SOU 1995:84

Kulturpolitikens inriktning : slutbetänkande

Till statsrådet och chefen för Kulturdepartementet

Genom beslut den 25 februari 1993 bemyndigade regeringen chefen för Kulturdepartementet att tillkalla en parlamentarisk utredning med uppgift att utvärdera kulturpolitikens inriktning med utgångspunkt i 1974 års kulturpoli— tiska mål och att göra en samlad bedömning av vilka lcrav och utmaningar kulturpolitiken har att möta på längre sikt samt att lämna förslag om mål för kulturpolitiken och åtgärder för att främja kulturlivet och en positiv utveckling av kulturen. Genom beslut den 15 december 1994 gav regeringen tilläggs- direktiv till utredningen.

Utredningen har antagit namnet ”Kulturutredningen". Med stöd av regeringens bemyndigande förordnade statsrådet Birgit Friggebo generaldirektör Ingemar Mundebo att vara ordförande fr.o.m. den 15 mars 1993. Sedan Mundebo entledigats från sitt uppdrag fr.o.m. den 9 december 1994 förordnade statsrådet Margot Wallström nuvarande lands- hövdingen Gerd Engman att vara ordförande fr.o.m. samma datum.

Till ledamöter förordnades fr.o.m den 15 mars 1993 riksdagsledamot Charlotte Branting (fp), kommunalråd Kia Ericson (s), riksdagsledamot Elisabeth Fleetwood (m), fil.dr. Thomas Ginner (s), riksdagsledamot Stina Gustavsson (c), riksdagsledamot Åke Gustavsson (s), kanslichef Bertil Norbelie (m), riksdagsledamot Elisabeth Persson-Grip (v), riksdagsledamot Anne Rhenman (nyd) och riksdagsledamot Alwa Wennerlund—Larsson (kds). Rhenman entledigades fr.o.m. den 18 augusti 1993 och i hennes ställe för- ordnades riksdagsledamoten Laila Strid Jansson (nyd) som i sin tur entledi- gades fr.o.m. den 9 december 1994. Den 15 december 1994 förordnades riksdagsledamötema Ewa Larsson (mp) och Annika Nilsson (5).

Som sakkunniga i utredningen förordnades fr.o.m. den 1 juni 1993 en— hetschef Catharina Blom (Landstingsförbundet), departementsråden Göran Lannegren, Thomas Lyrevik och Hans Sand samt sektionschef Ants Viirman (Svenska Kommunförbundet). Lyrevik entledigades fr.o.m. den 15 mars 1994 och i hans ställe förordnades departementssekreterare Charlotta Gustafsson. Den 1 februari 1995 entledigades Göran Lannegren och i hans ställe förordnades departementssekreterare Hans Enflo.

Som experter förordnades den 1 november 1993 förbundssekreterare Anders Ekman (Folkbildningsförbundet), direktör Göran Löfdahl (Kultur- rådet), som entledigades fr.o.m. den 1 februari 1995, samt departements- sekreterare Agneta Spetz. Rättschef Marianne Eliason förordnades fr.o.m. den 1 december 1994. Den 20 februari 1995 förordnades kammarrätts- assessor Lars Emanuelsson Korsell som expert.

Till huvudsekreterare fr.o.m. den 1 maj 1993 förordnades kulturchef Hans Johansson och till biträdande sekreterare departementssekreterare Christer Bogefeldt. Som biträdande sekreterare i utredningen förordnades också av- delningschef Jan—Erik Billinger fr.o.m. den 26 juli 1993, avdelningschef Margareta Cronholm fr.o.m. den 1 december 1993 och fil.kand. Marika Romanus fr.o.m. den 1 september 1994. Avdelningschef Christina von Arbin samt byrådirektör Bo Nilsson har under perioden februari juli 1995 medverkat i sekretariatets arbete. Monica Berglund har varit kommitténs assistent.

Kulturutredningen publicerade i februari 1994 antologin ”Förnyelse och kontinuitet” (SOU 1994z9). Kommittén överlämnade den 10 maj 1995 delbe- tänkandet "Sjöhistoriska Museets lokalisering" samt den 31 maj 1995 delbe- tänkandet "Kulturutredningens ställningstagande i anledning av Museiutred- ningens betänkande Minne och bildning”.

Kulturutredningen överlämnar härmed sitt slutbetänkande ”Kulturpoliti- kens inriktning". Till betänkandet är fogar ett antal reservationer och särsldlda yttranden. Vårt uppdrag är därmed avslutat.

Stockholm i augusti 1995

Gerd Engman

Charlotte Branting Kia Ericson Elisabeth Fleetwood Thomas Ginner Stina Gustavsson Åke Gustavsson Ewa Larsson Annika Nilsson Bertil Norbelie

Elisabeth Persson—an Alwa Wennerlund—Larsson

/ Hans Johansson Jan-Erik Billinger Christer Bogefeldt

Margareta Cronholm Marika Romanus

Sammanfattning

1. Kulturens betydelse

Ordet kultur har många innebörder. Vi använder ordet kultur som ett beskri- vande, inte som ett värderande eller normerande begrepp. Med kultur menar vi konstartema, medierna, bildningssträvanden och kulturarven.

Ett praktiskt/politiskt fungerande kulturbegrepp måste beröra både kultu- rens kommunikativa sidor, processer och materiella uttryck. Det kulturpoli- tiska ansvarsområdet, kulturpolitikens "hemmaplan", är smalare än vårt kul- turbegrepp. Samarbete mellan det politiskt/administrativa kulturområdet och andra samhällsområden är ytterst viktigt. Målen för kulturpolitiken bör gälla all kulturverksamhet oberoende av till vilken sarnhällssektor aktörerna räknas.

Kulturens betydelse kan beskrivas utifrån olika perspektiv. För individen fyller kulturen många funktioner som varierar mellan individer och under olika skeden i livet. I vidaste mening ger kulturen människor en viktig del av deras identitet. Men kulturen ger också redskap för var och en att själv forma den egna identiteten, att uttrycka tankar och känslor och att påverka och för— ändra. Konsten är ett kvalificerat uttryck för människans fantasi och kreativa förmåga. De konstnärliga processerna och uttrycken är centrala för rikedomen i kulturlivet. Massmedierna öppnar nya möjligheter för kommunikation och kulturupplevelser. De ger också nya redskap för att uttrycka vem man är eller vill vara Samspelet mellan radion, televisionen och den ”levande" kulturen är en av nycklarna till ett mångsidigt och vitalt kulturliv. Varje generation måste tillägna sig historisk och kulturhistorisk insikt, inte bara i det som varit, utan också för att den visar vägen framåt genom att ge klarare uppfattning om möjligheter och begränsningar.

Det finns ett nära samband mellan ett rikt och mångsidigt kulturliv och ett öppet och demokratiskt samhälle. Kulturen utgör en väv som håller ihop samhället.

Förnyelse och kontinuitet är två grundläggande dimensioner i kultur och kulturpolitik. De samspelar dynamiskt. All förnyelse har sin utgångspunkt i ett historiskt sammanhang.

2. Kulturen i ett föränderligt samhälle

Framtiden är inte uteslutande föränderlig och oförutsägbar. Det geografiska läget, naturresurser, befolkningsstorlek, språkområde och bebyggelse är givna eller stabila förutsättningar. Ökade internationella kontakter genom in- vandring, resande, andra kontakter över nationsgränserna och snabb teknisk utveckling ändrar existerande förhållanden och skapar nya förutsättningar.

Förändringari arbetslivet pågår hela tiden. Det ställer nya krav på de an- ställda och leder till att gränsen mellan arbete och fritid förändras. Utbildning och kunskap är avgörande förutsättningar både för den enskildes möjligheter och för samhällets utveckling. Ingen faktor har heller så starkt samband med delaktighet i kulturlivet som utbildning.

Verkligheten ger näring åt fantasin. Den internationella upplevelseindustrin kommer att expandera och erbjuda bilder av verkligheten och interaktiva pro- dukter kring olika fantasivärldar. Den angloamerikanska dominansen är stor, skildringar av våldet kommersialiseras. Att stimulera och stödja en mångsidig kulturverksamhet som ger näring åt den skapande fantasin är angeläget.

Den tekniska och vetenskapliga utvecklingen utmanar nuvarande värdesys- tem. Frågor om globala problem kring fred, överlevnad, hushållning av na- turresurser och om nationella problem kring välfärd och omsorg om barn, gamla och sjuka väcker liknande frågor.

Kampen för ett av humanistiska värden präglat samhälle med stort uU'ym- me för den enskilda människan måste prägla alla offentliga insatser.

3. De senaste 20 årens kulturpolitiska erfarenheter

Genom 1974 års beslut fick kulturområdet en mera jämbördig ställning med andra samhällsområden där offentliga insatser görs. Målen har fungerat inspi— rerande på kulturarbetet. Den politiska samsyn på kulturpolitiken som målen ger uttryck för har haft stor betydelse för utvecklingen.

Strukturer och verksamheter på kulturområdet är sig lika över 20 år. Några förändringar har skett. På radio- och tv-ontrådet har flera kanaler kommit till, både svenska och utländska. Nätet av regionalt verkande kultur- institutioner har stärkts. Lokala kulturinstitutioner har byggts ut. Centralt producerade tuméer respektive vandringsutställningar har minskat till förmån för regionalt förankrad verksamhet. Fria teatergrupper har blivit fler. Antalet konstnärer har ökat betydligt, framför allt antalet kvinnliga konstnärer. Konstområden, genrer och verksamhetsforrner med stark institutionsstruktur har ytterligare förstärkts. De statliga insatserna på kulturrniljövårdens område har byggts ut och stödet till folkbildningsarbetet och amatörverksamheten har förstärkts.

Samspelet mellan kulturområdet och andra samhällsområden har utveck- lats. Roll- och ansvarsfördelningen mellan staten, landstingen, kommunerna och organisationslivet är förändrat endast på några enskilda punkter.

Kommunerna har fått utvidgade skyldigheter på flera områden, bl.a. i frå- ga om skola och åldringsvård.

Offentliga medel har varit det dominerande styrmedlet i kulturpolitiken. De offentliga medlen ökade under periodens första del. Därefter har anslagen i stort sett legat stilla. Proportionerna mellan olika konstarter/verksamhetsfor- mer har förskjutits.

Kulturvanoma har under perioden varit stabila både vad gäller egenaktivi— teter och besök. Den största förändringen gäller besök på musikevenemang som ökat kraftigt. Utbyggd förskola och ökad medellivslängd är faktorer som påverkar kulturvanoma.

Stora satsningar har gjorts framför allt på barn i förskoleåldem och yngre skolbarn. De yngre barnen är också de som är mest kulturellt aktiva. Sam- bandet mellan kulturvanor och utbildningsnivå är utomordentligt starkt.

Skillnaderna mellan olika grupper förändras långsamt. Förlängd utbildning kan dock leda till viss utjämning.

4. Mål för den nationella kulturpolitiken

Genom kulturpolitiken tar det offentliga ställning till kulturens betydelse, olika verksamheters funktioner och angelägenhet, deras ekonomiska villkor och behov av stöd.

De övergripande målen för kulturpolitiken ska uttrycka det som är viktigt för den kulturella utvecklingen och ger ramen för kulturpolitiken som helhet. De övergripande målen bör kompletteras med sektorsmål inom olika kultur- områden och verksamhetsmål för myndigheter, institutioner och bidrag. Frå- gan om metoderna i kulturarbetet samt uppföljning och utvärdering av resulta- tet av olika insatser behöver ägnas mer uppmärksamhet i framtiden, särskilt frågorna om hur man fångar in kvalitativa förhållanden och långsiktiga effek- ter.

Liksom tidigare bör staten i första hand stödja och stimulera kulturverk- samheten, inte reglera den.

Som mål för kulturpolitiken föreslår vi följande:

Kulturen ger människan glädje, insikt, många uttrycksmöjligheter och ett rikare liv.

Kulturpolitiken ska därför

värna yttrandefriheten och ge reella yttrandemöjligheter, verka för delaktighet och stimulera eget skapande, främja konstnärlig och kulturell förnyelse och kvalitet, ta ansvar för kulturarven och främja ett positivt bruk av dem, ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället.

Medlen skiftar mellan olika verksamheter. Några allmänna medel är till- gänglighet, decentralisering, medierna som kulturbärare och internationella kontakter.

5. Motiv för offentligt kulturstöd

Grunden för kulturlivet är människors intresse och engagemang, enskilt eller tillsammans med andra. Möjligheterna att tillgodose intressena skapas i stor utsträckning av människorna själva. Deras val påverkas också av marknaden och av beslut inom den offentliga sektorn.

Tre fjärdedelar av kulturutgiftema är privata utgifter. Det offentliga kultur- stödet varierar mellan olika kulturområden och verksamheter.

Utgångspunkten för våra förslag till mål för kulturpolitiken är att kulturen har ett värde i sig. Men motiven för det offentliga kulturstödet och frågan om de nuvarande statliga insatserna är ändamålsenligt utformade kan också diskuteras utifrån ekonomisk teori och terminologi. Det visar på en rad motiv för offentliga åtaganden.

Stöd till vissa branscher, litteratur, fonogram, kulturtidskrifter och film, innebär att staten till förhållandevis låg kostnad främjar kvaliteten och bidrar till ökad mångfald. Stödet till folkbildning och föreningsliv bidrar till att upp- rätthålla en verksamhet som framför allt tar sikte på att öka delaktigheten i kulturlivet. Särskilt viktigt är insatserna för att nå de lågutbildade. Motivet för statens stöd till offentliga kulturinstitutioner är att de bedriver en verksamhet som är betydelsefuu ur ett nationellt perspektiv. Stödet till konstskapare utan- för institutionerna är kopplat till dels utnyttjandet av konstnärernas verk ge- nom inskränkning i upphovsrätten, dels möjligheten till fortsatt och fördjupat

konstnärligt arbete. Det statliga stödet till kulturmiljövård utgår också från ett nationellt ansvarstagande och fungerar i stor utsträckning som stöd och stimulans till privata fastighetsägare.

En särskild granskning av stödet till regionala kulturinstitutioner visar att fortsatt statlig medfinansiering av dessa är nödvändig. Deras verksamhet är vikti g för att säkerställa en nationell kulturpolitik och innebär att professionell kulturverksamhet permanent kan bedrivas på ett drygt trettiotal orter landet runt. Kraven på institutionerna bör förtydligas. Skulle staten dra sig ur fi- nansieringen kan kommuner och landsting i dagens ekonomiska situation, enligt vår bedömning, inte kompensera bortfallet av statsbidrag. Verksamhe- ten kommer att minska samtidigt som statens möjligheter att påverka den kulturpolitiska inriktningen upphör.

6. Ansvarsfördelning och samverkan

Det mesta som skeri det "levande” kulturlivet har en starkt lokal förankring. Det är därför många förhållanden som bäst kan bedömas på lokal nivå och som bör finansieras inom ramen för ett lokalt ansvarstagande. Primärkom- munemas ansvar för stöd till kulturverksamhet är även i framtiden en grund- val för de offentliga kulturinsatsema.

De kulturverksamheter för vilka de enskilda kommunerna är för små som bas bör även i framtiden i första hand organiseras på regional nivå. Samver- kan inom länen och över länsgränser kommer att behöva öka. På sikt kan den regionala indelningen av landet komma att ändras vilket kan påverka det re- gionala ansvarstagandet på kulturområdet.

Kommuner och landsting ska självklart formulera mål för den egna kultur- politiken. Det är en styrka att det finns en samsyn om måleri mellan stat, landsting och primärkommuner.

Inom ramen för den nationella kulturpolitiken är det vissa uppgifter som bara kan fullgöras av staten och andra som naturligen faller på staten. De är:

åtgärder knutna till befogenheter som bara staten har, verksamheter som inte har någon särskild regional eller lokal förankring, — verksamheter där det nationella helhetsperspektivet är dominerande, — insatser för att åstadkomma en rimlig geografisk spridning.

Dialogen mellan företrädare för stat, landsting och kommuner om den kulturella helheten i regionerna, vilka samlade utvecklingsbehov och utveck- lingsidéer som där finns, vilka prioriteringar respektive part vill göra o.dyl. behöver utvecklas.

Grundläggande förutsättningar för kulturlivet skapas utanför kulturornrå- det. Insikter och erfarenheter inom konst och kulturverksamhet i övrigt på- verkar utvecklingen på en lång rad andra onu'åden och har betydelse för sam-

hällsklimatet i stort. Målen för kulturpolitiken bör gälla alla nivåeri samhället och alla samhällssektorer.

Vi lägger en grund för statens framtida prioriteringar på kulturområdet ge- nom att:

— ange viljeinriktnin gen för kulturpolitiken, — avgränsa det statliga ansvarsområdet, söka så effektiva medel som möjligt för de statliga insatserna, — i övrigt diskutera profil och proportioneri det statliga kulturstödet.

7. Kulturen i internationell belysning

Den ökade intemationaliseringen slår igenom i många olika avseenden. Den erbjuder en rad nya möjligheter samtidigt som den väcker förslag om åtgärder för att skydda det som är inhemskt.

Kultursamarbetet inom EU innebär dels att kultur ses som en dimension som bör genomsyra hela samhällsutvecklingen, dels som ett område för sär- skilda programinsatser. Det är viktigt att de nya möjligheter som medlemska- pet i EU erbjuder till fullo utnyttjas. Ansvariga sektorsmyndigheter bör ge hög prioritet åt bevakning av och information om frågor som rör EU.

Nordiskt och europeiskt kultursamarbete bör föras vidare inom ramen för existerande organisationer. Det regionala kultursamarbetet över nationsgrän- serna kommer att öka.

Ansvaret för internationellt samarbete bör ligga på respektive kulturinstitu- tion. Löpande internationella kontakter och stöd till konstnärligt utbyte bör ingå i respektive sektorsansvarig myndighets uppgifter Svenska institutets uppgifter i det avseendet bör begränsas.

Den samlade kunskapen om export av svensk konst och kultur är mycket bristfällig. En kartläggning bör snarast göras som pekar på möjligheter och hinder.

8. Kulturvanor och förändringsstrategier

Kultur, i bemärkelsen aktiviteter och utbud man väljer att delta i, berör i stort sett alla svenskar men på olika sätt och i olika omfattning. Men en del står helt utanför det ”levande" kulturlivet och deltar aldrig i studier, amatörverksamhet elleri olika kulturevenemang. Skälen att inte delta handlar dels om påtagliga - hinder som geografiska avstånd, arbets— och familjeförhållanden, kostnader, Språksvårigheter eller handikapp, dels om psykologiska och sociala meka- nismer. Brist på kunskap om konstnärliga och kulturella koder är ett annat skäl.

Skillnaderna i kulturvanoma mellan olika individer och grupper är stora. Den grupp som är mest aktiv i kulturlivet är unga, välutbildade kvinnor och den grupp som är minst aktiv är äldre lågutbildade män. Generellt är kvinnor mer kulturellt aktiva än män och högutbildade mer aktiva än lågutbildade. Det finns både direkta och indirekta samband mellan utbildning och kulturvanor.

Kulturvanor är en del av ett större sammanhang och ingår i ett mönster av sociala vanor, kontakter och relationer med andra människor.

Det som avgör om människor deltar i kulturlivet eller inte är framför allt två faktorer om man vill och om man kan. För att öka delaktigheten i kul- turlivet är det därför drivkraften och möjligheterna som ska stärkas.

Viktiga led i en strategi för förändring är:

väl fungerande samspel mellan kulturpolitiken och politiken på andra sam- hällsområden, inte minst inom det sociala området och utbildningssektom, lyhördhet för människors behov och initiativ, — publikarbete utifrån olika målgruppers situation, _ massmediernas betydelse för att öka delaktigheten.

Inom ramen för denna strategi föreslår vi en satsning på ”länskonstnärer" inom olika kulturområden.

9. Börja med barnen

De estetiska uttrycken är av grundläggande betydelse för ett barns förmåga att tolka och förstå vad som händer i omgivningen och att uttrycka upplevelser och känslor.

De viktigaste förutsättningama för att ”odla" det lilla barnets estetiska ut- tryck finns i dess nära omgivning, i hemmet, förskola och skola. Utbudet i massmedierna spelar en viktig roll. Staten bör ställa krav på att svenska radio- och tv-företag sänder program på tider som passar barnen och som bidrar till att vidga deras kulturella erfarenheter och upplevelser.

En betydande del av insatserna inom kulturområdet avser barn. Staten, landstingen och kommunerna har ett gemensamt ansvar för att se till helheten så att tillgängliga resurser utnyttjas på ett effektivt sätt.

Förskolan har möjligheter att låta barn ägna sig åt kulturverksamhet. Uppgiften att främja barns estetiska uttrycksförmåga och att låta barnen möta och ta del av olika konstnärliga uttrycksformer bör förstärkas i förskolans ar- bete.

Personalens kunskaper och inställning är avgörande. En utvärdering bör göras av förskollärarutbildningen särskilt med avseende på estetiska och praktiska ämnens ställning och på samspelet mellan estetiska verksamheter och barns utveckling.

Kunskapen om hur barn kan tillgodogöra sig kulturella upplevelser och att utveckla modeller och metoder för att göra möten mellan konsten och barnen meningsfulla bör ökas och spridas genom särskilda insatser.

De estetisk/praktiska ämnena ger möjligheter i eget skapande. Kulturverk— samheter bör integreras i övrig undervisning och i verksamheter som rör skolan som helhet. En nationell utvärdering som belyser främst dessa aspek- ter bör göras av Skolverket.

Lärarnas engagemang för kultur är avgörande för allt kulturarbete i skolan. En särskild satsning i skolan på att stärka de unga egna uttrycksmöjligheter bör göras.

Musikskolor spelar en viktig roll för intresset för musik och möjligheten till egen utövning. En utveckling av musikskolor till att också omfatta verk- samheter inom andra konstområden är betydelsefull. En ökning av antalet kulturskolor är positivt.

10. Ungdomars vilja och val

Kulturpolitiska insatser för ungdomar måste göras med utgångspunkt i de villkor som gäller för dagens unga.

Ungdomars förhållningssätt till olika kulturyttringar påverkas från många håll. Normer och värderingar i hemmen, vad som anses som legitimt i sam- hället, vad som är accepterat i kamratkretsen och budskapen i massmedierna präglar dem. För många ungdomar är kulturlivet en arena för strävan att mar- kera sin självständighet i förhållande till samhället i övrigt, liksom att finna en egen identitet och utvecklas till självständiga individer.

De viktigaste kulturpolitiska insatserna för ungdomar görs på lokal nivå. Flexibla lokaler och satsningar på ungdomar som själva inte väljer att delta i organiserad verksamhet är angelägna. Kultur i form av estetiska verksarnhe- ter, kunskap om massmedier och kunskaper om historiska sammanhang och traditioner bör nå alla elever och ingå i alla program i gymnasieskolan.

Insatser för att stärka ungdomars eget skapande ser vi som ett centralt in— slag i en samlad ungdomspolitik. En kraftfull satsning bör göras med medel ur Allmänna arvsfonden.

Ungdomars kreativa förhållningssätt till bildmediema måste bejakas. Även annat massmedieinriktat arbete attraherar de unga. Ett kraftfullt stöd till mul- timedieverkstäder bör införas och fördelas av Kulturrådet.

Kulturens roll i föreningslivet bör förstärkas. Det är angeläget att kulturinstitutionema utformar sin verksamhet bl.a. med utgångspunkt i de ungas värld. Det är vid övergången från gymnasieskolan till fortsatt utbildning eller förvärvsarbete som det ojämna intresset för kultur- livet blir tydligt. Nuvarande studeranderabatt bör omformas till en generell ungdomsrabatt. 1 de kulturområdesvisa kapitlen läggs en rad förslag som

bl.a. syftar till ökad rörlighet och dynamik inom kulturlivet och som bör skapa bättre förutsättningar för en verksamhet med inriktning på ungdomar. Kulturinstitutioner bör ges i uppdrag att upprätta bokslut där man kan avläsa vilka insatser institutionerna gjort för barn och ungdom, vilka effekter som uppnåtts och vilka slutsatser som dras för den framtida verksamheten.

11. Etniska och språkliga minoriteter

Invandringen har starkt påverkat det svenska samhället Konstnärligt skapan- de är uttryck för grundläggande mänskliga behov. Det kan därmed bidra till att bygga broar mellan människor av olika nationaliteter och etnisk tillhörig- het.

Stöd till professionellt konstnärligt skapande tar sin utgångspunkt i kravet på kvalitet. Konstnärer med invandrarbakgrund ska stödjas på samma grun- der som gäller för konstnärer med svensk bakgrund. Stödet till invandrar- organisationer bör öka.

Att behärska det svenska språket är nödvändigt för att ta sig in och verka i samhället och bli delaktig i det svenska kulturlivet. Språk och kultur är oupplösligt förenade med varandra och den viktigaste identitets- och kulturbä- raren. Undervisning i det egna språket är därmed ett stöd till att bevara och uttrycka det egna kulturella arvet.

Kulturinstitutioner och särskilt museerna har en viktig uppgift att förmedla kunskap och upplevelser om historia och kulturliv i Sverige också till invand- rare.

I verksamheter med konsrnärer av olika etniskt ursprung skapas nya ut- tryck. Det finns skäl att stödja en utveckling av etniskt gränsöverskridande och mångkulturell verksamhet.

Samerna tillerkänns i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land en särställning gentemot andra språkliga och etniska minoriteter. Stödet till samisk kultur och forskning bör förstärkas. En samisk teater bör inrättas.

Insatser bör även fortsättningsvis göras föra att bevara språket och kultu- ren i Tornedalen.

12. Funktionshindrades kulturella möjligheter

Kulturpolitiken syftar till att erbjuda kultur till alla. Åtskilliga förbättringar för de funktionshindrade har gjorts, men ytterligare insatser behövs. Den fysiska tillgängligheten bör förbättras och bristeri anpassningen av kulturutbudet bör åtgärdas. Att utveckla de egna kulturella uttrycken bör vara en fråga för han- dikapporganisationema själva och för de studieförbund de samarbetar med.

Vikten av en nära dialog mellan de funktionshindrade och kulturinstitutioner- na betonas.

Ledsagare och assistenter till funktionshindrade bör få utbildning på kul— turområdet. Krav på handikappanpassning bör slås fast för samtliga mark- sändande radio- och tv-kanaler. Nya tekniska lösningar bör utnyttjas för om- vandling av text till syntetiskt tal och för att förse svenska filmer med text re- dan i samband med visning på biograf.

13. Kulturen i vardagsmiljöema

Kulturen är en del av vardagen. I arbetslivet kan konsten utgöra en frigörande och inspirerande kraft och bidra till att utveckla personal och företag. Gemen- skapen på arbetsplatser kan betyda mycket för dem som inte har vanan att delta i kulturlivet. Arbetsplatser är också en viktig del av vån gemensamma kulturarv. Det är angeläget att utvecklingen av kulturlivet leder till ökad del- aktighet, jämlikhet och jämställdhet. Mot den bakgrunden är det statliga stödet till kultur i arbetslivet ett viktigt medel.

Området där vi bor är också en plats för social och kulturell gemenskap. Gränserna mellan arbetstid och fri tid kommer troligen att förskjutas i framti- den. Boendemiljön är därmed en viktig utgångspunkt för arbetet med att vidga människors delaktighet i kulturlivet. En samsyn bör utvecklas för sats- ningar på kulturverksamhet i människors olika miljöer.

Vi betonar betydelsen av kulturverksamhet och kulturaktiviteter som inslag i vårdsektoms olika delar för såväl de vårdade som för personalen.

14. Eldsjälama och organisationerna

Engagerade människor och ett brett förankrat, vitalt föreningsliv är nödvändi- ga förutsättningar för ett levande kulturliv. Föreningslivet i vid mening berör de flesta svenskar. Många föreningar bedriver någon form av verksamhet som berör kulturområdet. Studieförbunden spelar en viktig roll genom studiecirklar och som ar- rangörer av kulturprogram. Öppenheten mot allmänheten är ett tydligt känne- tecken för deras arbetssätt. Kulturföreningars roll liknar studieförbundens,

men verksamheten är inriktad på viss kulturform. Värdet av studieförbunds och föreningars verksamheter menar vi är:

bredden i den skapande verksamheten, mångfalden i kulturprogram och annan kulturverksamhet, öppenheten för människor och tankar, rollen som en kraft i samhällets demokratiska, sociala och kulturella ut- veckling.

Studieförbunds och föreningars fyra roller inom kulturområdet är att ge rum för egen verksamhet, svara för arrangemang, rekrytera publik samt för- djupa kunskaper och påverka beslut.

Motiven för det offentli ga stödet till folkbildningen är dels dess egenvärde, dels att den fungerar som ett instrument för utbildnings- och kulturpolitiken. Det talar för att anslaget till folkbildningen även fortsättningsvis hålls samman som ett enda anslag.

Folkbildningen behöver spela en stor, aktiv och fömyande roll på kultur— området. Vi ser t.ex. stora möjligheter till utveckling av folkbildningsarbetet i ökat samspel med organisationer, kulturinstitutioner, konstnärer och andra eldsjälar. En nära dialog mellan Statens kulturråd och folkbildningens organi— sationer bör upprätthållas.

Kulturföreningama spelar stor roll för den enskildes möjligheter att möta likasinnade, att själv vara aktiv och odla det egna intresset. Statens stöd till kulturföreningama bör förstärkas.

15. Det konstnärliga arbetets former och villkor

Det konstnärliga arbetet går tillbaka på uttrycksbehov som svarar mot olika sinnesintryck. En av dess viktigaste funktioner är av identifierande karaktär. Det har också en utforskande och experimentell hållning och därigenom en fömyande och vitaliserande effekt på samhället.

Villkoren för det konstnärliga arbetet måste vara generösa. Kraven på kvalitet måste göras tydliga.

Den konstnärliga arbetsmarknaden karaktäriseras av att utbud är större än efterfrågan. Ökningen av antalet konstnärer har de senaste decennierna varit betydligt större än ökningen av antalet arbetstillfällen. Många konstnärer kan inte försörja sig på sitt konstnärliga arbete.

Kulturarbetsmarknaden blir allt mer en uppdragsmarknad, vilket bl.a. le- der till att egenföretagande och frilansverksamhet ökar.

På lång sikt är det på den privata marknaden som nyckeln till ökade arbets- och inkomstmöjligheter ligger. Det arbetsmarknadspolitiska intresset av att vidga den privata marknaden sammanfaller, på ett övergripande plan, med kulturpolitikens strävanden att öka delaktigheten och deltagandet i kulturlivet.

Med den permanenta obalansen som råder på kulturarbetsmarknaden kan det ligga nära till hands att begränsa tillströmningen till de konstnärliga yrkena men vi vill inte förorda sådana åtgärder.

Vi föreslår att fortbildnings- och vidareutbildningsmöjlighetema för konst- närligt verksamma byggs ut vid de konstnärliga högskolorna.

16. En samlad konstnärspolitik

Kulturpolitiken syftar bl.a. till att skapa bästa möjliga förutsättningar för det yrkesmässigt konstnärliga arbetet.

Upphovsrättslagen bör aktivt användas som ett instrument inom kulturom- rådet.

Frågan om ett generellt konstnärsstöd behandlas utförligt. En analys av förslag till egenavgiftsfond pekar på en rad nackdelar som leder till slutsatsen att en sådan fond ej bör inrättas. Ett alternativt förslag till generellt stöd i form av en inkomstförstärkning benämnt konstnärstillägg har också övervägts. Inte heller det förslaget bör genomföras. Mot denna bakgrund föreslår vi en kraf- tig ekonomisk förstärkning av nuvarande selektiva konstnärsstöd bl.a. genom att inkomstgarantiema behålls i nuvarande omfattning, långtidsstipendiema byggs ut till 150 stycken, medlen för statsbidrag, projektbidrag och arbetssti- pendier, intemationth utbyte och allmänna konstnärspolitiska insatser ökas.

En del av de arbetsmarknadspolitiska medel som dels avser utbildning, dels svarar mot den strukturella arbetslösheten bör överföras till kulturområ- det. Arbetsmarknadsverkets insatser bör i ökad utsträckning anpassas till de speciella förhållanden som råder på det konstnärliga området.

17. Massmediemas möjligheter

Vi ser massmedierna som en del av kulturpolitiken. Yttrandefriheten och den konstnärliga friheten utgör grunden för deras roll i kulturlivet och i samhälls- debatten. Massmediema gör det möjligt att sprida kultur till många. Nya ut- trycksformer utvecklas och genom förenklad produktionsteknik ökar också den enskildes uttrycksmöjligheter.

Det är angeläget att motverka maktkoncentration inom medievärlden. Det är viktigt med ett kraftfullt offentligt ansvarstagande för att bevara och utveckla public service—verksamheten som förmedlare av ett varierat utbud av hög kvalitet med stort utrymme för inhemska uttryck. De mottagaravgifts- stödda företagen bör upprätta public service-bokslut.

Även villkoren för reklamfinansierade tv- och radiokanaler bör innefatta krav av kulturpolitisk karaktär.

Antalet för tv bearbetade överföringar av musik- och teaterföreställningar bör öka genom ökat samarbete med teatrar och orkestrar i landet. Dramaten och Operan i Stockholm bör ge högre prioritet åt att utnyttja radio och tv för att nå hela befolkningen.

Nya nätverk och informationssystem bör säkras för fritt tankeutbyte. In- satser bör göras för att utveckla databaser inom kulturområdet och göra in— formationen tillgänglig för allmänheten. Ett särskilt kultumät "Kultumät Sve— rige” bör kunna skapas för att öka tillgängligheten till den samlade kunskapen och informationen inom kulturinstitutionema. Statens kulturråd ges i uppdrag att ta initiativ till en försöksverksamhet med informationsstationer på biblio- tek.

Utveckling av multimedieproduktioner av hög kvalitet inom kulturområdet bör göras, bl.a. genom satsning på ett kreativt centrum.

Konstnärsnämnden ges i uppdrag att ge stöd till utveckling och förnyelse av de konstnärliga uttrycken i massmedierna och genom datatekniken.

Ansvaret för kulturpolitisk uppföljning och utvärdering på massmedieom- rådet bör läggas på någon existerande myndighet på kultur- och medieområ- det.

18. Kulturarv — grunden vi står på

De kulturarv som format vår omvärld är den grund som alla står på och den baskunskap som berör alla. Kunskap om och förståelse för det samhälle man lever i och de historiska skeenden som format det. är förutsättningar för att kunna delta aktivt i den demokratiska processen. Vi betonar att ett aktivt för- hållningssätt till kulturarven måste prägla ett humanistiskt samhälle.

En vidgad syn på kulturarven innebär att de genomsyrar arbetet inom alla samhällssektorer. Rätt utnyttjat ger kulturarven en bas för integration i en vid gemenskap. Fel utnyttjat riskerar allmänna symboler att tas över av grupper med syftet att forma front mot de utanförstående.

Kulturmiljön kan ses som en för alla tillgänglig historiebok öppen att läsas av var och en som medvetet söker kunskap men också som förmedlare av in- tryck på en omedveten nivå.

De konstnärliga arven kommer till uttryck i kultur-institutionernas arbete och i pågående konstnärligt skapande.

Kulturarven ska vara åtkomliga för alla. Det ställer krav på museer, arkiv, bibliotek, kulturvårdsmyndigheter och konstnärliga institutioner.

19. Kulturmiljövård i ett brett perspektiv

Förändrad näringsstruktur, stora befolkningsomtlyttningar och ökad invand- ring har lett till att kulturrniljövården får en allt mer strategisk roll. Behovet av att relatera sig till historien och ta avstamp i de värden som finns materiellt och immateriellt ökar. Vikten av en varierad och innehållsrik miljö som för- enar historisk förankring med nytillskott av hög kvalitet betonas.

Kulturmiljövården ska utgå från en helhetssyn på människan och hennes miljö. Den måste därför spela en tydlig roll inom övriga samhällssektorer.

Arbetet med kulturmiljövården har sin tyngdpunkt på kommunal nivå. Många kommuner saknar egen kompetens. Länsmuseernas roll som regional resurs är betydelsefull.

Insatser för vård och förvaltning av kulturmiljön bygger på ett långsiktigt ansvarstagande. Förhållandet mellan arbetsmarknadsinsatser och stöd till vård och underhåll av kulturarv bör ses över. Villkoren för statens bidrag till re- gionala museer bör preciseras för att en rationell ansvarsfördelnin g och effek- tiv samverkan på kulturrniljövårdens områden ska komma till stånd. Även Riksantikvarieämbetets ansvar och befogenheter att följa upp verksamhet bör preciseras.

20. Behovet av mångfald, geografisk balans och ökad flexibilitet

Kulturpolitiken ska skapa förutsättningar för verksamhet på en rad olika om— råden och inom olika konstarter och genrer. Verksamheten ska vara tillgäng- lig för så många som möjligt. Den bör kunna bedrivas över hela landet och det bör råda en rimlig balans mellan landets olika delar.

För att öka mångfalden av konstarter, genrer och verksamhetsformer fö- reslås att:

nuvarande stora skillnader i statliga och offentliga insatser för verksamhe- ter, konstarter och genrer med respektive utan institutioner reduceras.

proportionerna mellan satsning på kulturinstitutioner och stöd till profes— sionell verksamhet i andra former förändras, det statliga stödet till regionalt verkande kulturinstitutioner bör stödja och Stimulera en ökad profilering, — att nuvarande fördelning av det offentliga stödet till producenter, distribu- törer, mottagare och publikorganisationer övervägs.

Huvudansvaret för att verkliga idén om kultur i hela landet ligger på lokal nivå. Insatser på regional nivå bör utformas så att de kommer hela länet till del. Fördelningen av statligt stöd till regionala institutioner bör ta större hän- syn till lcravet på konstnärlig kvalitet och förutsättningar för konstnärlig och kulturell utveckling.

En viss förskjutning av det producerande uppdraget från Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar till regional nivå föreslås.

Vi föreslår att den högt statligt finansierade kulturen i Stockholm medfi- nansieras av Stockholmsregionen.

För att främja konstnärlig utveckling och förnyelse inom en konstriktning, genre eller verksamhetsform föreslås att nationella uppdrag ska kunna ges till vissa institutioner eller verksamheter på olika håll i landet.

Uppdragen till kulturinstitutionema bör utformas med hänsyn till awäg— ning mellan samhällsuppdrag och frihet, förnyelse och kontinuitet samt ett producerande och ett vidare arbetssätt. Huvudmännen har ansvar för att insti- tutionerna ökar sina ansträngningar att få en större och bredare publik.

Människors intresse och engagemang för kultur utgör basen för kulturli- vets finansiering.

Det statliga stödet till regionalt verkande kulturinstitutioner reformeras och ett system med regionala grundbidrag införs. Andelen rörliga grundbidrag bör vara stor. Ett samlat statsanslag till regionalt verkande kulturinstitutioner föreslås införas.

21. Teater

Teatern, med sin kombination av ord, bild, rörelse, ljud och musik, erbjuder allkonstverkets möjligheter och fascination. Kontakten mellan scen och sa- long är en viktig dimension för aktörerna och för publikens upplevelse.

Vi föreslår sektorsmål för teaterområdet. Landsting, kommuner och övriga berörda bör utarbeta teaterpolitiska pro- gram i länen som underlag för awägningar av framtida insatser.

Vi föreslår vidare omfördelning inom ramen för statsbidraget till regionalt verkande teatrar till förmån för teatrar som tar ett stort regionalt ansvar och till förmån för musikteater och dans. En viss minskning av Riksteaterns produk- u'on av dramatisk teater bör ske genom mindre utbud i de tre storstadsområ- dena. I takt med att fasta musikteatrar tar ett regionalt turnéansvar kan Riks- teaterns produktion av musikteater minska. Fortsättningsvis bör Riksteatern tilldelas uppdrag i fråga om dans, barn- och ungdomsteater, Finsk teater, Tyst Teater och mångkulturell ensemble.

Operans i Stockholm och Dramatens turnéansvar bör öka, stödet till fria teatergrupper förstärkas och en Samisk teater inrättas.

Allt stöd till amatörteatem bör gå direkt till arnatörteaterns organisationer.

22. Dans

Dansen är en av de äldsta formerna för kommunikation mellan människor. Som social funktion är dansen välkänd. Som konstupplevelse har dansen haft begränsade utvecklingsmöjligheter och inte varit tillgänglig för en bred publik på samma sätt som musik och teater.

Vi föreslår sektorsmål för dansområdet. Olika insatser för att främja intresset för dans bör göras bl.a. i skolan och för att förbättra arrangörssituationen.

Vi föreslår vidare totalt sett ökat stöd till dansen. Det bör bl.a. leda till att regionala institutioner med dansensembler ges bättre förutsättningar så att kontinuerlig dansverksamhet av hög kvalitet säkras i regionerna. Riksteaterns ökade uppgifter på området bör leda till en bättre spridning av danskonsten i landet. Antalet länsdanskonsulenter bör öka. Stödet till de fria dansgruppema utökas samtidigt som det koncentreras.

Stödet till dokumentation av dans bör öka.

23. Musik

Musiken är det mest vittförgrenade och omfattande konstområdet. Musiken gör, i högre grad än andra konstformer, traditioner levande på ett medryckan- de och engagerande sätt. För många, särskilt de unga, är musiken ett sätt att uttrycka sin identitet.

Vi föreslår sektorsmål för musikområdet. Vi föreslår vidare att landstingen och kommunerna gemensamt och i sam- verkan med övriga intressenter utarbetar regional musikpolitik som underlag för kommunernas, landstingens och statens awägningar av insatser i länen och om samarbete mellan länen.

Länsmusiken bör utvecklas till ett samordnande, initierande och stödjande regionalt musikorgan. Det generella stödet minskas med hälften, och en bety— dande del av det frigjorda statsbidraget bör användas för ett selektivt stöd till genreprofrlering av länsmusiken och till genreprofilerade centra för jazz, folkmusik, körliv och kammarmusik.

En viss minskning bör ske av anslaget till Rikskonserter. Medlen för ut- vecklingsarbete och konsertproduktion förs samman till ett belopp som förde- las av en särskild arbetsgrupp efter ansökan från länsmusiken och andra ar- rangörer.

Fortsatt stöd till Stockholms Blåsarsymfoniker förutsätter att landstinget i Stockholms län tar huvudmannaskapet för orkestern.

Statens olika stöd till fonogramproduktion sammanförs till ett stöd som fördelas av Statens kulturråd.

24. Bild och form

Bilden som kommunikationsform och uttrycksform blir allt mera betydelse- full. Vi möter ständigt bilder av högst skiftande kvalitet. Konstbilden infor- merar, uttrycker och förmedlar känslor. Den möter stark konkurrens från ett brett utbud av bilder.

Bild- och formkonsten kan inte längre enbart definieras som skulptur, måleri, teckning, grafik, foto osv. utan omfattar även installationer, perfor- mance, video och multimedia.

Vi föreslår sektorsmål för bild- och formområdet. Stödet till det konstbildande arbetet bör förstärkas. Sveriges Konstföre- ningars Riksförbund och Folkrörelsemas Konstfrämjande tillförs ökade me- del för utställningsersättning. Konstnärsnämnden tillförs ökade resurser för internationellt konstnärs- och utställningsutbyte.

Förslag läggs fram om att inrätta ett designråd. Regional bild- och fonnplanering som omfattar hela konstlivet i länet bör göras av landstingen och kommunerna i samverkan med övriga intressenter. Delar av det statliga stödet till regionala museer knyts till insatser på bild- och formområdet.

25. Arkitektur

Ett samhälles vilja att uttrycka sig och manifestera sig hari alla tider varit nära sammanbundet med dess byggande. Arkitektur är den konstart alla påtagligt lever i. Den påverkar oss medvetet och omedvetet. Arkitekturen är tillämpad konst med starka bindningar till funktionella och tekniska krav liksom till givna ekonomiska och politiska villkor.

Vi föreslår att regeringen ger Boverket i uppdrag att tillsammans med andra berörda ta fram underlag för ett arkitekturpolitiskt handlingsprogram. I detta bör bl.a. kvalitetsbegreppet behandlas liksom utbildningsfrågor och Arkitekturrnuseets verksamhetsprofil.

26. Film

Film är en ung konstform. Den förenar och förrnerar egenskaper från andra konstområden. Film är ett effektivt medium för masspridning av rörliga bil— der. Bland de unga är intresset för film mycket stort.

Ökade insatser bör göras för bevarandet av film. Stödet till produktion av film bör göra det möjligt att tilldela konstnärligt angelägna produktioner större belopp än vad nuvarande ordning medger. Åt-

gärder bör vidtas för att de grundläggande ambitionerna i filmavtalet vad av— ser fördelningen av produktionsstödet mellan för- och efterhandsstöd upp- fylls.

Vi föreslår stöd till regionala filmproduktionsfonder och till regionala film- och mediecentra.

27. Litteratur och bibliotek

Språket är utomordentligt viktigt som identitets- och kulturbärare. Det är av- görande för den enskildes möjlighet att förstå vad som händer i tillvaron och för utbyte av tankar och idéer. Ett rikt och levande språk förutsätter förankring i det språkliga arvet och en kontinuerlig och varsam förnyelse.

Vi föreslår att Statens kulturråd får i uppdrag att dels särskilt uppmärk- samma behovet av översättningar av litteratur från för svensk publik mindre kända språkområden och kulturkretsar, dels i samarbete med bokbranschen lägga fram förslag till åtgärder för att öka möjligheterna att köpa äldre littera— tur och klassiker i bokhandeln. I det fall bredden i utgivningen minskar och/eller bokhandeln uppvisar ökade ekonomiska svårigheter bör åtgärder övervägas.

Vi föreslår att en bibliotekslag införs. Lagen garanterar de avgiftsfria bok- lånen och innehåller regler om ett väl fungerande nationellt nätverk.

Verksamheten på länsbiblioteken bör bli mer flexibel bl.a. vad gäller in— riktningen av konsulenttjänsterna. Medel bör omfördelas från länsbiblioteken till lånecentralema. Statens kulturråd ges i uppdrag att, i samråd med Kungli- ga biblioteket och andra berörda, utveckla ett katalogdatorsystem omfattande all utgivning av allmänlitteratur som kan göras tillgänglig för allmänheten.

28. Museer, utställningar

Museerna speglar utifrån sina föremål, bilder och andra data förändringar i naturen och i människors liv och verksamhet genom årtusenden. Verksamheten spänner över ett brett fält och omfattar, förutom den publika delen, även insamling, vård och dokumentationsarbete.

Vi föreslår sektorsmål för museiområdet.

Balansen mellan rollerna att samla, vårda, visa och forska och att göra de rätta avvägningama i satsningar på naturvetenskap, teknik, konst och kultur- historiska är av stor betydelse för museisystemets möjligheter i ett snabbt för- änderligt samhälle.

Vi föreslår vidare två nationella uppdrag för museerna: att dokumentera vår egen tid och att utveckla museet som läromedel.

Museiforskningen ska finansieras med externa medel och museerna ges möjlighet att vara representerade i de humanistiska forskningsområdena.

Riksutställningars medel för central produktion minskas och fördelningen av medlen bör göras av en för ändamålet sammansatt grupp.

Landsting och kommuner bör gemensamt och i samverkan med övriga be- rörda formulera museipolitiken i respektive [än genom regionala museipro- gram.

Statens kulturråd ska vara sektorsmyndighet på museiområdet. Ett musei- råd inrättas och knyts till kulturrådet.

Riksantikvarieämbetet skiljs från de i organisationen ingående historiska museerna.

29. Kultur och turism

Kultur och turism har många beröringspunkter. Som turist kommer många i kontakt med kulturyttringar som man annars sällan möter. I vissa regioner be- fruktar satsningar på kultur och turism varandra Samarbetet mellan ansvariga organ behöver förstärkas och kulturen bör få en mer framskjuten ställning i lokala och regionala turismsatsningar.

30. Lokaler för kultur

Goda lokaler är en förutsättning för en mångsidig kulturverksamhet nära människorna. Överlag bedrivs kulturverksamhet i goda och välutrustade loka- ler. Offentligt stöd till kulturlokaler är angeläget.

Vi föreslår att kulturpolitiska bedömningar ska vara det centrala vid för- delning av stöd till icke statligt ägda kulturlokaler. Sådant stöd ska även kunna utgå till biografer.

31. Vissa frågor om kultur, högre utbildning och forskning

Högre utbildning och forskning spelar stor roll inom alla samhällssektorer, men sambanden med kulturområdet är fler och mer djupgående än med många andra områden.

Både kultur och forskning handlar om tankens frihet, om sökande efter nya kunskaper och djupare insikter, om kreativitet och kommunikation.

Det finns ett stort behov av fortbildning och vidareutbildning inom kultur- sektorn. En ettårig kompletterande museologisk utbildning bör inrättas.

Den kulturvetenskapliga grundutbildningen behöver förbättras och ges forskningsanknytning. På sikt bör kulturvetenskap etableras som en egen vetenskaplig disciplin med egna forskningsresurser.

För att kunna bedriva en verkningsfull kulturpolitik behövs bättre kunska- per om kulturpolitikens drivkrafter och effekter. Frågan om att inrätta ett cent- rum för kulturvetenskaplig forskning bör studeras vidare.

Samverkan mellan forskarsarnhället och kulturlivet i fråga om forsknings- information till allmänheten bör öka.

32. Former för statens styrning

Grunderna för den nationella kulturpolitiken formuleras som normer, anges genom mål och regler. En tydligt uttalad ansvarsfördelning klargör roller och förväntningar. Inom dessa ramar är pengar det dominerande styrrnedlet.

Den statliga kulturbudgeten behöver reformeras och antalet anslag minska kraftigt.

Vi föreslår några mindre förändringar i den statliga myndighetsstrukturen. Sektorsansvaret behöver göras tydligare. Formerna för Kulturrådets samarbe- te med andra organ inom område bör utvecklas. Rådet tilldelas uppgifter inom massmedieområdet.

Uppföljning och utvärdering bör tillföras ökade medel. Behovet av tillför- litlig och kontinuerlig produktion av statistik på kulturområdet är stort.

33. Kostnadsbedömningar och finansiering

Vi föreslår ökade statliga insatser inom flera områden och förslag till finan- siering. Det innebär att reformerna inte leder till budgetförsvagningar. Efter- som vårt uppdrag haft övergripande karaktär har vi ej preciserat storleken på insatser eller finansieringskällor.

Tyngdpunkten i våra förslag till ökade insatser ligger på:

— barn och ungdom, verksamhet över hela landet, konstnärlig verksamhet.

Om moms införs på kulturområdet bör en reducerad skattesats tillämpas. Konsekvenserna av ett eventuellt införande bör noggrant analyseras innan beslut fattas.

.. r.; . __ _ | .. Nt _ . 'n. ...ut ... 4

. 1"—

Kulturpolitikens inriktning

".nu . '-

f _ tå? ' år F$; . * 12:35)? miij'llhtw U" 25" A _ _ IH l lg JJ * 1 I lt ' ' ';'; gh Alf.-__ "mä . &

* mf”: .l"

_ kil

1 Kulturens betydelse

Ordet kultur har många innebörder. Vi inleder med att välja ett kulturbegrepp och avgränsa ett kulturpolitiskt ansvarsområde som fungerar som grund för praktiskt/politiskt arbete. Vi koncentrerar oss på det som är centralt. Det är viktigare att enas om vad som är kärnan i kulturverksamhet och kulturpolitik än att lägga möda på gränsdragningar i områdets utkant.

Kulturens betydelse för den enskilde och för samhället är utgångspunkten för vår analys och våra förslag. När kulturpolitiken utformas är det viktigt att ta hänsyn till konstens särprägel, mediernas karaktär och de krav som ansvar för kulturarven ställer. Vi för därför diskussionen utifrån fem utgångspunk— ter: individens, konstens, mediernas, kulturarvens och samhällets. Sist i ka— pitlet lyfter vi fram dimensionen fömyelse—kontinuitet.

1.1. Ett kulturbegrepp för praktisk politik

Vi använder ordet kultur som ett beskrivande, inte som ett värderande eller normerande, begrepp. Det innebär t.ex. att all litteratur faller inom kulturbe- greppet, antingen man tycker att den enskilda boken är intressant eller likgil- tig, bra eller dålig. Ett beskrivande kulturbegrepp utesluter ingalunda att man värderar olika företeelser, t.ex. att man för kvalitetsdiskussioner. Men värde- ringarna får göras i andra termer än om företeelserna ska kallas kultur eller inte.

Det finns många beskrivande kulturbegrepp. De är dels olika vida, dels re- presenterar de olika perspektiv. Några exempel är kultur som konst, kultur som en samling regler och värden, kultur som kollektivt medvetande och kultur som allt som på något sätt har anknytning till människan, dvs. i prakti- ken allt utom orörd natur. Ingen av kulturdefrnitionerna stämmer helt med den politiska och administrativa ansvarsfördelningen i dagens svenska samhälle.

! den kulturpolitiska debatten och i det kulturpolitiska arbetet finns exem- pel på olika kulturbegrepp. Humanistiskt-samhällsvetenskapliga forsknings- rådet (HSFR) har redovisat ett vetenskapligt kulturbegrepp som bl.a. valts av Kommunförbundet i en skrift om kulturpolitik.1 Kultur har enligt HSFR att göra med mänskligt medvetande: "Kultur är de kunskaper, föreställningar, värderingar, normer och andra idéer, som genom kommunikation blir mer

1 HSFR: Yttrande från programkommittén ] kultursociologi. Stencil. Svenska Kommunförbundet: Kultur, politik och planering. 37

eller mindre gemensamma inom samhällen eller grupper." I en av uppsatsema i vår debattskrift "Förnyelse och kontinuitet" finns en vidare definition: "Be- greppet kultur ses därför som en sammanfattande benämning på en männi- skas totala livssituation, dvs. syntesen mellan mänskliga villkor och hand- lingar, sociala relationer, nedärvda liksom nyskapande."2 Båda de citerade kulturdefinitionema ser konsten som medel för bearbetning och kommunika- tion. medel för människor att förstå sin omvärld, att reflektera och ifrågasätta.

I 1974 års kulturpolitiska beslut gavs ingen kulturdefinition. Där gjordes en mera insrrumentell avgränsning knuten till den statliga kulturpolitiken.

”Den statliga kulturpolitiken bör enligt min mening avse åtgärder inom or- dets, scenens, bildens och tonens områden samt i fråga om medier för kommunikation såsom radio och television. Den bör vidare avse vissa in— satser inom folkbildning och organisationsliv samt åtgärder för att bevara och levandegöra kulturarv."3

Utifrån 1974 års avgränsning vill vi föra följande resonemang. Konsten har avgörande betydelse för rikedomen i kulturlivet. I _den bearbe— tas och gestaltas livets alla frågor på ett så mångskiftande sätt att det berikar och berör nästan alla människor. Frågor och idéer förs ut till debatt som en del i det offentliga samtalet och den demokratiska processen. Konstartema och det konstnärliga skapandet, både det professionella och amatörverksam- heten, är centrala i kulturbegreppet och i kulturpolitiken.

Medierna bidrar till att forma bilden av människan och världen, de infor- merar om konst och kultur och de spelar stor roll för vår upplevelsevärld. De är också viktiga för den politiska dialogen, för information om ekonomi och näringsliv, teknik och vetenskap. Också medierna är centrala i kulturliv och kulturpolitik, men mediepolitiken har också en vidare syftning än den avgrän— sat kulturella.

Bildningsperspektivet rör människors möjlighet att utveckla kunskaper, fantasi och kreativitet liksom kommunikationen med andra människor. Bild- ningsbegreppet har två innebörder. Det står både för en process, bildning i betydelsen skapa eller forma, och för ett mål att sträva mot. I den första bety— delsen rör det den process där individen utifrån information, intryck, upp- levelser etc. skapar eller formar sin omvärldsuppfattning, sina värderingar etc. I den andra betydelsen handlar det om bildning som en viss uppsättning kunskaper, ideal, attityder osv. som av skilda skäl anses viktiga att erövra. Det är utifrån den senare betydelsen som bildningsbegreppet inte sällan upp- fattas som elitistiskf. Det är viktigt att denna uppfattning nyanseras eller för- ändras genom en livaktig diskussion om bildning och bildningsideal. Kulturpolitiken måste bygga på bildningsbegreppets båda betydelser. Efter-

2 Onsér-Fanzén J: Offentlig- kulturpolitik — för vem och varför...? i SOU 1994:9: F örnyelre och kontinuitet. 3 Prop. 197428: Den statliga kulturpolitiken ]. s. 287.

som vi starkt betonar ökad delaktighet och eget skapande är bildning, förstådd som utvecklingsprocess hos individen, en viktig utgångspunkt för många av våra förslag. Bildningssträvanden bedrivs i många former och har olika källor. Därför bör inte bara "vissa insatser för folkbildning och organis- ationsliv" ingå i kulturbegreppet utan all bildningssträvan. Grundläggande bildningsinsatser görs av skolor och universitet men också av organisationer och enskilda människor. Det ser vi som skäl för en ökad samverkan mellan dessa områden och ett administrativt definierat kulturområde.

Kulturarven dvs. historia och traditioner, kulturlandskapet och den byggda miljön liksom språket, de konstnärliga kulturarven och folkkulturen, ingår i vårt kulturbegrepp. Den nu gällande formuleringen "åtgärder för att bevara och levandegöra kulturarv" har ett tillbakablickande perspektiv som vi vill vidga till att gälla kontinuiteten från dåtid över nutid till framtid. Språket lever och utvecklas i en ständig process. Gamla levnadsmönster möter nya impul- ser, inhemska traditioner möter traditioner från andra länder och kulturer. Allt detta leder till förändringar i seder, bruk och levnadsmönster. Den byggda miljön innefattar inte bara de gamla husen utan också de nya och dem som kommer att byggas, dvs. också dagens arkitektur och stadsplanering. Det handlar om att bevara och levandegöra kulturarven men i lika hög grad om att aktivt ta med dem in i framtiden.

Vi vill särskilt understryka att kulturarv inte är något enhetligt och enty- digt. Kulturarv är av materiellt slag men också andligt, intellektuellt och konstnärligt. Olika grupper är bärare av olika kulturarv. Sammantaget bildar de samhällets hela kulturarv.

Förslag till kulturbegrepp

Ett praktiskt/politiskt fungerande kulturbegrepp måste beröra både kulturens kommunikativa sidor, processer och materiella uttryck, utan att ändå bli så omfattande att det förlorar sin praktiska användbarhet. Vårt förslag är relativt avgränsat — och innefattar t.ex. inte primärt religion eller sport men vidgar sig ändå något mot det samhällsvetenskapliga kulturbegreppet. Det är inget vetenskapligt entydigt begrepp, men det ska inte heller fylla en sådan funk- tion.

Kultur i denna bemärkelse ska ses i ljuset av individens totala livssituation, olika gruppers levnadsvillkor och samhället i stort. Kunskapen om livsformer och levnadsvillkor är lika viktig för utformningen av kulturpolitiken som kunskapen om konstens och kulturarvens innebörd och funktion.

Med kultur menar vi

konstartema medierna bildningssträvanden kulturarven

När vi använder ordet kultur är det normalt i denna betydelse. Men ibland talar vi också om kultur i en vidare bemärkelse. Det framgår av samman- hangen vilket det är. Ordet konst använder vi som samlande beteckning på alla konstarter.

Det poli tiskt-administrativa kulturområdet

Med valet av kulturbegrepp har vi också angett principerna för att avgränsa ett kulturpolitiskt ansvarsområde. I praktiken är det mer komplicerat. Viktiga kulturinsatser görs inom många samhällsområden, t.ex. av förskola, skola, universitet och högskolor, vårdinstitutioner och samhällsplanerande myndig- heter. Den nuvarande uppdelningen på samhällssektorer kommeri stort sett att gälla under överskådlig tid. Det innebär att det politiskt—administrativa kulturområdet, det som är kulturpolitikens och kulturpolitikemas ”hemma- plan", är smalare än vårt kulturbegrepp.

Så har det också varit de senaste decennierna. Det leder till samma grund- läggande slutsatser som år 1974: målen för kulturpolitiken bör gälla all kul- turverksamhet oberoende av till vilken samhällssektor aktörerna räknas och samverkan mellan det politiskt-administrativa kulturområdet och andra sam- hällsområden är ytterst vlkti g.

1.2. Kulturens betydelse och krav på förutsättningar 1.2.1 Ett individperspektiv

För individen fyller kulturen många funktioner som varierar mellan olika in- divider och under olika skeden i livet Vi lyfter fram några viktiga sådana ge- nom att ange nyckelord och utgångspunkter; läsaren får själv utveckla och lägga till.

Kulturen i vidaste mening ger människor en viktig del av deras identitet Alla är präglade av sin lokala och nationella historia, av livsstilar, av tradi- tioner och värderingsmönster, av musik och berättelser, av landskapet och den byggda miljön. Det är för de flesta en källa till igenkännande, hem- hörighet och förankring. Men kulturen ger också redskap för var och en att

själv forma och synliggöra den egna identiteten. Grupper kan ge uttryck för den genom att delta i, eller ta avstånd från, olika kulturyttringar. För dagens ungdomar fyller t.ex. musiken ofta den funktionen. Genom valet av musik, både i musiklyssnandet och i eget musicerande, kan de uttrycka tillhörighet eller avståndsragande, engagemang eller likgiltighet. Kulturen har i vissa sammanhang också ett prestigevärde för individen.

Det finns inte en kulturi Sverige utan många. Att se och erkänna de olika delkulturema, betrakta dem som delar i en spännande mångfald där alla har sitt berättigande och sina kvaliteter, är viktigt för den enskildes identitet och for sarnhörigheten i samhället.

Mycket av kulturens värde och glädje för den enskilda människan kan sammanfattas som möjlighet till personlig utveckling. Människan förfogar över många uttrycksmedel, många ”språk". Ju fler "språk", desto rikare ut- trycksmöjligheter för fantasi och kreativitet. Det lilla barnet använder dem alla. Sedan bidrar fostran, utbildning, arbetslivets krav och samhällsanpass- ningen till att många människor blir mindre frimodiga och uttrycksfulla. Ska- pande verksamhet och kulturupplevelser inom familjen, i förskolan och i skolan ger möjligheter att behålla och utveckla "språken", självkänslan och inlevelseförmågan. Genom studieförbund, föreningar och kulturinstitutioner kan allt detta likaså hållas levande eller återuppväckas. Återkommande ska- pande och utövande från körsång till hembygdsforskning, från drejning till arbetarspel, från rockmusik till vävning — är en stimulans och en källa till lust och glädje för ett stort antal människor. I ännu större antal går människor på konserter och teaterföreställnin gar, på utställningar och föreläsningar, lyssnar på radio, ser tv och läser för upplevelsens skull.

Personlig utveckling innefattar också att kunna vidga sina horisonter och fördjupa sina insikter med hjälp av ny kunskap och nya erfarenheter. Utbild- ningssystemet ger en kunskapsbas. Kommunal vuxenutbildning, företags- utbildning och högskolans påbyggnadsutbildningar ger möjligheter till livs- långt lärande med viss tyngdpunkt på vad som behövs i arbetslivet. Men många vill ha mer, andra eller djupare kunskaper än vad man kan skaffa sig inom den institutionella utbildningen t.ex. för att odla Specialintressen, verka inom föreningar och organisationer och kunna ta ställning till dagens och framtidens samhällsfrågor. Här har det fria bildningsarbetet stor betydelse.

Kulturen ger medel för människor att uttrycka sin mening, att påverka och förändra. Inom kulturens sfär finns både fakta och argument, uttrycksmedel och "scener" för agerande. Kunskap från bibliotek, arkiv och museer kan kombineras med egna erfarenheter och värderingar, gestaltas som teater, mu- sik, film eller utställningar och framföras på gator och torg, i föreningsloka- ler, på bibliotek och museer eller i medierna. När uttrycksmedlen är många blir debatten rik på nyanser, livfull och engagerande. Det bidrar också till att motverka att det skrivna och talade ordet helt dominerar tankeutbytet i olika

frågor. Möjligheterna till möten, kommunikation och gemenskap som kultu- ren erbjuder är ett av dess stora värden.

Kultur är också det festliga och flärdfulla, det utmanande och extrema, den stora konstupplevelsen och det befriande skrattet, helt oberoende av i vilken utsträckning det är ”nyttigt" i den ena eller den andra bemärkelsen.

Men kulturens värde avgörs inte bara av det direkta deltagandet. Kultur har också ett existensvärde och ett optionsvärde för många, dvs. man tycker att det är bra att det finns bibliotek, folkbildning, musikskola, teater, bio m.m. även om man själv inte just då begagnar sig av möjligheterna. Man vill att det ska finnas till hands när man behöver det och man erkänner att andra behöver det. De offentliga kulturinsatsema har en bredare folklig förankring än den som enkelt kan utläsas av deltagarstatistiken.

Kultur ur individens synvinkel handlar, starkt koncentrerat, om tre saker: att ha tillgång till ett utbud av kultur, att ha möjligheter till egna kulturella ut- tryck och att leva i en miljö som har historiskt djup och estetiska värden.

Det finns stora skillnader mellan människor i fråga om delaktighet i den kultur som ryms inom vårt kulturbegrepp. Det är beslcrivet och-analyserat i utvärderingsrapporten. Viktiga förklaringar finns i geografiska, sociala, eko- nomiska och inte minst i utbildningsmässiga förhållanden. För att fler ska bli delaktiga måste olikheter respekteras och frågor om drivkrafter och hinder analyseras och bearbetas. Vi tar upp detta i kapitel 8 Kulturvanor och föränd- tingsstrategier. lndividperspektivet präglar även kapitlen 9—14.

1.2.2. Ett konstens perspektiv

Konst bygger på förmågan att kombinera abstrakt kunskap med erfarenhets- baserad kunskap, känsla och estetiska värden. Konsten är ett kvalificerat ut- tryck för människans fantasi och kreativa förmåga. De konstnärliga process- erna och uttrycken är centrala för rikedomen i kulturlivet.

Konst och konstskapande är en väg, ibland den enda vägen, till kunskap om vårt inre, våra fantasier och drömmar. Konstnären kan med stor tydlighet och kraft, men också nyansrikt, skildra enskildheter, skapa sammanhang, peka på konflikter och lösningar. För konstens betydelse är det inte avgöran- de om alla böcker når en stor läselqets eller om alla musikstycken uppskattas av många. De enskilda konstverken utgör delar av en kreativ process som om den kvävs skulle få stora och negativa följder för många människor, långt fler än dem som tar del av konst. Det är en insikt som måste prägla kulturpoliti- _ ken.

Det finns många beröringspunkter mellan konst, vetenskap och teknik. Konst och vetenskap handlar båda om vad vi skulle kunna kalla grundforsk- ning, där viktiga drivkrafter är nyfikenhet och en önskan att lösa problem. I

båda fallen får arbetets resultat ofta sin betydelse för en bredare allmänhet först efter en tid och efter tillämpning av andra.

Mellan konst och teknik (grekiskans techne) finns ett mycket nära språkligt samband. De har båda betecknat människans förmåga att skickligt och este- tiskt tilltalande utföra ett arbete. Ord som byggnadskonst vittnar om det nära släktskapet mellan dem. Även om konst i dag i huvudsak uppfattas som ett estetiskt laddat begrepp där fantasi och kreativitet spelar stor roll, rymmer det också en dimension som just handlar om skicklighet och kunnande. Konsmärligt och tekniskt arbete har således flera gemensamma drag. De bygger båda ofta på erfarenhet och "tyst kunskap”. Kreativ och innovativ förmåga är viktiga förutsättningar för såväl tekniskt som konstnärligt arbete.

Resonemanget ovan belyser hur olycklig — och felaktig — klyftan mellan ”de två kulturerna" är: teknik/naturvetenskap å ena sidan, konst/humaniora å den andra.4 Att beröringspunktema tvärtom är många visar inte minst detta betänkande, där vi gång på gång konstaterar hur kulturens former och innehåll samverkar med, påverkar eller påverkas av den tekniska utveck- lingen. En viktig uppgift för kulturpolitiken bör därför vara att på olika sätt medverka till att överbrygga klyftan mellan de två kulturerna. En sådan strävan är kanske viktigare i dag än någonsin tidigare.

Konstnärligt arbete, vetenskaplig forskning och tekniska innovationer bygger på att människor med talang och idéer får stort svängrum. Alla rör, i vid mening, vid samhälleliga problemlösningar. De är också beroende av varandra; kreativa miljöer innehåller rikliga tillfällen till möten, också slump- mässiga sådana, mellan forskare, tekniker och konstnärer. Samspelet mellan konst, vetenskap och teknik är en av nycklarna till en kulturell och ekonomisk förnyelse av samhället. Det är en fråga både för kulturpolitiken och för politiken inom många andra samhällssektorer. Kostnaderna faller delvis på den enskilde, delvis på det offentliga. Men vinsterna kommer hela samhället till del.

Den konstnärliga kunskapen och konstnärernas perspektiv innehåller ock- så ifrågasättande, kritik och debatt av värderingar, företeelser och tendenser i samhället. Kulturella uttryck uppstår ofta som motrörelser mot det etablerade. Konstnärerna öppnar nya perspektiv, vänder på synsätt och kombinerar ofta kunskaper från olika fält på ett nytt sätt.

Men konsten är också en utveckling av det lekfulla och av det meditativa hos människan, två sidor som har svårt att få utrymme i det moderna samhäl— let.

Begreppet "de två kulturerna" lanserades på 1950-talet av den engelske vetenskapsmannen C P Snow i en artikel (senare utgiven i bokform, också på svenska) och har alltsedan dess återkommit med jämna mellanrum i debatten.

Den konstnärliga utvecklingen äger i hög grad rum i mötet mellan konstnä- ren och publiken. Många av mötena sker direkt, i det "levande" kulturlivets teatersalon ger och konsertsalar, i museer och konstgallerier, på musikpubar och rockklubbar och i samarbetet mellan professionella konstnärer och ama- törer. Allt fler möten sker nu via medierna. En nyckelfråga för den framtida kulturpolitiken är hur kulturmötena i medierna kan utvecklas så att de och de möten som äger rum i det "levande" kulturlivet kan komplettera och berika varandra.

Den konstnärliga rikedomen bygger på att konsten kan utvecklas på egna villkor. Ett av dem, det främsta, är att yttrandefrihet och konstnärlig frihet är garanterad.

Ett annat är rimliga arbetsmöjligheter för konstnärliga upphovsmän och ut- övare. Det är först då som yttrandefriheten blir reell för dem som väljer de konstnärliga uttrycksmedlen. Rimliga arbetsmöjligheter innefattar möjligheter att visa upp det man gör, ersättning för upphovsmannaskap och arbete, möj- lighet att experimentera och pröva nya vägar, möjlighet att vänta ut konstnär- liga processer, rätten att misslyckas och frånvaro av andra rationaliserings- lcrav än dem som är rimliga att ställa på konstnärliga processer.

Vi utvecklar konstens perspektiv i kapitel 15—16.

1.2.3. Ett medieperspektiv

En av de stora förändringarna sedan 1974 gäller utvecklingen på medieområ- det. Vi har nu en mängd radio- och tv-kanaler, ett massutbud på video, CD, databaser och datanätverk samt CD-ROM, på ett sätt som varken förekom för 20 år sedan eller som då förutsågs i kulturpolitiken. Digital teknik öppnar möjlighet för ännu fler radio- och tv-kanaler. De enkla dataspelen har varit förelöpare till "cyberspace" och andra virtuella "verkligheter" som utvecklas av spel- och elektronikindustrin. De interaktiva medier som förenar människor i olika nätverk och förändrar kommunikationsmönstren är tekniskt utvecklade och de kommersiella genombrotten kommer att ske i snabb takt Medieutvecklingen har satt tydliga spår i svenska folkets kulturvanor. Svensken ser på tv i genomsnitt drygt 2,5 timmar om dagen och lyssnar dessutom på radio drygt 2 timmar om dagen. Under en vecka lyssnar ca 5 miljoner svenskar, kortare eller längre tid, på ljudkassett och ca 4,2 miljoner läser böcker. Skillnaderna mellan olika grupper och mellan olika individer är dock ganska stora. Det beskrivs närmare i utvärderingsrapporten. Medieutvecklingen öppnar möjligheter men rymmer också risker. Många inslag i utbudet verkar i mer än en riktning. Mediekulturen är full av ambiva- lenser. Därmed väcker den komplicerade kulturpolitiska frågor. Mediekulturen kritiseras ofta för att vara standardiserad, förkonstlad, för- domsfull, eskapistisk och passiviserande. Men verkligheten är mer komplice-

rad än så. Kulturindustrins mer utvecklade former tillåter ett stort mått av va- riation och mångfald men det är inte givet att den kommer till uttryck i me- diema.

Nyare medieforskning har visat att publiken knappast blivit mer passiv av sitt ökade mediebruk, snarare aktiverade till mer samvaro, eget skapande och intresse för "levande" kultur. Inslagen av verklighetsflykt fungerar inte enbart som bedövningsmedel utan också som kom av kritik och utopi, eftersom det är i kontrasten mellan drömmarna och det verkliga livet som lusten att för- ändra vaknar. ,

Någon enkel överensstämmelse mellan kulturella uttryck och människors inre identitet finns inte heller: en nutida poplåt kan vara lika ärlig eller oärlig som en gammal folkvisa och man kan aldrig vara säker på hur det som ut- trycks förhåller sig till människornas egna åsikter och livsstilar.

Bildrnediema arbetar med tecken och symboler. Eftersom man mera sällan kan ta för givet vad olika tecken betyder kan det understödja en utvecklad re- flexiv förmåga. Här kan vi få en växande klyfta mellan dem som vill och kan utveckla den förmågan och de som inte gör det och därför kommer att sakna möjlighet att kritiskt värdera öppna och underliggande budskap i medieutbu— det.

Medieutvecklingen har också gett nya redskap för att uttrycka vem man är eller vill vara. Det finns förutsättningar för att medierna som uttrycksmedel och kommunikationsform kan bli ytterligare ett "språk", som kommer att an- vändas av allt fler. Men klyftan mellan dem som behärskar tekniken och dem som av olika skäl inte kommer att behärska den kan medverka till att existe— rande kulturklyftor fördjupas och att nya uppstår.

Teknikutvecklingen har även andra konsekvenser. De konstnärliga upp- hovsmännen och deras organisationer får allt svårare att få ersättning för alla former av utnyttjande av de konstnärliga alstren på grund av rent tekniska svårigheter att kontrollera spridning och användning.

Medierna bestämmer i långa stycken vår bild av oss själva och världen. Eterrnediemas, särskilt televisionens, genomslagskraft är stor. De har styrkan att kunna skildra ögonblickets händelser samtidigt som de kan ge långa tids- perspektiv. De kan parallellt visa utvecklingen i den nära miljön och på olika håll i världen. De arbetar dokumentärt, med fiktion och med blandforrner dem emellan.

Etetmedierna kan också nå ut med musik, teater, dansföreställningar, kul- turhistoriska perspektiv m.m. till lyssnar- och tittarskaror som den "levande" kulturen sällan har möjlighet att nå. Man kan arbeta med den ”levande" kultu- rens gestaltningsfonner men också med former som karaktäriseras av radions respektive televisionens egenart. Televisionen kan ge oss allkonstverkets många dimensioner. Den ”levande” kulturen erbjuder dock en mångfald av röster och konstnärliga uttryck som radion och televisionen bättre bör utnytt- ja. Därför är samspelet mellan radion, televisionen och den "levande" kultu-

ren en av nycklarna till ett mångsidigt och vitalt kulturliv. I många avseenden fungerar samspelet bra. På de punkter där det brister måste stora ansträng- ningar göras för atti allmänhetens intresse övervinna svårigheterna

Framtidens kulturpolitik måste på ett kraftfullt sätt verka för att mediernas stora möjligheter att ge information, kunskap, upplevelser och samspel mel- lan människor tas till vara i former som är mediernas egna. Det gäller för mediernas hela utbud, det gäller för rollen som informatörer om konst och kulturhistoria och det gäller för rollen som förmedlare av olika konstyttringar. Dagens tendenser till ägarkoncentration, konkurrensmotiverad likriktning av utbudet i radio och television och den ofta låga prioriteringen av rollen som kulturförmedlare är några av hoten mot en sådan utveckling. Det ökande anta- let kommersiella tv—kanaler ställer särskilda krav på ett allsidigt och kvalitath public service-utbud.

Stor uppmärksamhet måste också ägnas åt datateknik, bl.a. multimedia och annan teknik. Här finns en rad positiva utvecklingsmöjligheter när det gäller tillgång på kunskap, kanaler för information och debatt och uttrycks- medel för konstskapare och andra. Den breda allmänhetens möjligheter att få tillgång till inforrnationsdatabaser och kommunikationsmöjligheter via nätverk måste underlättas. Teknikens möjligheter bör användas för att minska infor- mations- och kunskapsklyftori samhället. Används ny teknik för att t.ex. sprida rasistiska budskap och odla antidemokratiska tendenser måste det uppmärksammas och åtgärder vidtas.

Vi utvecklar medieperspektivet i kapitel 17 Massmediemas möjligheter.

1.2.4. Ett kulturarvsperspektiv

Historisk och kulturhistorisk insikt är viktig för gruppers och individers identitet och självkänsla Varje generation måste tillägna sig den, inte bara för att den belyser vad som varit, utan också för att den visar vägen framåt ge- nom att ge klarare insikt om möjligheter och begränsningar. Utan förankring i historia, utan kunskap om de egna rötterna, blir människor lätta att manipule- ra. Den rotlöse riskerar att falla offer för missledande och falska verklighets- beslo'ivningar.

Om historielöshet å ena sidan är farlig, kan inlevelsen i det förflutna å andra sidan leda till avskärmning, avståndstagande och verklighetsflykt. An- vändningen av kulturarven kan inriktas på skillnader, formuleras med sikte på att utesluta andra ur gemenskap och användas som ett vapen som legitimerar. övergrepp mot det som upplevs som främmande eller nytt.

Kunskapen om det förflutna måste vara åtkomlig för alla. Viktiga spår av historien får vi söka i idéer, attityder och samhälleliga institutioner. Lokala, regionala och nationella traditioner och sedvänjor har utformats genom sekel- långa processer. Hit hör dialekter, ortnamn, personnamn, folkminnen, musik

och sånger m.m., kort sagt de immatriella kulturarven. Hit hör också kun- skapen om arbetets villkor, näringarnas utveckling, religion, politik och so- ciala förhållanden och de skiftande perioder av strider eller lugn utveckling som rått på dessa fält.

Det av människor bearbetade landskapet, byarnas och städernas strukturer, de offentliga rummen, enskilda byggnader och anläggningar för olika ända— mål, deras detaljer, dekorer och inredning är den kanske mest påtagliga delen av kulturarven.

Den byggda miljön avspeglar samhällets utveckling socialt, ekonomiskt, tekniskt, politiskt och kulturellt. Bebyggelsen ger en innehållsrik bild av samhällets utveckling. Där möter de långa historiska perspektiven vår tids samhälle. Så bjuder bebyggelsen ständigt nya upplevelser, inte alltid medvet- na, ofta mer med känslan än med intellektet. Förmågan att läsa och tolka byggnaders och städers språk är därför viktig för alla.

Trygg förankring i den byggda miljön och möjligheter att påverka dess ut- veckling ger säkerhet och styrka. Att inget veta om sin omgivning, att inte kunna välja var man bor och verkar, att inte kunna påverka sin miljö innebär otrygghet, väcker missnöje och kanaliserar inte sällan hat. Att bevara och återanvända äldre bebyggelse är ett sätt att berätta om hur vårt samhälle ut- vecklats till vad det är. Det är också en utgångspunkt för att på ett harmoniskt sätt kombinera det existerande med framtidens förmåga till nyskapande.

De konstnärliga arven har i flera avseenden en särställning som skapare av gemensamma referensramar. De utgör en kärna i varje kultur och har en central plats i samhällets kollektiva minne. Klassikerna är en ornistlig del av dagens konst, både genom att de ständigt spelas, visas eller läses och genom att de påverkar det som skapas nytt. Folkmusik, folklig dans, hemslöjd och hantverk är andra traditionsbärande kulturformer.

De konstnärliga arven lever inte bara över tid utan också över geografiska gränser. God konst är universell och äger universella värden och utgör därför ett område där vi tydligt och naturligt är delaktiga i en europeisk och en global tradition och ingår i en kulturell kontinuitet. De konstnärliga arven erbjuder en möjlighet till bred gemenskap över alla gränser och utgör en brygga mellan skilda traditioner och ursprung.

Kulturarven ställer kulturpolitiken inför två grundfrågor: hur man på ett aktivt sätt för dem med sig in i framtiden och hur man hanterar de frågor där besluten får oåterkalleliga konsekvenser.

Både de konstnärliga arven och de folkliga traditionerna fordrar för sin fortlevnad att de aktivt bevaras, tolkas och används. Folkliga traditioner och sedvänjor måste ha något att säga dagens människor om de ska leva vidare. Den skapande traditionen måste erövras om och om igen. Det ligger delvis inom, delvis utanför kulturpolitikens makt att medverka till det.

De oåterkalleliga besluten gäller kulturarvens fysiska uttryck som byggna— der, miljöer, föremål och arkivalier men också olika typer av dokumentation.

Det som en gång gått förlorat kan aldrig återställas i autentiskt skick. Det ställer stora krav på förmågan att värdera olika företeelser i ett långsiktigt per- spektiv och viljan att ta ansvar gentemot kommande generationer.

Vi utvecklar kulturarvsperspektivet i kapitel 18—19.

1.2.5. Ett samhällsperspektiv

Med ett sarnhällsperspektiv menar vi ett perspektiv som har det gemensamma för nationen, regionen respektive orten/kommunen i centrum.

Det vi sagt om kulturens betydelse för individen och om konsten, medier- na och kulturarven är också giltigt i samhällsperspektivet. Det finns ett nära samband mellan ett rikt och mångsidigt kulturliv och ett öppet och demokra- tis/ct samhälle. Kulturen och konsten är ett omistligt medel för att levandegöra människans mångfald och okränkbara värde.

I de tidigare avsnitten har vi markerat kulturens betydelse för att ge identi- tet. Utan en gemensam referensram förmår ingen samhällsbildning att ge sina medborgare den förankring de behöver. Referensramen och identiteten är fö- remål för en ständigt pågående diskussion, värdering och förändring. Ut- vecklingen utmanar och prövar invanda mönster.

Kulturen utgör en väv som håller ihop samhället, den väv som berättar om det som varit och förklarar det som blev. Den bildas av alla bevarade materiella ting, konstnärliga uttryck, erfarenheter, kunskaper, värderingar och normer. Det är i denna kontinuitet som den kulturella identiteten skapas. Ett dynamiskt samspel mellan dåtid och framtid pågår hela tiden.

Språket är en utomordentligt viktig identitets- och kulturbärare. Ett gemen- samt språk betyderi många fall mer för sammanhållning och solidaritet än själva medborgarskapet. Men varje språk utgör också en barriär mot om- världen. Sverige utgör ett litet språkområde. Ett villkor för att bevara vår identitet och vår kultur är att vi vårdar och försvarar språket och utvecklar det på ett varsamt sätt. Brister i detta avseende försvårar också stegen ut i värl— den.

I ett internationellt orienterat samhälle får identitetnfrågan två sidor. Å ena sidan skärps kraven på en fast föranlcring i den egna kulturen. Å andra sidan måste tyngdpunkten förskjutas till en förståelse för samspelet med andra människor och kulturer. Förankringen i det egna kulturarvet står inte i mot- sats till internationell solidaritet, förståelse och respekt för andra folk och kulturer. Den är tvärtom en förutsättning. Det är när man är medveten om och trygg i sin egen identitet som man kan öppna sig och vara generös och tole- rant mot det som kan upplevas som annorlunda och främmande. Kulturen ger möjligheter att föra ut det synsättet och att stärka människors vilja till tolerans och öppenhet.

Delar av dagens svenska kultur har specifikt svenska rötter, medan andra har sitt ursprung i andra kulturer. De utifrån lånade kulturelementen genom- går en omstöpning och anpassning som omformar det främmande till något annat än lån, till bearbetningar där det utländska och det svenska ingår en oskiljaktig förening.

Kulturen är mångskiftande och innehåller många delkulturer. Att stat, landsting och kommuner i praktisk kulturpolitik ser och erkänner de många olika delkulturema är en av förutsättningama för att kunna dra nytta av rike- domen i ett mångkulturellt samhälle. Respekt för olika kulturella identiteter ökar möjligheterna att hålla ihop ett samhälle präglat av humanistiska värden. De identitetsskapande faktorerna kan dock fungera både som inneslutande och uteslutande, både leda till gemenskap och utanförskap.

Allt fler invandrare kommer i dag till Sverige från länder vars tradition och kultur är främmande för de flesta som bor här. Att bevara och ge uttryck för den egna kulturen är naturligt och viktigt för invandrarnas egen identitet och för deras möjligheter att förstå den kultur som möter dem häri Sverige. Kon- trastema kan vara stora. Det finns inslag i andra kulturer som kan vara kon- fliktskapande eller inte ens är acceptabla utifrån den samhälls- och människo— syn som bär upp det svenska samhället. Grundinställningen måste dock vara att olika kulturella traditioner ska kunna utvecklas och uttryckas parallellt. Att visa öppenhet och intresse är ett sätt att visa respekt för andra människor och värderingar. Samtidigt som invandringen utmanar och prövar invanda mön- ster tillförs hela samhället något nytt. I spänningsfältet mellan olika kulturer växer nya uttryck fram som kommer att förena människor med olika bak— grund.

Frågan om öppenhet mellan människor med olika kulturella identiteter är naturligtvis inte begränsad till att gälla invandrare. Grundema för att männi- skor genom sin bakgrund eller genom aktiva val, permanent eller för en pe- riod av sina liv, ingåri en eller flera delkulturer hänger inte bara samman med de etniska rötterna, utan med allmän livsinställning och livsstil, med politiska eller estetiska värderingar, utbildningsmässiga och ekonomiska villkor m.m.

I kulturen uppstår nya idéer, invanda föreställningar prövas, annorlunda perspektiv öppnas, motsättningar överbryggas och nya insikter växer fram. Mångfalden har ett stort värde. Det är viktigt att det finns allt från stora of- fentliga publikevenemang till små arbetssammankomster. Särskilt viktiga är möjligheterna till oväntade möten och möten över traditionella gränser.

Under senare år har kulturens roll för den regionala och lokala utveckling- en uppmärksammats. Insikten om kulturens betydelse som kreativitetsutlö- sande källa, som identitetsskapande kraft, som lokaliseringsfaktor, som ar— betsmarknad och som turistattraktion har ökat. Även om forskningen ännu inte kan belägga de mest optimistiska tesema om kulturens ekonomiska effek- ter, har kulturen en omvittnad betydelse för självkänsla, framtidstro, kreativi— tet och engagemang och därmed för hela samhällsklimatet.

