhet har beskrivits och analyserats av Statens kulturråd i en särskild rapport.2 I rapporten konstateras att Stockholms läns landsting inte varit villig att gå in som huvudman för Stockholmsmusiken. Av det skälet utgör den fortfarande en del av Rikskonserter. Vidare framhålls att det ursprungliga

2 Stockholmsmusiken och Länsmusiken i Blekinge. En komplettering till Kulturrådets utvärdering av länsmusiken (Se not 1).

uppdraget till Stockholmsmusiken, att behålla blåsmusikprofilen med stor kår för att lösa militära och statsceremoniella uppgifter, att bedriva regional musikverksamhet i länets kommuner och att stå till Rikskonserters förfogande för turnéer över hela landet, varit omöjligt att genomföra. Från Blåsar- symfonikemas sida har inte den regionala verksamheten prioriterats. Kultur— rådets analys utmynnar i förslag om att det statliga stödet avvecklas och att medlen överförs till annan musikverksamhet.

Vi här ovan lagt fram förslag om förändring av det statliga stödet till regio- nal musikverksamhet och inriktningen av länsmusikens verksamhet. Vi har då betonat att förändringen förutsätter att landstingen tar ett ökat ekonomiskt ansvar för länsmusiken. Det gäller också för landstinget i Stockholms län vad gäller huvudmannaskapet för Blåsarsymfonikema. Det statliga stödet till läns- musiken i Stockholms län ska hanteras efter samma principer som föreslås gälla för länsmusiken i andra län. Ansvaret för Stockholms Blåsarsymfoniker bör därför utgå ur Rikskonserters uppdrag och motsvarande besparing göras. Om Stockholms läns landsting tar huvudmannaansvaret för Blåsarsym- fonikema bör statsbidrag utgå med samma andel av kostnaderna som för länsmusiken i övrigt.

Stödet till fonogram

Vid sidan av radion är fonogrammen den viktigaste möjligheten för den en- skilde att ta del av brett utbud av musik. Omsättningen på den svenska fono— grammarknaden uppgår till drygt 2 miljarder kronor per år, varav drygt 30 % avser produktioner med svenska upphovsmän eller artister. Försäljningen har fortsatt att växa även om bandspelare och annan utrustning för kopiering finns i de flesta hem. Introduktionen av CD har bidragit till ökad försäljning.

Utgivningen av fonogram i Sverige domineras av några få multinationella företag som har ca 85 % av marknaden. Flera av de stora bolagen har dess- utom intressen i andra led inom fonogramområdet, främst vad gäller distribu- tion och uppspelningsapparatur, och i angränsande områden som förlags- verksamhet och filmproduktion.

Vid sidan av de stora företagen finns ett antal mindre, svenska företag. Gemensamt för dessa är att de verkar inom smala utgivningsområden, ofta med svag lönsamhet. Inslaget av idealitet och starkt personligt engagemang är tydligt och en förutsättning för att dessa mindre företag ska överleva.

Flera faktorer har medfört att de ekonomiska villkoren för utgivning av fo- nogram blivit allt hårdare under senare år. Övergången till CD har lett till att produktionskostnadema ökat, vilket medfört ett större ekonomiskt risk- tagande för varje enskild produktion. En missad satsning kan innebära att ett litet bolag tvingas upphöra med sin verksamhet. Fackhandlare med ett brett sortiment och med sakkunnig personal finns i stort sett endast i storstäderna. Det innebär att majoriteten av befolkningen i praktiken är utestängd från att

kunna orientera sig i utbudet av fonogram. Även villkoren för lansering har förändrats och kräver allt större ekonomiska insatser. Radio, tv och video har på allvar slagit igenom som kanaler för marknadsföringen av fonogram.

Utvecklingen på området utmanar kulturpolitiken i en rad olika avseenden. De stora företagens dominerande ställning, höga kostnader för nyinspel- ningar, koncentrationen till ett mindre antal väl kända artister och en sviktade distribution är de främsta faktorerna.

I syfte att bredda utbudet av värdefulla fonogram har staten sedan mitten av l960-talet anslagit särskilda medel. Det var Svenska Rikskonserter som fick i uppdrag att svara för utgivning på eget bolag, numera under namnet Caprice Records, som främst tog sikte på ny svensk musik med artister som inte är etablerade på skiva. En koppling gjordes mellan utgivningen och Rikskonserters konsertverksamhet. Sedan mitten av l970-talet har verksam- heten bedrivits med inriktning på främst konstmusik men också på jazz och folkmusik. Caprice utgivning har alltsedan den kom till haft ett uttalat syfte att utgöra ett komplement till övriga företags utgivning. Ett motiv för stödet till Caprice har varit önskemål om att kunna klara utgivning av fonogram som kräver stora resurser och som man bedömt inte skulle kunna komma till stånd på annat sätt.

Förutom stödet till Rikskonserters fonogramutgivning disponerar Statens kulturråd sedan år 1982 ett anslag för stöd till fonogramutgivning. Syftet med stödet är att främja ett allsidigt utbud av konstnärligt och kulturpolitiskt värde- fulla fonogram, i första hand svensk musik och/eller med svenska artister inom alla musikgenrer. Besluten om bidrag grundas på en kvalitetsbedöm- ning av en planerad produktion. Stödet uppgår till 7,5 miljoner kronor budgetåret 1994/95.

Det finns två vägar för staten att stödja en breddning av fonogramutbudet. Den roll som Caprice har ligger nära verksamhet som bedrivs inom ett antal kvalitetsinriktade, mindre fonogrambolag som kan söka stöd hos Kulturrådet. Stödens betydelse för utgivningen och för att olika bolag ska kunna produ- cera och ge ut fonogram har analyserats av Statens kulturråd.3 En av slutsat- serna är att utan dessa medel skulle utbudet vara väsentligt smalare.

Den senaste förändringen av fonogramstödet som beslutades våren 1994 har inneburit att medel överförts från Rikskonserters utgivning av Caprice till fonogramstödet. Detta har gjorts möjligt genom att Caprice utgivning avgrän- sats till ny svensk musik och fonogram med i Sverige verksamma men oeta- blerade artister.

Enligt vår mening finns det skäl att sammanföra medlen till ett enda fono- gramstöd som fördelas av Kulturrådet. Den uppdelning av ansvaret mellan

3 Digitala drömmar — med fonogrammen mot 2000-talet. Rapport från Statens kulturråd 19935.

Rikskonserter och Kulturrådet som nu är gjord kan i praktiken vara svår att upprätthålla. Dessutom ser vi det som angeläget att statliga medel används så att det bidrar till att bevara och öka antalet fria producenter inom fonogram— området och till att bredda utgivningen. Dessa båda aspekter menar vi hänger nära samman. De medel som nu anvisas Rikskonserter för att driva Caprice bör i stället i sin helhet kunna användas för stöd till enskilda bolag. Detta ute— sluter inte att Rikskonserter kan fortsätta att driva Caprice. Bolaget får då söka produktionsmedel på samma villkor som övriga bolag.

Stödet till fonogramproduktion bör även kunna användas för insatser i syfte att öka intresset för den stödda produktionen. Olika insatser som avser distribution och marknadsföring bör därmed kunna få stöd. Det är också vik- tigt att stödreglerna utformas på ett sätt som möjliggör utgivning av fonogram inom olika genrer och att hänsyn tas till vissa särskilt kostnadskrävande pro- jekt.

23.2.4. Utrymmet för svensk musik i radio och tv

I kapitel 17 Massmediemas möjligheter har frågan om utrymmet för musik av i Sverige verksamma musiker och upphovsmän i public service-kanalema och i de privata kanalerna diskuterats. Vi har betonat kanalemas kulturpolitiska betydelse och ansvar för att förmedla och skildra det som sker i landet på kulturens område. Detta ansvar omfattar givetvis även musik. Som public service-kanal har Sveriges Radio ett särskilt ansvar för bredd och kvalitet i sitt musikutbud. Vi betonar betydelsen av samarbete mellan bl.a. musikinsti- tutioner och medieföretag för att öka antalet konserter i radio och tv.

Sammanfattning

De statliga insatserna på musikområdet avser i huvudsak stöd till fasta institu- tioner och därigenom till västerländsk konstmusik. För att ta vara på bredden i musiklivet krävs förändringar på flera områden.

I kapitlet betonar vi

— betydelsen av fortsatt stöd till den levande musiken, — betydelsen av fortsatta kommunala satsningar på musikskolor och kulturskolor och på stöd till arrangörsledet, — att stödet till symfoni- och kammarorkestrar bör ses som ett stöd till regional musikverksamhet i vid mening,

— betydelsen av utrymme för svensk musik i public service-kanalema och i de privata kanalerna

I kapitlet föreslår vi

— sektorsmål för musikområdet,

— att landstingen och kommunerna gemensamt utarbetar en regional musikpolitik som underlag för kommunernas, landstingens och statens avvägning om insatseri länen och om samarbete mellan länen,

— att länsmusiken utvecklas till ett samordnande, initierande och stödjande regionalt musikorgan och att det statliga stödet om- vandlas till regionala grundbidrag, — att det generella stödet till länsmusiken minskar till hälften av nuvarande belopp och att en betydande del av de statliga medel som frigörs bör användas till genreprofilering av länsmusiken och till genreprofilerade centra för jazz, folkmusik, körliv och kammarmusik, — att dagens statsbidragssystem till symfoni- och kammarorkestrar och till länsmusiken omvandlas till regionala grundbidrag, — att medlen för Rikskonserter minskar och att medel för utveck- lin gsarbete och för konsertproduktion med inrikmin g på den svenska marknaden förs samman till ett belopp som fördelas av en särskild arbetsgrupp efter ansökan från länsmusiken och andra arrangörer, — att ansvaret för Stockholms Blåsarsymfoniker utgår ur Riks- konserters uppdrag och att fortsatt statligt stöd till Blåsarsym- fonikema förutsätter att landstinget i Stockholms län tar huvud- mannaskapet för orkestern, — att stödet till fonogramproduktion sammanförs till ett enda stöd som fördelas av Kulturrådet. Det särskilda stödet till Riks- konserters Caprice-utgivning upphör därmed.

:i"-

._ WI1LMHM.MIMWMH » MMNMMNMWthrN - W&memwmnt-L ... '=anan _

; rlwmmmpm 'Wm'H—u-u qu'l—-—-———u--u ] . . l & nunnan-wear ' , -. wMuånlMiM-Jldhmm l - Mäkiummerlwim—nu '; - award-mum *. , .— www -mmlirmuuqird : . lil maan-am., .; . .' hämnd . | ni:-ifrå- ;;;fo- . '.-'..|'.|'.'l._. | "";, "...i- ;fh' "in. 13 .

24 Bild och form

Vi lever i ett samhälle där vi ständigt omges av bilder av olika slag. Det är bil- der med olika syften och funktioner och med högst varierande kvaliteter. Bildkonsten kan inte längre enbart definieras som de traditionella uttrycks- formerna skulptur, måleri, teckning, grafik, foto osv. Den tar även gestalt i installationer, perfomance och på video, genom multimedia och s.k. kon- ceptkonst. Det gemensamma är den visuella karaktären. I ett vidare bild- och forrnkonstbegrepp ryms även arkitektur, konsthantverk, hantverk och hem- slöjd dvs. den medvetet formgivna miljön och dess föremål. Arkitektur be- handlar vi i kapitel 25.

24.1. Möjligheter och problem

Utvecklingen på bild- och forrnområdet de senaste 20 åren karaktäriseras av att

— det allmänna inu'esset i form av besök på museer och utställningar, privata inköp av konst och eget utövande har varit stabilt, — tillströmningen till gymnasieskolans estetiska linjer och program och till förberedande konsmärlig utbildning har ökat kraftigt, — antalet bildkonstnärer har ökat, — konst i den offentliga miljön och i bostadsområden har ökat väsentligt, — nya verksamhetsfält har kommit till för konstnärlig gestaltning t.ex. ut- formningen av vägar och broar, — antalet konstmuseer och konsthallar har ökat i stora och medelstora kom- muner. En del av dessa drivs i konstföreningsregi, — arrangerande och förmedlande föreningar har vuxit i omfattning och bety—

delse över hela landet. Merparten är organiserade inom Sveriges Konst- föreningars Riksförbund, — gallerier, auktionsfirmor och konsthandel har ökat i antal och bidragit till

en stark kommersialisering av marknaden men också ökat intresse och kunskapsspridning.

Pluralis/n i uttryck och genrer

Bild- och forrnområdet uppvisar en stor bredd när det gäller innehåll, verk- samhetsformer och aktörer. Här finns museer och konsthallar med statligt, kommunalt eller regionalt huvudmannaskap. Det finns en stark föreningsdri- ven verksamhet, främst genom nära 2 000 konstföreningar på arbetsplat- 413

serna, genom Folkrörelsernas konstfrämjande och genom studieförbunden. Enskilda konstnärer, konstgrupper och konsthantverkskooperativ svarar för utställningar och förmedling av konst. Gallerier, mässor och auktionsfirmor, konsthandlar och rambodar driver sin verksamhet. Konsthantverk säljs i allt ifrån varuhus till turistbyråer. Media som tv och radio, dagstidningar och facktidskrifter följer genom nyhetsbevakning och egna presentationer konst-, design- och utställningsliv samtidigt som televisionens bildspråk och tidning- ars och tidskrifters användning av bild är dominerande inslag i många män- niskors bildvärld. Allt detta ger mångfald och bredd när det gäller uttrycks- former, konstriktningar och ett utbud" av mycket skiftande kvalitet.

Konst och kvalitet

Den moderna konstbilden har utvecklat sig mot en hög grad av mångtydighet och öppenhet Betraktaren blir alltmer en medskapare, vilket ställer stora krav på åskådaren. Upplevelsetolkning och kvalitetsvärdering är något ständigt närvarande inom bildkonstområdet. Det rör själva definitionen av konst. Det förs en ständig diskussion om gränserna för konstbegreppet och vad som är bra och vad som är dåligt. Det finns stor spännvidd i värderingarna.

De seriösa aktörerna, museema, konsthallarna, konstföreningarna och folkrörelseorganisationema har nästan alltid i sina stadgar målsättningar att främja kvalitet.

Stat, landsting och kommuner är stora köpare av konst och utgör därför i hög grad en av "marknadskraftema". Det innebär ett stort konstpolitiskt an- svar. De offentliga inköpen bör självfallet bidra till att upprätthålla en hög kvalitet. Det gäller allt, från monumentalskulpturer till turistsouvenirer.

Samtalet om konst, antingen det sker mellan enskilda personer eller i form av utställningsanvisningar, som artiklar eller recensioner eller på annat sätt, kan verka både stimulerande och avskräckande beroende på mellan vilka det förs och hur det förs. Konstnärer, konsthantverkare, konstvetare, folkbilda- re, journalister och andra med förmåga att föra det "goda” konstsamtalet är ovärderliga när det gäller att väcka och vidga intresset för bild och form.

När vi använder begreppet bildkonst i allmänhet kan det vara på sin plats att göra vissa distinktioner. Vi har redan markerat bild- och forrnbegreppets spännvidd när det gäller uttrycksformer och konstriktningar. Vi har också be- rört skillnaderna i kvalitetshänseende. Vi behöver emellertid också göra en skillnad mellan den konst som av olika skäl kommit att införlivas med det bildkonstärliga arvet — vårt bildminne — och den bildkonst som skapas idag. Denna uppdelning har inget med kvalitet att göra. Mellan det konstnärliga ar- vet och det som nu skapas finns oftast ett positivt och dynamiskt samspel. Men distinktionen mellan bildminne och nutidskonst har betydelse för de kulturpolitiska insatserna inom området.

Koncentration till storstäderna

Två tredjedelar av de yrkesverksamma bildkonstnärema och konsthantver- kama i Sverige bor i de tre storstadsområdena. Goda utställningsmöjligheter och en kvalificerad konstpublik liksom utbildnings- och fortbildningsmöjlig- heter är viktiga förklaringar till detta.

Bildkonsten är den konstart som berörts minst av kulturlivets regionalise- ring. Landstingen har inte tagit samma ansvar för bildkonsten som för t.ex. musik och teater. Länsmuseerna speglar ofta utförligt äldre hantverk och hantverkstraditioner inklusive det vi i dag kallar konsthantverk. Däremot samlar och visar de i mycket olika grad modernt konsthantverk och annan formgivning. Deras samlingar och verksamhet i fråga om måleri, skulptur, grafik m.m. är också skiftande. I praktiken utgörs dock huvudparten av de tillfälliga utställningarna i länsmuseema av konstutställningar. Ett fåtal läns- museer bedriver också ett konstpedagogiskt arbete inte bara i det egna museet utan även på andra håll inom sin region. I några län ligger ansvaret på ett sär- skilt konstmuseum som då får del av statsbidraget till regional museiverk- samhet. Den möjligheten har dock inte utnyttjats i många län.

I kommunerna har det på 20 år kommit till ett antal konsthallar, som an- tingen drivs i egen regi eller i föreningsregi, och några konstmuseer.

Utanför de större städerna är det dock fortfarande om om offentliga lokaler där det går att se utStällningar, möta konstnärer i arbete eller ta del av vis- ningar och annan konstbildande verksamhet. En kommunal konsthall eller ett museum skulle kunna ses som lika självklar som ett folkbibliotek. Ändå har bara en knapp tredjedel av kommunerna en egen konsthall eller ett konstmu- seum med fackutbildad personal. Det är bland de små och medelstora kom- munerna som btistema på utställningar och utställningsmöjligheter finns. Den stimulans som privata eller konstnärsägda gallerier kan innebära för konstnä— rer och publik genom ett omväxlande utställningsprogram förekommer nästan bara i de större städema.

Internationellt utbyte

Konstlivet och konsthandeln har blivit alltmer intemationaliserad. Ofta saknar dock svenska konsmärer och konsthantverkare de ekonomiska resurserna för att både med verk och personligt deltagande finnas med i olika internationella arrangemang såsom större samlingsutställningar, seminarier, workshops osv. De statliga resebidragen och projektmedlen för dessa ändamål är relativt små I den värdering av svensk kulturpolitik som genomfördes i Europarådets regi 1989 hävdades att Sverige i vissa avseenden kanske lägger för stor vikt vid att skydda sina egna konstnärer. Man menade att Sverige när det gäller bildkonst uppvisar vissa typiska drag för "en stängd konstnärlig marknad”. Stödet till offentlig konst är förbehållet svenska konstnärer och fungerar

egentligen aldrig så att det utmanar eller utvecklar allmänhetens smak. Av konsmärliga skäl kan det finnas behov av att kanalisera en del av stödet till mötet med internationell konst. Av samtida internationellt måleri syns ytterst lite utanför storstäderna. De flesta svenska konstnärer och konsthantverkare har begränsade internationella yrkeskontakter. Kommersiella gallerier är på frammarsch, men bara ett fåtal visar internationell konst. Europaråds- examinatörema menade att risken är att Sveriges konsmärliga insatser inte kommer att härdas eller finna sin profil, om de inte konfronteras med konstnärliga strömningar från utlandet och det bästa från Sverige jämförs med det bästa från hela världen.

Insatserna för att föra ut svensk bildkonst har hittills bl.a. omfattat svenskt utställningsdeltagande vid biennalema i Venedig och Sao Paolo genom den statliga nämnden för svenska konstutställningar i utlandet, NUNSKU. Under senare år har Riksutställningar ökat sina insatser för att visa svensk konst ut- omlands.

F otograji

Fotografier — från farniljealbum till reklampelare, från konstgalleri till dags- press — genomsyrar vår vardag och är viktiga komponenter i konsumtions- och mediasamhället Näst det talade och skrivna språket är fotografin det mest spridda och inflytelserika mediet för mänsklig kommunikation.

Ett viktigt medium för det konstnärliga fotografiet är boken. Bildboken har dock stora problem, framför allt genom höga produktionskostnader och där- med höga konsumentpriser.

Utställningen är en viktig form för fotografers möjlighet att kommunicera med sina bilder. Men med begränsade undantag har fotografiska utställningar inget intresse för den kommersiella konstrnarknaden. I dag finns det ytterst få gallerier som ställer ut fotografier. Anledningen är framför allt att så få köper denna typ av bildkonst.

När det gäller bevarande av den fotografiska bilden koncentrerar sig Foto- grafiska museet i Moderna museet på den konstnärliga bilden medan Nor- diska museet tillsammans med länsmuseema ansvar för den kulturhistoriska bilden. Den stora mängd dokumentärt, kulturhistoriskt fotografi, som linns i museernas samlingar orsakar sedan många år betydande problem. Dessa gäl- ler framför allt beständighetsfrågoma samt registreringen, som är mycket tidsödande. Båda dessa arbetsområden är dessutom kompetenskrävande och kostsamma. Detta har medfört att museerna haft svårt att bevaka att stora samlingar av massmediala fotografier, som press- och reklambilder m.m., inte går till spillo vid företagsnedläggningar eller vid gallringar. Omfattande bildsamlingar från efterkrigstiden finns inte i offentlig ägo, utan på de stora bildbyråema, i tidningarnas arkiv, inom olika företag och hos enskilda foto-

grafer. Bildbyråema Pressens Bild och IMS bildbyrå har t.ex. ca 14 miljoner respektive 13 miljoner fotografier i sina arkiv.

Museemas viktiga uppgift att genomföra en noga planerad samtidsdoku- mentation förutsätter att dessa arbetar strategiskt med att samla in och bevara vår tids dokumentära fotografier.

Sedan snart två år fmns ett Fotosekretariat vid Nordiska museet. Sekreta- riatets uppgift är att utgöra ett centralt forum för erfarenhetsutbyte och råd- givning för museer och andra fotosarnlande institutioner, fotografernas orga- nisationer och enskilda. Verksamheten innefattar allt från insamling och vård till att initiera fotografiska projekt och att göra kulturhistoriskt fotografi till- gängligt. Fotosekretariatet leds av ett Fotoråd i vilket ingår representanter för museer, bibliotek, arkiv och Svenska Fotografernas Förbund. Sekretariatet utarbetar för närvarande en landsomfattande bevarandeplan för fotografi. I denna berörs även de samlingar som finns i pressarkiv och bildbyråer m.fl.

Formgivning och industridesign

Svensk formgivning och industridesign hade en storhetstid på 1950- och 1960-talen. Det finns en kvardröjande föreställning att vi fortfarande kan leva ”på minnet av fornstora dar", men dessvärre var det länge sedan Sverige blev passerat på det här området såväl av de nordiska länderna som av en rad andra länder inom och utom Europa. I dessa länder görs medvetna och kraft- fulla satsningar på olika plan för att främja den inhemska formgivningen och industridesignen. Det har givit resultat i form av framgångsrik utveckling av produkter som är försäljningsframgångar både på den inhemska marknaden och på export och det har skapat good-le för de aktuella länderna.

I Sverige har enstaka punktinsatser förekömmit, men de har haft relativt kort varaktighet och i de flesta fall inte lett till bestående resultat. Orsakerna till det låga intresset att satsa på formgivning och industridesign i Sverige är flera. Förhållandet beror delvis på bristande förståelse från myndigheter och näringsliv för den betydelse utvecklingen av området kan ha men också på den splittring som funnits — och fortfarande finns — bland yrkesutövare och intresseorganisationer. Denna splittring gäller framför allt industridesign och har gällt frågan om ämnet i första hand vilar på teknisk grund eller om dess särart består av den gestaltning som indusuidesignem kan tillföra en produkt. Det har haft till följd att området i viss mån bollats mellan olika departement, vilket i sin tur medfört att ansvaret för eventuella satsningar har kommit att hamna mellan stolarna

Hemslöjd

Hemslöjd är en del av vårt folkliga kulturarv och därmed en del av vår kulturella identitet. Hemslöjd var en naturlig del av det dagliga livet före in- dustrialismen, då de flesta bruksföremålen tillverkades i hemmen.

Hemslöjd är också folkkonst ofta med ortstypiska drag. Både vardagens funktionella bruksföremål och de mer dekorerade och unika föremålen visar på ett samband mellan material, teknik och funktion.

Hemslöjd är en produktionsforrn. Om en slöjdprodukt kan karaktäriseras som hemslöjd bestäms av materialval, hur produkten har framställts, hur till- verkningen har bedrivits och vilka tillverkningstekniker som har använts samt utseende och funktion. Karaktäristiskt för hemslöjden är att den har gamla slöjdtraditioner och kulturtraditioner som grund.

Hemslöjdens kunskap är inte museal. Det är fråga om en överlevnadskun- skap som är aktuellare än någonsin, helt i linje med dagens miljötänkande. Att behärska hela produktionsprocessen från inhämtande av material till den får- diga produkten är kännetecknande för hemslöjden. Den förvaltar en djup kunskap om materialens ursprung och egenskaper samt själva materialhante- ringen.

Svenska Hemslöjdsföreningars Riksförbund (SHR) är riksorganisation för landets hemslöjdsföreningar med uppgift att främja den svenska hemslöj— den och dess utveckling. Till SHR är anslutna ca 20 000 medlemmar. En statlig myndighet, Nämnden för hemslöjdsfrågor, inrättades 1981 med upp- gift att ta initiativ till, planera och organisera insatser för att främja hemslöj- den. Nämnden fördelar projektmedel och samordnar en rådgivande konsu- lentverksamhet, som bedrivs i varje län genom en hemslöjdskonsulent för trä- och metall och en för den textila slöjden. Länshemslöjdskonsulentema finansieras av staten och landstingen. Regionala huvudmän är antingen hem- slöjdsförening eller landsting.

De ofentliga insatserna

Bild- och forrnområdet har många aktörer och intressenter. Detta förhållande, som i sig är en tillgång, innebär emellertid också problem. Konstbildens och bildkonstnäremas liksom det kvalificerade konsthantverkets ställning är för— hållandevis svag på den kommersiella marknaden.

När det gäller de offentliga åtagandena kännetecknas de av en splittring av resurser och en svårighet till överblick när det gäller insatser och effekter. Det saknas starka, samlande aktörer och en effektiv struktur för ansvars- och uppgiftsfördelning och samverkan.

Vi har i kapitel 20 konstaterat att det statliga kulturstödet fördelas högst olika mellan olika konstarter, genrer och verksamhetsformer. Statens stöd till

bild- och forrnområdet uppgår budgetåret 1993/94 till knappt 235 miljoner kronor att jämföras t.ex. med 1 miljard kronor till teater.

De skilda nivåerna på det statliga stödet hänger nära samman med om om- rådena har en stark institutionell struktur eller ej. Verksamheter som bedrivs av institutioner har en lång tradition av offentligt stöd. Områden som saknar institutioner har betydligt mindre offentligt stöd.

På bild- och forrnområdet finns visserligen institutioner men inte ett lika systematiskt uppbyggt institutionsnät som på teater- och musikområdena eller för den kulturhistoriska museiverksamheten. Förutom ansvaret för Statens konstmuseer ger staten bidrag till länsmuseema och några få kulturinstitu- tioner därutöver. Övriga konstmuseer drivs med några få undantag utan stat- ligt stöd. Detsamma gäller landets konsthallar.

Det statliga stödet till bild- och forrnområdet är huvudsakligen inriktat mot produktionsledet. Genom Konstnärsnämnden och Kulturrådet stödjer staten enskilda konsmärer och organisationer med ersättningar och bidrag. Staten är vidare, genom Statens konstråd, tillsammans med landsting och kommuner stora beställare och köpare av konst såväl s.k. staffli- eller löskonst som mo- numental konst med fast knytning till olika byggnader och offentliga miljöer.

Att landstingen inte gjort lika stora insatser på bild- och forrnområdet som när det gäller teater och musik kan bero på att behovet av insatser inte varit lika iögonenfallande eller inte tydliggjorts på samma sätt. Det är möjligt att det kan ha en viss betydelse vem som framför kraven på stöd till de olika konst- forrnema. För teatern och musiken har det både varit utövarna och publiken genom sina organisationer — och staten genom sitt bidragssystem — som varit aktiva, medan bildkonstnärena själva i hög grad fått driva kraven på insatser för sin konstform. Staten har inte drivit på som när det gäller teater och mu- sik. De allmänna bidragsvillkoren för länsmuseema har t.ex. inte innehållit några egentliga krav när det gäller verksamhet på området bild och form. Stö- det för utställningar av nutidskonst har varit minimalt och inte riktat sig till kommunalt och landstingskommunalt drivna institutioner.

I den kommunala kulturverksamheten har bildkonsten ekonomiskt sett en mycket liten plats. Anslagen till museer och utställningar utgör i medeltal 6 % av kommunernas totala kulturanslag. Då inbegrips alla slags museer och ut- ställningar, vilket innebär att anslagen till ren konstverksamhet är betydligt mindre, exakt hur mycket går inte att avgöra då detta inte särredovisas.

24.2. Den framtida bild- och forrnpolitiken

Människors möte med konsten

Platsen och sammanhanget spelar en väsentlig roll för människors möte med bildkonst. Det finns naturligtvis behov av funktionella, bevakade utställnings- lokaler med yrkeskunnig personal. Men hos många människor finns ett mot- stånd mot att besöka museer, konsthallar och gallerier. Det som en del uppfat- tar som det speciella och lockande med utställningslokaler och utställnings- forrner — en rofylld plats för individuella upplevelser — ses av andra som av- visande och alltför exklusivt. Att undvika detta hinder genom att visa konst på bibliotek, i väntsalar och samlingslokaler, i lunchserveringar eller på andra platser är betydelsefullt för att fler människor ska få tillfälle att möta bild- konst.

Motiv för offentliga åtaganden på bild- och forrnområdet

I betänkandets inledande kapitel och i närmast föregående avsnitt har vi angett kulturpolitiska motiv för de offentliga insatserna på bild- och fonnområdet. Vi har noterat att den kvalificerade bildkonsten har en relativt svag ställning på den kommersiella marknaden, att bildkonsten i jämförelse med andra konstarter har få institutioner för förmedling av konstnärliga upplevelser och en förhållandevis outvecklad regional struktur.

I avsnitt 5.2 Motiv för offentligt kulturstöd har vi prövat att analysera mo— tiven utifrån ekonomisk teori. Om man tillämpar den och använder den terrni- nologin på bild- och forrnområdet motiveras stödet, liksom på flera andra konstområden, framför allt av ”Kollektiva nyttigheter”, ”Lång tidshorisont” och "Fördelningspolitik".

Den offentliga konsten är en kollektiv nyttighet. Man kan inte utestänga någon från konsumtion och ytterligare konsumtion kostar inte heller något. En del av utställningsverksamheten är av samma slag. I andra fall sker ut- ställningarna mot entréavgift, men ytterligare publik leder vanligen inte till yt- terligare kostnader. Museer, konsthallar och annan utställningsverksamhet har också ett existens- och optionsvärde. För många människor är det positivt att institutionerna och utbudet finns även om man sällan eller kanske aldrig går dit. Det förlänar orten en kulturell dimension och utbudet finns där att tillgå om och när man skulle vilja ta del av det. Att värna om konstartens fort- bestånd i dess bredd och mångsidighet och att ge den utvecklingsmöjligheter, t.ex. att ge resurser för experiment och nyskapande som inte ger omedelbara resultat, handlar om att kunna anlägga ett långt tidsperspektiv. Det gäller också bevarandet av det konsmärliga arvet. Stödet till institutioner landet runt och till Riksutställningars verksamhet är ett utslag av fördelningspolitiska överväganden, fördelningspolitik med geografiska förtecken.

Behovet av en nationell politik för bild och form

Utan att bildkonst och formgivning av god kvalitet verkligen är synlig i sam- hället uppstår inga möjligheter till konstupplevelser och inte heller skapas nå- gon efterfrågan på god bildkonst. Därför behöver vi en nationell politik för bild och form i linje med vad vi föresldrför teater-, musik- och museiområ- dena. Utgångspunkten bör vara att de offentliga medlen till bild och form ska bidra till ökad mångfald, kvalitet och konstnärlig förnyelse. Det statliga stödet bör fördelas så att det på ett balanserat sätt stimulerar både professionell pro- duktion, förmedlingen av konstupplevelser och människors eget skapande. Staten bör stå för en helhetssyn och bidra till att skapa fungerande system och nätverk som syftar till ökad samverkan mellan områdets aktörer.

Mål för bild— och formpolitiken

Som sektorsmål för bild- och forrnområdet föreslår vi följande:

Bild- och formpolitiken ska

ge fler människor tillgång till bild- och formkonst och möjligheter till eget skapande, stimulera tillkomsten av verk av god kvalitet, stimulera förnyelse genom utvecklingsarbete och interna- tionellt utbyte, stimulera konstbildning och förmedling av bild- och formkonst, verka för att offentliga miljöer ges en utforrnnin g som arkitek- toniskt och konstnärligt är av hög kvalitet samt att de berikas med god bild- och formkonst.

24.2.1. Konst i offentlig miljö

En tanke med förankring långt bakåt i svensk kulturpolitik, som också mani- festerades i 1974 års kulturpolitik, är att konst ska finnas i människors var- dagsmiljö: i bostadsområden, på arbetsplatser, i fritidsrrriljöer.

Detta har i viss mån blivit verklighet. Bildkonst finns nu i mycket större omfattning just i vardagslivet än tidigare. Konsten finns i simhallen, på sjuk- huset, i trappuppgången till min bostad, i skolan där jag studerar eller kom- mer på föräldramöte osv.

Statens roll och insatser på detta område har nyligen setts över och redovi- sats i betänkandet "Konst i offentlig miljö".1 Utredaren konstaterar att konst- närlig miljögestaltning innebär mycket mer än att placera ut konstverk på en viss plats. Det är fråga om att se till helheten och att bygga upp en miljö där enskilda konstverk utgör inslag men där det också kan vara helheten som är konstverket. En utgångspunkt måste vara att skapa miljöer med hög konst- närlig kvalitet där platsens särskilda förutsättningar respekteras.

De statliga insatserna bör enligt utredaren i första hand rikta sig till miljöer som staten har ett direkt ansvar för. Staten bör emellertid också ta ett mer allmänt ansvar för att konstnärliga insatser kommer offentliga miljöer till del och genom information och rådgivning stimulera till att engagera konstnärer i miljögestaltning.

Utredaren föreslår en förändrad och tydligare ansvarsfördelning för de statliga insatserna. Statens konstråd föreslås få insatser med fast konst som huvuduppgift. Boverkets bidrag för konstnärliga insatser i bostadsområden föreslås avvecklas och resurserna överföras till Konstrådet och användas till ett nytt bidrag riktat till kommuner, landsting och bostadsföretag för att stimulera till konstnärlig gestaltning av offentliga miljöer.

De miljöer som kan komma i fråga för bidrag ska vara väl tillgängliga för allmänheten, t.ex. torg, parker, gator, trafikanläggningar, bostadsområden och skolgårdar. Det nya bidraget ska också kunna avse insatser av tillfällig karaktär i offentlig miljö. Konstrådet ska kunna ta egna initiativ till projekt som kan tjäna som goda exempel på miljögestaltning och genomföra sådana i samarbete med exempelvis kommuner.

Ansvaret för inköp och utplacering av lös konst föreslås bli överflyttat från Konstrådet till Statens konstmuseer. För att garantera insyn, bredd över konsttekniker och geografisk spridning av inköpen bör rådgivande referens- nätverk upprättas. I dessa nätverk kan ingå konstnärer, konstvetare och konstskribenter från olika delar av landet. Deras uppgift ska vara att föreslå konstverk för inköp och att fästa uppmärksamheten på intressanta konsmärs- skap. Inköp bör redovisas vid utställningar på Statens konstmuseer och er- bjudas som vandringsutställningar till bl.a. regionala museer. De inköpta ver- ken blir på så sätt mer tillgängliga än nu innan de placeras ut

Depositioner av konstverk ska enligt förslaget ske dels som utplaceringar till statliga arbetsplatser, dels som deposition av kollektioner till regionala museer. Statens konstmuseer ska samarbeta med regionala museer vid utpla- cering av konsten. En del i denna utveckling kan vara att museerna ute i landet, i samverkan med Statens konstmuseer, handhar depositioner till statliga arbetsplatser i respektive region genom att vidaredeponera verk som Statens konstmuseer placerat hos dem.

1 SOU 1995:18: Konst i ofenrlig miljö. Betänkande av Utredningen om konst i offentlig miljö.

Förslagen innebär en tydligare ansvarsfördelning och en jämnare fördel- ning av resurser för konstinköp myndigheterna emellan. Konstrådets uppgift blir att mer koncentrerat än hittills utveckla formerna och metoderna för konstnärlig miljögestalming i samverkan med arkitekter och samhällsplanera- re. En viktig uppgift är också att främja insatser inom nya tillämpningsområ- den. I detta ligger att medverka i de insatser på arkitekturområdet som vi fö- reslår i nästa kapitel. För Statens konstmuseer innebär förslagen ett mer sam- lat ansvar för förnyelse och utnyttjande av de konstverk som ägs av staten. Det föreslagna inköps- och depositionssystemet med dess nära samverkan mellan regional och central nivå ger möjlighet till en ytterligare konkretisering av ansvarsmuseirollen på området

Utredningens förslag är föremål för remissbehandling.

24.2.2. Museer, utställningar och konstbildningsarbete

I vårt museikapitel betonar vi att museernas syfte är minne och bildning. Ge- nom samlingar av bildkonst i original bevarar de vårt kollektiva bildminne.

Stora samlingar av konst finns centralt i Statens konstmuseer och i varie- rande omfattning regionalt i länsmuseer samt i ett antal statsunderstödda spe- cialmuseer. Betydande samlingar och verksamheter inom konstområdet har även kommunala museer, med Göteborgs konstmuseum som det största. Museemas verksamheter är emellertid ojämnt fördelade över landet.

Statens konstmuseer bedriver också depositionsverksarnhet genom att låna ut konst från sina samlingar dels till museer och andra kulturinstitutioner, dels till statliga myndigheter. Ungefär 8 500 konstföremål är deponerade på ca 700 arbetsplatser. Av dessa är mer än 3 000 deponerade utanför Stockholms län.

Länsmuseerna har till uppgift att ge en bild av den regionala kulturhisto- rien. I denna innefattas givetvis konsten. Man kan inte förvänta sig att läns- museet också ska fungera som fullvärdigt konstmuseum eller konsthall inom ramen för sitt huvuduppdrag. I flera län finns vid sidan av länsmuseet en konsthall eller ett konstmuseum som i praktiken fungerat som samlingspunkt för det regionala konstlivet.

Europarådsexaminatörema ansåg 1989 att statsmakterna borde prioritera ytterligare utbyggnad av den regionala strukturen av institutioner på bild- konstområdet. Man menade att det, med några få undantag, finns alltför få konstmuseer utanför Stockholm. De statliga museerna borde fundera på vilka delar av verksamheten som skulle kunna decentraliseras och på olika sätt att göra det nuvarande systemet med att deponera konst mer slagkraftigt Att rätta till denna situation skulle vara ett lämpligt område för ett statligt initiativ, som skulle gå ut på att genom samverkan få till stånd betydande samlingar av mo- dern konst i olika delar av landet. Dessa nya samlingar borde enligt 423

examinatörema vara internationella till sin sammansättning och de borde i största möjliga utsträckning förvärvas och ställas ut vid sidan av det existerande programmet för inköp av offentlig konst.

De senaste fem årens utveckling har delvis inneburit ett Svar på lcritiken. Statens konstmuseer har ökat sitt samarbete med museerna i landet. Tillsam- mans med läns- och konstmuseema har man t.ex. samlat svensk konst från 1900-talet på en CD-ROM som avses bli tillgänglig för en stor publik. Vidare har man utökat sin depositionsverksarnhet till museerna. En betydande mängd konst har t.ex. deponerats i Bildmuseet i Umeå och i det nya Konstmuseet i Skövde, som också har rollen som länskonstrnuseum i Skaraborgs län. Det är steg i rätt riktning. Fler initiativ bör dock tas som syftar till att genom bred samverkan förbättra förutsättningama för konstbildningen i landet.

I två fall har en samverkan forrnaliserats genom avtal mellan Statens konstmuseer å ena sidan och Bildmuseet i Umeå respektive stiftelsen Roo- seum i Malmö å andra sidan. Dessa båda s.k. samverkansmuseer har vid si- dan av sina ordinarie uppgifter särskilda uppdrag att med statligt stöd vidga sin konstbildande verksamhet. I vårt museikapitel utvecklar vi vår syn på de framtida formerna för långsiktig samverkan mellan de centrala museerna och museer ute i landet.

F orm- och designmuseum

En väsentlig förstärkning av möjligheten att kontinuerligt visa god svensk formgivning och design men även exempel från andra delar av världen är angelägen för designområdets utveckling. En museisatsning på nutida konst- hantverk, formgivning och design är således ett stort behov. Statens konst- museer med sina samlingar är en utgångspunkt för en sådan satsning, Röhsska museet i Göteborg en annan. Eventuellt kan Form design center i Malmö utvecklas till ytterligare en del i kedjan, i varje fall som mottagare av utställningar från museerna i Stockholm och Göteborg. Särskilda satsningar som Glasmuseet i Växjö hör också till bilden. En förstärkning av området bör utgå från de museer och utställningsinstitutioner som redan finns. Området har stor bredd och en fördelning av tyngdpunkter i visningar och samlingar bör kunna ske.

Avdelningen för konsthantverk inom Nationalmuseum har ett naturligt an- svar för de äldre samlingarna. En självständig avdelning för Nutida design kan vara ett sätt att vidareutveckla Statens konstmuseers roll. En utvidgning av Röhsska museets uppdrag på designområdet är ett annat sätt.

Röhsska museet bör i övrigt kunna ansvara för konsthantverksområdet, där de av tradition haft stor betydelse, och då även sätta in det nutida konst- hantverket i ett historiskt perspektiv och relatera det till konsthantverk inom andra kulturer tack vare sina omfattande samlingar. En fördelning av tyngd- punkter kan bidra till en önskvärd tydlighet men behöver inte innebära en ab-

solut gränsdragning, vilken knappast ens är möjlig. I Malmö skulle ett ut- vecklat Form design center kunna gå vidare med den konsumentupplysande roll de sedan länge haft och t.ex. ta fram material i form av vandringsutställ- ningar, skrifter, video m.m. för spridning till olika delar av landet och inte minst till skolor på olika nivå. Glasmuseet i Växjö och eventuellt andra kan utveckla vissa specialområden.

För att nätverket av institutioner på konsthantverks-, forrn- och designom- rådet ska fungera bör ett av museernafå ansvar för samordning. Vi föreslår att det bör vara Röhsska museet. Utvecklingen och rollfördelningen bör bli föremål för en särskild studie.

Kommersiell och ideell förmedling av bildkonst

Antalet gallerier har ökat under de senaste decennierna, inte bara i de tre stor- städerna utan även i medelstora och mindre kommuner. Det medför att möj- ligheterna att ta del av konst, även mycket kvalificerad, blivit betydligt större. Galleriexpansionen är ett tecken på att intresset för nutidskonst ökat. Det medför också att konstnärskåren fått större möjligheter att möta en publik. De senaste åren har inneburit en kraftig vitalisering av utställnings- och program- verksamhet i anslutning till experimentell konst, som ofta visats på oväntade platser och i okonventionella lokaler.

Konstlivet i Sverige har två organisationer som fungerar som utställnings- anordnare och ”publikorganisationer”, Sveriges Konstföreningars Riksför- bund (SKR) och Folkrörelsemas Konstfrämjande, som är unika i intematio- nell jämförelse. De täcker in olika delar av samhället och når delvis olika grupper genom sina sätt att organisera sig.

Konstföreningarna ordnar årligen över 7 000 utställningar varav 6 000 på arbetsplatser. En speciell roll har de lokala eller regionala konstföreningarna som med bidrag från kommun och landsting svarar för konstutställningsverk- samhet i en konsthall eller ett museum.

Konstfrämjandet har efter det tidigare riksförbundets nedläggning 1992 reorganiserats som Folkrörelsernas Konstfrämjande och bedriver nu åter centralt och genom sina distriktsföreningar en bred verksamhet över hela lan- det. SKR och Folkrörelsemas Konstfrämjande samverkar sedan ett par år och kan i det konstbildande arbetet komplettera varandra i en rad avseenden.

Också studieförbunden samverkar i många fall med Folkrörelsernas Konstfrämjande och med konstföreningar. Men de bedriver framför allt ett eget konstbildningsarbete och organiserar inte minst en omfattande skapande verksamhet i olika konstnärliga tekniker.

Utställningsersättning

Frågan om utställningsersättning har på olika sätt varit aktuell under de senas- te 20 åren. Staten har klart markerat sitt ställningstagande, som innebär att krav på ersättning ska riktas till den som anordnar utställningen. För sin egen del har staten tagit konsekvenserna av detta synsätt genom att ingå ett ramav- tal med konsmärsorganisationema om ersättning vid utställningar som anord- nas av statliga organ. Ett fyrtiotal kommuner betalar också ersättning med va- rierande belopp.

Genom bidrag från staten har det varit möjligt för SKR att i tre av sina distrikt sedan 1991 betala ersättning till utställande konstnärer i föreningsregi. Denna möjlighet hade även Konstfrämjandet före riksförbundets nedlägg- ning. Vid beslutet 1991 avvisades tanken på en statligt finansierad fond för utställningsersättning, men genom ökade bidrag till bägge organisationerna fick de ekonomiska förutsätmingar att betala ersättning. Ansvaret ligger emellertid på organisationerna själva. Vi anser att denna princip är den riktiga och föreslår att bidragen till SKR och Folkrörelsernas Konstfrämjande ökas väsentligt bl.a. för utställningsersätming.

24.2.3. Fotografi

I flera europeiska länder har fotografi under senare år fått en mer framträdan- de roll inom respektive lands kulturliv. En viktig orsak torde vara satsningen på en kvalificerad utbildning. I Finland har regionala fotografiska centra byggts upp sedan slutet av 1980-talet. I Frankrike har fotografi på kort tid nått ut till en helt ny och större publik, också regionalt. Satsningen på små och billiga fotografiböcket har varit en stor framgång med stora upplagor och stor spridning även utanför Frankrike. Centre National de la Photographie fungerar som en sambandscentral mellan fotografer, institutioner (museer, utställare, universitet, förlag m.m.) och festivaler. Med en mycket liten fast stab har man lyckats med att bredda intresset för fotografi många gånger om.

Under senare år har betydande initiativ tagits för att förbättra fotokonstens förutsätmingar. En väl fungerande högskoleutbildning för fotografi är sedan snart tio år knuten till Göteborgs universitet, som också svarar för utbildning av fotokonservatorer.

Det behövs utrymme för fotografer att föra en dialog med människor utan att vara beroende av försäljningsresultat, där åtgärder för att stimulera bildintresset också syftar till att inspirera det egna konsmärliga skapandet. Utställningsmöjlighetema behöver förbättras. Men det ärinte tillräckligt att inrikta sig på produktion och utställningslokal. Utställningar behöver också distribueras och ingå i program. Riksutställningar bör i detta sammanhang ha

möjlighet att tillsammans med Fotograficentrum och andra intressenter spela en betydelsefull roll.

Vi har betonat att bildboken är ett viktigt medium för det konsmärliga fo- tot. I syfte att främja utgivning av foto- och bildböcker finns en särskild stöd- ordning på Statens kulturråd. Till rådet är knuten en arbetsgrupp med bred kompetens när det gäller att bedöma konst, foto och bild.

Ny teknik bör ge möjlighet att förbättra förutsättningama för utgivningen av bildböcker och insatser behöver göras för att bygga upp bok- och tid- ningsverkstäder runt om i landet för att kunna hantera bild. Den nya Desk Top-tekniken som vi nu ser växa fram kommer att medföra att bildböcker kan göras betydligt billigare. Detta kan leda fram till att vi får bildböckeri många varianter, allt från små exklusiva upplagor till enklare produktioner med ett lägre pris som är avsedda för en större spridning.

Samma teknik och utrustning som används för att producera böcker kan också utnyttjas för att bearbeta och skapa datorbilder och multimedieproduk- ter. Datorn kommer att ha en oerhört stor inverkan på hur framför allt foto- grafisk bild används och upplevs framöver. Det är av stor vikt att bildkonst- närer får tillgång till detta arbetsredskap. I dag är investeringskostnadema för höga för att det ska vara möjligt för den enskilde konstnären eller fotografen att köpa denna typ av utrustning.

Vi har i kapitel 10 föreslagit ett lcraftfullt stöd till multimedieverkstäder med möjligheter till massmedieinriktat arbete med ljud, bild och text. Verk- städerna bör kunna utgöra en resurs både för amatörer och professionella.

24.2.4. Formgivning och industridesign

För att i verklig mening främja svensk formgivning och design måste sats- ningar genomföras på flera olika plan och avse utbildning, utveckling, pre- sentation, marknadsföring och internationella kontakter och internationell lan- sering. Det helt avgörande är att tydligt markera områdets betydelse för både kultur och näringsliv och stärka viljan att få till stånd långsiktiga insatser.

För att utvecklingen ska få fart och en målmedveten imiktning behövs en sammanhållande instans, förslagsvis ett designrdd, liknande det som inrättats i de övriga nordiska länderna. Utgångspunkter för ett sådant bör vara att det ska verka för att främja svensk formgivning och design såväl nationellt som internationellt. Rådet bör initiera framåtsyftande projekt och förmedla erfa- renheter t.ex. om insatser som lett till framgångsrik tillverkning. Rådet bör fånga upp idéer och bidra ekonomiskt till att de kan genomföras. Rådet ska utveckla ett intemationth kontaktnät och ta initiativ till att genomföra utställ- ningar i Sverige och utomlands sarnt kontinuerligt publicera skrifter om svensk formgivning och design. Rådet bör hålla kontakt med producerande företag för att informera om verksamheten och om betydelsen av god form- 427

givning och design men även för att samarbeta lcring t.ex. utställningar och annan utåtriktad verksamhet. Samråd och samverkan bör ske med bl.a. ak- tuella museer, högre utbildning, Konstnärsnämnden och Riksutställningar.

Statens designråd bör bestå av en styrelse med företrädare för utövare, högre utbildning och näringsliv och ha ett verkställande kansli samt ekono- miska resurser för aktiva insatser. Sakkunskap ska finnas rörande områdets olika delar. Den erfarenhet som finns inom föreningen Svensk Form bör tas till vara och kan utgöra stommen i ett framtida designråd. Även Stiftelsen svensk industridesign kan eventuth knytas till verksamheten.

Designrådet bör för att nå ut i landet och fånga upp regionala initiativ ha en nära samverkan med lämpliga regionala organ. Vi utvecklar senare vår syn på behovet av och formen för sådana organ för bild- och forrnområdet i sin hel- het. Dessa regionala organ ska kunna ta initiativ, stimulera och inspirera och samarbeta med kommuner och landsting i länet. Med bidrag från Statens de- signråd kan verkstäder för utveckling av olika materialområden stödjas. Ut- vecklingsverkstädema skulle kunna ta fram prototyper för tillverkning på mindre och medelstor industri som inte har egna utvecklingsresurser för detta. Ett exempel är keramiskt centrum i Gustavsberg. Verkstad för trä kan utvecklas i Skellefteå, ullcentrum på Gotland och lin i Hälsingland. Även förslag om insatser med konstnärlig gestaltning kan fångas upp. Bidrag för sådana regionala satsningar kan sökas bl.a. från Framtidens kultur och Sta- tens konsuåd (om förslaget från utredningen ”Konst i offentlig miljö" bi- falls). Samverkansformer mellan Statens designråd och de regionala organen måste studeras närmare.

24.2.5. Hemslöjd

Hemslöjdens uppgift i dag är att bevara och förvalta ett kulturarv, som ger oss en kulturell identitet, att förmedla en kunskapstradition, som upprätthåller handaskickligheten och att förnya och utveckla slöjden på traditionens grund för att skapa funktionella slöjdprodukter i dagens samhälle.

Hemslöjden har ett stort kunskapsarv att förvalta och vidareförmedla men också att utveckla. Detta kan ske genom samarbete mellan hemslöjdskonsu- lenter, slöjdare, formgivare och forskare och i samverkan med andra utbild- ningar som Konstfackskolan och Högskolan för design och konsthantverk. Genom att hemslöjdsverksamheten utvecklar kulturella traditioner och formas efter lokala förhållanden är hemslöjden en inspirationskälla för annan skapan- de och konstnärlig verksamhet samt för industriell formgivning och mön- ' sterutveckling.

Hemslöjden har genom sin lokala förankring bevarat en mångsidighet och ursprunglighet som blir alltmer åtråvärd för att Sverige designmässigt ska kunna hävda sig i europeiska och internationella sammanhang. Allt oftare av—

speglas hur konstnärer och formgivare inspireras av den svenska allrnogekul- turen, dess symboler och formspråk. Här kan hemslöjden utveckla ett än mer fruktbart samarbete genom sin unika kunskap om traditionen, materialen och teknikerna. Den traditionella folkkonsten ville försköna människans vardag och i detta sammanhang spelar hemslöjden av i dag en viktig roll genom att skapa de goda förebilderna och forma nya vaclcra bruksföremål som förgyller vardagen. Slöjd är också en upplevelse i färg, form och estetik.

2 4 . 2 . 6 Internationellt utbyte

Den Internationella kulturutredningen hari sitt betänkande betonat att det är av största vikt att statsmakterna till fullo fastslår betydelsen av ett internationellt kulturutbyte och att kulturmyndigheterna tillförs ökade medel för detta ända- mål.2 Vi delar denna uppfattning. '

Svensk konst kommer inte att ha sin givna plats internationellt så länge vi inte själva är med och deltar i att skapa den internationella konstscenen. Ett beprövat sätt att knyta kontakter är att till Sverige bjuda in utländska utställ- ningskommissarier, s.k. curators, som på plats orienterar sig och sedan kan göra väl genomtänkta utställningar som analyserar svensk konst och försöker relatera den till den internationella konsten. Naturligtvis bör man även bjuda in konstnärer utifrån. Detta skapar en naturlig och långvarig kontakt och ger samtidigt en möjlighet till kritisk analys utifrån. Ett viktigt inslag bör vara att på ett mycket tidigt stadium bjuda hit unga konsmärer, ge dem arbetsmöjlig- heter och på det sättet både bidra till och vara delaktiga i den internationella konstnärliga utvecklingen. Det måste också bli en intressant möjlighet för etablerade utländska konsmärer att i perioder vistas och arbeta i svensk miljö.

Internationellt utbyte handlar inte bara om att föra ut svensk konst geogra- fiskt utan även att föra vår konstdiskussion så att denna blir en naturlig del av ett internationellt samtal. Därför kan mycket ske i Sverige och det är inte alltid en fråga om "svenskt representerande" utan framför allt vara ett "svenskt age- rande".

Rejäla satsningar bör genomföras och kan då ses som exportfrämjande in- satser på samma sätt som när staten stödjer svenskt näringsliv.

Med enstaka undantag saknar Sverige gästateljéer och administrativ ram för att göra sådana besök möjliga. I dag fungerar bildkonstnärligt kulturutbyte huvudsakligen i samband med att utländska konstnärer engageras som gästlä- rare vid de konstnärliga högskolorna. Satsningar på internationella gästatel- jéer kan kopplas samman med bilaterala avtal med andra länder och svenska

2 SOU 1994:35: Vår andes stämma — och andras. Betänkande av Internatio- nella kultumtredningen.

konstnärer kan därigenom i sin tur få möjligheter till arbetsperioder i andra kulturkretsar.

Internationella gästateljéer bör även ingå som en del i en regional bild- konstsatsning.

Konstnärsnämnden har genom styrelsen för Bildkonsmärsfonden under de senaste åren ökat sina insatser för att främja det internationella utbytet av bild- konst och bildkonstnärer, dels genom olika former av stipendier för ateljévis- telser utomlands och bidrag till utställningar utanför Sverige, dels genom in- rättandet av det s.k. AIRIS-programmet (Artist in Residence in Sweden), som ger stöd till utländska konstnärers vistelse i Sverige. Stöd utgår också till ett europeiskt utbytesprogram för unga konsmärer där Göteborg är den sven- ska värdorten.

Under det senaste året har Bildkonsmärsfonden bedrivit ett planeringsarbe- te med syfte att finna de praktiska formema för ett intemationellt ateljécentrum i Stockholm, vilket skulle göra det möjligt att driva ömsesidigt utbyte med några av de ateljécentra som står öppna för svenskar. Tanken är att ateljéema i Stockholm även ska ha utrymme för några svenska konstnärer från landet i övrigt. Ateljécentrum ska inte bara tillhandahålla arbetsutrymme utan också bedriva programverksamhet med utställningar, föreläsningar och seminarier för att bli den samlingsplats och den inspirationskälla som ateljéutbytet ytterst syftar till.

Bildkonsmärsfonden menar att det vore rimligt att samordna det internatio- nella ateljécentrets verksamhet med övrigt internationellt utbyte inom bild- konstområdet. Verksamheten bör syfta till att skapa ett nätverk av kontakter för information om svensk konst, design och konsthantverk som också leder till genomförande av svenska utställningar utomlands. Organisatoriskt bör verksamheterna enligt Bildkonsmärsfondens mening underställas Konstnärs— nämnden, men ha en egen verkställande ledning. Urvalet av svenska utställningar bör ske efter förslag från eller uppdrag till museer och konsthallar som redan har produktionskapacitet inom området. På detta sätt skapas också kontaktytor mellan institutioner i Sverige och utomlands som kan vara viktiga i den öppnare konstsituation som växer fram inom EU. Samma arbetssätt, som innebär ett visst tävlingsmoment, kan tillämpas när det gäller svenskt deltagande i de större biennalema. De extra kostnadema för verksamheten finansieras genom Bildkonsmärsfondens internationella medel, som redan utnyttjats för detta ändamål.

Vi anser att förslaget är väl ägnat att vitalisera det internationella utbytet på bildkonstområdet och innehåller sådana samordningsvinster och möjligheter till regional förankring att det bör utvecklas vidare. Ett genomförande aktuali- - serar ställningen för det organ som hittills haft uppgiften att svara för utställ- ningar av nutida svensk konst i utlandet, NUNSKU. Det är vår allmänna uppfattning att för att en statlig verksamhet ska bedrivas i form av en separat myndighet bör den ha en omfattning som är väsentligt mycket större än vad

det är fråga om i detta fall. Den funktion som NUNSKU svarar för bör in- ordnas i något annat statligt organ. Ett alternativ är då Statens konstmuseer. Ett annat alternativ är att urvalet görs av Konstnärsnämnden, ett organ som inte själv är utställningsproducerande. Vi förordar det senare alternativet.

Vi föreslår att:

— Konstnärsnämnden får i uppdrag att ansvara för utställningar av nutida svensk konst i utlandet och tillförs ökade resurser för förmedling av svensk bildkonst och svenska konstnärer till utlandet och för att ta emot utländska konstnärer och utställningar i Sverige,

— NUNSKU avvecklas,

24.2.7. Bildkonst i hela landet Kommunerna och konsten

Kommunala konsthallar med regelbunden utställningsverksamhet finns i ca fyrtio kommuner, främst de större. Ungefär lika många har egna konstmu- seer. Det är museer med stor variation både vad gäller verksamhetens om- fattning och inriktning. Konstutställningar förekommer någorlunda regelbun- det ica 75 % av kommunerna. Lokalema kan vara allt från en hörna eller sär- skild utställningssal i biblioteket till stadshusets foajé eller något kulturhus. Det är vanligt att konstutställningama integreras med allmän programverk- samhet eller varvas med andra utställningar och evenemang. Verksamheten bedrivs ofta av eller i nära samverkan med en konstförening. I många fall —- men långt ifrån alltid — får föreningen ett mindre kommunalt anslag. En vanlig samarbetsform är att kommunen står för vissa kostnader som lokalhyra och kanske frakt och annonsering. Konstföreningen arrangerar utställningarna och får behålla provisionen i samband med försäljning.

I drygt 10 % av alla kommuner förekommer arbetsstipendier till konstnärer och något fler subventionerar ateljéer. Som inköpare av konst har kommu- nerna en viktig roll — tillsammans med staten och landstingen. Det går dock inte att på grundval av befintliga uppgifter få fram någon totalsumma. Mer än 90 % av alla kommuner hade någon summa avsatt för inköp av konst enligt 1988 års bokslut. I allmänhet rörde det sig om relativt små belopp -— under 20 % hade anslag som översteg 80 000 kronor. Vanligast är att pengarna an- vänds till inköp av stafflikonst, som köps på utställningar eller i samband med atelje'besök och att den sedan placeras ut på kommunens arbetsplatser.

Konsten i regionerna

Den kulturpolitiska ambitionen att skapa en decentraliserad kulturverksamhet på regional nivå har inte helt infriats inom bildkonstområdet. Vi har tidigare diskuterat orsakerna till detta. Att skapa en regional struktur kräver lösningar anpassade till det enskilda länets förhållanden. Huvudmålet bör vara att länka samman aktörerna i ett hållbart nätverk, samt att tillföra nya resurser för att stärka och utveckla konstlivet.

Delsatsningar inom ramen för en regional konstpolitik kan vara:

— kollektivverkstäder - mål bör vara ett centrum inom varje region, där lö- pande arbete, metodutveckling och vidareutbildning bedrivs, — "länskonstnärer” med uppgift att informera, samordna och utveckla, — regionala samrrranställningar av konstnärsregister, sökarkiv och kataloger av den typ som bl.a. Arbetsförrnedlingen Kultur svarar för, — utvecklad samverkan mellan olika utställningsanordnare, inte minst i fråga om information och publikarbete.

I de län som saknar konstmuseum eller konsthall måste länsmuseet ta ett ökat ansvar för konstlivet i regionen, bl.a. i fråga om den konstpedagogiska uppgiften gentemot skolor, konstföreningar och allmänhet. Inte minst bör länsmuseemas konstkompetens utnyttjas i konstföreningarnas och studieför- bundens ledarutbildning.

För det framsynta museet finns det en intressant position att erövra som motor för det regionala konstlivet. I det breda verksamhetsområde som bild- konsten innebär, betyder det att arbetet med konsten — i likhet med kultumril— jövårdsarbetet — får ske lika mycket utanför som inom museets lokaler. Länsmuseet bör alltså ta initiativ till samarbete med andra regionala och lokala intressenter för att genomföra utställningsprojekt och konstbildningsarbete.

Men det är svårt att se hur ett regionalt konstliv ska kunna blomstra utan en permanent centralpunkt för nutidskonsten. Det är därför av största betydelse att regionen har ett konstmuseum, en konsthall eller åtminstone utställ- ningsmöjligheter som kontinuerligt kan erbjuda konstutställningar av hög kvalitet. Inte minst är konsthallar av betydelse för att göra det möjligt att speg— la nationella och internationella impulser.

En konstutställningsverksamhet kan få en funktion som regional utveck- lingsfaktor om den presenterar ett ambitiöst utställningsprogram och har en särprägel som på något sätt skiljer den från andra.

Om samspelet i regionen ska bli effektivt behövs någon typ av regional bild- och forrnkonstplanering som underlag för hur kommuners, landstingens och statens insatser i länet på bästa sätt ska samverka och utnyttjas. Initiativ- tagare kan vara landstingen i nära samverkan med kommunerna, och även länsstyrelsen, och omfatta hela bildkonstsektom — länsmuseum, övriga re- gionala och lokala konstmuseer, konsthallar och gallerier, kollektiwerkstäder samt konstförenin gar och folkbildning.

Det statliga stöd till ”länskonstnärer" som vi föreslagit i kapitel 8 bör utnyttjas på bild- och forrnområdet i varje län med uppgift att inspirera, utveckla och samordna, samverka med skola, studieförbund, museer och konsthallar, konstnärer, kommuner och landsting. Placering kan variera efter överenskommelse (t.ex. landstinget, konstmuseum, studieförbund, länsbild- ningsförbund osv.) på samma sätt som när det gäller hemslöjdskon- sulentema. Inrättas regionala bildkonstråd skulle en "länskonstnär" kunna fungera som rådens verkställande person.

Det statliga stödet till de regionala museerna — som ju också är tänkt att in- nefatta bildkonst — bör tydligare knytas till genomförande av kvalificerad verksamhet på bildområdet. De kvalificerade konstmuseer som finns bör ut— nyttjas i det arbetet.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi

— behovet av en nationell politik för bild och form som innebär att staten svarar för en helhetssyn med syfte att stärka nätverk, samverkan samt internationell utbyte.

I kapitlet föreslår vi

— sektorsmål för bild- och forrnområdet,

— att en regional bild- och forrnplanering görs av landstingen och regionens kommuneri samverkan och att denna planering omfattar hela konstlivet i länet — konstnärer, föreningar, folkbildning, konsthallar och museer,

— att en del av det statliga stödet till de regionala museerna knyts tydligare till genomförande av verksamhet på bild- och form- området, — att Röhsska museet får samordningsuppdrag på området konst- hantverk, form och design, — ökat stöd till det konstbildande arbete som bedrivs av SKR och Folkrörelsernas Konstfrämjande bl.a. för utställningsersättning,

- att NUNSKU avvecklas,

att Konstnärsnämnden får i uppdrag att ansvara för utställningar av nutida svensk konst i utlandet och tillförs ökade resurser för för- medling av svensk bildkonst och svenska konstnärer till utlandet och för att ta emot utländska konstnärer och utställningar i Sverige, att ett designråd inrättas,

”länskonstnärer” på bild- och formområdeti varje län med uppgift att samordna och samverka med skola, studieförbund, museer och konsthallar, konstnärer, kommuner och landsting.

25 Arkitektur och samhällsplanering

Viljan att uttrycka och manifestera sig har i alla tider varit nära sammanbundet med byggnader och byggande. Arkitektur, bildkonst, och skulptur som delar av samma form- och gestaltningsvilja går som ett stråk genom alla kulturer i alla tider. Arkitektens roll som sammanlänkare av tekniskt kunnande och es- tetisk formvilja är obruten fram till vår tid. Det är också rollen som planerare och formgivare av städer.

Arkitektur är en konstart mån ga tar intryck av medvetet och omedvetet och dagligen kommer i kontakt med. Ingen annan konstart påverkar oss så direkt. Den skapade miljöns betydelse som länk bakåt har vi utvecklat i kapitel 18 och 19. Som en väsentlig kulturpolitisk fråga vill vi lyfta fram betydelsen av kvalitet i det vi tillför i vår egen tid, för oss själva och för kommande genera- tioner.

All arkitektur och planering är ett uttryck för sin tid och varje generation påverkar den byggda miljön med sina ideal och förhoppningar. I detta av- seende skiljer sig inte byggnadskonsten från andra kulturyttringar. Arkitektur och planering är en tillämpad konstart med starka bindningar till funktionella och tekniska krav liksom till givna ekonomiska och politiska villkor.

Vi har i Sverige ett rikt och internationellt känt arv att förvalta när det gäller arkitektur, stadsplanering och formgivning. Exempel kan hämtas både från vårt äldre byggnadsarv, från l900-talsarkitekturen och från det samtida. Det är väl känt, att mycket av vår samtida bebyggelse har många brister och krä- ver omfattande upprustning. Det kvalitativt goda. som dock finns måste göras synligt och locka till efterföljd. Subtila värden som upplevelse av skönhet, sammanhang och harmoni är kopplade till att medborgarna efterfrågar dem och aktivt för in dem i det offentliga samtalet som norm att leva upp till. Kvalitet och skönhet är något som måste värnas och uppmärksammas.

Behovet av att lyfta fram dessa frågor är stort. Följande citat kan tjäna som exempel på reaktioner och strömningar.

"De ligger där — femtiotvå smutsgula trevåningslameller, ett centrum och på andra sidan ytterligare trettioåtta, bruna lameller. Det är en sarnhällspla- nering och arkitektur som finns på många håll i Sverige.

Vi vet alla hur de ser ut, vi har alla känt hur vinden blåser mellan husen. De byggdes på höjden, bredden eller längden. Samma fyrkanter överallt... Och sällan tänker vi på att de här områdena är resultatet av en dröm om framtiden, om den nya staden — den nya människan.

Trots alla samhälleliga förändringar har samhälls- och stadsplanering ännu inte lyckats bryta med föråldrade tankemodeller. Och det beror på att vi inte har någon löpande svensk diskussion om samhällsplaneringens ideo- logi och effekter," menar den i artikeln intervjuade etnologen Karl—Olov Arnstberg.1

25.1. Arkitekturens ställning förr och nu

För furstar, kyrka och storrnän har byggnadsverk, platser och stadsrum ut- gjort de kanske viktigaste manifestationema av makt, inflytande och bejakan- de av skönhetsvården. Viljestarka beställare och kunniga och konstnärliga arkitekter har lyckats ge form och gestalt åt en vision, en idé. Stadsbyggandet sågs som en central uppgift redan under 1600-talet och blev i industrialismens spår, med allt snabbare växande tätorter, allt viktigare.

Detta var också basen för den tidiga industrialismens etableringar. Det svenska brukssamhället, en unik svensk företeelse, liksom senare folkhem- mets byggande ända fram i efterkrigstidens första decennier är exempel på detta. För Årsta och Vällingby liksom för Baronbackarna i Örebro var sociala ambitioner och medveten gestaltningsvilja tungt vägande förutsättningar för både byggherrar och arkitekter.

Arkitektur som estetisk och social kvalitet samt kulturell ambition har se- dan dess i Sverige fått allt mindre utrymme. Senare tiders byggande präglas i hög grad av massproduktionens villkor och förutsättningar, samtidigt som samspelet mellan arkitekt och byggherre fått stå tillbaka. Det sociala perspek- tivet, liksom värderingen av arkitektur som livskvalitet, har kommit på undantag.

Den balansgång en arkitekt har att prestera kan symboliseras av de tre krav som den romerske arkitekten Vitruvius formulerade redan i början av vår tideräkning: firrnitas, commoditas, och venustas, eller på svenska bestän- dighet, bekvämlighet och skönhet. Dessa lcrav var också utgångspunkter i de byggnadsordningar, som under seklerna formulerades för svenska städer. Dagens byggande siktar främst på commoditas, bekvämlighet, medan både beständighet och skönhet givits en underordnad position.

Beständighetsfrågoma föll undan i en ekonomi där man ansåg att livsläng- den på hus svarade mot en ekonomisk avslcrivningstid på 40 år. Skönheten förvisades i ett rationellt exploateringsperspektiv till mjukvara som inte primärt prioriterades. "Kunniga beställare" reducerades oftast till kortsiktigt . ekonomiskt rationella upphandlare och arkitektema sågs som skönandar utan kosmadsmedvetande. De stora byggföretagen drev fram metoder och proces- ser där fristående arkitekter fick mycket begränsat handlingsutrymme.

1 Kommunaktuellt 13/1995.

Arkitektens yrkesroll krymptes och tekniker och ekonomer tog över viktiga delar i byggprocessen, när det i stället borde varit tvärtom, eftersom ny teknik kräver arkitektinsatser för att rätt kunna sammansmälta med befintlig kunskap och tradition.

Bostaden och bostadsmiljöns roll för den enskilde som något att identifiera sig med och känna stolthet över har i stort sett förbisetts liksom den inverkan på arbetsglädje och initiativkraft, som en väl gestaltad arbetsmiljö kan innebä- ra.

Det nya byggandet präglades av stora tunga strukturer, såväl inom bestäl- larledet som på entreprenörs- och materialsidan, där arkitektrollen trängdes undan. Den traditionella rollen som byggherrens ombud och förtroendeman, där avvägningar av kvalitet och ekonomi utgjort grunden i dialogen från skisstadium till färdig produkt, intogs av andra yrkeskategorier.

Materialval, tekniska lösningar, detaljutformning och helhetsgestaltning fick på detta sätt inte någon konsekvent hantering. I det korta perspektivet billiga alternativ tilläts konkurrera ut genomtänkta lösningar av stor betydelse för helheten. Arkitektkåren själv såg inte till att parera denna utveckling och befinner sig idag därför i ett helt annat läge än för 50 år sedan.

Kanske är det symptomatiskt att arkitektutbildningen i Sverige ligger inom det tekniska fakultetsområdet, där rationalitet och tro på det moderna samhäl- lets överlägsenhet är själva livsluften. Arkitektur definieras i människors medvetande i dag knappast som konstart. Det stora tekniska kunnande till trots, som byggandet kräver, har dock arkitektur genom tiderna setts som en konstart, ett humanistiskt präglat arbetsområde. Att studera arkitekturens ut- veckling genom tiderna är t.ex. i alla länder ett humanistiskt forskningsfält inom den konstvetenskapliga disciplinen.

I många länder ligger arkitektutbildningen inom det konstnärliga ansvars- området och inte som i Sverige inom det tekniska. Den vidareutbildning för arkitekter, som vi har inom Kungliga konsthögskolan är dock ett utflöde av denna tradition.

God arkitektur är en kombination av kvalificerat arkitektarbete och gediget och högkvalificerat byggande där arkitekters, teknikers och hantverkares skicklighet och materialkännedom utnyttjas och får komma till sin rätt. I god arkitektur ingår också valet av material, som åldras vackert och går att under- hålla. l god samhällsplanering paras denna kunskap med social medvetenhet och insikt i människors behov av en god livsmiljö.

De byggnader vi har bevarade från tidigare generationer kännetecknas av en omsorg i detaljutformning och hantverksskicklighet, som få byggherrar i dag ställer krav på. Beständighetsfrågoma börjar dock få förnyad aktualitet. Vi har under 1900-talet byggt i stort sett 95 % av byggnadsbeståndet - mer än hälften efter 1960. Merparten av det vi kommer att anse värt att spara för kommande generationer tillhör den äldre byggnadstradition, som präglat de fem första decennierna, innan storskaligheten tog över.

För att kunna dels föra byggnadsarvet vidare, dels utveckla byggnads- konsten och nyskapandet, krävs ett medvetet humanistiskt perspektiv med krav från samhällets sida på kvalitet i utformning, omsorg om skönhets- och upplevelsevärden och långsiktigt hållbara lösningar. Behoven av att i utbild- ningen bygga upp insikt och kunskap hos alla berörda yrkeskategorier, arki- tekter, tekniker, hantverkare, ekonomer m.fl. som vi tagit upp i kapitel 19 bör även här betonas.

Det svenska byggandet har en arkitektonisk särart av funktionell enkelhet och sparsmakad skönhet. Den svenska ”kompromissen” mellan önskan om storslagenhet i dyrbara material m.m. och vad man faktiskt hade råd med in- nebar att man med tillgängliga material och medel lyckades åstadkomma något som trots allt motsvarade vad man i den ursprungliga visionen avsett att uppnå. _En särart vi har anledning att värna om också i dagens byggande, i en tid då samhällets resurser är knappa, nationsgränserna tonas ner och kulturel- la särdrag blir viktiga för att stärka identitet och självkänsla.

I EU-perspektivet är det symtomatiskt att små länder, som Danmark, Holland och Norge under senare år lyft fram arkitektur och samhällsplanering som en viktig identitets- och kvalitetsfiåga.

Rekordårens byggande, snabbt och med extremt pressade kostnader, har i dag skapat stora sociala problem med segregation, snabb förslitning och van- dalisering. De senaste decenniernas byggande har också varit förenat med många tekniska problem. Ny teknik, som använts utan att vara beprövad och kopplats till kravet på korta byggtider, har lett till både tekniska problem och hälsorisker. ”Sjuka hus" har fått rivas eller totalsaneras. Initialkosmadema har pressats, men med de efterinvesteringar som blivit nödvändiga har priset blivit högt.

