SOU 1995:85

Tjugo års kulturpolitik 1974-1994 : en rapport från Kulturutredningen

1. Sammanfattning

I denna utvärderingsrapport, som sekretariatet gjort på Kulturutredningens uppdrag, beskrivs 20 års kulturpolitik och kulturverksamhet på en nivå som svarar mot utredningens uppdrag om ”kulturpolitikens inriktning”. Materialet presenteras förutom i denna volym också i en särskild tabellbilaga. Där finns alla tabeller som legat till grund för resonemang och illustrationer men också en del andra tabeller som kan vara av intresse.

Sekretariatet har på några områden låtit genomföra särskilda studier bl.a. kring vissa anslag och bidragssystem på kulturområdet. Slutsatser i rapporten grundar sig också på dessa rapporter.

Rapporten består av fyra huvudavsnitt. Det första avsnittet ger en översikt över vad som hänt i vårt samhälle under två decennier. Den andra delen består huvudsakligen av presentationer av utvecklingen inom olika konst- och verk— samhetsområden och det tredje avsnittet innehåller en analys av kulturen i re- lation till olika målgrupper och miljöer. De avslutande fyra kapitlen är av all- mänt resonerande karaktär och perspektiv spänner över hela kulturområdet.

Syftet med rapporten, uppläggning, avgränsningar och metodval redovisas i kapitel 2. Eftersom vi gjort en hel del både aktivt valda och nödtvungna av— gränsningar, bl.a. på grund av brister i olika grundmaterial, bör läsaren orien- tera sig om detta. Direktiven till utredningen var omfattande och vid den nu— varande regeringens tillträde gavs tilläggsdirektiv. Direktiven finns redovi- sade i sin helhet i Kulturutredningens slutbetänkande SOU 1995:84 ”Kultur— politikens inriktning”.

I kapitel 2 har vi också gjort en genomgång av uppföljningar och statistik— serier, utredningar och utvärderingar som behandlar kulturområdet samt något berört vilken forskning som bedrivs. Ett särskilt problem har varit den begränsade tillgången på material som behandlar kvalitativa aspekter på kulturområdet. Av detta skäl blir också vår rapport kvantitativt orienterad.

1.1. Utveckling i samhälle och kulturpolitik under två decennier

Utvecklingen på kulturområdet påverkas starkt av — men påverkar också — det omgivande samhället. I kapitel 3 tecknar vi utvecklingen de senaste 20 åreni några viktiga avseenden. Här tar vi upp hur boendet förändrats de senaste de- cennierna. Vi har studerat vilka folkomflyttningar som ägt rum inom landet och ger en bild av den förändrade invandringen. Under 20 år har Sverige gått

från arbetskraftsinvandring till flyktinginvandring. Vi berör också hur utbild— ningssystemet förändrats och hur grundskola och en nu i det närmaste all- omfattande gymnasieskola har påverkat befolkningens grundutbildning. Vi har tittat på utbildningsvägama för vuxna och hur de har utvecklats över tid.

Ett förhållande som kanske mer än något annat påverkar vardagen för många människor är den ökande andelen förvärvsarbetande i befolkningen. Många fler barn tillbringar i dag, till skillnad mot för 20 år sedan, en stor del av förskoleåren inorn barnomsorgen medan föräldrarna förvärvsarbetar. Det innebär att kollektiva miljöer är många fler barns vardag än tidigare. Det bety— der också att kulturlivet har fått en målgrupp som relativt enkelt kan nås med böcker, film, teater eller musik.

Vi avslutar kapitel 3 med en översikt av utvecklingen av såväl den offent— liga som den privata ekonomin. Vi ser där att boendekostnadema kommit att ta en allt större del av familjernas tillgängliga resurser i anspråk, men också att privathushållen lägger allt mer pengar på hemelektronik och medier.

Grunden för analysen av vad som hänt och inte hänt i kulturpolitiken un- der 20 år finns i kapitel 4. Vi återger där innebörden i 1974 års kulturpolitik och de förändringar av den som inträffat över åren.

Med införandet av 1974 års kulturpolitik blev kulturen i högre grad än tidigare en gemensam angelägenhet. Genom att man tryckte på värdet i det egna skapandet och utövandet togs ett viktigt steg mot en vidgad kultursyn. Man närmade sig en antropologisk definition av kultur och folkbildning och föreningsliv utnämndes som viktiga aktörer i kulturpolitiken.

Men det var kanske ändå genom att sätta upp mål som kulturpolitiken kom att befästa sin plats. Staten visade en tydlig viljeinriktning och målen kom snabbt att anammas på alla nivåer i samhället. De blev en betydelsefull grund för det konkreta reformarbetet.

Kulturpolitiken växte fram under parlamentarisk enighet. Vid varje rege— ringsskifte under 20-årsperioden har tillträdande kulturminister markerat sin anslutning till kulturpolitikens huvudinriktning. Mål och andra normer, an- svarsfördelningen på området och de grundläggande bidragssystemen har bestått under perioden. Det har också riksdagens detaljstyrning av anslag och bidrag gjort, även om den minskat en del.

Emellertid kom målen för kulturpolitiken länge att fungera som ledstjärna för politiska beslut och verksamheter utan att några egentliga försök att till- lämpa en mera komplett mål- och resultatstyming gjordes. Först i och med 1993 års budgetarbete uppmanades kulturmyndigheter och institutioner att själva medverka till att formulera förslag till målpreciseringan

Kulturområdet har utvecklats i en rad avseenden under 20—årsperioden. Institutionsnätet över landet har stärkts, även om majoriteten av institutioner- na fanns redan då politiken beslutades.

Med 1974 års kulturpolitik gavs samtidigt tydliga signaler till kulturlivet att ett kulturutbud utanför institutionerna också var viktigt. Bidragen till fria

grupper på musik-, teater- och dansområdena, liksom till enskilda konst- skapare har byggts ut betydligt. Under periodens första del ökade också anslagen till folkbildningen vars verksamhet utgör en stor del av kulturlivet i små och medelstora kommuner.

Kulturminnesvården har utvecklats till kulturmiljövård och fått betydligt ökade resurser och ett decentraliserat ansvarstagande.

Inom ramen för 1974 års kulturpolitik föll det sig också naturligt att satsa på ett mer systematiskt stöd till medieproduktion i syfte att garantera mångfald och kvalitet. Litteraturstödet utvecklades och stödet till kulturtidskrifter för- stärktes liksom successivt under perioden stödet till fonogram och film.

De kulturpolitiska målen gäller alla samhällsområden. Samtidigt har medie- området, och framför allt etermediema, haft en något oklar ställning i för- hållande till kulturpolitiken. Eterrnedieområdet regleras dels genom lagstift- ning, dels genom avtal med de företag som svarar för utsändningarna. Under senare år har avreglering skett och det har blivit möjligt att etablera privata och reklamfinansierade radiostationer och tv-kanaler. Utvecklingen ska ses mot bakgrunden bl.a. av utvecklingen på satellit- och kabelområdet. Utbudet av radio och tv hör till det som förändrats mest under 20 år.

1.2. Utvecklingen inom olika verksamhetsområden

Rapportens mest omfattande del - kapitel 5—23 — behandlar utvecklingen inom olika konst- och verksamhetsområden. Den inleds med ett kapitel av mer övergripande slag, om intresse och deltagande på kulturområdet. Ma— terialet bygger dels på en specialanalys av drygt 10 000 intervjuer inom ramen för projektet ”Kulturbarometem”, dels på några bearbetningar baserade på lika många intervjuer gjorda inom ramen för SCB:s undersökning om lev- nadsförhållanden (ULF). Som sista kapitel inom avsnittet behandlas kultu- rens ekonomi.

I kapitel 6—23 speglar vi område för område människors intresse och del— tagande, områdets struktur, utbud/verksamhet och ekonomi. I den mån det har varit möjligt har även arbetsmarknad och utbildningsförhållanden belysts. Vår materialtillgång på arbetsmarknadsområdet har dock varit sparsam. En slutsats blir därför att relationen mellan kulturpolitiska och arbetsmark- nadspolitiska insatser borde detaljstuderas.

Sist i varje kapitel sammanfattas de iakttagelser som kunnat göras av ut— vecklingen på området.

Då 1974 års kulturpolitik beslutades var redan, internationellt sett, ut- gångsläget tämligen gott med ett ganska brett intresse för kultur i befolk- ningen.

Utbyggnaden av institutionsnätet har inneburit att antalet personer utanför de tre storstäderna som fått närmare till en teaterinstitution ökat med ca

500 000 personer och att 450 000 fler människor har fått möjlighet att på nära håll uppleva levande orkestermusik framförd av de nytillkomna kam- marorkestrarna. Museiinstitutionema fanns redan etablerade vid periodens början men länsmuseema har stärkts och bl.a. kunnat utveckla sin regionala profil. Utvecklingen på biblioteksornrådet har inneburit en förstärkning av kompetensen genom ökningar av antalet bibliotekarier och färre men bättre ut- rustade biblioteksfilialer. Folkbildningen och andra organisationer har kunnat utveckla sin verksamhet.

Vi kan alltså konstatera att infrastrukturen för kulturlivet är sig mer lik än olik efter 20 år och att de allra flesta människor har relativt oförändrade möj- ligheter till kontakt med det ”levande” kulturlivet. Däremot har ensembler förstärkts, öppettider på museer ökat och kvaliteten på bibliotekens service förmodligen förbättrats avsevärt. Att mot den bakgrunden förvänta sig stora förändringar i befolkningens kulturvanor är möjligen inte realistiskt. I kapitel 5 presenteras en analys av hur andelen av befolkningen i olika undergrupper som under loppet av den senaste månaden respektive det senaste året deltagit i någon kulturaktivitet av ett drygt dussin uppräknade har förändrats. Det visar sig att förändringarna är ganska små beroende på att aktivitetsnivån, mätt på detta sätt, hela tiden har legat mycket högt. Fler än nio av tio svenskar har passerat genom kulturlivets institutioner eller utövat någon kulturaktiviteter i hemmet under ett år. Även inom loppet av en månad är det närmare nio av tio som gjort någonting av allt som står till buds på kulturområdet. I olika under— grupper av befolkningen har det emellertid skett vissa rörelser. Det visar sig att den stora förändringen har inträffat bland personer som är 45—64 år. Det betyder att de som var unga eller medelålders då kulturpolitiken introducera- des tycks ha påverkats i positiv riktning under de senaste 10 åren.

Samtidigt finns andra skillnader mellan olika grupper i samhället kvar, skillnader som fanns i slutet av 1960-talet och som fortfarande består.

Kvinnor är oftare aktiva på olika kulturområden än män. Skillnaderna är inte stora alla gånger men så gott som alltid till kvinnornas fördel. Kvinnorna är också aktiva på fler olika områden medan männen sällan är aktiva på mer än något enstaka område.

Sambandet mellan utbildning och kulturaktiviteter är starkt. En hög grundutbildning har ett starkt samband med hög aktivitetsnivå på många olika kulturområden medan en kort utbildning leder till att man vanligen tillhör de mindre aktiva.

Utbildningen är alltså starkt korrelerad till nästan alla kulturaktiviteter. Sekretariatet har låtit analysera förklaringsvärdet hos utbildning, yrke respek- tive socio-ekonomisk status i relation till besök på olika slags kulturinstitutio- ner. Analysen visar entydigt att utbildningen har det starkaste sambandet och — kanske överraskande — att detta samband är starkare bland yngre än äldre. Det pekar på en risk för en fördjupad klyfta mellan en växande grupp väl-

utbildade och kulturellt aktiva människor och en minskande grupp av lågut- bildade och kulturellt passiva personer.

1.3. Kulturområdets ekonomi

I vart och ett av kapitlen 6—23 skildras ekonomin på respektive område. Men ekonomin behöver också ses som en helhet. I kapitel 24 redovisar vi kulturens ekonomi, såväl de privata kulturutgiftema som de offentliga.