Kulturen har också ett symbolvärde och ett prestigevärde, t.ex. för att manifestera en stad, en region eller nationen i samspelet med andra länder. En av de ständiga kulturpolitiska avvägningarna gäller den mellan de stora pre- stigefyllda satsningarna och ”vardagskulturen”.

Kultur fyller också en kritisk funktion. På samma gång som den kan fun- gera som ett samhälles kitt, kan den kasta ett motljus över samhällets institu- tioner, mekanismer och strukturer.

Hittills har vi uppehållit oss vid kulturens positiva värden. Men kulturen har också inslag som många finner störande och t.o.m. stötande. En del av kulturens uttryck kan vara motbjudande till form eller innehåll och utmana gängse värderingar och uppfattningar om god smak. Nya konstnärliga uttryck utmanar invanda kvalitetsuppfattningar. Nya kunskaper och insikter är inte alltid behagliga och kan väcka lust att avskärma sig från komplikationer och svårigheter, att distansera sig från människor med annan uppfattning eller kultursyn och att söka efter enkla lösningar. Det som ger förankring och identitet kan fresta till nostalgiskt tillbakablickande och slutenhet. Det nya kan ge oss fler möjligheter att försvinna i verklighetsflykt in i fiktiva världar.

Möter man dessa komplikationer från statens och kommunernas sida med försök att påverka konstens förrn och innehåll, profilen på organisationemas verksamhet eller liknande ingrepp, gör man avsteg från det öppna, demokra- tiska samhällets kultursyn och äventyrar kulturens positiva värden.

1.3. Förnyelse och kontinuitet

Förnyelse och kontinuitet är två grundläggande dimensioner i kultur och kul- turpolitik. De samspelar dynamiskt. All förnyelse har sin utgångspunkt i ett historiskt sammanhang.

Att skapa förutsättningar för dynamik på kulturområdet är en viktig uppgift för kulturpolitiken. En väg är att tydligare än hittills markera kulturens identi- tetsskapande möjligheter och se och erkänna de många delkulturema som ett lands kulturliv är uppbyggt av. En annan väg är att stimulera utveckling och förnyelse inom stöden till konstnärer, organisationer och institutioner.

Öppenhet och frihet i skapandet är en nödvändig del i all kulturverksam- het. Vi har markerat det tydligt i konstens perspektiv. Det offentliga kultur- stödet bör stimulera till utveckling och profilering.

Öppenhet [ mottagandet är lika nödvändig. Mottagaren behöver ha lust och mod att se och uppleva sådant som inte omedelbart känns igen, att våga om- pröva invanda mönster, söka nya tolkningar och utsätta sig för oväntade mö- ten. Öppenhet och utveckling är också nödvändig för att delaktigheten inte ska vara förbehållen en begränsad krets.

I ett allt mer intemationaliserat och högteknologiskt samhälle ökar utbytet av kunskap, tankar och idéer. Mycken konst, främst musik, bild och dans,

kan förstås över språkgränser. Konsten är också internationell i den bemär- kelsen att den är uttryck för grundläggande mänskliga behov. Konsten beri- kas på ett avgörande sätt av impulser från andra länder och kulturmiljöer. Det måste finnas gott utrymme för internationellt kulturutbyte. Invandramas olika kulturella traditioner och uttryck måste ges möjligheter att berika kulturlivet i dess helhet.

Teknikutvecklingen skapar helt nya möjligheter för konstnärligt skapande och för utbyte av tankar, idéer och upplevelser. Konstnärerna kan ge tekniken form och innehåll genom att ta den till sig och använda den. I olika konstfor- mer finner man dessutom många gånger tidiga och viktiga kommentarer till den tekniska utvecklingen. Konstnärens intuition är ofta långt mer träffsäker än forskarens.

I ett modernt samhälle efterfrågas kreativitet på alla områden. Många pro- blem får sin lösning genom ett nytt sätt att kombinera kunskaper, genom att tillämpa erfarenheter från ett område på ett helt annat. I vid mening sysslar både konst och vetenskap med att utforska det okända och göra det giipbart och begripligt för den enskilde. Utvecklingen av konst, teknik och vetenskap är avgörande för den kulturella och ekonomiska förnyelsen av samhället

Ett inslag i öppenheten är omprövning. Att återkommande kritiskt granska glädjen och nyttan med olika verksamheter och att kunna avsluta det som fyllt sin funktion skapar utrymme för nya idéer, uttrycksformer och verksamheter.

' 'i:- .. Elim-Frit inhlmnniilui

WWW nu -mw mmthMnum miWMmem-i mwmmm '.ii il Mirai: una inuti!!! Mum .....Wmmmwwmm nu lammull-tillb.. ." ' Hi.-MIM” Mian-JH Minh

.. .. . N_ndil'I'lllqmlkmaiHMMWl

Mmm-Muhammwm; ni.-.rmhii.

uphni. Dew- w. MW umwhl nit 'n'-mm luhn-dull.

nu mtl, Elm—mulig:- rr m—ipilliihpwhituwI-uupwu. thtrwiilhn l'- full :um'rgu-i ulmmhå quhnri- mhn”. mmm. lrilliiullfm'll '- |.|'.I: EHF.” *EH'IIIIIEIQ Niall-Nunn. ull-"'N: f! hindi L- u...-iir- I: lL-Llin-lu'l' lur. Lr- mu nu; nu withimuuing un.

" Ein—uni: iu '.'-r-'- HIHIm Il" lim-mint. [Witt ut rti-union

Pb-uhffu-MHM i.u-"PIM!!! "I'I nal-incl: du! ' lll Huynh-lm,.- nl'l' 'I'I ||- lhlilkeu Jul W|4hmnrr1ummLi|1_irhi Ulf-FFF,"- halm-: Liu-inr int-r mum l.|.| "nature.! mer: Mm

lappmnmaim. h mmm magma Milia-. tri!!! Nunc-ti milf nu 3.- iint. nur-liva sitt:." rim-ii ill—. air-'.'.rrlr-mlilmmlpm ." utan om— wil'virrinviwlii trimm. M:: IIIH'liMhUWIWI-Jl uulu sin Fi:: l.":hmc mr.- mn. flippat"! wti WWW-| '|' f'r:l. niin—lirar: För im II' '_iiltih-ter n; min-lm Ekholm ln kapitalm- knull

I'm lm WNWIMHMWWMWH mull-Elli.- iE-lur tullar-4 iw magman-nu seine-r. birma-in Liam-u. nail-init nivå-. mir nu. rim.

2 Kulturen i ett föränderligt samhälle

Det finns ett starkt samband mellan kulturen och samhället i stort som måste beaktas när kulturpolitiken formas.

Att bedöma den framtida samhällsutvecklingen är svårt. Värdet i att för- söka ligger inte i möjligheten att träffa alldeles rätt. Värdet ligger i att väcka tankar och stimulera till debatt som en förberedelse för mötet med det som är svårt att förutse. Det kan leda till omedelbara slutsatser och handlingar. Det kan öka öppenhet och handlingsberedskap inför det oväntade. Det kan stärka viljan att undan för undan försöka forma den egna framtiden.

Vi gör inget försök att teckna en helhetsbild utan begränsar oss till några företeelser och tendenser som troligen kommer att prägla det svenska samhäl- let. Vi pekar t.ex. på den omvälvning av industrisamhället som pågår, på den nya, elektroniskt baserade, inforrnationstekniken som just nu får sitt breda genombrott och på effekterna av en ökad global rörlighet genom invandring, resande och kommunikation via medier. Dessa företeelser tillsammans med ytterligare några som vi tar upp är viktiga i sig och de har ett direkt samband med kultur och kulturpolitik. En bakgrund finns i utvärderingsrapportens kapitel 3.

Beskrivningarna väcker frågor om vilket samhälle som är önskvärt och vilket som kan förväntas. Vi resonerar om detta och om kulturens plats, roll och utrymme i framtiden.

2.1. Föränderligt och statiskt

Framtiden är inte uteslutande föränderlig och oförutsägbar. Det finns inslag som är beständiga och sådana som är relativt förutsägbara. Sveriges geogra- fiska läge och naturresurser ger grundförutsättningama. Sverige är ett glest befolkat land. Vi utgör ett litet språkområde där språket, trots utländska in- fluenser, bara förändras långsamt. Strukturen av städer, stadsdelar, samhäl- len och bostadsbestånd ändras inte heller nämnvärt under överskådlig tid. Däremot kan landskapet komma att förändras på grund av omställningar i det svenska jordbruket. Resultatet kan bli minskande öppna ytor i landskapet samtidigt som de maskinbearbetade odlade ytorna blir ännu större och enhet- ligare.

Jordbrukets förändring och landsbygdens avfolkning sker parallellt med att industrisamhället förändras. Brukskulturen är redan historia och de Stor-

skaliga industrier som ersatte den i vårt sekel är nu i sin tur utsatta för en kraftig omdaning.

I en värld med flera tusen etniska grupper och ett par hundra nationer har Sverige tillsammans med ett fåtal andra länder hittills karaktäriserats av en et- nisk homogenitet enligt traditionella kriterier som gemensamt språk, nations- gränser som bestått under relativt lång tid och en gemensam religion. Till- sammans med en fredsperiod som varat i närmare 200 år i kombination med relath små politiska förändringar har en närmast unik stabilitet och kontinui- tet kunnat uppnås. Med ökad invandring från andra kulturkretsar förändras detta.

Den utveckling som äger rum utanför vårt eget land påverkar oss allt mer. På senare tid har vi sett snabba, radikala och delvis oväntade politiska för- ändringar både i den närmaste omvärlden och i övrigt. På det ekonomiska området sker konjunkturstyrda och strukturella förändringar i den internatio- nella och den svenska ekonomin som påverkar förutsättningama för välfär- den.

De globala frågorna om fred, ekologisk balans m.m. är fortfarande långt ifrån sina lösningar och kan få en rad konsekvenser i framtiden. Den snabba tekniska och vetenskapliga utvecklingen förändrar ständigt förhållanden inom t.ex. arbete, kommunikationer, hälsa, utbildning och fritid. Också våra vär- deringar förändras. Vi får dagligen impulser från andra kulturer, andra reli- gioner och andra grupper såväl inom vårt eget land som via resor och gräns- överskridande massmedier.

2.2. Arbetet och arbetets villkor

Arbetet har en central plats i våra liv. Inget land i västvärlden har en så hög andel förvärvsarbetande i yrkesverksamma åldrar som Sverige. De allra flesta unga människor är i dag inställda på att förvärvsarbeta större delen av sitt vuxna liv. Arbete och yrkesroll utgör viktiga delar av den egna identiteten. Men attitydundersökningar visar på förändringar i inställningen till arbetsli- vet, där många ungdomar vänder sig emot hierarkiska arbetsmiljöer och prioriterar rörliga och självständiga yrken framför yrken med hög status.

Förändringar i arbetslivet pågår hela tiden. Branscher och företag rationali- seras och ägandet blir mera internationellt Många traditionella yrken föränd- ras och en del försvinner. Det innebär ofta omställningssvårigheter, ibland arbetslöshet men också att hantverkskunnande, som är en viktig del i vårt kulturarv, riskerar att gå förlorat.

Industrisektom fortsätter att minska sitt behov av arbetskraft, bl.a. med hjälp av ständig teknisk utveckling och effektivisering. Till följd av automati- serade processer kommer industriproduktionen atti ännu mindre utsträckning behöva arbetskraft för rutinarbete eller tempoarbete. Det innebär ökade krav

på kompetens hos de arbetare som blir kvar. I takt med rationaliseringarna blir arbetsuppgiftema mer av övervakande, analyserande och korrigerande karaktär. Människan träder in när rutinerna eller automatiken fallerar eller förebygger att fel uppstår. Ansvaret för helheten ökar. Gränserna mellan arbetaryrken och tjänstemannayrken håller på att försvinna på vissa områden. I många fall kan de nya uppgifterna också erbjuda en ny arbetstillfreds- ställelse.

Tjänstesektom har länge expanderat. Den offentliga sektorn har dock de senaste åren minskat sitt personalbehov till följd av åtstramningar i den offentliga ekonomin. Även inom tjänsteproduktionen sker en automatisering. I debatten förs också fram förslag om ökad tjänsteproduktion.

Arbete i hemmet eller på lokala "arbetsstationer” har i framtiden stora för— utsättningar att bli verklighet inom flera yrkesområden. Det blir möjligt med hjälp av dator, mobiltelefon, AXE—tjänster. telefax m.m. Men arbetsplatsen kommer inom överskådlig tid fortfarande att vara ett av de ställen där många människor möts i vardagen.

Kraven på arbetskraften kommer att öka i framtiden både i fråga om grundutbildning, i fråga om successiv fortbildning och i fråga om flexibel an— passning till ändringar i arbetets innehåll och former. Det ställer krav på ut- bildningssystemen, på företagen och på de enskilda människorna. De som inte förmår svara mot kraven löper stor risk att slås ut från arbetsmarknaden.

Det är inte heller säkert att det kommer att finnas arbete åt alla. Förutom på automatiseringen av varu- och tjänstesektorema beror det på det svenska nä- ringslivets allmänna konkurrenskraft, på internationella och inhemska struk- turförändringar inom ekonomi, industri och handel samt på utvecklingen i en- skilda branscher, regler på arbetsmarknaden m.m., något som är mycket svårt att bedöma. Som motmedel till brist på arbete åt alla diskuteras ibland arbetsdelning eller annan form av arbetstidsförkortning.

Arbetsplatsen ger många en viktig del av deras sociala kontakt och mänsk— liga gemenskap. En angelägen uppgift för kulturpolitiken blir att bidra till att skapa förutsättningar för att dessa vardagliga kontakter kan upprätthållas när villkoren för arbete förändras.

2.3. Kunskaper, kunskapsbehov och kunskapsklyftor Utbildningsskillnader och utbildningsbehov

Framtidens samhälle kommer inte bara att kräva en god allmänbildning med språk och teknik som viktiga inslag. Specialkunskaper kommer att krävas på så gott som alla yrkesområden. Genom intemationaliseringen ställs nya krav på förmågan att kommunicera över språkliga och kulturella gränser.

Vi får under de kommande decennierna en ökande andel personer i be- folkningen med gymnasial eller eftergymnasial utbildning. Trycket på hög— skoleväsendet kommer att öka och utbildningstiden för många kommer att förlängas med ytterligare två till fyra år under den kommande 20-årsperioden.

Drygt 20 % av en årskull går vidare till någon form av högskoleutbildning och andelen ökar. Men högskolan och universiteten kommer bara att utgöra en av många utbildningsvägar.

Även om andelen ungdomar som söker sig till gymnasieskolan har ökat kraftigt de senaste decennierna kommer det inom överskådlig tid fortfarande att finnas en mycket stor grupp människor som saknar en gedigen grundut- bildning. Det är visserligen de äldsta som i störst utsträckning har en kort utbildning. Men fortfarande är det årligen ca 5 000 ungdomar som lämnar skolan efter bara nio år och med ofullständiga betyg. Ytterligare 10 000 ung- domar kan inte beredas plats på gymnasiet eller lämnar sin plats och övergår till individuella utbildningsprogram där alla inte fullföljer. År 1990 hade bara 79 % av de elever som gick till högstadiet 1980 avslutat en gymnasieutbild- ning och 31 % hade avslutat en utbildning på en studieförberedande gymna- sielinje. Under överskådlig tid kommer det alltså att finnas en stor grupp människor som befinner sig i kunskapsmässigt underläge. Den fylls hela ti— den på med de ungdomar som inte tillgodogör sig utbildningen i grundskolan eller gymnasiet.

Skolan måste ge alla ungdomar grundförutsättningama för yrkes- och samhällsliv. Samtidigt kommer behovet av påbyggnadsutbildningar att vara stort i framtiden. Utbildningen upphör inte efter ungdomsåren. Lärande kommer att behövas under alla livets skeden och genom det livslånga lärandet får högskolan, såväl som folkbildningsorganisationema och särskilda utbild- ningsföretag, ökande betydelse. Med en starkt specialiserad industri kan vi också räkna med att företagen själva tar hand om en del utbildning.

Kultur och utbildning i samverkan

Kunskap är en avgörande förutsättning både för den enskildes möjligheter och för samhällets utveckling. Ingen faktor har heller så starkt samband med delaktighet i kulturlivet som utbildningsnivå. Att med all kraft överbrygga och motverka kunskapsklyftor är därför av allra största betydelse för individerna, för samhället och för kulturen.

Förhållandet mellan kultur och utbildning är Ömsesidigt berikande. Kulm- ren har stora värden i sig själv och ger dessutom unika möjligheter att varva traditionell kunskapsförrnedling med en mer känslomässig och kreativ form av inlärning. Det är effektivt ur ren inlärningssynpunkt samtidigt som det ger eleverna fler "språk”. Kulturen erbjuder alternativa möjligheter att uttrycka tankar och ställa frågor. Med hjälp av musik, bilder, rörelse eller drama kan

existentiella och vardagliga frågor liksom problemen i samhällsutvecklingen illustreras, diskuteras och klyftor överbryggas eller förhindras.

Skolan kan göra mycket för att lägga grunden för en balanserad och in- siktsqu relation mellan människor oavsett kön, etniskt ursprung eller kapaci- tet. Det är inom skolan som kulturi olika former har chansen att möta alla barn och ungdomar på lika villkor. De estetiska ämnenas perspektiv och ut- trycksmedel har en viktig roll i framtiden. Genom att träna olika färdigheter och uttrycksmöjligheteri kombination med en mer faktabaserad och förståel- seinriktad utbildning ökas möjligheterna att hantera framtida utmaningar. Men ytterst är det förhållandena i skolan som helhet klimatet i skolan, arbetssät— tet, integrationen mellan teoretiska och praktiskt-estetiska inslag — som avgör vilka resultat som nås. Frågan om skolans kvalitet och att god kvalitet tillför— säkras alla elever är grundläggande.

De inneboende möjligheterna i kulturella uttryck bör på motsvarande sätt tas till vara i fortbildningen. Det sker redan i många sammanhang.

2.4. Ökande risker för sociala klyftor

I takt med att kraven på utbildning ökar blir det också tydligt att alla inte kan tillgodogöra sig den. Det gäller både traditionella kunskaper och t.ex. förmå— gan att förstå och använda ny teknik.

Omdaningen av arbetsmarknaden förstärker dessa effekter. Genom att en del ställs utanför arbetslivet förstärks gamla klyftor samtidigt som nya kan uppstå.

Det finns också en risk för ökad segregation i boendet. I vissa av storstä- dernas förorter har den lett till att områden präglas av olika kulturella minoriteter. Ingenstans i sin vardagsmiljö möter barnen här det svenska språ- ket.

Brist på kunskaper, språkliga hinder, arbetslöshet och ekonomisk otrygg- het är faktorer som fördjupar klyftorna i samhället. Det kan inte bara leda till personlig misär och social oro utan också i förlängningen utgöra ett hot mot demokratin. Alla tendenser till ökande av detta slag måste motverkas mycket målmedvetet.

Det ställer krav på kunskaper och reellt upplevda påverkansmöjligheter att rätt vårda sina demokratiska rättigheter och axla de skyldigheter de också in- nebär. Att förebygga respektive överbrygga kunskapsklyftor handlar bl.a. om att ha tillgång till information och kunskap även utanför utbildningsinstitu- tioner och arbetsplatser. Medborgarna måste ha fri tillgång till kunskap, kunna följa och delta i debatt m.m. både i dagens samhälle, som ännu domi- neras av tryckta medier, och i morgondagens som mer kommer att präglas av de elektroniska medierna. Det frivilliga bildningsarbetet måste därför ges goda förutsättningar. Bibliotekens, museernas och arkivens roll att tillhanda- 57

hålla information på ett sätt som underlättar för den enskilde att se perspektiv och sammanhang, behöver utvecklas och stärkas. Men utbildningsresurser måste också ägnas åt att förstärka demokratisyn och tolerans bland dem som lättast tar steget in i informationssamhället.

2.5. Kampen om fantasin Den internationella upplevelseindustrin

Verkligheten omkring oss ger näring åt fantasin. Men många av impulsema kommer också via fiktionen i form av litteratur, film, teater- och dansföre- ställningar, musik och bildkonst i alla dess former. Senare tiders utbud av dataspel och rollspel ger fantasin näring på gott och ont. Informationstekni- ken har fått sitt verkligt stora genombrott bland barn och ungdomar via spel av olika slag. Intemationaliseringen är mycket påtaglig. Det innebär bl.a. att människor över hela världen får vissa gemensamma referensramar. Det är särskilt tydligt i fråga om ungdomskulturen med musik, mode, serier och da- taspel som sprids globalt.

Den internationella upplevelseindustrin kommer att expandera och erbjuda allt fler interaktiva produkter kring olika fantasivärldar. Samtidigt ökar antalet tillgängliga tv-kanaler, både lokala och från alla delar av världen. Vi får också i långt större utsträckning än tidigare del av all världens konstnärliga och ve- tenskapliga impulser och därigenom inblickari andra kulturkretsar.

Angloamerikansk dominans

Intemationaliseringen ärinte allmän och bred utan ganska ensidig. Stora delar av fiktionsmarknaden i Sverige domineras av den angloamerikanska kulturin- dustrin. Av all översatt litteratur som ges ut i Sverige är 70 % av engelsk- språkigt ursprung. En ungefär lika stor andel av de prerniärvisade filmerna är producerade i USA. Av drygt 2 700 sändningstimmar med förvärvade pro- gram i Sveriges Televisions båda kanaler år 1993 hade närmare 60 % eng- elskspråkigt ursprung medan 6 % av tiden upptogs av program från våra nordiska grannländer. Många internationella kulturprodukter håller en mycket hög teknisk kvalitet och lanseras med hjälp av stora marknadsföringsresurser.

Kultur speglar naturligt nog förhållanden, föreställningar, värderingar och livsstilar i upphovsländema. Det innebär en risk för ett ensidigt perspektiv genom övervikten av angloamerikansk import. Mångfalden av kulturimpulser är inte så stor som den skulle kunna vara.

Detta förhållande är inte unikt för Sverige. I GAT'f-avtalet har den audio- visuella marknaden ställts utanför fiihandelsavtalet bl.a. i syfte att hjälpa de europeiska staterna att upprätthålla ett eget utbud i sina nationella tv-kanaler

utan den hårda konkurrens om utrymmet i programtablåema som en helt fri tv-marknad skulle kunna leda till. Inom EU debatteras kvotering av de in- hemska tv-kanalemas utbud som verkar till medlemsländernas gemensamma fördel med avseende på produktion.

Det är dock inte alla internationellt marknadsförda kulturprodukter som är tydligt färgade av upphovslandets förhållanden och dominerande värderingar. Motsatsen förekommer också dvs. att form och innehåll är utslätat för att inte kollidera med värderingar i skilda exportländer.

Skildringar av väldet kommersialisera

Via medierna har våldet nått in i vår vardag på ett sätt som inte varit vanligt tidigare. Gatuvåld och kriminalitet får ökat utrymme i nyhetsrapporteringen och är en allt vanligare ingrediens i filmer och dataspel. Våldsskildringar kommersialiseras. Det har stor plats i den internationella massmarknads- kulturen.

I Sverige, där yttrandefrihetens princip är viktig, skapar detta problem ge- nom att vi är återhållsamma med restriktiva åtgärder på kulturområdet. Det betyder att vi bara har restriktioner mot de allra värsta avartema av våldet. Ar- betet med opinionsbildning mot det som vi tycker är dåligt och ansträngning- arna att erbjuda alternativ kommer därför att vara än viktigare i framtiden. Här

gäller det att kulturen får tillräckliga förutsättningar att vara en motkraft med humanism och civilisation som starka värden.

K ulturpolitiska satsningar

Den internationella fiktionskulturen stärker sina positioner genom att integrera olika medier inom samma företag och genom att integrera hela processen från idé över produktion till distribution. Dess uttryck marknadsförs med stor kraft och skicklighet, marknader segmenteras, utbud för barn kopplas med utbud av leksaker osv. Både de positiva möjligheterna och de negativa insla- gen kan antas öka i framtiden. Det kräver en mycket medveten kulturpolitik om vi ska få mer av impulser från andra kulturkretsar än den angloamerikan- ska och kunna motverka utslätning till följd av den internationella kulturin- dustrins utbud. Det kräver bl.a. att svenska kulturproducenter har konkur- rensmöjligheter.

Ett viktigt led i detta arbete är att stimulera och stödja verksamhet som på olika sätt ger näring åt den skapande fantasin. Att ge barn och vuxna möjlig- heter, enskilt och i grupp, att själva utöva kultur är en väg. Att uppmuntra människor att fördjupa sig i sitt personliga eller lokala kulturarv genom arbete med släktforskning, hembygdsforskning eller studier av den egna arbetsplat- sens eller det egna yrkets historia är exempel på andra möjligheter. Det gäller

att skapa motpoler till konsumtionskulturen och att väcka intresse för upple- velser som finns tillgängliga i vår omedelbara närhet. Det handlar om att ge begrepp som personlig utveckling, förankring och livskvalitet en ökad tyngd.

2.6. Värdefrågor

Diskussionen i föregående avsnitt har snuddat vid frågor om grundläggande värden, t.ex. avståndstagande från våld. Men det är inte bara utvecklingen av informationstekniken och den internationella kulturindustrin som väcker vär- derings— och värdefrågor. Den tekniska och vetenskapliga utvecklingen i hela sin bredd reser naturligtvis en rad sådana. Även den politiska och sociala ut- vecklingen med de globala problemen kring fred, överlevnad, drägliga lev- nadsvillkor för alla, en ny ekonomisk världsordning, tillväxt och hushållning med naturresurser väcker frågor av etisk karaktär. Inom vårt eget välfärdssys- tem möter vi värderingsfrågoma i relation till den ökande andelen mycket gamla och sjuka, eller i diskussionen om jämlikhet mellan generationerna, könen och etniska grupper.

Att välja och ta personlig ställning är en fråga för alla. Vi kommer t.ex. att få lov att träffa val som påverkas av modern teknik och vetenskap i en ut- sträckning som i dag är svår att föreställa sig. Människan behöver utveckla förmågan till inlevelse och empati för att klara yrkesarbete, politiskt ansvars- tagande och privatliv. Den som inte kan eller orkar engagera sig blir lätt ställd vid sidan av. I det framtida samhället måste betingelserna för delaktighet och medverkan i sociala, kulturella och politiska sammanhang utvecklas och vår- nas, om inte tanken på ett visst mått av värdegemenskap i det svenska samhället ska stanna vid en from förhoppning. Att arbeta för att bredda och fördjupa demokratin är en viktig uppgift för det offentliga.

Stora ansträngningar behöver göras för att motverka främlingskap och utanförskap, inte bara etniskt utan också socialt och mellan olika genera- tioner. Skolan, arbetsgivare och fackliga organisationer, follö'örelsema och föreningslivet måste kunna göra aktiva insatser. Massmediema har också ett ansvar. Nyhetsförmedlingen präglar i stor utsträckning vår verklighetsbild. Där har de etiska frågorna en naturlig plats. Vardagsfiktionen skulle, i ännu större utsträckning än vad som i dag görs, kunna ge en mer nyanserad speg- ling av samhället så som det verkligen ser ut.

Vi menar att kampen för ett av humanistiska värden präglat samhälle med stort utrymme för den enskilda människan måste prägla alla offentliga insat— ser. Kultur och vetenskap erbjuder alldeles nödvändiga kunskaper och insik- ter, uttrycksmedel och arenor för begrundari, samtal och — när det är nödvän- digt — strid i alla dessa värderings- och värdefrågor.

2.7. Ett öppet samhälle Sverige blir allt mer mångkulturellt

Vi kan förutse att befolkningen de kommande decennierna ökar. Närmare hälften av ökningen beror på invandring. De utomnordiska grupperna kom— mer att dominera denna. Befolkningstillväxten skeri stor utsträckning genom tillskott av vuxna människor. Vi blir således fler och inslaget från andra kulturer ökar. Vi har under de senaste decennierna fått ett mångkulturellt sam- hälle och denna tendens förstärks framgent

Att hitta en balans mellan integrering och acceptans av skillnader är en stor utmaning för framtiden. Att inlemma de nya medborgarna i samhället samti- digt som vi låter samhället utvecklas till följd av nya impulser från andra kul— turer är en balansgång som lcräver klara ställningstaganden mot segregation, isolering och utslagning. Det är viktigt att ge de nya svenskarna stöd för egna kulturella uttryck men också att erbjuda delaktighet i det svenska samhället och informera om dess spelregler och värderingsmönster. Här behövs ökad kunskap och trygghet för alla. Strävan måste vara att slå vakt om, framhålla och utveckla de gemensamma värdena samtidigt som den kulturella mångfal- den erkänns.

Samtidigt får vi acceptera att invandrare från olika länder och kulturer kan vilja sluta sig samman för att skapa trygghet och gemenskap på sina egna villkor. Avvägningen mellan acceptans av särart och integreringssträvanden är svår.

Sveriges internationella kontakter ökar

De föregående avsnitten har gett exempel på vårt ökade internationella be- roende. Vi är en del i en utveckling som erbjuder många möjligheter t.ex. till ny kunskap, nya kulturintryck, nya marknader för svenska företag, men som i andra fall kan medföra svårigheter och oönskade effekter. En liten nation med liten befolkning kan bara i begränsad utsträckning styra eller påverka ut- vecklingen. Men även härvsker förändringar. Medlemskapet i EU innebär t.ex. att vi för upp vissa frågor till gemensamma beslut, samtidigt som vi kan påverka beslut som både direkt och indirekt berör oss.

Men de internationella kontakterna sträcker sig också till andra delar av världen. I takt med att gränser öppnas i länder som tidigare varit mer eller mindre stängda erbjuds nya möjligheter till handelsförbindelser, kultur- och erfarenhetsutbyte.

Möjligheterna till studier och arbete i utlandet ökar. Stora delar av fram- tidens ungdomskullar prövar troligen på att leva och verka i ett annat land un- der någon del av ungdomsåren. Genom en internationell ungdomskultur spridd av bl.a. musik-, film- och modeindustrin, har grunden lagts till ge— mensamma referensramar som underlättar sådana miljöombyten. Kunskaper i 61

språk och om kultur kan göra mötet med andra kulturer trygga, spännande och lustbetonade.

Regionalisering och kulturell profilering

Parallellt med ökad intemationalisering kan man, särskilt inom det Vidgande Europasamarbetet, se en ökad regionalisering. Inom en gemensam marknad där tullmurar rivits och där kapital och arbetskraft flyttar fritt blir det allt vikti- gare att genom regional profilering försöka dra till sig industrier och forsk- ning. Här ges möjlighet att arbeta med kulturprofilering. Kanske kommer faktiskt fungerande regioner att gå över nationsgränserna och gamla sam- arbetsområden får förnyad aktualitet med Öresundsregionen och Östersjö- regionen som aktuella exempel. Dagens administrativa gränser är troligen inte de som avgränsar en region i ett framtida europeiskt perspektiv.

Inom ramen för regional profilering skapas ett naturligt utrymme för tu- rism och kulturellt utbyte. Genom att Sverige äger rika natur— och kulturvär- den kan vi räkna med ökande intresse för att besöka vårt land. Turismen kan få växande ekonomisk betydelse.

Öppenhet och generositet

I ett samhälle med komplicerade system och strukturer, snabba förändringar och nu allt svårare avvägningar mellan individuella och gemensamma behov, är det viktigt att det finns förenande band mellan individer och grupper. Att slå vakt om den materiella välfärden räcker inte. Det behövs en djupgående värdegemenskap och en gemensam kulturell identitet.

Klimatet i samhället hänger bl.a. samman med hur samhällsekonomin ut— vecklas. Vi har i decennier vant oss vid tillväxt och ökat utrymme för offent— liga insatser. Sådana åtaganden omprövas nu. Det innebär påfrestningar och risk för att klyftorna i samhället ökar och samhällsklimatet hårdnar.

En fungerande värdegemenskap uppnås genom argument, kunskap och övertygelse. Den svenska demokratin, som bygger på öppenhet och ansvars- tagande, är en del av denna värdegemenskap och en förutsättning för den. I kulturlivet kan dessa värderingar exponeras, debatteras och ifrågasättas.

Olika hot mot öppenheten t.ex. i form av marginalisering av frågor eller grupper, måste på alla sätt motverkas. Det måste vara ”högt i tak" i samhället i stort och i de dagliga sammanhangen. Att lyssna måste vara lika viktigt som att argumentera.

2.8. Möten och mötesplatser Ensamhushäll med äldre och kollelaiva vardagsmiljöer för de unga

Under de senaste 20 åren har antalet ensamhushåll ökat. Även om öknings— takten sjunker kommer ensamhushållen att bli relath fler. Främst beror det på att andelen äldre i befolkningen ökar, men också på att farniljebildningen är annorlunda. De stora familjerna är i dag färre. Det betyder däremot inte att barnen växer upp isolerade från andra barn.

Genom den höga andelen förvärvsarbetande tillbringar allt fler småbarn en del av sin dag i kollektiva barnomsorgsformer. I dag finns mer än hälften av alla 3-åringar och praktiskt taget alla 6-åringar i förskolan. Med reservation för det framtida arbetsmarknadsläget är det troligt att de flesta barn kommer att tillbringa en stor del av tiden under några av småbarnsåren tillsammans med andra barn i grupp.

Skolans och högskolans betydelse för umgänge och gemenskap kommer att öka i betydelse i och med att man tillbringar allt fler år inom ramen för ut- bildningssystemet. Det leder till att ungdomstiden förlängs och att familje- bildningen sker senare.

Vi har här velat peka på en paradox. Efter att ha vuxit upp tillsammans med många barn och ungdomar i grupp — inom ramen för förskola, skola, fritidshem eller högre utbildning — lever allt fler människor som vuxna i små hushåll. Samtidigt leder utvecklingen på arbetsmarknaden till att vi avsiktligt eller ofrivilligt tillbringar allt mindre tid inom ramen för arbetsgemenskapen. Tilltagande arbetslöshet kan lika väl som en konjunkturuppgång på arbets- marknaden eller ökat hemarbetande leda till att den arbetsfria tiden ökar och arbetsplatsens roll som mötesplats försvagas.

Bland de äldre kan man räkna med att många får uppleva fler aktiva och friska år.

För många är ökad fritid efterlängtad och välkommen. För andra kan den bidra till en ökande isolering. Det finns all anledning att fästa uppmärksam- heten på det framtida behovet av mötesplatser.

Informationsteknologi och bebyggelsemiljö påverkar möjligheterna att mötas

Formerna för samtal förändras med de teknologiska landvinningama. Tekni- ken påverkar inte bara möjligheterna att utvinna ny kunskap på många områ- den utan också sättet att kommunicera. Detta öppnar en rad nya perspektiv bl.a. ur demokratisk och kulturell synvinkel.

Inforrnationsdatabasema kommer att växa i antal och omfång. Genom datanätverken öppnas nya möjligheter för utbyte av tankar och idéer. Politisk och ideologisk idéspridning kan ske i nya former och vägar. Oavsett var man bor kan man delta. De olika medierna kommer i ökad utsträckning att knytas

samman i elektronisk form och allt fler tjänster kommer att erbjudas både företag och hushåll via datorer, telenät och datanät.

De elektroniska nätverken blir kanske framför allt de nya generationemas hjälpmedel. Men i framtiden kan vi också få se traditionella studiegrupper som möts regelbundet via datomätet under en termin och avslutar det hela med gemensamma teaterbesök eller en resa utomlands för att pröva ett erövrat språk på plats. För andra kan kommunikationen via medier leda till isolering och ensamhet. Pengar, språkkunskaper och personlig energi kommer i hög grad att avgöra om man är med eller står utanför. Det innebär också risk för ökade klyftor i samhället i fråga om kunskap och inflytande.

Ny teknik kan kompensera och komplettera men inte ersätta mänsklig di- rektkontakt. Där människor samlas och lever tätt ihop finns behov av platser för att träffas och umgås. Med ökande andel ensamboende kommer de beho— ven att öka ytterligare.

Både i storstäder och i avfolkningsbygder har den yttre miljön betydelse för om spontana möten kan uppstå. Förr var detta tydligt med kyrkbackar, torg, tvättbryggor eller gemensamma vattenpumpar som nav i det dagliga livet. På många mindre orter fungerar historiskt förankrade mötesplatser fort- farande.

Nya mötesplatser uppstår inte helt spontant när städer expanderar eller för- ändras. Med sina närmare 1,5 miljoner invånare är visserligen Stockholm fortfarande en blygsam storstad med internationella mått mätt, men den ano- nymitet som kan vara storstadens baksida finns där. Därför är det viktigt att i stadsplaneringen väga in behovet av nya platser där människor med gemen- samma intressen kan mötas och som ger impulser att ta nya kontakter. Slent- rianmässigt utformad bebyggelse kan lätt bli en grogrund för avståndstagande och en känsla av hopplöshet. Politiker, samhällsplanerare och arkitekter har ett stort ansvar för att de byggda miljöerna blir mänskliga och kontaktskapan- de.

Kultur innebär möjlighet till möten med stoff som skänker erfarenheter och upplevelser och som kan ge vår tillvaro en djupare mening. Kulturen ryms överallt, finns samtidigt inom vårt arbetsliv och inom ramen för vår arbetsfria tid. Genom att låta kulturpolitiken verka inom båda dessa sfärer skapar man förutsättningar för igenkänning och för att människor ska kunna känna sam- hörighet oavsett livssituation. Folkbildning, folkrörelser och föreningsliv har särskilda fömtsättningar att skapa länkar mellan kultur, arbete och fritid. Men de unga möts ofta i andra former. De bildar informella grupper eller nätverk, många gånger med koncentration på enstaka frågor. Kulturpolitiken bör ut- formas så att också dessa initiativ kan stödjas och förstärkas.

2.9. Kulturpolitisk framtidsbevakning

Kulturpolitiker och kulturrnyndigheter, också de stora riksorganisationema på kulturområdet, är i stor utsträckning upptagna av den dagliga verksamheten. Närvaro i vardagen är givetvis viktig, men att enbart satsa energi på nuet eller det förgångna leder till att de kulturpolitiska insatserna inte ligger i samhälls— utvecklingens frontlinje. Kulturen riskerar att uppfattas som förlegad och ointressant, när just förmågan att kombinera traditionen och kontinuiteten med det som är nytt och det som är experimentellt är kulturens stora styrka i ett samhälle statt i förändring.

Framtiden kräver uppmärksamhet och lyhördhet för de tidiga tecknen på förändring, handlingsberedskap och vilja att möta förändringarna. Konsten har en roll i den beredskapen som källa till ny kunskap och som känselspröt mot det okända.

Kulturens villkor fastställs i ganska stor utsträckning av krafter i det omgi- vande samhället. Samtidigt är kulturen en oerhörd kraft i samhällsutveck- lingen.

Kulturpolitiken bör i större utsträckning än i dag ägna uppmärksamhet åt utvecklingen i hela samhället och åt långsiktiga framtidsfrågor. Då kan kultu- ren bli en dynamisk kraft i samhället.

3 De senaste 20 årens kulturpolitiska erfarenheter

Vilka erfarenheter av att formulera och genomföra en kulturpolitik har de se- naste 20 åren gett?

I utvärderingsrapporten har sekretariatet sammanfattat 1974 års kulturpoli- tik så som den uttryckts genom mål, ansvarsfördelning, organisation, eko- nomiska insatser och andra åtgärder. Där redovisas också utvecklingen av olika verksamheter i termer av aktörer, utbud/aktiviteter, deltagande och andra resultat, liksom utvecklingen av kulturvanoma i befolkningen och inom olika grupper i befolkningen. Det leder fram till olika iakttagelser och ett första led i en diskussion om vad som hänt och inte hänt och om olika tänkbara förkla- ringar till det.

I detta kapitel för vi diskussionen vidare genom att ange vilka förändringar i 20 års utveckling som vi bedömer som de viktigaste och vilka erfarenheter vi tycker utvecklingen gett. Det redovisas i fem avsnitt av värderande karak- tär. För beskrivning av sakförhållandena hänvisar vi till utvärderingsrappor- ten. På vissa punkter begränsas analysen av att det saknas jämförbara data över hela 20-årsperioden. En viktigt del av underlaget är de erfarenheter och värderingar vi fått del av genom kontakterna med företrädare för kulturlivet; genom besöken i samtliga län, genom möten med företrädare för kulturlivets organisationer, inStitutioner och myndigheter på central nivå och genom upp- vaktningar från vissa regionala och lokala parter.

De följande avsnitten behandlar:

Mål

Strukturer

Offentliga utgifter för kultur Andra faktorer av betydelse Kulturpolitikens resultat

3.1. Mål

Det har haft stor betydelse att regering och riksdag 1974 formulerade mål för en samlad kulturpolitik. Därigenom blev det tydligare än förut att kulturområ- det är ett område där det offentliga har ett ansvar, att olika insatser bör verka i ett sammanhang, att staten står för en kulturpolitisk vilja och vilken den viljan är. Kulturområdet fick därmed också en mera jämbördig ställning med andra samhällsområden där offentliga insatser görs.

Det är omvittnat från många håll att målen fungerat inspirerande på kultur- arbetet inom landsting och kommuner, bland konstnärer och konstnärsgrup- per och i organisationslivet. Målen har samtidigt gett kulturområdet en be- greppsapparat för att diskutera viljeinriktning, profilering och prioriteringar. De har även gett en anknytning till den mål- och resultatstyrning som utveck- las på alla samhällsområden. Målen har dock sjunkit undan i medvetandet med tiden.

Målen beslutades i politisk enighet i riksdagen. Regeringar av olika poli- tisk färg har under de följande åren angett att målen ligger fast. Målen stämde också väl överens med synen på kulturpolitiken inom landsting, kommuner och organisationer. Denna samsyn om kulturpolitikens huvudsakliga inrikt- ning har haft stor betydelse för den utbyggnad som följde, eftersom utveck- lingen på de flesta delområden förutsatte samverkan mellan olika parter.

Målen har däremot sällan angetts som utgångspunkt för enskilda reformer eller i prioriteringssituationer. Det beror dels på att de är allmänna till sin ka- raktär, dels på att det finns inbyggda målkonflikter framför allt vid konkur- rens om begränsade resurser. De åtta övergripande målen har alltså varit otill- räckliga som styrmedel för kulturpolitiken. Först sent och bara på ett par om- råden har de utvecklats genom konkretare målformuleringar på enskilda verk- samhetsområden (sektorsmål) och först de sista två åren genom verksam- hetsmål för institutioner, myndigheter och bidrag.

3.2. Strukturer

I kulturornrådets strukturer och verksamheter är mycket sig likt över 20 år. Annat har förändrats.

Den tydligaste förändringen har skett på radio— och tv—omrädet. Vid perio- dens början fanns tre radiokanaler och två tv—kanaler, alla inom ramen för den avgiftsfinansierade public service-verksamheten. Nu finns fyra sådana radio— kanaler inom Sveriges Radio och ett stort antal reklamfinansierade lokalra- diostationer samt föreningsdriven närradio. Vi har fortfarande två public ser- vice-kanaler inom Sveriges Television men också en marksändande reklamfi- nansierad tv-kanal och via satellit och kabel tillgång till ytterligare två svenska reklamfinansierade tv—kanaler, ett stort antal utländska tv-kanaler av olika typ samt på sina håll lokal-tv. Nu finns frihet att inom vissa tekniska och juri- diska ramar etablera radio- och tv-stationer och att distribuera program. Hus- hållen har fått många kanaler att välja på. Däremot har bredd och variations- iikedom i utbudet inte ökat i proportion till antalet kanaler. Konkurrensen om lyssnare och tittare har gett en betydande likformighet i programsättningen.

Nätet av regionalt verkande kulturinstitutioner har stärkts sedan 1974. Länsmuseer och länsbibliotek fanns 1974 i princip i alla län och har stärkts genom ökat statligt stöd. Det gäller också de då existerande stads- och läns—

teatrarna, symfoni- och kammarorkestrarna. Samtidigt har det under perioden kommit till tolv regionala teatrar och fyra kammarorkestrar. De regionala institutionerna finns på 34 orter, varav de flesta är residensstäder och har mer än en institution. Utanför de tre storstäderna har antalet personer med teater- eller musikinstitution i den egna kommunen ökat betydligt. År 1973 hade ca 1,3 miljoner svenskar utanför storstäderna teaterinstitution i sin kommun, tjugo år senare är antalet drygt 1,8 miljoner. De dryga 550 000 personer utanför storstadsområdena som hade en symfoni— eller kammarorkester på nära håll har ökat till närmare en miljon personer. Till bilden av det regionala institutionsnätet ska läggas att landstingen, med statsbidrag, fr.o.m. 1988 övertog huvudmannaskapet för den dåvarande statliga regionmusiken. Tre av de nuvarande länsmusikorganisationema finns på orter som inte har någon annan regional kulturinstitution.

Nätet av lokala kulturinstitutioner — folkbibliotek, lokala museer, konsthal- lar samt den kommunala musikskolan — har också stärkts betydligt under pe- rioden inom ramen för kommunernas ansvar. Det gäller särskilt folkbibliote- ken och de kommunala musikskoloma, även om vissa inskränkningar skett de allra senaste åren.

Den geografiska spridningen av teater— och dansföreställningar, konserter och utställningar genom turnéer respektive vandringsutställningar har föränd- rats i olika avseenden sedan 1974. Riksteaterns utbud har lite mer än halve— rats sedan 1970-talet, delvis genom överföring av de då fyra regionala en- semblema till regionala huvudmän. De regionala och lokala teatramas tumé- verksamhet har ökat, men inte alls i samma omfattning som minskningen av Riksteaterns utbud. De fria teater- och dansgruppema har blivit fler, ökat sitt utbud och därmed också utbudet av tuméföreställningar. På musikområdet har den stora förändringen på tuméområdet varit en förändring av ansvar, från Rikskonserter till länsmusiken. Vandringsutställningar i Riksutställ- ningars regi har mer än halverats uttryckt i utställningsdagar sedan slutet av 1970-talet. De regionala museerna har dock fått större förutsättningar att också arbeta med vandringsutställningar.

Antalet konstnärer inom alla konstarter och genrer har ökat betydligt under perioden och i snabbare takt än efterfrågan på deras arbete. Det har bl.a. lett till att arbetsmarknadspolitiska insatser kommit att spela en proportionellt sett allt större roll på kulturområdet. Eftersom de gjorts utifrån de arbetsmark- nadspolitiska prioriteringarna har ett välkommet tillskott av pengar samtidigt inneburit vissa svårigheter att föra en konsekvent kulturpolitik.

En av de största förändringarna under 20 år gäller könsfördelningen i konstnärskåren (konstnärer inom alla konstarter). Enligt Folk- och bostads- räkningen 1975 bestod kåren till en tredjedel av kvinnor. År 1990 hade ande- len stigit till 45 %.

Det har hela perioden funnits ganska stora skillnader i verksamhet och of- fentligt stöd, och därmed i arbetsmöjligheter för konstnärer, mellan olika

konstområden, genrer och verksamhetsformer. Skillnaderna är i stor ut- sträckning knutna till om det finns en stark institutionsstruktur eller inte. Tea- tern, den europeiska konstmusiken, biblioteks-, arkiv- och museiområdena har en stark institutionell uppbyggnad. Svagare är den på bildkonstens och dansens områden. Den har förstärkts för kulturmiljövården medan institu- tionsförankringen försvagats för kammarrnusiken. Musikaliska genrer som jazz, folkmusik och körmusik saknar institutionella stödjepunkter.

Synen på kulturmiljövården har vidgats väsentligt. 1970-talets kulturrnin- nesvård har utvecklats till 1990-talets kulturmiljövård. Medvetenheten om betydelsen av att slå vakt om kulturvärden i stad och i landskap har växt sig stark. Bevarandefrågoma får större uppmärksamhet i samhällsplaneringen än tidigare. Organisationen för den statliga kulturmiljövården har stärkts genom att länsstyrelserna fått egen kompetens på området. Samtidigt har även läns- museema stärkts genom ökat stöd från stat, landsting och värdkommuner. Kommunernas ansvar för kulturmiljön har ökats. De statliga bidragen till kulturmiljövården har byggts ut väsentligt, både inom Kulturdepartementets ansvarsområde och genom insatser på andra departementsområden.

F olkbildningsarbetet och amatörverksamheten har stärkts ekonomiskt un- der periodens första del medan bidragen från stat och kommun totalt sett min- skat under senare år. Antalet studiecirklar ökade de första åren efter 1974 men ligger nu strax under nivån 1979/80. Andelen estetiska cirklar är dock högre nu. Antalet kulturprogram har ökat kraftigt under perioden. Folkbildningen har, framför allt genom reformen av det statliga stödet 1991, fått stor frihet att utforma sin verksamhet och att själv ta ansvar för prioriteringsfrågoma. Vad detta leder till för den mera utpräglade kulturdelen i verksamheten är ännu för tidigt att bedöma.

En stor förändring i förutsättningama för kulturverksamheten i dag jämfört med för 20 år sedan är att de flesta barn numera går i förskolan. Med ökande ålder ökar andelen barn i förskolan och vid 5-6-årsåldem är så gott som alla barn inskrivna. Förskolan har visat sig vara viktig för yngre barns besök på teater, musikevenemang, museer och bibliotek och för deras egen skapande verksamhet. Förskolan har kunnat jämna ut skillnader i kulturintresse från hemmens sida genom att ge barnen kontakt med kultur.

I slutet av kapitlet återkommer vi till skolans betydelse. Hit hör att allt större andel av ungdomskullama nu går igenom gymnasiet och att andelen ungdomar och vuxna som går igenom eftergymnasial utbildning också ökat.

Kulturverksamhet har blivit vanligare i flera miljöer: på arbetsplatser, i boendemiljöer och inom vården. Den exakta betydelsen av dessa insatser har inte mätts, men förhållandena är etablerade och kulturverksamheten inte längre så tydligt bunden till institutioner och evenemang. Genom de fria tea- ter-, dans- och musikgruppemas verksamhet har kulturen också i högre grad etablerat sig utanför institutionerna.

Samspelet mellan kulturområdet och andra samhällsområden har stärkts under de gångna 20 åren. Det gäller skolan, förskolan, vården, invandrarpo- litiken, regionalpolitiken, jord- och skogsbruksområdet och turismen. Bakom ligger dels en allt mer gemensam syn på samhällets utveckling, dels den ökade styrka och tydlighet som kulturpolitiken fått, dels en växande insikt på andra samhällsområden om kulturens betydelse i olika avseenden.

Roll- och ansvarsfördelningen mellan staten, landstingen, kommunerna och organisationslivet har förändrats på några punkter. Staten har framför allt lämnat över huvudmannaansvaret för den dåvarande regionmusiken till landstingen, överlämnat fördelningen av bidraget till folkbildningen till dess eget organ Folkbildningsrådet, samtidigt som regleringen av verksamheten minskat väsentligt, samt decentraliserat beslut på kulturmiljövårdens område från Riksantikvarieämbetet till länsstyrelserna. Enligt vår uppfattning har roll- och ansvarsfördelning i stora drag fungerat bra. På enskilda punkter finns det däremot anledning att se över den.

3.3. Offentliga utgifter för kultur

Det dominerande styrmedlet i kulturpolitiken har varit de offentliga bidragen.

Ökningama av kulturanslagen från stat, landsting och kommuner var av— görande för den utbyggnad av de regionala kulturinstitutionema och andra in— satser som skedde under periodens första del. Under 1980-talet har anslagen totalt sett legat ganska stilla, om än med variationer mellan olika år, mellan olika delområden och mellan olika landsting och kommuner. Därefter har den offentliga ekonomin blivit ännu stramare. Kulturområdet har dock hittills i allmänhet stått sig förhållandevis väl i prioriteringarna både på det statliga området och inom landsting och kommuner. Men skillnaderna i satsningar mellan kommunerna och mellan landstingen har ökat.

Stora delar av de offentliga anslagen går till vad som är eller brukar betrak- tas som fasta kostnader, framför allt i institutionernas verksamhet. När ansla- gen inte ökat och när besparingar skett har åtstramningama först och mest skett på de "rörliga” medlen. Konstnärliga experiment, tume'verksamhet, samverkan med föreningar och organisationer, insatser för minoritetsgrupper, kostnadskrävande arbetsformer o.dyl. har tidigt kommit i farozonen. Det s.k. grundbeloppssystemet för bidrag till regionala och vissa lokala kulturinstitutioner, med dess krav på ekonomiska motprestationer från huvudmännens sida, har varit utomordentligt effektivt när det gällt att i expansionstider ”locka fram” pengar från huvudmännen. I tider av stagnation och besparing har systemets krav på samspel mellan flera parter motverkat nedskärningar. I sådana tider har grundbeloppssystemet däremot inte kunnat stimulera turnerande. målgruppsinriktat arbete eller konstnärlig och annan förnyelse. 71

Det statliga stödet till institutioner och till konstnärer har sin tyngdpunkt på produktion. Insatserna för att föra ut resultaten av arbetet har inte stötts lika tydligt. Också hos bidragsmottagarna har produktionen oftast prioriterats framför t. ex. publikarbete och marknadsföring.

Proportionerna mellan konstarter/verksamhetsfomier har förskjutits över perioden. Före 1974 fick teater, musik och dagspress 64 % av kulturansla- gen (exkl. folkbildningen). Tjugo år senare är deras andel 49 %. En ökad andel går nu till kulturmiljövård, museer, film och bildkonst. I kronor räknat är dock teaterornrådet fortfarande det största område i kulturbud geten, följt av museiområdet och presstödet.

Vill man försöka att mycket kort sammanfatta tjugo års statliga ekono- miska kulturinsatser kan man beskriva dem som expansiva under periodens första del, uthålliga när ekonomin stramats åt, med klar tyngdpunkt på insti- tutionella strukturer och produktion samt folkbildning - och genomförda i ett fungerande samspel med landsting och kommuner.

Någon mer markant utveckling av stöd i olika former till kulturlivet från näringslivets sida har inte skett.

Andelen privata kulturutgifter, som domineras av hushållens utgifter, har varierat något under perioden och uppgår nu till ca 75 % av de totala kulturutgiftema.

3.4. Andra faktorer av betydelse

Det finns fler faktorer som haft betydelse för kulturutvecklingen. De flesta är av generell natur och deras betydelse begränsar sig inte till de senaste 20 åren. Alla analyser vi tagit del av eller låtit göra tyder på att sambandet mellan kulturvanor och utbildningsnivå är utomordentligt starkt. Det är starkare än sambandet med faktorer som kommer senare i livet som yrke och socio-eko— nomiska förhållanden. Sambandet utbildningsnivå-kulturaktivitet verkar vara allra starkast inom de åldersgrupper som har gått den 9-åriga grundskolan.

En allt större del av ungdomskullama har gått igenom gymnasieskolan. Också gruppen med eftergymnasial utbildning har ökat, även om detta inte re- sulterat i någon avslutad akademisk examen för alla. Den eftergymnasiala utbildningen visar utomordentligt starka samband med olika kulturella be- söksaktiviteter som biblioteks—, teater-, konsert- och museibesök.

Samtidigt finns en, visserligen minskande, andel personer som inte full- följt annat än den obligatoriska skolan och som visar litet intresse för att delta i kulturlivet. Här finns tendenser till en växande klyfta mellan en ökande andel av befolkningen med god utbildning och kulturintresse och en minskande grupp med kort utbildning som inte heller är kultur-intresserad. Skolans möjligheter att väcka kulturintresse spelar särskilt stor roll för den sistnämnda gruppen.

I tidigare avsnitt har vi markerat betydelsen av den utbyggda förskolan. En annan viktig faktor är att medellivslängden ökar. Gruppen personer över pensionsåldern har växt och till skillnad från tidigare är denna grupp nu ofta aktiv och frisk under lång tid. Vi kan vänta oss att de personer som nu befinner sig i yrkesverksamma åldrar med största sannolikhet har möjligheter att ta med sig sina kulturvanor upp i åren. Många av de potentiellt intresserade har efter pensionsåldern fått bättre möjligheter att förverkliga sina önskningar om delaktighet. Vi kan vänta att trenden av ökande aktiviteter bland personer över 65 år kommer att fortsätta och kanske förstärkas.

Det är dock i gruppen 45—64 års som de största förändringarna i kulturva— nor kan utläsas. Dagens 45—64-åringar är betydligt mer aktiva än motsvaran- de grupp för 10 eller 20 år sedan.

Effekten av intemationaliseringen är svår att uppskatta. Sverige har under de gångna 20 åren blivit mer mångkulturellt. Internationella impulser når oss t.ex. genom ett omfattande musikutbud och genom televisionen som sedan tio år bl.a. erbjuder ungdomar i hela världen ett gemensamt musikutbud via en kanal som MTV. Språkkunskapema har förbättrats och då unga möts kan de kommunicera på ett helt annat sätt än tidigare generationer. Man har gemensamma referensramar via översättningslitteraturen, filmer och musik.

Kommunerna har fått vidgade skyldigheter inom den lokala verksamheten. Ansvaret för skolan och äldrevården har förts över till kommunerna. Parallellt med detta har kommunerna fått vidkännas ekonomiska åtstramningar, vilket på de flesta håll har tvingat fram besparingar, även inom kulturområdet. Mel- lan 1990 och 1992 minskade sålunda kulturbudgeten totalt sett för landets kommuner, uttryckt i fast penningvärde. Många kommuner har också föränd- rat förvaltningsformema och decentraliserat ansvar inom olika verksamhets- grenar. Inom både förskola och skola har flertalet kommuner, som ett led i denna decentralisering, fördelat medlen för kulturändamål till arbetsenhetema. Detta har på många håll, åtminstone övergångsvis, försvårat samordningen och finansieringen av kulturutbudet till barnen, och har skapat svårigheter för de kulturinstitutioner och fria grupper som tillhandahåller kulturprogram. Be- sparingar har också drabbat biblioteken, vilket bl.a. aktualiserat frågan om en bibliotekslag. Nämndorganisationen har ändrats på många håll, och endast ett 80-tal har renodlade kultumämnder.

De kommunala besparingarna har i många fall drabbat barnen. De tidigare så aktiva förskolorna har till följd av neddragningar av personal fått minskan- de möjligheter att genomföra t.ex. besök på bibliotek. Detta avspeglas i kul- turstatistiken där just barn i åldersgruppen 3—8 år går mindre ofta på bibliotek än för tio år sedan. Det finns i kulturstatistiken också andra signaler som kan tolkas som effekter av kommunernas åtstramade kulturbudgetar. Andelen musicerande ungdomar har minskat, vilket kan vara en effekt av krympande resurser till den kommunala musikskolan.

En faktor som förmodligen spelat stor roll för deltagandet i kulturlivet är den ökande tillgången till bil. Man kan förmoda att de geografiska avstånden i dag spelar relativt sett mindre roll och att verksamhetsmdien runt residens- städema vidgats en del vilket kompenserat ett minskat totalt turnerande av teaterinstitutionema Olika undersökningar som genomförts visar dock att det tycks finnas ett visst motstånd emot att resa för långt för att ta del av kulturen.

3.5. Kulturpolitikens resultat K ulturvanorna har varit stabila

Det saknas tidsserier över kulturvanoma som täcker hela 20—årsperioden. Det finns serier som visar hur medievanorna utvecklats under 15 år. På kulturområdet i övrigt omfattar jämförbara tidsserier åren 1983 till 1993. Dessa data visar att kultur- och medievanorna är mycket stabila. Utvecklingen karaktäriseras av följande.

I fråga om egna aktiviteter som att sjunga i kör, spela något instrument, delta i föreningsmöten, gå ut och dansa eller skriva olika slags texter finns i princip inte några mätbara förändringar över perioden. Ett undantag är brev- skrivandet som minskat relativt mycket sedan början av 1980-talet. Det gäller de sporadiska brevskrivama.

Trots att intresset för musik ökat och att allt fler går på konserter har inte den dagliga användningen av musik på CD, kassett eller grammofon föränd- rats nämnvärt på 15 år. Däremot har det skett förändringar i formerna för musiklyssnandet och den omgivande ljudmiljön är annorlunda i dag jämfört med för 20 år sedan.

Biblioteksbesök, biobesök och att teckna eller måla har förändrats ett par procentenheter uppåt respektive nedåt, vilket innebär att vanorna i hela be- folkningen inte påverkats nämnvärt. Museibesöken har ökat sedan 1988, men de yngres museibesök minskar för närvarande.

Den dagliga bok-, morgontidnings- och veckotidningsläsningen har påver- kats ganska litet under 15 år. För alla tre kategorierna handlar det om minsk- ningar men bara på l-—2 procentenheter. Ett betydligt större läsarbortfall har kvällspressen, men den andel som enbart läser kvällstidningen har inte min- skat under de senaste 10 åren. Det är således kvällstidningen som komple— ment som minskat i betydelse. Jämförbara data om läsande i ett litet längre tidsperspektiv saknas.

Andelen dagliga radiolyssnare och tv-tittare har ökat något, men i förhål- lande till det kraftigt utökade utbudet är förändringarna överraskande måttliga. Större är ökningen för video som utvecklats som medium under perioden.

De avgiftsfinansierade radio— och tv-företagen har relativt väl hävdat sin ställning som kulturspridare även om publiken ld'ymt till följd av kanal-

konkurrensen. Drama, kvalitetsfilm, program om bildkonst eller konserter ses eller hörs inte alltid av så stora publiker jämfört med andra programtyper. Men ofta ligger publiken runt ett par hundra tusen, vilket måste ses som en framgång och som ett kraftfullt komplement till det levande kulturlivets publik. I bland når man t.o.m. rniljonpublik.

Den största enskilda förändringen i kulturvanor gäller besök på musikeve- nemang. Där är ökningen mycket kraftig från 50 % till 60 % av befolk- ningen som varit på konsert eller annat musikevenemang det senaste året. Drygt 700 000 fler var på konsert eller annat musikevenemang 1993 jämfört med 1983. Totalt har 4,3 miljoner människor på detta sätt deltagit i musiklivet 1993. Det finns också en ökning av hur många som går ofta på konsert även om den ökningen inte är lika omfattande. Ökningen i publiktillströmningen hänför sig till andra musikevenemang än konserter med de statligt stödda orkesterinstitutionema.

Även teaterbesökama har blivit fler närmare 300 000 fler har varit på teaterföreställning det senaste året jämfört med för tio år sedan. Drygt 200 000 fler går nu ofta på teater. Detta har skett samtidigt som de statsun- derstödda teaterinstitutionema tappat publik. En stor del av ökningen ligger på amatörteaterföreställningar.

Det kan synas paradoxalt att publikstatistik och besökarstatistik inte stäm- mer överens.1 Det kan dock finnas flera förklaringar till detta. Även om både gruppen som går sällan och den som går ofta ökat går personerna i den senare kanske likväl mindre ofta än tidigare, så mycket mindre att det ger färre total— besök. Nedgången i publiksiffror utesluter inte att institutionerna kan ha rekryterat ny publik.

De som deltagit i kurs eller studiecirkel mer tillfälligtvis har minskat i antal. Andelen regelbundna studiecirkeldeltagare har dock inte förändrats — dessa är närmare 1,2 miljoner personer årligen. Ca 0,5 miljoner sporadiska cirkel- eller kursdeltagare har emellertid försvunnit. Olika ämnen har delvis olika utveckling. Studier med inriktning på konsthantverk och hantverk har färre deltagande i dag än för 20 år sedan, medan cirklar kring teater, konst och konsthistoria rekryterar fler än tidigare.

Engagemanget för kulturrniljöfrågoma kan inte mätas på samma sätt som de ovan nämnda aktiviteterna. En tydlig utveckling har dock skett av männi- skors intresse som bl.a. tagit sig uttryck i ”Gräv där du står”-verksamhet, samling kring arbetslivsmuseer och engagemang i opinionsgrupper.

1 Med publik avses antal besök på en föreställning eller institution. Med be- sökare avses en individ som besökt en institution eller typ av institution. En besökare kan ingå i publiken en eller flera gånger. 75

Stora satsningar på barn

Inom kulturlivet har stora satsningar gjorts på framför allt barn i förskoleålder och yngre skolbarn. På många kulnninstitutioner är antalet föreställningar för barn högt. De fria grupperna ägnar en stor del av sin produktion åt barnen. De yngre barnen tillhör också de mest kulturellt aktiva i samhället. Förskolan och skolan fungerar socialt utjämnande så att barn från många olika miljöer får kontakt med kulturen på flera olika sätt. Det leder till att barn i åldern 3—8 år på många områden är de mest aktiva. Hela 93 % av dem har varit på biblioteket senaste året, 79 % har gjort minst ett teaterbesök, 67 % har varit på något musikevenemang och 64 % besökt något museum. Trots att barnen i många fall inte själva kan läsa har de också kontakt med böcker genom att 74 % av småbarnen läst eller fått en bok läst för sig.

Skola och förskola har stor betydelse för barnens kontakt med teater. Hela 62 % av alla småbarn som varit på teater har gjort besöket genom ett ar- rangemang från skolan eller förskolan.

Även barn i 9—14-årsåldem är mycket kulturellt aktiva. Det är först i ung- domsåren man märker att aktiviteten minskar. Då uppstår också en skillnad mellan den grupp som fortsatt till förvärvslivet eller tidigt bildat familj och inte längre är lika kulturellt aktiva, och de som fortsatt att studera i gymna- sium och på högskolan.

Skillnader mellan olika grupper förändras långsamt

Under 20-årsperioden har förskjutningama i kulturvanor inom olika befolk- ningsgrupper varit små. Mönstren är stabila. De klyftor som finns minskar ytterst långsamt.

På några punkter har en viss utjämning skett. En jämförelse av kulturvanor inom olika fackliga huvudorganisationer i början av 1980-talet respektive 1990-talet visar att fler ur LO-kollektivet går på teater. TCO-gruppen har inte förändrat sina vanor medan de SACO-anslutna utgör en minskad andel av besökarna. En motsvarande ökning av besök på konsert bland LO—anställda motsvaras däremot av en ännu större ökning i TCO- och SACO-gruppema, vilket gör att skillnaderna ökat trots att andelen aktiva ökat i alla grupper.

Vi har låtit studera mångsidigheten i olika samhällsgruppers kulturvanor. Studien visar att grupper som har hög aktivitetsnivå i någon kulturaktivitet ofta har det också i andra aktiviteter. Kvinnor och högutbildade män dornine- rar de grupper som visar stor mångsidighet, medan män och lågutbildade kvinnor är överrepresenterade bland dem med minst mångsidighet. Skillna- derna i kulturvanor mellan män och kvinnor bör emellertid inte överdrivas. Visserligen är kvinnorna de mest aktiva på så gott som varje område. Men skillnaderna är i regel inte så stora. De är dock något mer uttalade då det gäller egenaktiviteter än besöksaktiviteter.

Samtidigt sker en utjämning i kulturvanoma till följd av att allt fler får en längre utbildning. Den grupp som är lågutbildad och som inte är så aktiv inom kulturlivet minskar i storlek. Det finns samtidigt en tendens till att denna grupp blir ännu mindre aktiv.

Konkurrensen om människors tid är hård. Kvinnornas förvärvsarbetsgrad har ökat de senaste 20 åren. Fritidsutbudet har ökat och medieutbudet mång- faldigats. Små förändringar på kulturområdet kan i ljuset av det lika väl tolkas som en framgång som en brist på resultat. Vårt allmänna intryck från kultur- statistik såväl som från möten med kulturlivets olika företrädare är att kultur- livet blomstrar.

Ingen kan med säkerhet avgöra vad som skulle hänt om 1974 års kultur- politik inte etablerats eller om kulturpolitiken fått en annan utformning. Vår bedömning är att området skulle ha haft svårare att profilera sig i det allt mer komplicerade samhället, att stimulansen för områdets företrädare varit mindre och att stödet till förskola och skola att bedriva kulturverksamhet inom sina respektive pedagogiska system hade uteblivit. De gångna åren kan karaktäri- seras som en period då nätverket byggts ut och konsoliderats, då amatörverk- samheten stärkt sin ställning och direkt eller indirekt medverkat till att rekry- tera nya människor som utövare eller publik. Politiken har också inneburit en stimulans att satsa på konstnärligt utövande, något som framför allt märkts i den ökade andelen kvinnliga konstnärer.

"'.'IINPS'" " _ _ ,. . IR j.il*|iå'll'*i"f'53ö

, . M..;gm—riiuij-rhtt urtima!

' äjjsiäfifniärlmcn: p%meWWm '.lilåtfltr+1*åwhw

" ' -- 'HbJ-szä rar."

' '5' | * ' ' %% Hail » , 4'. . ' 314 ' '..fi ' l '. ' '

%%Umm äräö'twb ..

llld|

" ut'-"fä= tll-'... - .| .

Illtltfl'jll "ä'" " -. _ . Til-.. __.rmz . %L'alt. TW:”: Efi. & .

'.!..i. .. . N' -j-* w-I.l.,._., ' rf _ _ lr ' | . ;l 3; m_n'låä'jg'ä . !: ' _|. äj-äuu'fl ' _” '|_| | | | _ ._ . . . två.-t", '#l'l'tål'f " T.:

I .i r' . "".FnLgilr'._'.;" . . . _ v ti . . ".!._ ". | "JEFF". '”. 11.1” '.tf'ä' _ %, %igwmwgätyj -

; -' ut. _. i" 'a'-"”"ttil' j»

- - ' . "" r , . . A". n'U—lrll—n hi... ”. . . -' ' ,l'i '-i.l'-W*'."lt=kt "' ..|_ L"

. E'tirmåaä "|, .fÅt'fä-VE rull; _|_'-* ..

&Wwf'mTMÄMMWw

' ,J' 1.1 .t. "'|'. ** ' tt ' ul

» . . .tttnzt Vimp-.” -. . .fl'åinll '» f—-*'*.£'u""l'l':ä'.'-l' -. amt; ”i"?

... ..l "r. ?wia

? .

4 Mål för den nationella kulturpolitiken

Kulturpolitiken hämtar sin styrka och sitt berättigande ur insikten om kultu- rens betydelse för individens och samhällets välfärd. Sin utformning får den utifrån medborgarnas enskilda och gemensamma behov och intressen, de kulturella uttryckens karaktär och krav på förutsättningar, förhållanden i sam- hället i övrigt samt politiska prioriteringar. Genom kulturpolitiken tar det of- fentliga ställning till kulturens betydelse, olika verksamheters funktioner och angelägenhet, deras ekonomiska villkor och behov av stöd. Perspektiven knyts samman till en helhet.

Kulturpolitiken bör formuleras tydligt. Det är ett demokratiskt krav som gör det möjligt att granska, värdera, debattera och förändra politiken. Det är också ett effektivitetskrav; ju tydligare den uttrycks, desto större är utsikterna att den får praktiskt genomslag.

Viljeinriktningen bör anges genom övergripande mål som har karaktär av mål att sträva mot. De bör spänna över hela kulturområdet och gälla för den nationella kulturpolitiken.

Övergripande mål är dock inte tillräckliga som styrinstrument. De behöver kompletteras med resultatorienterade sektorsmål för olika delområden. Precisa verksamhetsmål anges för de statliga kulturmyndighetema och insti- tutionerna. Sådana bör också finnas för bidragen till icke statlig verksamhet. Uppföljning och utvärdering av kulturpolitiken bör få ökat utrymme.

4.1. En nationell kulturpolitik

De övergripande målen ska uttrycka det som är viktigt för den kulturella ut- vecklin gen. De ska innefatta sådant som har stor betydelse för alla medborga- re även om inte alla alltid använder sig av alla möjligheter. De ska också lägga grunden för ansvarsfördelning och samspel mellan olika aktörer på kulturområdet, särskilt mellan staten, landstingen och kommunerna.

De övergripande målen bör därför utformas som mål för en nationell kul- turpolitik och beslutas av riksdagen. De bör gälla även på andra samhällsom- råden än kulturområdet och för landsting och kommuner. Därmed ger de ra- men för kulturpolitiken som helhet. Samtidigt jämställs kulturområdet med en rad andra samhällsområden där riksdagen fastställer nationella mål.

Genomförandet bör bygga på en ansvars- och uppgiftsfördelning som ut- går från olika parters roller i det offentliga kulturlivet och utifrån karaktären på olika verksamheter. På biblioteksområdet t.ex. tar kommunerna sedan 79

länge en mycket viktig del av det nationella kulturansvaret som huvudmän för folkbiblioteken, medan landstingen har ansvaret för länsbiblioteksverksamhe- ten. Staten svarar å sin sida för de vetenskapliga biblioteken och lånecentra- lema. Motsvarande ansvarsfördelning finns inom andra delar av kulturområ- det. Stat, landsting och kommuner bör fortsätta att på detta sätt dela ansvaret för att kulturpolitiken förverkligas. Folkbildning, folkrörelser och förenings- liv bör även i framtiden ha möjlighet att spela viktiga roller utifrån varje or- ganisations förutsättningar och vilja.

4.2. Mål och andra styrmedel

Övergripande mål är första ledet i mål- och resultatstyrning. Sektorsmål, verksamhetsmål för enskilda institutioner, val av medel och metoder, olika typer av regler och bestämmelser, ekonomisk styrning samt uppföljning och utvärdering är nödvändiga komplement. Hur det fungerat de senaste 20 åren har belysts i utvärderingsrapporten.

Genom den framtida kulturpolitiken bör staten liksom hittills i första hand stödja och stimulera kulturverksamheten, inte reglera den. Staten bör dock vara tydlig i synen på ansvarsfördelningen. Lagstiftning används när det finns särskilda skäl för en mera distinkt statlig styrning.

De övergripande målen bör utformas så att de kan gälla under relativt lång tid. De allmänna krav som bör ställas på dem är att de:

omfattar kulturverksamheten i dess helhet, avser kulturpolitiken inom stat, landsting och kommuner, - inrymmer alla de viktigaste motiven för de offentliga insatserna, gäller både de kortsiktiga och de långsiktiga insatserna, ska kunna konkretiseras och utvärderas.

De övergripande målen bör kompletteras med sektorsmål för politiken inom olika kulturområden. Sektorsmålen ska vara resultatorienterade för att ge konkretion. De ska utgå från förhållandena inom varje sektor och kan ha ett kortare tidsperspektiv än de övergripande målen. Vi har inte haft möjlighet att utarbeta förslag till sektorsmål på alla delområden men har gjort det på om- rådena teater, dans, musik, bild och form samt museer. De återfinns i kapitel 21—24 respektive 28. Även sektorsmålen bör beslutas av riksdagen.

Staten anger verksamhetsmål för statliga kulturmyndigheter och kulturin- stitutioner. Långsiktiga verksamhetsmål anges i instruktioner och stadgor. I regleringsbreven för budgetåret 1994/95 har regeringen på ett mera systema- tiskt sätt än tidigare kompletterat dem med verksamhetsmål som ska uppnås på kort sikt. De har utvecklats i regleringsbreven för budgetåret 1995/96 och kompletterats med samma typ av mål för bidrag till icke statlig verksamhet. Tydligare bidragskriterier kan dessutom behöva formuleras.

I vilken grad den politiska nivån ska formulera konkreta verksamhetsmål och diskutera vilka medel som bör användas måste avvägas med hänsyn till olika verksamheters karaktär. Skillnaderna är ganska stora mellan t.ex. konstnärliga institutioner som teatrar och orkestrar å ena sidan och institutio- ner med bevarandeuppdrag som museer och arkiv å den andra sidan. Mål- och resultatstyrning förutsätter att den som ska uppfylla målen har stor frihet att själv välja vägar och metoder. På vissa områden utövar de offentliga orga- nen dock en mera direkt styrning utifrån lagstiftning.

I vilken grad olika mål kan förverkligas beror på om det finns lämpliga medel och metoder för genomförandet. Frågan om metoderna i kulturarbetet samt uppföljning och utvärdering av resultatet av olika insatser behöver ägnas mer uppmärksamhet i framtiden, särskilt frågorna om hur man fångar in kvalitativa förhållanden och långsiktiga effekter. Detta påverkar bl.a. de stat- liga kulturmyndighetemas framtida roll.

Målstyming förutsätter att den som angett måleri reagerar på framgångar och misslyckanden i genomförandet. Statsbidragen måste bl.a. av det skälet bli mer flexibla än i dag, utan att uthålligheten i det statliga kulturengage- manget minskar.

I återstoden av detta kapitel koncentrerar vi oss på frågan om de övergri- pande målen. Frågor om övriga former av styrning och om uppföljning och utvärdering återkommer vi till framför allt i kapitel 20 samt 32—33. Frågorna om motiven för offentliga kulturinsatser och om ansvarsfördelningen mellan stat, landsting och kommuner tar vi upp i kapitel 5 och 6.

4.3. De nuvarande målens förtjänster och brister

Det finns en betydande uppslutning kring inriktningen på de nuvarande kul- turpolitiska målen. Vi har mött den både i kontakter med myndigheter och centrala organisationer på kulturområdet och, inte minst, vid de besök vi gjort i samtliga län. Det är en allmän uppfattning att den klart uttalade viljan från statens sida haft stor betydelse för utvecklingen lokalt och regionalt och att den verkat inspirerande. Målen har också gett kulturområdet en begrepps- apparat för att diskutera viljeinriktning, profilering och prioriteringar. Vi har mött en bred uppslutning kring målens sakliga innehåll, förenad med syn- punkter på kompletteringar och moderniseringar i vissa stycken.

Några av målen, eller delar av dem, har ifrågasatts av en del av kulturlivets företrädare. Kritiken har framför allt varit knuten till begreppen ”kommersia- lismens negativa verkningar” och ”eftersatta grupper". Kritiken gäller, som vi uppfattat den, mera attityden och formuleringarna än det sakliga innehållet. Andra kulturföreträdare har markerat att frågorna i sig har minst lika stor ak- tualitet nu som när målen kom till. Vidare finns det, liksom i remissvaren från år 1973 på den dåvarande utredningens förslag, önskemål om att kvalitets- 81

aspekten lyfts fram. Många saknar också anknytning i målen till medieutveck- lingen och några förordar att det internationella perspektivet förstärks. De nu- varande målen återges i sammanfattning i bilaga 4.

Det finns också en viss kritik mot hur målen fungerat som styrinstrument Teaterutredningen förordade i betänkandet ”Teatems roller" att staten fasts- täller särskilda nationella mål för de offentliga insatserna på teaterområdet.1 Dessa mål, liksom hur de ska följas upp, bör enligt Teaterutredningen anges i statsbidragförordningama.

Museiutredningen ansåg i betänkandet "Minne och bildning" att det kommer för många styrsignaler till museerna och att dessa signaler delvis motsäger varandra.2 Samtidigt noterade utredningen att museerna inte alltid fått reaktion från regeringen på önskemål, krav och strategisk inriktning. Den styrning som riktas till museerna bör vara enkel, konsekvent och ha ett strategiskt innehåll.

En del av kritiken handlar alltså om att de nuvarande målen är för allmänt hållna för att fungera vägledande i olika valsituationer. Vi menar att kritiken bör tas på allvar men att den i detta fall skjuter in sig på fel objekt. Syftet med nuvarande mål är att ange Viljeinriktningen på kulturområdet i dess helhet. Det är naturligt att de handlar om grundläggande värden för medborgarna. Då är det nästan ofrånkomligt att de formuleras i allmänna termer. Vad som har saknats är ett nästa mera konkret led som grund för prioriteringar inom olika verksamhetsområden. Man hade också mera ingående behövt diskutera frå- gan om med vilka medel målen skulle nås. En sådan konkretisering måste gö- ras med hänsyn till förhållandena inom skilda verksamhetsområden. Vårt förslag om sektorsmål och regeringens beslut om verksamhetsmål för kul- turmyndigheter, institutioner och statliga bidrag är ett svar på kritiken.

Målen kritiseras också för att inte vara alldeles förenliga inbördes. Det finns olösta målkonflikter. De blir synliga i konkurrensen om begränsade ekonomiska resurser. Men målkonflikter av mera principiell natur finns också. Man kan t.ex. inte förena en hård och restriktiv inställning mot video- våld med en obegränsad yttrandefrihet. Man måste välja vilka mål som får väga tyngst. Även den kritiken bör tas på allvar. Nu är målkonflikter ound- vikliga i offentlig verksamhet. Den offentliga sektorn kan inte, till skillnad från ett privatföretag, renodla sin verksamhet för att eliminera konflikterna. Staten möter bl.a. fler behov, önskemål och förväntningar från medborgarna än vad som är ekonomiskt möjligt att tillgodose. Däremot bör man vara tydli- gare i fråga om hur målkonfliktema bör hanteras. Att utveckla sektorsmål och verksamhetsmål för enskilda institutioner är ett sätt att bearbeta målkonflikter- na.

1 SOU 1994:52: Teaterns roller. Betänkande av Teaterutredningen. 2 SOU 1994151: Minne och bildning. Betänkande av Museiutredningen.

4.4. Några utgångspunkter för förslaget om mål

Naturliga och i vissa fall ofrånkomliga utgångspunkter för den framtida kul- turpolitiken är att:

kulturen har ett värde i sig som är oberoende av de direkta effekter den har inom andra verksamhetsområden och samhällssektorer, det inte finns en kultur utan många. Mycket växer lokalt och underifrån medan annat produceras och distribueras globalt, kulturi hög grad är en fråga om kommunikation och utvecklingsprocesser, kultur innebär både bevarande och förändring, — det finns en öppenhet och ett ömsesidigt beroende mellan kulturen och andra verksamheter, — det finns en öppenhet mellan Sverige och världen och ett beroende av företeelser och utveckling i andra länder, framtiden i ganska liten utsträckning kan förutses, vilket kräver flexibilitet och handlingsberedskap, målmedvetet vilja påverka framtiden.

Kulturens mångsidighet gör det nödvändigt att också se frågan om målen från de fem utgångspunkter vi valt i kapitel 1: individens, konstens, medier- nas, kulturarvens och samhällets. Öppenhet och flexibilitet måste vara några av ledstjämoma vid utformningen av de konkreta insatserna. Både individu— ella och kollektiva lösningar ska vara möjliga. De krav samspelet med om- världen ställer behöver hela tiden påverka besluten inom kulturområdet. Efter de senaste decenniernas förstärkning av olika kulturella strukturer, bl.a. ut- byggnaden av institutionsnätet, behövs det kompletteringar med andra mö- tesplatser och andra möjligheter till möten mellan människor.

Kulturpolitiken måste också hantera frågan om avvägningen mellan å ena sidan bredd och mångfald och å andra sidan koncentrerade satsningar på det särskilt viktiga, vilket kan vara allt från nyskapande till insatser för vissa be- folkningsgrupper. En sida av detta är avvägningen mellan satsning på de konstnärliga och kulturella spjutspetsama och särskilda ansträngningar för att lyfta områden eller verksamheter som släpar efter eller på annat sätt har svå- righeter.

Några saker som karaktäriserar ett rikt och väl fungerande kulturliv är en- ligt vår mening att det finns reella yttrandemöjligheter, konstnärlig dynamik, folkligt engagemang och ansvar för kulturarven. Det vetteri sin tur mot för- hållanden som tillgänglighet, mångfald, inflytande, förnyelse, anknytning till historia och traditioner samt kvalitet.

4.5. Förslag till mål

Som framgått i avsnitt 4.3 finns det en betydande uppslutning kring det sakli- ga innehållet i 1974 års mål, kombinerat med förslag om kompletteringar och moderniseringar. Vi gör samma allmänna värdering. Mycket av det som ingår i nuvarande mål är fortfarande giltigt, en del i ännu högre grad än då, men det behövs kompletteringar och ändringar motiverade av erfarenheter som gjorts och förändringari samhällsutvecklingen.

Kulturpolitikens fundament finns i grundlagama, i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och i de konventioner FN senare antagit för att be- kräfta den, bl.a. konventionen om barnets rättigheter. Kulturen och kultur- politiken har en särställning när det gäller att ge ett innehåll åt viktiga delar av dessa.

I regeringsforrnens första och andra kapitel sägs:

”All offentlig makt i Sverige utgår från folket Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning...

Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten.

Etniska, språldiga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och ut- veckla ett eget kultur- och sarnfundsliv bör främjas.

Varje medborgare är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet inforrnationsfrihet ..., mötesfrihet ..., demonstrationsfrihet förenings- frihet ..., religionsfrihet ...”

Yttrandefriheten utvecklas i uyckfrihetsförordningen och i yttrandefrihets— grundlagen. Yttrandefriheten är grundläggande för all kulturverksamhet

4.5.1. Fem mål för den nationella kulturpolitiken

När utredningen Kulturrådet år 1972 lade fram förslag till mål för kulturpoli- tiken gjorde den det i form av ett övergripande mål och sju delmål. Delmålen hade karaktär av medel för att uppnå det övergripande målet, som hade en ' mycket vid och allmän samhällsprofil.

I prop. 1974z28 fanns inte skiktningen på övergripande mål och delmål kvar utan regeringen föreslog, och riksdagen antog, åtta parallellställda mål. I

den kulturpolitiska debatten har senare en inbördes gradering av målen ibland efterlysts. Några mål borde anges som viktigare än de övriga.

Det är svårt att tydligt skilja på olika nivåer av mål och medel när det gäller riktningsgivande mål. Många av de nuvarande kulturpolitiska målen är både mål i sig och medel för att förverkliga andra av de övergripande målen. Vi har prövat olika modeller och stannat för samma lösning som 1974, nämligen att föreslå några parallellställda övergripande mål, dock med koncentration till fem mål. I ett resonerande avsnitt diskuterar vi därefter frågan om medel. Nästa nivå av mål är resultatorienterade sektorsmål.

Som mål för kulturpolitiken föreslår vi följande.

Kulturen ger människan glädje, insikter, många uttrycksmöjligheter och ett rikare liv.

Kulturpolitiken ska därför

värna yttrandefriheten och ge reella yttrandemöjligheter, verka för delaktighet och stimulera eget skapande, främja konstnärlig och kulturell förnyelse och kvalitet, ta ansvar för kulturarven och främja ett positivt bruk av dem, ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden krafti samhället.

Inom målens ram måste prioriteringar hela tiden göras. Vissa ändamål lyfts fram, andra kan få stå tillbaka. Vi vill redan här ange att vi kommer att för- orda en prioritering av kultur för och med barn och av ungdomars möjligheter till kulturell verksamhet. Kraftfulla alternativ måste erbjudas barn och ung- dom till de schabloniserade, fördomsfulla och våldspräglade inslagen på kul- turmarknaden. Kulturpolitiken måste i högre grad än hittills utgå från ungdo— mars kreativa energi och lust att själva utforma och ta ansvar genom att ge dem möjligheter att själva få välja verksamhets- och organisationsformer och medier.

Vi vill utveckla vår syn på måleri genom följande resonemang.