Kapitalkostnadema för bostadsbyggandet var länge så subventionerade att byggherrarna saknat tillräckliga incitament för kostnadskontroll. Ett omfat- tande spekulationsbyggande var en central del av 1980-talets ekonomi. De kvantitativa målen tillgodosågs, men den kvalitativa kontrollen och den arki- tektoniska gestaltningen var bristfällig. Parallellt med det byggande, som här kritiseras, finns dock medvetna byggherrar, arkitekter, planerare och bygga- re, vars insatser visar att det går att bygga klokare, vackrare och billigare och som i mångt och mycket även knyter an till våra äldre traditioner av måttfull- het och lågmäld skönhet.

Sammanfattningsvis konstaterar vi, att en hög ambitionsnivå i tidigare byggande under senare år kraftigt reducerats. Incitament har i stort sett sak- nats för att premiera och prioritera arkitektonisk kvalitet, omsorg om helhe- ten, upplevelse och skönhet.

25.2. Stadens offentliga rum

Staden har sedan 1600-talet formats medvetet och med vederbörlig omsorg från myndigheternas sida. Det medeltida organiskt framvuxna stadsmönstret avlöstes av 1600-talets rutnätsplaner enligt renässansens och barockens arki- tektoniska ideal beställda och godkända av av Kungl. Majt. Dessa planer ut- gör med sina kvarter och torgbildningar grundstrukturen i det man i vår euro- peiska kultur uppfattar som en "sta ”. I Sverige innebär detta långt fram i vår egen tid i allmänhet en trästad med lummiga gårdar, som dock under 1800- och 1900-talen successivt utvecklades till stenstad i de delar av landet där det växande industrisamhället expanderade.

En väsentlig del av vårt stadslandskap är öppna platser, medvetet utforma- de gaturum samt de inslag som parker, allér, kyrkogårdar och omsorgsfullt utformade "gröna" äldre bostadsområden utgör.

Parker och alléer var det sena 1800-talets tillskott och många av våra städer har mycket av sin karaktär från den tiden knuten till esplanadsystem som t.ex Norrköpings innerstad och Östermalm i Stockholm eller till omsorgsfullt ut- formade parker, som t.ex. centrala Malmö m.fl. Statens Järnvägar etablerade järnvägsparken som ett givet element i anslutning till de större städernas pres— tigefyllda stationshus och det tidiga 1900-talets trädgårdsstadsideal, liksom en högtstående parkkultur under 1930— och 1940-talet har tillfört stadslandskapet ytterligare upplevelsevärden.

Vi har tidigare noterat att huvuddelen av vårt byggnadsbestånd är från detta sekel och att merparten kommit till så sent som efter 1960. Aldrig tidigare har mark i sådan omfattning tagits i anspråk för byggande. Mycket av den kritik man riktar mot det socialt motiverade miljonprogrammets och det sena 1900- talets byggande och tätortsexpansion rör torftig yttre miljö. Stor vikt har lagts vid zonering, funktionsuppdelning, trafiksäkerhet m.m. Något som ofta tillåtits inkräkta på kulturlandskap och stadmiljöer så gott som oinskränkt medan andra kvalitetskrav fått stå tillbaka.

”Tegelbackseländet” liksom omdaningen av nedre Norrmalm, båda i Stockholm, är liksom de centrala delarna i många städer offer för ett tekno- kratiskt tänkande. Nybyggda bostadsområden har tillåtits att bli bostadska— semer på sterila öppna ytor, där närmiljön inte inbjuder till samtal eller mänsklig samvaro.

Det frnns många exempel på att bebyggelse från senare delen av 1900—talet är forrnlöst utspridd i landskapet eller infogad i äldre stadskärnor på ett histo- rielöst och brutalt sätt. Enskilda hus är dessutom ofta dåligt anpassade till landskapskaraktär, stadsbild och platsens byggnadskultur. En sådan brist på harmoni och helhet har delvis sin bakgrund i att olika samhällsfunktioner hanteras var för sig. Men den beror också på en brist på förståelse för den byggda miljöns påverkan på människors vardag och på betydelsen av och möjligheterna att i dessa sammanhang satsa på kvalitet.

Det gemensamma rummet har naturligtvis i alla tider bestått av såväl bak- gårdar och utmarker som gestaltade prestigefulla platser. Skillnaden mellan förr och nu är återigen skalan och omfatmingen i det som produceras och då- lig inpassning av stora struktureri landskap och stadsmiljö.

Den grundläggande karaktären i såväl det tidiga 1900—talets trädgårdsstad som funktionalismens byggande är, trots skilda gestaltningsidéer, ”hus i grönska". Stor uppmärksamhet ägnades byggnadens relation till sin omgiv- ning. Detta har försummats i arkitektutbildningen, som mera inriktats mot den enskilda byggnaden och dess trafiktillgänglighet.

Konsthögskolan har utöver ordinarie vidareutbildning av arkitekter i sam- arbete med Vägverket startat en vidareutbildning för arkitekter, landskapsarki- tekter, vägtekniker, och konstnärer kallad Tessinskolan. Även om dess hu- vudobjekt är vägmiljö innebär Tessinskolan en upptakt till en länge försum- mad bearbetning av hela vår fysiska miljö, en uppgift i vilken landskapsarki- tektema har en nyckelroll.

Behovet av en bearbetning av våra gröna stadsrum har också uppmärk- sammats av Boverket. I en nyligen publicerad rapport 1994:12, "Stadens par- ker och natur", understryker Boverket kraftigt detta huvudproblem.

"...Planeringen av det gröna i våra städer har de senaste årtiondena ofta varit bristfällig och kortsiktig. Vi har sett hur parkmark utnyttjas för att förtäta staden och hur vägar dragits igenom naturrnarksområden i staden...

..Allt fler ser det grönas betydelse för att bygga en långsiktigt hållbar stad, ur social, kulturell och ekologisk utgångspunkt. Den pågående Plan och Bygglagutredningen har föreslagit att det gröna ska ges större betydelse i den kommunala planeringen..."

Det kan vara svårt att förbättra våra försummade stadsrum från senare de— cennier genom om- och tillbyggnader. Vissa exempel kan ges, där ogenom- tänkt och okontrollerad ombyggnad av större områden lett till ekonomisk ka- tastrof och där inte heller de estetiska värdena tillmätts någon betydelse. Det bör dock vara en utmaning för goda arkitekter och byggare att med insikt och kvalitetsmedvetande kunna såväl anpassa befintliga byggnader till nya funk- tioner och foga in nya byggnader på ett harmoniskt sätt i gamla och samman- satta miljöer som förbättrar gestaltningen av de bitvis enahanda och torftiga bebyggelsemiljöema från de senare årtiondena. Inte minst viktigt är därvid medveten gestaltning av stadsrummet med grönska.

Det är angeläget att främja en bredare syn på den samlade stadsmiljön, ge- nom att utvärdera och ompröva utbildning och forskning samt stödja redan - tagna utbildningsinitiativ, men också genom att tydligt formulera en mer kvalitetsinriktad samhällelig policy rörande det offentliga rummet i vid me— ning och dess gestaltning.

25.3. Framtidens byggande

Att förvalta och förnya användningen av det redan byggda kommer att vara en stor och viktig uppgift i det framtida byggandet.

Nybyggandet kommeri hög grad att handla om komplettering i befintliga miljöer. I viss utsträckning kommer vi också i fortsättningen att ha nybyg- gande på jungfrulig mark, men den väldiga nybyggnadsvåg vi haft under detta sekel kommer antagligen inte att upprepas.

Framtidens uppgifter blir således att i första hand förvalta och föränd- ra/förbärtra men också att insiktsqut komplettera och skapa helt nytt.

Till de stora samtida frågorna hör vårt förhållningssätt till naturens förut- sättningar. Detta gäller även den byggda miljön. Vi behöver utveckla vårt sätt att bygga nytt med omsorgsfull utformning och resurssnål teknik. I ännu högre grad behöver vi definiera vilka förändringar av det redan byggda, som är nödvändiga för att uppnå en bättre energibalans, mindre föroreningar och sunda byggnader. Många delkunskaper finns men de har inte ställts samm— man till ett verksamt helhetsprogram och samhället har inte gett tillräckliga incitament för att de ska genomföras.

Trots många brister och misstag finns det också åtskilliga positiva inslag i nybyggandet. Att framhäva de goda exemplen i gårdagens och dagens byg- gande och göra dem till förebilder är lika viktigt som att kritiskt granska det bristfälliga och dra lärdom av det. Det är en kulturpolitiskt viktig uppgift att tydliggöra de goda egenskaper och kvaliteter, som finns också i den moderna bebyggelsen och att vinna respekt för dessa i planering och byggande. Anpassning och förståelse för det befintliga är kvaliteter, som länge fått stå på undantag men som bör ses som lika viktiga som nyskapandet. Återan- vändning av material och återerövrande av äldre traditionella tekniker är eko- logiskt intressanta och kommer att bli allt viktigare. Nytillskott kan, särskilt om samhället ställer distinkta krav, berika och förhöja värdet hos det be- fintliga. Om inte riskerar man att slå sönder och urholka de kvaliteter som finns eller än värre att ytterligare förfula och slå sönder de områden som re- dan från början givits alldör slentrianmässig arkitektonisk omsorg.

Bostadsmässan Bo 93 i Karlskrona var ett första exempel på arkitektkå- rens egen reaktion på det slentrianmässiga byggandet. Efter att ha startat som ett utvecklings—och debattprojekt inom SAR, Svenska Arkitekters Riksför- bund, tog fyra arkitektkontor på sig uppgiften att på Stumholmen bygga var sitt bostadshus, som skulle harmoniera med den befintliga mycket karaktä- ristiska och kulturskyddade marina miljön samt hålla hög kvalitet i såväl bostadsutforrnnig som gestaltning och tekniska detaljlösningar. En av en- treprenörerna uppskattad viktig utgångspunkt var arkitektens sammanhållande roll från skiss till färdig produkt, något som knappast förekommer i det gängse byggandet i dag där arkitekten ofta frikopplas från projektet i utföran— deskedet.

Projektet utvecklades i samverkan med engagerade materialdllverkare till ett alternativt byggande, som tog sitt avstamp i tidigare generationers kunnan- de och erfarenheter samt ställde gestaltningsmässiga kvalitetskrav på de tek- niska lösningarna i enskildheter lika väl som på helheten. Inkännande analys av vad boende på just denna plats borde kunna ge av livskvalitet var styrande liksom ambitionen att sikta på långsiktigt hållbar och förutsägbar teknisk för- valtning. Ljus och ljud, rumssamband och möjlighet till utsikt, känsla för rnaterialkvaliteter och samband ute-inne, krav på möjlighet till kontinuerligt underhåll, kort sagt människans mått, sensualitet och ekonomiska villkor sattes i centrum.

Projektet frck stor uppmärksamhet. Inte minst intressant är att arkitektens helhetsansvar ledde till att gestaltningsmässigt väsentliga lösningar inte för- enklades eller slopades i upphandlingsskedet utan fullföljdes och utvecklades under processens gån g samt att nybyggnadskosmadema trots detta ligger väl i nivå med det gängse byggandet. Förvaltningskostnadema kan över tid dess- utom bli avsevärt lägre på grund av genomtänkta materialval och krav på kvalitet i detaljer.

Den lokala traditionen som inspirationskälla och förutsättning måste i framtiden kunna hävdas som motpol till det storskaliga. Riksantikvarieämbe- tet och Boverket har tillsammans med Stadsmiljörådet sedan ett par år gått i bräschen för ett tänkande i den andan med utgångspunkt i det som litet hög- travande benämns ”platsens själ" — det klassiska begreppet "genius loci”.

En annan tendens i tiden, som bör uppmärksammas och ges dignitet, är behovet av medveten landskapsplanering vid större ingrepp i natur och stads- rum. Infarten till Stockholm utefter E4 norrifrån är ett exempel på vad med- veten gestaltning innebär av kvalitetshöjning, både för dem som bor och ver- kar i området och för dem som färdas på motorleden. Överhuvudtaget är ge- staltningen av det "gröna rummet” i parker, bostads- och arbetsområden samt vid stora infrastruktursatsningar av vital betydelse för upplevelse och nyttjan- de.

Likaså bör samspelet mellan arkitekt och konstnärer ges utökat utrymme både i undervisning och praktisk verksamhet.

Nyckelbegrepp för framtiden kommer att vara återanvändning, resurshus- hållning och långsiktigt hållbara strukturer, likaså omsorgen om upplevelse- värdena, mänsklig skala och människors behov av hemhörighet och rötter. Den humanistiska grund, som arkitektur och stadsplanering bör vila på, blir väsentlig att återetablera och föra fram som komplement till det gedigna byggtekniska kunnande, som också krävs och som också det i alltför hög . grad försummats i arkitektutbildningen.

Arkitektur som kulturyttring behöver återerövras och ges förnyad tyngd, för att balansera den snävt kortsiktiga ram till vilken den blivit förvisad och där den också de facto blivit förrådd.

25.4. Arkitektur och samhällsplanering som kulturpolitiskt ansvar

I våra grannländer Norge och Danmark liksom i Holland, har man under se- nare år i konkreta handlingsprogram utformat en genomtänkt politik för arki- tekttrr och samhällsbyggande; en politik som tar fasta på på helhet, samman- hang och gedigen kunskap och som engagerar alla berörda. Med ambitiös målsättning diskuteras värden och kvalitet, inrättande av inter-disciplinära diskussionsfora samt klart formulerade krav på myndigheter och utbildnings- väsen liksom på bransch och yrkesorganisationer. Klart formulerade krav på det offentliga som beställare ingår också. Det är vår uppfattning, att vi i Sverige bör arbeta fram ett liknande program . som gemensam grundval för en humanistiskt inriktad förvaltning och för— nyelse av vår byggda miljö. Programmet bör utgå från:

— en politik, som återuppväcker ”skönhet” och "beständighet " som bärande kvalitetslan samt fortsatt fördjupar "bekvämlighet” med den sociala am- bition som karaktäriserat svenskt byggande när det varit som bäst. — en politik, som syftar till god livsmiljö rik på upplevelser av skönhet och identifikation och som siktar mot kunniga och kravställande beställare, re—

spekt och förtroende för arkitektyrket samt en kunnig och kvalitetsmedve- ten byggbransch.

Vi uppfattar detta som ett väsentligt inslag i en kraftfull kulturpolitik och anser, att regeringen bör ta initiativ till ett sådant handlingsprogram för god arkitektur och samhällsplanering, som inbegriper samtliga berörda samhälls- sektorer.

Vi konstaterar också att den satsning på en nybyggnad för Moderna mu- seet och Arkitekturrnuseum, som nu görs innebär en förbättrad plattform för debatt och presentation av arkitektur och samhällsplanering.

25.4.1. Förslag till insatser

Vi har i det föregående redovisat de brister, som lett till att kvalitet, form och gestaltning hamnat i bakvatten i förhållande till mer kortsiktiga kvantitativa behov. Vi har också konstaterat, att man i andra länder dragit lärdom av lik- nande tendenser och utformat nationella arldtekturpolitiska program.

För att få underlag för ett motsvarande dokument för Sverige föreslår vi, att regeringen ger berörda organ i uppdrag att lägga fram förslag till hand- lingsprogram. Vi föreställer oss att arbetet lämpligen drivs som ett projekt med Boverket som övergripande och samordnande i samverkan med Riks- antikvarieämbetet, Arkitekturmuseet, arkitektorganisationema SAR och LAR

samt Statens konstråd. Dessutom ser vi det som en fördel med deltagande från utbildningsinstitutionema, från den kommunala nivån, som politiskt ansvarig instans i de flesta frågor som rör planering och byggande, samt gärna någon eller några helt fristående personer av typen skribenter eller forskare som för allmänhetens räkning bevakar och följer bebyggelse- och miljöfrågor.

Frågor som bör behandlas är definition av kvalitetsbegreppen, samarbets- strukturer och ansvarsfördelning, styrmedel, kompetenskrav, utbildning, forskning, informationsinsatser, skolans roll, det ofentligas ansvar för den egna byggverksamheten samt Arkitektunnuseets verksamhetsprofil . Det bör därutöver självfallet vara möjligt på dem som får uppdraget att tillfoga ytterli- gare frågor, som de i sin analys finner angelägna.

quinitr'on av kvalitetsbegreppen

En utgångspunkt måste vara att analysera och närmare precisera, vad man vill mena med god arkitektur och samhällsplanering. Olika sätt att närma sig den problematiken finns i de program, man tagit fram i andra länder. Vi menar, att de synpunkter vi presenterat ovan likaså utgör en grund för fördjupad analys och ställningstagande.

Samarbetsstrukturer och ansvarsfördelning

Det statliga ansvaret för frågor som rör byggandet är i dag uppdelat på ett flertal departement och myndigheter, centralt och regionalt. För att en offent- lig bevakning och utveckling av miljöns arkitektoniska, estetiska och kultur- historiska kvaliteter ska vara möjlig, är det nödvändigt med en samordning mellan berörda statliga insatser på såväl central som regional och lokal nivå. Detta gäller såväl beslutande organ som utbildande, informerande och norrn- givande.

Också på den kommunala nivån, där de reella byggnadsfrågorna hand- läggs frnns behov av ett närmare och mer målinriktat samarbete mellan olika nämnder, förvaltningar och institutioner.

Väsentligt i detta arbete är att etablera goda föredömen och exempel base- rade på de erfarenheter byggandet genom tiderna genererat samt att finna for- mer för ett positivt kvalitetshöjande arbetssätt. Det är dessutom nödvändigt att skapa fora för en bred offentlig debatt om den byggda miljöns kvalitet. Medvetenheten om behovet av att offentligt definiera kvalitetsambitioner sak- nas i allmänhet. På senare tid har brukarinflytandet i bl.a. boendemiljön upp- märksammats av bl.a. Boverket, som genom projekt engagerat invånarna i

sin närmiljö. Socialdepartementets jämställdhetsenhet har också medverkat med medel för att få kvinnor mer delaktiga i samhällsplaneringen och i ett samarbetsprojekt mellan Riksantikvarieämbetet och hembygdsrörelsen har ett läromedelspaket för studiecirkelverksanrhet tagits fram. Vi anser att brukar- inflytandet måste aktiveras och att denna fråga bör tas upp i handlingspro- grammet.

S tyrmedel

De myndigheter, som bevakar byggnadsfrågorna har saknat reella maktmedel och ibland också kompetens att påverka den arkitektoniska kvaliteten i det som byggs. Den rättspraxis, som utvecklats, har hittills också, genom att man satt tekniska och ekonomiska överväganden främst, bidragit till att gestalt- ningsfrågoma fått en svag ställning.

Vid sidan av de gestaltningsmässiga frågorna ingår även antikvariska frå- geställningar och värderingar i praktiskt taget varje byggnadsprojekt och är av stor vikt när det gäller kvaliteten i förvaltning och komplettering av befintliga miljöer.

Ett arkitekturpolitiskt program bör sätta fokus på den översyn av plan- och bygglagen (PBL) som pågår och belysa om man på ett tillförlitligt sätt be- handlar de kvalitetsfrågor vi här lyft fram.

Kompetenskrav

Den utveckling, som genom reformeringen av bygglagstiftningen skett i fråga om tillsynen, innebär att samråd och uppföljning i stort sett ersätter bygglov- givningen. I många kommuner har detta lett till en försvagning av arkitekt- kompetensen, vilket kan komma att få allvarliga konsevenser för just de kvalitetsfrågor vi här vill lyfta fram.

Även i övrigt kan det finnas anledning att fundera kring vilka kompetens- frågor, som skulle kunna vara viktiga i ambitionen att åstadkomma god arki— tektur och samhällsplanering.

Utbildning

Arkitektutbildningen har varit föremål för intensiv debatt inom arkitektkåren de senaste åren. Inte minst har man saknat gestaltningsfrågor och kopplingen till den befintliga bebyggelsens kunskapsområde samt efterlyst reella kunska- per i materiallära och äldre byggteknik. Likaså har behovet poängterats av bättre förtrogenhet med själva byggprocessen och det ansvar ett uppdrag som byggherrens förtroendeman kräver.

l mångt och mycket har arkitektens krympande roll gentemot byggherren härletts till sådana brister i utbildningen, som lett till att andra yrkeskategorier tagit över. Såväl nödvändigheten av vidareutbildning som behovet av refor- mer i grundutbildningen för arkitekter bör följaktligen tas upp.

Det bör även övervägas hur kunskap om miljögestalming och samhälls- planering på ett intressant sätt kan integreras i utbildningen av andra yrkes- grupper som jurister, journalister, lärare m.fl.

Forskning

Områdets komplexitet innebär att många perspektiv bör och kan läggas på re- levans och angelägenhetsgrad hos pågående och planerad forskning med an- knytning till den byggda miljöns förvaltning och förnyelse. Arbetet med handlingsprogran'rmet kan därför med fördel omfatta en internationell utvär- dering och analys av forskningens inriktning, relevans, kvantitet och kvalitet.

Infonnationsinsatser

Ett levande samtal ute bland människor om miljö och kvaliteter att upp- märksamma och värna i samhällsbyggandet är enligt vår mening fundamentet för en god utveckling. Ett mål för programmet bör vara att få detta samtal till stånd och kontinuerligt fungerande. Hembygdsrörelsen och folkbildningen har här viktiga uppgifter liksom massmedia och kulturinstitutioner av skilda slag.

Vidare finns skäl att överväga på vilket sätt man hos politiskt ansvariga för den fysiska miljön i kommunerna kan öka kunskaperna och medvetenheten i frågor som rör stadsmiljö, kulturlandskap, arkitektur, och gestaltning, liksom också helhetsansvar och bedömning av kvalitetsaspekter vid förhand- lingsplanering, upphandling m.m. Utvärdering och analys av vad berörda verk, institutioner, intresseorganisationer, utbildningsansvariga m.fl. kan er— bjuda bör belysas. Det bör också övervägas, på vilket sätt man kan öka kun- skaperna hos finansiärer och byggherrar om miljökvaliteter, gestaltning, arki- tektur m.m. samt dessa frågors betydelse för individen och samhället.

Skolans roll

Inom arkitektkårcn har de frågor lyfts fram som handlar om skolans ansvar - för att förmedla sådana kunskaper att medborgarna aktivt stimuleras att ut- nyttja sin lagstadgade rätt och skyldighet att fungera som remissinstans i plan- och byggärenden. Förmågan att ”läsa” och förstå vad bebyggelsen står för och har att berätta om människors villkor förr och nu, känslan för kvalitet samt kunskaper om hur man som medborgare kommer in i planeringspro-

cessen och läser program och förslag, är väsentliga delar av fostran till sam- hällsmedborgare. SAR har sedan ett antal år arbetat aktivt med ett projekt, "Arkitektur i skolan”, med målsättningen att göra miljö och gestaltning till- gängligt och lustfyllt. De erfarenheter man då fått bör kunna tas till vara och vidareutvecklas.

Det offentligas ansvar för den egna byggverksamheten

De möjligheter, som markerade kvalitetssatsningari det offentliga byggandet rymmer, när det gäller att ge goda förebilder, bör kunna utvecklas. Statens fastighetsverk och övriga statliga förvaltare har liksom kommunala och landstingskommunala byggherrar här ett ansvar.

I kommuner där man har ambition att "återerövra” de kvällstomma cent— rumområdena är det t.ex. inte bara viktigt att man för in liv och verksamhet av attraktivt slag, utan också hur det nya gestaltas och samspelar med befmtlig bebyggelse och sociala mönster. Offentliga byggnader ska inte bara vara tillgängliga utan också lockande och intressanta. De ska vara synliga utan att vara monumentala, som t.ex. Leksands nya kulturhus eller Växjö konserthus.

Arkitekturmuseets verksamhetsprofil

Arkitekturmuseet har under senare år utvecklat sin verksamhet på en rad olika sätt. Museet har i sina utvecklingsplaner starkt betonat sin folkbildande verk- samhet. Arkitekturmuseet ska inom ett par år flytta in i nya lokaler tillsam- mans med Moderna museet vilket ger nya möjligheter att nå ut till publiken. Vilka mål som i första hand ska prioriteras och hur museets verksamhet ska utnyttjas i ett helhetsperspektiv, hör naturligen hemma som en del av ett arki- tekturpolitiskt handlingsprogram.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi

— arkitekturens och samhällsplaneringens viktiga roll i människors vardag och lyfter fram behovet av kvaliteti form och gestaltning.

I kapitlet föreslår vi

— att regeringen tar initiativ till att ett arkitekturpolitiskt handlings- program utarbetas,

att följande frågor behandlas i detta progam: definition av kvali- tetsbegreppen, samarbetsstrukturer, styrmedel, kompetenskrav, utbildningsbehov, forskning, inforrnationsinsatser, det offentligas ansvar för den egna byggverksamheten samt Arkitekturmuseets verksamhetsprofil.

26 Film

Film är en ung konstform. År 1894 gjordes den första filminspelningen av bröderna Lumiere. Året därpå genomfördes den första offentliga visningen på en biograf i Paris. Ytterligare ett år senare kom filmen till Sverige och efter drygt tio år fanns det biografer över hela landet. Genom tv kan vi i dag se film i hemmen och utbudet har mångdubblats. Numera är film den kultur- yttring näst musik som når flest människor. Bland de unga är intresset för film mycket stort.

Den stora delen av filmområdet omfattar privat finansierad och organiserad verksamhet som omfattar dels import, distribution och visning av främst USA-producerad film, dels produktion av film för biograf— och tv—lansering. En mindre del består av statligt finansierad filmkulturell verksamhet och stöd till produktion av svensk film. Mellan dessa båda delar finns ett ömsesidigt beroende som bl.a. kommer till uttryck genom avtal mellan staten å ena sidan och film- och videobranschen samt tv-företag å den andra.

26.1. Möjligheter och problem

Utvecklingen på frlmområdet under de senaste 20 åren karaktäriseras av:

— ett totalt sett kraftigt ökat utbud av film och rörliga bilder, —- att biografernas betydelse för visning av film minskat och tv-kanalemas betydelse kraftigt ökat, — att utbudet av film på biograf minskat betydligt på mindre och medelstora orter, — att antalet premiärvisade filmer på biograf successivt minskat, — att den svenska filmens andel av den totala biografpubliken i Sverige är hög jämfört med andra länder i Europa, — att beroendet av statliga anslag för produktion av film ökat, — att en allt större andel av filmproduktionen blir möjlig genom internationell samfinansiering och bidrag från tv-bolag, — att två helintegrerade filmbolag, Svensk Filmindustri och Sandrews, fått dominerande ställning inom såväl produktion, distribution som visning av biograffilm, — att intresset för och möjligheterna att själv filma ökat bl.a. till följd av till- gång till enkel och billig teknik.

Staten stödjer genom filmavtalet produktion av film. Därutöver avsätter staten medel till Filminstitutet för filmkulturella verksamheter som avser arkiv

och bevarandeinsatser, information samt en rad andra insatser för att främja intresset för film över hela landet. Filmarkivet inom Filminstitutet förfogar över drygt 15 000 filmer och är därmed ett av de mest omfattande arkiven i världen. Under senare år har Filminstitutet i allt större utsträckning övertagit distribution av filmer som filmbolagen inte bedömer ekonomiskt lönsamma. Den distributionen är nödvändig för biografernas möjligheter att även visa film som inte är helt ny. Institutet fördelar även medel till visningsfrärnjande insatser av folloörelser och filmföreningar, till visning av film på biograf för barn och ungdom och till medieverkstäder. För att bredda utbudet av film på biograf ger Filminstitutet även stöd till import och lansering av värdequ film. Det har särskilt stor betydelse för möjligheten att importera film från andra länder än USA. Filminstitutet har även till uppgift att företräda Sverige i in- ternationella sammanhang på frlmområdet.

F ilmpolitik och kulturpolitik

Den avgränsning av kulturområdet som gjordes i 1974 års kulturpolitiska be- slut inkluderade formellt men inte i praktiken frlmen. Det bidrog till en oklar och ibland ifrågasättande hållning till film som konstform. Inte heller kom— muner och landsting hari någon nämnvärd grad behandlat filmen som en del i kulturpolitiken och anslagit medel för att stimulera intresset för och öka utbu- det av film. Det svaga lokala och regionala intresset för film kan ses som en följd av att filmpolitiken på nationell nivå inte varit integrerad i kulturpolitiken och i huvudsak varit begränsad till filmproduktion.

Det förhållandet att filmonrrådet till skillnad från övriga kulturområden reg- leras i avtal mellan staten och företrädare för berörda branscher har också bi- dragit till att filmen behandlas skilt från övriga konstområden. Det första film- avtalet ingicks år 1963 mellan staten och filmbranschen. Motivet var att stödja en kvalitetsinriktad svensk filmproduktion och att sammanföra insatserna inom filmområdet till en organisation. Avtalet förutsatte att biografbranschen betalade 10 % av sina intäkter till olika frlmändamål, främst produktion, mot att staten avskaffade den då gällande nöjesskatten på biobesök och förband sig att inte införa annan liknande skatt.

För statens räkning är regeringen avtalsslutande part. Ingånget avtal har i efterhand anmälts till riksdagen. Det innebär att riksdagens faktiska inflytande över avtalets utformning har varit mycket begränsat. Det kan förklara varför filmpolitiken sällan varit föremål för behandling i riksdagen.

Antalet avtalsslutande parter har successivt ökat och förutom företrädare för filmbranschen ingår numera även företrädare för videobranschen, Sveri- ges Television och TV 4. Nuvarande avtal ingicks år 1992 och gäller till ut- gången av år 1998. Det reglerar Stiftelsen Svenska Filminstitutets ställning och huvuduppgifter samt former för finansiering och för stöd till filmproduk- tion.

F ilmcensur

Till skillnad från alla andra konstområden är yttrandefriheten på frlmområdet begränsad genom riksdagens beslut år 1911 om lag om förhandsgranskning av film för ofentlig visning. Beslutet motiverades med filmens och den rörli— ga bildens starka förmåga till påverkan. Detta synsätt lever kvar i nuvarande censurlagstiftning och i regler för tv-sändningar. Motiven för filmcensur har varierat. Med jämna mellanrum har lcrav på skärpningar respektive avskaf— fande av filmcensuren förts fram. Kraven på skärpning har tagit sin utgångs- punkt i diskussioner om åtgärder mot det ökade våldet i samhället. Så sent som hösten 1993 övervägde regeringen genomgripande förändringar i cen- surlagstiftningen genom avskaffande av vuxencensuren och införandet av en 18-årsgräns, men något förslag lades aldrig fram. Den nuvarande inskränk- ningen avser skildringar av våld och innehåller åldersgränser för offentligt tillträde till visning av film på biograf.

Vi ser yttrandefriheten inom kulturområdet som en given förutsättning. Vi menar vidare att kulturpolitiken ska värna denna frihet och ge reella yttrande- möjligheter.

När filmcensuren infördes omfattade den i stort sett all film som visades. I dag, när största delen av filmvisningen sker i tv, omfattar den enbart en mycket begränsad del av den film som visas. I överväganden om fortsatt lagstiftning om filmcensur bör hänsyn tas till att formema för visning av film kraftigt förändrats.

Marknadsbedömningar begränsar filmens möjligheter att nå en publik

I stort sett all filmproduktion i Sverige sker med stöd från Filminstitutet. För att en film ska nå fram till en bred publik är det i regel nödvändigt att något av de två dominerande filmbolagen engagerar sig antingen i produktions-, distri— butions- eller visningsledet. Varje enskild films möjligheter att generera intäk- ter är beroende av företagens beslut att engagera sig.

Detta begränsar givetvis filmens möjligheter att nå en publik. Begräns- ningarna är särskilt stora för sådan film som på förhand bedöms få liten pu- blik. Det gäller viss del av långfilmsproduktionen men framför allt produk— tionen av kort- och dokumentärfilm. Biografema visar ytterst sällan doku- mentärfilm och nästan aldrig kortfilm. Enda undantagen är vissa kvalitetsin- riktade biografer och särskilda visningar för vissa grupper. Det är numera ge- nom visning i tv som denna typ av film har möjlighet att nå en publik.

26.2. Förändringar i filmpolitiken Ett bredare kulturpolitiskt synsätt på filmen

Det är först sedan slutet av l970-talet som ett bredare kulturpolitiskt synsätt börjat tillämpas på frlmområdet. Den främsta anledningen var att biografpu- bliken minskat och att utbudet av film på biograf allt mer begränsats till säkra publikfilmer, särskilt på mindre och medelstora orter. Särskilda statliga medel avsattes i slutet av 1970-talet för att stödja visning av värdefull film på bio- graf. Under andra hälften av 1980-talet gjorde staten flera tydliga kulturpoli- tiska markeringar på frlmområdet. Biografema kom att betraktas som lokala kulturinstitutioner och särskilda medel avsattes för att främja intresset för film på biograf bland barn och ungdom. Tillsammans med filmbranschen avsatte staten även medel för stöd till upprustning av biografer och för att göra aktuell film snabbt tillgänglig för visning på biograf, främst på mindre och medel- stora orter.

Lokal och regional förankring

Under de allra senaste åren har filmens lokala och regionala förankring kommit i förgrunden i filmdebatten. Förklaringama är flera. Svårigheterna att på mindre och medelstora orter vidmakthålla bredd och kvalitet i utbudet av film på biograf har visat på bristerna i en kommersiellt baserad distributions— och visningsstruktur och på behovet av särskilda insatser för mångfald och kvalitet. En annan förklaring till det ökade regionala intresset är en allt starka- re kritik av att produktion av film är koncentrerad till Stockholmsområdet. Ytterligare en förklaring är ett ökat intresse bland unga människor att på egen hand arbeta med den rörliga bilden som uttrycksform. Intresset underlättas av att tekniken blivit allt billigare och mer användarvänlig samt att både kommu- nalt och statligt stöd riktats till bl.a. medieverkstäder. Ungdomars intresse för rörlig bild avspeglas i att antalet elever på gymnasieskolans medieprogram ökat snabbt.

För att stärka arbetet med film på regional nivå har olika initiativ tagits av bl.a. landsting och AV—centraler. Gemensamt är inriktningen på att bygga upp regionala film- och mediecentra med uppgifter att stödja produktion av film, bredda utbudet av film på biograf och främja eget skapande på video främst med inriktning på barn och ungdom. Några centra har anställda konsulenter som har till uppgift att främja filmintresset i länet, särskilt i skolan. Sådana regionala centra kan ses som en slags motsvarighet till de fasta regionala kul- ' turinstitutionema på andra konstområden. Ett annat uttryck för det regionala intresset för film är regionala filmproduktionsfonder. En sådan har nyligen bildats i Göteborg under namnet Västsvenska filmfonden. Den har som uttalat syfte att stödja professionell filmproduktion som förläggs till regionen. Fon- den har tillförts medel från länsstyrelse, landsting, kommuner och tv-företag.

Förhoppningen är att även andra företag i regionen ska bidra med medel. Att få till stånd produktion av film kopplas till strävan att öka antalet arbetstillfäl- len i regionen och till att stärka den regionala identiteten. Som en fortsättning planeras en "kontaktbank" för de olika filmresursema i Västsverige för att göra regionen mer attraktiv som plats för filminspelningar. Motsvarande ini- tiativ har tagits i södra och i norra Sverige.

Även på lokal nivå har initiativ tagits för att bredda intresset för film. Ofta har detta skett genom samverkan mellan kommuner och biografägare. Sats- ningar på skolfilm, där film ses som ett komplement till undervisningen i skolan och som bidrar till att vidga barns och ungdomars filmupplevelser, har ökat. Lokala filmfestivaler eller filmveckor är arbetsformer som tilltalar många unga och som gör det möjligt att visa filmer som annars inte är möjliga att se på biograf. Sådana satsningar ökar intresset för film och skapar förut- sättningar för ett mer varierat utbud av film på biograf. Ett ökat kulturhisto- riskt intresse för biografen som lokal har medfört att många äldre biografer pietetsfullt renoverats och åter tagits i bruk.

Ökat intresse för eget skapande

Framställning av rörliga bilder har fått stor spridning genom att kostnadema för utrustning pressats ner och användarmöjligheten ökat. Antalet videokame— ror stiger därför snabbt och man räknar med att ungefär vart fjärde hem har tillgång till en sådan. Användningen av videokameror är i första hand knuten till det egna intresset att dokumentera och skildra händelser som familjehögti- der, resor eller andra privata angelägenheter. För de allra flesta är detta till- räckli gt och fyller ett personligt behov och intresse. Men för några växer in- tresset för mediets möjligheter i en skapande och kommunicerande process.

Särskilt bland unga människor är intresset för rörliga bilder stort. Det är naturligt med tanke på att de växer upp i miljöer där medierna är självklara på ett helt annat sätt än för bara några decennier sedan. De har vant sig vid och lärt sig att ta emot information och upplevelser via rörliga bilder. Det är inte ovanligt att barn redan i förskolan får pröva på att hantera en videokamera. I skola, fritidsverksamhet och i föreningsliv ökar användningen av videokame- ror som ett av flera redskap att dokumentera och skildra det som sker.

Sedan mitten av 1980-talet utgår statligt stöd till Filminstitutet för stöd till medieverkstäder med inriktning på arbete med rörliga bilder. Bakgrunden är en strävan att öka ungdomars kunskap om den rörliga bildens berättarteknik, ge dem möjligheter att på egen hand arbeta med mediet och att motverka negativa effekter av våldsinslag på film och video.

I några regioner samverkar lokala verkstäder i regionala nätverk för att stärka och utveckla den lokala verksamheten både kvalitativt och kvantitativt I Älvsborgs läns landsting har man avsatt särskilda medel för ett regionalt mediecentrum med avsikten att stödja och samordna verksamheten i länet — en

verksamhet på 25 orter som engagerar drygt 10 000 ungdomar. I Jämtland har en regionalt samordnande och stödjande verksamhet vuxit fram ur Folk- rörelsernas Medieförening i Östersund. I andra län har initiativ tagits av läns- AV-centraler. Deras traditionella uppgift att förse skolor med främst film och inspelningar av program i radio och tv har utvidgats till att omfatta fortbild- nings- samt visst produktionsstöd till enskilda och till lokalt verksamma fil- mare. Satsningar på dessa orter är ett resultat av ett nära samarbete mellan landsting, länsstyrelse och kommunerna i länet. Samarbete sker också med centrala organ som Filminstitutet om att främja intresset för film som konst- form och med Dramatiska Institutet om fortbildning på medieområdet. Regio- nal samverkan om medieverkstäder har också nära kopplingar till regionala filmpooler.

För att höja kvaliteten i arbetet med rörliga bilder och sprida erfarenheter är det viktigt med stöd från berörda centrala organ som Filminstitutet, Drama- tiska Institutet och Skolverket. Erfarenheter inom Utbildningsradion och andra tv-företag bör tas till vara. Ökad bredd och kompetens på detta område är angeläget för att dels Öka kunskaperna om rörliga bilder som konstnärlig uttrycksform och dels som ett sätt att skaffa sig insikter. Efterfrågan på film kommer sannolikt att öka som en följd av att fler tv-kanaler börjar sända och att film kommer att bli en självklar del i databaserade informationssystem. Ett samordnande ansvar för de centrala initiativen bör läggas på Filminstitutet.

Ökad intentationell samverkan

Under de senaste åren har fler initiativ tagits för att öka nordiskt och euro— peiskt samarbete på filmområdet. Motiven är flera — ökade kostnader för filmproduktion, minskat publikintresse för nordisk och europeisk film och en alltmer dominerande ställning för den USA-producerade filmen i alla euro- peiska länder. lnte minst det senare har starkt bidragit till att filmpolitiken fått en central ställning i den europeiska kultur- och mediepolitiken och dessutom kommit att spela en framskjuten roll i de nyss avslutade förhandlingarna om ett nytt frihandelsavtal. I dessa sammanhang har filmens roll att spegla den nationella identiteten uppmärksammats liksom filmens betydelse för syssel— sättning och ekonomi har belysts.

De tydligaste uttrycken för det internationella samarbetet är inrättandet av olika fonder och program för stöd. Den Nordiska film- och tv-fonden finan- sieras med medel från de nationella filminstituten och tv-bolagen samt gemen- samt från de nordiska regeringarna. Fonden inrättades år 1990 och tillförs ca 60 miljoner kronor per år. Största delen av medlen går till produktionssamar— bete men även distribution kan få stöd. Inom ramen för Europarådets EURI- MAGE-fond utgår medel till filmproduktion och inom ramen för EU:s MEDIA II-program medel till utbildning, distribution och annat samarbete på filmens område.

Ett nytt jilmavtal

I det nya filmavtalet som slöts år 1992 ändrades principerna för Filminstitu- tets verksamhet i stort. Den filrnkulturella verksamheten skildes ut från avtalet och blev direkt kopplad till uppdrag från staten. Produktionsstödet förändra- des med syfte att bevara och tydliggöra filmens dubbla roller — som massme- dium och som konsmärlig uttrycksform. En ordning med två olika stödfor- mer infördes, ett förhandsstöd grundat på konsmärlig bedömning och ett ef- terhandsstöd enbart kopplat till antalet enskilt betalande besökare på biograf. Förhandsstödet ska uppgå till 75 % av totala medel för filmproduktion och fördelas av konsulenter som förordnas på viss tid. Efterhandsstödet ska uppgå till 25 % av totala medel för produktion och gavs en prioriterad ställ— ning i avtalet, vilket innebär att alla filmer som når en publik om lägst 30 000 ska få stöd. Som en följd av det nya avtalet upphörde Filminstitutets egen produktion.

Systemet med ett publiloelaterat efterhandsstöd har ibland ifrågasatts. Kri- tiker har menat att det inte är rimligt att staten avsätter medel till sådan film som är publikt framgångsrik. Samtidigt hävdas att offentligt stöd är nödvän- digt för att det överhuvudtaget ska kunna produceras film i ett litet land som Sverige. Från branschhåll påpekas att stödets koppling till antalet besökare innebär ökade ansträngningar att nå en större publik genom att tiden för visning på biograf förlängs, även på mindre och medelstora orter. Även pro- duktionsstödets regler om högsta möjliga belopp till enskild filmproduktion har ibland ifrågasatts. _

26.3. En utvidgad filmpolitik

Mot bakgrund av den beslcrivning vi gjort tidigare vill vi först slå fast att vi betraktar film som en självständig konstnärlig uttrycksforrn. Genom sin tek- niska utformning är film dessutom ett effektivt medium för masspridning av rörliga bilder.

Filminstitutet har uppgiften att fördela medel till filmproduktion och att svara för filmkulturella uppgifter. Det är rimligt att dessa uppgifter hålls samman inom ett gemensamt organ även i framtiden. Vi ser ökade uppgifter för institutet som en följd av ett breddat engagemang för film på lokal och re— gional nivå. Ett ökat engagemang följer också av en tydligare ansvarsfördel- ning mellan Svenska institutet och Filminstitutet när det gäller att informera om och företräda svensk film i internationella sammanhang. Även det sven— ska medlemsskapet i EU kommer att medföra ökade insatser av Filminstitutet.

För att filmpolitiken i framtiden på ett tydligare sätt ska samspela med andra kulturområden är det angeläget att institutets kontakter med andra organ med liknande uppgifter, främst Kulturrådet, förstärks. Detta är viktigt dels i

förhållande till lokal och regional nivå, dels för att på ett bättre sätt kunna möta behovet av stöd till konstnärligt gränsöverskridande projekt som berör såväl film och elektroniska medier som traditionella konstformer.

Frågan om införandet av en särskild kulturrnoms är för närvarande aktuell. Den är av avgörande betydelse för filmområdet och för möjligheten att även i framtiden behålla konstruktionen med ett filmavtal. Enligt nuvarande avtal upphör det att gälla om moms på biobiljetter införs. Från filmbranschens sida har det framhållits att en momssats som inte överstiger 6 % går att förena med villkoren i nuvarande avtal. I de fortsatta övervägandena om kulturmoms är det angeläget att filmbranschens önskemål beaktas.

Bevarandet av äldre film har vi berört i kapitel 18. Film åldras snabbt och förlorar i skärpa och färg. Att restaurera film så att den helt återfår sin ur- sprungliga kvalitet är inte möjligt. Den kemiska process som åldrandet med- för kan leda till att film, som inte tagits om hand på rätt sätt, självantänder och därmed helt går förlorad. Det är angeläget att ökade medel tillförs Filminstitu- tet för att restaurera svensk film, särskilt färgfilm producerad under 1950-talet och senare. Riksdagen har nyligen, inom ramen för beslut om medel för en räddningsaktion som avser föremålssamlingar vid museer och andra kultur- institutioner, uttalat sig för detta.1

Motiven för statens engagemang på frlmområdet bör sammanfalla med de som gäller för övriga konstområden. Mångfald, kvalitet och förnyelse bör vara vägledande för produktion av svensk film. Samtidigt måste hänsyn tas till filmens karaktär som massmedium. Vi vill betona betydelsen av ett brett utbud av film på biograf Över hela landet liksom insatser för att möta ett snabbt växande intresse bland främst unga människor att använda den rörliga bilden som uttrycksforrn.

26.3.1. Motiv för offentliga insatser

Stora delar av filmområdet finansieras utan offentliga bidrag. Stöd från staten utgår till viss produktion av film och till vissa filmkulturella insatser som ge- nomförs av Filminstitutet eller fördelas av Filminstitutet till föreningar och andra mottagare på regional och lokal nivå. Därutöver disponerar Konstnärs- nämnden ett stöd till konstnärligt motiverade filmprojekt.

I betänkandets inledande kapitel och i närmast föregående avsnitt har vi angett de kulturpolitiska motiven för de offentliga insatserna på filmområdet

I avsnitt 5.2 Motiv för offentligt kulturstöd har vi också prövat att analyse- ra motiven utifrån ekonomisk teori. Om man tillämpar den och använder den terminologin på filmområdet motiveras stödet framför allt av "Kollektiva nyt- tigheter”, ”Lång tidshorisont” och ”Fördelningspolitik". Filmens existens-

1 Bet. 1994/95 KrU18.

och optionsvärde. detta att människor tycker att det bör finnas ett utbud av svensk film även om de inte väljer att se dem, är en kollektiv nyttighet. Att värna om konstartens utvecklingsmöjligheter, t.ex. att ge resurser för experi- ment och nyskapande som inte ger omedelbara resultat, handlar också om att kunna anlägga ett långt tidsperspektiv. Stöd till verksamheter landet runt är ett utslag av fördelningspolitiska överväganden, fördelningspolitik med geogra- fiska förtecken.

De statliga medlen till filmproduktionen ökar benägenheten hos andra in— tressenter att satsa kapital på produktion av film. Att finansiera en svensk film med intäkter från visning på biograf i Sverige och försäljning av rättigheter är näst intill omöjligt. Inte ens publika succéer klarari regel det.

26.3.2. Stöd till produktion av film

I takt med att filmen funnit nya vägar till sin publik har antalet parter bakom filmavtalet ökat. I avtalet avvägs statens intressen mot berörda branschers. Filmens dubbla roller som massmedium och som konstform vägs samman i avtalet. Formen med avtal som löper under längre tid bidrar till att skapa sta- bilitet vilket underlättar möjligheten till långsiktiga produktionsbeslut. Nuva- rande avtalsförhdllande påjilmområdet bör behållas.

Ett statligt stöd är nödvändigt för att bevara och utveckla svensk filmpro- duktion och för att även andra intressenter ska bidra med medel. Efterfrågan på film kommer av allt att döma att öka, framför allt som en följd av totalt ökat tv-utbud. Det är viktigt att svensk filmproduktion står väl rustad inför en sådan expansion. Med tanke på filmens ökade betydelse i tv anser vi det rim- ligt att de tv-företag som är avtalsslutande parter ökar sina bidrag till finansie- ring av svensk filmproduktion.

Vi vill också beröra några av filmavtalets regler om stöd till produktion. Ordningen med ett efterhandsstöd som är prioriterat i förhållande till för- handsstödet och som enbart är relaterat till filmens publika framgång har dis- kuterats, framför allt med tanke på att detta stöd utgår utan någon särskild kvalitetsprövning. Denna stödforrn är unik inom kulturområdet. Utvecklingen under senaste åren har inneburit att medel till förhandsstöd inte nått upp till den nivå som förutsattes i avtalet Det innebär att utrymmet för konstnärlig ut- veckling och förnyelse inom filmområdet hämmas. Det är angeläget att åtgär- der vidtas så att de grundläggande ambitionerna i avtalet uppfylls. Vi vill också peka på betydelsen av en mer flexibel stödordning som gör det möjligt att tilldela vissa konstnärligt angelägna filmproduktioner högre belopp än vad nuvarande avtal medger. Likaväl som en kulturinstitution vid enstaka tillfällen har behov av att koncentrera resurserna till vissa produktioner bör det kunna förekomma även inom filmens område.

26.3.3. Lokal och regional förankring av filmen

Film bör uppmärksammas på samma sätt som andra konstformer på lokal och regional nivå. Det är rimligt att man även på mindre och medelstora orter ska kunna ta del av ett brett utbud av film på biograf. För att det ska bli möjligt är det angeläget att filmens roll i det lokala kulturlivet stärks bl.a. genom ett nära samarbete mellan kommuner, biografägare och filmföreningar i syfte att öka det lokala intresset och utveckla visningsformer som är anpassade till publi- kens behov. Ett starkare lokalt engagemang för filmvisning på biograf är en förutsättning för att utbudet ska kunna breddas.

Vi vill särskilt betona vikten av insatser för barn och ungdom. Deras möj- ligheter att möta ett brett utbud av film på biograf är beroende av lokala initia- tiv av föreningar och kommuner, främst av skolan. Satsningar på skolbio är ett exempel på att vidga perspektivet på film, att både kunna se det som ett ”läromedel” och som kulturupplevelse. Likaså är det viktigt att ge barn och ungdomar möjligheter att se filmer som de spontant själva inte väljer och att ge dem kunskaper om filmens berättarteknik. Det kan vara ett sätt att vidga deras filmupplevelser och uppmuntra till en kritisk prövning av filmers kvali— tet.

En allt större del av publiken ser film på tv. Televisionen innebär också möjligheter för okänd film och film från andra språkområden än det engelska att bli sedd av en stor och åldersmässigt och utbildningsmässigt bred publik. Denna utveckling kan i ett längre perspektiv leda fram till uppfattningen att biografen som visningsplats för film blir överflödig. Vi vill dock betona de värden som ligger i upplevelsen av film på biograf. Koncentrationen på den film som visas, den stora duken och den gemensamma upplevelsen är kvalite- ter som man inte fullt ut kan få i hemmiljön.

Att stärka de regionala insatserna förfilm ser flera landsting som en natur- lig uppgift för landstingen. Även AV-centraler på regional nivå bör kunna spela en viktig roll i detta sammanhang. Inriktning och omfattning bör utgå från de förutsättningar som finns i regionen och kan inriktas på att bygga upp ett nätverk mellan filmaktiva i regionen, stödja produktion av film på olika ni- våer och bredda utbudet av film på biograf. De regionala satsningarna bör ta sikte på att stimulera verksamheten på lokal nivå och bygga vidare på de re- gionala frlm- och mediecentra som redan etablerats. I ett inledande skede kan regionala filrnkonsulenter engageras som på ett brett sätt kan arbeta mot olika grupper i länen och samordna insatserna. Deras roll kan i övrigt utformas med utgångspunkt i de resonemang som förs om "länskonsmärer" (avsnitt 8.3.4).

Ett ökat intresse för produktion av film i olika delar av landet utmanar nu- ' varande stödordning. Krav har framförts på statliga medel för stöd till pro- duktioner som genomförs ute i landet Avsikten är att bryta Stockholmsdomi- nansen inom filmområdet och stimulera produktion på andra orter. Riksdagen liksom Landstingsförbundet har också uttalat sig positivt till att en sådan ut-

veckling kommer till stånd. Krav på regionalt stöd till produktion av film har också förts fram.

Ökad geografisk spridning av filmproduktion bör främjas. Det bör leda till en större mångfald inom den samlade filmproduktionen i landet. Berättelser och företeelser som är föranlcrade i olika delar av landet bör på så vis få ökade chanser att komma till uttryck på film. I detta sammanhang bör man också kunna väga in utvecklingen mot en allt mer regionaliserad tv-struktur som bl.a kan komma att öka efterfrågan på produktioner som är gjorda i länet.

För att utveckla filrnlivet över hela landet bör statliga medel anvisas för in- satser på regional nivå. Medlen bör fördelas av Filminstitutet. Stödet bör kopplas till regional eller lokal motprestation utifrån samma grundprincip som gäller för statligt stöd till annan regional kulturverksamhet. Mottagare av bidragen kan vara regionala filmproduktionsfonder och regionala film- och mediecentra.

Sammanfattning

Det statligt finansierade insatserna på filmområdet har haft fokus på stöd till filmproduktion. Det krävs nu en vidgnin g av insatserna på filmområdet.

I kapitlet betonar vi

— att vi ben-aktar film som en självständig konsmärlig uttrycksform, — betydelsen av insatser för att öka tillgängligheten till ett brett utbud av film på biograf över hela landet, — betydelsen av insatser för att möta ett snabbt växande intresse bland unga människor att själva använda film som uttrycksform, — att det är angeläget att Filminstitutets kontakter med andra organ inom kulturområdet, främst Kulturrådet förstärks, — att nuvarande avtalsförhållande på filmens område bör bibe- hållas, - att det är rimligt att de tv-företag som är avtalsslutande parter ökar sina bidrag till finansieringen av svensk filmproduktion, — betydelsen av en flexibel stödordning som gör det möjligt att tilldela vissa konstnärligt angelägna produktioner större belopp än vad nuvarande avtal medger, — att filmens roll i det lokala kulturlivet stärks, särskilt med tanke på insatser för barn och ungdom.

I kapitlet föreslår vi

— att Filminstitutet tillsammans med andra berörda får i uppdrag att främja kvaliteten i det egna arbetet med rörliga bilder, att åtgärder vidtas för att de grundläggande ambitionerna i film- avtalet uppfylls, vad avser fördelningen av produktionsstödet mellan de båda stödforrnema, att Filminstitutet tillförs statliga medel för stöd till regionala filmproduktionsfonder och regionala film- och mediecentra.

27 Litteratur och bibliotek

Språket är utomordentligt viktigt som identitets- och kulturbärare. Det är av- görande för den enskildes möjlighet att förstå vad som händer i tillvaron och för utbytet av tankar och idéer. Ett rikt och levande språk förutsätter förankring i det språkliga arvet och en kontinueng och varsam förnyelse.

Litteraturen speglar människans behov av att uttrycka och gestalta tankar och åsikter. I litteraturen möter man insikter och erfarenheter på ett sätt som förenar känsla och intellekt.

Trots sin unika ställning anses boken ibland vara hotad. Den tekniska ut- vecklingen ger alternativ för förmedling av kunskap och upplevelse som kan förefalla överlägsna. Krav på lönsamhet lockar till massproduktion av en in- ternationellt standardiserad utgivning. Den kvalitativt värdefulla boken, den lcrävande och inte så kända boken, får svårare att hävda sig. Trots dessa hot har boken behållit sin centrala ställning.

27.1. Litteratur 27.1.1 Möjligheter och problem

Utvecklingen på litteraturområdet under de senaste 20 åren karaktäriseras av att:

— andelen bokläsare i befolkningen har ökat sedan början av 1980-talet, — en femtedel av befolkningen skriver dagbok eller dikter under loppet av ett år, — bokutgivningen i ett internationellt perspektiv är rik och mångsidig, - nästan hälften av utgivningen av skönlitteratur är svensk medan böcker från engelskan dominerar bland översättningar, — fem ägargrupper svarar för tre fjärdedelar av bokutgivningen, — bokhandelns andel av den totala bokförsäljningen har minskat medan bokklubbama de senaste 20 åren ökat sin andel, — det totala antalet utgivna boktitlar fördubblats medan det totala antalet sålda volymer i stort sett varit konstant, — skönlitteraturens andel av den totala bokförsäljningen har minskat och facklitteraturens andel ökat, — den totala bokförsäljningen omsätter 5,7 miljarder kronor inklusive moms (1994).

De statliga insatserna på litteraturområdet syftar till en bred utgivning av litteratur av god kvalitet Av den anledningen infördes år 1975 ett särskilt ut-

givningsstöd som går till förlagen och avser enskilda boktitlar. Statligt stöd utgår även till distribution av litteratur och syftar till att öka tillgängligheten av kvalitetslitteraturi bokhandeln och till att vidmakthålla och om möjligt för- stärka ett vittförgrenat bokhandelsnät.

Koncentrationen inom förlags- och bokhandelsleden har ökat och kan ut- göra ett övergripande problem för möjligheterna att garantera tillgång till en bred utgivning av kvalitetslitteratur på svenska språket Utvecklingen på litte- raturområdet aktualiserar därför frågor rörande:

- utgivningsvillkoren för den smala men kulturellt värdefulla litteraturen, — de mindre förlagens villkor, — effekterna av avsaknaden av branschavtal med avseende på tillgängligheten . till ett brett utbud av kvalitetslitteratur, — disuibutionsstöd för spridningen av kvalitetslitteratur, — möjligheterna att vidmakthålla och förbättra ett vittförgrenat bokhandels- nät.

Möjligheten att upprätthålla och bredda utgivningen till fler språk- och kulturområden har vi berört i avsnitt 10 Invandrare och ursprungskulturer. Där har vi framhållit att kravet på kvalitet ytterligare bör betonas för stöd till utgivning av litteratur på invandrar- och minoritetsspråk.

27.1.2. Statens fortsatta insatser på litteraturområdet Litteraturstödet

Under 1970- och 1980-talen präglades bokbranschen av att små kvalitetsför- lag etablerades bl.a. med hjälp av litteraturstödet. De spelar en viktig roll framför allt för utgivningen av översatt kvalitetslitteratur. Det är ofta de min- dre förlagen som introducerar författare från små språkområden. Under sena- re år har flera sådana förlag köpts upp av större bolag eller gått i konkurs, samtidigt som nya kommit till. En tilltagande koncentration kan komma att utgöra ett hot mot utgivningen av litteratur från mindre språkområden och leda till att en redan lcraftig engelsk dominans ytterligare förstärks.

Litteraturstödet bidrar u'll att ett större och mer kvalificerat urval böcker ges ut än vad den fria marknaden i ett litet språkområde annars kan klara. Den ordning som gäller för hanteringen av litteraturstödet fungerar enligt vår upp— fattning på ett ändamålsenligt sätt

När det gäller litteraturstödet vill vi beröra två delaspekter. Mer än 80 % av all översatt litteratur kommer från det engelska språkområdet. Mot den bak- ' grunden föreslår den Internationella kulturutredningen att Kulturrådet ges i uppdrag att under en treårsperiod avsätta minst 75 % av tillgängliga resurser

för översättning av litteratur från annat språk än engelska.1 För närvarande används drygt 60 % av stödet till sådana översättningar. Det är angeläget att mångfalden inom litteraturutgivningen stärks. Vi är dock tveksamma till en fast kvotering av litteraturstödet enligt det förslag Internationella kulturutred- ningen lagt fram. Det engelska språkområdet omfattar litteratur från olika världsdelar och länder. Dessutom blir en icke obetydlig del av litteraturen från mindre kända språkområden tillgänglig för översättning till svenska genom sin engelskspråkiga utgåva. I stället för fast kvotering av litteraturstödet bör Statens kulturråd i fördelningen av litteraturstödet ta särskild hänsyn till be— hovet av stöd till översättningar av litteratur från för svensk publik mindre kända språkområden och kulturkretsar.

På uppdrag av regeringen har Kulturrådet nyligen utvärderat litteraturstö- dets prispress, dvs. kravet att förlagen, för att kunna få stöd, skulle tillämpa av staten fastställda maximipriser. Sådana har fastställts genom årliga över- läggningar mellan Statens kulturråd och Svenska Bokförläggareföreningen. I uppdraget ingick även att komma med förslag om förändringar om det skulle visa sig att systemet inte svarade mot de kulturpolitiska målsättningarna.

En anledning till uppdraget var att Svenska Bokförläggareföreningen fö- reslagit att utgivningsstödets prispress borde avskaffas. Enligt föreningen saknar den köpstimulerande inverkan och fyller därför inte någon kulturpoli- tisk funktion. Marknaden skapar själv på ett bättre sätt den kontrollen efter- som branschen inte kan ta ut högre priser än konsumenterna är beredda att betala. Föreningen påpekar också att prispressen endast verkar i produktions- ledet, medan de slutliga priserna sätts i detaljistledet på ett sätt som förlagen inte har någon kontroll över. Slutligen anser föreningen att prispressen i vissa fall verkat direkt hämmande vid beslut om utgivning av kvalificerad översätt- ningslitteratur.

Både Sveriges Författarförbund och Svenska Bokhandlareföreningen har uttalat sig för en fortsatt prispress.

Enligt Kulturrådets utvärdering skulle ett slopande av litteraturstödets prispress leda till en ökad prisnivå för utgivningen av kvalitetslitteratur och därmed ökade utgifter för bokköparna, inte minst biblioteken. Ökningens storlek är omöjlig att precisera, men den skulle i första hand gälla norrnalut- gåvor av skönlitteratur för vuxna och slå igenom både i bokhandeln och bokklubbar.

Även om prispressen inte har någon stark köpstimulerande effekt har den enligt Statens kulturråds bedömning i kombination med själva utgivningsstö— det bidragit till att bevara en rimlig prisnivå trots den ambitiösa utgivningsni- vån och de minskade genomsnittsupplagoma på den svenska bokmarknaden.

1 SOU 1994:35: Vår andes stämma — och andras. Betänkande av Intematio- nella kulturutredningen.

Prispressen har enligt rådets bedömning inte i någon nämnvärd grad häm- mat utgivningen av smal litteratur. Förhållandet är tvärtom att utgivningsstö- det stimulerat sådan utgivning, men att marknadens bristande intresse inom områden såsom utländsk skönlitteratur satt en relativt snäv gräns för utgiv- ningen. Mot denna bakgrund finner vi det inte motiverat att föreslå att nuva- rande ordning för litteraturstödet ändras.

Sveriges Författarförbund har önskat högre stöd än i dag till särskilt lcrä- vande översättningar. Enligt vår mening bör regeringen pröva om frågan kan hanteras inom ramen för litteraturstödet.

Stöd till bokhandeln

Införandet av fria bokpriser 1970 ledde till en minskning av antalet bokhand- lar framför allt på små orter och orter med fler än en bokhandel, medan antalet bokhandlar på medelstora orter ökade något Därefter har läget varit stabilt

I samband med att de fria bokprisema infördes upprättades ett branschav- tal, det s.k. fackbokhandelsavtalet, som gav regler för abonnemang, rabatter o.dyl. Detta upphörde år 1992 och därmed hamnade den svenska bokmark- naden för första gången i ett tillstånd utan avtal mellan branschens parter. Det är inte troligt att det avtalslösa tillståndet i sig kommer att leda till något nämnvärt bortfall av antalet bokhandlar. Det mesta talar för att det i stället är andra och mer generella förhållanden inom detaljhandeln som kommer att vara avgörande för den fortsatta utvecklingen. Det avtalslösa tillståndet leder till en starkare anpassning till marknaden och möjligen till en ökad ekonomisk stabilitet för de bokhandlar som nu finns.

70 av landets 286 kommuner saknar i dag bokhandel. En del av dessa är små och har inte tillräckligt befolkningsunderlag. Andra är förorter och här kan bokköparna lätt ta sig in till storstädernas välsorterade bokhandlar. Det är därför tveksamt om det skulle vara möjligt att med statligt stöd etablera en helt ny bokhandel i en stor del av de kommuner som nu saknar sådan.

Fackbokhandeln bestod tidigare främst av fristående företag men utgörs i dag av två stora kedjor och ca 100 fristående bokhandlar. Koncentrationen tenderar att öka ytterligare bl.a. som en följd av att fackbokhandelsavtalet upphört. Utvecklingen innebär att konkurrens om bokhandelns inköp ökar. Förlag med mindre sortiment riskerar att trängas undan eftersom de saknar möjlighet att erbjuda lika förmånliga villkor som de större förlagen. På sikt kan det leda till att distribution av ett brett utbud av litteratur försvåras.

En minskning av sortimentet hos många små och medelstora bokhandlar leder till märkbara försämringar för den bokköpande allmänheten. På många orter, inte nödvändigtvis de minsta, kommer det att bli svårare än hittills för konsumenterna att i den lokala bokhandeln orientera sig i ett utbud av nya böcker.

Nuvarande statliga stödinsatser finner vi väl motiverade, dvs. stöd till bokdistribution och bokhandel som omfattar lån till investeringar i bokhandel, stöd till den mindre bokhandeln för att kunna erbjuda ett relativt brett urval av god litteratur och katalogdatorstöd. Vi föreslår därför inga förändringar i stödordningarna. Däremot vill vi starkt betona betydelsen av att utvecklingen på bokrnarknaden noggrant följs eftersom mer omfattande förändringar i förlagsstruktur och bokdistribution kan påverka den enskildes möjligheter att ta del av ett brett utbud av litteratur. En löpande analys och rapportering av förändringar är nödvändig för att statens medel ska få största möjliga kulturpolitiska effekt. De analyser och bedömningar som löpande görs av Bokbranschens Finansieringsinstitut (BFI), som har statens uppdrag att följa utvecklingen inom bokdistributionen som helhet och särskilt med avseende på utvecklingen inom bokhandeln, och Statens kulturråd är viktiga i detta sammanhang.

Möjligheterna att kunna köpa äldre litteratur och klassiker i bokhandeln är begränsade. Det hänger samman med kostnader för lagerhållning och att ef- terfrågan naturligt nog är svår att bedöma. I ett läge med alltmera pressade marginaler i detaljhandeln och färre renodlade bokhandlar tycks dessa möjlig- heter ha minskat. För att göra det litterära arvet tillgängligt för nya läsare är det angeläget att denna slags litteratur är möjlig att köpa. Vi föreslår att Statens kulturråd får i uppdrag att i nära kontakt med bokbranschen lägga fram förslag till åtgärder för att öka dessa möjligheter.

Fria eller fasta bokpriser

De fasta bokprisema förbjöds i Sverige år 1970. Genom avskaffandet av fackbokhandelsavtalet år 1992 har bokbranschen för första gången hamnat i ett avtalslöst tillstånd. Det svenska ”systemet” representerar därmed ett vid en europeisk jämförelse extremt uttryck för en fri marknad (med litteraturstödet och dess prispress som enda ingrepp). Inom EU har alla länder utom Belgien, Portugal och Grekland fasta bokpriser, trots att detta egentligen stri- der mot gemenskapens generella ekonomiska ideologi.

Den konkurrenslag som gäller inom EU i centrala delar tillämpas inte inom huvuddelen av EU:s bokmarknader. Jacques Delors framhöll i sitt inled- ningsanförande vid 1993 års bokmässa i Frankfurt att EU accepterar existen- sen av nationella avtal som reglerar priset på böcker. Syftet är att ”säkra en mångsidig tillgång på nyskapande litteratur och bevara ett finmaskigt nät av kvalitetsbokhandlaf'.

Frågan om att återinföra fasta bokpriser har aktualiserats med jämna mel- lanrum av bl.a. författarna. Ett syfte med förslaget är att stärka bokhandelns konkurrensförmåga i förhållande till andra försäljningskanaler. Förlagen har dock kategoriskt avvisat förslaget och hävdar att fria bokpriser bäst tillgodo- ser konsumenternas intressen. Utvecklingen på bokrnarknaden följs bl.a. av 465

Kulturrådet. Skulle bredden i utgivningen minska och/eller bokhandeln upp- visa ökade ekonomiska svårigheter bör åtgärder övervägas.

K ulturmoms och moms på böcker

På de flesta andra utvecklade bokrnarknader har boken en särställning med fasta bokpriser kombinerat med låg eller ingen moms. I vissa länder komplet— teras detta med olika former av direkta stödinsatser. Inom EU finns en strä- van att harmonisera momssatsema, där boken och vissa andra kulturvaror och -tjänster prioriteras genom låg momssats.

Frågan om införandet av en särskilt kulturrnoms är för närvarande aktuell. Något förslag har ännu inte lagts fram. I de fortsatta övervägandena om kul- turmoms anser vi att litteraturen bör ingå i det område som kan omfattas av en kulturrnoms. En sådan förändring bör samtidigt innebära att det statliga litteraturstödet övervägs. Vi tar upp momsfrågan för hela kulturområdet i kapitel 33.

Bokfrid

För att stärka bokhandeln som huvudkanal för försäljning av nya böcker har olika förslag om "bokfrid” förts fram. Ett förslag innebär att bokhandeln — som i Danmark där branschen själv beslutat härom — ska vara enda försälj- ningskanal för nya böcker under de första sex månaderna efter utgivningsda- gen. Man menar att detta skulle förbättra bokhandelns konkurrenssituation i förhållande till bokklubbar och dessutom bidra till att förlänga böckernas ”medellivslängd". Ett annat förslag är att branschen under en ny boks första tid på marknaden skulle avstå från att använda priset som konkurrensmedel. Priset på en nyutgiven bok skulle under bokens första sex till tolv månader vara samma över hela landet. Boken skulle då kosta lika mycket över disk som via postorder/bokklubb.

Förslag om bokfrid lämpar sig enligt vår mening inte för reglering av statsmakten utan bör vara något för branschens olika parter att komma öve- rens om. Reglering av staten skulle kräva omfattande kontroll och uppfölj- ning.

27.2. Biblioteken i Sverige

27 .2.1 Möjligheter och problem på biblioteksområdet

Sverige har ett biblioteksväsen med lång tradition och av hög standard.

Folkbiblioteken med rötter i folkbildningen utgör en viktig resurs i samhäl- let för bildning och upplysning. De finansieras helt av kommunema, finns i alla Sveriges kommuner och intar en särställning i det lokala kulturlivet. De stimulerar läsande, erbjuder fri tillgång till information, fungerar som mötes- plats för alla och spelar en viktig roll för utbildning på alla nivåer. Härigenom bidrar landets knappt 2 000 folkbibliotek till att garantera yttrandefrihet och yttrandemöjligheter, fri åsiktsbildning och kunskapsförrnedling. Från de fasta enheterna bedrivs uppsökande och läsfrämjande verksamhet till arbetsplatser, barnomsorg, vårdinstitutioner, organisationer och grupper av olika slag.

De statliga insatserna på biblioteksområdet avser främst 90 forskningsbi- bliotek som svarar för informationsförsörjningen i den högre utbildningen och forskningen samt inom ett antal specialområden. Dessutom fördelar sta— ten stöd till länsbibliotek och finansierar lånecentraler som svarar för komplet- terande medieförsörjning samt ger vissa bidrag till utvecklingsarbete.

I alla län finns länsbibliotek. Landstingen svarar för huvuddelen av finan- siering. Verksamheten är inriktad på stöd och rådgivning till folkbiblioteken samt kompletterande insatser.

Alla offentligt finansierade bibliotek samverkar i en lånekedja. Utvecklingen på folkbiblioteksområdet under de senaste 20 åren karaktäri— seras av att:

— en kraftig utbyggnad ägt rum över hela landet, - folkbibliotekens ställningi den lokala kulturverksamheten förstärkts bl.a. i kraft av fackutbildad personal och ändamålsenliga lokaler för kultur, — strävan att nå nya grupper genom uppsökande verksamhet varit tydlig, — inriktningen av verksamheten på barn och ungdom förstärkts, — 40 % av nyförvärven avser barnlitteratur, — uppgifterna inom utbildningsområdet vidgats, — datatekniken tagits i bruk för att öka tillgängligheten till samlingar och till information, — länsbibliotek byggts ut som stöd till folkbiblioteken.

En förändrad situation för folkbiblioteken

Folkbiblioteken är våra mest besökta kulturinstitutioner. Verksamheten är väl förankrad i alla kommuner och spelar en viktig roll i det lokala kulturlivet. Meri området är inte utan problem. De huvudsakliga problemen som blivit tydliga under senaste åren kan sammanfattas på följande sätt:

- bokanslagen har minskat under flera år, — den uppsökande verksamheten har försvagats, vilket i första hand drabbar barn, äldre och handikappade, 467

— många kommuner ändrar sin organisation, några prövar alternativa drift- former, — de fria boklånen ifrågasätts och högre avgifter tas ut på bibliotekens tjän— ster.

De förändringar som ägt rum, planeras eller diskuteras kan tolkas och vär- deras på olika sätt. Alla förändringar har mer eller mindre en ekonomisk di— mension som kan förklaras av kärv kommunal ekonomi. Inom vissa kommu- ner leder det till åtgärder som minskar direkta kommunala utgifter, inom andra leder det till åtgärder på längre sikt Det senare kan få karaktären av strukturomvandling som ifrågasätter etablerade principer inom biblioteksom- rådet, t.ex. avgiftsfiiheten och kommunalt driftansvar.

Besparingar

Besparingar inom folkbiblioteken har under senare år stått i cenu'um för bib- lioteksdebatten. De har lett till minskning av anslagen till bokinköp. En sådan åtgärd kan snabbt reducera bibliotekens kosmader men leder till att bokbe- stånden snabbt minskar i intresse. På sikt kan en sådan besparingsmetod vara förödande för biblioteken i sin helhet. Besparingama har också gett färre fi- lialbibliotek och utlåningsstationer, arbetsplatsbibliotek och bokbussar samt mindre av uppsökande verksamhet. Många av dessa verksamheter har byggts upp under de två senaste decennierna och kan direkt kopplas till 1974 års kulturpolitiska mål. Variationerna mellan olika kommuner är dock avsevärda.

Kritiken mot besparingarna har bl.a. gått ut på att dessa särskilt drabbat lä- sargruppema barn och pensionärer, grupper som själva kan ha svårt att komma till biblioteken. Vidare har anförts att besparingarna skulle innebära en marginalisering av biblioteken och att kortsiktiga ekonomiska besparingar inte vägts mot långsiktiga förlusteri fråga om kunskap och bildning.

Avgiftsfri heten

En grundläggande princip i de svenska bibliotekssystemen har varit rätten till avgiftsfria lån. Denna princip har under de senaste åren satts i fråga genom förslag om avgiftsbeläggning på två områden, dels när det gäller fjärrlån från statliga forskningsbibliotek, dels när det gäller rätten till lån vid folkbibliote— ken. Förslagen har sin främsta grund i försämrad offentlig ekonomi och i en allmänt större öppenhet för avgiftsfinansiering av offentliga tjänster. När det gäller fjärrlånen är det främst fråga om var i det offentliga systemet som fi- nansieringen av kostnader ska ske. På folkbiblioteken handlar det om avväg- ningen mellan offentliga och privata kostnader.