Kulturområdet omsätter ca 50 miljarder kronor årligen. De privata kultur- utgiftema är de som dominerar — de utgör ungefär 75 %. Data från slutet av 1970—talet tyder på att dessa proportioner i stora drag bestått under hela perio- den. Enligt nationalräkenskapema lägger en genomsnittlig svensk ner ca 9 % av sina utgifter på kultur- och fritidsaktiviteter. Till allra största delen är det kostnader som läggs på medier och medieutrustning.

De offentliga kulturutgiftema bärs av de tre offentliga parterna i samver- kan. Fördelningen är dock inte jämn utan de största kostnaderna bärs av kommunerna.

Kommunerna svarar för mer än hälften av de offentliga kulturutgiftema. Tre stora poster upptar i sin tur ungefär hälften av kommunernas samman- tagna kulturbudget -— bidragen till studieförbunden, kostnaderna för folkbib- lioteken samt musikskolan/kulturskolan. Kommunernas satsningar på kultur ökade kraftigt de första åren efter 1974 och många kommuner etablerade un— der den tiden kultumämnder. Kommunerna satsade 1992, efter någon minsk- ning de senaste åren ca 6 miljarder kronor på kultur.

Landstingens engagemang i kulturlivet är av tämligen sent datum men har relativt sett ökat mycket. Totalt satsar landstingen ungefär 1 miljard kronor på kulturområdet.

De statliga satsningarna på kulturlivet har, med undantag för ökningar några år i början av 20-årsperiodenlegat på en jämn nivå mätt i fast penning- värde. Med en snäv definition av den statliga kulturverksamheten, dvs. av- gränsad till Kulturdepartementets ansvarsområde, omsluter de statliga kulturinsatsema drygt 5 miljarder kronor per år. Om man också räknar in de satsningar som staten via folkbildningsanslaget gör på Studieförbunden samt bidrag som kommer kulturmiljövården till del via bl.a. Jordbruksdeparte- mentet tillkommer ytterligare ca 2 miljarder kronor. Kulturen får också in- direkt bidrag via olika arbetsmarknadsinsatser som görs på bebyggelse- området, inorn kulturmiljövården eller i form av vidareutbildningsinsatser som erbjuds arbetslösa konstnärer. Dessa räknar vi emellertid inte in som direkta satsningar på kulturen eftersom syftet i första hand är ett annat.

Översökningen av de statliga bidragen till kulturverksamhet och konstnär- ligt utövande är mycket stor. Antalet verksamma inom olika kulturyrken har ökat med 40 % under de gångna 20 åren. Kulturpolitiken har i sig inneburit 17

kraftigt bejakande signaler till unga människor som vill utveckla sina konst- närliga talanger och även befintliga utbildningar har en mycket kraftig över- sökning. Samtidigt innebär detta att de offentliga bidragen till kulturlivet ska räcka till allt mer eller allt fler. Det betyder i sin tur att de enskilda belopp som fördelas tenderar att minska trots att anslagen ökar.

1.4. Utvecklingen inom olika grupper och miljöer

I kapitel 25—34 redovisar vi utvecklingen utifrån ett annat perspektiv än verk- samhetsområden. Här tar vi upp vissa befolkningsgrupper och kultur i vissa miljöer. Här möter vi på nytt det starka sambandet mellan utbildning och kulturvanor, vi belyser de delvis ganska små, delvis större skillnaderna mellan könen m.m.

Förskola och skola utgör stora system som omfattar många respektive alla barn. Därigenom utgör de ett par av de viktigaste miljöerna för att skapa kul- turell jämlikhet och delaktighet. Det finns ingen grupp i samhället som är mer aktiv i kulturlivet än förskolebarn, tätt följda av de yngre skolbarnen.

I ett kapitel belyser vi hur kulturaktiva olika grupper på arbetsmarknaden är. Skillnader mellan olika yrkeskollektiv kan vara en effekt av att äldre ofta bara har förgymnasial utbildning. Om man håller faktorer som kön eller ålder konstant syns ett intressant och tydligt mönster bland de unga förvärvs- arbetande. De skillnader mellan arbetare och tjänstemän som syns i äldre generationer har däri viss mån utjärrmats.

Funktionshindrade har sitt särskilda kapitel. Också för denna grupp har vi försökt ta fram uppgifter om kulturvanor som tar hänsyn till att personer med och utan funktionshinder ofta är olika gamla.

Vi studerar också kulturpolitiken i relation till invandrare och ursprungsbe- folkning samt i olika delar av vårt land.

Det är viktigt att hålla i minnet att varje individ är unik. Två människor har aldrig exakt samma karaktäristika, bakgrund eller erfarenheter och inte heller samma intressen, attityder eller smak. Att gruppera människor är ett sätt att ge överblick, men även om människor är av samma kön, etniska ursprung eller lika i någon annan egenskap har man med sig också alla sina övriga egen- skaper.

När man ska belysa kulturverksamhet inom grupper som utgör mindre än 10—15 % av befolkningen, som invandrare, funktionshindrade eller arbets— lösa finns undersökningstekniska problem. Grupper, som tilldrar sig kultur- politikens särskilda intresse, kan i regel inte enkelt nås via några register. För att kunna studera dem inom ramen för breda befolkningsundersökningar, be- hövs också mycket stora urval.

1.5. Sammanfattande iakttagelser

I de fyra sista kapitlen för vi vissa avslutande analyserande resonemang.

Kapitel 35 behandlar utvecklingen under 20 år i relation till de åtta kultur- politiska målen. Vi sammanfattar vilka insatser som gjorts med anknytning till varje enskilt mål och diskuterar kring utvecklingen.

I kapitel 36 behandlar vi begrepp som produktivitet och effektivitet — en terminologi som alltmer kommit att prägla tänkandet också inom offentlig förvaltning och verksamhet. Vi har som illustration av resonemang om pro- duktivitet och effektivitet valt teaterområdet där vi exemplifierar utfallet av olika slags mått och hur de utvecklats under 20-årsperioden. I kapitlet ges ett antal exempel på produktkostnadsmått och hur de utvecklats över tid. Vi för också ett resonemang om behovet av att utveckla mått på de mer svårfångade aspekterna av kulturverksamheterna som den upplevda och professionellt be- dömda kvaliteten. Vi efterlyser också en mer fullödig beskrivning av vilket utbud som erbjuds bl.a. vid kulturinstitutionerna eftersom dagens statistik- sammanställningar säger ganska litet om dessa förhållanden.

Kapitel 37 ägnas formerna för statens styrning på kulturområdet. Kultur- området saknar, med ett fåtal undantag, lagstiftning och styrningen sker där- för i första hand med mål och ekonomiska resurser. De åtta kulturpolitiska målens roll som styrinstrument diskuteras men vi gör också en genomgång av statens ekonomiska stöd av olika karaktär utifrån uppföljningar och utvärde— ringar som gjorts för att ge underlag för en diskussion om deras ändamåls- enlighet och betydelse.

Avslutningsvis gör vi i kapitel 38 några iakttagelser om kulturpolitikens möjligheter och begränsningar.

""_-' ' h'nlhy ml- mil '|'-glidit l-IH '

ii . ' 111,15; rullar.! thi] Makita” "

_ "...i! 1.1-um maximum-11. M.Mu'r' 3112: vid

.'. .murllabmwmhlmmumuw-mmmm m...-.:. _ ' dwmil ant-WMI Hiv—malm rf mmm. Pal. 1r'_ |

' ' augnil 1...- mm.-311.171 mwjaih ...a Mim 11.— 1— .... .....

_;t . . m— —11111v1i;l1-_'1'19 rho mrhintubmq mer ammar! ?: utbuad-ari ae Iwirjurl I alla-mna mum' hp:-n i'lbn'u'lnih ntguiq nu" mim-ful: mull... nia.. 12,01er. _..

fl. ! 19111. www mmm MrMNtår-tndmmuu award”... vn. 1111an Hiashi ua mm!,- 5381 [lit-lawn '11111' 11111"- Piranha d'.-:. 1.311 mh l'._

| |.- ' 'maf? a'mwwwww' ”hj-Im- Hillrt'l' .ill' ,' ,. Wim "111 mmrwmtau'mmnmnaw a...... 11... *. ..'- www.unmmmä w......

'. '. Watt-1.11 del:-1.113" MmuMm—rtnmuw. ' WWaväm nanm mn n.-.'..>'.1l.:in imi'ratis rv namirlavzl rerr" . ,. ' mm Hagm'iåaäna'ääämm ammar. 5112151135118111 t...”...1. . M N' ”" * militum—tant.: hamrar martini .ul'nltin anammala' . _ -' mamma.....” matter.—an.. WWW '. ' " Wannas 11.15.1111. uh.-. MamaMmmn—ma u'atn '..uf "H'iltaiur'. .".1 E-g'lWÖi'l' åååh”! l'rhlru'ntri'rm 11. 13.39.1111? 14111. WMWHPWw fb'llllual lidt-' 134.111; .zl-llr'fiminåil alla ' .. mewmwawamr .11. 11.1 ...-111551. .1 1.1.5... ;.

'lrL-r'r-ilc. De Fil.-a'la "fll-111 ..f"- -"- - ..c- "-'11':.l,ä-_11-11l'ålri':-15-. |, ”_| " "" .' l —1 lbiliiu' &%%'le -_"'_ ". 1.511qu 1 nr tu,. ri-ngrnnjulsl—r , F' . " ”"'"” "'"" I_1_.11._1.1111.£s—1'5311x'..111..1|..... '- MIKLIEIHHFEÄZP t'?""-.'.U"1- '" 'L* % 1' ' .

- =udtwnhMuWr-hh--Hh._ -..-...

WMH'W-L'l11'1rillnf-:l"1[u'u=1-'|'..1_1 :. Inn-'n”. |:|_'|| "mp-ri I. 1.7.7. '-" | '. MmiMkldilr-u- vin-= ' www.pranumm-me. r .: 1.1-' : .'111.11".11*—'r'

"Mimww'u'inih hl'l'gli '-. L'li'lu'l'lu' "EW"!:|'I .ICll"—l '—1-.' "1'12'" ' mahnmnurymuln "fr:-11 .--11:,..1.—v.'..—-u: utr-. .ur . .,... - ,mnm, mm.,-." muli- ...,. -- .nurr-rg-r ur.-.. ”mg.-11.511 . Han nwmmegamphww—q—Wi- um i'll-1 nm- i'l-nr'u :|.-

'T'lr=wiämmm1$nwmwrhmmw -1=|1-. . 1111-155' 11! lll-Erlh'u'iur 1-11111 riv-ull"- 1' aulan-huvud” l-H: abr— lnuEmnndulilmmndmknm immun-Ilari: 1113." pmmummmrmwmummw.m "ll-hmmdudnammmli "I-IW l::

2. Rapportens syfte, uppläggning, avgränsningar och metodval

Kulturutredningens uppdrag har haft tre tyngdpunkter, att utvärdera 1974 års kulturpolitik, att bedöma de krav och utmaningar kulturpolitiken har att möta i framtiden samt att lämna förslag till inriktning av kulturpolitiken och till åt- gärder som främjar kulturlivet och en positiv utveckling av kulturen. Ut- värderingsdelen i uppdraget redovisas i denna rapport.

2.1. Uppdraget Direktiven

Enligt direktiven till Kulturutredningen ska utredningen ”göra en utvärdering av kulturpolitikens hittillsvarande inriktning med utgångspunkt i 1974 års kulturpolitiska mål” samt ”värdera kulturpolitiken med hänsyn till effekterna av de resurser som har satsats”.1 ”Särskild uppmärksamhet bör ägnas decent- raliseringsmålet”.

Denna sammanfattande uppdragsbeskrivning kompletteras av ytterligare ett antal markeringar i direktiven. Där framgår att Kulturutredningen bör

”överväg(a) om den förda politiken har haft negativa effekter på kultur- verksamheternas och institutionernas utveckling -—— om politiken har skapat eller befäst administrativa, organisatoriska och kompetensmässiga gränser inom kulturområdet som kan verka hindrande för kulturverksam- hetens utveckling --- om... olika roller och ansvar på ett olämpligt sätt blandats samman i beslutsfattandet --- (samt) om statens stöd till olika de- lar av kulturlivet varit rimligt avvägt och om stödet förändrats på ett sätt som motsvarar förändringar i kulturverksamhetemas villkor och behov.”