K ulturpolitiken ska värna yttrandef'iheten och ge reella yttrandemöjligheter

Yttrandefriheten är grundlagsfäst. En av kulturpolitikens uppgifter är att värna den, en uppgift som också finns inom många andra samhällsområden. Kulturpolitiken ska också skapa förutsättningar för reella yttrandemöjligheter vilket bl.a. innebär att garantera konstnärlig frihet.

En mångsidig dagspress och periodisk press och en mångsidig radio och television i allmänhetens tjänst samt andra medier som speglar skilda verklig-

heter och värderingar och som låter många röster komma till tals är här några av hörnstenarna.

En annan hörnsten är folkbildningens. folkrörelsemas och andra förening- ars och organisationers möjligheter att arbeta var och en utifrån sin idémässi- ga särart och att ge alla möjligheter att göra sina röster hörda.

Många kulturinstitutioner belyser grundläggande frågor för individ och samhälle och fungerar som arenor för information och debatt. Det är ett av skälen till att deras utåtriktade verksamhet är viktig. De politiska organen ska tydligt ange institutionernas samhällsuppdrag med respekt för deras särart, den konstnärliga och professionella friheten och det konstnärliga arbetets vill— kor. Inom vida ramar måste institutionerna sedan självständigt få bestämma innehåll och utformning.

De offentliga medlen ska stödja sinsemellan mycket olika strömningar. Konstnärlig och annan kulturell verksamhet fungerar bl.a. som medel för att utforska verkligheten och granska förhållanden i samhället. Det utforskande arbetet avkastar sällan, i varje fall inte i första ledet, ekonomiskt lönsamma resultat. Det är därför särskilt beroende av offentligt stöd. Den samhällskritik som enskilda konstnärer, fria grupper och kulturinstitutionema utövar får inte tas till intäkt för påtryckningar från de offentliga bidragsgivarnas sida.

K ulturpolitt'ken ska verka för delaktighet och stimulera eget skapande

Många människor lever i miljöer med tydliga inslag av historiska och este— tiska värden. De har tillgång till ett utbud av kultur där innehåll och former har samband med deras liv, intressen och traditioner. De har, om de vill, möjlighet till egna kulturella uttryck. Kulturen berör dem, de har valmöjlighe— ter och inflytande över sin kultursituau'on. De är delaktiga.

Kulturpolitiken syftar till att denna delaktighet ska vara en faktisk möjlig- het för alla.

Utgångspunkten måste hela tiden sökas hos människorna. Det är deras be— hov och intressen som utgör grunden för de offentliga insatserna. Kultur- politiska insatser görs i stort sett inom det avgränsade kulturbegrepp vi valt i kapitel 1 men måste ses i ett vidare kulturellt perspektiv där vardagliga sammanhang, folldiga traditioner och otraditionell verksamhet inryms lika väl som det som händer inom kulturinstitutioner och vid etablerade evenemang. Delaktighet och mångfald är nära förbundna med varandra. Målet syftar bl.a. till att öka mångfalden och att bryta ner de hinder för delaktighet som gör att många människor och grupper står utanför kulturlivet och att väcka deras in- tresse för nya upplevelser och erfarenheter.

Kulturinstitutionemas arbete behöver breddas och i högre grad än i dag utgå från ovana deltagares villkor. Institutionerna bör se sig som en resurs för alla medborgare och ta till vara och spegla deras erfarenheter. Det intresse människor visar för att engagera sig i och kring institutionernas verksamhet

bör också tas till vara. Kulturinstitutionema och de offentliga organen bör komma individerna till mötes på ett sätt som inte begränsar dem till en roll som konsumenter.

Ett bredare och djupare samarbete bör sökas med föreningslivet. Långt fler organisationer än de traditionella kulturföreningarna har betydelse. Det är vikti gt att olika organisationer kan arbeta utifrån sina idémässiga särarter. Medlemmar i föreningar och deltagare i öppen verksamhet bör stimuleras att själva formulera sina krav. Sådana grupper som av olika skäl fått sina kultu- rella intressen och behov minst tillgodosedda bör prioriteras. Organisationer och föreningar inom dessa eller med kontakt och erfarenhet av dem måste spela en framträdande roll i arbetet.

Informella nätverk och kortlivade sammanslutningar, nu vanliga i många sammanhang inte minst bland ungdom, liksom enskilda konstnärer och andra eldsjälar är viktiga lokala och regionala kulturkrafter. Deras initiativ, lika väl som organisationemas verksamhet, bör kunna stödjas inom ramen för flex- ibla bidragssystem.

I skapande verksamhet inom folkbildning och amatörorganisationer frigörs människors kreativa resurser. Deltagarna bestämmer själva inriktningen på verksamheten och har möjlighet att föra fram uppfattningar och värderingar och uttrycka känslor på ett sätt som stimulerar till åsiktsutbyte. Här finns ingen given rollfördelning mellan producent och mottagare. Det ger en frukt- bar växelverkan mellan amatörer och professionella. Genom att verksamheten sker i enkla former och i miljöer där deltagarna känner sig hernrnastadda utgör den en väg för att engagera tidigare kulturellt inte aktiva grupper. Insatserna för att ge människor möjlighet till egen kulturell aktivitet bör ges hög prioritet Verksamheten, både inom folkbildningen och i andra organisationer och for- mer, behöver hela tiden förnyas genom ett utvecklingsarbete.

Sist men inte minst behövs en mångfald av konstärli ga uttryck. Det kräver möjligheter att arbeta i skilda konstarter och genrer, i olika medier, i olika praktiska och organisatoriska former. Det kräver arbetsförutsättnin gar för yr— kesverksamma konstnärer över hela landet.

K ulturpolitiken ska främja konstnärlig och kulturell förnyelse och kvalitet

En uppgift för kulturpolitiken är att stärka konstens möjligheter att utveckla och förmedla alla de kunskaper, erfarenheter och insikter och ge alla de upp- levelser konsten är mäktig. Så kan en humanistisk människosyn stärkas. Det gäller både i det professionella konstskapandet och i amatörverksamheten. Målet innefattar båda delarna.

Konstnärligt utvecklingsarbete sker fortlöpande, både inom insritutionerna och av konstnärer utanför dessa. Ett syfte med de offentliga insatserna är att garantera att enskilda och grupper av konstnärer under viss tid kan få inrikta sig på experiment och förnyelse utan krav på att kunna försörja sig på den 87

verksamheten. Tidigare eftersatta konstarter och genrer bör särskilt få möjlig- heter att utvecklas. Också stödet till institutionerna måste lämna utrymme för experiment som inte i förväg kan bedömas ge oförändrade eller ökade publik- intäkter.

Experiment och utvecklingsarbete är viktiga för att utveckla konstnärlig kvalitet. Men också i den reguljära produktionen av föreställningar, konser- ter, utställningar m.m. ska kvalitetsarnbitionen stå i centrum. Ett viktigt inslag i kvalitetssträvandena är att erbjuda alternativ och konkurrens till slentrian- mässiga, schablonartade och fördomsfulla kulturprodukter. I sina olika roller, också som konsument, kan staten, landstingen och kommunerna ge eftertryck åt kvalitetssträvandena

Kvalitetsdiskussioner förs ofta i termer av konsmärlig kvalitet. Fungeran- de kulturverksamhet kräver emellertid också kvalificerade insatser inom teknik, administration, marknadsföring m.m. Med begreppet professionell kvalitet täcker man in båda dessa aspekter, liksom verksamhet vid bibliotek, museer, arkiv m.m., som inte är renodlat "konstnärligt". Kvalitet handlar också om varsam hantering av kulturmiljön. Hantverkstraditioner och mate- rialkunskap liksom kunskap om traditionellt jord- och skogsbruk är arvegods att förvalta och utnyttja. Professionell kvalitet kan i viss utsträckning faststäl- las på relativt objektiva grunder. I andra delar blir bedömningarna subjektiva och kräver en ständigt fortgående diskussion.

Kvalitet, särskilt konstnärlig kvalitet, är inget statiskt Konstnärlig fömy- else bygger många gånger på att de nyskapande konstnärerna bryter mot gamla kvalitetsuppfattnin gar.

För att föreställningar, konserter, utställningar m.m. ska ge effekt måste de också fungera i mötet med publiken. För den kvaliteten använder vi termen upplevd kvalitet. Formerna för mötet mellan konstnärer och publik och mötet mellan andra kulturinstitutioner och människorna behöver utvecklas. Samti- digt finns det delar av kulturverksamheten som inte främst värderas i termer av publikantal och publikupplevelser. Det gäller t.ex. bevarandeuppdrag, dokumentation och forskning. Vissa konstnärliga insatser får sin betydelse för en bredare publik först efter lång tid och kanske efter vidare utveckling av andra konstnärer.

Kravet på kvalitet gäller också inom bildningsarbete och amatörverksam- het. De offentliga bidragsgivarna bör stimulera kvalitetsutveckling.

Kulturpolitiken ska ta ansvar för kulturarven och främja ett positivt bruk av dem

Kulturarven är många. Här ingår vår mångfasetterade historia, våra skilda traditioner och olika språklig och etnisk bakgrund. Hit hör den fysiska kul- turmiljön liksom de konstnärliga arven och språket.

Perspektivet från dåtid över nutid till framtid bör prägla kulturpolitiken. I kulturpolitikens ansvar ligger att kulturarven värnas, att kunskapen om dem hålls levande och att de tas i bruk i det dagliga livet och i planer för framtiden.

Arbetet för att bevara och föra kulturtraditioner vidare är viktigt inte minst mot bakgrund av ambitionen att stödja den kulturella mångfalden med ut- gångspunkt i människors olika kulturella identiteter.

Att bevara den historiska kontinuiteten i vår fysiska miljö har grundläg- gande betydelse för den enskildes känsla av trygghet och förankring i tillva- ron. Perspektivet från dåtid till framtid gör det angeläget att ge arkitekturen en tydligare plats i kulturpolitiken och att i ökad utsträckning föra in kulturpoli- tiska synsätt i den fysiska samhällsplaneringen.

Kulturlivet kan aldrig formas enbart på grundval av samtida kulturytt— ringar. Inom de flesta konstnärliga uttrycksformer bygger mycket på arv från tidigare epoker.

Kulturpolitiken ska ge kulturen förutsättningar att vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft i samhället

Kulturen ger medel för människor att uttrycka sin mening, att påverka och förändra.

De konstnärliga uttrycksmedlen ger möjlighet till en särskild uttrycksfull- het. Det går att med stor tydlighet och kraft, men också nyansrikt och öppet, renodla enskildheter, skapa sammanhang, peka på konflikter och lösningar. När uttrycksmedlen är många blir debatten rik på nyanser, livfull och engage- rande.

Konst och konstskapande är också en väg till ny kunskap. Det finns många möjligheter till direkt och fruktbart samspel mellan konst, teknik och vetenskap. Kreativa miljöer innehåller rikliga tillfällen till möten mellan forsk- are och konstnärer. Den konstnärliga kunskapen och konstnärernas perspek- tiv inrymmer ofta viktig kritik och debatt av värderingar, företeelser och ten- denser i samhället. Konstnärerna öppnar nya perspektiv, vänder på synsätt och kombinerar ofta kunskaper från olika fält på ett nytt sätt. Konst och kul- tur kastar därigenom ett motljus över samhällets institutioner, mekanismer och strukturer.

Obunden är ett nyckelord i målformuleringen. Ska kulturen fungera som en vital, kreativ och utmanande kraft ska den inte stå i tjänst hos någon part eller åsiktsrikrning och inte vara tilldelad en förutbestämd roll utan lämna sina bidrag utifrån sina egna förutsättningar. De må sedan vara intellektuella eller emotionella, utopiska eller vardagliga, sprungna ur konstnärliga erfarenheter eller ur t.ex. föreningsarbete.

4.6. Något om kulturpolitikens medel

Kulturen karaktäriseras av mångfald. Människorna, antingen de är delaktiga i denna mångfald eller i dag står helt eller delvis utanför den, har olika person- liga förutsättningar och behov, olika intressen och värderingar och lever un- der skilda förhållanden. Det säger sig självt att medlen och metoderna i kul- turarbetet måste vara skiftande och beroende av olika syften och ambitioner, verksamheter och situationer. Här tar vi upp några medel som fyller en funk- tion i många sammanhang.

Tillgänglighet

En nödvändig förutsättning för all kulturell delaktighet är tillgänglighet, att det man vill engagera sig i finns inom räckhåll eller kan bringas inom räckhåll. Det gäller i fråga om avstånd, tid, kostnad, tillgänglighet även för funktions— hindrade m.m. Praktisk och ekonomisk tillgänglighet är förutsättningar för ett mångsidigt kulturliv.

När man ökar tillgängligheten ökar man också kontaktytorna mellan konstnärer och publik, mellan studieorganisatörer och cirkeldeltagare, mellan museipersonal och hembygdsvårdare osv. Det kan ge impulser som berikar och utvecklar den professionella verksamheten och det ökar möjligheterna till kontakt med dem som i dag står utanför.

Alla kulturvaneundersökningar visar emellertid att det inte räcker med att undanröja olika praktiska hinder. Tillgängligheten har även kunskapsmässi- ga, sociala och psykologiska sidor. Vi återkommer till det i kapitel 8.

Decentralisen'ng

Decentralisering kan tillmätas ett egenvärde och alltså ses som ett mål, men det är också ett medel för att sprida förutsättningar och verksamheter geogra- fiskt och för att lägga ansvar och beslut så nära människorna som möjligt.

När människor själva får ta ansvar blir engagemanget som störst. Det of- fentliga bör inte heller i fortsättningen driva verksamhet som, med eller utan offentligt stöd, lika bra eller bättre drivs av föreningar, organisationer eller andra.

Också inom den offentliga verksamheten är decentralisering av befogenhe- ter och ansvar viktig för engagemang och idéutveckling. De senaste årens de- centralisering inom kommuner och landsting, ofta i kombination med minsk- ning av anslag, har lett till svårigheter när det gäller att informera om och ge- nomföra en del kulturverksamhet. Decentralisering måste ske med hänsyn till förutsättningama inom olika typer av verksamhet.

De statliga insatserna på kulturområdet ska utformas så att de både tillgo- doser de gemensamma intressena på nationell nivå och regionernas och kommunernas möjligheter att utveckla kulturlivet utifrån egna förutsättningar.

Lokala och regionala behov bör få större genomslag i de statliga kulturin— stitutionemas verksamhet.

Intressen och behov lokalt bör få större genomslag i de regionala kultur- institutionemas verksamhet.

Medierna som kulturbärare

Medierna kan spegla både världen och mångfalden av kulturella företeelser. De ekonomiska strukturerna på medieområdet leder ofta olika medier till lik- riktning, förflackning, satsning på innehåll som vädjar till primitiva instinkter m.m. men kan också innebära möjligheter till satsningar på program av god kvalitet. En viktig uppgift för kulturpolitiken är därför att skapa förutsättning- ar för ambitiösa kvalitetssatsningar som tar vara på mediernas möjligheter som kulturbärare.

Den snabba utvecklingen på elektronik- och medieområdena och inom den internationella underhållningsindustiin leder till ständiga nya utbud av allt mer mångsidig och avancerad apparatur och nya medieaktiviteter. Multimedia- utvecklingen ger möjligheter att visualisera kunskap och skapa interaktiva läromedel lika väl som fantasivärldar för spel och konstnärliga uttrycks- möjligheter som inte funnits tidigare. Tele- och datanäten ger enormt ökad tillgång till information och kunskap, skapar elektroniska "mötesplatser” och nya instrument i kulturell och konstnärlig verksamhet.

En viktig uppgift för kulturpolitiken är att medverka till att data- och me- dieutvecklingens möjligheter till kunskapsspridning, idéutbyte och konstnär- liga uttryck tas till vara och görs allmänt tillgängliga. Men i det kulturpolitiska arbetet ingår också att vara uppmärksam på avarter och undermåliga produk- ter, att väcka debatt och att stödja bättre alternativ.

Internationella kontakter

Den politiska, ekonomiska och tekniska utvecklingen ökar Sveriges intema— tionella beroende men också möjligheter. Kulturutbytet över gränserna blir intensivare. Den i kommersiellt syfte producerade och distribuerade masskul- turen söker ständigt vidga marknaden. I dess spår följer ökad mångfald i vissa avseenden, ökad likformighet i andra avseenden men också mer av ge- mensamma referensramar. I den byggda miljön har t.ex. en internationell arlcitektursyn fått genomslag i stora delar av världen.

Ett levande kulturliv förutsätter öppenhet för impulser från andra kultur- mönster än våra egna, liksom att vi ger impulser till dem. Förändringarna i

kulturlivet sker i mycket hög grad i en direkt och indirekt dialog med omvärl- den. Samverkan med andra länder vidgar möjligheterna till kulturell fömyel- se. Samtidigt kräver det insatser till förmån för det inhemska kulturarbetet så att konstnärliga uttryck och erfarenheter hämtade ur svensk verklighet och förankrade i våra traditioner och värderingar på ett effektivt sätt kan konkurre- ra med det stora kulturutbud som når oss från andra länder. Det ställer också krav på varsamhet med de värden vi har i den befintliga bebyggelsen och förmåga att omforma och utveckla internationella trender inom samhällspla- nering och arkitektur utifrån svenska förutsättningar och värderingar.

Sverige utgör ert litet kultur— och språkområde. Det kräver särskilt aktiva insatser för att föra ut svensk kultur till människor i andra länder. Enskilda och grupper av konstutövare liksom institutionerna bör få ökade möjligheter till internationellt utbyte.

4.7. Uppföljning och utvärdering av medel och målupp- fyllelse

Riktningsgivande mål, mål att sträva emot, har ofta en sådan form att det är svårt att följa upp och utvärdera hur långt man efter en viss tid kommit i må- lens riktning. Så har det varit med 1974 års mål. Så är det även med vårt för- slag till övergripande mål. Men på två punkter föreslår vi åtgärder som ska kunna ge en bättre uppföljning och rimlig utvärderbarhet i framtiden.

För det första har vi föreslagit att de övergripande målen konkretiseras i form av sektorsmål. Dessa är i sin tur utgångspunkt för de verksamhetsmål som regeringen sätter för statliga kulturmyndigheter och institutioner och för bidragsanslagen. Genom att följa upp verksamhetsmål och sektorsmål får man indikatorer på i vad mån utvecklingen rört sig i de övergripande målens riktning.

För det andra föreslår vi i kapitel 32 Formerna för statlig styrning att be- rörda statliga kulturmyndigheter får i uppdrag att snarast möjligt ta fram kriterier på måluppfyllelse för sektorsmålen. Då kan uppföljning starta när målen träderi kraft.

Slutligen bör man i framtiden ägna mer omsorg åt att följa upp och värdera effekterna av olika medel för målförverkligandet.

5 Motiv för offentligt kulturstöd

Grunden för kulturlivet är människors intresse och engagemang, enskilt ochi grupp. Möjligheterna att tillgodose intressena skapas i stor utsträckning av människorna själva. Deras val påverkas också av marknaden och av beslut inom den offentliga sektorn. Rollfördelningen och balansen mellan alla be— rörda har stor betydelse för hur rikt och mångsidigt kulturlivet blir.

Som statlig utredning har vi i uppdrag att göra relationerna mellan det of- fentliga och samhället i övrigt tydliga. Vi ska precisera statens ansvar för kulturpolitiken och pröva den statsunderstödda kulturverksamheten från grunden, inbegripet motiven för statens ansvarstagande.

I tidigare kapitel har vi gett några utgångspunkter för denna prövning. Vi har visat på kulturens betydelse från olika utgångspunkter. Genom att sätta individen i centrum har vi markerat att det är viktigt att många tar ett direkt och personligt ansvar för kulturen. Det offentliga bör inte göra det som idé- buma rörelser eller andra kan göra lika bra eller bättre. Genom en väl funge- rande marknad kan andra kulturella intressen tillgodoses. Det offentligas all- männa ansvar på kulturområdet har vi uttryckt i förslagen till mål för den na- tionella kulturpolitiken.

I detta kapitel diskuterar vi rollfördelningen med tyngdpunkt på frågan om motiven för offentliga åtaganden och frågan om hur ändamålsenligt och nöd- vändigt det statliga kulturstödet är.

5.1. Nuvarande rollfördelning på kulturområdet

I utvärderingsrapporten beskrivs kulturområdets struktur, hur intresse, utbud och utnyttjande ser ut på olika delområden och för olika befolkningsgrupper samt hur kulturverksamheten finansieras.1 Här speglar vi det helt kort med hjälp av några grundläggande ekonomiska uppgifter.

1 SOU l995:85: ljuga års kulturpolitik. 1974—1994. Rapport utarbetad av Kulturutredningen. 93

5.1.1. Privat och offentlig finansiering av kulturen

Tre fjärdedelar av kulturutgiftema är privata utgifter. Den andelen har ökat något mellan åren 1979 och 1992. År 1992 (1992/93) fördelade sig kulturutgiftema på följande sätt:

Miljarder Procent kronor

Privata utgifter 38 75 Offentliga utgifter* 12 25 varav:

Staten 5 42 Landstingen l 8 Kommunerna 6 50

*Inkl. stödet till Studieförbunden.

I de privata kulturutgiftema, som hämtats från SCB:s hushållsbudget- undersökningar kompletterade med uppgifter ur Nationalräkenskapema, ingår kostnader för etermedier (tv, radio och video med tillbehör och avgifter), tryckta medier (böcker, tidningar och tidskrifter), inköp av tavlor, fotout- rustning och musikinstrument liksom kostnader för musikskola och annan privat undervisning. Vidare ingår hushållens utlägg för besök på museer och utställningar, bio, teater, musikevenemang och andra scenframträdanden.

Till ovanstående kommer privata utgifter som inte berör de enskilda hus- hållen, som t.ex. bok— och tidningsinköp för företag, sponsring av kulturin- stitutioner och kulturarrangemang samt föreningslivets verksamhet. Dessa kostnader är svåra att uppskatta men uppgår till inte obetydliga belopp.

Även de offentliga kulturutgiftema är i varje fall något större än vad som anges i tabellen. Kostnader för samlingslokaler, kostnader för köp av före- ställningar till skolor och förskolor av fria grupper, tidningar och tidskrifter till sjukhusens väntrum o.dyl. ligger i varje fall delvis utanför siffrorna i ta- bellen.

5.1.2. Det offentliga kulturstödets fördelning på olika områden och verksamheter

Olika kulturområden och verksamheter är i mycket olika grad privat respekti- ve offentligt finansierade. Det kan illustreras genom följande exempel för år 1992 (1992/93):

Privat

procent

Radio, tv, video, skivor* 100 Böcker, kulturtidskrifter 98 Dagstidningar 89 Bio/film 86 Teater, andra scenframträdanden 46 Musikskola ll Museer 10 Bibliotek 0

Offentligt procent

0

2 11 14 54 89 90 100

* Tv-avgiften räknad som privat utgift, ej som skatt.

De offentliga utgifterna för radio, tv, video och skivor är alltså så små i förhållande till den mycket stora privatmarknaden att de understiger 1% av totalfinansietingen. Biblioteken har intäkter från besökarna i form av diverse småavgifter. Uppgifter om dessa saknas, men de kan utgöra någon procent av omslutningen.

Studerar man proportionerna inom den offentliga delen av finansieringen

ser man att staten tar ett dominerande bidragsansvar för vissa områden och

verksamheter medan framför allt kommunerna finansierar andra. Den procen- tuella fördelningen mellan stat, landsring och kommuner illustreras genom följande exempel'k : Offentligt stöd i mkr Dagstidningar 651

Musikinstitutioner, Länsmusik 607 Teater 1 613 Museer 1 209 Studieförbund 2 037 Folkbibliotek 2 418 Musikskola 967

Därav Stat Landsting Kommun procent procent procent

100 0 0 72 8 20 58 11 31 53 12 35 55 16 29

1 4 95 0 O 100

* Därutöver finns det alltså privat finansiering i varierande grad, t.ex. den enskildes köp av böcker och tidningar, biljettintäkter, deltagaravgifter för studiecirklar osv.

Kulturutgifternas andel, inklusive bidragen till studieförbunden, av de to- tala driftutgiftema för staten, landstingen och kommunerna uppgår till 0,90, 0,67 respektive 1,88 %.

5.2. Motiv för offentligt kulturstöd

En av utgångspunkterna för våra förslag till mål för kulturpolitiken är att kul- turen har ett värde i sig. Detta värde är oberoende av de direkta effekter den har inom andra verksamhetsområden och samhällssektorer. Vi har försökt beskriva kulturens betydelse för individen och samhället och diskuterat kons- tens särprägel, mediernas karaktär och de ld'av som ansvar för kulturarven ställer, detta bl.a. för att belysa motiven för det offentliga kulturstödet.

Men motiven kan också undersökas från andra utgångspunkter. Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) har låtit publicera ett antal uppsatseri skriften "Kulturstöd varför? Ekonomisk teori och svensk verklighet”. Där har man närmat sig frågan utifrån en ekonomiskt teoretisk in- fallsvinkel. I anslutning till att regeringen 1994 utfärdade direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare att pröva offentliga åtaganden, publicerade Finansdepartementets budgetavdelning en rapport "Motiv för offentli ga åta- ganden".2 Där diskuteras likaså motiv utifrån ekonomisk teori och väl- färdsteori.

Med utgångspunkt från våra olika direktiv ska vi i detta avsnitt pröva att diskutera motiven för det offentliga kulturstödet utifrån ekonomisk teori och terminologi.

Åtta tänkbara motiv för ajfentliga åtaganden på ett område

I rapporten "Motiv för offentliga åtaganden” urskiljs utifrån den ekonomiska teorin följande åtta tänkbara motiv för att det offentliga kan gå in med åtgärder på ett samhällsområde. Utgångspunkten för resonemangen är ett tänkt jäm- viktsläge där produktionen och konsumtionen balanserar varandra

— negativa externa effekter.

— positiva externa effekter och kollektiva nyttigheter, lång tidshorisont,

informationsbrist, autonomibrist, konkurrensfrågor, stabiliseringspolitik.

2 Ds 199453: Motiv för offentliga åtaganden.

Stabiliseringspolitik bedrivs i regel med mycket generella medel och inte genom riktat stöd till enskilda branscher eller sektorer. De senaste åren har dock sådana arbetsmarknadspolitiska insatser gjorts som också omfattat bl.a. kulturmiljövården. Vi lämnar ändå stabiliseringsmotivet åt sidan.

Diskuterar man kulturområdet utifrån de övriga sju motiven leder det till följande typ av resonemang. Efter genomgången av de sju motiven pekar vi på vad vi ser som den ekonomiskt teoretiska analysmodellens brist.

Negativa externa effekter

Ett motiv för det offentliga att agera är om en produktion eller annan verk- samhet har negativa effekter på omgivningen utan att de ansvariga tar veder- börlig hänsyn till det.

Våldsskildrin gar är den negativa effekt som staten reagerat mot på kultur- området genom lagstiftning och andra åtgärder. Våldsskildringsrådet har i uppgift att följa utvecklingen på massmedieområdet och Statens biografbyrå svarar för filmcensuren.

Positiva externa effekter och kollektiva nyttigheter

Det motsatta motivet är att en verksamhet har positiva externa effekter eller om man så vill positiva sidoeffekter. Kommer de positiva effekterna alla till del, oavsett om de bidragit till finansieringen av verksamheten eller inte, bru— kar man tala om kollektiva nyttigheter.

Kollektiva nyttigheter på kulturområdet kan vara t.ex. en variationsrik kulturmiljö och att konstutövare av skilda slag bidrar till en kreativ miljö i samhället. I ett lokalt och regionalt perspektiv kan man också räkna förhållan- det att ett rikt kulturliv kan hjälpa till att locka företag och människor till en ort eller en region. 1 det nationella perspektivet är det bara giltigt om företagen eller människorna kommer från andra länder.

Radio och tv uppvisar också den kollektiva nyttighetens egenskaper. En persons radiolyssnande respektive tv-tittande minskar inte tillgången för andra och det är svårt att utestänga dem som inte bidrar till finansieringen. Det gäller dock numer i mindre utsträckning, då det går att utestänga tittare med hjälp av modern teknik.

Om än svårfångade och svårmätbara hör också kulturens symbol- och prestigevärden hit, liksom kulturens existens- och optionsvärden. För många människor är det positivt om det finns en teater, ett konserthus och ett mu— seum på orten även om man sällan eller aldrig själv går dit. Det förlänar orten, både nu och för framtiden, en önskvärd kulturell dimension och ger prestige i omvärldens ögon. Kulturutbudet finns också att tillgå om och när man skulle vilja ta del av det.

Lång tidshorisont

Ett motiv för offentliga åtaganden är att vissa beslut får långsiktiga konse— kvenser som både individer, företag och organisationer har svårt att rätt vär- dera när de fattar beslut. Stat, landsting och kommuner har större förutsätt- ningar att se till den nödvändiga långsiktigheten. Det gäller särskilt sådant som inte kan återställas om det en gång ändrats eller förstörts.

På kulturområdet gäller motivet om lång tidshorisont för hela det offentliga engagemanget för kulturarven. Stöd till konstnärligt utvecklingsarbete och stöd till smala konstarter och genrer har också en sådan dimension. Det är ut- hålligt långsiktiga insatser som där behövs eftersom resultaten många gånger kommer först på sikt.

Inte alla långsiktiga frågor går över generationerna. En del spänner dock över hela livscykeln, vilket kan göra det svårt för individerna att handla maximalt ekonomiskt rationellt. Det utgör motiv för offentliga åtaganden t.ex. på utbildningsområdet och på vårdens område. Motivet gäller då rimligen utbildningen respektive vården som helhet med dess olika verksamheter där kultur ingår som delaktiviteter.

lrtfonnationsbrist

Rationella beslut förutsätter någorlunda fullständig information. Ett motiv för offentliga åtaganden är därför att avhjälpa brist på information och motverka informationsklyftor i samhället. Det här berör kulturområdet på två sätt.

För det första ligger det i det offentligas intresse att alla är rimligt välin- formerade om kulturverksamheten för att kunna ta ställning till i vad mån man vill delta i den.

För det andra ger kulturområdet genom folkbildning, bibliotek, museer och arkiv, i kulturmiljövårdens arbete och genom de konstnärliga uttrycken, viktig information och betydelsefulla insikter som underlag för individernas beslut i många frågor och för deras möjligheter att påverka offentliga beslut på en lång rad samhällsområden. Kulturen har en betydande roll i den demo- kratiska processen.

Autonomibrist

Den ekonomiska teorin förutsätter att individerna kan fatta självständiga be— slut och att de kan realisera dem. Om inte alla individer har samma möjlighe- ter att göra det, t.ex. på grund av bristande kunskaper, ligger det i det offent- ligas intresse att motverka olikheter i förutsättningama. Den nya informa- tionstekniken gör detta än mer angeläget

Här har kulturen betydelse genom olika kulturverksamheters förmåga dels att ge erfarenheter och stärka individens självkänsla och tilltro till den egna

förmågan, dels att erbjuda olika uttrycksmedel för erfarenheter, värderingar och idéer.

Konkurrensfrågor

Den ekonomiska modellen förutsätter fungerande konkurrens. När den bris- ter, t.ex. genom monopolsituationer eller genom att nya aktörer har svårt att etablera sig, bör det offentliga verka till förmån för bättre konkurrens. Exempel på åtgärder på kulturområdet som har sådana motiv är presstödet och regler om att kabelägare ska lämna utrymme i nätet för lokala tv-sänd— ningar.

F ördelningspolitik

Det offentliga bedriver fördelningspolitik dels genom omfördelning av pengar (t.ex. barnbidrag), dels genom att ställa subventionerade nyttigheter (t.ex. sjukvård) till medborgarnas förfogande. Omfördelningar görs mellan olika grupper, över livscykeln och med regionala förtecken.

Exempel från kulturområdet är offentliga satsningar på bam— och ung— domskultur och kultur i äldrevården samt de statliga bidragen till lokal och regional kulturverksamhet.

Slutsatser ifråga om motiven

Också utifrån ekonomisk teori finns det enligt vår mening således en rad mo— tiv för offentliga åtaganden på kulturområdet

Ändå fångar inte en sådan analys kulturens innersta kärna. Kulturen utgör en väv som håller ihop samhället och värnar människans okränkbara värde. Kulturen kan utveckla samhället och på ett fruktbart sätt visa på problem och motsättningar som behöver bearbetas. Genom de konstnärliga uttrycken ges- taltas frågor på ett så mångskiftande sätt att det berör och berikar de flesta människor. Detta är den yttersta grunden för beslut om offentliga kultur- insatser. Vi har utvecklat detta i kapitel 1.

Avsikten med den ekonomiska modellen är inte heller att ersätta den typen av värderingar och politiska beslut.

Ett sätt att göra motivbilden tydligare är att redovisa motiven för enskilda verksamhetsområden. Det gör vi i kapitlen 21—24 och 26 och 28.

5.3. Nuvarande statliga kulturstöd

När man ser en rad motiv för fortsatta offentliga och statliga åtaganden på kulturområdet, kommer man till frågan om de nuvarande statliga insatserna är ändamålsenligt utformade.

Under perioden 1974—94 har det gjorts studier av effekterna av vissa bi- drag. Studierna har dock sällan varit riktigt djuplodande. De ger därför be- gränsat underlag för slutsatser. Till detta ska läggas den praktiska erfarenhet som finns. Vi har tagit del av den genom omfattande kontakter med kulturli- vets företrädare. Utvärderingsrapponen redovisar dessa kunskaper och erfa- renheter och försöker belysa frågan om hur ändamålsenlig den statliga styrningen varit. Där diskuteras också vad som skulle hända om det statliga stödet upphör. Vi göri stort sett samma redovisning här.

Vi koncentrerar oss på den helt dominerande typen av statliga styrmedel på kulturområdet, pengar. Vi går igenom statens insatser utifrån olika typer av ekonomiskt stöd. Diskussionen sker i allmänna termer. Förslag till föränd— ringar redovisas i senare kapitel.

5.3.1. Det statliga stödets karaktär

De totala statliga bidragen till kultur kan delas in i några huvudgrupper:

stöd inom vissa branscher, — stöd till folkbildning och föreningsliv, offentligt finansierade kulturinstitutioner, — stöd till konstskapare utanför institutionerna, konstnärlig utbildning, — kulturmiljövård, arbetsmarknadspolitiskt motiverat stöd, — övrigt statligt stöd.

En del av stödet utgår som årsanslag, annat utgår till enskilda produkter eller till projekt.

Huvuddelen av dessa stödformer återfinns inom Kulturdepartementets budget. Men nästan alla övriga departement har inom sina budgetar medel som går till kulturändamål. Här tar vi inte upp frågor inom de andra departe- mentens områden med undantag för stödet till studieförbunden, Vi behandlar därför inte den konstnärliga utbildningen eller det arbetsmarknadspolitiskt motiverade stödet. Det senare diskuteras dock insatt i det konstnärspolitiska sammanhanget i kapitel 16 En samlad konstnärspolitik.

5.3.2. Det statliga stödets ändamålsenlighet och konsekvenser om stödet avskaffas

Stöd inom vissa branscher

Inom Kulturdepartementets budget ingår stöd till litteratur, fonogram, kultur- tidskrifter och film.

Litteraturstödet och fonogramstödet är mycket selektiva stöd. De utgår varje år till ett begränsat antal titlar på respektive område. Litteraturstödet är i huvudsak ett efterhandsstöd och innebär alltså ett risktagande från förlagens sida. Fonogramstödet består av två delar, ett anslag till Svenska Rikskon- serter samt ett förhandsstöd som kan sökas av andra producenter. Avsikten med både litteraturstödet och fonogramstödet är att främja sådan kvalitets- utgivning som annars inte skulle ha kommit till stånd. De stödda titlarna kom— mer oftast ut i ganska små upplagor. Värdet ligger därför inte i första hand i att de när många läsare respektive lyssnare utan i den betydelse de har för en mindre publik och de kunskapsmässiga och konstnärliga impulser de ger på respektive område. Båda stöden har följts upp och analyserats några gånger sedan de infördes.3 Kulturrådets slutsats är att staten till låg kostnad uppnår den avsedda effekten och att om stöden avskaffas skulle bredden och mångfalden i utgivningen med all sannolikhet minska med ett antal titlar som ligger nära det stödda antalet. Utgivning av skönlitteratur översatt från mindre språkområden och en del av klassikerutgivningen är särskilt beroende av litte- raturstöd.

Kulturtidskrtftsstödet är också selektivt men utgår till en proportionellt betydligt större andel av utgivningen än litteraturstödet. Många av kulturtid- skriftema har små upplagor. En del av stödet har därför använts till mark- nadsföringsinsatser. Stöd ges också till teknisk utveckling bl.a. i förrn av tid— skriftsverkstäder. Också kulturtidsloiftsstödet har setts över flera gånger un- der de senaste 20 åren och i viss utsträckning ändrats och utökats.4 Stödet bi- drar enligt Kulturrådets bedömning till att ny kunskap kan föras ut, att många skribenter får publiceringsmöjligheter och att många åsikter kommer till tals och bidrar därför till mångfalden i kulturdebatten och är viktigt för yttrande- möjlighetema. Även här är Kulturrådets slutsats att staten till låg kostnad

3 Musik på fonogram. Rapport från Statens kulturråd 1989:1. Digitala drömmar med fonogrammen mot 2000-talet. Rapport från Statens kulturråd 199325.

Boken -— en översikt !, ll & III. Rapporter från Statens kulturråd 19873, 198814, 198912.

Statens kulturråd. Fördjupad anslagsframställning 1993/94—1995/96. Statligt stöd till kulturtidskrifter. Förslag. Rapport från Statens kulturråd 198916.

Tidskriftiana. Rapport från Statens kulturråd 19902.

uppnår den avsedda effekten och att mångfalden skulle minska, sannolikt be- tydligt, om stödet upphörde.

Stödet till filmproduktion utvärderades 1991 och slutsatserna redovisades i betänkandet ”Filmproduktion och filrnkulturell verksamhet i Sverige".5 I be- tänkandet påpekades att det dåvarande produktionsstödet hade flera brister och att det inte garanterade kvalitet i produktionen av spelfilm som var stödets ursprungliga syfte. Stödet utgick enbart som förhandsstöd och varken kvali- teten i den färdiga produktionen eller kravet att nå viss publik kunde därmed vägas in i beslut om stöd. Utvärderingen ledde fram till att en ny ordning för stöd till filmproduktion infördes. Det nuvarande stödet utgår dels som för- handsstöd, dels som efterhandsstöd. Förhandsstödet är selektivt och fördelas med utgångspunkt i kravet på kvalitet. För att få del av stödet krävs även finansiering från annat håll och en plan över hur filmen ska nå ut till en publik. Efterhandsstödet är kopplat till antalet biografbesökare under filmens första spelår. Stödkonstruktionen syftar dels till att främja kvaliteten i filmproduktionen, dels till att filmerna når en bred publik. Av medlen för filmproduktion ska 75 % avse förhandsstöd. Stödordnin gen trädde i kraft år 1993 och har ännu inte utvärderats. Filmproduktion är dyr kulturverksamhet och kräver därför förhållandevis stora kapitalinsatser. Med tanke på att möjligheterna att finansiera svensk film med intäkter från visning i Sverige är mycket små är offentligt stöd nödvändigt om vi ska behålla en nämnvärd inhemsk filmproduktion.

Stöd till folkbildning och föreningsliv

Det statliga stödet till föreningar och organisationer domineras helt av de drygt 1 miljard kronor som genom Folkbildningsrådet varje år går till studie- förbunden, i huvudsak för deras lokala verksamhet. Tillsammans med drygt 900 miljoner kronor årligen från landsting och kommuner utgör de statliga pengarna en förutsättning för bredden och mångfalden i studieförbundens verksamhet. Studieförbunden organiserar, eller medverkar till, en mycket stor del av den samlade amatörverksamheten på kulturområdet. De bedriver också teoretiska cirklar i estetiska ämnen. De arrangerar varje år ett mycket stort an- tal kulturprogram med professionella artister. Vuxenutbildning i allmänna ämnen för kortutbildade, cirklar med inriktning mot samhälleliga och fackliga frågor och annan utbildning för studieförbundens många medlemsorganisa— tioner är andra viktiga delar. Med dagens bidragssystem har folkbildningen mycket stor frihet att utforma sin verksamhet utifrån egna värderingar och prioriteringar. Denna möjlighet till profilering är en av grundtankama bakom det offentliga stödet.

5 SOU 1991:105: Filmproduktion och filmkuiturell verksamhet i Sverige. Slutbetänkande av Utredningen om översyn av filmstödet.

Statsbidraget till studieförbunden har återkommande setts över genom parlamentariska utredningar.6 Särskilda studier har också gjorts kring olika delar i verksamheten såsom utbildningsinsatsema för kortutbildade och kul- turprogramverksamheten.7 Studieförbunden har bl.a. visat sig ha lättare att nå kortutbildade än vad den kommunala vuxenutbildningen haft. Att tydligt mäta och värdera effekterna av de statliga bidragen till en så bred verksamhet är emellertid svårt Det är givet att det i verksamheten finns inslag som från olika utgångspunkter kan bedömas som mindre angelägna och att kvaliteten kan skifta. Från den uppföljning och utvärdering som kopplats till nu gällande bi— dragsregler, som utförs dels av Folkbildningsrådet dels genom en statlig ut- värdering, har ännu bara kommit vissa delstudier.

Studieförbunden spelar enligt vår mening en viktig roll när det gäller att förverkliga de mål för den nationella kulturpolitiken som vi föreslagit i kapi- tel 4. Det gäller samtliga mål men i särskilt hög grad målet att kulturpolitiken ska verka för ökad delaktighet och stimulera eget skapande. Som redan framgått har studieförbundens medverkan helt avgörande betydelse för den breda amatörverksamheten. I medelstora och mindre kommuner utgör studieförbundens kulturprogram också en stor andel av det samlade utbudet av musik, teater, utställningar, föreläsningar m.m. Folkbildningsarbetets betydelse för medborgerlig bildning, personlig utveckling och engagemang i samhällsfrågor utgör en av grunderna för de demokratiska processerna i samhället.

Skulle det statliga bidraget till studieförbunden minska kommer naturligt- vis volymen att minska, svårbedömt hur mycket. Var i verksamheten minsk— ningama skulle slå igenom är också mycket svårt att bedöma. Eftersom för— bunden i stort sett kan göra sina egna prioriteringar kommer avgörandet yt- terst att ske i de lokala studieförbundsavdelningarna, under påverkan av vissa prioriteringar som kommer att göras centralt i förbunden. Om staten inte på- tagligt ändrar bidragsreglema har staten alltså mycket små möjligheter att på- verka detta. De inskränkningar i de offentliga bidragen som skett de senaste åren, framför allt i vissa kommuner, har bl.a. inneburit färre kulturprogram med professionella artister.

6 SOU 1979:85: Folkbildning för 80—talet. Betänkande av 1975 års Folkbildningsutredning. Studieförbunden inför 90-talet, en analys av studieförbundens situation (1988). Rapport från Skolöverstyrelsen. SOU 1990:66: Det fria bildningsarbetet. Betänkande av Folkhögskole- kommittén.

Kulturprogram i föreningslivet. Rapport från Statens kulturråd 1979:3 Svensson A: Kultur i studieförbunden. En utvärdering av statsbidraget till kulturverksamhet i studieförbunden. Rapport från Statens kulturråd 1986:6. 103

Staten ger också i olika former bidrag till ett antal riksorganisationer på kulturområdet, i regel för deras centrala verksamhet med information, utbild- ning m.m. Syftet är framför allt att stödja de centrala organisationemas insat- ser för utveckling och kvalitet i verksamheten, men i vissa fall även lokal verksamhet. Bidrag utgår också till de s.k. arrangerande musikföreningama för deras lokala arrangörsverksamhet. Stödet tillfaller i huvudsak två genrer (kammarmusik och jazz) med ekonomiskt svaga arrangörer och få arbets- möjligheter i övrigt för artisterna. Det totala beloppet för de i detta stycke nämnda stöden ligger i storleksordningen 30 miljoner kronor. De olika bi- dragsformema har setts över i varje fall någon gång under 20-årsperioden. Det har ifrågasatts om stöd till de arrangerande musikföreningama är en uppgift för staten. Men då stor osäkerhet rått om kommunerna varit beredda att ta ett ökat ekonomiskt ansvar har staten inte genom att dra undan stödet velat riskera sämre utbud och arbetsmöjligheter för kammarrnusiken och jarlen.

Offentligt finansierade kulturinstitutioner

Staten finansierar först och främst egna kulturinstitutioner. De är Riksarkivet, landsarkiven och ytterligare några arkiv, ett antal museer samt Operan och Dramaten. Några formellt icke statliga institutioner finansieras i stort sett helt av staten. De största är Riksteatern, Nordiska museet och Tekniska museet. Även länsmusikorganisationen finansieras i stort sett helt av staten genom avtal med Landstingsförbundet. Staten ger vidare bidrag till regionala och 10- kala teater-, dans— och musikinstitutioner, regionala museer samt länsbiblic» teksverksamhet, genom det s.k. grundbeloppssystemet, och till ytterligare ett antal kulturinstitutioner som har landsting och/eller kommun som huvudmän eller medfinansiär. Till detta kommer vissa bidrag av engångstyp för t.ex. nybyggnad eller upprustning av lokaler, utvecklingsarbete.

Motivet för statens engagemang är att institutionerna bedriver verksamhet som är betydelsefull ur ett nationellt perspektiv och att det inte finns andra fr- nansieringskällor som kan ersätta de statliga anslagen respektive bidragen.

Prövning av bidragens ändamålsenlighet och nödvändighet har dels skett fortlöpande i det årliga budgetarbetet, dels genom särskilda studier. Studierna har i de flesta fall varit inriktade på något enskilt konst— eller verksamhetsom- råde.

Det är framför allt tre studier som haft en viss bredd, Kulturrådets studie Kommunerna, staten och kulturpolitiken (KOSK) 1984, Europarådsstudien av svensk kulturpolitik som gjordes 1989 samt den skrift som Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) lät publicera 1994.8 I alla tre studierna

8 Kommunerna, staten och kulturpolitiken. Rapport från Kulturrådet 1984z3,

ges kulturinstitutionemas förhållanden och det statliga stödet till dem ett betydande utrymme.

KOSK-rapporten ger en bred belysning av samspelet mellan stat, landsting och kommuner i fråga om två av målen för kulturpolitiken, decentraliserings- målet och målet att nå eftersatta grupper. Den innehåller bl.a. en genomgång av det statliga grundbeloppssystemet för bidrag till regionala och lokala kul- turinstitutioner. Fördelar och svagheter redovisas. Vi har följt upp KOSK- rapporten genom en egen studie.9 Vi behandlar grundbeloppssystemet och behovet av förändring av det i kapitel 20 Behovet av mångfald, geografisk balans och ökad flexibilitet..

Europarådsstudien inriktade sig på tre frågeområden: stöd till konstnärligt skapande och konsmärlig produktion, decentralisering av ansvar och aktivite- ter samt insatser för att vidga deltagandet i kulturlivet. Europarådets examina— torer gjorde några iakttagelseri fråga om det statliga stödsystemet för kultur (som domineras av anslag och bidrag till institutioner).

”Sverige har gjort ett enastående åtagande när det gäller offentliga ekono- miska insatser för kulturen. I det avseendet har landet ställt sig i främsta ledet bland Västeuropas länder och de möjligheter som detta skapat är följaktligen imponerande.

Valet av indirekta metoder (frånvaro av lagstiftning och annan mer direkt styrning) och institutionernas stora frihet att själva bestämma sin inriktning har ibland gjort statliga organ besvikna över hur politiken förverkligats. Den känslan, helt befogad, har vi förståelse för och vi anser också att de metoder som finns för att bedöma hur effektivt de statliga bidragen använts tycks vara något begränsade.

Rent allmänt kan sägas att statens tillgängliga resurser visat sig vara otill- räckliga i förhållande till den statliga kulturpolitikens mål och ambitioner och att statens problem har förvärrats av dess motvilja att uppmuntra för- söken att hitta andra (i huvudsak privata) inkomstkällor... De största möj- ligheterna finns inom andra områden än sponsring och vi välkomnar de initiativ som tagits i fråga om prispolitik (t.ex. av Operan), som bör följas mycket noga.

Statlig kulturpolitik i Sverige. En svensk rapport till Europarådet. (1990) Kulturpolitik i Europa 221 samt Statlig kulturpolitik i Sverige. Rapport från en europeisk expertgrupp. (1990) Kulturpolitik i Europa 212 och Ds 1994:16: Varför kulturstöd? Ekonomisk teori och svensk verklighet.

9 Berggren L (1994): Utvärdering av det statliga grundbeloppssystemet 1974—1994. Studie för Kulturutredningen. 105

Många av de svenska kulturinstitutionema hör till de mest subventionerade i Europa. Visserligen måste möjligheterna till konstnärliga experiment noga skyddas men kultursektorn bör vara redo att anta utmaningen om ett effektivare utnyttjande av resurserna, större flexibilitet, bättre service och mer lyhördhet för de enskilda konsumenternas önskemål, vilket andra de- lar av den offentliga sektorn måste.

Vi tror att det skulle vara till fördel om staten, i samarbete med berörda kommuner och landsting inom en region, intog en mer strategisk hållning till det regionala utbudet som helhet. Regelbundna strategiska samtal i varje region mellan staten, landstinget och kommunema skulle erbjuda ett forum för en mer samlad regional hållning till den framtida utvecklingen."

Den av ESO publicerade rapporten granskar hur resurser och kostnader för kultur utvecklats under 1980-talet och vilka som utnyttjat kulturstödet. Detta analyseras utifrån en ekonomisk-teoretisk ram. Faktamaterialet har en tyngd- punkt på kulturinstitutionemas verksamhet men innefattar också studiecirklar, läsning, musikutövande och bio. Några iakttagelser som görs i rapporten är att

_ kostnaderna räknade i fasta priser ökar, — produktivitetsutvecklingen under 1980-talet varit negativ för den med of- fentliga medel finansierade kultursektorn och att produktivitetsminsk- ningen varit större än för andra delar av den offentliga sektorn, kostnads- och produktivitetsutvecklingen troligen mer påverkas av den individuella institutionen och dess ledning än av generella styrmedel och trender, besökssiffror dock endast är ett trubbigt och ofullständigt mått.

Om man ser till utredningar och studier som haft inriktning på frågan om effekterna av och effektiviteten i det statliga stödet på olika delområden är tea— terområdet det område som studerats flitigast. l teaterområdet innefattas då dans, eftersom de fasta danskompaniema finns inom teaterinstitutioner. Teaterområdet har granskats av Riksrevisionsverket (RRV), Riksdagens revi- sorer, av Teaterkostnadsutredningen (ensamutredare) och av den parlamenta- riska Teaterutredningen.10 Rapporterna återges i korthet i utvärderingsrappor— ten. Samtliga dessa studier, liksom KOSK—rapporten, Europarådsstudien och ESO—rapporten, uppmärksammar den ogynnsamma kombinationen av ökande

10 Utbudet av teater och dans. 1984. Operan, Dramaten och Riksteatern (1988). RRV. Teatrarna och svenska folket (1993). Rapport från Riksdagens revisorer. SOU 1991:71: Teaterns kostnadsutveckling 1975—1990 med särskilda stu- dier av Operan, Dramaten och Riksteatern. Betänkande av Teaterkostnads— utredningen. SOU 1994152: Teaterns roller. Betänkande av Teaterutredningen.

kostnader och minskad publik, och därmed sjunkande produktivitet, som un— der en stor del av perioden efter 1974 gällt framför allt institutionsteatem. Flera av studierna framför kritik mot vad man anser vara allt för stark koncen- tration av det statliga stödet till produktion och mot koncentration av utbudet till större orter. På den sisnämnda punkten var dock Europarådets examinato- rer av motsatt uppfattning och förordade kvalitetsinriktade satsningar på ut— valda centra. De flesta studierna innehåller särskild kritik av Riksteatern för sjunkande produktivitet, koncentration av utbudet till större orter samt för li- ten hänsyn till hur teaterutbudet i övrigt utvecklats. Teaterområdets företräda— re hari varierande grad invänt mot kritiken som man delvis funnit okunnig och förenklad. Teaterfrågorna behandlar vi i kapitel 21, dansområdet i kapi- tel 22.

På musikområdet har symfoni- och kammarorkestramas situation setts över 1989.11 I betänkandet föreslogs framför allt en utbyggnad av vissa or- kestrar samt ökad tuméskyldighet för alla orkestrar. Den nuvarande länsmu- sikorganisationen har utvärderats av Kulturrådet genom rapporten "Musik för miljoner”.12 Rådet konstaterar att de regionala olikheterna ökat. Många av de förväntningar som ställdes på reformen har infriats eller är på väg att infrias. Rådet ser dock brister när det gäller användning av frilansmusiker och i fråga om samverkan med amatörer och andra musikorganisationer. Länsmusiken bör, enligt rådets mening, i större omfattning ikläda sig rollen av samordnan- de, initierande och stödjande organ, så som det från början var avsett. Rådet föreslår att nuvarande avtalsreglerade statliga stöd ska ersättas av bidrag enligt grundbeloppssystemet. Då skulle flexibiliteten i bidragsgivningen öka och stat, landsting och kommuner skulle få ökade möjligheter att diskutera och förändra länsmusikverksamheten. Vi tar upp dessa frågor i kapitel 23 Musik.

På museiområdet har frågorna om de statliga museernas verksamhet och effektivitet genomgått olika faser sedan 1974. Under slutet av 1970—talet gjordes flera organisationsöversyner som ledde till att statliga museer fördes samman i gemensamma organisationer och vi fick dagens struktur med tio centralmuseer. I början av 1980-talet arbetade Museisamverkanskommitte'n som hade till uppgift att att hitta kostnadsbesparande samverkan mellan de statliga museerna kring olika praktiska funktioner som administration, trans- porter och säkerhetsfrågor. Vid mitten av 1980-talet fick Kulturrådet i upp— drag att arbeta med samverkansfrågoma med inriktning på de statliga museer- nas funktioner för landets museiväsende, vilket framför allt ledde till att fem av centralmuseema fick ett utvidgat ansvar gentemot museiväsendet i dess helhet såsom ansvarsmuseer.

Ds 1989:46: Symfonierna och samhället. 12 Musik för miljoner —— en utvärdering av länsmusikreformen. Rapport från Statens kulturråd 19942. 107

I fråga om det statliga stödet till de regionala museerna har Kulturrådet, ut- över redovisningar i anslagsframställningar, gjort en särskild studie av ök- ningen under tvåårsperioden 1990/91—1991/92 med sammanlagt 225 grund- belopp. Syftet med ökningen var att stimulera satsningar på barn- och ung- domsverksamhet samt ämnesområdena namrvetenskap/ekologi, kulturmiljö och konst. Av ökningen fördelades 219 grundbelopp som fasta grundbelopp, vilket ledde till totalt 134 nya tjänster varav 70,5 tjänster direkt inom de prioriterade områdena, de flesta inom kulturmiljövårdsområdet.

Riksdagens revisorer avgav 1993 en kritisk rapport om museiområdet.13 De problem man såg med direkt koppling till de statliga anslagen och bidra- gen var framför allt att:

— någon decentralisering av verksamhet som var koncentrerad till storstäder- na inte genomförts, —— tanken bakom beslutet om ansvarsmuseer inte kunnat förverkligas i sär- skilt hög grad, — Riksutställningar inte motsvarat förväntningarna som "kittet” i museivärl- den, — det saknas en klar ansvarsfördelning mellan staten och länsmuseemas hu- vudmän inom framför allt kulturmiljövården, staten har stimulerat den regionala museiverksamheten utan att styra inne- hållet, — tillämpningen av statsbidragssystemet är oklar, — någon samlad utvärdering av museiverksamheten har inte genomförts.

I varje fall en del av kritiken och revisorernas förslag till lösningar väckte i sin tur stark kritik från museiområdets företrädare.

Slutligen har Museiutredningen avlämnat sitt betänkande "Minne och bildning” som bl.a. fokuserar frågan om hur de statliga museerna ska kunna spela en mycket aktivare roll gentemot hela landet och på ett bättre sätt än i dag samspela med och stödja museer över hela landet.14 Vi har lämnat syn- punkter på Museiutredningens förslag genom ett delbetänkande och behandlar i övrigt dessa frågori kapitel 28 Museer, utställningar.

F olkbiblioteksområdet har under den senaste 20—årsperioden varit föremål för en parlamentatisk utredning som 1984 lämnade betänkandet "Folkbiblio- tek i Sverige”.15 Utredningen förordade en fortsatt satsning på regionala biblioteksfunktioner med utveckling av former för att få effektivare resursut- nyttjande. I rapporten ”Kultur i hela landet" redovisades en lditisk syn på länsbiblioteken.16 De statliga bidragen ansågs inte ha gett avsedd effekt och

13 Museerna och den svenska historien. Rapport från Riksdagens revisorer 1992/93:53. 14 SOU 19941512 Minne och bildning. Betänkande av Museiutredningen. 5 SOU 1984:23: Folkbibliotek i Sverige. Betänkande av Folkbiblioteks- utredningen. 16 Ds 1989:36: Kultur i hela landet.

utredaren angav att om ingen förändring av länsbibliotekens verksamhets— inriktning sker bör de resurser dessa bibliotek får användas för andra kultur- insatser i regionerna.

Mindre studier av punktbidrag till lokala folkbibliotek och av frågan om hur man kan mäta biblioteksverksamhet har genomförts av Kulturrådet och i sistnämnda fall också av Statskontoret. Biblioteksfrågoma behandlas i kapitel 27 Litteratur och bibliotek.

Arkiven har senast setts över av Arkivutredningen 1988.17 Utredningen ledde bl.a. till att kostnadsansvaret förtydligades.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att detta inte obetydliga antal studier lett till få beslut om förändringar i verksamhet och statlig bidragsgivning. Förklaringama är flera. En del förändringar genomförs i det löpande utveck- lings- och effektiviseringsarbetet utan att det krävts beslut av statsmakterna. En del av de iakttagelser och förslag som framförts från utomstående gran- skare har inte varit grundade i tillräcklig kunskap om olika verksamheters förhållanden. Men det finns också en tröghet i den institutionella kulturverk- samheten, en brist på systematisk uppföljning och utvärdering av erfarenheter samt en betydande försiktighet från statliga beslutsfattares sida att vidta större förändringar, som bromsat utvecklingen.

Staten har engagerat sig som finansiär eller medfinansiär för att de aktuella institutionerna ska kunna fullgöra uppgifter av nationell betydelse. Kulturin— stitutionemas verksamhet kan inte rationaliseras i samma utsträckning som varuproduktion eller många andra typer av tjänsteproduktion. Vi berör det senare i detta avsnitt samt i avsnitt 5.3.3.

Stöd till konstskapare utanför institutionerna

De offentligt finansierade kulturinstitutionema svarar inom vissa konstarter för en betydande del av arbets- och inkomstrnöjlighetema för konstnärliga ut- övare. Stödet till föreningslivet innefattar också stöd till ett antal speciella producentgrupperingar och förrnedlingsorganisationer som har strategisk be- tydelse för konstskapama.

Statliga medel direkt till konstnärerna (inom olika konstområden) utgår dels som ersättningar dels som bidrag.

När samhället utnyttjar de skapande konstnärernas verk genom inskränk— ningari upphovsrätten svarar statens för ersättning till upphovsmännen för utnyttjandet. Detta är den principiella grunden för bl.a. biblioteksersättningen till författarna m.fl. och för visningsersättningen till bildkonstnärer av olika slag.

17 SOU 1988:11: Öppenhet och minne. Arkivens roll i samhället. Betänkande av Arkivutredningen. 109

Bidrag utgår dels till grupper (fria teater-, dans- och musikgrupper samt konsthantverkskooperativ) dels till enskilda upphovsmän och utövare. Stödet till fria grupper och konsthantverkskooperativ utgår dels som årligt verksamhetsbidrag, dels som projektbidrag. Stödet till enskilda upphovsmän och utövare kan utgå som bidrag för fritt konstnärligt arbete men också som anslag till särskilda projekt och andra speciella ändamål. Bidrag utgår till alla konstnärskategorier i form av inkomstgarantier, långtidsstipendier och s.k. konstnärsbidrag, som är en samlingsbeteckning för olika stipendier och bidrag. Konstnärsbidragen syftar till att ge aktiva konstnärer ekonomisk trygghet att under viss tid ägna sig åt konstnärlig yrkesutövning utan avbrott eller åt nydanande inom konstnärlig verksamhet. De kan utgå som arbetsstipendier av olika längd och storlek — 1-, 2- eller 5-åriga. Långtids- stipendierna utgår för tio år. Projektbidrag kan ges för avgränsade projekt som antas få betydelse för utvecklingen inom det aktuella konstområdet eller som utgör försök att vidga användningen av konstnärlig verksamhet till nya områden i samhället. Vidare utgår bidrag för internationellt kulturutbyte och resestipendier, pensioner och pensionsbidrag samt bidrag till särskilda ända- mål.

Utöver de tidsbegränsade bidragen ges även livslånga inkomstgarantier till vissa konstnärer som står för en konstnärlig verksamhet av hög kvalitet och stor betydelse men som av olika anledningar inte kan få en rimlig inkomst av sitt arbete. För författare och översättare finns också stödformen garanterad författat-penning.

Vissa bidrag av investeringskaraktär kan också utgå bl.a. till kollektiv- verkstäder för bildkonst.

Kulturrådet fördelar bidrag till fria teater-, dans- och musikgrupper samt till konsthantverkskooperativ. Övriga bidrag samt ersättningar administreras i huvudsak av Konstnärsnämnden med Bildkonsmärsfonden samt av Sveriges författarfond.

Stödet till konstnärerna har under senare år analyserats och värderats i Europaråds-rapporten, i utredningen ”Konstnärens villkor” och av Konst- närsnämnden.18 19Europarådsexarninatörema rekommenderade att bidrag till enskilda konstnärer i större utsträckning bör knytas till särskilda projekt och bestämda konstnärliga uppgifter. Utredningen Konstnärens villkor föreslog en kraftig ökning av de statliga insatserna för konstnärliga ersättningar och bidrag och förordade bl.a. en fördubbling av antalet inkomstgarantier samt en koncentration i bidragsgivningen så att ett färre antal konstnärer skulle få större belopp.

18 SOU 1990:39: Konstnärens villkor. Betänkande av Konstnärsutredningen. 19 Konstnärsnämnden: Fördjupningsanslagsframställning budgetåren 1993/94—1995/96. Bilaga 1 Resultatanalys, s. 16.

Konstnärsnämnden menar att det — åtminstone på kort sikt — är mycket svårt att mäta effekterna av gjorda insatser. De omedelbara resultaten av det statliga stödet är att berörda konstnärer ges möjlighet till fortsatt och fördjupat konstnärligt arbete. Syftet att ge mottagarna ekonomiska möjligheter att under längre tid ägna sig åt sin konst kan dock aldrig uppnås annat än för en förhål- landevis begränsad grupp. Bidragsgivningen ska emellertid inte enbart ses som en stimulans till enskilda konstnärer utan fungerar också som en stimu- lans till konstnärskåren och därmed till kulturlivet i stort.

Sammantaget medverkar de statliga stöden till konstskapare utanför kulturinstitutionema till att skapa en volym av konstnärlig verksamhet som i sig är en förutsättning för mångfald, kvalitet och förnyelse. De fria grupperna spelar en stor roll som producenter av föreställningar och konserter, inte minst för barn och ungdom. Under mer än 20 år har de stått för viktiga delar av den konstnärliga förnyelsen inom sina respektive konstarter och för förnyelse i mötet med publiken.

Vissa konstarter saknar i stort sett institutioner. Skapande konstnärer, dvs. författare, bildkonstnärer, tonsättare m.fl. bedriver nästan undantagslöst sin verksamhet individuellt och är för finansieringen av denna i hög grad beroen- de av en marknad som har brister. Huvudmotivet för statens stöd är att deras arbete är önskvärt och värdefullt för samhället. Vi behandlar dessa frågor i kapitel 16.

K ulturmiljövård

Det statliga stödet till kulturmiljövård är inriktat på bidrag till vård och under- håll av byggnader, fornlämningar och kulturlandskap. Däri ingår också möj- ligheter att ge ersättning till ägare vid byggnadsminnesförklaring samt till markägare med okända fornlämningar enligt kulturminneslagen. Tidigare tilläggslån för ombyggnad av kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse har omforrnats till bidrag.

Grundtanken med stöden till byggnadsvård är att bidra till täckningen av de antikvariska överkostnader som uppstår vid renoverings- och underhålls- arbeten, dvs. de kostnader som går utöver vad motsvarande arbete på ett "normalt” hus skulle belöpa sig till. Av Riksantikvarieämbetets årsredovis- ningar framgår att stödet på grund av sin begränsade omfattning i huvudsak inriktats mot byggnader av byggnadsminnesklass och att stödet utgått till ett brett spektrum av byggnadskategorier.

K ulturstödet till ombyggnad av bostadshus har haft avgörande betydelse för bevarandet av bebyggelse i stadskämorna, t.ex. Haga i Göteborg. Svåra grundläggningsförhållanden i bl.a. Gamla stan i Stockholm är exempel på andra insatser som kunnat klaras med hjälp av detta stöd.

Riksantikvarieämbetet har i sina årliga anslagsframställningar redovisat stora dokumenterade vårdbehov. Bidragsmedlen är enligt ansvariga tjänste- 111

män i länen en förutsättning för att kunna finna samförståndslösningar med ägare till kulturhistoriskt värdefulla byggnader och därigenom bevara dem i ett så autentiskt skick som möjligt. Detta gäller såväl vid genomförandet av byggnadsminnesförklaringar som vid val av åtgärder och material vid det kontinuerliga underhåll som krävs. Som uppföljning av den större frihet i prioriteringen som regleringsbrevet för budgetåret 1994/95 gav, förefaller det meningsfullt att studera en sammanslagning av de två ovan nämnda bidragsslagen.

Kulturrniljövården har vid ett par tillfällen granskats av RRV, 1983 och 1991.20 I den senare studien framförde man kritik och förslag i fråga om samspelet i kulturmiljövårdsarbetet på regional nivå. Riksantikvarieämbetet har på regeringens uppdrag och i samverkan med berörda parter våren 1995 lämnat förslag till förändringar i detta avseende.

Bidragen till kulturmiljövård fungerar i stor utsträckning som stöd och stimulans till privata fastighetsägare, ofta enskilda personer, att ta ett kultur- historiskt ansvar för sina byggnader eller anläggningar.

Vi behandlar kulturmiljövården i kapitel 19.

Övrigt statligt stöd

Övriga statliga anslag eller bidrag i större omfattning inom Kulturdeparte— mentets budget utgår till inköp av konst för statens byggnader, till forsk- nings— och utvecklingsarbete, till festivaler o.dyl. samt till internationellt kul- turutbyte.

Statens insatser för konst i offentlig miljö har nyligen setts över. I betän- kandet "Konst i offentlig miljö" föreslås vissa förändringar i inriktning av de statliga insatserna och av ansvarsfördelningen mellan olika statliga instanser. Betänkandet är föremål för remissbehandling.21 Vi berör frågorna i kapitel 24 Bild och form.

I fråga om de sektorsforskningsmedel som sedan ett antal år disponeras av Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet och Statens kulturråd har vi låtit göra en studie.22 I studien konstateras att Riksantikvarieämbetet och Riksarkivet dis- ponerar sina anslag i enlighet med klara och tydliga riktlinjer och väl utforma- de program. I fråga om Kulturrådet pekar studien på att rådet med begränsade personalresurser för denna del av arbetet har haft svårt att bevaka det mycket

20 Resultat och resurser i kulturminnesvården (1983). RRV. Decentraliserad kulturmiljövård. RRV. Förvaltningsrevisionen granskar. Fg199126. 21 SOU 1995:18: Konst i offentlig miljö. Betänkande av Utredningen om konst i offentlig miljö. 22 Andersson L G (1994): Ny kunskap genom forskning och utvärdering. Studie för Kulturutredningen.

stora område som rådet har ansvar för och att utveckla samarbetet med forsk- ningsfältet och andra forskningsfinansiärer.

Omprövning, förnyelse och flexibilitet inom statsstödets ram

Genomgången av de olika bidragstypema visar på allmänna grunder att det finns skäl för statligt kulturstöd. Gjorda studier och annat tillgängligt material innehåller däremot sällan djupgående analyser som grund för en närmare be- dömning av de olika bidragssystemens effekter och effektivitet.

Genomgången pekar på behov av fortsatt långsiktighet men samtidigt större flexibilitet i många av de statliga bidragssystemen. Det är ett ofta uttalat önskemål från många av kulturlivets företrädare. Men det ligger också i sta- tens intresse. Uthållighet är viktig i det kulturpolitiska arbetet, i allt från beva— randet av kulturarvet till strävan att öka människors delaktighet. Möjligheter till omprövning och förnyelse inom existerande system krävs om en relativt fast resursram inte ska leda till kulturpolitisk och konstnärlig stagnation. I kapitel 20 lägger vi fram förslag till förändring av det dominerande bidrags- systemet till icke statlig kulturverksamhet, det s.k. grundbeloppssystemet till regionala och lokala kulturinstitutioner.

Andra finansieringsmöjligheter

De offentligt stödda kulturinstitutionema och andra som är starkt beroende av offentliga bidrag har i olika grad intäkter från biljettförsäljning, entréavgifter, vissa andra avgifter, försäljning av varor, vänföreningar, sponsorer och dö- natorer.

Möjligheterna att öka intäkterna av detta slag varierar beroende på verk- samhetens art, var i landet den bedrivs och hur långt man redan utnyttjat dessa möjligheter. Det finns biljettpriser och entréavgifter som tål en höjning utan större bortfall av publik och deltagare. Många museer har fortfarande möjlighet att öka sina inkomster från museibutik och annan försäljning. Med en konjunkturuppgång kan sponsorintresset för en del verksamheter möjligen öka. Sponsorer inriktar sig normalt på vissa evenemang eller särskilda inslag i verksamheten t.ex. fonogramutgivning och utländska gästspel.

Totalt sett finns det inget som talar för att stora intäktsökningar skulle kunna skapas med hjälp av andra finansieringskällor. Utformningen av den svenska skattelagstiftningen och företags- och förrnögenhetsstrukturen i lan— det talar mot att sponsorstöd eller donationer kan komma att öka i ansevärd omfattning. I Sverige har vi valt en högre andel kollektiv finansiering framför skattelättnader som finansieringväg.

5.3.3. Statens stöd till regionala kulturinstitutioner

Enligt våra tilläggsdirektiv ska vi särskilt granska statens bidrag till de regio— nala kulturinstitutionema. I direktiven sägs: ”(det) är rimligt att pröva om sta— tens direkta ekonomiska engagemang i de regionala kulturinstitutionema på sikt kan avvecklas. Kommittén skall redovisa hur detta kan ske.” Vi ska sam- tidigt ”föreslå åtgärder som kan säkerställa genomförandet av en nationell kulturpolitik på såväl regional som lokal nivå”.

Vi anser att de regionala kulturinstitutionema är viktiga för genomförandet av den nationella kulturpolitiken. Genom dem finns konstnärliga och andra professionella krafter permanent verksamma på ett trettiotal orter landet runt Det ger en geografisk spridning som har stor betydelse för tillgängligheten. Verksamheten kan förankras i lokala och regionala traditioner och kultur- mönster och i lokalt och regionalt publikarbete. Det skapar, enligt vår be- dömning, de bästa möjligheterna att bredda intresset och överbrygga det av- stånd som fortfarande finns mellan kulturinstitutionema och många män- niskor. Närvaron av länsinstitutionema stimulerar också annan professionell kulturverksamhet liksom amatörlivet. Kulturklimatet blir vitalare. Länsmu— seerna har dessutom en direkt roll inom ramen för den statliga kultur- miljövården och kommunernas kulturmiljöarbete.

För att de nationella målen för kulturpolitiken ska uppnås bör staten dock ställa tydligare krav på institutionerna än vad man hittills gjort Det gäller t.ex. ansvaret att arbeta över hela länen, att samverka över länsgränsema och att samverka med det omgivande kulturlivet i många former. Staten bör stödja kvalitetsutveckling och förnyelse i institutionernas verksamhet Allt detta talar för ett fortsatt statligt medansvar för finansieringen. Vi återkommer i senare kapitel till frågor om institutionernas samhällsuppdrag och roller, kulturpoli- tiska prioriteringar och behovet av att förändra bidragssystemet

Skulle staten dra sig ur finansieringen kan, som vi sagt ovan, intäktsbort— fallet inte annat än marginellt ersättas av biljett— och entréintäkter, sponsor— finansiering o.dyl. Företrädare för kommun— och landstingsförbund har tyd- ligt markerat att kommuner och landsting, generellt sett, i dagens ekonomiska situation inte kommer att kunna kompensera bortfallet i statsbidrag. Verk- samheten kommer därför att minska samtidigt som statens möjligheter att påverka den kulturpolitiska inriktningen upphör. Exakt hur verksamheten kommer att förändras kommer att avgöras för varje enskild institution för sig av dess huvudmän och eventuellt övriga finansiärer. Man får räkna med hela skalan från nedläggning till relativt oförändrad verksamhet för institutioner där huvudmännen trots kärv ekonomi prioriterar verksamheten så högt att de skjuter till betydande belopp. I de flesta fall torde man få räkna med en kom— bination av minskad och omprofrlerad verksamhet. Risk finns att bl.a. den föga intäktsgivande barnverksamheten kommer att minska.

Skulle staten, trots de regionala kulturinstitutionemas betydelse för den nationella kulturpolitiken, vilja avveckla bidragen finns det i de flesta fall inga

tekniska svårigheter att göra det. Riksdagen bör i så fall fatta ett beslut med viss framförhållning och genomföra avvecklingen över några år så att institu- tionerna, huvudmännen och eventuellt övriga finansiärer får rimliga förut- sättningar att vidta omställningsåtgärder. I fråga om länsmusiken måste nu gällande avtal mellan staten och Landstingsförbundet avvecklas. På kulturmil- jövårdens område får staten antingen övergå till att köpa tjänster av länsmu- seema eller bygga ut länsstyrelserna.

5.4. Den framtida rollfördelningen

Utgångspunkten för statens åtaganden på kulturområdet är regeringsformens stadgande att "den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten”. Omfattningen och utformningen av insatserna bygger på en värdering av kulturens bety- delse och av de faktiska förutsättningama på olika delområden. Roll- och ansvarsfördelningen skiftar därför mellan olika konstarter och verksamhets— områden, liksom avvägningen av de statliga insatserna mellan normering, opinionsbildning och ekonomiskt stöd.

Grunden för kulturlivet är människors intresse och engagemang. Enskilda eldsjälar, informella grupper och nätverk, föreningar, organisationer och folkrörelser är uttryck för detta engagemang. Ett offentligt stöd som komplet- terar det ideella arbetet är från kulturella, demokratiska och ekonomiska ut- gångspunkter ett väl fungerande sätt att stärka den enskildes möjligheter till delaktighet i kulturlivet

Många intressen på kulturområdet tillgodoses på marknadens villkor och bör även i framtiden tillgodoses på det sättet. Men marknadslösningama har också begränsningar. Vissa verksamheter fungerar inte alls på marknadens villkor. Iden utsträckning de är kulturpolitiskt viktiga faller ansvaret på det offentliga. I andra fall uppvisar marknaden brister t.ex. i fråga om mångfald eller geografisk spridning. Här kan det offentliga agera genom stöd på margi- nalen som syftar till att öka mångfalden, bredda kvalitetsutbudet och förbättra den geografiska spridningen. Denna grundläggande strategi i fråga om sam- spelet mellan det offentliga och marknaden bör tillämpas även i fortsättningen men hela tiden anpassas till rådande förhållanden. Dagens marknadssituation kommer att genomgå många förändringar de närmaste decennierna. Fram- tiden kan leda till ytterligare standardisering och likriktning men också till ökad differentiering. Den tekniska utvecklingen gör det tex. möjligt att i ökad utsträckning distribuera olika produkter och tjänster även till mycket små grupper med olika Specialintressen. Nya balansproblem kan uppstå som bl.a. beror på skillnader i människors utbildningsbakgrund och ekonomi och därrnedi tillgång till information och kunskap.

Nya medier, förändrade värderingar och levnadsvanor, den ökade interna- tionaliseringen m.m. ger nya kulturrnönster, fler konstnärliga uttrycksformer och andra arbetssätt än tidigare. Ska det offentliga kulturstödet verka i målens riktning måste det bli betydligt flexiblare i framtiden än det är i dag. I senare kapitel lägger vi fram synpunkter och förslag på detta inom de olika kultur- områdena. I kapitel 6 behandlar vi den grundläggande ansvarsfördelningen mellan staten, landstingen och kommunerna.

6 Ansvarsfördelning och samverkan

Utbyggnaden av statens, landstingens och kommunernas kulturinsatser och andra förändringar under de senaste 20 åren gör det motiverat att se över an— svarsfördelningen på kulturområdet. Vi strävar efter att precisera den inom ramen för existerande grundmönster.

Huvuddelen av kapitlet ägnas åt ansvarsfördelningen mellan stat, landsting och primärkommuner. Organisationslivets roll berörs i korthet och utvecklas i kapitel 14 Eldsjälama och organisationerna. Vi tar också upp samspelet mel- lan kulturområdet och andra samhällssektorer. Sist i kapitlet sammanfattar vi grunderna för hur staten i framtiden bör prioritera sina kulturinsatser.

6.1. Den nuvarande ansvarsfördelningen mellan stat, landsting och kommuner

Staten, landstingen och kommunerna är självständiga aktörer i nära samver- kan även om staten, här som på alla andra områden, har det nationella ansva- ret. I prop. 1974128 (5. 304—306) uttrycktes samspelet så här:1

”Primärkommunemas ansvar för stöd till kulturverksamhet utgör enligt min mening en grundval för samhällets kulturpolitiska insatser. Många av behoven kan bäst bedömas på lokal nivå.

(Utredningen) Kulturrådet konstaterar att det finns vissa slag av verksam- het för vilka en kommun är ett för litet område. Det gäller framför allt tea- ter-, orkester- och museiverksamhet. Rådet förutsätter här insatser av landstingen... Jag delar kulturrådets uppfattning att ansvaret för att lösa sådana uppgifter som man inom länen väljer att föra upp från det primär- kommunala planet till länsplanet inte bör ligga på något statligt organ... det (finns) enligt min mening skäl att utgå från landstingen som organ för re- gionala kulturpolitiska insatser.

En nära samverkan på olika nivåer mellan stat, kommun, landsting och or- ganisationsliv är nödvändig...

1 Prop. l974:28: Den statliga kulturpolitiken ], s. 304—306.

Staten bör enligt min mening inrikta sina insatser på att stimulera kultur— verksamheten i landet och inte på att reglera den. Reglerande föreskrifter skulle minska möjligheterna för varje kommun och landsting att välja egna lösningar med hänsyn till skiftande förutsättningar och behov...”

Statens roll beskrevs på följande sätt i propositionen:

"Staten bör vid sidan om ansvaret för egna institutioner eller helt stats- stödda sådana ta ett allmänt ansvar för frågor av gemensamt intresse för de organ som verkar inom kulturområdet. Exempel härpå är målfrågor, viss utredningsverksamhet och information i angelägenheter av gemensamt intresse för stat, kommuner och organisationsliv... Staten bör vidare ha ett ansvar för att genom ekonomiska bidrag stödja bl.a. viss kulturverksamhet med primär- eller sekundärkommunal anknytning, folkbildningsarbete samt insatser inom olika organisationer... Genom lagstiftning, läroplaner och andra regler på utbildningsområdet finns betydelsefulla instrument för att stimulera kulturaktiviteter. Lagstiftningen på samhällsplaneringens om- råde bör —i samspel med kulturminnesvårdslagstiftningen — kunna utnytt— jas för stöd för kulturminnesvården...”

Någon egentlig förändring av ansvarsfördelningen har inte ägt rum sedan 1974.

Primärkommunemas kulturinsatser domineras av ansvaret för folkbiblio- teken. Andra stora åtaganden är den kommunala musikskolan, bidrag till för- eningar och organisationer med studieförbunden i spetsen samt försörjningen med kulturlokaler. Kulturi förskola, skola och inom äldreomsorg är andra större frågor. Ett trettiotal av landets största kommuner, residensstädema och ytterligare några städer, medverkari huvudmannaskapet för och finansiering- en av regionala kulturinstitutioner. I vissa kommuner finns dessutom rent kommunala institutioner utöver folkbiblioteken, oftast museer eller konst— hallar samt några lokala stadsteatrar och symfoni— och kammarorkestrar. På kulturmiljövårdens område har kommunerna ett väsentligt ansvar och ett lag- reglerat inflytande i fråga om den byggda miljön.

Landstingen, som relativt sett ökat sina kulturinsatser mest de senaste 20 åren, är huvudmän för och finansiärer av regionala kulturinstitutioner inklusi- ve egna folkhögskolor, ger bidrag till folkbildningen i övrigt och svarar för kultur i sjukvården. Därutöver ger man bidrag till framför allt ungdomsorga— nisationer och till en del särskilda kultursatsningari länen.

Hur ansvarsfördelningen ser ut i detalj kan utläsas i utvärderingsrapporten. Den kanske största förändringen i de allmänna relationerna mellan staten å ena sidan och landsting och kommuner å den andra gjordes när huvuddelen av de specialdestinerade Statsbidragen 1992 samlades i ett anslag (”påse”) till _ varje kommun respektive landsting. Kulturbidragen lämnades, efter intensiv debatt, utanför ”påsen".

6.2. Den framtida ansvarsfördelningen mellan stat, regioner och kommuner

Vi har, bl.a. vid våra besök i samtliga län, mött bedömningen att ansvarsför- delningen på det hela taget fungerat bra. Företrädarna för kulturlivet i länen har i stor enighet sagt att det varit bra att staten formulerat mål för sin kultur- politik, att de gemensamma insatserna från stat, landsting och kommuner har varit nödvändiga för att bygga upp nätet av regionala kulturinstitutioner och att statens stöd till övriga delar av kulturlivet också på det hela taget fungerat väl. Den allmänna bedömningen utesluter inte att man på en del punkter har olika meningar, att det finns en del kritiska synpunkter och att det finns ön- skemål om vissa förändringar i statens framtida noll och insatser. Bl.a. har vi mött önskemål om större regionalt och lokalt inflytande över statsbidragsgiv— ningen och omfördelning av bidragen över landet

I kapitel 4 Mål för den nationella kulturpolitiken har vi angett att staten, landstingen och kommunerna även i framtiden bör dela ansvaret för att den nationella kulturpolitiken förverkligas.

Här tar vi upp grunderna för den fortsatta ansvarsfördelningen.

6.2.1. Den lokala nivån utgör en grundval

Det mesta som sker i det ”levande” kulturlivet har en stark lokal förankring. Också verksamhet som har i uppdrag, eller har egna ambitioner, att verka i en vidare region eller över hela landet har sin hemmahörighet och förankring på en enskild ort, där också en del av den utåtriktade verksamheten sker, ibland en proportionellt sett ganska stor del. Även massmedieindustrins globalt spridda produkter har lokala rötter genom upphovsmän och artister med förankring i lokala kulturer och subkulturer.

Det är många förhållanden som bäst kan bedömas på lokal nivå och som bör finansieras inom ramen för ett lokalt ansvarstagande, också sådana som är viktiga för den nationella kulturpolitiken. Primärkommunemas ansvar för stöd till kulturverksamhet är även i framtiden en grundval för de offentliga kulturinsatsema. Det är av avgörande betydelse att kommunerna vill och or- kar fortsätta att satsa på kultur.

Det första inslaget i den framtida ansvarsfördelningen är alltså den lokala nivåns och primärkommunernas oförändrat grundläggande betydelse. Kommunerna ska självklart formulera mål för den egna kulturpolitiken och det är en styrka att det finns en samsyn om målen mellan stat, landsting och primärkommuner.

6.2.2. En flexibel och utvecklingsinriktad regional nivå

1974 års kulturpolitik innebar att statens och kommunernas kulturansvar kompletterades med en ökad satsning på den regionala nivån med landstingen som kulturpolitiskt ansvariga organ. Bakom låg önskemålet om att bygga ut nätet av vissa kulturinstitutioner över landet och insikten om att enskilda kommuner var för små som bas för detta. I valet av strategi anknöt kulturpro- positionen till en utveckling som redan startat och till uttalade ambitioner från Landsdngsförbundet och en rad landsting.

De regionala kulturinstitutionema har i de flesta fall stark förankring och stor betydelse i sina län. Men det finns fortfarande behov av att utveckla verksamheten och samspelet med länens invånare och kommuner. Formerna för ett lokalt inflytande, lämpligt geografiskt omlandet, delat eller enhetligt huvudmannaskap för de regionala institutionerna samt frågan om deras juri- diska forrn diskuteras i många län. Mer varierade lösningar än i dag kommer att behövas.

Till dagens diskussionsfrågor hör också den om rollfördelning och sam- spel mellan landsting, länsstyrelser och primärkommuner. På kulturmiljöom- rådet tillfördes länsstyrelserna 1976 egen kompetens. På det området behöver samspelet mellan länsstyrelse, länsmuseum, kommuner och övriga engagera- de parter utvecklas och förtydligas.

På senare år har kulturen fått allt större betydelse i regionernas allmänna liv och ses nu på många håll som en viktig del i en strategi för regional utveck- ling. Olika län vill profilera sitt kulturarv och sitt kulturliv på olika sätt. Detta har skärpt haven på staten att acceptera olikheter mellan regionerna både när det gäller kulturverksamhetens inriktning och dess former.

De kulturverksamheter för vilka de enskilda kommunerna är för små som bas bör även i framtiden i första hand organiseras på regional nivå. Olika former av samverkan inom länen och över länsgränsema bedömer vi kommer att bli vanligare. På sikt kan den regionala indelningen av landet komma att ändras. Landstingen spelar en viktig roll på kulturområdet. Det är självklart att de ska formulera mål för den egna kulturpolitiken. Det är, som vi sagt i avsnittet om den lokala nivån, en styrka att det finns en samsyn om målen mellan landstingen, staten och primärkommunema i länen.

Statens samspel med regionerna bör utformas så att man når en god balans mellan det nationella perspektivet och regionernas vilja till profilerad utveck- ling. Uppgifter av nationell betydelse bör i ökad utsträckning kunna utföras på regional nivå. Ökat samarbete över länsgränsema bör uppmuntras.