Avgifter för fjärrlån fiån statliga forskningsbibliotek har undanröjts genom riksdagens beslut om att Kungliga biblioteket tillförs 15 miljoner kronor för

subventionering av expeditionskostnader i samband med nettoutlåning av fjärrlån mellan forskningsbibliotek och mellan dem och folkbiblioteken.2 Medel fördelas mellan berörda forskningsbibliotek. Vi utgår från att denna ordning permanentas och att det statliga anslaget läggs på en sådan nivå att den avsedda effekten uppnås inom hela forskningsbiblioteksområdet

En rad olika tjänster vid bibliotek är avgiftsbelagda. Däremot förekommer för närvarande inga avgifter för lån.

Några av argumenten mot att införa avgifter på basfunktionerna har sin grund i principiella eller ideologiska argument som betonat bibliotekens vik- tiga roll i informationsförsörjningen i en demokrati och individens garantera— de rätt till information och kunskap. Detta synsätt har bekräftats av riksdagen genom uttalande i juni 1992 där fria boklån som en grundprincip på folkbib- lioteksområdet slagits fast:

”Det är en allmänt godtagen princip att boklån vid de allmänna folkbiblio- teken skall vara kostnadsfria. Utskottet vill framhålla vikten av att denna princip upprätthålls även i framtiden. Möjligheterna att utnyttja biblioteken skall inte vara beroende av den enskilde medborgarens ekonomi. Fri till- gång till information är en förutsättning för öppen debatt och opinions- bildning.” 3

Ett annat argument mot att införa avgifter är praktiskt och betonar att om avgifterna ska ge en substansiell intäkt måste de vara relativt höga, vilket drabbar stora grupper låntagare, t.ex. barn och pensionärer, varför man rim- ligen måste undanta dessa från avgifter. Det skulle i sin tur innebära behov av att ytterligare höja den tänkta avgiften för att den skulle ge någon intäkt av betydelse.

Ytterligare ett argument kan man finna i den nya upphovsrättslagstift- ningen som trädde i kraft den 1 januari 1994. Enligt den får exemplar av litte- rära eller musikaliska verk inte utan upphovsmannens samtycke tillhandahål- las allmänheten genom uthyrning. En generell avgift för möjligheten att låna böcker m.m. från ett folkbibliotek definierar lånet som "uthyrning”. Det är viktigt att konstatera att den nya lagstiftningen inte förbjuder uthyrning genom avgiftsbeläggning, bara att den i sådana fall kräver upphovsmannens samtycke.

2 Bet. l994/95:UbU15. s. 93. 3 Bet. 1991/92 KrU32.

27.2.2. Hur ska problemen lösas? Mål och lagstiftning

Någon nationellt formulerad och tydlig målsättning för biblioteksväsendet som helhet och för samverkan mellan biblioteksystemets olika delar existerar inte. Samverkan är snarare resultatet av utvecklad praxis än av centrala beslut.

När det gäller folkbibhoteksonuådet har frågan om en nationell målsättning diskuterats vid flera tillfällen. I propositionen om litteratur och bibliotek som följde av den senaste Folkbiblioteksutredningen behandlades frågan utför- ligt4 Några mål för den kommunala verksamheten fastställdes inte. Däremot framhölls att de av Folkbiblioteksutredningen föreslagna målen och handlingslinjema skulle kunna stimulera diskussionen om prioritering och ut- veckling av folkbiblioteksverksamheten i kommunerna.

I propositionen diskuterades och awisades lagstiftning på biblioteksorruå- det. Statens uppgift skulle vara att stimulera, inte reglera. I ansvarsfördel- ningen mellan de offentliga nivåerna ansågs att statens stimulerande roll var väl utvecklad när det gäller centrala folkbiblioteksuppgifter och genom vissa statsbidrag till folkbibliotek och länsbibliotek.

Förändringar på biblioteksområdet är av två slag: dels relativa som innebär en viss minskning av verksamhetens omfattning, dels absoluta i den me- ningen att vissa principer som anses utgöra väsentliga inslag i den hittills gäl- lande politiken ifrågasatts.

I ett fortlöpande arbete med att höja kompetensen inom biblioteksområdet, utveckla verksamhetsformer och öka beredskapen att möta framtida problem är det nödvändigt att utnyttja en rad olika metoder för styrning som informa- tion, kunskapsspridning och opinionsbildning, ansvars— och rollfördelning och ekonomiska bidrag. Det är uppgifter som för statens räkning även fort- sättningsvis bör utföras av Statens kulturråd.

Senare års utveckling pekar på behovet av ett mer grundläggande skydd för och kodifiering av bärande principer och praxis inom folkbiblioteksområ- det. Ett sådant skydd bör ges i form av en bibliotekslag för att på det sättet gälla i alla kommuner i landet. Genom en lagstiftning kan staten med kraft betona betydelsen av medborgarnas rätt till tryckt information och kunskap samt av insatser för att stärka intresset för läsning, litteratur och bildning i samhället

4 Prop. 1984/85:141: Om litteratur och folkbibliotek. SOU 198423: Folkbibliotek i Sverige. Betänkande av Folkbiblioteksut— redningen.

UNESCO:s manifest om folkbibliotek

I UNESCO:s manifest om folkbibliotek från år 1994 sätts biblioteken in i ett brett samhällsperspektiv samtidigt som betydelsen av information och kun- skap understryks.

”Frihet, välstånd och samhällelig och personlig utveckling är grundläg- gande mänskliga värden. De förverkligas bara genom välinfonnerade medborgares förmåga att utöva sina demokratiska rättigheter och spela en aktiv roll i samhällslivet. Medborgarnas konstruktiva engagemang och demokratins utveckling är beroende av en fullgod utbildning samt fri och obegränsad tillgång till kunskap, tankeliv, kultur och information.

Folkbiblioteket, porten till kunskap, utgör en grundförutsättning för livs- långt lärande, självständigt beslutsfattande och kulturutveckling hos en- skilda och hos medborgargrupper.”

Citatet ger i sin koncentrerade form en idémässig grund för folkbibliote- ken. Dessa bibliotek är kärnan i det svenska biblioteksväsendet och har stått i fokus i debatten när frågan om införande av en bibliotekslag har diskuterats.

Kommunalt självstyre

Folkbiblioteken är en kommunal angelägenhet. I en diskussion om en biblio- tekslag bör därför också relationerna stat — kommun och principen om kom- munal självstyrelse belysas. En viktig fråga att ta ställning till är om införan- det av en bibliotekslag kan komma i konflikt med denna princip.

Den kommunala självstyrelsen har markerats i den inledande bestämmel- sen om statsskickets grunder i 1 kap. l å andra stycket regeringsformen (RF) där det sägs:

”Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildnin g och på allmän och lika rösuätt. Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom kommunal självstyrelse.”

Samtidigt sägs i 8 kap. 5 & RF:

"Grunderna för ändringar i rikets indelning i kommuner samt grundema för kommunernas organisation och verksamhetsformer och för den kom- munala beskattningen bestämmes i lag. I lag meddelas också föreskrifter om kommunernas befogenhet i övrigt och om deras åligganden.”

Föredraganden i grundlagsärendet anförde att han genom att välja forrnu- leringen att kommunernas befogenheter och åligganden skulle anges i lag tydligt velat markera att kommunerna också i fortsättningen skulle ha sig till- delade ett område där de själva mera fritt bedömde vilken verksamhet som skulle bedrivas (prop. 1973:90 s. 193).

Det böri sammanhanget nämnas att även i kommunallagen (1991:900) finns principen omnämnd. I 1 & sägs:

”Sverige är indelat i kommuner och landsting. Dessa sköter på den kom- munala självstyrelsens grund de angelägenheter som anges i denna lag el- ler i särskilda föreskrifter.”

Vidare bör också nämnas att Sverige år 1989 anslöt sig till den europeiska konventionen om kommunalt självstyre.5 Där slås fast vissa grundläggande principer för statens förhållande till kommunerna. Bl.a. berörs den kommu— nala självstyrelsens rättsliga reglering, skyddet för den kommunala indel- ningen, den administrativa strukturen, statlig tillsyn samt frågan om kommu- nernas ekonomiska resurser.

Frågan är då vad som ska läggas i begreppet kommunal självstyrelse. Låter det sig avgränsas så att man kan slå fast vad som ska beslutas av staten och vad som ska beslutas av kommunerna utan statlig inblandning?

I denna del anfördes det i grundlagsärendet att kommunerna genom lag- stiftningen fått betydelsefulla åligganden, vilket gav dem stor handlingsfrihet Av grundläggande betydelse för kommunernas kompetens ansågs emellertid vara att de utöver sina särskilda åligganden har en fri sektor inom vilken de kan ombesörja sina angelägenheter. Inom detta område finns alltså utrymme för en kommunal initiativrätt som kan sägas bilda en kärna i den kommunala självbestämmanderätten. Det borde komma till klart uttryck i RF. Uttrycket kommunal självstyrelse ansågs visserligen obestämt, men det kunde likväl anses belysande när det gällde att ge uttryck åt principen om en självständig och inom vissa ramar fri bestämmanderätt för kommunerna.

Principstadgandet i regeringsformens första paragraf om kommunal själv- styrelse som en av grunderna för det svenska statsskicket, sammanställt med reglerna om beskattningsrätten och norrngivningen på det kommunala områ- det, kan således sägas bilda ramen för kommunernas existens. Däremot sägs ingenting om hur gränsen mellan kommunernas fria sektor, den särskilt regle- rade sektorn och statlig verksamhet ska bestämmas.

Konstitutionsutskottet uttalade i ett ärende år 1981 att det inte ansetts vara vare sig lämpligt eller möjligt att en gång för alla dra orubbliga och precisera- de gränser i grundlag kring en kommunal självstyrelsesektor.6 Varje lagbeslut som gällde kommunerna skulle fattas inom den av grundlagen uppdragna ia- men. Beslutet fick aldrig innebära att den kommunala självstyrelsen upphäv- des eller att någon av de grundlagsfästa principerna för självstyrelsen åsido- sattes. I överväganden ska i varje särskilt fall vägas in den stora vikt som grundlagen tillmäter den kommunala självstyrelsen som en av de grunder för det svenska statsskicket varigenom folkstyrelsen förverkligas. Självsty- ielseintresset ska sålunda alltid tillmätas stor betydelse vid den lämplighets-

5 Prop. 1988/89zll9. bet. 1988/89:KU32, rskr. 1988/89z251. Bet. 1980/811KU22 s. 7.

prövning och intresseavvägning som är aktuell i det konkreta lagstiftnings- ärendet.

Med stöd av lag, förarbeten m.m. kan man alltså inte dra någon absolut gräns mellan vad som ligger inom kommunernas fria sektor och vad som ska bestämmas i lag. Det säger sig dock självt att all lagstiftning som lägger nya uppgifter på kommunerna bör föregås av noggranna överväganden så att inte den viktiga principen om kommunal självstyrelse träds för när.

I sammanhanget bör också den s.k. finansieringsprincipen nämnas som innebär att kommuner och landsting inte ska åläggas nya uppgifter utan att de samtidigt får möjlighet att finansiera dessa med annat än höjda skatter.

27 .2.3 Vad ska regleras i bibliotekslagen Nätverk och avgiftsfria lån

När bibliotekslag diskuteras är det främst två områden som står i centrum. Det är bevarandet av ett väl fungerande nationellt nätverk och det är de av- giftsfria boklånen. Lagstiftningen bör ha som syfte att garantera dessa båda funktioner. Frågan om bevarande av ett nationellt nätverk berör både statlig och kommunal verksamhet. I fråga om avgiftsfria boklån till allmänheten rik- tar sig lagen till kommunerna. Eftersom det redan i dag finns upphovsrättsliga hinder för att ta ut avgifter för boklån kan införandet av en sådan regel inte sägas innebära några nya åtaganden för kommunerna. Lagen innebär endast en kodifiering av nu rådande förhållanden. Vi kan därför inte finna att en så- dan lagstiftning kommer i konflikt med vare sig reglerna om kommunal självstyrelse eller med Hnansieringsprincipen.

Omfattning och tillgänglighet

Vi vill mycket starkt betona det angelägna i att folkbibliotekens resurser inte minskas trots ekonomiskt svåra tider. Frågor som tar sikte på biblioteksverk- samhetens bredd och djup lämpar sig dock inte för lagstiftning. Det bör även i fortsättningen vara en kommunal angelägenhet att lägga fast omfattningen av verksamheten. Statlig detaljreglering på detta område bör undvikas. Även om en lagreglering således inte anger några mått på biblioteksverksamhetens om- fattning är det givetvis angeläget att denna inte minskar.

Det förhållandet att en lag inte är heltäckande ska således inte uppfattas som att bibliotekens verksamhet endast ska handla om det som anges i lagen. Tvärtom måste biblioteken även i fortsättningen vara föregångare när det gäl— ler att ge medborgarna kulturella upplevelser, kunskap och information.

Vi vill också betona folkbibliotekens roll som en samlande funktion i kommunerna för information och kunskapsspridning. Viktiga principer för 473

folkbiblioteken är därutöver öppenhet för alla, tillgänglighet till information och samlingar även för dem som av olika anledningar inte själva kan ta sig till

biblioteken eller utnyttja de resurser biblioteken förfogar över samt neutralitet i ideologiskt, politiskt och religiöst avseende.

Biblioteken och infonnatiortstekniken

Biblioteken har hittills utnyttjat informationstekniken främst för registrering i syfte att öka tillgängligheten till tryckt material. Genom den tekniska utveck- lingen öppnas en rad nya möjligheter att ge medborgarna tillgång till informa- tion som finns lagrat i databaser och förmedlas via nätverk. En växande del av information blir tillgänglig på det sättet och det är av yttersta vikt att folk- biblioteken skaffar utrustning och kunskap att utnyttja informationsteknikens möjligheter. I kontakter med biblioteken har vi kunnat konstatera att man är angelägna om och arbetar mycket för att tillgodose önskemålen i detta av- seende. Inte minst ungdomarna är en viktig målgrupp. Biblioteken har stort kunnande i att söka, värdera och sovra information. Detta kommer att bli än viktigare i framtiden. Bibliotekens möjligheter att vara en plats dit medbor— garna även i framtiden söker sig för att få information och kunskap hänger i hög grad samman med i vilken utsträckning man förmår ta till sig och använ— da den nya tekniken.

Flertalet kommuner upprättar s.k. IT-strategier. Det är viktigt att folk- biblioteken dras in i detta arbete och inlemmas i planering och i den infra— struktur av bredband, kablar och satelliter som nu byggs ut och tas i anspråk.

Folkbibliotekens roll i användningen av informationstekniken betonas i tilläggsdirektiven till lT-kommissionen (dir. 1995: 1). Där framhålls att ökad tillgänglighet till databaser och nätverk är väsentlig inom folkbiblioteken. Kommissionen har också till uppgift att föreslå åtgärder som främjar en sådan tillgänglighet.

Det s.k. Junior IT-rådet (dir. l995z2) har bl.a. till uppgift att samla och förmedla kunskap om hur barn och ungdomar kan utnyttja informationsteknik i skolan och på fritiden. Rådet ska lyfta fram goda exempel på användning av inforrnationsteknik bland barn och ungdomar. Rådet ska också belysa hur skolarbetet kan förändras genom en ökad användning av informationsteknik.

I kapitel 17 Massmediemas möjligheter betonar vi bibliotekens roll som in- formationsförrnedlare och föreslår försöksverksamhet med informationssta- uoner. '

Sammanfattning

Vi föreslår att det i en bibliotekslag ska finnas regler om det nationella nätver— ket och om garantier för avgiftsfria boklån. Folkbiblioteksverksamheten i öv- rigt bör inte heller i framtiden vara föremål för statlig styrning. Det bör även i fortsättningen vara en kommunal angelägenhet att lägga fast omfattningen av verksamheten. Statlig detaljreglering på detta område bör undvikas. Lagförslaget behandlas närmare i förfatmingsförslaget med kommentarer.

27. 2.4 Skolbibliotekens ställning

Skolans betydelse för barn och ungdomars läsning och för förmågan att han— tera texter och information är stor. Det är viktigt att man redan i skolåldern skaffar sig vanan att läsa och att utnyttja biblioteken. Det sker givetvis bäst i den direkta undervisningen och som stöd för detta är bibliotek i skolan eller i direkt ansluming till den av stor betydelse.

I gällande förordningar för grundskolan framgår att det i den ska finnas ”lämpligt fördelade bibliotek". Något motsvarande stadgande gäller inte för gymnasieskolan.

De senaste årens utveckling av skolbiblioteken är oroande. Lärarbiblio— tekarie— och skolbibliotekarietjänster har dragits in och medieanslagen min- skat. Denna tendens fortsatte under 1993. Antalet skolbibliotekscentraler har också minskat. Kulturrådet konstaterar att skolbibliotekens verksamhet ofta är begränsad till hemlån och fritidsläsning trots allmänna intentioner att de ska vara ett redskap för ett undersökande arbetssätt i skolan. Det är angeläget att biblioteksverksamhet kopplad till arbetet i skolan för- stärks. Genom skolbiblioteken är det möjligt att nå alla barn. Att väcka lusten till läsning är grundläggande för läsupplevelser och för kunskapsinhämtning. Ett modernt skolbibliotek är betydligt mer än en utlåningsfunktion. Det är i hög grad en central kunskapsbank vars kompetens bygger på personal med fackkunskaper, rikt mediebestånd och terminaler för databassökningar. Rätt använd kan en sådan bank utgöra en slags forskningscentral inom skolan som kompletterar den klassrumsbundna undervisningen. Det skoldatanät som är under uppbyggnad och som kommer att omfatta elektronisk post och ett na- tionellt konferenssystem samt en särskilt upplagd information för skolan bör kunna göras tillgängligt på enskilda skolor via terminaler i ett skolbibliotek. Sådan utrustning i skolan bör göra det möjligt att ta del av information och kunskap om kultur via ”Kulturnät i Sverige" (kapitel 17). Möjligheterna för eleverna att hämta kunskaper i olika källor och sammanställa dem på ett sätt

som gör en presentation begriplig och intresseväckande kan förstärkas genom en kraftfull biblioteksfunktion i skolan. I vårt förslag till bibliotekslag behandlas skolbibliotekens roll i en särskild

paragraf.

27.2.5 Regional biblioteksverksamhet

Redan vid införandet av 1974 års kulturpolitik var det regionala biblio— tekssystemet väl utbyggt och i alla län fanns det fungerande länsbibliotek. Den ursprungliga uppgiften var att verka utjämnande mellan kommunerna. Under de senaste decenniernas utbyggnad av folkbiblioteken har sådana insatser varit av stor betydelse. Länsbibliotekens uppgifter har därefter vid- gats till att även omfatta rådgivning, information och fortbildning samt vissa andra Specialtjänster. Profilen på länsbibliotekens arbete varierar över landet och är beroende på lokala och regionala förutsättningar.

Av praktiska skäl var alla länsbiblioteken ursprungligen inordnade under värdkommunens huvudmannaskap. Under senare år har man på allt flera håll gått från den ordningen och numera drivs hälften av länsbiblioteken direkt av respektive landsting. Övriga bedriver den regionala biblioteksverksamheten reglerad genom avtal mellan landsting och värdkommunen.

För att komplettera folkbibliotekens mediebestånd bildades under 1960- talet lånecentraler i Malmö, Stockholm och Umeå. Därefter har ett depåbiblio— tek med uppgift att bevara den äldre svenska mindre frekvent utlånade littera— turen knutits till lånecentralen i Umeå och en särskild lånecentral för invand- rarlitteratur knutits till Stockholms stadsbibliotek. De har spelat stor roll för att lånekedjan ska fungera och för att efterfrågan på mer specialiserad litteratur ska kunna tillgodoses till rimlig konstnad. I takt med att efterfrågan på sådan litteratur ökat har behovet av lånecentralemas tjänster ökat. De utgör i princip folkbibliotekens förbindelselänk med de vetenskapliga biblioteken.

Länsbibliotekens roll har under senare år behandlats av staten vid två till- fällen. Genom beslut av riksdagen 1985 utvidgades uppgifterna och det stat- liga stödet förstärktes kraftigt. Uppgiften att minska standardskillnadema mellan bibliotek i olika kommuner betonades liksom uppgiften att ge råd och vidareförrnedla information och erfarenheter från bibliotekssystemets olika delar. I en rapport från Utbildningsdepartementet år 1989 gjordes bedöm- ningen att förstärkningen av statliga resurser några år tidigare inte fått avsedd effekt.7 Bedömningen ledde inte till någon förändrad inställning från statens sida till länsbiblioteken. '

Det finns i dag kompetens på kommunal nivå när det gäller att planera och genomföra en biblioteksverksamhet som motsvarar krav på professionalitet

7 Ds 1989136: Kultur i hela landet.

och kulturpolitisk medvetenhet. Alla kommuner har folkbibliotek med fack- utbildad personal och i många fall en verksamhet som spänner över ett brett kulturpolitiskt fält. Inom flera kommuner i vade län finns bibliotek med olika Specialtjänster och erfarenheter av utveckling och förnyelse. Genom låneked— jan finns kontakter mellan olika folkbibliotek inom länen och med andra delar av bibliotekssystemet. Olika sammanslutningar och organisationer inom bi- blioteksområdet bidrar också till ett utbyte av kontakter och idéer. Behovet av förstärkning av folkbibliotekens kompetens med insatser på länsnivå har därmed förändrats. Det ställer krav på en länsbiblioteksfunktion som är mer flexibel än den nuvarande. Det kan t.ex. ifrågasättas om nuvarande uppsätt— ning konsulenttjänster är lika motiverad som tidigare. De ökade behoven inom folkbiblioteken av kunskap på informationsteknikens område kan moti— vera ändringar av inriktningen. Vi vill förorda en mer flexibel inriktning av konsulenttjänsterna inorn länsbiblioteken för att därmed på ett bättre sätt kunna ge de lokala biblioteken stöd i frågor som är aktuella och där man sak- nar egen kompetens.

Vi vill förorda viss omfördelning av det statliga bidraget från länsbibliotek till lånecentraler för att förbättra centralemas möjligheter att svara för komplet- terande medieförsörjning. Denna verksamhet ökar i betydelse bl.a. till följd av att fler ägnar sig åt studier och har behov av facklitteratur. Genom ökad distansundervisning ställs krav på ökad biblioteksservice även på mindre or- ter. Även ökad invandring ställer krav på att biblioteken ska kunna tillhanda- hålla litteratur på en mängd olika språk som det i praktiken är omöjligt för en enskild kommun att tillgodose.

27.2.6 Förbättrad information om litteraturutgivning

Information om och distribution av ett brett utbud av litteratur utgör ett av de kulturpolitiska huvudproblemen på litteraturområdet Efter fackbokhandelsav- talets upphörande 1992 existerar inte något stödsystem för distribution av kvalitetslitteratur. Kulturrådet har lagt fram förslag om att förse landets folk- bibliotek med presentationsexemplar av de böcker som erhållit statligt utgiv- ningsstöd. Böckerna skulle därefter ingå i bibliotekens bokbestånd. Förslaget kan bidra till att förbättra informationen om litteraturstödda böcker men löser inte problemet med information om utgivningen av allmänlitteraturen i sin helhet.

Intresset för gemensamma bokkataloger inom bokbranschen tycks ha min- skat under senare år. Detta har bl.a. lett till försämrade möjligheter till över- blick över den samlade bokutgivningen. De stora förlagen och förlagsgrup- pema koncentrerar sig på egen marknadsföring och deras intresse att delta i för branschen gemensamma aktiviteter har minskat, vilket främst drabbar de mindre förlagens möjligheter att nå ut med information. 477

Det bästa vore att hela utgivningen kunde finnas tillgänglig i bokhandeln och på biblioteken. Men detta är praktiskt och ekonomiskt omöjligt. I stället bör en databaserad katalog som omfattar den totala utgivningen av allmänlitte- ratur göras tillgänglig för allmänheten på landets folkbibliotek. En sådan kata- log kan kombineras med uppgifter om var boken finns att köpa eller med ett enkelt beställningssystem.

En utgångspunkt för en sådan katalog kan vara nationalbibliografin kopp- lad till pliktexemplarslagen som Kungliga biblioteket ansvarar för. Den ligger till grund för uppgifterna i det nationella biblioteksdatasystemet LIBRIS. Detta system fungerar som en samkatalog för de svenska forskningsbibliote- ken. Staten svarar för finansiering av nationalbibliografin inom ramen för anslaget till Kungliga biblioteket.

En allomfattande bokkatalog baserad på uppgifter ur nationalbibliografin, förädlad med multimediateknik, kompletterad med presentationer som recen- sioner, bild på författaren, eventuell uppläsning av delar av texten och till- gänglig på landets folkbibliotek skulle avhjälpa nuvarande brister. En sådan katalog kan göras tillgänglig på biblioteken på CD-ROM och även via ”Kulturnät Sverige”. Vi föreslår att Kulturrådet fåri uppdrag att, i samverkan med Kungliga biblioteket och andra berörda institutioner, utveckla ett katalogdatasystem med den inriktning som vi här angett.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi

— litteraturstödets betydelse för bredd och kvalitet i bokutgivningen, — att utvecklingen på bokrnarknaden noggrant följs, inte minst med tanke på att mer omfattande förändringari förlagsstruktur och bokdistribution på ett direkt sätt kan påverka den enskildes möjligheter att ta del av ett brett utbud av litteratur, — att statens bidrag till forskningsbiblioteken för subventionerin g av expeditionskostnaderna i samband med utlån bör permanentas och läggas på en nivå som undanröjer hot om avgiftsbeläggning av lån till folkbiblioteken,

— betydelsen av skolbiblioteken som en central kunskapsbank i skolan.

I kapitlet föreslår vi

att Kulturrådet får i uppdrag att särskilt uppmärksamma behovet av stöd till översättning av litteratur från för svensk publik mindre kända språkområden och kulturkretsar, att Kulturrådet får i uppdrag att i nära kontakt med bokbranschen lägga fram förslag till åtgärder för att öka möjligheterna att köpa äldre litteratur och klassikeri bokhandeln, att åtgärder övervägs om bredden i utgivningen minskar och/eller bokhandeln uppvisar ökade ekonomiska svårigheter, att litteratur bör ingå i det område som kan omfattas av en kulturmoms, att en bibliotekslag införs, att länsbiblioteken blir mer flexibla än vad de nu är, bl.a. vad gäller inriktningen av konsulenttjänstema, viss omfördelning av statliga medel från länsbiblioteken till lånecenualema, att Kulturrådet fåri uppdrag att, i samråd med Kungliga bibliote- ket och andra berörda, utveckla en databaserad katalog som om- fattar den totala utgivningen av allmänlitteratur och som görs till- gänglig för allmänheten.

, ***-__"— "rr—"r—r—r— "——-"—-— r », timret-emm WMRåMMImimm urmeolrllr'ppuitbmuwuh mn triumf-l unpluwwmwwmmm Wummdwmmmhmm ' www-MuddåvtulE—IM'er

[!!!]!an MultiMMuMn-rmwhäd-rmum ! MmeimMn'MH-mr ? »wuug-uma-a-wmmhurmnmumgw 1' halm-nm bw-muutaw- mmmtnummmmmt % . III"". .

Författningsförslag med kommentarer

Förslag till bibliotekslag

] 5 Denna lag innehåller bestämmelser om det allmänna biblioteksväsendet.

I den inledande bestämmelsen anges ramen för bibliotekslagen. Den rymmer hela det offentliga biblioteksväsendet. Med detta avses de bibliotek som i hu- vudsak finansieras med skattemedel, dvs. folkbiblioteken, skolbiblioteken, talboks- och punktskriftsbiblioteket, högskolebiblioteken och övriga forsk— ningsbibliotek.

Alla bestämmelser i lagen äri och för sig inte av den karaktären att de av konstitutionella skäl kräver lagfonn men det har ansetts lämpligt att samla alla föreskrifter som rör det offentliga biblioteksväsendet i lagen.

2 5 Till främjande av upplysning, infomation, — bl.a. med hjälp av informa- tionsteknik — utbildning, intresse för läsning och litteratur samt kulturell verk— samhet i övrigt ska alla medborgare ha tillgång till ett folkbibliotek.

Varje kommun ska ha folkbibliotek.

I första stycket anges målen för biblioteksverksamheten. Bibliotekens sär- skilda ansvar för att göra datalagrad information och nätverk tillgängliga för medborgarna har särskilt framhållits. Detta har utvecklats närmare i avsnitt 27.23.

Det har angivits att det är medborgarna som ska ha tillgång till biblioteket. Därmed avses i första hand medlemmarna i den kommun där biblioteket är beläget, dvs. främst de som är folkbokförda i kommunen. Även sådana per- soner som mer tillfälligt vistats i kommunen bör inkluderas.

I andra stycket slås fast att varje kommun är skyldig att ha folkbibliotek. Däremot sägs inget om detta skall bestå av en eller flera enheter. Det ankom- mer på den enskilda kommun att närmare bestämma hur biblioteksverksamhe— ten skall organiseras.

3 5 På folkbiblioteken ska litteratur avgiftsfritt ställas ltiIl förfogande under viss tid.

Bestämmelsen hindrar inte att ersättning tas ut för fotokopiering, porton och andra liknande tjänster. Inte heller hindrar den att en avgift tas uti de fall en låntagare inte inom avtalad tid dterlämnar det han eller hon lånat.

I första stycket finns den mest grundläggande bestämmelsen i lagen, nämli- gen att boklån skall vara avgiftsfria. Redan i dag gäller att biblioteken inte kan ta ut avgift för boklån utan medgivande av upphovsmännen men i paragrafen har uttryckligen lagts fast att lån skall vara avgiftsfria. Bestämmelsen tar bara sikte på litteratur. Informationssöknin g i databaser m.m regleras inte i lagen.

Lagen reglerar inte förhållandet mellan biblioteken och upphovsmän m.fl. Även i fortsättningen måste vid avgiftssättningen beaktas vad som gäller på det upphovsrättsliga området.

I andra stycket anges vissa kostnader som biblioteken får kompensera sig för trots att de har samband med boklån. Undantagen torde vara ganska själv- skrivna men de har till undvikande av missförstånd ändå angivits i lagen. Med andra liknande tjänster avses t.ex. en avgift som biblioteket tvingas er- lägga för att få låna en bok från ett utländskt bibliotek.

Frågan om ersättning i de fall låntagaren förstör eller inte återlämnar en bok regleras inte i lagen. I detta fall torde vanliga skadeståndsrättsliga regler gälla.1

4 5 Ett folkbibliotek i varje län kan åläggas uppgifter som länsbibliotek. Länsbiblioteket bistår de övriga folkbiblioteken i länet med kompletterande medieförsörjning

För den kompletterande medieförsörjningen ska också finnas en eller flera lånecentraler.

l paragrafen anges för fullständighetens skull länsbiblioteken och lånecentra- lema eftersom dessa har en viktig funktion att fylla vad gäller den s.k. låne- kedjan (se 9 5). De närmare uppgifterna för länsbiblioteken och lånecentraler- na anges i statsbidragsförordningar.

5 5 F är att tillgodose skolelevernas behov av material för utbildningen och för att främja deras intresse för läsning och litteratur ska inom grundskolan och gymnasieskolan jinnas lämpligt fördelade skolbibliotek.

I denna paragraf anges skolbibliotekens uppgifter. En föreskrift om bibliote— ken i grundskolan finns i dag i 4 & grundskoleförordningen (1988z655) medan det däremot i den nya gymnasieförordningen — till skillnad från vad som gällde för den gamla —- inte finns någon sådan bestämmelse. Bestämmelsen i grundskoleförordningen bör ersättas med en hänvisning till bibliotekslagen.

6 5 Högskolebiblioteken ska inom de områden som anknyter till utbildning och forskning vid högsk0lan svara för biblioteksservice inom högskolan och

1Roos C M (1994): Biblioteksrätt, s. 84 -86. Nerenius & Santérus.

i samverkan med landets biblioteksväsen i övrigt ge biblioteksservice. Det skall finnas tillgång till sådana bibliotek vid alla högskolor.

Bestämmelsen återfinns i dag i högskoleförordningen (1993le0). För sys- tematikens skull har den förts in i lagen. Bestämmelsen i högskoleförord- ningen bör ersättas med en hänvisning till bibliotekslagen.

7 & Kommunerna svarar för folk- och skolbiblioteksverksamheten. Landstingen svarar för länsbiblioteken. Staten svarar för högskolebiblioteken och lånecentralema.

I paragrafen slås ansvarsfördelningen mellan staten, landstingen och kommu- nerna fast. Däremot har det inte närmare reglerats hur verksamheten skall be- drivas. Det är endast huvudmannaskapet för verksamheten som läggs fast i lagen.

8 ; Folk- och skolbiblioteken ska ägna särskild uppmärksamhet åt barn och ungdomar,funktionshindrade samt invandrare och andra minoriteter bl.a. ge- nom att tillhandahålla litteratur på andra språk än svenska och i former särskilt anpassade till dessa gruppers behov.

I paragrafen markeras vissa grupper som detär särskilt angeläget att bibliote- ken uppmärksammar, vilket bör ske i former anpassade till dessa grupper t.ex. genom tillhandahållande av kassettböcker, talböcker m.m.

I bestämmelsen regleras inte på vilket sätt litteraturen ska tillhandahållas. Detta kan ske genom egna inköp eller genom inlån från lånecentraler m.m.

9 & Länsbibliotek, lånecentraler, högskolebibliotek och andra statliga forsk- ningsbibliotek mm. ska avgiftsfritt ställa litteratur ur de egna samlingarna till folkbibliotekens förfogande samt i övrigt samverka med folk- och skolbiblio-

teken och bistå dem i deras strävan att erbjuda låntagarna en god biblioteks- service.

I denna paragraf läggs den mycket viktiga regeln om den s.k. lånekedjan eller fjärrlånesystemet fast. Detta binder ihop de olika biblioteken så att man från det lokala biblioteket kan beställa vilken titel som helst, trots att det egna bi- blioteket inte har den. Detta system är mycket viktigt för folkbibliotekens möjligheter att erbjuda sina låntagare en god service. I bestämmelsen slås fast att denna verksamhet, såvitt avser litteratur ska vara avgiftsfri.

Bestämmelsen ger forskningsbiblioteken inte bara en skyldighet att ställa böcker till förfogande utan också att bistå på annat sätt t.ex. genom att lämna information från sina databaser. Något krav på att även denna service ska vara avgiftsfri har det dock inte ansetts lämpligt att införa. I sådana avseenden

får överenskommelser träffas mellan de olika biblioteken. Forsknings- bibliotekens verksamhet är så mångskiftande att den inte i alla delar lämpar sig för en reglering i lag.

Denna lag träder i kraft den I juli 1996.

28 Museer, utställningar

Museerna speglar utifrån sina föremål, bilder och andra data förändringar i naturen och i människans liv och verksamhet genom årtusenden. Deras möj- ligheter att nå en stor publik, inte minst den yngre generationen, är mycket stora. Man arbetar med många engagerande uttrycksmedel som utställningar, film, publikationer m.m. Under senare år har den nya informationstekniken dessutom öppnat många spännande vägar till förnyelse.

Men museer är mycket mer än den publika verksamheten. Samlingarna ska kompletteras, vårdas, konserveras och vara sökbara genom väl fungerande register. Museerna svarar för dokumentations- och insamlingsarbete i fält, et- nologiska och arkeologiska undersökningar och kulturmiljövård. De samar— betar med många olika myndigheter och institutioner.

De omfattande, kostnadskrävande och för samhället mycket betydelsefulla uppgifter som utförs bakom museernas kulisser blir för den stora allmänheten okända. Detta har varit till nackdel för museiväsendets utveckling. Det är angeläget att museema aktivt vidgar kunskapen om sina olika uppgifter. De ska kunna formuleras och utvecklas i nära kontakt med medborgarna.

Utställningar nyttjas i hög grad av museerna men även av många andra institutioner och organisationer. Utställningen kan ge upplevelser, kunskap och väcka debatt. Den kan med sitt formspråk, med möjligheterna att inte— grera ljud, bild, lukter och genom att vara interaktiv öppna sinnen och nå stora grupper av människor med sitt budskap. Den rymmer mån ga möjlighe- ter till kommunikation mellan besökarna.

Vi behandlati det följande museifrågoma i dess helhet. I delbetänkandet ”Kulturutredningens ställningstagande i anledning av Museiutredningens be- tänkande Minne och bildning”, har vi redovisat våra ställningstaganden i anledning av Museiutredningens betänkande.1 De frågor vi där berört redo— visas även här.

28.l Möjligheter och problem

Utvecklingen på museiområdet de senaste 20 åren karakteriseras av

— att museipubliken ökat sedan 1988, — att de yngre besökarna på museet minskat, — att personer med hög utbildning oftare går på museum,

1 SOU 199451: Minne och bildning. Betänkande av Museiutredningen. 485

— ett ökat intresse från statens sida vad beträffar museernas uppdrag, — utbyggnad av och ökning av anslagen till centrala och regionala museer, -— fler kommunala och lokala museer Lex. arbetslivs— och ekomuseer, — ökat samarbete mellan centrala museer och museeri landet.

För en utförligare beskrivning av museiområdet hänvisar vi till utvär- deringsrapporten och till Museiutredningens betänkande.

Som utgångspunkt för den fortsatta museipolitiken och statens ansvar på museiområdet inleder vi med att sammanfatta det vi ser som museernas stora möjligheter inför framtiden och beskriva det som vi uppfattar som problem i den nuvarande verksamheten.

Museerna har stora förutsättningar att utvecklas till mer betydelsefulla samhällsinstitutioner än vad de för närvarande är. Museiutredningen har i ti- teln på sitt betänkande "Minne och bildning" markerat museernas uppgift och syfte. Vi, liksom ett stort antal remissinstanser, delar denna grundsyn som också kommit till uttryck i förslaget om en ny museidefinition. Den lyder i sin helhet:

"Ett museum är en del av samhällets kollektiva minne. Museet samlar in, dokumenterar, bevarar och levandegör föremål och andra vittnesbörd om människors kultur och miljö. Det utvecklar och förmedlar kunskap och bjuder upplevelser för alla sinnen. Det är öppet för allmänheten och med- verkar i samhällsutvecklingen. Museets syfte är bildning för medbor- garna."

Museerna är tillsammans med bibliotek och arkiv en viktig del av samhäl- lets minne. Vi behöver dem för att lagra erfarenheter och för att kunna analy- sera och förstå de orsakssarnmanhang som ligger till grund för vår egen tids komplexa verklighet. Vi behöver den förståelsen för att kunna utveckla och diskutera alternativa framtider. Minnet behöver vara tillgängligt för alla. Det är en demokratisk rättighet att själv kunna söka information i detta.

Museiutredningen betonar med största möjliga tyngd att museernas hu- vuduppgift är bildning. Deras speciella möjligheter att förmedla kunskap lig— ger i det som museidefinitionen ger uttryck för med orden: bjuder upplevelser för alla sinnen. De samlingar som museerna förvaltar erbjuder unika möjlig- heter att öppna människors sinnen. Den känslomässiga upplevelsen ökar mottagligheten för kunskap som på annat sätt kan vara svåra att ta till sig. Museerna är en hittills underutnyttjad resurs i det svenska bildningssystemet — det formella såväl som det informella. l skolans nya läropr finns mål som uppfordrar till ett närmande mellan skola och museum.

Det är angeläget att museerna, som är visuella institutioner, utvecklar sina förmedlingsmedier och sin pedagogik så att de motsvarar de intressen, behov . och önskemål som allmänheten har och som t.ex. skolan kan ställa.

Museemas stora kunskapsbank har, delvis på grund av sin svårtillgänglig- het, långtifrån alltid tagits i bruk när museerna hade kunnat lämna viktiga bi- drag till belysningen av olika samhällsfrågor. Kanske har museernas personal 486

inte heller mäktat att sätta in dem i de sammanhang som varit befogade. Genom att alltmer nyttja datateknik i sitt registreringsarbete har museerna gjort sitt källmaterial lättare tillgängligt De har därmed ett avsevärt bättre ut- gångsläge än för bara några år sedan att fylla funktionen som en del av sam- hällets minne. Detta mångåriga arbete är inte färdigt och har i de flesta fall ännu inte blivit synligt för allmänheten. Det pågår likafullt.

Informationstekniken ger museerna möjligheter att öppna sina faktabanker på helt nya villkor. Både skolans elever och en stor allmänhet kan göra egna efterforskningar och analyser i det omfattande källmaterialet. Eleverna kan t.ex. få träning i informationshantering och kritisk analys av information.

Vi vill markera det positiva i att museerna inrättar s.k. faktarum, där sökning i deras faktadatabaser kan äga rum. Ett mindre antal museer, bl.a. Länsmuseet i Gävleborgs län, Jämtlands läns museum, Skaraborgs länsmu- seum, Länsmuseet Västernorrland, Stockholms stadsmuseum samt Skellefteå museum har redan inrättat sådana och fler museer är på väg.

Sverige är ett föregångsland på friluftsmuseiområdet. Många friluftsmu- seer har under senare år fått en bredare inriktning som bl.a. innefattar att be- vara äldre odlingsväxter och gamla lantraser. De har i ökad kontakt med lant- bruksuniversitet, den nordiska genbanken m.fl. utvecklat ett nätverk, som på sikt kan få stor betydelse som bevarande- och kunskapsresurs. Det gäller vämet av den biologiska mångfalden och, inte minst, förmedlingen av eko- logisk kunskap. Friluftsmuseema har stora möjligheter att utvecklas i dessa avseenden.

Det ökade antalet ekomuseer och arbetslivsmuseer spelar en allt viktigare roll när det gäller att nå en ny och stor publik med information och kunskap på områden som de traditionella museerna inte alltid täcker. Dessa museer har funnit verksamhetsformer som gör att de fyller en funktion även för turismen.

Museiutredningen har i sitt betänkande tagit upp ett antal problem, som snarast bör finna en lösning. Man anförde bl.a. att museernas samhällsupp— drag hittills formulerats alltför otydligt. Uppdraget behöver ges ett mer kon- kret uttryck. Det behövs för att medborgarna ska ha en möjlighet att utöva in- flytande och det behövs för att den statliga museipolitikens medel i fråga om budget, organisation m.m. ska kunna inriktas på rätt saker och verksamheten genomföras effektivt. Vi instämmer och anser att staten bör ge tydligare sig- naler både till de statliga museerna och till museiområdet i stort.

Museiutrednin gen har pekat på förhållandet att de statliga museernas verk— samhet inte i tillräcklig omfattning berör hela landet. Den publika verksarnhe- ten har fortfarande en stark koncentration till huvudstadsregionen. Rådgiv- ning och service till landets övriga museer motsvarar inte efterfrågan och behov. Ansvarsmuseireformen i mitten av 1980-talet följdes varken av nya resurser eller av omprioriteringar inom de fem ansvarsmuseema som svarade mot den utvidgade rollen. Den framtida museipolitiken kommer att rikta krav och förväntningar på att de statliga museerna samspelar bättre än hittills med

hela museisystemet, i vilket länsmuseema har en viktig roll. I det regionala nätverket bör lokala museer av skilda slag och hembygdsrörelsen få en större betydelse. Från statligt och kommunalt håll finns önskemål på länsmuseema om ökad geografisk bredd i arbetet. De statliga bidragen är avsedda att ge länsmuseema möjlighet att verka i hela sina regioner.

Museiutredningen har beskrivit problemet med balansen inom museerna mellan å ena sidan uppgiften att samla och vårda och å andra sidan uppgiften att möta en publik. Det finns också viktiga balansfrågor mellan områdena kulturhistoria, konst, teknik och naturvetenskap och i arbetet med olika tids- epoker. Den nuvarande arbetsfördelningen mellan de statliga museerna be- gränsar dessutom möjligheterna att ge helhetsperspektiv och tvärvetenskap- liga belysningar.

Museiutredningen har utförligt belyst frågeställningama om kompetens, rörlighet och utbildning i museisystemet och hur avgörande dessa frågor är för den fortsatta museiutvecklingen. Utredningen noterar bl.a. att det i alltför liten grad erbjuds utbildningar för dem som ska arbeta med museernas för- medlande verksamheter och att de kulturhistoriska museernas akademiskt utbildade personal i mycket stor utsträckning har samma ärnnesmässiga grund i etnologi, konstvetenskap och arkeologi. De flesta i museisystemet har inte någon utbildning som gäller museet som institutionstyp och om de förvänt- ningar samhällets medborgare kan tänkas ställa på det. Sådan utbildning har länge saknats och den som frnns i dag är otillräcklig. Goda initiativ för fort- och vidareutbildning har tagits under senare år, men mer behöver göras.

28.2. Den framtida museipolitiken

Uppdraget till de statliga museerna är otydligt. De har utsatts för många styr- signaler, men det har inte alltid varit klart vad som är målet eller vilka som är de viktigaste funktionerna i förhållande till målet. Landstingsförbundet har i sin rapport om utvärderingsfrågor på kulturområdet "Från vision till verk- samhet" .ort liknande iakttagelser när det gäller regionala kulturinstitutioner. Museiutredningen har, genom bl.a. sina enkätundersökningar, funnit att det inom museisystemet finns en stark efterfrågan på klara och tydliga mål.

För att förtydliga museernas uppdrag föreslår vi sex sektorsmål för musei- området. Därefter behandlar vi några museipolitiskt viktiga verksamhetsfrå- gor.

28.2.1. Motiv och mål för museipolitiken Motiv för det offentliga museistödet

I betänkandets inledande kapitel och i närmast föregående avsnitt har vi angett de kulturpolitiska motiven för de offentliga insatserna på museiområdet

I avsnitt 5.2 Motiv för offentligt kulturstöd har vi också prövat att analys- era detta utifrån ekonomisk teori. Om man tillämpar den och använder den terminologin på museiområdet motiveras stödet framför allt av "Lång tidsho- risont", "Kollektiva nyttigheter" och i viss mån "Fördelningspolitik".

Motivet "Lång tidshorisont" har stor relevans på museiområdet och för det offentliga engagemanget för kulturarven i övrigt. Besluten får långsiktiga konsekvenser som individer, organisationer och andra enskilda parter har svårt att rätt värdera. Det gäller särslcilt sådant som inte kan återställas i auten- tiskt skick om det än gång ändrats eller förstörts. Museer har också ett ex- istens- och optionsvärde. Människor tycker att det bör finnas museer även om de inte besöker dem särskilt ofta eller kanske inte alls. Museerna är, iden och även i en del andra bemärkelser, en kollektiv nyttighet Stödet till de regionala museerna och andra museeri landet är ett utslag av fördelningspolitiska över- väganden, fördelningspolitik med geografiska förtecken.

Mål för museipolitiken

Som sektorsmål för museiområdet föreslår vi följande.

Museipolitiken ska med utgångspunkt i att museernas huvud uppgift är minne och bildning:

främja nationell, regional och lokal kulturell identitet, öka möjligheterna för människor att möta de kulturhistoriska, konstnärliga, naturvetenskapliga och tekniska sammanhangen och

helhetsperspektiven,

främja människors aktiva deltagande i museernas verksamhet, vidareutveckla och stärka samverkan inom kulturmiljövården, främja att museerna utvecklas i nära relation till den pågående

samhällsförändringen,

verka för att kunskapsinnehållet ska få bredd och balans.

För att uppnå dessa mål krävs ett väl utvecklat samarbete inom hela museiväsendet. Viktiga medel för att lyckas är att museerna utvecklar nya pre- sentations- och förrnedlingsformer samt att de ger människor möjlighet att vara delaktiga inte bara som publik.

28.2.2. Öppna museiverksamheten för allmänheten

Människor har svårt att ställa krav på museerna om man inte känner till hur de fungerar. Det har varit till nackdel för museernas utveckling. Den enskilde möter museet huvudsakligen genom dess utställningsverksamhet. Många verksamheter som i dag sker bakom kulisserna och som utförs av museernas egen personal skulle mycket väl kunna rymma medverkan av andra, inte minst av ungdomar. Vi anser att den möjligheten bör tas till vara, inte av det skälet att man ska spara pengar utan för att många fler ska få chansen att för- stå hur ett museum fungerar, finna tillfredsställelse i att vara med i arbetet, tillföra kunskaper och erfarenheter och få möjlighet att påverka verksamheten. Museerna bör också vidga sina publika verksamheter till många andra verk- samheter än utställningar.

Museerna bör aktivt vända sig till folkrörelser, fackliga organisationer, lo— kalhållande organisationer, barn- och ungdomsorganisationer, yrkes- och hantverksorganisationer, hembygdsrörelsen, stadsmiljögrupper, konstföre- ningar m.tl. för att finna samverkansparteri det utåtriktade arbetet.

Barn och ungdomar har ett stort intresse för perspektivet förr—nu—framti— den. Här har museerna liksom hembygdsrörelsen studiematerial och kompe- tens. Ett väl utvecklat samarbete med studieförbund och folkhögskolor skulle ge museerna möjligheter att möta en stor och angelägen publik och över- brygga både sociala och geografiska avstånd. I samarbete med fackliga orga- nisationer kan museerna dokumentera och spegla industri- och tjänstesamhäl— lets utveckling och förändring.

Museerna är visuella institutioner. Utvecklingen på den bildtekniska sidan har under de allra senaste åren gått mycket snabbt och kostnadsutvecklingen är gynnsam. Det är angeläget att museerna tar till sig tekniken och gör den till sin. Härigenom skulle troligen många pedagogiska vinster kunna nås. Därtill skulle också den geografiska räckvidden öka. Många fler människor än i dag skulle kunna ta del av museernas samlingar och utställningar. Detta gäller inte minst människor med funktionshinder, för vilka informationstekniken ger helt nya förutsättningar att i upplevelseform kunna ta del av utställningar på ett interaktivt sätt även om man inte har möjlighet att besöka museet. Utveck- lingen inom multimedietekniken gör detta möjligt.

Museemas samlingar, utställningar m.m. låter sig mycket väl förmedlas via visuella medier. Ändå är deti anmärkningsvärt liten grad som samarbete mellan museerna och tv-bolagen förekommer. Större ansuängningar bör gö- ras för att länka samman museer och övriga medier, framför allt tv. Den stora räckvidd tv-mediet har bör kunna nyttjas bättre i bildningsarbetet.

28.2.3 Balansen mellan museernas olika verksamheter

Museisystemets möjligheter att förhålla sig dynamiskt till ett snabbt föränder- ligt samhälle ökar om man förmår tolka samhällets kunskapsbehov. Det un- derlättar för museerna att hålla balansen mellan rollerna att samla, vårda, visa och forska och att göra de rätta awägningama i satsningar på naturvetenskap, teknik, konst och kulturhistoria.

Samla — vårda — visa — forska

Museiutredningen hari sitt betänkande utförligt behandlat frågan om balansen mellan att samla, vårda, visa och forska. Utredningen ansåg att i ett längre perspektiv ska museernas strävan vara att fördela resurserna lika på insamling och vård å ena sidan och på "möten med publiken" å andra sidan. Vi ansluter oss till denna bedömning och vill samtidigt poängtera att i begreppet ”samla" ligger också att "värna”.

Vad beträffar vdrdarrollen konstaterade Museiutredningen att det finns ca 38 miljoner föremål i de centrala och regionala museernas samlingar. Mer- parten, ca 90 %, frnns hos de centrala museerna. Av utredningens egen studie framgår att mer än hälften av föremålen är i behov av vård. Musei— utredningen föreslog därför en nationell räddningsaktion för kulturarvet på museerna. I förslaget ligger att föremålen ska indelas i tre kategorier. Dessa ska tjäna som utgångspunkter för utdeponering m.m. från statliga museer till regionala mottagare som museer, skolor och vårdinstitutioner samt för en viss gallring av samlingarna.

Förslaget, som är väl genomarbetat, innebär ett stort steg i utvecklingen av museiväsendet på flera fronter. Det innebär en kraftfull insats för bättre beva- rande av det högprioriterade föremålsbeståndet. Det ger också förutsättningar för nya rutiner och en förbättrad organisation. Tillsammans med förbättrade magasinsförhållanden skapas förutsättningar för att nya eftersläpningar i vårdbehovet ska kunna undvikas. Vi vill samtidigt betona att det är viktigt att museerna gallrar i sina samlingar t.ex. genom att avyttra föremål som frnns i många exemplar. Vi har erfarit att ett förslag i fråga om gallring bereds inom regeringskansliet.

Vi vill särskilt peka på det stora värde som ligger i att föremål m.m. i valda delar når regionala och lokala mottagare som museer, skolor och vårdinstitu- tioner. Trots en viss skepsis hos många remissinstanser beträffande möjlighe- ten att genomföra dessa utdeponeringar anser vi att detta innebär möjligheter att runt om i landet visualisera vår historia. Det ger ett viktigt tillskott i bild- ningsarbetet. Denna möjlighet bör utnyttjas.

Regering och riksdag har redan under våren 1995 fattat beslut i fråga om den föreslagna räddningsaktionen och för sysselsätmingsinsatser på kultur- området anvisat extra medel om 235 miljoner honor för budgetåret 1995/96. 491

I juli 1995 tog regeringen ställning till en plan för hur arbetet ska bedrivas. Medlen ska hjälpa museerna att komma ikapp med registreringen av sam- lingarna. De ska också underlätta för museerna att se över samlingarna och magasinen, att gallra och inbördes byta föremål. Kunskapen och intresset för samlingarna och hur de bör handhas och kan användas ska breddas och fördjupas inom museerna. Men samlingarna ska också göras bättre kända för allmänheten och mer tillgängliga för forskare. Arbetet skapar samtidigt 400 nya arbetstillfällen under ett par år.

Museiutredningen har utförligt behandlat frågor rörande museernas forsk- ning. Utredningen anför att museema har många verksamheter som relaterar sig till forskning. Man anser emellertid att ordet forskning bör förbehållas problematiserade vetenskapliga arbeten där teori och empiri befinner sig i samspel med varandra.

Utredningen, som i behandlingen av denna fråga inte behandlade Natur- historiska riksmuseet, vars ställning på forskningsområdet starkt avviker från övriga museers, föreslår att museiforskningen ska finansieras med externa medel, dvs. efter att forskningsförslagen har prövats av oberoende råd och nämnder och befunnits ha vetenskaplig relevans och intresse. Utredningen föreslår vidare att museema bör få representanter i de humanistiska forsk— ningsråden och att museerna ska föra en personalpolitik som underlättar för dem som vill bedriva forskning.

Vi anser, trots den kritiska remissopinionen, att det finns flera skäl som talar för Museiutredningens förslag. Finansieras forskningen med externa medel, får museerna dels ett tillskott av medel, dels prövas projektens veten- skapliga halt av oberoende instanser. En sådan kvalitetsbedömning av öns- kade forskningsprojekt gynnar kvaliteten på museiforskningen och kan ut- göra grunden för ett mera aktivt samarbete mellan museer och universitet. Vi stödjer vidare utredningens förslag att museerna ges möjlighet att ha represen— tanter i anslagsgivande organ.

Vår uppfattning har sin grund i en gränsdragning mellan vad som är in— samlings-, dokumentations-, utrednings— och publiceringsverksamhet och vad som i strikt mening kan beskrivas som forskning. Vetenskapligt grun- dade bedömningar som görs inom ramen för insamlingsarbetet, olika doku- mentationsprojekt, den typ av studier som ingår i förberedelser för t.ex. ut— ställningar och som kan resultera i kvalificerade uppsatser i utställningskata- loger eller årsböcker ska däremot kunna göras inom ramen för museernas allmänna verksamhet.

Kulturhistoria — naturvetenskap — teknik — konst

De flesta statliga, regionala och lokala museer är kulturhistoriska museer. Med större eller mindre bredd speglar vart och ett historiens gång, utveck- lingen av idéer och föreställningsvärldar, yrken och näringsfång, levnadsför-

hållanden och sociala mönster. Centralmuseema gör det i ett nationellt per- spektiv, länsmuseema och de lokala museerna med förankring i den egna re- gionen och kommunen. Tillsammans blir bilden mångsidig och rik. Om den ska bli fullödig krävs dock att perspektiven vidgas ytterligare. De av naturen givna förutsättningama och naturvetenskapemas och teknikens landvinningar och konsekvenser måste tas in i bilden. Här har de kulturhistoriska museerna ofta små samlingar och begränsad kompetens. Samtidigt är de naturhistoriska och tekniska museerna få och i de flesta fall små. Samarbetet mellan dessa och de kulturhistoriska museerna och med andra parter med kunskap inom naturvetenskap och teknik t.ex. inom forskningsområdet är ganska begrän- sad.

Större museer med naturhistorisk respektive teknisk inriktning finns i Stockholm, Göteborg och Malmö. Därutöver frnns mindre tekniska museer och science centers — eller teknik-naturvetarcentra, som de nu ofta kallas — och motsvarande på några få orter. Länsmuseerna domineras fortfarande starkt av kulturhistoria och konst.

Ju mer man betonar museernas uppgift som bildningsinstitutioner desto allvarligare framstår den låga prioriteringen av naturvetenskaper och teknik. På båda dessa områden, och särskilt på det ekologiska, möter vi många av mänsklighetens överlevnadsfrågor. Museerna och teknisk—naturvetarcentra kan bidra med allt från gestaltning av matematikens, fysikens, kemins och biologins elementa till insikter om komplicerade ekologiska och tekniska sammanhang. Museemas möjligheter att visa utveckling och förändring i olika tidscykler och ge underlag för diskussion om konsekvenser av olika handlingsaltemativ är en resurs att utnyttja.

Betydande offentliga insatser görs för att öka medvetenheten hos en stor allmänhet om människans och samhällets roll för miljöutvecklingen. Det är ett allt viktigare inslag i skolans arbete. Naturrum och naturskolor m.m. har kommit till stånd på många platser runt om i landet. Museerna har en roll som samverkanspart till myndigheter och organisationer som arbetar i denna rikt— ning.

För länsmuseemas del finns inom ramen för kulturmiljövården ett växande behov av kunskapsuppbyggnad och kunskapsförrnedling om kulturlandska- pets framväxt, vård och förvaltning liksom om industriminnesvården.

Inom miljöområdet skulle en interregional museisamverkan vara av stort värde t.ex. i det samarbete som etablerats mellan Östersjöländema i ”Visions and Strategies around the Baltic Sea 2010”. På motsvarande sätt skulle läns- museer belägna i skogslän kunna samverka för att beskriva utvecklingen inom den skogliga ekologin och skogsnäringen. Den utveckling som här skisserats har stimulerats från statens sida, men varit svår att få till stånd.

På det tekniska området borde museerna, även utan egna teknikhistoriska samlingar, mycket mer än i dag kunna belysa förhållandet teknik —- samhälle. Länsmuseer på universitetsorter, t.ex. i Linköping där universitetet har tema—

forskning på tema Teknik och social förändring, skulle kunna utforma model- len för den typen av verksamhet.

Arbetsfördelningen mellan de statliga centralmuseema försvårar de ur publikens synvinkel önskvärda helhetsperspektiven och tvärvetenskapli ga be- slcrivningama. Den ämnesmässiga arbetsfördelningen leder till att museisys- temet på central nivå lätt fastnar i traditionella akademiska discipliner.

Vi förordar att statsmakterna särskilt beaktar behovet av att stärka naturve- tenskapens och teknikens ställning i museiväsendet och framför allt av ut- veckling som syftar till att integrera naturvetenskapliga och tekniska perspek- tiv med de kulturhistoriska. I regleringsbreven för budgetåret 1995/96 har re- geringen också uppmärksammat behovet genom ett uppdrag till Riks— antikvarieämbetet och Statens historiska museer, Naturhistoriska riksmuseet och Nordiska museet. Uppdraget syftar till att i ett historiskt perspektiv be- skriva samspelet mellan människan och naturen och därigenom öka förståel- sen för hur miljön format människan. Olika museer, särskilt Naturhistoriska riksmuseet, Tekniska Museet och Nordiska museet, bör enligt vår mening ta fler initiativ med den inriktningen.

Under senare år har allt fler kommuner eller andra huvudmän startat teknik—naturvetarcentra. Ett viktigt inslag i denna verksamhet är att besökaren ska få möjlighet att praktiskt pröva och undersöka. Intressant nog har flera svenska teknik—naturvetarcentra på olika sätt kopplingar till kulturarv och kulturhistoria. Något är inrymt i ett länsmuseum, ett annat är förlagt till gamla industrilokaler, ett tredje till ett hembygdsmuseum, ett fjärde planerar tekniskt samarbete med ett kringliggande stadskulturorrtråde osv. Det växande antalet teknik—naturvetarcentra utgör ett intressant inslag i den svenska museivärlden. Statsmakterna har sedan ett par år, via det s.k NOT-projektet (ett projekt som syftar till att stärka och stimulera intresset för naturvetenskap och teknik i skolan), satsat utvecklingsmedel i verksamheten. Det växande antalet centra och kravet på rekrytering av kunnig och engagerad personal gör behovet av erfarenhets- och idéutbyte stort. Den snabba expansionen kan i värsta fall hota centrala idéer i teknik-naturvetarcentrumverksamheten. En enkel och relativt informell lösning är att Kulturrådet får i uppdrag att i samverkan med företrädare för teknik-naturvetarcentra pröva möjligheten att bygga ett natio- nellt nätverk. Det skulle kunna bidra till att hittills satsade medel får större ef— fekt och på ett avgörande sätt stärka och utveckla verksamheten. Vi menar att denna idé är värd att pröva. Det är också angeläget att uppmuntra samverkan och erfarenhetsutbyte med i försra hand etablerade museer på lokal nivå.

Stora samlingar av konst linns i Statens konstmuseer och i varierande om- fattning regionalt i länsmuseema. Även kommunala museer, med Göteborgs - konstmuseum som det största, har betydande samlingar och verksamhet. Resurserna är emellertid ojämnt fördelade över landet. Statens konstmuseer har ökat sitt samarbete med museerna i landet. Tillsammans med länsmu- seema har man t.ex. samlat svensk konst från 1900-talet på en CD-ROM som

avses bli tillgänglig för en stor publik. Vidare har man utökat sin de- positionsverksamhet till museerna. Betydande samlingar har t.ex. deponerats i Bildmuseet i Umeå och i det nya Konstmuseet i Skövde, som också har rollen som länskonstrnuseum i Skaraborgs län. Det är steg i rätt riktning. Fler initiativ till samverkan behövs för att öka människors möjlighet att uppleva konst.

Dokumentationen av vår egen tids historia

Ytterligare en obalans finns, vilken också påtalats av museerna själva, nämli- gen i insamlings- och dokumentation5verksamheten. Den gäller insamlingen och dokumentationen av 1900-talets historia. Den ligger bl.a. bakom rege- ringens uppdrag till Riksantikvarieämbetet att utarbeta en handlingsplan för industriminnesvården. I avsnitt 28.2.5 föreslår vi ett nationellt uppdrag till museerna på temat dokumentation av vår egen tids historia.

I detta sammanhang vill vi uppmana museerna att i högre grad nyttja foto— grafi och film i det dokumentära arbetet. Fotografiets och filmens dokumen— tära egenskaper är oöverträffade när det gäller att spegla förhållandet mellan människan och hennes närmiljö och att till en stor publik förmedla upplevelse och kunskap om vår egen tids historia. I vårt land finns en fotodokumentär tradition som i dag förvaltas av många kunniga och engagerade fotografer och filmare. Deras tjänster bör kunna nyttjas bättre i dessa avseenden. Statens kulturråd bör beakta detta och, inom ramen för det ordinarie museistödet, stimulera ett ökat samarbete mellan museer, fotografer och filmare.

28.2.4 Statliga museer för hela landet

Statens ekonomiska insatser på museiområdet fördelar sig, vid ett första be- traktande, anmärkningsvärt ojämnt. Drygt 80 % av anslagen gick 1994/95 till museer i Stockholmsområdet. i första hand till de centrala museerna och Skansen.

Det förhållandet att centralmuseema och särskilt ansvarsmuseema har en rad uppgifter i fråga om insamling, dokumentation, metodutveckling, forsk- ning m.m. som gäller hela landet och hela museiväsendet rrtildrar intrycket av den ojämna fördelningen.

Museiutredningen ansåg inte att detta var tillräckligt för att motivera an— slagsfördelningen. Den publika verksamheten har en alltför stark koncentra- tion till huvudstadsregionen och den professionella rådgivningen och servicen till landets övriga museer motsvarar inte efterfrågan och behov. Ansvars— museireforrnen följdes varken av nya resurser eller av omprioriteringar inom

de museer som fick en utvidgad roll. De statliga museerna måste nu bredda sina insatser för att statsmakternas intentioner ska uppnås.

En viss samverkan sker genom informella nätverk som i långa stycken fungerar bra. Ansvaret för en mer målinriktad rådgivning och service åligger dock de centrala museerna. Inom några verksamhetsområden har denna ut- vecklats inom ett enskilt museums organisation. Här kan nämnas SAMDOK:s sekreteriat för museernas dokumentationsverksamhet, INSAM-rådet vars verksamhet gäller samordningen inom infonnationsteknikområdet och det nyligen inrättade Fotosekretariatet, som ska ge stöd åt museernas arbete med fotografi. Samtliga dessa funktioner är i dag knutna till Nordiska museet.

Utan att ta ställning till enskildhetema delar vi Museiutredningens allmänna bedömning. De statliga museerna behöver bli till mer direkt nytta för hela lan- det. De måste i ökad utsträckning prioritera insatser för museer och allmänhet landet mm. Vi har markerat det i sektorsmålen.

Vi har också markerat centralmuseemas ansvar för samverkan över insti- tutionsgränsema för att kunna ge helhetsperspektiv på och tvärvetenskaplig belysning av olika frågor och frågekomplex.

Staten bör i bidragsförordning och i regleringsbrev markera detta. Staten bör också starkare markera länsmuseemas uppdrag att vara till direkt och omedelbar nytta i hela sina respektive län.

28.2.5 Nationella uppdrag till museerna

I kapitel 20 har vi väckt tanken på tidsbegränsade nationella uppdrag inom kulturområdet. Under våren 1995 har regering och riksdag givit ett sådant på museiområdet, uppdraget att göra en räddningsaktion för föremålssarnling- arna vid i första hand de statsstödda museerna. lregleringsbeven för budget- året 1995/96 ges fler uppdrag. Vi föreslår ytterligare två tidsbegränsade upp- drag: en särskild dokumentationsinsats i fråga om vår egen tid och ett upp- drag att utveckla museet som läromedel.

Dessa nationella uppdrag bör ges till Kulturrådet som sektorsmyndighet på museiområdet. Rådet svarar för att de kommer igång, genomförs och fortlö- pande följs upp och utvärderas.

Dokumentera vår egen tid

Stora samhällsförändringar har skett under de senaste 60—70 åren, för- . ändringar vars uppkomst och effekter bör studeras och belysas av många. Med SAMDOK, som är en sammanslutning av svenska kulturhistoriska mu- seer som bedriver insamling och dokumentation, skapade museerna tillsam- mans år 1977 ett instrument för samordnad samtidsdokumentation.

SAMDOK har kunnat stimulera och bedriva en sådan över hela landet med inriktning på det samtida skeendet. Det man inte mäktat, vilket heller aldrig varit avsikten med SAMDOK, är att täcka de brister som gäller för perioden dessförinnan. Här finns stora luckor beträffande föremål, uppteckningar och andra data framför allt från tiden 1920—1970. Den bristen bör korrigeras medan tid är.

Dokumentation av vår egen tid lcräver samarbete mellan företrädare för naturvetenskap och kulturhistoria och många andra discipliner. För att museet som minne ska kunna nyttjas för t.ex. miljöhistorisk och sarnhällspolitisk forskning måste en helhetssyn på vår komplicerade verklighet råda vid såväl inventeringar och insamlings- och dokumentationsarbete som vid registrering av det material som ska bevaras. Planer behöver utarbetas som gör att insam- lingsarbete får den karaktären.

Ett arbete med det nära förflutna ger museerna möjlighet till samspel med många människor. Den kan ge museerna helt nya kontakter med yngre män- niskor, olika yrkesgrupper, myndigheter, organisationer m.fl., som i många frågor kan bidra med sina kunskaper, erfarenheter och värderingar.

Vi ser det som ett angeläget nationellt uppdrag att landets museer i nära samverkan sinsemellan, men även med andra parter som t.ex. arkivväsendet, studieförbund, fackliga organisationer, hembygdsrörelsen m.fl., inleder och genomför denna insamlings- och dokumentationsaktion med tyngdpunkten lagd på perioden 1920—1970. SAMDOK, som på ett nydanande och effektivt sätt kunnat svara för den angelägna nutidsdokumentära verksamheten, bör även i fortsättningen prioritera denna.

Utveckla museet som läromedel

Vi har redan markerat museernas betydelse för skolan. För att kunna möta skolans behov av läromedel behöver museerna utveckla sin upplevelse- och kunskapsgivande sida. Detta kräver en lyhördhet för skolans behov av stöd och en fördjupad kontakt med lärarutbildningen. Skolan behöver länkas in i museernas vardag och museerna integreras i skolans verksamhet. De mål som gäller för skolan är i många avseenden relevanta även för museerna. Det gör att den nya läroplanen som utarbetats för det obligatoriska skolväsendet kan ligga till grund för samverkan. Det är viktigt att både museerna och skolan känner ansvar för den fortsatta utvecklingen, som skulle vinna mycket på ett deltagande även av universitet och högskola.

Museerna kan i samarbete med skolan utveckla goda miljöer för lärande i vilka eleverna kan möta många olika uttryck för kunskaper. Miljöerna kan erbjuda historiska perspektiv och ge möjligheter till estetiska upplevelser, eget skapande och självständigt arbete med faktainhämtrting och kritisk fakta- granskning.

Den datorstödda pedagogiken väntas förändra både den traditionella lärar- rollen och, naturligtvis, läromedlen. Museerna bör med engagemang deltaga i utvecklingen av nya läromedel. Datorstödda läromedel, t.ex. CD-ROM, ka- raktäriseras till sin uppbyggnad av samma elementa som den traditionella ut— ställningen. De förmedlar kunskaper och insikter genom att öppna sinnena. De är visuella, interaktiva och engagerande.

Museerna har inte all kunskap för att kunna ge historiska perspektiv på vår tids viktiga frågor i en form som står sig i jämförelse med det informations- och underhållningsutbud ungdomar möter på sin fritid I alltför liten grad har museerna sökt kunskap externt för att klara denna uppgift.

Inom Skolverket diskuteras för närvarande olika möjligheter att stimulera till bättre nyttjande av museerna som bildningsresurs och läromedel. Arbetet befinner sig på ide'stadiet. Ett förslag, som utarbetats av Skolverket, i samar- bete med en referensgrupp med föreuädare för bl.a. Forskningsrådsnämn- den, Kulturrådet, Riksutställningar, Riksantikvarieämbetet, universiteten i Umeå och Linköping samt Lärarhögskolan i Stockholm, bygger på idén om museisystemet som en gestaltande länk mellan universitetets forskningskun- skaper och skolan. ] förslaget ingår en etablering av s.k. Pedagogiska Musei- forum i Umeå, Stockholm, Göteborg, Linköping, Lund och Uppsala, regio- ner där ansatser redan gjorts för att koppla universitet/forskning med museer — och museer med skolor. Ett Museiforum föreslås stimulera till kontakter och utveckla samarbete mellan museerna och universitetens forskare samt att vara tankesmedja för nya idéer när det gäller museipedagogik, forskningsin- formation och utställningsrådgivning. Det övergripande syftet är att möta skolans behov. Vi ser med tillfredsställelse på denna ansats, som bör kunna ingå som en del i arbetet med det nationella uppdraget att utveckla museet som läromedel.

28.2.6. Några övriga museifrågor Museiutbildning

Museiutredningen konstaterade att den utbildning som för närvarande finns inte är tillräcklig. I alltför liten grad erbjuds t.ex. utbildningar för dem som ska arbeta med museernas förmedlande verksamheter. Utredningen förordade vidare inrättande av en kompletterande ettårig museologisk utbildning i form av en s.k. " mastersutbildning". Vi, i likhet med många remissorgan, anser att fort- och vidareutbildning för museernas personal är mycket viktig och är » positiva till detta. På sikt skulle det leda till att kunskapen hos de museian- ställda ökar beträffande museet som institutionstyp och om vilka förvänt— ningar samhället har på detta.

Vi vill också uppmärksamma sambandet mellan forskningsmöjligheter och kompetensutveckling i museerna. Det finns dels ett behov av kunskapsför- djupning på museets specifika ämnesområden, dels ett behov av fördjupad kunskap som gäller museet som verksamhetsform.

För kompetensutvecklingen i museerna är det viktigt att uppmärksamma den vetenskapligt grundade kunskaps- och metodutveckling som gäller museernas uppgifter att samla, vårda och visa. Forskning kring sådana frågor av särskild betydelse för museisystemet som helhet bör kunna erhålla ekono- miskt stöd inom ramen för de forskningsmedel som fördelas av Statens kulturråd.

En fördjupad forskningsverksamhet inom det museologiska fältet behövs för att utveckla den kunskapsmässiga basen och hålla utbildningen levande. På sikt är det angeläget att inrätta forskartjänster vid de museologiska utbild- ningarna vid universitet och högskolor, möjliga att söka av både universitets- forskare och museernas personal. Insikten om behovet av museologisk forskning understryks av att ett museivetenskapligt råd, med företrädare för universiteten i Umeå, Göteborg, Uppsala, Lund och Stockholm, nyligen in- rånats.

Vi stödjer också Museiutredningens förslag om en personalpolitik i mu- seerna som underlättar för dem som vill ta tjänstledigt för att bedriva forsk— ning.

Statens stöd till ett stort antal museer m.m.

Förhållandet att staten är huvudman för respektive bidragsgivare till ett stort antal museer eller museiliknande verksamheter tål att diskuteras. Museiut- redningen satte fokus på detta genom att ifrågasätta om Hallwylska museet i Stockholm är av riksintresse eller om det i huvudsak har lokal betydelse. Vi delar Museiutredningens uppfattning att vissa i dag statliga museer, efter fackmässig prövning, bör kunna överföras till annat huvudmannaskap. I en del fall driver centrala myndigheter och institutioner anläggningar ute i landet. Riksantikvarieämbetet svarar t.ex. för Eketorps fornborg på södra Öland med allt från rekrytering av guider till djurhållning och reparation av tak och stäng— sel. Nordiska museet svarar för motsvarande uppgifter när det gäller Svindersvik i Nacka, Tyresö slott och den lilla Matsgården i Östbjörka i Dalarna Möjligen finns andra former för hur dessa och liknande verksamhe- ter kan administreras och drivas. Vi anser att dessa frågor bör bli föremål för särskild översyn.

Samtidigt anser vi att museer utanför Stockholm och utanför kretsen av statliga museer kan fullgöra nationella uppdrag.

Museer under andra departement

Museiverksamheter som sorterar under andra departement än Kulturdeparte- mentet har under de gångna åren varit föremål för diskussioner och särskilda studier.

Universiteten har givit uttryck för en allmän osäkerhet om vad man ska göra med sina museer. Museiutredningen konstaterade, med utgångspunkt från en enkät riktad till universiteten, att dessa endast i begränsad utsträckning använder sina museer som resurser för forskningsinforrnation eller för att nå kontakter med andra utbildningsorgan. Mot bakgrund av att banden mellan universitet/högskolor och museer behöver stärkas anser vi att universiteten ska fortsätta att förvalta sina museer. Samarbetet mellan parterna bör dock successivt utvecklas så att de tillsammans kan spela en vidare roll än i dag.