De tilläggsdirektiv som den nuvarande regeringen utfärdat innehåller några markeringar som särskilt gäller utvärderingen.2 Kulturutredningen ska ”belysa kvinnors och mäns kulturvanor --- belysa folkbildningens och or- ganisationslivets betydelse för den kulturella amatörverksamheten ——- utvärdera gällande form för biblioteksersättningen —-— Därvid bör frågan om ersättning för utlåning på bibliotek av ljudupptagningar av litterära och musikaliska verk behandlas.”

1 Dir,1993:24. 2 Dir. l994:146.

De två sistnämnda frågorna har sedermera exkluderats.

Direktiven och tilläggsdirektiven återges i sin helhet som bilagor i Kultur- utredningens slutbetänkande.3

Utvärdering och uppföljning

Vi skiljer mellan begreppen utvärdering och uppföljning.

Utvärdering innebär ett förklaringsinriktat förhållningssätt till de uppgifter som läggs fram. Det handlar om att försök finna orsakssamband, eller brist på sådana samband, som kan förklaras av den förda politiken. Tonvikten lig- ger på att relatera olika insatser till effekterna på verksamheten. Dessa kan ut- tryckas i såväl kvantitativa som kvalitativa termer och beröra kvantitet, kvali- tet, ekonomi m.m. En definition av utvärdering i politik och förvaltning som förekommer i vetenskaplig litteratur är ”noggrann efterhandsbedömning av genomförande, prestationer och utfall i offentlig politik, vilken avses spela en roll i praktiska handlingssituationer.”4

Med uppföljning menar vi insamling och sammanställning av information om verksamhet som gör det möjligt att följa hur den utvecklats. Uppföljning innebär empirisk kontroll och bedömning av olika led i verksamheten. Den är begränsad i fråga om att ge förklaringar.

Att dra någon klar skiljelinje mellan uppföljning och utvärdering är svårt. Det finns ett tämligen stort gränsland. Denna rapport är ett exempel på det. En del av redovisningen har närmast karaktär av uppföljning, andra delar är ut- värderingsinriktade.

Hur arbetet genomförts

Utvärderingsrapporten har på kommitténs uppdrag utarbetats av sekretariatet. Inriktningen på arbetet har angetts av kommittén medan sekretariatet svarar för beskrivningar, analys och kommentarer. Politiska slutsatser materialet kan ge anledning till dras inte här. De ingår i slutbetänkandet.

Inom sekretariatet har Margareta Cronholm haft huvudansvaret för rappor— ten. Som underlag har bl.a. ett antal särskilda studier gjorts vilka finns för— tecknade i bilaga 2. Till sekretariatet har varit knutet en referensgrupp bestå- ende av byråchefen Carl-Johan Kleberg och den vetenskaplige experten Göran Nylöf vid Statens kulturråd samt nuvarande verkställande direktören vid GöteborgsOperan Dag Hallberg. Material och annat bistånd i arbetet har i övrigt lämnats av en rad myndigheter och andra parter inom och utom kulturområdet, särskilt av Statens kulturråd.

3 SOU l995:84: Kulturpolitikens inriktning. Betänkande av Kulturutred- ningen.

2.2. Tidigare uppföljningar och utvärderingar

Underlaget för rapporten utgörs i stor utsträckning av de olika delutvärde- ringar, utredningar, forskningsrapporter och andra studier som gjorts på senare år samt av den löpande kulturstatistiken. Innan vi går in på olika av- gränsnings— och metodfrågor ger vi en kort översikt över tillgången på sådant material. Gränsen mellan de olika typerna av material är flytande.

Utvärderingar

Någon samlad utvärdering av kulturpolitiken har hittills inte gjorts. Däremot finns ett antal större eller mindre studier som är mer eller mindre av utvärde— ringskaraktär.

År 1985 inleddes, på svenskt initiativ, ett program inom Europarådet, i syfte att ta fram jämförbara utvärderingar av europeisk kulturpolitik genom s.k. länderexaminationer. Examination pågår eller har genomförts i totalt tolv länder. En metodik för arbetet har utvecklats under ledning av Kulturrådets forskningsansvarige, Göran Nylöf. Genom att kombinera objektiva fakta med en analys av oberoende bedömare har man lyckats finna en modell som varit möjlig att samlas runt oberoende av nation.5

Den mest omfattande analysen av svensk kulturpolitik genomfördes också i slutet av 1980-talet då Europarådet förlade sin andra examination av kultur— politik till Sverige. Som underlag utarbetades en svensk nationalrapport. Den koncentrerades till tre frågeområden: att stödja konstnärligt skapande och konstnärlig produktion, att decentralisera ansvar och aktiviteter och att vidga deltagandet i kulturlivet. Examinatöremas bedömningar redovisades därefter i en särskild rapport.6

En tidig studie av värderande karaktär av samspelet mellan de olika offent— liga aktörerna på kulturområdet gjordes av Statens kulturråd 1984, den s.k. KOSK-rapporten.7

Den mest utvärderingsinriktade studie som gjorts av ett enskilt delområde är Kulturrådets genomgång av länsmusikreformen.8

4 Vedung E (1991): Utvärdering i politik och förvaltning. Studentlitteratur. 5 Methods for Evanluation of National Cultural Policies. Report from a seminar in Stockholm, April 16—18, 1985. Skrift från Utbildnings- departementet (1987). 6 Statlig kulturpolitik [ Sverige. En svensk rapport till Europarådet. (1990) Kulturpolitik i Europa 2:1 samt Statlig kulturpolitik i Sverige. Rapport från en europeisk expertgrupp. (1990) Kulturpolitik i Europa 22. 7 Kommunerna, staten och kulturpolitiken ( KOSK ). Rapport från Kulturrådet 198413. 8 Musik för miljoner — en utvärdering av länsmusikreformen. Rapport från Statens kulturråd 19942. 23

Framför allt Kulturrådet har utarbetat ytterligare en rad skrifter med utvär- derande inslag som läsaren successivt kommer att stifta bekantskap med i det följande.

För närvarande pågår ett omfattande utvärderingsarbete på folkbildnings- området, dels genom Folkbildningsrådets försorg, dels genom en statlig utredare som ska redovisa sin utvärdering senast den 1 september 1996.

Utredningar m.m.

Kulturområdet har varit under kontinuerlig utredning under hela efterkrigs- tiden. Sedan utredningen Kulturrådet lämnat sitt betänkande har sammanlagt ca 90 offentliga utredningar publicerats. Åren närmast efter 1974 års kultur- politiska proposition handlade det främst om kompletteringar av reformen. Snart nog fördes bl.a. frågor om kultur i olika miljöer och om samspel med andra samhällsområden upp på dagordningen och belystes i utredningar och i rapporter från försöksverksamhet. Senare har behovet att följa upp, värdera och punktvis ompröva inslag i kulturpolitiken föranlett olika typer av studier. Bara sedan mitten av 1980—talet har ensamutredare eller kommittéer lagt fram totalt ett 50-tal betänkanden. Vidare har mer än 100 utredningar presenterats inom ramen för departementsserien DsU/Ds. Denna utredningsform var sär- skilt intensiv under perioden 1976—1987 då inte mindre än 80 utredningar gjorts. Till detta ska läggas studier som Riksrevisionsverket, Statskontoret och Riksdagens revisorer gjort.

Kulturområdet är samtidigt så vittförgrenat att varje enskild sektor i regel inte varit föremål för många utredningar sedan 1974. Ett tydligt undantag är medieområdet där 36 SOU och 42 Ds publicerats sedan 1973. De flesta, sammanlagt 47 stycken, handlar om radio— och tv-mediema som varit stadda i snabb utveckling under perioden.

De traditionella konstområdena har sammantaget varit föremål för ett 40—tal offentliga utredningar (SOU-betänkanden) samt ett 60-tal departementala ut- redningar (redovisade i Ds-serien). Museisektom och litteratur— och biblio— teksområdet är de två områden som oftast varit föremål för utredningar — var— dera mer än 20 titlar gäller dem.

De statliga kulturrnyndigheterna, främst Kulturrådet, har genom åren av— lämnat ett antal studier, handlingsprogram och debatterande skrifter bland vilka särskilt ska nämnas serien ”Att vidga deltagandet i kulturlivet” som rådet utarbetade på uppdrag av regeringen under 1990-talets första år.

De utredningar och liknande rapporter som vi berört varierar betydligt i fråga om syfte, inriktning, bredd och djup och har därför varit till mycket olika nytta i vårt arbete.

Löpande statistik

Löpande statistik på kulturområdet har publicerats av Statistiska centralbyrån (SCB), dels i form av årliga s.k. statistiska meddelanden (SM) för olika del- områden, dels i forrn av tre mer omfattande böcker med titeln Kulturstatistik.9 Man publicerar numera årligen SM om folkbibliotekens, forskningsbibliote- kens och skolbibliotekens verksamhet liksom om museer och om studieför- bundens cirkelverksamhet och kulturprogram. T.o.m. 1994/95 finns också beslut om årliga sammanställningar om massmedier. Vartannat år redovisas vissa uppgifter om den primärkommunala och landstingskommunala ekono- min och sedan verksamhetsåret 1993 även om kulturmiljövården.

SCB genomför också ungefär vart sjunde år, inom ramen för undersök- ningen av levnadsförhållanden (ULF), Specialstudier av kulturvanor bland svenska folket.

Under en tioårsperiod från början av 1980—talet och framåt genomfördes också årliga kulturvaneundersökningar, kallade Kulturbarometern och Kulturbarometern i detalj, i samarbete mellan Statens kulturråd och tidigare Publik- och programforskningsavdelningen (PUB) vid Sveriges Radio. PUB genomförde också, fram till avvecklingen 1993, medieundersökningar — främst kring radio och tv-vanor men också kring andra medier. En av dessa, Mediebarometem, är en tidsserie kring användningen av olika massmedier.

Statens kulturråd följer löpande upp verksamheten vid de teater- och musikinstitutioner och de fria teater—, dans- och musikgrupper som erhåller statliga bidrag till sin verksamhet. Under 1990-talet har Länsmusiken följts upp på motsvarande sätt.

Viss statistikproduktion förekommer också kring arkivväsendet och denna publiceras årligen gemensamt för de nordiska länderna.

Konstnärsnämnden och Författarfonden har årliga redovisningar runt sin bidragsgivning. Insamling av uppgifter för biblioteksersättningen har gett en till stora delar obearbetad statistik över utlåningen på bibliotek. Statistik på litteraturområdet i övrigt handhas däremot av bokbranschen själv. På mot- svarande sätt produceras uppgifter om fonogram- och videomarknaden av respektive branscher.

Filminstitutet för sedan 1960-talet en löpande biografstatistik och bidrar

. också till produktionen av Filmårsboken. Riksteatern har på motsvarande sätt under många år bidragit till publiceringen av Teaterårsboken.

Under 1990—talet har regeringen introducerat fördjupade anslagsframställ- ningar gällande en treårsperiod för myndigheter på kulturområdet och ställt

9 SCB & Statens kulturråd (1981): Kulturstatistik. Verksamhet, ekonomi, kulturvanor 1960—1979. SCB (1987): Kulturstatistik. Verksamhet, ekonomi, kulturvanor 1980— I 984. SCB (1994): Kulturstatistik. Ekonomi, verksamhet, kultur- och medievanor 1985—1992. 25

krav på årsredogörelser. Även i dessa presenteras viss analys av verksam- heten.

Den löpande statistiken på de olika delområdena är ganska olika i omfatt- ning, exakthet och användbarhet. Brister i materialet redovisas i det följande på de områden det gett problem i utvärderingsarbetet samt i kapitel 37 som innehåller synpunkter på uppföljning och utvärdering i framtiden.

Forskning

Kultur— och medieforskning förekommer både inom det humanistiska och de samhällsvetenskapliga områdena.