6.2.3. Tendenser i regional utveckling

Regionberedningen har våren 1995 avlämnat sitt slutbetänkande.2 Bered— ningen föreslår att ansvarsfördelningen mellan staten och den kommunala självstyrelsen ändras så att det regionala utvecklingsansvaret förs över från länsstyrelserna, som renodlas till att vara statens företrädare, till landstingen. Beredningen för ett principresonemang om grunderna för en framtida ny regionindelning. En sådan bör grundas på lokala och regionala initiativ. Konkret föreslår Regionberedningen att Kristianstads och Malmöhus län slås samman till Skåne län, att ett Västra Götalands län skapas samt att det regionala utvecklingsansvaret förs över till landstingen i Stockholms län och i Jämtlands län, allt med början under 1996.

Regionberedningen markerar att kulturen är en mycket viktig lokal och re- gional utvecklingsfaktor. Det regionala utvecklingsprogrammet bör därför in- nefatta också en strategi för den samlade regionala kulturella utvecklingen. Även ansvaret för förverkligandet bör enligt beredningen ligga hos lands— tingen. Detta ansvar bör för den samlade överblickens skull även omfatta fördelningen inom regionen av statliga kulturbidrag till regional och lokal kulturverksamhet. Slutligen anser Regionberedningen att den svenska kultur- politiken bör utformas så att den ger förutsättningar för utveckling av många kulturella centra i landet utöver Stockholm.

Vi tar upp frågan om fördelning av bidrag till regional och lokal kultur- verksamhet i kapitel 20.

6.2.4 Ett särskilt statligt ansvar...

En del av statens ansvar för kulturområdet utövas genom övergripande beslut eller beslut inom andra samhällsområden. Sådana områden listar vi i av— snitt 6.3. I sak tar vi upp dem i olika verksamhetsinriktade kapitel senare i betänkandet. I detta och nästa avsnitt avhandlar vi frågor som ligger helt inom kulturområdet.

Inom ramen för den nationella kulturpolitiken är det vissa uppgifter som bara kan fullgöras av staten och andra som naturligen faller på staten. Det är i första hand:

— åtgärder knutna till befogenheter som bara staten har, verksamhet som inte har någon särskild regional eller lokal förankring, verksamhet där det nationella helhetsperspektivet är dominerande.

Om den kulturpolitiska styrningen måste eller bör utövas i form av lag— stiftning eller kräver avtal med andra länder eller överstatliga organisationer är det bara staten som har befogenheterna. I dag gäller det framför allt frågor på

2 SOU 1995:27: Regional framtid. Betänkande av Regionberedningen.

kulturmiljövårdens, arkivens och eterrnediemas områden. Vi kommer också att föreslå att det införs en bibliotekslag med föreskrifter rörande de grund— läggande förhållandena för folk- och skolbiblioteken.

När det gäller samspelet med den kommersiella kulturmarknaden och före— tagen där, har verksamheter som kan behöva stöd sällan en specifikt lokal el- ler regional förankring. Landsting och kommuner är därför sällan naturliga företrädare för det offentliga. Kommunallagen lägger också hinder i vägen för vissa beslut som annars från rent kulturpolitisk synpunkt skulle vara effekti- va. I den mån det behövs offentlig finansiering faller uppgiften därför på sta- ten.

K ulrurmiljöområder, arkivväsendet och etermedierna är exempel på områ- den där det nationella helhetsperspektivet dominerar. Därför agerar staten både genom lagstiftning och på andra sätt t.ex. genom avtal med radio- och tv—företag om verksamhetens karaktär och inriktning, genom bidrag och genom myndigheter och institutioner med operativa uppgifter.

Men det finns också ett dominerande nationellt perspektiv i fråga om andra verksamheter.

Att bevara och levandegöra de mångfasetterade kulturarv som museerna förvaltar klaras bara till en del genom institutioner som styrs av lokala eller regionala prioriteringar. Det är därför nödvändigt att staten tar ett särskilt an- svar för ett antal museer som arbetari ett nationth perspektiv.

Inom konstartema finns andra frågor och verksamheter av särskilt natio- nellt intresse. Statens bidrag till teatrar och orkestrar, till fria grupper och till enskilda konstnärliga upphovsmän och utövare motiveras delvis av ett hel- hetsperspektiv på konstarternas utvecklingsmöjligheter.

Nya synsätt och nya insikter, nya konstnärliga uttryck och förändrade ar- betsformer växer fram i situationer där förutsättnin garna är de rätta. Man kan försöka skapa dessa genom praktisk planering, pengar, tid för utvecklingsar- bete osv. Men förnyelse och utveckling kan bara delvis planeras. Det handlar också om att ta vara på den utveckling som uppstår oväntat och oplanerat. Som finansiärer har både staten, landstingen, kommunerna och andra ett an- svar för att kulturlivet får förutsättningar för experiment och utvecklingsarbete och att nytänkandet ges möjligheter att slå igenom i bred verksamhet. Det kan gälla det traditionella konstnärliga arbetet men också möjligheter som den tekniska utvecklingen ger. Men de offentliga organen bör också ställa krav på insatser för nyskapandet inom de bidragsmottagande institutionerna och or- ganisationema.

Vissa konstnärliga yttringar är så nya, "svåra” eller på annat sätt speciella att det i det enskilda ögonblicket bara finns en mindre grupp människor som är uttalat intresserade. Betydelsen av dessa konstnärliga uttryck kan däremot många gånger vara stor. Ska mångfalden i kulturlivet existera måste sådana minoritetsintressen och minoritetsuttryck få utrymme. Många kommuner och landsting är för små för att ta ett ansvar för detta. Inte heller summan av de

stora kommunernas och landstingens engagemang är alltid tillräckligt för att trygga dessa verksamheter och ge dem utvecklingsmöjligheter. Därför faller ett särskilt ansvar på staten att garantera mångfalden. Syftet med statens insat- ser ska naturligtvis vara att på sikt bredda intresset och engagemanget så att fler parter tar ett ökat ansvar.

Konstnärers, fria gruppers, institutioners, organisationers, kommuners och landstings intresse för och möjligheter till internationellt utbyte knyts till den egna verksamheten och det egna ansvarsområdet. Summan av det täcker inte alltid det nationella intresset av kontakter över gränserna och utbyte av impulser och evenemang. Det kan t.ex. gälla större manifestationeri andra länder eller intensiteten i kulturutbytet, där enskilda institutioner och andra inte anser sig kunna prioritera det så högt som det är önskvärt ur ett konstnär- ligt och kulturellt helhetsperspektiv. Här faller ett ansvar på staten. Internationellt kultursamarbete regleras också till viss del genom avtal eller andra överenskommelser mellan stater.

Det finns alltså många verksamheter, både på konstens områden och på kulturmiljövårdens, som har betydelse i det nationella helhetsperspektivet. Vissa institutioner har karaktär av nationella institutioner. Vi talar dock hellre om nationella uppdrag eftersom flertalet av dessa institutioner också har verk- samhet med regional eller lokal tyngdpunkt. Nationella uppdrag är inte be— roende av var i landet institutionen ligger.

Staten har också ansvar för den högre konstnärliga utbildningen. ”Fria pengar” är nödvändiga för att kunna möta utvecklingsbehov och ut- vecklingsidéer. Staten bör förfoga över ganska mycket "fria pengar”. Stiftel- sen ramtidens kultur kommer att spela en stor roll, men det behövs också utrymme för stöd av t.ex. experiment och utvecklingsarbete inom de ordinarie anslagen.

Det går inte att en gång för alla lägga fast för vilka enskilda verksamheter det nationella helhetsperspektivet är dominerande. Det måste med jämna mel- lanrum prövas på nytt liksom den konkreta inriktningen och omfattningen av statens insatser. Vi tar upp sådana frågori de verksamhetsinriktade kapitlen.

En systematisk uppföljning och utvärdering är nödvändig för att ta till vara den kunskap som samlas och använda den som ett medel för att förbättra och effektivisera verksamheterna. Staten har här ett ansvar utöver det som enskil- da institutioner och organisationer, huvudmän och lokala bidragsgivare har.

Slutligen är det viktigt att staten ger signaleri fråga om samverkan, inom kulturområdet, över sektorsgränsema i samhället i stort, mellan den offentliga sektorn och organisationslivet m.m.

6.2.5 ...och ett statligt medansvar

Det finns ytterligare ett motiv för statliga insatser på kulturområdet. Det är att _ en rimlig geografisk spridning förutsätter statlig medverkan.

Statens roll som medfinansiär av ett antal verksamheter hänger nära sam- man med frågan om en rimlig geografisk fördelning av de kulturella möjlighe- tema.

1 det nationella helhetsperspektivet ligger att det bör finnas rimligt jämlika förutsättningar för ”kultur i hela landet". Staten har enligt vår mening ett med— ansvar för detta. Staten bör ta det genom att stödja viktiga strukturer, framför allt nätet av regionala kulturinstitutioner, tillgången på samlinglokaler, goda arbetsmöjligheter för folkbildningen och stöd till andra organisationer.

Nätet av regionala kulturinstitutioner är en grundförutsättning för utbudet av teater och musik landet runt. De regionala museerna svarar för viktiga uppgifter i ett nationellt bevarandeperspektiv och har dessutom direkta upp- gifter inom ramen för den statliga kulturmiljövården. Skälen för fortsatta bi- drag till de regionala kulturinstitutionema har vi redovisat i avsnitt 5.3.3.

De statliga kulturinstitutionema i Stockholm svarar för en stor verksamhet. Mycket av betydelsen av deras arbete är inte geografiskt avgränsad. Det gäller särslcilt museernas uppgifter att samla, vårda och forska. Men den utåtriktade verksamheten är framför allt tillgänglig för befolkningen i Stockholms- regionen. Regionen bör därför ta ett större ekonomiskt medansvar. Vi återkommer till den frågan i kapitel 20 Behovet av mångfald, geografisk balans och ökad flexibilitet.

Studieförbunden har avgörande betydelse för möjligheterna till skapande verksamhet och, i medelstora och mindre kommuner, också för utbudet av kulturprogram av skilda slag. Det statliga stödet till studieförbunden genom Folkbildningsrådet uppgår till drygt 1 miljard kronor och är alltså en mycket betydelsefull förutsättning för bredden på folkbildningsarbetet.

Bidragen till andra organisationer har framför allt betydelse för den ska- pande verksamheten och för livskraften inom vissa konstarter och genrer. Här är de statliga bidragen totalt sett små Men för de enskilda mottagarna kan de ha betydelse både som belopp och som markering till lokala och regionala bidragsgivare att verksamheten har betydelse också ur ett nationellt helhets- perspektiv. Exempel på sådana bidrag är de som går till centrala amatörorga- nisationer, arrangerande musikföreningar, till lokalhållande organisationer och till olika specialmuseer. Sådana mindre statliga bidrag går också till till- fälliga eller tidsbegränsade verksamheter som internationellt utbyte och festi- valet.

Även bidragen till kulturmiljövård har karaktär av begränsade bidrag som stimulerar andra, inte minst enskilda, att göra insatser.

Bidrag till regionala kulturinstitutioner, till folkbildningens lokala verk— samhet, till andra kulturorganisationer och till kulturmiljövård ser vi därför som ett fortsatt statligt ansvar.

6.2.6. Formerna för statens samspel med landsting och kommuner

De statliga kulturorganens kontakter med lokal och regional kulturverksamhet sker i dag i första hand med de olika bidragsmottagarna, dvs. med teatrar, or- kestrar, museer respektive bibliotek samt i viss mån med arrangerande musik- föreningar. Kontakterna sker som regel med varje typ av bidragsmottagare för sig. Mera sällan diskuterar företrädare för stat, landsting och kommuner tillsammans den kulturella helheten i en kommun eller i ett län, vilka samlade utvecklingsbehov och utvecklingsidéer som där finns, vilka prioriteringar re- spektive part vill göra o.dyl. Den dialogen behöver utvecklas.

På kulturmiljövårdens område är kontaktrnönstret något annorlunda och innefattar i första hand Riksantikvarieämbetet, länsstyrelser, länsmuseer, vissa andra museer samt kommunerna.

I framtiden bör samspelet mellan stat, landsting och kommuner breddas så att resurserna sammantaget används på bästa sätt.

Det behövs för det första en samlad syn på utvecklingen inom varje del- sektor i länet, någon form av gemensam strategi för hur de samlade resurser- na inom sektorn kan användas. Symfoni- eller kammarorkester, länsmusik- stiftelse, arrangerande musikföreningar, körer, kyrkor och församlingar m.fl. utgör det samlade musiklivet i ett län. Statens stöd till enskilda parter bör av- göras i ljuset av en regional politik på området. Motsvarande gäller områden som teater, dans, bildkonst och museiverksamhet. Vi återkommer till det i de kulturområdesvisa kapitlen.

För det andra behövs också en helhetssyn på kulturutvecklingen totalt i kommunen respektive länet.

När en kulturpolitik ska formuleras och genomföras på länsnivå möts tre olika perspektiv:

— Det nationella perspektivet som kommer till uttryck i målen för den natio- nella kulturpolitiken och i villkoren för statens bidrag. — Det lokala perspektivet som formuleras i kommunala kulturpolitiska mål och tar sig uttryck i fördelningen av kommunala resurser till den egna kulturverksamheten och till det lokala föreningslivet. — Länsperspektivet som kommer till uttryck i landstingens kulturpolitiska mål och i landstingens och länsstyrelsernas strävanden att främja en kultu- rell utveckling i hela länet och att engagera de regionala kulturinstitutioner- na i en kulturverksamhet som främjar länets allmänna utveckling.

En framgångsrik kulturpolitik i ett län måste ta hänsyn till alla dessa per— spektiv och eftersträva en balans mellan dem. Landsting och kommuner bör därför samverka vid utformningen av länets kulturpolitik. Ur kommunernas och landstingets planer bör kunna växa fram en kulturpolitik för länet som be- rör mål, ansvars- och rollfördelning samt finansiering. Det är viktigt att på- peka att en regional kulturpolitik inte enbart — inte ens i första hand handlar om de regionala kulturinstitutionemas arbetsförutsättnin gar.

För att få större flexibilitet i den statliga bidragsgivningen och för att öka möjligheterna till helhetsbedömningar kommer vi i kapitel 20 Behovet av mångfald, geografisk balans och ökad flexibilitet att föreslå ändring av da- gens statsbidragsformer till regionala och lokala kulturinstitutioner (grundbe- loppssystemet) och av formerna för stödet till länsmusiken.

6.3. Samspelet mellan kulturområdet och andra samhällssektorer

Grundläggande förutsättningar för socialt och kulturellt liv skapas utanför kulturområdet. Insikter och erfarenheter inom konst och kulturverksamhet i övrigt påverkar utvecklingen på en lång rad andra områden och har betydelse för samhällsklimatet i stort. För att indviden ska stå i centrum för de offentli— ga insatserna måste samverkan fungera och sektorsuppdelningen vara så lite hindrande som möjligt

Behovet av samverkan gäller en lång rad områden. Vi tar upp dem, om än olika utförligt, i betänkandets olika kapitel enligt följande:

— jämställdhetsfrågor (8, 16 och 20), - förskolan (9), — skolan (9), ungdomspolitiken (10), invandrarpolitiken (11), — handikappolitiken (12),

vården (13),

—— utbildningspolitiken i vad avser folkbildning (14), skattepolitiken i vad avser konstskapamas förhållanden (16), - skattepolitiken i vad avser moms inom kulturområdet (33), arbetsmarknadspolitiken (16 och 19), den fysiska samhällsplaneringen (19 och 25), jordbrukspolitiken (19), — bostadspolitiken (19 och 25), regionalpolitiken (20), turistpolitiken (29), högre utbildning och forskning (31 och 32), — stöd till samlingslokaler (30), den offentliga statistiken (32).

Samverkan på det nationella planet mellan olika sektorer kan främjas på en rad olika sätt. Ofta används flera av metoderna samtidigt:

överensstämmelse i fråga om mål och andra normer mellan olika samhälls- områden, särskilda uppdrag till myndigheter och institutioner att samverka, — särskilda anslag för sektorsövergripande arbete, uppföljning och utvärdering med särskild inriktning på sektorssamverkan,

— opinionsbildning.

Det finns en betydande överensstämmelse i synsätt och inriktning när det gäller de nationella målen inom olika samhällsområden. Det gäller t.ex. målen för socialpolitiken, utbildningspolitiken, invandrarpolitiken, handikappoliti- ken, sarnhällsplaneringen och kulturpolitiken. Vid varje översyn av målen på ett enskilt samhällsområde är det viktigt att stärka denna samsyn, för att de in- satser som görs ska få största möjliga totala effekt.

Målen för kulturpolitiken bör gälla den nationella kulturpolitiken. De ska gälla på alla nivåer i samhället och, liksom de nuvarande målen, alla sam— hällssektorer. Skolan, förskolan, vårdinstitutionerna, de samhällsplanerande instanserna liksom myndigheter och institutioner på andra samhällsonrråden ska utgå inte bara från den egna sektorns mål utan också från målen för kul- turpolitiken. Ju fler mål som gäller för en verksamhet, desto större blir samti- digt risken för målkonflikter. Regeringen och statliga centralmyndigheter har ett särskilt ansvar för att sådana konflikter hela tiden uppmärksammas och lö- ses. Andra normer som statsbidragsbestämmelser, myndigheternas instruk- tioner m.m. ska naturligvis utformas så att de underlättar en sektorssamver- kan i målens anda

Regeringen har på senare år gett flera uppdrag till myndigheter inom olika sektorer att samverka kring frågor som har betydelse för kulturpolitiken. Socialstyrelsen har t.ex. hafti uppdrag atti samarbete med Barnmiljörådet, Statens kulturråd och dåvarande Statens ungdomsråd följa utvecklingen av barns villkor i samhället. Statens invandrarverk har i uppdrag att tillsammans med Skolverket, Statens kulturråd och Statens ungdomsstyrelse vidta särskil- da åtgärder för att motverka främlingsfientlighet och rasism. Riksanti- kvarieämbetet har flera uppdrag bl.a. att i samråd med Boverket och Statens naturvårdsverk utarbeta en metod som stöd för behandlingen av kultur- miljövårdens riksintressen i länsstyrelsernas planering för ett miljöanpassat transportsystem. Uppdrag av det här slaget har getts utifrån konkreta behov. De har bidragit till att utveckla en gemensam syn på insatserna och har stärkt de allmänna kontakterna och samarbetet mellan myndigheterna. Det långsikti- ga målet bör vara att samverkan blir så tät och naturlig att särskilda uppdrag inte så ofta behöver ges.

Det finns också exempel på att statsmakterna avsatt särskilda pengar för sektorsövergripande insatser. Uppdraget att motverka främlingsfientlighet och rasism är ett sådant liksom miljöstödet till jordbruket.

I kapitel 4 Mål för den nationella kulturpolitiken har vi sagt att uppföljning och utvärdering av kulturpolitik och kulturverksamhet måste ägnas större uppmärksamhet i framtiden. Detta gäller också frågan om uppföljning av samverkan över olika sektorsgränser och de frågor om eventuella målkon- flikter som vi nämnt ovan. Vi återkommer till det på olika ställen i betän- kandet.

Regeringen har ett särskilt ansvar för att samverkan över sektors gränserna sker. Det är regeringen som lägger fram förslag för riksdagen om övergri— pande mål på olika samhällsområden och har ansvaret för att målen förs ut till myndigheter och institutioner. Det är också regeringen som kan ge särskilda uppdrag och avsätta särskilda medel för samverkan och det är den som kan ställa krav på uppföljning och utvärdering. Regeringen bör agera kraftfullt i dessa avseenden.

Det cirkulär som regeringen år 1974 utfärdade till alla statsmyndigheter om att de kulturpolitiska målen gällde all statlig verksamhet var inte tillräckligt för att målen skulle få genomslag utanför kultursektorn. Cirkuläret i sig var kan- ske inte ett tillräckligt kraftfullt instrument. Framför allt brast det i uppfölj- ning. Ska myndigheter inom olika samhällssektorer väga in de kulturpolitiska målen i sitt arbete och statliga kulturmyndigheter kunna ställa berättigade krav på samverkan från deras sida måste signalerna från regeringen vara tydliga.

Att det sektorsövergripande samarbetet fungerar inom regeringskansliet är en viktig förutsättning för samverkan på myndighetsnivå. Det staten gör har i sin tur betydelse för inställningen till och förutsättningar för sektorssamver- kan på regional och lokal nivå.

6.4. Grunderna för statens framtida prioriteringar

Ett av kulturområdets främsta kännetecken är mångfalden. Inom ramen för begränsade resurser ställer det stora krav på awägningar och val. Vi strävar efter att lägga en grund för det genom att:

— ange Viljeinriktningen för kulturpolitiken, — avgränsa det statliga ansvarsområdet, söka så effektiva medel som möjligt för de statliga insatserna, i övrigt diskutera profil och proportioner i det statliga kulturstödet.

De övergripande målen för den nationella kulturpolitiken är utgångspunk- ten för statens kulturpolitiska prioriteringar. Där finns Viljeinriktningen ut- tryckt. Vi förtydligar den inom några delområden genom sektorsmål.

Ansvarsfördelningen mellan de olika huvudaktörema, så som vi beskrivit den i detta kapitel och särskilti avsnitten 6.2.4 och 6.2.5, avgränsar området för statens åtaganden. Insatser behöver inte göras på alla delar av kulturområ-

det utan kan koncentreras till vissa delar. Vi preciserar avgränsningen i några av de senare kapitlen.

Genomgången av motiven för offentliga åtaganden och ändamålsenlighe- ten i olika bidragssystem i kapitel 5 pekar på fungerande strategier för att uppnå reslutat med begränsade ekonomiska insatser. Bidrag till ideella orga- nisationer, selektivt kvalitetsinriktat produktionsstöd inom vissa branscher, samspelet med kommuner och landsting i fråga om nätet av regionalt arbetan- de kulturinstitutioner och bidrag till enskilda fastighetsägare för byggnads- vårdsinsatser är exempel på sådana. I senare kapitel föreslår vi förändringar i några av de statliga bidragssystemen.

Detta ger dock inte svar på alla prioriteringsfrågor. När det gäller individer och grupper har vi i anslutning till förslaget om mål sagt att vi kommer att förorda en prioritering av kultur för och med barn och av ungdomars möjligheter till kulturell verksamhet. I kommentarerna till målen har vi också gett prioritet åt grupper som av olika skäl fått sina kultu- rella behov minst tillgodosedda.

I senare kapitel prövar vi frågor om proportioner mellan konstarter och genrer. Det berör dels frågan om fördelning av medel mellan institutioner med olika inriktning, dels frågan om proportioner mellan institutionell verksamhet och verksamhet utanför kulturinstitutionema. Kulturinstitutionema har i dag en dominerande ställning inom det offentligt stödda kulturlivet, vilket gör att vissa konstarter och genrer också fått en dominerande ställning.

Vi prövar också frågan om fördelningen av statliga resurser mellan Stockholm och övriga landet och proportionerna i de statliga institutionernas verksamhet. Idag kommer en stor del av de statliga anslagen och verksamhe— ten i första hand Stockholmsregionen till del.

gfifwtmhäwlw mmmrmwwm Whare)! Wiki var -.-.'I ' "Jh'lu. '. : -' .u.|'--'.'uui-lu'_ wi. kuin" '-.'r '...iuuideS.Wä'dwå ucdqilm'sal'åmltimi ha'Mniiaät-mwmmwm'"&”me'i'- ersättningarnaammar-am;Warhammer."mounta—ramminne»: aewmzttemma. MWMM;WMMHMWHW maritim-rd man nu;—ni böraanotirtuboiq rearthaizratllrw ”avlaten Jamba-air. Wiseman—t Wmmr'w Wim .it-mamma warm ', ' wkammmmMah åWMhmwm 'itembarmmmmmm lliyi iftiR-mf N'l'l liir i'llTlf'Jt' M IN:! J.FFLWWIQMQHWW Elp'm'rr. rl". .'.-'lifli'H'l' tillE'u anmäl!” ' | 'i mVEiåid—fduhwmm Wir-W. lIMhWtimH swim rate:. iam. ' WWW mimi vi. sjunka nq ut strama” arr. remind)! iv m. 13:e tal:. "Hmmm mm;," .»Ä itf" &le armaturen mumimrmmmwmmw nu mil-:i. . skulla Du -r1climiag Priti- inn i.., .1|.. a'mnmualmmwlmlm animerat wwmxmmuhmmhsuwwtu mammi imamen—msn Ministrar-em. nanm-a:! nam mmmmmmwmm managing talar ghwmthmmuivwmwåmäMWWW 'IFBÅBQMWEWWÖWW Wo Nassau wwwmm av 'n vil. rig i.u-i 'wiwmm irl" mm lim w wah m:! Imi. Mets: %MlmmmermWMMQ—im Wen .Wäi-wmwwåmm rim 535119! utan. dao intention-12 odmrtzrhw data Månhus rallarna elr ve lett rota ne rummets gaf: I ”timmar:-v

.trö liir.» nenulgatam'mttrlemä' md Hardi i ner

titt [.hur'vldtn: it'irstm'nsframäda ptiontctingut ,.

l-.'|.r i.» " ..rilt r'xrmr. init. trimm Hutton—vriden utr rörig,-friden ltt-ton mm för xmtmserle rr ttlrsf' i the: det stunt-hm pli rwä f.n.! '.Drll." u.: h wi. Vt mi m- efter '.'-T 'är , tl en fu '+qu räl-t' argument-JJ. amt vitjrrnilkiiutruu '.'Llr uutuii'poll'u' un

'.'; radium? Ja; !. utarbjr J.l- :. at sctti'trruji, —— tulla så. diktatur medel sumrpt'gugi för de statliga liga.-rem... " i övrig: raukar—cut walli och W'CWMEL' i de'; Slutligt: kun-i; itu-:s.

De' Livorno,».ur'rlr måleri Li:: den tratin'ai'u animaliskt-A ..ll' inlägg:-unk— 1151 För Eihlt'lå l:altuipnll'ml-u ptiul"lcril'g"t._ fritt" finit! vfjuir-r'llimingmt '.!!— tryrki. V. lön-.uil:gur :,lzn menu några rieh'mirl .*l-m gum-atti 1" Rmt

dust-".'st'x'frltcntir gen m..ll.'i.|n li: Milia”tin'irtstlnkr-lrems. '..i .'..itr' il'i'bcrw'tzrrvit den .daim Mill rl u"nrt1.rrl.tltr avenue; 6 lut» och fu?- 5. .tl'nätimt' mnräclel 1531" *:: m:": magen.-m ln Nuser behöver lL'J: FMTM pl. alla -".+ Lgr nu kulturområ—

7 Kulturen i internationell belysning

Under de senaste decennierna har intemationaliseringen ökat i svenskt sam- hällsliv. Som litet land och med en starkt utlandsberoende ekonomi är kopp- lingarna till det som sker utanför vårt lands gränser många och påtagliga. Politiska och ekonomiska förändringar i omvärlden får omedelbara konse- kvenser för agerandet såväl inom landet som i relation till andra länder. Det blir därmed allt viktigare att aktivt delta i gemensamma internationella sam- manhang för att på så vis påverka förutsättningama för utvecklingen inom landet.

På kulturområdet slår den ökade intemationaliseringen igenom i många olika avseenden. Utbudet av program i tv och i andra massmedier hari hög grad sitt ursprung i andra länder. Den massmediedistribuerade kulturen är till ' stor del anpassad till en internationell marknad där nationella särarter blivit mindre framträdande. Samtidigt har svensk populärmusik vunnit framgångar på flera marknader med betydande exportintäkter som följd.

Den ökade intemationaliseringen väcker också förslag om åtgärder för att skydda det som är inhemskt. Kulturminneslagens förbud mot utförsel av kulturföremål syftar till att förhindra att äldre tiders föremål lämnar landet och att ett svenskt kulturarv skingras. Förhandlingarna om ett nytt GA'IT-avtal kom, förutom regler och villkor för handeln i världen, även att omfatta frågor om kvotering av utbudet av program i tv-kanaler för att på det sättet minska USA—dominansen i tv. Förslaget om kvoteringar bereds vidare inom EU.

Det konstnärliga skapandet som uttryck för grundläggande mänskliga be- hov gör att konsten till sin natur är internationell. I alla tider har konsten rört sig över nationsgränser och fungerat som en brygga mellan individer och folk. Konst och kultur är samtidigt ett område där olika nationers och folks identitet kommer till uttryck. I detta sammanhang har språket en central Ställ- ning. En tydlig förankring i den egna kulturen är viktig som grund för möten mellan människor från olika länder.

De internationella kulturkontaktema är stadda i snabb utveckling. Mot den bakgrunden lägger vi tyngdpunkten på att belysa strukturema för internatio- nellt kultursamarbete. Vi markerar vikten av att svenska kulturmyndigheter skärper sin bevakning av utvecklingen och sitt deltagande i detta samarbete. Vi markerar också kulturinstitutionema och andra parters ansvar för det direk- ta kulturutbytet samt tar upp frågan om insatser för att främja svensk kultur- export. Däremot lägger vi i stort sett inte fram några detaljförslag om olika inslag i det internationella kulturutbytet. I den mån vi gör det sker det i kul- turornrådeskapitlen i betänkandets senare del.

7.1. EU och kulturen Grunderna för samarbetet

Samarbetet kring kulturfrågoma har kommit in sent i EU. Det var först under slutet av 1980-talet som de första initiativen togs genom särskilda rådsbeslut utan stöd i Romfördraget. Genom Maastrichtfördraget år 1992 preciserades EU:s syn på kulturens roll i en särskild artikel (artikel 128) som infördes i Romfördraget. Artikeln innebär att EU:s åtgärder inte ska omfatta harmonise- ring av medlemsstaternas regler på området. I stället ska EU:s åtgärder vara ett komplement till nationella åtgärder. Därigenom kommer kultursamarbetet inom EU i huvudsak att sammanfalla med de principer som gäller för samar- betet inom ramen för Europarådet och UNESCO.

I artikel 128 anges fyra områden för gemenskapens insatser på kulturom- rådet. Kultursamarbetet ska syfta till att förbättra och sprida kunskap om de europeiska folkens kultur och historia, bevara och skydda det kulturarv som har europeisk betydelse, främja icke-kommersiellt kulturutbyte samt stödja konstnärligt och litterärt skapande.

Artikel 128 omfattar även mediepolitik, i praktiken insatser för produktion och distribution av tv—program och film. Massmediemas betydelse framhålls för att stärka den nationella identiteten och för att levandegöra det gemensamma europeiska kulturarvet. Samtidigt understryks mediernas roll i integrationsprocessen. Området bedöms ha stor ekonomisk tillväxtpotential om nuvarande stagnation och underläget i förhållande till prograrnindustrin i USA och Japan kan brytas.

Den fria rörligheten mellan medlemsländerna för varor, tjänster, personer och kapital berör också kulturområdet. Det finns all anledning att förvänta sig ett ökat kulturutbyte mellan medlemsländerna. Möjligheterna för svensk publik att ta del av kulturyttringar från andra länder, liksom möjligheter för svenska konstnärer att möta en publik i andra länder, bör kunna öka. Gäst- spel och utställningsutbyte bör därmed underlättas. Samtidigt kan konkurren- sen mellan konstnärer om anställningar och uppdrag komma att öka, särskilt på de områden som inte bygger på det svenska språket.

Utvecklingen av samarbetet

Kultursamarbetet inom EU är ännu i sin linda och formerna för samarbetet håller på att utvecklas. Det följer i huvudsak två linjer.

Den ena linjen handlar om att gemenskapen ska beakta konsekvenserna på kulturområdet när åtgärder vidtas på andra områden. Kultur ses här som en dimension som bör genomsyra samhällsutvecklingen i dess helhet. Sådana insatser kan inom ramen för EU, likaväl som inom ramen för den nationella politiken, få stor betydelse på kulturområdet. Ett exempel är ett nytt EU-stöd till jordbrukare för insatser att bevara odlingslandskapet. Det finns skäl att

särskilt uppmärksamma EU:s strukturfonder vars mål är att bidra till utveck- ling i de minst utvecklade regionerna, att utveckla regioner som drabbats av industriell nedgång, att bekämpa långsiktig arbetslöshet, att underlätta inte- gration av unga människor i arbetslivet, att förändra produktion m.m. inom jord- och skogsbruk och att främja utvecklingen av landsbygdsområden. I ar- betet med att utveckla svenska program för användningen av medel från strukturfondema har kulturens roll särskilt framhävts. Genom ett aktivt ut- nyttjande av de resurser som nu är tillgängliga genom EU:s strukturfonder finns möjligheter att förstärka insatserna på kulturområdet.

Den andra linjen i EU:s kultursamarbete avser särskilda programinsatser. På medieområdet sker ett omfattande samarbete i syfte att främja europeisk audiovisuell produktion genom stöd till utbildning, utveckling och distribu- tion — MEDIA-programmet. För närvarande bereds ett förslag till fortsatta satsningar på medieområdet, benämnt MEDIE II. Detta program beräknas få sin start under år 1996 och kunna disponera nästan 3 miljarder kronor under en period om fem år, vilket är en fördubbling jämfört med det nuvarande MEDIA-programmet. Vidare planeras för någon form av åtgärder för att främja investeringari produktion av film och tv-program.

På kulturområdet har satsningar hittills skett inom områdena konstnärliga och kulturella aktiviteter, litteratur och översättningar samt kulturarv. Stor uppmärksamhet har även getts åt utmärkelsen Europas kulturhuvudstad, som beslutas av EU:s kulturrninistrar. För år 1998 är Stockholm utsedd till kulturhuvudstad. För närvarande bereds inom EU förslag till fleråriga stöd- program inom nämnda områden. Sverige har som medlemsstat ett direkt inflytande över arbetet med utformning av regler och målsättningar för kultur- och medieprogrammen. Det är viktigt att den omfattande kulturpolitiska erfarenheten som finns i vårt land på ett effektivt sätt utnyttjas i detta arbete och att den svenska närvaron i EU ges erforderligt stöd.

På flera andra områden pågår arbeten inom EU som berör delar av kultur- området. Dessa syftar bl.a. till att harmonisera medlemsländernas upphovs- rättslagar. Det omfattar bl.a. förslag om enhetliga regler för avgifter på oin- spelade ljud- och videoband och liknande ljud- och bildbärare samt att utreda förutsättningama för ett gemensamt initiativ vad gäller införande av regler för bildkonstnärers rätt till ersättning vid yrkesmässig vidareförsäljning (droit de suite). Även ett arbete med principer för återlämnande av kulturföremål pågår inom EU. Bland åtgärder som berör medieområdet kan nämnas revidering av direktivet "TV utan gränser" som bl.a. berör regler om bindande kvotering av europeiskt producerade program i tv, framtagande av direktiv angående tv- standarder samt främjande av produktion av utsändning av tv-program i bredbildsformat.

Ett aktivt utnyttjande av de möjligheter som medlemskapet i EU erbjuder, förutsätter att villkor och regler för att få del av medel från de olika program- men blir kända inom det svenska kulturlivet. Svenska Filminstitutet har tillde—

lats ett sådant uppdrag inom medieområdet genom inrättandet av den s.k. Media-Desken. Även Kulturrådet och Riksantikvarieämbetet har tilldelats lik- nande uppgifter inom sina respektive områden. Det är angeläget att berörda myndigheter ger hög prioritet dt bevakning av och infomation om frågor som rör EU.

7.2. Övrigt intemationth samarbete

Det är naturligt att det internationellt orienterade kulturintresset under senare år har haft fokus på det framtida samarbetet inom EU. Andra möjligheter till internationellt samarbete riskerar att komma i skymundan. Vi vill därför beto- na att det är angeläget att svenskt deltagande i redan upparbetade kanaler, i olika internationella samarbetsorgan inom kulturområdet, inte minskar utan fortsätter med samma aktiva engagemang som tidigare.

Vi vill särskilt betona samarbetet med övriga nordiska länder, både det som sker mellan olika länder direkt och det som sker i gemensam fora som bl.a. Nordiska rådet. Samarbetet är viktigt med tanke på ländernas i långa stycken gemensamma historia och på likheteri traditioner. Kultursamarbetet har ofta varit en sammanhållande faktor i det nordiska samarbetet. Kultur- politiken i de olika nordiska länderna har utvecklats efter samma grund- principer. Mot den bakgrunden är det naturligt med nära kontakter med övriga nordiska länder. I den nya situation, som utvidgningen av samarbetet i EU innebär, finns det skäl till fortsatt samarbete dels för att möjliggöra ge- mensamma ställningstaganden inom EU, dels beroende på att Norge och Is- land valt att inte ansluta sig till EU.

Samarbetet inom Europarådet har sin grund i deklarationen om de mänsk- liga rättigheterna. lnom kulturområdet har samarbetet haft stor betydelse för ett systematiskt kulturpolitiskt erfarenhetsutbyte och för insatser inom kul- turmiljövården. Ett synligt resultat av samarbetet är kulturpolitiska länder- examinationer, som är en form av kvalificerat erfarenhetsutbyte. Sverige var ett av de första länder som blev examinerat, vilket spelat roll i bedömningar av hållbarheten i och utformningen av den svenska kulturpolitiken. Samarbetet inom Europarådet på kulturmiljövårdens område har haft stor be— tydelse för frågomas hantering och belysning i ett nationellt perspektiv. I ut- arbetandet av centrala konventioner och rekommendationer har Sverige spelat en väsentlig roll och kampanjer som drivits inom detta fält som Europeiska byggnadsvårdsområdet 1975, Stadsfömyelsekampanjen 1981-1982, Lands- bygdskarnpanjen 1988—1989 har haft stor genomslagskraft. Sverige har ock- så varit drivande i arkeologifrågoma och i den bronsålderskampanj som nu pågår i hela Europa. Genom senare års ökning av antalet medlemmar i Europarådet har utvidgade möjligheter till samarbete med Öst- och Central- europa skapats.

Kulturpolitiskt erfarenhetsutbyte och utvecklingsarbete sker också i vissa andra internationella sammanhang, bl.a. UNESCO. Upprättandet av världs- arvslistan är ett viktigt instrument för bevarandet av för kulturarvet särskilt viktiga byggnader samt natur- och kulturmiljöer.

Vdrldskommissionen för kultur och utveckling, upprättad genom beslut av UNESCO och FN, innebär att de kulturpolitiska frågorna också förts upp på en global nivå. Kommissionen inrättades 1991 och drivs under ordförande- skap av FN:s förre generalsekreterare Perez de Cuellar tillsammans med 12 ledamöter från olika delar av världen. Den har för avsikt att publicera en världsrapport om kulturens roll i samhällsutvecklingen som inte bara ska vända sig till beslutsfattare utan också till en bred allmänhet. Sverige är repre- senterat i det arbetet med en underrapport om läget i Europa, som Europarådet svarar för.

Det regionala kultursamarbetet har under senare år även kommit att omfatta samarbete över nationsgränser. Genom politiska förändringar i Baltikum och andra delar av Östeuropa har det blivit möjligt att etablera ett fast organiserat samarbete mellan länderna kring Östersjön. Ett liknande samarbete sker i Barentsregionen och inbegriper norra delarna av Sverige. Även i västra och södra delarna av Sverige är man nu i färd med att hitta former för ett fast or- ganiserat samarbete över nationsgränserna. I takt med en ökad intemationali- sering och att det regionala perspektivet växer sig starkare kommer denna form av samarbete mellan regioner i skilda länder att öka.

7.3. Internationellt kulturutbyte

Den Internationella kulturutredningen framhöll att det kulturpolitiska erfaren- hetsutbytet kommer att få ökad betydelse i framtiden.1 Det ställer krav på i första hand olika centrala organ. Det är samtidigt viktigt att utbytet ges en bred uppläggning och inbegriper myndigheter och organisationer på olika ni- våer.

I betänkandet belyses omfattningen av det internationella kulturutbytet. Den Internationella kulturuttredningen konstaterar att det är av stor betydelse för svenska konstnärer att få möjlighet att möta kolleger från andra länder och föreslår därför ökade medel till kulturmyndigheterna för internationellt kulturutbyte. Vi delar den uppfattningen.

Utredningen menar också att det är viktigt att den svenska publiken får möjligheter att ta del av kulturyttringar från andra länder. I betänkandet konstateras att flera kulturinstitutioner inte utan svårigheter kan redovisa kost— naderna för sin internationella verksamhet. Det leder till slutsatsen att denna

1 SOU l994z35: Vår andes stämma och andras. Betänkande av Internatio-

verksamhet är väl integrerad i den reguljära verksamheten och ses som en följd av att de internationella kontakterna blir allt vanligare och ingår som en självklar del av det fortlöpande arbetet.

Den ökade intemationaliseringen har inneburit en snabb utbyggnad av nät- verken inom skilda delar av kulturlivet. Det kommer att förändra kraven på stöd från centrala organ.

Det är naturligt att ansvaret för internationellt samarbete i första hand bör ligga på respektive kulturinstitution. Institutionerna bör själva välja att samarbeta med dem man finner lämpligast. Det bör innebära att uppdraget till Svenska institutet i ökad utsträckning tar sikte på arbete med sådana länder eller regioner där särskild kompetens behövs och på större manifestationer som kräver bred samverkan mellan olika konstområden. Ansvaret för löpande internationella kontakter och stöd till konstnärligt utbyte bör ingå i respektive sektorsansvarig myndighets uppgifter. De bör leda till en förskjutning av ansvaret från i första hand Svenska institutet till Statens kulturråd, Riksantikvarieämbetet, K onstnärsnämnden och Svenska Filminstitutet.

Vi vill samtidigt beröra inriktningen av det svenska kulturutbytet. Den Internationella kulturutredningen finner det tillfredsställande att kulturutbytet med Öst— och Centraleuropa samt u-länderna har förstärkts och utvecklats un- der de senaste åren. Vi instämmer i den bedömningen. Kontakterna med län- derna inom EU kommer av allt att döma att utvecklas som en naturlig följd av det svenska medlemskapet och av att EU avsätter särskilda medel för kultur- utbyte mellan medlemsländerna.

7.4. Export av svensk konst och kultur

I kulturrninneslagen finns bestämmelser om förbud mot utförsel av kulturfö- remål. Syftet med lagstiftningen är att hindra att värdefulla kulturföremål förs ut ur landet. Lagen har inte förändrats av det svenska inträdet i EU. Det är av stor betydelse att tillämpning och uppföljning av lagen sker på ett kraftfullt sätt. Vi vill särskilt betona vikten av skydd mot utförsel av värdefulla föremål ur det folkliga kulturarvet. I samband med pågående översyn av kultur- minneslagen bör frågan om förbud mot utförsel av kulturföremål särskilt upp- märksammas.

Det finns också ett intresse utanför landets gränser för nutida svensk konst och för svenska konstnärers insatser. Medverkan utomlands kan ske på kulturpolitiska grunder och ingå som en del i det kontinuerliga internationella kulturutbytet. Konstnärer, grupper och företag inom kultursektorn tar också en rad egna initiativ för att nå en publik i utlandet. Det sker både med avsikt att göra svensk kultur känd och att söka en större publik och marknad. Framgångsrika insatser innebär exportintäkter till Sverige och påverkar bilden av Sverige i andra länder.

Inom musikområdet har man varit mycket framgångsrik under senare år. Pressuppgifter ger vid handen att värdet av försäljning utomlands av skivor och band med svenska grupper uppgår till mellan 1 och 2 miljarder kronor årligen. Uppgifterna är svåra att verifiera. Dessutom är det svårt att veta hur stor del av intäkterna av försäljningen utomlands som återförs till Sverige. Avsaknaden av svenska fonogrambolag som är internationellt verksamma innebär att en del av de intäkter som kommer från utlandsförsäljning inte redovisas som exportintäkter till Sverige. Ett undantag är skivbolaget BIS som bl.a. säljer svensk konstmusik i en rad olika länder. Exportintäkter på musikområdet handlar också om försäljning av rättigheter. STIMzs intäkter av svenska musilcrättigheter utomlands uppgick år 1994 till drygt 80 miljoner kronor, vilket var en ökning i förhållande till året före med 11 %. Det innebär att STIMzs betalningar från utlandet är större än betalningarna till utlandet. I jämförelse med andra länder av Sveriges storlek är detta förhållande unikt. Förklaringen ligger främst i den svenska populärmusikens exceptionella in- ternationella framgångar.

Inom filmområdet tillförs Sverige intäkter från utlandet på olika sätt. Utländska finansiärer kan gå in med medel direkt i svensk filmproduktion mot att finansiären får viss andel i vinsten. Man kan i och för sig ifrågasätta om detta kan betraktas som en exportintäkt, men i det fall produktionen ge- nomförs i Sverige tillförs landet medel som till viss del konsumeras i landet. Finansiärema kan vara dels utländska film- eller tv-bolag, dels internationella samproduktionsfonder. Försäljning av film till utlandet sker i regel genom avtal om visningsrätter för biografdistiibution eller för visning i tv. Ofta säljs filmrättigheter av ansvarig svensk producent, antingen i egen regi eller via någon utländsk agent. Sedan många år säljer Filminstitutet svenskproducerad film, framför allt sådan där institutet varit med om att producera, men även på uppdrag av annan svensk producent. Några tillförlitliga uppgifter om de samlade exportintäktema av film är svåra att få fram. Dessutom varierar de mycket är från år. Vissa internationellt uppmärksammade svenska filmer kan inbringa intäkter under lång tid. Ett sådant exempel är Ingmar Bergmans film "Fanny och Alexander”, som fortfarande säljs för visning utomlands. Dess- utom finns ett ökande internationellt intresse för äldre svensk film, inte minst med anledning av filmens lOO-årsjubileum.

Inom radio- och framför allt tv-omrddena sker viss export av svenskpro- ducerade program, hittills i stort sett endast sådant som producerats av Sveriges Television och Sveriges Radio. Tillkomsten av nya tv-kanaler ska- par förutsättningar för ökning av denna export.

På litteraturomrddet härrör exportintäktema från försäljningen av deluppla- gor, utgivnings- och översättningsrättigheter och färdiga böcker. För år 1992/93 redovisar Bokförläggareföreningen intäkter om drygt 50 miljoner kronor. De totala intäkterna kan beräknas uppgå till knappt 70 miljoner kro- nor.

Inom musei-, arkiv- och kulturminnesvårdens områden förekommer en viss tjänsteexport. En del uppdrag ges till institutioner och myndigheter, andra till enskilda experter. Även vissa företag som är verksamma inom om- rådet kan få uppdrag från utlandet. Inom ramen för svensk biståndsverksam- het har det gjorts insatser på detta område i flera u-länder.

På områdena design och formgivning finns företag inom olika områden vars produkter går på export. Det handlar dels om konsthantverk, dels bruks- föremål av olika slag. Bl.a. har svenskt konstglas betydande försäljning dll utlandet. I mindre skala gäller detta även vissa hantverksprodukter.

Den samlade kunskapen om export av svensk kultur är mycket bristfällig. Enligt Exportrådet finns ingen samlad bedömning av exportvärdet. Ej heller har det gjorts någon systematisk genomgång av vilka åtgärder som behöver vidtas för att främja den svenska exporten i detta avseende. För att få bättre kunskap som underlag för att kunna verka exportinriktat på ett bättre sätt bör en kartläggning snarast göras som ger en bild av läget och pekar på möjlighe- ter och hinder.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi

den ökade intemationaliseringens betydelse för kulturlivet i Sverige, möjligheterna att förstärka insatserna på kulturområdet genom att aktivt utnyttja medel från EU:s strukturfonder och program, att det är angeläget att berörda myndigheter ger hög prioritet åt bevakning av och information om frågor som rör EU, vikten av fortsatt samarbete med övriga nordiska och europeiska länder på kulturpolitikens område, vikten av skydd mot utförsel av värdefulla föremål ur det folkliga kulturarvet, den ökade betydelsen av regionalt kultursamarbete över nations- gränserna.

I kapitlet föreslår vi

ökade medel till kulturrnyndighetema för internationellt kultur- utbyte,

att uppdraget till Svenska institutet i ökad utsträckning tar sikte på sådana länder eller regioner där särskild kompetens behövs och på större manifestationer som kräver bred samverkan mellan olika konstområden, förskjutning av ansvaret för löpande internationella kontakter och stöd till konstnärligt utbyte från i första hand Svenska institutet till Statens kulturråd, Riksantikvarieämbetet, Konsmärsnämnden och Svenska Filminstitutet, att det snarast görs en kartläggning av möjligheter och hinder för att främja exporten av svensk export av konst och kultur.

Att stärka människors kulturella identitet

8 Kulturvanor och förändringsstrategier

Ungefär tre miljoner svenskar deltar varje år i någon form av skapande kul- turverksamhet, i studiecirklar eller annan bildningsverksamhet. Grovt räknat dubbelt så många besöker minst en gång under ett år någon kulturinstitution eller något kulturevenemang som konsert, teaterföreställning eller går på bio. Nästan alla tar del av massmedieutbudet, de flesta dagligen. Vid internatio- nella järnförelser ligger Sverige på en hög nivå när det gäller delaktighet i kulturlivet.

Det innebär att kultur, i bemärkelsen aktiviteter och utbud man väljer att delta i, berör i stort sett alla svenskar men på olika sätt och i olika omfattning. För en del är kultur ett dominerande inslag i livet. För andra är kultur något som man mer sällan ägnar sig åt. En del begränsar sitt kulturdeltagande till någon särskild verksamhet eller konstform. Andra står helt utanför det "le- vande” kulturlivet och deltar aldrig i studier, amatörverksamhet eller i kultur- evenemang.

Hindren för delaktighet i ett levande kulturliv varierar. Till en del är de mycket påtagliga som geografiska avstånd, arbets- och familjeförhållanden, kostnader, Språksvårigheter eller funktionshinder. I andra fall är det psyko- logiska och sociala mekanismer som väcker känslor av osäkerhet, utan- förskap och avståndstagande. Brist på kunskap om konstnärliga och kultu- rella koder och om det konsten skildrar är viktiga faktorer. Andra intressen och tidsbrist ligger många gånger bakom valet att inte delta.

Våra olika kulturarv berör oss på skilda sätt. Man kan vara mer eller mindre uppmärksam på dess värden och hur de påverkar våra liv. För män- niskor i glesbygd blir kulturarvsdimensionen tydlig genom insatser för att hålla traditioner vid liv och vårda och bevara miljöer, byggnader och föremål. Den kommer också till uttryck i andra kulturverksamheter. Även i tätort får dessa kulturvärden ofta genomslag särskilt när miljöer och byggnader hotas av genomgripande förändringar. I ett senare kapitel behandlar vi olika aspek- ter på kulturarven.

Idet följande beskriver vi samband mellan kulturvanor och levnadsförhål- landen och formulerar en allmän strategi för att stärka människors kulturella möjligheter och öka delaktigheten. Vi gör det utifrån de kunskaper om kulturvanor som mer utförligt redovisas i utvärderingsrapporten.

8.1. Skillnader i kulturvanor 8.1.1 Egenaktivitet och besök

Delaktigheten i kulturlivet kan beskrivas både med avseende på eget utövande och besök på kulturinstitutioner och kulturarrangemang. Det är givet att skillnaderna mellan olika verksamheter är stora. Somliga kräver större en- gagemang i tid genom regelbundet deltagande medan andra kan genomföras spontant, mer sällan och utan särskilda förberedelser.

En sammanställning av uppgifter från åren 1991—1993 om eget utövande visar hur stor del av befolkningen som under loppet av ett år minst någon gång ägnat sig åt vissa verksamheter: 1

82 % läser böcker 71 % filmar och fotograferar 54 % dansar (inkl. sällskapsdans) 50 % skriver brev 26 % gåri studiecirkel 22 % tecknar och målar 21 % skriver dagbok eller dikter 20 % spelar instrument 10 % skriver artiklar 6 % sjunger i kör

För de flesta som deltari dessa verksamheter gäller att det man gjort under det senaste året har man i regel också gjort under den senaste månaden, dvs. det är en regelbunden aktivitet..

En jämförelse med mitten av 1980-talet visar på stor stabilitet i aktivitets- graden. Några tydliga förändringar har inte skett förutom att deltagande i studiecirklar och brevslcrivning minskat relativt mycket.

Antalet deltagare i kulturarrangemang visar viss ökning under de två senaste decennierna inom flera områden. Besökare på konserter har ökat och omfattade år 1992 ca 60 % av befolkningen i åldersgruppen 9—79. Även teaterbesök har ökat, om än i något mindre grad, och omfattade drygt 40 % av befolkningen. För övriga kulturinstitutioner eller andra kulturevenemang har andelen besökare inte genomgått några nämnvärda förändringar. Bibliotek besöks av nästan 60 % av befolkningen och biograferna av nästan 55 %. Kyrkor och föreningsmöten besöks av ungefär hälften av befolkningen och utställningar som inte visas på museer respektive på museer av nästan lika många.

1 Nordberg J & Nylöf G (1994): Kulturbarometern perioden juli 1991—juni 1993. Statens kulturråd. Mediebarometern 1993 (1994): MediaMätning i Skandinavien AB.

Vi kan alltså konstatera att kulturvanoma varit stabila under det senaste de- cenniet. Det gäller även den tid vi ägnar åt massmedier. Bakom dessa allmän- na konstateranden finns skiftande utvecklingsmönster på olika kulturområden och för olika befolkningsgrupper. I utvärderingsrapporten redovisas kultur- vanorna utförligare.

8.1.2 Skillnader mellan olika grupper

Kulturvanorna varierar mellan individer och grupper. Barn är den mest aktiva gruppen. I kapitel 9 Börja med barnen beskrivs deras vanor närmare.

I nedanstående figur redovisas sambanden mellan kön, ålder och utbild- ning och graden av kulturaktivitet för den vuxna befolkningen. Här framgår hur vanligt det är att olika grupper tillhör de mest aktiva på olika områden av kulturlivet. Hög poängsumma innebär att man tillhör de mest aktiva på många olika områden. Till grund för figuren ligger uppgifter om aktivitet under ett år för 24 olika grupper inom sammanlagt 12 kulturområden. Det handlar om både sådant man själv gör (att spela instrument) och sådant man tar del av (att gå på konsert).

Summarangpoäng 300 268 250 243247254 195200200202208 200 169177 150155 150 11912713] 98 104 100 79 85 52 59 59 50 25 0 aaaaesgeggggsaaaagaaaaaa | V | V T 'n 7 V | V V | *? V V vi "1 )O 0 N V') N Vi N N slägålazéexaasesåélglsås Eotv vag EE MM—E—VMN ol'-'v— 2 2 M M 2 2 2 2 M ! bd åå

M=Man FG=Förgymnasial utbildning K=Kvinna G=Gymnasial utbildning Siffror anger åldersintervall EG=Eftergymnasial utbildning

Den grupp som är mest aktiv i kulturlivet är unga, välutbildade kvinnor och den grupp som är minst aktiv är äldre lågutbildade män.2 Generellt är kvinnor mer kulturellt aktiva än män och högutbildade mer aktiva än lågutbil- dade. Yngre, särskilt gr'uppen 16—24 år är mer aktiva än äldre av samma kön och med samma utbildningsbakgrund. En närmare analys av de uppgifter som ligger till grund för figuren visar på utbildningslängdens avgörande be- tydelse för aktivitetsgraden. I ett samhälle där allt fler skaffar sig längre ut- bildning borde det därför vara rimligt att vänta sig att fler blir aktiva i kulturli- vet.

Sambanden mellan utbildning och kulturvanor är både direkta och indirek- ta. Studierna innebär träning att uttrycka sig först och främst verbalt men också i bild, förrn, musik och rörelse, men de ger även kunskaper att förstå och tolka intryck. De ger många gånger också ökad beredskap att möta det som i ett första skede upplevs som okänt. Studiemiljöer är också kulturrnil- jöer i större utsträckning än de flesta andra miljöer där människor vistas mycket och regelbundet

Kvinnors högre aktivitet slår igenom inom alla kulturområden som ligger till grund för figuren ovan. Det enda undantaget är konsertbesök, där män upp till 44 år är mer aktiva än kvinnor. Att gå på bio och på utställningar är aktiviteter där kvinnor och män deltar i nästan lika stor utsträckning. Något större är skillnaderna för besök på bibliotek och konstutställningar. Att gå på teater är något som i unga år kvinnor gör i betydligt större utsträckning än män, medan skillnaderna är mindre i högre åldersgrupper.

Aktiviteter som avser sådant man själv gör visar på stora skillnader mellan kvinnor och män. Störst är skillnaderna för att sjunga, skriva och måla där kvinnor är ungefär dubbelt så aktiva som män. Fler kvinnor än män läser men här är skillnaderna inte lika stora. Dans är en aktivitet som unga kvinnor äg- nar sig åt i dubbelt så stor utsträckning som män, men skillnaden avtar när man kommer över 25 år. Att spela instrument är den aktivitet där skillnadema mellan könen är minst

2 Analysen är baserad på en specialbearbetning av Statistiska centralbyråns undersökningar av svenska folkets levandsförhållanden (SCB/ULF) 1990— 91, där 24 befolkningsgrupper 16—84 år har studerats med avseende på 12 kulturaktiviteter. Aktiviteterna är valda så att sex av dem är av besöks- karaktär och sex kräver eget utövande. För varje aktivitet har de 24 befolk- ningsgruppema rangordnats så att den grupp som har högsta andelen del- tagare fått rangpoäng 24 och den grupp som har lägst andel deltagare fått rangpoäng ]. Aktiviteterna är bio, teater. konsert. konstutställning, museum eller annan utställning, bibliotek — spela instrument, sjunga i kör, dansa balett eller folkdans, måla eller teckna, skriva dagbok eller dikter, läsa böcker.

Generellt kan man se att skillnaderna mellan män och kvinnors kulturak- tiviteter är störst i unga år men minskar därefter. Man kan också se att skill- naderna mellan könen i liten utsträckning påverkas av utbildningstidens längd.

8.1.3 Kulturvanor som del av ett vidare sammanhang

Kulturvanoma bör ses som en del av ett större sammanhang. De ingår i ett mönster av sociala vanor, kontakter och relationer med andra människor. De påverkas inte bara av den enskildes kunskaper och värderingar, erfarenheter och upplevelser utan också av de grupper och nätverk i vilka individen ingår. Kulturvanor måste därför förstås och förklaras i ljuset av en total livsstil och ett sammanhängade levnadsmönster.

Det finns fortfarande ganska stora skillnader mellan befolkningsgrupper, karaktäriserade av skilda socio-ekonomiska förutsättningar. Varaktiga för- ändringar av kulturvanor har i regel skett långsamt och oftare som en följd av en social omstrukturering än av att enskilda individer brutit sig ur gruppens eller klassens kulturella mönster. I ett allt mer socialt föränderligt och mång— kulturellt samhälle kan det tänkas att sådana utbrytningar och "avvikande" kulturvanemönster bli vanligare. Studier de senaste åren av ungdomars vanor och värderingar pekar t.ex. i den riktningen.

De socio—ekonomiska element som skiljer olika grupper från varandra är ekonomi, arbete och utbildning. Inkomst, yrke och utbildningsnivå är de in- dikatorer man brukar använda. Alla tre visar mer eller mindre starka samband med kulturvanoma. Till en del beror det på att de har inbördes kopplingar. Det finns ett nära samband mellan uppväxtförhållanden och utbildningsmöj- ligheter. Föräldrarnas sociala ställning har betydelse för barnens utbildning, som i sin tur har betydelse för deras senare chanser att skaffa sig välbetalda arbeten. Om dessa samband försvagas i ett mera rörligt samhälle kan också samverkanseffektema mellan olika socio-ekonomiska faktorer avta.

Utbildning, uttryckt i antal studieår, har som vi sett det starkaste samban- det med kulturvanor och kulturell aktivitet. Men arbetsförhållanden och eko- nomiska förhållanden kan också ha självständig betydelse. Hur mycket olika förhållanden betyder varierar mellan kulturområden och mellan aktivitetsfor— mer. I några fall är det uppenbart att utbildningsfaktom inte räcker som för- klaring. Förvärvsarbetande inom tjänste- och serviceyrken med begränsad utbildning har tex. större andel besök på kulturevenemang än industriarbeta- re och lantbrukare med samma utbildning.

Det finns tendenser till minskning av skillnaderna i de socialt betingade kulturvanoma under den senaste 20-årsperioden. Det märks bl.a. genom att andelen lågutbildade som besöker teatrar och bibliotek ökat mer än för be- folkningen i sin helhet. 147

Åldersbetingade skillnader i kulturvanoma är knutna till generation men också till faktorer som hälsa och ork. Andelen aktiva pensionärer ökar därför att de är friskare och mindre slitna är förr. Yngre tar med sig sina vanor upp i åren. På så vis trrinskar på sikt ålderskillnadema i kulturvanoma.

Generationsanknutna förändringar finns när det gäller bokläsning och musiklyssnande. Andelen bokläsare har ökat även bland ungdomar med en- bart nioårig grundskola i jämförelse med hur det var för 20 år sedan. Det är också ungdomarna och de unga barnfamiljerna som gått i spetsen för att skaffa de nya musikrnedierna och det Ökade musiklyssnandet.

I övrigt är det förändringar i livscykeln, mer än skillnader mellan genera- tionerna, som förklarar hur mycket tid individer och grupper avsätter till kul- tur. Man ändrar naturligt nog sina vanor då man slutar skolan, bildar familj, får barn, då barnen lämnar hemmet etc.

Valet av kulturyttringar följer i stor utsträckning individen upp genom åren. Man behåller intresset för vissa genrer eller verksamheter som väcks i ungdomsåren. Ett slående exempel utgör publiken på jazzkonserter där me- delåldern länge stigit med ett år för varje år som gått. Först på senare år har jazzen fått ett visst publiktillskott i yngre generationer.

8.2. Förklaringsgrunder och förändringsmöjligheter

I de beskrivningar vi gjort kan man se skillnader i kulturvanoma kopplade till olika bakgrundsvariabler. Det som avgör om människor deltar i kulturlivet eller inte är framför allt två faktorer om man vill och om man kan. För att öka delaktigheten i kulturlivet är det därför drivkraften och möjligheterna som ska stärkas.

Utöver de allra mest grundläggande behoven av trygghet, föda m.m. har människan också behov av självkänsla, social kontakt, omväxling i sinnesin- trycken, inflytande över de yttre villkoren som reglerar hennes liv, överblick och förståelse av de omgivande sammanhangen, behov som kulturverksam- het i hög grad kan möta.

Drivkrafter: hänger samman med om man är medveten om vad olika kul- turverksamheter kan ge och om man tror att de uppfyller behoven eller inte. Den har också att göra med hur behovsuppfyllelsen sker och vad den ”kos- tar”. Vilken insats i tid och pengar kräver den, vilken ansträngning krävs, får man behållning omedelbart eller först efter många års trägen övning, vad måste man avstå från i stället etc. Det finns direkta hinder som utesluter delta- gande, t.ex. öppettider eller föreställningstider som inte passar, brist på kun- skaper som behövs för att förstå, kostnader o.dyl. Men det finns också ansträngningar av social, intellektuell eller känslomässig natur som kan förefalla så stora att den eventuella ”belöningen" inte motiverar deltagande.

Viljan att delta i kulturlivet påverkas också av samhällssyn, framtidstro, öppenhet för det nya och oväntade, liksom självklart av upplevelser av kultur som man tidigare haft och attityder till kultur från den närmaste omgivningen. Dessutom påverkas vanorna av hur starka andra intressen man har och av vilka andra aktiviteter man har att välja på.

Skillnader i kulturvanoma på grund av social bakgrund berör en rad fakto- rer. Kort utbildning, skiftarbete och knapp ekonomi fungerar många gånger som hinder för deltagande. Men här finns också bestämda värderingar av olika kulturforrner, som i sin tur kan ha många olika orsaker. Hos många finns känslan av utanförskap och att det som erbjuds inte är till för dem.

Skillnader i kulturvanor som beror på skilda regionala och lokala förut- sättningar pekar framför allt på brister i möjligheter att delta. Långa avstånd, färre stora kulturinstitutioner, glesare mellan kulturevenemangen, dåligt utbud av fonogram och böcker etc. är hinder för ett rikt kulturliv. Bakomliggande orsaker kan vara alltför litet befolkningsunderlag. Men det finns också socio- ekonomiska faktorer som utbildning, arbete och inkomst som förklarar en del av de regionala och lokala skillnaderna. Det finns också exempel på de— centraliserat institutionsutbud som inte mött glesbygdens behov, kanske för att man inte beaktat livsmönster och värderingar där utan utgått från den verklighet som är stadens.

Frågan om ökad delaktighet berör också kulturmiljö, traditioner, historisk förankring etc. Denna förrn av kultur upplevs ofta omedvetet och värdena blir många gånger uppenbara först när de hotas eller t.o.m försvunnit.

Under de senaste 20 åren har såväl staten som övriga parter i kulturlivet arbetat både med att försöka öka möjligheterna och att stärka drivkrafterna. Tyngdpunkten har varierat beroende på vilken verksamhet man sysslat med, vilken kultursyn man företrätt, vilka praktiska och ekonomiska förutsättning- ar man haft osv. För att öka delaktigheten bör den framtida kulturpolitiken ge större uppmärksamhet åtfrågor om drivkrafter och möjligheter. Då läggs en grund för en fördjupad dialog om konstens och kulturens betydelse för den enskilde.

8.3. Strategier för förändring 8.3.1 Samspel med andra samhällsområden

Sambanden mellan kulturvanor och levnadsförhållanden innebär att en ökad delaktighet på kulturområdet inte kan uppnås enbart genom kulturpolitiska in- satser. Det räcker inte bara med att konstnärer och kulturlivets institutioner och organisationer anstränger sig konstnärligt och verksamhetsmässigt att nå ut. Förändringar behövs också på andra samhällsområden. Ett viktigt led i en strategi för förändring är ett väl fungerande samspel mellan kulturpolitiken

och politiken på andra samhällsområden, inte minst med det sociala området och utbildningssektom. Vi berör dessa frågor längre fram i betänkandet.

8.3.2. Lyhördhet för människors behov och för initiativ

Det är viktigt att möta människors behov för att kulturen ska göra nya insikter och möten möjliga. ”Gräv där du Star”-rörelsen är ett exempel på kulturenga- gemang sprunget ur enskilda människors behov, det växande intresset för att sätta upp och se teaterföreställningar grundade på lokal historia och tradition ett annat. I kapitel 10 Ungdomars vilja och val markerar vi hur viktigt det är att bejaka ungdomars vilja att utforma och driva verksamheter själva. I andra kapitel tar vi upp behoven hos andra grupper.

Ökad lyhördhet för behov, högre beredskap att möta initiativ och ibland lite mindre av "färdigtänkta och färdigförpackade utbud” är därför ett viktigt led i en förändringsstrategi. Möjligheter för amatörer att samarbeta med pro- fessionella utövare bör vara ett naturligt inslag i kulturinstitutionemas verk- samhet. Att se och erkänna olika delkulturer, att acceptera nya konstnärliga och kulturella uttrycksformer och att vara öppen för annorlunda arbetsformer för kulturen även informella och kortlivade sådana hör till detta.

8.3.3. Publikarbete utifrån olika målgruppers situation

För att öka delaktigheten räcker det inte med att enbart "fylla salongerna". Det handlar snarare om att utforma en verksamhet som tar sin utgångspunkt i olika gruppers situation och att göra den känd för dem som är berörda. Kul- turinstitutioners och arrangörers publikarbete behöver hitta nya former. En levande dialog med olika publikgrupper kan vara ett sätt. Det finns skäl att mer aktivt profilera och målinrikta publikarbetet i sin helhet.

När det gäller att vidga deltagandet i kulturlivet, framför allt vid kultureve- nemang och kulturinstitutioner, presenterade Statens kulturråd åren 1990—91 ett omfattande diskussionsunderlag.3 De år som gått har bestyrkt betydelsen av en kulturpolitik med sådan inriktning. I den verksamhet som studieför- bund och föreningar riktar till allmänheten finns likheter med kulturinstitu- tionema i fråga om publik—deltagarrelationen. Som framgår av det följande kan studieförbund och föreningar i många fall vara en brygga mellan institu- tionerna och publiken.

3 Att vidga deltagandet [ kulturlivet (1990—91): Rapporter från Statens kul- turråd, 199014, 199121-4, 8.

Utifrån kunskap om människors värderingar, situation och levnads- mönster kan man på grundval av Kulturrådets diskussionsunderlag urskilja fyra målgrupper som skiljer sig mycket ifrån varandra. Det leder till olika strategier, anpassade till förutsättningama i respektive grupp. Inom varje grupp kan det dessutom finnas behov av särskilda insatser för olika delar av gruppen.

Att behålla en trogen publik

Ett av målen för både kulturinstitutioner och andra är naturligtvis att ha en trogen publik. De regelbundna deltagarna behärskar de kulturella koderna och söker själva aktivt information. Kvalitet, tillgänglighet, fasta tider och rutiner är viktigt liksom möjligheten till delaktighet och påverkan. De som deltar re- gelbundet är förmodligen känsliga för förändring av biljettpriser och avgifter, såvida inte deras privata ekonomi är sådan att den väl rymmer ökade utgifter.

Att få tillfälliga deltagare med uttalat intresse att delta mer

I denna grupp finns människor som ofta är bundna av olika sysselsättningar som konkurrerar med kulturintresset. Många av dem har glädje av att kultur- verksamheter förläggs till deras vardagsmiljöer, på arbetsplatser, i bostads- områden osv. För dem som är hem— och familjeförankrade är kulturutbudet i medierna viktigt. En del främst ungdomar ser gärna att kultur och nöjesliv kan samordnas. Större flexibilitet när det gäller tider, kortare program, enkla former för att skaffa biljetter och information som gör det lätt att planera på lång sikt är till fördel för den här gruppen. De har högre kulturella ambitioner än vad de kan förverkliga. Troligen har de höga kvalitetslaav. Ett ökat delta— gande inom ett kulturområde leder ofta till att de hinner med mindre på ett annat.

Att vinna de tveksamma

Detta är en ganska stor grupp som inte är homogen. Gemensamt är att perso— nerna inte är awisande till kultur men att de ändå relativt ofta stannar hemma — de kommer sig inte för, de gör hellre något de brukar göra eller de kan ha svårt att ändra i sina vardagsrutiner. Inom gruppen finns åtminstone fyra olika huvudmotiv för att avstå från deltagande: skepsis till nya kulturyttringar, skepsis till kulturrnönster som kommer utifrån, främlingskap inför kulturinstitutioner samt dåligt självförtroende inför egna kulturella uttryck. Dessa personer kan delta om de får hjälp att övervinna sina inledande tveksamheter. Enbart att göra kulturverksamheten tillgänglig räcker som regel inte. Låga/sänkta priser på biljetter och studiecirkeldeltagande utgör t.ex. inte 151

ensamt någon avgörande faktor. De hari allmänhet andra kvalitetskrav än den vana publiken.

Bland de vägar och metoder som kan användas för att motivera de tvek— samma, särskilt när det gäller besök på kulturinstitutioner och liknande kul- turevenemang, är följande viktiga:

— kontakter genom studieförbund och organisationer, — personliga kontakter (vänner, bekanta, kulturombud på arbetsplatser och i andra miljöer), _ verksamhet i välbekanta miljöer, — information riktad och anpassad direkt till de berörda, _ verksamheter och innehåll som utgår från deras erfarenheter och behov.

Att bryta motstånd mot deltagande

De som aktivt tar avstånd från deltagande i det offentligt stödda kulturlivet är i regel av två slag. En grupp av framför allt ungdomar ställer sig medvetet utanför etablerade institutioner och organisationer men har många kontakter i informella grupper och nätverk. Många har intresse, även stort intresse, för musik och bild och arbetar många gånger kreativt med dessa uttrycksformer. För att kunna utveckla sina intressen i dessa informella grupper utan samhäl— lelig styrning behöver de lokaler och tillgång till viss teknisk utrustning som de inte har råd att köpa själva. Att möta dessa grupper på deras villkor är då viktigt.

En annan grupp, som också framför allt består av ungdomar, är stora me- diekonsumenter med ett ganska ensidigt val. Värdekonflikten mellan deras ofta materialistiska livssyn och den humanistiska grundsyn som kulturlivets representanter uttrycker är så stor att det är svårt att motivera dem att delta i kulturlivet.

Några avslutande markeringar

Ska kulturella värden och de möjligheter som kulturinstitutioner, andra kul- turarrangörer och bildningsorganisationer erbjuder komma fler till del behö- ver de som arbetar med kultur:

— vårda en trogen publik och återkommande deltagarskara, inspirera och underlätta för tillfälliga deltagare att komma oftare, -— förmå fler att pröva kulturens möjligheter.

Det första är det lättaste och dominerar gärna arbetet Vi vill därför särskilt markera följande:

— Mycket av det hittillsvarande publikarbetet har fungerat på de aktiva och välmotiverade deltagarnas villkor. Kulturinstitutioner och andra behöver ta mycket större hänsyn till förutsättningama hos tillfälliga och tveksamma deltagare.

Institutionerna behöver också utveckla arbetsformer och innehåll som tar hänsyn till de ovana deltagarnas villkor. Eftersom dessa långtifrån utgör någon enhetlig grupp innebär det samtidigt en satsning på ökad mångfald i utbudet och större flexibilitet i sättet att arbeta Institutioner och andra bör också vara öppnare för större inflytande och mer aktiv medverkan från publik och allmänhet.

8.3.4. En satsning på ”länskonstnärer” inom olika kultur- områden

Eldsjälama inom folkbildning och föreningsliv, inom förskola, skola och fri- tidsgårdar, i informella nätverk och tillfälliga sammanslutningar står för mycket av kraften och kontinuiteten i kulturlivet.

I dag finns en rad personer med uppgift att stödja och inspirera dessa eld- själar. Studieförbunden centralt, de centrala amatörorganisationema, de sam- lingslokalhållande riksorganisationema m.fl. spelar en sådan roll i förhållande till sina lokala verksamheter. Många stödfunktioner är regionalt baserade. På teaterområdet spelar Riksteaterns länsteaterkonsulenter en stor roll. På mu- sikområdet finns bl.a. körkonsulenter, en del knutna till länsmusiken i länen, andra baserade i organisationslivet. På dansens område har man i några län, ofta med anknytning till utvecklingsprojektet ”Dans i skolan", inrättat danskonsulenter. Filmkonsulenter finns också i vissa län. Utöver vissa länsmusikstiftelser har även en del andra regionala kulturinstitutioner per- soner vars huvuduppgift är att stödja föreningsliv och amatörverksamhet. På senare år har försöksverksamhet bedrivits med länskonstnärer efter finsk förebild. Försöken har täckt olika konst- och verksamhetsområden.

Profilen på dessa stödfunktioner skiftar mellan olika verksamhetsområden och mellan olika län. I en del fall ligger tyngdpunkten på att informera om vilket utbud som är tillgängligt, att inspirera till att utbudet utnyttjas samt att medverka till praktisk samordning. I andra fall är arbetet inriktat på den ut- övande amatörverksamheten och syftet är att höja kvaliteten genom ledarut- bildning, ökad samverkan mellan professionella och amatörer m.m. Att väcka intresse för att ta del av kulturutbudet och för eget utövande hos andra grup— per än de redan engagerade, att etablera kulturverksamhet i nya miljöer och att utveckla nya arbetsformer är andra inslag i arbetet.

Erfarenheterna av försöken med länskonstnärer, av konsulenter med in- riktning på amatörverksamheten och av konsulenter med inriktning på utbud och publikarbete är genomgående goda. Vi ha tagit del av en rad önskemål om ökade insatser. Vi delar uppfattningen att denna typ av inspirerande, in- formerande och kvalitetshöjande stöd till den lokala och regionala kulturverk- samheten bör ges ökat utrymme i framtiden.

De stödjande insatser som görs inom de rikstäckande organisationerna ut- vecklas inom ramen för varje organisations profil och verksamhetsformer.

Staten stödjer det genom bidragen till organisationemas samlade verksamhet. Kulturinstitutionemas insatser stöds genom Statsbidragen till deras verksam- het. I senare kapitel förordar vi att bidragen utformas så att de uppmuntrar ett vidare arbetssätt vilket bl.a. är avsett att gynna insatser i samverkan med stu- dieförbund, föreningsliv och amatörverksamhet.

Staten och landstingen svarar för stora delar av finansieringen av de regionalt verksamma personerna. När det gäller arbete av den typ som försöksverksamheten med "länskonstnärer" inom olika kulturområden samt t.ex. dans- och filmkonsulenter representerar föreslår vi att staten lämnar bidrag till breddade insatser.

Vi anser att utformningen av verksamheten med "länskonstnärer" inom olika kulturområden ska ske i samverkan mellan kulturlivet på lokal och regional nivå. Alla konstområden och många olika former för inriktning, arbetsformer, huvudmannaskap, geografisk avgränsning och finansiering ska kunna vara företrädda.

Vi vill göra några markeringar som utgångspunkt för det statliga stödet. Att bredda intresset för och höja kvaliteten i skapande verksamhet samt att vinna nya gruppers intresse för kultur över huvud taget bör vara tyngdpunk- ter i arbetet. Barn och ungdom bör vara prioriterade och samverkan med för- skolor, skolor, fritidsgårdar, studieförbund, barn- och ungdomsorganisa- tioner och med barn- och ungdomsverksamhet inom kulturorganisationema är därför viktig. Okonventionella arbetsformer och otraditionella miljöer bör gärna väljas. Konstnärers skapande, inspirerande och förmedlande förmåga bör tas tillvara. Att själv vara utövande konstnär är en viktig kvalitet i detta slags arbete. Vi räknar med att det i stor utsträckning blir aktiva konstnärer som får dessa uppgifter. Vi använder därför begreppet "länskonstnärer” fastän uppdraget inte avser deras egen produktion av konstverk, musik, litte- rära alster e.dyl.

8.3.5. Massmediema och publiken

Massmediema läsmedier, ljudmedier och bildmedier — dominerar många människors kontakter med kultur. Vissa grupper föredrar dessa framför den ”levande” kulturen, andra är hänvisade till den. För många fungerar mass- medierna som ett komplement till annat sätt att uppleva kultur. Massmediema kan också ge information, stimulans och vägledning till dem som har ett utta- lat eller latent kulturintresse.

De som är ansvariga för massmedierna kan bidra till att öka delaktigheten i kulturlivet bl.a. genom att satsa på:

— mångfald i utbudet med särskild inriktning på små grupper, — konstnärlig kvalitet utifrån skilda kvalitetskriterier, — nya kulturformer och konstnärliga uttryck,

— information om den "levande" kulturen på ett intresseväckande sätt, satsning på att besloiva och levandegöra kulturarven, samverkan med kulturinstitutioner och andra.

I kapitel 17 Massmediemas möjligheter utvecklar vi resonemangen om medierna och publiken och lägger fram förslag till förändringar. Här berörs också de nya möjligheter som erbjuds via nätverk och informationssystem.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi att

— delaktigheten i kulturlivet internationellt sett ligger på hög nivå i Sverige, skillnaderna i kulturvanor mellan olika befolkningsgrupper är stora och bör ses som en del av ett större sammanhang, — den framtida kulturpolitiken bör ge större uppmärksamhet åt frågor om människors drivkrafter och möjligheter, viktiga led i en strategi för förändring är väl fungerande samspel mellan kulturpolitiken och politiken på andra samhällsområden samt lyhördhet för människors behov och initiativ, publikarbete utifrån olika målgruppers situation, massmedierna har stor betydelse för att öka delaktigheten i kulturlivet.

I kapitlet föreslår vi att

- staten lämnar bidrag till en satsning på "länskonstnärer" inom olika kulturområden.

Wmdgrmummnwmuu '- " 'mnrwrummmlmun- mmmulmr - "Ml'lmnmmptdtwa'hmmmjmmuw HWJWW www-minä. . . [mallning rqqmrlnuuqummm':m ngar-Futura! II.-lurt: aa '- "f.-f:; .' | ' ' ' %%mrmnmmg """ ' mmmmmmr'rmlmm-tmmmm- maritim-tim "- , "' WII-[PRISER mur: raqddurrnntunm man... lmmbimlll .- :-. »mrmtlm; rum-:l nu; rumpan 'mrturuqrp utan 'Mijnquapmnth då?" ;. - nu;: :W'] ”uran-'In Han: tur,—. Jul:-rt bar-| ungrare,-r :lerr' trimm - ill-"lm tll-numr- ' man wuwdlhwm- rum:-...min '.'-Er. WMI—WW . " ”i? " — MWWMMMWMWM _;g -

LWMWPMWWWMW rr!"

,

. .::-. &qu L niv- * them,. alu-tjing mammazmmmuh

ämm summarum—turism Jil-ml? NW tilltal mewu-immw m en mmm-rmwm HWWMWWW vm att m fl mms-m Hp angr mamma mmm»: tremula:

wmmwwmmm .- " *

9 Börja med barnen

Kultur som estetiska uttryck är inte något som barn med möda måste lära in. Förutsättningama finns där redan från födseln som ett spontant och nyfiket förhållningssätt och ett starkt behov av kommunikation. Utgångspunkten för våra resonemang är uppfattningen att de estetiska verksamheterna är grund- läggande för ett barns förmåga att tolka och förstå vad som händer i omgiv- ningen och att uttrycka upplevelser och känslor. Att spela, sjunga, rita, be- rätta osv. bidrar till att träna barnets sinnen, öva dess iakttagelse- och inlevel— seförrnåga och känsla för nyanser och variationer i tillvaron. Strävan att be- hålla och utveckla ett barns alla ”språk" måste vara central i en kulturpolitik för barn.

Upplevelser av hur det var förr utgör stoff för barns lekar och fantasi. En levande förmedling av u'aditioner genom bl.a. berättelser och besök i äldre miljöer är en av förutsättningama för barnen att hitta en förankring i tillvaron.

I detta kapitel lägger vi tyngdpunkten på förskolan, skolan samt musiksko- lor och kulturskolor. Kulturlivets insatser för barn behandlas också i senare kapitel.

9.1. Viktiga förutsättningar för barns kulturella utveckling

De viktigaste förutsättningama för att "odla” det lilla barnets estetiska uttryck finns i hemmen. Föräldrar, syskon, vänner och bekanta spelar en helt avgö- rande roll. Deras erfarenheter, intressen och begåvningar samt deras sociala och ekonomiska situation är avgörande. Barns möjligheter att utveckla sina skapande talanger och färdigheter och bli delaktiga i kulturlivet uppvisar där- med stora skillnader.

Vid sidan av hem och familj spelar massmedier, förskola och skola viktiga roller för barns eget skapande och kulturupplevelser.

Redan i tidiga år ägnar barnen mycket tid åt massmedier. Tv och böcker når flest barn i åldern tre till åtta år. Drygt 80 % av alla barn ser på tv dagli- gen. Den genomsnittliga tittartiden är drygt en timme vilket är dubbelt så mycket tid som ägnas åt böcker.1 En stor del av tiden ser barnen på tv utan sällskap av en vuxen. Barn till lågutbildade föräldrar tittar mer på tv än övriga barn. Självfallet är det så att barn liksom vuxna väljer olika program och inte

1 Filipson L & Nylöf G (1994): Småbarnens kultur— och mediebarometer 1992. Sveriges Radio/PUB och Statens kulturråd. 157

nås av ett och samma utbud. Men tv utgör ändå en viktig möjlighet att ge barn kulturupplevelser genom attraktiva program. Svenskproducerade barnpro- gram som är ambitiöst upplagda och utgår från barns behov och förmåga ses av en mycket stor andel barn i olika sociala grupper. Vi anser att staten bör ställa tydliga krav på att svenska radio- och tv-fo'retag sänder program på tider som passar barnen och med ett innehåll som bidrar till att vidga deras kultu- rella erfarenheter och upplevelser. Det är viktigt att programutbudet på efter- middagstider tar hänsyn till att barn i hög utsträckning ser på tv utan sällskap av vuxna. Utbudet i tv är särskilt viktigt för de barn som växer upp i miljöer med begränsad kulturell stimulans. I kapitel 17 Massmediemas möjligheter sätter vi in detta förslag i ett bredare sammanhang.

9.2. Barnen, kulturpolitiken och kulturlivet Barnen och kulturpolitiken

I 1974 års kulturpolitiska beslut betonades att insatser för eftersatta grupper och i kulturfattiga miljöer skulle prioriteras. Några närmare preciseringar av vilka metoder och åtgärder som skulle tillämpas gjordes inte. Insatser för barn har sedan 1974 funnits med som ett prioriterat område för såväl staten som för kommuner och landsting, även om kraften och precisionen ide kulturpo- litiska markeringarna och åtgärderna varierat. Regeringen har vid olika tid- punkter påtalat kulturinstitutionemas ansvar för att nå barnen. Statens kultur- råd har uppmärksammat barnkulturen, inte minst som en integrerad del i för- skola, skola och fritidsverksamhet.

En betydande del av kommunernas satsningar på kultur avser insatser för barn och ungdom, t.ex. kommunala musikskolan och verksamheter på folk- biblioteken. En fjärdedel av de statliga och statsunderstödda teatramas upp- sättningar avsåg år 1993/94 denna målgrupp. Lika stor andel av symfoni- orkestramas utbud samma år utgjordes av skolkonserter. Av länsmusikens konserter var hälften för barn i förskola och skola. De fria teatergruppema och vissa fria dans— och musikgrupper hade en ännu mycket högre andel barn- och ungdomsföreställningar respektive konserter.

En viktig utgångspunkt är FN:s barnkonvention som Sverige skrev under 1990. I artikel 31 står följande:

"Konventionsstatema skall respektera och främja barnens rätt att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet och uppmuntra tillhandahållan- det av lämpliga och lika möjligheter för kulturell och konstnärlig verksam- het samt för rekreations- och fritidsverksamhet.”

Barnen och kulturlivet

Barns möjligheter att ta del av kulturinstitutioners och fria kulturgruppers verksamhet är starkt beroende av intresse och engagemang hos de vuxna i barnens omgivning, främst föräldrar och personal i barnomsorgen och i sko- lan. Det är de vuxnas val som avgör barnens möjligheter till kulttrrupplevel- ser. Det gäller också den barnkulturverksamhet som organisationslivet svarat för.

Ungefär två tredjedelar av barns besök på kulturinstitutioner skeri försko— lans eller skolans regi. Det gör att skillnadema mellan barn med olika familje- bakgrund är väsentligt mindre än vad som gäller för vuxna. Ungefär åtta av tio barn i åldern 3—8 år ser någon form av teater under ett år. Sedan början av 1980-talet har andelen ökat något. Samma utveckling gäller för konsertbesök. Besök på museer har samma omfattning som teaterbesöken, medan nästan alla barn besöker bibliotek. Andelen barn som besöker museer och bibliotek är oförändrad sedan början av 1980—talet. Museibesök har dock minskat de senaste åren. Bokläsandet bland de yngsta visar en påtaglig nedgång, särskilt bland barn till lågutbildade föräldrar.2 Barns kulturvanor redovisas i utvärderingsrapporten.