Museiverksamheten inom Försvarsdepartementets område har på uppdrag av regeringen belysts av Statskontoret i en översyn som överlämnades hösten 1994. I syfte att långsiktigt begränsa behoven av anslag tar Statskontoret upp två utvecklingslinjer. Den ena innebär att de försvarshistoriska museerna främst vänder sig mot försvarets behov. Nuvarande organisation och depar- tementstillhörighet behålls. Verksamhet för andra grupper får prioriteras ner eller finansieras från andra källor än anslag från Försvarsdepartementet. Den andra inriktningen innebär att sambanden med andra museer betonas och att Statens försvarshistoriska museer överförs till Kulturdepartementet. Av över- synen framgår också att samverkan mellan förbandsmuseema och de lokala och regionala museerna är begränsad.

Målen för kulturpolitiken gäller all statlig verksamhet. Oförändrade förhål- landen som innebär att de försvarshistoriska museerna ligger kvar under Försvarsdepartementet men också spelar en roll gentemot det civila samhället ligger helt i linje med detta. Vi förordar den lösningen. Vi anser dock att kontakterna mellan de försvarshistoriska museerna, inklusive förbandsmu- seema, och musieväsendet i övrigt behöver utvecklas så att kunskap om för- svaret i äldre tider och dess betydelse för landet, regioner och orter mer ef- fektivt kan nå större målgrupper.

Vi ser således inga hinder för att den nuvarande uppdelningen av museer under flera departement består, men understryker värdet av att museer under andra departement i fler avseenden än nu integreras i de sammanhang som be- rör den statliga museisektom i övrigt.

28.2.7. Riksutställningars roll

Utställningens betydelse som förrnedlingsforrn underströks genom till- komsten av Riksutställningari slutet av l960—talet. Riksutställningar har sva- rat för ett stort utbud av utställningari mycket skiftande former, ett utbud som

på senare år minskat betydligt. Genom de kunskaper och erfarenheter av ut— ställningsmediet som man utvecklat och förmedlat till museer och till andra producenter och mottagare har fler fått förutsättningar att använda utställ- nin gsmediet, vilket också varit av stort värde ur yttrandefrihetsperspektiv.

Museiutredningen konstaterade att Riksutställningar behövs i museisyste- met som en kompetent och väl fungerande part för förmedling av utställningar och kunskap om utställningsmediet. Riksutställningar bör, enligt Museiut- redningen, koncentrera sig på uppgiften att bistå övriga delar av museisys- temet med att förmedla vandringsutställningar i landet och utomlands samt att i detta sammanhang utveckla utställningsmediet tekniskt och pedagogiskt. Riksutställningar bör, ansåg utredningen vidare, omvandlas så att det blir en efterfrågestyrd organisation, dvs. det är samarbetspartners runt om i landet som i huvudsak ska styra vad organisationen arbetar med. Utredningen ansåg att anslaget till Riksutställningar bör delas i två delar. Den ena delen ska finansiera Riksutställningars fasta kostnader. Den andra ska vara öppen för dem som på egen hand eller i samverkan vill producera utställningar för spridning i resten av landet. Nästan alla remissinstanser som svarat är princi- piellt positiva till Museiutredningens förslag.

Vi delar uppfattningen att Riksutställningar behövs om än med något redu- cerade producerande uppgifter. Vi tillstyrker också förslaget om en delning av anslaget i två delar. Museiutredningens förslag innebar att av Riksut- ställningars totala statsanslag på ca 33 miljoner kronor skulle 25 miljoner laonor vara öppna för dem som vill producera utställningar på egen hand eller i samverkan. I likhet med Museiutredningen anser vi att en stor del av ansla- get bör ha den karaktären. Vidare anser vi att möjligheten ska vara öppen även för andra parter än museer t.ex. för organisationer. En för ändamålet sammansatt grupp, utsedd av Riksutställningars styrelse, bör fördela medlen.

De prioriteringar av barn och ungdom, av satsning på den unga konsten och på utställningar som ingen annan gör, som Riksutställningar i olika sam- manhang angett, bör gälla i Riksutställningars fortsatta utställningsverksam- het.

Vi vill också markera Riksutställningars uppgift att utveckla utställnings- mediet och utställningen som läromedel och att nyttja informationstekniken i olika förmedlingsavseenden på ett sätt som korresponderar mot museernas och skolornas gemensamma behov. Riksutställningar kan i detta avseende ge museerna ett angeläget stöd i ett utvecklingsarbete som bör forceras. Vi anser att det utställningskunnande och den visuella kreativitet som finns på Riksutställningar ger förutsättningar för ett, på detta teknikområde, motsva- rande samspel mellan Riksutställningar och museerna, som det som initiera- des för drygt 20 år sedan på utställningsområdet.

Riksutställnin gar bör slutligen fortsätta att aktivt följa den internationella utvecklingen på utställningsområdet och medverka i det internationella ut- ställningsutbytet.

28.3. Regional museiverksamhet

I Museiutredningens förslag till museidefrnition betonas systemaspektema på museivärlden. Definitionen famnar ett långt större antal museer än vad den nuvarande definitionen gör. Kommunala museer, länsmuseer, enskilda mu— seer, centralmuseer, ekomuseer m.fl. hör hemma i samma familj och ska verka för samma syfte. Definitionen är öppen för att göra det möjligt för de olika medlemmarna att utvecklas i samklang med varandra, och med bl.a. Svenska museiföreningen som gemensamt organ — ytterst för att tjäna med- borgarnas behov och inuessen. Museiverksamheten kan med stöd av defini— tionen stimuleras att bli mer decentraliserad.

Vi vill vidareutveckla systemaspekten på den regionala museiverksarnhe- ten. Förhållandena i de olika länen varierar stort och länsmuseet täcker inte ensamt behovet av museiverksamhet. Särskilt i de många museilösa kommu- nerna utgör detta ett problem. Det kan gälla skolverksamhet, kulturmiljövård, konstbildning, dokumentation m.m. Det är angeläget att stimulera museisam- verkan så att verksamheter med hjälp av ett väl utvecklat regionalt museinät- verk kan drivas också i dessa kommuner. För kommunerna, inte minst för de museilösa kommunernas del, är det nödvändigt att också delta aktivt i det mu- seipolitiska utvecklingsarbetet och kunna påverka det. Genom ett strategiskt inriktat utvecklingsarbete inom museisektom som helhet och med de statliga och statsbidragsstödda museerna i landet som hömstenar kan även små och resursmässigt svaga kommunala museer, hembygdsgårdar, arbetslivsmuseer m.fl. engageras i ett gemensamt arbete.

De nationella uppdrag vi föreslagit förutsätter en aktiv medverkan från de små museerna runt om i landet. De är en betydande del av det kollektiva rrrin- net och de utgör en stor framtida bildningsresurs. Men de behöver bistånd från de större museerna och de behöver känna att de behövs för att kunna ut- vecklas.

För att åstadkomma en regional museiverksamhet med denna inriktning anser vi att landsting och kommuner gemensamt bör formulera en regional museipolitik i sina respektive län, som syftar till att utveckla och nyttja de to- tala museiresursema i regionen på bästa sätt utifrån de behov man har. Den regionala museipolitiken kan få sin konkretion, och därmed bli tyng för alla, genom ett regionalt museiprogram. I arbetet med att ta fram ett sådant pro- gram bör länsmuseet kunna fungera som motor. Företrädare för olika parter som länsstyrelse, landsting och kommuner samt intressenter som skola, uni— versitet och högskola, hembygdsförbund, folkbildningen m.fl. bör delta. De regionala museiprogrammen, som bl.a. bör markera länsmuseemas uppdrag _ för hela länen, bör fungera som underlag för statens avvägningar av bidrag till museiverksamheten på den regionala nivån.

Den regionala museiverksamheten har hittills från statens sida stötts genom grundbeloppen till länsmuseema och till museerna i Göteborg och Malmö. Dessa har i begränsad omfattning fördelats vidare av enstaka länsmuseer till

något kommunalt museum, som bedömts kunna svara för ett visst ämnes- område i regionen som t.ex. konst, ekologi och kulturmiljövård. Den möjlig- heten bör tas tillvara i ökad utsträckning. I kapitel 24 Bild och form har vi föreslagit att en del av det statliga stödet till de regionala museerna knyts tydligare till genomförandet av verksamhet på bild- och forrnområdet.

28.4. Den statliga museiorganisationen

Museiutrednin gen lade stor vikt vid organisationens betydelse för museernas fortsatta utveckling. Den förslog att merparten av de statliga museer som sor- terar under Kulturdepartementet skulle samorganiseras i fyra enheter tillsam- mans med ett antal andra museer för vilka staten inte är huvudman. Enheterna gavs de preliminära benämningarna Enheten för De sköna konsterna, Natur och ekologi, Fokus människan i historien samt Fokus människan i världen.

Vi är eniga med Museiutredningen om de bakomliggande motiven att uppnå en ökad professionalism inom ett antal verksamheter, ökade möjlighe- ter till tvärfacklighet och en allmän effektivisering genom samarbete över alla kategorigränser i systemet. Vi delar emellertid den oro ett stort antal re- missinstanser känner för Museiutredningens organisationsförslag. Många be- farar att större administrativa enheter blir mer tungrodda och ger upphov till ökad byråkrati och ineffektivitet, att systemets vitalitet hämmas och att varje museums särart och självständighet hotas. Vi föreslår därför i det följande en annan lösning.

Vi vill, liksom Museiutredningen, utgå från den enskilda människans ön- skemål om en fungerande verksamhet och vi vill ta hänsyn till regionernas särskilda förutsättningar och behov.

Statens viktigaste uppgift på museiområdet äri detta sammanhang att vara kulturpolitiskt och museipolitiskt tydlig. I de avseenden där staten ska forrnu- lera förutsättningar och krav ska det göras distinkt och konkret. Det gäller bl.a. frågor om att trygga långsiktiga kulturarvsintressen, rimlig geografisk spridning och krav på ett aktivt utåtriktat arbete från alla museer.

Samspelet på museiområdet gäller en lång rad olika frågor inom olika äm- nesområden och professioner. En del hanteras bäst på museinivå. Andra höri första hand hemma på en nivå som är överordnad museema, medan det för ytterligare andra är en awägningssak var man lägger ansvaret för samspelet.

De tio statliga centralmuseema är var och en specialister inom respektive ämnesområde (naturhistoria, konst, arkeologi, arkitektur osv.). Uppdrag att vara till nytta för hela landet som tydligt bygger på ämnesmässig kompetens bör vila på centralmuseema, om det inte finns särskilda skäl för en annan lösning. Vissa tekniska specialiteter hör nära samman med ämnesområdena t.ex. vård och konservering av vissa materialkategorier. Sådana frågor bör också hanteras av respektive centralmuseum. Skulle någon sådan fråga beröra 503

ett par museer bör det största av dessa känna ett självklart ansvar för att frågan drivs i samverkan med det andra museet.

Sektorsmyndighet på museiområdet

Många frågor av gemensamt intresse och till nytta för hela landet skär genom ämnesstrukturen. De är inte unika för ett museum utan gäller alla museer eller ett antal av dem. Det gäller många teknikfrågor, det gäller museipedagogik och utbildningsfrågor. Det gäller inte minst behovet av att arbeta mer tvärve- tenskapligt och tvärmusealt. För att tillräcklig samverkan ska komma till stånd, också här med inriktning på nyttan för hela landet, bör antingen några museer ha ett särskilt ansvar för att ta initiativ och driva sådant arbete eller också bör det lyftas upp på nivån ovanför, till myndighetsnivån.

På denna nivå — mellan regeringen och riksdagen å ena sidan och institu- tioner med operativ verksamhet å den andra — ligger normalt vissa uppgifter. Till en del handlar det om att ta fram underlag för statsmakternas agerande. Det kan gälla underlag för prioriteringar eller att på uppdrag genomföra olika utredningar, inventeringar eller särskilda studier. En allt viktigare del blir att följa upp och utvärdera politiken inom sektorn och att föra detta underlag vi- dare till statsmaktsnivån. Alla dessa uppgifter är aktuella på museiområdet liksom också fördelning av statliga bidrag. Andra insatser sker på en sådan myndighets eget initiativ tex. att initiera och stödja utvecklingsarbete.

I remissvaren på Museiutredningen finns framför allt fyra lösningar på museisektoms myndighetsfråga företrädda: att lägga uppgifterna inom Kulturdepartementet, Riksantikvarieämbetet, Statens kulturråd eller att inrätta ett särskilt museiverk.

Att lägga myndighetsuppgifter inom K ulturdepartementet strider mot den allmänna synen på regeringens och regeringskansliets roll och uppgifter. Vi anser inte att museiområdet är så speciellt att det motiverar ett sådant undan- tag.

Ett museiverk anser vi ej heller vara motiverat. Det innebär att floran av myndigheter på kulturområdet utökas med ytterligare ett organ. En sådan lösning kan dessutom leda till vissa rollsvårigheter mellan verket och Riks- antikvarieämbetet och även med Kultturådet.

Vi har vidare övervägt Riksantikvarieämbetet (RAÄ) som sektorsmyndig- het på museionuådet. Utgångspunkten har varit de naturliga sambanden mel- lan RAÄ:S verksamhet och framför allt länsmuseemas uppgifter som vi har beskrivit dem i kapitel 19. Vi har där pekat på att kulturmiljövården i växande grad kommit att omfatta ett etnologiskt perspektiv att "se människan mellan husen". Vi har också beskrivit den förändring i myndighetsrollen som decent- raliseringen av en rad beslut till länsstyrelserna inneburit. I kapitel 19 finns en genomgång av vad detta ställer för krav på de olika aktörerna, med utgångs— punkt i kulturmiljövårdens fyra verksamhetsgrenar: myndighetsutövning,

kunskapsuppbyggnad, vård samt levandegörande publikarbete. RAÄ svarar här för de s.k. centrala verksfunktionema.

De kulturhistoriska museerna, dvs. huvuddelen av museiväsendet, är i olika utsträckning och allt efter museets inriktning engagerade i dessa verk- samheter. Det gäller särskilt för länsmuseema och många kommunala mu- seer. Det går knappast att definiera en gräns mellan arbetet med att tillvarata det kulturarv som finns i den yttre miljön och det som representeras av före- mål och dokumentation av samhällsliv i övrigt samt etnologiska förhållanden. En sammanhållen kulturarvsvård skulle med dessa utgångspunkter kunna ut— vecklas med RAÄ som myndighet med ansvar för museiområdet.

Verksamhetssambanden mellan kulturmiljövården och de kulturhistoriska museerna är en av de faktorer som ska vägas in när man tar ställning till vil— ken myndighet som bör ha sektorsansvaret på museiområdet. Andra faktorer är kulturpolitisk överblick och samspelet med det regionala och lokala kultur— livet i stort. De väger över till förmån för ett annat val än Riksantikva- rieämbetet.

Detta innebär givetvis inte att RAÄ inte ska deltagai den kommande mu- seiutvecklingen. Den regionala museisektoms uppgifter att samla och sprida kunskap om de värden kulturmiljövården har att värna om behöver såväl stöd som styrning från den centrala myndigheten RAÄ. Samspelet mellan denna och de regionala museerna behöver i detta avseende stärkas och effektivise- ras. Det är angeläget att kulturmiljövården integreras väl i den totala musei- verksamheten. Av inte minst den anledningen är det viktigt att RAÄ ges en aktiv och konkret roll i genomförandet av den statliga museipolitiken.

Statens kulturråd har idag i huvudsak ansvaret för konstartema och sek- torsansvaret för folkbiblioteken och museerna. Rådets uppgift är kulturpoli- tiskt och rådets kompetens därför i första hand också kulturpolitisk. Rådet har kompetens på enskilda sektorer för att kunna spela en kulturpolitisk roll inom dem.

Kulturrådets uppgift på museiområdet har framför allt gällt utvecklingsfrå- goma inom den regionala museisektom. Rådet har fördelat grundbeloppen till de regionala museemai samråd med RAÄ och länsmuseemas samarbetsråd. Vidare har Kulturrådet deltagit i handläggningen av Boverkets fördelning av medel för om- och nybyggnation av icke-statliga kulturlokaler, medel som under senare år huvudsakligen gått till länsmuseema. Kulturrådets möjlighe- ter att aktivt driva en nationell museipolitik, i vilken ansvarsmuseer och övri- ga centrala museer har en nyckelroll, har varit begränsade. Kulturrådet har inte uppfattat det som sitt uppdrag att leda det museipolitiska utvecklings— arbetet, utan snarare att följa det. Samspelet mellan den centrala museisektom och den regionala har därföri huvudsak varit ett ansvar som lagts på musei- sektom självt.

Kulturrådets kulturpolitiska uppdrag och ansvaret för en rad sektorer ger en bred kulturpolitisk överblick. Rådet kan anlägga sektorsperspektiv men i

hög grad också andra perspektiv bl.a. ett individ—medborgarperspektiv. Det har bl.a. lett till regeringsuppdrag som att arbeta för vidgat deltagande i kul- turlivet, att främja barn- och ungdomskultur och att medverka i projekt mot främlingsfientlighet och rasism m.m. Vi vill markera vikten av att sådana re- geringsuppdrag integreras i museernas verksamheter. Rådet har också över- blick över kulturutvecklingen i stort på lokal och regional nivå De statliga bi— dragen till regionala kulturinstitutioner bör i ökad utsträckning beakta den samlade kulturutvecklingen i länen. Mot den bakgrunden förordar vi att Statens kulturråd även i fortsättningen har uppdrag att vara sektorsmyndighet för museiområdet. Vi betonar, liksom Museiutredningen, därmed värdet av att en myndighet med stor erfarenhet av andra kulturpolitiska fält också handlägger sektorsövergripande frågor om museerna. Uppdraget bör dock göras tydligare än hittills. Viktiga inslag bör vara att stödja samverkan, sam— ordning och utvecklingsarbete inom museiområdet i hela dess bredd och att stärka samspelet med andra delar av kulturområdet. Kulturrådet bör tillsam- mans med museerna, och RAÄ, som underlag för både deras eget utveck- lingsarbete och arbetet i regeringskansliet, ta ansvar för en systematisk upp- följning och återkommande utvärdering av museiverksamheten.

Av Kulturrådet som sektorsmyndighet och RAÄ som central myndighet för kulturmiljövården krävs ett väl fungerande och konstruktivt samarbete så att kulturmiljöperspektivet på rätt sätt vägs in i rådets verksamhet. Rådet måste utveckla en hög sektorskompetens på museiområdet, inte bara på det övergripande kulturpolitiska planet

Ett museiråd

För att Kulturrådet ska kunna fullgöra sitt uppdrag på museiområdet behövs goda och kontinuerliga kontakter med områdets olika delar. Vi förordar att nuvarande samspel stärks genom att ett museiråd knyts till Kulturrådet. I detta råd kan företrädare för RAÄ, de centrala museerna, regionala och kommunala museer, universitet och högskolor, skolväsendet, folkbildningen och hem- bygdsrörelsen ingå.

Rådets uppgift ska vara att medverka till en fungerande mål- och resultats- tyrning för de statliga museerna och museer med statsbidrag, med uppfölj- ning och utvärdering som centrala element, samt att medverka i beslutspro- cessen om statligt stöd till museerna. Vi tar här inte ställning till de organi- satoriska frågorna i detalj men förutsätter att de behov av styrning av de statliga insatserna inom det regionala kulturmiljöarbetet som vi presenterat i kapitel 19 kan ges en tillfredsställande lösning. i

De centrala museernas organisation

Det förslag Museiutredningen lade om de statliga museernas organisation har engagerat många rerrtissinstanser. Den nuvarande ansvarsmuseimodellen får starkast stöd. Man önskar emellertid att antalet ansvarsmuseer ska begränsas. Vi förordar också att modellen med ansvarsmuseer behålls och anser att den bör utvecklas. Framför allt bör uppdraget till dessa museer anges mycket tyd- ligare än hittills. Det bör också systematiskt följas upp och återkommande ut- värderas. De specifrka uppgifter som följer med uppdraget att vara ansvars- museum måste tydligt prioriteras inom varje ansvarsmuseum. Vi anser att re- gerin gen noga bör pröva möjligheten att minska antalet ansvarsmuseer.

Vi har i det ovanstående sagt att RAÄ ska ha en central roll som myndighet för kulturmiljövården. Detta påverkar förhållandet till Statens historiska mu- seer som nu ingår i den samlade myndigheten Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer. Dessa är Historiska museet, Medelhavsmuseet och Kungliga myntkabinettet. Vi instämmer, liksom de flesta remissinstanser, i Museiutredningens förslag att RAÄ skiljs från de historiska museerna. RAÄ får därigenom ett renodlat myndighetsansvar medan museerna som publika institutioner får möjlighet att profilera sig självständigt.

Principiellt är det en stor fördel om RAÄ som strategisk, kontrollerande, uppföljande och utvärderande instans inte bedriver egen arkeologisk under- sökningsverksarnhet. Den arkeologiska Undersökningsverksamheten (UV), som ingår i nuvarande organisation, här av det skälet skiljas från RAÄ. Starka samband finns med de historiska museernas verksamhet. Också lnsti— tutionen för konservering (RIK), bedriver praktisk verksamhet som i princip inte hör hemma inom en myndighet som RAÄ med dess i första hand strate- giska uppgifter. Innan beslut fattas bör dock konsekvenserna av olika organi- satoriska Iösningar belysas av en fristående utredare.

I anslutning till att regeringen överväger antalet ansvarsmuseer kan det fin- nas anledning att pröva den nuvarande organisatoriska lösningen för ett antal statliga museer, som ingår i större "koncembildningar". Museiutredningen pekade på möjligheten att upplösa ”koncemema” och låta varje enskilt mu- seum vara en självständig institution. Mindre enheter skulle, skriver utred- ningen, kunna bli intressanta genom ökad specialisering. Kanske skulle det finnas färre hinder för spännande ämnesmässiga kombinationer om besluten tas närmare de direkt berörda handläggarna. En fördel är dessutom att mindre museer ger snabbare beslutsvägar på respektive museum och en starkare känsla av direkt ansvar för verksamheten.

De tio centralmuseema bör även i fortsättningen inge anslagsframställ- ningar till regeringen. Övriga museer bör inge anslagsframställningar till Kulturrådet. Bidragen till dem bör finnas på ett anslag i statsbudgeten som fördelas av Kulturrådet. De regionala museerna bör som hittills lämna under- lag till Kulturrådet för rådets anslagsframställning om medel för dessa.

Övriga organisatoriska frågor

De behov museerna landet runt har av de statliga ansvars- och centralmu— seema kan inte sammanfattas i någon enkel formel. Därtill är de alltför mång- skiftande. De kan inte heller inordnas i någon enkel organisatorisk formel. Formerna måste anpassas till samverkansbehovens karaktär.

I vissa fall kan det finnas behov av att formalisera samverkan. Det finns redan exempel på sådan. Bildmuseet i Umeå och Stiftelsen Rooseum i Malmö samverkar under beteckningen samverkansmuseet med Statens konstmuseer. Samarbetet innebär bl.a. att Statens konstmuseer till dessa båda institutioner under längre perioder utdeponerar större samlingar av konst som en bas för deras konstbildande verksamheter. Vidare samarbetar man om tematiskt sam- manställda kollektioner som visas på respektive orter samt om utveck- lingsarbete inom konstbildningsverksamheten. Arbetets museum i Norr- köping har träffat avtal med Nordiska museet i föremålsfrågor. Avtalsreglerat samarbete kan alltså vara en form för samverkan. Fast etablerat samarbete med några institutioner får dock inte hindra att de statliga museerna också bistår museisystemet i övrigt

I kapitel 24 Bild och form har vi föreslagit att Röhsska museet får i upp- drag att svara för samordningen inom området konsthantverk, form och de— sign.

Det finns, och kan i framtiden uppstå, likartade behov av en ökad samver- kan mellan de statliga museerna i Stockholm och museer på andra platser i landet.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi

— att museernas huvuduppgift är bildning och att de utgör en viktig

del av samhällets kollektiva minne,

- vikten av att museerna utvecklar sina förrnedlingsmedier och användningen av den nya informationstekniken så att de mot- svarar de behov som allmänheten och skolan har, — att staten bör ge tydligare uppdrag till de statliga museerna och till museiområdet i stort, — att de Statliga museerna måste bredda sina insatser till förmån för

hela landet, _ — att staten starkare bör markera länsmuseemas uppdrag att vara ull

nytta i hela länet,

— att staten ger ett tydligt uppdrag till länsmuseema på kulturmiljö- området, — att naturvetenskapens och teknikens ställning i museiväsendet bör stärkas och utveckligen av teknik-naturvetarcenua stödjas, — friluftsmuseemas stora möjligheter som bevaranderesurs vad be- träffar äldre odlingsväxter och gamla lantraser och som kunskaps- resurs när det gäller ekologiska frågor.

I kapitlet föreslår vi

— sektorsmål för museiområdet,

— två nationella uppdrag för museerna a) dokumentera vår egen tid b) utveckla museet som läromedel,

— att man i regionerna formulerar en regional museipolitik, — att Statens kulturråd ska vara sektorsmyndighet på museiområdet, — inrättande av ett till Statens kulturråd knutet museiråd, — att Riksantikvarieämbetet skiljs från de i organisationen ingående historiska museerna,

— att den arkeologiska Undersökningsverksamheten (UV), som in- går i nuvarande samlade organisation skiljs från Riksantikvarie- ämbetet,

— att en fristående utredare belyser konsekvenserna av olika orga- nisatoriska lösningar beträffande Institutionen för konservering (RIK) vars praktiska verksamhet i princip inte hör hemma inom Riksantikvarieämbetet med sina strategiska uppgifter, — att Röhsska museet får samordningsuppdrag på området konst- hantverk, form och design, — att frågan om att vissa i dag statliga museer efter fackmässig prövning bör kunna överföras till annat huvudmannaskap blir föremål för särskild översyn, — att försvarshistoriska museerna och universitetsmuseema ligger kvar under Försvarsdepartementet respektive Utbildningsdeparte- mentet,

— att en del av det statliga stödet till de regionala museerna knyts

tydligare till genomförande av verksamhet på bild- och forrnom- rådet,

att museiforsknin gen efter prövning av oberoende råd och nämnder ska finansieras med externa medel och att museerna ges möjlighet att ha representanter i de humanistiska forskningsråden, inrättande av en kompletterande ettårig museologisk utbildning, något minskad produktion av Riksutställningar och att en stor del av återstående medel för produktion fördelas av en sär-

skild arbetsgrupp.

29 Kultur och turism

Våren 1995 fattade riksdagen beslut om inrikmingen på turistpolitiken baserat på propositionen ”Om turistpolitik".1 Vi konstaterar, att de första stegen därmed är tagna till ett nationellt förankrat aktivt och strategiskt stöd till den allt viktigare turistnäringen, där många intressanta initiativ och projekt inom kulturområdet sedan länge utgör ett utvecklingsområde.Vår utgångspunkt är därvid det vidare ansvarsområde, som i riksdagsbehandlingen definierats av Kulturutskottet.2

”Till turistpolitiken bör som en mycket viktig del höra frågor om turistnä- ringens förutsättningar och utvecklingsmöjligheter. Turistnäringen bör också omfatta frågor som avser möjligheterna för den enskilde till turism. Denna politik bör således avse även förutsättningama för den enskilde att resa och för att få ett meningsfullt innehåll i resandet, bl.a. genom kultur- och naturupplevelser och genom rika relaeationsmöjligheter.

Utskottet framhåller särskilt vikten av att den samhälleliga verksamheten inom turist och rekreationsområdet inte enbart utnyttjas av några få grup- per utan också kommer de breda folklagren till del.”

Frågorna har ur kulturpolitisk synvinkel tidigare också behandlats i den Internationella kulturutredningen.3

Vi tar här upp de samband mellan kultur och turism vi finner relvanta i ett samlat kulturpolitiskt perspektiv. Detta rör dels turismens möjligheter att främja ett ökat kulturellt utbud för bofasta och turister, dels kulturarven och kulturevenemangen, som delar i ett turistutbud riktat såväl mot en inhemsk som en internationell marknad. Vi pekar därvid också på den rika variation, som kulturutbudet ger för den enskilde.

1 Prop. 1994/95:177: Om turistpolitik. 2 Bet. 1994/95 KrU28.

3 SOU 199435: Vår andes stämma — och andras. Betänkande av Intematio- nella kulturutredningen.

29.1. Kulturutbud för ovana mottagare

Vi vill sätta individen i centrum och ser kulturpolitiken som ett medel att främja delaktighet och tillgång till kulturi alla dess former. Vi hari kapitel 8, Kulturvanor och förändringsstrategier, pekat på möjligheter att nå nya grup- per samt vägar att få människor att gå utanför sina invanda mönster.

I det perspektivet erbjuder semestertid och ledighet i sig ett brott mot var- dagen, där öppenheten och nyfikenheten kan locka till upplevelser av nytt slag. Man kan i dag nästan var man än befinner sig i Sverige, finna möjlighe- ter att, planerat eller otvunget och efter stundens ingivelse, hamna på en kul- turbegivenhet av något slag. Den som aldrig i vardagslag kommit sig för med att gå på teater eller konsert möts under semestersäsongen av ett rikt utbud. Där finns de stora prestigefyllda festivalerna, dit folk kommer resande men också amatömppsättningar, kyrkokonserter, lyrikaftnar och mycket annat av lokal karaktär. Också annat resande än semesterresor kan ge möjlighet till nya kulturupplevelser.

Folkliga traditioner i hantverk, folkdans, slåtter och liknande, arrange- mang knutna till bygdens lokalhistoria, konstindustri som t.ex. glas och smide, medeltidsveckor, akvarellmålning, körläger etc. lockar besökare och deltagare. Möjligheterna är rika att möta det oväntade och det man aldrig skulle kommit sig för att göra ”hemmavid”.

Semestrande och bofasta konstnärer ställer ut och kan, liksom stadsvand- ringar, fäbodturer, ”vägkyrkor” m.m. som är vanliga inslag i ett lokalt turist- utbud, öppna ögonen också på den egna befolkningen för kvaliteter man an- nars inte uppfattar.

För den som är fritidsboende finns ofta ett levande intresse för bygden an- tingen man återvänt till sina bamdomstrakter, eller valt semesterort utifrån andra preferenser. Aktiviteter, som knyter an till tradition och historia som slåttergillen, hemvändardagar m.m. binder samman äldre och yngre. bofasta och tillresande.

För de bofasta likaväl som för de besökande ges på dessa sätt tillfälle till nya perspektiv. Sociala barriärer bryts, givna mönster suddas ut och tillfällen ges till kulturupplevelser som kan ge mersmak.

29.2. Motor för sysselsättning och utveckling

Positiva vittnesbörd finns från många håll, om att medvetna satsningar på kulturturism haft effekt på den lokala ekonomin. Förändrade arbetsmark- nadsvillkor, som ställt krav på nytänkande och alternativa verksamhetsfor- mer, har inte sällan lett till att bygdens särart och möjligheter tagits till ut- gångspunkt för nysatsningar av otraditionellt slag.

Ekomuseum Bergslagen, Glasriket, upprustningen av äldre samfärdsleder som kanaler, järnvägar och pilgrimsleder är exempel på samlade grepp som rör hela områden och där de lokala initiativen utvecklas. Satsningar på lokala hantverk kan utgöra kärnan i en regional turistprofil, som t.ex. Klässbols lin- neväveri i Värmland. Samling kring det gemensamma arvet genom teaterupp- sättningar, upprustning och visning av den egna industrimiljön m.m. har varit ett sätt att bygga upp vilja och kraft till nytänkande hos invånarna och att etab- lera alternativa utkomstrnöjligheter.

Allt oftare kombineras dessa möjligheter. Det vidsträckta museum som Bergslagen utgör innehålleri stort sett allt, från små bruksmuseeer och spår av gruvnäring i terrängen till hela museilandskap med inslag av teater, musik och levande hantverkstradition. Strömsholms kanal tidigare en viktig trans- portled för hela järnhanteringen, återinvigs i år som turistfarled.

I den planering, som görs för EU:s strukturfonder, har kulturarvet och möjligheten till breda turismsatsningar genomgående uppmärksammats. Särskilt framträdande är detta för inre Norrland, Gotland och Sydsvenska höglandet.

Regionalekonomiska insatser av avsevärd omfattning har ofta givit det startkapital som krävts. Samarbete och samordning kommuner emellan har varit en förutsättning och inte sällan sker detta i särskilda projektgrupper eller tutistorganisationer.

Glesbygdsmyndigheten och Follaörelserådet ”Hela Sverige ska leva” har alltsedan starten arbetat med att stötta enskilda projekt i kommunerna. I rap- porten ”Kultur på landsbygd och i glesbygd" framtagen på vårt uppdrag av Folkrörelserådet konstateras att begreppet kulturi dessa projekt har litet olika karaktär. På landsbygd och kanske främst i glesbygd är kultur något man deltar i, något alla är med och skapar. I närheten till större städer återfinner man i högre grad grupper — inte sällan av professionella kulturarbetare — som vill medverka till ett ökat kulturutbud.

De projekt man redovisar hade alla sitt ursprung i en vilja att utveckla den egna bygden. En grundtanke är, att de anses öka det sociala kapitalet dvs. gemenskap, sammanhållning, identitet och trivsel, vilket ses som grunden för glesbygdens fortlevnad. Man konstaterar, att de största svårigheterna när man ska gå från idé till verksamhet ligger i finansiering och myndighetskontakter. De förslag till åtgärder som förs fram gäller därför den kommunala bered- skapen att stötta lokala initiativ och lotsa dem fram i ett initialskede. Man tän- ker sig att kommunanställda kulturarbetare med byutveckling som ansvars- område skulle kunna ha en viktig uppgift att fylla.

En väsentlig komplettering ligger, som vi ser det, i att koppla de regionala kulturinstitutionema nära till detta arbete. Något som i hög grad redan skeri de aktiviteter som länsmuseema och länsstyrelsernas kulturmiljöenheter ut- vecklar i sina respektive län.

29.3. Kulturarv som turistmål

Kultumiiljöer och museer utgör kärnor att bygga verksamhet omkring, något som alltmer börjar ske aktivt och målmedvetet Så har t.ex. de hittills fem ob- jekt Sverige har på Världsarvslistan — Drottningholm, Engelsbergs bruk, hällristningarna i Tanum, Birka, Skogskyrkogården i Stockholm — en poten- tial i internationell marknadsföring, liksom de stora upplevelsemöjligheter som miljöer av Upplandsbrukens dignitet och karaktär erbjuder.

1 Visby har en årlig medeltidsvecka vuxit till en totalsatsning som engage- rar de flesta boende att i medeltida klädedräkt återuppliva och bjuda på sin egen stads historia i musik, mat, historiespel etc. Att man också här ser en möjlig nominering till Världsarvslistan som en viktig del i en samlad turist- strategi har tydligt deklarerats. Industriminnen av skilda slag där man kan se de gamla maskinerna i full gång och därmed ibland också återupptagit delar av den äldre produktionen upplevs av många som en spännande resa bakåt i tiden. Denna typ av turism får allt större omfattning. Riksantikvarieämbetet har intensifierat sina insatser för besökare till de stora nationalmonumenten som t.ex. Birka och Gamla Uppsala, där också nya museer planeras. Guidebroschyrer till intressanta sevärdheter och miljöer finns på de flesta turistbyråer. I många län har också presentböcker med breda rundmålnin gar kring landskapets märkvärdigheter publicerats. De senaste fyra åren har länsmuseema och länsstyrelserna i samtliga län tillsammans med Riksantikvarieämbetet och Statens Fastighetsverk med sponsorstöd i skriften "Upptäcktsresan" presenterat valda delar av de turist- mål som finns att besöka. Skriften är numera gratis och finns att få på museer och bibliotek. Varje år har skriften ett nytt tema som bas för urvalet, vilket gör att läsaren med nya ögon kan ge sig ut på upptäcktsfärd i landskap han eller hon kanske trodde att de redan kände. Som inspiration innehåller skriften också kortare introduktioner, som ger skilda perspektiv på temat. Det år det stora projektet "Den svenska historien” präglade hela museisve- rige presenterades utflyktsmål, som beskrev hur Sverige vuxit fram både i forntid och nutid. T.ex. fanns genomgångar av intressanta byggnader från olika perioder under 1900-talet, ett tvärsnitt av våra kyrkobyggnader, exem- pel på historiemåleri, spår och minnen kring kända svenskar genom tiderna etc. Årets upplaga har temat Sverige i Europa, där varje län presenterar be- söksmål där såväl det särpräglat svenska som det med tydlig relation till vår omvärld nu eller i gången tid återfmns. Vi bedömer att satsningar av detta slag som ger både överblick och detalj- _ information och som årligen förnyas får en allt större betydelse för turistnä- ringen i stort och bör ses som väsentliga inslag i ett kommande nationellt handlingsprogram för turismen. Vi har också med intresse tagit del av det förberedande arbete som pågår med att utveckla ”Upptäcktsresan” i ett än bredare angreppssätt Målet är en

nationell organisation med särskild inriktning på att fördjupa intresset och öka kunskapen om vårt kulturarv hos en bred allmänhet. Arbetsnamnet är Svenskt Kulturarv och initiativtagare Länsmuseerna, Riksantikvarieämbetet och Statens Fastighetsverk.

29.4. Den framtida turistpolitiken

I riksdagens behandling av turistpolitiken våren 1995 betonas turismens möjligheter som inkomstkälla för landet som dess betydelse för den enskil- de.4 En ökande turistström från andra länder förutspås. Målet anges samman- fattningsvis som att Sverige ska ha en hög attraktionskraft som turistland och en långsiktigt konkurrensmässig turismäring. Resurser som natur och kultur betonas liksom kopplingen till regional- och sysselsättningspolitik. I utskottets betänkande hänvisades till riktlinjer för miljöanpassning i enlighet med Agenda 21 samt till insatser för ekoturismen.

En turistrnyndighet inrättas för samordning mellan berörda samhällssekto- rer och intresseorganisationer samt företrädare för den regionala och kommu- nala nivån. Myndigheten ska i samråd med olika organ inom turistområdet ta fram ett handlingsprogram för de mest anglägna åtgärderna i fråga om turis- mens utveckling.

Att företrädare för kultur och kulturmiljö knyts nära till myndighetens arbete ser vi som en förutsättning för att bilden av Sverige ska kunna bli så varierad och innehållsrik att den attraherar en bred utländsk publik. Svensk kultur och kulturmiljö måste konsekvent integreras i den bild vi förmedlar till omvärlden som komplement till den attraktion vår natur ger. För det bolag, som också ingår i den beslutade satsningen på marknadsföring blir detta en väsentlig uppgift.

Vi vill betona vikten av att den tänkta myndigheten inventerar och utveck- lar idéer och möjligheter att i vid mening integrera kulturen i de satsningar som görs för den svenska marknaden. Vi vill också markera vikten av att de satsningar som görs kommer de breda folklagren till del samt att möjlighe- terna till enskild turism och individuell upplevelse främjas.

De initiativ som tas inom landsting och kommuner bör i framtida planer erbjudas en definierad plattform och ett utvecklat nationellt nätverk.

Vi vill samtidigt markera vikten av att man lokalt gemensamt tar ett grepp om turistfrågoma. Vi ser därvid bl.a. de ovan refererade tankarna, som kom— mit frarn i vår enkät till glesbygdskommuner om att satsa på "byutvecklare” som en utvecklingst väg för att stötta och samordna lokala idéer och projekt.

4 Se not 2.

Vi förutsätter att regeringen i sin precisering av arbetsuppgifter och an- svarsområde för den nya myndigheten och för marknadsföringsbolaget kommer att vidareutveckla formema för bredast möjliga samling kring dessa frågor och vi förordar att företrädare för kultursektorn ska ingå i turistmyn- dighetens och bolagets styrelser.

Erfarenheter från turistsatsningar med sin bas i lokal och regional kultur och kulturmiljö bör utvärderas och analyseras inom ramen för det aviserade arbetet med ett handlingsprogram.

I ett sådant handlingsprogram bör, som också förutsätts i prop. 1994/95:177, dessutom ingå pilotprojekt kring något eller några verkligt högklassiga områden. Den Internationella kulturutredningen diskuterade ett antal möjliga projekt och fastnade slutligen för att Vallonbruken i Uppland bör göras till föremål för ett sådant projekt mot bakgrund av de stora sats- ningar som där skett i såväl bevarandesyfte som med inriktning på turism som näringsfång. Även vi anser att pilotprojekt kunde vara ett intressant steg i utvecklandet av kunskap och strategi för en offensiv turistpolitik. Flera objekt av intresse bör övervägas som t.ex. Visby där ett kraftfullt kommunalt engagemang och stora statliga bidrag till upprustning har satsats inför norni- neringen till Världsarvsobjekt.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi

— vikten av att kulturen ges en aktiv roll i ttuistprofileringen gentemot den internationella publiken, — vikten av att de satsningar som görs kommer de breda folklagren till del och att möjligheterna till ensldld turism och individuell upplevelse främjas, — vikten av att företrädare för kultur och kultumiiljö knyts nära till turistrnyndighetens arbete liksom också till marknadsförings— bolagets samt att dessa områden också finns representerade i myndighetens och bolagets styrelser, — vikten av att den nya myndigheten inventerar och utvecklar idéer och möjligheter att i vid mening integrera kulturen i de satsningar som görs,

— vikten av att befintliga "kulturkämor'" som museer och kända be- söksmål, liksom initiativ som "Upptäcktsresan" och ”Svenskt Kulturarv" utnyttjas aktivt och strategiskt, — behovet av att på kommunal och regional nivå finna former för att stötta lokala initiativ och idéer fram till ”färdig produkt",

— vikten av att man inom ramen för det aviserade handlingsprogram- met för turism analyserar och utvärderar erfarenheterna från turistsatsningar med sin bas i lokal och regional kultur och/eller kulturmiljö, — att turistsatsningar kring större regionala kulturresurser bör utvecklas som särskilt projektområde inom den nya myndigheten i samverkan med regionala och lokala intressenter.

! ett IHM! Milngm tll-i Nur dir-halt brud-mir .t |||-mp imw nuntie-ri mir www.-re iii-r; larmen- rip-ar 'i'lll'uuli: .*WWML bar-»» hannah-nh: nkwtm-hmm ." ' "' natti! möjligt pajer: mit lintu-re- dir-' Mr. h rit Wennman, : Uggla.:

» , :- Mythen-tummare! mim NWWWMQW

". .'.-. ':lhäm'm'ålizim'l' muiäirullruiliripduhku'

.mhmmmårmiiwrugmm bliir—Furlan: märmf

immer-mma mu rm ., r'äim-I' nit-"mmm...." arr-. » arr. mma burns-ramp” mn nu Hur.-' nu sin turmilu' [IE-IIIIIWMIÄ

wåmimuga lid-|, Mwhrrln'uåulnmrn'mi- Mimmw. »»

. iliphilbtllmn'ui . .. memM-nmmmäupm

rhn maximum

Mummmmauumw mäummmwimuumu

uppem- imnuri. ' ' Murn: Irl'l Hmmm lir-ll ”William-mmm-

hummnrummwnwmwmiur

* Wimmnnrårmångmmm » mehnjåthmwhmui-u .

mem-emm mhn-. uu— .::.llli arm.—away | i

umruuhunmr-mmmwwu- tumme-summan ant-m '.l varannan MWW' Minimum-mah-

'en-lunta. MMV”! %%?th

innanf'mmu arkiv-tm rrc-manisk. Manga hmmm-ri nin mi mthmmlbrrmEi-un

' lm rom Mme-äh Niu Hill W:”pmdubt'l.

30 Lokaler för kultur

Goda lokaler är en av förutsättningama för en mångsidig kulturverksamhet nära människorna. Här har det hänt mycket under de senaste decennierna. Många nya lokaler har byggts och ett flertal äldre har rustats upp och byggts till. Överlag bedrivs kulturverksamheten i landet i goda och välutrustade loka- ler. I betydande utsträckning har utvecklingen skett genom gemensamma in- satser från det offentliga och en rad organisationer.

Staten finansierar för de statliga kulturinstitutionemas lokaler, främst de statliga museernas, arkivens och de tre helt statsunderstödda teatramas. Kommunerna äger och förvaltar många lokaler för kulturverksamhet. Ett stort lokalbestånd ägs eller drivs av de lokalhållande organisationerna men även av andra organiSationer som t.ex. studieförbund. Det är inte ovanligt att Hera kulturlokaler t.ex. bibliotek, teater och biograf förläggs till en gemensam byggnad som inrymmer både kommunal och föreningsdriven verksamhet

På biografområdet ägs och drivs lokalerna till stor del i privat regi. På detta område har det under senare år skett en kraftig omstrukturering, där många små lokaler försvunnit och ersatts av stora biografkomplex.

En stor del av kulturverksamheten bedrivs i andra lokaler än dem som är särskilt avsedda för detta ändamål t.ex. i fritidsanläggningar, skolor och för- skolor. Svenska kyrkans och frikyrkomas lokaler används som samlingslo— kaler och lokaler för kulturverksamhet, delvis även av föreningar som saknar kyrklig anknytning. Restauranger, diskotek och pubar är platser för konserter och andra scenframträdanden.

30.1. Kommunernas ansvar för kulturlokaler

Kommunerna tar ett stort ansvar för kulturlokaler, dels genom egna lokaler, dels som bidragsgivare till föreningslokaler. Kommunerna ansvarar bl.a. för folkbibliotek, museer, konsthallar, teatrar, konserthus, studie- och samlings- lokaler och i vissa fall biografer. De kommunala satsningarna på lokaler gäller i särskilt hög grad biblioteken, vilka vanligen har lokaler av mycket hög stan- dard.

Kommunala kulturhus finns på flera håll i landet även om det är mer van- ligt att kommunen hyr lokaler i de föreningsägda kulturhusen. Gemensamt ägande förekommer också. I knappt hälften av landets kommuner frnns kommunala musikhus och på många håll finns repetitionslokaler för musik. Det har också vuxit fram s.k. Ungdomens Hus som inrymmer ungdomsdriv- 519

na kaféer och lokaler för musik och teater. Det finns också en del allmänna samlingslokaler i kommunal regi.

Kommunema stöder i många fall de föreningsägda lokalerna genom inves- teringsbidrag, lån och/eller driftstöd.

Kommunernas insatser för kulturlokaler är av stor betydelse för en livaktig lokal kulturverksamhet.

30.2. Statens bidrag till lokaler för kulturverksamhet

Statens primära ansvar för lokalförsörjningen gäller de statliga och helt statligt finansierade kulturinstitutionema. Sedan 1974 har det skett en betydande upprustning av de statliga museernas lokaler både genom nybyggnader, om- byggnader och renoveringar. Detsamma gäller Operan i Stockholm och Dra- maten. Riksteatern har fått helt nya lokaler för produktion och administration.

En annan och mycket viktigt del av statens ansvarstagande består av bidrag till allmänna samlingslokaler och vissa icke-statli ga kulturlokaler.

Stöd till allmänna samlingslokaler

Statligt stöd till allmänna samlingslokaler har funnits sedan 1942. Stödets syfte är att skapa samlingslokaler för föreningslivet vilka ska upplåtas opar— tiskt och i skälig omfattning på skäliga villkor. Syftet har i princip varit oför- ändrat, men forrnema har förändrats under tidens gång. Stöd utgår för bl.a. ny- och ombyggnation, upprustning och handikappanpassning.

De statliga bidragen har haft stor betydelse för anordnandet av samlingslo- kaler. Under senare år har Boverket lämnat stöd till byggandet och vid- makthållandet av samlingslokaler med ca 50 miljoner kronor årligen. Utöver detta har man vissa år fördelat extra medel som tillförts av arbetsmark- nadspolitiska skäl. Dessa belopp har utgjort ett dynamiskt inslag i bi- dragsgivning och har vissa år uppgått till nästan dubbelt så stora summor som de ordinarie bidragen.

Med hjälp av stöd från staten i samarbete med kommunerna och före- ningslivet har ett fungerande nät av lokaler byggts upp runt om i landet. Stön'e delen av de allmänna samlingslokalerna äri gott skick, men många lo- kaler är fortfarande i behov av upprustning och renovering. Samlings- lokalutredningen kom i sitt arbete fram till att ca 50 % av lokalerna är i behov av tillbyggnad eller upprustning. Det återstår ca 1 250 lokaler som behöver '

handikappanpassas och det finns fortfarande enligt utredningens mening behov av nya samlingslokaler.1

Stöd till icke-statliga kulturlokaler

Förutom det statliga stödet till allmänna samlingslokaler bidrar staten till byg- gande och upprustning av icke-statliga kulturlokaler t.ex. teatrar, konserthus och museer. Tidigare finansierades bidragen ur behållningen av det årliga Kulturlotteriet. Sedan budgetåret 1991/92 finns ändamålet med i statsbudge- ten.

Enligt gällande förordning lämnas bidrag till ny- eller ombyggnad av mu- sei-, teater— eller konsertlokal som tillhör någon annan än staten. Bidrag utgår även för standardhöjande reparationer, handikappanpassning eller komplette- ring av inventarier. Projekten ska vara angelägna från kulturpolitisk synpunkt och enligt förordningen lämnas i första hand bidrag till lokaler för länsmu- seer. För närvarande omfattar förordningen inte biograflokaler. Undantag har emellertid gjorts och stöd till ombyggnad av biograflokaler har medgivits vid ett par tillfällen.

Frågor om bidrag till icke-statliga kulturlokaler prövas av Boverkets sam- lingslokaldelegation efter samråd med Kulturrådet.

30.3. Lokalhållande organisationer

30.3.1. De allmänna samlingslokalerna

Större delen av de allmänna samlingslokalerna förvaltas av organisationslivet I en kartläggning som Boverket udörde åt Sarnlingslokalutredningen 1992 framkom att det fanns ca 3 400 föreningsägda allmänna samlingslokaler i lan- det. Flertalet samlingslokaler är anslutna till någon av de rikstäckande sam- lingslokalorganisationerna: Folkets Hus Riksorganisation, Bygdegårdamas Riksförbund, Riksföreningen Våra Gårdar och Folkparkerna i Sverige. Riksorganisationema fungerar som serviceorganisationer åt medlemmarna och verkar för att ge stöd åt de lokala föreningarna i deras arbete.

Allmänna samlingslokaler finns i både glesbygd, förortsområden och större och mindre städer. Lokalerna är oftast väl lämpade för kulturaktiviteter och flertalet har scen, möjligheter till filmvisning och utställningsverksamhet m.m. Lokalemas utformning kan variera betydligt i fråga om storlek och funktion, vissa är stora och välutrustade medan andra är mindre och enklare.

1 sou 199432: Mycket under samma tak. Betänkande av 1993 års Sam- lingslokalutredning.

De allmänna sarrrlingslokalema är i första hand till för att fylla lokalbehovet för det organiserade föreningslivet och grupper med organiserad verksamhet Det innebär dock inte att icke-föreningsanslutna människor ställs utanför. Många av de aktiviteter som bedrivs är öppna för allmänheten och lokalerna upplåts för en rad olika ändamål. Det är just den unika upplåtelseskyldigheten som skiljer de allmänna samlingslokalerna från andra föreningsdrivna lokaler.

På många håll är de allmänna samlingslokalerna en avgörande förutsätt- ning för den lokala kulturverksamheten.

30.3.2. Verksamheten i de allmänna samlingslokalerna

Den verksamhet som bedrivs i de allmänna samlingslokalerna är rikt varierad På många håll förekommer samverkan mellan ideell, offentlig och privat verksamhet.

Den största delen av verksamheten i de allmänna samlingslokalema utgörs av föreningsmöten, Studieverksamhet, dans och privata fester. Men där före- kommer också farrriljeunderhållning, kurser och konferenser, filmvisning, teater, musikprogram, utställningsverksamhet m.m. På dagtid används vissa lokaler till kommunal verksamhet som t.ex. daghem eller till privat företags- verksamhet.

Hur stor del av aktiviteterna som kan räknas som kulturverksamhet är svårt att avgöra och beror på hur man definierar ordet kultur. På vissa håll räknar man bara program för publik som kulturverksamhet, medan andra för- eningar inkluderar t.ex. körövningar eller amatörteaterrepetitioner när de be- skriver vilken kulturverksamhet som äger rum i lokalen.

En del av kulturverksamheten organiseras med hjälp av de lokalhållande riksorganisationema, vilka får statliga medel för kulturverksamhet. De ar- rangerar bl.a. utbildningar för kulturansvariga, organiserar filmverksamhet, turnéer av teaterföreställningar och vandringsutställningar.

En stor del av verksamheten i de allmänna samlingslokalerna syftar till att skapa gemenskap i bygden och lokalt verksamma konsmärer och amatörer representerar en viktig del av verksamheten.

30.4. Framtidens lokalbehov

De föreningsdrivna samlingslokalerna utgör en viktig förutsättning för kul- ' turverksamheten i hela landet. I glesbygd och mindre tätorter utgör det ett nödvändigt medel för en decentraliserad kulturpolitik.

De investeringar som gjorts av staten, kommunerna och enskilda genom frivilliga insatser under flera decennier innebär en stor och viktig resurs för samhället.

Vilka behov som kommer att finnas i framtiden vad gäller omfattningen av lokaler är svårt att avgöra. Att behovet av välutrustade samlingslokaler ännu inte är helt tillgodosett framgår bl.a. av att väntetiden hos Boverket för beslut om statligt stöd för närvarande är fem till sju år. Det finns dessutom sannolikt föreningar som har behov av bättre lokaler men som på grund av den långa väntetiden hos Boverket avstår från att ansöka om stöd.

I budgetproposition 1994/95 anförde regeringen att behovet av helt nya samlingslokaler inte är lika stort som tidigare och att det statsfinansiella läget motiverar en förändring av stödet. Inriktningen bör förskjutas till att huvud— sakligen rusta upp och öka tillgängligheten till de lokaler som finns, bl.a. ge- nom handikappanpassning. Stöd böri princip inte längre beviljas för köp el- ler nybyggnation, men undantag bör kunna medges i särskilda fall. Rege- ringen föreslog en minskning av både beslutsrarnen och anslaget till allmänna samlingslokaler. Beslut om bidrag till allmänna samlingslokaler för budget- året 1995/96 får meddelas inom en ram om 20 miljoner kronor och för bidrag till allmänna samlingslokaler anvisades ett förslagsanslag på 60 miljoner kronor, vilket var en minskning med 20 miljoner kronor. Riksdagen beslöt i enlighet med förslaget.2

Stödet till icke-statliga kulturlokaler har lett till att ett stort antal kulturloka- ler i Sverige har kunnat byggas eller förbättrats. Intresset för bidragen är mycket stort och antalet ansökningar har ökat sedan bidraget infördes. För budgetåret 1994/95 har det hittills inkommit 95 ansökningar till Boverket, vilka uppgår till en summa av 235 miljoner kronor.

Regeringen föreslog i kompletteringspropositionen att beslut om stöd och anslaget till icke-statliga kulturlokaler för budgetåret 1995/96 minskas med 22,5 miljoner kronor. Anslaget uppgår då till 27,5 miljoner kronor. Riksdagen beslöt i enlighet med regeringens förslag.

Som tidigare nämnts omfattar bidraget till icke-statliga kulturlokaler för närvarande inte biografer. Vi har tidigare slagit fast att vi betraktar film som en självständig konstart och att motiven för statens engagemang på filmområ- det bör sammanfalla med de som gäller för övriga konstområden. Vi har också betonat de värden som ligger i upplevelsen av film på biograf. Många äldre biografer har ett kulturhistoriskt värde och att bevara dem är angeläget ur ett kulturarvsperspektiv. De medel som inom ramen för 1993 års finansie— ringsavtal mellan staten och filmbranschen avsätts för stöd till upprustning av biografer får endast användas till teknisk upprustning som avser projektorer,

2 Prop. 1994/951100, bilaga 14, bet. 1994/95:BoU11, rskr. 1994/95:212.

ljus, ljud och duk, inte till ny- eller ombyggnad. Mot den bakgrunden bör förordningen om icke-statliga kulturlokaler ändras och i fortsättningen även omfatta biograflokaler.

Under senare år har det i flera omgångar diskuterats huruvida handlägg- ningen av stödet till icke-statliga kulturlokaler bör överföras från Boverket till Kulturrådet eller ej. Regeringen föreslog 1992/93 att handläggningen skulle överföras till rådet, vilket dock avslogs av riksdagen med motiveringen att någon ändring av handläggningsordningen inte borde genomföras förrän Museiutredningen och Kulturutredningen belyst frågan.3

Museiutredningen påpekade i sitt betänkande att motiven för stödet är kul- turpolitiska och att beslut därför bör fattas av Kulturrådet efter hörande av bl.a. Boverket.4 Ett flertal remissinstanser avvisade dock Museiutredningens förslag.

I budgetpropositionen 1994/95 anmälde regeringen att den avsåg åter- komma till frågan om handläggningsordningen för stödet i kompletterings- propositionen. Under våren 1995 anfördes i ett betänkande från Bostads- utskottet att utskottet vidhåller uppfattningen att Boverkets samlingslokal- delegation bör behålla huvudansvaret för handläggningen av stödet och att man därför inte såg det meningsfullt att regeringen åter aktualiserade frågan. Inom Boverkets samlingslokaldelegation finns enligt Bostadsutskottet god kompetens vad det gäller byggtekniska- och finansieringsfrågor och med hjälp av yttrande från Kulturrådet blir det möjligt för dem att göra en bedöm- ning som kombinerar den egna kunskapen med en kulturpolitisk analys. Riksdagen följde Bostadsutskottet.5

Som nämnts tidigare anges i förordningen (SFS 1990:573) att det för att få stöd krävs att projektet är kulturpolitiskt angeläget. Den kulturpolitiska be- dömningen bör alltså vara det centrala vid fördelningen av stödet. Efter minskningen av stödet till icke-statliga kulturlokaler är det än mer angeläget att samverka så att resurserna kan kombineras med de bidrag som Kulturrådet fördelar.

Genom gemensamma ansträngningar från det offentliga, föreningslivet och det privata näringslivet har en väl fungerande struktur av allmänna sam- lin gslokaler och andra kulturlokaler kommit till stånd över hela landet. Det of- fentligas insatser har spelat en väsentlig roll under uppbyggnadsskedet och är ett tydligt ställningstagande för en decentraliserad kulturpolitik.

Behovet av ändamålsenliga och tillgängliga lokaler gäller emellertid inte bara glesbygd och mindre städer. Även i de större städerna och deras förorter

3 Prop. 1992/932172: Om anslag till Boverket och den regionala administra- tionen av statens stöd för bostadsfinansiering, bet. 1992/93ZBOU20. rskr. 1992/93:301. 4 SOU l994z51: Minne och bildning. Betänkande av Museiutredningen. 5 Bet. 1994/95:BoU10, rskr. 1994/95211.

behövs lokaler för kulturverksamhet. På större orter finns det vanligen många lokaler lämpliga för kulturverksamhet men de höga hyreskostnadema utgör ofta ett problem, särskilt för de fria kulturskapama.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi att

— ändamålsenliga lokaler är en förutsättning för en mångsidig kulturverksamhet i hela landet, kulturpolitiska bedömningar ska vara det centrala vid fördel- ningen av stöd till icke-statliga kulturlokaler.

I kapitlet föreslår vi att

— förordningen om stöd till icke-statliga kulturlokaler ändras så att den även omfattar biograflokaler.

win : id; 'Wipl ;- ran—rti» kiwi—trirtiahröi ialf-.»irl.

_ , ., ' .._. i., ,så. .

i... -

nu..-r. :

. , .. ,

- .. , ut. , Lt. . , rm , . , l '? lur I

..

' .I '. ” .LSF.

.. . .. ..* * -r ... - .

. . , ...-

, lr .:," . .

31 Vissa frågor om kultur, högre utbildning och forskning

Högre utbildning och forskning spelar en stor roll inom alla samhällssektorer, men sambanden med kulturområdet är fler och mer djupgående än med många andra områden.

Både kultur och forskning handlar om tankens frihet, om sökande efter nya kunskaper och djupare insikter, om kreativitet och kommunikation. Öppenhet, lcritisk analys och respekt för olika synsätt och tolkningsmöjlighe- ter är andra gemensamma drag. Direkt och indirekt verkar idéer från det ena området hela tiden beäuktande på det andra, tillsammans betyder de mycket för samhällsklimatet i stort och ger viktiga förutsättningar för de demokratiska processerna.

Mellan utbildning och kulturintresse änns starka samband. Utbildning ger ofta redskap för att tolka kulturella mönster och konstnärliga uttryck och ut- vecklar förmågan att analysera och kommunicera. Den kan ge vidgade per- spektiv t.ex genom humanistisk orientering inom naturvetenskapliga och tekniska utbildningar och naturvetenskaplig orientering och teknikförståelse inom den humanistiska sfären. Utbildningsmiljöema är rika på kulturella möjligheter. Universitet och högskolor utbildar för kulturyrken men också mycket stora yrkesgrupper för områden där kultur ingår som en del i arbetet.

Universitet och högskolor har visat sig ha en dynamisk effekt för de orter och regioner där de änns. De spelar ofta en aktiv roll i den lokala och regio- nala kulturverksamheten.

Det vi nu sagt har ingått i underlaget för våra överväganden—tidigare i be- tänkandet Vissa aspekter änns särskilt markerade i några av kapitlen.

Vi har likväl behov av att beröra någrafrågor lite närmare. Det gäller den högre utbildningen för bibliotek, museer och allmänt kulturpedagogiskt och kulturadministrativt arbete, det gäller forskning om kulturpolitikens driv- krafter och effekter samt forskningsinformation som ett gemensamt intresse för forskarsamhället och kulturområdet.

31.1. Vissa utbildningar inom kultursektorn

Kultursektom är ett vitt förgrenat arbetsområde med offentliga och privata ar- betsgivare. Det ökade kulturutbudet och kulturverksamhetemas utveckling har gjort att arbetsfältet växt under senare år. Medieexplosionen och den tek-

niska utvecklingen inom infonnationsområdet har också skapat nya arbets- uppgifter och ett behov av ny kompetens inom kultursektorn.

Från kulturpolitisk utgångspunkt är många högskoleutbildningar av stort intresse. Det gäller de konsmärliga utbildningarna, utbildningarna på medie- området, utbildning av övriga personer som är verksamma inom kultursek- torn (förmedlare, administratörer och viss teknisk personal), utbildning av personer verksamma inom andra samhällsområden som har ett kulturansvar tex. personal i förskolan, skolan och inom vård och omsorg samt utbildning av personer med ansvar för vård och förvaltning av kulturarvet liksom för gestaltning och nyskapande av den byggda miljön.

Att analysera samtliga utbildningar med relevans för kultursektom har här inte varit möjligt. Vissa utbildningar t.ex. de högre konstnärliga utbild- ningarna har också setts över på senare tid. Utbildningen av lärare för grund— skolan har nyligen förändrats och det är för tidigt att värdera resultaten av förändringen. Det mångsidiga utbildningsfältet för vård och förvaltning av kulturarven och för gestaltning och nyskapande av den byggda miljön har vi inte haft möjlighet att ta upp. Vi bedömer det som angeläget att man belyser detta i särskild ordning.

Vi har valt att begränsa oss till några utbildningar som är viktiga i det in- spirerande, förmedlande och förvaltande arbetet: bibliotekarieutbildnin gen, utbildningar inom musei- och utställningsområdet samt kulturvetarprogram- men. Våra resonemang bygger på en studie som gjorts inom ramen för utvär- deringsarbetet.1

En utgångspunkt för vårt arbete är att Kulturrådet i sin handlingsplan för vidgat deltagande i kulturlivet från januari 1994 diskuterat behovet av att re- formera högskolans kultur- och kulturvetarutbildning. Man pekar där på att den kommande generationen av kulturtjänstemän i större utsträckning än tidigare i sin grundutbildning bör komma i kontakt med sociologiska, psykologiska och pedagogiska teorier av betydelse för publikarbete inom kultursektorn. Det kan t.ex. innebära kunskap om kulturteorier, upplevelse- forskning, kommunikationsforskning och massmedieforskning men också mer praktiskt inriktad kunskap som inforrnationsteknik och marknadsfö- ringsmetoder. Bättre grundkunskaper som leder till ökad publikkännedom och publikmedvetande vore i Kultun'ådets mening önskvärt även i de konst- närliga högskoleutbildningama. 2

1 Romanus M (1994): Kulturpolitik i den högre utbildningen. Studie för Kulturutredningen. 2 Statens kulturråds handlingsplan för Kulturrådets arbete med vidgat delta- gande i kulturlivet (1994).

31.1.1. Vissa grundutbildningar

Linjesystemets avveckling och den allmänna trenden bort från yrkesförbere— dande utbildningar inom högskolan präglar också de utbildningar som vetter mot kulturområdet som arbetsfält. Teoretiska kunskaper, problemlösnings- förrnåga och vetenskaplig orientering bedöms som mer allmängiltiga och be- ständiga kunskaper som kan användas inom ett bredare arbetsområde. Sådan kunskap gör utbildningarna mer anpassade till en större och mer föränderlig arbetsmarknad.

Utbildning för bibliotekarier

Utbildningen av bibliotekarier var tidigare en klart yrkesinriktad utbildning med mycket färdighetsträning. Under senare år har den omstrukturerats och samtidigt etablerats på flera Studieorter. Biblioteks- och informationsveten- skap har under det senaste decenniet etablerat sig som egen akademisk dis— ciplin och är kärnämnet i de nya utbildningar som kommit till stånd.

Biblioteksverksamheten förändras ständigt och utvecklingen på informa- tionsområdet gör att allt större krav ställs på bibliotekarierna. Deras nyckelroll som kunskaps- och kulturförmedlare gör det nödvändigt att de följer med i utvecklingen på informations- och kommunikationsområdet. Dagens utbild- ningar är betydligt mer inriktade på teoretiska kunskaper än tidigare och de har en klart vetenskaplig orientering. Kritiskt tänkande och problemlösning ses som de mest lämpliga verktygen i bibliotekariemas framtida yrkesroll. Behovet av sådan kunskap är gemensam för alla typer av bibliotekarier, obe- roende om de är verksamma på folkbibliotek, forskningsbibliotek eller före- tagsbibliotek.

Inom dagens utbildningar änns utöver de obligatoriska kurserna i biblio- teks- och informationsvetenskap stora valmöjligheter mellan olika specialkur- ser lämpade för de olika biblioteksformema. Avnämare, utbildningsinstitu- tioner och fackliga organisationer ser positivt på utbildningens utveckling mot mer teoretiska studier.

År 1988 startades ett forskningsprogram i biblioteks- och informationsve— tenskaplig forskning i Göteborg med medel från Forskningsrådsnämnden. Vid Centrum för biblioteks- och informationsvetenskap vid Göteborgs uni- versitet änns nu landets för närvarande enda professur och forskarutbildning i ämnet, vilket har givit Bibliotekshögskolan i Borås den forskningsanknyt- ning de länge saknade. Forskningscentra inom området finns också i Umeå och Linköping. 1 Lund änns en professur i bok- och bibliotekshistoria.

Utvecklingen mot en egen vetenskaplig disciplin med egen forskning har haft stor betydelse för bibliotekarieutbildningens utveckling. Behovet av forskning inom området är emellertid fortfarande stort och kontakterna mellan forskningen och den praktiska verksamheten skulle kunna utvecklas vidare.

Utbildning för museisektom

Det änns flera utbildningsmöjligheter för personer som siktar på en framtid inom museiverksamhet och kulturmiljövård. Vid flera universitet finns sär- skilda utbildningsprogram eller kurser med inriktning mot området, men en stor del av de yrkesverksamma inom området har fortfarande sin grundut- bildning i ett eller ofta flera av de traditionella museiämnena — arkeologi, etno- logi eller konstvetenskap. Det finns dock en klyfta mellan de traditionella mu- seiämnena och verksamheten på museerna Dessa ämnen ger inte de särskilda kunskaper som handlar om museets funktion som institution, dess roll i sam- hället eller de pedagogiska krav som museiarbetet ställer.

För arbetet med vård och förvaltning av kulturarvet ställs krav dels på fördjupning och utvidgning inom enskilda ämnesområden, dels på integration över i dag existerande fakultets- och linjegränser.

Kunskaperna om museiväsendets särskilda fönitsättningar och problema- tik har utvecklats till ett särskilt ämne, museologi eller museivetenskap, vilket kan studeras vid ett par universitet. I Umeå kan man läsa upp till 80 poäng i ämnet och där finns en adjungerad professur.

Museologi/museivetenskap som särskild universitetsdisciplin motiveras både av dess betydelse för museipersonalens yrkesmässiga behov och på ve- tenskapliga grunder. Kunskapen om hur samhället bevarar och förmedlar kulturarvet, hur vi valt att minnas och förmedla samhällets utveckling är en vetenskaplig disciplin i sig. Delar av detta ämne änns i andra discipliner som historia, socialantropologi och etnologi, men dess helhet formar ett eget ämne.

Traditionellt änns en nära koppling mellan museernas verksamhet och universiteten eftersom forskning ingår i museernas uppgifter. Ett samband mellan museema och forskningen inom de traditionella museiämnena är en förutsättning för museernas verksamhet.

Forskningen i museologi/museivetenskap har tilltagit under senare år men på flera håll saknas en forskningsorganisation. De som vill bedriva forskar- studier eller forska kring museiverksamhet tvingas ofta göra så inom ramen för andra ämnen.

Det har nyligen bildats ett Museivetenskapligt råd med syfte att driva forskningsäågoma vidare. Ett led i arbetet att utveckla forskningen inom om- rådet är att få till stånd ett forskningsprogram i samarbete med Forsknings- rådsnämnden.

Kulturvetenskapliga utbildningsprogram

Med linjesystemets avveckling ersattes kulturvetarlinjen av en rad olika kul- turvetenskapliga program vid ett antal universitet och högskolor. Utbild- ningen vänder sig inte till en särskild yrkeskår utan till en rad olika yr- kesgrupper inom kulturområdet.

Huvuddelen av både den gamla linjen och de nya programmen består av ämnesstudier. 1 de flesta fall ingår en eller två obligatoriska terminer som vanligen innehåller kortare kurser i kulturteori, kultursociologi och i viss mån kulttu'politik och förvaltning. Det bör dock betonas att de kulturvetenskapli ga programmens utformning skiljer sig åt på de olika utbildningsorterna I Umeå änns en tvåårig påbyggnadsutbildning i kulturadrninistration på magisternivå

Till skillnad från bibliotekarie- och museiområdet har det inom de kultur- vetenskapliga utbildningsprogrammen inte växt fram något kärnämne som egen disciplin.

Den nu avvecklade kulturvetarlinjen var överlag splittrad och innehöll ingen fördjupning i kulturpolitik eller kultursociologi. Möjligheterna till för- djupning låg genomgående inom ramen för ämnesstudierna.

Kulturvetarlinjen har sedan 1970-talets slut haft låg examinationsfrekvens. I jämförelse med andra utbildningslinjer av samma längd visar statistiken på ett stort antal studieavbrott och studieförseningar inom linjen.

Någon större utvärdering av utbildningen har aldrig gjorts, däremot har ett antal mindre studier genomförts vid vissa utbildningsanstalter.3 I de studier som undersökt anledningen till studieavbrott på linjen uppger många att de fått anställning på sin praktikplats och inte sett någon anledning att återgå till studierna. Problem att avsluta C-uppsatsen är en annan vanligt förekomm- de anledning. Dåliga utsikter på arbetsmarknaden och sektorns låga löneläge anges också som anledning till avbrutna studier. Det är inte heller ovanligt att man börjat på linjen i väntan att komma in någon annanstans och därför hop- pat av när man blivit antagen där man egentligen ville börja.

Den låga examensfrekvensen indikerar att utbildningen inte uppfyllt de förväntningar studenterna haft. Det antyder också att en examen från linjen inte värderats särskilt högt. En anmärkningsvärt stor andel av studenterna från kulturvetarlinjen har fortsatt att studera, både efter avslutad examen och efter studieavbrott, vilket också kan tolkas som att utbildningen inte givit dem de kunskaper de anser sig behöva.

I de undersökningar som studerat vad som hänt med dem som har avlutat utbildningen framkommer dock att många anser att utbildningen givit dem en bra grund att stå på, god allmänbildning och ett kritiskt förhållningssätt. Många anser emellertid att utbildningen skulle kunna förbättras. På många

3 Göteborgs universitet 1994, Högskolan i Karlstad 1988. Linköpings uni- versitet 1984, Lunds universitet 1990, Stockholms universitet 1986 och 1988 samt Uppsala universitet 1986 och 1991. 531

håll efterlyses mer kunskaper i administration, ekonomi och annat man anser sig sakna ute i arbetslivet. Behovet av mer kunskaper i kulturpolitik nämns också.

Vid enskilda kontakter med studenter från utbildningen och representanter från avnärnama har brister i utbildningen påtalats från flera håll. Utbildningen innehåller vare sig praktiska kunskaper man har nytta av i arbetslivet, forsk- ningsförberedande kunskap eller utvärderingsmetodik inom det kulturveten- skapliga området.

Inom de nya kulturvetenskapliga programmen har flera av de obligatoriska kurserna bytts ut eller förändrats. Programmen präglas dock fortfarande av kortare kurser i kulturpolitik och kulturförvalming och fördjupningsstudier inom ramen för ämnesstudierna. På vissa utbildningsorter har man dock byggt ut programmen och skapat möjligheter att läsa upp till 80 poäng i kul- turadministration.

Kulturadministratörer/tjänstemän har ett brett arbetsområde, men oavsett verksamhetsfält behöver de en utbildning som kombinerar ämneskunskaper med fördjupade kunskaper om kulturområdets särskilda förutsättningar och kulturens roll i samhället. Det änns anledning för utbildningsanordnama att noga följa utvecklingen av de nya programmen och ha beredskap för ytterli- gare förändring av dem.

Forskning med relevans för både kultursektoms olika områden och kul- turpolitiska ställningstaganden i framtiden bedrivs vid flera universitet och högskolor inom ramen för ämnen som t.ex. sociologi, emologi och kultur- geografi. Tillräckliga resurser och en fast forskningsorganisation saknas emellertid vid de institutioner där de kulturvetenskapliga programmen finns. Bristen på forskningsanknytning har sannolikt varit ett av hindren för utveck- lingen av den kulturvetenskapliga grundutbildningen.

31.1.2. Fortbildning och vidareutbildning inom kultursektorn

Kulturområdet har under de senaste 20 åren genomgått betydande föränd- ringar och kraven på dem som arbetar där har ökat. Det har blivit viktigare att vid sidan av gedigna ämneskunskaper också ha goda insikteri bl.a. kultur- politik, pedagogik, marknadsföring, ekonomi och administration.

Trenden bort från färdighetsträning mot mer teoretiska kunskaperi uni- versitetsutbildningen ökar kraven på arbetsgivarna. När yrkesinriktade kun-— skaper förväntas att förvärvas på arbetsplatsen krävs det att arbetsgivarna satsar mer tid och pengar på personalen i form av aspirant—, fort- och vidare- ' utbildning.