Forskningen kring mål och metoder att nå kulturpolitiska resultat, t.ex. studier av kulturvanor, kulturens ekonomiska betydelse eller betydelsen av praktiskt-estetiska inslag i skolans undervisning, framstår dock som ganska outvecklad. Sådan forskning har inte bedrivits i någon större omfattning även om den under senare år har fått en något starkare ställning. Den forskning som bedrivits har framför allt förekommit inom sociologin med studier av kulturvanor och publik. Forskare inom nationalekonomi har på senare år visat ökat intresse för kulturområdet och dess direkta och indirekta effekter på den regionala ekonomin. Viss forskning som ger underlag för kulturpolitisk ana- lys frnns också inom etnologi, statsvetenskap och företagsekonomi. Forsk— ning på områden som biblioteksvetenskap och museologi är ännu i sin be- gynnelse. På några håll har en forskningsorganisation inom det kulturveten— skapliga området etablerats kring enskilda forskningsprojekt.

Kulturrådet har sedan 1987/88 disponerat ett eget forskningsanslag som emellertid de första åren var tämligen begränsat. Sedan 1988/89 har man finansierat eller gett bidrag till forskningskonferenser och initierat forsknings- projekt i samråd med högskolor eller forskningsråd. I den fördjupade anslagsframställningen för 1993/94—1995/96 presenterar Kulturrådet sitt arbete i fyra forskningsprogram. Ett program syftar till FoU för insatser i syfte att vidga deltagandet i kulturlivet, ett program är upplagt kring kultur— pedagogisk forskning, ett program gäller utveckling av metoder för ut— värdering av kulturpolitiska insatser och det fjärde programmet gäller forsk- ning kring kultur som resurs i samhällsutvecklingen.

Bristen på överblick av forskningsornrådet är stor och påtalades redan i Kulturrådets rapport till Europarådets exarninatörer.

Bäst ställt är det i dag på medieområdet. Studier på medieområdet, främst rörande pressen, har löpande gjorts vid bl.a. Göteborgs universitet. Vid hög- skolan i Växjö och vid Umeå och Lunds universitet har man koncentrerat sina insatser på tv—mediet, medan man i Uppsala har tyngdpunkt på radiomediet. De humanistiskt inriktade forskarna på medieområdet är av tradition ofta tolkningsinriktade med en forskning förankrad i litteraturen och filmen. Ökat intresse för en kulturvetenskaplig ansats också från samhällsvetare har lett till

en omfattande receptionsforskning och även till forskning runt populär- kulturen. Totalt sett är den mediepolitiskt relevanta forskningen tämligen väl tillgodosedd till följd av att ämnet masskommunikation bildades och institu- tionsnätet snabbt byggts ut.

Som ett resultat av utredningen ”Att följa medieutvecklingen” har Nordi- com Sverige i uppdrag att vartannat år producera en analyserande kunskaps- översikt på medieområdet.10 Nordicom har också fått regeringens uppdrag att, efter avvecklingen av PUB, fortsätta arbetet med Mediebarometem.

2.3. Avgränsningar och metodfrågor

En rapport för Civildepartementet 1994 inleds med följande ord:

”Utvärdering är... en nyckelstrategi i den pågående reformeringen av den offentliga sektorn runt om i den utvecklade industrivärlden. Utvärdering är samtidigt en av de mest omdiskuterade och minst förstådda metoderna för offentlig styrning, kontroll och beslutsfattande.”ll

Metodfrågoma är många och långt ifrån lösta, i vissa fall närmast olösliga. Bland forskare råder utbredd oenighet om utvärderingars inriktning och meto- diska grundvalar. Vi har inte funnit något aktuellt svenskt exempel på ut— värdering av politiken på ett helt sarnhällsområde att följa i vårt arbete.

De val vi gjort i fråga om inriktning, avgränsning och metoder ska ses i ljuset av detta. De är mer praktiskt än teoretiskt betingade och är dels sprung- na ur positiva val, dels frukten av nödtvungna begränsningar. Vi beskriver först begränsningarna för att sedan ange vilka val vi gjort.

Att utvärdera politik

I direktiven anges att utvärderingen ska göras med utgångspunkt i 1974 års kulturpolitiska mål.

Politiska mål är sällan entydiga. Till skillnad mot exempelvis affärsverk— samhet, där man kan renodla en affärsidé, har politiken att verka inom hela samhället och med alla skilda behov och olika partsintressen sida vid sida. Mot den bakgrunden blir målen många gånger allmänt hållna och/eller så innehållsrika att de blir motsägelsefulla och därför otydliga. Sambanden mellan mål, verksamhet och resultat blir då också otydliga. De kulturpolitiska målen från 1974 är relativt allmänt hållna.

10 SOU 1988:52: Att följa medieutvecklingen. Enmansutredning. ” Ds 19941117: Utvärdering i ofentliga sektorn — problem och lösningar. Rapport av Evert Vedung utgiven av Stat-kommunberedningen, Civilde- partementet.

En betydande svårighet vid utvärdering av offentlig verksamhet kan be— skrivas som ett isoleringsproblem. Det är nästan omöjligt att isolera den eller de åtgärder man vill undersöka från andra förändringar som samtidigt på- verkar verksamheten. Därmed är det också svårt att dra säkra slutsatser om orsak och verkan. Detta gäller i hög grad kulturområdet som till sin karaktär är öppet mot det omgivande samhället, påverkar och påverkas av det. Av samma skäl är det svårt att belägga effekter av kulturpolitiska insatser inom andra samhällsområden.

Man kan heller aldrig med säkerhet uttala sig om hur verkligheten skulle ha gestaltat sig om åtgärden inte hade införts. I de fall man genomför försöks- verksamhet eller genomför förändringar bara i någon del av landet e.dyl. har man möjligheten att jämföra med den verksamhet som är oförändrad. Det finns exempel på den typen av förändringar i de senaste 20 årens kultur— politik. Dock har inte allt dokumenterats och följts upp särskilt ingående. I övrigt får jämförelsema ske med förhållandena före reformen, med de ovan nämnda svårigheterna att isolera effekterna av de insatta åtgärderna. Här är förhållandena före reformeringen inte alltid väl dokumenterade. I vetenskaplig mening föreligger experimentella situationer nästan aldrig inom ramen för det politiska arbetet.

Att utvärdera kvalitet

Även om kvalitet inte ingår i 1974 års målformuleringar är det ingen tvekan om att ett av syftena med kulturpolitiken varit att stimulera konstnärlig verk— samhet av hög kvalitet. Kvalitet ingår också som begrepp för amatör- verksamhet, men ambitionen är där att det egna skapandet ska upplevas stimulerande och meningsfullt för utövarna — inte att verksamheten ska resul— tera i verksamhet av, professionellt bedömt, hög kvalitet.

Kvalitetsdiskussioner förs ofta i termer av konstnärlig kvalitet. Fungeran— de kulturverksamhet kräver emellertid också kvalificerade insatser inom tek- nik, administration, marknadsföring m.m. Med begreppet professionell kvali- tet täcker man in båda dessa aspekter, liksom verksamhet vid bibliotek, museer, arkiv m.m. som inte är renodlat ”konstnärlig”. Kvalitet handlar också om varsam hantering av kulturmiljön. Professionell kvalitet kan i viss utsträckning fastställas på relativt objektiva grunder. I andra delar blir bedöm- ningarna subjektiva och kräver en ständigt fortgående diskussion. Professio— nell kvalitet, särskilt konstnärlig kvalitet, är inget statiskt. Konstnärlig ut- veckling bygger många gånger på att de nyskapande konstnärerna bryter mot gamla kvalitetsuppfattningar.

För att föreställningar, konserter, utställningar m.m. ska ge effekt måste de också fungera i mötet med publiken. För den kvaliteten använder vi termen upplevd kvalitet. Den termen kan också användas för utövarnas egen värde—

ring av verksamhet inom amatörkulturen. Professionellt bedömd kvalitet och upplevd kvalitet sammanfaller inte alltid.

De politiska och förvaltande organens förhållande till kvalitetsfrågoma, särskilt till den om konstnärlig kvalitet, är sammansatt. Den konstnärliga fri- heten är tydligt markerad i 1974 års kulturpolitiska beslut. Samtidigt innefat- tar bidragsgivningen inslag både av kulturpolitisk värdering, dvs. av olika verksamheters betydelse för medborgarna i allmänhet och för specifika mål- grupper i synnerhet, och av kvalitetsbedömningar. I uppföljningar och utvärderingar finns en praxis att de offentliga organen inte belyser frågor om konstnärlig kvalitet. Dessa lämnas till den allmänna kulturdebatten. Inte heller beskrivande analyser, t.ex. av utbud vid olika institutioner, har samlats in i någon systematisk form.

Inte heller den upplevda kvaliteten är särskilt ofta belyst i uppföljningar och utvärderingar. Det är ovanligt att man systematiskt låter dem som deltar i kulturlivet få värdera sina upplevelser.

Data av värderande karaktär saknas alltså helt på de flesta områden och kvalitativa, klassificerande uppgifter är sällsynta.

Vi har följt praxis att inte ta upp frågor om konstnärlig kvalitet i utvärde— ringsarbetet. Det bör dock diskuteras om det går att finna former för att i framtida uppföljningar och utvärderingar belysa dessa, utan att man träder den konstnärliga friheten fömär. Att göra studier som kompletterat kunskapen om upplevd kvalitet har legat utanför våra resursmässiga möjligheter.

Tillgången på material

Då Kulturutredningen började arbeta hade man drygt ett och ett halvt år på sig. En inledande bedömning gjordes att tiden inte skulle räcka till för att genomföra forskningsprojekt eller större materialinsamlingar. Den förläng- ning av tiden som beslutades i december 1994 innebar inga förändringar i det avseendet.

Arbetet baseras således på befintligt statistiskt material, tidigare utvärde- ringar, utredningar och andra studier samt på ett stort antal kontakter med företrädare för kulturlivet landet runt. Beroendet av befintligt material har gett ett antal begränsningar.

Vi har få obrutna tidsserier i fråga om såväl produktion och distribution som deltagande.

Vi har ibland måst arbeta med ett mer bräckligt underlag än vad som skulle ha varit önskvärt. Möjligheterna att specialanalysera små befolkningsgrupper har varit begränsat beroende på att befolkningsstudier på några tusen urvalspersoner inte håller för uppdelning i allt för många undergrupper. När det gäller kulturvanor bland t.ex. långtidsarbetslösa är bastalen i statistiken små, men dock acceptabla. Invandrargrupper kan inte följas fördelade efter modersmål. Gruppen som helhet kan bara delas upp efter kön. 29

Det går inte att särskilja musik- och teaterinstitutionemas verksamhet riktad till barn i förskoleåldem från utbud för äldre barn och ungdomar.

I museistatistiken varierar redovisningsprinciperna ibland mellan åren för vissa museer vilket gör jämförelser osäkra.

Riktade insatser på kulturområdet har inte alltid satt spår i uppföljningar, varför resultatet kan vara omöjligt att avläsa.

Den grova indelningen av statistiken över kommunernas kulturutgifter gör att de offentliga kulturutgiftema inte kan analyseras särskilt detaljerat. Också hushållens kulturutgifter redovisas i den offentliga statistiken i grova kate- gorier. Uppgifter om privat driven kulturverksamhet har stått till förfogande i den utsträckning företagen eller deras branschorganisationer lämnar ut upp- gifter.

För att komplettera det befintliga materialet har sekretariatet beställt ett antal, inte tidigare gjorda, analyser av det existerande statistiska materialet. Här kan vi presentera vissa nya data.

Utredningen har vidare låtit genomföra studier av ett antal avgränsade delfrågor. Studierna finns förtecknade i bilaga 2.

Ett utvärderingsarbete bör idealt påbörjas samtidigt med eller t.o.m. något tidigare än introduktionen av ett politiskt styrmedel. Reformen 1974 följdes dock inte av någon systematisk planering av löpande uppföljning och ut- värdering.

Materialets begränsningar har ofrånkomligen lett till svårigheter att genom- föra en mönstergill utvärdering. Förväntningarna på det följande måste an- passas till det.

Valet av profil

Vi har valt att täcka hela kulturområdet. Vi har gjort det därför att Kultur- utredningens uppdrag omfattar området i hela dess bredd. Vi har också sett ett värde i att inom samma pärmar försöka belysa hela området, något som aldrig tidigare gjorts. Det bör ge impulser till om, när och hur den typen av total- översikter bör göras i framtiden.