I en rapport från Statens kulturråd diskuteras bamkulturens villkor under de senaste åren.3 Här konstateras att de statligt stödda kulturverksamhetema, kulturinstitutioner och fria grupper, inte påverkats på samma sätt som den konununala kulturverksamheten av senare års förändringar.

Kulturinstitutioner och fria teatergruppers verksamhet för denna målgrupp hari stort sett samma omfattning som för fem eller tio år sedan. Problemet nu är att förskolor, skolor och andra arrangörer inte efterfrågar kultur i samma utsträckning som tidigare.4 Förklaringama är dels minskade anslag, dels organisatoriska förändringar som inneburit att en tidigare centralt sam- manhållen ordning, för att förse olika delar inom en kommun med barnkultur, i många kommuner slagits sönder. En undersökning som genomförts av Svenska kommunförbundet i samarbete med Kulturutredningen våren 1994 visar emellertid att en viss återgång till en central sarnordnin g av barnkulturen i kommunema är på gång, utan att ett nyvunnet lokalt ansvarstagande för den skull försvinner. Undersökningen visar också att ca 80 % av kommunerna har särskilt anställd personal för att arbeta med barn- och ungdomskultur. I regel är det bambibliotekarier som har denna uppgift.

Vi vill understryka att staten, landstingen och kommunerna har ett ansvar för att se till helheten så att tillgängliga resurser utnyttjas på ett effektivt sätt. Besparingar av en av de ansvariga parterna kan leda till obalans och få effek-

2 Se not 1.

Barns villkor [ förändringstider kultur (1994): Statens kultunåd.

Barns villkor i förändringstider (1994): Socialstyrelsen följer upp och ut- värderar l994z4. 159

ter som kan bli långt större än vad som kan överblickas utifrån ett perspektiv. Ett nära samarbete mellan staten, landstingen och kommunerna är nödvändigt för att insatta resurser ska utnyttjas på bästa möjliga sätt.

Det är också nödvändigt att kulturskapare och kulturinstitutioner utformar verksamheten så att den fångar barnens intresse och att ansträngningar görs för att det ska vara praktiskt möjligt för barnen att se och upppleva det som erbjuds. Tappar institutionerna kontakterna med barn och ungdom finns också risken att de tappar kontakten med värderingar och idéer som är i fram- växande. De riskerar att bli ”isolerade” i en åldrande vuxenvärld. På sikt kan det leda till att kulturinstitutionemas betydelse för individ och samhälle redu- ceras.

9.3. Förskolan och kulturen

Drygt hälften av alla barn i förskoleåldem har plats i olika former av försko- lor. För barn från tre år och uppåt ökar andelen betydligt, från drygt 60 % av alla 3-åringar till i stort sett samtliga 6-åringar. Den öppna och prövande verksamhet som utmärker förskolan i Sverige, har kvaliteter och förutsätt- ningar att erbjuda barnen en god start i livet och att komplettera den fostran som skeri hemmet. I utvärderingsrapporten redovisas samspelet mellan kul- turpolitik och barnomsorgspolitik.

Verksamheten i förskolan styrs av socialtjänStlagen som anger de övergri- pande principerna för förskolans struktur och uppgift. I lagen sägs att försko- lans uppgift är att genom pedagogisk verksamhet erbjuda barn fostran och omvårdnad. Vidare ställer lagen vissa kvalitetskrav på förskolan bl.a. på per- sonalens utbildning eller erfarenhet och på bamgruppemas sammansättning och storlek. När det gäller verksamhetens utformning anges inga särskilda riktlinjer. I stället betonas att verksamheten ska utgå från vaqe barns behov.

Det finns inget dokument som tydligt anger innehåll och inriktning i fråga om verksamheten i förskolan. Några utvärderingsbara mål finns således inte. Den lokala förskolans egna ambitioner är helt avgörande för verksamheten. Mot den bakgrunden kan man inte heller entydigt och samlat bedöma omfatt- ningen av och kvaliteten i estetiska och kulturella verksamheter.

Verksamheten i den moderna svenska förskolan bygger på en skapande tradition från den tidigare lekskolan. Denna tradition har skapat en positiv grund för satsningar på kultur. I en särskild studie om kultur i förskolan, som genomförts på uppdrag av Kulturutredningen, konstateras att staten genom olika beslut som avser verksamheten bejakat en positiv hållning till kultur.5

5 Gandini K & Göthson H (1994): Rapport om kultur i förskolan 1974— 1994 . Studie för Kulturutredningen.

Samtidigt konstateras att genomslaget för de centralt utarbetade idéerna varierat betydligt.

De två senaste decenniernas förändringar i förskolan har varit stora. Upp- märksamheten under l970-talet på innehållet i verksamheten fick under 1980- talet stå tillbaka för frågor om struktur, organisation och kvantitativ utbygg— nad. Under 1990-talet har åter förutsättningama för förskolan ändrats. Behovet av besparingar i den offentligt finansierade verksamheten har lett till att barngrupperna ökat samtidigt som personaltätheten minskatÖ Det kan leda till att kontinuiteten i verksamheten försämras och att personalens tillgång till fortbildning, stöd och handledning minskar. Förändringarna kan innebära att personalens tid alltmer får tas i anspråk för ren barnpassning. Det drabbar förskolans möjligheter att vara en kreativ kulturinstitution och minskar tillfäl- len till besök utanför förskolan, bl.a. på kulturinstitutioner.

Den höga graden av decentralisering och senare tids övriga förändringar i förskolan har på många håll försvagat engagemanget för kultur och visar bl.a. på vikten av att det finns stödjande strukturer som gör kulturen synlig som en dimension i förskolans verksamhet. Många kommuner har därför byggt upp ett kontaktnät med särskilda kulturombud på varje förskola. Uppgiften för ombuden är att stimulera övrig personal att bedriva estetiska verksamheter, ta initiativ till fortbildning och till samordning av kontakterna med kulturlivet. Kulturombud är också viktiga för kulturlivets möjligheter att nå ut med in- formation. I några kommuner har särskilda barnkulturcentra inrättats som dels genomför verksamheter direkt i barngrupper, dels svarar för fortbildning av personalen.

Ett stort ansvar för utformningen av verksamheten i förskolan ligger på personalen. Genom en ökad decentralisering av verksamhetsansvaret har detta ansvar ökat. Det är deras kunskaper, färdigheter, intressen och ambi- tioner som är avgörande. Det är också viktigt att kunskaper om barns utveck- ling kopplas till kunskaper om den skapande verksamhetens möjligheter och betydelse. Mot den bakgrunden finns det skäl att utvärdera förskollärarut- bildningen särskilt med avseende på estetiska och praktiska ämnens ställning och på samspelet mellan estetiska verksamheter och barns utveckling.

Kommunerna har avgörande möjligheter att påverka kulturen i förskolan genom beslut om mål för kultur och förskola, insatser för fortbildning av per- sonalen och tilldelning av resurser för kultur.

Den syn på estetiska verksamheters betydelse för barns utveckling som vi här betonar bör utgöra grunden för den verksamhet som bedrivs i förskolan. Förskolan kan på så vis bli en kulturell resurs av stor betydelse, för många barn kanske av avgörande betydelse. Att ta vara på barnens spontana lust för kultur, att på ett lekfullt sätt bevara och förstärka de olika ”språken" bör få stå i centrum för innehållet i förskolan. Det är viktigt att förskolan är öppen mot

6 Se not 3.

lokalsamhället och utnyttjar de resurser som finns i det lokala kulturlivet. Att ta till vara kulturarven är också en viktig uppgift för förskolan. Ju äldre bar- nen blir, desto meningsfullare blir besöken på kulturinstitutioner och möten med konstnärer av olika slag. Sådana möten bidrar till att berika det egna ska- pandet och att öppna perspektiven mot sådant som är nytt och spännande och som barnen inte på egen hand kan komma åt. Mot denna bakgrund föreslår vi att uppgiften att främja barns estetiska uttrycksförmåga och att låta barnen möta och ta del av olika konstnärliga uttryckjormerförstärks i förskolans ar- bete.

9.4. Kultur för barn i skolåldern 9.4.1 Attityder till kultur

I grundskoleåldrarna utvecklar barnen successivt egna kulturmönster. Påver- kan av föräldrar och andra vuxna får konkurrens av främst kamrater och medier. Men graden av påverkan varierar starkt mellan barnen, främst bero- ende på skillnaderi hemmiljöema. Kulturella och estetiska aktiviteter och ut- tryck blir för många barn ett sätt att tillägna sig vuxenvärldens normer och vanor, för andra barn blir det i stället ett sätt att markera sin självständighet och identitet, framför allt i förhållande till de vuxnas värld.

I mellanstadieåldem är individen som mest kulturellt aktiv. Det gäller både eget skapande och besök på kulturinstitutioner av olika slag. Nyfikenheten och lusten att pröva på det som är okänt är stark liksom behovet att uttrycka sig på olika sätt. Viktiga förklaringar är också skolans insatser och det förhål- lande att barnen under dessa år har tid att ägna sig åt konst och kultur.

Många barn lever i två olika kulturella världar, en som präglas av vanor och värderingari vuxenvärlden och en som präglas av kamrater och utbudet i massmedier. Många barn lär sig hantera dessa båda världar, andra barn väljer att ta avstånd från den värld som sanktioneras av de vuxna. Detta förhållande utgör en kraftig utmaning mot hem och skola. Goda avsikter att ge barnen berikande upplevelser kan leda till kraftigt avståndstagande från deras sida. Ofta kan det bero på vuxnas bristande insikt i barns villkor och deras förmåga att tillgodogöra sig kulturella upplevelser. I många fall är barn en mer krävan- de publik än vuxna. Deras upplevelser styrs inte på samma sätt som vuxnas av sociala hänsyn och vanor. Finns det slenu'ian och bristande engagemang hos kulturskapama leder det lätt till att de unga blir avvisande till det som erbjuds dem.

Mot den bakgrunden är det särskilt viktigt att uppmärksamma kvaliteten i mötena mellan kulturen och barnen. Det är angeläget att öka kunskapen om hur barn kan tillgodogöra sig kulturella upplevelser och att utveckla modeller och metoder för att göra möten mellan kulturen och barnen meningsfulla.

Goda erfarenheter hos såväl kulturskapare som hos pedagoger bör tas till vara och spridas till främst kulturinstitutioner och skolor. Inom flera olika högsko— lor och andra utbildningsinstitutioner bedrivs både undervisning och forsk- ning i barnkultur. Någon av dessa bör kunna ges i uppdrag att samordna verksamheten och sprida kunskaper och erfarenheter över hela landet.

9.4.2. Kultur i skolan

För många barn innebär skolstarten en upplevelse av ett motsatsförhållande mellan lek och kunskapsinhämtande. Det arbetssätt som tillämpas i förskolan och som i hög grad bygger på lek och skapande aktiviteter har inte samma ut- rymme i skolan. Det skapande arbetssättet får stå tillbaka för ett traditionellt kunskapsinhämtande. Det motverkar en bred uppmärksamhet på barnets olika förmågor (intellektuella, känslomässiga, motoriska, sociala, estetiska, kreati- va osv.) och att dessa brukas i skolans arbete.

K ulturpolitik och skolpolitik

En genomgång av samspelet mellan kulturpolitik och skolpolitik som Kultur- utredningen låtit genomföra visar att skolans kulturpolitiska roll betonats i läroplanerna allt sedan 1960-talet.7 Estetiskt-praktiska ämnen framhålls som väsentliga inslag i utbildningen. Närsamhällets kulturliv ses som en resurs i skolans arbete och skolan som ett kulturellt centrum betonas. Men kulturen kan inte begränsas till enbart vissa ämnen eller inslag under skoldagen. Kulturen ses också som en dimension som ska genomsyra skolan i sin helhet och påverka arbetssätt och metoder för kunskapsinhämtning.

I mitten av 1980-talet anslog staten särskilda medel för att förstärka kultu- ren i skolan. En mängd olika projekt genomfördes och kulturen fick däri- genom en tydligare framtoning i skolans värld. Den särskilda satsningen på kulturi skolan upphörde år 1992.

Medvetenhet om det gemensamma kulturarvet, kulturell mångfald och att skolan är en social och kulturell mötesplats betonas i den nya läroplanen (Lpo 94), liksom att alla ska få pröva och utveckla olika uttrycksformer och uppleva känslor och stämningar. I det sammanhanget ska estetiska verksam- heter som drama, rytmik, dans, musicerande och skapande i bild, text och form vara inslag i skolans verksamhet. Läroplanen framhåller att en harmo- nisk bildningsgång omfattar inslag av såväl manuellt som intellektuellt arbete. Kulturinstitutioner som bibliotek och museer nämns som resurser.

7 Persson E (1994): Kulturen i skolan. Studie för Kulturutredningen.

Den nya läroplanen — liksom tidigare läroplaner har en grundläggande positiv syn på konsten och kulturen. En ökad flexibilitet i timplaner och nya möjligheter till lokal profilering bör kunna skapa förutsättningar för en skola där kultur kan integreras i övrig verksamhet. En samlad förstärkning av kul- turen i skolan motverkas dock av den minskning av lägsta antalet obligato- riska undervisningstimmar i estetiska och praktiska ämnen. Minskningen går, enligt vår uppfattning, stick i stäv mot läroplanens öppna och bejakande syn på kulturen. Friheten att genom lokala beslut så långt det är möjligt behålla nuvarande undervisningstid för estetiska och praktiska ämnen bör tas till vara.

Den nya ordningen inom skolan lägger således ett stort ansvar på den loka- la nivån, på kommunerna, på enskilda skolor och lärare att skolan håller hög kvalitet för alla elever. Det är nödvändigt att alla de olika aktörerna i skolan arbetar enligt läroplanens positiva grundsyn på konst och kultur och inom ramen för sina olika ansvarsområden hittar metoder för ett konkret arbete.

Det är angeläget med ett nära samarbete mellan skolan och kulturinstitu- tionema. Det får inte begränsas till att skolklasser gör besök på institutioner- na. Som påpekas i Museiutredningens betänkande är inte museibyggnaden det intressanta utan museernas kunskapsinnehåll.8 Genom föredrag av perso- nal, genom samarbete kring databaser, genom utlåning av föremål, genom att delta i populärt inriktade forskningsprojekt kan museerna nå skolorna på ett intressantare och bättre sätt än vad som görs i dag. Motsvarande resonemang gäller övriga kulturinstitutioner. Det förutsätter att kulturinstitutionema inser betydelsen av att arbeta med inriktning på unga människor och aktivt söka be- röringspunkter med skolan.

För att få fram en tydligare bild av kulturens olika funktioner i skolan, vilka metoder som kan användas och skolan som kulturbärare, är det an gelä- get att få fram ett aktuellt och heltäckande kunskapsunderlag. Mot den bak- grunden är det angeläget att Skolverket genomför en nationell utvärdering som belyser dessa aspekter. En sådan utvärdering bör ges hög prioritet och genomföras i nära samverkan med berörda kulturmyndigheter.

En särskild satsning på eget skapande

Ett helt avgörande motiv för kraftfulla satsningar på kultur i skolan är att in- satserna avser alla barn. Med tanke på de kulturellt ojämlika villkor som gäller för dagens unga, och som i stor utsträckning är en följd av föräldrarnas olika förutsättning att stimulera sina barn och låta dem komma i kontakt med skilda kulturella uttryck, blir insatserna i skolan än mera viktiga.

Erfarenheterna av satsningarna under 1980-talet på kultur i skolan är i hu— vudsak positiva. En ny satsning bör komma till stånd och ges en långsiktig

8 SOU 1994151: Minne och bildning. Betänkande av Museiutredningen.

inriktning. Den bör ta sikte på att stärka de ungas egna uttrycksmöjligheter och omfatta olika konstnärliga uttrycksformer samt verksamheter knutna till medier av olika slag. Det är en tydlig markering av vikten av kulturinsatser i skolan. Det bidrar till att göra kulturen synlig som en angelägen dimension i skolans värld och framhäva kultur som ett sätt att skaffa sig kunskap. Vi menar också att ungas förtrogenhet med olika konstnärliga uttryck ökar deras självkänsla och förmåga till empati. I sammanhang där ungdomskulturen allt mer präglas av våld är satsningar på eget skapande särskilt viktigt. Initiativ till verksamheter, uppläggning och genomförande, måste utgå från lokala förhållanden och omfatta olika teman och aktiviteter, samspela med olika ämnen i skolan och fungera som en länk mellan barns och ungdomars olika kulturella världar. Det kommer att bidra till att förbättra kvaliteten i skolan och även till att utveckla skolans sätt att arbeta. Därmed är det rimligt att satsningen till viss del finansieras inom skolans ram.

Regeringen har nyligen tagit initiativ till ett arbete med en ny strategi för kultur i skolan. Satsningen omfattar tre teman: skolan som kulturmiljö, kul- turarbetet i undervisningen och de vuxnas roll samt utveckling av barns och ungdomars uttryckssätt och möjligheter till eget skapande. Arbetet leds av en särskild grupp med företrädare för Kultur- och Utbildningsdepartementen som ska samarbeta med lärarhögskolor, konstnärliga högskolor och med lä- rarfortbildningen. En första redovisning av arbetet beräknas bli klar inför sommaren 1996.

lärarnas betydelse för kulturen i skolan

Vi vill särskilt betona den betydelse och det ansvar som enskilda lärare i sko- lan har. Utan deras personliga engagemang kommer den positiva kultursyn som finns i läroplanen inte att få något märkbart genomslag. Deras insatser bygger på egna positiva upplevelser av kultur. Lärare som själva upptäcker möjligheter att integrera kultur i den schemalagda undervisningen har stora förutsättningar att utforma ett arbetssätt som kopplar samman känslan och in— tellektet i inlärningsprocessen och kan därmed bibringa eleverna upplevelser av helhet och sammanhang. Grunden för ett sådant arbetssätt måste läggas i lärarutbildningen och systematiskt följas upp i den lokala fortbildningen. I den tidigare refererade undersökningen som gjorts av Svenska kommunför- bundet framgår att många lärare efterfrågar fortbildning på kulturområdet, bl.a. om litteratur, musik och lokalhistoria.

Att inspirera och stödja lärarna i kulturarbetet är därför av stor betydelse. De länskonstnärer vi talat om i kapitel 8 kan spela en roll här. Möjligheter till fortbildning inom kultur bör tas till vara, särskilt med inriktning på bildme- diema. Elevernas intresse att använda sig av dem bör uppmuntras och tas till vara i undervisningen. Skolans nya inre organisation ger också enskilda lärare ökade möjligheter att arbeta på ett friare sätt och integrera konst och 165

kultur i undervisningen. Den föreslagna satsningen på att utveckla modeller och metoder för kvalitativa och meningsfulla möten mellan kulturen och barnen bör kunna ge ökad kunskap och inspiration för kulturarbetet i skolan.

9.4.3. Musikskolor och kulturskolor

Den frivilliga estetiska verksamheten för barn bedrivs dels i kommunal regi, dels av olika organisationer. Den största enskilda verksamheten är i regel den kommunala musikskolan. I några kommuner drivs musikverksarrrheten av studieförbund. Teater, dans, bildskapande och filmverksamhet förkommer inom studieförbund, barn- och ungdomsorganisationer, på fritidsgårdar ochi en del kommuner i kommunala kulturskolor.

Den kommunala musikskolan, som kraftigt expanderat under de senaste decennierna, har spelat en viktig roll i flera avseenden. Den har bidragit till att många unga fått möjlighet att pröva på och lära sig att hantera ett instrument. Musikskolan har också haft betydelse för det lokala musiklivet, både genom framträdanden av elevensembler och genom att skolornas lärare och elever aktivt tagit del i eller bildat lokala orkestrar och körer. Den omvittnat höga musikaliska kvaliteten hos dem som söker till högre musikutbildning hängeri hög grad samman med möjligheten att gå i musikskolan. Ungdomars ökade intresse för musik — både att lyssna och att utöva — tillskrivs ofta musiksko- lan. Samtidigt kan man konstatera att mycket av ungdomars musicerande, främst pop och rockmusik, sker vid sidan av musikskolan, i många fall med stöd från studieförbunden.

Även om alla barn inbjuds till musikskolan är aktiviteten i hög grad relate- rad till ungdomars sociala och ekonomiska bakgrund. Det är framför allt bara till föräldrar med lång utbildning som går där.9 Som mest deltar ungefär en fjärdedel av eleverna i en årskurs i musikskolan. Det inträffar i mellanstadie- åldem — den ålder då kulturaktiviteten är på topp. Vid 15 års ålder har aktivi- teten sjunkit påtagligt. Kopplingen mellan aktivitet i musikskolan och musik- utövning i andra sammanhang är i många kommuner allt för svag.

Även om musikskolan har en bred förankring och ett erkännande i musik- kretsar finns inget entydigt ansvar för verksamheten. På kommunal nivå finns ingen självklar och enhetlig uppfattning om musikskolans roll och organisa- toriska tillhörighet. Dessa förhållanden anges ibland som förklaringar till att senare års kommunala besparingar har drabbat många musikskolor hårt. Det har i sin tur lett till att avgifterna ökat kraftigt och att elevantalet minskat. Därmed ökar risken för att den redan nu uppenbara sociala snedrekryteringen

9 Nilsson P (1994): Den allvarsamma fritiden. Ungdomsrådets utred- ningar 3.

förstärks. På statlig nivå har ingen myndighet ansvar att löpande följa musik- skolan och utvärdera effekterna av den.

Ett vidgat intresse för olika kulturella uttrycksformer har lagt grunden till en förändring av vissa musikskolor till kulturskolor. Sådan verksamhet ge- nomförs på elevernas fritid och ska inte förväxlas med grundskolor som väl— jer kultur som ett profilområde och därför kallar sig kulturskolor.

En särskild studie som Kulturutredningen låtit genomföra visar att ett tjugotal kommuner hade våren 1994 någon form av kulturskola.10 Ytterligare drygt 25 kommuner hade långt framskridna planer på att införa kulturskola. Det som kännetecknar dessa är att de erbjuder frivillig och regelbunden un— dervisning i åtminstone tre av uttrycksformema musik, bildkonst, teater, dans och film/video efter skoldagens slut. En ambition är vidare att en integration mellan olika konstnärliga uttrycksformer ska komma till stånd. Därmed blir verksamheten i kulturskolor projektinriktad och tar sin utgångspunkt i de ungas egna erfarenheter. Betoningen på samverkan och kreativitet blir mer framträdande än betoning på reproduktion av färdigslcriven musik, något som i hög grad hittills präglat musikskolans arbetssätt.

Kulturpolitik för barn måste i första hand ta sikte på insatser för att stärka deras egna möjligheter till konstnärligt skapande. Utveckling mot kultursko- lor som kan möta barns intresse för konstnärlig verksamhet och olika ut- trycksformer ser vi som angelägen. Det kan bidra till att berika hela skolans arbete, både genom att utveckla sättet att undervisa i skolan och genom att förstärka skolans roll som kulturinstitution. Möjligheten att kombinera tjänst- göring i en kulturskola med annan lärartjänst bör kunna tas till vara bättre och bidra till att öka förutsättningama för kulturens integrering i skolan. Kultur- skolor kan bedrivas av kommuner eller studieförbund och kan bli en viktig tillgång i såväl skolan som i det lokala kulturlivet. Den organisatoriska inpla- ceringen kan därför skilja sig åt mellan kommunerna.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi

— de estetiska verksamheternas betydelse för barns utveckling, hemrnens betydelse för förutsättningama att "odla" det lilla barnets estetiska uttryck,

10 Sandh H (1994): Kulturskolorna [ Sverige en lägesrapport våren 1994. Studie för Kulturutredningen.

att stat, landsting, kommuner och institutioner som arbetar med barn har ett ansvar för att se till helheten så att tillgängliga resurser utnyttjas på ett effektivt sätt, kvaliteten i mötena mellan kulturen och barnen, lärarnas betydelse för kulturen i skolan, det angelägna i en utveckling av musikskolor och kulturskolor.

I kapitlet föreslår vi

att staten bör ställa tydliga krav på att svenska radio— och tv-företag sänder program på tider som passar barnen och med ett innehåll som bidrar till att vidga deras kulturella erfarenheter och upplevelser, att förskollärarutbildningen utvärderas särskilt med avseende på estetiska och praktiska ämnens ställning och på samspelet mellan estetiska verksamheter och barns utveckling, att uppgiften att främja barns estetiska uttrycksförmåga och att låta barnen möta och ta del av olika konstnärliga uttrycksformer förstärks i förskolans arbete, att någon av de utbildningsinstitutioner som bedriver undervisning och forskning i barnkultur får i uppdrag att genom olika insatser öka kunskapen om hur barn kan tillgodogöra sig kulturella upplevelser och utveckla modeller och metoder för att göra möten mellan kulturen och barnen meningsfulla, att Skolverket fåri uppdrag att genomföra en nationell utvärdering av kulturens olika funktioneri skolan och vilka metoder som kan användas för att stärka skolan som kulturbärare, en långsiktig satsning på kultur i skolan som tar sikte på de ungas egna uttrycksmöjligheter och omfattar olika konstnärliga uttrycks— former samt verksamheter knutna till medier av olika slag.

10 Ungdomars vilja och val

Kulturpolitiska insatser för ungdomar måste göras med utgångspunkt i de villkor som gäller för dagens unga. De skiljer sig från tidigare generationers i en rad olika avseenden. Inledningsvis lyfter vi fram ett antal förhållanden som vi ser som särskilt viktiga, utöver vad som redovisats i kapitel 2.

10.1. Ungdomstiden i förändring Den förlängda ungdomstiden

Under senare decennier här tiden för ungdomars etablering i vuxenvärlden förlängts till långt upp i 20-årsåldem. Det dröjer allt längre innan man flyttar hemifrån och bildar familj. Krav på högt utbildad personal i arbetslivet och en numera hög och till synes långvarig arbetslöshet bland unga, särskilt bland dem som saknar yrkesutbildning, gör att allt fler ägnar mer tid åt utbildning. Över 90 % av varje åldersgrupp går vidare till gymnasieskolan. Andelen som väljer högskoleförberedande utbildningsvägar är nu högre än någonsin.

Resande och utlandsvistelser blir allt mera självklart för de unga. Att för- lägga delar av sin utbildning till annat land blir vanligare. Av allt att döma kommer denna utveckling att förstärkas som en följd av den ökade integratio- nen i Europa.

Valet av längre utbildning hänger också samman med önskemål om fram— tida yrke. Ungdomar vänder sig mot hierarkiskt uppbyggda arbetsmiljöer och söker sig i stället till yrken som är rörliga och självständiga. "Frihet att göra vad man vill" står högt på listan över vad som är viktigt. Arbete blir för många inte enbart en sysselsättning för den egna försörjningen utan en del i ett vidare livsmönster.

Förändrade värderingsmönster

Det går inte att på ett enkelt och entydigt sätt beskriva ungdomars värderingar och hur dessa förändrats under de senaste decennierna. Vissa iakttagelser kan ändå göras. Bland ungdomsforskare kopplar man allt oftare förändringar i ungdomars beteenden till strukturella förändringar i samhället, där villkoren för arbetets organisation och ungdomars uppväxtförhållanden ser väsentligt annorlunda ut än tidigare. Ett påstående som förs fram är att dagens unga inte tycks bekymra sig om sin materiella n'ygghet på samma sätt som tidigare ge- 169

nerationer utan premierar andra behov och värden. De har en mer öppen och varierad livshållning och betonar personlig utveckling och välbefinnande. Det finns dock inga entydiga data om hur starka och bestående dessa värderingar och förhållningssätt är. Därmed är det svårt att se vilka konsekvenser det kan ha för kulturpolitiken. Åtskilliga undersökningar som ligger till grund för dessa iakttagelser genomfördes under 1980—talets högkonjunktur, då ung- domars villkor i samhället var andra än de är i dag. I 1990-talets lågkon- junktur är det inte överraskande att finna en allt positivare inställning till arbete, egen inkomst och till sociala trygghetssystem.1

Skillnader i kulturvanor

När vi diskuterar ungdomar som grupp är det viktigt att betona olikheterna inom gruppen.

Normer och värderingar som de unga möteri hemmet har starkt genom- slag. Det gäller både kulturintressets omfattning och inriktning. Ungdomar vars föräldrar har lång utbildning är oftare besökare på museer, teatrar och bibliotek än ungdomar vars föräldrar har kortare utbildning. Även valet av musik följer olika sociala mönster. Det finns t.ex. tydliga skillnader mellan ungdomar med olika sociala bakgrunder i intresset för västerländsk konst- musik, men också för vissa genrer och stilar inom populärmusiken.

Ungdomars förhållningssätt till olika kulturyttringar och beteenden hänger också samman med inställning till de normer och värderingar som anses legitima i samhället. Att ta avstånd från vissa kulturyttringar och beteenden innebär också ett avståndstagande från en del av vuxenvärlden. Kulturlivet blir därmed en arena för ungdomars strävan att markera sin självständighet i förhållande till de vuxna och till samhället i övrigt liksom att finna en egen identitet och att utvecklas till självständiga individer.

Nya medievanor

Den kanske största skillnaden mellan 1990-talets och 1970-talets unga finner vi i användningen av medier av olika slag. Utbudet är enormt och ungdomar- na tar också för sig av vad som erbjuds. Möjligheterna till olika val inom den massdisu'ibuerade kulturen är väsentligt större i dag än de var på l970—talet. En stor del av sin skolfria tid ägnar ungdomar åt att aktivt eller passivt lyssna på radio, fonogram och att se på tv och video. Mediekulturen vävs samman med livsstilari vidare mening. Sättet att klä sig, val av musik, film och dans- _

1 SOU l994c73: Ungdomars välfärd och värderingar en undersökning om levnadsvanor, livsstilar och attityder. Rapport till Barn- och ungdoms- delegationen och Generationsutredningen.

stilar och andra uttryck växlar snabbt och bildar ett sammanhängande mönster som är urskiljbart för de unga och fördolt för de flesta vuxna. Sådana mön— ster känner inte gränser mellan nationer utan blir gemensamma för ungdomar i olika länder i framför allt Västeuropa och USA.

I senare kapitel om medierna diskuteras individens förändrade roll inom medieorrrrådet från att enbart vara mottagare av budskap till att aktivt utnyttja möjligheterna till egna val och till att korrrmunicera och skapa. Denna föränd- rade roll anammas snabbt av de unga som finner möjligheter till eget skapan- de och till kopplingar mellan traditionella konstytuin gar och medieanvändning som ger nya lösningar. Det är naturligt att skapandet hämtar inspiration från det massmediala flödet av ljud, bilder och texter. I ett sådant arbete med me- dierna får många plats, både de som är intresserade av tekniken och de som vill gestalta och agera.

10.2. Att stärka ungdomars kulturintresse

Satsning på multimedieverkstäder

Ungdomars intresse för eget skapande inom medieområdet bör få reella möjligheter att förverkligas. Vi föreslår kraftfullt stöd till multimedieverkstä- der för att ge möjlighet till ett massmedieinriktat arbete med ljud, bild och text. Lokala förutsättningar och önskemål avgör vilken utsträckning man väl- jer.

I en multirnedieverkstad ska man tex. kunna:

— Framkalla och kopiera foton, kanske gemensamt komma överens om att dokumentera visst område eller företeelse och/eller ordna en fotoutställ- ning. — Framställa en tidskrift, enkel tidning, bok eller flygblad. Verksamheten vid de tidslcrifts- och bokverkstäder som redan finns kan här vara en förebild. Med enkel datautrustning kan man med Desk Top-utrustning göra attrakti- va produkter som kan mångfaldigas genom kopiering på papper eller skickas via datanätverk. Arbeta med multimedietekniken — ljud, bild, text —i datorer, dels för att skapa konstnärliga verk, dels för att kunna skicka mer genomarbetade budskap ut i nätverken. Skapa egen musik i datorer. — Arbeta med filmmediet, kanske göra en egen kortfilm. Sända närradioprogram och lokal ideell tv från egna studios. Ett alternativ kan vara att det i medieverkstaden finns den utrustning som behövs för att producera programmen, men att sändningen sker från redan befintliga studios. Teckna och arbeta med animationer, t.ex. ett bildband att visa på dagis el- ler en serie för studens nöje.

Multimedieverkstädema bör också vara öppna för skolan och folkbild- ningen. Även vuxna bör kunna få tillgång till verkstäderna.

Satsningen bör kunna väcka intresse hos t.ex. elektronik- och teleföretag, liksom även hos högskola eller universitet, för att följa utvecklingen.

Vi föreslår att särskilda medel anvisas Statens kulturråd för stöd till multi- medieverkstäder. Stödet bör inriktas på verkstäder som bl.a. tar ett regionalt ansvar. Vid fördelningen av medlen bör Kulturrådet samråda med Filminsti- tutet som sedan mitten av 1980-talet fördelar statligt stöd till medieverkstäder med inriktning på rörliga bilder. Även Dramatiska Institutets kunskaper på medieområdet bör tas till vara vid bidragsfördelningen. Det är också möjligt att söka stöd till multimedieverkstäder från bl.a. Stiftelsen Kunskap och Kompetensutveckling, Framtidens kultur och Nutek.

Huvudmän kan vara kommuner, landsting, folkbildningen, folkrörelser och ungdomsorganisationer. Länsstyrelser kan också ha ett intresse av att stödja verksamheten.

Föreningslivet

Ungdomars föreningsaktivitet är ett uttryck för deras vilja att vara aktiva, ta ställning och vara delaktiga i samhället. Anslutningsgraden till föreningar och besök på föreningsmöten är tämligen stabila över tid. I viss utsträckning kan man se en ökning för idrottsföreningar och en minskning för de idébärande ungdomsorganisationema.

Det finns inget självklart samband mellan att vara med i en förening och att vara intresserad av konst och kultur. De flesta föreningar har en huvudinrikt- ning på andra verksamheter än kultur. En del föreningar som t.ex. de idébä- rande ungdomsorganisationema bedriver en verksamhet där inslag av kultur ofta förekommer. För en del ungdomar kan det leda till ett fortsatt intresse för kulturell verksamhet. Ytterligare andra föreningar är helt inriktade på kultur och attraherar i första hand de som redan är intresserade.

Mot bakgrund av att föreningslivet när många ungdomar och bedriver en verksamhet i miljöer där ungdomar naturligt vistas är det angeläget att kultur- verksamheten inom föreningslivet får en mer framträdande plats. Det bör kunna ske inom ramen för den ordinarie verksamheten. De former för statligt stöd som utgår till ungdomsorganisationer och studieförbund är generellt ut— formade. Vi föreslår inga förändringar i dessa forrner. I stället bör Ungdoms- styrelsen, Folkbildningsrådet och Kulturrådet gemensamt få i uppdrag att hitta metoder för att stärka kulturen i föreningslivet.

Nya former för egen verksamhet

Kulturintresset hos dagens unga tar sig också andra uttryck än tidigare. Nära fem gånger så många ungdomar föredrar ”temporär eller på annat sätt infor- mell kultur” (musik- och filmfestivaler, jazz— eller rockklubbar, konstutställ- ningar, fria teatergrupper etc.) framför permanent/formell (museer, bibliotek, symfoniorkestrar, regionteatrar och studieförbund etc.).2 I valet mellan olika permanenta kulturforrner föredras de mest informella miljöerna — bibliotek och museer — framför andra miljöer. Mer eller mindre informella nätverk spelar stor roll för att binda samman ungdomar med likartade intressen.

Vikten av att skapandet sker på de ungas villkor kan inte nog betonas. Vuxenstyming av innehåll och form leder många gånger till att ungdomar ger upp och söker sig någon annanstans där den egna viljan ges plats och utrym— me. Därmed inte sagt att de vuxnas kunskaper och erfarenheter inte kan spela någon roll i de ungas skapande. Men det är viktigt att det sker på de ungas villkor.

Insatser för att stärka ungdomars eget skapande ser vi som ett centralt in- slag i en samlad ungdomspolitik. Det handlar om att ungdomar ska erövra ut- trycksformer för att de på ett mångsidigt sätt ska kunna ge uttryck för egna tankar och idéer och därmed på ett fullödigt sätt vara delaktiga i kulturlivet och i samhället i stort. Mot denna bakgrund finner vi det rimligt att en väsent— lig del av de medel som tillförs Allmänna arvsfonden används för stöd till ungdomars eget kulturella skapande. En sådan lcraftfull satsning kan ställa krav på att medlen ur Arvsfonden till detta ändamål hanteras i särskild ord- ning. Forrner för detta bör övervägas av regeringen.

10.3. Ett vidgat lokalt ansvar

Det är på lokal nivå som ansvaret att erbjuda de unga möjligheter till eget ut— övande måste tas. I olika verksamheter som kommunerna svarar för, skola, fritidsverksamhet och stöd till studieförbund och föreningslivet, är det ange- läget att kulturdimensionen får tydligt genomslag. Det är särskilt viktigt med insatser som tar vara på ungdomars intresse för musik och bildmedier.

Mot den bakgrunden kan man se en kommunal kulturpolitik som ger plats för mötet med nya värderingar och verksamhetsformer, t.ex. genom en slags öppna kulturhus med en kärna av bibliotek och museer och med flexibla lokaler för annan verksamhet. Vi ser också behov av lokaler som Ungdomens musik— och kulturhus, repetitionslokaler för musikgrupper och medie- verkstäder som tydligt bejakar ungdomars egen lust och eget intresse.

2 Andersson A E, Fann r & Holmberg [ (1993): 70-talister, om värderingar förr, nu och i framtiden. Natur & Kultur. 173

I föregående kapitel om barnen har vi ställt oss positiva till utveckling av musikskolor och kulturskolor. Det ligger i linje med den syn på ungdomars kulturintresse som vi här beskrivit och som bygger på deras eget engagemang och intresse för att röra sig mellan olika kulturella uttrycksformer och genrer.

Satsningar på att ge utrymme för ungdomars egna kulturella uttryck är ett sätt att bryta destruktiva mönster. Att få tillfälle att på ett mångsidigt sätt ut— trycka tankar och känslor är viktigt inte minst för ungdomar som växer upp i kulturellt fattiga miljöer. Det är angeläget att resurser också kommer de ung- domar till del som inte väljer att delta i fast organiserad verksamhet.

Gymnasieskolan

Iden nya gymnasieskolan har elevens valmöjligheter vidgats. Inom ramen för de olika programmen finns stora möjligheter till individuella val. För de ele— ver som särskilt har intresse för det estetiska och för medier finns särskilda program.

Man räknar med att drygt 7 % av alla elever i gymnasieskolan — ca 8 000 per årskull valt ett av dessa båda program. Förutom att programmen ger den enskilde eleven nya kunskaper och färdigheter kan arbete inom dem tillföra hela skolan kvaliteter som i huvudsak teoretiska eller praktiskt orienterade gymnasieskolor saknar.

Samtidigt vill vi betona det angelägna i att programmen utformas på ett sätt att det ger en bred orientering i estetiska ämnen och i mediekunskap och rika möjligheter att själv pröva sin förmåga. En bred och allmänorienterande hu- manistisk grundutbildning på gymnsienivå är en väsentlig grund för fortsatta studier och för framtida yrkesverksamhet på kultur- och medieområdet. En allt för tidig specialisering kan visa sig vara en återvändsgränd.

Minst lika viktigt är att kulturen i form av estetiska verksamheter, mass- medier och kunskaper om historiska sammanhang och traditioner när alla ele- ver och ingår i alla program, inte minst de som är yrkes— och/eller tekniskt- naturvetenskapligt inriktade. Den grundläggande tankegången — att se kultu- ren som ett stråk genom livet för alla bör få ett brett genomslag i gymnasie- skolan.

En särskild satsning på kultur i skolan som vi förordar i föregående kapitel begränsas inte enbart till grundskolan utan avser hela skolsystemet, även gymnasieskolan. Det bör kunna ha betydelse för sättet att lägga upp under- visningen, liksom för insatser som tar sikte på att förbättra och utveckla at- mosfären i hela skolan.

10.4. Kulturinstitutionema och ungdomarna

Det är angeläget att kulturinstitutionema utformar verksamhet med utgångs- punkt i de ungas värld. En stor del av kulturinstitutionema har verksamhet med inriktning på barn och ungdom, framför allt i samarbete med skolan. Satsningar på äldre ungdomar förekommer mera sällan. Många unga har svårt att känna sig hemma i de sociala mönster som i regel gäller på kulturinstitu- tioner. Andra och friare verksarnheter upplevs som mer lockande. Vår upp- fattning är att kulturinstitutionema under en följd av år inte i tillräcklig ut- sträckning medvetet satsat på att möta ungdomar på deras villkor.

I skolan nås eleverna mer eller mindre regelbundet av det institutionerna har att erbjuda, men när man lämnar skolan och valen blir beroende av egna prioriteringar blir olikheterna i kulturvanoma tydliga. De som väljer att fort- sätta att studera tar i större utsträckning än övriga del av vad kulturlivet kan erbjuda. De som studerar uppmuntras att behålla de vanor som grundlagts i grundskola och gymnasium, både genom studierna i sig och genom högsko— lemiljön i sin helhet. Dessutom prioriterar kulturinstitutionema de studerande genom generösa rabatter som inte kommer den arbetande och arbetslösa un g- domen till del. Det förstärker olika kulturmönster bland de studerande och bland dem som börjar förvärvsarbeta. Skillnader i kulturvanor som etableras under dessa år tycks bestå livet igenom.

Det är således i övergången från gymnasieskolan till försatt utbildning eller förvärvsarbete som det ojämna intresset för kulturlivet blir tydligt. För att motverka att de som börjar förvärvsarbeta minskar sitt deltagande i kulturlivet är det angeläget att den nuvarande smderanderabatren på ktdturinstitutionerna omformas till en generell ungdomsrabatt. Det är inte rimligt att de som har de bästa förutsättningama för att ta del av den kultur som uppbär offentligt stöd erbjuds de största subventionerna. Riktade insatser för att nå den arbetande ungdomen bör genomföras på initiativ av kulturinstitutionema och även i samarbete med fackliga organisationer och intresseföreningar. Det är också angeläget att nå dem som är arbetslösa.

För att ytterligare stimulera delaktigheten i kulturlivet kan man införa ett kulturkort för ungdom som berättigar innehavaren till ett visst antal besök på kulturinstitutioner. Kortet kan i form av smart card byggas ut till att även om- fatta andra förmåner för att stimulera kulturintresset. Ett sådant kort kan om- fatta alla ungdomar inom en viss åldersintervall eller en viss grupp av ung- domar, t.ex. unga som avslutat sin utbildning och börjat arbeta.

I de kulturområdesvisa kapitlen lägger vi fram en rad konkreta förslag som bl.a. syftar till ökad rörlighet och dynamik inom kulturlivet. Förslagen beröri hög grad institutionernas verksamhet. I satsningen på "länskonstnärer” inom olika kulturområden bör insatser för ungdom prioriteras. Inom teaterområdet bör möjligheten att ge nationella uppdrag vara ett sätt att vitalisera barn- och ungdomsteatem. En förändrad roll för länsmusiken bör kunna innebära bättre stöd till ungdomars musikutövande. Inom bildkonstens område bör en sats- 175

ning på "länskonstnärer” som bl.a. arbetar i skolan vara ett sätt att utveckla bildskapandet. Ökade insatser på film- och medieområdet på regional nivå bör kunna medverka till att öka antalet medieverkstäder och till att höja kvaliteten i ungdomars arbete med att själva göra film. Biblioteken bör arbeta med barn och ungdom som en särskilt prioriterad målgrupp.

I de inledande resonemangen om nya kulturpolitiska mål har vi betonat vikten av insatser för barn och ungdom. En kontinuerlig uppföljning av kul— turinstitutionemas insatser i detta avseende måste också ske. Vi föreslår där— för att kulturinstitutionema ges i uppdrag att upprätta bokslut där staten kan avläsa vilka insatser institutionerna gjort för barn och ungdom, vilka effekter som uppnåtts och vilka slutsatser som dras för den framtida verksamheten. De bör vägas in i besluten om fördelning av statligt stöd.

Det är viktigt att de konstnärligt verksamma på ett mer aktivt sätt går in i ett samarbete med ungdomarna själva. För en rad kulturinstitutioner utmanar det existerande hierarkiska strukturer och vedertagna arbetsformer. Men den utmaningen måste man våga anta.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi

— att kulturpolitiska insatser för ungdomar måste göras med utgångs- punkt i de villkor som gäller för dagens unga, att kulturlivet ofta är en arena för ungdomars strävan att markera sin självständighet i förhållande till de vuxna och till samhället i övrigt, det angelägna i att kulturverksamheter inom föreningslivet får en mer framträdande plats, betydelsen av att resurser även när de ungdomar som inte väljer att ta del av en mer organiserad verksamhet, vikten av att kulturi form av estetiska verksamheter, massmedier och kunskaper om historiska sammanhang och traditioner når alla elever och in går i alla program på gymnasieskolan.

I kapitlet föreslår vi

— kraftfulla satsningar på multimedieverkstäder, — att en väsentlig del av de medel som tillförs Allmänna arvsfonden används för stöd till ungdomars eget kulturella skapande, — att den nuvarande studeranderabatten på kulturinstitutionema om- formas till en generell ungdomsrabatt,

att i en satsning på ”länskonstnärer” inom olika kulturområden prioritera insatser för ungdom, — att kulturinstitutionema ges i uppdrag att upprätta bokslut där staten kan avläsa vilka insatser institutionerna gjort för barn och ungdom, vilka effekter som uppnåtts och vilka slutsatser som dras för den framtida verksamheten.

Wrm*w nudda Mmmm ”fli Firnslil. grn: ' "mhn www.-mma gultqijIIrM-unwmmmiw ruin-n tai!

unmmmwmmw-nrmrämmm. ii-ullnäl'ahdr

mihin-Mu och vii-bu adm.-'ma- mura MHMiI-iil nal-Manhattan. ' ”Mhämtiiniwm-HWÖMWWHMEM” '

Mummqmmwwmupmwm-uwmw

' mum-armarna mihin! WWM- nu aim-wii! Mm M rawr mum-m nu den mduiihlm mm:-| fill! Hu ' ** ' * »»

ihreiiåtlmuaatli ' : |. , ., ,: . _ meMmmma—Mumw anmemumw.

.- WWMWWWMWW -F' , dummimmmmmuumnwrnuumr i | "| m' * 4- duwnmmuwwumudww l- * meM Q' '.' ' å'huydmuermmrMiMWmmWhuu ” » ll Ellära |!!le www Wirth * - 1— mammi-girl". MHWJMM. namnin- _ Mil-trimm um Raattamaa mimik-ni: till: |] 1; ' » MMMisUnwa-Wm

'_' | * IMMMM

N' I- —— thmngupimMm-kgmu' . —— mmmrägdtlwdem-kimnilmhmmwmm »mv lands lil-f antill till muut—Ir Trtv'mlk tll-Apu irl-u. &MEMINMWH nmlmmmimm' utmatning-rid!!! "Willum

11 Etniska och språkliga minoriteter

Begreppet ett mångkulturellt Sverige kan ges olika innebörd. I det här kapitlet tar vi upp två sidor av begreppet, dels invandringen, dels ursprungskulturer.

11.1. Invandringen och kulturen Invandringens förändring

Invandring har starkt påverkat det svenska samhället under de senaste decen— niema. Men det inte ett nytt fenomen. Individer och grupper har rört sig mel- lan länder och riken i alla tider. Sedan medeltiden har människor med olika etnisk tillhörighet invandrat till Sverige och präglat livet och utvecklingen på olika orter och inom olika samhällsområden.

Under de senaste decennierna har invandringen förändrats. Det är inte längre behovet av arbetskraft inom den svenska industrin som förklarar in- vandringen utan många lämnar sina länder för att söka skydd och bättre fram- tidsutsikter i Sverige. Flyktingstatus och familjeåterförening är numera domi- nerande grunder för invandrare att få stanna i Sverige.

Dagens invandrare kommeri stort sett från hela världen. Antalet nationali- teter är mer än 100. Ca 20 nationaliteter omfattar mer än 10 000 individer och ytterligare ca 10 omfattar mer än 1 000 individer. Av dem som nu bor i Sve— rige är ca 10 % eller omkring 800 000 personer födda i utlandet. Räknar man även in andra generationens invandrare blir andelen ca 17 % eller 1,5 miljoner personer.

Invandringen leder till att helt nya kunskaper och erfarenheter förs in i det svenska samhället. En rad nya verksamheter etableras, inte minst inom ser— vicenäringama. Nya kulturella och religiösa yttringar och vanor blir synliga.

Påverkan på kulturlivet

På kulturområdet har det alltid funnits ett utbyte över nationsgränserna. In- vandring av konstnärer från andra länder är ett naturligt inslag i ett öppet kul— turliv. När de Tessinska målarskoloma etablerades på 1700-talet var inslaget av konstnärer från kontinenten betydande. Inom musiklivet har såväl musiker som musik från andra länder varit naturligt. Enskilda konstnärer har alltid hämtat inspiration från kollegor och utveckling i andra länder. En stor del av

dagens kulturyttringar blir genom spridning i medier gemensam egendom för människor i olika länder.

Konstnärligt skapande är uttryck för grundläggande mänskliga behov. I den meningen är konsten internationell, den låter sig inte stängas inne inom avgränsade områden som länder och nationer. Konstnärligt skapande kan i stället bygga broar mellan människor av olika nationalitet och etnisk tillhörig- het och öka den ömsesidiga förståelsen. Denna insikt borde i väsentligt större utsträckning än vad som nu sker tas till vara i arbetet med att slussa in invandrare i det svenska samhället.

Kulturpolitik och invandrarpolitik

En av grundtankama i 1974 års kulturpolitik är att insatserna ska utformas med hänsyn till människors olika behov och sociala förhållanden. Begreppet eftersatta grupper infördes och invandrarna kom att betraktas som en av dessa grupper. Avsikten var att stärka gruppernas förutsättningar för att på ett lik- värdigt sätt med andra grupperi samhället bli delaktiga i kulturlivet. På så vis skulle valfrihet i kulturellt avseende kunna skapas.

Nära kopplat till valfriheten var också avsikten att olika gruppers erfaren- heter och synpunkter skulle tas till vara och påverka utformningen av olika kulturinsatser. Därmed erkändes invandrarnas strävan att upprätthålla och ut- veckla den kultur de fört med sig hit. Dessa för svenskarna nya kulturrnönster kom att ses som värdefulla inslag i det svenska samhället, inslag som berikar och inspirerar den kulturella utvecklingen i landet. För att bryta isoleringen, för att stärka kontakterna mellan människor av olika etniska ursprung och stimulera debatt betonades betydelsen av verksamhet i kollektiva former. De idébuma organisationerna ansågs kunna spela en viktig roll i det samman- hanget.

I det statliga arbete som följde efter kulturreforrnen 1974 har insatser för etniska minoriteter och invandrare inte haft någon särskilt framträdande roll. Fokus har legat på andra grupper.

Grunderna för kulturpolitiska insatser för invandrare stämmer väl överens med de mål som gällt för invandrarpolitiken som syftar till att underlätta in- vandrarnas integration i det svenska samhället. Målen sammanfattas i begrep- pen jämlikhet — som innebär att invandrare ska ha samma möjligheter, rättig- heter och skyldigheter som befolkningen i övrigt — valfrihet —— som markerar invandrarnas rätt att ge uttryck för en egen språklig och kulturell identitet och samverkan som markerar nödvändigheten av ömsesidig tolerans och samverkan mellan majoritetsbefolkningen och invandrarna.

11.2. Kulturpolitik i ett mångkulturellt samhälle

Det synsätt som kom till uttryck i 1974 års kulturpolitik och som sammanfat- tas i begreppet insatser för eftersatta grupper ser vi inte längre som en frukt- bar utgångspunkt för en kulturpolitik för invandrare. Med tanke på de stora skillnaderna mellan invandrare av olika etniskt ursprung med avseende på ur- sprungsland, religion, utbildning, livsmönster och vanor vill vi även i detta sammanhang sätta individen i centrum.

Stöd till professionellt konstnärligt skapande tar sin utgångspunkt i kravet på kvalitet. Denna princip är generell och gäller för fördelningen av stöd inom olika konstområden. Stöd till invandrarorganisationer bör vara sättet att stödja olika invandrargruppers kulturliv. Mot denna bakgrund ser vi det som natur— ligt att stödja yrkesverksamma konstnärer med invandrarbakgrund på samma grunder som gäller för konstnärer med svensk bakgrund.

Språkets betydelse

Att behärska svenska språket är en nödvändig förutsättning för att ta sig in och verka i samhället och undvika den isolering som annars hotar. Det är i praktiken också en förutsättning för att bli delaktig i det svenska kulturlivet. Undervisning i det svenska språket intar därför en särställning när det gäller insatser för invandrare.

Det är också på språkets och litteraturens område som de tydligaste statliga kulturpolitiska insatserna för invandrare gjorts. Stöd till översättning och till utgivning av litteratur på invandrar- och minoritetsspråk är tydliga exempel. I den fortsatta hanteringen av dessa stödformer bör kravet på kvalitet ytterligare betonas.

Insatser för att vidmakthålla det egna språket sker främst genom under- visningen i språket för invandrarnas barn, men också genom att biblioteken kan hålla böcker, tidningar och tidskrifter på invandrarnas språk. Samarbetet mellan biblioteken är nödvändigt för att det ska kunna ske på ett effektivt sätt. Länsbibliotekens och lånecentralemas uppgift att hålla litteratur på invandrar- språk är viktig. Omfattningen av bibliotekens verksamhet bör avvägas mot invandrarnas möjligheter att via bokhandeln eller direkt från hemlandet själva skaffa böcker. I det avseendet har väsentliga förbättringar skett under det se— naste decenniet.

Vi har i tidigare kapitel betonat att vi ser språk och kultur som oupplösligt förenade med varandra. Språket är avgörande för sammanhållningen och är den ojämförligt viktigaste identitets- och kulturbäraren. På så vis är stöd till undervisning i det egna språket i hög grad ett stöd till invandrarnas möjlighe— ter att bevara och uttrycka det egna kulturella arvet. Att behärska ett moders— mål är också av stor betydelse för att vidmakthålla sammanhållningen mellan olika generationer och för att möjliggöra en återvandring.

Möten och traditioner

Kunskapen och förståelsen för vad som formar människors identitet och be- hovet av en fast förankring i den egna kulturen, historien och språket utgör själva kärnan i ett positivt identitetsbegrepp. För att synliggöra egna traditio- ner och de villkor som gäller i de länder som invandrare kommer från kan kulturen spela en viktig roll. Att fånga in den verklighet som gäller för in- vandrarna bör vara en naturlig uppgift för kulturinstitutioner med en ambition att uttrycka och gestalta idéer och tankar i tiden.

Kulturinstitutioner och särskilt museerna har en viktig uppgift att förmedla kunskap och upplevelser om historia och kulturliv i Sverige också till invand- rarna. Invandramas bild av Sverige begränsas i ett inledande skede i allt för hög grad till skyldigheter och rättigheter. Minst lika viktigt är att få en insikt i vilka idéer och verksamheter som format livet i Sverige, både i ett historiskt och ett nutida perspektiv.

Ansvaret för att bevara den egna traditionen ligger i första hand på invand- rarna själva. Det görs naturligast inom ramen för deras egna sammanslutning- ar och organisationer. Det är angeläget att stödet till dessa förstärks och ger utrymme för kulturella aktiviteter. Vi ser det också som naturligt att det statli- ga stödet till folkbildningen i ökad utsträckning kommer invandrarna till del. För att så ska ske kan det bli nödvändigt att öka informationen till invandrare om denna möjlighet.

Stöd till nya kulturella uttryck

Ökad förtrogenhet med andras konsmärliga och kulturella uttryck kan på ett påtagligt sätt minska rädsla och främlingsskap. I kampanjer och satsningar som syftat till att minska spänningar mellan svenskar och invandrare har en betydande del av medlen använts för konstnärliga verksamheter.l Därigenom har man många gånger nått bakom de föreställningar som skiljer grupper från varandra. Kulturpolitiska satsningar är av största vikt för att förbättra förstå— elsen mellan människor av olika etniskt ursprung. Ökad tolerans och en mer fördomsfri nyfikenhet på varandras olikheter kan därmed växa fram.

I verksamheter med konstnärer av olika etnisk ursprung skapas nya mön- ster som blandas, förändras och föder motreaktioner. Det viktigaste blir inte längre att bevara en tradition utan att låta den befruktas av det nya man möter. Inom populärmusiken har detta blivit tydligt under de senaste åren där musik- skapare och artister med olika kulturella bakgrunder samarbetar på ett spon— tant och gränsöverskridande sätt. Populärmusikens internationella karaktär. och ett starkt ungdomligt engagemang är här viktiga förutsättningar. Filmen

1 Se bl.a. Konsten att motverka främlingsfientlighet och rasism. Rapport från Statens kulturråd 19945.

är ett annat område där förhållanden som följer av ökad invandring fått en konstnärlig gestaltning. Riksteaterns mångkulturella ensemble Shikasta är ett exempel på hur en etablerad kulturinstitution medvetet sökt fånga in det nya som växer fram i mötet mellan konstnärer av olika traditioner. Därutöver har Riksteatern målsättningen att utvidga nuvarande arrangörsnät till att även om- fatta invandrarföreningar och andra nya arrangörs- och publikgrupper. På detta sätt vill man nå en publik som både består av svenskar och invandrare.

Det finns skäl att stödja en utveckling av etniskt gränsöverskridande och mångkulturell verksamhet som bygger på samverkan mellan konstskapare med olika etnisk och kulturell bakgrund. Sådana uttryck kan på ett påtagligt sätt förena människor av olika ursprung och öka förutsättningar för en djupa— re gemenskap och förståelse. Kulturrådet bör beakta det vid fördelning av olika typer av bidrag. Erfarenheter från etniskt gränsöverskridande och mångkulturell verksamhet inom Riksteatern, Rikskonserter, Riksutställningar och Filminstitutet bör tas till vara

11.3. Urbefolkningen och anknytande frågor

I FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter finns särskilda bestämmelser om att den som tillhör etniska, religiösa eller språkliga minoriteter inte ska förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller använda sitt eget språk. I denna konvention särskiljs inte ländernas urbe- folkning från andra minoriteter. I 1989 års konvention om barnens rättigheter frnns emellertid en bestämmelse som också nämner personer som tillhör en urbefolkning utöver minoriteter.

Inom Europarådet finns en ramkonvention om mänskliga rättigheter som anger att ”konventionens fri- och rättigheter skall tillkomma envar utan åt- skillnad av tillhörighet till nationell minoritet Det frnns dock ingen ar- tikel som uttalar något om minoriteters rätt till ett eget kulturliv, religion och språk. Konventionen har undertecknats av Sverige och propositionsskrivning för en ratificering av riksdagen pågår.

Sedan 1989 frnns också en ILO-konvention som berör urbefolkningar (egentligen ursprungsfolk och stamfolk) i självsryrande länder. Med urbe- folkning avses befolkning som fanns i landet vid tiden för erövring eller ko- lonisation och som till betydande del upprätthållit egna kulturella, ekono- miska, språkliga eller politiska institutioner in i vår tid. Denna konvention har inte ratificerats av Sverige. Arbete pågår också inom FN med en deklaration om urbefolkningar.

I 1975 års invandrarpolitiska proposition särskildes inte invandrarfrågor från minoritetsfrågor. Internationellt sett anses dock beteckningen minoritet endast kunna användas för grupper som sedan mycket länge eller rent av all- 183

tid varit bosatta i ett land. För Sveriges del betyder det att samer och finskta— lande tornedalingar kan betraktas som så kallade autoktona eller ursprungliga minoriteter. Riksdagen har emellertid hittills markerat en skillnad mellan dessa båda grupper. Man har t.ex. inte varit beredd att tillmötesgå önskemål som syftar till att de finsktalande tomedalingamas organisation STR—T ska erkännas som en organisation för en inhemsk kulturrninoritet i likhet med sa- mema.

Också den zigenska kulturen måste beaktas även om den zigenska gruppen varken förs till kategorin invandrare eller urbefolkning.

Samerna

Samerna tillerkänns i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land en särställning gentemot andra språkliga och etniska minoriteter. I prop. 1976/77:80 om insatser för samerna uttalas att denna särställning gäller såväl gentemot majoritetsbefollmingen som mot andra nrinoritetsgrupper, varför det är naturligt att andra bedömningar tillämpas för samerna än för andra minori- teter. Man betecknar detta positiv särbehandling. Detta är också en tolkning som skulle kunna ligga i linje med definitionerna för urbefolkningar enligt ILO-konventionen, då samerna otvivelaktigt har behållit en väsentlig del av sina urgamla kulturella, ekonomiska och sociala institutioner in i vår tid. På senare år har man också tillerkänt samerna rätten till en i viss utsträckning självständig politisk institution Sametinget.

Enligt beräkningar finns det mellan 15 000 och 20 000 personer i den samiska befolkningen varav ca 2 500 upprätthåller den traditionella samiska rennäringen.

Sametinget, som trädde i verksamhet den 1 januari 1994, fungerar som ett självständigt folkvalt organ för samerna, men har också myndighetsuppgifter att verka för en levande samisk kultur. Sametinget anlägger ett brett kultur- perspektiv som också innefattar samiska näringsverksamheter.

Ett särskilt anslag för samisk kultur infördes 1977. Efter drygt tio år öka- des stödet för sarnisk kultur och det samiska inflytandet över medlens för- delning stärktes. Anslaget har därefter successivt höjts och särskilda forsk- ningsmedel har tillkommit. Från 1994/95 ingår forskningsmedlen och kul- turrnedlen inkluderade i samma anslag som uppgår till 10,5 miljoner kronor. Anslaget fördelades tidigare av Samefondens kulturdelegation, men uppgiften är numera överförd på Sametinget.

I statens resonemang om den samiska kulturen har samverkan mellan sa- mer i de fyra länderna i norr ofta betonats. Vi ser ett sådant samarbete som naturligt och avgörande för såväl kvalitet som spridning av kulturinsatser och för utveckling och förnyelse inom den samiska kulturen. Ett vidgat nordiskt samarbete kan göra att insatserna kommer fler till del och att de insatta resur- serna kan utnyttjas effektivt.

Från de samiska organisationerna har framförts önskemål om förstärkning av nuvarande anslag för att möjliggöra satsningar på ett flertal kulturområden. Enligt vår bedömning är det angeläget att prioritera sådana åtgärder som krävs för att säkra dokumentationen av ett samiskt kulturarv som annars riskerar gå förlorat. Arbetet med att underhålla och utveckla detta arv in i framtiden bör kunna genomföras gemensamt för de finska, norska och svenska samerna, eventuellt i samverkan också med de samer som frnns på Kolahalvön. Former för hur arbetet ska genomföras bör utarbetas inom ramen för samernas egna organisationer.

Det är vidare vår bedömning att de svenska samerna fördelade på de fyra norrlandslänen inte utgör en tillräckligt stor andel av befolkningen för att sta- ten ska kunna ställa krav på särskilda regionala och lokala motprestationer för att ta emot statliga bidrag. Den samiska befolkningen är spridd över stora de- lar av landet och insatser för att stärka och utveckla deras kulturella arv bör därför ses som en nationell angelägenhet. Det betyder inte att insatser för den samiska befolkningen som görs inom län och kommuner i Norrland ska av— vecklas eller krympa.

De samiska organisationerna har visat en stark kulturell utvecklingskraft. För att pågående arbete inte ska avstanna föreslår vi att stödet till samisk kul- tur och forskning förstärks. Finansieringen bör kunna ske med medel från EU. Vi har även markerat värdet i vissa samnordiska lösningar. Frågan om samisk teater behandlas i kapitel 21.

F inskralande tornedalingar

Då Finland skildes från Sverige i samband med freden 1809 kom gränsen att dras genom ett språkligt enhetligt område på varsin sida av Torne älv. Upp- skattningar från 1970-talet ger vid handen att det finns ca 30 000 personer i Sverige som kan betraktas som tornedalingar. Då avses ett vidare språkligt kulturellt tomedalsbegrepp som inkluderar personer uppvuxna i Haparanda, Övertorneå och Pajala kommuner samt Karesuando och Jukkasjärvi i Kiruna kommun och som har finskspråkig bakgrund.

De svenska tomedalingarna har sedan 1981 en egen organisation, Svenska Tomedalingars Riksförbund Tomionlaaksolaiset (STR-T), som arbetar för att tillvarata gruppen tornedalingars språkliga och kulturella intressen. Mål— sättningen är att skapa ett tvåspråkigt Tornedalen med rikt kulturliv.

Riksdagen har förklarat att den tomedalsfrnska befolkningen historiskt sett anses representera den ursprungliga inhemska befolkningen och att det är viktigt att de ansträngningar som görs för att bevara språket och kulturen i Tornedalen får ett aktivt stöd. Man har däremot, efter flera prövningar av frå- gan i Kulturutskottet, inte velat erkänna STR-T som en organisation för en ursprunglig inhemsk kulturminoritet.

Riksdagen har således visat att tomedalingarna inte kan likställas med sa- merna och de regler för särbehandling som den senare gruppen har i sin egenskap av urbefolkning. Däremot har man pekat på att det är viktigt att an- strängningar görs för att bevara kulturen och språket i Tornedalen. Tome- dalingama uppbär kulturstöd via reguljära bidrag från Statens kulturråd, Presstödsnämnden och Länsstyrelsen. Det bör vara formen för statens stöd även i framtiden.

För tomedalsfrnska elever, liksom även för samiska och zigenska elever, gäller att begränsningen till elevgrupper på minst fem är borttagen som en förutsättning för hemspråksundervisning. Genom den särställning som hela den finska språkgruppen fått inom skolan, genom att begränsningen i hem- språksundervisningen till maximalt sju års studier inte gäller, finns i dag bättre möjligheter att bevara och utveckla det tomedalsfrnska språket.

Övriga finsktalande

Finska har varit kyrkospråk och predikospråk i Sverige sedan reformationen. Finska bosättningar i Sverige har en lång historia. Genom efterkrigstidens stora arbetskraftsinvandring från Finland kom finska invandrare att spridas över hela landet. Den finska invandrargruppen är också den i särklass största i landet. Närmare 250 000 personeri vårt land har finskt medborgarskap el- ler är födda i Finland. Till detta kommer finsktalande grupper som lever i finsktalande trakter eller som inte utgör första generationens invandrare men som ändå behållit finskan som modersmål. Den stora majoriteten finsktalande i Sverige talar också svenska.

Riksdagen har nyligen markerat att det finska språket ska ha en särställ- ning. Därmed skapas bättre förutsättningar för de finsktalande i Sverige att bevara sin språkliga och kulturella gemenskap. En kommitté har tillsatts som ska utreda frågan om Sverige bör ansluta sig till Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk.2 I det sammanhanget kommer det finska språkets status i Sverige att behandlas.

Inom kulturområdet görs vissa specialinsatser för den finsktalande grup- pen genom Riksteaterns satsning på Finsk teater för barn och vuxna. Vidare finns avtal med Sveriges Radio och Sveriges Televrsion um produktion av finskspråkiga sändningar. På många platser i landet vidaresänds också frn- ländsk television med program såväl på finlandssvenska som finska.

2 Dir. l995:84.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi

att det på kulturområdet alltid funnits ett utbyte över nations- gränserna, att konstnärligt skapande kan bygga broar mellan människor av olika nationalitet och etnisk tillhörighet, språkets betydelse för delaktigheten i det svenska kulturlivet och för att bevara den kulturella identiteten,

vikten av insatser som tar sikte på att rusta människor inför möten med andra traditioner och yttringar,

att stödet till folkbildningen i ökad utsträckning kommer invandrarna till del, det angelägna i att prioritera dokumentationen av ett samiskt kulturarv, värdet i att söka samnordiska lösningar för att underhålla och utveckla det samiska kulturarvet.

I kapitlet föreslår vi att

stöd till yrkesverksamma konstnärer med invandrarbakgrund ska grundas på samma bedömningar som gäller konstnärer med svensk bakgrund, stödet till invandrarorganisationer förstärks och ger utrymme för kulturella aktiviteter, Kulturrådet beaktar behovet av stöd till utveckling av gränsöver- skridande och mångkulturell verksamhet i sin bidragsgivning, stödet till samisk kultur och forskning förstärks med medel från EU.

.» ..'. u'r=-'-luruilrl,:ihiutbt »| curry.-.eu ' »mm

.'t.t-v'|r- Ul.!uFl.'l'".LLiJli"=-1.Ju.|1|'.'.lilwll'ILTIPFI'l-ulhhll Tiinåwir11+ä715911=mr.*mu'#*mr " Eau ..'. .u' . . int-: . rf.- -...111 in -..:' 1.3'..mm,W|E% Jll- "l..-"t'” Hu " 'i'.—uran” iir 51.1 '|' hl" hal 'in' '|' '-".': ..Jl'_ "HW ' utrn' ”LM-g'wflgmaäå EQWTVÄSÄ fv-

.||r.'..|l"| 'W' m-Frltlåi'ttfhå'wfåfä ,

(_|-.:. '.".'—| &" N _F'JIT'IPIM ."h -

'ifwML. pr 11,1.er

' Ani: ni'Tip'Mglm ”'N'-ul 051! Wästmanlands.

""t'atihninmiaiwni l'urllir'h'": Jwvgnmmmnmm'hamwå _

.- .mov—fri "t': i

.'r'.'.=ki'4'l'1="'-uu'flru'.n _trgln ! mt'v' Jim-.: lind-r '1v7l'rrlm'lllsg'ln'l' |?" 'I. .. I.M. kl.. Uh"... 51.151 |...| & '_[J__ umjdrgmawwll

_ , "Ni—1" iri'W'n-lr . ut'!" 'learn'- artrit....ruthrSAFI d-LIJLIIl—"thti n't|,l'l'"!—Pl#| Li:-lll. ' ' m hff?” Mm. | S' |"r" .. 'hil'l ". . r'"'l"' "L' .. n., .irlr"|."" L""- 'In" i..lr". .. l'.'._ Hju 't .f. .'i-'-.'l.l.hl#1,M1 ' "7.1" 11 'N'" "L'llh' rWMJf-jl i'm ' .r't'r." "" blir *l "."r. ' _ "'u' Jkl-' '&'-td .""."u." :'.'.-llln.FJ1 Enwp?" T Ilt'v'l". ..'l'l '| . ' ngr-|.'.." ' i |. l"- "uulhr .. "Ur-iw. it; .1 Inrega ',:Li-w' ': .lrr '.-|J1'." (nu. om." | :-

| "'.'-'.' - -. JH." vara. I .'.-. -"|. i-' 'l'lh'E'Hth 'n .. '

12 Funktionshindrades kulturella möjligheter

Kulturpolitiken syftar till att erbjuda kultur åt alla. Emellertid möter männi- skor med olika slags funktionsnedsättningar många hinder. Samtidigt kan kulturen, för den som är begränsad i sin rörelsefrihet eller kommunikation med andra, vara en särskild källa till glädje. Kulturens många ”språk” erbju- der möjligheter att bryta isolering. Kulturens gränsöverskridande och över— bryggande egenskaper är av särskilt värde för den som har svårt att nå andra. Kulturen kan också förena människor i samma situation. Det talas exempelvis om en särskild dövkultur.

12.1. En förändrad syn på funktionshindrade

Några år efter 1974 års kulturpolitiska beslut presenterades betänkandet "Kultur åt alla" som behandlar funktionshindrades problem.1 Frågorna har därefter belysts flera gånger och senast i slutbetänkandet från 1989 års Han— dikapputredning "Ett samhälle för alla”.2

I prop. 1976/77:87 om insatser för de handikappades kulturella verksam- het anges för första gången mål för handikappolitiken:3

"Målet med handikappolitiken måste vara att göra samhället tillgängligt för alla, att ge människor med handikapp möjligheter att delta i samhällsge— menskapen och att leva på ett sätt som så långt möjligt är likvärdigt med andras.”

Målformuleringama har sedan ändrats flera gånger och senasti budgetpro- positionen 1993/94 sägs att:4

”Målet för handikappoli tiken är att uppnå full delaktighet och jämlikhet." I den senaste Handikapputredningens slutbetänkande uttolkas handikapp— politikens konsekvenser på kulturens område som att:

SOU 1976:20: Kultur åt alla. Betänkande av Handikapputredningen.

2 SOU 199252: En samhälle för alla. Slutbetänkande av Handikapp— utredningen. 3 Prop. 1976f77187: Om insatser för de handikappades kulturella verksam- het. 4 Prop. 1993/94:100. bilaga 6. 189

”...människor med funktionshinder skall ha tillgång till samma kultur som andra. Särskilda åtgärder måste vidtas för dem som på grund av funk- tionshinder är utestängda från viss kulturell verksamhet."

I flera av de målformuleringar som använts genom åren har begreppet till— gänglighet använts. För att kulturen ska nå alla behövs anpassning av lokaler och utbud eller särskilda lösningar av annan art. Under 1970-talet förekom också resonemang i budgetpropositionema om att alla verksamhetsformer borde avsätta resurser för de anpassningar som behövs. Detta är också grun— den för den s.k. ansvars- och finansieringsprincipen som lanserades första gången av 1965 års Handikapputredning. Innebörden är att miljöer och verk- samheter ska utformas och bedrivas så att de blir tillgängliga för alla. Tanken har således anammats även om begreppet inte förts fram i någon proposition. Även 1989 års Handikapputredning har framhållit principen och föreslår åt- gärder i syfte att stärka den. Ett resultat av utredningen är lagen om stöd och service där bl.a. rätten till tolktjänst och annan mer personlig assistans för de svårast funktionshindrade tydliggör syftet att överbrygga hinder för delaktig- het. En nära dialog mellan människor med olika funktionshinder, handikapp- organisationema och kulturlivet är viktig.

Många olika slags jimktionshinder

Någon exakt definition av vad som kännetecknar handikapp eller funktions- hinder finns inte, men enligt uppskattningar från SCB-undersökningen om svenska folkets levnadsförhållanden (ULF) bedömer närmare 1,5 miljoner människor 16 år och äldre att de har nedsatt syn, hörsel eller rörelsefunk- tion.5 Till detta kommer andra funktionsnedsättningar som allergier, afasi, diabetes, hjärt- eller lungsjukdomar eller psykiska besvär. Nu hindras inte alla dessa människor från ett aktivt deltagande i samhälls- eller kulturlivet. Den grupp som själva tycker att de är direkt beroende av personlig hjälp för att fungera i vardagen är avsevärt mindre, 250 000—300 000 personer enligt samma källa. De flesta av dessa är över pensionsåldern.

Hörselskadade är den största gruppen funktionshindrade. Gruppen ökar också som en följd av bl.a. ett ökat antal äldre i samhället. I ett betänkande från 1989 års Handikapputredning anges att 48 000—65 000 personer har så svår hörselnedsättning att de behöver tolk, hörselhjälpmedel eller alternativa kommunikationssätt.6 Totalt räknar man med att det finns ca 800 000 döva eller hörselskadade i landet. Därnäst största grupp är de rörelsehindrade.

5 Enligt utredningens egna beställda analyser av material från SCB/ULF 1990/91. 6 SOU 1991:97: En väg till delaktighet och inflytande. Betänkande av Handikapputredningen.

Tredje största grupp är allergikema. Inom varje grupp finns människor med lindrigare eller svårare funktionsnedsätmingar.

De funktionshindrade är organiserade i ett fyrtiotal riksförbund som till- sammans ansluter närmare en halv miljon medlemmar. Genom Handikapp- förbundens samarbetsorgan (HSO) ges en röst åt människor med funktions- nedsättningar.

Många olika behov

Funktionshindrade är således inte någon homogen grupp. Två individer kan ha mycket olika behov av hjälp och anpassning för att kulturlivet ska bli till- gängligt också för dem. Det är dessutom så att en åtgärd som innebär en för- bättring för en grupp kan leda till en försämring för en annan. Exempelvis kan ekodämpande textilier i en möteslokal förbättra hörbarheten för en hörsel- skadad men utestänga en allergiker. Några dimensioner är dock tydligare än andra.

Handikapporganisationema anger fysisk tillgänglighet till befintligt kul- turutbud som det absolut främsta hindret för deltagande i kulturlivet. Man måste kunna ta sig till och in i en teater, biograf eller ett museum. Tillgänglig- hetsproblemen kan gälla allt från hinder som trappor och trånga hissar och brist på handikappanpassade toaletter till bristande funktion hos inmonterade teleslingor.

Det finns också brister i anpassningen av kulturutbudet till funktionshind- rades behov och möjligheter som exempelvis avsaknad av textning av svensk film på biograf eller bristande tillgång till tolk eller ledsagare vid teater- eller museibesök.

En särskild fråga är svårigheter för psykiskt utvecklingsstörda att intellek— tueut ta till sig utbudet.

Stärkta rättigheter och möjligheter för funktionshindrade

Genom bl.a. socialtjänstlagen, omsorgslagen och plan- och bygglagen regle— ras det offentligas relation till funktionshindrade. De funktionshindrades rät- tigheter har stärkts betydligt sedan 1974 genom förändringar i dessa lagar. Genom ÄDEL—reforrnen har kommunernas ansvar för personer med funk- tionshinder utökats. Senast har lagen om stöd och service tillkommit 1994. Problemen för människor med funktionshinder har också uppmärksammats av FN, som 1993 antog standardregler för att tillförsäkra människor med funktionshinder delaktighet och jämlikhet.

De senaste 20 åren har alltså åtskilliga förbättringar skett för funktions- hindrade, men långt ifrån alla ambitioner har kunnat förverkligas. Plan- och bygglagen anger normer för byggande som syftar till att reducera funktions-

hinder. På kulturområdet har insatser gjorts främst på biblioteks- och medie- områdena genom produktion av lättlästa böcker, talböcker, böcker i punkt- skrift och kassettidningar men också lättläst nyhetsinformation genom tid- ningen ”8 SIDOR”. För döva produceras, med statligt stöd, teckentolkade vi- deogram och det finns såväl inläsningstjänst som utskriftstjänst för att tillgo- dose synskadades behov.

Radion och televisionen har också gjorts mer tillgängliga. Text-tv—stöd till svenska program är i dag en självklarhet även om omfatmingen inte är total. Teckentolkade nyheter sänds i tv varje vardag. Man arbetar också med s.k. direkttextning av Rapportsändningar i TV2 samt textad direktkommentering av vissa sportprograrn. I radion finns ett särskilt nyhetsprogram på lätt sven- ska avsett för framför allt förståndshandikappade. Utbildningsradion hari tv presenterat såväl kurser i teckenspråk som ett särskilt programutbud för för- ståndshandikappade. Man har också gjort särskilda insatser för människor med läs- och slcrivsvårigheter.

Inom Riksteatern finns sedan 1980 en specialensemble Tyst teater, som spelar för hörselskadade och döva. För att göra utbudet tillgängligt även för hörande använder man textrnaskin. Sedan ett år finns också på försök en ut- bildning för döva skådespelare på Teaterhögskolan i Stockholm, vilket på lång sikt kan leda till att behoven av teater för hörselhandikappade bättre tillgodoses. Vissa museer har arbetat med taktila utställningar — permanent eller tillfälligt — för synskadade. Huvudsakligen arbetar man annars med spe- cialvisningar av befintliga utställningar.

Inom det lokala kulturlivet görs ett omfattande arbete av studieförbunden som ordnar studiecirklar för olika grupper med funktionsnedsättning.

12.2. Att stärka funktionshindrades kulturella möjligheter

Från handikapporganisationema har rests krav på ytterligare insatser för att göra kulturlivet tillgängligt. Inspiration till anpassningar från kulturlivet självt, är kanske det viktigaste steget. Konstnärer som arbetar medvetet tak- tilt, författare som skriver lättlästa böcker, teatrar som utformar föreställ- ningar efter olika funktionshindrades förutsättningar eller som inspireras av handikapp som motivkälla är exempel på angelägna insatser.

Många andra önskemål handlar om fysiska förändringar och att man i större utsträckning tar modern teknik i anspråk. Vi vill betona vikten av en nära dialog mellan de funktionshindrade och kulturinstitutionema för att åt- gärderna på bästa sätt ska svara mot behoven.

I kapitlen om barn och ungdom har vi betonat lärarnas roll. Här vill vi lyfta fram vikten av att vårdpersonal, tolkar, ledsagare och assistenter får informa- tion och utbildning även på kulturområdet i syfte att göra betydelsen av kultur för funktionshindrades vardagliga välfärd tydlig. Det är viktigt att lagen om

stöd och service blir en verklig service för de funktionshindrade. Vi föreslår därför att dessa kontaktpersoner får en sådan utbildning att de, med respekt för uppdragsgivarens integritet, kan fungera som funktionshindrades kulturombud.

När det gäller stöd till de funktionshindrades egna kulturella uttryck menar vi, i linje med vad som framförts i föregående kapitel, att det konstnärliga stödet ska fördelas efter konsmärlig kvalitet. Att utveckla de egna kulturella uttrycken på amatömivå bör vara en fråga för handikapporganisationema själva och för de studieförbund de samarbetar med och utvecklingen stöds genom bidragen till dessa organisationer. Det är viktigt att de egna organi- sationerna arbetar med detta slags frågor.

Vi stödjer vidare kravet på att nya byggnader ska fungera för den som har funktionshinder och att äldre byggnader, inom de ramar kulturrniljövårdande myndighet anvisar, ska anpassas efter förslag som tas fram i samråd med re- presentanter för funktionshindrade. Kulturinstitutioner som har statliga bidrag till sin verksamhet ska beakta kraven på tillgänglighet på det fysiska planet. Vi menar att det också är rimligt att kreativa lösningar utvecklas som ökar ut- budets begriplighet samt att utbudet också på annat sätt görs tillgängligt för personer med funktionshinder. Exempelvis borde textmaskiner kunna få en vidare användning på teatrar och biografer.

Vidare anser vi att utvecklingsarbete inom ramen för de resurser som avde- lats för lT-ändarnål inom de nya forskningsstiftelsema snarast utnyttjas för att söka ge de synskadade en lösning på hur text-tv ska kunna användas för att producera syntetiskt tal.

Inom det statliga litteraturstödet bör man pröva metoder som gör facklitte- ratur tillgänglig direkt på dator med möjlighet att visa texten i storstil eller att översätta den till punktskrift eller till syntetiskt tal. Det kan på sikt minska kostnadema för talböcker. _

Genom länsombud har man försökt stimulera uppbyggnaden av en om- budskår för läsverksamhet tillsammans med personer med psykiska funk- tionshinder. Verksamheten drivs som ettåriga projekt i samarbete mellan LL- stiftelsen, FUB, omsorgen, biblioteket och studieförbunden i länet och har bekostats främst med medel från Allmänna arvsfonden. Vi menar att det är en angelägen uppgift att fullfölja detta uppbyggnadsarbete i samtliga län.

Vi välkomnar vidare ett initiativ som tagits av CERTEC vid Lunds uni- versitet som syftar till att, med hjälp av multimedieteknik, producera en textlös encyklopedi för psykiskt funktionshindrade. Idén har beviljats plane- ringsbidrag från Stiftelsen kunskaps- och kompetensutveckling. Vi menar att icke-verbalt material för denna grupp funktionshindrade kan få betydelse också internationellt.

Folkbildningen betyder mycket för personer med funktionshinder och mycket av studiecirkelverksamheten bedrivs i dag riktad särskilt till dessa grupper. Det är viktigt att markera att detta slags verksamhet har hög prioritet 193

och att vi därför förutsätter att funktionshindrade ges fortsatt stort utrymme inom folkbildningens ram.

I avtal mellan staten och de marksändande tv-företagen är det rimligt att krav på handikappanpassning slås fast för samtliga kanaler. Bl.a. bör om- fattningen av textning av svenska program preciseras och reglerade överens- kommelser följas upp. Spridningen av text-tv-utmstning är överraskande låg inom gruppen hörselskadade. Även om fler har tillgång till text-tv i denna grupp än i befolkningen som helhet är det framför allt många äldre som sak- nar sådan. Text-tv är ett viktigt hjälpmedel för dövas och hörselskadades del- aktighet i samhälls- och kulturlivet. Förutom att kostnaden för en ny tv-appa- rat kan utgöra hinder är tekniken i sig fortfarande inte helt anpassad till äldre funktionshindrade. Exempelvis skulle en tydlig och lättmanövrerad fjärr- kontroll behöva utvecklas. Men det behövs också ett ömsesidigt åtagande från medieföretag och handikapporganisationer att sprida kunskap om de tjänster som redan i dag erbjuds.

Vi vill också föreslå att arbetet med text-tv-sättning av svenskproducerade filmer tidigareläggs så att den föreligger redan i samband med biografvis- ningen. Dessa bearbetningar kan då ligga till grund för användning i text- maskiner och möjliggöra handikappanpassade biografföreställningar av in- hemsk film. De tillkommande kostnaderna för detta blir i praktiken ringa och bör delas solidariskt av Filminstitutet och sändande tv-kanal.

Sammanfattning

För att målen för handikappolitiken och kulturpolitiken ska kunna uppfyllas behövs åtgärderi syfte att uppnå full kulturell delaktighet och jämlikhet.

I kapitlet betonar vi

— vikten av att konstnärer samarbetar direkt med funktionshindrade,

att försök bör görs inom ramen för det statliga litteraturstödet med att göra facklitteratur tillgänglig direkt på dator, — att utbyggnaden av länsombudsverksamheten för läsning med psykiskt utvecklingsstörda fullföljts i hela landet, — att folkbildningen även i framtiden bör avdela väl tilltagna resurser till verksamhet för människor med funktionshinder,

— vikten av att folkbildningen och handikapporganisationema arbetar med utveckling av funktionshindrades egna amatörkulturella ut- tryck.

I kapitlet föreslår vi att

ledsagare och assistenter till funktionshindrade får utbildning på kulturområdet, textmaskiner får ökad användning på teatrar och biografer, insatserna för att utveckla omvandling av text-tv till syntetiskt tal intensifieras. krav på handikappanpassning slås fast för samtliga marksändande radio- och tv-kanaler, text-tv-band görs tillgängliga tidigare än till tv-premiär för svenska filmer för att möjliggöra visning av textad svensk film också på biograf.

m.,-.: "I'|-l' f_n-umhåmv-Mhllwpill 4 "" . . =-——-"||lmuatlmnlt||mmm neue-mannar. ' ' .. -.-'|'l 'In-ulln-Irul-Äurll'u r.- hqmuwu _a" . ' j_" 'F-7'3"-'l-':l.-u. hämma" . ' '|_ .- ” ' amma.-|." #. .." l "'i'." '.” uma-nhmuuiwt lt

.mqmmrmmmagm

13 Kulturen i vardagsmiljöema

Kultur är en del av vardagen. Alla människor mottar under loppet av en dag kulturella intryck. Många förmedlar också kulturella impulser inom ramen för sina dagliga värv och sina kontakter med andra. Det sker ofta i de vardagliga miljöerna i hemmet och grannskapet, på arbetsplatsen eller på resan till eller ifrån arbetet. Detta är självklart när man tillämpar en vid kulturdefinition där normer och värderingar, vanor och traditioner, levnadsmönster och konstnär- liga uttryck ingår. Men det gäller också om man avgränsar begreppet så som vi gjort i kapitel 1.