Inom kultursektorn änns ett stort och uppdämt behov av fort- och vidare- utbildning på flera områden. Inom bibliotekarieutbildningama erbjuds endast ett fåtal kortare kurser på högskolor och universitet, trots den snabba utveck-

lingen inom biblioteksområdet. Som nämnts har det inom museisektom tagits en rad initiativ för fort- och vidareutbildning, men mer behöver göras.

För kulturadrninistratörer har avsaknaden av en klart deänierad yrkeskår gjort det svårare att organisera och utveckla fort- och vidareutbildning. Att det änns så få utbildningar som särskilt riktar sig till kulturadrninistratörer leder till en kunskapsbrist inom konst- och kulturinstitutionema i jämförelse med andra företag och organisationer. Kulturvetarlinjens brist på omvärldskun- skaper gör behovet av fort- och vidareutbildning än mer angeläget

Kultur- och konstinstitutionemas ofta hårt belastade ekonomi har fått till följd att det på många håll avsatts mycket litet pengar för fortbildning och vi- dareutbildning. Ännu svårare är situationen för det fria teater- och musiklivet.

För att vara kunskapsintensiva företag avsätter kulturmyndigheter och in- stitutioner betänkligt små resurser för kunskapsutveckling och utbildning. I ett alltmer kunskapsinriktat samhälle ökar kraven på personalen att inte bara vara förtrogen med den egna verksamheten utan att förstå dess betydelse i ett vidare sammanhang. Endast ökad kunskap och kompetens kan göra kultur- sektorn till en stark sektori samhället.

31.2. Forskning om kulturpolitikens drivkrafter och effekter

Den teoretiska forskning som sker inom konstartema och andra verksamheter inom kulturområdet (tex. teatervetenskap, konstvetenskap, arkeologi och et- nologi) är självklart av stor vikt för kultursektoms utveckling. Mycket av forskningen har av tradition ägnat sig åt den institutionella kulturen. Amatörkulturen och studieförbundens verksamhet är ett viktigt fält för forsk- ningsinsatser och bör ges större utrymme i framtiden.

Kulturpolitiskt relevant forskning har inte bedrivits i någon större omfatt- ning vid landets universitet och högskolor, även om forskning i för området intressanta frågeställningar under senare år har fått en starkare ställning. På några håll har en forskningsorganisation etablerats kring enskilda forsknings- projekt. Den forskning som har bedrivits har framför allt gjorts inom socio- logi och i viss mån inom etnologi, statsvetenskap och de ekonomiska ämne- na.

Forskning kring mål och metoder att nå kulturpolitiska resultat t.ex. stu- dier av kulturvanor, kulturens ekonomiska betydelse eller betydelsen av praktiskt-estetiska inslag i skolans undervisning för ungdomars kulturvanor framstår dock totalt sett som outvecklad och kan på flera sätt liknas vid situa— tionen inom massmedieforskningsområdet för ett tjugotal år sedan. Bristen på överblick av forskningsområdet är stor och påtalades redan i Kulturrådets rapport till Europarådets examinatorer.

Forskningsmedel på kulturområdet finns inom ramen för de olika kultur— myndigheterna som tillsammans disponerar ca 37 miljoner kronor 1994/95. Cirka 10 % av dessa medel kan riktas mot den slags forskning vi här avser. Övriga forskningsinsatser är ämnesspecifika och inomvetenskapliga såsom forskning om luftföroreningar och försumingens inverkan på kulturminnen och byggnader eller forskning om papperskonservering.

De tre sektorsmyndighetema, Kulturrådet, Riksarkivet och Riksantikvarie- ämbetet, disponerar alltså sedan mitten av 1980-talet egna forskningsmedel och har ett huvudansvar när det gäller att fånga upp den kunskap som är resultat av fri forskning vid universitet och högskolor. De har också ansvar för att det forsknings- och utvecklingsarbete som behövs för den egna verksamhetens behov av kunskapsförsörjning kommer till stånd. De tre myndigheterna fungerar som beställare av forskning och anslagsgivare till forskningsprojekt. I första hand förutsätts universitet och högskolor utföra forskningen medan utvecklingsverksamhet kan utföras av myndigheterna själva. Myndigheterna har överlag små personella resurser för sina uppdrag på forskningsområdet.

I regeringens proposition Forskning för kunskap och framsteg fastslogs att den kulturvetenskapliga forskningens utvecklingsmöjligheter behövde förbättras och att humaniora behövs för att ge hela samhällsutvecklingen en nödvändig kulturell förankring. Forskning inom det kulturvetenskapliga området ger de teoretiska och metodologiska förutsättningama för att förmedla och tolka viktiga samhällsprocesser och är viktigt för en verk- ningsfull kulturpolitik.4

I december 1993 överlämnades 1,5 miljarder kronor av de tidigare lön- tagarfondsmedlen till Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond för att där förvaltas och användas som stöd till kulturvetenskaplig forskning.

För att skapa förutsättningar för uppföljning och utvärdering inom kultur- sektorn krävs en vital och aktuell forskning inom området. Den är av stor betydelse för att kunna utveckla användbara mått för uppföljning och utvär- dering och öka kunskapen om kulturpolitikens effekter. Framför allt vill vi betona att aspekter som syftar till att belysa kulturverksamhetens kvalitet, så- väl professionellt värderad som hur den upplevs av besökare eller utövare, är ett fält där ett stort utvecklingsarbete behöver göras.

Kultursektom har i jämförelse med andra samhällssektorer förfogat över små forskningsresurser, vilket har lett till kunskapsbrist inom områden som delvis försvårat möjligheterna att bedriva en verkningsfull kulturpolitik.

4 Prop.1992/93:170: Om forskning för kunskap och framsteg.

31.3. Forskningsinfonnation — ett gemensamt intresse för forskarsamhället och kulturområdet

Universitet och högskolor har ett betydande ansvar för att skapa och sprida ny kunskap. Utbildning, forskning och forskningsinforrnation är deras tre huvuduppgifter. Inom ramen för statsmakternas forskningspolitiska ställ- ningstagande 1993 betonades vikten av forskningsinforrnation.

För att forskningens resultat ska kunna komma till nytta fordras att kontak— terna mellan forskningsvärlden och det övriga samhället är intensiva och öm- sesidiga. Information om forskningen måste ges stor spridning. Ny kunskap måste göras tillgänglig både för dem som har direkt och omedelbart behov av den och för en bred allmänhet.

När det gäller forskningsinforrnation till en bred allmänhet kan bibliotek, museer, folkbildning och andra organisationer i större utsträckning än hittills samverka med universitet och högskolor. Genom en aktivare hållning skulle universitet och högskolor också kunna fungera som viktiga parter i det lokala och regionala kultur- och bildningsarbetet.

Behovet av en aktivare hållning gäller även kulturinstitutionema. Forsk- ningsinformation kan spridas till allmänheten i många olika former t.ex. teaterföreställningar, utställningar, CD-ROM och multimedia

Forskningens anslagsgivare har också ett ansvar för forskningsinforrna- tion. Forskningsrådsnämnden har riksdagens uppdrag att främja kontakten mellan allmänheten och forskningen. Nämnden har genom flera projekt arbe- tat med att sprida kunskap om pågående forskning, bl.a. genom stöd till mu- seernas forskningsinformation till barn och ungdom och genom stöd till jour- nalister och massmedier.

Riksbankens Jubileumsfond har uttalat sig lcraftigt för ökade insatser för att sprida forskningsinforrnation när det gäller den kulturvetenskapliga forskning som får stöd från fonden. De anslagssökande bör redan i ansökan presentera hur man avser att sprida information om projektet och forsknings- resultaten även utanför forskarsamhället. Speciella medel inom fonden har anslagits för anordnandet av seminarier, symposier och forskningsinforma- tiva insatser.

Massmediemas insatser för att sprida information om forskning är begrän- sade och det tycks vara svårt att få medierna att intressera sig för att vidarebe- fordra forskningsresultaten. Det vore önskvärt att denna möjlighet utnyttjades i större utsträckning både för att nå en intresserad allmänhet och för att berika verksamheten inom olika samhällssektorer.

Informationen om den forskning som har betydelse för kulturpolitik och kulturverksamhet svarar i dag inte mot de behov av överblick, aktiv oriente- ring och samspel mellan forskare och praktiker som kultursektorn behöver. Eftersom de flesta aktörer på kulturområdet — kommuner, landsting, statliga kulturmyndigheter, kulturinstitutioner och organisationer — har liten personal

är det inte möjligt för var och en att ens hjälpligt hålla sig orienterad om de senaste forskningsrönen. Här behövs samlade insatser för att informationen från forskningsfältet ska nå ut.

De sektorsmyndigheter som har forskning som del i sitt uppdrag, Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet och Kulturrådet, har ett tydligt ansvar för att föra ut ny kunskap både till de verksamma inom kultursektorn och till all— mänheten. På grund av begränsade ekonomiska resurser för informations- spridning och små personella resurser inom området har det emellertid varit svårt för dem att utföra denna del av uppdraget på ett fullt tillfredsställande sätt.5

31.4. Kulturutbildningar och forskning i framtiden

Kultursektoms olika delområden har kommit olika långt när det gäller forsk— ning och utbildningsfrågor. Både biblioteks— och informationsvetenskap och museologi/museivetenskap har eller håller på att etableras som vetenskapliga discipliner. Denna utveckling har skapat ökade möjligheter till forskning inom dessa fält vilket i sin tur har berikat grundutbildningen och bidragit till kompetensutveckling inom respektive område.

Behov av förbättrad grundutbildning :" kulturvetenskap

Förbättrad grundutbildning och ökad forskningsanknytning inom de kultur- vetenskapliga programmen är av stor betydelse för den framtida kompetensen inom kultursektorn. Under senare år har dessa behov aktualiserats och disku- terats bland representanter från både universitetsväsendet, avnämama, fackli- ga organisationer och berörda myndigheter.

I dag finns inte ett sammanhållet kulturvetenskapligt ämne som egen dis- ciplin vilket ger de kulturvetenskapliga programmen svag forskningsanknyt— ning vid de egna institutionerna

De kulturvetare som väljer att forska gör det i regel inom ramen för de hu- manistiska ämnesstudier de bedrivit inom linjen. Då man med dessa utgångs- punkter närmar sig kulturpolitikens område blir det vanligen inom ramen för den kritiska forskningstraditionen som är starkt förankrad inom humanveten- skapema Det leder till att man kan belysa och analysera värderingarna bakom kulturpolitiken, men mer sällan värderar eller belyser effekterna av denna politik.

5 Andersson L G (1994): Ny kunskap genom forskning och utvärdering. Studie för Kulturutredningen.

En tvärvetenskaplig koppling mellan samhällsvetenskapliga ämnen och humaniora har lett till en fruktbar utveckling av kunskapen kring massmedier och informationsfönnedling. En motsvarande stärkt förbindelse skulle kunna leda till ny kunskap också inom det kulturvetenskapliga området. På flera håll arbetar man för att utveckla ett tvärvetenskapligt kulturvetenskapligt ämne som egen disciplin.

En grundförutsätming för att etablera kulturvetenskap som ett självständigt ämne är ökade möjligheter till ett mer forskningsanknutet utbildningssteg inom det kulturvetenskapliga programmet. I dag är det på flera håll möjligt att . ersätta utbildningsprogramrnets praktiktermin med ett eget uppsatsarbete på 60 poängsnivå. Den tvärvetenskapliga magisterutbildningen i kulturadrninis- tration i Umeå innehåller fördjupningsmöjligheter i kulturadministration.

Övervägande delen av de kulturvetenskapliga utbildningsprogrammen är organisatoriskt knutna till större institutioner, har begränsade lärartjänster och saknar egna forskningsresurser. Utbildningens forskningsanknytning skulle förbättras om man i framtiden i högre grad kunde knyta forskartjänster till kulturvetarutbildningarna och konsekvent genomföra en 80 poängsutbild- ning. Vid rekryteringen borde utrymme skapas för såväl en kultursociologisk forskningstradition som en rent humanistisk inriktning. På längre sikt borde också en forskarutbildning inom området kunna införas.

Bättre utbildningsmöjligheterför museisektom

I Museiutredningen konstaterades allmänt att den utbildning som för närvara- de fmns för museisektom inte är tillräcklig. I kapitel 28 Museer, utställningar har vi diskuterat det utbildningsbehov som finns bland dem som ska arbeta med museets förmedlande verksamheter. I likhet med Museiutredningen förordar vi inrättandet av en kompletterande ettårig museologisk utbildning i form av en s.k. ”mastersutbildning” för att på sikt öka kunskapen hos de museianställda beträffande museet som institutionstyp och vilka förväntningar samhället har på detta.

Fortbildning och vidareutbildning

Vi har i tidigare avsnitt pekat på behovet av ökade fort- och vidareutbild- ningsmöjligheter inom kulturområdet. Inom ramen för universitet och hög- skolor finns exempel på kortare kurser som väl lämpar sig som fort- och vi- dareutbildning. I vissa fall har de utformats i samarbete med avnämama. Samarbetet behöver icke desto mindre utvecklas vidare och universitet och högskolor skulle i framtiden kunna spela en större roll för fort- och vidare- utbildning inom flera av kultursektoms områden. Ett utökat samarbete förut-

sätter en större förståelse för betydelsen av utbildning och kompetensutveck- ling från arbetsgivarens sida.

Behovet av bättre kunskaper om kulturpolitikens drivkrafter och effekter

För att kunna bedriva en verkningsfull kulturpolitik behövs bättre kunskaper om kulturpolitikens drivkrafter och effekter. En viktig utgångspunkt för framtida diskussioner om en intensivare forskningsverksamhet inom kultur- sektorn är att det görs en kartläggning av den kulturpolitiskt relevanta forsk- ning som finns. En sådan förbereds för närvarande i samverkan mellan Kulturrådet, universitet och högskolor. Denna inventering bör täcka hela kulturområdet, även områden som filmforskning, kulturmiljö- och arkiv- forskning. En sådan inventering skulle kunna bilda utgångspunkten för ett antal projektseminarier och samla forskare som är, har varit eller önskar bli verksamma inom kulturpolitiskt relevanta forskningsprojekt.

En sådan kartläggning kan vara ett steg mot bättre överblick, ökat idéutby- te i fråga om användning av forskningsresultat och forskningsbehov. Men för att skapa en långsiktig förbättring räcker det inte ens med återkommande kartläggningar, seminarier o.dyl. Det behövs en fastare struktur för utveck- lingen av den kulturpolitiskt relevanta forskningen.

Kulturpolitikens frågor skär genom universitetsämnen och discipliner. Kunskapen från olika ämnen behöver mötas. Den forskningsstruktur som svarar mot kulturområdets behov bör därför vara tvärvetenskaplig till sin ka- raktär. En möjlighet är att skapa ett centrum för kulturforskning. Uppgiften för ett sådant centrum bör vara att knyta samman kunskaper och forsknings- insatser från olika ämnen och discipliner, både de traditionella som t.ex. so- ciologi, emologi, konstvetenskap, statsvetenskap och de ekonomiska ämnena och nya ämnen som museologi och biblioteksvetenskap.

Ett centrum för kulturforskning bör ha ett eget uppdrag och en egen styrel- se. Det bör repliera på olika universitetsinstitutioner men kunna svara för ge- mensamma kurser och seminarier för forskarstuderande knutna till centrum. För detta bör centrum för kulturforskning disponera egna medel. Centrum bör vidare inspirera till forskning finansierad av forskningråd och andra forskningsfinansiärer och, inte minst, medverka till kontinuerlig forsknings— inforrnation till kulturområdet. Kultursektoms behov av forskning ska vara en viktig utgångspunkt för centrums arbete. Exempel på denna typ av cent- rumbildning finns i fråga om handikappforskning. Vi föreslår att frågan om ett centrum för kulturforskning studeras vidare.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi att

— det finns ett stort behov av fort- och vidareutbildning inom kultursektorn, — den kulturvetenskapliga grundutbildningen behöver förbättras och ges forskningsanknytning, — en forskarutbildning i kulturvetenskap på sikt bör komma till stånd, — en ettårig kompletterande museologisk utbildning bör inrättas, — utbildningssimationen vad gäller vård och förvaltning av kulturarven samt gestaltning och byggande ges en samlad översyn, — forskningsinforrnationen om den kulturpolitiska forskningens resultat behöver utvecklas.

I kapitlet föreslår vi att

— frågan om ett centrum för kulturvetenskaplig forskning stude— ras vidare.

Statlig styrning och ekonomi

V' i lli-1! ' &IJ'. '

' ,. 'i'i'fo...i':.'."5=" ' "* '_ ". ,. , _ . .1'. . .. .. ,_ . .'. .”,” _, ri. ». . "ut. . .* "'_' ": "& " »» *. _. ”lf-'i!" .'---- | in _ b. . . r... i _ i. . :" "*:r "i här "=.—.. , ' .— dig"”- i. ' . l arri. : Håål. "Hcf-W. : . . . 'I' I . Ju få]! '.,I. .- |

. . fi.. - .? Pg. EFF .

ll! _ år]: *I...- ' V . ” iam—wi "

'( l ' .a;

är ' li. Q' l _ ll

[Mitt '»:Jil'J'tlf. "u, - "'.. . .

hum |

Iwé'l; 'Å'lx ' . i ";.'i I "_" i. ,. J [

I.| ' ?” ii.

utan,—_" . . ._.

l" då!-E . ihm "12? [i?-13"; ..'lL thi-|| ,

.” ”i. ' "'L'Ul'l .'JH'LL

32 Former för statens styrning

Formerna för statens styrning påverkar hur väl de kulturpolitiska signalerna går fram och får genomslag.

Grunderna för den nationella kulturpolitiken formuleras som normer, anges genom mål och regler. En tydligt uttalad ansvarsfördelning klargör roller och förväntningar. Inom dessa ramar är pengar det dominerande styr- medlet. Uppföljning och utvärdering behöver få ökad betydelse. Opinions- bildning är det minst formella men många gånger det viktigaste medlet för påverkan.

I fyra avsnitt sammanfattar vi förslagen tidigare i betänkandet i fråga om den statliga styrningen. Vi utvecklar frågorna om den statliga myndighets— strukturen och om uppföljning, utvärdering, omvärlds- och framtidsoriente- ring.

32.1. Normer och opinionsbildning

När det gäller att ge grundema för kulturpolitiken i form av normer har vi fö— reslagit följande:

— reviderade övergripande mål för den nationella kulturpolitiken (kap. 4). — Sektorsmål för teater-, dans—, musik-, bild- och form- och museiområdena (kapitel 21—24 samt 28), — fortsatt utveckling av verksamhetsmål för statliga kulturmyndigheter och institutioner samt för bidragsanslagen i statsbudgeten (kap. 4), — bibliotekslag (kap. 27).

De övergripande målen och sektorsmålen bör beslutas av riksdagen, verk— samhetsmålen för kulturmyndigheter och institutioner och för bidragsansla- gen beslutas av regeringen.

Målen gäller oberoende av inom vilka samhällssektorer olika verksamheter administrativt hör hemma. Det är en uppgift för regeringen att göra det känt. Inom kulturområdet är det en viktig uppgift för myndigheter som Kulturrådet, Riksantikvarieämbetet och Riksarkivet att föra ut målen inom sina ansvarsom- råden.

Regering, statliga myndigheter och institutioner bedriver opinionsbildning kring mål och andra statliga policymarkeringar och beslut. Men väl så viktigt är att det i samhället finns en levande, ständigt pågående kulturpolitisk debatt där många deltar.

32.2. Anslagsstruktur och bidragssystem

I detta avsnitt tar vi upp anslagsstrukturen i statsbudgeten, dvs. kulturavsnit— tets indelning i anslagsgrupper, anslag och anslagsposter. Vi sammanfattar också de förändringar i statliga bidragssystem som vi föreslagit tidigare i be- tänkandet.

32.2.1. Anslagsstrukturen i statsbudgeten

Kulturavsnittet är ett av de avsnitt i statsbudgeten som omfattar flest anslag. Det är indelat i fyra olika grupper (huvudlittera):

— A. Särskilda insatser inom kulturområdet — B. Arkiv, museer och kulturmiljövård

— C. Konstartema och det tryckta ordet — D. Radio och television

Inom de fyra grupperna finns totalt 12 undergrupper och sammanlagt 62 anslag. Inom flera av anslagen beslutar riksdagen dessutom om fördelning av medlen på skilda anslagsposter, sammanlagt 88 anslagsposter. Exempel på anslagsposter är enskilda museer, organisationer och institutioner, olika stöd- former samt olika verksamhetsområden inom myndigheter eller bidragsmot- tagande organisationer.

Den nuvarande huvudlitteraindelningen korresponderar direkt mot Kultur— departementets nya enhetsindelning, som trädde i kraft den 1 januari 1995.

Staten strävar nu efter att bedriva mål- och resultatstyrning av sin verk— samhet. Det förutsätter att uppmärksamheten riktas mot att formulera mål och resultatkrav för olika verksamheter och att följa upp och utvärdera hur verk- samheten lyckas. Dessutom är det nödvändigt att tydligt peka ut vem som är ansvarig för viss verksamhet. De som ansvarar för verksamheterna ska ha stor frihet att själva välja vägar och metoder för att åstadkomma de begärda resultaten. Den nuvarande indelningen av kulturbudgeten representerar en äl— dre styrform, anslagsstyming, och bör därför förändras.

Ett annat skäl för att förändra anslagsstrukturen är den ändrade ordningen för budgetbehandlingen i riksdagen. Den innebär bl.a. att budgeten delas in i utgiftsornråden. Ett kommer att benämnas "Kultur, fritid, medier och tros- samfund" och omfatta i stort sett de utgifter som redan i dag bereds av Kulturutskottet, eventuellt med tillskott av presstöd och vissa kulturhistoriska byggnader (slotten). Den nya ordningen innebär vidare att riksdagen beslutar om budgeten i två steg i en väsentligt snabbare process än i dag. I ett första ' steg beslutas om ramarna för respektive utgiftsområde. Därmed lägger man fast ett utgiftstak som inte kan överskridas i den fortsatta beslutsprocessen. I och med det har riksdagen fattat ett totalbeslut om statsbudgeten. I ett andra steg fördelas medlen inom utgiftsramama på enskilda anslag. Det görs av de

olika utskotten. Genom att utgiftstaket är fastställt måste utskotten balansera en eventuell utgiftshöjning mot minskning på något annat ändamål.

I ndelningsgrunder för kulturbudgeten

I ett första steg att reformera kulturbudgeten bör man överväga att rensa bort antalet anslagsposter. I ett andra steg kan man överväga att föra samman flera anslag till nya anslag som då kommer att omfatta flera verksamheter. I denna fas är det av stor vikt vilken indelningsgrund man väljer. Det finns olika al- ternativa grunder som kan tillämpas och man kan då utgå från:

— den existerande myndighetsstrukturen och sammanföra alla anslag som disponeras och fördelas av en myndigheten till ett anslag, — den existerande huvudlitteraindelningen (A—D), — indelningen i konst- och kulturområden och sammanföra alla medel till re- spektive orrrråde till ett anslag. Denna åtgärd kan naturligt korrespondera mot de nya sektorsmålen som föreslås i kapitlen om teater, dans, musik, bild och form och museer, — andra grunder som bl.a. kan innebära att medel till regional institutions- verksamhet sammanförs till ett anslag, konstnärsstöd till ett, stöd till or- ganisationer och grupper till ett. Vi har föreslagit att alla bidrag till regio- nalt verkande kulturinstitutioner samlas inom ett anslag. En sådan indel- ning kan inte göras helt konsekvent inom budgeten utan måste kombineras med andra indelningar.

Vi föreslår en lcraftig minskning av antalet anslag i den statliga kulturbud- geten. Vi ser det inte som vår uppgift att lägga fram konkreta förslag om hur den nya indelningen ska göras utan ser det i första hand som en uppgift för regeringen.

32. 2. 2 Ändrade bidragssystem

Vi har tidigare i betänkandet föreslagit följande ändringar i statliga bidrags- system:

— Nuvarande grundbeloppssystem för bidrag till regionala och lokala kultur- institutioner ersätts med ett förenklat schablonsystem — regionalt grundbi— drag — gemensamt för alla institutionstypema. — Nuvarande avtalsbundna bidrag till länsmusiken upphör och länsmusiken ingår i den grupp institutioner som får regionala grundbidrag. Kriterier bör utarbetas för fördelningen av grundbidragen till de regionala institutionerna och för fördelning av vissa andra bidrag.

Slutligen har vi på en rad punkter betonat att den statliga bidragsgivningen behöver bli mer flexibel bl.a. för att möta och stimulera utvecklings- och för- nyelsebehov.

32.3. Den statliga myndighetsstrukturen

Ansvarsfördelning och organisation är ett av statens styrmedel för att nå de önskade resultaten. Principerna för ansvars- och uppgiftsfördelningen mellan staten, landstingen, kommunerna och organisationslivet har vi angett i kapitel 6. Här behandlar vi det som är statens uppgifter och hur arbetet med dem bör organiseras.

Den struktur av statliga kulturmyndigheter och kulturinstitutioner som finns i dag är relativt lik strukturen före 1974. I stor utsträckning blev det de gamla institutionerna som fick uppdraget att genomföra den nya kulturpoliti- ken.

År 1974 fördelades uppgifter av övergripande natur inom kulturområdet på tre centrala myndigheter: Statens kulturråd, riksantikvarieärnbetet och riks- arkivet. De skulle inom sina respektive sektorer svara för samordningen ge— nom planering, uppföljning och utredningsinsatser, i varierande grad fördela bidrag samti övrigt handlägga olika typer av ärenden.

Utöver dessa tre finns ett relativt stort antal myndigheter med ansvar för avgränsade delar av kulturområdet. Det förekommer också att myndighets- uppgifter anförtrotts organ som inte formellt har ställning av statlig myndig— het. I dagsläget har få områden inom statsverksamheten en så omfattande och delvis komplicerad myndighets— och institutionsstruktur som kulturområdet. En översikt över den finns i bilaga 6.

Den historiskt betingade myndighets- och institutionsstrukturen påverka— des alltså föga av 1974 års mål för kulturpolitiken. Ett mindre antal myndig- heter eller motsvarande har tillkommit, eller deras uppdrag förändrats. Hit hör Statens kulturråd och länsantikvarieorganisationen vid länsstyrelserna. Permanentandet av Rikskonserter och Riksutställningar samt "utnämningen" av fem statliga centralmuseer till ansvarsmuseer är också konsekvenser av kulturpolitikens inriktning.

Det är värt att notera att under de 20 år som gått har kulturrnyndighetema utsatts för mycket begränsad kritik från kulturlivets aktörer. Studier som Riksrevisionsverket, Statskontoret och Riksdagens revisorer gjort har dock innehållit inslag av kritik som lett till vissa förändringar i myndigheternas ar- bete.

Den komplicerade myndighetsstrukturen har paralleller i den mycket detaljerade anslagsstrukturen. Detaljuppdelningen har bidragit till att styra uppbyggnaden och utformningen av kulturverksamheten i enlighet med poli- tiska intressen. Men den har också skapat en viss oklarhet om gränsen mellan den politiska och den operativa nivån.

32.3.1. Utgångspunkter för ansvarsfördelning och organisa- tionsstruktur

Mål och resultatstyrning

Ett grundläggande krav på den statliga verksamheten är att den ska bedrivas effektivt och med en hög måluppfyllelse. Detta ska åstadkommas genom att riksdag och regering anger mål och resultatkrav kombinerat med ett delegerat ansvar i fråga om hur verksamheten ska genomföras. I regeringens ansvar ligger att se till att de olika verksamheterna får de förutsättningar som är nödvändiga för att kunna ta detta ansvar. Riksdag och regering kan också ställa mer preciserade krav på resultat och genom återrapporteringar kontrollera att målen uppfylls.

Myndigheternas information är den viktigaste basen för regeringskansliets analyser. Regeringens inforrnationsbehov bör därför tillgodoses vid valet av myndighetsindelning och ansvarsstruktur.

E U -medlemskapet

Det svenska EU-medlemskapet aktualiserar frågan om hur EU-arbetet bör in- ordnas i ansvars- och uppgiftsfördelningen inom kulturområdet. Den svenska förvaltningsmodellen bygger på att fristående myndigheter fattar beslut i en- skilda ärenden utifrån de riktlinjer som riksdagen och regeringen gett. Det har utgjort huvudprincipen för svenskt internationellt samarbete inom kulturom- rådet, som inneburit att myndigheter och kulturinstitutioner själva svarat för överenskommelser med motparter i andra länder. Men det är regeringens uppgift att forma Sveriges EU-politik och ansvara för Sveriges agerande i olika EU-organ. I praktiken innebär de senaste årens utveckling att det till- kommit en beslutsnivå över regeringsnivån där regeringskansliet måste agera. Med oförändrad filosofi vad gäller departementens storlek innebär detta att

kraven på information och genomarbetat underlag från myndighetsnivån ökar markant.

Ett tydligare sektorsperspektiv

För att konkretisera kulturpolitiken och öka tydligheten i de statliga styrsigna— lema har vi föreslagit att sektorsmål införs för olika delområden. Det är då väsentligt att det är tydligt på vilka myndigheter sektorsansvaret ligger.

Rent allmänt kan det finnas anledning att motverka samhällets sektorise- ring. Ur den enskildes synpunkt blir samhället alltmer svåröverskådligt och kontakterna med de offentliga organen alltmer komplicerade ju längre specia- liseringen går.

På kulturområdet är problemet delvis det motsatta. Inom flera sektorer har det aldrig gjorts klart vem som har ett samlat sektorsansvar eller vad detta in- nebär. Här bör man därför formulera sektorsansvaret tydligare och samgrup- pera splittrade funktioner så att helheten blir tyng för omvärlden. Det innebär en rad servicefördelar för den enskilde och för andra organ på kulturområdet inklusive för regering och riksdag.

Ett )iinktions- och nivåperspektiv

En ändamålsenlig statlig ansvars och organisationsstruktur måste utgå ifrån att man klargör vilka typer av uppgifter som behöver utföras och på vilken nivå de bäst sköts.

Vi urskiljer fem huvudtyper av uppgifter och funktioner, nämligen:

— följa, analysera och värdera utvecklingen, — föreslå insatser och åtgärder, — främja, stödja, stimulera osv., - verkställa dvs. förvalta, handlägga ärenden, fördela bidrag, — genomföra publik verksamhet.

Vi urskiljer också fem principiella ansvars- och beslutsnivåer, nämligen:

— en internationell med svensk medverkan i EU-processen, — en nationell politisk stymingsnivå, — en sektorövergripande kulturpolitisk stabsnivå, -— en operativ sektorsnivå, — en operativ verksamhetsnivå.

Nivågrupperingen tjänar här enbart syftet som hjälpmedel i analysen. I praktiken förenas ofta flera ansvarsnivåer i en och samma myndighet.

Väger vi samman funktioner och ansvarsnivåer får vi följande modell för en ändamålsenlig organisationsstruknrr.

- På den nationella styrningsnivån (riksdag och regering) är det fråga om mål- och resultatstyrning genom beslut om övergripande mål och princi- per, ekonomiska ramar (från statsbudgetperspektiv), effektbedömning för hela området, beslut om sektorsmål, samordning av och prioritering mel- lan sektorer på policynivå osv. Krav på heltäckande underlag från sektors- ansvarig myndighet. — På stabsnivå behövs organ som svarar för sektorsövergripande kulturpoli- tiska frågor, forsknings- och utvecklingsstöd, uppföljning och utvärde- ring, samspel med andra sektorer och politikområden osv. Krav på signa- ler om prioriteringar. — På den operativa sektorsnivån handlar det om att sektorsvis genomföra politiska beslut, överblicka, följa utvecklingen, analysera, utvärdera, ef- fektbedöma, informera, samordna, prioritera, göra kvalitetsbedömningar och urval, fördela medel osv. Krav på sektorsmål och resurser.

— På den operativa verksamhetsnivån är det främst fråga om direkt och ut- åuiktad publik verksamhet, konstnärligt skapande verksamhet m.m. Krav på verksamhetsmål och resurser

För- och nackdelar med nuvarande myndighetsstruktur

En allmän värdering av den nuvarande myndighetsstrukturen visar på positiva drag som bl.a. en med europeiska mått förhållandevis liten kulturadmi- nistration, en tydlig och kompetent kulturpolitisk stabsmyndighet i Statens kulturråd och tydligt utpekade och kompetenta sektorsorgan för arkiv och kulturmiljövård i Riksarkivet och Riksantikvarieämbetet.

Till svaghetema hör en relativt splittrad och specialiserad myndighetsstruk- tur med ett antal relativt små myndigheter med likartade och delvis över- lappande uppgifter. Vi tänker här bl.a. på museisektom, musikområdet, konsmärsstödet och stöd till internationellt kulturutbyte.

Ett antal sektorer saknar tillräckligt starka myndighetsfunktioner för över- blick, prioritering och samordning samt agerande nationellt och interna- tionellt. Kulturrådet har uppgiften som sektorsmyndighet för teater, dans, musik, bild och förrn, museer, litteratur och bibliotek, men har i varierande grad getts möjlighet att på ett tydligt sätt utföra denna. Detta har lett till att ett antal kulturpolitiska uppgifter inte fått önskvärd behandling på myndighets- nivå. Förekomsten av många självständiga myndigheter har resulterat i att både förvaltningsfrågor, inomsektoriella frågor och helhetsfrågor för enskilda sektorer hamnat på departementsnivån utan att ha beretts på myndighetsnivå. Detta har i viss utsträckning medfört bristande överblick, effektanalys och prioriteringsförmåga.

32.3.2. Förändringar i den statliga myndighetsstrukturen Övergripande kulturpolitiska uppgifter

I Kulturådets uppgifter ingår att ha överblick över en stor del av det kultur- politiska området, vid sidan av sin roll som sektorsansvarig på ett antal områ- den.

En tydligare sektorsansvar

Vi har föreslagit att sektorsmål införs. Sådana finns i praktiken redan för ar- kiv- och kulturmiljövårdssektorema. Dessa sektorer har också tydliga och kompetenta sektorsmyndigheter i Riksarkivet och Riksantikvarieämbetet. Vi har i kapitel 28 föreslagit att RAÄ:s myndighetsroll renodlas genom att de

historiska museerna, Undersökningsverksamheten (UV) och Institutionen för Konservering (RIK) skiljs från Riksantikvarieämbetet

Organisationsfrågor på museiområdet har vi också behandlat i kapitel 28 där vi övervägt alternativa lösningar vad beträffar sektorsansvaret. Vi förordar att Kulturrådet även i fortsättningen har uppdraget att vara sektors- myndighet för museiområdet men att uppdraget formuleras tydligare. För att målen för sektorn ska kunna uppnås krävs dock ett nära samarbete inom hela museiväsendet. Mot denna bakgrund och med hänvisning till samord— ningsbehovet inom kulturmiljövården har vi föreslagit att ett museiråd knyts till Statens kulturråd. Museirådets uppgift ska vara att medverka till en fungerande mål- och resultatstyrning för de statliga museema med uppfölj- ning och utvärdering som centrala element. Rådet ska vidare medverka i beslutsprocessen om statligt stöd till museerna.

Vi anser att det är angeläget att pröva möjligheterna att genom ett närmare samarbete mellan Kulturrådet och andra myndigheter stärka samspelet även inom andra sektorer där rådet är sektorsansvari gt. Med exempel från bild- och forrnområdet skulle detta kunna göras så att cheferna för de statliga organen — Bildkonsmärsfonden, Statens konstråd, Statens konstmuseer, Riksutställ- ningar m.fl. utgör en referensgrupp eller nämnd i anslutning till Kulturrådet. Utan att ändra den formella myndighetsindelningen skulle en sådan ordning främja mer av samsyn inom sektorn.

Övriga organisatoriska frågor

När det gäller små myndigheter eller organ med närliggande och delvis över- lappande uppgifter bör det linnas samordningsvinster att hämta genom sam— manslagningar, bättre samarbetsförutsätmingar och samlokalisering. Vi har i kapitel 24 föreslagit att NUNSK U avvecklas och att uppgifterna att svara för utställningar av nutida svensk konst i utlandet läggs på Konstnärsnämnden.

Inom musikområdet bör frågan om samspelet mellan Statens musiksam- lingar, Visarkivet, Rikskonserter och Svensk Musik närmare övervägas. Även möjligheterna till en närmare samordning av dans- och teatermuseerna bör ses över.

32.4. Uppföljning, utvärdering samt omvärlds— och framu'dsorientering

Mål- och resultatstyrning har kommit att bli arbetsmodell i stora delar av den offentliga sektorn. Grunddragen är hämtade från näringslivet, men idéerna har anpassats till den offentliga verksamhetens speciella förutsättningar. Stymingsmetoden ställer särskilda krav på uppföljning och utvärdering. Vi

har berört detta i flera tidigare kapitel. Här sammanfattar och fördjupar vi dis- kussionen. Frågorna diskuteras mer i utvärderingsrapporten.

32.4.1 Mål- och resultatstyrning - en arbetsmodell som kräver uppföljning och utvärdering

Mål- och resultatstyrning kräver att man gör upp med gamla arbetsformer och ställer om perspektiven. En tanke bakom Stymingsmetoden är att skapa flexi- bla organisationer och institutioner, som själva kan anpassa sin verksamhet till omvärldens föränderliga förväntningar och krav. Fokus förskjuts från styrning av insatserna till styrning av vad myndigheten eller institutionen ska åstadkomma.

Hittills har mål— och resultatstyrning på kulturområdet egentligen inte till- ämpats i praktiken. De kulturpolitiska målen har varit ledstjärnor för tän- kande, planering och verksamhet. Men målen behöver också, på ett mer sys— tematiskt sätt än vad som skett, uttolkas och konkretiseras för olika slags verksamheter och på såväl policy— som planerings- och produktionsnivå. De riktningsgivande målen behöver kompletteras med resultatmål. Dessa ska vara realistiska och kunna förstås och utvecklas av berörda verksamheter. Det ska också vara möjligt för dem som arbetar mot målen att påverka dem. Sist, men inte minst, ska målen vara uppföljnings- och utvärderingsbara. De särskilda sektorsmål som vi föreslagit för teater-, dans-, musik— bild- och form samt museiområdena och de verksamhetsmål som regeringen anger i regleringsbreven är led i en genomarbetad mål- och resultatstyrning.

För att kunna göra uppföljning och utvärdering är det nödvändigt att for- mulera indikatorer på måluppfyllelse och att finna mått på dessa. Med mät- ningar som grund ska resultatet av verksamheten och effekten av insatta re- surser beskrivas, tolkas och värderas. Givetvis sker en uttolkning av resulta— tet även då mål- och resultatstyrning inte tillämpas. Det är det systematiska och konsekventa arbetssättet som är skillnaden.

Uppföljning och utvärdering kan ha flera olika syften. Ett syfte är att kontrollera att utvecklingen går i målens riktning och att söka orsakerna om så inte skulle vara fallet. Ett annat syfte är att med hjälp av den systematiska kunskap utvärderingen och uppföljningen ger, utveckla och förbättra verksamheten. Om initiativet till uppföljning och utvärdering kommer utifrån är det viktigt att uppgiften känns angelägen inte bara för den som beställer — utan även för den som är föremål för den. Uppföljning och utvärdering inne— håller alltså ett element av kontroll, men det är utvecklingsstimulansen som ger största värdet.

Medan uppföljning bör vara en kontinuerlig process kan utvärderingen gö- ras såväl med tätare som glesare intervall. Utvärderingen går också mer på djupet. 551

Uppföljning och utvärdering av aspekter som lätt låter sig mätas eller kvanitfreras kan ske löpande medan periodiska insatser kan bidra med studier av annat slag samt ge en tydlig tidsdimension till tolkningen. Periodisk utvärdering kan förespråkas eftersom det då kan vara möjligt att avdela en relativt stor resurs för ändamålet. Ska man täcka ett stort verksamhetsfält är det ekonomiskt omöjligt att gå på djupet varje år över hela fältet.

Kulturen lever inte isolerad. Det är angeläget att kulturpolitiken håller en beredskap som gör det möjligt att möta nya krav genom att sätta in stödjande och utvecklande insatseri ett så tidigt skede som möjligt. Det är därför nöd- vändigt att sätta in kulturen i ett vidare sammanhang genom att beslcriva om- världen med kulturpolitiska förtecken.

Bilden av omvärlden kan inte begränsas till nuet. Därför behöver också frarntidsbedömningar ur ett kulturpolitiskt perspektiv göras. Med tanke på det starka sambandet mellan kulturverksamheten och medierna är det viktigt att bedömningarna inbegriper medieområdet och den nya infonnationsteknologin (IT). Men en tolkning av frarntidsbildema kan bara göras om man har blicken ocksåi backspegeln genom en kontinuerlig uppföljning och utvärdering.

32 . 4 . 2 Möjligheter och problem Större förståelse för uppföljningsbara mål i dag än för 20 år sedan

Kulturverksamheten runt om i landet är resultatet av ett samspel mellan många parter. Här frnns grunden för ett gemensamt intresse för uppföljnings- och utvärderingsfrågor. Tidigare år förekom uppföljningar av kulturverksamheten mest på statligt initiativ. Senare har Landstingsförbundet, genom Kultur- mätarprojektet, arbetat målmedvetet för att utveckla användbara verktyg för uppföljning av kulturverksamhet inom landstingen. Bl.a. till följd av att beställar/utförarmodeller börjat tillämpas i kommunerna har utvärdering också av kommunal verksamhet kommit att bli allt vanligare.

Samtidigt finns det omfattande frågeställningar som aldrig belysts på ett systematiskt sätt. Att kulturpoliu'sk forskning inte varit ett prioriterat område är säkert en viktig förklaring till detta. Metodutveckling och teoribildning har kommit i skymundan för politikens genomförande. Den officiella statistik som finns är synnerligen koncentrerad på att beskriva produktionsförhållan- den medan olika mått på hur kulturen distribueras är mer sporadiskt före- kommande. Mått på utnyttjande förekommer men ärinte alltid orienterade på ett sätt som ger information om besökare eller användare.

Med ökad tonvikt på mål- och resultatstyrning och minskad detaljreglering från statens sida i fråga om de ekonomiska resurserna bör det nu vara lättare för myndigheter och kulturverksamheter att finna gemensamma indikatorer på måluppfyllelse. Det finns också en mängd mätningar och mått som prövats

under den gångna 20-årsperioden och som kan fungera som underlag för en bred gemensam diskussion. Därmed inte sagt att parterna har identiska be- hov.

Tydligare mål och kriteriediskussr'oner än 1974

De kulturpolitiska målen från 1974 har inte varit lätta att följa upp och utvär- dera. Bara undantagsvis — på kultumriljövårdens och arkivväsendets område — har de konkretiserats genom delmål eller sektorsmål. Inget systematiskt ar- bete med att finna kriterier, beskrivningsmodeller eller mått på måluppfyllelse har genomförts.

De övergripande mål vi föreslår är också av riktningsgivande karaktär, men vi har konkretiserat dem av sektorsmål på flera områden. Sektorsmål bör utarbetas på samtliga kulturområden. Regeringen anger numera i reglerings- breven verksamhetsmål för enskilda kulturrnyndigheter, kulturinstitutioner och bidragsanslag. Vi föreslår att berörda kulturmyndigheter får i uppdrag att snarast möjligt arbeta fram sektorsmål där inga sådana finns, ta fram målindikatorer och lämpliga mått. Ett framtida uppföljningsarbete borde helst kunna inledas i stort sett samtidigt som nya mål för kulturpolitiken träder i kraft.

Gmnden till ett utvecklingsarbete finns redan lagd

Fr.o.m. budgetåret 1994/95 har medel överförts från SCB till statistikanvän- dande myndigheter. Kulturrådet har fått ett beställaransvar och inrättat en re- ferensgrupp för kulturstatistik. I gruppen ingår representanter för Kultur- departementet, Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Folkbildningsrådet och Riksantikvarieämbetet. Kopplingen till mediestatistiken upprätthålls genom representation från Nordiska Dokumentationscentralen för Mass- kommunikationsforskning (NORDICOM). Ien samrådsgrupp, som tidigare var knuten till SCB, ingick förutom ovannämnda parter också ytterligare några — Presstödsnämnden, Kabelnärnnden, Nänadionämnden och Sveriges Radio samt Konstnärsnämnden, Författarfonden och Filminstitutet.

Vi anser att Kulturrådets referensgrupp för kulturstatistik är ett viktigt or- gan i det framtida uppföljnings- och utvärderingsarbetet. Vi vill samtidigt be- tona att mindre myndigheter bör ges möjlighet att följa gruppens arbete och även att komma till tals i frågor som kan beröra dem. Det är därför nödvän- digt att referensgruppen arbetar med stor öppenhet gentemot övriga parter på medie- och kulturområdet.

32.4.3. Den fortsatta utvecklingen

Gemensamt arbete med mål och utvärdering bland de offentliga finansiärerna på kulturområdet

Grunden för en konstruktiv framtida uppföljnings- och utvärderingsprocess ligger i att skapa ett systemför uppföljning som uthålligt säkrar de data som behövs. Då krävs en uppslutning på såväl nationell som regional och lokal nivå Det är därför viktigt att ett brett samråd snarast kommer till stånd mellan de statliga myndigheterna, Kommunförbundet och Landstingsförbundet. Arbetet med diskussion om framtida hantering av de gemensamma målen och sektorsmålen bör inledas omedelbart. På det sättet förbereder sig alla berörda instanser under rerrrissarbetet för direkt handling efter ett riksdagsbesluthi föreslår att uppdraget att ta initiativ till en sådan brett upplagd diskussion läggs på Kulturrådet med Riksantikvarieämbetet och Riksarkivet som aktiva samarbetsparter.

Samråd med representanter för kulturverksamheterna

Parallellt med detta arbete behöver synpunkter inhämtas från kultursektorn om hur behoven av uppföljning ser ut. Vilka uppgifter behöver man för att stämma av måluppfyllelse mot de egna sektorsmålen? Vad behövs för att kunna värdera effekterna av olika medel för att nå målen? Uppdraget att initi- era denna dialog bör ligga hos respektive ansvarig myndighet i enlighet med den myndighetsstruktur som föreslagits i föregående avsnitt. Också i detta ar- bete är det viktigt att försöka eftersträva en samsyn mellan de tre offentliga nivåerna.

Värdering av behovet av befintlig statistik

Värdet av befintliga dataserier behöver diskuteras. Inför den diskussionen behövs en inventering av vilka uppföljningar som görs mer eller mindre äter- kommande. Den bör också ta med sådan uppföljning som utförs av kultur- institutionema själva. Vi föreslår att Kulturrådet får i uppdrag att genomföra en sådan kartläggning. Den kan lägga grunden för en statistikdatabas till- gänglig för såväl aktörerna på kulturområdet som den vetenskapliga forsk- ningen. Det är också möjligt att överblicken kan leda till en begränsning och förenkling av den årliga datainsamlingen. Det är inte ett självändamål att för- länga dataserier som haft sitt berättigande i en annan tid, men inte längre be- hövs. Det är också en angelägen uppgift att samordna och planera så att in- satta resurser på utvärderingsområdet inte i onödan dubbeltäcker eller brister i jämförbarhet.

Vi vill samtidigt avråda från att abrupt bryta existerande serier. En över- gång till glesare periodicitet eller begränsade urval av personer eller institutio- ner kan göras under den tid nya mätserier utvecklas. När det gäller hante— ringen av undersökningar eller mätserier som awecklas vill vi peka på möj- ligheterna för Svensk samhällsvetenskaplig datatjänst i Göteborg (SSD) att göra äldre data tillgängliga för nya användargrupper inorn främst forsknings- området.

Mdtt på kvali tet bör få ökad uppmärksamhet

Det är ovanligt att kulturverksamhet beslcrivs med hjälp av kvalitativa varia- bler t.ex. genom beskrivningar av genrer eller utbudets innehåll. Det som en- kelt låter sig kvantifieras tenderar att också bli det som vanligen följs upp.

Mål- och resultatstyrning ställer ökade krav på kvalitativ information. Genom att bara luta sig emot det enkelt mätbara finns risk att kunskapen tri- vialiseras. Vi vill därför uppmuntra en utökad användning av data som be— skriver innehållet i kulturutbudet. Klassificeringar av olika slag behövs för att följa utvecklingen av olika genrer eller teman. Kopplingar mellan lånestatistik och de lånade böckernas innehåll är en analysmöjlighet. Koppling mellan tea- tergenrer och publikutfall en annan. I dag räknas föreställningar och uppsätt- ningar på teaterområdet, men statistiken medger inte beskrivningar av hur ut- budets innehåll förändrats över tid.

I rapporten till Europarådets examinatorer sägs att kvalitetsbedömningar inte är en fråga för utvärderare och att man överlåter bedömningar av kvalitet till professionella kritiker. Vi har inte kunnat finna något försök att därefter systematisera dessa professionella kvalitetsvärderin gar.

Material som skulle kunna ligga till grund för en sådan analys samlas dock in på olika håll. Filminstitutet har en databas innehållande filmrecensioner. Vid Lunds universitet frnns en databas över konstkritik. Inom litteraturveten- skapen har omnämnandeanalyser använts som mått på kulturell framgång el- ler kvalitet. En inventering skulle förmodligen identifiera mer material.

Intervjuer med kulturlivets aktörer bör etableras som metod

Det är sällsynt med undersökningsansatser i form av djupintervjuer med insti- tutions- eller orruådesföreträdare på kulturområdet. Publikrepresentanter eller deltagare kommer sällan till tals. Detta slags kunskaper bör inhämtas i syfte att nyansera tolkningen av de data som nu regelbundet samlas in.

Genom en utökad och fördjupad förståelse för exempelvis ambitioner hos upphovsmän och utövare och för förväntningar och upplevelser bland ar- rangörer och användare kan beslutsunderlagen för anslagsgivande myndighe- ter och olika aktörer på kulturområdet tillföras nya dimensioner. Genom att

belysa problem som statistikbilden identifierat kan tolkningarna fördjupas. Dj upintervjuer kan ge helt nya insikter och kunskaper. I regel leder detta slags studier också till kvalificerade hypoteser, som kan testats i en andra utvärde- ringsomgång. Utvärderingama skulle förbättras genom att tillföras en ny di- mension och det är rimligt att anta att respekten för försöken att utvärdera målen skulle öka i alla led. På detta område borde ett samarbete mellan kul- turmyndighetema och universitet och högskolor snarast etableras i syfte att utveckla fungerande metoder.

Basstatistik behövs både på verksamhetsnivå och populationsnlvå

I den statistik som f.n. samlas in skiljer man inte alltid tydligt på beskriv- ningar av publik å ena sidan och befolkningen å den andra. Arbetet med ut- värderingsrapporten mötte inte sällan svårigheter att följa utvecklingen på olika kulturområden. Skälen var såväl att data saknades som att befintliga data inte sinsemellan var jämförbara

I praktiken behövs både verksarnhets— och befolkningsperspektiven. En institution har glädje av att kunna beskriva sin publik, medan de offentliga aktörerna också behöver mått på vanor och förändringar hos hela befolk- ningen. Denna kunskap kan i sin tur användas av t.ex. kulturinstitutionema för verksamhetsplanering och marknadsföring. Ett ensidigt publik- eller po- pulationsperspektiv kan leda till felaktiga slutsatser. Genom att t.ex. enbart följa biljettförsäljningen kan man få uppfattningen att färre och färre männis- kor går på teater när de i själva verket är något fler, medan de flitigaste besö— karna inte längre går så ofta.

Myndigheterna på kulturområdet - främst Kulturrådet — och kulturinstitu- tionema behöver tillsammans utveckla mått med större överensstämmelse och jämförbarhet.

Ekonomiska insatser bör kunna mätas i hela det offentliga systemet

Den statliga anslagsgivningen på kulturområdet är mycket detaljerad. Det gör att det är relativt enkelt att sammanfatta den statliga kulturekonomin på många olika sätt. Det är stor skillnad i jämförelse med de kommunala kulturutgif- tema. Kommunernas antal och varierande förvaltningstradition har lett till att bara de tre största kulturpostema kan identifieras — kostnaderna för folkbi- blioteken och musikskolan samt stödet till studieförbunden. Landstingens ekonomiska statistik är mer utförlig, men jämförelser mellan de tre offentliga nivåerna kan i princip bara göras i de grova kategorier som finns för kommu- nerna. Partema måste försöka enas om en redovisning av de ekonomiska in- satserna som också avspeglar den samverkan som finns på kulturområdet. De

ekonomiska insatserna utgör ett kraftfullt styrinstrument och de bör kunna följas klart och entydigt.

Att enas om ett antal huvudkategorier inom kulturområdet vars ekono- miska villkor kan belysas på central, regional och lokal nivå, oavsett förvalt- ningsforrner eller indelning i nämnder kan vara ett första steg som gör det möjligt att analysera huvuddragen i de ekonomiska prioriteringar man gemen- samt gör. Därefter kan en diskussion föras om punktbelysning av enskildhe- ter i anslagsgivningen. Dessa kan i regel grundas på urval av kommuner och landsting och behöver bara vid enstaka tillfällen utvidgas till totalstudier. Arbete med kommunurval tillämpas exempelvis av Socialstyrelsen i vissa uppföljningar och utvärderingar. Erfarenheter bör inhämtas från detta arbete.

På de enskilda kulturområdena behöver olika nya underlag tas fram för att möjliggöra en värdering av hur insatta resurser kommer till användning. I re- gel finns något slags underlag för ekonomisk uppföljning och analys. Emellertid saknas ofta mått på utvecklingen av kostnaden per enhet — det må vara per besök, per utställning eller andra styckkosmader. Mått på produktivi- tet eller effektivitet lyser så gott som helt med sin frånvaro. Den ekonomiska uppföljningen av kulturverksamheten kan förbättras.

Tydliggör användbarheten av kulturstatistiken

Ett problem med den hittillsvarande statistikinsamlingen, som inte direkt utta- lats men som indirekt framgått av arbetet med utvärderingsrapporten, är att myndigheter och kulturinstitutioner m.fl. saknat incitament att arbeta med sta- tistiken. Motivationen att följa verksamheterna genom statistik har varit låg när man inte själv kunnat se nyttan av de uppgifter man lämnat. Vi menar att det krävs en pedagogisk insats för att vända detta till en positiv inställning. Berörda personer i de praktiska kulturverksamhetema måste uppleva att de får något tillbaka — kunskap och möjlighet till utveckling. För detta laävs också lyhördhet för kulturverksamhetemas egna behov liksom för deltagarperspek- tivet. Om målen ska kunna utvärderas på ett meningsfullt sätt i framtiden bör man försöka bygga kunskapsbilden nedifrån — inte uppifrån. Samtliga kul- turmyndigheter måste uppmuntras att arbeta för detta.

Underlag behöver också tas fram för att stärka kunskaper och utveckla t.ex. de pedagogiska insatserna. Att öka delaktigheten i kulturlivet är i stor utsträckning en fråga om att motivera. Vi välkomnar det kulturpedagogiska arbete som görs vid Kulturrådet men menar att ytterligare ansträngningar måste till för att utveckla en praktiskt fungerande kulturpedagogik.

Behov av en omvärlds- och framtidsorientering

Det är viktigt att återkommande registrera sådana förändringar i samhället som kan eller bör få återverkningar på kulturområdet.

Att regelbundet förse kulturområdet med kulturpolitiskt relevanta om- världsbeskrivningar och framtidsbilder bör vara en uppgift för de tre myndig- heterna Kulturrådet, Riksantikvarieämbetet och Riksarkivet i samverkan med Institutet för framtidsstudier. Vi föreslår att underlag tas fram med en sådan periodicitet att det kan vägas in i utformningen av myndigheternas fördjupade anslagsframställningar och därigenom också bli till nytta och glädje för andra inom kultursektorn.

Det finns ytterligare skäl att rikta blicken också emot andra samhällssekto- rer. Kulturornrådet omfattar fler verksamheter än dem som inordnats under det egna departementet. Kulturområdet tillförs betydande belopp också från andra departements verksamhetsområden. Studieförbunden, som finansieras över utbildningsdepartementets budget, spelar en viktig roll genom att erbjuda ett lokalt kulturutbud och möjligheter för människor att själva utöva kultur- verksamhet. Kulturmiljövården tillförs betydande belopp via landskapsstödet från jordbruksdepartementet men också beredskapsmedel via arbetsmark- nadsbudgeten. Även många konstnärer får via arbetsmarknadspolitiska insat- ser möjlighet till fortbildning eller beredskapsarbete. Att ge en helhetsbild av detta är också en uppgift för de instanser som får ansvaret att bevaka om- världsfrågoma.

Stöd till kulturpolitiskt relevant forskning

Den kulturpolitiskt relevanta forskningen framstår fortfarande som svag i Sverige även om en utveckling är på gång. Kulturrådet stöder visserligen sedan något år forskning vid högskolan kring såväl publikarbete som kulturpedagogik men kulturvetenskap är emellertid ingen egen disciplin. Forskarutbildning saknas helt.

Det har inte varit möjligt att inom ramen för Kulturutredningen genomföra någon total kartläggning av befintlig forskning på området. Att nu göra en sådan kartläggning är ett viktigt steg för framtida diskussioner om forskningsverksamheten inom kultursektorn.

I kombination med den inventering som vi föreslagit av befintliga upp- följningar och bedömningar vid landets olika kulturinstitutioner och andra kulturverksamheter kan en solid bild av kunskapsläget på området ges.

För att få hjälp att utveckla användbara mått behövs i framtiden ett ökat stöd för en kulturpolitiskt relevant forskning i Sverige. Framför allt vill vi betona att frågeställningar som syftar till att belysa kulturverksamhetens kvali

tet, såväl professionellt värderad som hur den upplevs av besökare eller utö- vare, är ett fält där ett stort utvecklingsarbete skulle behöva göras.

I kapitel 31 har vi tagit upp dessa frågor och bl.a. väckt frågan om ett cen- trum för kulturforskning.

32.4.4. Tänkbara steg för förbättrad utvärdering

Vi föreslår här en väg för att stärka möjligheterna till framtida utvärdering på kulturpolitikens område.

Tydligare uttalat utvärderingsansvar för myndigheterna

Kulturrådet bör få uppgiften att ha det övergripande utvärderingsansvaretför kultur— och medieverksamheten. Rådets nuvarande resurser för uppföljning, utvärdering, forskningsfrämjande insatser och statistikproduktion behöver då förstärkas. Fungerande mediestatistikproduktion, främst vid NORDICOM, bör bibehållas men samarbetet bör utvecklas ytterligare. Detsamma gäller rå- dets samarbete med parter som Filminstitutet, Folkbildningsrådet och de cen- trala institutionerna på teater—, dans-, musik- och museiområdena. Det är rim- ligt att även kulturinstitutionema själva avsätter resurser för att delta i den övergripande utvärderingen av kultur— och medieverksarnhet. Om uppgiften att utvärdera måluppfyllelse och effekter av olika insatser inte syns får utvär- deringen lätt en undanskymd plats. Därför bör resurser som avsätts för upp- följnings- och utvärderingsverksamhet synas i myndigheternas och institutio- nernas anslagsframställningar och budgetar.

Det är önskvärt att Kulturrådet också försöker utveckla och fördjupa sam- arbetet kring utvärdering med Landstingsförbundet och Kommunförbundet.

Fler initiativ till tillämpad forskning behöver tas

Kulturpolitisk forskning omfattar i princip den forskning som i dag bedrivs vid många olika institutioner. De frågeställningar som är relevanta för det kulturpolitiska området kan ha problem att finna sin naturliga forsknings- miljö. Vi har väckt tanken på ett centrum för kulturforskning. Kulturrnyn- di ghetema, främst Kulturrådet, har här en viktig roll. Det räcker alltså inte med att löpande följa och utvärdera verksamheten. Metodutveckling behöver genomföras och det krävs även arbete med teoriutveckling och prövning av alternativa teoretiska modeller.

Rent allmänt tycks det som om man på massmedieområdet lyckats väl med att förena forskning, myndigheter och bransch runt vissa gemensamma in- tressen. Branschen fungerar som avnämare av forskningens resultat men har 559

också rollen som initiativtagare och bidragsgivare till akademisk forskning — dock huvudsakligen tillämpad forskning. Myndigheterna beställer undersök- ningar och ger också data till forskningen. På medieområdet finns nu ett för- slag om ett särskilt programstöd för massmedieforsknin g.

Vi menar därför att det vore olyckligt att lösa medieområdets kunskapsbe- hov separat utan att väga in det vidare, kulturpolitiska, perspektivet i bilden. Myndigheter, kulturinstitutioner och mediebranschen har stora möjligheter att samordna vissa av sina datainsarnlingsbehov. K unskapsinhämtandet kring massmedier och annan kulturverksamhet borde kunna samsas i ett system där största möjliga effektivitet och synergi eftersträvas då det gäller insamling av basdata. Detta behöver diskuteras ytterligare.

Kunskapsutvecklingen förutsätter också kontakter utanför landets gränser och bör möjliggöra överblick inte bara av den nationella situationen, utan också den i övriga Norden, i Europa och den övriga världen. Inte minst Europarådets exarninationer och imättandet av världskomrnissionen för kultur och utveckling har .ort det fruktbara i inforrnationsutbyte tydligt. Efterfrågan på jämförande data kommer att öka inom ramen för EU-samarbetet

Sammanfattning av avsnitt 32.4

För atti framtiden kunna följa upp och utvärdera graden av måluppfyllelse och effekterna av olika medel för att nå målen behövs tydliga samarbetsfor- mer och gemensamma insatser inom kulturområdet. Vi föreslår också att en tydligare tyngdpunkt läggs på omvärlds- och framtidsbevakning. För att åstadkomma detta behövs insatser på flera olika områden.

I kapitlet betonar vi att

— det är viktigt att kulturpolitiska mål och medel diskuteras och översätts till mätbara kriterier och indikatorer i en dialog myndigheterna emellan och mellan de tre offentliga beslutsnivåema, — kulturrnyndighetema bör informera om motiv för uppföljningar och utvärderingar och underlätta att resultaten kan användas av olika uppgiftslämnare, — det behövs ett system som uthålligt säkrar nödvändiga data för uppföljning och utvärdering,

— de ekonomiska insatserna på kulturområdet i vid mening bör regelbundet belysas så att samspelet mellan olika samhällssektorer tydliggörs, — stat, kommuner och landsting snarast bör komma överens om en gemensam form för redovisning av de ekonomiska insatserna på kulturområdet,

— samarbete mellan medie- och kulturområdet beträffande informa- tionsinsarnlande bör diskuteras för största möjliga effektivitet och synergi.

I kapitlet föreslår vi att

— Kulturrådet får ett övergripande utvärderingsansvar för kultur- och medieverksarnheten, Kulturrådet ges i uppdrag att inventera och katalogisera befintliga kulturundersökningar och mätserier i syfte att ge underlag för en diskussion om framtida uppföljning och utvärdering, Kulturrådet, Riksantikvarieämbetet och Riksarkivet ges i uppdrag att regelbundet förse kulturområdet med relevanta omvärlds— och framtidsbedömningar, en kartläggning av kulturpolitiskt relevant forskning i Sverige snarast kommer till stånd, ökade resurser avsätts för Kulturrådets stöd till den kulturpolitiskt relevanta forskningen samt för rådets uppföljnings- och utvärderingsarbete.

33 Kostnader och finansiering

För att förverkliga den inriktning vi vill ge kulturpolitiken föreslår vi ökade statliga insatser inom ett antal områden. Huvuddelen avser permanenta för- stärkningar. För att reformerna inte ska leda till budgetförsvagningar ger vi också förslag till finansieringskällor. Insatsemas storlek och reforrntakten blir beroende av finansieringen. På några punkter föreslår vi att förändringarna genomförs över några år. Eftersom vårt uppdrag har haft övergripande karak- tär har vi valt att varken precisera storleken av insatserna eller finansierings- källorna i detalj. Tyngdpunkten i våra förslag till ökade insatser ligger på

— barn och ungdom, — verksamhet över hela landet, — konstnärlig verksamhet.

Många av insatserna är avsedda att ge resultat i mer än ett avseende. I det följande sammanfattar vi deförslag som har ekonomiska konsekven- ser. Bakgrund och motiv återfinns i respektive kapitel eller avsnitt (hänvis- ning görs inom parentes). Den kompletta bilden av alla våra förslag får man genom de sammanfattningar som finns i slutet på kapitel 7—32.

33.1. Förslag till ökade statliga insatser

Barn och ungdom

Vi har behandlat barn (kapitel 9) och ungdom (kapitel 10) i separata kapitel för att markera att förutsättningar och intressen skiljer sig åt betydligt mellan olika åldersgrupper. Här sammanfattar vi dock förslagen under gemensam rubrik. Vi föreslår”.

— Insatser för att öka kunskapen om hur barn kan tillgodogöra sig kulturella upplevelser och för att utveckla modeller och metoder för möten mellan kulturen och barnen (tidsbegränsat) (9.4.1). — En långsiktig satsning på kulturi skolan (9.4.2). — Stöd till ungdomars eget kulturella skapande (10.2). — En satsning på multimedieverkstäder (10.1). — Ett nationth uppdrag i fråga om barn- och ungdomsteater (21.2.4).

Våra förslag nedan om ”länskonsmärer", fria teater-, dans- och musik- grupper och övrigt stöd till konstnärlig verksamhet kommer också barn och ungdom till del. 563

Verksamhet över hela landet

I stort sett alla förslag under rubrikerna Barn och ungdom och Konstnärlig verksamhet ökar möjli ghetema till en bred kulturverksamhet över hela landet. Till det ska läggas:

— ”Länskonstnärer" inom olika kulturområden (8.3.4). — Ökat stöd till kulturföreningar (14.4.2). — Stöd till regionala frlm- och medieverkstäder (26.3.3). — Insatser för att stärka och utveckla det samiska kulturarvet (11.3).

Vi föreslår också ett nytt bidragssystem för regionalt verkande kulturinsti- tutioner med stor andel rörliga grundbidrag och delvis andra prioriteringar än hittills inom systemets ramar (20.4.2, 21, 22.22).

Vi föreslår också ett regionalt inflytande över en del av Rikskonserters och Riksutställningars medel för produktion och spridning av konserter respekti- ve utställningar.

Kanstnärlig verksamhet

Vi föreslår en kraftig ökning av stödet till konstnärlig verksamhet — Ökade bidrag till konstnärlig verksamhet i form av långtidsstipendier, andra arbetsstipendier, projektbidrag m.m. (16.2.3). — Okade resurser till Centrumbildningar för arbetsskapande insatser (16.4.2). — Ökade möjligheter till fortbildning och vidareutbildning vid de konstnärliga högskolorna (16.4.2).

Vi föreslår också ökade insatser på olika konstområden:

— Genreprofilering på musikområdet, uppbyggnad under en treårsperiod (23.2.3). — Ökade bidrag till fria teater-, dans- och musikgrupper (21.3.2, 22.2.2, 23.23) och en samisk teaterinstitution (21.2.7). — Insatser för att bredda dansintresset (22.2.3) och dokumentera dans (22.2.5). — Utvidgad utställningsersätming (24.2.2). — Bidrag till regional filmproduktion (26.3.3). — Ökat internationellt utbyte ( 7.3, 24.2.6).

Övriga förslag till ökade insatser Vi föreslår också:

— Satsningar på att utveckla IT på kulturområdet genom det tidigare nämnda stödet till multimedieverkstäder, genom samordning av databaser inom kulturområdet i ”Kulturnät Sverige”, informationsstationer på folkbibliotek samt utvecklingsinsatser på multimedieområdet (17.6). — Utarbetande av ett arkitekturpolitiskt handlingsprogram (25.4.1). — Två nationella uppdrag på museiområdet, ett att dokumentera vår egen tid och ett att utveckla museet som läromedel (28.2.5). — Inrättande av kompletterande ettårig museiutbildning (mastersutbildning) (28.2.6). — Ökat stöd till invandrarnas organisationer (11.2).

Vissa myndighetsuppgifter kommer till, framför allt för bättre uppföljning och utvärdering av kulturpolitiken (32.4). Vi föreslår också ett designråd (24.2.4).

33.2. Förslag till finansieringskällor Förändringar i relationerna mellan central och regional nivå

Vi har redovisat att vi inte anser att staten bör svara för ca 80% av den totala finansieringen och ca 90% av de offentliga bidragen till länsmusiken. Vi fö- reslår därför minskade statsbidrag till länsmusiken genom en avtrappning un- der en treårsperiod (23.23).

Den statligt finansierade kulturen i Stockholm bör i ökad utsträckning medfinansieras av Stockholmsregionen. Sammanlagt satsar staten nästan 1 miljard kronor på Operan i Stockholm, Dramaten och centrala museer i Stockholm. En medfinansiering av dessa institutioner som motsvarar de re- gionala satsningarna på kulturinstitutioner i Göteborgsregionen och Malmö- regionen skulle innebära ett bidrag från Stockholmsregionen i intervallet 600— 700 miljoner kronor. Kommuners och landstings gemensamma fmansie- ringsandelar av regionala teatrar, symfoni- och kammarorkestrar och museer varierar och ligger i intervallet 50—85 %. Ett motsvarande regionalt finansie- ringsansvar för Stockholmsregionen i förhållande till de nu statligt fmansiera- de kulturinstitutionema skulle leda till bidrag i storleksordningen 500—850 miljoner kronor. Bidragen till regionala kulturinstitutioner i Stockholm (länsmuseum, stadsteater, länsmusik samt Folkoperan) uppgår till 65 miljo— ner kronor. Vi menar därför att det är rimligt att Stockholmregionen bidrar med en del av finansieringen av de statliga kulturinstitutionema i Stockholm. På det sättet bör statliga medel frigöras för satsningar av nationell betydelse i andra delar av landet. Alternativen är att reducera bidragen till statliga institu-

tioner i Stockholm och/eller reducera de statliga bidragen till regionala institu- tioneri Stockholm (20.2.2). Vi föreslår också:

—— En viss koncentration av Riksteaterns uppdrag (2133). — En viss minskning av anslagen till Rikskonserter och Riksutställningar (23.2.3, 28.2.8). - Att ansvaret för Stockholms Blåsarsymfoniker utgår ur Rikskonserters uppdrag och att länsmusik i Stockholms län stöds på samma grunder som den i andra län om regionen övertar huvudmannaskapet för orkestern (23.2.3). — Att Operan i Stockholm och Dramaten i ökad utsträckning finansieras med biljettintäkter (21.3.4). - Att Nämnden för utställning av nutida svensk konst i utlandet (NUN SKU) avvecklas (24.2.6).

Andra finansieringskällor

Vi föreslår att medel ur Allmänna arvsfonden i ökad utsträckning ska kunna användas för att stödja ungdomars kulturella skapande (10.2).

I avsnitt 16.4.2 redogör vi för våra förslag om att vissa medel förs över från Arbetsmarknadsdepartementets till Kulturdepartementets budget. Dels föreslår vi att Arbetsmarknadspolitiska medel som avser utbildningsinsatser förs till de konsmärliga högskolorna för den fort- och vidareutbildning som vi konstaterat att det finns behov av. Dels föreslår vi att arbetsmarknadspolitiska medel som avser stöd till fria grupper, enskilda konstnärer och kulturinstitu- tioner överförs till kulturområdet. Överföringama ska motsvara permanenta och strukturellt avgränsningsbara insatser, eftersom vi anser att det finns en styrka och konsekvens i att arbetsmarknadspolitiken omfattar alla, även dem som är konstnärligt verksamma. De överförda medlen ska användas för att skapa nya arbetstillfällen utifrån kulturpolitiska prioriteringar.

Inom ramen för EU:s strukturfonder och särskilda program har nya möj- ligheter för stöd till kultur öppnats. Bl.a. bör insatser för att stärka och ut— veckla det samiska kulturarvet finansieras med EU-medel. Även insatser för kulturmiljövården kan komma att ökas genom EU-medel inom jordbrukssek- torn.

33.3. Moms på kultur

Med anledning av ett svenskt inträde i EU har frågan om hur den svenska mervärdesskatten ska anpassas till de regler som gäller inom EU aktualise— rats. Förslag har lagts fram som bl.a. innebär att det generella undantaget från skatteplikten för inträde till teatrar, konserter m.m. slopas.l

Enligt vår uppfattning gör inte det svenska medlemskapet i EU det nöd- vändigt att för närvarande ändra nuvarande momsregler som gäller på kultur- området. Varje enskilt medlemsland kan besluta om vilka skatteregler som ska gälla på kulturområdet

Skulle moms likväl införas på kulturområdet anser vi att en reducerad skattesats bör tillämpas. Det bör göra det möjligt att strukturen inom kultur- området i allt väsentligt behålls och inte direkt påverkas av beslut inom skat- teområdet. Vi vill samtidigt betona att konsekvenserna av en eventuell moms på kultur noggrant bör analyseras innan beslut fattas.

En eventuell moms på kulturområdet bör, som framhålls i avsnitt 27.1.2 Statens fortsatta insatser på litteraturområdet, även omfatta litteratur. Det är rimligt att en sådan förändring samtidigt innebär att de statliga stöden på litte- raturområdet övervägs.

Även i avsnitt 26.3 En utvidgad filmpolitik berörs momsfrågan. Möjlighe- ten att även i framtiden behålla konstruktionen med ett filmavtal hänger sam- man med frågan om kulturmoms. Från filmbranschens sida har det framhål- lits att en momssats som inte överstiger 6 % kan förenas med villkoren i nu- varande avtal.

1 SOU 1994:88: Mervärdesskatren och EG. Slutbetänkande av Utredningen om teknisk ISG-anpassning av de indirekta skatterna. 567

Reservation

av Elisabeth Fleetwood och Bertil Norbelie

Folkbildningens uppgifter

Utredningens majoritet förordar ökade satsningar på en rad områden. Försla- gen syftar till att öka delaktighet och engagemang i olika kulturverksamheter. Metoden är den i Sverige gängse när det gäller kulturområdet: mer verksam- het kräver nya eller utökade bidrag. Det gäller projekt som kultur i arbetslivet, vården eller i bostadsområden. Det gäller särskilda insatser som t.ex. medie— verkstäder. Det gäller insatser för särskilda målgrupper som barn och ung- dom eller invandrare.

Utredningen har i sina diskussioner konstaterat att denna typ av insatser ligger nära de uppgifter som i dag åvilar folkbildningen, framför allt studie- förbunden, men inte dragit den naturliga slutsatsen att de aktuella verksamhe- terna också bör skötas av folkbildningen inom ramen för ordinarie anslag.

Vi kan inte finna att detta är en rimlig ordning. Folkbildningen har av statsmakterna givits en stor frihet för att bedriva sin verksamhet utan in- blandning. Idetta ligger också att staten givit folkbildningen ett ansvar att en- gagera sig i nya verksamheter. Det kan inte vara rimligt att ytterligare medel ska tillkomma för att folkbildningen ska engagera sig i informationsteknolo— gin, medieverkstäder elleri olika gruppers kulturfrågor. Det måste ske genom en fortgående omprövning och förnyelse av den egna verksamheten.