Massmedierna har vi sett som en självklar del av kulturpolitiken. Ett väl tilltaget utrymme lämnas därför dessa i rapporten.

Att täcka hela kulturområdet vetter mot översiktlighet vilket ligger i linje med Kulturutredningens hela uppdrag. Vi kan inte ge lika omfattande och djup information på varje enskilt område som olika specialutredningar och studier av delfrågor kunnat göra. Den som vill fördjupa sig på ett enskilt område behöver därför gå vidare till sådant material. Vi har inte heller kunnat täcka eventuella brister i bredd och djup hos tidigare utredningar.

Ambitionen att ge en bred översikt gäller också verksamhetens olika sidor. Vi redovisar människors intresse, utbud, utnyttjande av utbudet, ekonomi, arbetsmarknad och utbildning på de olika delområdena.

Vi har valt att i relativt stor omfattning koncentrera oss på vad som hänt i befolkningen med avseende på kultur och medievanor under den studerade tidsperioden. Vi nöjer oss alltså inte med att beräkna om publiktillströmning, upplagor eller andra efterfrågansstyrda mått utvecklats positivt eller negativt utan gör också en genomgång av andra mått på kultur— och medieaktiviteteri olika delar av befolkningen. För detta ändamål har vi låtit bilda ett antal index där befolkningens kulturvanor sammanfattas. Med det perspektivet kan vi visa att svenskarna inte bara utnyttjar massmediernas utbud utan också är en- gagerade i kulturverksamheten i övrigt.

Pengar är statens tydligaste styrmedel. Vi har försökt att belysa föränd- ringar och prioriteringar på kulturområdet. Därför har vi tagit fram en komp- lett tidsserie för anslagsutvecklingen inom nuvarande Kulturdepartementets ansvarsområde. Ambitionen har vidare varit att försöka bygga upp korre- sponderande bilder av de privata, de regionala och de lokala offentliga kul- turutgiftema för att se de statliga prioriteringarna i ett helhetsperspektiv. På grund av att jämförbart material bara existerar för mycket grova utgiftskate- gorier har det senare inte lyckats så som önskvärt vore.

Vi har i de flesta fall gjort jämförelser bakåt i tiden vart tredje år. Vi har valt åren 1973 (1973/74) till 1994 (1994/95) som första respektive sista år. Startpunkten är året före 1974 års kulturpolitik. Valet av år ger också under— lag för en diskussion av vilka spår sju olika regeringar satt. De valda åren in— nefattar den tredje och sista budget varje regeringen lägger fram före ett val. Slutligen ville vi föra fram data så långt som möjligt till vad som är nutid då detta skrivs. Det innebär att vi också inkluderat uppgifter från budgetproposi- tionen för 1994/95. För åren mellan 1991 och 1994 har vi, om det varit möj- ligt, gett data från varje år.

Slutligen har vi gjort en tämligen omfattande omvärldsbeskrivning. Det är naturligtvis inte möjligt att exakt relatera olika skeenden på det kulturpolitiska området till förloppen inom andra samhällssektorer, men genom att ge läsaren en bild av den utveckling som ägt rum menar vi oss ha gett ytterligare under— lag för alternativa tolkningar.

Några delområden och aspekter på kulturpolitik och kulturverksamhet har vi lämnat utanför vårt arbete.

Vi har inte fördjupat oss i utvecklingen av de konstnärliga utbildningarna eftersom dessa tämligen nyligen varit föremål för översyn.12

De arbetsmarknadspolitiska insatserna på kulturområdet är flera. Vi har inte kunnat utvärdera dessa. Det bör dock göras och det bör ske i samverkan mellan kultur- och arbetsmarknadsområdena.

Kulturornråden i gränslandet mellan populärkultur och konst berörs inte systematiskt i rapporten. Populärauktorer, showdansare, revyartister, cirkus- och skådeartister behandlas endast ytligt i texten.

12 SOU 1992:12: Konstnärlig högskoleutbildning. Betänkande av Utredning- en om konstnärliga högskoleutbildningar. 31

Karaktären på analysen

En utvärdering bör besvara, eller i varje fall belysa, fyra frågor:

— Vad ville man?

— Vad gjorde man? — Vad blev resultatet? — Varför blev resultatet som det blev?

Vi har i det föregående pekat på svårigheterna att besvara särskilt den fjärde frågan. De faktorer som påverkar resultatet är som regel många fler än den eller de kulturpolitiskt grundade åtgärder som satts i verket. Det vetter mot att pröva en spekulativ analys, att genom olika resonemang försöka hitta en förklaring, eller alternativa förklaringar, utan att direkt kunna belägga allting. Vi har i stort sett valt att överlåta den typen av analys till läsaren. Vi har också, eftersom det är sekretariatet som svarar för rapporten, försökt hålla gränsen klar mot politiska tolkningar av materialet.

Rapporten innebär en inbjudan till kulturlivets alla företrädare att väga in de erfarenheter som var och en bär med sig från de gångna 20 åren i egna tolkningar som kan brytas mot varandra i den fortsatta debatten.

2.4. Rapportens uppläggning

Rapporten består egentligen av två delar, den som läsaren håller i sin hand samt en mycket omfattande tabellbilaga. Uppläggningen av föreliggande vo- lym beskrivs i kapitel 1. Med undantag för ett fåtal tabeller sist i volymen har vi valt att avstå från övriga siffersammanställningar i hopp om att därigenom göra materialet mer överskådligt och läsningen en aning lättsammare. Vi har i stället försökt illustrera tidssamband eller andra förhållanden i figurer av olika slag. Varje figur har hänvisning till en tabell/tabeller i tabellbilagan. Till tabel- lerna finns källhänvisningar.

Det mycket omfattande tabellmaterial har samlats i en särskild tabellbilaga med samma SOU-nummer som utvärderingsrapporten. Bilagan är avsedd som en uppslagsbok. Alla ekonomiska data presenteras därför i både löpande priser och 1994 års priser. Tabellema håller i stort en konsekvent struktur och det finns ofta upplysningar till läsaren i de fall vi inte kunnat få fram de data vi önskat. Det kan gälla enstaka uppgifter eller svårigheter att rekonstruera uppgifter från vissa referensår. I vissa fall har faktiska förhållanden medver- kat till att idén med referensår fått ersättas med år av annan periodicitet. Alla tabeller är försedda med källhänvisningar. Tanken är att tabellverket skulle kunna uppdateras och publiceras på nytt t.ex. vart tredje år. Av den anled- ningen är det av stort intresse att fånga in kompletterande information.

I tabellbilagan förekommer statistik som ännu är av bräcklig kvalitet. Det förekommer också att vi anger att vi saknar uppgifter. Detta har markerats

särskilt. Preliminära eller bräckliga data markeras genom att uppgiftema kur- siverats. På litet längre sikt är det vår förhoppning att sådan statistik ska kunna förbättras och kompletteras. Strukturen i tabellbilagan följer i princip strukturen i kapitlen i denna rapport.

'WWTWiW girl—in". imlölihleii it:-Nunn .

-"'1rh.1"l!'hl'tn—'.ll1 '="i. . — Wir-'rlrleflrr-nrlrueimurrlwr- __ . Hi' 11]th Hall Mutual-Fru: här! ||| alt':-_q- ',Fl|_ .I'L Tlf.". t- r' _. '.l Titt-"Jc [lågpr- [måhämwa |__.'_.li:l .- i.. -'![lH._l| -'.'. _. .1 ht'lttdlmlunnmtqmli-hå Ulin-rk" linn] i.u'|" ! |. |..- l.| | | lir

' 'MuI'er'i'ir-uuiprhiluilwmm. i'-.::llu-|-il.*|'rarr*i1neiim||li r- ln'. |, ." militum :llttmkwnalhlvqlhnlmnp man ut an..: flinar. ' fir -- ' "Wåwwlmmtuh 11.1 it.-url” du wp.-.fi a.i- unity. till 1.1-...”. Film, Mmduumtreudnm m......— i-.rrrq1.,mri=u-f..ra_'i.i primkllrmpnlimhuruu-m'inrrw. itu Rmt-minuhruulntijumimw. i||'|.lLlul.rllzl1l:|m__'1. ... ' & MWWM Hin-:."! luilir blu-I |: "r.l:i. .*?-lut.!" Jil-Inn .-_.i tullunion Imliaumvuruntmulur ur.-l rm. ull-I'Mll

. ._. i'd- Rapportens upplägg-anp ' Mmmm. Willma-vriltbl- l I'llålTllL .i—r-rrlmiicriilii- -r.' . - hmm mymiomhlmmuhlhmu "HJuglrr'u'r-n in- "|:- ”flirt-m'a .i- ' ! I'll-I -|- M.Mlmnllrlrpiml. M'umh .Hlllll'llih'lh'l IIIIWIMIL." ilun alumni-. nin-1,3; arthur-ri u "uni-f.. .1- napp .rm.l.l1: rti-rr. .: --.n. . mmm-namna! Hmmm-nin; rum:: i ..... .c', urtima-um trimniidmm—wamrwmungmrw -i1r_ mig. Wii-= Wild'n—malm,. .un r.. ...i-mammuten irl-gui. hur. i * 'mmmamm . . DntmigHmFah-uuiouitlierihlr mill-reul-hmii'd Jkl". I cr ' lin! mu: sou—...min 'MIIIHHFH'I'T'IWN'I-I'l' Hl'irirl '_r nr- -JJ :||:-u nu upml-ng '|'-inl. Atla ekonomin-link Mtb-l- lll-lifl'ld'l '-..|.'.i- Hifi—thi): _ primäraIWHånim.Wln1i-%luth-wnw-T'mmu. i . den lunch-wwwins: Milli-ul- ldr hh'i- liir: .unrru fil!-i.u- 'lr "_ r - WMMMUWWMWWM d'HLIW'lJ-"nl mmMJtivimrrfr: usb. [H.-nm '.ufllurltil m. lid-u .:ch IlmahmdeMSMMMH-mämu1ul'r-I'Hfiir'. lill» HMHWWMWI rail" buhuhu- r-rlir-I-uinai "kulla— ”Mamman-pu... whmplr' tri-rummer Mumma!-mimm. ' WM_Hh-nrnihllm1ulnmrm -- 'MHWWW mir-ti— Wftm

_uf |

3. Kulturpolitik i ett föränderligt samhälle

3.1. Omvärldsfaktoremas betydelse för kulturpolitik och kulturverksamhet

Kulturlivet är en del av samhällssystemet. Det påverkas av samhällsutveck- lingen i stort och ger i sin tur impulser till andra samhällssektorer. Det ger en ofullständig bild att beskriva utvecklingen av kulturverksamheten utan att också teckna de senaste 20 årens samhällsutveckling i stort. Det är emellertid en stor och svår uppgift att göra på ett någorlunda komplett, balanserat och nyansrikt sätt. Vi har därför valt att begränsa oss till att lyfta fram några inslag i de 20 årens utveckling, inslag som är viktiga i sig och har direkt betydelse för kulturområdet. Därmed ges impulser till fortsatta diskussioner om sam- banden mellan kultur och kulturpolitik och förhållanden i samhället i övrigt utan att vi ger sken av att kunna teckna en fullständig bild.

Den period som förflutit sedan den kulturpolitiska propositionen antogs av vårriksdagen 1974 har inneburit förändringar för alla människor. Två borger— liga och tre socialdemokratiska regeringsperioder har varvats under totalt åtta mandatperioder. Det betyder att Sverige haft de politiskt mest föränderliga de- cennierna på mycket länge. Under perioden har två folkomröstningar genom- förts om mycket stora frågor — frågan om kärnkraftens vara eller inte vara i framtiden och Sveriges anslutning till EU. Lagstiftningen på arbetsmarknads- området har förändrats, i socialtjänstlagen från 1980 regleras kommunernas skyldigheter för medborgarnas välfärd och kommunallagen från 1991 ger in— vandrare rätt att efter tre års vistelse i landet rösta i kommunala val och kom- munerna stor frihet att organisera sin verksamhet efter egna bedömningar. Frågan om ökad jämställdhet mellan könen har funnits med som ett stråk i samhällsdebatten manifesterad med en JämO och ministrar med särskilt an- svar för denna fråga. En jämställdhetslag finns från 1991.