Vardagsmiljöema ger stora möjligheter för att öka delaktigheten i kulturli- vet. Trygghet och gemenskap där kan vara en viktig grund för att pröva nya verksamheter och möta nya uttryck.

I detta kapitel tar vi upp kulturen i det vardagliga livet. Vi behandlar vikten av att se kulturen som ett stråk i alla miljöer. Vi har tidigare berört kulturens roll i förskola och skola. Här behandlar vi kulturi arbetslivet, boendemiljön och vården. Avslutningsvis tar vi upp exempel på andra vardagliga miljöer där kulturen kan uppmärksammas.

13.1. Arbetslivet

Knappt fyra miljoner människor förvärvsarbetar på hel- eller deltid. Det bety- der att nästan halva befolkningen befinner sig på en arbetsplats åtminstone någon del av dagen eller veckan. Arbetsplatsen är viktig i en rad avseenden förutom det självklara att arbetet ger nödvändig inkomst. I arbetet kan man utveckla sin kompetens, dra nytta av sin utbildning och använda sitt yrkes- kunnande. Men alla arbetsplatser är inte av det slaget, många arbetsuppgifter är anonyma, enahanda och monotona även om insatser gjorts under senare år för att förändra dem. Då behövs, kanske mer än på andra ställen, inslag som bidrar till att främja gemenskap och sammanhållning mellan de anställda. Arbetslivet kommer i framtiden att ställa helt nya krav på medarbetarna. Kraven på utbildning ökar, man kommer att kräva en annan inställning till föränderlighet och rörlighet såväl på arbetsmarknaden som inom ramen för den enskilda arbetsuppgiften. I dag finns det forskare som menar att konstens frigörande och inspirerande kraft kan vara till hjälp när det gäller att utveckla företag och personal. Konsten har potential att samla ledning och personal runt gemensamma upplevelser, att stärka personalens självkänsla men också att fungera som ett inslag i mer traditionell personalutveckling. En starkare 197

.. lwf'f" ,; -; >

samverkan mellan de anställda och arbetsgivarna, men också utrymme för en- skildas engagemang och idéer, kan behöva utvecklas i syfte att hitta nya sam- verkansforrner.

Arbetsplatsen har många gånger en egen historia som är en del av vårt ge- mensamma kulturarv. Ibland är denna historia tydliggjord i egna museisam- lingar som visar utvecklingen vid företaget. Det kan vara grunden för ett bredare intresse för kultur. På arbetsplatsen knyts också vänskapsband som har betydelse både på arbetstid och fritid. Det är därför inte förvånande att också intresse för kultur utvecklas med utgångspunkt i den gemenskap som frnns på arbetsplatser. Körer, musik- och teatergrupper och läsecirklar är exempel på detta. Tillsammans med arbetskamrater besöker man kulturinsti- tutioner eller ta del av kulturevenemang av annat slag. Organiserade sats- ningar som arbetsplatsbibliotek, fotoateljér och liknande frnns i varierande utsträckning. På många arbetsplatser bildar de anställda konstföreningar.

En del arbetsgivare ger stöd till kulturverksamhet bland sina anställda inom ramen för personalpoltiken. Många fackklubbar och fackförbund har engage- rat sig i kulturfrågoma. Motiven till de fackliga organisationemas engage- mang för kultur på arbetsplatserna är flera. Det handlar om att dels bredda den fackliga verksamheten, dels bidra till att öka delaktigheten i kulturlivet.

Attityder och vanor

Kulturutredningen har låtit genomföra intervjuer med representanter för såväl de tre fackliga kollektiven som med arbetsgivarsidan.1 Resultatet visar att in- tresset för att arbeta med kulturverksamhet är starkt inom LO- och TCO- organisationema medan kulturverksamhet inte finns med på programmet för vare sig SACO-förbunden eller SAF.

En bearbetning av data från SCB:s ULF-undersökning som LO låtit göra ger statistiskt underlag. Den visar att det är inom LO-gruppen som andelen kulturellt aktiva är lägst. Vi har bearbetat materialet vidare. Nedanstående ft- gur är av samma slag som den som presenterades i kapitel 8.2

1 Nowak L (1995): Kultur i skymundan. Intervjuer med företrädare för folk- rörelser och föreningsliv om kulturaktiviteter inom organisationemas ram. Studie för Kulturutredningen. 2 Baserad på en specialbearbetnlng av SCB/ULF 1990—91 där 18 befolk- ningsgrupper enligt ovanstående diagram har studerats med avseende på 12 kulturaktiviteter. Aktiviteterna är valda så att sex av dem är av be- sökskaraktär och sex är av egenutövande karaktär. Andelen besökare ne- spektive utövare per år. i vissa fall oftare. inom varje befolkningsgrupp har rangordnats så att den grupp som har högsta andelen utövare får rangpo- äng 18 och den grupp som har minst andel utövare får rangpoäng l i re- spektive aktivitet. Observera således att måttet anger mångsidigheten inom

Figuren visar att LO- och TCO-medlemmarna, framför allt männen, är mindre kulturellt aktiva än SACO-medlemmarna De äldre är mindre aktiva än de yngre. Arbetsplatser där en stor andel är medlemmar i LO och TCO är där- för lämpliga miljöer för kulturpolitiska insatser med syfte att nå grupper som har realtivt sett låg kulturell aktivitet.

Samtidigt är det viktigt att hålla i minnet att det finns stora grupper inom just dessa kollektiv som fått lämna arbetsmarknaden till följd av den rådande arbetslösheten. Flera av de fackliga organisationerna har ambitioner att ta ett ökande ansvar för sina medlemmar utanför arbetsplatserna.

Rangpoäng 200 192 178 179 180 156 0 16 143 144 148 149 140 127 120 99 101 100 77 83 88 80 75 60 46 48 40 23 20 0| V V '? V V' V V V' V '? V V SSSTrrrrrrrririrri =,. ..,. (, ln ln antnOIAOIA moln ln 'n Ino-nomolno-no %, 7 T' v-o WIO'VSJFWU Nch4C>nr% orgenggq-g Frige-gcntu NuurL # = a årå'å'å'å'åeg'I'å-å-å-åwäwåagaga ===-;; '; ';';";25';';'; å % ååå M bd hd >: 2 hd ! &

respektive gruppoch inte är ett mått på enskilda individers mångsidighet. Aktiviteter: bio, teater, konsert, konstutställning, museum eller annan ut- ställning. bibliotek — spela instrument, sjunga i kör. delta i studiecirkel. slöjda (textilt eller hårt), måla eller teckna, skriva dagbok eller dikter, läsa böcker. De yngsta och äldsta ingår ej i analysen. 199

Statliga stöd

Även om kulturverksamhet och åtgärder för att främja intresset för kultur fö- rekommit inom arbetslivet sedan lång tid tillbaka var det först efter införandet av 1974 års kulturpolitik som staten aktivt började stödja det. Redan 1975/7 6 infördes det särskilda bidrag för att inrätta arbetsplatsbibliotek som existerade fram t.o.m. 1992/93 då de avskaffades på förslag av den bidragsfördelande myndigheten Kulturrådet. Arbetsplatsbibliotek fanns då i närmare varannan kommun i landet, fördelade på drygt 900 arbetsplatser. Vid den tidpunkten hade svårigheter i den kommunala ekonomin lett till ett minskande antal an- sökningar. Huvuddelen av anslaget har istället inlemmats i anslaget för lokal biblioteksutveckling. En mindre del bibehölls som en förstärkning av det all- männa bidraget till Kultur i arbetslivet.

År 1976 startade ett internationellt arbetslivsprojekt i UNESCO:s regi, Culture and Working Life, där Sverige utsågs till samordnare. I och med detta öppnades en möjlighet att arbeta mer målmedvetet med kultur i arbetsli- vet. Två år senare sammanfattades erfarenheter och förslag i en rapport som förutom de svenska erfarenheterna också innehöll motsvarande från fem andra länder i öst och väst

Under den tid det internationella projektet pågick arbetade Kulturrådet, ef- ter initiativ från fackliga organisationer och några studieförbund, fram förslag till regeringen om ett särskilt utvecklingsprojekt, "Kultur i arbetslivet". Detta projekt erhöll statliga medel om ca 4 miljoner kronor under perioden 197 8/7 9 till 1984/85 och drevs på totalt sex arbetsplatser i samarbete mellan LO, TCO, ABF, TBV och Kulturrådet. Syftet med projektet var att engagera nya grupper i kulturlivet och arbetet mynnade bl.a. ut i ett handlingsprogram. Där föreslogs bl.a. utvidgad rätt för de fackliga organisationerna att arbeta också med kulturfrågor på arbetsplatsen.

År 1985/86 infördes ett nytt bidrag på totalt 2 miljoner kronor avsett att stimulera kulturverksamhet på arbetsplatser. Under fyra år fördelades bidra- get till lokala projekt inom organisationerna Litteraturfrämjandet, Konstfräm- jandet, Skådebanan och Sveriges konstföreningars riksförbund i samverkan med de fackliga organisationerna. Inom ramen för anslaget utbildades också kulturombud. Bidraget fördelades under de tre första åren av regeringen och under 1988/89 av Kulturrådet.

Sedan 1989/90 är projektmedlen för "Kultur i arbetslivet” permanentade i en särskild anslagspost. För budgetåret 1995/96 har anslaget förstärkts med 4 miljoner honor till 7,3 miljoner kronor på årsbasis.

Med anledning av att riksdagen beslutat om ökning av medlen till kulturi arbeslivet har Kulturrådet utarbetat en strategi för hur medlen ska fördelas. Man betonar att kulturverksamheter bör vara tydligt förankrade i arbetslivet och dess villkor. Detta ställer krav bl.a. på de konstnärer och andra kulturar- betare som deltari verksamheten att anpassa sin verksamhet till nya former med bibehållen kvalitet. Det innebär också att man starkt markerat att ar-

betsmiljön i sig kan fungera som en utgångspunkt och brygga för projekten. Arbetets egen kulturdimension bör lyftas fram, vilket t.ex. kan göras genom att belysa den egna arbetsplatsens eller yrkets historia, men också genom att påverka framtidens arbetsplats och genom en konstnärlig dimension ge den en förbättrad arbetsmiljö. Kultur på arbetsplatsen erbjuder också en möjlighet att upprätthålla kontakt med arbetskamrater som är utan arbete eller som pensionerats av hälso- eller åldersskäl.

Allmänna erfarenheter och förslag

Det frnns många olika skäl för att utveckla kulturverksamheten på arbetsplat- serna:

Gemenskapen på arbetsplatserna och påverkan från arbetskamrater betyder mycket för dem som inte har vanan att delta i kulturverksamheter. Kulturaktiviteter kan samla ledning och anställda nmt gemensamma upple- velser ett positivt inslag i en traditionell personalutveckling. Forskare menar att den kraft som kulturen bär med sig kan vara till hjälp när det gäller att utveckla företag och anställda.

— Kontakten med arbetskamrater som är utan arbete eller som pensionerats av hälso- eller åldersskäl kan upprätthållas. — Kulturen kan belysa och gestalta arbetslivets villkor.

Verksamheten med bibliotek på arbetsplatser har visat sig vara av stor be- tydelse, bl.a. för skiftarbetare som har svårt att ta sig till folkbiblioteket och för att väcka intresse för boken bland dem som nu inte läser böcker. Arbets- platsbiblioteken har därför en viktig funktion att fylla. Bidrag från företagen och samarbete mellan arbetsplatsbibliotek och folkbibliotek har stor bety- delse. Många arbetsplatsbibliotek har kommit igång tack vare samarbete mel- lan en facklig organisation och "En bok för alla". Deras utgivning bör använ- das i större utsträckning på arbetsplatserna. särskilt där det inte finns arbets- platsbibliotek.

Undersökningar pekar på att studieförbunden har allt svårare att nå delta- gare i yrkesverksam ålder. Ett effektivt sätt att nå personer mellan 20 och 64 år är uppsökande verksamhet i arbetslivet. Studieförbunden bedriver re- dan i dag fackliga, politiska och andra cirklar där deltagarna rekryteras inom arbetslivet. Det kan vara viktigt för folkbildningens egen profil att vidga rekryteringsbasen på arbetsplatserna genom att erbjuda även kulturella och estetiska cirklar som i många fall kan genomföras i anslutning till arbetsdagen och/eller arbetslokalema.

Det arbete som syftar till att bevara äldre industrimiljöer, att starta arbets- livsmuseer eller på annat sätt dokumentera arbetslivet har engagerat många som inte tidigare varit intresserade av kultur. Det finns också andra arbets— platser, och från senare tid, som inte är en del av den industriella epoken som också kan vara värdefulla att bevara. Den kompetens som finns på Arbetets

museum bör få möjlighet att utvecklas för att komma till användning i sådant arbete. Fler kulturinstitutioner och konstnärligt yrkesverksamma skulle kunna göra en betydande insats genom att belysa och gestalta arbetslivets villkor. Stora förändringar skulle kunna genomföras genom bl.a. konstnärlig ut- smyckning. Större, långsiktiga insatser och projekt borde kunna stödjas av Stiftelsen framtidens kultur.

Erfarenheter av anslaget Kultur t' arbetslivet

Kulturrådet har gjort en utvärdering av hur statsbidraget hittills har använts. Av den framgår att man i vissa projekt lyckats bygga broar mellan kulturinsti- tutioner som teatrar och museer och verksamhet som de anställda själva be- driver. Man kan också se att projekten väckt ett intresse för kultur hos perso- ner som tidigare varit ointresserade. Däremot har man sett svårigheter att finna nya former för kulturverksatnheten med hjälp av bidraget. Projekt som beviljats medel har i stor utsträckning följt de arbetsformer som redan är gängse inom folkbildningen som studiecirklar och kulturprogram.

Det är påfallande hur få utvärderingar och hur många förändringar av an- slagen till ”Kulturi arbetslivet” som genomförts under den korta tid de funnits. Projektet har omstrukturerats många gånger under de knappt tio år det existerat. Bidragsfördelningen har flyttats och ändamålen förskjutits. Det behövs uthållighet, systematiska utvärderingar och en spridning av erfarenheter för att satsningar på "Kulturi arbetslivet" ska lyckas. Vi anser att reglerna för bidragsfördelning därför inte bör genomgå alltför stora förändringar och att bl.a. informationen om projekten behöver förbättras. I den fortsatta uppföljningen av bidraget bör man försöka att tydligt se i vilken utsträclming verksamheten engagerat personer som inte tidigare varit intresse- rade av kultur.

Framtida inriktning av anslaget Kultur i arbetslivet

Det är angeläget att utvecklingen av kulturlivet går i riktning mot ökad delak- tighet, jämlikhet och jämställdhet. Det statliga stödet till kultur i arbetslivet är ett viktigt medel i detta arbete. Det ska främja en bred kulturverksamhet med arbetsplatsen och arbetsgemenskapen som utgångspunkt. Projektverksamheten inom ramen för dessa särskilda medel kan bl.a.:

- genom kulturarrangemang och genom eget skapande vidga erfarenhetsra- mama och ge såväl känslomässiga som intellektuella upplevelser,

berika arbetet och arbetsgemenskapen, belysa arbetsmiljöfrågor och arbetets villkor, — dokumentera den egna arbetsplatsen eller yrkets historia, ge arbetslösa möjligheter att delta

En förskjutning av inrikmingen av verksamheten mot att tydligare ta fasta på arbetets kulturdimension bör ske. Projekten ska uppfylla krav på kvalitet och mångfald.

Vi vill också understryka betydelsen av ett utvecklingsarbete som syftar till att finna metoder där egna erfarenheter och tankar om arbetsliv, vardag och framtid kan gestaltas inom ramen för en egen kulturverksamhet.

Vi anser att en viktig del av kulturverksamheten inom arbetslivet är att ut- veckla ett nät av kulturombud på arbetsplatserna. Ombuden kan vara kontakt- länkar till såväl kulturlivet som till folkbildningen och folkrörelsema.

Kulturinstitutioner och andra parter i kulturlivet bör aktivt söka samarbete med de fackliga organisationerna. Samtidigt behöver kulturens former och innehåll förändras för att bättre knyta an till de behov som människor har och den verklighet man lever i.

Samarbetet med yrkesmässigt arbetande konstnärer bör utvecklas. Dels ger det konstnärerna vidgade erfarenheter i sin konstutövning, dels har de en stor betydelse för verksamheten. De kan också många gångar minska främling- skap inför kulturen. Men detta ställer krav på att de ibland måste anpassa sin verksamhet till nya former, med bibehållen kvalitet.

Informationen om ”Kulturi arbetslivet” behöver förbättras bl.a. genom in- formationsmaterial och seminarier för att sprida erfarenheter samt idéer till nya projekt. Fler utåtriktade aktiviteter som ökar kännedom om verksamheten behövs.

Ett viktigt led i arbetet för att öka intresset vore ett projekt av hög konst- närlig kvalitet med deltagande av fackliga organisationer i hela landet

13.2. Boendemiljön

I det egna hemmet uttrycker människor sin identitet och kulturella tillhörighet. I valet av tavlor, textilier och vardagsredskap får den egna smaken ett utrym- me. Det är också i hemmet individen har sin första och närmaste krets för kultur. Det är där man kan tillåta sig att släppa loss sin fantasi, sjunga och spela men också stifta bekantskap med sagor och berättelser för första gången.

Området där vi bor är också platsen för social och kulturell gemenskap i en lite vidare krets. Den byggda miljön kan lämna stort eller litet utrymme för samvaro och gemenskapskänsla. Det kan handla om tillgång till torg, biblio— teksfrlial eller biograf i ett förortscentrum eller bygdegård och andra före- ningslokaler samt ett lokalt museum på en mindre ort. Boendemiljön är ett viktigt uttryck inte bara för vår materiella standard utan ger också signaler om vår kulturella välfärd. Ett bostadsområde eller en bygd kan vara en harmonisk enhet med byggnader och människor i samklang, men det kan också visa tydliga tecken på segregation, likriktning eller dishannoni. 203

Bostäder och byggnader "kommunicerar” både med förbipasserande och med dem som bor där. Ofta förses torg, entréer eller parkområden med of- fentligt finansierad konst. Sedan början av 1960-talet har det funnits förmån- liga lån avsedda för den konstnärliga utsmyckningen av bostadsområden. I takt med att byggandet minskat och bostadsfrnansieringsprincipema föränd- rats har man sett behov av nya principer för stödet. Lånen är sedan 1992 er- satta av ett motsvarande stöd i form av räntebidrag. Sedan 1987/88 finns, med undantag för år 1992/93, en bidragsram avsedd för konstnärlig ut— smyckning i bostadsområden. Budgetåret 1994/95 kunde bidrag sökas även för utsmyckning av tidigare färdigställda bostadsområden. Staten har bl.a. arbetat med en bred kampanj för att stimulera till konst i boendemiljö. Inrikt- ning och organisation av statens insatser för konst i offentlig miljö har nyli- gen setts över av en statlig utredning. I kapitel 24 Bild och form och 25 Arkitektur och samhällsplanering behandlas dessa frågor ytterligare.

I boendemiljön känner människor i bästa fall trygghet och hemmahörighet. För många är hembygden en trakt där man känner förankring. Men i takt med urbanisering, folkomflyttning och ökad invandring har bostadsområdena också kommit av bli symboler för känslor av maktlöshet och isolering. Klotter och förstörelse i stadsmiljöer tolkas som signaler från den som behö- ver vill bli sedd och uppmärksammad. Människor som blir kvari en avfolk- ningsbygd tappar sina tidigare sociala relationer. Ett sätt att ge människor red- skap att påverka och förbättra sin egen närmiljö har varit att arbeta med kul- turprojekt i bostadsområdena såväl i staden som på landsbygden.

I många bostadsområden pågår det kulturaktiviteter av olika slag. Bibliote- ket organiserar kulturprogram tillsammans med något studieförbund, kyrkan ordnar musikafmar, ungdomsorganisationer arrangerar filmvisning, hem- bygdsföreningar visar prov på hantverk, pensionärsföreningar arrangerar fö— redrag och uppläsningar. Det handlar om verksamheter på lokalt initiativ, ofta med hjälp av ideella krafter.

Statligt stöd till kultur i boendemiljö

Redan 1976 ansökte Studieförbundet Vuxenskolan hos regeringen om medel till kulturprojekt i boendemiljö. Regeringen anslog under sex år sammanlagt 2,6 miljoner lcronor och ett stort antal projekt kom till stånd i samarbete med Kulturrådet. Syftet med kulturprojekt i boendemiljön har både varit att ge de boende kunskap om den lokala miljön och att aktivt uttrycka sin mening om den. Syftet har också varit att öka gemenskapen, vilket på sikt kan förstärka beredskapen att också påverka. Tanken har varit att man genom de olika pro- jekten skulle motverka negativa och destruktiva tendenser i bostadsområdena. Ytterligare ett syfte har varit att undanröja det hinder som avstånd till institu— tioner och arrangemang innebär. Naturligtvis har ambitionen att nå nya grup- 204 per funnits med i bilden. Utvärdering var en viktig del av arbetet i syfte att

kunna sprida erfarenheter från olika verksamheter till andra delar av landet. Tanken med projekten har också varit att starta en process inte att skapa isolerade spektakulära evenemang.

En slutsats från utvärderingen av projektet är att åtgärder av det här slaget ofta "ökar pulsen" i ett bostadsområde och att studieförbunden mycket väl kan fungera som huvudman för verksamheten. Utvärderingen visade att det är ett förberedande steg som skiljer aktiviteter med kultur i boendemiljö från andra studieförbundsanknutna verksamheter. I ett förberedande skede behö- ver en kämtrupp av områdesanknutna personer stimuleras till uppsökande verksamhet genom ett särskilt studieprogram. Likaså behöver kulturarbetare kontaktas på ett förberedande stadium genom studieförbundens försorg.

Övriga erfarenheter

De intervjuer med representanter för boendeorganisationer som vi låtit göra pekar på att man inom hyresgäströrelsen menar att organisatoriska föränd- ringar inom den egna verksamehten har lett till att utrymmet för arbete med kulturfrågor minskat i takt med att ansvaret för hyresgästföreningens lokalav- delningar utvidgats med eget budgetansvar och beslutsfattande.3 Benägenhe— ten att satsa pengar på kulturaktiviteter har minskat'då man sett att kostna- derna och andra aspekter på boendet har prioriterats inom den avdelade budgeten. Samtidigt har åtstramningama i den kommunala ekonomin drabbat kulturen i bostadsområdena med nedläggning av biblioteksfilialer och min- skade bidrag till ungdoms- och pensionärsorganisationemas lokala verk- samhet.

Framtida inriktning

Kulturprojekten i boendemiljön har ibland fått stora likheter med verksamhet som redan bedrivs inom studieförbunden. Kanske behövs egentligen inte sär— skilda projektmedel för att driva kultur i boendemiljön? Studieförbunden borde snarare använda hittills gjorda erfarenheter för att utveckla nya ar- betsmetoder bl.a. i syfte att åstadkomma större samverkan mellan förenings- liv, kulturinstitutioner och egen verksamhet.

Samtidigt bör man beakta att gränserna mellan arbetsfri tid och arbetstid troligen kommer att förskjutas i framtiden. Det kan innebära att arbetsdagen blir kortare, men det finns också en risk att stora grupper permanent ställs helt utanför arbetsmarknaden. Framför allt kan det handla om ungdomar som inte kan beredas plats i arbetslivet när utbildningen avslutats.

3 Se not 1.

Folkbildningen, hembygdsrörelsen och de fackliga organisationerna i samverkan med boendeorganisationema har förutsättningar att möta enskilda människors och olika gruppers kulturella behov och intressen med förankring i de vardagliga miljöema. Samarbetsforrner och en samsyn behöver utvecklas för satsningar på kulturverksamhet i människors olika vardagsmiljöer.

13.3. Vården

Det finns flera anledningar till att man under de senaste decennierna fäst upp— märksamhet på behovet av kulturverksamhet i vårdmiljön. Sedan 1974 års kulturpolitik trädde i kraft har antalet personer över 70 år ökat med mer än 300 000 och ökningen fortsätter. Det betyder att vi i dag har många pigga och aktiva personeri åldrarna högt över pensionsåldern men också ett ökande antal äldre i behov av vård och omsorg. Långvården utvecklades i stor skala under 1960— och 1970-talen och såväl anhöriga som personal kunde konstate- ra att det fanns risk för att de som vårdades där inte fick den stimulans som behövdes för att slå vakt om och utveckla det ännu friska

Hela hälso— och sjukvården har genomgått stora förändringar under de gångna 20 åren. I periodens början genomfördes rationaliseringar som ledde till att arbetsuppgifter specialiserades utan att man till att börja med uppmärk— sammade att patienten som människa inte sällan kom i kläm. Rationalisering- ama ledde till att antalet vårdplatser minskade kraftigt inom all slags sjukvård. Mellan 1980 och 1990 skedde minskningar med runt 20 % av vårdplatserna inom psykiatrisk vård med så många som nästan 60 %.

Trots minskat antal vårdplatser har antalet intagna patienter, med undantag för den psykiatriska vården, ökat. Inom somatisk långvård tas på 1990-talet dubbelt så många patienter in för vård som för 10—15 år sedan. Behandlings- tidema inom sjukhusvården har således kunnat kortas. Många patienter be—

* handlas också inom ramen för primärvården. På senare tid har uppmärksam-

het riktats emot behovet av omvårdnad, ett begrepp som delvis men inte helt sammanfaller med medicinsk vård eftersom man i det väger in också psy— kiska, sociala och kulturella aspekter.

Även om vårdtidema kortats för de flesta har många grupper fortfarande behov av extra kvalitet i omvårdnaden. Det kan gälla alla de äldre som vistas inom långtidsvård eller hemsjukvården. Nytillkomna grupper som AIDS- sjuka kan ha långa vårdtider och lida av isolering från normalt samhällsliv. Uppmärksamheten på vikten av att ge barn särskild stimulans under en sjuk- . husvistelse har också ökat.

En faktor som påverkat synen på kulturverksamhet i vårdmiljön är att man i 1974 års kulturpolitik räknade in sjuka bland de grupper med särskilda be- hov som skulle uppmärksammas. Det ledde till att landstingen fick en särskild

roll som kulturförmedlare tydliggjord, även om exempelvis Sjukhusbibliotek förekom sedan länge.

Utredningen om Kultur i vården

En omfattande utredning, Kultur i vården, inleddes 1980 på initiativ av Kul- turrådet i syfte att stärka kulturens ställning i vården samt att analysera vilken inriktning kulturverksamheten lämpligen bör ha och i vilka former den bör bedrivas. Inom ramen för utredningen och den verksamhet som sedan följde i landstingens regi har många positiva erfarenheter gjorts. Man när i sjukhus- eller annan vårdmiljö alla slags människor. För en del blir det kanske första mötet med kulturen, för andra en kompensation och ett igenkännande i en an- nars främmande miljö.

Utvärderingar har också givit vid handen att kulturinslag i vårdmiljön ger många positiva rent medicinska effekter. Kultur i vården ger också arbetstill- fällen för många kulturarbetare runt om i landet och minskar beroendet av storstadsregionema som arbetsmarknad.

Kulturrådet skiljer i sin utvärdering på kultur i vården och kultur till vår— den. Med kultur i vården menar Kulturrådet att man kan föra in ett kulturper- spektiv i vårdmiljön med hjälp av den egna personalen. Promenad, högläs— ning och samtal av skilda slag är exempel på detta. Kulturverksamhet i vårdmiljöer består också av biblioteksservice, utsmyckning, arbetsterapi och tillgång till massmedier. Med kultur till vården menar rådet att kulturarbetare och studieförbund tas till hjälp för att, inom den dagliga rutinen i vården men utanför det nödvändiga omvårdnadsprogrammet, tillföra inslag av evene- mangskaraktär. Dessutom finns kultur som inslag i terapin t.ex. i form av musikterapi och bildterapi.

Framtida inriktning

Båda aspekterna på kulturen som vi beskrivit ovan behövs för att ge kvalitet i vården. Under senare delen av 1980-talet växte emellertid insikten fram att synen på kultur i vården behövde nyanseras. Slutsatsen att många programin- slag snarare störde än underlättade vardagen ledde till att man drog nyttiga er— farenheter för framtiden. Under senare år har tyngdpunkten förskjutits från att erbjuda kulturinslag till att lägga ett kulturperspektiv på vardagsmiljön inom vården. Där spelar vårdpersonalen, folkbildningen och ideella organisationer huvudrollen tillsammans med patientens anhöriga. Patienten sätts i centrum, totalmiljön runt omkring ska vara stimulerande. Det kan inte i första hand åstadkommas genom besök av musikgrupper eller andra sporadiska aktivite- ter. Man har i många fall avlägsnat sig ifrån synen på vårdmiljön som en

arena för arbetstillfällen för kulturarbetare och kräver att de program som er— bjuds ska vara anpassade till patienternas särskilda behov.

Som ett led i FN:s kulturårtionde 1988—1997 har projektet "Arts in Hospital" startat. Landstingsförbundet har uppdraget av svenska UNESCO— rådet att representera Sverige. Sedan 1992 har också Svenska kommun- förbundet kommit med i projektet efter att ÄDEL-reformen genomfördes. Man ger bl.a. ut ett nyhetsbrev för att informera om olika kulturprojekt som pågår inom vården eller rapporterar från konferenser på temat. Flera olika studier ger lcraftfullt stöd för omvårdnadsperspektivet gentemot patienterna. Att se hela individen inte bara lcropp utan också själ — verkar befrämjandet på välbefinnandet och kan aktivera slumrande resurser hos individen.

Genom ÄDEL—reformen har huvudmannaskapet för äldrevården, med un- dantag för den rent medicinska delen, överförts till kommunerna. Kommu- nerna har tagit över ansvaret för de lokala sjukhemmen och hemvården. Man har således utökat sitt ansvar till alla omvårdnadsforrner för äldre i behov av service, utom rent medicinsk vård, med skalan från hemtjänst för relativt friska äldre via dagcenter, servicehus, ålderdomshem och sjukhem till hemvård i livets slutskede.

Eftersom äldrevården utgjorde en stor del av landstingens tidigare insatser har stora resurser överförts från landsting till kommuner och således splittrats på fler huvudmän. Det finns en risk att pengar till kulturverksamhet i vården dras in till förmån för grundläggande kostnader som kräver täckning i ett skede då kommunernas resurser är krympande, antalet äldre ökar och ett helt nytt omsorgsansvar ska finna sin form. Samtidigt gör överföringen av stora delar av de tidigare resurserna från landstinget till kommunerna att kompetens som byggts upp inom landstingen under 1980-talet går förlorad. I en inven- tering som Malmöhus läns landsting gjorde i slutet av 1992 rapporterades att flera landsting inte hade klarat ut sina relationer till de nya huvudmännen för äldrevården. Där ges också exempel på landsting där överlämnandet fungerat bra och kontakten fortsätter i form av ett samarbete.

Kulturen har en given plats i alla vårdmiljöer främst som ett led i att ge varje individ en situation som så långt möjligt liknar den i det friska livet. Några grundläggande frågor om intresse för t.ex. musik, bildkonst och litteratur, men också annan kulturverksamhet, borde därför ingå i rutinen för intagning av patienter i vårdforrner med långa behandlingstider. Vi menar också att det är angeläget att slå vakt om de resurser som landstingen avdelat för kulturverksamhet och att de åtminstone kan bibehållas på oförändrad nivå.

De resurser som överförts till kommunerna i samband med ÄDEL-refor- men bör även fortsättningsvis komma de vårdtagandes kulturella välfärd till del, även om formerna kan förändras och förnyas.

Det finns starka skäl att ge kultur i vården fortsatt uppmärksamhet och tyngd. Verksamheten på sjukhus och vårdinstitutioner har utvecklats positivt. Kulturverksamheten inom vården befinner sig trots allt fortfarande i en slags

etableringsfas. Därför är det angeläget att Kulturrådet, i samarbete med berör— da parter inom landsting och kommuner, snarast får uppdraget att utvärdera effekterna av ÄDEL-reformen ur kulturell synpunkt.

13.4. Andra miljöer

Under de senaste decennierna har försök gjorts att kombinera kulturell verk- samhet med att människor naturligt befinner sig också på andra platser eller i andra situationer. Landstinget i Stockholms län har tagit initiativ till försök med kultur i resandemiljön. Lokaltrafiken utnyttjar annonsplatser för att sprida smakprov ur lyriken. Intresset från de resande tycks ha varit stort. På vissa järnvägslinjer har försök gjorts med boksnurror där resenärerna erbjuds möjlighet till läsning under resan och för att sedan kunna lämna boken på avstigningsstationen. I exempelvis Göteborg prövas sedan några år dans— och mimverksamhet på gator och torg — ett sätt att erbjuda kulturupplevelser mitt i vimlet. Det finns också en gatukultur med allt från fakirer till marionett- spelare. Så när oss kulturen i det mest offentliga rummet utan begränsningar och på förhand uppbyggda förväntningar eller färdiga sociala mönster. Man kan också bjuda kultur där människor är lediga och avspända, på semestern när vardagens krav släppt greppet. Att kombinera semestervistelser med kultur- och utbildningsverksamhet blir allt vanligare.

Att på ett fantasifullt sätt försöka närma sig människor i miljöer där de ändå vistas och kanske tillbringar tid i en innehållslös väntan kan vara ett bra sätt att väcka intresse och bryta mark. Men erfarenheten pekar också på att det är viktigt med den personliga bearbetningen. Samtidigt är det påfallande vil- ken påhittighet som kommer till uttryck då kommersiella budskap sprids. Många människor tillbringar mycket tid i köer och transporter av olika slag såväl i storstäderna som i glesbygd. Att i dessa situationer erbjuda bilder eller korta texter av hög kvalitet kan vara värt att pröva.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi

betydelsen av fortsatta insatser på kulturområdet inom arbetslivets ram,

vikten av att boendemiljön tas till utgångspunkt för arbetet med att vidga människans delaktighet i kulturlivet,

betydelsen av kulturverksamhet och kulturaktiviteter som inslag i vårdsektoms olika delar för såväl de vårdade som för personalen.

I kapitlet föreslår vi

— att en samsyn utvecklas för satsningar på kulturverksamhet i människors olika vardagsmiljöer, att Kulturrådet, i samarbete med berörda parter, snarast får uppdraget att utvärdera effekterna av ÄDEL-refomren ur kul- turell synpunkt.

14 Eldsjälama och organisationerna

Engagerade människor och ett brett förankrat, vitalt föreningsliv är nödvändi- ga förutsättningar för ett levande kulturliv.

Många föreningar bedriver en verksamhet som på något sätt berör kultur- området och som har betydelse för medlemmarnas kulturella identitet och en- gagemang. För många föreningar är kulturen själva kärnan i verksamheten, för andra ett instrument för att uppnå något annat. Tyngdpunkten väljer vi att lägga på föreningar och organisationer inom kulturområdet och de många eldsjälar som finns där.

14.1. Deltagande i föreningslivet

Motiven att vara med i föreningar skiftar i hög grad. Det kan t.ex. handla om att tillsammans med andra hävda sina egna intressen, att finna åsiktsgemen- skap och social gemenskap eller att hitta ett sammanhang för aktiviteter man själv vill delta i eller utöva. Oavsett motiv innebär själva föreningsforrnen ett individuellt ansvarstagande på demokratiska grunder samtidigt som aktivite— terna erbjuder tillfällen till gemenskap med andra. Därmed utgör föreningarna en viktig grundsten i samhällslivet och en förutsättning för människors möj- ligheter att påverka och bli delaktiga i kulturlivet, både genom egna aktiviteter och genom tillfällen att ta del av vad andra skapar.

Anslutningsgrad

Föreningslivet i vid mening berör de flesta svenskar. Man räknar med att ca 90 % av befolkningen över 15 år är medlem i åtminstone en förening.1 Det är vanligare att man är med i flera föreningar än bara i en. För den yngre delen av befolkningen är medlemsanslutningen något lägre än för de äldre och upp- går till ca 75 %. I kapitel 10 Ungdomars vilja och val har vi diskuterat före- ningarnas betydelse för ungdomars kulturaktiviteter.

1 Häll L/SCB (1994): Föreningslivet i Sverige. Rapport nr 86 i serien Lev- nadsförhållanden. Statistiska Centralbyrån. 211

Andelen av befolkningen som är anslutna till olika föreningar varierar stort mellan olika typer av föreningar:

73 % intresseföreningar som fackföreningar, konsumentkooperativ och boendeföreningar, 46 % fritids- och rekreationsföreningar idrotts- och hobbyföre-

ningar,

25 % föreningar med ideologisk inriktning, t.ex. politiskt part (som omfattar 13 % av befolkningen), 9 % humanitära organisationer, 8 % miljöorganisationer, 5 % kyrkor och samfund (exkl. Svenska Kyrkan),

19 % föreningar för vissa gruppintressen, t.ex. föräldraföreningar och pensionärsföreningar liksom handikapp- och invandrar- föreningar.

Kulturföreningar ansluter 20 % av befolkningen och de flesta är medlem- mar i endast en typ av kulturell förening. Det vanligaste är att man är medlem i en konstföreningen (8 %), eller hembygdsförening (7 %). Föreningar inom områdena dans, teater, musik och litteratur lockar vardera 2—4 % av be- folkningen. Andra typer av kulturella föreningar är frlmklubbar, Vänföre- ningar till kulturinstitutioner, litterära sällskap m.m.

Medlemsskap i ideologiska föreningar och i föreningar för gruppintressen hänger i viss utsträckning samman med medlemskap i en kulturell förening. Av medlemmar i de först nämnda föreningarna är drygt en av tre också med- lem i någon kulturell förening.

Anslutningsgraden inom föreningslivet är tämligen stabil. Man kan dock konstatera ett ökat intresse för fritids- och rekreationsföreningar, främst idrottsföreningar, och ett minskat intresse för idéorganisationer.

Aktivitetsgrad

Aktivitetsgraden i föreningarna varierar mycket mellan olika individer. Somliga nöjer sig med att uttrycka sympati för föreningen genom att betala en årsavgift. Men för de flesta är inte det tillräckligt. 67 % av befolkningen uppger att de varit på minst något föreningsmöte under senaste året. Här ingår såväl fackföreningsmöten på arbetstid som opinionsmöten, informationsmö— ten och debatter som föreningen arrangerar. När man jämför aktivitetsgraden mellan åren 1982 och 1991 finner man att den varit mycket stabil.2 Möjligtvis kan man se en viss ökning av föreningsaktiviteten bland äldre (45—74 år) medan de som är i åldern 25—44 år minskat sitt engagemang något. Man kan '

2 SCB (1993): Fritid 1976—1991. Rapport nr 85 i serien Levnadsför— hållanden. Statistiska Centralbyrån.

vidare notera att de som är mer aktiva än att bara gå på möten ökat från 41 % till 44 %. Denna förändring tillskrivs kvinnors ökade aktivitet.

Inom kulturföreningarna är aktivitetsgraden hög och mer än varannan medlem har under det senaste året varit på något möte. Nästan var femte ansluten medlem har någon förrn av förtroendeuppdrag. En typisk medlem i en kulturförening är välutbildad och mellan 45 och 65 år, en period i livet då barnen flyttat hemifrån och då den fria tiden och den privata ekonomin ger möjligheter att ägna sig åt egna kulturella intressen.

Samtidigt vet vi att kulturaktiviteter i föreningslivet minskat i omfattning. De som spelar instrument, tecknar och målar eller skriver gör det oftare i andra former än i föreningens eller studiecirkelns form. Att föreningslivet i kulturpolitiskt avseende tappat mark illustreras också av att de idébuma före- ningarna minskat i medlemstal.

Även om det totala antalet medlemmar i en del föreningar sjunker behöver det inte tyda på att ett färre antal människor är medlemmar i föreningar. Snarare kan det förhålla sig så att det blir mindre vanligt att ansluta sig till flera olika föreningar. Ett motiv kan vara att få tid för ett mer omfattande och tidskrävande engagemang i en förening. Men det är inte lätt att få fram några sälcra uppgifter på denna punkt.

14.2. Aktörer i det lokala kulturlivet Studieförbund

Studieförbunden spelar en viktig roll genom studiecirklar och som arrangör av kulturprogram. Öppenheten mot allmänheten är ett tydligt kännetecken för studieförbundens arbetssätt Studiecirkeln har visat sig vara en ändamålsenlig förrn för eget skapande och för att skaffa sig kunskaper. I internationell jäm- förelse är studiecirkelforrnen unik för Norden. I åtskilliga kommuner ge- nomförs en stor del av kulturprogrammen av något studieförbund, i regel med ekonomiskt stöd från kommunen. På det sättet förankras kulturverksam— heten på ett naturligt sätt bland människorna på orten.

Under perioden 1973/74 till 1993/94 har det totala antalet studiecirklar ökat med drygt 40 %. När det gäller antalet cirklar i estetiska ämnen är ökningen större och uppgår till 60 %. Andelen estetiska cirklar av samtliga cirklar har därigenom ökat från 35 % till 40 % av cirkelutbudet.

Deltagandet i studiecirklar, vilket inte är detsamma som antalet deltagande individer, har inte ökat i samma takt utan här stannar ökningen vid ca 20 %. Det har därmed blivit vanligare att de redan aktiva går i flera cirklar. Deltagande i estetiska cirklar är i stort sett oförändrat under 20—årsperioden. En närmare granskning av förändringar över perioden visar att hela ökningen, både vad avser antalet cirklar och deltagandet, ägde rum under l970-talets

andra hälft. Den högsra aktivitetsgraden hittills inföll omkring 1980. Därefter har verksamheten minskat något.

Även antalet kulturprogram inom studieförbunden visar en likartad ut- veckling. Under slutet av 1970-talet fram till omkring år 1980 ökade kultur- programmen mycket starkt. Därefter har antalet redovisade program i stort sett varit oförändrat.

Kulturföreningar

Kulturföreningarnas roll i det lokala kulturlivet liknar studieförbundens. Man svarar för arrangemang och organiserar kurser och andra studier, i regel i samverkan med något studieförbund. Verksamheten är i regel inriktad på ett visst kulturområde, utgör en mötesplats för intresserade inom området och en länk mellan yrkesutövare och intresserad allmänhet.

Tyngdpunkten i verksamheten för teaterföreningar, konstföreningar, jazz- föreningar och frlmklubbar ligger på att svara för arrangemang. Andra före- ningar som orkesterföreningar, folkdans- och folkmusikföreningar har fram- för allt till syfte att organisera och stimulera eget utövande. Det gäller även amatörteaterföreningar. Konserter, uppvisningar och föreställningar är natur— liga delari föreningarnas verksamhet. Hembygds- och fomminnesföreningar har sin grund i intresset för lokalhistorien och vissa bedriver en verksamhet som i många avseenden kan liknas vid museernas.

Andra aktörer i det lokala kulturlivet

Det lokala kulturlivet inrymmer en lång rad aktörer som svarar för arrange- mang av olika slag. Skolor och andra offentliga organ som bibliotek, kultur— hus och fritidsgårdar spelar självfallet en viktig roll. I regel svarar de för verksamheter som ingen annan tar ansvar för, delvis i samarbete med studie- förbund och kulturföreningar. Ibland kan offentliga arrangemang utgöra en konkurrent till dem som föreningslivet svarar för.

För att genomföra vissa avgränsade arrangemang bildas ibland tillfälliga organisationer eller läsa sammanslutningar. Verksamheter som knyter an till den egna bygden eller bostadsområdet genomförs ofta i sådana konstellatio- ner. Festivaler inom olika konstområden är ett annat exempel. Ofta bygger sådana konstellationer på redan existerande lokala nätverk av intresserade på en ort eller inom en region. Att arbeta på ett sådant sätt tilltalar många unga människor.

Aktiva i ett lokalt kulturliv kan också vara företag inom kulturområdet som drivs av personer med ett starkt engagemang inom ett konstområde och som hittar en form som kombinerar det egna intresset för konst och kultur med att driva ett företag på marknadsmässiga villkor. Det kan exempelvis gälla galle-

rier, produktionsbolag inom frlm- eller fonogramområdet eller företag som genomför utställningar, konserter eller filmvisning på biograf.

Kyrkor och samfund spelar en viktig roll inom det lokala kulturlivet. De svarar för en rad olika verksamheter där de kulturella inslagen är påtagliga och medverkar genom sina anställda och frivilliga krafter vid lokala fester och högtider. En annan roll är den som arrangör av offentliga kulturprogram, främst konserter och föredrag.

Lokalhållande föreningar erbjuder lokaler för utställningar, konserter, tea- ter och biografvisning, studiecirklar och andra kulturgrupper samt svarar för egen kulturverksamhet. Framför allt på mindre orter och på landsbygden är deras lokaler många gånger själva navet i det lokala kulturlivet. Det är där människor kan möta varandra och det är där som konsten kan möta sin pu- blik.

Eldsjälars betydelse och föreningslivets styrka

Verksamheter i det lokala kulturlivet som vi här försökt fånga in, står och faller med att enskilda människor på egen hand eller tillsammans med andra engagerar sig för kulturen. Det är deras olika insatser som är förutsättningen för mångfalden inom kulturlivet och för att de resurser som det offentliga av- sätter ska användas på det sätt som är tänkt. Utformningen av regler för stöd till föreningslivet måste göras på ett sätt att det stimulerar enskilda att på egen hand eller tillsammans med andra ta ansvar för kulturlivet.

En avgörande styrka i föreningslivets verksamhet är öppenheten. Till skillnad från sällskap av olika slag, vänkretsar och grupperingar som bara vänder sig till vissa människor, riktar sig föreningarna till alla som vill dela den idémässiga grundsynen eller intresset för verksamheten.

Värdet av föreningslivets verksamheter inom kulturområdet menar vi är

— bredden iden skapande verksamheten, — mångfalden i kulturprogram och annan kulturverksamhet, — öppenheten för människor och tankar, — rollen som en kraft i samhällets demokratiska, sociala och kulturella ut- veckling.

14.3. Föreningslivets fyra roller

14.3.1 Att ge rum för egen verksamhet

En betydande del av konstnärlig och kulturell verksamhet som tar sikte på den enskildes egen aktivitet förutsätter verksamhet i kollektiva former. Att spela teater, sjunga i kör, dansa folkdans och göra film är inte ”en mans jobb" utan

frukten av kollektiva arbetsprocesser. Även sådan verksamhet som utförs av var och en för sig att skriva, måla eller att skapa i olika slags material -— kan stimuleras genom arbetsformer där ett naturligt utbyte av idéer kan ske. Mot den bakgrunden är ett levande kulturliv utan den kollektiva dimensionen en omöjlighet

I kaptiel 8 Kulturvanor och förändringsstrategier har vi i korthet redogjort för kulturvanor och deltagande i kulturlivet. Sammantaget kan man konstatera att egenaktiviteten på kulturområdet är hög — kulturi en eller annan form en— gagerar i stort sett hela befolkningen. Det är enbart ca 10 % av befolkningen som uppger att de inte ägnar sig åt någon kulturell egenaktivitet

Mot bakgrund av vår värdering av konstens och kulturens betydelse för den enskilde och vikten av att det finns strukturer som underlättar för den en- skilde att ägna sig åt konstnärlig och kulturell verksamhet, är det naturligt att framhäva betydelsen av offentligt stöd till folkbildningen och föreningslivet

Det är angeläget att offentligt kulturstöd även kan gå till andra aktörer än etablerade föreningar, som t.ex. löst sammanknutna nätverk, tillfälliga grupp- bildningar eller samarbete mellan sådana och enskilda eldsjälar. Mot bak- grund av att eget utövande av kultur allt oftare sker i andra former än före- ningslivets är det viktigt att det finns en öppenhet i bidragsregler för nya aktörer och nya verksamhetsformer.

Samspel mellan amatörer och professionella

En av de centrala frågorna när det gäller att utveckla amatörverksamhet är samspelet med professionella kulturutövare. Det gäller t.ex. konstnärer som ledare för studiecirklar, kulturgrupper och projekt. Det gäller också sarnver- kan mellan proffs och amatöreri teater- och musikprojekt m.m. Det är ange- läget att man hittar sätt att utveckla samspel mellan dessa två former. För att så ska ske krävs

— att de som organiserar amatörverksamhet ser värdet av medverkan från yr- kesutövande konstnärer inom skilda konstområden, att de som organiserar amatörverksamheten har råd att arvodera yrkesut- övama, att yrkesutövarna vill arbeta som ledare eller resursperson i amatörverk- samhet och ger uppgiften sitt helhjärtade engagemang, att kulturinstitutionema vill avsätta en rimlig del av sina resurser för annat än produktion av föreställningar/konserter/utställningar och övrigt arbete inom den egna institutionen.

14.3.2. Den arrangerande rollen

Ett viktigt motiv för folkbildningens och föreningslivets roll som arrangör är förankringen i den lokala befolkningen. På det sättet får den enskilde möjlig- het att påverka inriktningen av arrangemangen. Medlemmarna och andra akti- va sprider kännedom om arrangemangen och avsätter tid för att verksamheten ska kunna genomföras.

Förutom studieförbunden finns flera andra föreningar där den arrangeran- de rollen är framträdande bl.a. teaterföreningar, konstföreningar, frlmklubbar och olika genrespecifrka föreningar inom musikområdet som jazzklubbar och kammarmusikföreningar. Inom dansområdet saknas nästan helt lokala ar- rangörsföreningar vilket hämmar strävandena att ge dansföreställningar över hela landet.

Allmänt vill vi betona betydelsen av en rimlig balans mellan stöd till pro- duktion och Stöd till arrangemang. Teaterutredningen konstaterar att många teaterarrangörer har fått kärvare ekonomi under de senaste åren. Samma slags iakttagelse gör Kulturrådet i sin utvärdering av länsmusiken och i en särskild studie om arrangerande musikföreningar. Dessutom har liknande uppfatt— ningar framförts av en rad olika musikorganisationer som samfällt pekar på att de ekonomiska villkoren för arrangörerna försämrats. Från folkbildningen har rapporterats viss minskning av kulturarrangemangen under senare år, både egna och samarrangemang med andra, även om det finns skillnader både mellan och inom studieförbunden. Dessa bilder av försämrade villkor för ar- rangörer framförs också av andra konstellationer än de traditionella arrangö- rerna — bl.a. tillfälliga grupper, lösare nätverk och enskilda entusiaster — som svarar för en del verksamheter bl.a. en del nya initiativ, och i viss utsträck- ning förefaller ha tagit vid där de traditionella arrangörerna sviktar.

En avgörande fråga är om ett vikande lokalt stöd till arrangörsledet bör leda till att staten omfördelar sina resurser från stöd till produktion till förmån för stöd till arrangemang. På det sättet skulle efterfrågan på kulturinstitu- tionemas och fria gruppers utbud kunna hållas uppe. Ett ekonomiskt förstärkt arrangörsled skulle också bidra till att publikens inflytande över institutioner- nas verksamhet stärks. Samtidigt skulle en sådan förändring strida mot en in- arbetad arbetsfördelning som innebär att lokala kulturarrangemang är lokala angelägenheter där initiativ, finansiering och genomförande bör vara ett lokalt ansvar.

Statens stöd till arrangörsledet är inte utformat på något enhetligt sätt. Stödet till kulturprogram inom studieförbunden ingår i det generella stödet till folkbildningen. Under senare år har studieförbunden fått allt större frihet att använda statsbidraget utan tvingande regler och bestämmelser. Att styra mer pengar till kulturprogram skulle gå emot de principer för bidragsfördelning som fastställts under senare år.

Statsbidraget till Riksteatem innebär ett indirekt stöd till teaterföreningarna genom dels de insatser Riksteatern centralt svarar för, dels subventionerade 217

teaterföreställningar. Det är fullt möjligt för staten att styra en större del av Riksteaterns anslag till arrangörsuppgiften.

De arrangerande musikföreningama får stöd direkt från Kulturrådet och kulturprogramarrangörer utanför folkbildningen får stöd via länsbildnings- förbunden. Här är det möjligt för staten att stärka arrangörer genom att höja dessa anslag. En sådan förändring är enkel att genomföra och behöver inte påverka de grundläggande ptincipema för statsbidragsgivningen.

Det dilemma som vi här beskrivit, ett sviktande arrangörsled som leder till minskad efterfrågan på det som kulturinstitutioner och fria grupper har att er- bjuda, bör enligt vår mening ändå inte leda till att statliga medel till produktion generellt omfördelas som stöd till anangörer. Det är inte rimligt att utforma det statliga stödet så att arrangörer blir mindre beroende av lokala intressen och lokal vilja att avsätta medel. Vi menar att det även fortsättningsvis framför allt är kommunerna som ska stödja det lokala arrangörsskapet.

Däremot finner vi det angeläget att institutioner och grupper är beredda att ompröva såväl arbetsformer som innehåll om det visar sig att publiken ute- blir. Det ser vi som ett naturligt inslag i det konstnärliga arbetet och i strävan att utforma en verksamhet som tilltalar den enskilde och väcker engagemang och intresse.

Inom ramen för ett närmare samarbete mellan lokal och regional nivå bör det regionala stödet till kultur tas upp till diskussion. Den förnyelse som nu sker av bidragsgivningen inom landstinget i Norrbotten och som innebär att landstinget förutom stöd till regionala kulturinstitutioner inrättar ett stöd till lokala arrangemang finner vi intressant.

14.3.3. Den publikrekryterande rollen

Det är naturligt att se såväl skapandet som ansträngnin gen att nå fram till en mottagare eller publik som en integrerad process. Kulturinstitutioner och fria grupper har ett ansvar också för publikarbetet Det är givet att de vill komma i direkt kontakt med mottagarna och påverka utformningen av publikarbetet Att samarbeta med andra är en god strategi för att nå en bredare publik. Kontakter mellan kulturinstitutionema och grupper och föreningar bör ytterli- gare utvecklas. Vi har i kapitel 8 Kulturvanor och förändringsstrategier starkt markerat betydelsen av personliga kontakter i arbetet med att motivera perso- ner att bli mer aktiva i kulturlivet. Vi har nämnt folkbildningen och andra or- ganisationer samt ombud på arbetsplatser, i bostadsområden och i andra mil-4 jöer som bra kontaktvägar. Att en institution knyter sådana intresserade or- ganisationer till sig ser vi som naturligt. På samma sätt kan vänföreningar spela en viktig roll i strävan att rekrytera publik. Vi har också framhållit att ar- rangemang som genomförs av föreningar på ett naturligt sätt förankras i en publikgrupp. Det är ett av motiven för det offentliga stödet till kulturprogram

inom föreningslivet. Nära samarbete mellan kulturinstitutioner och förenings- livet är därför ett sätt att nå nya grupper och att skapa en direkt dialog mellan institutionerna och besökarna

14.3.4. Att fördjupa kunskaper och påverka beslut

Eldsjälar, föreningar och grupper engagerar sig ofta i lokala frågor som kny- ter an till historia och till den fysiska miljön. Engagemanget tar ofta sikte på att lyfta fram värden som är en del av kulturarven och som också har betydel— se för nutiden. Sarnhällsplanering, ekologi och alternativa tekniker kommer många gånger in i bilden. Möjligheten att påverka ligger dels i kunskap om själva den beslutsprocess man vill påverka, dels i styrkan och kvaliteten hos de argument man för fram. Ett brett samförstånd om de värden man vill slå vakt om förenar de engagerade, såväl enskilda som föreningar. Sättet att en- gagera sig varierar från enskilda protestaktioner till ett mer systematiskt kun- skapsinsamlande och en långsiktig opinionsbildning.

Stadsdelsgrupper, hembygds- och boendeföreningar har liksom ad hoc- grupper av skilda slag viktiga roller i att fånga upp och kanalisera männi- skors engagemang och intresse. Arbetet i dessa grupper bygger på eldsjälar som orkar hålla frågor levande och svarar för kontinuitet.

I plan— och bygglagen finns utrymme för aktiv medborgarmedverkan på det lokala planet stadfäst i planeringsprocessen. Ofta krävs både medvetenhet och kunskap för att kunna påverka. I ett pilotprojekt har Riksantikvarie- ämbetet och hembygdsrörelsen arbetat med att förbereda och grundlägga kunskapen om såväl process som kunskapsinnehåll i ett område av riks- intresse genom att ta fram ett utbildningsmaterial inriktat på deltagande i den fysiska planeringen i den egna kommunen. En samhällsröll av detta slag för föreningslivet innebär kreativt och aktivt arbete mitt i en pågående sam- hällsomvandling.

Medvetenheten om värdena som ligger nära i tiden är dock liten och kräver stöd av fackmän för att slå rot och bli allmän. Länsmuseemas och de kom- munala museernas uppgift är här väsentlig och deras ansvar att stödja lokala föreningar behöver understrykas. Inte minst länsmuseets stöd till hembygds- rörelse och aktivitetsgrupper via konsulenter behöver uppmärksammas;

14.4. Folkbildningen och kulturföreningar i kulturpolitiken 14.4.1 Folkbildningen

Organisationslivet utgör en av hömpelamai kulturlivet. Ett tydligt uttryck för det är det statliga stödet till folkbildningen, dvs. till studieförbunden och folk- högskolorna. Budgetåret 1995/96 uppgår det ordinarie statsbidraget på 12- månadersbasis till ca 2 miljarder kronor och de särskilda arbetsmarknadsin- satserna till drygt 0,5 miljarder kronor. Det ordinarie statsbidraget har därmed höjts något men inte så att det kompenserar närmast föregående års urholk- ningar.

Motiven för staten att stödja folkbildningen lades fast 1991 genom den se- naste folkbildningsreformen. I prop. 1990/91:82 uttrycktes det på följande sätt:3

"De grundläggande skälen till att stödja folkbildningen är att den bidrar till en demokratisk grundsyn och utveckling i samhället.

Den fria och frivilliga folkbildningen:

främjar demokrati, jämlikhet, jämställdhet samt internationell och kulturell förståelse och utveckling,illiga kunskapssökande, — präglas av demokratiska värder — bygger på människors fria och frivingar och samarbete, — syftar till att stärka människans möjligheter att påverka sina livsvillkor och tillsammans med andra förändra förhållandena enligt egna värderingar och idéer, — medverkar till att utveckla en folklig kultur, — ger stöd och stimulans till ett idéburet studiearbete i folkrörelser och före- ningar, - medverkar till att ge alla, men i synnerhet dem med kortare utbildnings-

erfarenheter, göda grundkunskaper och stimulerar intresset för nya kun- skapsområden."

Motivet för statens och även för landstingens och kommunernas stöd till studieförbund och folkhögskolor är dubbelt. Dels tillmäts de ett egenvärde, dels ser man dem som instrument för utbildnings- och kulturpolitiken. Stat, landsting och kommuner har alltså varit beredda att ge stöd på grund av värdet i att de existerar och spelar de roller de själva väljer. Men det offentliga har också varit intresserad av att stödja dem därför att de kan uträtta vissa saker i kulturarbete och vuxenutbildning bättre och/eller billigare än t.ex. statliga och kommunala instanser. I olika tider och i olika beslutssituationer har tyngdpunktema legat lite olika. Ibland har man betonat egenvärde och frihet, ibland har den instrumentella synen varit mer markerad och stödet har delvis kommit att framstå som ersättning för uppdrag. Ibland har man kanske t.o.m. menat att den instrumentella effekten bäst uppnås om man tillerkänner dem ett egenvärde och ger dem full frihet! I regel har båda motiven varit

3 Prop. 1990/91:82: Om folkbildning.

sammanvävda och deras inbördes förhållande inte särskilt tydligt analyserat. Det instrumentella synsättet växte sig starkare efter andra världskriget. På senare tid finns tendenser bort från den synen. Vi menar att de dubbla motiven är naturliga. Samtidigt är det angeläget att det finns en tydlig och medveten strävan hos offentliga organ att uppnå balans i synen på folkbildningen mellan egenvärde och instrumentell roll.

Riksdagens beslut 1991 innebar att detaljregleringen av folkbildningsarbe— tet upphörde och ersattes av mål för statsbidraget. Fördelningen av det statliga bidraget till de enskilda studieförbunden och folkhögskolorna överfördes till folkbildningens eget organ, Folkbildningsrådet. Skillnaderna mellan mål för statsbidraget till folkbildningen och folkbildningens egna mål markerades. Förändringen innebär för statens del en övergång från regelstyming till målstyming. För folkbildningens del innebär den en väsentligt ökad frihet att utforma verksamheten efter egna idéer och värderingar och ett ökat ansvar.

Staten har alltid bejakat folkbildningens förankring och uppgifter i både kultur- eller utbildningssektom. De viktigaste motiven för detta synsätt är

kultur och utbildning inrymmer processer och verksamheter som i hög grad är integrerade, kultur som kunskapskälla, studier som kreativ verksamhet har likheter med konstnärlig verksamhet, utbildningens betydelse för deltagandet i kulturlivet

Detta resonemang talar för att anslaget till folkbildningen även fortsätt- ningsvis bör hållas samman som ett enda anslag. Även om frågan att klyva det statliga anslaget i en kulturdel och en utbildningsdel aktualiserats vid skilda tillfällen, för att göra det möjligt för staten att styra resurserna till den ena eller andra delen, finner vi inte att det skulle vara ändamålsenligt.

F olkbildningens verksamhet är mycket omfattande. Läsåret 1994/95 fanns 136 folkhögskolor med statsbidrag. De elva studieförbunden samlade 1993/94 närmare tre miljoner deltagare i studiecirkelverksarnhet, vilket inne- bär att ca 1,9 miljoner människor deltog. Det är ca 26 % av befolkningen i åldern 9—79 år. Sett över hela 20—årsperiöden registrerade folkbildningen en kraftig ökning under 1970—talet för att sedan i huvudsak ligga kvar på den nivån. Nuvarande verksamhet ligger på ungefär samma nivå som vid skiftet mellan l970- och 1980-talen. Andelen cirklar i estetiska ämnen har under perioden ökat från ca 35 % till ca 40 %. Exaktare jämförelser är svåra att göra eftersom reglerna för cirkelverksamheten ändrats en gång per decen- nium. Till detta kommer det stora antalet kulturprogram av olika slag, en verksamhet som växt kraftigt under 20-årsperioden. De senaste åren har folkbildningen också gjort betydande insatser riktade till arbetslösa.

Anslaget till folkbildningen är det enda statliga bidrag med kulturpolitisk betydelse som når ut till alla kommuner i landet. I mindre och medelstora kommuner bär studieförbunden upp mycket av kulturlivet. I de ca 250 kom- muner som saknar statsstödda kulturinstitutioner är studieförbunden tillsam-

mans med föreningslivet och folkbiblioteken de viktigaste arrangörerna av kulturprogram. Även studieförbundens estetiska cirkelverksamhet har stor betydelse. Den är mångsidig och engagerar särskilt många kvinnor. Musik och annan medieanknuten verksamhet är attraktiv för de unga. Många folk- högskolor har stor betydelse som kulturcentrum i lokalsarnhället

Folkbildningen och särskilt studieförbunden med sin breda verksamhet behöver spela en stor, aktiv och fömyande roll i framtiden om kulturpoliti- kens inriktning mot ökad delaktigthet, reella yttrandemöjligheter, kulturell förnyelse, positivt bruk av kulturarven och kulturen som en obunden, utmanande och dynamisk kraft i samhället ska bli verklighet. En kritisk självprövning är viktig som utgångspunkt för att ta aktiv del i och forma verksamheten i enlighet med de många strukturförändringar som sker i det omgivande samhället. Vi ser t.ex. stora möjligheter till utveckling av folk- bildningsarbetet i ett ökat samspel med föreningar, organisationer, kultur- institutioner, konstnärer och andra eldsjälar. Initiativ kan komma från alla dessa parter, men idérikedomen och initiativkraften inom folkbildningen kommer att ha mycket stor betydelse för om utvecklingen kommer att gå i den riktningen.

På flera av de områden som vi tagit upp i närmast föregående kapitel måste folkbildningen, och särskilt studieförbunden, spela en mycket aktiv roll om den ökade delaktigheten i kulturlivet ska bli verklighet. Det är angeläget att deras insatser för förnyelse stärks liksom intresset och viljan att arbeta med okonventionella metoder.

Det gäller kultur på arbetsplatser där det finns många möjligheter att ut- veckla existerande samverkan mellan studieförbund, fackliga organisationer, kulturföreningar på arbetsplatserna och arbetsgivarna. En av grunderna finns i de fackliga organisationemas medlemsskap i några av studieförbunden. En sådan utveckling är också viktig för studieförbundens övriga verksamhet ef- tersom man via arbetsplatserna har möjlighet att väcka intresse för studier och kulturverksamhet i övrigt.

Motsvarande gäller för kultur i boendemiljöer. De flesta handikapporganisationer och många invandrarorganisatiöner är medlemmar i studieförbund. I studieförbundens roll att ge stöd och stimulans till ett idéburet studiearbete i folkrörelser och föreningar ligger att prioritera dessa grupper. I prop. 1990/91:82 (s. 13) anges också: ”Människor med funktionshinder och invandrare skall prioriteras.” Insatserna bör naturligen syfta till att bredda kontakterna mellan dessa grupper och det omgivande samhället och bl.a. ta till vara de många invandrargruppemas olika kulturella uttryck och erfarenheter.

Också när det gäller kultur för och med barn och när det gäller ungdoms— kulturen finns stora uppgifter för studieförbunden. Samverkan med och stöd till barn- och ungdomsorganisationer är en sådan, att driva musikskola eller kulturskola i kommuner där man väljer att lägga uppgiften på folkbildningen

är en annan. Ungdomars stora intresse för musik och bildmedier får redan utlopp bl.a. genom en stor verksamhet i studieförbundsregi. Folkbildningen har alla möjligheter att ta initiativ och vara en aktiv part i utvecklingen av olika former av medieverkstäder som vi tar upp i kapitlen 10 Ungomars vilja och val och 26 Film och föreslår utvidgat statligt stöd till. Det gäller också möj- ligheterna att intensifiera ungdomars kulturverksamhet genom att medel från Allmänna arvsfonden riktas till kulturområdet

På samma sätt har folkbildningen alla möjligheter att spela en mycket aktiv roll när det gäller att stärka skapande verksamhet med hjälp av insatser från "länskonstnärer” inom olika kulturområden som vi tagit upp i kapitel 8 Eld- själama och organisationerna.

I kapitel 8 och i senare kapitel riktar vi förväntningar på kulturinstitutio- nema att bredda sitt samarbete med bl.a. folkbildning och föreningar och ger också konlcreta exempel på samarbetsmöjligheter.

Att följa utvecklingen på folkbildningsområdet och att studera effekterna av de statliga bidragen kommer i framtiden att ske mer systematiskt än tidiga- re. Riksdagens beslut om folkbildningen 1991 innebar dels att Folkbild- ningsrådet årligen ska redovisa verksamheten under det gånga året, dels att rådet vart tredje år ska göra en samlad utvärdering och slutligen att en fristående utvärdering görs vart tredje år. En sådan pågår för närvarande och resultatet kommer att redovisas senast den 1 september 19964 Den ska främst syfta till att utifrån ett deltagarperspektiv belysa kvalitativa aspekter i verksamheter som bedrivs av folkbildningen med stöd av Statsbidragen.

I utvärderingsarbetet bör de kulturpolitiska aspekterna på folkbildnings- stödet som berörs i detta betänkande belysas omsorgsfullt. Vi ser det också som angeläget att folkbildningens fördelning av medel mellan de båda verk- samhetsdelarna utbildning och kultur löpande följs upp och att en nära dialog upprätthålls mellan Statens kulturråd och folkbildningens organisationer.

14.4.2. Kulturföreningar

Staten, landstingen och kommunerna ger stöd till föreningar och organisa- tioner som är verksamma inom olika konst- eller kulturområden. Det handlar dels om föreningar vars huvudinriktning är att svara för arrangemang av olika slag konstföreningar, teaterföreningar, arrangerande musikföreningar inom skilda genrer, frlmklubbar osv., dels om föreningar som är inriktade på att stödja och organisera eget utövande eller kulturhistoriskt inriktade verksam- heter - amatörteaterföreningar, musik- och orkesterföreningar, körer, amatör— filmare, hembygsföreningar osv.

4 Dir. 1994:12.

Stöden till kulturföreningar spelar stor roll för den enskildes möjligheter att möta likasinnade, att själv utöva en verksamhet och att odla det egna intresset. Föreningarna utgör också en mötesplats mellan intresserade och enskilda konstnärer. Mot den bakgrunden finner vi det rimligt att statens stöd till kul- turföreningar förstärks. På det sättet kommer det specifika intresset för konst och kultur att stödjas i större utsträckning. Det statliga stödet syftar till att ge organisationerna ökade möjligheter att utveckla kvaliteten i verksamheterna.

I de kulturområdesvisa kapitlen behandlar vi de statliga stöden till amatör- organisationema och på flera punkter lägger vi fram ytterligare förslag om förstärkningar.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi

— folkbildningens och föreningslivets störa betydelse för egen ska- pande verksamhet, som arrangör och publikrekryterare och för att fördjupa kunskaper och påverka beslut, att offentligt kulturstöd även kan gå till andra aktörer än etablerade föreningar, att det även fortsättningsvis framför allt är kommunerna som ska stödja det lokala arrangörsskapet, att en nära dialog upprätthålls mellan Statens kulturråd och folk- bildningens organisationer, det angelägna i att folkbildningens fördelning av medel till utbild- ning respektive kultur löpande följs upp, att den pågående utvärderingen av stödet till folkbildningen be- aktar de kulturpolitiska aspekter som framförs i detta betänkande.

I kapitlet föreslår vi att

— utformningen av regler för stöd till föreningslivet måste göras på ett sätt att det stimulerar enskilda att på egen hand eller tillsammans med andra ta ansvar för kulturlivet, stödet till folkbildningen hålls samman som ett enda anslag, stödet till kulturföreningar förstärks.

Att förbättra villkoren för konstnärligt arbete

". .

l1'län3äåöil'. '

"I

15 Det konstnärliga arbetets former och villkor

Konsten är ett kvalificerat uttryck för människans fantasi och kreativa förmå- ga. Konst är också något som är gjort med stor skicklighet, med ett stort kunnande som bygger på förmågan att kombinera abstrakt kunskap med för- trogenhetskunskap, känsla och estetiska värden. De konstnärliga processerna och uttrycken är centrala för rikedomen i kulturlivet.

Vi inleder kapitlet med att ange vissa av konstens och det konstnärliga ar- betets särdrag, behandlar olika sätt att använda begreppet kvalitet och förut- sättningama för mötet mellan konst och publik. Vi beskriver därefter de eko- nomiska villkoren för konstnärlig yrkesverksamhet som i hög grad präglas av arbetsmarknadens obalans mellan utbud och efterfrågan. Avslutningsvis be— handlar vi tillströmningen till konstnärliga yrken och de olika utbildningsmöj- ligheterna.

15.1. Det konstnärliga arbetets karaktär

All konstnärlig gestaltning går tillbaka på uttrycksbehov som svarar mot olika sinnesupplevelser. De olika uttrycksmedlen tjänar lika mycket individens egen medvetenhet som hennes förmåga att meddela sig med andra. Det mänskliga behovet av skapande och konstupplevelser utgör grunden för den yrkesmässiga konstnärliga verksamheten.

Det konstnärliga arbetet fångar upp och speglar det som påverkar våra liv; det pekar ut och synliggör, det väcker till eftertanke och uttrycker oro, dröm- mar och förhoppningar. Konsten formuleras i spänningen mellan individuella och kollektiva erfarenheter. Konsten erbjuder en mängd tolkningar och bear— bemingar av dessa erfarenheter.

Arbetet är ofta ifrågasättande och resultaten många gånger utmanande. Just däri ligger ett av dess värden. Det konstnärliga arbetet måste ha generösa vill- kor — inte trots att det ”stör” den trygga ordningen utan just på grund av detta.

Det är viktigt att ta till vara den konstnärliga uppfattningen av verkligheten, den konstnärliga kunskapen. Konstnärernas vägar till insikt är andra än t.ex. forskarnas. Konsten tar in den känslomässiga innebörden. Bokläsarens be— hållning av en skönlitterär bok är upplevelser av tanke och känsla i förening. Konsten gestaltar, åtminstone delvis, erfarenheter som inte går att formulera på annat sätt än genom det valda konstnärliga mediet självt. Den innebär ett

utforskande av den mänskliga sensibiliteten. Formen strävar efter att ge ut- tryck åt sinnliga erfarenheter.

En av det konstnärliga arbetets viktigaste funktioner är av identifierande karaktär. Det erbjuder redskap för att fånga en verklighet som kan framstå som överväldigande i sin mångfald. För att kunna fylla denna funktion, krävs en utforskande och experimentell hållning. Genom att vara fömyande inom sitt eget område kan konsten också ha en fömyande och vitaliserande effekt på det samhällsliv som den är en del av. Utvecklingsarbete måste få bedrivas utan att efterfrågan är säkrad och kräver därför ofta särskilt stöd för att kunna genomföras.

Det finns många möjligheter till direkt och fruktbart samspel mellan konsten och en rad andra verksamhetsområden som utbildning, forskning och samhällsplanering. Såväl konstnärligt arbete som forskning kräver lång utbildning och bygger på att människor med talang och idéer får stort utrym— me. Båda sysslar delvis med verksamheter som många gånger får sin bety- delse för den breda allmänheten först efter lång tid och efter tillämpning av andra. Båda sysslar, i vid mening. med problemlösningar. Det gäller också den innovative teknikems arbete. De kan i hög grad stimulera varandra; lo'ea- tr'va miljöer innehåller rikliga tillfällen till slumpmässiga möten mellan forska- re, tekniker och konstnärer. Denna syn på det konstnärliga arbetet och dess värde har på senare år uppmärksammats i forskningspolitiska sammanhang. I 1987 års forskningspolitiska proposition betonades att det är utomordentligt angeläget att vi i ett kunskapssamhälle också kan tillägna oss ”det slag av ve— tande och insikter som kulturvetenskapema och den konstnärliga verksamhe- ten ger”.1

Utvecklingen av konsten och vetenskapen är viktiga nycklar till den kultu- rella och ekonomiska förnyelsen av samhället. Det är en fråga både för kul- turpolitiken och för politiken inom ett flertal andra samhällssektorer.

Det konstnärliga skapandet kräver vissa förutsättningar. Den första är ytt- randefrihet och konstnärlig frihet. Konsten måste få utvecklas på sina egna villkor. Utan frihet att uttrycka och gestalta kan inte något genuint skapande och än mindre nyskapande komma till stånd. Den andra förutsättningen är rimliga arbetsmöjligheter för konstnärliga upphovsmän och utövare. Det är först då som yttrandefriheten blir reell.

Vissa förutsättningar är knutna till den konstnärliga processen i sig. Sökande och experimenterande kräver tid och uthållighet och praktiska möj— ligheter till långsiktigt arbete. Ett intensivt och produktivt konstnärligt arbete kan brytas av skaparkriser, som kräver tålamod. Även utan kriser behöver en konstnär ibland "vänta ut" en kreativ process.

Ytterligare en förutsättning för det konstnärliga skapandet är att det finns möjlighet till mångfald i arbetssätt och uttrycksformer. Det kan gälla sättet att

bedriva arbetet, enskilt eller i grupp, både i institutionella former och utanför institutionerna. Det handlar också om att vidmakthålla eller utveckla smala genrer eller arbeta med uttrycksformer som är materialkrävande eller beroende av särskild utrustning eller speciella arbetslokaler.

15 .2 Olika kvalitetsdimensioner

För att konsten och den konstnärliga processen ska kunna tillskrivas de vär- den vi frarnhållit blir kvalitet en nyckelfråga. Den rör vid kärnan i begreppen konst och konstnärligt arbete. Samtidigt är frågan komplicerad. För att fånga in både det konstnärliga skapandet och mötet med publiken och kulturverk— samhet som inte är renodlat konstnärlig har vi i tidigare kapitel närmat oss kvalitetsfrågan genom att använda begreppen professionell kvalitet och upp- levd kvalitet.

Den professionella kvaliteten — och i detta sammanhang särskilt den konst- närliga delen — kan i viss utsträckning fastställas på relativt objektiva grunder. I andra delar blir bedömningarna subjektiva Den professionella kvaliteten har många dimensioner. Ett par viktiga sådana är fömyelse/utveckling och tradi- tionsbevarande.

En huvudingrediens i den konstnärliga kvaliteten liksom i alla kvalitets- sarnmanhang — är kunnande. Konst är kunskap i flera bemärkelser, den krä- ver kunnande för att skapas och den ger kunskap. I vissa sammanhang an- vänds begreppen konst och kunskap som synonymer, i den meningen att en hög grad av kunskap och skicklighet oavsett vilket område det gäller be- tecknas som konst.

Konst mäts mot annan konst. I ett givet skede är ett verk, hur svårt det än må vara att göra bedömningen, mer framstående och mer "äkta" än ett annat. Svåra gränsdragningar uppstår när det gäller att avgöra var gränsen går mel- lan konstnärliga alster å ena sidan och bilder, musik m.m. som saknar konst- närliga kvaliteter å andra sidan. Just för att svårigheterna är så påtagliga måste kvalitetsdebatten fortgå. En kritisk och mångsidig diskussion är nödvändig för att både konstnärer, publik och de som inte ingåri publiken ska få stimu- lans och perspektiv på det skapande arbetet och kunna se kulturyttringama i ett vidare sammanhang. Den diskussionen bör föras av många.

I mötet mellan konstverkets uttryck och mottagaren fullbordas verkets in- nehåll. Det utmärkande för bra konst är att den förmår väcka tankar och känslor till liv och därigenom sätta igång en mental process hos mottagaren. Det är fråga om upplevelser som berör och tillför mottagaren igenkännandets glädje eller det okändas utmaning. För detta använder vi termen upplevd kvalitet. Saknas den når inte konsten sitt syfte.

Den konst som bekräftar våra invanda föreställningar befriar för stunden, men verkligheten är strax tillbaka i oförändrat skick. Men denna konstens be— 231

kräftande roll kan också innebära att mottagarens värderingar förtydligas och tolkas på nya sätt. Fömyelsens uttryck kan emellertid också vara främmande, ovana och därigenom utmanande, ifrågasättande och ifrågasatta. Paradoxalt nog kan därför frågan om kvalitet i detta sammanhang i viss mån uttryckas så att måttet på verklig förnyelse ofta är att den till en början bara förstås och uppskattas av en liten krets av mottagare. Kvalitet, särskilt konstnärlig kvali— tet, är inget statiskt. Konstnärlig förnyelse bygger många gånger på att de nyskapande konstnärema bryter mot gamla kvalitetsuppfattningar.

Variationer i fråga om uttrycksformer, möjligheter att framföra olika åsik- ter och möjligheter att erbjuda ett rikt varierat innehåll är grundläggande vär- den i kulturlivet. Mångfalden och mångsidigheten är garantin för förnyelse och utveckling. Kulturpolitiken måste därför främja de konstnärliga uttryck- ens mångfald och många möten mellan konst och publik.

De som finansierar olika kulturverksamheter är intresserade av dess in- riktning, form och kvalitet. Man vill ha glädje, nytta och stimulans av verk— samheten. Ansvaret för innehåll, utformning och gestaltning måste dock en— tydigt ligga hos konstnären eller den som har det konstnärliga ansvaret. Att ställa höga krav på kvalitet kan emellertid inte betraktas som någon begräns- ning av den konstnärliga friheten.

Långtifrån allt konstnärligt arbete anammas omedelbart av en publik. Det ligger i den konstnärliga verksamhetens natur att den bara i begränsad ut— sträckning kan utgå från på förhand kända behov. Många konstnärliga land- vinningar blir bara långsamt kända och uppskattade av en större allmänhet. Samtidigt kan de ha ett avgörande inflytande på den konstnärliga utvecklingen genom den påverkan de utövar på andra konstnärer och indirekt via dem på en vidare publik. Till förutsättningama för det konstnärliga arbetet hör också rätten att misslyckas, men att ändå kunna fortsätta sitt skapande.

15.3. Att nå en publik

Den konstnärliga utvecklingen äger i hög grad rum i mötet mellan konstnären och publiken. Många av mötena sker direkt, i det "levande" kulturlivet. Det är en förutsättning för det konstnärliga skapandet att dessa möjligheter är goda. Det kräver förmedlare, arrangörer och ett fungerande nätverk för distribution av de konstnärliga uttrycken. Vi har berört det i kapitel 8 och 14 och åter- kommer till det i betänkandets senare del när vi behandlar de olika kulturom— rådena.

Den största delen av förmedlingen och bruket av konst sker i dag inom privatekonomiska ramar. Det är dock inte alla typer av konst som är lönsam- ma att producera. Konstnärerna — undantagandes de stora och erkända nam- nen har också en svag ställning på marknaden.

Även från den mottagande individens utgångspunkter har marknaden sina begränsningar. Valen får ske inom de gränser som producenter och distribu- törer har satt och den enskildes möjligheter att påverka utbudet är små.

Den privata marknaden kan inte ensam upprätthålla ett fullvärdigt konstliv. Det välkända och etablerade kommer som regel att ha större möjligheter att bli accepterat och därigenom också lönsamt att satsa på. Det tar tid för nya konstnärliga uttryck att få fotfäste om de inte har ett särskilt trendvärde. Ekonomiska överväganden kan leda till att marknaden inte befattar sig med sådant som efterfrågas sällan eller av en alltför liten grupp. Sådant som är okänt för en bredare publik, har en uttrycksform som är ny och annorlunda eller som ställer stora lcrav på mottagaren riskerar därigenom att aldrig bli till- gängligt.

Det offentliga måste stödja viktig konstnärlig verksamhet som inte funge- rar på marknadens villkor. Sådana brister som kan motivera att staten agerar är bl.a. att utbudet är smalt, att mångfalden saknas, att konstnärerna inte har rimliga villkor för sin insats eller att det som erbjuds är undermåligt. En ut- gångspunkt för statens och kommunernas agerande på kulturens område är samtidigt att inte göra det andra kan göra lika bra eller bättre. Insatser bör så långt möjligt inriktas på att stimulera andra att bedriva verksamhet

En uppgift för den nationella kulturpolitiken är att främja efterfrågan på konstnärligt arbete och utveckla kulturmötena. Folkbildningen, lokala före- ningar och andra organisationer har stor betydelse som konstfrämjare, konst- bildare och arrangörer av program och utställningar. Men om den ideella och kommersiella verksamheten inte garanterar en mångsidighet i utbudet eller rimlig fördelning över landet, kan den offentliga sektorn behöva gå in med aktiva åtgärder.

15.4. Konstnärernas ekonomiska villkor

Vi ska i detta avsnitt belysa de konstnärliga yrkesutövarnas ekonomiska för- hållanden. Några av de mest väsentliga ekonomiska förutsättningama för det fria konstskapandet och utövandet av konstnärliga yrken skapas inom upp- hovsrätts—, skatte-, och arbetsmarknadsområdena. Vi tar därför upp förhål- landen även inom dessa områden i detta och nästa kapitel.

Ordet konst använder vi för alla konstarter, ordet konstnär för alla yrkes- verksamma inom dessa konstarter. Vi delar på sedvanligt sätt in konstnärskå- ren i skapande konstnärer och utövande konstnärer.

Med skapande konstnärer avses konstnärer som utövar sin verksamhet utan något omedelbart underlag i form av en annan konstnärs arbete. Tydliga exempel är författare, bild- och formkonstnärer, tonsättare och dramatiker. De bedriver vanligtvis sitt arbete som fria yrkesutövare utan garanti för att detta ska ge någon inkomst. Sina inkomster får de från försäljning av sina alster, 233

från ersättningar för upphovsrätt eller för offentligt utnyttjande samt genom uppdrag, stipendier och liknande. Då de saknar anställning kan de defrni- tionsmässigt inte räknas som arbetslösa och kan följaktligen inte få arbetslös- hetsersättrring.

Med utövande konstnärer avses konstnärer som gestaltar eller tolkar ett av en skapande konstnär koncipierat verk. Tydliga exempel är dirigenter, musi- ker och sångare, regissörer och skådespelare. Deras gestaltning kan givetvis ha hög grad av självständighet, vara "nyskapande" i sin tolkning. Den ut- övande konstnären är ofta anställd av någon när han eller hon utför sitt arbete. Det kan vara allt från tillsvidareanställning till kontrakt om enstaka framföran- de. N är arbete frnns är inkomsten garanterad, när det inte frnns arbete är konstnären berättigad till arbetslöshetsersättrring.

Resonemanget är naturligtvis en renodling av två typer av konsmärligt ar- bete. I en hel del fall växlar konstnärema mellan de båda typerna. I andra fall stämmer inte den renodlade typbeskrivningen, t.ex. för fria teatergrupper, som ofta svarar för både det skapande och det uttolkande ledet i arbetet och som samtidigt är sina egna arbetsgivare.

Utvecklingen på kultur— och medieområdet innebär också en upplösning av vissa traditionella yrkesroller och tillkomsten av nya yrkesgrupper för vilka konstnärligt skapande eller utövande ingår i varierande grad. Slutligen är det så att vissa traditionella yrken har en stor spännvidd när det gäller arbetsinne- hållet.

Att definiera vem som är konstnär och därmed också att kunna ange antalet innebär följaktligen vissa svårigheter. Vårt intresse koncentreras på dem som är konstnärligt verksamma på ett sådant sätt att arbetet är av kultur— och konstnärspolitiskt intresse.

I utvärderingsrapporten belyses frågan med hjälp av material dels från SCB, dels från KLYS. En jämförelse mellan uppgifterna från SCB och KLYS uppvisar ett tydligt gemensamt drag, nämligen, att antalet konstnärer, som dessa själva definierar sig, mellan 1975 och 1990 ökat med närmare 40 %. Drygt hälften av konstnärerna bori någon av de tre största städerna med klar övervikt för Stockholm. Den procentuella ökningen av antalet konstnärer sedan 1974 har dock varit högre utanför storstäderna.

Om vi ser till könsfördelningen kan vi för konstnärskollektivet som helhet konstatera att antalet kvinnor ökat markant, med 87 % mellan 1975 och 1990, så att dessa 1990 utgjorde 45 % av samtliga konstnärer. Samma pro- portioner gällde för bildkonstnärer 45 % kvinnor och 55 % män efter det att antalet kvinnliga bildkonstnärer ökat med nästan 150 % sedan 1975. Av scenkonstnärema 1990 var 58 % kvinnor och av formgivarna 61 %. Bland författare och musiker dominerar männen med 68 respektive 73 %. Det är dock värt att notera att antalet kvinnliga musiker ökat med 100 % mellan 1975 och 1990.