Enligt vår uppfattning borde kommittén tydligt uttala att i folkbildningens frihet ligger också ett ansvar att ta på sig nya uppgifter som aktualiseras av utvecklingen. För detta ska inte krävas nya resurser.

Ökade resurser till kultur

Kulturutredningens majoritet uttalar sig för ökade offentliga utgifter på en rad områden.

Även om de olika ändamålen kan synas vara välmotiverade stämmer för— slagen illa överens med de krav på återhållsamhet med offentliga utgifter som ålagts alla statliga utredningar enligt direktiv 1994:23. I direktiven anges att alla utredningar — även Kulturutredningen — förutsättningslöst ska pröva om ett offentligt engagemang är motiverat.

Utredningen har i kapitel 5 analyserat motiven för offentligt finansierat kulturstöd. Analysen fullföljs dock inte så att alternativen fortsatt, minskat eller indraget offentligt stöd diskuteras. I stället utgår majoriteten från att en

gång givna ekonomiska resurser står till buds för fortsatt användning till samma ändamål eller för omfördelning till annan verksamhet inom kulturom- rådet.

Enligt vår uppfattning har Kulturutredningens majoritet inte löst uppgiften i enlighet med vad direktiv 1994223 anger. Över lag präglas i stället betänkan- det av att majoriteten förespråkar ökade resurser till en mängd verksamheter. Utredningen väljer att inte föreslå några konkreta belopp. I stället förordas eller föreslås att verksamheter bör få ökad vikt eller omfattning. Detta innebär dock i flertalet fall de facto ökade offentliga utgifter för staten, landstingen eller kommunerna.

I de fall landsting eller kommuner avses svara för verksamheten strider uttalandena mot finansieringsprincipen som anger att staten inte ska ålägga landsting eller primärkommuner utgifter utan att samtidigt anvisa medel här- för.

Med den valda metodiken uteblir också den kritiska prövning av de offent- liga åtagandena enligt tilläggsdirektiven. Utvecklingen under de år som våra studier avser visar t.ex. på en omfattande utbyggnad av regionala institutio- ner. Detta borde kunna leda till en hårdare prövning av de uppgifter som åvi- lar Rikskonserter, Riksteatem och Riksutställningar.

Sveriges ekonomi tillåter inte att stat, landsting eller kommuner tar på sig nya offentliga utgifter. Det ankommer på dem som är verksamma inom kultursektorn att solidariskt ta sitt ansvar för den ekonomiska helheten. För kulturpolitiken ska ledstjärnan vara densamma som för annan offentligt linansierad verksamhet: kritisk prövning i syfte att få största möjliga utbyte av insatta medel.

Reservation

av Elisabeth Fleetwood, Bertil Norbelie, Stina Gustavsson, Charlotte Branting och Alwa Wennerlund Larsson

Stiftelsen framtidens kultur

Det är av stort värde att bidragen till kulturverksamheten kommer från olika håll — från organ och institutioner som är fria från varandra. Vi tycker därför att det är angeläget att Stiftelsen framtiden kultur ges rätt att fördela sina medel utan avgörande inflytande av andra bidragsförrnedlare.

Vi instämmer i majoritetens uppfattning vad det gäller den stora betydelse som Stiftelsen framtidens kultur kommer att ha för utveckling och förnyelse inom kulturlivet. Det är glädjande att numera samtliga partier är överens om detta.

Under vårt arbete har vi kunnat konstatera det stora behov som finns av ökade insatser inom kulturområdet, inte minst när det gäller mer pengar till barns, ungdomars och handikappades kulturaktiviteter.

Vid det första tillfället då pengar från Stiftelsen framtidens kultur delades ut fördelades 18 403 000 kronor ut till 52 olika kulturprojekt. Men det finns många bra projekt som blev utan pengar. 1 350 ansökningar hade inkommit uppgående till sammanlagt 922 miljoner lcronor. Nästa utdelningstillfälle be- räknas till slutet av hösten 1995, då ytterligare ca 30 miljoner kronor kommer att delas ut.

Skulle vi följa vad utredningens majoritet förordar, nämligen en utdelning av enbart avkastningen på kapitalet, blir utdelningen ganska liten.

Pengarna behövs inom de närmaste ca tio åren. Vi förordar därför att ut— redningen vidhåller vad som står i det ursprungliga stiftelseförordnandet, nämligen att Stiftelsen ska tillse sitt syfte genom att under minst tio år ge eko- nomiskt stöd till långsiktiga och nyskapande kulturprojekt. Genom att suc— cessivt inte bara förbruka räntan utan också kapitalet ges det möjlighet att un- der de kommande åren göra en välbehövlig markering av kulturens betydelse genom denna extra satsning på kultur.

Förslag om bibliotekslag

Utredningens majoritet föreslår att en bibliotekslag införs.

Enligt vår uppfattning finns inget behov av lagreglering för att garantera tillgången till folkbibliotek. Folkbiblioteken är kommunernas ansvar och

kommunerna är i dag måna om en fungerande biblioteksverksamhet. En lag- stiftning är således onödig.

Däremot kan en bibliotekslag komma att tas till intäkt för att lagens bokstav uppfylles och att insatser därutöver inte erfordras. Ambitionema kan därmed komma att sättas lägre än om en lagstiftning inte fanns.

Därutöver instämmer vi i särskilt yttrande avgivet av kommunförbundets sakkunnige Ants Viirman.

Reservation

av Elisabeth Persson—Grip

Jag anser att avsnitt 9.4.3 som behandlar musikskolor och kulturskolor borde mynnat ut i förslag om att staten ska ta ansvar för att tillsammans med kom- munerna utveckla musikskoloma och inrätta kulturskolor i varje kommun. Jag har däremot inget att invända mot den del av texten som beskriver musik— och kulturskoloma. Vissa delar av min reservation är också direkta citat från betänkandetexten.

Från tredje stycket i avsnitt 9.4.3 som slutar "...är i många kommuner allt- för svag" anser jag att texten ska vara:

Även om musikskolan har en bred förankring och har fått erkännande i musikkretsar finns inget entydigt ansvar för verksamheten. På kommunal nivå finns ingen självklar och enhetlig uppfatming om musikskolomas roll och organisatoriska tillhörighet. Dessa förhållanden anges ibland som förkla— ringar till att senare års kommunala besparingar har drabbat många musiksko- lor hårt.

Det har i sin tur lett till att avgifterna ökat kraftigt och att elevantalet min— skat. Därmed ökar risken för att den redan nu uppenbara sociala snedrekryte- ringen förstärks.

De flesta musikskolor brottas också med andra problem. Många elever är intresserade av att börja spela men alltför många tröttnar efter några år och det är få som fortsätter när de blivit 17—18 år.

Om dessa säger Kulturrådet i ”Att vidga deltagandet i kulturlivet": ”Ganska många ungdomar slutar spela musikinstrument då de börjar förvärvsarbeta eller då de bildar familj. Flickorna slutari mycket större utsträckning än poj- kar. I 25—årsåldern har kvinnodominansen bland musikutövare nästan helt försvunnit. Det sammanlagda bortfallet är så stort att andelen vuxna som re— gelbundet spelar musikinstrumenti dag inte är större än på 60-talet.”

Vi vet egentligen inte så mycket om varför ungdomarna slutar. Andra fri- tidsintressen, skolan tar all tid, kamrattryck etc. uppges ibland som svar.

Men frågor som måste besvaras är också i vilken utsträckning avgiftsnivå- ema och organisatoriska och pedagogiska faktorer i musikskolans verksam- het bidrar till det svalnande intresset.

Kanske det kan vidmakthållas om elevernas egna musiksmak sätts i fokus och om mer tid ägnas åt att spela i grupp? Vad händer om man lämnar den rent reproducerande musikutövningen och i stället tillsammans med teaterin- tresserade kulturskoleelever gör en musikal?

Kulturutredningen skriver: ”Ett vidgat intresse för olika kulturella uttrycksformer har lagt grunden till en förändring av vissa musikskolor till kulturskolor. Sådan verksamhet ge- nomförs på elevernas fritid och ska inte förväxlas med grundskolor som väl- jer kultur som ett profilområde och därför kallar sig kulturskolor.

En särskild studie som Kulturutredningen låtit genomföra visar att ett tju- gotal kommuner hade våren 1994 någon form av kulturskola. Ytterligare drygt 25 kommuner hade långt framskridna planer på att införa kulturskola. Det som kännetecknar dessa är att de erbjuder frivillig och regelbunden un- dervisnin g i åtminstone tre av uttrycksformema musik, bildkonst, teater, dans och film/video efter skoldagens slut. En ambition är vidare att en integration mellan olika konstnärliga uttrycksformer ska komma till stånd. Därmed blir verksamheten i kulturskolor projektinriktad och tar sig utgångspunkt i de ungas egna erfarenheter. Betoningen på samverkan och kreativitet blir mer framträdande än betoning på reproduktion av färdigskriven musik, något som i hög grad hittills präglat musikskolans arbetssätt"

Jag anser att kulturpolitik för barn i första hand ska handla om att ge dem möjligheter till eget konstnärligt skapande och till egna konstnärliga aktivite- ter.

Utveckling av musikskolor till kulturskolor eller start av nya kulturskolor som kan möta och utveckla barns intresse för konsmärlig och kulturell verk- samhet och olika uttrycksformer är synnerligen angeläget. Det bör vara en statlig uppgift att tillsammans med kommunerna bygga upp kulturskolor i varje kommun.

Kulturskolan kan bidra till att berika hela skolans arbete både genom sam- verkan med skolans ordinarie undervisning och genom att förstärka skolans roll som kulturinstitution. Som exempel på organisatorisk samarbete kan nämnas samutnyttjande av lokaler — de flesta skolor står tomma efter den or- dinarie skoldagen. Möjligheter att kombinera tjänstgöring i en kulturskola med annan lärartjänst bör kunna tas till vara och bidra till att öka förutsätt- ningama för kulturens integrering i skolan.

Livaktiga kulturskolor kan också bli en tillgång i det lokala kulturlivet. Kulturutredningen har betonat vikten av att de statliga eller statsstödda kulturinstitutionema antar ett vidare arbetssätt (avsnitt 20.3.1). Samarbete och samverkan mellan de olika institutionerna och amatörverksamhet och anangö- rer och även mellan de olika institutionerna är exempel.

Jag anser att kulturinstitutionema särskilt bör uppmärksamma kultursko- loma och på olika sätt medverka till deras uppbyggnad och utveckling.

Även de föreslagna ”länskonstnärema” inom olika kulturområden bör vara till hjälp i kulturskolomas verksamhet.

En viktig slutsats av utvärderingen är att kulturvanoma, trots alla sats— ningar de senaste 20 åren i stort sett inte ändrats (kapitel 8).

Mina förslag innebär en genomgripande satsning på barn och ungdomars egna skapande kulturaktiviteter. I första hand kommer det att vara positivt för de barn och ungdomar som får del av kulturskolomas verksamhet. Men ett tidigt grundlagt behov och tillvarataget intresse av konsmärliga uttrycksfor- mer hos många fler människor är också en förutsättning för att vi i framtiden ska uppnå den delaktighet i kulturlivet som varit och är ett viktigt mål för kulturpolitiken. I dag ”fostras” morgondagens kulturaktivister!

En särskild utredning bör lämna förslag på i vilken form det statliga med- ansvaret för musik- och kulturskoloma ska utformas liksom vilken myndig- het — Skolverket eller Kulturrådet — som ska ha tillsyn över verksamheten. Den bör också ge förslag på vilka omfördelningar inom nuvarande budget som måste göras för att finansiera de nya statliga åtagandena.

Reservation

av Ewa Larsson

Jag ställer rriig bakom förslaget till de fem målen för kulturpolitiken men ser andra vägar till hur dessa mål kan förverkligas. Framför allt är jag kritisk mot den alltför låga ambitionsnivån för vad kulturen får kosta. Utredningen har utgått från ett nollsurnmespel. Med hänsyn till statens ansträngda ekonomi har man accepterat en omfördelning av medlen inom den givna budgetramen. Jag och Miljöpartiet anser tvärtom det är just på grund av vår inhemska lågkonjunktur som vi satsar extra mycket på kulturlivet. I national- budgetsamrnanhang är kostnaden för kulturen ringa. Men priset för att män- niskor lider brist på inspirerande och utvecklande upplevelser är förödande högt. Ett rikt och aktivt kulturliv ger den nationella identiteten självrespekt. Det är nödvändigt för att människor ska finna kraft att renovera, vidare- utveckla och förnya vårt land, kulturellt och ekologiskt ekonomiskt.

Jag delar Kulturutredningens analys av kulturpolitikens betydelse i en tid av samhällsomvälvning. En allt mer automatiserad och effektiviserad indust- riproduktion innebär inte bara förändrade kompetenskrav utan också minskad efterfrågan på arbetsloaft. Detta kan motverkas genom ökad produktion inom miljöområdet på väg mot kretsloppssamhället. Fortbildning inom rniljöom- rådet blir nödvändigt inom allt fler sektorer.

Men det är också inom den expanderande tjänste- och informationssektom som de nya arbetena finns, där ny teknik möjliggör distansarbete inom allt fler yrkeskategorier. Eftersom denna sektor är kunskapsintensiv kommer fort- och vidareutbildning att bli återkommande inslag i yrkeslivet. Denna ut- veckling innebär sammantaget att arbetsplatsens traditionella roll förändras, något som i ett övergångsskede kan få allvarliga sociala konsekvenser. Ar- betsplatsen ger många människor utlopp för kreativitet och är en viktig del av deras sociala kontaktnät. Kulturpolitikens roll i detta läge är att stimulera nya mötesplatser för skapande och social samvaro.

Mina invändningar mot utredningens delförslag är följande:

Kapitel 16 En samlad konstnärspolitik

Skapande talang är ett nödvändigt men inte tillräckligt villkor för att kunna leva drägligt på sin konst. Det krävs också talang för marknadsföring och fingertoppskänsla för vad som värderas av dem som direkt eller indirekt på- verkar kriteriema för stipendieutbildning etc. Frågan om statligt stöd kan ges till konsmärer i generella och/eller selektiva former är ständigt återkommande

i den kulturpolitiska debatten. Eftersom konstnärligt skapande och konstupplevelse utgår från en subjektiv känsla går det självfallet inte att ställa upp några enkla generella kriterier för vad som är god kvalitet. Konsmärsstö- det har därför genom tiderna varit selektivt och tilldelats efter individuell prövning. Detta gynnar konstformer med akademitradition och missgynnar andra former av skapande och konstupplevelse.

Därför förordar jag förslaget om konstnärstillägg och beklagar att detta av- färdats till förmån för ett selektivt och individuellt prövat stöd. Utredningen hävdar att konstnärstillägget har fyra nackdelar.

1 Det går inte att från rent objektiva utgångspunkter yrkesmässigt avgränsa den krets som bör uppbära stödet. Kommentar: Eftersom det inte heller går att objektivt avgränsa vilken konstnär som är mer skicklig än någon annan är denna problematik ofrån— komli g och lika närvarande vid selektivt stöd.

2 Även om någon individuell kvalitetsprövning inte ska göras måste det ske en bedömning av vilka typer av verksamhetsinrikming inom olika yrkeska- tegorier som ska anses vara av värde för kulturlivet och hur gränsdrag- ningen för dessa yrkeskategorier görs. Kommentar: Förslaget om konstnärstillägg beskriver tydligt hur Konst- närsnämnden ska ges i uppdrag att pröva ansökningarna i förhållande till hur verksamheten ekonomiskt hävdar sig inom kulturlivet. I ansökningen redovi- sas den konstnärliga utbildningen, olika uppdrag, utställningar, publikationer etc. Det är alltså aktivitet snarare än kvalitet som bedöms, vilket innebär en mer objektiv bedömning än vad som är möjlig inom det selektiva stödet. Självfallet är en avgränsning i förhållande till renodlat kommersiell yrkesut- övning nödvändig. J ag anser inte att detta utgör något principiellt hinder mot en generell bedömning av konstutövning som samhället vill stödja. Avgränsning är dessutom ofrånkomlig även inom det selektiva stödet, även om det då rör sig om konstarter snarare än yrkesgrupper.

3 Förslaget innebär en relativt omfattande administrativ hantering. Kommentar: Detta gäller likaväl för det selektiva stödet.

4 Ett generellt stöd i form av en inkomstförstärkning ger inte möjlighet att prioritera tex. kvalitet och förnyelse. Kommentar: Själva grundtanken med konstnärstillägget, som vi uppfattar det, är att vidga den krets som kan komma i fråga för stöd. Det selektiva stö- det gynnar en bildad och kunnig elits uppfattning om vad som är kvalitet och förnyelse. Jag är övertygad om att konstnärstillägget fångar in en vidare krets av skapande konstnärer och att detta utgör en dynamisk och utvecklande kraft som i sig är en kvalitet. Förslaget om konstnärstillägg innebär ett stöd motsvarande 50 % av in- komsterna upp till 50 000 kronor och ger maximalt 25 000 kronor i bidrag. Om inkomsten överstiger 70 000 kronor minskar konstnärstillägget för att helt upphöra vid inkomst på 132 500 kronor.

Jag anser att detta stöd kan höjas till 70 % och alltså ge maximalt 35 000 kronor, för att helt upphöra vid inkomst som överstiger 150 000 laonor. Fi- nansieringen kan ske genom att en större del medel än vad utredningen före- slår förs över från Arbetsmarknadsverkets medel för åtgärdsprogram. Detta bör ske även om förslaget om konstnärstillägg inte genomförs. Det är enligt min mening bättre att kunna stärka fler konstnärers förutsättningar att över- leva på arbetsmarknaden än att sysselsätta ett fåtal i åtgärdsprogram.

Kapitel 16.1 Upphovsrättsfrågor

Upphovsrättslagen bör ses och användas som en av kulturområdets grund- läggande lagar och upphovsrättsfrågoma bör vara aktiva instrument i kultur- politiken. Upphovsrättsfrågoma bör därför föras över till det kulturpolitiska ansvarsområdet, i likhet med övriga nordiska länder.

Jag anser att avgifter på oinspelade ljud— och bildband snarast bör införas för att kompensera rättighetshavarna för den omfattande kopieringen av deras verk. Enligt min mening finns det inga skäl att awakta fortsatt behandling av frågan inom EU, utan förslag till avgift bör utarbetas av regeringen. Det bör då övervägas om viss del av intäkterna bör användas för kollektiva insatser inom kulturområdet eller om hela intäkten ska tillföras upphovsmakama. Som ett komplement till den upphovsrättsliga ersättningen droit de suite, som för närvarande behandlas av riksdagen, bör en offentligrättslig avgift på vidare- försäljning av bildkonst som inte omfattas av något upphovsrättsligt skydd införas.

Kapitel 17 Massmedier

I framtida överväganden om censurregler bör särskild uppmärksamhet riktas mot utbudet i tv, framför allt vid sådan sändningstid då barn ser på tv. Över- väganden om lämpligheten av att sända Våldsskildringar bör göras i de avtal staten sluter med public service-företagen. En översyn bör göras för hur detta relaterar till regler för programutbud som distribueras via satellit.

Kapitel 20 Behovet av mångfald etc.

Utredningen förordar att Stockholmsregionen ska ta ett ökat ekonomiskt an- svar för de statligt finansierade nationalscenema i huvudstaden. Skälen häv— das vara att publiken i huvudsak kommer från regionen och att kommunerna och landstinget i länet satsar betydligt mindre på kultur per invånare än riks- genomsnittet.

Jag instämmer i att kommunerna och landstinget i Stockholms län bör satsa mer på kulturen för de egna invånarna. Men jag anser inte att detta kan 579

innebära krav på ökad medfinansiering av nan'onalscenema. Det är en regio- nalpolitisk fråga att avgöra vilken sorts kultur man vill satsa på. För de flesta människor är avståndet till Operan mera en fråga om sociala barriärer än om geografikst avstånd vilket gör den geografiska tillgängligheten meningslös.

Att en stor del av publiken kommer från regionen måste analyseras ur per- spektivet av att regionen har en stor procentuell andel högutbildade. Enligt de publikundersökningar utredningen refererar till är det främst högutbildade som utgör publiken vid kulturscener i hela landet. Det är alltså individens kulturella kapital snarare än det geografiska avståndet som avgör tillgänglig- heten.

Den konstnärliga uppgiften för Dramaten och Operan i Stockholm är att stå som garanter för bevarande traditioner såväl som utveckling. Att flera en- sembler vid de nationella scenerna rönt internationell framgång bör ses som ett led i denna utveckling och inte ställas i motsatsförhållande till att nå publiken i hela Sverige. Kulturpolitiken måste innebära en vision som höjer sig över den regionalism som ställer t.ex. regionerna i södra Sverige mot Stockholm. Jag instämmer i att institutionerna i viss mån bör turnera mer ute i landet. Det är också viktigt att genom ökat samarbete med public service- företagen göra det möjligt för hela Sverige att avnjuta föreställningar via media.

Den välvilliga skrivningen om samarbetet kring Norrlands musik- och dansteater utmynnar inte i något förslag. Jag anser att planering bör vidtas för att ge Norrlandsoperan ett nationellt uppdrag så att musikteatem i Norrland får ställning som nationalscen.

För övrigt anser jag att Folkoperan, Orionteatern och Backa Teater bör få behålla de statliga stöden.

Kapitel 21 Mångfalden av konstarter, genrer etc.

En ökning av den samlade teaterpubliken har skett under 1994—95, vilket för- tjänar att uppmärksammas. Likaså att en stor publikminskning skett på privat— teatrarna, som inte omfattas av statliga bidrag. För att kunna stimulera ett fortsatt ökande teaterintresse är det ytterst viktigt att biljettpriset ligger på en rimlig nivå. Jag säger bestämt nej till förslaget att höja biljettpriserna vid de statligt understödda scenerna

Riksteatern

I kapitlet behandlas också Riksteaterns verksamhet. Jag stödjer förslaget om ' organisationsutveckling som innebär att de lokala teaterföreningarna stärks i egenskap av beställare. Men jag anser inte att detta får ske till priset av att Riksteaterns egen produktion minskar och koncentreras till län utan fast en- semble. Utbudet vid länsteau'arna måste präglas av mångfald och variation för

att kunna attrahera och behålla ny publik. Riksteatern har under en lång rad år visat sin unika kompetens i att turnera med kvalitativ teater till en låg kostnad. Att inte fortsätta att tillvarata denna kompetens är helt enkelt dålig användning av de kulturpolitiska medlen.

Kapitel 24 Bild och form

De allra flesta människor tillbringar den mesta tiden på arbetet och i bostaden. Därför är det viktigt att dessa miljöer är estetiskt stimulerande. Offentlig konst fyller här en viktig funktion i människors vardagsliv. Satsning på offentlig konst är också en viktig inkomstkälla för konstutövama. Jag anser att den ti- digare 1 %-regeln för offentlig utsmyckning är ett minimikrav.

Kapitel 30 Lokaler

I enlighet med Museiutredningen anser jag att handläggningsansvaret för stöd till icke statliga kulturlokaler bör överföras till Kulturrådet. Enligt förord- ningen ges stöd för renovering av lokaler etc. endast till kulturpolitiskt ange- lägna projekt. Den kulturpolitiska bedömningen är alltså central. Efter minskningen av stödet till icke statliga kulturlokaler är det än mer angeläget att överföra ansvaret till Kulturrådet så att resurserna kan kombineras och sam- verka med andra bidrag rådet fördelar.

S ärskilt yttrande av Elisabeth Fleetwood och Bertil Norbelie

Landstingens uppgifter

Utredningen anför på en rad områden att landstingen ska svara för viss verk- samhet eller samordning av verksamheter på kulturområdet.

Det är vår uppfattning att regionalt samarbete bör ske. Det är emellertid inte givet att just landstingen ska svara för verksamhet eller samordning på re gio— nal nivå. Dessa frågor kan lösas på en rad olika sätt. Det är heller inte så att lösningarna behöver vara lika i olika delar av landet.

Vi vill inte heller föregripa de förslag som lagts av Regionberedningen (SOU 1995:27) och de beslut som kan följa härav.

Public service-uppdraget och ålägganden för Övriga aktörer inom etermedia

Utredningens majoritet förordar ett kraftigt offentligt ansvarstagande för att bevara och utveckla public service-verksamheten.

Vi anser att Sverige bör ha en stark public service-verksamhet av hög kvalitet. Behovet av smala och informativa program likaväl som en bred om- världsbevakning i såväl radio som tv är stort.

Däremot måste det ifrågasättas om uppgiften kräver tillgång till mer än en radiokanal och en markbunden tv-kanal. Allt fler ställer sig tveksamma till de offentligt finansierade etermediemas krav på ökade resurser och ökat sänd- ningsutrymme. Vi anser att de genom mottagaravgiftema finansierade public service-kanalema ska fokusera sitt arbete på sådana produktioner och sänd- ningar som inte lika väl kan utföras av andra.

Enligt vår uppfattning bör public service-verksarnheten inom Sverige Ra- dio och Sveriges Television koncentreras till en kanal i vardera mediet. Övri- ga kanaler bör privatiseras. Detta innebär en förstärkning av resurser för de kvarvarande public service-kanalema. Förändringen bör genomföras så att public service-kanalema också behåller sitt ansvar för regional bevakning. Detta kommer att leda till en ökad programkvalitet och valfrihet för såväl lyssnare som tittare.

Utredningens majoritet anser vidare att villkoren för reklamfinansierade tv- kanaler bör åtföljas av krav av kulturpolitisk karaktär.

Beträffande de fria radio— och tv—kanalema bör staten inte föreskriva att dessa ska omfatta vissa programtyper eller programvolymer utöver ett visst

krav på inhemsk produktion. Det är inte rimligt att som i dag dels ställa krav på t.ex. TV4 att producera vissa program samtidigt som man vid konces- sionsgivningen ålägger kanalen att betala 400 miljoner kronor till staten. Dessa pengar borde TV4 i stället disponera för produktion av egna kvalitets—

program.

Krav på geografisk balans

Utredningen redovisar hur de statliga kulturbidragen fördelas till verksamhe- ter i Stockholm och till landet i övrigt.

Mot bakgrund av den så förda diskussionen föreslår utredningen en om- fördelning av statliga bidrag så att statliga anslag till Stockholmsområdet re- duceras till förmån för verksamheter på andra håll.

Alltsedan 70-talet har de statliga kulturresursema i allt större utsträckning strömmat från Stockholm och till landet i övrigt. Stödet till den regionala kulturverksamheten har ökat kraftigt.

Det förslag majoriteten i Kulturutredningen nu för fram kommer att inne- bära att de nationella institutionerna i Stockholm kommer att få mindre resur- ser vilket ytterst innebär att kvaliteten blir lidande. Avsikten med den ekono- miska åtstramningen vad avser kulturverksamheten i huvudstaden är att de därvid frigjorda resurserna ska fördelas till landet i övrigt.

Stockholms uppgift är inte, vare sig det gäller kultur eller andra frågor, att konkurrera med resten av övriga landet. Stockholm är en del av landet. Stockholm är vår huvudstad med allt det för med sig av historiska betingel- ser, fokusering från utlandet och centrum för idéer, forskning och nyskapan- de. Stockholrn är på många sätt den plats i vårt land som fungerar som ansik- tet utåt. Inte för stadens egen skull utan som en tillgång för hela landet.

En stark kulturprofil i huvudstaden står inte i motsats till dynamiskt kul— turliv ute i landet, utan konkurrensen sker istället gentemot andra huvudstäder i Europa. Ett starkt kulturliv i huvudstaden fungerar som motor i en nation där kulturen spelar stor roll.

Det är därför viktigt att staden har ett representativt och dynamiskt kulturliv som befäster stadens ställning som attraktiv huvudstad. Genom krav på långtgående decentralisering och därmed krav om att göra kulturen till en re- gional fördelningspolitisk fråga blir strävan att fördela ett självändamål.

Stockholm erhåller på kulturområdet inga statliga medel på andras bekost- nad. De stora scenerna, museema, det Kungliga biblioteket m.fl. är nationella institutioner och ett tankefel begås när det hävdas att stockholmarna ska an- _ visa kommunala anslag till dessa institutioner av den anledningen att de ligger just i Stockholm. De är en nationell resurs och är en tillgång för hela vår na- tion.

Ett annat argument för att omfördela pengar från Stockholm till övriga lan— det har varit att kommunalpolitikema i Stockholmsregionen med hänvisning

till de statliga satsningarna kunnat skära ned på den egna kommunala kultur- verksamheten. Stockholms stad har liksom många andra kommuner svårt att få budgeten att gå ihop. Trots detta frodades kulturen för sparbeting under 1994 och 1995 samt avsattes 100 miljoner kronor för kulturaktiviteter fram till och under året då Stockholm blir Europas Kulturhuvudstad 1998. Bara Stockholms stad satsar genom sina olika nämnder och styrelser dryga 650 miljoner kronor årligen. Kulturnämndens nettobudget är 354,8 miljoner kro— nor för 1995.

Ytterligare argument för att inte minska de statliga kulturinsatsema är att invånarna i Stockholmsregionen inte enbart lever i den folktätaste delen av landet utan också den dyraste. Vid jämförelse kan konstateras att levnadsom- kostnadema slciljer sig starkt mellan familjeri Stockholm och t.ex. andra de- lar av landet.

Operans i Stockholm/Dramatens intäkter

Utredningens majoritet föreslår att biljettpriserna på Operan i Stockholm och Dramaten höjs med 20 %.

Även om vi instämmer i att självfinansieringsgraden vid Operan i Stock- holm och Dramaten kan öka bör inte biljettpriserna i ett slag höjas så kraftigt som föreslås. Få teater- eller operahus förmår bedriva sin verksamhet enbart på biljettintäkter. I många länder har andra intäkter än biljettintäktema stor betydelse för kulturinstitutionema. Detta beröri sin tur på att man har möjlig- het att inom skattesystemet göra avdrag för sponsorsinsatser eller donationer.

Ett särskilt motiv för offentlig finansiering av Operan i Stockholm och Dramaten är att dessa institutioner av statsmakterna åläggs att tin-nera i landet för att förverkliga målet om ett kvalitativt kulturutbud för alla.

Kommitténs majoritet väljer att inte ta hänsyn till de beräkningar som ut— förts av de berörda institutionerna själva. Det finns en påtaglig risk för att publiken minskar vid en kraftig höjning av biljettpriserna.

Särskilt yttrande

av Catharina Blom

Jag har en från utredningens majoritet awikande uppfattning på två punkter; dels beträffande statens bidrag till finansieringen av de regionala kulturinsti- tutionema där jag förespråkar ett samlat statsbidrag till landstingen, dels be- träffande förslaget till en upp till 50-procentig neddragning av statens bidrag till länsmusiken.

Inledningsvis vill jag framhålla en grundläggande brist i betänkandet. En- ligt direktiven har utredningen haft två huvuduppgifter, nämligen att utvärdera 1974 års kulturpolitiska mål och att föreslå eventuella förändringar i den svenska kulturpolitiken. En naturlig väg hade varit att låta utvärderingen ligga till grund för förslagen om förändringar. Så har inte skett. Utvärderingen har utförts parallellt av utredningens sekretariat och möjligheterna att underbygga förslagen till förändringar med material från denna har varit ytterst begränsa- de.

Statsbidrag till regionala kulturinstitutioner

I de ursprungliga direktiven till utredningen konstateras att Kulturutskottet pe— kat på behovet av fortsatta överväganden om hur strukturen av kulturinstitu- tioner kan byggas vidare i geografiskt hänseende. Utskottet har i det sam- manhanget anknutit till Regionberedningens då pågående arbete. Dessa ut- gångspunkter borde vara ”ett grundläggande moment i utredningens arbete". Utredningen borde också noga beakta sambandet mellan de kulturpolitiska ställningstaganden som görs av staten respektive kommunerna och landstingen. Enligt tilläggsdirektiven till utredningen är det ”rimligt att pröva om statens direkta ekonomiska engagemang i de regionala kulturinstitutioner— na på sikt kan awecklas. Kommittén skall redovisa hur detta kan ske". Enligt min uppfatming har utredningen inte följt direktiven i dessa stycken.

Regional kulturpolitik

Genom 1974 års kulturpolitiska reform fick landstingen ett ökat ansvar för kulturen i länen. Detta ansvar har man i högsta grad levt upp till. Av de of- fentliga aktörerna är det landstingen som ökat sina ekonomiska åtaganden mest under den gångna 20-årsperioden. Trots en i dag bekymmersam eko-

nomisk situation är kulturen i de allra flesta landsting en skyddad sektor. Det finns t.o.m landsting som i årets budget ökar sina kultursatsningar.

En annan tendens är att landstingen — från att mer eller mindre ha kopierat 1974 års kulturpolitiska mål — alltmer profilerat sig. Ett antal landsting har un- der de senaste åren fastställt kulturpolitiska program som utgår från det unika i respektive län och är en del av ett större engagemang i regionens utveckling.

Landstingsförbundet hari en rad sammanhang sammanfattat och utvecklat landstingens syn på den regionala kulturpolitiken, senast i samband med att styrelsen uttalat sig positivt till förmån för en motion om regional kulturpolitik som inlämnats till årets kongress. Förbundet har bl.a. i ett s.k. positions- papper om regional kulturpolitik delgett Kulturutredningen sina ståndpunkter.

Kulturen är en strategisk resurs i den regionala utvecklingen. Detta slås bl.a. fast i Regionberedningens just nu aktuella slutbetänkande ”Regional framtid” och i Landstingsförbundets s.k. åttapunktsprogram för nya regioner som antogs av kongressen 1994. EU-kommissionen har lyft fram kulturen i sin sammanfattning av vad som betecknar framgångsrika regioner.

Det är viktigt att skilja mellan decentraliserad statlig kulturpolitik och re- gional kulturpolitik på motsvarande sätt som mellan regionalpolitik och re- gionpolitik.

Regionpolitiken utgår från varje regions unika förutsättningar och utför- mas av regionens eget direktvalda organ. Samverkan med övriga aktörer i regionen, i första hand kommunerna, är av avgörande betydelse för möjlighe- terna att bedriva en samlad regionpolitik. Den regionala kulturpolitiken är en del av en regional strategi för tillväxt och utveckling. Ingen regional vision blir fullständig utan en kulturdimension.

Den statliga regionalpolitiken har framför allt fördelningspolitiska aspek- ter. Statens kulturpolitik är uttryck för en sektorspolitik som har till uppgift att i första hand lyfta fram de rent konstnärliga värdena. Utredningen utvecklar statens roll på kulturområdet närmare och jag instämmer här i utredningens uppfatming.

Den regionala kulturen är utu'yck för en helhetssyn inom ett geografiskt område där kulturen ingår som en av de faktorer som tillsammans med god infrastruktur, utbildningsmöjligheter osv bidrar till tillväxt och utveckling. Landsting och kommuner bör samverka vid utformningen av den regionala kulturpolitiken. Den samlade politiken bör så långt det är möjligt uttrycka en gemensam syn på kommunernas och regionens/länets utveckling och på frå- gor om konstnärlig förnyelse och frihet, konstnärlig kvalitet, institutionernas ansvar, vidgat deltagande och samverkan med angränsande län. I många län ' torde insatser för att stärka arrangörsledet utgöra ett viktigt inslag i länets kulturpolitik.

Även om kulturens sociala funktion och samhällsnytta hamnar i fokus i den regionala kulturpolitiken är det angeläget att betona att det inte ska behöva

råda någon motsättning mellan det statliga och det regionala synsättet på kulturen. Båda är nödvändiga och kompletterar varandra. Det ena synsättet har inte tollmingsföreträde framför det andra. Det äri skärningspunkten mel- lan den konstnärliga och den politiska dialogen som det verkligt spännande nyskapandet kan få en chans. Ett regionalt perspektiv ska ses som något som tillför kulturen ett mervärde, inte som något som konkurrerar om den konst- närliga friheten.

I ett regionalt perspektiv kan framför allt två funktioner hos kulturen lyftas fram, båda lika viktiga. Dels bidrar kulturen till att utforma den yttre bilden av regionen och dels är den bärare av regionens inre liv. Den yttre bilden kan ses som ljusreklam som skickar ut signaler om vad regionen har att erbjuda tänk- bara investerare och människor som vill flytta dit. Det inre livet är det kitt som skapar identitet och samhörighet och som fogar samman regionen till en kul- turell enhet.

Den yttre bilden handlar om genuina kulturtraditioner, färgstarka minori- tetskulturer, anrika kultumiiljöer, berömda konstnärer och kulturinstitutioner — företeelser som tillsammans ger regionen en image. Det inre livet är den självständigt skapande konsten, litteraturen, musiken, teatern, arkitekturen, massmedierna osv. som tillsammans med mötesplatser och kulturella knut- punkter för regionens invånare skapar regionens identitet. Det inre livet - att sjunga i kör eller delta i studiecirklar — blir därmed en del av en regions civila kultur, dvs. ett samhälle där invånarna utvecklat former för frivilligt samarbete som är den stabila och effektiva demokratins grundläggande förut- sättning. Enligt aktuell forskning finns det i sin tur ett starkt samband mellan sådana medborgaraktiviteter och ekonomisk utveckling.

Den regionala kulturpolitiken har till uppgift både att garantera att det finns konstnärliga strukturer med hög kvalitet och att värna om det särpräglade och mobilisera regioninvånamas utbyte, kreativa resurser och självtillit.

Kulturinstitutionema är den regionala kulturpolitikens redskap. Deras uppgifter och uppdrag måste också definieras utifrån de två funktionerna, dvs. ”skyltfönsterfunktionen” och rollen som resurs för hela regionen som inspiratör, nätverksbyggare och identitetsbärare. Förutom kulturinstitu- tionema spelar folkbildningen en viktig roll. Av landstingens kultursatsningar går drygt en fjärdedel till folkbildningen. Dessutom måste det finnas resurser för regionalt motiverat utvecklingsarbete.

Det är viktigt att påpeka att regional kulturpolitik inte enbart handlar om de regionala kulturinstitutionema. Betydelsefulla delar i en kulturpolitik för re- gionen/länet är exempelvis att tillhandahålla ett varierat utbud för den etable— rade publiken, att nå ny publik och göra riktade insatser för särskilda mål- grupper, framför allt bam och ungdom, att främja och stödja människors egenaktiviteter samt att utveckla och stärka en regional identitet, både genom att levandegöra kulturarvet och genom att gestalta nutid och framtid.

I sista hand avgör regionala förhållanden och politiska ställningstaganden var tyngdpunkten och prioriteringarna mellan kulturens två huvudfunktio- ner — att skapa den yttre bilden och bidra till det inre livet — ska ligga. För en storstadsregion med ambitionen att spela rollen som Europas länk till den skandinaviska marknaden är det kanske viktigt att sända signaler till omvärl- den om sig själv som ett skandinaviskt kulturcentrum och satsa brett på konstnärlig förnyelse och institutioner som kan förmedla budskapet vidare till resten av Europa. En glesbygdsregion som är profilerad som turistcentrum för vildmarksliv måste utforma sin kulturstrategi utifrån helt andra utgångs- punkter. Här gäller det kanske främst att stärka den egna regionala identiteten och de nätverk som samlar och mobiliserar människorna lcring nya utveck- lingsprojekt. Därigenom motverkas utflyttning och utarmning av regionens befolkning och kulturella struktur.

En konsekvens av att betrakta den regionala kulturpolitiken som en del av regionpolitiken blir att statsbidraget bör utgå som ett samlat, öronmärkt be- lopp till regionens direktvalda politiska organ, dvs. landstinget, i stället för som i dag till respektive kulturinstitution.

Landstingen ställer som huvudlqav på ett nytt statsbidrag att det ska bidra till en delfinansiering av regional kulturverksamhet och underlätta för landstingen att leva upp till sin kulturpolitiska roll. Följande kriterier bör stäl- las upp för de statliga bidragen i framtiden. De ska

— medverka till att de statliga kulturpolitiska målen uppfylls, — underlätta att de regionala kulturpolitiska målen uppfylls, — möjliggöra en regional helhetssyn på kulturfrågoma, — underlätta samverkan med kommuner och folkbildning, — medverka till en effektiv resurshushållnin g.

Med hänsyn till att kulturen inte är en lagstadgad verksamhet i kommuner och landsting är det ändamålsenligt att statens bidrag även fortsättningsvis är öronmärkt för kultur. Det bör dock utgå som ett samlat belopp per landsting. Med de statliga pengarna ska följa ett antal grundkrav som bidrar till att även nationella kulturpolitiska mdl uppnds. De sektorsmål för respektive konstom- råde som utredningen formulerat skulle kunna fungera som sådana krav, som givetvis staten ska följa upp.

Ett samlat statsbidrag för kultur till landstingen skulle möjliggöra att de av riksdagen fastlagda målen för den nationella kulturpolitiken kan mötas av och få sin konkreta utformning i regionernas politiska organ. Uppföljning och ut- värdering underlättas genom att landstingen som direktvalda organ kan utkrä- vas ett tydligt politiskt ansvar för den regionala kulturpolitiken som omfattar mer än det som de enskilda kulturinstitutionema svarar för. Det statliga kul- turstödet kan få bäst effekt om det kan komplettera väl grundade lokala och regionala politiska beslut

Ett undantag bör göras avseende de uppgifter på kulturmiljöområdet som länsmuseema utför på direkt uppdrag av Riksantikvarieämbetet och länssty—

relsema. Denna ersättning till länsmuseema bör betalas direkt av berörda stat- liga myndigheter vid sidan av det samlade bidraget till landstingen för kultur.

Utredningen

Utredningen anför en rad skäl som enligt min uppfattning naturligt borde ha utmynnat i att statsbidragen fortsättningsvis utgår samlat till landstingen.

Utredningen slår således fast att det offentliga ansvaret för den nationella kulturpolitiken även fortsättningsvis bör delas mellan stat, landsting och kommuner, ett synsätt som jag delar. Utredningen grundar denna slutsats bl.a. på de synpunkter som framförts vid dess besök i samtliga län. Dock har man där också mötts av önskemål om större regionalt och lokalt inflytande över statsbidragsgivningen (avsnitt 6.2). Utredningen konstaterar också (avsnitt 6.2.2) att uppgifter av nationell betydelse i ökad utsträckning bör kunna utföras på regional nivå. '

I avsnittet om det statliga stödets effektivitet och konsekvenser om stödet avskaffas (5.3.2) citeras den studie av svensk kulturpolitik som Europarådet gjorde 1989: ”Vi tror att det skulle vara till fördel om staten. i samarbete med berörda kommuner och landsting inom en region, intog en mer strategisk hållning till det regionala utbudet som helhet. Regelbundna strategiska samtal i varje region mellan staten, landstinget och kommunerna skulle erbjuda ett forum för en mer samlad regional hållning till den framtida utvecklingen".

I kapitel 6 bekräftas att det är en brist att de statliga kulturorganens kontak- ter med lokal och regional kulturverksamhet i dag i första hand sker med de olika bidragsmottagarna, dvs med teatrar, museer osv. Dialogen mellan före— trädare för stat, landsting och kommuner om den kulturella helheten i ett län behöver utvecklas. ”I framtiden bör samspelet mellan stat, landsting och kommuner breddas så att resurserna sammantaget används på bästa sätt." Ut- redningen anför att det behövs både en gemensam strategi för hur de samlade resurserna för kultur kan användas och en helhetssyn på kulturutvecklingen totalt i kommunen respektive länet (avsnitt 6.2.6.). Även i kapitel 9 sägs att ”ett nära samarbete mellan staten, landstingen och kommunerna är nödvändigt för att insatta resurser ska utnyttjas på bästa möjliga sätt". I kapitel 20 Behovet av mångfald, geografisk balans och ökad flexibilitet betonas att kommunernas och landstingens gemensamma syn bör ligga till grund för arbetet med en regional politik som berör olika kulturområden. Avsnitt 28.4 tar upp att de statliga bidragen till regionala kulturinstitutioner i ökad utsträckning bör beakta den samlade kulturutvecklingen i länen.

Genomgående i utredningen (avsnitt 4.4, avsnitt 6.3, avsnitt 8.3.1 m.fl.) betonas nödvändigheten av samverkan med andra samhällssektorer.

Staten bör i första hand stödja och stimulera kulturverksamheten, inte reg- lera den (avsnitt 4.2). Statsbidragen måste bli mer flexibla än i dag (avsnitt 4.2, kapitel 20 m.fl.). 591

I en särskild utvärdering av det statliga grundbeloppssystemet som tagits fram på utredningens uppdrag hänvisar författaren till 1972 års kulturutred- ning som i sin argumentering för en ny bidragsstruktur ansåg att "en följd av kulturrådets decentraliseringsmål skulle vara att staten ger landstingen gene- rella bidrag som de skulle kunna fördela självständigt på institutioner och öv- rig regional verksamhet”. Utredningen fann också att ”en sådan utformning av statsbidragen” borde vara ”den naturliga lösningen på längre sikt. Först därigenom skulle regionerna få det fulla ansvaret för en regional kulturpolitik. Rådet räknar därför med att tiden intill början av 1980-talet kommer att be— hövas för att omorganisera och komplettera. Först sedan det skedet är färdigt och sedan landstingen successivt kunnat bygga ut sina insatser är tiden mogen för en konsekvent decentralisering av ansvaret till regionala organ."

Utredningen tar upp ett antal brister hos dagens regionala kulturinstitutio- ner. En slutsats blir att staten bör ställa tydligare krav på institutionerna än vad man hittills gjort.

I kapitel 20 föreslås att nuvarande stora skillnader i statliga och övriga of- fentliga insatser för olika verksamheter, konstarter och genrer med respektive utan institutioner bör reduceras, att proportionerna mellan satsning på kultur- institutoner och stöd till professionell verksamhet i andra former bör föränd— ras, att man bör överväga om den nuvarande fördelningen av det offentliga stödet till producenter, distributörer, mottagare och publikorganisationer ger bästa samlade effekt samt att verksamheten vid de regionala kulturinstitutio— nema ska utformas på ett sådant sätt att den kommer dels hela länet dels också en vidare region än ett län till del. Utredningen säger också att statsbidragen bör utformas så att de uppmuntrar ett vidare arbetssätt från kulturinstitutio- nemas sida.

Utredningens majoritet kommer sammanfattningsvis fram till att statsbi— draget även fortsättningsvis ska utgå till respektive kulturinstitution. Detta är en slutsats som jag inte kan dela. Den framstår som särskilt anmärkningsvärt mot bakgrund av att man samtidigt förordar ett samlat statsbudgetanslag för regionalt verkande kulturinstitutioner. Det naturliga vore då att detta motsva- rades av samlat statsbidrag till varje län. Ett statsbidragssystem enligt utred- ningens förslag skulle innebära en detaljstyrning av statens medel som helt saknar motstycke på andra områden. Där har utvecklingen gått i motsatt rikt- ning. Dessutom skulle det innebära en förenkling i sig att ha en dialog med endast 26 mottagare av statsbidrag i stället för i dag med uppemot 100.

Enligt min uppfattning har den prövning av statsbidragen till de regionala kulturinstitutionema som direktiven uppmanar till, inte skett. Utredningen nöjer sig med att konstatera att staten även i framtiden bör medverka till att ga- rantera den konsmärliga och professionella utvecklingen på regional nivå, bör kunna ställa vissa krav på de olika institutionerna och ha ett inflytande över proportionerna mellan olika konst- och verksamhetsområden. Med dessa ra- der awisas tanken på en s.k. kulturpåse till all regional kulturverksamhet. Ar—

gumenteringen sker i det följande uteslutande för ett fortsatt bidrag till institu- tionerna.

Utredningen föreslår dessutom att en större andel av statsbidraget reserve- ras i förrn av rörliga grundbidrag som kan användas för utvecklingsprojekt m.m. Detta innebär en centralisering av statsbidragen som rimmar illa med di- rektiven och de övriga delarna av betänkandet som tydligt markerar betydel- sen av ett decentraliserat kulturliv.

Nuvarande grundbidragssystem fungerade bra i ett skede när kulturinstitu— tionerna i länen skulle byggas ut. Ett statsbidrag som även fortsättningsvis går till respektive kultminstitution skapar dock inte de incitament som i dag behövs för att komma tillrätta med de brister som utredningen påtalar exem- pelvis beträffande tuméverksamhet, samspel med amatörer och frilansartister samt balans mellan producenter och arrangörer. Det torde närmast vara en självklarhet att varje institution vill använda sina pengar för den egna verk- samhet och slippa ”dela med sig” till andra. Däremot skulle landstingen kunna ställa sådana krav på de egna institutionema.

Ett bidrag till landstingen skulle dessutom garantera den samverkan med andra samhällssektorer som utredningen efterlyser.

Samverkan med kommunerna skulle underlättas genom att kommunerna får en tydlig politisk nivå att samspela med.

Ett statsbidrag till landstingen skulle också göra det lättare för nya verk- samheter att etableras, exempelvis dans och filmproduktion.

Ett samlat statsbidrag skulle kort sagt svara optimalt mot de av utredningen själv ställda kraven på flexibilitet för att möta och stimulera behov av utveck- ling och förnyelse.

Statens bidrag till länsmusiken

Länsmusiken är i dag de enda kulturinstitutionema i landstingen som inte till- delas statsbidrag i form av grundbidrag. Statens bidrag är resultatet av en överenskommelse om att landstingen skulle ta över den dåvarande regionmu- siken utan att åsamkas kosmader för detta.

Utredningen föreslår nu att statens bidrag ska halveras, dvs att 120 miljo- ner kronor ska tas bort generellt från länsmusiken. "En betydande del” av detta belopp ska kunna användas bl.a. för ett kompletterande selektivt stöd till genreprofrlering av länsmusiken och till genreprofrlerande centra för jazz, folkmusik, körlivet och karrunarmusik — områden som i dag är underre- presenterade i länen.

Jag kan inte acceptera denna neddragning och den argumentering som ut- redningen motiverar förslaget med. ,

Jag anser att utredningen här har valt att följa minsta motståndets lag för att få fram resurser för att finansiera andra reformer.

Ett skäl är att staten finansierar 90 % av länsmusiken. Beträffande den anmärkning i avtalet som säger att någon kostnadsövervältring till lands- tingssektom inte ska ske varken vid övertagandet eller därefter hävdas att ut— redningsförslaget inte innebär en övervältring av kosmader eftersom det inte tvingar landstingen till nya åtaganden. Genom att man samtidigt föreslår att statsbidraget även till länsmusiken ska utgå i form av grundbidrag med krav på motprestation från huvudmännen anser jag att det trots allt handlar om en övervältring av kostnader på landstingen.

I dagens kärva ekonomiska läge är det orealistiskt att landstingen skulle kunna kompensera bortfallet av statliga resurser. Jag anser att utredningen borde ha redovisat en analys av konsekvenserna för svenskt musikliv av en faktisk minskning av länsmusiken med upp till 50 % i vissa län. En sådan analys borde ha vägts mot vad det skulle innebära att dra ner på statens bidrag till andra konstområden. Det finns enligt mitt förmenande ingen saklig grund för att just musiken ska drabbas av så omfattande neddragningar, särskilt inte mot bakgrund av att utredningen samtidigt vill prioritera kultur för barn och ungdomar och konstaterar att musik är den kulturform som är viktigast för unga människor.

En sådan neddragning är också anmärkningsvärd mot bakgrund av att länsmusiken sedan landstingens övertagande uppvisar en mycket positiv ut- veckling. Denna utveckling liggeri linje med de önskemål utredningen ställer på de regionala kulturinstitutionema rent allmänt.

Således har antalet fast anställda musiker minskat, något som utredningen eftersträvar. Enligt senast tillgänglig statistik från Statens kulturråd avseende verksamhetsåret 1994 har antalet fasta årsverken minskat under de senaste tre åren från 589 till 541 till 511. Lönekostnaden för tillfälligt anställd personal ökade från 32 procent till 39 procent av de totala lönekostnadema.

Antalet konserter ökade från 12 051 år 1993 till 12 718 år 1994. Som en jämförelse kan nämnas att det totala antalet konserter under länsmusikens första verksamhetsår 1988 var 8 000. Antalet rena frilanskonserter har ökat. 1994 uppgick andelen konserter med enbart frilansartister till mer än 50 % av det totala antalet.

Kultur för barn och ungdom prioriteras av utredningen. När det gäller länsmusiken utgör skolkonsertema mer än hälften av det totala utbudet av konserter. Enligt Kulturrådets statistilcrapport har de allra flesta länsmusik- organisationer under alla år haft "en mycket omfattande barn- och ungdoms- verksamhet". Förutom de traditionella skolkonsertema och mer eller mindre reglebundna projekt finns en rik provkarta på olika slags aktiviteter.

Utredningen efterlyser andra aktiviteter än enbart konserter. Statistiken re- dovisar att samtliga länsmusikorganisationer under 1994 hade "en omfattande projektverksamhet".

När det gäller spelplats sker 31 % i hemkommen, 63 % av konserterna i det övriga länet, 4 % utom länet och 1 % utomlands. Uttryckt i absoluta tal

innebär detta att inte mindre än sammanlagt 8 075 konserter spelades i länet utanför hemkommunen. '

Om statsbidraget reduceras i den omfattning utredningen föreslår bryts den redovisade positiva utvecklingen. Det torde bli utomordentligt svårt att upp- amma entusiasm för att åstadkomma den genreprofrleringen utredningen vill verka för.

Jag motsätter mig inte att länsmusiken i ekonomiskt hänseende behandlas lika som övriga regionala kulturinstitutioner. Detta skulle dock kunna uppnås inom ramen för ett samlat statsbidrag till landstingen.

iwmmmw ull inn-r mg m www.mmwm

' www - MMWIWWI-m Haymana-MM WMWan—BIWMMb-u WWWHIPIW " .WMns—unhmmwu äte—M dumma-run ? **WMMWMWMm-umwdnmnmm I II ' mmmnmmmmumm ,. Mmmm*rtumebnmrrmmnmr.mm _ 't . memwmmmdevillrmmm—mum* ;u' WMMWMMR-WWMMEWW ., _ MItt-Iltalehti. * " EMMMMEMWMMMum J intima-mu nm instrument m Wm.-nm pun-rm” ' WWW:”M-Hmiimtmu mrmwmq || Mdemmntnwmummum - ' WanmmnWM-mm $'%-WWE” than-skumma MtMHMMMMmMm-Mmmm ' " mmmmmmsrummmrattmgwpm 1 E'... mmnmmmmuamw ' mwmwrtmtmwnmmm. Emir-q %*" mwwg—LMW—r Willma-minn Hum-Munnani mmm il' miwwqmmmmmmumnn #:,- trut-urbana

.Wuwfmhimgm mmFrmlmt-f Mum. HI: ångar: 1.1-?r? meMMn-wrumumwmmw '-.- .- mm Btiulfmlwidntsmtwmpm wil-written Minardi- ägW—uwäkl—M" ammmmmw . 1 man” Fmdcu'ulriul- umhmwmmImernqmrm

mitt-"Junna: uk ptr—um p! nlih rim-dum hane—etwmmmmmmm. Swahns-uv

: IhMplEummmm—Lmumlmwlhnm

.' '.".|. M

i- ---:-.1-. Reklamuwpuumrtmmmmnuwm

-' Mdnmmwmummmuumw

Särskilt yttrande

av Ants Viirman

Utredningens majoritet föreslår att riksdagen ska fatta beslut om en lag som reglerar kommunernas folk- och skolbiblioteksverksamhet. Jag kan inte an- sluta mig till denna ståndpunkt. De huvudsakliga skälen till mitt ställningsta- gande är följande.

1. Lagförslaget strider mot principen om kommunal självstyrelse

Redan i regeringsformen slås fast att den kommunala självstyrelsen är en grundval för den svenska folkstyrelsen. I den svåra situation som Sverige befinner sig, med ytterst ansträngda samhällsfmanser, är det av största vikt att ansvarsfördelningen mellan staten och kommunerna är så entydig som möjligt och att denna ansvarsfördelning inte förändras utan starkt vägande skäl. De svenska kommunerna har i modern tid ansvarat för folkbiblioteksverksamhe- ten utan statliga regleringar och direktiv, och har fört fram de svenska folk- biblioteken i främsta ledet, internationellt sett. Enligt min mening finns deti dag ingenting som motiverar att staten gör en inslqänkning av den kommuna- la självstyrelsen genom att lagreglera folkbiblioteksverksamheten. Tvärtom visar de senaste årens utveckling av den kommunala kulturverksamheten att kommunerna har förmått att även i ett mycket ansträngt ekonomiskt läge vid- makthålla och utveckla en ändamålsenlig lokal kulturverksamhet där bibliote- ken getts hög prioritet. Lagförslaget måste ses som ett uttryck för statens bristande tilltro till kommunernas vilja eller förmåga att utforma folkbiblio- teksverksamheten, som ju utgör ryggraden i den kommunala kulturverksam- heten, på ett sätt som överensstämmer med kommunmedlemmamas önskemål och behov. Jag har svårt att föreställa mig att staten skulle vara bättre skickad än de kommunala förtroendemännen att uttrycka dessa önskemål och behov.

2. Lagförslaget påverkar kommunernas ekonomiska handlingsfrihet och stri- der mot finansieringsprincipen

Majoriteten nämner finansieringsprincipen i förbigående utan att närmare kommentera den, och menar därmed tydligen att den föreslagna lagen inte har någon relevans för denna princip. Jag anser att kommitténs majoritet alltför lättvindigt har avfärdat finansieringsprincipen vid sin diskussion om förslaget till bibliotekslag. Det måste framhållas att den primärkommunala folkbiblio- teksverksamheten — bortsett från smärre statliga punktbidrag — helt och hållet

är finansierad med kommunala medel. Några generella statsbidrag till verk- samheten har inte utgått sedan 1965. Det är ofrånkomligt att en lagreglering — hur vag och allmänt hållen den än må vara -— får ekonomiska konsekvenser och innebär ett ingrepp i den enskilda kommunens prioriteringar och föränd- ringsarbete, detta i ett läge där statsmakterna i andra sammanhang ålägger kommunerna största möjliga ekonomiska återhållsamhet. I det ekonomiska läge som kommunerna i dag befinner sig, måste de ha frihet att pröva biblio- teksverksamhetens resurser och organisation i ett kommunalt helhetsperspek- tiv. Om denna frihet inskränks måste staten också vara beredd att ta de eko- nomiska konsekvenserna, genom att finansiera de insatser som kommunerna tvingas prioritera.

3. Lagförslaget strider mot principen att lagstiftning ska fylla ett behov av ny regelgivning

Innebörden i statsrådsberedningens PM 1995:2, ”Checklista för regelgivare”, är att staten inte ska lagreglera verksamhet om syftet med lagen redan är tillgodosett. Kommitténs förslag till bibliotekslag slår fast ett fåtal principer — att varje kommun skall ha folkbibliotek, att folkbiblioteken ska låna ut litteratur gratis, att det ska finnas skolbibliotek etc. Samtliga de principer som hävdas i lagförslaget är sedan länge allmänt vedertagna, och har inte på allvar ifrågasatts av någon kommun. De kostnadsfria boklånen, som har stått i centrum för den bibliotekspolitiska debatt som ifrågasatt kommunernas förmåga att förvalta folkbibliotek, säkras genom reglerna i upphovsrättslagen. Den föreslagna lagen blir därför ett slag i luften, utan saklig relevans. Det är lätt att få intrycket att lagförslaget inte är föranlett av en sakligt grundad oro för biblioteksutvecklingen utan mer betingas av en vilja att tillmötesgå en opinion, som har målat upp en orealistisk hotbild.

Allmänna kommentarer

Utöver de ovan redovisade invändningarna mot lagförslaget vill jag göra några allmänna reflexioner.

Det är uppenbart att strävan har varit att utforma ett förslag till lag som så litet som möjligt får en styrande effekt på kommunerna, för att undvika kritik från kommunpolitikema för att lagen skall verka kostnadsdrivande och in— skränka den kommunala självstyrelsen. En följd av denna strävan är natur- ligtvis att lagförslaget blir mycket defensivt. I ett pressat ekonomiskt läge kan en kommun, utan att överträda lagens bestämmelser, inskränka sin biblio- ' teksverksamhet till ett rrrinimum —i princip konventionell bokutlåning vid ett huvudbibliotek.

På en punkt kan lagförslaget sägas vara ett stöd för strävan att garantera medborgarens tillgång till informations- och studiematerial, nämligen 9 &,

som talar om de statliga högskolebibliotekens skyldighet att ta sitt ansvar som delari ett nationellt biblioteksnätverk. Som kommittén själv konstaterar har högskolebiblioteken, som ju är statligt finansierade, haft en ambition att av- giftsbelägga fjärrlånen till folkbibliotek, fjärrlån som i betydande omfatming avser högskolestuderandes behov av studielitteratur och andra behov av facklitteratur för olika former av studier. Denna ambition har utgjort det enda reella hotet mot de fria boklånen, och riksdagen har som bekant sett sig föran- låten att ge högskolebiblioteken ersättning för att hindra dem från att ta ut av— gifter från folkbiblioteken. Enligt min mening borde de statligt finansierade högskolebibliotekens ansvar för bildningsarbetet i landet kunna slås fast av staten utan att man behöver tillgripa en lag som reglerar de kommunalt finan- sierade folkbibliotekens verksamhet.

Kommentarer till enskildheteri lagförslaget

Min grundhållning är naturligtvis att lagförslaget inte ska genomföras. I den händelse detta trots allt skulle ske vill jag göra vissa påpekanden rörande en- skilda föreskrifteri förslaget.

I 5 5 i lagförslaget behandlas skolbiblioteken. J ag anser att det är olyckligt att föreskrifter rörande en del av skolverksamheten tas in i lagstiftning som i första hand avser annan verksamhet, och anser att paragrafen ska utgå ur lagförslaget. Om syftet med denna föreskrift är att stärka biblioteksfunktionen i skolan, befarar jag att detta inte uppnås. Enligt min uppfattning är det mest ändamålsenligt att statsmakternas föreskrifter rörande skolväsendet hålls samlade i ett regelverk. Eventuella föreskrifter om biblioteksfunktionen i skolan måste också utformas på ett sådant sätt att de inte försvårar lokalt an- passade lösningar, t.ex. olika former av samverkan mellan skol- och folk- bibliotek.

I 8 5 anges vissa grupper som särskilt skall beaktas av biblioteken. Enligt min uppfattning är det svårt att göra en uppräkning av detta slag, utan att den antingen blir alltför ofullständig eller hamnar i en orimlig detaljeringsgrad. Den föreliggande utformningen är ett olyckligt försök att förena två motstridi- ga ambitioner, och paragrafen bör enligt min mening utgå.

Avslutningsvis vill jag konstatera följande:

I olika sammanhang, bl.a. i kapitel 6 om ansvarsfördelning och samverkan, slås med visst eftertryck fast ”den lokala nivåns och primärkommunernas oförändrat grundläggande betydelse” för kulturverksamheten och kulturpoli— tikens frarntida utveckling. Mot denna bakgrund, och mot bakgrund av såväl kommitténs nulägesbeskrivningar som dess överväganden och förslag röran- de andra delar av kulturpolitiken, ter det sig inkonsekvent och sakligt illa un- derbyggt att på en enda punkt frånkänna kommunerna ansvarsmedvetenhet

och förmåga att fullgöra sitt kulturpolitiska åtagande. Förslaget till lagstiftning på biblioteksområdet kommer inte att främja ett förtroendefullt samarbete mellan statsmakterna och primärkommunema på kulturområdet, och bidrar inte till den ökade tydlighet i roll- och ansvarsfördelning som kommittén i andra sammanhang förordar.

Särskilt yttrande

av Charlotta Gustafsson

Inledning

Kulturutredningen hari sitt betänkande på många sätt lagt en god grund för kommande uppföljning, analys och diskussion genom bl.a. det statistiska material utredningen tagit fram.

Det är dock några delari utredningens uppdrag som jag anser inte har upp- fyllts tillfredsställande. Utredningen har ålagts att följa regeringens direktiv (dir. 199423) till samtliga kommittéer och särskilda utredare att pröva offent- liga åtaganden. Vikten av att pröva kulturverksamheten från grunden har även understrukits i regeringens tilläggsdirektiv (dir. 1994:146) till utredningen. Utredningens uppdrag har också varit att visa hur dess förslag till utgiftsök- ningar ska finansieras.

Utredningen föreslår ett antal utgiftsökningar och förslag till finansiering av dessa. Några förslag till finansiering är inte tillräckligt konkretiserade och några innebär också en risk för övervältring av kostnader på andra politikom— råden eller på kommuner och landsting. Risken är därför stor att utredningens förslag leder till ytterligare offentliga utgifter.

En grundlig genomgång och analys av statens nuvarande insatser inom kulturområdet skulle ha kunnat ge andra möjligheter att finansiera nya åtagan- den av det slag som angetts i betänkandet. En sådan grundlig genomgång har dock inte gjorts, vilket försvårat möjligheterna att föreslå tänkbara ompriori- terin gar inom området.

Utredningen framhåller också en ståndpunkt i frågan om mervärdesskatten inom kulturområdet. Detta görs utan att utredningen gjort en noggrann analys av konsekvenserna av sitt förslag.

I det följande motiverar jag mitt ställningstagande.

Utredningens förslag tillfinansieringskällor

Arbetsmarknadspolitikens medel används för konjunkturberoende insatser. Dessa varierar mellan verksamhetsåren såväl när det gäller nivå som fördel- ning mellan verksamhetsområden. Genom att i utredningen förslå att kon- junkturberoende insatser inom kulturområdet ska bli permanenta är risken stor att framtida arbetsmarknadspolitiska insatser blir mindre flexibla och får ett minskat utrymme, dvs. att en samhällsgrupps behov av stöd undanträngs till förmån för en annan. I detta sammanhang hade det varit önskvärt att ut-

redningen gjort en analys av och konkretiserat vad som kan anses vara kon- junkturberoende respektive strukturella åtgärder inom arbetsmarknadsområdet som avser kulturverksamhet

Förslaget att Stockholmsregionen bör bidra till finansieringen av den stat- liga kulturverksamheten i Stockholm innebär en övervältring av kosmader till kommunerna och landstinget i regionen. Möjlighet ges inte av utredningen för dessa kommuner att kompensera dessa kostnadsökningar. Kommunernas al- ternativ är att minska eller aweckla verksamheterna.

Mervärdesskatt på kultur

Utredningens uppfattning är att det svenska medlemsskapet i EU inte gör det nödvändigt att ändra nuvarande mervärdesskatteregler inom kulturområdet. Några skäl för denna ståndpunkt anger inte utredningen.

En motsatt slutsats dras i betänkandet "Mervärdesskatten och EG” (SOU 1994:88). Möjlighet finns dock — utan att svenska mervärdesskatteregler stri— der mot EG:s bestämmelser — att undanta offentligt stödda kulturinstitutioner. Detta skulle dock kunna medföra en konkurrenssnedvridning mellan offent- ligstödda och privata kulturinstitutioner t.ex. privata teatrar och fria grupper. Vidare kan det finnas svårigheteri gränsdragningen mellan offentligstödd och privat kulturverksamhet.

Kulturutredningen menar också att om mervärdesskatt på kulturområdet ska införas bör en reducerad skattesats tillämpas. Denna skattesats bör också omfatta litteraturområdet. Denna ståndpunkt tycks inte gälla annat än s.k. kvalitetslitteratur, vilket skulle kunna ge avgränsningsproblem gentemot an- nan litteratur och tidningar/tidskrifter.

Vidare ger förslaget om sänkt mervärdesskatt på litteratur negativa konse— kvenser för statens budget, eftersom litteratur för närvarande är belagd med full mervärdesskatt. Dessa konsekvenser har utredningen inte analyserat och angett finansiering för.

Summary

Translation by Brian Turner

Introduction 1 The Importance of Culture

The word "culture” has many different dimensions. We use the word "culture" descriptively, and not as a concept to evaluate or determine stan- dards. By culture we mean art forms, media, educational aspirations and cultural heritage.

To be effective a practical/political concept of culture must touch on the communicative aspects of culture, its processes and material expressions. This area of cultural responsibility, the "home ground" of cultural policy, is narrower than our concept of culture. Co—operation between the political and administrative fields of culture and other branches of the community is of the utrnost importance. The aims of cultural policy should apply to all cultural ac- tivity irrespective of the sector of the community to which the participants belong.

The importance of culture can be described from different perspectives. For the individual, culture perforrns many functions which vary from indivi- dual to individual, and during different stages of life. In its widest sense, culture provides people with a vital part of their identity. But culture also provides a vehicle for each and everyone to create his/her own identity and to express thoughts and emotions. Art is a skilled expression of man's imagina- tion and creative ability. Artistic processes and expressions are crucial for the richness of cultural life. Mass media open up opportunities for communica- tion and cultural experience. They also provide new means for expressing who one is or who one wants to be. The interplay between radio, television and "living" culture is one of the keys to a multi-varying and vibrant cultural life. Each generation has to acquire historical and cultural insight, not just of the past but also for pointing the way forward by providing a clearer under- standing of the opportunities and limitations ahead.

There is a close connection between a rich and varied cultural life and an open and democratic society. Culture acts like a web which binds society together.

Renewal and continuity are two fundamental dimensions of culture and cultural policy. They interact dynamically. All renewal has its beginnings in a historical context.

2 Culture in a changing society

The future is not exclusively variable and unpredictable. Geographical situa— tion, natural resources, size of population, language area and urbanisation are all conditions that are given or stable. Increasing international contact tlu'ough immigration, travel, other cross-border contacts and rapid technological deve- lopments change existing conditions and create new preconditions.

Changes in working life are occurring all the time. This imposes new de- mands on employees and changes the distinction between work and leisure. Education and knowledge are crucial prerequisites for the opportunities avai- lable to the individual and the development of society. No other factor is as powerfully linked to participation in cultural life as education.

Reality provides nourishment for our imagination. The international enter- tainment industry is expanding and offering images of reality and interactive products representing different worlds of the imagination. Anglo-American domination is massive, and the portrayal of violence is commercialised. There is a pressing need to stimulate and support activity which provides nourish- ment for the creative imagination.

Technical and scientific trends challenge our present system of values. Questions about global problems concerning peace, survival, conservation of natural resources, national problems of welfare and the care of children, the elderly and the sick all provoke similar questions.

The fight for a society characterised by human values with great scope for the individual must be a part of all public initiatives.

3 Experiences from culture policy over the last 20 years

As a result of the 1974 decision, the cultural area was treated more equally in relation to other areas of society where public support is given. Its aims have inspired the work of culture. Political consensus on the aims of cultural po- licy has been of great importance for its development.

Structures and activities in the cultural area have remained largely un- changed over the last 20 years.

Some changes have, however, taken place. In the radio and TV area, a number of new channels have come into existence, both Swedish and fo— reign. The network of cultural institutions working at the regional level has _ been strengthened. Local cultural institutions have been expanded. Centrally produced tours and travelling exhibitions have declined in favour of regio— nally based activities. Independent theatre groups have increased in number. The number of artists, especially female artists, has increased significantly.

604 The art area, and different forms of activity with a strong emphasis on insti-

tutional structure have been further strengthened. State measures in the area of cultural environment conservation have been expanded and support for the work of adult education and amateur activities have been strengthened.

The interaction between the cultural area and other areas of society has been developed. The distribution of roles and responsibility between the state, county councils, local authorities and organisational life has changed in only a few individual areas.

The local authorities have been given greater obligations in a number of areas, amongst others, the school and the care of the elderly.

Public funds have been the principal Steering instrument of cultural policy. Public funds increased during the first part of the period. Thereafter appro- priations have remained largely unchanged. The proportions allocated to dif- ferent art and activity forms have been changed.

Cultural habits have during the period been stable in terms of the public's activities and visits. The greatest change concerns visits to musical events where a major increase has taken place. An expanded pre-school sector and an increase in average life expectancy are both factors influencing cultural habits.

Large investments have been made particularly for children of pre-school age and also younger school children. Younger children are also those who are most culturally active. The connection between cultural habits and level of education is extremely strong.

Differences between different groups are changing slowly. The gaps that exist are decreasing extremely slowly. Extending education could, however, lead to greater equalisation.

4 Aims of national cultural policy

Through cultural policy, the public sector adopts a position on the meaning of culture, its functions and the importance of different activities, their economic conditions and need for support

The overall aims of cultural policy must express whatever is important for cultural development and establish a framework for cultural policy as a whole. Overall aims should be complemented by sectoral aims within various cultural fields and activity aims, for the authorities, institutions and grants. The question of methods adopted in cultural work as well as the follow—up and evaluation of the results of different measures, should be given more at- tention in the future, particularly important being the qualitative aspect and long-term effects.

As before, the state should, in the first instance, support and encourage cultural activity rather than regulate it.

We propose the following as the aims of cultural policy:

Culture gives people joy, insights, many different opportunities for expressing themselves and a richer life.

Cultural policy must thus: safeguard the freedom of expression and provide real opportunities for its exercise, work for participation and stimulate personal creativity, promote artistic and cultural renewal and quality, take responsibility for cultural heritage and promote its positive use, give culture the prerequisites to be a dynamic, challenging and independent power in society.

The means will vary between different types of activities. Some of the common means are accessibility, decentralisation, media as culture bearers, and international contacts.

5 Reasons for the public support of culture

The basis of cultural life is people's interest and involvement, as individuals and together with others. To a large extent, the opportunities for satisfying those interests are created by people themselves, but also influenced by the market and decisions taken in the public sector.

Three quarters of all cultural spending is private. The public support given to cultural matters varies between different cultural fields and activities.

The starting point for our proposal for the aims of cultural policy is that culture has a value of its own. But the reasons for the public support of cul- ture and the question of whether present state measures are appropriate can also be discussed from the viewpoint of economic theory and terrninology. This is shown in the reasons put forward for public comrnitrnents.

Support to certain areas, literature, records, cultural publications and Elms, means that the state promotes quality ata relatively low cost and con— tributes to greater multiplicity. Support to acu'vities of associations contributes * to maintaining an activity which has the principal aim of increasing and broa- dening participation in cultural life. Efforts to reach the less educated are par- ticularly important The reason for state support to public cultural institutions is that they perform an activity which is rm ringful from a national perspec-

tive. Support to artists outside institutions is linked partly to the utilisation of the work of artists, and partly to the opportunities for continued and deeper artistic work. State support for conserving the cultural environment also ori- ginates from a national sense of responsibility, and to a large extent, acts as support and encouragement to private property owners.

An examination of the support to regional cultural institutions shows that continuation of their joint financing by the state and the regions is necessary. Their activities are important for safeguarding national cultural policy and mean that professional cultural activity can operate permanently in at least thirty places around the country. Requirements imposed on the institutions should be clarified. Should the state withdraw from financing, the local authorities and county councils will not in our view in the present economic climate be able to compensate for the lack of state support. Activities will decline and the state's opportunities to influence the direction of cultural policy will cease.

6 Sharing responsibilities and working together

Most of what takes place in "living" cultural life has a strong local connec- tion. That is why many circumstances are best assessed at the local level and should be financed within the framework of local responsibility. Local authority responsibility for support to cultural activity will also be a founda- tion of public cultural efforts in the future.