En faktor som spelat stor roll i förändringar är utvecklingen av mikroelekt— roniken och medieteknologin.

En omvälvande och dramatisk förändring internationellt har varit sönder- fallet av Sovjetstaten och det forna Östeuropeiska kommunistblocket.

Företagsägandet har blivit mer internationellt, handeln har ökat, resandet har ökat och fler talar varandras språk. Genom ny dator- och informations- teknologi utvecklas möjligheterna att upprätthålla och utveckla snabba kontak- ter världen över.

I Sverige har tillväxten stagnerat, vi har haft finanskrasch med åtföljande bankkris samt tre lågkonjunkturer. Återhållsamhet med offentliga utgifter, ett

högt privat sparande och den högsta arbetslösheten i Sverige sedan tiden före andra världskriget är andra inslag i de senaste årens utveckling.

I det följande beskrivs utvecklingen under perioden 1973—1993 för att söka identifiera utvecklingslinjer i omvärlden som skulle kunna fungera som förklaringsmodeller till den utveckling som senare kommer att beskrivas på kulturområdet. Både geografiska, demografiska och ekonomiska variabler kommer att beröras. Vi tar också upp en del om människors tidsanvändning.

3.2. Befolkningsutveckling, urbanisering och invandring 3.2.1 Befolkningsutveckling

De senaste 20 åren har Sveriges befolkning ökat från 8,1 miljoner till drygt 8,6 miljoner invånare. Befolkningsökningen fördelar sig mycket olika mellan olika åldersgrupper.

Födelsetalet har varit lågt under en stor del av perioden. I dag har Sverige den högsta nativiteten i Europa — en plats Sverige delar med Irland och Is- land. Den låga nativiteten tidigare år ledde till en minskning av antalet invåna- re i samtliga åldersgrupper från förskoleåldern upp till 30—årsåldem. De allra yngsta är i dag något fler än de var 1973. Även befolkningen i åldern mellan 50 år och pensionsåldern har minskat. Detta uppvägs av en ökning av perso- ner i åldern 30—49 år och av att gruppen ålderspensionärer har ökat med när- mare 30 % sedan 1973. De riktigt stora ökningarna ligger i de högsta åldrar- na. Befolkningen 80 år och äldre har mer än fördubblats. Den ökade totalbe- folkningen beror alltså till en del på att allt fler människor når hög ålder. Det kan betyda fler aktiva år för många, men också ett ökande antal mycket gamla som behöver vård och omsorg från anhöriga eller samhället.

Den andra förklaringen till befolkningsökningen är invandring. Totalt har befolkningen utökats med närmare 200 000 personer med invandrarbak- grund bara de senaste tio åren. Detta är en nettosiffra. Återutvandringen till ursprungsländema har varit betydande under 20—årsperioden. Särskilt bland immigranter från Västeuropa och USA har återutvandring varit markant.

I den befolkningsökning som beräknas fram emot 2000—talets första de- cennier utgörs ungefär halva tillskottet av migration och resten av ökad nativi- tet samt ökad livslängd.

Eftersom kulturaktiviteterna varierar över livscykeln kan förskjutningar i åldersfördelningen också förklara förändringar i kulturdeltagandet. Både barn— och ungdomsgrupperna samt åldersgruppen 50—69 år — de kulturaktiva åldersgruppema — är klart mindre 1992 än 1973. Det ökande antalet äldre är en grupp som kan ha delvis annorlunda behov och prioriteringar. Ökande in- tresse för kulturverksamhet inom vård och omsorg är ett tydligt exempel.

3.2.2. Befolkningsförändringar i städer och industriorter

Sverige är ett glest befolkat land. Befolkningstätheten har varierat ytterst litet under perioden trots folkökningen. Någon större folkomflyttning har således inte skett även om det finns svaga tendenser till ytterligare urbanisering. Var- aktiga ökningar av befolkningen finns i Uppsala, Malmöhus och Hallands län. Till en del är detta ett resultat av minskningarna i storstadsregionerna. Utflyttningar har skett till de yttre förortsregionema.

Totalt bor numera 84 % av befolkningen i städer och tätorter — 23 % av befolkningen lever i riktig storstadsmiljö. För de fem Norrlandslänen betyder detta att andelen av befolkningen sedan 1960 har minskat med 3 procentenhe— ter, från 17 till 14 % av befolkningen, trots en liten befolkningsökning i ab- soluta tal. Under samma tid har de fem länen runt storstadsregionerna ökat sin andel av befolkningen från 37 till 43 %.

Olika politiska åtgärder har vidtagits för att bibehålla eller öka befolk- ningsunderlaget i delar av landet. En viktig åtgärd har varit det regionalpoli- tiska stödet som syftar till att stärka arbetsmarknaden runt om i hela landet. Sedan 1970 har företag som etablerats i arbetsmarknadspolitiskt sett svaga kommuner kunnat erhålla statligt stöd. Då reglerna introducerades omfattades 79 kommuner. Bara 18 av dessa kommuner låg nedanför Norrlandsgränsen. Ett antal kommuner betraktades som prioriterade stödområden — med få un- dantag låg de i de fyra nordligaste länen.

År 1979 justerades regelverket för det regionala etableringsstödet. De högst prioriterade stödområdena blev drygt 50 till antalet, huvudsakligen be— lägna i de fyra nordligaste länen. En nyhet var att Gotlands län inkluderades med hög prioritet. Ytterligare 66 kommuner runt om i landet kunde få regio- nalt stöd, men på en lägre nivå, vilket innebar att 40 % av landets kommuner omfattades av stödåtgärder. På 1990-talet utgår etableringsstöd till ca 20 % av landets kommuner. De regionala stöden kan också användas till verksam- het på kulturområdet. Med Sveriges inträde i EU kommer avgränsningarna av stödområden att anpassas till det gemensamma Europeiska regelverket.

Folkomflyttningar leder till att nya tätorter uppstår medan andra försvin— ner. En genomgång av samtliga tätorter som fanns vid Folk- och bostadsräk- ningen 1975 jämfört med 1990 visar att Sverige fått drygt 160 nya tätorter samtidigt som ca 100 tidigare tätorter försvunnit från listorna. Flest nya tätorter i kombination med liten minskning av tidigare orter finns i sex län i Syd- och Västsverige, där närmare 80 nya tätorter uppstått och bara 15 har försvunnit eller ätits upp av expanderande förortskommuner. Inte överras- kande finner man motsatsen i de sex nordligaste länen där drygt 50 tätorter glesats ut.

Sekretariatet har tagit hjälp av Institutet för framtidsstudier för att räkna fram ett mått, s.k. Rank-Sizetal, för utvecklingen av samtliga A-regioner i landet 1967, 1980 och 1993. Resultatet visar att befolkningsunderlaget i re- spektive region förändras mycket långsamt och att den snabbaste tillväxten 37

sker på färre än 10 orter i landet. Dessa orter är också de största. Hierarkin mellan stora och mindre orter är tydlig och förstärks över tid. Förutsättning- ama att skapa ett tillräckligt stort befolkningsunderlag är således svåra att på- verka. Verksamhet som kräver ett stort befolkningsunderlag inom en viss radie är svår att få bärkraftig i ett glest befolkat land som Sverige.

Förändringar i boendet inom länen har i viss mån påverkat förutsättningar- na för de 37 orter i landet som har kulturinstitutioner. Åtta av dessa orter har färre än 20 000 boende i tätorten. Under de gångna decennierna har flera av de 37 orterna minskat sin befolkning. Störst förändring märks i Borås där närbefolkningen minskat med drygt en fjärdedel.

3.2 .3 Invandring

Invandrargruppen har under perioden kommit att innehålla allt fler olika na- tionaliteter och kulturer.

Som invandrare räknas dels personer som behållit sitt ursprungliga med- borgarskap men är mantalsskrivna i landet, dels personer som är svenska medborgare men födda utanför Sverige. Barn till invandrare räknas in i grup— pen om de har utländskt medborgarskap eller är födda i utlandet. I övrigt in- kluderas inte den ökande gruppen andra generationens invandrare.

Under de gångna 20 åren har invandrarna kommit att utgöra en grupp med bakgrund från jordens alla kontinenter. Så sent som i mitten av 1970-talet var närmare 60 % av dem från de övriga nordiska länderna. Idag utgör de 40 % av invandrargruppen totalt. För 20 år sedan var det invandrarna från Finland, Danmark, Norge, Tyskland och Jugoslavien som vardera omfattade fler än 30 000 personer. År 1992 har dessa fem grupper utökats med invandrare från Polen, Turkiet, Iran, Sydamerika, främst Chile samt olika delar av Afrika. Under senare år har invandrare från Polen och det krigsdrabbade Ex- Jugoslavien dominerat Europainvandringen. Totalt finns människor med ut- sprung i mer än hundra nationaliteter representerade, 20 nationaliteter omfat- tar grupper om mer än 10 000 individer.

Det förekommer också en betydande återutvandring. Det är framför allt in- vandrare från de västeuropeiska länderna och USA som återutvandrar — bland nordiska invandrare 1990 återvände närmare hälften efter två år. Immigranter från Polen samt Sydamerika, Asien eller Afrika har bara i liten utsträckning återutvandrat. Med ökat antal utomeuropeiska invandrare kan denna trend komma att brytas.

Diagram 3.2.1 Antal individer i Sverige med utländskt medborgarskap eller utländsk härkomst samt andelen nordiska invandrare.

Antal individer 600 000

367 34% 500 000 37% 0

400 000 ' Totalt invandrade eller

av utländsk härkomst 300 000

[:| varav från övriga

200 000 Norden

100 000

1975 1982 1985 1988 1991 1992 1993

Källa: Tabell 3.2.1a

Motiven bakom invandringen har också ändrat karaktär under perioden. Fram till mitten av 1970-talet dominerade arbetskraftsinvandringen medan 1990-talet domineras av stora mängder av asylsökande och invandringen så- ledes huvudsakligen utgörs av flyktinginvandring.

Ett resultat av den ökande invandringen är att 13 % av alla landets hushåll klassificeras som invandrarhushåll. Med invandrarhushåll avses då ett hushåll där minst en person äldre än 16 år är född utanför Sverige eller utländsk medborgare. Bland hushåll med barn är andelen högre, vilket leder till att det mångkulturella inslaget ökar inom barnomsorg och skola.

Ökningen av invånare med annan kulturell bakgrund har fått återverkning- ar också på kulturområdet. Det mångkulturella inslaget har ökat också inom ramen för kulturlivet. Behovet av ett kompletterande kulturutbud på de största invandrargruppemas språk blir tydligt. Medieområdet har påverkats tydligast genom ökade krav på ett radioutbud på nya invandrarspråk.

3.3. Utbildning

3.3.1. Fler människor i utbildning under längre tid

En omfattande höjning av utbildningsnivån har ägt rum under de senaste de— cennierna.

År 1975 hade 61 % av befolkningen i åldern 16—74 år endast förgymna- sial grundutbildning. De flesta hade traditionell folkskola eftersom enhetssko- lan och dess efterföljare grundskolan ganska nyligen hade införts. Samma år hade 10 % en eftergymnasial påbyggnadsutbildning av något slag. Efter- gymnasiala studier är inte detsamma som en avslutad högskoleutbildning. Enligt de definitioner som tillämpas tillhör man gruppen om man påbörjat så- dana högskolestudier och klarat någon tentamen.

På 1990-talet är det inte mer än en tredjedel av befolkningen som enbart har förgymnasial utbildning och majoriteten av dessa är äldre personer. En fjärdedel har nu eftergymnasial utbildning.