Inkomsrförhdllanden

Av tidigare redogörelser och undersökningar (bl.a. ”Konstnärens villkor") har framgått att ett stort antal konstnärer lever under bekymmersamma eko— nomiska villkor.2 Det gäller alla kategorier. Medianinkomsten för vissa stora yrkesgrupper av upphovsmän och utövare varierade 1989 mellan 67 000 kronor (KRO:s medlemmar) och 154 000 kronor (medlemmarna i Sveriges yrkesmusikers förbund). Enligt Sveriges Författarförbund uppgick de skön— litterära författarnas medianinkonrster år 1993 till 115 000 kronor.

Statistiken är emellertid bristfällig och hämtad från olika undersökningar som inte är helt jämförbara. Det är stora skillnader i inkomster både mellan olika konstnärskategorier och inom de olika kategorierna. Tillsvidareanställda har av naturliga skäl en ekonomiskt säkrare tillvaro även om lönerna inom konstnärsyrkena i allmänhet inte är särskilt höga. Skillnaden mellan olika konsmärskategorier återspeglar att vissa konstarter är nrindre efterfrågade än andra. Skillnaden inom respektive kategori sammanhänger med det självklara förhållandet att vissa arbetsformer ger bättre inkomster än andra och att vissa konsmärer är mer framgångsrika än andra.

15.5. Den konstnärliga arbetsmarknaden

15.5.1. Obalans mellan utbud och efterfrågan

Ett av de mest karaktäristiska dragen på kulturarbetsmarknaden är den per— manenta obalansen mellan utbud och efterfrågan. Utbudet är större än efter— frågan.

Ökningen av antalet kulturskapare har de senaste decennierna också varit betydligt större än ökningen av antalet arbetstillfällen. Överetableringen och den strukturella arbetslösheten förefaller permanent. Den regionala obalansen är betydande med fortsatt koncentration till storstadsområdena.

Många konsmärer har alltså svårt att trygga sin försörjning genom arbete inom det konstnärliga området. Inkomsttillskott genom annat arbete är därför vanligt. Tangerande verksamhet, dvs. arbete som har nära beröring med konstnärsskapet, kan vara arbete som konstnärlig lärare, konstkritiker och studiecirkelledare. Även om sidoarbete oftast är föranlett av försörjningsskäl, kan det finnas andra motiv för att kombinera konstnärsskap med annat arbete. Många konsmärer kan se t.ex. kulturfönnedlande arbete som en naturlig och nödvändig del av sin konstnärliga gärning. Arbete vid sidan av det konstnär- liga kan även ge material och impulser till den konstnärliga verksamheten.

2 sou 199039: Konstnärens villkor. Betänkande av Konstnärsutredningen. 235

Det är svårt att i kvantitativa termer ange sysselsättningsgrad och arbets- löshet bland konstnärerna. Det hänger delvis samman med att det gängse ar- betslöshetsbegreppet inte passar in på denna grupp. Det gäller i första hand de konstnärsgrupper som inte har anställning. Arbetslöshetskassor finns för musiker, scenkonstnärer och journalister. Det är också många konstnärer som får ersättning genom kontant arbetsmarknadsstöd.

Arbetsmarknadsläget kan belysas med siffror från budgetåret 1992/93:

53 000 verksamma i konstnärliga och litterära yrken 13 700 arbetssökande i genomsnitt per månad 6 400 arbetslösa sökande i genomsnitt 2 300 deltagare i arbetsmarknadspolitisk åtgärd i genomsnitt

De 13 700 arbetssökande fördelade sig med 55 % på bild- och formom- rådet, 16 % på scenområdet, 16 % på tonområdet och 13 % på ord/medieområdet.

Obalansen mellan sökande och arbetstillfällen har tredubblats under 1980- talet med dess högkonjunktur. Antalet kvarstående arbetssökande per månad har enligt AMS statistik ökat från 13 700 1992/93 till 19 500 1993/94 och uppgick i september 1994 till 21 600. Under 1993/94 deltog i genomsnitt 1 300 arbetssökande i arbetslivsutveckling, 900 i arbetsmarknadsutbildning och 500—600 i beredskapsarbete.

Arbetslösa kassamedlemmar i procent (även icke-konstnärliga yrken)

1974 1985 1991 1994 Musiker 2,9 9,5 12,6 17,4 Teateranställda 4 9,1 12,4 20,6 Journalister 0,8 2,1 3,7 5,3

Redan under 1980-talets högkonjunktur ökade utbetalningarna ur arbets- löshetskassoma kraftigt. Det belyser den växande strukturella obalansen på kulturarbetsmarknaden. Konjunkturberoendet är inte särskilt stort, men varie- rar mellan yrkesgruppema.

15 .5.2 Strukturförändringar på kulturarbetsmarknaden

Yrkesområden förs samman och gränser mellan yrken förändras. _ Teknikutvecklingen för med sig att nya ”konstnärligt—tekniska” kompetenser efterfrågas. Datortekniken leder till att gränser förskjuts mellan yrkesgrupper verksamma inom medier och marknadsföring, men även inom områdena bild och form. Inom medierna växer nya typer av företag fram, som inom sig samlar olika verksamheter som handlar om television, radio, press, reklam,

informationslagring, informationsförmedling etc. Ytterligare gränsförskjut- ningar och gränsöverskridanden blir synliga i utvecklingen av en växande "upplevelsesektor'i

K ulrurarbetsmarknaden blir alltmer en uppdragsmarknad

Andelen fasta anställningar minskar. Kulturinstitutioner, särskilt teatrar och orkesterinstitutioner, minskar nu antalet fasta tjänster till förmån för frilans— engagemang även om förändringen inte är dramatisk. För musiker och scen- konstnärer innebär det tillfälliga anställningar för en pjäs, en spelning eller en turné. Anställningsperiodema tenderar också att förkortas. Samtidigt ställs krav på att frilansare ska vara utbildade i den senaste tekniken och tränade så att de kan gå direkt in i en produktion. Konstnären måste allt mer ägna sig åt att att göra sig synlig, marknadsföra sig och söka uppdrag.

Behovet av aktiva marknadsföringsåtgärder har också ökat med föränd- ringarna inom den offentliga sektorn: den fortgående decentraliseringen, bil- dandet av resultatenheter och införande av beställar—utförarrnodeller. Det har uppstått nya ”säljkanaler” och därmed behövs högre aktivitet för att få upp- drag. Den ökade rörligheten på arbetsmarknaden ställer särskilda krav på förmedlingen av uppdrag. Inom kulturområdet frnns sedan länge vid sidan av Arbetsmarknadsverket ett flertal organisationsförrnedlingar, centrum- bildningar och andra privata förmedlingsaltemativ för olika delområden. Efter avmonopoliseringen år 1994 av rätten att bedriva arbetsförmedling har fler aktörer etablerat sig och antalet agenturer, som marknadsför en mindre, av- gränsad grupp konstnärer, väntas öka ytterligare. Detta bidrar till svårigheter- na att få en samlad överblick över den totala arbetsmarknaden för konstnärer.

Korttidsanställningar varvas ofta med arbetslöshetsperioder. Arbetslös- hetsersättning blir en del av den inkomst den konstnärligt verksamme tvingas kalkylera med. I viss mån ingår det också i institutioners och fria teater- gruppers kalkyl för såväl löner/arvoden som personalens fortbildning. Enligt AMS bygger såväl offentliga kulturinstitutioner som fria kulturföretag upp planer och program för expansion och förändring där intäkter och ordinarie anslag inte räcker till. "AMS—bidrag” blir en del av den reguljära frnan- sieringen. Det leder till systemkonflikt då de arbetsmarknadspolitiska medlen efterfrågas som produktionsbidrag.

Egenföretagande och frilansverksamhet ökar generellt

Många yrkesverksamma inom kultur— och medieområdet bedriver sin konst- närliga verksamhet i egen firma Detta gäller i särskilt hög grad för bildkonst— närer, formgivare, filmare och journalister. Även skådespelare, musiker och andra kulturarbetare häri större utsträckning börjat registrera egen firma för

att arbeta på uppdragsbasis. Inom medierna pågår också en förskjutning mot ökad frilansverksamhet, där de joumalistutbildade nu möter konkurrens från andra grupper. Följden blir att många kulturskapare omväxlande går in och ur rollen som anställd respektive företagare, vilket ställer större krav på eget administrativt arbete och ger ökade svårigheter att vid arbetsbrist passa in i arbetsmarknadspolitikens stödsystem. En speciell form av företagande står bl.a. kooperativen på konsthantverksornrådet för. De bygger bl.a. på med- lemmarnas egen oavlönade arbetsinsats under återkommande perioder.

Några framtidsperspektiv

Vi har konstaterat att antalet personer som vill försörja sig på konstnärligt ar- bete de senaste decennierna ökat snabbare än efterfrågan på deras tjänster. Vi noterar också ungdomens stora intresse för gymnasieskolans estetiska pro- gram och medieprogram. Det finns en klar risk för att obalansen mellan utbud och efterfrågan på konstnärligt arbete kommer att öka ytterligare.

Samtidigt konstaterade AMS hösten 1994 att utvecklingen på kulturar- betsmarknaden har vänt uppåt. Nu finns ett ökande intresse för kultur som utvecklingsfaktor och som källa till kreativitet. Nya former för samverkan mellan kulturskapare och näringsliv prövas nu bl.a. under Arbetsmarknads- verkets medverkan.

Redan tidigare har de områden som handlar om upplevelser och kultur i vid bemärkelse expanderat. Den fortsatta medie— och teknikutvecklingen kommer också att få betydelse för antalet arbetstillfällen, osäkert dock hur stor betydelse och i vilken takt en ökning kan komma att ske.

15.5.3. Utbud, efterfrågan och prissättning

En avgörande drivkraft för dem som söker sig till konstnärlig verksamhet är lusten att uttrycka sig genom bild, musik, författarskap osv. Det är en starkt positiv kraft Men den innebär också att konstnärer är mindre mottagliga för marknadens signaler än de flesta andra yrkesutövare. Konstnärer är ofta be- redda att mycket långt acceptera dåliga arbetsförhållanden och låg levnads- standard innan de överväger att lämna den konstnärliga verksamheten. Det medverkar till att permanenta obalansen mellan utbud och efterfrågan, en obalans som om den är stor i det långa loppet inte är bra för någon, var- ken för den enskilde konstnären eller för konstlivet i stort. Det leder också till större förväntningar på stöd från det offentliga än vad stat, landsting och kommuner kan stå för.

Få fria konstnärer kan i dag vid "förstagångsförsäljning" sätta ett pris på sina alster eller tjänster som motsvarar den arbetsinsats de lagt ner. Markna-

den tål i allmänhet inte den prisnivån. Det innebär att även den som säljer hyggligt eller har hyggligt med jobb inte när någon särskilt tillfredsställande inkomst. Undantag frnns och en del upphovsmän och utövare får sett över en längre tid en rimlig ersättning genom t.ex. royaltyn, biblioteksersättning eller STIM-pengar.

Konstnäremas arbetsfält kan sägas bestå av en privatmarknad och en insti- tutionell marknad. Den senare innefattar köpare och uppdragsgivare inom den offentliga sektorn och större företag. En del konsmärer är helt eller nästan helt hänvisade till den ena delmarknaden. För dem som kan arbeta mot båda del- marknaderna gäller att det i vissa fall råder olika prisnivåer på dessa. Det ger svårigheter att sätta "rätt" pris.

En del fria konstnärer, framför allt musiker och skådespelare, konkurrerar också med subventionerade utbud från kulturinstitutionema, vilket antingen tvingar frilansartister och fria grupper till underprissättning eller leder till att de går miste om uppdrag.

När det gäller avtalsfrågor eller frågor om prissättning på en fri marknad, är de kulturpolitiska möjligheterna att agera begränsade. Den institutionella marknaden har de senaste åren visat tecken på tillbakagång. Mindre statligt och kommunalt byggande har gett färre utsmyckningsuppdrag; i de kommu- nala besparingarnas och decentraliseringamas spår har följt mindre efterfrå- gan på skolteater och skolkonserter i många kommuner-, företagens benägen- het att satsa i kulturprojekt förefaller ha minskat; en del kulturinstitutioner har dragit ner på staben av fast anställd konstnärlig personal. Ett och annat tecken av motsatt slag har inte uppvägt tendensen till tillbakagång. Det är dock inte fråga om några radikala förändringar.

Möjligheter till ökad efterfrågan på den institutionella marknaden finns på tre plan.

Den första möjligheten ligger i att stat och kommun gör andra priorite- ringar. En period med mindre kultur än tidigare i skolor och förskolor har på många håll ökat medvetenheten om konstens och kulturens betydelse i bar- nens liv och i skolans och förskolans arbete. I många kommuner och lands- ting håller man också på att uppvärdera kulturen som en faktor som skapar en attraktiv och livskraftig ort eller region. Staten satsar på nytt för att stimulera konst i bostadsområden.

Den andra möjligheten ligger i att konstnärerna efterfrågas på ett bredare yrkesområde. Den konstnärliga kreativiteten, det konstnärliga kunskapssö— kandet, konstnärens kritiska skärpa kan i högre grad än i dag användas också utanför det rent konstnärliga arbetet, t.ex. i samspel med forskare, informa- törer och samhällsplanerare. Ett exempel är samarbetet mellan skulptörer, landskapsarkitekter och Vägverket kring frågor om broar och trafikplatser. Utbyggnaden av de elektroniska medierna öppnar också nya möjligheter både till arbete och för spridning av de konstnärliga resultaten och därigenom i bästa fall också av intresset för konst

Den tredje möjligheten ligger i att företagen börjar se på kultur med andra ögon än de traditionella, att se konst och kultur som en möjlighet att skapa ett rikare företags- och arbetsklimat och som ett sätt att forma en positiv bild av företaget.

Långsiktigt är det på den privata marknaden som nyckeln till ökade arbets- och inkomstmöjligheter ligger. Även en begränsad ökning av individernas intresse kan ge betydande förbättringar för konstnärerna. Om varje hushåll t.ex. under tio år köpte ett konstverk mer än man brukar göra under en tioårsperiod skulle den svenska bildkonstrnarknaden i fortsättningen årligen ligga på en nivå som med några hundra miljoner kronor överstiger dagens.

Det arbetsmarknadspolitiska intresset av att vidga den privata marknaden sammanfaller, på ett övergripande plan, med kulturpolitikens strävanden att öka delaktigheten och deltagandet i kulturlivet. Men man närmar sig frågan från två skilda utgångspunkter, den arbetslöses respektive den latent kulturin— tresserade individens. När kulturpolitiken vill vinna nya grupper för delta- gande och delaktighet kan det i en del fall ge färre omedelbara arbetstillfällen än om man erbjuder mer av välkända ting till en redan intresserad publik. Det kan också ge andra typer av arbetstillfällen. Prioriteringarna blir inte nödvän- digtvis desamma från arbetsmarknadspolitisk som från kulturpolitisk ut- gångspunkt.

Kulturvanor ändras långsamt. Att vidga delaktigheten i kulturlivet ger på sikt möjlighet till en påtaglig ökning av antalet arbetstillfällen. Men för att det ska inträffa behövs ett målmedvetet arbete med att möta det intresse som lig- ger latent. Uppsökande arbete, publikarbete, kulturpedagogiska insatser av olika slag, PR-verksamhet m.m. är åtgärder som behövs. Högre prioritering av detta inom kultursektorn och ökade möjligheter för arbetsmarknadspoliti- ken att stödja långsiktiga insatser av denna typ är en förutsättning. Samtidigt ger det omedelbart ett antal arbetstillfällen i det uppsökande arbetet

När det gäller sysselsättningseffektema för konsmärer av medieutveck- lingen frnns skilda bedömningar. Delvis kommer det att bero på i vilken ut— sträckning konsmärer vill gå in i delvis nya yrkesroller, arbeta med ny teknik och i medierna nya arbets- och produktionsformer.

15.6. Tillströmningen till de konstnärliga yrkena

Två viktiga orsaker till att många försöker försörja sig på konstnärligt arbete är stark motivation och de relativt goda möjligheterna till förberedande konst- närlig utbildning.

Det frnns många vägar att börja på för den som väljer den konstnärliga ba- nan. Gymnasieskolan, kommunala musikskolan, folkhögskolan, särskilda förberedande konstnärliga skolor samt studieförbundens cirkelverksamhet ger

möjlighet att ta de första stegen, antingen utbildningarna är avsedda som yr- kesförberedande utbildningar eller inte.

Den nya gymnasieskolan erbjuder ett estetiskt program. Det ger en allmän gymnasieutbildning med profilering mot olika konstområden. Den kan ge grunderna, men är inte en yrkesutbildning för musik, teater eller andra konst- närliga arbeten. Skolverket bedömer att om några år kommer kanske 10 000 elever per år att välja det estetiska programmet. Det ska jämföras med att ca 1 000 elever om året i den gamla gymnasieskolan valde en estetiskt inriktad utbildning. Till detta kommer medieprogrammet som för vissa kan bli första steget i en strävan att bli konstnärligt yrkesverksamma.

Den kommunala musikskolans betydelse som start för den som vill bli musiker inom en rad musikaliska genrer är allmänt omvittnad. Inte heller kommunala musikskolan är, ens för den som går där maximalt antal år, en förberedande yrkesutbildning. I ännu mindre grad gäller detta för de kultur- skolor, i dag ett 20—tal, som utöver musik i varierande grad inkluderar dans, bildkonst, teater samt film/video i sin verksamhet

Landets folkhögskolor erbjuder ett stort antal kurser inom det estetiska området. Konstnärsutredningen angav att det läsåret 1989/90 fanns ca 155 linjer med praktisk-estetisk inriktning vid 88 folkhögskolor.3 läsåret 1994/95 fanns musiklinje vid 43 folkhögskolor, teaterlinje vid 20, bild/bildkonstlinje vid 37, konsthantverk, slöjd, textil vid 33 och allmän estetisk linje vid 39 folkhögskolor. Dessa linjer är ett— till treåriga. Folkhögskolans linjer syftar i regel inte heller till en yrkesutbildning. En del har karaktär av förberedande yrkesutbildning, andra har inriktning mot t.ex. verksamhet inom förenings- livet. *

Det finns också ett antal särskilda skolor som erbjuder konstnärlig utbild- ning. Avsikten är framför allt att förbereda eleverna för tillträde till den högre konstnärliga utbildningen.

Slutligen finns det personer som utifrån studieförbundens studiecirkel- verksamhet går överi egen yrkesverksamhet. Studieförbundens cirkelverk- samhet har ingalunda ambitionen att vara yrkesförberedande, även om vissa studieförbund också driver förberedande konstskolor med undervisning på halvtid.

Elevplatsema inom den högre konstnärliga utbildningen är betydligt färre än inom de ovan uppräknade formerna för uttalat eller outtalat yrkesförbere- dande utbildning. De allra flesta som söker till den kommer inte in. Flask- halsen är mycket smal. Många övergår därför till yrkesverksamhet utan att ha gått igenom någon högre konstnärlig utbildning.

Slutligen är det en allmän uppfattning att den högre konstnärliga utbild- ningen inte ger särskilt mycket insikter i konsmärsskapets världsliga problem:

3 Se not 2.

arbetsmarknad, marknadsföring, skatter och avgifter osv. Det torde i ännu högre grad vara fallet med de förberedande utbildningarna

Det är alltså bara en liten del av dem som arbetar konstnärligt som fått möjlighet att få grundlig utbildning på sitt område, vilket är ett problem. Särskilt folkhögskolomas kurser ger tillräckligt mycket för att eleverna ska känna att de kommit en bit på väg och vill gå vidare, men för de flesta inte så mycket att de fått ett tillräckligt yrkeskunnande. Detta sagt i medvetande om att högre konstnärlig utbildning inte är någon fullständig garanti för yrkes- mässig framgång eller att kort utbildning inte är något absolut hinder för framgång.

Med den permanenta obalans som råder på kulturarbetsmarknaden ligger det nära till hands att överväga att försöka begränsa tillströmningen till de konstnärliga yrkena. Men det strider samtidigt mot vissa grundtankar både i kulturpolitiken och utbildningspolitiken.

En bärande idé i dagens utbildningspolitik är elevens fria val. Den är ge- nomförd både i gymnasieskolan och inom högskoleväsendet. Folkbildning- en, studieförbund och folkhögskolor, har fått allt större frihet att göra egna prioriteringar.

Konstens betydelse för ett rikt och mångsidigt kulturliv och för den en- skildes och samhällets välfärd gör inskränkningari utbildningsmöjlighetema kulturpolitiskt motsägelsefulla. De skulle motverka mångfalden. De minskar den bas ur vilken de unika och banbrytande konstnärliga resultaten växer. Att många börjar vandra den konstnärliga banan är viktigt därför att det är så svårt att veta vilka som till slut blir betydande konsmärer. Det är också efter- strävansvärt att många, verksamma inom många områden och i många olika funktioner, har egna insikter i konstnärligt arbete. Folkhögskolomas kurser fyller för många en sådan funktion. Det estetiska programmet och mediepro- grammet i gymnasieskolan kan komma att göra det för ännu fler.

Vi förordar därför inga inskränkningar i utbildningen men däremot effekti- vare information om arbets- och försörjningsmöjlighetema på konstens om- råde, bättre utbildning i konstnärsskapets "världsliga" sidor, bättre sam- ordnade signaler från instanser på kultur- och arbetsmarknadsområdet till per- soner som har permantenta försörjningssvårigheter som konstutövare samt, inte minst, satsning på att öka efterfrågan på konst i alla dess former.

Alla som söker gymnasieskolans estetiska program och medieprogram, folkhögskolomas estetiska linjer och förberedande konstskolor bör i fortsätt- ningen få hårdhänt realistisk information om utsiktema, dels att komma in på högre konstnärlig utbildning, dels att kunna försörja sig i yrket. Den infor- mationen bör sedan återkomma under hela den förberedande yrkesutbild- ningen. Skolledare och lärare bör känna ett stort ansvar för att avråda elever som inte har unika förutsättningar från att satsa på konstnärsskap.

Alla som genomgår konstnärlig utbildning måste få en ordentlig kunskap i frågor om marknadsföring, försäljning, kontraktsskrivning, skatter och so-

ciala avgifter o.dyl. Det finns mycket stora brister i det avseendet i dag. Att få elever att spontant intressera sig för dessa frågor gör det ännu angelägnare att skolorna tar sitt ansvar.

Vi ser det inte som någon lösning att genom en utökning av antalet platser inom den högre konstnärliga utbildningen skapa bättre balans mellan utbudet av förberedande utbildning och högre utbildning. Däremot är det angeläget att yrkesverksamma konstskapare och utövare får en bättre chans att lyckas konstnärligt och att klara sin försörjning i konstnärsyrket genom en möjlighet att genomgå fort- och vidareutbildning vid de konstnärliga högskolorna. Ett sådant system skulle innebära ytterligare fördelar. De utbildningsansvariga skulle få en återkoppling från yrkeslivet och perspektiv på eventuella brister i innehållet i grundutbildningen på högskolan. Mötet mellan två elevkategorier med olika grader av erfarenhet skulle också kunna vara berikande för bägge parter.

En del konstnärer har så stora och permanenta svårigheter att försörja sig på sitt konsmärsskap att den ekonomiskt enda rimliga utvägen är att söka sig till ett annat yrke, antinget ett s.k. tangerande yrke eller till något helt annat. Här måste signalerna från kulturområdet och från arbetsförrnedlingen vara så samstämda som möjligt. Om man med regelbundet återkommande arbets- marknadsinsatser, vilket har förekommit, hjälper konstnärer som inte möter någon naturlig efterfrågan att hålla sig kvar i yrket, gör man i de flesta fall både personerna och konsten en otjänst Vi återkommer till detta i kapitel 16.

Eftersom de flesta undersysselsatta konstnärer skulle berika kulturlivet om de fick möjlighet att utöva sitt konstnärsskap fullt ut, är den viktigaste åtgär- den naturligtvis att stimulera intresset för och efterfrågan på deras insatser.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi

att det konstnärliga skapandet har en utforskande och experimentell karaktär och därigenom en fömyande och vitaliserande effekt på samhället, att det konstnärliga arbetet måste ha generösa villkor inte trots att det ”stör” den trygga ordningen utan just på grund av detta, — att ett samhälleligt stöd till konsmärlig verksamhet bör ses som en investering i nya idéer och produkter på samma sätt som samhälleliga stöd till vetenskap, forskning och utveckling,

I kapitlet föreslår vi

samma byggs ut vid de konstnärliga högskolorna.

att det måste ställas krav på kvalitet på det konstnärliga arbetet. Vad som är kvalitet bestäms i ett växelspel mellan konstnär och publik, att antalet konsmärer har ökat med närmare 40 % de senas— te 20 åren och att denna ökning har varit betydligt större än ökningen av arbetstillfällena, vilket lett till en markant obalans mellan utbud och efterfrågan, att den konstnärliga arbetsmarknaden genomgått ett antal struk- turförändringar som bl.a. inneburit att andelen fasta anställningar minskar och verksamheten i högre grad bedrivs i egen regi och i frilansform, att de grundläggande mekanismerna för utbud, efterfrågan och prissättning på arbetsmarknaden för konsmärliga yrkesutövare har vissa särdrag, som skiljer den från andra delar av arbetsmark- naden, betydelsen av effektivare information i utbildningssammanhang om arbets- och försörjningsmöjlighetema på konstens område och bättre utbildning i konsmärsskapets "världsliga" sidor som mark- nadsföring, bokförings- och skatteregler m.m.

att fortbildning och vidareutbildning för konstnärligt yrkesverk-

16 En samlad konstnärspolitik

Kulturpolitiken bör bl.a. syfta till att skapa bästa möjliga förutsättningar för att det yrkesmässiga konstnärliga arbetet kan utvecklas i den riktning som målen för kulturpolitiken anger. Det förutsätter samspel mellan åtgärder inom olika samhällsområden; i första hand kultur-, upphovsrätts-, skatte-, social-, utbildnings- och arbetsmarknadsorrtrådena. Inom kulturpolitikens ram behövs en samlad konstnärspolitik.

Regeringen har senast 1991 angett att utgångspunkterna för konstnärspoli- tiken

"är att medverka till att öka arbetstillfällena och avsättningen för konstnärliga verk, och därutöver i olika former kompensera konsmärema för att allmänheten i vissa fall har tillgång till konstnärliga verk och prestationer. Vidare är det angeläget att konstnärer tidvis får ägna sig åt utvecklingsarbete utan tanke på att det skall ge omedelbar förtjänst. Avvägningen mellan skilda insatser skall ske i samråd med konstnäremas organisationer". 1

Vi har konstaterat att den privata marknaden är dominerande när det gäller efterfrågan på konstnärliga prestationer. Ett första led i en samlad konstnärs- politik bör därför vara att skapa förutsättningar för att kulturmärknaden ska kunna fungera så väl som möjligt. I vissa fall kan spelregler behöva ses över eller kompletteras. Det gäller upphovsrätten och stöden för att trygga mång- falden i utbudet, spridningen utanför de stora befolkningscentra eller folk- bildningens möjligheter att anlita yrkesverksamma konstnärer.

Stat, landsting och kommuner är betydelsefulla konsumenter t.ex. genom inköp till bibliotek, beställningar och inköp av bildkonst och konsthantverk, anlitande av teater-, dans- och musikgrupper, fotografer och journalister. Att de offentliga organen använder konsten där den kan ha något viktigt att till- föra medborgarna har självfallet betydelse för det konstnärliga arbetets vill- kor.

Delar av kulturverksamheten kommer aldrig att kunna finansieras av en- skilda. Det gäller t.ex. ersättning för inskränkningari upphovsrätten, konst- närlig utbildning, det mesta i kulturinstitutionemas verksamhet, mycket av ut- rymmet för experiment och utvecklingsarbete och en del annan verksamhet utanför institutionerna, vissa konstarter, genrer eller verksamhetsformer med litet publikunderlag samt delar av det internationella kulturutbytet. Här har det

1 Prop. 1990/91:100,bi1.10 s. 19.

offentliga ett ansvar som också ska ses i ljuset av en samlad konstnärs— politik.

Skattesystemet, socialförsäkringssystemet och arbetsmarknadspolitiken omfattar konstnärerna lika väl som övriga medborgare. Många grupper har förhållanden som inte helt passari dessa stora system. Det gälleri ganska hög grad för konstnärerna och det konsmärliga arbetet. Avvägningen mellan att generella system inte kompliceras av mängder av undantag och att rimlig hän- syn tas till skilda förutsättningar för olika medborgargrupper och verksam- hetsområden är svår. Konstnärema har alltid haft svårt att få gehör för ön- skemål om anpassning av systemen till deras särskilda förhållanden. Problemet kräver fortsatt uppmärksamhet och vi tar upp några sådana frågor i följande avsnitt.

Konstnärspolitiken är ett medel för att förverkliga de kulturpolitiska målen. En konstnärspolitik enbart bedriven inom ramen för kulturområdet har be- gränsad räckvidd vissa effekter är omöjliga att uppnå inom det egna områ- det. Den statliga kulturpolitiken måste därför agera så att den koordinerar och väger samman resultaten av utveckling och åtgärder inom flera samhällsom- råden, där det omedelbara ansvaret är fördelat mellan olika parter.

Vi anser att en samlad statlig konstnärspolitik bör verka genom att

stödja och stimulera kulturproduktion som annars har svårt att hävda sig, främja efterfrågan och vidga arbetsmarknaden, inköpa konsmärliga verk, — garantera ersättning för offentligt utnyttjande av konstnärliga verk, ansvara för högre konstnärlig utbildning samt stöd till forskning och konstnärligt utvecklingsarbete, —- ge stöd till konstnärliga experiment och tillfälle till arbetsro under längre eller kortare perioder, — verka för att skattelagstiftningen tar rimlig hänsyn till konstnärernas spe- ciella arbetsförhållanden, — verka för att arbetsmarknadspolitiken anpassas också till den konstnärliga arbetsmarknaden.

Kapitlet är disponerat så att vi först behandlar upphovsrättsfrdgorna, som vi anser ha grundläggande betydelse för det konstnärliga arbetet Därefter tar vi upp vi de statliga ersättningarna, som i stor utsträckning motiveras av att de utgör kompensation för inskränkningar i upphovsrätten. Vi går sedan vidare till de olika formerna av bidrag där vi först diskuterar frågan om det är möjligt att finna en form för ett generellt konstnärsstöd och sedan behandlar vi olika selektiva stödformer. Därefter markerar vi kort vissa skattefrågor och avslutar kapitlet med en genomgång av samspelet mellan arbetsmarknadspolitik och kulturpolitik på det konstnärliga området.

16.1. Upphovsrättsfrågor

Upphovsrätten syftar till att stimulera konstnärligt och litterärt skapande. Den ger upphovsmän och andra rättighetshavare möjligheter att få ekonomiskt ut- byte av att deras prestationer utnyttjas av andra. Upphovsrättssystemet skyd- dar också de investeringar som behövs för produktionen av material inom kultur-, medie- och inforrnationssektorema.

Upphovsrätten stärker upphovsmannens ekonomiska ställning och ger ut- byte i proportion till hur framgångsrik han eller hon är på marknaden. De upp- hovsrättsliga ersättningarna belastar inte statsbudgeten utan betalas direkt av nyttjama enligt överenskommelse med rättighetshavama, vilka genom olika organisationer själva beslutar hur medlen ska disponeras. Upphovsrätten gäl- ler för både bra och dålig konst, vilket innebär att man inte med upphovsrätten som instrument kan göra en målinriktad kulturpolitisk insats.

Lagsdftningen tillämpas på svenska verk och prestationer. Upphovsrätten har dock en stark internationell prägel. Till följd av Sveriges anslutning till olika internationella konventioner tillämpas lagstiftningen i betydande ut- sträckning också på verk och prestationer med utländskt ursprung.

På grund av den tekniska utvecklingen befinner sig upphovsrätten i en dy- namisk utvecklingsfas. Tjänster inom kulturområdet sprids allt effektivare och gränser mellan stater får allt mindre betydelse. Det medför nya utma- ningar för lagstiftningen.

Upphovsrättsfrågoma har fått en allt större ekonomisk och politisk betydel- se i Sverige och andra länder. De har därför behandlats intensivt inom EU och i GA'IT—sammanhang.

Upphovsrättens huvudpn'nciper

Kärnan i det upphovsrättsliga systemet är att upphovsmän i lag tillerkänns en tidsbegränsad ensamrätt att bestämma över vissa typer av användning av de- ras verk och prestationer. Rättigheterna varar normalt i 50 år efter upphovs- mannens död. I upphovsrättslagen (URL) finns också bestämmelser om rät— tigheter som anses stå upphovsrätten nära, s.k. närstående rättigheter.2 De ger utövande konstnärer, producenter av fonogram och frlmverk samt radio- och tv—företag vissa rättigheter att bestämma över hur deras verk utnyttjas. Upphovsrättslagen tar upp dels den s.k. ekonomiska rätten eller förfogan- derätten, dels ett skydd för ideella eller personliga intressen, den s.k. ideella rätten. Den ekonomiska rätten innebär dels en rätt att framställa exemplar av verket, dels rätten att göra verket tillgängligt för allmänheten. Den ideella rätten innebär i princip att upphovsmannen ska anges när exemplar av verket framställs eller görs tillgängligt. Upphovsmannen har också rätt att motsätta

2 Lagen (l960:729) om upphovsrätt till litterära och konsmärliga verk.

sig att verket ändras eller att det görs tillgängligt på sådant sätt att upphovs— mannens anseende eller egenart kränks.

Upphovsmannen kan överlåta eller upplåta sin ekonomiska ensamrätt. Den ideella ensamrätten kan inte överlåtas.

Inskränkningar i upphovsrätten

Utgångspunkten för upphovsrätten är att upphovsmannen ska förbehållas rätt att tillgodogöra sig allt utnyttjande av verket som har ekonomisk betydelse. Den ekonomiska ensamrätten gäller dock inte undantagslöst. Av hänsyn till olika allmänna intressen har en rad inskränkningar gjorts. Dessa inskränk- ningar har huvudsakligen tre orsaker:

-— det är praktiskt omöjligt att kontrollera utnyttjandet, — allmänhetens tillgång till de konsmärliga verken anses behöva garanteras, — kostnadsskäl.

Inslcränkningama innebär bl.a. att

kopior får framställas för enskilt bruk, — exemplar får framställas i blindskrift eller som talböcker för synskadade m.fl., — en viss rätt att fritt sprida och visa exemplar av verk.

Bestämmelser om fritt utnyttjande av skyddade verk innebär de mest långtgående inskränkningama i ensamrätten. Det finns ett flertal bestämmelser om fritt utnyttjande i 2 kap. URL.

En annan form av inskränkningar utgörs av tvångslicensbestämmelser som innebär att rättighetshavaren inte kan motsätta sig utnyttjandet, men har rätt till ersättning för detta.

Lagen har också bestämmelser om avtalslicens, vilket innebär att rätten att ingå avtal tillerkänns den organisation som företräder flertalet upphovsmän inom aktuellt område. I licensbestämmelsen föreskrivs regelmässigt att avtalet ska tillämpas också för upphovsmän som inte företräds av organisationen i fråga.

Typiska upphovsrättsliga ersättningar är royalties, framförandeersättnin gar som tas in via föreningar som STIM och SAMI, fotokopieringsersättning via BONUS, radio— och tv-ersättning viaavtalslicenser samt gottgörelse för ut- nyttjande via tvångslicenser. Bildkonst Upphovsrätti Sverige (BUS) är den organisation som bevakar bildkonsmäremas upphovsrätt. Författarna och journalisterna har nyligen bildat en egen upphovsrättsorganisation.

Biblioteksersättning, talboksersättning och särskilda ersättningsinsatser för utlåning av musikaliska verk från bibliotek har principiell anknytning till upp- hovsrättsområdet genom att de utgör kompensation för inskränkningar i upp- hovsrätten. Formellt är de dock offentligrättsli ga ersättningar.

När en upphovsman träffar avtal om utnyttjande av verk som han eller hon fortfarande äger — som när det gäller att ställa ut bildkonst och upphovsman- nen får utställningsersättning för att utställaren under begränsad tid får använ- da konstverken är det inte fråga om upphovsrättslig ersättning. Här är det fråga om den rätt som tillkommer upphovsmannen när denne tillhandahåller en "vara” eller en tjänst mot kontant betalning. Upphovsmannen har full förfo— ganderätt över sitt verk och kan välja på vilka villkor det ska få användas.

Upphovsrättens ökande betydelse i dagens samhälle

Det är svårt att exakt mäta förädlingsvärdet av upphovsrättsligt skyddade als- ter. Upphovsrättsutredningen publicerade 1983 en studie avseende år 1978 där inkomsten av ”upphovsrätts-aktivitet" i Sverige totalt (inkl. industriell forskning och utveckling, tillverkningsindustri m.m.) beräknades till 9 miljarder kronor eller 2,6 % av BNP. Hur stor del av dessa inkomster som tillfaller upphovsmän på det konstnärliga området är svårt att klargöra. Vad som med säkerhet kan konstateras är att upphovsrättigheter inom kulturområ— det i de industrialiserade länderna har en avsevärd ekonomisk betydelse. I vissa fall, såsom när det gäller Förenta Staterna, har kulturindustrin ett ex— portvärde som överstiger de flesta andra branschers.

Den klassiska upphovsrättens kärna låg i användningen av verk, framför allt böcker, konst, musik och filmer, i traditionella former. Den tekniska ut- vecklingen under de senaste 20—30 åren har lett till ett intensivt och omfattan- de utnyttjande av skyddade verk. Nutida teknik har dels möjliggjort nya kate- gorier av verk, t.ex. datorprogram och databaser, dels skapat nya sätt att sprida skyddade verk. Exempel är de massutnyttjanden som sker genom ka- bel-tv, satellitöverföring, den utbredda hemkopieringen av ljud- och bildband och fotokopiering av böcker, tidningar och tidskrifter som skeri undervis- ning och arbetsliv.

Till detta kommer så den digitala utvecklingen med de nya interaktiva mul- timediema som tillsammans med ökad ägarkoncenuatr'on inom medie- och musikbranschema kommer att innebära en ökning av upphovsrättens kultur- politiska och handelspolitiska betydelse.

Förändringarna kräver en översyn av den upphovsrättsliga regleringen. Inom Justitiedepartementet kartläggs för närvarande digitalteknologins inver- kan på det upphovsrättsliga systemet. För IT-området som helhet gäller att många juridiska begrepp och regelsarnmanhang måste ses på ett nytt sätt. Frågor om t.ex. elektroniska dokument skär tvärs genom traditionella rättsre— gelområden, frågor om rätten till information aktualiserar också informations- frihet, konkurrensfrågor, integritetsskydd osv.

Förutom den tekniska utvecklingen kan förändringar i den internationella lagstiftningen komma att påverka de upphovsrättsliga villkoren. EU har starkt

engagerat sig i de upphovsrättsliga frågorna och arbetat för att uppnå en större europeisk harmonisering.

Det föreligger emellertid en risk för att det internationella upphovsrättsliga harrnoniseringsarbetet på grund av intressekonflikter försenas eller inte leder till resultat och att angelägna reformer inom Sverige skjuts på framtiden om strategin är att avvakta gemensamma europeiska ställningstaganden. Vi före— språkar istället synsättet att svenska lagstiftningsåtgärder och aktiva insatser av nordiska myndigheteri samverkan med kulturlivets organisationer är ett sätt att påverka den internationella utvecklingen.

Aktuella upphovsrättsfrågor

Regeringen har under våren 1995 lämnat två olika förslag som syftar till att stärka det upphovsrättsliga skyddet.3

För det första föreslår regeringen att det införs bestämmelser om s.k. droit de suite för bildkonst. Upphovsmannen ska ha rätt till en särskild ersättning på 5 % av försäljningspriset när exemplar av hans konstverk säljs vidare. Rätten till ersättning ska bara gälla vid yrkesmässig försäljning. Försäljningar som understiger ett visst minsta pris ska inte heller ge rätt till ersättning. Liknande regler frnns redan i flera europeiska länder, också i Norden.

För det andra föreslår regeringen att skyddstiderna, i enlighet med ett be- slutat EU-direktiv, ska förlängas från dagens 50 år till 70 år efter upphovs- mannens död. Den nya skyddstiden ska också gälla i de fall där skyddstiden redan har gått ut enligt de gamla bestämmelserna. Särskilda regler ska skydda dem som börjat förfoga över verket under den fria tiden.

Riksdagen kommer under hösten 1995 att ta ställning till förslagen. Frågan om den upphovsrättsliga ersättningen ska kombineras med en of- fentligrättsli g avgift på vidareförsäljning av bildkonst, som inte omfattas av något upphovsrättsligt skydd, kommer enligt propositionen att utredas vidare.

Bedömningar och förslag

Ett förstärkt upphovsrättsskydd, som grund för bättre upphovsrättsliga er- sättningar, skulle stimulera den skapande verksamheten. Det skulle också öka konsmäremas möjligheter att leva på intäkterna från sina alster.

Enligt vår uppfattning bör man inför varje fråga om kulturpolitiskt stöd fråga sig om det har gjorts tillräckligt på upphovsrättsområdet för att göra konstnäremas utgångsposition så bra som möjligt. Det är först när ersättningar - på marknaden eller gottgörelser för inskränkningar i upphovsrätten inte räcker till som bidragssystem blir aktuella. Det upphovsrättsliga perspektivet bör

3 Prop. 1994/95:151: Drait de suite och längre upphovsrättsligt skydd.

ständigt hållas levande och på ett helt annat sätt än tidigare behandlas som ett kulturpolitiskt instrument

Utgångspunkten är att varje yrkesmässigt eller systematiskt utnyttjande av upphovsmännens prestationer bör medföra ersättning till upphovsmännen.

Vår principiella uppfattning är att inskränkningar i upphovsmannens en- samrätt bör ske så lite som möjligt. De bör aldrig göras för att tillgodose enbart ekonomiska intressen, oavsett om dessa är allmänna eller enskilda. Om inskränkningar i upphovsrätten anses nödvändiga bör man välja de för upp- hovsmännen minst ingripande åtgärderna. Om staten beslutar om inskränk- ningar i upphovsrätten för att tillgodose allmänhetens intressen bör staten kompensera upphovsmännen. När det är möjligt bör omfatmingen av kom- pensationen fastställas efter förhandlingar.

Reglerna om inskränkningar fick sin nuvarande utformning år 19914 Enligt dessa är det tillåtet att framställa exemplar för enskilt bruk. Denna möj- lighet utnyttjades tidigare främst för kopiering av böcker och tidskrifter. Numera används kopieringsmöjligheten i betydande omfattning för att spela in musik och tv—program på kassetter. Detta påverkar givetvis försäljningen av fonogram och annat inspelat material och rrrinskar därigenom upphovs— männens och andra rättighetshavares inkomster.

I Sverige har frågan om hemkopiering tidigt uppmärksammats. Under åren 1982—1992 fanns en skatt på ljud- och videokassetter. En mindre del av skatten tillföll upphovsmännen. Alltsedan skatten avskaffades har det diskute- rats om en upphovsrättslig bandavgift ska införas. Frågan är även aktuell inom EU. För närvarande utgår ett kulturpolitiskt grundat kompensationsbi- drag till de berörda upphovsmännen.

Ett sätt att komma till rätta med detta problem är att införa en avgift på oin- spelade band eventuellt även på inspelningsutrustning och låta viss del av avgiften tillfalla rättighetshavama som kompensation för hemkopieringen. En sådan avgift finns i bl.a. Danmark, Finland, Island, Tyskland och Frankrike.

Beträffande STIM vill vi aktualisera två frågor. Den ena gäller statens en- gagemang i STIM, den andra formerna för att lösa konflikter mellan STIM och de organisationer som använder musik i sin verksamhet och som har att betala upphovsrättsligt grundade avgifter.

Staten utser i dag ordförande och två ledamöter i STIM:s styrelse. Det förlänar organisationen ett drag av statlig instans som inte stämmer med dess roll som partsföreträdare för upphovsmännen. Vi föreslår att staten i framti- den inte utser ordförande eller ledamöter i ST IM :s styrelse.

Om konflikt inträffar mellan STIM och någon av dess motparter och par— tema inte själva löser den frnns ingen annan form för konfliktlösning än att till slut föra frågan till domstol. Den typ av medling som förekommer på arbets—

4 Prop. 1992/93:214. bet. r992/93:LU44. rskr. 1992/93:413.

marknaden förefaller oss ligga närmare till hands som form för konfliktlös- ning. Vi föreslår att frågan ses över. Sammanfattningsvis anser vi att

upphovsrättslagen bör ses och användas som en av kulturområdets grundläggande lagar och att upphovsrättsfrågoma bör vara aktiva instru- ment i kulturpolitiken, — upphovsmännen i princip bör få ersättning i proportion till de intäkter som varje nyttjande av deras verk genererar, — den tekniska utvecklingen noga bör följas så att den lagstadgade upphovs- rätten inte urholkas. Vidare anser vi att pågående arbete i olika internatio- nella organ noga bör följas, så att den svenska lagstiftningen kan utvecklas i samma takt som övriga länders. Ansvaret för dessa uppgifter vilar i första hand på regeringen, som fortlöpande bör samråda med berörda myndighe- ter och organisationer om pågående arbete.

16.2. Statliga ersättningar och bidrag

I detta avsnitt tar vi upp de statliga ersättningar och bidrag som går direkt till upphovsmän och utövare. Vi tar då inte upp statligt stöd till institutioner, fö- retag eller organisationer, även om pengarna används för att engagera och er- sätta konstnärer. Vi tar inte heller upp bidragen till fria grupper för att de ska ge teater- och dansföreställningar respektive konserter. Beställningar och in- köp av konstverk samt utställningsersättning tas inte heller upp. Alla dessa frågor berörs i senare kapitel.

Med ersättningar menar vi de medel staten tillför upphovsmän eller utövare på grund av inskränkningar i upphovsrätten eller därför att upphovsrättslig reglering saknas, men det offentliga utnyttjandet är av sådan omfattning att det måste anses kulturpolitiskt rimligt att ersättning utgår. Dessa ersättningar är ofentligrättsliga. Ersättningar kan sägas utgå i mer eller mindre tydlig pro- portion till utförda prestationer.

Med bidrag avser vi medel som syftar till att prestationer ska kunna ut- föras. En huvudfråga är om bidrag i första hand bör vara generella eller se- lektiva.

16. 2 . 1 Ersättningar

Först av allt vill vi peka på en viktig principiell skiljelinje inom ersättnings- systemen. Ersättningarna kan antingen vara individuellt eller kollektivt beräk- nade. Individuellt beräknad ersättning kan fördelas på respektive upphovs- man med hänsyn till hur mycket hans verk har utnyttjats. Fördelningen regle- ras då i en statlig förordning. Kollektivt beräknad ersättning är en samlad er-

sättning för ett utnyttjande där beloppet bestäms enbart genom en kulturpoli- tisk prövning och sedan fördelas efter principer som bestäms av respektive fördelningsorgan.

De offentligrättsliga ersättningarna karaktäriseras bl. a. av att

— nyttjama inte betalar ersättning för sitt utnyttjande. Avgifter som har sam- band med ersättningen kan dock förekomma, — ersättningens totala storlek i varierande utsträckning har samband med ut- nyttjandet. Biblioteksersättningen är helt relaterad till det totala biblioteks- utnyttjandet. När det gäller visningsersättningen för offentlig konst eller ersättning för utlåning av musik på bibliotek finns inga sådana samband, — ersättningarna är offentligt finansierade och den totala storleken bestäms av riksdagen. När det gäller biblioteksersättningen sker detta på grundval av en förhandlingsöverenskommelse mellan staten och upphovsmännen, fördelningen sker huvudsakligen genom de statliga organen Konstnärs- nämnden och Författarfonden, fördelningsorganen själva anger kriterier för fördelningen utom beträffan- de biblioteksersättningens författar- och översättarpenning.

Statliga ersättningar till konstnärliga upphovsmän och utövare utgår i form av

biblioteksersättning till författare m.fl. upphovsmän för att litterära verk lånas ut på bibliotek, talboksersättnin g till författare och översättare för utnyttjande av deras verk i form av talböcker och taltidningar, — särskilda insatser för upphovsmän inom musikområdet samt musiker och sångare för biblioteksutlåning av musikaliska verk, ersättning till rättighetshavarna på musikområdet för verkningarna av pri- vatkopiering av fonogram, — visningsersättning till bildkonstnärer för att deras verk i offentlig ägo vi- sas.

Enligt våra tilläggsdirektiv ska vi utvärdera gällande form för bibliotekser- sättning med avseende på förhandlingsordning, anslagskonstruktion och för- delningsorganisation. Vi ska samtidigt bedöma om nuvarande ordning för er- sättning för utlåning på bibliotek av ljudupptagningar av litterära och musika- liska verk tillgodoser EG:s direktiv 92/1 OO/EEG.

Frågorna kräver mer arbete än vad utredningen haft möjlighet att lägga ner i slutskedet av sitt utredningsuppdrag. Vi föreslår därför ett fortsatt arbete för att belysa dessa frågor. I detta bör även ingå att mer generellt analysera för- hållandet mellan upphovsrättsliga och offentligrättsliga ersättningar till konst- närer samt utarbeta förslag om riktlinjer för och närmare utformning av de of- fentligrättsliga ersättningarna. I sammanhanget bör också beaktas att Svensk folkmusikfond, som bildades 1978 som svar på krav på upphovsrättsmedel till utövarna av traditionell folkmusik, har upphört att fungera.

Även om vi inte prövar biblioteksersätmingssystemet i de delar som rör förhandlingsordning, anslagskonstruktion och fördelningsorganisation finns

det ändå anledning att notera några karaktäristiska grunddrag i sättet att umytt— ja de medel som tillförs Författarfonden. En dryg tredjedel fördelas som sta- tistiskt beräknade författar— och översättarpenningar till upphovsmännen i viss relation till hur deras verk har använts på biblioteken. Två tredjedelar av medlen används för selektiva stödinsatser, vilket gör att vi har anledning att återkomma till dessa i ett senare avsnitt

Visningsersättning är ett sätt att kompensera upphovsmännen kollektivt för rätten att visa den bild- och forrnkonst som förvärvats av offentliga institutio- ner. En mindre del av det samlade ersättningsbeloppet har tidigare fördelats som individuell ersättning. Sedan budgetåret 1993/94 fördelas hela beloppet som selektiva bidrag utan något inslag av koppling till individuella rättigheter.

Denna förändring har kritiserats från konstnärshåll. Kritiken har ett visst fog för sig. Om ersättrringsbegreppet och principen ska ha någon reell mening bör det inte helt frikopplas från den enskilde konstnärens rätt till ersättning när denne uppfyller vissa objektivt angivna krav, som t.ex. att ha ett bestämt

'antal konstverk i offentlig ägo. Det är en tydlig kvantitativ regel som inte krä-

ver någon subjektiv och selektiv kvalitetsprövning.

Frågan har behandlats av riksdagen under våren 1995. Enligt Kulturut- skottets mening kan det finnas skäl att närmare överväga frågor som rör bidrag som anses ha viss anknytning till upphovsrätt, exempelvis s.k. individuell visningsersättning. Utskottet anser därför att regeringen bör se över de regler om ersättningar till bildkonstnärer som kan ha denna anknyt- ning och därefter återkomma till riksdagen med de förslag som översynen kan föranleda.

Vi föreslår att ett anslagsbelopp motsvarande vad som genomsnittligt ge- nom dren utgått som individuell visningsersättning bryts ut ur Sveriges bild- konstnärsfond. Därigenom renodlas visningsersättningen och skiljs från de övriga stöden till bild- och formkonstnärer. Den personliga visningsersätt- ningen bör fördelas av den ideella föreningen Bildkonst Upphovsrätt i Sverige (BUS).

En upphovsrättslig grundad ersättning för vidareförsäljning av konst droit de suite — behandlas för närvarande av riksdagen. Frågan om en offent- ligrättslig avgift på vidareförsäljning av bildkonst som inte omfattas av något upphovsrättsligt skydd bereds av regeringen.

16.2.2. Frågan om ett generellt konstnärsstöd

Statligt stöd till konstnärer kan ges i generella och/eller i selektiva former. Frågan återkommer med jämna mellanrum i den kultur- och konstnärspoli- tiska debatten. Vi har därför ägnat frågan om ett generellt konstnärsstöd sär- skild uppmärksamhet. Inledningsvis analyserar vi förslaget om en egenav-

giftsfond för konstnärer och därefter prövar vi ett alternativt förslag till s.k. konstnärstillägg.

För att på ett meningsfullt sätt kunna diskutera för och nackdelar med olika generella stödformer till konstnärlig verksamhet måste de bakomliggande motiven för stödet bestämmas. Det är en förutsättning för att lösa de särskilda svårigheter som liggeri den generella formen.

Generella stöd kan till skillnad från selektiva stöd karaktäriseras så att de bör innehålla vissa absoluta och objektiva krav som måste uppfyllas av den som vill komma i åtnjutande av stödet. Uppfylls dessa krav utgår stödet utan någon ytterligare subjektiv prövning, t.ex. av kvalitet. Svårigheten i ett generellt stödsystem är alltså att bestämma de objektiva kriteriema och att därmed avgränsa den krets som bör uppbära stödet. Grunden för att utforma kriteriema är att bestämma vilka motiv som stödet har eller, annorlunda ut- tryckt, vilka problem det avser att lösa.

Egenavgrftåondför konstnärer

I betänkandet "Konstnärens villkor" lade utredaren fram ett förslag om inrät- tande av en s.k. egenavgiftsfond som utanför skattesystemet — och därmed istället inom det kulturpolitiska området skulle ge återbetalning upp till en viss nivå av erlagda sociala avgifter (egenavgifter) för rörelseidkande konst- närer.5 Förslaget fick alltså form av generellt konstnärsstöd även om ut- gångspunkten för analysen var konstnärernas uppfattning om orättvisor i skatte- och avgiftssystemet.

Förslaget motiverades med att ett av de stora problemen för rörelseidkande konstnärer är att deras marginalskatt även vid låga inkomster är hög beroende på uttaget av sociala avgifteri form av egenavgifter. En rörelseidkande konst- när borde, som det uttrycks i förslaget ”för en viss inkomst erlägga högst samma skatt som en motsvarande anställd löntagare". 6

Vid remissbehandlingen av förslaget anslöt sig konstnärsorganisationema, Konstnärsnämnden m.fl. till förslaget om egenavgiftsfond. KLYS menade dock att det skulle ses som en principskiss och ansåg att utformningen av stödet borde bearbetas ytterligare. Riksskatteverket motsatte sig en direkt koppling av stödet till egenavgifterna och de årliga inkomstdeklarationema, medan Riksförsäkringsverket inte hade någon principiell invändning mot förslaget eftersom det inte påverkade socialförsäkringens finansiering eller gällande avgifts- och förmånsregler.

Frågan behandlades i budgetpropositionen 1991 där föredragande statsråd avvisade förslaget bl.a. med hänsyn till att sociala avgifter m.m. även betalas

5 SOU 1990239: Konstnärens villkor. Betänkande av Konsmärsutredningen. Se not 5 s. 173. 255

på anställda konstnärers lön.7 Ytterligare en komplicerande faktor som dock inte angavs i propositionen torde ha varit svårigheten att göra det föreslagna stödet skattefritt

Egenavgiftsfrågarr har därefter varit föremål för ett antal motioner i riksda- gen och konstnärsorganisationema har återkommit med förslaget. Något nytt ställningstagande i frågan har inte skett

Enligt tilläggsdirektiven till Kulturutredningen ska utredningen analysera om en stödordning för finansiering av konstnärers egenavgifter (egenav- giftsfonden) ska införas.8 De ekonomiska effekterna, bl.a. med avseende på vilka incitament en sådan stödordning kan ge både inom den grupp som omfattas av den och inom andra grupper, ska belysas. Om utredningen kommer fram till att en sådan stödordning bör införas ska den lägga fram förslag till utformning av den.

Vi har i en särskild studie, vilken redovisas i bilaga 7, låtit analysera för- slaget om egenavgiftsfond. Vi har funnit bl.a. följande nackdelar.

- förslaget med egenavgiftsfonden gäller inte anställda utan enbart enskilda näringsidkare. Vad som då inte beaktas är att socialavgifter betalas även på anställdas löner och därmed minskar de anställdas löneutrymme. Skillnaden är att det är arbetsgivaren som betalar den anställdes sociala av- gifter, medan näringsidkaren själv betalar dessa, — förslaget beaktar inte den förändring av egenavgiftsprincipen som innebär att även anställda nu betalar vissa egenavgifter, — eftersom egenavgiftsfonden utgår från upphovrättsliga inkomster kommer stödformen att gå till även sådana som inte är konstnärligt verksamma, — förslaget om egenavgiftsfond innefattar inte de utövande konstnärema Det kan antas att det i denna grupp frnns utövare som av kulturpolitiska skäl är i minst lika stort behov av ett stöd som upphovsmän, genom att stödet från egenavgiftsfonden ska uppgå till 70 % av debiterade egenavgifter, dock högst 15 000 kronor, kommer stödet att utgå med samma belopp till konstnärer med måttliga inkomster som till konstnärer med mycket höga inkomster, de preliminära beräkningar vi gjort visar att kostnaden för förslaget avse- värt överstiger tidigare uppskattningar.

Mot bakgrund av dessa nackdelar har vi kommit till slutsatsen att förslaget om egenavgiftsfond inte bör genomföras.

Konstnärstillägg

Med hänsyn till nackdelarna med förslaget till egenavgiftsfond har vi låtit ut- arbeta och pröva ett alternativ till generellt stöd i form av inkomstförstärkning . som vi kallat konstnärstillägg. Vi redogör här kort för detta alternativ.

Prop. 1990/91:100, bil. 10, s. 30—31. 3 Dir. 19941146.

Ett konstnärstillägg bör enligt altemativförslaget kunna utgå till den som yrkesmässigt ägnar sig åt konstnärlig, litterär eller därmed jämförlig verk- samhet

Konsmärstillägget bör utgå till både näringsidkare och arbetstagare, i syfte att höja deras inkomstrrivå. Stödet bör utformas så att det ökar i takt med in- komsterna till en viss nivå. Stödet uppmuntrar därför till att öka inkomsterna av konstnärligt arbete. Det är inte något som hindrar att den stödberättigade inkomsten härrör både från inkomst som näringsidkare och anställd.

Med hänsyn till att resurserna är begränsade måste konstnärstillägget prioritera konstnärer och författare med låga inkomster. Stödet bör därför vara inriktat på den stora grupp som har inkomster från den konstnärliga verksamheten upp till 50 000 kronor. Stödet riktar sig därför i praktiken främst till enskilda näringsidkare eftersom det är dessa som har de lägsta in- komsterna bland de konstnärligt yrkesverksamma.

Det vore önskvärt om kriteriema för stödet kunde formuleras på ett sådant sätt att ett beslut om stöd kunde ske utifrån rent objektiva utgångspunkter. En sådan lösning är emellertid inte möjlig. Många av dem som kan anses vara verksamma inom de konstnärliga och litterära yrkesgruppema bedriver inte sådan konstnärlig eller litterär verksamhet som det frnns anledning att stödja med kulturpolitiska medel. Det räcker därför inte att enbart ange vilka yrkes- grupper som bör vara berättigade till konsmärstillägg. En ytterligare be— gränsning måste göras. Stödet bör utgå endast till sådana kategorier av konst- närer eller författare vars verksamhet bedöms vara av intresse för kulturlivet

Stöd bör kunna utgå med ett belopp motsvarande 50 % på inkomsterna från den konstnärliga eller litterära verksamheten upp till 50 000 kronor. Många konstnärer som är enskilda näringsidkare har inkomster från den konsmärliga eller litterära verksamheten som ligger omkring denna nivå. Maximalt stöd är alltså 25 000 kronor (50 % av 50 000 kronor).

Inkomster över en viss nivå bör minska konsmärstillägget. Det bör gälla inkomster från såväl den konstnärliga verksamheten som andra inkomster. Förslagsvis bör inkomster som överstiger 70 000 kronor minska konstnärs- tillägget. Minskningen av konstnärstillägget bör ske i viss proportion till den överskjutande inkomsten för att minska tröskeleffekten. Minskningen av konstnärstillägget bör bestämmas så att det lönar sig bättre att höja inkomster- na än att ligga kvar i inkomstnivå för att få maximalt konstnärstillägg.

En uppskattning av budgeteffektema av ett konstnärstillägg ger en brutto- utgift i storleksordnin gen 100 miljoner kronor per år (exkl. skatteinkomster) utifrån ovan redovisade belopps- och procentsatser. Nettoutgiftema kan upp- skattas till ca 60 miljoner kronor. Det bör observeras att detta är en mycket grov uppskattning utifrån tillgänglig statistik över konstnärers inkomstförhål- landen (SCB 1989).

Förslaget har följande nackdelar:

det går inte att från rent objektiva utgångspunkter yrkesmässigt avgränsa den krets som bör uppbära stödet, även om någon individuell kvalitetsprövning inte ska göras måste det ske en bedömning av vilka typer av verksamhetsinriktning inom olika yrkeska- tegorier som ska anses vara av värde för kulturlivet och hur gränsdrag- ningen för dessa yrkeskategorier görs, förslaget innebär en relativt omfattande administrativ hantering, ett generellt stöd i form av en inkomstförstärkning ger inte möjlighet att prioritera t.ex. kvalitet och förnyelse.

Mot bakgrund av dessa nackdelar kommer vi till slutsatsen att inte heller förslaget om konstnärstillägg bör genomföras. Då förslaget ytterligare belyser problemet med att konstruera ett generellt konstnärsstöd har vi ansett det angeläget att ändå presentera det. En utförlig redovisning inklusive författ- ningsförslag ges i bilaga 7.

16.2.3. Utveckling av nuvarande selektiva konstnärsstöd

Vi har diskuterat och avvisat två alternativa förslag till generellt konstnärs- stöd. Vår allmänna slutsats när det gäller att genom bidrag förbättra villkoren för konstnärligt arbete är att möjligheterna ligger i de selektiva stödformerna.

Här behandlar vi nu de stöd i form av bidrag som är direkt riktade till upp- hovsmän och utövare. De är alla selektiva i den meningen att de fördelas in- dividuellt efter olika kriterier. Det allmänna syftet är att ge aktiva konstnärer en sådan ekonomisk trygghet under viss tid att han eller hon kan ägna sig åt konstnärlig yrkesutövning utan avbrott eller åt experiment och nydanande konstnärligt arbete. Bidragen är tidsbegränsade. Därutöver frnns det även ett stöd som permanent kan utgå till konstnärer som står för en konsmärlig verk- samhet av hög kvalitet och stor betydelse men som av olika anledningar inte kan få en rimlig inkomst av sitt arbete.

Vi har tidigare konstaterat att två tredjedelar av de medel som bibliotekser- sättningen tillför Författarfonden fördelas som selektiva stödåtgärder. När det gäller användningen av medlen skiljer sig alltså dessa inte från övriga selekti- va konstnärsstöd. .

Konstnärsbidragen är inriktade på att:

underlätta för unga ännu ej etablerade konstnärer att komma igång med sin konstnärliga verksamhet och vinna tillträde till marknaderna, - ge möjlighet för konstnärer att satsa på nya konstnärliga verksamheter,

skaffa sig erfarenheter och kunskaper samt bidra till ett internationellt kul- turutbyte,

ge konsmärer möjlighet att helt koncentrera sig på sitt konstnärliga arbete. Det kan också i bästa fall göra det möjligt för konstnären att senare få till- räckliga upphovsrättsliga och andra inkomster för sin försörjning, skapa förutsättningar för erkända och kvalificerade konstnärer att ägna sig åt sin konstnärliga verksamhet och att klara försörjningen också då arbets- inkomstema är låga eller då det av andra skäl är svårt att livnära sig på verksamheten, — kunna fylla vissa sociala syften bl.a. att komplettera otillräckliga pensio- ner.

Stöd utgår till alla kategorier av konsmärer i förrn av inkomstgarantier,

långtidsstipendier, konstnärsbidrag av olika typer.

För författare och översättare finns ytterligare en stödform, nämligen de s.k. garanterade författarpenningama.

I nkomstgarantier för konstnärer tillkom 1964 (då under beteckningen stat- liga konstnärsbelöningar) och utgår till den som genom konstnärlig verksam- het gjort mycket betydande insatser inom svenskt kulturliv. Inkomst- garantiema förstärker och kompletterar systemet med konstnärsstipendier. De utgår maximalt med fem basbelopp som reduceras i förhållande till konst- närens övriga inkomster och varar på livstid. De fungerar både som ett bidrag till lösningen av konstnärernas försörjningsproblem och en utmärkelse för bestående insatser inom svenskt kulturliv. Antalet garantirum uppgår för närvarande till 157.

Ldngtidsstipendierna tillkom 1991 som ett alternativ till inkomstgarantiema och utgår med en fast summa om tre basbelopp för en period av tio år. Antalet långtidsstipendier uppgår för närvarande till 45.

K onstnärsbidrag är en samlingsbeteckning för olika stipendier och bidrag. De kan utgå som arbetsstipendier av olika längd och storlek — ett-, två- eller femåriga. Projektbidrag avser målinriktat konstnärligt utvecklingsarbete av mer kostnadskrävande natur. Bidrag kan ges för avgränsade projekt som an- tas få betydelse för utvecklingen inom det aktuella konstområdet eller som ut— gör försök att vidga användningen av konstnärlig verksamhet till nya orrrrå- den i samhället. Vidare utgår bidrag för internationellt kulturutbyte och rese- stipendier, pensioner och pensionsbidrag samt bidrag till särskilda ändamål.

Garanterad författarpenning innebär att ett fast och högre belopp än den statistiskt beräknade biblioteksersättningen kan utgå till författare och översättare. Beloppet är ca tre basbelopp och utgår fram till det att innehava- ren uppnår 70 års ålder eller tar ut mer än halv pension. Drygt 230 garantera- de författarpenningar utgår för närvarande.

K onstnärsbidragens karaktär

Vi har i föregående kapitel pekat på likheterna i karaktär mellan konst och ve- tenskap, mellan konstnärligt arbete och forskning. Utredningen Konstnärens villkor menade att det statliga stödet till konstnärligt arbete närmast bör jäm- föras med det statliga stödet till forskning. Den icke-ändarnålsbestämda fria forslmingen är en verksamhet vars avkastning inte går att fastställa, men som de allra flesta anser vara omistlig. Om det allmänna stödet till konstnärlig verksamhet och dess institutioner teatrar, orkestrar etc. kan liknas vid statens finansiering av forskningens basorganisation vid universitet och hög— skolor kan Författarfondens och Konstnärsnämndens bidrag till konsmärer närmast jämföras med forskningsråden och deras stöd till forskare i förrn av forskartjänster och projektpengar.

Den skapande konstnärliga verksamheten är värdefull för samhället och bör bedrivas även inom konstområden som inte har ett starkt utbyggt institu- tionsnät. Där måste resultatet uppnås med finansiering i andra former än de institutionella och kollektiva. Konstnärsbidragen bör därför ses som anslag till individuellt bedriven konstnärlig verksamhet.

En fortsatt utbyggnad av de selektiva konstnärsstöden

Som vi redan angivit är vår uppfattning att de mest verkningsfulla insatserna för att förbättra villkoren för konstnärligt arbete kan göras inom ramen för de selektiva stödsystemen. Vi föreslår därför att dessa ges en kraftig ekonomisk förstärkning.

Inkomstgarantierna har under senare år varit föremål för viss diskussion. Utredningen Konstnärens villkor prioriterade denna form av stöd och före- slog en fördubbling av antalet garantirum. I sitt remissvar avstyrkte KLYS en utbyggnad och förordade istället andra insatser. Regeringen har i årets bud- getproposition angivit att med hänsyn till ambitionen att stipendiesystemet i första hand bör inriktas på konstnärlig lcreativitet så frnns det anledning att överväga ett successivt utbyte från inkomstgarantier till långtidsstipendier el— ler andra tidsbegränsade bidrag.

Frågan om sambandet mellan kreativitet och en viss form av konstnärsstöd är komplicerad. Vi har diskuterat det i utvärderingsrapporten utan att kunna påvisa att just inkomstgarantiformen skulle vara mindre ägnad att stimulera konstnärligt arbete än andra stödformer. Vi föreslår därför att systemet och dess omfattning tillsvidare behålls intakt, men att dess effekter ytterligare analyseras.

Längtidsstipendierna utgår till skillnad från inkomstgarantiema med ett fast belopp under en period av tio år. När de första stipendiema inrättades 1991 var tanken att systemet skulle byggas ut med 15 per år under tio år så att det fullt utbyggt skulle omfatta 150 stipendier. Dessa skulle sedan successivt få

nya innehavare. Den ursprungliga tanken tillämpades i tre år, men sedan av- bröts utbyggnaden av systemet. För närvarande finns alltså 45 långtidssti- pendier. Vi föreslår att systemet byggs ut till att omfatta 150 stipendier.

Steget från utbildning till etablering som yrkesverksam konstnär innebär en rad svårigheter av praktisk och ekonomisk natur. Vi anser att det är ange- läget att de mellan konstartema något varierande behoven av startbidrag sär- skilt beakttas i det fortsatta konstnärsstödet.

En brist i nuvarande bidragssystem är att det inte stimulerar till en dialog mellan stipendiatema och finansiären. Många konsmärer behöver stöd för att i avgränsade projekt fördjupa sitt konsmärliga uttryck. Projektbidragen har stora fördelar, bl.a. genom sin karaktär av beställning. Resultatet är möjligt att utvärdera genom den konkreta målbeskrivning som ska anges i ansökan. Allmänt kan sägas att projektbidragen fyller sitt syfte att ge möjlighet till ex- periment och dessutom i vissa fall skapar tillfällen för konstnärer inom olika konstområden att arbeta tillsammans.

En allmän strävan efter att förnya sina uttrycksformer ingår som en natur— lig och nödvändig del av konstnärlig verksamhet överhuvudtaget och är därmed också något som andra typer av arbetsstipendier ger möjligheter till. Projektbidrag bör avse konkreta i tid, omfång och arbetsmässigt avgränsade verksamheter med klart formulerade mål. Dessa mål behöver inte alltid vara inomkonstnärliga utan kan avse nya tillämpningar ute i samhället. De kan också vara tvärkonsmärli ga. Vi anser att resurserna för projektbidrag och ar- betsstipendier bör öka väsentligt.

Vi betonar genomgående i betänkandet vikten av internationellt utbyte. Inte minst gäller detta de kontakter som kan skapas genom individuella insatser av olika konstnärer. För detta behövs ökade resurser.

Men det finns också anledning att framhäva betydelsen av samlade åtgär- der inom det konstnärspolitiska området som varken åvilar existerande institutioner eller kan åstadkommas genom individinriktade stöd. Det handlar då både om strategiska insatser för att främja det konstnärliga arbetets förut- sättningar inom skilda konstarter och att aktivt stimulera konstarternas fömy- else i arbetssätt och uttrycksmedel. Som exempel på det förstnämnda kan nämnas stöd till konstnärsorganisationer och investeringar i ateljéer och verkstäder av olika slag som kollektivt stärker produktionsmöjlighetema inom skilda konstarter. När det gäller förnyelse i arbetssätt och uttrycksmedel har vi anledning att betona de möjligheter som multimedieutvecklingen erbjuder. I följande kapitel föreslår vi att Konstnärsnämnden får i uppdrag att ge stöd till konstnärer även för utvecklingen av de konstnärliga uttrycken i massmedierna och genom datatekniken.

Ansvarsfördelning

Det är väsentligt att de olika typerna av individuella stöd och avvägningen mellan dessa utformas på ett flexibelt och ändamålsenligt sätt. Det direkta an- svaret för en fortlöpande anpassning av anslagsformer och belopp till de ak- tuella behoven inom olika konstarter bör ligga på myndighetsnivå. En ut— gångspunkt vid beslutet att inrätta Konstnärsnämnden 1976 var att nämndens tillkomst skulle leda till en bättre överblick över behoven inom de olika konstområdena samtidigt som möjligheterna till samordning av insatserna skulle öka. Nämnden frck vidare till uppgift att hålla sig underrättad om konstnäremas ekonomiska och sociala förhållanden.

I regleringsbrevet för budgetåret 1995/96 har regeringen uppdragit åt Konstnärsnämnden att bygga upp rutiner för årlig uppföljning och utvärde- ring av bidragsgivningen. Vidare ska nämnden utveckla metoder för utvärde— ring av effekterna på konstnäremas villkor av olika typer av insatser från sta- tens sida.

Vi har föreslagit att ett fortsatt arbete bedrivs i syfte att överväga samspelet mellan ersättningar och andra direkta stödformer för konsmärlig verksamhet I detta arbete har Konstnärsnämnden en central funktion. Vi anser det angelä- get att Konstnärsnämnden utvecklas till att på ett mer aktivt sätt än hittills ha överblick över det konstnärspolitiska området. Detta lcräver både att nämn- dens uppgifter vidgas och att lämpliga resurser avsätts för ändamålet.

16.3. Skatter och sociala avgifter

Vi har tidigare slagit fast att det är av väsentlig betydelse för den nationella kulturpolitiken att det finns ett hänsynstagande till det konstnärliga arbetets speciella karaktär och villkor även inom andra samhällsområden än kulturom— rådet. Ett sådant är skatteområdet.

Konstnärernas skattevillkor har i ett par omgångar setts över separat. Den s.k. Kulturskattekommittén avgav betänkandet "Kulturarbetare och uppfinna- re. Skatter och avgifter.”9 Den ledde till prop. 1984/85:93 om kulturarbetar— nas skatteförhållanden m.m.10 Senare har även vissa skattefrågor för svenska och utländska artister gåtts igenom i särskild ordning.

Konstnärsorganisationema har dock fortsatt att hävda att skatte- och av- giftsreglema är illa anpassade till verksamhetsvillkoren för konstnärligt arbe- te. I dag riktar kritiken generellt in sig på att 1990 års allmänna skattereformer inneburit att konstnärer som egenföretagare med små inkomster fått del av re-

9 SOU 1983z53: Kulturarbetare och uppfinnare. Skatter och avgifter. Be- tänkande av Kulturskattekommittén. 10 Prop. 1984/85:93: Om kulturarbetarnas skatteförhållanden m.m.

forrnemas kostnadssida allmänna fördyringar av levnadskostnader, höjda hyror för arbetslokal, resor etc. samtidigt som man på intäktssidan på grund av sina låga inkomstlägen inte kunnat tillgodogöra sig effekterna av sänkta marginalskatter. KLYS hävdar därför fortfarande att det finns behov av en specialutredning som tar uttrycklig hänsyn till kulturarbetarnas skattemässiga och ekonomiska situation. Man anser att det föreligger ett stort behov av re- former inom detta område.

Två frågekomplex har särskilt framhållits och då speciellt från konstnärs- håll. Det ena gäller egenavgifter och det andra utformningen av momssyste- men.

Från författarhåll hävdas att motiven för att lösa egenavgiftsfrågan ytterli- gare har stärkts av det förhållandet att konstnärer fr.o.m. april 1993 på grund av ändringar i uppbördslagstiftningen inte längre kan träffa s.k. likställighets- avtal 'om sina arvoden, dvs. avtal som innebär att förlag, radioföretag, tid- ningar etc. svarar för de sociala avgifterna på överenskomna ersättningar. Vi har i avsnitt 16.2.2 behandlat frågan om egenavgifterna och kommit till slut- satsen att någon egenavgiftsfond inte bör inrättas.

Då mervärdesskattefrågoma inte enbart rör de konstnärliga yrkesutövarna utan kulturområdet som helhet behandlar vi frågan i kapitel 33.

16.4. Arbetsmarknadspolitiska insatser

Åtgärder och insatser inom ramen för arbetsmarknadspolitiken har betydelse för de fria konstnärema men också för organisationer och institutioner och för kulturområdet som helhet. I detta avsnitt behandlar vi den arbetsmarknads- politik som rör enskilda upphovsmän och utövare. Vi tar alltså inte upp ar- betsmarknaden för kulturförmedlare (bibliotekarier, museimän m.fl.) eller tekniska och administrativa arbeten inom kultursektorn. Vi berör inte heller frågor om lönebidragsanställningar inom kulturinstitutioner och organisatio- ner o.dyl. eller "sysselsättningspaket", dvs. investeringsmedel.

Den konstnärliga arbetsmarknadens grundproblem är som vi angivit i fö- regående kapitel att fler människor vill försörja sig på konstnärligt arbete än vad arbetsmarknaden efterfrågar. Obalansen mellan sökande och arbetstillfäl- len har tredubblats under 1980-talet trots dess högkonjunktur.

Problemet har fyra sidor:

utbudet av arbetskraft och bristen på mottaglighet för arbetsmarknadens signaler, prissättningen av kulturens varor och tjänster, — efterfrågan på arbetskraft, samspelet mellan kultur- och arbetsmarknadspolitiken.

De tre första frågorna har vi belyst i föregående kapitel, där vi också lagt fram en del förslag.

Staten har flera skäl att engagera sig i den bristande balansen på kultur— arbetsmarknaden. Den ger inte bästa möjliga kulturpolitiska utdelning på stat- liga pengar. Den medverkar till onödig frustration på många plan. Dåliga in- komster leder till större förväntningar på bidrag från stat, landsting och kom- muner än vad som är möjligt att leva upp till. En stor och permanent arbets- löshet, undersysselsättning och otillräcklig försörjning inom konsmärskåren forsätter slutligen arbetsmarknadspolitiken i en svårbemästrad situation.

16.4.1. Kulturområdets och arbetsmarknadspolitikens mekanismer och signalsystem

För den som under längre tid inte får anställning eller uppdrag eller kan sälja i tillräcklig omfattning hotar utslagning från kulturarbetsmarknaden. Man är inte efterfrågad nog för att kunna försörja sig. Signalerna kommer från två håll, från kulturområdet och från arbetsmarknadspolitiken. På de två område- na arbetar man utifrån olika principer.

Kulturlivets utslagningsmekanismer är i huvudsak två: brist på kvalitet re- spektive brist på bred popularitet. I princip är det de duktigaste som får de fasta anställningarna inom institutionerna, de offentliga uppdragen, de flesta bidragen av stipendietyp osv. De hävdar sig på den institutionella delen av marknaden. På den privata marknaden gäller samma kvalitetsvärderingar. Men här gäller också bred popularitet, att vinna en publik som kan ha andra värderingar än dem som dominerar på kultursidorna, hos statliga och kom- munala beslutsfattare osv. Ur kulturpolitisk synvinkel är det rimligt att det är de som varken lyckats intressera en bred publik eller svarat mot kvalitetskra- ven inom smalare, offentligt stödda genrer eller mot stipendieorganens kvali- tetsloiterier som får lämna yrket.

När den arbetslöse konstnären kommer till arbetsförmedlingen gäller ar- betsmarknadspolitikens principer som bygger på allas lika rätt till hjälp att hitta arbete. Prioriteringar görs utifrån detta och tar bl.a. hänsyn till hur mycket och länge man varit arbetslös. Detta kan innebära att arbetsmarknads— instansema prioriterar en ur kulturens synvinkel sämre konstnär framför en bättre. Särskilt när de arbetar med beredskapsarbeten och projekt av skilda slag inträffar det att man initierar eller stödjer projekt som inte är konstnärligt tillfredsställande. Det kan också innebära att konsmärer som från kulturområ- det fått tydliga signaler om att han eller hon inte är efterfrågad får hjälp av ar- betsmarknadspolitiken att hålla sig kvar i yrket, till nya perioder av uteblivna jobb. Inom Arbetsmarknadsverket, och särskilt inom kulturarbetsförmed- lingen, är man medveten om detta och försöker undvika dessa svårigheter. Arbetsmarknadspolitikens mål och inriktning har dock satt gränser för an—

passningen till kulturlivets förhållanden. Man har t.ex. inte kunnat begränsa kulturarbetsförrnedlingen till dem som har viss utbildning och/eller tidigare yrkeserfarenhet från konstnärligt arbete. I AMS arbetsmarknadspolitiska handlingsprogram för området kultur och medie sägs dock att ”de arbets- marknadspolitiska insatserna ska samverka med kulturpolitiken."

Det arbetsförmedlande arbetet och andra arbetsmarknadspolitiska insatser kompliceras av att arbetssökande konstnärer i mindre grad än arbetssökande på de flesta andra områden är inbördes utbytbara. Söker man en bildkonstnär för att gestalta en offentlig miljö åstadkommer inte den ena konstnären i stort sett samma resultat som den andre. Det är det som karaktäriserar konsmärlig verksamhet. I fallet konstnären är det därför den konsmärliga visionen mer än hantverkskunnandet som arbetsförrnedlaren ska förmedla. Arbetsförmedling och initiativ till beredskapsprojekt på kulturområdet handlar om att förmedla konstnärlig gestaltningsförmåga. Detta avviker ganska mycket från Arbets- marknadsverkets övriga verksamhet.

Arbetsmarknadsverket gör olika insatser för att vidga efterfrågan. Man sö- ker påverka statliga myndigheter, kommuner och landsting, men också priva- ta arbetsgivare, atti större utsträckning anlita konstnärer. Det bedrivna sam— arbetet med Vägverket kring utformningen av vägar är ett bra exempel på konstnärlig medverkan i samband med infrastrukturinvesteringar. Arbets- marknadsverket har också varit en av parterna bakom projektet ”Konst där vi bor”, som är ett exempel på framgångsrikt arbete med att stimulera bygg- herrar och andra att satsa på konst i bostadsområden. Konstnärsmedverkan i utvecklingsarbete inom privata företag finns det också exempel på.

Utbildning och beredskapsarbeten är de huvudsakliga arbetsmarknadspo- litiska instrumenten. De kompletteras av rekryteringsstöd, flyttningsbidrag och s.k. otraditionella insatser som innebär stöd till projekt som är motiverade av arbetsmarknadsskäl men som inte ryms inom ordinarie regelverk. ALU (arbetslivsutveckling) är sedan 1993 en ny form av arbetsmarknadspolitisk åtgärd.

AMS styrelse fattade i oktober 1994, efter förslag från AMS kulturarbets- delegation, beslut om ett nytt arbetsmarknadspolitiskt program för kultur- och medieområdet.

I handlingsprogrammet beskrivs som ett grundläggande problem den oba- lans som råder mellan antalet arbetssökande och de arbetsmöjligheter som finns på kulturarbetsmarknaden. Obalansen riskerar att förvärras genom den utbildningsexplosion inom kultur och media som förväntas. Detta kommer att ställa nya krav på Arbetsförrnedlingen när det gäller information till arbetssö- kande, t.ex. att kunna skilja mellan fritidsintresse och yrkesverksamhet. Ett annat behov som lyfts fram i programmet är vägledningsinsatser för att bredda den arbetssökandes möjlighet att hitta nya försörjningsområden, såväl inom kulturarbetsmarknaden som inom andra yrkesområden.

Strategin sammanfattas i följande huvudpunkter:

— förebygga arbetslöshet genom information om krav och villkor på kultur- arbetsmarknaden, — bearbeta marknaden för att öka antalet anmälda och tillsatta platser och uppdrag, utveckla former för att presentera kulturskapare, — stimulera geografisk rörlighet, upparbeta utlandskontakter med kulturarbetsförmedlin gar i andra länder, — samverka med andra intressenter på kulturarbetsmarknaden, utveckla vägledning för alternativa yrkeskarriärer.

Med tanke på utvecklingen inom medieområdet föreslås att specialfönned- lingar även med inriktning mot media bör kunna startas.

16.4.2. Samspelet mellan kultur- och arbetsmarknadspolitiken

Arbetsmarknadspolitiken sysslar i grunden med tre saker: matchning mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft, påverkan av utbudet samt påverkan av efterfrågan, allti syfte att nå en så god balans som möjligt samtidigt som det bör råda en viss rörlighet på arbetsmarknaden.

Matchningen, dvs. platsförrnedlingen, blir dels allt viktigare när markna- den ändrar karaktär, dels relativt verkningslös i ett läge med permanent och stor obalans mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft. Svårigheterna ökar med låg rörlighet på många av kulturens delområden och genom att rekryte- ring inom många delar av kulturarbetsmarknaden sker på andra vägar än ge- nom arbetsförmedlingen.

Möjligheterna att påverka utbudet har vi diskuterat i föregående kapitel. Där har vi också tagit upp att det är önskvärt med tydligare signaler från kul- tur— och arbetsmarknadsinstansema till personer som inte klarar att försörja sig konstnärligt att de bör försöka byta yrke. Det kräver samordning mellan signalsystemen på dessa två områden och ökade insatser för att underlätta byte av yrke.

Möjligheterna att öka efterfrågan har vi också diskuterat i föregående kapi- tel. Nyckeln till långsiktigt ökad efterfrågan ser vi framför allt på den privata marknaden. Det kräver ett tålmodigt arbete som ger få snabba resultat. Ska konstnäremas försörjningsmöjligheter bli bättre någorlunda snart måste det långsiktiga arbetet kombineras med en del insatser på kort sikt.

När det gäller samspelet mellan kultur- och arbetsmarknadspolitiken kan vi ta följande frågor till utgångspunkt.

Statens förhållande till de fria yrkesutövarna på konstens område skiljer sig från statens förhållande till fria yrkesutövare på andra områden. Om kva- lificerade tonsättare, skulptörer och dansare inte har möjlighet att fortsätta sina konsmärsskap utgör detta ett problem. De är viktiga ur kulturpolitisk synvin-

kel. Staten är dock inte beredd att ta ett så stort ansvar att man anställer dem. Däremot är staten beredd att göra vissa insatser, t.ex. genom olika typer av bidrag. Alla sådana, även de sysselsättningsskapande, bör då rimligen verka i kulturpolitikens riktning. Prioriteringarna bör styras av kulturpolitiska värde- ringar. Dessa innefattar bl.a. konstnärliga kvalitetsbedömningar.

Att förmedla konstnärer är att förmedla konstnärlig gestaltningsförmåga. Det sldljer sig betydligt från annan arbetsförmedling. Kultur och forskning har många likheter. Utveckling av forskningsidéer, forskningsuppdrag och arbete för forskare hanteras inom forskarsamhället och i direkt samspel mel- lan detta och berörda delar av offentlig förvaltning respektive näringsliv. På samma sätt skulle förmedling av konstnärligt arbete kunna vara en uppgift för kulturområdet, vilket det i många fall också är.

Konstnäremas inkomstlöshet är inte i nämnvärd grad konjunkturbetingad. Det innebär t.ex. att behovet av beredskapsarbete är ganska konstant och delvis "missbrukas” så tillvida att institutioner och fria grupper många gånger tar med det i verksamhetsplanering och intäktskalkyler. Liknande problem existerar i samband med utnyttjande av arbetslöshetsersättningen.