Where individual local authorities represent too small a base to handle cer- tain cultural activities, they should in the first instance also in the future be organised at regional level. Cooperation between counties and across county borders will need to intensify. In time, the regional structure of the country may change and this may affect regional responsibilities in the cultural field.

Local authorities and county councils must, of course, formulate objecti- ves for their own cultural policies. It is clearly beneficial if the state, the county councils and the local authorities share a common view about the aims of cultural policy.

Within the framework of national cultural policy, there are certain tasks which can only be performed by the state, and others where it is natural that they should be performed by the state.

These are:

— measures connected to the authority which only the state possesses, — activities which do not have any particular regional or local ties, — activities where the overall national perspective is dominant, — measures to achieve a reasonable geographical spread.

There is a need to develop discussions between state, county council and local authority representatives about the cultural totality of the regions, what their collective development needs and ideas are, what priorities will be allo- cated by the respective partners and suchlike.

The fundamental prerequisites for cultural life are created outside the area of culture. Insights and experience within the arts and cultural activity in ge- neral affect the development of many other fields and are important to the overall climate of society. The aims of cultural policy should apply to all le— vels of society and to all sectors of society.

The state's future priorities in the field of culture involve — specifying the desired direction of cultural policy — demarcaiing the areas of state responsibility

— finding the most effective means possible for state involvement — discussing furthermore, the pattern and extent of state cultural support.

7 Culture in the international spotlight

Increasin g intemationalisation is making itself felt in many different respects. It offers a range of new opportunities while at the same time, it stimulates ideas for measures to protect what is domestic.

Cultural co-operation within the EU means that culture is seen partly as a dimension which should permeate throughout the whole of society, as well as an activity to be promoted through specific programmes. It is important that the new opportunities which EU membership offers are fully utilised. Those authorities responsible for different cultural sectors ought to allocate high priority to keeping watch over, and obtaining information about matters which relate to the EU.

Nordic and European cultural co—operation should be advanced within the framework of existing organisations. Regional cultural co—operation across national borders will increase.

The responsibility for international co-operation ought to lie with the re- spective cultural institutions. Ongoing international contacts and support for artistic exchanges should be included in the tasks of the authorities responsi- ble for the respective sectors. For this reason the tasks of the Swedish Institute should be restricted.

Knowledge about the export of Swedish art and culture is highly deficient A survey should be conducted as soon as possible to identify opportunities and difficulties. *

8 Cultural practice and strategies for change

Culture, in the sense of activities and participation, affects all Swedes but in different ways and to a varying extent. But some remain totally outside "li- ving" cultural life and never take part in studies, amateur activities or in diffe— rent cultural events. The reason for not joining in has partly to do with obvious difficulties such as geographical distance, working and family circumstances, expense, language difficulties or handicaps, and partly also with psychological and social mechanisms. Lack of knowledge about artistic and cultural codes is an additional reason.

Differences in cultural habits between individuals and groups are conside- rable. The group which is most active in cultural life is made up of young, well—educated women, and the group which is least active is made up of 01— der, less-educated men. Generally, women are more culturally active than men and the highly educated more active than the less-educated. There are both direct and indirect connections between education and cultural habits.

Cultural habits are part of a greater whole and make up a pattern of social habits, contacts and relationships with other people. There are two factors that are crucial in deterrnining whether people participate in cultural life - wil- lingness, whether one wants to, and ability, whether one is able to.

Participation in cultural life can be increased by strengthening its driving forces and opportunities. Important elements in a strategy for change are:

- smoothly functioning interplay between cultural policy and policies in other sectors of society, especially in the social and educational sectors, — sensitivity to people's needs and initiatives, — marketing based on the circumstances of different target groups, — importance of mass media in raising participation levels.

Within the framework of this strategy, we propose that backing be given to "county artists" in different cultural areas.

9 Beginning with children

Aesthetic expression is of fundamental importance to a child's ability to inter— pret and understand what is happening in its environment, and for describing experiences and feelings.

The most important prerequisites for "cultivating" a small child's aesthetic appreciation are found in its immediate surroundings, in the home, nursery school and school. The choice offered by the mass media plays a vital role. The state should require Swedish radio and TV companies to transmit pro- grammes at appropriate times suitable for children and which contribute to expanding their cultural experience and enjoyment

A significant part of the efforts being made within the cultural field con- cern children. The state, county councils and local authorities have a common responsibility for taking an overall view so that available resources are used in an efficient manner.

Nursery schools have the opportunity of encouraging children to involve themselves in cultural activity. The task of bringing out children's aesthetic talents and letting the child encounter and take part in various forms of artistic expression should be strengthened in nursery school work.

The knowledge and attitude of the staff is crucial. An assessment of nur- sery school teacher training should be undertaken with particular reference to the position of aestheu'c and practical subjects, and to the interplay between aesthetic activity and the child's development.

Knowledge about how children can benefit from cultural experiences and develop models and methods for making the encounter between art and the child meaningful, should be intensified and broadened by means of special efforts.

The aesthetic/practical subjects provide opportunities for personal creati- vity. Cultural activities should be integrated into other subjects and into acti- vities which concern the school as a whole. A national assessment which principally identifies these aspects should be undertaken by the National Agency for Education.

Teachers' involvement in cultural matters is crucial for all cultural work in schools. A special effort should be made in schools to strengthen the oppor- tunities for the young to express themselves.

Music schools play an important role in stimulating ari interest in music and providing opportunities for individual practice. The development of music schools to embrace activities in other artistic fields is also important. An increase in the number of cultural schools is positive.

10 The wishes and choices of the young

The starting point for cultural efforts directed to youth must originate in the conditions which apply to them today.

The attitude of youth to various forms of cultural expression is influenced from many quarters. Standards and values at home, what is considered cor— rect in society, what is acceptable in one's circle of friends, and messages emanating from the mass media will all impact on them. For many of the young, cultural life is an arena for their ambitions to establish independence in relation to society in general, as well as for finding their own identities and developing into independent individuals.

The most important cultural efforts for the young are made at local level. Flexible premises and efforts in support of youth who do not want to partici—

pate themselves in organised activities are vital. Culture in the form of aesthe- tic activities, knowledge of mass media and knowledge about historical conti- nuity and traditions should be communicated to every pupil and be included in all upper secondary school programmes. _

We see efforts to build up young people's own creativity as a cenual ele— ment in an integrated policy towards youth. Powerful efforts should be made with funds from the Swedish State Inheiitance Fund.

The creative attitudes of youth to the visual media must be recognised. Other mass media work also attracts the young. Extensive support for multi— media workshops should be introduced and allocated by the National Council for Cultural Affairs.

The role of culture in the activities of associations and societies should be strengthened.

There is an urgent need for cultural inStitutions when arranging their acti— vities to take as their starting point the world of the youth. The uneven in- terest in culture becomes apparent in the transition from the upper secondary school to further education or employment. The current student discount should be revamped into a general discount for youth. In the chapters on cul- tural spheres, there are a number of proposals which aim at greater mobility and dynamics within culnrral life and which should create better opportunities for activity directed towards youth. Cultural institutions should be given the task of preparing their annual reports and accounts to show what efforts the institutions have undertaken on behalf of children and young people, what re- sults have been achieved, and what conclusions have been drawn concerning activities in the future.

11 Ethnic and minority language groups

Immigration has exercised a strong influence on Swedish society. Artistic creativity expresses fundamental human needs. It can therefore contribute to the building of bridges between peoples of different nationalities and ethnic affiliation.

The starting point for support to professional creative activity must lie in the demand for quality. Artists with immigrant backgrounds must be sup- ported for the same reasons as apply to artists with Swedish backgrounds. Support to immigrant organisations should be increased.

Mastering the Swedish language is essential to progress, work in the community and participation in Swedish cultural life. Language and culture are inexuicably linked with each other and are the most important bearers of identity and culture. Education in a person”s own language is therefore sup- port for the preservation and expression of that person's cultural heritage.

Cultural institutions, and particularly museums, also have an important task in imparting knowledge and communicating the experience of history and cultural life in Sweden to imrnigrants.

New expressions are created from activities by artists of different ethnic origins. There are arguments for supporting the development of multi-cultural activities that transcend ethnic boundaries.

In their capacity as the original inhabitants of their own country, the Santi people are ascribed a special position compared to other language and ethnic minorities. Support for Sami culture and research should be reinforced. A Sami theatre should be established.

Efforts should also be made in the future to preserve the language and culture of Tornedalen.

12 Cultural opportunities for the disabled

Cultural policy aims to make culture available to everybody. Numerous im- provements have been made for the disabled but further efforts are needed. Physical access should be improved and shortcomings in the adaptability of cultural facilities should be remedied. Developing their own cultural expres- sion should be a matter for the handicap organisations themselves and for the educational associations they work with. The importance of a close dialogue between the disabled and cultural institutions needs to be stressed.

Companions and assistants to the disabled should receive education in the cultural field. Requirements for adapting to the needs of the disabled should be laid down for all terrestiial radio and TV channels. New technical solu- tions should be applied for converting text to computerised speech and to enable Swedish films to be viewed with subtitles even in conjunction with ci- nema screenings.

13 Culture in the everyday environment

Culture is a part of everyday life. At work, art can be a liberati'ng and inspi- ring force and can contribute to personnel and corporate development. Community spirit within the workplace can mean a lot for those who are disinclined to participate in cultural life. Places of work are also an important part of our common cultural heritage. It is important that the development of ' cultural life leads to greater participation, job and gender equality. Against that background, state support for culture at work is an important tool.

The area in which we live is also a place for shared social and cultural ac- tivity. The distinction between working hours and leisure time will probably

shift over time. The home environment can therefore become a vital starting point for extendin g people's participation in cultural life. A common approach should be developed for supporting cultural activity in people's different en- vironments.

We stress the importance of cultural work and cultural activities as ele- ments in the different public care sectors, for both those being cared for and the staff.

14 Sources of inspiration and organisations

Having people involved and a broadly based, lively club and association life are essential prerequisites for a flourishin g cultural life.

Organisational life in its broadest sense, concerns most Swedes. In gene- ral, all clubs and associations run some kind of activity which touches on the cultural area.

Adult educational associations play an important role through study circles and also as organisers of cultural programmes. Being open to the general public is one of their essential features. The role of cultural associations is similar to that of educational associations, but activities are directed towards certain forms of culture. The value of the activities of adult education associa- tions and other associations in our view lies in:

— breadth of creative activity, — multiplicity of cultural programmes and other cultural activity, — openness to people and values, -— their role as a force for democratic, social and cultural development in soci- ety.

The four roles of adult education associations and other associations in the cultural area are to provide scope for their activities, be responsible for orga- nising events, recruiting and attracting the public, and providing deeper knowledge and intluencin g decisions.

The argument for public support to adult education is partly its intrinsic value, and partly its function as an insu'ument of educational and cultural po- licy. This is also an argument in favour of maintaining the grant to adult education as a single appropriation. There is a pressing need for popular adult education to evaluate present working methods and test new ways of working so as to find more effective means of raising participation in cultural life. A close dialogue between the National Council for Cultural Affairs and organisations running adult education should be continued.

Cultural associations play a big role in the opportunities individuals have to meet like-minded people, to be actively involved themselves and to culti-

vate their own interests. State support to cultural associations ought to be ex- panded.

15 Artistic work — its forms and conditions

Art is based on the need people have to express themselves using different senses. One of the most important functions of art is its identifying nature. It also has an investigative and experimental relevance and as a result, a rene- wing and vitalising effect on society.

Conditions for artistic work have to be generous. The demand for quality has to be made clear. The cultural labour market is characterised by an excess of supply over demand. The increase in the number of artists in recent decades has been considerably more than the number of work opportunities. Many artists cannot support themselves through their artistic endeavours.

Increasingly work in the cultural labour market is commissioned which leads to an increase in self-employment and freelance activity. In the long- terrn it is in the private market that the key to more work and better income prospects lies. The interest of the labour market in expanding the private mar- ket coincides at an overall level with the aims of cultural policy of increasing participation and involvement in cultural life. The permanent imbalance affec- ting the cultural labour market, makes it easy to suggest that the inflow to ar- tistic occupations should be restricted. However, we refrain from recom- mending any restriction on educational opportunities, on the principle that pupils should have freedom of choice.

We propose that opportunities for further education and training for artistic occupations are extended at university colleges of art.

16 An integrated policy for artists

Among other things, cultural policy aims at creating the best possible condi— tions for working in the arts. The Copyright Act should be actively employed as an insu'ument within the cultural area.

The question of general support to artists is dealt with in detail. An analy- sis of proposals for a fund to cempensate for the payment of social fees indicates a number of disadvantages which lead to the conclusion that such a fund should not be established. An alternative proposal for general support in the form of an income benefit known as the "artists' supplement " has been examined. This proposal should not be adopted either. Against this background a strong financial improvement in the present selective artist support grant system is proposed by, inter alla, retaining income guarantees

on the present scale, by extending long-term scholarships by 150 units, and by increasing funds for start—up grants, project grants and working scholarships, international exchanges and general measures to promote the arts.

Some of the labour market funds which correspond to structural un- employment, should be transferred across to the cultural field. To an incre— asing extent, the measures of the National Labour Market Board should be adapted to the special conditions which prevail in the artistic area

17 Mass media opportunities

We regard the mass media as being covered by cultural policy. Freedom of speech and artistic freedom provide the justification for their role in cultural life and in the social debate. Mass media make it possible to disseminate cul- ture to the general public. New forms of expression are being developed and through simplified production technologies, the individual's opportunities for expression are thereby increased.

It is important to counter concentrations of power within the media world. It is essential to have su'ong public commitment to maintain and develop public-service activities supplying a varied, high quality choice with ample room for domestic expression. Those enterprises supported by TV licence fees should produce public service annual accounts.

The terms and conditions for TV and radio channels funded through ad- vertisin g should also include requirements of a cultural policy nature.

The number of TV u'ansmissions of music and theatrical performances should increase through wider co-operation with theatres and orchestras throughout the country. The Royal Dramatic Theatre and The Royal Opera in Stockholm should give higher priority to using radio and TV as a means of reaching the whole population.

The free exchange of ideas should be ensured through new networks and information systems. Efforts should be made to develop databases in the cultural field, making information available to the general public. A special cultural network "CultureNet Sweden” should be established to increase ac- cessibility to the knowledge and information in cultural institutions. The National Council for Cultural Affairs is being asked to take an initiative for a pilot project on information stations at libraries.

The development of high quality multi-media productions in the cultural field should be undertaken by inter alia investment in a creative centre.

The Arts Grants Committee will be given the task of supporting the devel— opment and renewal of artistic expression in the mass media and through the use of computer technology.

Responsibility for cultural follow-up and assessment of the mass media area should be allocated to one of the existing authorities in the field of culture and media.

18 Cultural heritage -— the ground on which we stand

The cultural heritage which shapes our surrounding world is the foundation on which we all stand and is the basic knowledge which affects us all. Knowledge about, and understanding of the society in which one lives and the historical events which shaped it, are conditions for being able to take an active part in the democratic process. We su'ess that an active attitude to cul- tural heritage has to characterise a humanistic society.

A wider view of cultural inheritance implies that it manifests itself in work throughout all sectors of society. Properly used, cultural heritage provides a basis for integration into a broad community. Incorrectly used, national sym- bols risk being taken over by groups intent on forming barriers against outsi- ders.

The cultural environment may be looked upon as a history book available to all, open to be read by each and everyone who is consciously searching for knowledge, as well as a vehicle for impressions at the unconscious level.

Artistic heritage finds its expression in the work of the cultural institutions and in ongoing artistic creativity.

Cultural heritage must be within the reach of everyone. This requires the cultural conservation bodies, archives and cultural institutions in different fi- elds of art, to record, preserve and make collections available to the public.

19 Preserving the cultural environment — a broad perspective

Changing indusuial structures, massive movements of population and higher immigration have led to the preservation of the cultural environment taking on a far more strategic role. The need to relate to history and take material and immaterial values as a starting point is growing. Greater importance is atta- ched to a varied and full environment which brings together historical roots with new-found acquisitions of high quality.

Cultural environment conservation must start from an overall view of man and his environment. It must therefore play an important role in other sectors of society.

The main weight of cultural environment conservation work is at local authority level. Many local authorities lack competence in these areas. The

role of county museums as regional resource cenu'es is important. Work to conserve and manage the cultural environment is a long—tenn responsibility. The relationship between employment efforts and support for conservation and maintenance of the cultural heritage should be overhauled. Terms and conditions for state conuibutions to regional museums should be specified so that a rational division of responsibilities and efficient co—operation in the field of cultural environment conservation can be brought about. The terms and conditions for state grants to county museums and the responsibilities and authority of the Central Board of National Antiquities in following up activi- ties should be clarified.

20 The need for variet , geographical balance and increased flexibility

Cultural policy must create conditions for activity in a number of different areas and in different art forms and genres. Activities must be made available to as many people as possible. They should be run all over the country and a reasonable balance should prevail between different parts of the country.

In order to increase the variety of art forms and types of activity, it is pro- posed that:

- the present large differences in state and other public support for activities, and art forms, inside and outside the institutions be reduced, — the balance between contributions made to cultural institutions and support to professional activity in other forms be changed, - state support to cultural institutions working at regional level should sup- port and encourage a more distinctive focus, — the present distribution of public sector support to producers, distributors, recipients and public organisations be reassessed.

The main responsibility for implementing the idea of culture throughout the counu'y lies at the local level. Efforts at regional level should be designed so that they benefit the whole county. Distribution of state support to regional institutions should take greater account of the requirement of artistic quality and conditions for artistic and cultural development.

A certain redirection of production from the National Touring Theatre, National Concerts and National Exhibitions to regional level is proposed.

We propose that the highly state-subsidised culture in Stockholm be jointly financed together with the Stockholm region.

In order to promote artistic development and renewal within a style of art, or form of activity, it is proposed that national assignments could be awarded to certain institutions or activities in different parts of the country.

Assignments to cultural institutions should be drawn up with regard to the balance between public service and artistic freedom, renewal and continuity,

and a productive and wider method of working. Managements will have responsibility for ensuring institutions increase their efforts to encourage a larger and broader public.

People's interest and involvement in culture provide the foundation for fi- nancing cultural life.

State support to cultural institutions active at the regional level is being re- forrned and a system of basic regional grants introduced. The share of "rotating" basic grants should be large. It is proposed that a collective state contribution to regional cultural institutions be inu'oduced.

21 Theatre

The theatre with its combination of speech, spectacle, movement, sound and music, offers the all-round experience and fascination of a work of art. Contact between the stage and the audience is an important dimension for the actors and for the public's enjoyment. We are proposing sector aims for the theatre.

The county councils, local authorities and other interested parties should draw up a policy program for the theatres in the counties as a basis for de- terrnining up future measures.

Furthermore within the framework of the state grant for regional theatres, we propose a reallocation of funds to regional performing theatres which take considerable regional responsibility as well as responsibility for musical productions and dance. There should be a certain reduction in the National Touring Theau'e's production of drama by cutting down performances in the three major population areas. As permanent music theatres take on a regional touring responsibility, the National Touring Theatre's musical productions can decrease. In the future the National Touring Theatre should be given assignments relating to dance, children's and youth theau'e, Finnish theatre, mime theatre and a multi-culttu'al ensemble.

Touring responsibilities of the Royal Opera and the Royal Dramatic Theatre should increase, support to independent theau'e groups will be stren- gthened, and a Sami theatre established.

All support to the amateur theatre should go directly to amateur theatre or- ganisations.

22 Dance

Dance is one of the oldest forms of communication between people. Dancing is well recognised as a social function. As an artistic experience, dance has had limited opportunities to develop and has not been available to a broad public in the same way as music and theatre.

We are proposing sector aims for the area of dance. Various efforts to promote an interest in dance should be made inter alia at school and to improve the situation for organisers.

Furthermore, we propose increased overall support for dance. Among ot- her things, it should result in regional institutions with dance ensembles being given better opportunities so that high quality dance activities can be continu- ously ensured throughout the regions. The expanded duties of the National Touring Theatre in this area should lead to a better distribution of the art of dance in the country. The number of county dance advisers should increase. Support to the independent dance groups will expand while becoming more concentrated.

Support for the documentation of dance should also increase.

23 Music

Music is the most far-reaching and all-embracing field of art. To a greater ex- tent than other art forms, music brings traditions to life in an exciting and captivating way. For many people, particularly the young, music is a way of expressing their identities.

We are proposing sector aims for the music field. Furthermore, we propose that the county councils and local authorities jointly and together with others work out regional music policies as the basis for local, county and national efforts in the counties and also co-operation between the counties.

The state financed regional music bodies should be developed into a co- ordinated and supportive regional music body empowered to take initiatives. General support will be cut by half and an important part of the resources re- leased in the state budget should be used for providing selective support to county music, and to promoting centres for jazz, folk, choral and chamber music.

There should be a certain reduction in funds allocated to the National Concert for development work and concert production and this should be transforrned into a single amount which will be distributed by a special working group on application from county music and other organisers.

Continued support for Stockholm's Wind Symphony Orchestra assumes that the county council in Stockholm will take responsibility for the orchestra.

Various forms of state support to record production will be combined into an appropriation which will be allocated by the National Council for Cultural Affairs.

24 Visual arts and design

Visual arts as a form of communication and a means of expression are beco- ming far more significant. We are constantly exposed to images of a highly variable quality. Pictorial arts inform, express and communicate emotions. 'Ihey face powerful competition from a broad spectrum of different types of pictures.

Visual arts and design can no longer be defined as sculpture, painting, drawing, graphics, photography etc. but also cover installations, perfor- mance, video and multi-media

We are proposing sector aims for the field of visual arts and design. Support for educative work in the visual arts should be strengthened. The Swedish Art Club Association and Popular Movement for the Promotion of Art will be given more funds to enable compensation to be paid to artists participating in exhibitions.

The Arts Grants Committee will be allocated increased resources for inter- national artist and exhibition exchanges. A proposal will be submitted for the establishment of a design council.

Regional planning for the visual arts and design covering the whole re- gional art scene should be undertaken by county councils and local authorities jointly with others. Parts of the state support to regional museums will be tied to efforts supporting the field of visual arts and design.

25 Architecture

Throughout time, the desire of a society to express and manifest itself has been closely tied up with its buildings. Architecture is an art form which everybody obviously lives in. It affects us consciously and unconsciously. Architecture is applied art with strong ties to functional and technical require- ments as well as to given economic and political conditions.

We propose that the government give the National Board of Housing . Building and Planning (Boverket) together with other parties concerned, the task of drawing up the foundation for an action programme for architectural policy. Among other things, this should deal with the concept of quality as well as educational matters and the focus for the activities of the Museum of Architecture.

26 Film

Film is a young art form. It brings together, enhances and multiplies qualities from other fields of art. Film is an effective medium for the mass dissemina- tion of moving pictures. Among the young, interest in film is exu'emely high.

Increased efforts should be made for the preservation of films in archives. Support for film production should make it possible to allocate larger amounts than the present arrangements allow, to productions which are artis- tically important. Measures should be taken in order to ensure that the under- lying intentions of the film agreement as far as the allocation of production support between pre and post support is concerned, are fulfilled.

We propose support to regional film production funds in addition to regio- nal film and media cenues.

27 Literature and libraries

Language is exceptionally important as a bearer of identity and culture. It is crucial for the individual's understanding of what is happening, and for ex- changing thoughts and ideas. A rich and living language presupposes deep roots in our linguistic heritage and in a state of constant and careful renewal.

We propose that the National Council for Cultural Affairs be given the task of paying particular attention to the need for translations of literature from language areas and cultures unfamiliar to the Swedish public, and in co- operation with the book trade, the task of presenting proposals for measures to increase the opportunities to purchase older literature and classics in book stores. In the event that the breadth of publications declines and/or the book trade faces increasing economic difficulties measures should be considered.

We propose that a library act be introduced. The activities of the county libraries should become more flexible as far as the direction of consultancy services is concerned. Funds should be redistri- buted from the county libraries to lending centres. In consultation with the Royal Library and others concerned, the National Council for Cultural Affairs will be given the task of developing a computerised catalogue system cove- ring all publications of general literature which can be made available to the public through public libraries.

28 Museums, exhibitions

From their objects, pictures and other data, museums reflect the changes in nature and in people's lives and activities over thousands of years. Activities range over a broad field and cover, in addition to their public part, collecting, conservation and documentation work.

We are proposing sector aims for the museum field The balance between the roles of collecting, conserving, displaying and carrying out research, as well as allocating the right support priorities to natu- ral sciences, technology, art and cultural history, is of considerable impor— tance to the museum system and its facilities in a rapidly changing society.

National Exhibition funds for central production will be decreased and the distribution of funds should be allocated by a group specially appointed for the purpose.

We propose in addition, two national assignments for the museums: do- cumenting and recording our own period and developing the museum as a pedagogical teaching resource.

Museum research must be financed by external funds and the museums must be given the opportunity to be represented on the research councils for the humanities.

The county councils and local authorities should together and in conjunc- tion with other parties involved draw up a policy for museums in their re- spective counties through a regional museum programme.

The National Council for Cultural Affairs will be the sector authority for the museum field. A museum's council will be introduced and tied in to the National Council for Cultural Affairs. The Central Board of National Antiquities will be separated organisationally from the history museums.

29 Culture and tourism

Culture and tourism have many points of common interest. As tourists, many come into contact with cultural manifestations which one would otherwise seldom encounter. In certain regions, efforts in support of culture and tourism cross—fertilise with one another. Co-operation between responsible bodies needs to be strengthened and culnrre should receive a more prominent position in local and regional tourism promotion.

30 Premises for culture

Good premises are a prerequisite for a large variety of cultural activity to re- ach people. On the whole, cultural activity is run from good, well-appointed premises. Public sector support to cultural premises is important. We propose that cultural policy assessments be a critical point when awarding grants to non state-owned cultural premises.

Support to non state-owned cultural premises must also be payable to ci- nemas.

31 Certain matters concerning culture, higher education and research

Higher education and research play major roles in all sectors of society, but the relationship with the cultural field is greater and more deep—rooted than with many other fields.

Both culture and research are concerned with the freedom of thought, the quest for new knowledge and deeper insights, in addition to creativity and communication.

There is a considerable need for further education and training within the cultural sector. A one year's supplementary course in museum work should be introduced.

Basic training in cultural science needs to be improved and given a rese- arch link-up. In time, cultural science should be established as a separate dis- cipline with its own research resources.

To be able to run an effective cultural policy better knowledge of its dri- ving forces and effects is required. The question of establishing a centre for research into the cultural sciences should be studied ftnther.

Co-operation between the research community and the cultural area on matters of research information to the public should be expanded.

32 State Steering

The foundations of the national culture policy are forrnulated as norms ex- pressed in terms of aims and rules. Explicitly defined division of responsibi- lity clarifies roles and expectations. Within this framework, finance is the principal Steering instrument.

The culture budget needs to be reforrned and the number of appropriations should be greatly reduced.

We propose a number of minor changes in the state authority structure. Sector responsibility needs to be made clearer. Different methods for the co- operation of the Culture Council with other bodies need to be developed. The Council should be given assignments within the area of the mass media.

Follow-up and evaluation should receive increased funds. There is a great need for reliable and continuous figures in the culture area.

33 Costs and financing

We propose an increase in state resources within a number of areas in addi- tion to making proposals on financing. This means that reforrns do not lead to reductions in the budget. Since our task has been of an overall nature, we have not specified either the size of the conuibutions nor the sources of fi- nance.

In our proposals the emphasis for increased contributions is on:

— children and youth — activities over the whole county — artistic activities. If a VAT tax is inu'oduced in the culture area, then it should be at a lower

rate. The consequences of a possible introduction should be carefully analy— sed before any decision is made.

..Ilrdlttltlvlitl'nl. .

Bilagor

Kommittédirektiv &

Kulturpolitikens inriktning

Dir. l993z24 Beslut vid regeringssammanlräde l993-02-25

Chefen för Kulturdepartementet. statsrådet Friggebo. anför.

] Mitt förslag

Jag föreslår att en utredning med parlamentarisk sammansättning tillsätts med uppgift att

— göra en utvärdering av kulturpolitikens hittillsvarande inriktning med utgångspunkt i 1974 års kulturpolitiska mål,

— värdera kulturpolitiken med hänsyn till effekterna av de resurser som har satsats.

— göra en samlad bedömning av vilka krav och utmaningar som kulturpolitiken har att möta under 1990-talet och på längre sikt,

— göra en analys av kulturverksamhetemas och kulturinstitutioner- nas utvecklingsmöjligheter,

— lämna förslag om eventuellt förändrade mål för kulturpolitiken, — precisera statens ansvar för kulturpolitiken, — lämna förslag till åtgärder för att främja kulturlivet och en posi- tiv utveckling av kulturen.

Särskild uppmärksamhet bör ägnas decentraliseringsmålet och hur tillkomsten av kulturella centrum i landet kan främjas. Utredningen bör noga beakta sambandet mellan de kulturpolitiska ställningstagan— den som görs av staten resp. kommunema och landstingen. Utred-

ningens överväganden bör göras utifrån förutsättningen att de offent— liga utgiftema inte kan ökas.

2 Bakgrund

Riksdagen fastställde år 1974 åtta mål för den slutliga kultur- politiken (prop. l974z28, bet. l974zKrUl5 s. 3 och 19-20, rskr. l974z248). Enligt målen skall kulturpolitiken

— medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förut- sättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas,

—' ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet och främja kontakt mellan människor,

— motverka kornmersialismens negativa verkningar inom kultur— området.

— främja en decentralisering av verksamhet och beslutsfunktioner inom kulturområdet,

— utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov,

— möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse, — garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levandegörs. — främja ett utbyte av erfarenheter och idéer inom kulturområdet över språk- och nutionsgränsema.

Målen är allmänt hållna och övergripande till sin karaktär. avsedda att fungera vägledande och pådrivande för politikens inriktning på alla nivåer. Sedan de fastställdes har nära 20 års politiskt besluts- fattande Iett fram till utformningen av dagens kulturpolitik.

Bland annat med anledning av motioner väckta under den allmänna motionstiden under våren 1992, men också mot bakgrund av uttalan- den som kulturutskottet gjorde under våren 1989 (l988/891KrUl5 s. 10), har riksdagen uttalat (l99l/92zKrUl8, rskr. 1991/92:204) att en kulturpolitisk utredning med parlamentarisk sammansättning bör till— sättas med huvuduppgift att utvärdera i vad mån 1974 års kulturpoli— tiska mål har uppfyllts. ! kulturutskottets betänkande l99l/92118 (s. 6-l l) ges en fyllig beskrivning av hur utskottet bedömt behovet av en utvärdering.

] 1993 års budgetproposition (prop. l992/93zl00 bil. l2) har jag redovisat mina ställningstaganden till kulturniyndighetemas fördjupa— de anslägsframställningar. Den utredning som riksdagen begärt bör

nu komma till stånd. Den beredningsproeess som inleds med beslut om föreliggande direktiv bör uppfattas såsom inriktad på kulturpoli- tikens utfomining i ett längre tidsperspektiv.

3 Uppdraget 3.1 Kulturpolitikens huvuduppgifter

Ett av kulturområdets främsta kännetecken är dess mångfald av verksamheter och institutioner med sinsemellan olikartad inriktning och omfattning. Kulturpolitiken utgörs därför av en stor mängd beslut och avgöranden i olika frågor. Mängden av uppgifter och sakområdets bredd medför en naturlig risk för att kulturpolitiken kan bli splittrad på enskildheter på ett sätt som går ut över dess långsik- tighet och målmedvetenhet. Därför är det väsentligt att söka lyfta fram och fokusera de viktigaste kulturpolitiska uppgiftema.

Riksdagen har betonat den betydelse som det kulturpolitiska målet att skapa en decentraliserad kulturverksamhet har haft för den politik som förts sedan 1970-talet. Kulturpolitiken har sålunda under denna tid i hög grad varit inriktad på att främja uppbyggnaden av regionala kulturinstitutioner. Det har resulterat i att det nu på länsnivå finns en struktur etablerad av i första hand teatrar, museer. bibliotek och orkestrar.

Nätet av regionala institutioner kan emellertid inte sägas vara till alla delar fullt eller slutligt utbyggt. Men uppbyggnadsskedet övergår nu i en fas som i högre grad kännetecknas av konsolidering.

Därvid blir det angeläget att återigen identifiera och diskutera de överordnade kulturpolitiska uppdragen under 1990-talet och fram- över.

Utredningen bör därför beskriva kulturpolitikens huvuduppgifter. Beskrivningen bör grundas på bedömningar av vår tids samhällsför- ändringar och vilka krav som följer av dessa. Statens ansvar bör ana- lyseras.

Utredningen bör ha frihet att själv välja vilka aspekter på kultur- politiken som den önskar lyfta fram i sammanhanget. För egen del vill jag dock peka på ett antal viktiga ämnen som jag anser det vara angeläget att utredningen uppmärksammar. Dessa kan anges under följande rubriker.

3.1.1 Kulturella centrum

Kulturutskottet har pekat på behovet av fortsatta överväganden om hur strukturen av kulturinstitutioner kan byggas vidare i geografiskt hänseende. Därvid har aktualiserats önskvärdheten av att bygga upp kulturella centrum även utanför Stockholm. på platser som har förut- sättningar att erbjuda kulturverksamheter och konstnärligt skapande av internationell standard.

Kulturutskottet har i det sammanhanget anknutit till den nu pågåen— de parlamentariska beredningen (C 1992:06) om den offentliga verk- samhetens uppbyggnad och indelning på regional nivå. Dessa övervä- ganden kan sålunda ge utgångspunkter också för hur kulturens insti- tutionsstruktur skall byggas i vårt land. Som en annan utgångspunkt för behovet av flera kulturcentrum har riksdagen arrknutit till frågan om kulturens betydelse för Växtkraft och dynamik nationellt och regionalt.

I enlighet med vad riksdagen anfört anser jag att överväganden med dessa utgångspunkter bör vara ett grtrndläggande rtrornent i utredningens arbete.

3.1.2 Krrlturen i det mångkulturella Sverige

Efterkrigstidens invandring har inneburit att Sverige på ett helt annat sätt än tidigare blivit ett mångkulturellt samhälle. Detta har enligt min mening stor betydelse och bör beaktas i kulturpolitiken. Den etniska mångfalden innebär nya förutsättningar, behov och krav som bör uppmärksammas i kulturpolitiken. Utredningen bör ta ställ- ning till de behov och önskemål som olika etniska minoriteter och invandrargrupper har för utvecklande av sitt kulturella arv. Den bör också värdera hur kulturpolitiken kan medverka till att erfarenheter och idéer som människor med annan kulturbakgrurrd hur skall kunna berika det svenska kulturlivet.

Det mångkulturella samhällets möjligheter och problem är ett huvudtema för de svenska insatsenra för FN:s kultur-årtionde och en omfattande verksamhet bedrivs under ledning av en särskild samord— ningskommitté. Utredaren bör tillgodogöra sig erfarenhetema från denna verksamhet.

Regeringen har nyligen tillkallat en parlamentarisk kommitté (dir. l993:1) med uppgift att göra en översyn av invandrarpolitiken samt invandrings— och flyktingpolitiken. Villkoren för invandrares och flyktingars integration i det svenska samhället är en huvuduppgift för denna kommitté. Den kulturutredning som jag nu föreslår tillkallad bör samråda med kommittén i fråga om de kulturpolitiska aspekterna på integrationen.

3.1.3 Den intemationaliserade kulturen

Förändringar i vår omvärld som t.ex. demokratins framväxt i Central- och Östeuropa, liksom den politiska integrationen av Europas stater påverkar oss. Kulturen kommer på ett naturligt sätt i fokus när det finns ett uttalat behov av att knyta kontakter över nationsgränserna. Den kan därvid ofta spela en viktig roll i den inter— nationella kontaktverksamheten. Störst betydelse har den dock säker- ligen långsiktigt som bärare av ett gemensamt arv.

Förstärkning av Europaperspektivet — men också den parallella process som leder till en ökad nordisk samverkan — innebär inget principiellt nytt för kulturområdet. Dess olika verksamheter har alltid behövt hålla de internationella kanalerna öppna för att få nya impul- ser och för att kunna utvecklas. Särskilt medieutvecklingen har inne- burit att allt fler kulturskapare har kommit att också verka i en inter- nationell miljö.

Ändå talar mycket för att det internationella perspektivet på kulturområdet suc'cessivt ytterligare kommer att förstärkas. Svenska kulturskapare och kulturverksamheter kommer att i ökad utsträckning finnas på en intemationell marknad, antingen de väljer att verka inom Sverige eller utomlands.

Därför är det angeläget att utredningen analyserar vilka nya krav som internationaliseringen kan komma att ställa på kulturpolitiken. ] detta sammanhang bör särskilt beaktas de förutsättningar som följer av att Sverige är ett litet språkområde med ett geografiskt randläge i Europa.

3.1.4 Medieutvecklingen och kulturpolitiken

Utvecklingen inom medieområdet ger med självklarhet viktiga förutsättningar för kulturområdets intemationalisering. Till detta bidrar såväl teknik- som marknadsutvecklingen. Massmediema gör det möjligt att sprida kunskap om konstnärligt skapande och om kulturella förhållanden i andra länder.

Men utvecklingen inom medieområdet — särskilt för de elektroniska mediema — ger därutöver nya förutsättningar för kulturpolitiken i många andra hänseenden. Det gäller bl.a. medieutvecklingens bety- delse för tillgängligheten till ett kulturutbud samt förutsättningama för spridning och mångfaldigande av bilder, musik och texter. Det gäller också teknikens betydelse för utveckling av nya konstarter och konstnärliga uttryckssätt.

Utredningen bör därför analysera förhållandet mellan kulturpoliti— ken och utvecklingen inom massmedierna. Den bör redovisa bedöm- ningar om i vilka avseenden kulturpolitiken påverkas av och kan dra nytta av medieutvecklingerr.

3.1.5 Värnet av kulturarvet

1 den utformning som kulturpolitiken gavs under 1970-talet kom begreppet kulturarv att uppfattas på ett relativt smalt sätt. En nära identifikation med t.ex. arkiv. museer och kulturminnesvård kan iakttas.

Det sättet att uppfatta kulturarvet är enligt mitt mening knappast giltigt i dag. Numera finns en betydligt bredare syn på kulturarvets betydelse. bl.a. som en grund för kulturskapaude och som resurs för samhällsutvecklingen i övrigt. [ regeringsförkIaringen betonas att kulturarvet skall värnas. Svensk kultur skall kunna föras ut i det övriga Europa och vår egen kulturella identitet måste kunna utveck- las. Uppmärksamhet bör fästas på det faktum att vi är delaktiga i ett gemensamt europeiskt kulturarv.

Enligt min mening finns det skäl att utredningen gör en närmare bedömning hur kulturarvet bäst kan tas till vara och stärkas i kultur- politiken.

3.1.6 Insatser för barn och ungdom

Behovet av insatser inom kulturpolitikens ram som riktar sig mot barn och ungdom har ofta uppmärksammats under senare år av både regering och riksdag. Ändå finns det starka skäl som talar för att denna aspekt på kulturpolitiken i än högre grad behöver sättas i för- grunden framöver. Utredningen bör redovisa förslag om lämpliga vägar för att stärka kulturens ställning bland barn och ungdom. Den bör därvid utgå från förhållandet att barnens kulturintresse grund- läggs i hemmet och i skolan. Skolan är vår kanske viktigaste kultur- institution.

3.1.7 Folkbildningen

I Sverige finns ett finmaskigt nät av organisationer och föreningar som täcker stora delar av landet genom sina medlemmar och lokalav- delningar. lnom kulturområdet spelar bl.a. folkbildningsorganisatio- nema en viktig roll för att föra ut kultur till olika miljöer.

Den statliga kulturpolitiken bör framför allt innebära en satsning på kvalitet och professionalism. En sådan inriktning står inte i motsats till folkbildningen. Tvärtom, folkbildningen lever i växelspel med den professionella kulturen. Det breda skapandet stimuleras av de yrkes— verksamma kulturutövarna. Utredningen bör beakta denna aspekt i sitt arbete.

Det finns också skäl att uppmärksamma den betydelse som ideella organisationer såsom kyrkor och samfund har för kulturen.

3.1.8 Kulturens finansiering

Efterkrigstidens samhällsekonomi har varit präglad av bl.a. den offentliga utgiftsexpansionen. [ dag, och under stora delar av 1990- talet. är det nödvändigt att genomföra omfattande besparingar inom den offentliga sektorn.

Även kulturpolitiken måste anpassas efter de grundläggande sam- hällsekonomiska förutsättningama. Utredningen bör därför inte lägga fram några förslag som innebär budgetförsvagningar. Det är angelä- get att de resurser som ställs till förfogande används effektivt så att kulturen också i framtiden kan ges goda ekonomiska villkor.

Huvuddelen av kulturutgiftema i samhället finansieras genom privat konsumtion. Insatser på frivillighetens grund och bidrag från näringsliv och organisationer utgör andra viktiga finansieringskällor vid sidan av de offentliga utgifterna. Andra tillskott kan ske genom sponsring. Många skäl talar för att kulturen är en sektor vars sam- hällsekonorniska betydelse successivt kommer att öka. En sådan ut- veckling kommer med säkerhet att medföra nya former för kulturens finansiering. Det är viktigt att kulturen har många och olika finansie- ringskällor. då detta vidgar de ekonomiska ramama och ökar kultu- rens oberoende.

Det är av vikt att många tar ett direkt och personligt ansvar för kulturen i samhället. Kulturens betydelse för sysselsättning och näringsliv bör beaktas i utredningsarbetet.

Utredningen bör redovisa sina bedömningar av kulturens betydelse för växtkraften i hela vårt samhälle. Den bör redovisa överväganden om hur en mångsidig finansiering av kulturen kan främjas. Den bör också bedöma om det inom nuvarande resursramar finns behov av förändringar i den statliga kulturbudgeten mot bakgrund av utred— ningens överväganden om statens ansvar och önskemålet att främja en långsiktig och stabil finansiering av prioriterade kulturverksamheter.

3 .2 K ulturpulitikens gmumrslugsqufi

[ enlighet med vad jag nu har angivit bör det vara en huvuduppgift för utredningen att analysera vilka nya utmaningar som kulturpoliti- ken har att möta på medellång och längre sikt. De behov av omorien- tering och ornprioriteringar som kan komma att iakttas bör dock inte skymma det förhållandet att grundläggande värderingar om t.ex. kulturutbudets tillgänglighet och kvalitet i väsentliga delar kommer att ha oförändrad aktualitet. På samma sätt kommer de offentliga kulturpolitiska instrumenten samt förutsättningama för styrning. bl.a. genom resurser. väsentligen att vara desamma som i dag.

Kulturpolitikens genomslag kommer i hög grad att vara beroende av hur resurserna och instrumenten används.

Regeringen har nyligen — i proposition 1992/93:170 om forskning för kunskap och framsteg — betonat den betydelse som universitet och högskolor har för kunskap om kultur. Ett utvecklat samspel mellan kulturinstitutioner och universitet och högskolor är därför av stor betydelse.

En del av utredningens uppdrag bör därför vara att söka identifiera de hinder som kan finnas för kulturverksamhetemas och institutio— nernas positiva utveckling. 1 en sådan analys är det angeläget att ut- redningen utnyttjar det fylliga och kvalificerade underlag som finns tillgängligt i form av tidigare kulturpolitiska utredningar, särskilda utvärderingar och andra studier.

I detta sammanhang vill jag särskilt erinra om den svenska rappor- ten till Europarådet (Statlig kulturpolitik i Sverige; Kulturpolitik i Europa 2:1) och den följande rapporten från en europeisk expert- grupp (Statlig kulturpolitik i Sverige; Kulturpolitik i Europa 22).

l rapporterna analyseras och utvärderas utförligt den kulturpoli- tiska ambitionen att decentralisera kulturverksamheten, att nå nya grupper och att skapa goda förutsättningar för kulturskapama.

Viktigt underlagsmaterial för analyser har vidare på regeringens uppdrag tagits fram av Statens kulturråd. dels i redovisningar av er- farenheter som vunnits i arbetet för att aktivera nya grupper i kultur- verksamheten, dels när det gäller kulturinstitutionemas insatser för bam och ungdom. Uppdragen har redovisats till Kulturdepartementet den 24 mars 1992.

Bedömningarna av kulturpolitikens genomslagskraft bör bl.a. utgå från ambitionen att

— kvalitet, professionalism och mångfald bör främjas, — kulturpolitiskt stöd bör ge iakttagbara effekter samt främja för- nyelse och utveckling,

— en ändamålsenlig och tydlig roll- och ansvarsfördelning mellan olika beslutsnivåer i kulturpolitiken är eftersträvansvärd.

— kulturskapare skall ha goda villkor för sitt arbete. Vid dessa bedömningar bör utredningen sträva efter att tydliggöra relationerna mellan det offentliga och samhället i övrigt. Det offent- liga stödet till kulturen bör inte syfta till att ersätta insatser som kan göras av andra. Det politiska ansvaret är främst att komplettera och vidga det kulturella utbudet genom att understödja mångfald och sär— skilt viktig verksamhet som annars inte skulle kunna genomföras. Kulturpolitiken syftar till att öka mångfald och valfrihet, inte till att styra.

Utredningen bör pröva om det finns skäl att föreslå förändringar inom kulturområdets myndighetsstruktur. ansvars— och anslagsför- deinrngeu mellan myndighetema saint ktrlttrrbutlgetens anslagsstruktu-

rer. Utredningen bör granska om den nuvarande formen för statsbi- drag till regionala kulturinstitutioner är ändamålsenligt utformad.

Det kan finnas skäl att utredningen sammanfattar resultatet av sina övervägande kring dessa frågor med avseende på kulturområdets olika delsektorer. inom två områden har jag bedömt att det finns sär- skilda skäl att pröva behovet av mer omfattande förändringar av insti- tutionsstruktur och ansvarsförhållanden. Särskilda utredare kommer därför att tillkallas med uppgift att göra översyner av mål- och strukturfrågor inom det statliga och statsunderstödda museiväsendet resp. av Riksteaterns betydelse för teaterlivet och ansvarsfördelningen mellan Riksteatern och länsteatrama. Den utredning som jag nu före- slår tillkallad bör samråda med dessa utredare. bl.a. i frågor som gäller statsbidraget till de regionala kulturinstitutionema.

3.2.1 Konsekvenser av 1974 års kulturpolitik

Kulturutskottet har i sitt betänkande uttalat sig för en utvärdering av har 1974 års kulturpolitiska mål har uppfyllts. Såsom utredningens uppdrag nu fomiuleras innehåller det tydliga moment av en sådan ut- värdering. Jag vill dock till uppdraget foga örrskvärdheten att utred- ningen överväger orn den förda politiken har haft negativa effekter på kulturverksamhetemas och institutionernas utveckling.

Det kan t.ex. vara fråga om formema för anslagsgivning, stöd och bidrag låst fast existerande strukturer. varit kostnadsdrivande eller konserverat verksamhetsformer.

Utredningen bör också göra en bedömning av om politiken har skapat eller befäst administrativa. organisatoriska och kompetensmäs- siga gränser inom kulturområdet som kan verka hindrande för kulturverksamheternas utveckling. Den bör uppmärksamma om det förekommer att olika roller och ansvar på ett olämpligt sätt blandas samman i beslutsfattandet.

Utredningen bör i enlighet med vad som ovalt anförts om kulturens finansiering göra en värdering av om statens stöd till olika delar av kulturlivet varit rimligt avvägt och om stödet förändrats på ett sätt som motsvarar förändringar i kulturverksarnheternas villkor och behov.

4 Sammanfattning av uppdraget m.m. 4.1 Behov av nya eller ändrade kulturpolitiska mål

Utredningen bör mot bakgrund av sina överväganden om de kulturpolitiska behoven framöver samt om vikten av koncentration på angelägna uppgifter, överväga behovet av nya. jämkade eller ändrade kulturpolitiska mål.

Överväganden bör göras med utgångspunkt från att nya offentliga åtaganden inom kulturpolitiken inte får leda till någon budgetför- svagning.

4.2 Åtgärder för att undanröja kulturpolitiska utvecklirrgshinder

Utredningen bör mot bakgrund av sin genomgång av hinder för kulturverksamheternas och institutionernas utveckling lämna förslag om åtgärder för att undanröja eller mildra effekterna av sådana hinder.

Utredningen bör beakta vad som anförs i regeringens direktiv (dir. 198415) till kommittéer och särskilda utredare angående utrednings— förslagens inriktning. om beaktande av [EG—aspekter (dir. 1988z43) samt om att redovisa verksamhetens regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992150).

Statens kulturråd samt i erforderlig utsträckning Riksarkivet, Riks— antikvarieämbetet och övriga myndigheter bör i den omfattning ut- redningen begär det tillhandahålla det expertstöd som utredningen be- höver för att ktrrma fullgöra sitt uppdrag.

Under arbetets gång bör utredningen i behövlig omfattning inhämta synpunkter från företrädare för kultrrrlivet och organisationer inom kulturområdet.

Utredningen bör vid arbetets påbörjande och vidare under arbetets gång informera berörda fackliga huvudorganisationer och i före— kommande fall andra berörda centrala arbetstagarorganisationer, med vilka staten har eller brukar ha avtal om löner och andra anställ- ningsvillkor. och bereda dem tillfälle att framföra synpunkter.

Kommittén bör överväga lämpligheten att redovisa uppdraget vad avser utvärderingen av kulturpolitikens hittillsvarande resultat i ett delbetänkande.

Utredningsuppdraget bör slutligt redovisas senast i december 1994.

5 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att rege- ringen bemyndigar mig

att tillkalla en kommitté omfattad av kommittéförordningen (19762119) med högst elva ledamöter med uppdrag att utreda kultur- politikens inriktning,

att besluta om sakkunniga, experter. sekreterare och annat biträde åt kommittén.

Vidare hemställerjag

att regeringen beslutar att kostnaderna skall belasta elfte huvudti- telns anslag Utredningar m.m.

6 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hennes hemställan.

(Kulturdepartementet)

REGERINGSKANSLIETS OFFSETCENTRAL Stockholm 1993

Kommittédirektiv

Tilläggsdirektiv till Kommittén om kulturpolitikens inriktning (Ku 1993:03)

Beslut vid regeringssammanträde den 15 december 1994

Sammanfattning av uppdraget

Dir. 1994: 146

Kommittén om kulturpolitikens inriktning (Ku 1993203) skall i sitt fortsatta arbete lägga särskild vikt vid

—— jämlikhet och delaktighet i kulturlivet, — folkbildningens och folkrörelsernas kulturspridande roll, — barnens och ungdomens delaktighet i kulturen, — förbättring av konstnärernas villkor, — massmediernas inverkan på den kulturella utvecklingen, — kulturarvets och det svenska språkets betydelse, — den fysiska miljöns utformning.

Kommittén skall lämna förslag till en bibliotekslag. Vidare skall kommittén behandla bl.a. frågor om det totala statliga ansvarstagandet för kulturverksamhet samt om förhållandet mellan statliga insatser på central, regional och lokal nivå.

Kommittén skall lämna förslag till beslut med anledning av en framställning av Nobelstiftelsen om förvärv av Sjöhistoriska museets byggnad för inrättande av ett Nobelmuseum. ] samband därmed skall utredningen överväga lokaliseringen av Sjöhistoriska museets samlingar. Förslag i denna del skall redovisas före utgången av mars 1995.

Utredningsarbetet skall i sin helhet vara avslutat senast den 31 maj 1995.

Uppdraget

Med anledning av en begäran från riksdagen våren 1992 (bet. 1991/92zKrU18, rskr. 1991/921204) utfärdade den föregående rege- ringen den 25 februari 1993 direktiv för en parlamentariskt samman- satt utredning med uppgift att göra överväganden om kulturpoli- tikens inriktning (dir. 1993z24). Kommittén arbetar under namnet Kommittén om kulturpolitikens inriktning (Kul993:03). Kommitténs direktiv skall i allt väsentligt stå fast. Med anledning av bl.a. de ut- talanden om kulturpolitiken som har gjorts i regeringsförklaringen skall kommittén i sitt fortsatta arbete dock lägga särskild vikt vid följande.

Jämlikhet och delaktighet [ kit/turlivet

De förslag som kommittén lägger fram skall syfta till att bredda och fördjupa kulturintresset, få nya grupper att delta i kulturlivet samt göra kulturen lättare åtkomlig i alla delar av landet. En viktig del av kommitténs arbete är vidare att belysa kvinnors och mäns kultur- vanor samt överväga hur den kulturella jämställdheten kan ökas. Kommittén skall också pröva hur kulturverksamhet i arbetslivet kan bidra till att uppnå ökad kulturell jämlikhet.

Folkbildningen och organisationslivet

Det fria och frivilliga folkbildningsarbetet och det mångskiftande organisationslivet spelar en viktig roll för möjligheterna att få fler människor att delta i kulturlivet och att främja deras egen skapande verksamhet.

Kommittén skall belysa folkbildningens och organisationslivets betydelse för den kulturella amatörverksamheten samt pröva hur samarbetet mellan kulturinstitutioner och organiserad amatörverk— samhet kan ökas.

Kommittén skall också se om det finns anledning att föreslå nya former av stöd till folkbildningen och organisationslivet för att sti- mulera dem att ytterligare utveckla ett levande kulturliv.

Barns och ungdomars kulturella delaktighet När kommittén överväger vilka förslag den skall lägga fram i syfte att främja kulturell jämlikhet och jämställdhet samt vidgat deltagande i kulturlivet skall den beakta att den unga generationen är den vik- tigaste målgruppen för en långsiktig kulturpolitik. Det är också hos barn och ungdomar som kulturen har störst möjligheter att lägga grunden för ökad tolerans och förståelse människor emellan.

Kommittén skall föreslå nya insatser med inriktning på barn och ungdom. Därvid skall kommittén särskilt uppmärksamma förskolans och skolans betydelse som kulturmötesplatser, där unga människor får utrymme för eget skapande samt nya kulturella erfarenheter och upplevelser.

Kommittén skall överväga i vilka former barnomsorgens och skolans samverkan med det övriga kulturlivet kan stimuleras och föreslå lämpliga åtgärder.

Förbättring av konstnärw-nus vil/kar

Om kulturlivet blomstrar finns en god efterfrågan på konstnärernas verk och prestationer. Därmed skapas goda förutsättningar för konstnärligt skapande. Det finns emellertid också anledning för sam- hället att vidta åtgärder som är särskilt inriktade på att åstadkomma ett bättre arbetsklimat för konstnärlig verksamhet.

Kommittén skall diskutera och lägga fram konkreta förslag som underlättar konstnärligt arbete. Kommittén skall därvid analysera huruvida en stödordning för finansiering av konstnärers egenavgifter skall införas. Kommittén skall noga belysa de ekonomiska effekterna bl.a. med avseende på vilka incitament en sådan stödordning kan ge både inom den grupp som omfattas av den och inom andra grupper. Om kommittén kommer fram till att en sådan stödordning bör införas skall den lägga fram förslag till uttömning av den.

Kommittén skall också noggrant följa det beredningsarbete som pågår inom regeringskansliet i upphovsrättsliga frågor.

Massmediemas inverkan på den kulturella utvecklingen

Sedan 1974 års kulturpolitik utformades har det skett omfattande förändringar på massmedieområdet. Framför allt har tillgången på bild- och ljudmedier, såsom film, TV, radio, videogram och fono- gram, blivit mycket större. Processen kan väntas fortsätta till följd av den tekniska utveckling som pågår i gränsområdet mellan tele— kommunikationer och traditionella massmedier.

Den skisserade utvecklingen innehåller både hot och möjligheter för kulturområdet. Ibland är konsekvenserna svåra att bedöma.

En ökad tillgång till massmedier torde innebära att människor lättare kan ta del av kulturupplevelser och att kulturskapama får bättre möjligheter att komma i kontakt med sin publik. Utsiktema att finansiera kulturverksamhet torde öka. Detta bör kunna leda till minskade anspråk på kulturpolitiska stödåtgärder inom vissa om- råden. Bland annat bör en ökad efterfrågan på personal med konst- närliga eller konstnärligt-tekniska arbetsuppgifter innebära att dessa yrkesgruppers levnadsvillkor förbättras.

Samtidigt kan det inte uteslutas att utvecklingen inom mass- medieområdet kan försvaga underlaget för andra delar av kulturlivet och att spridningen av verk som främst vänder sig till mindre publik— grupper kan hotas.

Kommittén skall analysera dessa frågor och lägga fram förslag till de ändrade kulturpolitiska prioriteringar som bör föranledas av ut— vecklingen inom massmedierna. Utgångspunkten är att mass- mediernas förmåga att bidra till kulturell mångfald och kvalitet bör tas till vara.

Kulturarvets och språkets identitetsskapande betyde/se

Det svenska medlemskapet i Europeiska unionen och vårt inter— nationella engagemang i övrigt får större värde både för oss själva och för omvärlden om vi är tryggt förankrade i vår egen kultur. Kulturarvet, som det utvecklats fram till idag i språket och konst- artema och i vår fysiska miljö, har därvid en grundläggande betydel— se. Det är ett demokratiskt krav och en förutsättning för ökad för— ståelse av vår egen tid att det kulturella arvet blir tillgängligt och att de historiska sambanden tydliggörs för alla. Skolan och folkbild- ningen, biblioteken, museerna och andra kuIturinstitutioner utgör.

tillsammans med massmedierna, viktiga redskap för kunskapssprid— ningen. Det är utredningens uppgift att sätta in dessa frågor i ett större kulturpolitiskt sammanhang.

Kommittén skall fästa avseende vid det svenska språkets roll som gemensam referensram för alla som bor i vårt land.

Den !Ö/siska miljöns utformning

Den fysiska miljöns utformning med tillvaratagande av kulturhisto- riska värden, och vad gäller färg, form och estetik, betyder mycket för människors livskvalitet. Kommittén skall därför i sitt arbete upp- märksamma arkitekturens och bebyggelseplaneringens betydelse för en ökad social och kulturell jämlikhet. Kommittén skall vidare disku- tera hur man kan stimulera regionala och lokala ambitioner som kommer till uttryck t.ex. i omsorgen om den byggda miljön, i hävdan- det av odlingslandskapet och i bevarandet av hantverks- och indu— striminnen. Kommittén skall särskilt överväga åtgärder som är ägnade att bevara och förstärka den regionala särarten och i det sammanhanget beakta bl.a. betydelsen av kulturturism. Kommittén skall i dessa frågor samråda med Kulturarvsutredningen (Ku 1994:09).

Det finns även anledning för kommittén att uppmärksamma sam- bandet mellan en god kulturmiljövård och förekomsten av arbets- marknadspolitiska insatser som t.ex. sysselsättningsskapande inve- steringar.

Bibliotekslag m.m.

Den fria tillgången till det tryckta ordet har en grundläggande be— tydelse i ett demokratiskt samhälle. De kommunala folk- och skol— biblioteken spelar därvid en central roll. Biblioteken har också viktiga uppgifter i det lokala kulturlivet. Regeringen har markerat folk- och skolbibliotekens betydelse i regeringsdeklarationen genom att avisera att en bibliotekslag skall införas. Syftet med en bibliotekslag är att säkra att folk- och skolbiblioteken kan bevara mångfald och kvalitet när det gäller bokinköp samt att garantera avgiftsfria boklån. Därtill skall lagen säkerställa förekomsten av bibliotek i varje kommun. Kommittén skall lägga fram förslag till en sådan lag.

Kommittén skall också utvärdera gällande form för biblioteks- ersättning med avseende på förhandlingsordning, anslagskonstruktion och fördelningsorganisation och lämna förslag till åtgärder. Därvid bör frågan om ersättning för utlåning på bibliotek av ljudupptagningar av litterära och musikaliska verk behandlas. Som framgår av en till riksdagen nyligen överlämnad proposition om uthyrning och utlåning av upphovsrättligt skyddade verk, m.m. (prop. 1994/95:58) kan det ifrågasättas om den nu gällande ordningen uppfyller kraven i EG:s direktiv 92/100/EEG om uthyrnings- och utlåningsrättigheteter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten när- stående rättigheter. Kommittén skall bedöma om nuvarande stöd till— godoser EG:s direktiv eller om åtgärder bör vidtas.

Kommittén skall vidare belysa hur informationsteknologin kan användas för att utveckla folkbibliotekens verksamhet.

Staten och den regionala nivån

l gällande direktiv anförs, att uppbyggandet av regionala kulturinsti— tutioner nu övergår i en fas som kännetecknas av konsolidering och precisering av statens ansvar. Kommittén har enligt direktiven att granska om den nuvarande formen för statsbidrag till regionala kulturinstitutioner är ändamålsenligt utformad.

Kommitténs uppdrag bör i dessa avseenden få en tydligare inrikt- ning än som anges i nuvarande direktiv.

Det är rimligt att pröva om statens direkta ekonomiska engage- mang i de regionala kulturinstitutionema på sikt kan avvecklas. Kommittén skall redovisa hur detta kan ske. Kulturpolitiken bygger bl.a. på att staten har ett ansvar för sådan kulturell verksamhet som är av särskilt nationellt intresse. I anslutning härtill skall kommittén föreslå åtgärder som kan säkerställa genomförandet av en nationell kulturpolitik på såväl regional som lokal nivå. Bland annat skall anges hur och av vem en regelbundén redovisning av kulturutvecklingen på de olika nivåerna kan åstadkommas.

Vid behandlingen av ovanstående frågor skall kommittén beakta att länsmuseema — till skillnad från andra länsinstitutioner — har ett statligt uppdrag inom ramen för kulturmiljövården. Länsmuseemas samspel med länsstyrelserna och Riksantikvarieämbetet analyseras för närvarande av ämbetet i enlighet med regeringens uppdrag den

24 november l994. Kommittén skall därför samråda med Riksanti- kvarieämbetet i denna fråga.

Nya sttirformer m.m.

Den statliga verksamheten är sedan några år tillbaka under kraftig förändring vad gäller formerna för riksdagens och regeringens styrning. Den traditionella styrningen genom detaljerade anslags— regler ersätts nu med resultatstyrning. Kultursektom har kommit in relativt sent i denna process och många moment är ännu outveck- lade. Kommittén skall redovisa sina synpunkter på hur kultursektorn på ett tydligare sätt kan integreras i den nya resultatstyrnings- processen.

Kulturpolitikens förnyelse, som är kärnan i kommitténs uppdrag, förutsätter en översyn av vilka områden som skall prioriteras inom den samlade statliga kulturbudgeten. Om statens insatser för kultur- livet skall få önskad effekt måste de anvisade medlen utnyttjas opti- malt. Regeringen vill därför understryka vikten av att kommittén prövar den statsunderstödda kulturverksamheten från grunden, inbe- gripet motiven för statens ansvarstagande. Kommittén skall belysa varje delområde från denna utgångspunkt.

Det är angeläget att kommitténs överväganden i fråga om priori- teringar m.m. sker i ett EU-perspektiv. Kommittén skall därvid sär- skilt beakta de möjligheter till delfinansiering av utvecklingsinsatser som erbjuds inom ramen för EU:s strukturfonder.

Särskilt uppdrag

Nobelstiftelsen har i en framställning till regeringen föreslagit att Sjöhistoriska museets nuvarande huvudbyggnad överlåts till stif- telsen, som där avser att inrätta ett Nobelmuseum. Framställningen överlämnas till kommittén, som skall ta fram ett underlag inför regeringens ställningstagande i denna fråga. I samband därmed skall kommittén överväga en alternativ lokalisering av Sjöhistoriska museet, tex. i anslutning till Galärvarvet vid Vasamuseet. Även annan ort med anknytning till svensk sjöfart kan övervägas. Frågan om överförande av Sjöhistoriska museets samlingar till Marin- museum i Karlskrona är en möjlighet som skall vägas in i pröv—

ningen. Förslag i denna del skall redovisas till regeringen senast den 31 mars 1995.

Överlämnande av utredningsbetänkanden, m.m.

Regeringen överlämnar betänkandena (SOU 199435) Vår andes stämma — och andras, avgivet av Internationella kulturutredningen, (SOU 1994:51) Minne och bildning, avgivet av Museiutredningen, och (SOU 1994t52) Teaterns roller, avgivet av Teaterutredningen. Till betänkandena har fogats remissvar och sammanställningar av dessa. Betänkandena och remissvaren skall bilda underlag för kom- mitténs fortsatta överväganden.

De museipolitiska övervägandena skall också omfatta Statens försvarshistoriska museer.

Kommittén skall i sitt arbete beakta regeringens direktiv (dir. 19941124) till samtliga kommittéer och särskilda utredare att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser.

Kommitténs arbete skall i sin helhet vara avslutat före utgången av maj 1995.

(Kulturdepartementet)

REGERINGSKANSLIETS OFFSETCENTRAL Stockholm 1994

Frågor som överlämnats till utredningen från Kulturdepartementet

Dnr 14/93

Dnr 18/93

Dnr 25/93

Dnr 44/93

Dnr 5/94

Dnr 46/94

Dnr 54/94

Dnr 110/94

Dnr 1163/94

Dnr 1 16b/94

Dnr 3/95

Dnr 4/95

Dnr 8/95

Dnr 9/95

Dnr 10/95

Dnr 17/95

Skrivelser från Svenska Konstnärsförbundet med förslag till ny myndighet för den samlade konstverksamheten m.m. (Ku93/1723,2001/K) Skrivelser från Svenska museiföreningen och Synskadades riksförbund om framställningar om utredning om kulturpoli— tiken (Ku92/4293/K, Ku93/2198/K) Skrivelse från Sveriges Författarförbund rörande bl.a. avgifts- fria boklån på bibliotek, inklusive bibliotekslagstifmin g (Ku92/4775/K, Ku93/349/K) Skrivelse från Svenska Konstnärsförbundet angående förslag till utformning av det statliga konstnärsstödet (Ku93/3872/K) Skrivelser från Statens handikappråd om kulturpolitikens in- riktning (Ku93/3761/K) Rapport från Statens kulturråd angående Stockholmsmusiken och Länsmusiken i Blekinge (Ku94/1626/K) Skrivelse från Göteborgs stad, Malmö stad och Umeå kom- mun om fler kulturella centra (Ku94/1927/K) Skrivelse från Stiftelsen Galleri Enkehuset angående förslag till former för stöd till konstnärer (Ku94/4001/K) Framställning i fråga om lokaler från Statens sjöhistoriska mu- seer om lokaler för sjöhistoriska museet (Ku94/4314/K) Framställning från Nobelstiftelsen om ett Nobelmuseum (Ku94/4361/K) Skrivelse från Västerbottens läns landsting om Norrlands Musik- och Dansteater (Ku94/4062/K) Skrivelse från Föreningen Bibliotek i Samhälle angående bibliotekslag (KU94/3960/K) Betänkande avgivet av Museiutredningen — "Museemas upp— drag och organisation” (SOU 1994:51) (Ku94/1336/K) Betänkande avgivet av Internationella kulturutredningen — ”Vår andes stämma — och andras” (SOU 1994:35) (Ku94/662/K) Betänkande avgivet av Teaterutredningen — 'Teatems roller" (SOU 1994:52) (Ku94/l373/K) Skrivelse från Statens handikappråd angående vissa frågor inom handikappolitiken (Ku94/3584/K)

Dnr 44/95

Dnr 45/95

Dnr 46/95

Dnr 47/95

Dnr 48/95

Dnr 66/95

Dnr 73/95

Dnr 107/95

Dnr 108/95

Skrivelse från A. Pasquini angående kulturpolitikens inriktning (Ku95/285/Ko) Skrivelse från A.M. Johansson angående kulrurpolitikens inriktning (Ku95/346/Ko) Skrivelse från L.A. Söderström angående kulturpolitikens inriktning (Ku95/348/K0) Skrivelser från S—D. Sandström och L. Ekström angående Stockholms blåsarsymfoniker (Ku95/397/Ko)

Skrivelse från I . Rhedin angående Stockholms blåsarsymfoniker (Ku95/398/Ko) Skrivelse från Svenska J azzakademien vad avser långsiktiga åtgärder (Ku95/389/Ko) Skrivelse från Östgötamusiken om ett nationellt centrum för blåsmusik (Ku95/562/Ko)

Brev från M. Nilsson angående Stockholms blåsarsymfoniker (Ku95/662/Ko) Brev från S. Sagvik angående Stockholms blåsarsymfoniker (Ku95/837/Ko)

1974 års kulturpolitiska mål

(Prop. 197428, KrU 1994:15, rskr. 17481248)

Kulturpolitiken skall medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas.

Kulturpolitiken skall ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet och främja kontakt mellan människor.

Kulturpolitiken skall motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet.

Kulturpolitiken skall främja en decentralisering av verksamhet och besluts- funktioner inom kulturområdet.

Kulturpolitiken skall i ökad utsträckning utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov.

Kulturpolitiken skall möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse.

Kulturpolitiken skall garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levande— görs.

Kulturpolitiken skall främja ett utbyte av erfarenheter och idéer inom kulturområdet över språk- och nationsgränserna.

Det statliga kulturstödet, budget 1994/95

Beloppi 1 OOO—tals kronor

Littera B Statens kulturråd Bidrag till utvecklingsverksamhet inom kulturområdet m.m. :

Till statens kulturråds disposition Centrala wnarörorganisanbner C entrumbildningar F olkparkernas centralorganisation för central service m.m. F olkers husföreningarnas riksorganisation för konst- utställningar m.m. Bygdegårdarnas riksförbund för kulturverksamhet Våra gårdar för kulturverksamhet Riksförbundet I nvandrarnas kulturcentrum Baltiska institutet lmmigranrinstitutetför arkiv- och dolaunentationsverk- samhet

Sveriges Invandrarinstirut och -museum

Svenska pennklubben för gäststipendium tillflykringför- fortare

Organisationer inom bild- och formkonstområdet m.m.

Drottningholms teatermuseumförföreställningsverksamhet

Budget 1994/95

27 309 124 672 24 209 5 943 10 291 5 017

2 201 504 229 298 625

I 073 500

88 8 128 6 871

Vadstena — akademien för kurs- och föreställningsverksamhet 2 202 Dansens Hus

Marionetteaternför verksamheten Skådebaneverksamheten Till kulturrådets disposition för internationellt kulturutbyte TiII Stiftelsen Svenska institutets disposition Svenska föreningen Norden Svenskhemmet Voksenåsen A/S Svensk-norska samarbetsfonden för stipendier Hanaholmens kulturcentrum för Sverige och Finland Östersjöns författar- och översättarcentrum Kultur i arbetslivet Bidrag till folkbibliotek Bidrag till länsbildningsförbund m. fl. Till regeringens disposition och övrigt Bidrag till samisk kultur Stöd till icke—statliga kulturlokaler

Visningsersättrring åt bild- och formkonstnärer

12 134 I 062 4 282 4 124 2 072 7128 7078 218 718 I 500 3 331 I 118 5 932 5 796 10 515 35 000 58 285

Bidrag till konsmärer

Bidrag till författare, översättare och kulturjournalister Bidrag till dramatiker Bidrag till bild- och forrnkonstnärer Bidrag till upphovsmän pd musikområdet Bidrag till scen- och filmkonstnärer, musiker och sångare Särskilda insatser för upphovsmän pä musikområdet Särskilda insatser för enskilda konstnärers deltagande Inkomstgarantier för konsmärer m.m.

1 nkomstgarantier för konstnärer Mngtidsstipendierför konstnärer Ersättning åt författare m.fl. för utlåning av deras verk

Ersättning för författare m.fl. för utlåning av deras verk Ersättning åt författare och översättare för utnyttjande Nordiska författarstipendier Nordiskt författarsamarbete Ersättning till rättighetshavare på musikområdet

Svenska tonsättares internationella musikbyrd Svenska gruppen av IFPI Svenska oberoende musikproducenter Svenska artisters och musikers intresseorganisation Bidrag till Svenska riksteatern, Operan och Dramatiska teatern

Bidrag till Svenska riksteatern Bidrag till Operan Bidrag till Dramatiska teatern Bidrag till Svenska rikskonserter Täckning av vissa kosmader vid rikskonserter (även Operan) Bidrag till regional musikverksamhet Bidrag till lokala och regionala teater-, musik— och dansinstitut Bidrag till fria teater—, dans— och musikgrupper m.m. Bidrag till Musikaliska akademien Bidrag till regional biblioteksverksamhet Statens konstråd

Förvärv av konst för statens byggnader m.m.

Förvärv av konst till statens byggnader m.m.