Diagram 3.3.1 Andel av befolkningen 16—74 år med olika utbildningsnivå. % av befolkningen 16—74 år 7 0 60 50 40 30 20 1 0 0 m O N 'I) 00 * * lx oo 00 00 00 o N O Ch ON CN O) O CN _. _. .— -— -— Cx ox . Förgymnasial El Gymnasial . Eftergymnasial

* skattade värden Källa: Tabell 3.3. la

Antalet elever på gymnasieskolans yrkesförberedande linjer ökade fram till 1980-talets första år mer än antalet på studieförberedande för att sedan sjunka. Den nya gymnasieskolan har en minst treårig utbildning för alla ele- ver. I dag går ca 90 % av en årskull vidare från grundskola till gymnasie- skola varav ca 5 % till det individuella programmet. Ca 5 % av ungdomarna slutar studera efter den obligatoriska skolan.

Ökningen av elevantalet är emellertid inte jämt fördelad på de olika utbild- ningsinriktningama. Medan humaniora och naturvetenskap minskat under 20— årsperioden, har antalet elever som avslutar samhällsvetenskaplig linje ökat med närmare 70 % och de som avslutat ekonomisk linje ökat med 160 %.

Diagram 3.3.2 Antal avgående elever från gymnasieskolans studieförberedande respektive yrkesförberedande linjer.

Antal avgående elever 70 000 60 000 50 000 I Studieförberedande 40 000 linjer 30 000 EI Yrkesförberedande 20 000 linjer 10 000 0

1973/74 1976/77 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93

Källa: Tabell 3.3.2a

Under 1980-talet utbildades också ett stort antal människor inom den kommunala vuxenutbildningen. Vissa perioder omfattade gymnasie— och yr— kesutbildningarna för vuxna mer än 100 000 elever per läsår. Under samma period visade också de längre kurserna inom folkhögskolans ram en ökning av elevunderlaget. Antalet elever i grundvux har varierat mellan 30 000 och 40 000 per läsår.

Ökningen av antalet utbildningsplatser vid landets högskolor under den aktuella perioden har varit ojämn. Efter en kraftig utbyggnad under 1960- talets senare hälft ökade platsantalet bara långsamt under 1970- och 1980- talen. Det är först under senare år som ökningstakten åter tagit fart.

Sammanfattningsvis har utbildningsnivån hos den svenska befolkningen höjts betydligt under de senaste 20 åren, men fortfarande finns stora grupper med kort grundutbildning. Många har behov av en kompletterande utbild- ning.

En lång skolutbildning är inget unikt för Sverige. Däremot är Sverige det enda land som har lika genomsnittlig utbildningslängd för pojkar och flickor.

Alla kulturvaneundersökningar visar starkt samband mellan utbildnings- nivå och kulturdeltagande. Det är därför rimligt att antalet aktiva — som publik eller genom eget utövande inom kulturområdet — har ökat.

3 . 3 . 2 Språkkunskaper

Det vanligaste andraspråket i Sverige är sedan efterkrigstiden engelskan. Så sent som på 1950-talet var det 15—20 % av befolkningen som förstod engel- ska. I slutet av 1980-talet är det 60—70 % som uppger att de förstår engelska 41

bra eller åtminstone ganska bra. Bara 2 % av befolkningen uppger sig förstå franska, medan 5 % uppger ryska respektive tyska. Kunskaper i de nordiska grannländernas språk är varierande. Medan ca 70 % förstår norska bra eller ganska bra är det bara drygt 30 % som känner sig säkra på danskan. Finska språket har en låg förståelsegrad utanför de finskspråkiga grupperna.

Kunskaperna i engelska är starkt knutna till ålder. Drygt 90 % av alla 15—24-åringar uppger sig förstå engelska bra, men mindre än 20 % av pen- sionärerna upplever sig ha motsvarande kunskaper.

Den svenska ungdomen är således ganska väl rustad för möten på det in— ternationella planet med de kunskaper i engelska som 6—8 års studier givit. Det är också oftast med engelskans hjälp man i dessa åldersgrupper klarar kontakterna inom Norden.

Ökade språkkunskaper har kommit till användning bl.a. för att ta del av ett kraftigt ökat tv-utbud via satellit. Många ungdomar menar t.ex. att de följer otextad engelsk eller amerikansk film i tv ungefär lika gärna som textad.

Hemspråksundervisning

De ökande inslagen av människor med annat modersmål har fått konsekven- ser för skolsystemet. Det svenska samhället erbjuder undervisning på hem- språket till alla skolbarn. År 1991 var det fler än 120 000 elever som hade det fördelat på mer än 50 olika språk. Antalet hemspråksundervisade har ökat under hela perioden, särskilt inom gymnasieskolan där närmare en fördubb- ling av antalet undervisade har skett. Den stora elevgruppen är emellertid de som befinner sig i grundskolan, men där har ökningen varit relativt mindre.

3.4. Yrkesverksamhet och arbetsliv

3 . 4 . 1 Förvärvsarbete

Antalet förvärvsarbetande i Sverige är i dag ca 4 miljoner. Arbetskraften har minskat med flera hundra tusen personer på 1990-talet bl.a. till följd av låg- konjunkturen. Sverige har ändå den högsta andelen förvärvsarbetande i yr- kesverksam ålder i världen.

En övergång från icke förvärvsarbetande via deltid till heltid har skett för många kvinnor under de två studerade decennierna. Andelen deltidsarbetande kvinnor ökar nu inte längre. Jämfört med 1973 finns det 1992 totalt ca en halv miljon fler kvinnor på arbetsmarknaden. Den höga nivån kvinnor på ar- betsmarknaden är unik. Samtidigt ingår lika många män i arbetskraften nu som då.

Det kan förvåna att befolkningsökningen sedan 1973 inte har satt större spår i storleken på arbetskraften. En förklaring är att utbildningstiden ökat. I

åldersgruppen 16—24 år har arbetskraften minskat på grund av en ökande an- del studerande.

Diagram 3.4.1 Antal ] 000förvärvsarbetande och förvärvsarbetsgrad. Uppdelning efter kön.

Antal 1 000 förvärvsarbetande 4 500

4 000 3 500 3 000 IDeltid kvinnor

2 500 ' Heltid kvinnor

2 000 El Deltid män

1 500 1 000

500

' Heltid män

("3 O O N ln OO -—1 N m [x [x (x 00 00 00 ON Ch ON ON ON ON ON ON OK O! & ON .— v—l _. v— .— _- .—4 _. _.

Källa: Tabell 3.4.1a

En hög andel förvärvsarbetande bland de vuxna har gett ökande ekono- miska förutsättningar för deltagande i kulturlivet. Men förvärvsarbetet innebär också att den disponibla tiden, speciellt för barn och föräldrar tillsammans, inskränkts.

3.4.2. Yrkeslivets omdaning

Parallellt med att arbetskraftens sammansättning förändrats har också fördel- ningen mellan olika yrken och arbetsgivare förändrats.

Störst är förskjutningen mellan anställda inom offentlig sektor och i en- skild tjänst. Mellan 1976 och 1992 minskade antalet anställda i enskild tjänst från 2,4 till 2,2 miljoner. Parallellt ökade den offentliga sektorn från 1,1 mil- jon till 1,6 miljoner anställda. Det är inom kommuner och landsting ökningen ägt rum. Ett trendbrott inträffade i början av 1990-talet varefter en minskning skett av anställda i offentlig tjänst.

Diagram 3.4.2 Förändring i antalet ] 000 anställda inom olika näringsgrenar i samhället mellan 1979 och 1992.

Antal 1 000 1 800 1 600 1 400 1 200 1 000 I 1979 800 [11991 600 400 200 0 _ 53.5) % TJ? 5 % o a = %” —

Källa: Tabell 3.4.2a

Förskjutningen har också skett mellan olika näringsgrenar. Antalet yrkes- verksamma inom jordbruket har minskat med drygt 130 000 personer mellan 1973 och 1992. Inom tillverkningsindustrin har antalet arbetstillfällen minskat med 100 000 mellan 1979 och 1992. Däremot har det skett en utökning av antalet anställda inom olika serviceyrken från 1,1 miljon till 1,3 miljoner. De regionala skillnaderna är ganska stora både i fråga om näringsstruktur och förändringstakt.

Förändringar inom yrkesområdena leder i sin tur till att fördelningen mel- lan olika socioekonomiska grupper förändras. Som exempel kan nämnas att antalet mellanhöga och högre tjänstemän ökat med närmare 600 000 personer medan antalet icke facklärda arbetare minskat med drygt 150 000 personer under perioden.

3.4.3. Arbetslöshet, arbetsmarknadsåtgärder och pensionering

Antalet arbetslösa har ökat mycket kraftigt under 1990-talets första år. Tidiga- re under 20—årsperioden har den pendlat mellan 65 000 och 135 000 perso- ner för att 1993 uppgå till ca 350 000 öppet arbetslösa. Det innebär en arbets- löshet på ca 12 % av arbetskraften.

Antalet anmälda arbetslösa har under tidigare år fördelat sig lika på kvinnor och män, men under 1990-talet har antalet män kommit att överstiga kvinnor- na med 60 000 personer.

De arbetsmarknadspolitiska insatserna har också kommit att omfatta allt fler. Detta är en utveckling som ägt rum under hela den aktuella perioden. Ar— betsmarknadsutbildningen har mer än fördubblat sin volym mellan 1973 och 1992 och omfattades i statistiken från 1993, då insatser för arbetslivsutveck- ling (ALU) införts för bl.a. ungdom, av ca 150 000 personer. Parallellt med denna utveckling har antalet personer med offentligt skyddat arbete, som be- drivs inom bl.a. arkiv och museer eller i Samhalls regi, ökat med närmare 40 000 till ca 75 000 personer.

Från slutet av 1970-talet fanns det möjligheter att frivilligt välja en förkor- tad arbetstid eller tidigarelagd pension från 60 år — s.k. delpension. Möjlighe- ten att kunna lämna arbetsmarknaden, helt eller delvis medan hälsan fortfa- rande är god, gav den enskilde tid till annat än arbete utan stora förändringar av de ekonomiska villkoren. Antalet delpensionerade kulminerade i början av 1980—talet med ett årligt uttag bland drygt 60 000 personer. Under hela den period som täcks av statistiken har det varit fler män än kvinnor som utnyttjat möjligheten.

Parallellt med delpensioneringen finns en tendens till att man lämnar ar- betsmarknaden av hälsoskäl i ökande utsträckning. På 1970—talets början fanns 188 000 personer som erhållit förtidspension eller sjukbidrag. 20 år senare har denna grupp fördubblats och omfattar drygt 400 000 personer.

Arbetslöshet och förtidspensioneringar har ställt krav på kulturpolitiken. Som komplement till personliga kontakter och för att undvika isolering och utslagning behövs kollektiva miljöer. Besök på bibliotek, museer eller andra kulturaktiviteter med låg kostnadsprofil för den enskilde har ökat.

Inom befolkningen har den grupp som har mycket tid till förfogande ökat samtidigt som gruppen med litet fritid också ökat.

3.5. Familjesituation, boende, barntillsyn och fritid 3.5 . 1 Hushållsstruktur

Av statistiken över hushåll framgår att antalet hushåll i landet har ökat, från 3,1 miljoner till drygt 3,8 miljoner hushåll, under de gångna 20 åren, dvs. med fler hushåll än befolkningsökningen motsvarar.

Samtidigt har den förlängda utbildningstiden resulterat i att fler ungdomar bor kvar i föräldrahemmet. Vid 1990-talets början är det nästan 100 000 fler ungdomar i åldersgruppen 16—24 år som bor kvar i föräldrahemmet än vad som var fallet vid 1970-talets slut. Tillsammans med faktorer som brist på ar-

betsmöjligheter och en försvagad familjeekonomi är detta sannolikt en ten- dens som kommer att utvecklas ytterligare.

Diagram 3.5.1 Andel hushåll med olika antal personer.

% av samtliga hushåll

50. T 45 . 40 X Hushåll med: 35 ' 1 person 30 25 ' —D—2 personer 20 ' 3 eller flera 1 5 personer 10

5

0

1970 1975 1980 1985 1990

Källa: Tabell 3.5. la

Nästan hela ökningen av antalet hushåll förklaras av att antalet ensamhus- håll ökat. Någon ökning finns också i antalet tvåpersonshushåll. Andelen hushåll med tre eller fler personer har minskat betydlig under perioden.