Ambitioner inom arbetsmarknadspolitiken att öka efterfrågan på kulturar- bete sammanfalleri princip med kulturpolitikens ambition att öka delaktighe— ten och vidga deltagandet i kulturlivet. Men på kort sikt kan olika vägval var olika förmånliga Det är rimligt att man söker anpassa utformningen av de ar- betsmarknadspolitiska insatserna till vad som är långsiktigt kulturpolitiskt önskvärt.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att sysselsättningen för de fria konstnärerna har en särskild kulturpolitisk betydelse, att undersysselsätt- ningen är permanent och föga konjunkturpåverkad, att den långsiktiga strate- gin handlar om att öka kulturintresset och därmed den privata efterfrågan och att förmedling av konstnärligt arbete skiljer sig betydligt från annan arbets- förmedling.

I den allmänna debatten har förslag om olika förändringar i rollfördel- ningen mellan kulturpolitiken och arbetsmarknadspolitiken förts fram, bl.a. att alla eller större delen av de arbetsmarknadspolitiska medel som avser in- satser på kulturområdet skulle föras över till kultursektorn och fördelas av olika organ inom den. Budgetåret 1992/93 gick drygt 170 miljoner kronor av arbetsmarknadsmedel till insatser för konsmärliga yrkesutövare. De största delpostema var 86 miljoner kronor för utbildning och 68 miljoner kronor för beredskapsarbeten.

Vi har stannat för att inte förorda en så radikal förändring. Det finns en styrka och en konsekvens i att arbetsmarknadspolitiken omfattar alla, även dem som är konstnärligt verksamma.

Detta hindrar inte att vissa arbetsmarknadspolitiska medel som motsvarar permanenta och strukturellt avgränsbara insatser bör föras över till utbild- nings- och kulturområdena.

Vi har konstaterat att ett av arbetsmarknadspolitikens huvudsakliga instru- ment är utbildning. Vi har också konstaterat att det finns ett stort behov av fortbildning och vidareutbildning på det konstnärliga området. Vi finner det rimligt att de konstnärliga högskolorna genom överföring av arbetsmark- nadsmedel ges de ekonomiska möjligheterna att ta ett huvudansvar också för denna typ av utbildning. Då läggs ansvaret på rätt part. Vi är medvetna om att en sådan förändring inte är oproblematisk, bl.a. med hänsyn till den ersättning för deltagande i utbildning som nu utgår av arbetsmarknadsmedel samt med hänsyn till hur urvalet av studerande ska göras. Det frnns dock exempel från andra områden som kan tjäna som förebild när det gäller att förena och kombinera rent arbetsmarknadspolitiskt motiverade insatser med en verksamhet som bedrivs utifrån andra utgångspunkter.

De arbetsmarknadspolitiska medlen används bl.a. för stöd till fria grupper och institutioner på kulturområdet. Medlen utgör en avsevärd sysselsätmings- resurs på den kulturella arbetsmarknaden som svarar mot en stor del av den strukturella arbetslösheten. Vi föreslår en övenfåring av sådana medel till kul- turområdet med det uttryckliga kravet att dessa där används för att skapa nya arbetstillfällen utifrån kulturpolitiska prioriteringar.

De tio centrumbildningarna inom kulturområdet är något olika när det gäl— ler organisation men i stort sett ingår arbetsskapande och arbetsförmedlande uppgifter, information och opinionsbildning för samtliga centra. De har sär- skilda förutsättningar för det arbetsskapande arbetet på sina respektive konst- områden och bör därför få resurser för att spela en aktiv sådan roll.

De arbetsmarknadspolitiska insatserna bör samtidigt i ökad utsträckning, exempelvis när det gäller regelsystemet, anpassas till de speciella förhållanden som råder på det konstnärliga området. Utrymmet för s.k. otraditionella in- satser bör öka och bl.a. göra det möjligt att arbeta både med omedelbara och långsiktiga efterfrågestimulerande insatser. Det är i det sammanhanget ange- läget med ett fortlöpande nära samarbete mellan AMS, Kulturrådet och Konstnärsnämnden.

För vissa beslut bör formaliserat samråd ske med kulturområdet. Man kan tex. tänka sig att vissa beslut fattas i nämnder knutna till länsarbetsnämnder- na med majoritet av ledamöter från kulturområdet. I dag finns referensgrup- per knutna till kulturarbetsförrnedlingama. På central nivå kan delegation av beslutanderätt till AMS kulturarbetsdelegation vara en tänkbar åtgärd.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi att

det inom kulturpolitikens ram behövs en samlad konstnärs- politik som innefattar samspel mellan åtgärder inom olika samhälls- områden, ' den långsiktiga strategin för att förbättra konstnärernas villkor handlar om att öka kulturintresset och därmed den privata efter- frågan, upphovsrättslagen bör ses och användas som en av kulturom- rådets grundläggande lagar och att upphovsrättsfrågoma bör vara aktiva instrument i kulturpolitiken, staten bör utveckla de selektiva bidragsformema, de arbetsmarknadspolitiska insatserna för de fria konstnärema har en särslcild kulturpolitisk betydelse och måste inriktas och utformas utifrån det.

I kapitlet föreslår vi att

ett anslagsbelopp motsvarande vad som genomsnittligt genom åren utgått som individuell visningsersättning bryts ur Sveriges bildkonstnärsfond och fördelas av den ideella föreningen Bildkonst Upphovsrätti Sverige (BUS), de selektiva konstnärsstöden ges en kraftig ekonomisk förstärk- ning bl.a_ genom att inkomstgarantiema behålls i nuvarande om- fattning, att långtidsstipendiema byggs ut till 150 stycken, att med- len för startbidrag, projektbidrag och arbetsstipendier, intema— tionth utbyte och allmänna konstnärspolitiska insatser ökas, en del av de arbetsmarknadspolitiska medlen för utbildning förs över till de konsmärliga högskolorna för att där finansiera utbyggd fortbildning och vidareutbildning, en del av de arbetsmarknadspolitiska medel som svarar mot den strukturella arbetslösheten, förs Över till kulturområdet för att skapa arbetstillfällen utifrån kulturpolitiska prioriteringar, arbetsmarknadspolitiska insatser i ökad utsträckning, exempelvis när det gäller regelsystemet, anpassas till de speciella förhållanden som råder på det konstnärliga området, centrumbildningarna får ökade resurser för det arbetsskapande arbetet på sina respektive konstområden, staten inte ska utse ordförande eller ledamöteri STles sty— rel se,

— sättet att lösa upphovsrättsliga avtalskonflikter ses över, — Konstnärsnämndens uppgifter på det konstnärspolitiska områ— det vidgas.

I andra kapitel föreslår vi

"länskonstnärer” ' inom olika kulturområden ökat stöd till fria teater-, dans- och musikgrupper, stöd till genreprofilering på musikområdet, ökat stöd till arrangerande musikföreningar, ökat stöd till utställningsersättnin g genom Folkrörelsemas Konst- främjande och Sveriges Konstföreningars riksförbund (SKR), ökat stöd till regional filmproduktion.

j ' glatta

Att ta till vara mediernas möjligheter

.iw- '-

.”! 't": -—l .'.:-

17 Massmediemas möjligheter

Vi ser massmedierna som en del i kulturpolitiken inte underordnade eller avskilda utan som en del i ett kulturellt system. Massmediema är viktiga för en fri opinionsbildning och nyhetsförmedling. De speglar konst och kultur i hela dess bredd och är i sig själva viktiga kulturyttringar.

Yttrandefriheten och den konstnärliga friheten i massmedierna utgör grun- den för mediernas roll i kulturlivet och i samhällsdebatten. Det gäller inte bara redan etablerade former utan i hög grad dem som är under utveckling.

Fonogram, böcker, tidskrifter och film gör det möjligt att sprida kultur till många. Via radio och television får även musik, dans och teater, också sådan som framförs för publik från en scen, stor spridning. På det sättet ökar till- gängligheten till kulturen.

Inom massmedierna utvecklas nya uttrycksformer som dokumentära och halvdokumentära skildringar, animationer, radiodrama, televisionens drama- former och multimedietekniker. Genom förenklad produktionsteknik ökar också den enskildes uttrycksmöjligheter. Ungdomars intresse för massme- dier, särskilt ljud- och bildmedier, är stort.

Genom att massmedieutbudet är så omfattande och tillgängligt under alla dygnets timmar och årets dagar är valmöjligheten för den enskilde stor.

Databaser och nätverk ökar tillgängligheten till information och kunskap och skapar helt nya möjligheter till kommunikation.

17.1. Massmedielandskapet Förhållandena 1974

När 1974 års kulturpolitiska beslut fattades var medielandskapet ett helt annat än i dag. Dagspressen befann sig i en nedåtgående utveckling. Sveriges Radio hade monopol på radio— och tv—sändningar. Film såg man nästan enbart på bio. Video hade introducerats men ännu inte nått någon mätbar spridning.

Radio och television hade den klassiska rollen att sprida ett identiskt bud— skap till stora mängder av människor. Ett vidgat utbud ökade möjligheterna att tillgodose mindre gruppers intressen.

I mitten av l970-talet var massmedierna ännu utpräglat nationella eller re- gionala system. I televisionen nåddes vi visserligen av utländska produktio- ner och i dagspressen av de internationella nyhetsbyråemas material. Men ur-

valet var svenskt. Ett undantag var människori gränstrakterna som kunde ta del av grannländernas television.

Massmediema sågs också som konkurrenter om människors tid för det "levande" kulturlivet. Många befarade att besök på teatrar, konserter och ut- ställningar skulle minska liksom deltagandet i föreningslivet.

Tungt vägande faktorer i synen på eterrnediema 1974 var dels det ansvar som följde med monopolsituationen, dels uppfattningen om programmens starka genomslagskraft.

Massmedier i förändring

De senaste 20 åren har bjudit på snabb teknisk utveckling på medieområdet.

Produktionsprocessen för dagspressen rationaliseras med ny teknik. Förstatidningamas ekonomi har successivt förstärkts och presstödet har bi- dragit till att andratidningama kunnat överleva. År 1973 fanns 20 orteri lan- det, i regel de folkrikaste, med dubbel utgivning av dagspress. 20 år senare var situationen densamma för 17 av dessa orter.

Morgontidningama på landsorten har breddat innehållet och utrymmet för en riksspridd morgonpress har därmed minskat. Det är bara kvällstidningama som fortfarande har tydlig karaktär av rikstidningar.

På radio- och tv-området har satellit- och kabeltekniken slagit igenom. Regionala radiosändningar och närradio har blivit möjliga. Dessutom finns reklamfinansierad radio i 35 sändningsområden i landet med sändning i 81 geografiskt avgränsade kanaler. I radio har stereosändningar blivit standard med resultat att musiköverföringar håller hög kvalitet. Musikutbudet har dessutom ökat kraftigt. Nyhetssändningar har blivit en tätt återkommande service till lyssnarna bl.a. tack vare datoriserade nyhetsredaktioner och möj- ligheter att länka reportage och intervjuer med hjälp av ny teknik. Möjligheten att lyssna på satellitsändningar i radio hari praktiken ännu inte utnyttjats.

På tv-området har utbudet ökat dramatiskt. I mer än hälften av hemmen kan man i dag välja på upp till ett 20-tal tv-kanaler varav många sänder dygnet runt. Men ett ökat antal kanaler är ingen garanti för ett breddat utbud av pro- gram — snarare har det ökade utbudet lett till fler program av samma slag med inriktning på en masspublik. Satellitöverföringar ger helt nya möjligheter att direkt skildra skeenden runtom i världen. Lätt Videoteknik gör det möjligt för tittarna att ta del av allt från osminkade vardagsmiljöer till festliga sporteve- nemang. Upplevelsen att vara "närvarande när det händer och var det än hän- der” ' blir möjlig genom televisionen.

Under 1980—talet fick videon snabb spridning. Det ökade möjligheterna att välja program och tid för att titta och banade väg för en snabbt växande mark- nad för uthyrning och försäljning av främst långfilm på video.

Den digitaliserade tekniken kommer att göra det möjligt att dramatiskt öka antalet kanaler i radio och tv. Grupper spridda över stora områden kommer att kunna nås med ett för dem anpassat utbud

Samverkan mellan data och telefoni har lagt grunden till helt nya kommu- nikationssystem. Hittills har hemdatorer främst använts till spel, men användningsområdet vidgas snabbt till studier och till att utföra visst arbete i hemmet. Genom att utnyttja den digitala tekniken ökar utbudet av fakta- baserade CD-ROM. Genom att ansluta hemdatorer till telenätet öppnas möj- ligheter till en världsvid kommunikation och till att hämta information ur databaser. Redan idag finns ett mycket omfattande material som kan nås via telefonnätet med hjälp av en tämligen ordinärt utrustad persondator. På försök erbjuds nu film direkt hem till tv-skärmen utan omvägen via en tv—station eller videobutik. Det går redan i dag att få en dagstidning personligt redigerad utifrån information från en handfull databaser, uppdaterad med den senaste informationen minutema innan den trycks ut eller visas på dataskärmen.

Teknikutveckling, maktkoncentration och möjligheter till delaktighet

Tekniken bakom massmedierna blir mer och mer likartad. Lagring och distribution kan ske på likartat sätt även om formerna för presentation i hu- vudsak förblir vid det som nu är. Men det är ej endast ur teknisk synpunkt som gränserna mellan olika massmedia luckras upp. Redan i dag förekommer samma ägare till olika medier. Att motverka maktkoncentration inom medie- världen är en viktig uppgift som lctäver insatser inte bara inom kulturpoliti- kens område.

I framtiden kommer maktfrågoma troligen att förskjutas från ägandet av medier mot ägandet av distributionssystemen. Kontroll över satelliter och nät för telefon- och datakommunikation ger nycklar till nya maktpositioner. En viktig uppgift för kulturpolitiken är att hålla de olika distributionskanalema så öppna som möjligt. Den nya teknologin måste tas i anspråk för ett fritt me- ningsutbyte.

Utvecklingen av massmedierna innebär en risk för kulturell segregering. Det kraftigt ökade radio- och tv-utbudet har ökat valmöjligheterna men med konsekvens att olika befolkningsgrupper väljer olika program. En del odlar Specialintressen, andra utnyttjar bredden i utbudet, medan ytterligare andra använder medieutbudet som avkoppling och förströelse. Möjligheten att med hjälp av nätansluten hemdator få fram aktuell information ur olika databaser öppnas för dem som har råd att skaffa sig utrustning och lär sig bemästra tekniken. På sikt kan de växande skillnaderna leda till att viktiga delar av det offentliga samtalet engagerar allt färre och att demokratiska värden som förståelse och respekt för andras värderingar går förlorade.

17.2. Massmedievanor

Även om massmedieutbudet ökar har människan begränsat med tid till sitt fria förfogande. Redan i slutet av 1970—talet ägnade svensken ca 5,5 timmar om dagen åt massmedierna. Trots att utbudet ökat kraftigt har den tid som i dag upptas av medierna bara ökat med en halvtimme och förskjutningama mellan olika slags användning av massmedier är obetydlig. För befolkningen som helhet visar utvecklingen snarare på ett mönster av stabilitet än på förändring. 1 en introduktionsfas får massmedierna tämligen odelad uppmärksamhet. När de väl etablerats reduceras uppmärksamheten och man inrymmer dem i sina vardagssysslor som bredvidsysselsättning till annan verksamhet. Vi läser tidningen eller lyssnar på radion samtidigt som vi äter eller reser till och från arbetet. Vi tittar på tv och umgås med familjen, lyssnar på musik och tar hand om hemarbetet eller gör läxor. Detta är en av förklaringarna till att tidningslä- sandet varit relativt konstant trots att nya massmedier introducerats. Det kon- centrerade lyssnandet från förr är sedan länge ersatt av bredvidlyssnande. På senare år har även tv-tittandet ändrat karaktär och internationellt är tv i dag ofta en bredvidsysselsättning. De olika massmedieforrnema tycks oavsett ut- budets omfattning kunna rymmas inom oförändrade tidsramar. Massmedievanoma innebäri stark förkortning att vi i genomsnitt ägnar:

— drygt två och en halv timme om dagen åt att lyssna, — drygt två timmar om dagen åt att titta, drygt en timme om dagen åt att läsa.

Massmedievanoma presenteras mer i detalj i utvärderingsrapporten.

Tendenser i ett längre tidsperspektiv

De långsiktiga förändringarna mellan enskilda medieaktiviteter är ganska små. Den största enskilda förändringen rör läsning av kvällstidningar. Andelen av befolkningen som läst eller bläddrat i en kvällstidning har på 15 år minskat med mer än tio procentenheter till under 30 %. Lästiden bland kvälls- tidningsläsare är emellertid tämligen oförändrad. Morgontidningsläsandet är i stort sett stabilt liksom den tid vi ägnar morgontidningen. Andelen vecko- pnessläsare i befolkningen har minskat något medan andelen tidskriftsläsare ökat —- en tendens som dock visar tecken på att åter vika. Lästidema för detta slags press har minskat något bland läsarna liksom även lästiden för böcker.

Tv-tittandet har ökat en aning liksom tittartiden. Användningen av video ökade under de första åren på 1980-talet men har därefter minskat. Lyss- nartiden för radio tenderar att öka medan tiden för övriga musikmedier, ' kassett och skiva, har minskat.

Dagens unga utvecklar ett helt annorlunda förhållningssätt till medierna än det som äldre har. Det är barnfamiljerna som först anammar ny teknik och skaffar sig utrustning. De ungas intresse för teknikens möjligheter, nyfiken-

heten att pröva ny teknik och den egna förmågan ökar skillnaderna mellan ge- nerationerna. Många nya användningsområden och kommunikationsformer är starkt generationsbundna och upplevs som näst intill helt otillgängliga för många äldre. Kommunikation via globala datanät, musik- och bildskapande via datorer och annan elektronisk utrustning påverkar de ungas livsstilar, ak- tiviteter och kulturyttringar.

17.3. Det tryckta ordet

Utbudet av tidskrifter och tidningar är stort trots eterrnediemas kraftiga expansion under senaste decennierna. Tidskrifter av skilda slag riktar sig allt tydligare till särskilda målgrupper med ett för gruppen anpassat innehåll. Det statliga stödet till kulturtidskrifter bidrar till mångfald och kvalitet inom området. Dagspressen förser medborgarna med information så de ska kunna ta ställning i viktiga samhälleliga angelägenheter och så att de kan ta del av och orientera sig om kulturlivet. Den erbjuder möjligheter till offentlig debatt och till att yttra sig i viktiga frågor. Detta lcräver en press med en fri och oberoende ställning. Men dagspressen har också den omvända rollen att fungera som språkrör för olika grupper och att kommentera skeenden ur dessa gruppers perspektiv. Dagspressen ska slutligen också kritiskt granska den politiska och ekonomiska makten och dess beslut och åtgärder. Att förena dessa mycket olika roller möter naturligtvis svårigheter. Tendensen att tidningarna i allt större utsträckning förlorar sin partifärg är tecken på nya avvägningar mellan de olika rollerna. Mer än 10 % av dagstidningarna har lämnat sin partibeteckning sedan 1973.

De statliga insatserna på litteraturområdet syftar till ökad mångfald och kvalitet i bokutgivningen och till att främja spridningen över hela landet. I kapitel 27 behandlas litteratur- och biblioteksområdena mer utförligt

17.4. Radio och television

Tillgången på distributionskanaler är fortfarande begränsad vad gäller mark— sänd radio och tv. Fri etablering är därför ännu inte möjlig. Public service-fö- retagen har omfattande skyldigheter reglerade i avtal med staten. Avtalen specificerar villkoren för sändningsrätten och innehåller bl.a. regler om pro- grarnpolitiken. Möjligheter att koppla programpolitiska regler som villkor för sändningsrätten har på senare år utnyttjats gentemot TV 4 men däremot inte för de ca 80 reklamfinansierade radiostationerna som har koncession.

Nuvarande lagstiftning på radioområdet medger inte att staten sätter upp programpolitiska krav.

En stark public service-verksamhet är ett samhällsintresse

Begreppet public service brukar översättas med i allmänhetens tjänst. Att er- bjuda radio- och tv-program utan beroende av annonsörer eller ständigt maximerad publik har setts som en garanti för ett mångsidigt utbud av hög kvalitet, något som också gynnar kulturlivet. Public service-företagen når vardera mellan 60 och 70 % av alla svenskar varje dag. Som en följd av att antalet kanaler och program ökar kan dock public service-verksamheten i framtiden komma att få mindre uppmärksamhet och färre lyssnare och tittare. Det behövs kraftigt offentligt ansvarstagande för att bevara och utveckla public service-verksamheten som förmedlare av ett varierat utbud av hög kvalitet med stort utrymme för inhemska uttryck och program. Det är där den breda och allmängiltiga debatten kan föras och det är där utrymme bör ges till det offentliga samtalet. Man ska också kunna ta del av ett rikt utbud av kul— turprogram som inte i första hand behöver ta sikte på största möjliga publik. Det är genom public service-verksamhet som även mindre gruppers intressen och behov av bredd och mångfald kan tillgodoses. Public service-företagen har en roll som på många sätt motsvarar de offentligstödda kulturinstitutio- nemas. Man har ett offentligt uppdrag men utformar själv sin verksamhet, en verksamhet som bl.a. bör bidra till uppfyllandet av de kulturpolitiska målen. Utbildningsradion skiljer sig från övriga public service-företag genom att inte ha specificerade kulturpolitiska uppdrag inskrivna i avtalet, medan däre- mot uppdraget i sin helhet innebär att stå i bildningens tjänst. Utbildnings- uppdraget ligger nära ett kulturpolitiskt uppdrag. Mot den bakgrunden är Utbildningsradions framtida roll och uppgift av stor betydelse.

Även reklamfinansierade etermedier har ett ansvar

En fri och oberoende ställning är grunden för tv- och radioföretagens ageran- de. Till bilden hör att antalet inhemska kanaler är begränsat och att eterrne- diema spelar en viktig roll i en nationell kulturpolitik. Därför bör även villko- ren för reklamfinansierade tv-kanaler innefatta krav av kulturpolitisk karaktär krav vars uppfyllelse bör kunna utvärderas. Nuvarande avtal med TV 4 in- nehåller vissa kulturpolitiska åtaganden. Dessa behöver preciseras och even- tuellt utvecklas. Det bör ske inom ramen för den löpande granskningen av TV 4 som görs av statsmakterna.

Den reklamfinansierade radion befinner sig i ett uppbyggnadsskede. Sänd- ningarna har med få undantag likartat innehåll — nutida populärmusik. Det finns krav på att en viss del av programmen ska vara framställda särskilt för. den egna verksamheten men ingen precisering av vad detta ska innebära. Vi menar att detär rimligt att staten tar hänsyn till behovet av programpolitisk mångfald vid fördelningen av framtida koncessioner. Där de reklamfinansie- rade kanalerna är många kan mångfalden gynnas av att dessa får olika specia-

liserade uppdrag. Där koncessionema är få kan motsvarande effekt uppnås genom att uppdragen är tydliga i kravet på ett brett programutbud.

Utvärdering av avtal och verksamhet är nödvändigt

Det är inte tillräckligt att staten fastställer krav eller mål. En systematisk och kontinuerlig uppföljning av dem måste också ske. Vi föreslår därför att de mottagaravgiftsstödda företagen ges i uppdrag att upprätta public service— bokslut där staten som avtalspart kan avläsa hur ställda mål i termer av bredd, mångfald eller andra särskilda satsningar har uppfyllts under året. Det skulle vara ett komplement till traditionella ekonomiska bokslut och årsredovis- ningar. En sådan modell har redan diskuterats inom public service-företagen i Norden och övervägs i Danmark.

Även den verksamhet som bedrivs av reklamfinansierade radio- och tv—fö— retag bör utvärderas på ett motsvarande sätt

Att göra kulturlivet känt

Det ”levande” kulturlivet är väsentligt för konstnärema och de människor som tar del av det. Praktiska, geografiska och ekonomiska hinder gör att konstnä- rer och kulturinstitutioner har svårt att sprida kännedom om sin verksamhet. Det är mot den bakgrunden viktigt att medierna ser information om den "le- vande" kulturen som en viktig uppgift. Därutöver änns den alldeles självklara och viktiga rollen att kritiskt granska kulturlivet.

Samverkan mellan radio- och tv-företag och kulturinstitutioner

Varje produktion vid en central eller regional teater- eller musikinstitution når en mycket begränsad publik. Det gäller även produktioner som fria grupper svarar för. Genom att bearbeta en uppsättning för distribution i radio eller i tv kan betydligt fler se den. Upplevelser i tv och radio av vad institutionerna er- bjuder bidrar till att bredda intresset

Krav på medieföretagen att samverka med teater- och musikinstitutioner bör tydligt framgå av avtalen med staten om sändningsrätt. I avtalet mellan staten och Sveriges Television respektive Sverige Radio änns redan skriv- ningar om företagens ansvar i detta avseende. Sådana skrivningar saknas i avtalet med TV 4. I uppdragen till Dramaten och Operan i Stockholm ingår att samarbeta med radio och tv. Det framhålls särskilt att man ska utnyttja bl.a. radio och tv i så stor utsträckning som möjligt för att göra produktioner tillgängliga för hela landets befolkning. Vi vill starkt betona att detta uppdrag ges högre prioritet i institutionernas arbete. Antalet för tv bearbetade överföringar av musik- och teaterföreställningar bör öka 281

Det är viktigt att kraven i avtalen och kraven gentemot kulturinstitutionema utformas på ett sätt som inte inskränker företagens och institutionernas själv- ständighet Man kan överväga kvantifieringar, antingen i termer av att en viss del av medieföretagens medel eller att en viss del av sändningstiden ska avse samverkan med teater- och musikinstitutioner.

Också mellan museer och konsthallar och radio— och tv-företagen bör sam— arbetet utvecklas.

Det bör överlåtas på institutionerna och medieföretagen i samverkan att ut- veckla de närmare formerna för ett ökat samarbete. En möjlighet att underlätta ett sådant samarbete är att under begränsad tid inom nuvarande ramar avsätta särskilda medel som kan användas för en sådan samverkan. Medlen bör då fördelas till samarbetsprojekt mellan medieföretag och kulturinstitutioner och grupper och ha som syfte att stimulera till omarbetningar av scenföreställ- ningar eller möjliggöra direktsändningar. Medlen bör hanteras av ett från kulturinstitutionema och tv-företagen oberoende organ och fördelas av kon- sulenter som förordnas för viss tid. Den ordning som gäller för fördelning av produktionsstödet för film bör kunna gälla även i detta sammanhang. En möjlighet är att hanteringen av medlen knyts till Filminstitutet

Upphovsrättsfrågoma uppges ofta som ett hinder för ett närmare samarbe- te mellan kulturlivet och medieföretagen. Det är angeläget att denna fråga be- aktas så tidigt som möjligt i produktionsledet för att underlätta samarbetet och för att inte onödiga kostnader ska uppstå. Kulturinstitutioner, fria grupper samt radio- och tv-företag bör tänka på framtida medieförrnedling eller scenuppsätming i samband med inköp av rättigheter.

Att öka förmedlingen av det ”levande” kulturutbudet kräver i regel an— passning till mediets särskilda förutsättningar. Men det kan också vara en poäng att ibland bevara karaktären av scenevenemang. Så gör man med de traditionella vidareutsändningama av föreställningar från Drottningholms Slottsteater. Liksom vi under årens lopp fått bekanta oss med svenska kul- turhistoriska miljöer via tv-sända helgmålsböner skulle landets kulturinstitu— tioner och dess kringmiljöer kunna ges ett ansikte genom kulturevenemangen. Publiken bekantar sig med olika platser i landet och erbjuds att ”vara med” där det händer. På det sättet kan bredden i det svenska kulturlivet bli synligt för hela befolkningen.

Regional spegling

Inom något år kommer det att bli aktuellt att ta ställning till om ytterligare två rikstäckande sändamät för tv ska tas i burk. Det ena nätet beräknas kunna nå ' 98 % av befolkningen och får därmed en lika stor täckning som sändamätet för TV 4. En avgörande fråga är om nätet ska användas för ytterligare riks— täckande kanal eller om möjligheten till regionalt sändande kanaler ska öpp- nas. Det senare alternativet kan bana väg för ett reellt alternativ till ännu fler

rikstäckande tv-kanaler. De inneboende möjligheterna till en närmare sarnver— kan mellan regionalt kulturliv och regionala tv-företag skulle kunna skapas. De satsningar som kommuner, landsting och stat gör på kulturområdet i re— gionerna skulle kunna bli kända för befolkningen i deras hemmiljö. Genom att samsända en del av programutbudet skulle man också kunna visa på likhe- ter och skillnader mellan regionerna både vad gäller traditioner och nyskapan- de kultur. Regionemas olika kulturarv skulle kunna bli en gemensam tillgång för hela befolkningen. En kombination av lokala utsändningar och rikssänd- ning av lokalt producerade program skulle kunna innebära en komplettering av nuvarande tv-system och av strukturen med regionala kulturinstitutioner. Frågan om änansiering måste noga övervägas.

Ny avtalsperiod för radio- och tv—företagen

Regeringen har i juli 1995 tillsatt en beredningsgrupp med parlamentarisk förankring. Beredningen ska medverkai arbetet med en proposition om den avgiftsfrnansierade radio— och tv-verksamheten under den avtalsperiod som inleds den 1 januari 1997. Beredningen kommer bl.a. ha i uppgift att över- väga frågan om vilka krav som ska ställas på den fortsatta public service— verksamheten samt ta ställning till vilka ekonomiska och organisatoriska för- utsättningar som bör gälla för Sveriges Television, Sveriges Radio och Sveri- ges Utbildningsradio.

17.5. Lokala och regionala insatser

Massmediefrågoma har i kommunernas kulturpolitik en mycket undanskymd plats. Det änns säkert flera förklaringar. Det ansvarsområde som stakades uti 1974 års kulturpolitik kom att omfatta ”medier för kommunikation som radio och television”, men det var knappast en formulering som naturligt pekade ut ett verksamhetsområde för kommunala kultumämnder. Det var snarare en formulering som kunde tillämpas på nationell nivå av staten. Man kan också se att många lokalt och regionalt verksamma kulturpolitiker och tjänstemän betraktat elektroniska medier med viss skepsis och mer betonat deras förrno- dade risker än faktiska möjligheter.

Även om utvecklingen varit trög har ändå en del kommuner tagit olika ini- tiativ att stödja massmedieverksamhet bl.a. genom AV-centraler och stöd till närradioverksamhet. Ett annat exempel är etablerandet av medieverkstäder med inriktning på film och video. Utformningen och inriktningen skiljer sig åt, men i regel har verksamheten inriktats på ungdomar och på föreningslivet. Syftet har varit att tillhandahålla teknik och erbjuda viss utbildning. Ofta har verkstäderna kommit till på initiativ av kulturnämndema men också av fritids—

nämnder eller skolstyrelser. I exempelvis Botkyrka kommun görs en bred satsning på medier som bl.a. innebär samverkan mellan grundskola, medie- programmet på gymnasieskolan och föreningsliveti en lokal medieverkstad och med en lokal tv-kanal.

Även på regional nivå har massmediefrågoma stått på undantag. Det är först under de allra senaste åren initiativ har tagits. Liksom inom kommuner- na har verksamhet inriktats på medieverkstäder.

Vi anser att det också änns anledning att särskilt betona skolans ansvar för att lära ut hur medierna kan användas för att skaffa sig kunskap inom olika ämnen men också för att utbyta tankar och idéer. Skolans betoning av att lära eleverna att hantera språket i skrift och tal ska kompletteras med undervisning om mediernas möjligheter. Det är angeläget att väcka lust, träna färdigheter och öppna de ungas sinnen för bl.a. bilden och bildtolkning och för ljudme- diemas möjligheter.

Intresset för att använda medier av olika slag är tydligt även efter skolål- dern. Att skapa möjligheter att vidareutveckla det är en självklar uppgift för folkbildningen. På många folkhögskolor finns medielinjer. En del studieför- bundsavdelningar har ljud- och bildstudior. Grupperna som arbetar med me- dieproduktion kan bli fler och verksamheten knytas till skrivcirklar, teater-, dans- och musikverksamhet. Aktiviteterna kan också vända sig till barn och ungdom, gärna i samarbete med deras organisationer.

Vi har i kapitel 10 Ungdomars vilja och val föreslagit en kraftfull satsning på multimedieverkstäder. I kapitel 26 Film föreslår vi att möjligheterna att ut— veckla regional filmverksamhet måste förbättras.

Lokala kanaler för tv och radio

Genom att allt fler kan ägna sig åt att uttrycka sig med rörliga bilder har in- tresset att kommunicera med en publik ökat. Man kan se ett samband mellan eget skapande, medieverkstäder och distribution via kabelnät och på sikt även i etern.

Möjligheterna till distribution för andra än tv-företag vars sändningsrätt är beviljad av staten genom särskild koncession har hittills varit begränsad till kabelnät inom en viss kommun. Staten kan inom ramen för nuvarande kabel- lagstiftning förordna en organisation med ideellt syfte som lokalt kabelsändar- företag att bedriva lokal-tv-verksarnhet. Sådan verksamhet förekommer på ett trettiotal orteri landet, framför allt i de större städerna. Den mest omfattande verksamheten bedrivs i Stockholm stad där det lokala kabelsändarföretaget Öppna Kanalen har möjlighet att nå drygt en halv miljon tittare. Det faktiska ' tittandet är dock mycket blygsamt. Förebilder för verksamheten hämtas bl.a. från USA (public access-kanaler) och från Tyskland (Offener Kanal). Verksamheten i dessa båda länder sker på ideell grund och änansieringen sker via koncessionsavgiftet respektive mottagaravgifter.

Närradion erbjuder möjligheter för föreningar att nå ut med information i närområdet och för föreningens medlemmar och andra intresserade att ägna sig åt programproduktion. Närradio äri flera avseenden en billig och effektiv kommunikationsform som i högre grad borde kunna användas av föreningar för att informera om och spegla det lokala kulturlivet.

Det är rimligt att ideellt verkande föreningar har möjlighet att distribuera sina program direkt till hushållen via kabel eller via etersändningar. Det är ett led i att vidga yttrandemöjlighetema och svarar direkt mot det intresse som änns hos alla dem som nu är engagerade i att uttrycka sig i rörliga bilder.

17.6. Nätverk och informationssystem Öppenhet och tillgänglighet

Den snabba utvecklingen inom datatekniken öppnar för kommunikation i nya nätverk och infomationssystem. I framtiden kommer all information i text, ljud och bild att kunna bli tillgänglig i digital form.

Några av de stora globala datomätverken är redan i dag kollektiva resurser med många som delar det änansiella ansvaret. I princip är systemen ohierar- kiska och produktiviteten är direkt kopplad till att många enskilda kommuni- cerar över näten. De frigör kreativitet hos användarna just genom sin öppen- het. Tidningar och tidskrifter erbjuder sitt material via nät som alternativ till pappersversionen.

Den centrala ställning som den enskilde individen har i de nya datomäts- strukturema inbjuder till dialog och medverkan. Även de nya elektroniska brevfunktionema, E-mail, är intressanta genom att man kan kommunicera spontant med bl.a. myndigheter och politiker och genom att debiteringen inte sker per användning utan per användare.

Näten utgör en resurs för fri och världsvid kommunikation som staten i internationell samverkan bör medverka till att värna. Det är viktigt att dessa nya system säkras för ett fritt tankeutbyte. Det är angeläget att man från svensk sida i olika internationella organ, bl.a. inom EU, verkar för att denna möjlighet bevaras. Det är inte självklart att alla länder har detta synsätt.

Det blir allt vanligare att offentliga institutioner använder näten för att sprida kännedom om sin verksamhet och om fattade beslut.

Utvecklingen av nätverken sker snabbt. Särskilda kultumät kommer att kunna skapas antingen spontant av intresserade människor eller på kommer- siella grunder av företag, där t.ex. recensioner av teater, böcker och älm är tillgängliga. Sådana nät kan också vara öppna för ett brett och ständigt pågående samtal om kultur som involverar alla som kan komma in på näten.

Mycket av kultwr'nstitutionernas kunskap och information bör digitaliseras och samordnas i Kulturnät Sverige. Därmed kan kulturinstitutioners sam—

lingar, information och kunskap göras lätt åtkomlig för allmänheten via ter- minaler på kulturinstitutioner eller i hemmen.

Inom musei- och kulttumiljöområdet änns databaser som omfattar föremål och samlingar och ett omfattande utvecklingsarbete pågår, bl.a. kopplat till räddningsaktionen för museernas samlingar (SESAM), se kapitel 28 Museer, utställningar.

Språk— och folkrninnesinstitutets arkiv kommer att digitaliseras. Inom musikområdet änns uppgifter om fonogramutgivningen samlade i nationaldiskograän som Arkivet för ljud och bild ansvarar för. Det bör vara möjligt att bearbeta den för vidgad användning och även tillföra andra uppgif- ter om musik, bl.a. noter.

Inom litteraturorrtrådet har man kommit långt genom nationalbibliograän som innehåller uppgifter om litteraturutgivningen i Sverige. Det nationella datasystemet LIBRIS bygger på uppgifteri nationalbibliografin. En allomfat- tande bokkatalog på uppgifter ur denna bibliograä bearbetad för användning av allmänheten skulle göra det möjligt för allmänheten att snabbt få överblick över litteraturutgivningen (se avsnitt 27.2.6).

Vi föreställer oss att databaser på kulturområdet också ska kunna innehålla uppgifter som förenklar köp och lån. I dag är distributionen det svagare ledet i den offentligstödda kulturen, vilket gör att ett brett utbud av fonogram, videogram och böcker har svårt att nå ut till medborgarna.

På vissa andra kulturområden finns databaser vars tillgänglighet är starkt begränsad. Ett exempel är den älmdatabas som Filminstitutet byggt upp som innehåller en mängd faktauppgifter om filmer bevarade i institutets arkiv, producerade i Sverige samt offentligt visade. Filminstitutets avsikt är att göra faktadelen tillgänglig för externa användare mot betalning.

För att skapa ”Kulturnät Sverige" lcrävs omfattande utvecklings— och sam- ordningsarbete av strategi och teknik där Statens kulturråd bör ha ett övergri- pande ansvar. Samarbete bör ske med offentliga kulturinstitutioner av olika slag. Nätet bör stå fritt gentemot kommersiella intressen.

Multimedia

Multimedietekniken Öppnar helt nya vägar att presentera konst och kultur. Tekniken gör det möjligt att kombinera text, ljud och bild, även rörliga bilder, och på det sättet göra presentationen intressant och levande för en större pu— blik. Multimedieprodukter kan i dag distribueras via nätverken eller via CD— ROM.

Multimedia kan användas t.ex. för att presentera ett litterärt verk i ny form, ge fler möjligheter att ”besöka" en intressant utställning på ett museum eller vara ett alternativ till konstutställningens katalog.

Det finns intresse från kulturinstitutioner och förlag att använda multime- dietekniken. Det finns också intresse från konstnärer och kreatörer med olika

bakgrund att använda multimedietekniken som sin huvudsakliga kommunika- tionsforrn.

Hittills har svensk multimedieproduktion skett i mycket begränsad ut- sträckning. Brist på erfarenhet att uttrycka sig i det nya mediet, höga initial- kostnader, osäkr'a bedömningar av intresset från marknaden har motverkat en utveckling på området.

Att tidigt kunna använda multimedietekniken på kulturområdet är angeläget för att sprida kultur både inom landet och på export. Särskilt vikti gt är att nya svenska produkter håller hög kvalitet för att dels kunna konkurrera med ut- ländska produktioner på hemmamarknaden, dels kunna göra sig gällande på den internationella marknaden. Svensk barn- och ungdomskultur har rönt stora internationella framgångar och en exportsatsning med högkvalitativa multimedieprodukter skulle vara möjlig och önskvärd.

För att utveckla multimedieprodukter av hög kvalitet inom kulturområdet är det nödvändigt med ett nära samarbete för kompetensutveckling och erfa- renhetsutbyte mellan konstnärer av olika slag, bl.a. författare, tecknare, illust- ratörer, bildkonstnärer och filmare, samt producenter och personer med data- teknisk kompetens. För att främja ett sådant samarbete kan ett kreativt cen- trum som är utrustat med nödvändig teknik vara av stor betydelse och bör därför inrättas. Det är särskilt viktigt i ett inledande skede då få personer har erfarenhet av att arbeta med tekniken. I centret skulle man bl.a. kunna arbeta med olika pilotprojekt t.ex. med kulturinstitutioner och på bamkulturens område.

Försök med informationsstationer på bibliotek

Biblioteken har en viktig framtidsroll när det gäller att ge medborgarna möj- ligheter att använda sig av de nya nätverken och att hämta information ur da- tabaser. Biblioteken kommer också att bli viktiga för att ge information om nätverk och databaser som innehåller uppgifter om kultur, videokonst, vilka tidningar och tidskrifter som kan nås via näten och utgivning av kultur där multimedietekniken används.

Genom funktionen som informationsförrnedlare och genom verksamhet i samtliga kommuner är biblioteken lämpliga som värd för informationsstatio- ner med terminaler kopplade till olika databaser och nätverk och med de in- formationsuppgifter vi anser ovan. Försök med sådana informationsstationer på bibliotek bör göras.

Medel för utveckling inom IT området

Offentliga medel bör vara möjliga att utnyttja för II”-satsningar inom kultur- området. De resumer som Stiftelsen framtidens kultur, Stiftelsen kunskap och

kompetensutveckling och NUTEK förfogar över bör vara av intresse i detta sammahang.

Statens kulturråd bör ges ett samlat ansvar för IT -satsningarna inom kul- turområdet som bör avse stöd till utveckling och samordning av databaser i ett särskilt nätverk, stöd till multimedieproduktioner och till kreativt centrum samt försöksverksamhet med informationsstationer på bibliotek. Kulturrådet bör även fortlöpande informera om II”-utvecklingen som berör kulturområdet. Särskilda medel bör tillföras rådet för insatser på IT -området.

Datorer i hemmen ökar möjligheterna

Man räknar med att det finns datorer i ungefär en fjärdedel av hushållen. Ökningstakten är snabb — särskilt i hem med god ekonomi och där det finns barn. Det är framför allt de unga som använder datorerna. Den mesta tiden ägnas åt dataspel av underhållningskaraktär. Antalet spel som på ett helt annat sätt än tidigare bygger på individens egen aktivitet och intresse att skaffa sig nya kunskaper ökar snabbt.

Inom musikområdet har hemdatorer kommit till användning. I arbete med att komponera och arrangera musik kan mycket tid vinnas genom att utnyttja färdiga dataprogram. Det är inte länge nödvändigt att behärska konsten att skriva noter — det kan räcka med att kunna hantera en synthesizer för att över- föra toner till noter.

Ett annat användningsområde för hemdatorer är bearbetning av text. Att producera egna texter och ge dem en grafiskt tilltalande utformning blir där- med möjligt för betydligt fler. Lusten att skriva och sprida texter till andra un- derlättas. Att göra egna föreningsblad eller att öka idéutbytet inom en intres- segupp genom en egen tidning kan lättare förverkligas. Den graäska skillna- den mellan egna producerade föreningsblad och professionellt framtagna tid- skrifter blir allt mindre märkbar.

Utbyggnaden av nätverk kommer ytterligare att öka användningen och nyttan av hemdatorer. Det blir möjligt att komma åt material som änns lagrat och tillgängligt i olika databaser. Det kan gälla aktuell information av olika slag, men också inspelad musik, filmer samt bilder och texter som kan över- föras till hemdatorn i stället för att som nu distribueras via skivor, videoband och böcker eller tidskrifter. De utbyggda nätverken gör det också möjligt att göra den egna informationen omedelbart tillgänglig för andra.

17.7. Medierna och konsten

Vi har tidigare betonat betydelsen av ett kulturliv som kännetecknas av stor öppenhet och förnyelse. Mediernas roll förtjänar att särskilt uppmärksammas i detta sammanhang. Videokonst som visas i tv, radiodramatik, ljudåtergiv- ning med hög närvarokänsla inom musiken, verkstäder för elektronmusik med syntetisk tonbildning är några exempel. Inom modern gafrsk industri och i animationsarbete sker en tillämpning av ett konstnärligt skapande med elektroniska medier. Musikrnagasinen skickar med prov på den musik man kommenterar på speciella CD. Hologafiska bilder har fått spridning genom massmedierna. Mycket arbete har lagts ner på det rent gaftska uttrycket i morgonpressen med nya typsnitt och utveckling av utformningen av textmassoma. Grafiska verk återges hyggligt i Specialtidningar och erbjuds även läsama/betraktama till försäljning. Multimedietekniken gör nu sitt intåg inte bara på området spel utan också för alla typer av utbildnings- och infor- mationsändamål.

Medierna och inte minst den nya datatekniken erbjuder ett vitt och fortfa— rande oexploaterat experimentfält för nya former och uttryck inom kulturen. Även inom de tryckta medierna finns utrymme för experiment och utveckling. Det är angeläget att de nya möjligheterna tas till vara. Vi föreslår att Konstnärsnämnden får i uppdrag att ge stöd till utveckling och förnyelse av de konstnärliga uttrycken i massmedierna och genom datatekniken.

I dag är det fortfarande dåligt med utrymme i de högre konstnärliga ut- bildningarna för de nya uttrycksmöjligheter som medier och framtida teknik erbjuder. Med nya generationer av unga konstnärer kommer andra krav att ställas på utbildningsinstitutionema. Eleverna från dagens nyinrättade este- tiska progam och medieprogram vid gymnasieskolan kommer att efterfråga höge utbildning. Det är angeläget att sådana möjligheter snabbt kommer till stånd inom ramen för högskolan i syfte att stärka utvecklingen av det konst- närliga uttrycket med hjälp av medier och data.

Medierna har en roll som uppdragsgivare till konsmärema. De flesta upp- drag kommer från public service-företagen och är knutna främst till rena mu- sik— och dramaproduktioner och café- och underhållningsprogram. Man be- ställer musik- eller teaterverk för uruppföranden och knyter konstnärer som medarbetare till den fasta staben eller som tillfälligt anställd personal. Tidigare tveksamhet och osäkerhet bland konstnärer är numera borta. De äesta konst- närliga utövare seri dag medierna som en av flera vägar till publiken.

När det gäller filmen som konstnärlig uttrycksforrn behandlar vi den i kapitel 26.

I kaptitel 16 En samlad konstnärspolitik behandlar vi upphovsrättsproble— matiken. De principer vi förordar syftar till att säkerställa konstnärernas rätt till sina verk även i de nya elektroniska strukturer som öppnas i framtiden. Respekten för upphovsrätten måste vidmakthållas.

17.8. Behov av en utvecklande och stödjande funktion

Kulturpolitiken bör uppmärksamma både de traditionella massmedierna och de elektroniska medierna. Yttrandefrihet och mångfald i nya medier måste ga- ranteras av staten. Det är viktigt att i det snabba teknologiska utvecklingsläge vi befinner oss i vidmakthålla och stärka public service-företag i allmänhetens tjänst, medieföretag som utan beroende av reklamintäkter kan svara för ett brett kvalitetsutbud och upprätthålla det offentliga samtalet.

I flera länder finns särskilda mediemyndigheter med ett samlat ansvar på området och med uppgift att tillämpa regler på massmedieområdet, löpande utvärdera vad som sker på området och utarbeta underlag för beslut av riks- dag och regering. I Sverige har vi i dag Radio- och TV-verket som hanterar sändningstillstånd och ser till att de formella reglerna för olika former av sändningar följs och Granskningsnämnden för radio och TV som utövar till- syn över de regler som finns för innehållet i sändningarna. Det som saknas är en kulturpolitiskt inriktad uppföljning och utvärdering på massmedieområdet. Det behövs särskilt för att genomföra utvärderingen av de tidigare föreslagna public service-boksluten och för att följa upp sådana satsningar som görs för att stärka samspelet mellan det ”levande” kulturlivet och medieföretag på lo- kal, regional och nationell nivå. Insatser behövs också för att sprida informa- tion om verksamheter där kulturen sprids med hjälp av ny teknik. Vi menar att en sådan funktion bör inrättas även i Sverige. Den kan kopplas till någon existerande myndighet på kultur- och medieområdet, som med hög kompe- tens ska kunna följa vad som händer på massmedieområdet.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi

— vikten av att motverka maktkoncentration inom medievärlden, betydelsen av ett kraftigt offentligt ansvarstagande för att bevara och utveckla public service-verksamheten som förmedlare av ett varierat utbud av hög kvalitet med stort utrymme för inhemska uttryck och program, — att villkoren för reklamfinansierade tv-kanaler bör innefatta krav av kulturpolitisk karaktär — krav vars uppfyllelse bör kunna ut- värderas, — att staten bör ta hänsyn till behovet av programpolitisk mångfald vid fördelning av framtida koncessioner för radiosändningar,

att medierna bör se information om den "levande” kulturen som en viktig uppgift, att de nya nätverken och inforrnationssystemen säkras för ett fritt tankeutbyte, skolans ansvar för att lära ut hur de nya medierna kan användas för att skaffa sig kunskap och för att utbyta tankar och idéer, behovet av kulturpolitisk uppföljning och utvärdering på mass- medieområdet.

I kapitlet föreslår vi att

de mottagaravgiftsstödda företagen ges i uppdrag att upprätta public service-bokslut, antalet för tv bearbetade överföringar av musik- och teaterföre- ställningar ökar, kulturinstitutionemas kunskap och information digitaliseras och samordnas i ”Kulturnät Sverige", ett kreativt centrum för arbete med multimedieproduktioner in- rättas, försök med informationsstationer på bibliotek bör göras. Statens kulturråd ges ett samlat ansvar för IT—satsnin gar på kulturområdet, Konstnärsnämnden får i uppdrag att ge stöd till konstnärer även för utveckling och förnyelse av de konstnärliga uttrycken i mass- medierna och genom datatekniken,

Att ta till vara och bruka kulturarven

18 Kulturarv — grunden vi står på

Vi lever i ett mångkulturellt samhälle i en tid av många och snabba föränd- ringar. Svenskar har under detta århundrade flyttat inom landet i aldrig tidiga- re upplevd omfattning. Invandrare bär med sig skilda ursprungsarv som mö- ter dels varandra, dels de svenska kulturarven. Intemationaliseringen på alla områden ger oss en ström av impulser. l rädslan att framstå som avståndsta- gande till det främmande kan man riskera att tappa fotfästet i det egna. Många känner både skygghet och stolthet inför det svenska. Oavsett ursprung är de kulturarv som format ens omvärld en baskunskap som berör alla. Kunskap om och förståelse för det samhälle man lever i och de historiska skeenden som format det är förutsättningar för att kunna delta aktivt i den demokratiska processen.

Ett mångfasetterat begrepp

I ordet kulturarv ligger immateriella begrepp som religion, språk, historia, traditioner, livsformer, idéer och samhällsstrukturer samt de fysiska uttryck människans verksamhet givit upphov till i form av konstverk, litteratur, film, foto, föremål, byggnader, fornlämningar, anläggningar och kulturlandskap.

De konsmärliga kulturarven i teater, dans musik, litteratur, konst och konsthantverk, m.m. lever vidare och utvecklas i nya tolkningar. De folkliga kulturarven i slöjd, berättande, dans, musik, folktro m.m. traderas och förnyas från generation till generation. Särskilt för barnen läggs här en grund till den kulturella identiteten och skaparförrnågan. Man kan tala om en enskild människas personliga kulturarv likaväl som om en grupps eller en bygds.

En viktig minnesbank och kunskapsresurs är kulturmiljön vi lever och verkar i. Byggnader, landskap, vägar, stigar, spår av tidigare generationers verksamhet - allt samverkar till en komplex bild av hur vårt samhälle vuxit fram; en del med starka symbolvärden, bevarade och förvaltade sedan gene- rationer, annat mer alldagliga spår som inte väcker intresse förrän de är på väg att utplånas. Som komplement har vi i allt högre grad etablerat institutio— nella minnesbanker som arkiv och museer.

Ett viktigt kulturpolitiskt perspektiv rör just detta fält vårt kollektiva minne i traditioner, dokument, byggnader, händelser och lämningar från svunna epoker - vår gemensamma kulturmiljö, materiellt och immateriellt

18.1. En vidgad syn på kulturarven

1974 års kulturpolitik gav en ram för kulturarvsansvaret som knöts till kul- turminnesvård, museer och arkiv. Dessa sågs som skilda ansvarsområden, vart och ett en specifik del av kulturarvet.

Idag ser man samband och integration som angeläget Kulturmiljö ses inte avgränsat som den byggda och odlade miljön. Den yttre miljön är samman- länkad med traditioner och levnadsskick, med föremål och produktionspro— cesser. Det kulturhistoriska perspektivet läggs till grund för ansvar och arbete med kulturarven.

I Sverige har kulturarvsbegreppet vuxit fram som det politiskt intressanta och praktiskt tillämpbara. Rent praktiskt innebär det ett tydligt samlat ansvars- tagande för de kulturhistoriska värdena i samspel mellan museer, arkiv, kul- turrniljövårdsmyndigheter, enskilda och organisationer.

Denna utveckling kan ses i ljuset av vad som skett på den europeiska are- nan. 1974 års kulturproposition lades fram samtidigt som det europeiska byggnadsvårdsåret var i sin mest aktiva förberedelsefas i samtliga Europa- rådets medlemsstater. I det internationella samtalet var byggnadsvård det "hetaste” och i stort sett enda kulturarvsområde som behandlades och kopp- lingen till framför allt samhällsplaneringen stod i fokus. Den bevarande- filosofi som utvecklades gavs samlingsbegreppet "integrated conservation”. Kampanjen hade stor genomslagskraft och betydde ett konkret steg bort från 1960—talets hänsynslösa koncentration på totalomvandling av miljön. Under 1980-talet och det tidiga 1990-talet vidgades det politiska intresset mot en större helhetssyn där kulturarven i alla dess former och uttryck gavs utrym- me. I dag rör diskussionerna internationellt det vidare begreppet "Cultural Heritage”.

En brygga mellan människor ?

Kulturarven förenar identitet och förankring, och ger styrka till utveckling och förändring. Men detta kan också vändas i sin motsats. Identitet i en grupp kan leda till utfrysning av utomstående eller till polarisering mellan grupper som konfronterar varandra. Tryggheten i det välbekanta kan leda till av- skärmning mot omvärld och rädsla för förändring.

Över en miljon svenskar är invandrare. Stora grupper flyktingar söker en fristad här. Motsättningar mellan grupper, främst ungdomar, tar sig våld- samma uttryck.

Rätt utnyttjat ger kulturarven en bas för integration i en vid gemenskap. ' Fel utnyttjat riskerar allmänna symboler att tas över av grupper med syftet att forma front mot de utanförstående. Integration bygger på förståelse och re- spekt för olikheter. Att tillägna sig och respektera ett främmande kulturarv

kräver insikt i det egna. Ett aktivt arbete med kulturarvsfrågoma är därför en nödvändighet i dagens mångkulturella samhälle.

Bas för demokratin

Ett demokratiskt pluralistiskt samhälle ställer krav på medborgarnas delaktig- het och ansvarstagande. Utan kunskap och insikt i samhällets framväxt och stymiekanismer riskerar man att ställas utanför den demokratiska processen som ger en lagfäst möjlighet för den ensldlde att delta och påverka. Detta förutsätter dock kunskap att bedöma förslagen och insikt i hur synpunkter ska föras fram. Det ansvar och den möjlighet som här lagts på medborgaren ställer krav på att kunskapsunderlaget presenteras på ett insiktsfullt och lättillgängligt sätt. Erfarenheterna hittills tyder på att den enskildes känsla för sin miljö sällan kommer till politiskt utn'yck förrän alla beslut är fattade och enbart protester står till buds. Bevarandefrågor tex. blir därigenom ofta kon- fliktfrågor.

Bevarandet av befintliga värden i miljön är en av de frågor som visat sig väcka stort engagemang och som därigenom också får symbolverkan i män- niskors attityder till demokratins tillämpning.

Utvecklingspotenrial att ta fasta på

Viktiga utgångspunkter för behovet att uttrycka en ny syn på kulturarven finns i utredningsdirektiven. Det handlar inte bara om att bevara utan också i hög grad om att främja ett positivt bruk av kulturarven. Det gäller inte enbart att säkerställa i juridisk och fysisk mening utan i hög grad också att göra värdena kända, tillgängliga och levande samt att utnyttja dem och använda dem aktivt. Det är först när man är medveten om ett värde som man är ka- pabel att ta ställning till hur man ska handskas med det. Insikten att våra re- surser'är ändliga leder till varsamhet och inu'esse att bevara och föra vidare positiva kvaliteter. Museer, folkbildning och skolor har här en avgörande roll som vi vill förstärka.

18.2. Kulturmiljön som resurs

Man säger ofta att kulturmiljön är en för alla tillgänglig historiebok öppen att läsas av var och en som medvetet söker kunskap men också förmedlare av intryck på en omedveten nivå.

Redan i 1974 års proposition lyfts behovet av förankring och kontinuitet fram som väsentliga politiska mål. Samhällets förändringstakt och internatio- nalisering gör denna målsättning än aktuellare i dag. Protestaktioner mot riv- 297

ningar och hårdhänta ingrepp i den befintliga miljön engagerar många. I gles- bygd är de egna traditionerna och den lokala identiteten uttryckt i hemslöjd, hantverk och hembygdsvård något som kan ge livet sådan kvalitet att utflytt- ning bromsas upp och en möjlig inflyttning och näringslivsutveckling främ- jas.

lnämriljön finns kopplingen långt bakåt i tiden genom fornlämningar och odlingspår, i sockenkyrkan, med påtagliga vittnesbörd om hur historiens för- lopp över sekler avspeglat sig i den egna bygden, i byggnadsskick, inventa- rier och gravar. I industribyggnader, kajanläggningar, handelshus, likaväl som i magasin, ladugårdar och lador kan man avläsa den i tiden mer när- liggande traditionen.

Kulturens och kulturarvens betydelse för en bygds attraktivitet har förts fram som argument i regionalpolitiska bedömningar. Satsningar har skett på utbildning, kulturell infrastruktur etc. Den livskvalitet miljön har i kultur- och naturvärden tillmäts allt större betydelse.

Kulturmiljövård som del i regional utveckling är ett fält som utvecklats tydligt under senare år och som ställer krav på medvetenhet och resursutnytt- jande. Behovet av kulturhistorisk kompetens och resurser på regional och 10- kal nivå är redan idag stort och kommer i ett utvecklingsperspektiv att vara allt större.

Politiska åtgärder inom kulturmiljövården kräver en annan uppsättning in- strument än den övriga kulturpolitiken, och som dessutom ofta hanteras inom andra ansvarsområden som jordbruk, naturvård, samhällsplanering, byggan- de och boende. Kulturarvspolitik handlar om beredskap och samspel, om att bygga upp och förmedla kunskap om vad miljön berättar, om att aktivt förval- ta och bygga vidare på tidigare generationers erfarenheter med respekt för de spår de lämnat av verksamhet och liv.

18.3. Konstnärliga kulturarv

Incm konstartema pågår det en ständig dialog med tidigare generationers konstnärli ga uttryck. Den mest spelade musiken, det helt dominerande opera- ocl'. balettutbudet samt de teaterpjäser som sätts upp oftast är ”klassiker” som gång på gång återerövras av nya generationer. Beroende av tidsanda och smak får det enskilda verket en mer framträdande eller undanskymd roll. På samma sätt bör äldre litteratur liksom måleri, grafik, skulptur, foto och film limas tillgängliga för dagens läsare och åskådare parallellt med det som pro- duceras i dag.

Teatrar, orkestrar, operaensembler, museer, gallerier och bibliotek bör i sitt utbud hålla både det nya och det gamla aktuellt samt för framtiden doku- mentera och bevara det som görs. Det som har kraft och kvalitet att leva vida- re raderas som en del av det "levande" skapande kulturlivet. Det som i sin

samtid hade ringa framgång kan i en annan tid återupptäckas och aktualiseras. Tidigare generationers verk fungerar som inspirationskälla och referensram till dagens utövande konstnärer.

Ansvaret för att dessa arv hålls levande och tillgängliga i dagens kulturliv är en fråga om medvetenhet och tradition hos konstutövama själva. Vikt läggs därför på att de i sin utbildning och i sitt arbete ges rika möjligheter att ta till sig både de idéer, tankar och tekniker som är aktuella för dagen och den beva- rade och traderade kunskap och erfarenhet som finns i våra samlade kultur- arv.

Det är ett ansvar för skolan liksom för medier och folkbildning att aktivt använda kunskapen om konstarternas utveckling, liksom om enskilda konst- närers verk och liv, och att göra detta så brett och levande att människors in- sikt och medvetenhet utvecklas och fördjupas.

18.4. Institutioner med särskilt kulturarvsansvar

Målet ”att ta ansvar för kulturarven och främja ett positivt bruk av dem” ställer tre krav. Vi ska dokumentera, värdera och bevara det som utgjort ramen för människors liv och verksamhet från forntid fram till i går. Vi ska också bygga vidare på att genom att garantera att de värden detta arv representerar görs le- vande och aktuella samt inspirerar till förnyelse. Vi ska slutligen också do- kumentera, värdera och bevara det som skapas i dag och i morgon. Kulturarven ska vara åtkomliga för alla. De ska visas, förklaras och sättas in i sitt historiska, samhälleliga och konstnärliga sammanhang. Deras möjlighet att ge upplevelse av skönhet, insikt, tillhörighet etc. ska tas till vara och ut- vecklas. Funktionen som referensram och bas att stå på, att hämta kunskap och kraft ur, ska göras tydlig. För den enskilde, liksom för den som ska fatta beslut i sin verksamhet eller på politisk nivå, ska de offentliga insatserna främja tillgången till en rik kunskapsbank och inspirationskälla för formandet av dagens och morgondagens samhälle.

Kulmrmiljövårdsmyndighetema — Riksantikvarieämbetet och länsstyrelser- na — har tillsammans med museer, arkiv och bibliotek uppdraget att svara för denna samhällsuppgift samt att också aktivt samspela med och engagera fri- villigorganisationema i arbetet.

Inom kulturmiljöornrådet innebär detta förutom ett egenansvar också ett ansvar för att kunskapen om kulturvärdena görs tillgänglig och får genomslag i tillämpningen av regel-och bidragssystem som hanteras inom andra sam- hällssektorer.

Arkivansvaret

Arkivens kunskapsförsörjande och förmedlande roll är en väsentlig del av kulturarvsansvaret. Medborgarnas möjlighet till insyn och påverkan i den demokratiska processen måste garanteras. Samhällets snabba förändring reser lcrav på att handlingar och dokument både bevaras och hålls tillgängliga för forskningen i bred omfattning. Sökande efter egna rötteri släkt- och hem- bygdsforskning, nyfikenhet som motor för eget engagemang i tidens händel- ser — motiven är många för den enskilde att söka sig till arkiven.

Forskarsamhällets krav på relevanta data som referensram till dagens si- tuation, möjligheten att söka svenska referenspunkter i jämförelse med de in- ternationella etc. blir allt viktigare. l900—talets expansiva industrisamhälle är statt i förändring och det historiska förloppet måste gå att återfinna och analy- sera.

Förutom detta ansvar har arkiven ett rent ”musealt” ansvar för sina ”före- mål”. De ska förvalta och vårda sina urkunder och samlingar så att de bibehålles så intakta som möjligt för framtiden. De ska också kunna visa och levandegöra dem för allmänheten inte enbart som kunskapskällor utan också som tidstypisk vittnesbörd i sig.

En fungerande myndighetsstruktur och lagstiftning med Riksarkivet som centralmyndighet och landsarkiven samt vissa stadsarkiv som regionalt an- svariga finns etablerad. Vidare finns Arkivet för ljud och bild (ALB). Arkiv— frågoma har varit föremål för utredning och politiska ställningstaganden under det sena 1980-talet. Vi behandlar därför inte dessa frågor ytterligare. Konkreta frågor t.ex. om material i enskilda arkiv, tillämpning av informa- tionsteknologins möjligheter eller olösta lokalbehov bör lösas i det löpande arbetet med Riksarkivet som ansvarig centralmyndighet. I vår bedömning av det framtida ansvarstagandet för kulturarvet ser vi förutsättningar och behov av nära kopplingar mellan arkiven och de övriga kulturinstitutionema, inte minsti en alltmer utbyggd IT-verksamhet.

Det kulturhistoriska arvet

Den av människan skapade och präglade miljön med sina städer, byar, vägar, fabriker och anläggningar av skilda slag, men också namn på platser och företeelser samt föremål, klädedräkter, traditioner och livsmönster, bildar den kulturhistoriska ramen för livet. Naturförutsättningar och klimat utgör den givna bas som människans innovativa förmåga och idoghet utnyttjat och omformat. Ren, helt opåverkad vildmark finns kvar i mycket begränsad om- fattning.

Kravet på bevarande, vård och levandegörande spänner över ett brett fält från det privata ansvarstagandet till samhällets ansvar för att hålla "historie- boken" levande och läsbar nu och i framtiden. Samhällets ansvar återfinns på

kommunal, regional och nationell nivå med de kulturhistoriska museerna samt kulturrniljövårdsmyndighetema som specialist- och tillsynsorgan.

Det statliga ansvaret inom det breda kulturmiljöfa'ltet täcks på regional nivå av länsstyrelsernas kulturmiljöenheter. Länsmuseerna ska enligt förordning om statsbidrag till regionala museer "biträda Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer, länsstyrelsen samt kommunerna inom sitt verk- samhetsområde med kulturminnesvårdande uppgifter". De ska också vara ett stöd och en resurs för kommunala byggnads- och kultumämnder, museer och kommunantikvarier att ge kommunema expertstöd i kultumriljövårdsärenden samt att vara ett stöd och en resurs för hembygdsföreningar, arbetslivsmuseer och andra ideella organisationer med inriktning mot kultumriljöfrågor.

På riksnivån finns de centrala museer som vart och ett svarar för det natio- nella ansvarstagandet inom sitt kompetensområde. De har ansvar såväl för sina samlingar som för ett nationellt helhetsperspektiv och stöd till museerna ute i landet.

Som centralmyndighet för kulturmiljövården svarar Riksantikvarieämbetet för samordning och samverkan inom kulturrniljöområdet samt fattar de beslut och utövar den tillsyn och uppföljning som lagar och förordningar kräver.

I kapitlen 19 och 28 där vi behandlar kulturmiljö och museer ger vi vår syn på samspel och ansvarsfördelning.

De konstnärliga arven

Statens konstmuseer är som ansvarsmuseum den nationellt tunga institutionen inom bild- och forrnområdet med ansvar inom bildkonst, foto, skulptur, textil och annat konsthantverk. Mycket mindre i omfattning men med centralmusei- ansvar inom sitt område är Statens musiksarnlingar medan Dansmuseet och Drottningholms teaterrnuseum stiftelser med statligt huvudmannaskap -— etablerats som specialmuseer inom sina respektive områden. Inom teater och operaområdet gör också Operan i Stockholm och Dramaten viktiga insatser.

För teater-, dans- och musikhistoria finns inga regionala eller lokala mu- seisatsningar av någon omfattning, men de konstnärliga arven är i hög grad företrädda i den repertoar som teater- och musikinstitutionema svarar för.

Inom bild- och forrnområdet har en del länsmuseer samt ett antal kommu- ner ambitiösa åtaganden. Tillgängligheten och möjligheterna att ta del av äldre bildkonst varierar dock mellan länen och beror på skillnader i tradition och vilja.

Vår syn på samspelet museerna emellan tar vi upp i kapitel 28 Museer, utställningar.

Det litterära arvet

I kapitel 27 behandlar vi utförligt litteraturen samt folk— och skolbibliotekens roll och uppgifter som förmedlare av litteratur.

Den statliga uppgiften att heltäckande bevara och hålla utgiven litteratur tillgänglig över tiden fullgörs sedan 1600-talet enligt lag av Kungliga bibliote- ket. Även universitetsbiblioteken hari dag ett visst ansvar härvidlag.

Generella principer för folkbiblioteken när det gäller att hålla äldre litteratur tillgänglig finns inte. Ansvaret ligger på varje enskilt bibliotek. Möjligheten finns dock att tillgodose efterfrågan på äldre littertur, inklusive klassiker, via den etablerade samverkan biblioteken emellan i den s.k. lånekedjan.

I ett samlat kulturarvsperspektiv ser vi samspelet på lokal och regional nivå mellan bibliotek, museer och arkiv som ett utvecklingsområde nära kopplat till skolans verksamhet och till folkbildningen.

Språk och folkminnen

Centrala institutioner som värnar svenska språket och följer dess utveckling är Svenska Akademien och Svenska språknämnden. Vi anser att arbetet inom detta fält är vitalt och vill betona vikten av det arbete som pågår med att aktivt värna och stärka människors språkförståelse och tillgång till ett rikt och varierat språk.

År 1993 sammanfördes några institutioner till en ny myndighet, Språk- och folkminnesinstitutet. I ansvarsområdet ingår att samla in, bevara, veten— skapligt bearbeta och ge ut material om dialekter, personnamn, ortnamn, folkminnen, visor, folkmusik och den svenska jazzens historia. Institutet har också uppgiften att yttra sig i ärenden om fastställande av ortnamn och gran- ska förslag till namn på allmänna kartor. Institutets verksamhet är fördelad på ansvarsmässigt och geografiskt skilda enheter i Uppsala, Lund, Göteborg och Umeå.

Vi konstaterar att de insatser som görs är av stor vikt. Mot bakgrund av de nyligen genomförda förändringarna ser vi inte något behov av att ta upp om- rådet till ytterligare behandling.

Film och medier

Det ankommer på Svenska Filminstitutet att bevara filmer och annat material av kulturhistoriskt intresse, affischer, manus, fotografier och annat slcriftligt material med anknytning till film.

Filminstitutets filmarkiv bevarar främst svenskproducerad film, men arki- vet försöker också att i så stor utsträckning som möjligt och i samverkan med filmbranschen även ta hand om utländsk film som distribueras och visas i Sverige. Till slcillnad mot Arkivet för ljud och bild bevaras film inom institu-

tets arkiv på filmbas för att största möjliga kvalitetsbeständighet ska uppnås. Omkopiering av brandfarlig niu-atfilm, producerad före år 1953, görs suc- cessivt. En väsentlig uppgift är att följa och utvärdera tekniska metoder för bevarande av film. I filmarkivet förvaras nästan 15 000 filmer och är därmed ett av de största i världen. De metoder för bevarande av film som utvecklats av institutet tillämpas numera på flera håll i världen.

Inom ramen för riksdagens beslut om medel för en räddningsaktion som avser föremålssamlingar vid museer och andra kulturinstitutioner har frågan om behovet av medel för restaurering av film behandlats. Det gäller särskilt svenskproducerad färgfilm från perioden 1953—1979. Riksdagen har uttalat sig för att medel avsätts för detta ändamål. 1

I anslutning till firandet av filmens 100-årsjubileum har Filminstitutet fö- reslagit att ett nationth filmmuseum byggs upp. En mängd föremål som finns bevarade av Filminstitutet, andra kulturinstitutioner och privata samlare skulle därmed göras tillgängligt för en bredare publik. En nationalkommitte' för ett framtida filmmuseum har bildats.

Arkivet för ljud och bild tillkom 1979 med uppgift att ta emot plikt- exemplar av radio- och tv—program, filmer, fonogram och videogram för den framtida forskningens behov. Beständighetsfrågoma hos dessa moderna pro- dukter med i stort sett okänt åldrande är ett problem i ett långsiktigt perspek- tiv.

Sammanfattning

I kapitlet betonar vi

att ett levande aktivt förhållningssätt till kulturarven måste prägla ett humanistiskt samhälle, kulturarvens roll som resurs i dagens och morgondagens samhälle, det svenska språkets centrala roll, vikten av att kunskap om samhällets framväxt och de faktorer som påverkat utvecklingen görs tillgänglig och användbar för med- borgare och beslutsfattare, vikten av att kulturarvsdimensionen genomsyrar arbetet inom alla samhällssektorer, behovet av samarbete på lokal och regional nivå mellan skola och kulturarvsinstitutioner och ideella organisationer.

1 Bet. 1994/95 KrU:18.

19 Kulturmiljövård i ett brett perspektiv

Industrisarnhällets aweckling och landsbygdens snabba förändring har givit oss nya perspektiv på vårt eget århundrande. De stora befolkningsomflytt- ningarna liksom en ökande invandring ställer krav på att kunna orientera sig också i det nära förflutna och att utnyttja dessa kunskaper i utformningen av liv och verksamhet.

Idet perspektivet får kulturmiljövården en alltmer strategisk roll. Medbor- gare likaväl som beslutande och planerande organ behöveri ökande grad rela- tera sig till den historiska utvecklingen och ta avstamp i de värden som finns materith och immateriellt.

I detta kapitel tar vi upp vad som kännetecknar kulturmiljövården i dag och beskriver den komplexa bild av statliga åtaganden inom skilda sarnhällssekto— rer som är kännetecknande samt pekar ut viktiga insatsområden för att klara en långsiktigt hållbar förvaltning av kultumiiljön.

Vi tar också i enlighet med våra direktiv upp behovet av en tydlig roll- och ansvarsfördelning mellan länsstyrelser och länsmuseer.

19.1. Utgångspunkter för en modern kulturmiljövård

En aktiv kulturarvspolitik tar sin utgångspunkt i både känslomässiga och ut- vecklingsstrategiska behov. Den ger den enskilde kunskap för handlingsfrihet och ansvarstagande. Den skapar de förutsättningar och tillhandahåller de in- su-ument som behövs för att omsätta visioner i praktiskt handlande.

Identitet och förankring

Identitet och förankring som redan 1974 fördes fram som väsentliga mål för kulturminnesvården är självklara mål även i dag. Inträdet i EU lyfter med större tydlighet fram kulturarvens betydelse för individ och samhälle. Den nationella identiteten och i än högre grad den regionala och den lokala blir i ett europeiskt perspektiv allt viktigare.

Näringsfång, traditioner, fornlämningar, byggnadsskick och levnadsvanor ger karaktär och kännetecken åt den egna bygden. Det är dessa drag som sär- skiljer eller förenar bygder. Bergsbonden i Jämtland kan ur vissa aspekter ha goda förutsättningar att identifiera sig med sin motsvarighet i Tyrolen. Utifrån andra kriterier är det hans identitet som svensk bonde som ger referensramen.

Ytterligare en reell samhörighet är den inom den norsk-svenska fjällregionen. Timrnerbyggnadstekniken och ladlandskapet förenar de nord- och mel- lansvenska bygderna, medan korsvirkesgårdar tätt spridda över bördig jord kännetecknar Skåne. Det småbrutna beteslandskapet karaktäriserar mellan- bygdema och i Hälsingland dominerar välbyggda storgårdar. Bergslagens gruvbygder, Norrlands sågverkssamhällen, äldre trästäder, järnvägsknutar och industrisamhällen — alla har de en lokal men också mycket "svensk” prä- gel.

Öppenhet och förändring

Medvetet och omedvetet tar man från omvärlden emot impulser som påverkar viljan och förmågan att agera. Ett samhälle som tar till vara de behov av igen- kännande och successiv acklimatisering som kännetecknar de flesta av oss är också berett att förnya sig på ett konstruktivt sätt.

Kulturmiljöns roll som arena för liv och verksamhet och plats för möten lägger ett särskilt ansvar på samhället att värna och utveckla kvalitet och ka— raktär i det offentliga rummet.

Medvetenhet och kunskap om de egna rötterna och de omständigheter som lett fram till dagens samhälle samspelar med vilja till utveckling och nyska- pande. Beredskap för öppenhet och förändring växer hos den som har kun- skap som bas för att värdera, kritisera och välja. En trygg förankring i ur- sprung och vardagsmiljö samt ett medvetet och aktivt förhållningssätt till dess utveckling och förnyelse är viktiga utgångspunker att ta fasta på i den natio- nella kulturpolitiken.

Lokal arbetsmarknad och ansikte mot omvärlden

Ett levande intresse finns i dag för alternativa livsformer utanför storstadsli— vets komplexa och stressiga verklighet. I spåren av kampanjen ”Hela Sverige ska leva” växer viljan hos glesbygdsbefolkningen att bo kvar och finna nya försörjningsaltemativ. Men också hos de ”storstadströtta” märks en tilltro till förutsättningama att finna utkomstmöjligheter på mindre orter och i ren gles- bygd. Reaktioner mot industrinedläggelser och hot om avfolknin g möts nästan undantagslöst med satsningar på det egna kulturarvet, i teaterforrn, i turismsatsningar och i aktivt bevarande av byggnader och anläggningar för återbruk av skilda slag.

För att "sälja" sig som etableringsorti konkurrens med andra väger kul-. turrniljön och dess innehåll allt tyngre. Lokala traditioner och kunskaper blir värdemått som ger bygden ett ansikte, förutsatt att man identifierar dem, tar vara på dem och utvecklar dem på ett positivt sätt. Sökandet efter "det äkta”

ställs i motsats till det ytliga, men kräver kunskap, förståelse och medvetenhet hos befolkning och styrande.

I tyska byar t.ex. är ansiktet utåt något som engagerar alla invånare i en landsomfattande kampanj ”Unser Dorf soll schöner werden!” I nedläggnings— drabbade industriområden i England och Holland är satsningar på ortens kärna och dess karaktäristiska drag något som ger invånarna styrka och vilja att själva bidra till en positiv utveckling.

Vårt land, långsträckt från norr till söder, med kust- och fjällregioner, med slättbygder, älvdalar, vidsträckta skogar, storstäder och småsamhällen har många ”ansikten”, och ansvaret för att dessa inte raderas ut i storsamhällets spår ligger hos envar, men också kravet på samhället är stort att i norrnbild- ning och lagtillämpning värna och främja den mångfald vi har.

19.2. Kulturrniljövård som begrepp och ansvarsområde

Målsättningen för kulturmiljövårdsarbetet koncentrerades 1974 framför allt på integration i samhällsplanering. Med den fysiska riksplaneringen gavs förut- sättningar för ett aktivt deltagande från kulturrninnesvårdens sida. Sedan dess har också behovet av ett bredare kulturhistoriskt ansvarstagande inom kul- turmiljövården tonat fram som allt mer angeläget. Politiska direktiv som sig- nalerar detta gavs i prop. 1987/88:104 ”Om kulturmiljövård".

Sektorsmålenfo'r kultumtiljövården

Målen för kulturmiljövården, som de uttrycks i propositionen, är följande: Kulturmiljövården ska

— bevara och levandegöra kulturarvet, — syfta till kontinuitet i utvecklingen av den yttre miljön, främja den lokala identiteten, — möta hoten mot kulturmiljön, — bidra till att öka medvetenheten om estetiska värden och historiska sam— manhang.

Det ansvar som härvidlag åvilar det centrala verket, Riksantikvarieämbetet (RAÄ), inskärptes ytterligare i budgetpropositionen 1992, där regeringen pe- kade ut prioriterade arbetsområden. RAÄ ska bl.a. göra insatser som bidrar till medvetenhet i samhället om kulturarvets betydelse och om vikten av kultu- rell identitet samt utveckla former för detta arbete som ger tydligare effekt än hittillsvarande insatser.

Dessa mål innebär att kulturmiljövård fått en ny och vidgad innebörd och därmed också givits ett mycket större arbetsfält än tidigare. Kulturarven ses som en tillgång i samhällsbyggandet. Den kulturella identiteten tillmäts bety—

delse för bygden och samhället. Man blir alltmer medveten om vikten av att stärka och respektera kulturarven som grund för den kulturella identiteten.

Tidsandan och samhällets strömningar betonar kulturarv, kulturell identitet och god kulturmiljö. Det ger också mandat och möjligheter att kunna bedriva en bra kulturmiljövård. Det syns på de många sakområden där kulturmiljöfrå- goma är och kan göras viktiga t.ex. regionalpolitiken, miljöfrågorna, jord- bruksområdet, museiområdet och det internationella samarbetet. Uppgifterna inom dessa områden kan sägas ha en gemensam nämnare i begreppet identi- tetsskapande. De är dock olika till sin karaktär och kräver insatser och kun- skap av vitt skilda slag, från folkbildning och dokumentation till integration av kulturarvsdimensionen i övriga samhällssektorers verksamhet.

Ett brett stöd i den allmänna opinionen är en förutsättning för ett aktivt be- varandearbete med sikte på framtiden. Att utveckla den kulturella identiteten till en brygga mellan människor i stället för ett hot är ett arbete som ställer stora krav på fördjupning av förståelse och historisk insikt. Den förklarande, beskrivande, entusiasmerande delen av ansvaret ges därigenom alltmer tyngd. Samarbete med skolan och förskolan samt aktivt samspel med de ideella or- ganisationerna och media är grundläggande i det arbetet.

Detta breda perspektiv på kulturmiljövård anger att en god livsmiljö upp- nås genom att man värnar våra kulturarv och stärker det skapande av identitet som är förankrat i detta. Denna helhetssyn på kulturmiljövården har inte poängterats tidigare. De av regeringen formulerade målen riktas sålunda in mot ett verksamhetsfält som är mycket vidare än vad som var fallet under 1980-talet. Den fokusering som då fanns på den yttre, fysiska miljön behöver breddas och omfatta även den immateriella kulturmiljön och föremålen, dvs. inte bara ”husen” utan också ”människan mellan husen". Det handlar om en vidare syn på kulturmiljövården - det handlar om ett kulturarvsbegrepp.

Exemplet industriminnesvdrd

Ett exempel på behovet av helhetssyn och samlat agerande är vårt industriella arv. Riksantikvarieämbetet har ett regeringsuppdrag att presentera ett hand- lingsprogram för industriminnesvården. Ett traditionellt hanterande av denna uppgift hade inneburit en kartläggning av industribyggnadsbeståndet samt förslag till prioritering för att säkerställa och vårda ett representativt urval in- dustribyggnader eller industrikomplex. Dagens samhällsklimat ställer dock helt andra krav. Nu handlar det om att säkerställa byggnader med maskiner, föremål och arkivalier, att dokumentera och levandegöra arbetsprocesser och uansportförutsätmingar, men också att dokumentera levnadsbetingelser och ' de människoöden som är och har varit förbundna med verksamheten. Det rör sig också om analys och beskrivning av företagsstrategier och företagskulturer samt om att i utställningar och museiaktiviteter återkalla och levande åskådliggöra verksamheten i sig. Kort sagt handlar det om att för

kommande generationer säkerställa, dokumentera och förklara det moderna samhällets framväxt. Följdriktigt har RAÄ för att kunna få fram det breda underlag som krävs engagerat Nordiska museet, Tekniska museet, Arbetets museum, Riksarkivet, länsmuseema, den nyinrättade institutionen för in- dustriminnesforskning vid KTH samt företrädare för hembygdsrörelsen, fackföreningsrörelsen och industrin i detta programarbete.

Länsmuseirollen

Länsmuseets nyckelroll inom den regionala kulturmiljövården bliri det vid- gade kulturmiljöperspektivet uppenbar och självklar. Ansvaret för kunskaps- uppbyggnad, dokumentation och levandegörande av den yttre kulturmiljön är oupplösligt förbundet med museets ansvar för att på motsvarande sätt doku- mentera, levandegöra och fördjupa sin kunskap om arbetsliv, föremål och fö- reställningsvärldar samt människors levnadsvillkor.

Med ett samlat kulturhistoriskt synsätt, där uppgiften är att ansvara för och främja ett positivt bruk av kulturarven, kan man inte särskilja mellan yttre och inre kulturmiljövård. Kulturarven omfattar i ett integrerat samspel det av människan skapade, brukade och påverkade landskapet med dess fomläm- ningar, odlingsspår, byggnader och anläggningar, dess föremål och traditio- ner samt de sammanhang i vilka dessa vuxit fram.

19.2.1. Ökande medvetenhet om kulturvärdena i den befintliga miljön

Kulturmiljön som resurs har fått genomslag i allt större omfattning alltefter- som förvandlingsmekanismema i vår omgivning blir allt påtagligare. En inte oviktig del är insikten om hur vi i alla tider påverkats av utländska idéer och införlivat dem med det svenska i en successiv process från ståndspersoner med nära kontakt med det som rörde sig i Europas tongivande kretsar till folklig tolkning ute i bondesamhället. I en tid då frärnlingsfientligheten är ett hot samtidigt som de kommersiella impulsema utifrån är omfattande, är detta perspektiv viktigt att ta vara på och förmedla brett.

Suget efter kunskap är stort. Dokumentärfilmer om det svenska kultur- landskapet och vår byggnadstradition har nått en stor publik via tv. Läns- museet liksom länsstyrelsen, som regionalpolitiskt ansvarig myndighet, har inom dessa fält sett en stark expansion av arbetsområdet.

Hög förändringstakt

1990 års jordbruksbeslut och de stödformer som då utvecklades för att värna kulturlandskapet har inneburit att närmare 20 000 bönder numera har kul- turrniljövårdsinsatser som uppdrag och kompletterande inkomstkälla. Nya samarbetsnätverk har utvecklats regionalt och mellan olika samhällssektorer. I ett PSU-perspektiv är dessa frågor högaktuella. Arealbidrag som ersättning för insatser att upprätthålla kulturlandskapets traditionsvärden kommer att vara tillgängliga för stora grupper av jordbrukare. Det kommer fortlöpande att ställas krav på ett aktivt samspel mellan kulturpolitik och jordbruks- samt na- turvårdspolitik centralt, regionalt och lokalt. Kravet på rådgivning, tillsyn och uppföljning av bidragstilldelningen kommer att innebära ökande behov av kompetens inom både länsstyrelser och länsmuseer. På de berörda centrala verken ställs krav på samverkan i uppläggning, genomförande och utvärde- ring. Regeringen har därför givit Riksantikvarieämbetet i uppdrag att utforma ett handlingsprogram för kulturmiljövården i jordbruket.

Arbetet med miljö- och sarnhällsplaneringsfrågoma har sin tyngdpunkt på kommunal nivå. De flesta kommunerna saknar dock fortfarande egen kompe- tens inom kulturmiljövården. Behovet av expertstöd och kunskapsunderlag är stort och länsmuseets roll som regional resurs är vital, om samhällets inten- tioner om ett varsamt hanterande av kvaliteterna i den byggda och odlade miljön ska kunna få genomslag. I den pågående översynen av plan- och bygglagen (PBL-utredningen) har förslag väckts om utökade krav på under- lag som preciserar bevarandevärdena och inom Riksantikvarieämbetet pågår ett omfattande projektarbete i syfte att i samverkan med län och kommuner bygga upp en bred kunskapsbas.

Medborgarinflytande och delaktighet är grundstenar i en demokratisk pla- neringsprocess. Inflytande bygger dock på möjlighet för den enskilde till in- sikt och kunskap i såväl sakfrågor som själva processen. Precisering och analys av kvaliteter och historiska samband i den befintliga miljön är nöd- vändigt planeringsunderlag för ansva