Bidrag för konstinköp till folkparker, folkets hus m.m. Bidrag för konstnärlig utsmyckning i bostadsområden Utställningar av nutida svensk konst i utlandet Bidrag till Akademien för de fria konsterna

Budget 1994/95

32 615 2 123 2 284 6 186 3579 12 387 3 628 2 428 21 395 15 995 5 400 84 304 80 126 4 086 69 23 3 375 I 350 957 55 I 013 606 818 203 225 253 563 150 030

69 753 1

233 270 379 977 59 256 3 429 35 944 5 139 28 038

24 133

3 905 10 000 1 560 1 580

Budget 1994/95 Främjande av hemslöjden 15 709 Nämnden för hemslöjdsfrågor 2 509 Konsulentverksamhet 11 625 Svenska Hemlöjdsföreningars Riksförbund 1 5 75 Riksarkivet och landsarkiven 194 228 Dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv 29 745 Svenskt biografiskt lexikon 3 404 Riksantikvarieämbetet: Förvaltningskostnader 129 254 Kulturmiljövård 72 600 Riksantikvarieämbetet: Uppdragsverksamhet 1 Kulturstöd vid ombyggnad m.m. 160 000 Centrala museer: Myndigheter 413 415 Statens historiska museer 72 222 Statens konstmuseer 95 764 Naturhistoriska riksmuseet 105 426 F olkens museum — etnografiska 23 684 Livrustkammaren, Skoklosters slott och Hallwylska mu- seet 26 624 Statens sjöhistoriska museer 55 275 Arkitekturmuseet 7 161 Statens musiksamlingar 27 25 9 Centrala museer: Stiftelser 111 316 Stiftelsen Nordiska museet 82 053 Stiftelsen Tekniska museet 29 263 Bidrag till vissa museer : 101 938 Stiftelsen Arbetets museum 10 000 Stiftelsen Dansmuseifonden för Dansmuseet 8 128 StiftDrottningholms teaterm., verksamh. utom teater 4 873 Stiftelsen Carl och Olga Milles Lidingöhem I 203 Stiftelsen Strindbergsmuseet 426 Stiftelsen Thielska galleriet 1 244 Stiftelsen F öremälsvdrd i Kiruna 5 993 Bidrag till Skansen 46 116 Stiftelsen Rooseum I 000 Judiska museet 300 Vissa kostnader för centrala museer m.m. 2 413 Kostnader för länebidragsanställda vissa museer 20 242 Bidrag till regionala museer 81 313 Riksutställningar 33 355 Inköp av vissa kulturföremål 80

Budget 1994/95 Forsknings- och utvecklingsinsatser inom kulturområdet 36 806 Statens kulturråd 2 325 Ansvarsmuseerna 2 150 Riksarkivet 10 304 Riksantikvarieämbetet 16 123 Naturhistoriska riksmuseet 5 365 Språk- och folkminnesinstitutet 539 SUMMA LITTERA B 3 215 399 Littera C Statens biografbyrå 7 726 Stöd till svensk filmproduktion 61 500 Stöd till filmkulturell verksamhet 61 000 F ilmkulturell verksamhet m.m. 58 772 Bidrag till Konstnärsnämndensjilmstöd 2 228 Stöd till fonogram och musikalier 10 918 Stöd till fonogramproduktion 7 530 Stöd till fonogramdistribution I 108 Stöd till äldre svenska tonsättares verk 380 STIM - Svensk Musik för information och utgivning 1 900 Presstödsnämnden och taltidningsnämnden 5 266 Driftstöd till dagspressen 410 700 Utvecklingsstöd till dagspressen 1 Täckande av förluster vid statlig kreditgatanti till dagspressen 1 Distributionsstöd till dagspressen 73 000 Stöd till radio- och kassettidningar 114 367 Litteraturstöd 41 000 Stöd till utgivning av litteratur 32 700 En Bok för Alla AB 8 200 Expertkommittén för översättning av finsk 100 Stöd till kulturtidskrifter 19 500 Produktionsstöd 1 7 5 00 Utvecklingsstöd 2 000 Stöd till bokhandel 8 101 Län till investeringar i bokhandel mm. 2 382 Sorrimentstöd 3 500 Katalogdatorstöd 1 51 9 Bokbranschens F inansieringsinsti tut AB 700

Budget 1994/95 Bidrag till Stiftelsen för lättläst nyhetsinformation och litteratur 13 000 Utgivning av nyhetstidningen 8 SIDOR 6 240 Utgivning av lättläst litteratur 6 760 Talboks-och punktskriftsbibl; Förvaltningskostnader 53 534 Bidrag till SDR för produktion av videogram på teckenspråk 17 500 Bidrag till Svenska språknämnden m.m. 3 219 Bidrag till Svenska språknämnden 2 476 Bidrag till Sverigefinska språknämnden 743 Utbyte av "IV-sändningar mellan Sverige och Finland 27 810 Teracom för tekniska kostnader 11 466 Svenska Kabel-TV för tekniska kostnader 13 179 Sverigefinska Riksförbundet för sändningsverksamhet 3 165 Bidrag till dok av mediautv. och till europeiskt mediesamarbete 16 310 Basresurs för mediepolitisk forskning (NORDICOM ) 600 Dokumentation om den mediepolitiska utvecklingen 310 Bidrag till europeiskt mediesamarbete 15 400 SUMMA LITTERA C 944 453 TOTALSUMMA 4 159 852

Statliga myndigheter och institutioner inom kulturdepartementets ansvarsområde 1995 Riksdagen

Regeringen Kulturdepartementet

Centrala myndigheter Sektorsorgan och institutioner Regionala institutioner Akademien för de fria konsterna Akademier Musikaliska akademien Svenska akademien

Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien ___—mm

% Presstödsnamnden

Taltidningsnämnden

Massmedier Radio- och TV-verket Granskningsnlimnden för radio och TV Sveriges Radio AB Sveriges Television AB

Sveriges Utbildningsradio AB ——___——_—_—__

Konstnarer Konstnarsnamndcn

Bildkonsmärsfonden

Sveriges Författarfond ———___—____—__

______—____________________.._______———-—-———

Film Svenska Filminslitutet Statens biografbyrå

Arkiv Riksarkivet med Svenskt biografiskt lexixon 7 landsarkiv.

Krigsarkivet Stadsarkiveni Stockholm och Malmö har landsarkivfunktion inom reSp. region

Arkivet för ljud och bild (ALB) Språk- och folkminnesinstitutet 5 dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkiv

Kulturmil'övård Riksantikvarieämbetet Länsstyrelserna

Teater, dans, Statens kulturråd Riksteatern musik, konst, Dramatiska teatern museer, utställ- Operan ningar, litteratur, Svenska rikskonscrter folkbibliotek, Nämnden för hemslöjdsfrågot folkbildning Statens konstråd

Nämnden för utställningar av svensk konst i utlandet

Riksutställningar

Statliga eller huvudsakligen statsstödda museer:

Statens historiska museer Nordiska museet Statens sjöhistoriska museum

Statens konsunuscer Statens musiksamlingar Arkitekturmuseet Naturhistoriska riksmuseet Livrustkammaren, Skoklosters slott och Halwylskn Museet Tekniska museet

Folkens museum - etnografiska Skansen Talboks- och punktskriftsbiblioteket Svenska språknämnden Sverigefinska språknämnden

l Generellt konstnärsstöd; egenavgiftsfond eller konstnärstilläg g.

PM av Lars Emanuelsson Korsell och Charlotta Gustafsson

Sammanfattning:

I bilagan analyseras egenavgiftsfonden. Problemen med egenavgiftsfon- den kan sammanfattas enligt följande.

— Stödformen kommer att gå till även sådana som inte är konstnärligt verk- samma eftersom egenavgiftsfonden utgår från upphovsrättsliga inkomster. — Egenavgiftsfonden är inte neutral gentemot arbetstagare på vars inkomster socialavgifter också skall betalas. — Bidrag från egenavgiftsfonden skulle vara skattefria vilket strider mot grundläggande skatterättsliga principer.

Vi har tagit fram ett alternativ till egenavgiftsfonden som kallas konstnärs- tillägg. l bilagan redovisas och analyseras konsmärstillägget.

Även förslaget om konstnärstillägg innehåller flera problem.

— Det är svårt att avgränsa vilka som skall vara berättigade till stöd — Konstnärstillägget kräver mycket administration.

1.1 Ett generellt konstnärsstöd

Enligt tilläggsdirektivet till Kulturutredningen (dir. 1994:146) skall kommit- tén diskutera och lägga fram konkreta förslag som underlättar konstnärligt ar- bete. Kommittén skall analysera om en stödordning för finansiering av konstnärernas egenavgifter (den tidigare föreslagna s.k. egenavgiftsfonden) skall införas. De ekonomiska effekterna, bl.a. med avseende på vilka incita- ment en sådan stödordning kan ge både inom den grupp som omfattas av den och inom andra grupper, skall belysas.

I detta avsnitt analyseras dels den nämnda egenavgiftsfonden, dels presen- teras och diskuteras ett alternativ till egenavgiftsfonden som vi kallar för konstnärstillägg. Egenavgiftsfonden och konstnärstilläggget kan anses till- höra kategorin generella stödformer.

1.2 Motiv för ett generellt konstnärsstöd

När olika generella stödformer till konstnärlig verksamhet diskuteras måste givetvis det bakomliggande motivet för stödet bestämmas.

Om stödets syfte är att höja inkomsterna eller att undanröja egenavgifterna för konstnärer med låga inkomster är det framför allt behovet av inkomststöd som kommer i förgrunden. Det framstår då som självklart att sidoinkomster e.dyl. skall beaktas.

Skall stödet i stället ses som en ersättning för konsmärlig verksamhet faller behovsprövningen tillbaka. I stället är det viktigt att fastställa grunden för er- sättningen. Stödet kan då skilja sig mellan olika konstnärliga verksamheter.

Konstnärlig produktion kan ha positiva externa effekter på både konsumtion och produktion.

Konstverk som visas offentligt kan komma fler till godo än de som betalar. Konstverket kan därför sägas delvis ha karaktären av en s.k. kollektiv nyttighet. Oförmågan att utestänga andra än de som betalar för konstverket från konsumtion medför att den totala marginella betalningsviljan för konstverket, som utgörs av summan av betalningsviljan hos samtliga individer som konsumerar konstverket, kommer att överstiga en enskilds individs betalningsvilja och därmed det pris som konstnären kan ta ut på marknaden. Konstarter som utövas inför publik och där entréavgifter tas ut, t.ex. teater, kan däremot utestänga andra än betalande från konsumtion vilket möjligen skulle kunna motivera en lägre subventionsgrad för dessa verksamheter.

Konstnärlig produktion kan även ha positiva externa effekter på produktionen. Konstnärliga verk kan. liksom icke patenterade uppfinningar, utnyttjas av andra företag (t.ex. industriell formgivning) och av andra konstnärliga utövare (konsmärer lånar konstnärliga idéer av varandra) än av köparen av konstverket. Det kan alltså vara svårt att utestänga andra producenter från att utnyttja konstverk och konstnären kan därför inte få någon inkomst från detta utnyttjande.

Stöd till konsmärlig verksamhet kan också motiveras från rent kulturpoli- tiska utgångspunkter. Eftersom konstnärer i regel har låga inkomster men knappast brist på arbete kan ett konstnärsstöd kanske liknas vid en inkomst- löshetsförsäkring.

2 Egenavgiftsfond

En skiss till egenavgiftsfond presenterades i betänkandet Konstnärens villkor (SOU 1990:39). Syftet med stödet var att utanför skatte- och avgiftssystemet undanröja avgiftsbelastningen på konstnärernas inkomster. Förslaget skulle

innebära en väsentlig lindring av en pålaga som av konstnärskollektivet upp- fattas som orättvis och skadlig.

Enligt en ny förordning skulle alla rörelseidkande upphovsmän ges rätt att söka stöd för sin konsmärli ga verksamhet. I samband med att självdeklaratio— nen uppräth skulle också en ansökan lämnas till fonden där det skulle anges de stödberättigade inkomsterna, i första hand avses upphovsrättsliga ersätt— ningar. 70 % av debiterade egenavgifter betalas som bidrag, dock högst 15 000 kronor. Orsaken till att enbart 70 % av egenavgifterna skulle ligga till grund för stödet är att egenavgifter är avdragsgilla vid inkomsttaxeringen (30 % i kommunalskatt).

Rernissopinionen var splittrad till förslaget till egenavgiftsfond (prop. 1990/91:100 bil. 10, s. 30-31), som inte har genomförts.

I det följande analyseras förslaget till egenavgiftsfond.

2.1 Egenavgifter och andra avgifter

Eftersom förslaget till egenavgiftsfond baseras på egenavgifterna innehåller detta avsnitt en redogörelse för sådana avgifter.

Socialavgiftema finansierar den allmänna försäkringen och andra sociala ändamål. Avgifterna ger sociala förmåner. En stor del av socialavgiftema är emellertid i realiteten skatt eftersom de inte ger rätt till några förmåner.

Socialavgiftema tas ut antingen i form av arbetsgivaravgifter (32,86 %) eller egenavgifter (31,25 %).

Arbetsgivaravgifter

Arbetsgivaravgifter betalas av arbetsgivare och grundas i princip på den lön och annan ersättning som betalas ut till arbetstagaren. Arbetsgivaravgifter är naturligtvis avdragsgilla för arbetsgivaren vid inkomsttaxeringen. Arbetsgivaravgifter skall betalas för den arbetstagare som har A-skatt, vil- ket kan vara en uppdragstagare som är enskild näringsidkare men som inte längre har F-skattesedel på grund av att han misskött skatteinbetalningar.

Egenavgifter

Enskilda näringsidkare och fysiska personer som är delägare i handelsbolag (aktiv näringsverksamhet) som alltså är "sina egna arbetsgivare" betalar i stället egenavgifter. Dessa är också avdragsgilla vid taxeringen.

Även arbetstagare kan betala egenavgifter. Det gäller bl.a. för sådana in- komster som inte är att hänföra till näringsverksamhet och när det inte finns någon arbetsgivare som betalar arbetsgivaravgifter, t.ex. inkomster från hob- byverksamhet. Avdraget för egenavgifter sker i dessa fall i inkomstslaget tjänst.

Särskild löneskatt

Som en följd av 1990 års skattereform betalas i stället för socialavgifter sär- skild löneskatt på vissa förvärvsinkomster nämligen för inkomster som inte ger några sociala förmåner. Denna skatt motsvarar den del av socialavgiftema som inte är avgifter utan skatt. Den särskilda löneskatten uppgår f.n. till 21 ,39 %. Arbetsgivare betalar särskild löneskatt på lön eller annan ersättning till arbetstagare som uppnått 65 års ålder. Enskilda näringsidkare betalar sär- skild löneskatt om de uppnått pensionsåldern eller om de bedriver s.k. passiv näringsverksamhet, dvs. om de inte varit verksamma i förvärvskällan i till— räcklig utsträckning. Den särskilda löneskatten är avdragsgill vid taxeringen.

Allmänna egenavgifter

På senare tid har allmänna egenavgifter införts som skall betalas av både en- skilda näringsidkare och arbetstagare. Reglerna om de allmänna egenavgifter- na har från årsskiftet samlats i lagen (1994: 1744) om allmänna egenavgifter. Avgifterna går till sjukförsäkringen och det reformerade pensionssystemet. För närvarande uppgår avgifterna till 3,95 %. De allmänna egenavgifterna skall inte blandas ihop med de egenavgifter som enskilda näringsidkare beta- lar och som egenavgiftsfonden avsåg (som nämnts skall i vissa fall även ar— betstagare betala egenavgifter).

Tekniskt sett skiljer sig de båda avgiftskategoriema åt. Egenavgiftema är avdragsgilla i näringsverksamheten. De allmänna egenavgifterna dras av utan— för inkomstslagen från den taxerade förvärvsinkomsten. Det är skattemyn— digheten som gör avdraget för allmänna egenavgifter.

Som en följd av det reformerade pensionssystemet kan det bli aktuellt att höja den allmänna egenavgiften avseende ålderspensionsavgiften med 8,25 procentenheter (från 1 % till 9,25 %, jfr SOU 1994:20, s. 433 och prop. 1993/94:250 s. 212). Det skulle innebära att ålderspensionsavgiften i arbets— givaravgiftema för arbetstagare och i egenavgifterna för enskilda näringsidka- re sänks i motsvarande mån. Hälften av den totala ålderspensionsavgiften (18,5 %) skulle då komma att betalas av arbetsgivaren som arbetsgivaravgift (eller som egenavgift för en enskild näringsidkare) och hälften av arbetstaga- ren (näringsidkaren) som allmän egenavgift.

För att en löntagare skall kunna betala den höga ålderspensionsavgiften (9,25 %) som allmän egenavgift krävs att lönerna höjs i motsvarande mån.

Avgifter och förslaget till egenavgiftsfond

Utvecklingen på avgiftsområdet innebär att egenavgifterna minskar i betydel- se på bekostnad av de allmänna egenavgifterna vilket får till följd att en egenavgiftsfond även bör beakta de allmänna avgifterna. Obalansen mellan näringsidkare och arbetstagare tydliggörs då eftersom en anställd skall betala lika stora allmänna egenavgifter som en enskild näringsidkare men det är en- bart näringsidkaren som kan få bidrag till avgifterna.

Slutsatsen är därför att det väsentliga är att socialavgifter betalas, inte av vem, arbetsgivare (arbetsgivaravgifter), enskilda näringsidkare (egen- avgifter), löntagare/enskilda näringsidkare (allmänna egenavgifter). Se vidare figur 1.

Genom F-skattereformen kan en enskild näringsidkare som missköter sina skattebetalningar förlora rätten till F-skattesedeln. En uppdragsgivare är då skyldig att betala arbetsgivaravgifter baserat på ersättningen till näringsidkare. Det är då inte möjligt för näringsidkaren att få stöd från egenavgiftsfonden eftersom arbetsgivaravgifter och inte egenavgifter betalats.

Figur 1

120000

Sulelföreikrlnpevqmer

100000 ' Allmlu nu egenavgifter

00000 60000 40000 znnuu 0 Llnelnlomsl' Inkom:! er enrldd n!flngmhelnllel 2.3 Konstnärernas låga inkomster

I betänkandet Konstnärens villkor beskrivs konstnärernas skattesituation på följande sätt: "Ett av de stora problemen för rörelsedrivande konstnärer är att

deras marginalskatt även vid låga inkomstnivåer är hög beroende på uttaget av socialavgifter i förrn av egenavgifter. Detta förhållande kommer att bestå även efter skattereforrnens genomförande."

Vad som sägs i betänkandet är ett problem som gäller för inkomsttagare i allmänhet. I mycket begränsad utsträckning beaktar skatte- och avgiftssyste- met låga inkomster (eller hög försörjningsbörda). Betänkandet tar alltså upp en fråga som rör en betydligt vidare hets än konstnärerna och som är svår att lösa inom ramen för kulturpolitiska stödåtgärder i form av bidrag till konsmä- remas egenavgifter. Vad som lämpligen kan ske är i stället att genom olika åt- gärder höja konstnäremas inkomster.

Egenavgifter och skatter är relaterade till inkomsten. Om en ny stödforrn skall införas till konstnärer kan man lika gärna utgå från inkomsten som egenavgifterna. Vid bestämmande av bidragets storlek kan hänsyn tas till att inkomsten beskattas och att avgifter skall betalas. Detta är en naturlig ut- gångspunkt för olika statsbidrag som utgår till näringsverksamhet (närings- bidrag). På indirekt väg uppnår man härigenom några av de önskemål som motiverade egenavgiftsfonden.

Även om stödet ligger utanför skatte- och avgiftssystemet kan den ome- delbara kopplingen till egenavgifterna få andra grupper av näringsidkare som kännetecknas av låga inkomster att kräva liknande "skattemässig" kompensa— tion; det kan gälla uppfinnarna, lantbrukarna, yrkesfiskarna, de renskötande samerna m.fl.

2.4 Frågan om skattefrihet m.m.

Enligt förslaget skulle bidrag från egenavgiftsfonden vara skattefria.

Bestämmelserna om näringsbidrag änns i punkt 9 av anvisningarna till 22 & kommunalskattelagen. Som näringsbidrag avsesi huvudsak statligt stöd utan återbetalningsskyldighet som tillfaller näringsidkare för näringsverksam- heten.

Bestämmelserna om näringsbidrag är generella och hanterar hur olika stöd skall beskattas beroende på vad stödet skall användas till. Ett stöd som t.ex. skall användas för en sådan utgift i verksamheten som är på en gång av- dragsgill skall omedelbart tas upp som intäkt.

Enligt dessa generella regler borde stöd från egenavgiftsfonden beskattas genom att det tas upp som intäkt det år det uppbärs. Genom att stödet från egenavgiftsfonden föreslås vara skattefritt skiljer det sig från andra näringsbi- drag och strider därför mot en grundläggande princip i vån skattesystem.

2 . 5 Begreppet upphovsman

Enligt förslaget om en egenavgiftsfond skulle bidraget rikta sig till enskilda näringsidkare som är upphovsmän. I första hand avser bidraget upphovs- rättsliga ersättningar, men även närliggande ersättningar som t.ex. författar- penning skulle ingå. Vidare anges att anknytningen till näringsverksamhet och upphovsrättslig lagstiftning tidigare har prövats i lagen om upphovsman- nakonto och erfarenheterna har visat att gränsdragningsproblemen är få.

Enligt lagen (l979z611) om upphovsmannakonto kan en fysisk person få uppskov med beskattningen av sådan intäkt av näringsverksamhet som till- kommit honom i egenskap av upphovsman enligt lagen (1960:729) om upp- hovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsmannaintäkt). Undantag görs emellertid för fotografiska verk.

Det är viktigt att skilja mellan en upphovsmannaintäkt och en upphovs- rättsintäkt. Upphovsmannakonrot tar alltså sikte på sådana intäkter som till- kommit någon i egenskap av upphovsman. Intäkterna behöver emellertid inte vara upphovsrättsliga. Om t.ex. en konstnär avyttrar en målning är det inte en upphovsrättslig intäkt. Konstnären avyttrar en vara. Däremot har intäkten till- kommit konstnären i egenskap av upphovsman eftersom konstnären avyttrat ett verk som han har skapat och till vilket han har upphovsrätt. Om konstnä- ren i stället får ersättning för en bild som används som bokomslag är det en upphovsrättslig intäkt som givetvis också tillkommit konstnären i egenskap av upphovsman.

Av 1 kap. 1 % upphovsrättslagen framgår upphovsrättens föremål och in- nehåll. Den som har skapat ett litterärt eller konstnärligt verk har upphovsrätt till verket. Detta gäller om det är en skönlitterär eller beskrivande framställ— ning i skrift eller tal, datorprogram, musikaliskt eller sceniskt verk, frlmverk, fotografiskt verk eller något annat alster av bildkonst, alster av byggnads- konst eller brukskonst eller verk som har kommit till uttryck på något annat sätt. Till litterära verk hänförs kartor samt även andra i teckning eller grafik eller i plastisk form utförda verk av beslaivande art.

Upphovsrätten avser att skydda intellektuellt skapat arbete. Som framgår av beskrivningen nedan omfattar upphovsrätten därför ett väsentligt större område än vad det finns anledning att stödja med kulturpolitiska medel.

Det upphovsrättsliga skyddet gäller enbart alster som uppfyller vissa krav på egenart, "verkshöjd". Produkten skall vara så personlig eller säregen att två av varandra oberoende personer inte skulle komma fram till samma ut- tryck. Kravet på verkshöjd ligger som regel lågt i Sverige. För att bedöma verkshöjden skall man inte göra någon litterär eller konstnärlig värdering av alstret. Även "Hötorgskonst" omfattas av upphovsrätten. I fråga om bruks- konst är risken stor för att flera personer utför en idé på samma sätt och där- för ligger kravet på verkshöjd i detta fall högt.

Litterära verk

Till litterära verk räknas t.ex. skönlitteratur, föredrag, tal, beskrivande fram- ställningar såsom vetenskapliga arbeten och handböcker, kartor, teckningar och andra beskrivningar (t.ex. konstruktionsritningar och datorprogram).

Konstnärliga verk

Till konstnärliga verk räknas sceniska verk (t.ex. koreografi), musikaliska kompositioner, frlmverk, alster av bildkonst (målningar m.m.), alster av bildhuggarkonst, alster av byggnadskonst (ritningar på byggnader, skepp, broar m.m.), alster av brukskonst (konstindustri och konsthantverk) och fo- tografiska verk.

Fotografer m.fl.

Som framgått omfattar upphovsmannabegreppet en mängd yrkeskategorier som i regel inte räknas till de kulturverksamma. Bland yrkesgrupper som fo- tografer, fackboksförfattare, dataprogrammerare, arkitekter torde antalet kul- turarbetare vara relativt begränsat. Värt att notera är att fotografiska verk ut- tryckligen undantas från reglerna om upphovsmannakonto. Skälet är att den stora grupp fotografer som driver en mer etablerad verksamhet i form av ateljérörelse eller liknande inte bedömdes vara i större behov av resultatut— jämning med upphovsmannakonto än näringsidkare i allmänhet. Att i skatte— sammanhang kunna skilja på olika kategorier av fotografer är knappast möj- ligt.

Förslaget om egenavgiftsfond styr tanken till egenavgifterna. Det centrala i diskussionen blir då frågor kring egenavgifter, skattetryck och vad 1990 års skattereform innebär i fråga om för- eller nackdelar. Men eftersom egenavgif- terna enbart är en spegling av inkomsten är det i realiteten fråga om ett gene- rellt inkomststöd till vissa yrkesgrupper. Om stödet i stället hade presenterats som ett inkomstrelaterat stöd till vissa yrkesgrupper hade troligen diskussio- nen i stället gällt vilka upphovsmän m.m. som borde komma i åtnjutande av stödet och hur stödet skulle beräknas beroende på de allmänna inkomstförhål— landena e.d.

Det kan nämnas att KLYS i sitt remissyttrande över betänkandet Konstnä- rens villkor vände sig mot kriteriet "upphovsrättsliga ersättningar" som grund för bidrag från egenavgiftsfonden och i stället förordade "litterär och konst- närlig verksamhet".

2.6 Upphovsmannakonto

Genom upphovsmannakontot kan upphovsmannaintäkter under vissa förut- sättningar med avdragsrätt sättas in på ett särskilt bankkonto. När pengarna tas ut från kontot skall de tas upp som intäkt.

För att kunna utnyttja upphovsmannakontot krävs att årets upphovsmanna- intäkter överstiger något av de två föregående årens upphovsmannaintäkter med minst 50 %. Upphovsmannakontot kan därför bara användas när in- komsterna varierar kraftigt under åren. Vidare finns beloppsmässiga krav. Som nämnts måste medlen sättas in på ett konto. Under uppskovstiden (max 5 år) kan medlen inte användas till skillnad mot rena bokslutsavsättningar och reserveringar. Sammantaget innebär dessa krav och förbehåll att upphovs- mannakontot riktar sig till en relativt begränsad krets. Detta har också visat sig i en utredning som Riksskatteverket gjorde år 1988 (Dnr A29-296-88) då antalet konton uppgick till knappt 700 varav 34 % avsåg författare och 60 % bildkonstnärer. Eftersom det är vanligt att en konstnär eller författare har flera konton (ett konto per beskattningsår) understiger antalet kontoinnehavare 700. Erfarenheterna från upphovsmannakontot kan därför inte tas till intäkt för att en egenavgiftsfond kommer att fungera lika bra. En egenavgiftsfond kommer att vara öppen för samtliga näringsidkare med upphovsmannaintäkter och trycket på sådana regler blir därför högre än för upphovsmannakontot.

Även om begreppet upphovsmannaintäkt kan anses vara alltför grovt och bristfälligt medför kravet på upphovsmannaintäktens nivå jämfört med tidiga- re år att upphovsmannakontot typiskt sett riktar sig till sådana upphovsmän som har starkt varierande inkomster, t.ex. en bildkonstnär som har en större utställning vart tredje år.

2 . 7 Utövande konstnärer

Upphovsrätten ger skydd åt alster av upphovsmannens andliga skapande verksamhet. Utövande konstnärer som musiker, skådespelare och dansare omfattas inte av den egentliga upphovsrätten utan av särskilda bestämmelser (inspelningsskydd, utsändningsskydd och kopieringsskydd) som i lagstift- ningen karaktäriseras som upphovsrätten "närstående rättigheter". De för upphovsrätten närstående rättigheterna avser en utövande konstnärs framfö- randen av litterära och konstnärliga verk. Förslaget om egenavgiftsfonder tog inte upp de utövande konstnärerna. Det kan antas att det i denna grupp finns utövare som av kulturpolitiska skäl är i behov av ett minst lika stort stöd som upphovsmän.

Bland de utövande konstnärerna är stora grupper löntagare, dvs. de är an- ställda under korta eller längre perioder. De har därför i allmänhet rätt till er- sättning från arbetslöshetskassa. Som regel befinner sig de utövande konsmä-

rerna i en bättre ekonomisk situation än många författare och bildkonstnärer. Det kan också finnas grupper som har flera konstnärliga yrken och som både är löntagare och enskilda näringsidkare.

2.8 Enskilda näringsidkare och arbetstagare

Enligt tilläggsdirektiven skall kommittén undersöka vilka incitament bidrag enligt förslaget till egenavgiftsfond får för andra yrkesgrupper.

När det gäller utövande konsmärer kommer man in på ytterligare ett pro- blem med egenavgiftsfonder. Många utövande konstnärer torde vara anställ- da. Förslaget med egenavgiftsfonden gäller inte anställda utan enbart enskilda näringsidkare. Ett argument för egenavgiftsfonden (enligt ett exempel på s. 175 i betänkandet) är att en konsmär med en årsinkomst på 90 000 kronor före egenavgifter skall komma upp i samma disponibla inkomst som en ar- betstagare med motsvarande lönenivå. En konstnär som bedriver närings— verksamhet skall nämligen betala egenavgifter på inkomsten. Genom bidraget skulle en sådan konstnär komma på samma inkomstnivå som arbetstagaren. Vad som inte beaktats är att den anställdes arbetsgivare betalat arbetsgivarav- gifter baserat på utgiven lön. Som nämnts i avsnitt 2.3 skall socialavgifter (alternativt särskild löneskatt) alltid betalas på förvärvsinkomster. Genom att en arbetsgivare skall betala socialavgifter baserad på den utbetalda lönen min- skar löneutrymmet. På liknande sätt innebär egenavgifter som en enskild nä- ringsidkare skall betala att den disponibla inkomsten minskar. Exemplet är därför inte relevant.

En egenavgiftsfond enligt förslaget skulle alltså leda till en snedvridning mellan enskilda näringsidkare och anställda. Avgiftssystemet bygger på att all förvärvsinkomst (näringsverksamhet, anställning e.d.) skall leda till att soci- alavgifter betalas. Obalansen med en egenavgiftsfond leder till att det blir in- tressantare att delta i t.ex. ett arbete som egen företagare än som projektan- ställd. En upphovsman skulle kunna fördela vissa inkomster så att inkomsten av näringsverksamheten uppgick till den nivå vid vilken maximala bidrag ut- går. Överskjutande del beskattas som lön i inkomstslaget tjänst. För kulturar- betare med eget aktiebolag ger egenavgiftsfonden stora möjligheter att styra inkomsterna i syfte att som enskild näringsidkare erhålla maximalt stöd. Obalansen leder till bidragsanpassning.

I detta sammanhang bör påpekas att inom skattelagstiftningen jämförs re- gelmässigt en enskild näringsidkares skatte— och avgiftssituation med en före- tagare som driver näringsverksamheten genom ett aktiebolag. Som ett bely- sande exempel kan anges att de omfattande skattemässiga förbättringar som nyligen införts för enskilda näringsidkare (redovisas i avsnitt 2.9) motivera- des med att enskilda näringsidkare skulle komma i en likvärdig situation med en företagare som driver ett enmansaktiebolag. Förslaget till egenavgiftsfond

beaktar alltså inte det grundläggande kravet på neutralitet mellan de olika för- merna av näringsverksamhet utan kan ses som ett ensidigt gynnande av en fö- retagarform.

Genom att stödet från egenavgiftsfonden skulle uppgå till 70 % av debite- rade egenavgifter, dock högst 15 000 kronor, kommer stödet att utgå med samma belopp till konstnärer med måttliga inkomster som med mycket höga inkomster. Likaså kommer stödet att vara lika stort för 'en konstnär med en— bart måttliga inkomster från den konstnärliga verksamheten som för en konsmär med motsvarande inkomster från den konsmärliga verksamheten men med betydande inkomster från anställning eller kapitalförvaltning.

Eftersom grunden för stödet är konstnärernas låga inkomster räcker det inte med att enbart utgå från debiterade egenavgifter. Ett riktat stöd till konst— närer som motiveras av yrkesgruppens låga inkomster kan inte heller kon- strueras som ett generellt stöd (som t.ex. barnbidrag). Själva kärnan är den låga inkomsten och därför måste inkomsterna i sin helhet beaktas. På ett lämpligt sätt måste även inkomstnivån i övrigt vägas in. I annat fall blir resul- tatet att delar av stödet delas ut till fel personer.

Enligt vår mening finns det inga skäl att utforma ett stödsystem som enbart riktar sig till de enskilda näringsidkarna. Skälet till varför kulturverksamma som är löntagare inte kvalificeras för stöd bör vara att inkomsterna ligger över gränsen för stöd, inte att de är löntagare. Löntagare med låga inkomster bör erhålla stöd på samma grund som en enskild näringsidkare.

2 . 9 Det reformerade pensionssystemet

När det gäller pensionssystemet riktades kritik i betänkandet Konstärens vill- kor mot 1990 års skattereform. Bl.a. gjordes gällande att den särskilda löne- skatten på förvärvsinkomster som pensionerade företagare fick betala eller som skulle betalas av arbetsgivaren för anställda som uppnått pensionsåldern var ofördelaktig för konstnärer. Orsaken är att konstnärer som regel har låg pension och att de fortsätter sin förvärvsverksamhet även efter pensionering- en. Genom det reformerade pensionssystemet baseras ålderspensionen på livsinkomsten och ålderspensionsavgifter som betalas även efter formellt in- trädd pensionsålder medför högre pension. Det nya ålderspensionssystemet är därför gynnsamt för yrkesgrupper eller individer som av olika skäl fortsät- ter att förvärvsarbeta efter uppnådd pensionsålder.

2.10 Förändringar efter 1990 års skattereform

En kvarvarande fråga efter 1990 års skattereform var de enskilda näringsid- karnas skatteförhållanden. Det var ett gammalt problem att enskilda närings- idkares skatteförhållanden var ofördelaktigare jämfört med företagare som drev verksamheten genom ett aktiebolag. Förslaget med egenavgiftsfond grundades bl.a. på att konstnärer inte ansågs få några skattesänkningar ge- nom 1990 års skattereform, ett påstående som gällde även andra näringsidka- re med låga inkomstnivåer. Från och med 1995 års taxering har nya regler in- förts som medför förbättrade villkor för enskilda näringsidkare. Detta gäller givetvis också konstnärerna. Dessa regler innebär att enskilda näringsidkare får skatteregler som är likvärdiga med de bestämmelser som gäller för en- mansaktiebolag. Emellertid torde man kunna utgå från att förändringarna en- bart i begränsad utsträckning innebär förbättringar för konstnärerna. Återigen är problemet de låga inkomsterna. I korthet innebär de nya reglerna följande.

F örvärvskälleindelning

All enskild näringsverksamhet som bedrivs häri landet beräknas gemensamt i en och samma förvärvskälla. Det betyder att överskott och underskott av olika verksamheter kan kvittas mot varandra. En konstnär kan alltså kvitta över- skott i den konstnärliga verksamheten mot underskott i någon annan verk- samhet.

Genom att all enskild näringsverksamhet hänförs till en förvärvskälla för- svåras tillämpningen av en egenavgiftsfond genom att egenavgifterna måste fördelas mellan olika verksamhetsgrenar. I bidragshänseende är det därför fördelaktigt om den konstnärliga verksamheten har låga kostnader vilket ger ett stort överskott. Detta leder till höga egenavgifter vilket i sin tur medför ett högt bidrag. En sådan ordning inbjuder till att redovisa så stor del av kostna- derna som möjligt i den andra verksamheten.

Räntefördelning

Om det egna kapitalet i verksamheten är positivt (tillgångarna överstiger alltså skulderna) får ett schablonmässigt beräknat avdrag göras i näringsverksamhe- ten och samma belopp tas upp som intäkt i inkomstslaget kapital (positiv rän- tefördelning). Härigenom kan avkastning på det egna kapitalet i verksamheten beskattas fördelaktigare i inkomstslaget kapital (30 %) än i näringsverksam- . heten (lägst omkring 50 %) och utan egenavgifter. En del av inkomsten från näringsverksamheten betraktas alltså som en kapitalinkomst (ränta på det egna kapitalet) och beskattas alltså som en sådan inkomst.

Om det egna kapitalet är negativt sker i stället negativ räntefördelning. Ett schablonmässigt beräknat belopp dras av i inkomstslaget kapital och tas upp som intäkt i näringsverksamheten.

Med hänsyn till att konstnärer regelmässigt torde ha ett lågt eget kapital in- nebär dessa bestämmelser begränsade fördelar jämfört med tidigare system. Expansionsmedel

Enskilda näringsidkare ges möjlighet att fondera vinstmedel i näringsverk- samheten. De fondeiade medlen enkelbeskattas (28 %) och kan användas för expansion av verksamheten. Dessa bestämmelser torde i någon mån förbättra skattevillkoren för konstnärer.

Periodiseringrfond

Vid beräkningen av inkomst av näringsverksamhet får avdrag göras med ett belopp som avsätts till periodiseringsfond. Det är fråga om en bokslutsdis- position; någon insättning på konto e.d. behöver alltså inte ske. Avdrag får ske med 25 % på ett s.k. positivt belopp vilket är detsamma som inkomsten efter vissa justeringar. Avdrag för avsättning till periodiseringsfond skall åter- föras till beskattning — tas upp som intäkt - senaste det femte beskatmingsåret efter det beskattningsår då avsättningen gjordes.

Genom möjligheten till periodiseringsfond kan en konstnär som har höga inkomster ett visst är minska den beskattningsbara inkomsten med omkring 25 % för att i stället höja den beskattningsbara inkomsten under ett år (senast 5 år) med låga inkomster.

2.11 Antalet stödberättigade från egenavgiftsfonden samt beräkning av budgeteffekter

I betänkandet gjordes ett antagande om hur många konstnärer som skulle om- fattas av stödet. Det skulle årligen beröra omkring 3 000 personer.

I SCB:s undersökning Kulturarbetares arbets- och inkomstvillkor 1989 redovisas antalet personer i olika verksamhetsformer (tabell 2A sid. 21). Denna redovisning anger att av de 16 000 undersökta kulturverksamma (Svenska Författarförbundets (SFF) medlemmar exkluderade) hade ca 10 000 personer inkomster helt eller delvis från egen firma. Med ett antagan- de om ca 50 000 kronor i genomsnittsinkomst av inkomst av näringsverk- samhet skulle budgeteffekten bli ca 80 miljoner kronor som en konsekvens av förslaget om egenavgiftsfond. Detta är dock mycket lågt beräknat. Om det skulle visa sig att samtliga kulturverksamma istället för att ta ut sina inkomster som löntagare väljer att arbeta som egenföretagare till en nivå som ger högsta möjliga återbetalning via egenavgiftsfonden, finns det risk att kostnaderna

ökar till 150 miljoner kronor (128 tkr i genomsnittsinkomst 1989 för kultur— verksamma enligt SCB), givet att antalet yrkesverksamma i egen firma hålls konstant och inte ökar.

Det bör understrykas att de redovisade beräkningarna inte omfattar de 2 000 medlemmarna i Sveriges Författarförbund. Inte heller omfattas foto- grafer m.fl.

3 Konstnärstillägg

Med hänsyn till nackdelarna med det tidigare förslaget till egenavgiftsfond (se avsnitt 2) har vi tagit fram ett alternativ som vi kallar konstnärstillägg.

Utgångspunkter för konstnärstillägg

Stödet skulle utgå till samtliga yrkesverksamma konstnärer och författare, både näringsidkare och arbetstagare, i syfte att höja deras inkomstnivåer. Detta stöd bör inte vara utformat som ett socialt stöd där högre stöd utgår ju lägre inkomsterna är. I stället bör stödet öka i takt med inkomsterna till en viss nivå. Stödet bör uppmuntra till att öka inkomsterna och inte motverka extraarbete inom andra yrkesområden.

Det finns ett omfattande bidragssystem till institutioner och fria grupper. Kulturverksamma utan koppling till dessa institutioner erhåller för närvarande stöd i form av ersättningar, selektiva stipendier m.m. Det är företrädesvis en- skilda näringsidkare som står utanför institutionerna. Ett konstnärstillägg bör därför i första hand vara inriktad på de grupper som inte uppbär subventio- ner.

Med hänsyn till att resurserna är begränsade måste konstnärstillägget prioritera konstnärer och författare med låga inkomster. Stödet bör därför vara inriktat på den stora grupp som har inkomster från den konstnärliga verksamheten upp till 50 000 kronor. Stödet kommer därför främst att rikta sig till enskilda näringsidkare eftersom det är dessa som har de lägsta in- komsterna bland kulturverksamma.

Stödet bör hanteras av en myndighet t.ex. Konstnärsnämnden.

Vilka bör få konstnärstillägg?

En betydande svårighet i ett generellt stödsystem är att yrkesmässigt avgränsa den krets som bör uppbära stödet.

Konstnärsnämnden har i samarbete med Sveriges Författarförbund angett en definition av begreppet kulturarbetare. En kulturarbetare ägnar sig år ska- pande eller annat konstnärligt arbete, är yrkeskunnig inom sitt område och

ägnar sig yrkesmässigt åt konstnärligt arbete (jfr RSV:s handledning för be- skattning av inkomst och förmögenhet vid 1994 års taxering, sid. 1181).

Konstnärstillägg bör utgå till den som yrkesmässigt ägnar sig åt konstnär- lig, litterär eller därmed jämförlig verksamhet.

För att anses yrkesmässigt verksam bör uppställas ett krav på kontinuitet och/eller kvantitet. Vidare bör konstnären eller författaren vara yrkeskunni g inom sitt område. Hobbyverksamhet, vars inkomster i förekommande fall skall redovisas i inkomstslaget tjänst, bör alltså inte ge rätt till konsmärs- tillägg.

Den som studerar vid t.ex. konstskola och kanske har vissa inkomster från konstnärlig verksamhet bör som regel anses som studerande med sidoin- komster och inte som en yrkesmässigt verksam konstnär. Konstnärstillägg utgår då inte. Emellertid kan det förekomma att yrkesmässigt verksamma konstnärer upprätthåller sitt yrke under en tids studier. De fortsätter därför sin yrkesmässiga verksamhet vid sidan av studierna.

Det vore önskvärt om kriterierna för stödet kunde formuleras på ett sådant sätt att ett beslut om stöd kunde ske utifrån rent objektiva utgångspunkter. En sådan lösning är emellertid inte möjlig. Många av dem som kan anses vara verksamma inom de konstnärliga och litterära yrkesgruppema bedriver inte sådan konstnärlig eller litterär verksamhet som det finns anledning att stödja med kulturpolitiska medel. Det gäller t.ex. flertalet författare till facklitteratur och de flesta fotografer. Det räcker därför inte att enbart ange vilka yrkes— grupper som bör vara berättigade till konstnärstillägg. En ytterligare be- gränsning måste göras. Stödet bör utgå endast till sådana konstnärer eller för- fattare vars verksamhet bedöms vara av intresse för kulturlivet. Det får an- komma på den beslutande myndigheten att göra denna bedömning.

Det är alltså inte någon kvalitetsprövning som skall göras utan syftet är att fånga in konstnärerna. Meningen är att de flesta som ägnar sig åt tex. skön- litterärt författarskap skall omfattas av stödet. När det gäller bildkonstnärer torde flertalet omfattas av stödet. I fråga om t.ex. tecknare bör reklamtecknare inte omfattas av stödet.

Alternativt kan ett uttryckligt kvalitetskrav införas för att vara berättigad till konstnärstillägg. Ett sådant system borde bli administrativt mer komplicerat än att skilja ut de som bedriver konstnärlig och litterär verksamhet. Ett kvali- tetsstyit system kan också uppfattas som godtyckligt. Syftet med stödet för- ändras, från att vara en ersättning för extemalitetema eller en inkomstlöshets— försälcring till att uppmuntra den grupp som i dagsläget anses representera hög kvalitet.

Beräkning av konstnärstillägget

Stödet bör utgå till både enskilda näringsidkare och arbetstagare. Det är inte något som hindrar att den stödberättigade inkomsten härrör från båda in- komstslagen.

Stödet bör beräknas på inkomsten avseende konstnärlig eller litterär verk- samhet. Den sökandes deklaration är ett av underlagen för beräkning av stö- det.

Stöd bör kunna utgå med ett belopp motsvarande 50 % på inkomsterna från den konstnärliga eller litterära verksamheten upp till 50 000 kronor. Många konstnärer som är enskilda näringsidkare har inkomster från den konstnärliga eller litterära verksamheten som ligger omkring denna nivå. Maximalt stöd är alltså 25 000 kronor (50 % av 50 000 lcronor).

Inkomster över en viss nivå bör minska konstnärstillägget. Det bör gälla inkomster från såväl den konstnärliga verksamheten som andra inkomster (inkomst av näringsverksamhet och tjänst som inte avser konstnärlig verk— samhet samt inkomst av kapital).

Förslagsvis bör inkomster som överstiger 70 000 kronor minska konst- närstillägget

Minskningen av konstnärstillägget bör ske i proportion till den överskju- tande inkomsten för att minska tröskeleffekten. Minskningen av konsmärstill- ägget bör bestämmas så att det lönar sig bättre att höja inkomsterna än att ligga kvari inkomstnivå för att få maximalt konstnärstillägg.

Förslagsvis bör inkomster som överstiger 70 000 kronor minska konst- närstillägget med ett belopp som motsvarar 40 % av överskjutande inkomst (jämnt tusental kronor).

Om inkomsten från konstnärlig verksamhet är 70 000 kronor beräknas det oreducerade konstnärstillägget till 25 000 kronor. Övriga inkomster är 20 000 kronor. De sammanlagda inkomsterna inklusive det oreducerade konstnärstillägget är alltså 90 000 kronor. Konstnärstillägget skall i detta fall minskas med 40 % på 20 000 kronor (90 000—70 000), dvs. med 8 000 kronor. Konstnärstillägget blir då 17 000 kronor om det utgår till en konstnär med F-skattesedel (enskild näringsidkare) som alltså betalar sina egna social- avgifter (egenavgifter). Utgår stödet till en konstnär med A-skattesedel skall den utbetalande myndigheten betala arbetsgivaravgifter som baseras på det utbetalda konstnärstillägget. Därför måste konstnärstillägget minskas med de arbetsgivaravgifter som belöper på det belopp som faktiskt betalas ut.

En fråga är om skattefria stipendier bör beaktas genom att stipendiebelop- pet läggs till inkomsten. Det är rimligt att stipendier påverkar beräkningen av » konstnärstillägget eftersom dessa ökar "inkomsten" och därmed minskar be— hovet av stöd. Om stipendiet skall användas för att täcka vissa utgifter, t.ex. i samband med en resa, bör dessa kostnader avräknas från intäkten.

En annan fråga är om förmögenhet bör minska konstnärstillägget utöver att avkastningen, som regel inkomst av kapital, beaktas. Det finns t.ex. till-

gångar som inte ger löpande avkastning (antikviteter) eller låg avkastning (mark) som man kan tycka bör beaktas vid beräkningen av konsmärstillägget. Med hänsyn till svårigheterna att värdera egendom föreslås inte någon sär- skild reglering i fråga om förmögenhet.

Konsmärstillägget är dels skattepliktigt, dels en inkomst från den konst- närliga verksamheten. Det innebär att ett erhållet konstnärstillägg år 1 ligger till grund för det konstnärstillägg som skall beräknas för utbetalning år 2. Eftersom inkomsten år 1 är högre än det ursprungliga året för beräkning av konstnärstillägget (år 0) — en bidragande orsak är det erhållna konstnärstill- ägget - minskar konstnärstillägget för år 2. Inkomsten blir då lägre vilket kan ge upphov till högre konstnärstillägg år 3 osv. Denna ryckighet kan emeller- tid för näringsidkares del hanteras genom avsättning till periodiseringsfond, som finns beskrivet i avsnitt 2.9. Det innebär att inkomsten kan utjämnas bl.a. i syfte att få ett jämnt konsmärstillägg.

Den myndighet som prövar konstnärstillägget bör ha rätt att få del av in- komstuppgifter från skatteregistret enligt l & skatteregisterlagen (19802343).

Ansökan om konstnärstillägg

Ansökan om konstnärstillägg görs årligen hos den beslutande myndigheten. Detta sker lämpligen i samband med att självdeklarationen upprättas och ges in till skattemyndigheten. Ansökan om konstnärstillägg sker därför som regel under första halvåret. För att ansökan skall kunna prövas krävs att den kommit in till Konstnärsnämnden före utgången av det år ansökan avser. I ansökan, som görs på särskild blankett, redovisas inkomsterna och från vil- ken verksamhet dessa härrör (konsmärliga uppdrag, utställningar, publikatio- ner m.m.). Vidare redovisas den konstnärliga utbildningen och liknande uppgifter. Konstnärsnämnden kan begära in kompletteringar om ansökan är bristfällig eller om uppgifter behöver förtydligas.

Beräkning av budgetejfekterför konstnärstillägget

En grov uppskattning av budgeteffektema av ett konstnärstillägg ger en brut- toutgift på ca 100 mkr per år (exklusive skatteinkomster) utifrån ovan redovi- sade belopps- och procentsatser. Nettoutgiftema kan då uppskattas till ca 60 mkr. Det bör observeras att detta är en mycket grov uppskattning utifrån tillgänglig statistik över konstnärers inkomstförhållanden (SCB 1989).

Problem med konstnärstillägg

Det finns en risk för bidragsanpassning genom att den konstnärliga verksam— heten minskar hos de konstnärer som före ett införande av konstnärstillägg

har en inkomst som överstiger 70 000 kronor beroende på att konstnärstill- lägget minskar proportionellt mot högre inkomster på denna nivå.

Vidare omfattas alla typer av konstnärligt verksamma av konsmärstilläg- get, vilket innebär att även konsmärer inom teater- och musikområdena där subventionsgraden redan i dag är hög, kommer att omfattas av konsmärstill- ägget. Det kan förefalla orimligt att konstnärsttillägg ges till personer som är verksamma inom områden som redan idag är kraftigt subventionerade.

Konstnärstillägget innebär också en administrativ hantering som tar resur— ser från den verksamhet som medlen skall gå till. Ansökningsförfarandet kan bli krångligt och man kan befara svårigheter att bedöma om olika intäkter och kostnader är hänförliga till den konsmärliga verksamheten eller till annan icke bidragsberättigad verksamhet. I enskilda fall kan det bli fråga om relativt om- fattande utredningar i och med att konstnärsnämnden skall beakta verksamhetens intresse för kulturlivet. Det bör emellertid påpekas att bedömningsarbetet har sin tyngdpunkt under de första åren. Det gäller då att utarbeta riktlinjer för praxis samt första gången ta ställning till ett stort antal ansökningar. När väl en konstnär erhållit stöd kan möjligen kommande prövningar förenklas.

Argumenten för stöd till konstnärlig verksamhet, dvs. att den konsmärliga produktionen har positiva externa effekter på produktion och konsumtion, kan inte sägas motivera ett konstnärstillägg som avtar efter en nivå på 50 000 honor. Snarare skulle dessa argument tala för ett konstnärstillägg som är proportionellt mot inkomsten av konsmärlig verksamhet. Ett helt proportio- nellt konstnärstillägg skulle dock ge ett marginellt stöd till varje person när hänsyn tas till det statsfinansiella läget.

Bilaga Lag om konstnärstillägg

Härigenom förskrivs följande.

Inledande bestämmelser

l & Konstnärstillägg lämnas som ett inkomsttillägg enligt bestämmelserna i denna lag till den som yrkesmässigt bedriver konstnärlig, litterär eller där- med jämförlig verksamhet (konstnärlig verksamhet).

2 å Frågor om konstnärstillägg handläggs av den myndighet regeringen bestämmer.

Rätten till konsmärstillågg

3 5 För att konstnärstillägg skall lämnas krävs att den konstnärliga verk- samheten är av intresse för kulturlivet.

4 & Konstnärstillägg lämnas enbart till den som är bosatt i Sverige

5 & Konstnärstillägg lämnas inte till den som vid ingången av det år som ligger till grund för beräkningen av tillägget fyllt 65 år. Konstnärstillägg läm- nas inte heller till den som vid motsvarande tidpunkt uppbär förtidspension.

Beräkning av konstnärstillägg

6 & Konstnärstillägget skall utgöra en viss andel av den taxerade förvärvs- inkomsten enligt kommunalskattelagen (1928z370) till den del inkomsten kommer från den konstnärliga verksamheten. Sådan inkomst kan avse både inkomst av näringsverksamhet och inkomst av tjänst. Konstnärstillägget skall minskas om förvärvsinkomster, taxerad inkomst av kapital enligt lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt och stipendier överstiger en viss nivå.

7 5 Föregående års inkomst skall ligga till grund för beräkning av konst- närstillägget. Om taxering inte skett vid tidpunkten för beräkning av konst- närstillägg, grundas konsmärstillägget på ingiven deklaration. I 11 & finns bestämmelser om justering av konstnärstillägget när taxeringen ändras.

8 & Beräkningen av konstnärstillägg sker enligt föreskrifter som meddelas av regeringen.

Utbetalning av konstnärstillägg

9 & Konstnärstillägg betalas ut en gång om året.

Ändring av konstnärstillägg

10 & Om taxeringen till kommunal och statlig inkomstskatt ändras eller nå- gon annan omständighet inträffar som påverkar konstnärstillägget skall den som uppburit tillägget underrätta den beslutande myndigheten om dessa för- hållanden.

1 1 & Avviker taxeringen från självdeklaration som legat till grund för beslut om konstnärstillägg skall det ändras i enlighet med taxeringen. Om för mycket konstnärstillägg betalats ut skall återbetalning ske.

12 & Om den som uppburit konstnärstillägg genom att lämna oriktiga upp- gifter eller genom att underlåta att fullgöra en uppgifts- eller underrättelse- skyldighet eller på annat sätt förorsakat att konstnärstillägg har lämnats felak- tigt eller med ett för högt belopp och han skäligen bort inse detta, skall beslut om återbetalning ske av vad som utbetalats felaktigt eller för mycket.

13 & Om det finns särskilda skäl får återbetalningsskyldigheten efterges helt eller delvis.

14 5 Om återbetalningsskyldighet ålagts någon får vid senare utbetalning av konstnärstillägg ett motsvarande belopp innehållas i avräkning på vad som betalats ut för mycket.

Skartefrågor m.m.

15 & Konsmärstillägget skall tas upp som skattepliktig intäkt vid taxeringen till statlig och kommunal inkomstskatt under det år konstnärstillägget betalas ut och i fråga om näringsidkare under det år det avser. Om för mycket eller för litet konstnärstillägg betalats ut får det återbetalda eller utbetalda beloppet — dras av respektive tas upp som intäkt under det år återbetalning eller utbetal- ning sker.

Överklagande

16 % Beslut om återbetalning och eftergift av konstnärstillägg får överkla- gas hos allmän förvaltningsdomstol. Andra beslut enligt denna lag får inte överklagas. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Denna lag träderi kraft den 1 januari 1997. Konstnärstillägg lämnas första gången för inkomster som uppbärs från och med ikraftträdandet.

Förordning om konstnärstillägg (. . .)

l & Ansökan om konstnärstillägg görs skriftligen och ges in till Konstnärsnämnden före utgången av det år ansökan avser.

Ansökan skall innehålla nödvändiga uppgifter för bedömande av sökan- dens rätt till konstnärstillägg samt en förklaring på heder och samvete att de lämnade uppgifterna är riktiga Till ansökan skall fogas en bestyrkt kopia av självdeklarationen för beskattningsåret före det år ansökan avser.

2 & Konstnärstillägg lämnas med 50 procent av inkomsten från den konstnärliga verksamheten till den del inkomsten inte överstiger 50 000 kro- nor.

Om inkomsten överstiger 70 000 kronor skall konstnärstillfa'llet minskas med 40 procent av den överskjutande inkomsten.

För den som har A-skattesedel skall vid beräkning av konstnärstillägget enligt första och andra styckena hänsyn tas till att arbetsgivaravgifter skall an- ses ingå i det framräknade beloppet. Det framräknade beloppet skall därför minskas med ett belopp motsvarande de arbetsgivaravgifter som belöper på det utbetalda tillägget.

3 5 I inkomsten enligt 2 & andra stycket ingår föregående års taxerade förvärvsinkomst enligt 47 & kommunalskattelagen (1928z370), föregående års taxerade inkomst av kapital enligt 3 5 14 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, vad som återstår av skattefria stipendier efter avräkning av de kostnader för resor eller liknande som är förenade med stipendiet.

4 & Konstnärstillägget avrundas nedåt till jämnt hundratal kronor.

Författningskommentar

Lag om konstnärstillägg

Inledande bestämmelser

1 5 Konstnärstillägget är ett inkomsttillägg som lämnas till den som yrkesmässigt bedriver konstnärlig, litterär eller därmed jämföng verksamhet. Definitionen är hämtad från 46 ä 1 mom. kommunalskattelagen (1928z370). Enligt denna regel kan avdrag medges för underskott av sådan verksamhet.

Förutsättningen för att erhålla konstnärstillägg är att verksamheten bedrivs yrkesmässigt. Det får alltså inte vara fråga om hobbyverksamhet.

Många konsmärer och författare försörjer sig delvis på annat sätt än genom den konstnärliga verksamheten. Även i sådana fall är kravet på yrkesmässig- het i regel uppfyllt. Några kännetecken på yrkesmässighet är att verksamheten bedrivs kontinuerligt och i viss omfattning.

Eftersom konstnärstillägget baseras på inkomsten från den konstnärliga verksamheten är förutsättningen för bidraget att verksamheten går med över- skott. Redan av detta skäl utmönstras flertalet utövare som inte kan anses yr- kesmässi gt verksamma.

Konstnärstillägg skall stödja konstnärlig verksamhet och lämnas därför inte för inkomster till dödsbon.

2 5 Den myndighet regeringen bestämmer prövar ansökningar om konst- närstillägg samt fattar beslut i andra ärenden som rör konstnärstillägg.

Rätten till konstnärstillägg

35 Konstnärstillägget skall gå till kulturverksamma, skapande och utövande yr- kesutövare inom kultursfären. Definitionen av konstnär är inte entydig. Det kan givetvis inte ankomma på den enskilde att själv bestämma om den verk— samhet som han bedriver kan anses vara konstnärlig och ge rätt till konst- närstillägg. [ slutändan måste någon ta ställning till om verksamheten bör stödjas med statligt kulturstöd i form av konsmärstillägg. Det ankommer på myndigheten att bestäma vilka som är berättigade till stöd. Som framgår av allmänmotiveringen är syftet med bestämmelsen inte närmast att göra någon kvalitativ bedömning av konstnärerna. Syftet med regeln är att kunna skilja bort verksamheter som saknar intresse för kulturlivet.

4 & Förutsättningen för konstnärstillägg är att konstnären är bosatt i Sverige. Eftersom stödet baseras på den taxerade förvärvsinkomsten måste konstnären vara skattskyldig i Sverige.

5 % Konstnärstillägg lämnas inte till den som uppnått pensionsåldern eller uppbär förtidspension även om konstnären fortsätter att vara yrkesverksam. Av bud- getrnässiga skäl bör konstnärstillägget koncentreras till den grupp konstnärer som har ett stort behov av ett inkomsttillägg. När pension utgår får konstnä- ren anses vara mindre beroende av inkomsten från den konstnärliga verksam- heten och därmed konstnärstillägget för sin försörjning.

Beräkning av konstnärstillägg

6 % Konstnärstillägget grundas på inkomsten från den konstnärliga inkomsten. Grunden är den taxerade förvärvsinkomsten enligt kommunalskattelagen till den del inkomsten avser den konstnärliga verksamheten. Om inkomsten avser även andra slags inkomster måste dessa alltså räknas bort vid beräkningen av konstnärstillägg.

I vissa fall måste fördelningen av inkomsten beakta gemensamma kostna- der. Antag att en enskild näringsidkare både är konstnär och reklamtecknare. Enbart den konstnärliga inkomsten ligger till grund för konstnärstillägget. Vid beräkningen av inkomsten måste hänsyn tas till att ateljén används i båda verksamheterna. Även andra driftkostnader kan behöva fördelas.

En konstnär som saknar inkomst från konstnärlig verksamhet kan inte få konstnärstillägg eftersom tillägget baseras på inkomsten. Det har inte någon betydelse om inkomsten härrör från anställning eller från näringsverksamheten eller att inkomster från båda inkomstslagen ligger till grund för konstnärstillägget.

Sjukpenning och liknande ersättningar får anses vara en inkomst från den konstnärliga verksamheten som grundar rätt till konstnärstillägg under förut- sättning att sjukpenningen e.dyl. ersätter sådan inkomstförlust.

8 % Regeringen bemyndigas att närmare ange med vilka belopp konstnärstillägg kan lämnas och hur beräkningen skall ske. Härigenom kan förändringar snabbt ske med hänsyn till ändrade ekonomiska förutsättningar.

Utbetalning av konstnärstillägg

9 5 Konstnärstillägg betalas ut vid ett tillfälle per år.

Ändring av konstnärstillägg

10 &

Myndigheten skall underrättas om taxeringen ändras eller någon annan om- ständighet inträffar som påverkar konsmärstillägget. Den vanligaste orsaken till underrättelse torde vara att skattemyndighetema avviker från deklarationen. Eftersom inkomsten ändras påverkas som regel konstnärstillägget.

11 & Awiker taxeringen från självdeklarationen skall konstnärstillägget ändras. Detta kan ske om skattemyndigheten avviker från deklarationen. Taxeringen kan också ändras genom omprövning hos skattemyndigheten eller av för- valtningsdomstol. En ändring av taxeringen i förhållande till deklarationen som legat till grund för beslutet om konstnärstillägg kan medföra att för mycket konstnärstillägg har betalats ut eller att ytterligare konstnärstillägg skall betalas ut.

12 % Myndigheten får besluta om återbetalning av konstnärstillägg om den som uppburit tillägget underlåtit sin uppgifts- eller underrättelseskyldighet.

13 % Myndigheten har möjlighet att efterge återbetalningsskyldigheten.

14 5 För att återbetalningsskyldigheten skall bli effektiv kan myndigheten minska senare utbetalningar av konstnärstillägg med vad som betalts ut för mycket.

15 & Konstnärstillägg skall tas upp som intäkt det år det betalas ut eller i fråga om näringsidkare, det år det avser. N äringsidkares inkomstberäkning sker enligt bokföringsmässiga grunder och om en utbetalning på grund av en sen ansö- kan sker först efter årsskiftet skall konstnärstillägget anses vara en intäkt som avser föregående år. När det gäller inkomst av tjänst skall konstnärstillägget ske när det betalas ut. En sen ansökan kan därför medföra att två konstnärs- tillägg betalas ut under ett och samma år.

Avdrag får göras för konstnärstillägg som skall återbetalas. Avdraget görs det år återbetalning sker. Motsvarande gäller intäktsföring om för litet konst- närstillägg betalats ut.

Bestämmelsen anknyter till vad som gäller för intäkters redovisning i in- komstslaget tjänst resp. inkomstslaget näringsverksamhet samt vad som gäl- ler för avdrag i dessa inkomstslag.

Bestämmelsen ansluter till de allmänna reglerna om näringsbidrag (punkt 9 av anvisningarna till 22 & kommunalskattelagen) och inkomstberäkning en- ligt bokföringsmässiga grunder (punkt 1 av anvisningarna till 24 & kommu- nalskattelagen). Konstnärstillägget är ett inkomsttillägg som skall tas upp som intäkt för det beskattningsår som det avser. Avdrag får göras det beskatt- ningsår då det betalas tillbaka.

Överklagande

16 & Vissa beslut får överklagas till förvaltningsdomstol. Det gäller beslut där rättssäkerhetsskäl motiverar möjligheten till domstolsprövning. Andra beslut som gäller prövningen av rätten till konstnärstillägg omfattar bedömningar som inte lämpar sig att prövas i domstol och kan därför inte överklagas.

Förkortningar

ALB Arkivet för ljud och bild ALU Arbetslivsutveckling AMS Arbetsmarknadsstyrelsen BFI Bokbranschens Finansieringsinstitut BNP Bruttonationalprodukt BUS Bildkonst Upphovsrätt i Sverige ESO Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi EU Europeiska Gemenskapen FN Förenta Nationerna GATI' General Agreement on Tariffs and Trade HSFR Humanistiskr-samhällsvetenskapliga forskningsrådet HSO Handikappförbundens samarbetsorgan ILO International Labour Organization IT Informationsteknologi KLYS Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd KOSK Kommunerna, staten och kulturpolitiken, en studie gjord av Kulturrådet

KRO Konsmäremas riksorganisation KTH Kungliga Tekniska Högskolan LAR Landskapsarkitektemas Riksförbund LO Landsorganisationen NOLA Naturvårdsåtgärder i odlingslandskapet NORDICOM Nordiska Dokumentationscentralen för Masskommunika- tionsforskning NUNSKU Nämnden för utställning av nutida svensk konst i utlandet NUTEK Närings- och teknikutvecklingsverket PBL Plan- och bygglagen RAÄ Riksantikvarieämbetet RIK Riksantikvarieämbetets och Statens historiska museers institu- tion för Konservering RF Regeringsforrn ROT Reparation, om- och tillbyggnad RRV Riksrevisionsverket SACO Sveriges Akademikers Centralorganisation SAMDOK Samordning, samtid och samarbete. En sammanslutning av svenska kulturhistoriska museer som bedriver insamling och dokumenation 687

SAR SCB SFS SHR SKR SOU SSD STIM STR-T

UNESCO

URL

Bet. Dir. Ds Prop. Rskr.

Svenska Arkitekters Riksförbund Statistiska Centralbyrån Svensk Författnings Samling Svenska Hemslöjdföreningarnas Riksförbund Sveriges Konstföreningars Riksförbund Statens offentliga utredningar

Svensk samhällsvetenskaplig datatjänst Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå Svenska Tomedalingars Riksförbund -Tomionlaaksolaiset Tjänstemännens Centralorganisation

Undersökning av svenska folkets levnadsförhållanden av SCB United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization

Upphovsrättslagen

Riksantikvarieämbetets och Statens historiska museers under- sökningsverksamhet

Betänkande Direktiv Departementsserien Proposition Riksdagskrivelse

Kronologisk förteckning

måri—l

mxlox

9. 10. 11. 12.

13. 14. 15. 16. 17. 18. 19. 20. 21. 22. 23. 24. 25.

26.

27. 28.

29. 30. 31. 32.

33. 34.

35. 36.

37. 38.

39.

___—___—

. Ett renodlat näringsförbud. N. . Arbetsföretag — En ny möjlighet för arbetslösa. A. . Grön diesel — miljö- och hälsorisker. Fi. .Långtidsutredningen 1995. Fi. . Vårdens svåra val. Slutbetänkande av Prioriteringsutredningen. S. . Muskövarvets framtid. Fö. . Obligatoriska arbetsplatskontakter för arbetslösa. A. . Pensionsrättigheter och bodelning. Ju. Fullt ekonomiskt arbetsgivaransvar. Fi. Översyn av skattebrottslagen. Fi.

Nya konsumentregler. Ju.

Mervärdesskatt - Nya tidpunkter för

redovisning och betalning. Fi. Analys av Försvarsmaktens ekonomi. Fö. Ny Elmarknad + Bilagedel. N. Könshandeln. S. Socialt arbete mot prostitutionen i Sverige. S. Homosexuell prostitution. S. Konst i offentlig miljö. Ku. Ett säkrare samhälle. Fö. Utan el stannar Sverige. Fö. Staden på vatten utan vatten. Fö. Radioaktiva ämnen slår ut jordbruk i Skåne. Fö. Brist på elektronikkomponenter. Fö. Gasmoln lamslår Uppsala. Fö. Samordnad och integrerad tågtrafik på Arlandabanan och i Mälardalsregionen. K. Underhållsbidrag och bidragsförskott,

Del A och Del B. S. Regional framtid + bilagor. C. Lagen om vissa internationella sanktioner — en översyn. UD. Civilt bruk av försvarets resurser —

regelverken, erfarenheter, helikoptrar. Fö. Alkylat och Miljöklassning av bensin. M. Ett vidareutvecklat miljöklassystem i EU. M. IT och verksamhetsförnyelse inom rättsväsendet. Förslag till nya samverkansformer. Ju. Ersättning för ideell skada vid personskada. Ju. Kompetens för strukturomvandling. A. Avgifter inorn handikappområdet. S. Förmåner och sanktioner - en samlad redovisning. Fi. Vårt dagliga blad - stöd till svensk dagspress. Ku. Yrkeshögskolan - Kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning. U. Some reflections on Swedish Labour Market Policy. A. Några utländska forskares syn på svensk arbetsmarknadspolitik. A.

40. 41. 42. 43. 44. 45. 46.

47.

48. 49. 50. 51. 52. 53. 54.

55. 56.

57.

58.

59.

60. 61 62. 63.

64. 65. 66.

67. 68. 69. 70. 71

72.

73.

74. 75. 76

Älvsåkerhet. K. -

Allmän behörighet för högskolestudier. U. Framtidsanpassad Gotlandstrafrk. K.

Sambandet Redovisning _ Beskattning. Ju. Aktiebolagets organisation. Ju. Grundvattenskydd. M.

Effektivare styrning och rättssäkerhet i asylprocessen. A. Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polislagen. Ju. EG-anpassade körkortsregler. K. Prognoser över statens inkomster och utgifter. Fi. Kunskapsläget på kämavfallsområdet 1995. M. Elförsörjning i ofred. N. Godtrosförvärv av stöldgods? Ju. Samverkan för fred. Den rättsliga regleringen. Fö. Fastighetsbildning — en gemensam uppgift för stat och kommun. M. Ett samlat verksamhetsansvar för asylärenden. A. Förmåner och sanktioner

— utgifter för administration. Fi. Förslag om ett internationellt flygsäkerhets- universitet i Norrköping-Linköping. U. Kompetens och kunskapsutveckling — om yrkes- roller och arbetsfält inom socialtjänsten. S. Ohälsoförsäkring och samhällsekonomi — olika aspekter på modeller, finansiering och incitament. S. Kvinnofrid. Del A+B. S.

.Myndighetsutövning vid medborgarkontor. C. Ett renat Skåne. M. Översyn av skattereglerna för stiftelser och ideella föreningar. Fi. Klimatförändringar i trafikpolitiken. K. Näringslivets tvistlösning. Ju. Polisens användning av övervakningskameror vid förundersökning. .lu. Naturgrusskatt, m.m. Fi. lT-kommissionens arbetsprogram 1995-96. SB. Betaltjänster. Fi.

Allmänna kommunikationer — för alla? K. .Behörighet och Urval. Förslag till nya regler för antagning till Universitet och högskolor. U. Svenska insatser för internationell katastrof— och flyktinghjälp. Kartläggning, analys och förslag. Fö. Ett aktiebolag för service till universitet och högskolor m.m. U.

Lägenhetsdata. Fi. Svensk flyktingpolitik i globalt perspektiv. A.

. Arbete till invandrare. A.

Kronologisk förteckning

77. Röster om EU:s regeringskonferens — hearing med organisationsföreträdare, debattörer och forskare. UD. 78. Den svenska rymdverksamheten. N. 79. Vårdnad, boende och umgänge. JU. 80. EU om regeringskonferensen 1996 — institutionernas rapporter — synpunkter i övriga medlemsländer. UD. 81. Ny rättshjälpslag och andra bestämmelser om rättsligt bistånd. Ju. 82. Finansieringslösningar för Göteborgs- och Dennisöverrenskommelserna. K. 83. EU-kandidater — 12 länder som kan bli EU:s nya medlemmar. UD. 84.Kulturpolit.ikens inriktning. Ku. 84. Kulturpolitikens inriktning - i korthet. Ku. 85. Tjugo års kulturpolitik 1974-1994. Ku.

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen IT-kornmissionens arbetsprogram 1995-96. [68]

Justitiedepartementet

Pensionsrättigheter och bodelning. [8] Nya konsumentregler. [11] IT och verksamhetsförnyelse inom rättsväsendet. Förslag till nya samverkansformer. [32] Ersättning för ideell skada vid personskada. [33] Sambandet Redovisning — Beskattning. [43] Aktiebolagets organisation. [44] Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polislagen. [47] Godtrosförvärv av stöldgods? [52] Näringslivets tvistlösning. [65] Polisens användning av övervakningskameror vid förundersökning. [66] Vårdnad. boende och umgänge.[79] Ny rättshjälpslag och andra bestämmelser om rättsligt bistånd. [81]

Utrikesdepartementet

Lagen om vissa internationella sanktioner

— en översyn. [28]

Röster om EU:s regeringskonferens — hearing med organisationsföreträdare, debattörer och forskare. [77] EU om regeringskonferensen 1996

- institutionernas rapporter

— synpunkter i övriga medlemsländer. [80] EU-kandidater — 12 länder som kan bli EU:s nya medlemmar. [83]

Försvarsdepartementet

Muskövarvets framtid. [6] Analys av Försvarsmaktens ekonomi. [13] Ett säkrare samhälle. [19] Utan el stannar Sverige. [20] Staden på vatten utan vatten. [21] Radioaktiva ämnen slår ut jordbruk i Skåne. [22] Brist på elektronikkomponenter. [23] Gasmoln lamslår Uppsala. [24]

Civilt bruk av försvarets resurser —

regelverken, erfarenheter, helikoptrar. [29] Samverkan för fred. Den rättsliga regleringen. [53] Svenska insatser för internationell katastrof— och flyktinghjälp. Kartläggning, analys och förslag. [72]

Socialdepartementet

Vårdens svåra val. Slutbetänkande av Prioriteringsutredningen. [5] Könshandeln. [15] Socialt arbete mot prostitutionen i Sverige. [16] Homosexuell prostitution. [17] Underhållsbidrag och bidragsförskott, Del A och Del B. [26] Avgifter inom handikappområdet. [35] Kompetens och kunskapsutveckling — om yrkes- roller och arbetsfält inom socialtjänsten. [58] Ohälsoförsåkring och samhällsekonomi — olika aspekter på modeller, finansiering och incitament. [59] Kvinnofrid. Del A+B. [60]

Kommunikationsdepartementet

Samordnad och integrerad tågtrafik på Arlandabanan och i Mälardalsregionen. [25] Älvsäkerhet. [40] Framtidsanpassad Gotlandstrafik. [42] EG-anpassade körkortsregler. [48] Klimatförändringar i trafikpolitiken. [64] Allmänna kommunikationer — för alla? [70] Finansieringslösningar för Göteborgs- och Dennisöverrenskommelsema. [82]

Finansdepartementet

Grön diesel — miljö- och hälsorisker. [3] Långtidsuu'edningen 1995. [4]

Fullt ekonomiskt arbetsgivaransvar. [9] Översyn av skattebrottslagen. [10]

Mervärdesskatt — Nya tidpunkter för

redovisning och betalning. [12]

Förmåner och sanktioner - en samlad redovisning. [36] Prognoser över statens inkomster och utgifter. [49] Förmåner och sanktioner — utgifter för administration. [56]

Översyn av skattereglerna för stiftelser och ideella föreningar. [63] Naturgrusskatt, m.m. [67] Betaltjänster. [69] lägenhetsdata. [74]

Utbildningsdepartementet Yrkeshögskolan - Kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning. [38]

Allmän behörighet för högskolestudier. [41] Förslag om ett internationellt flygsäkerhets- universitet i Norrköping-Linköping. [57]

___—___—

Systematisk förteckning

Behörighet och Urval. Förslag till nya regler för antagning till Universitet och högskolor. [71] Ett aktiebolag för service till universitet och högskolor m.m. [73]

Arbetsmarknadsdepartementet Arbetsföretag — En ny möjlighet för arbetslösa. [2] Obligatoriska arbetsplatskontakter för arbetslösa. [7] Kompetens för stnikruromvandling. [34]

Some reflections on Swedish Labour Market Policy. [39] Några utländska forskares syn på svensk arbetsmarknadspolitik. [39] Effektivare styrning och rättssäkerhet i asylprocessen. [46] Ett samlat verksamhetsansvar för asylärenden. [55] Svensk flyktingpolitik i globalt perspektiv. [75] Arbete till invandrare.[76]

Kulturdepartementet

Konst i offentlig miljö. [18]

Vårt dagliga blad — Pstöd till svensk dagspress.[37] Kulturpolitikens inriktning. [84] Kulturpolitikens inriktning — i korthet. [84]

Tjugo års kulturpolitik 1974-1994. [85]

Näringsdepartementet

Ett renodlat näringsförbud. [1] Ny Elmarknad + Bilagedel. [14] Elförsörjning i ofred. [51] Den svenska Rymdverksamheten. [78]

Civildepartementet

Regional framtid + bilagor. [27] Myndighetsutövm'ng vid medborgarkontor. [61]

Miljödepartementet

Alkylat och Miljöklassning av bensin. [30] Ett vidareutvecklat miljöklassystem i EU. [31] Grundvattenskydd. [45] Kunskapsläget på kämavfallsområdet 1995. [50] Fastighetsbildning — en gemensam uppgift för stat och kommun. [54] Ett renat Skåne. [62]