Det stora antalet enpersonshushåll består till stor del av äldre, men en inte obetydlig del är personer i yrkesaktiva åldrar.

Den ökande andelen äldre ensamboende leder tillsammans med föränd- ringar i äldrevården till att många människor lever ensamma även när de har behov av vård. Besök från hemtjänst och annan service kan behöva komplet- teras med uppsökande kultur.

3 .5 .2 Bostadsstandard

Antalet bostäder har ökat med nästan 850 000 den senaste 20—årsperioden. Störst har ökningen av antalet småhus varit med drygt en halv miljon nya fas- tigheter mellan 1970 och 1990. Antalet lägenheter har ökat med 326 000 un- der samma tid.

Parallellt med ökningen av antalet bostäder har antalet små lägenheter (enligt definitionen färre än två rum) minskat med 123 000 enheter. Ett ökande antal yngre enpersonshushåll leder dock till efterfrågan på just små bostäder. Mer än 100 000 småhus med bostadsstorlek mindre än tre rumsen-

heter har försvunnit genom rivning, omdefinition till fritidshus eller tillbygg— nad. Det har blivit vanligare att bo i en ägd bostad under senaste 20-årsperio- den.

3 .5 . 3 Familjesituation

Parallellt med ett ökande antal ensamhushåll har också antalet hushåll utan barn under 16 år ökat. Det finns på 1990-talet närmare en miljon fler hushåll utan barn än för 20 år sedan. Ensamhushållen förklarar det mesta av ökning- en, men många hushåll består också av sammanboende personer under 45 år som inte har barn.

Baserat på data från Folk— och bostadsräkningama har beskrivningar gjorts av i vilka familjekonstellationer barn växer upp. Närmare 80 % av alla barn under 17 år bor tillsammans med båda sina biologiska föräldrar, men andelen är mindre ju äldre barnet är. Ca 90 % av alla ettåringar lever med båda sina föräldrar mot 69 % av alla 17—åringar. Det betyder att ungefär 30 % av alla 17—åringar upplevt en separation. Jämförande data från 1970 ligger något lägre — på 24 %. Med dagens frekvens av familjesplittring beräknar man att inom några år kommer 37 % av alla barn att ha upplevt en isärflyttning före 18 års ålder.

Bland de barn som bor med endast en av sina biologiska föräldrar är det sju gånger vanligare att bo med mamman än pappan. Endast 2 % av alla barn växer upp med fadern som ensamförälder. Det är 7 % av alla barn under 18 år som lever tillsammans med två vuxna i ombildade familjer.

En förändring som kunnat iakttas under senare år är att antalet hushåll med tre barn eller fler ökat.

Diagram 3.5.2 Antal hushåll med olika antal barn.

Antal 1 000 hushåll 3 000

2 500 ./ 2 000 _/

' Inga barn

_D— ] barn under

I 500 16 år 0 2 eller fler 1 000 barn under

16år

.——g

500 xox. . . E::

1970 1975 1980 1985 1990

Källa: Tabell 3.5.2a

3.5.4 Barntillsyn

Förskolan är ett begrepp som innefattar den tidigare lekskolan och daghem— men. Som ett komplement till förskolan finns också familjedaghemmen. De första skolåren kan barn som behöver det också fortsätta att vistas en del av dagen i familjedaghem eller övergå till en plats på fritidshem. Alla delar i detta system fanns redan vid 20-årsperiodens början, men en kraftig utveckling och omdaning har skett parallellt med det ökande antalet kvinnor på arbets- marknaden. Tillsammans utgör förskola, familjedaghem och fritidshem de— larna i den kommunala barnomsorgen.

På 1990—talet är närmare 400 000 barn inskrivna i förskolan. För 20 år sedan var antalet inskrivna barn bara drygt 60 000. Parallellt med att heltids— förskolan byggts ut har även familjedaghemsverksamheten ökat. Under 1990-talet minskar dock den tillsynsformen. Ytterligare ca 100 000 barn har plats i familjedaghem. Antalet skolbarn som finns på fritidshem eller i famil- jedaghem efter skoldagen är drygt 160 000 vilket innebär en fördubbling se- dan l980-talets början.

Diagram 3.5.3 Antal barn inskrivna idaghem, familjedaghem, förskola och fritidshem.

Antal 1 000 barn 350

' Heltidsför- skola

300 (daghem)

250 _D—Fritidshem 200 7—12 ar ' Familjedag- 150 hem 0—6 år

100 —o— Deltidsför- skola (lekskola)

A Familjedag- hem 7—12 år

Källa: Tabell 3.5.3a

Sammantaget betyder detta att drygt 650 000 barn upp till 12 år finns inom den konununala bamtillsynen. År 1982, det första år då en redovisning av familjedaghemmen ingår i statistiken, var det knappt 450 000 barn. Vid periodens början, 1973, redovisades ca 150 000 barn i statistiken vilket torde vara en underskattning.

Det ökande antalet kvinnor på arbetsmarknaden ställer visserligen ökade krav på tillsyn för de yngre barnen, men samtidigt har rätten till föräldraledig- het utvidgats under hela 1980-talet. Därför vistas i dag färre barn under 1 år inom barnomsorgen. Vid periodens början fanns 2 000—3 000 barn under 1 år inom barnomsorgen. År 1993 var 250 barn inskrivna.

Som ett resultat av utbyggnaden av heltidsförskolan har deltidsförskolor- na, de gamla lekskolorna, minskat i betydelse. 1992 var bara drygt 65 000 barn registrerade i deltidsförskolan, en minskning med närmare 40 000 barn sedan mitten av 1970—talet.

Mer än hälften av alla förskolebarn vistas således utanför hemmet i kollek— tiv tillsyn åtminstone någon del av dagen. Andelen varierar med barnets ålder så att ungefär var tredje ettåring har kollektiv tillsyn mot så gott som alla sex- åringar.

Enligt uppgift minskar nu antalet inskrivna på förskolor och fritidshem till följd av den ökade arbetslösheten.

Ett resultat av att allt fler förskolebarn vistas inom barnomsorgen är att kulturlivet fått lättare att nå barnen. Inom barnomsorgen avsätts resurser och tid för kulturverksamhet. Olikheter i kulturvanor från hemmet överbryggs lättare. Fler barn växer upp med gemensamma referensramar. 49

3.5.5 Tidsanvändning och fritid

Sedan beslutet om 1974 års kulturpolitik togs av riksdagen har inga allmänna förändringar inträffat i arbetstiden.

Vid årsskiftet 1978/79 infördes den femte semesterveckan som skulle kunnat generera vissa förändringar i fritidsvanorna. Erfarenheter från olika tidsbudgetundersökningar har emellertid visat att extra lediga veckor påverkar vår fritid mindre än man kunde förvänta sig. Människor gör ungefär samma saker som tidigare.

En faktor som, sett över hela livscykeln, påverkar vår fritid är den ökande livslängden. Vi får ett tillskott av tid som kan disponeras på olika fritidsaktivi- teter i takt med vad hälsan och ekonomin tillåter.

Det finns få genomförda detaljstudier över hur svenska folket använder sin tid. Två stora detaljstudier som genomförts under perioden har nackdelen att biaktiviteter mäts mycket ungefärligt. Det betyder att framför allt tid för me— diekonsumtion underskattas. Tidningsläsning och radiolyssnande sker ofta samtidigt med t.ex. måltider, arbete eller resor. Andra undersökningar upp— skattar medieanvändningen, oavsett om den sker som primär— eller sekundär— aktivitet, till lika mycket tid som en normal heltidsvecka förvärvsarbete.

På en övergripande nivå ger tidsstudierna en bild av mycket små föränd- ringar under 1980—talet. Det är inom en ram på drygt 30 timmar per vecka som umgänge med vänner och släktingar, fritidsintressen, kultur- och medie— aktiviteter ska trymmas. Med tanke på att mellan 15 och 20 timmar i veckan läggs på tv-tittande finns inte mycket tid kvar att spendera på andra fritidsin- tressen.

Det är också fler som vistas utanför hemmet en genomsnittlig vardagskväll och de som är hemma ägnar sig i större utsträckning åt olika nödvändiga

'sysslor än tio år tidigare. Den tillgängliga fritiden i hemmet har krympt betyd-

ligt genom att tv-tittandet både börjar tidigare och pågår längre fram mot mid— natt.

Diagram 3.5.4 Förändring av fördelningen av tillgänglig kvällstid mellan 1981/82 och 1991/92.

100% 1981—82 3832 I Ej hemma 2835 . Nödvändiga sysslor 50% hemma 383; |:] Fritid hemma 20'7 . 10%) . Tv-tittande hemma 0% o o o o o o o o o o oo oo ox ca 0 o .— _ N N '— '_' '_' '— N N N N N N 100% 1991—92 ägg/Z ' Ej hemma 283; ' Nödvändiga sysslor 50% hemma 131832 |:! Fritid hemma 7 . låt;; ' TV-tittande hemma 0% o o o o o o o o o o o m 0 m o m O ("O O (4) oo oo ox" a o o' .— _' N (,; ** '_' '— .— N N N N N N

Källa: Tabell 3.5.4a

Mest tid, runt 70 timmar i veckan, lägger såväl män som kvinnor på sina personliga behov inklusive sömn.

Hur tiden i övrigt fördelas mellan olika sysslor under dygnet eller under veckan varierar mycket mellan olika grupper av människor. En skiljelinje går mellan män och kvinnor. På vardagar lägger män drygt 30 % av sin tid på förvärvsarbete och ca 10 % av tiden på hemarbete. Kvinnor fördelar motsva- rande totala tid lika mellan dessa båda områden. Skillnaden mellan könen be- träffande hur mycket tid som läggs på hemarbete återkommer oavsett ålders— grupp i de yrkesaktiva åldrarna. Fritiden får i genomsnitt 20 % av tiden — i regel nästan dubbelt så stort utrymme på veckoslut som på vardagar.

Stora skillnader finner man om man kombinerar ett livscykelindex av kön, ålder och att ha barn i olika åldrar. Det är åtta olika grupper som på vardagar lägger mer än 40 % av sin tillgängliga dygnstid på nödvändiga sysslor som förvärvsarbete, studier eller hemarbete. I sex av dessa livscykelgrupper ingår familjer med barn i olika åldrar.

Mest fritid på vardagar har de äldsta och yngsta ensamboende samt unga män som fortfarande bor kvar i föräldrahemmet.

Även under veckosluten är det stora skillnader mellan personer i bamhus- håll och andra. Den förstnämnda gruppen lägger mer än 20 % av sin tid på nödvändiga sysslor som förvärvsarbete, studier eller hemarbete även på veckosluten och för kvinnor med barn återstår mindre än 30 % av dygnets timmar som fri tid. Även män med småbarn har mindre än 30 % av tiden fri. Största delen av fritiden ligger på vardagskvällama. Det är den tiden som un— der det senaste decenniet alltmer kommit att intecknas av tv-tittande.

Man skulle kunna föreställa sig att boende i storstäder, som kanske måste lägga tid på köande i samband med arbetsresor och annat, skulle ha en annan tidsanvändningsbudget än personer i andra delar av landet. Så är inte fallet. Oavsett boendeort går mönstret för män och kvinnor i olika familjecykler igen.

Däremot ser bilden olika ut för individer inom olika socioekonomiska grupper. Mest tid för förvärvsarbete på vardagar lägger manliga jordbrukare och egenföretagare. Ingen annan grupp lägger heller så litet tid på studier eller hemarbete. Nästan lika lång tid på alla de tre nödvändiga sysslorna förvärvs- arbete, studier och hemarbete lägger emellertid såväl manliga som kvinnliga tjänstemän. Tjänstemannagrupperna har dock mer fri tid på veckosluten än företagare/jordbrukargruppen — runt 30 % av dygnet mot ca 25 %.

Självklart lägger föräldrar med småbarn, och då särskilt kvinnor, mycket av sin hemarbetstid på omsorg om barn. Men kvinnor lägger också mycket av sin hemarbetstid på hushållsarbete och resor i samband med hemarbetet. To- talt leder det till en veckotid på 40—50 timmar med hemarbete för småbarns— mammor.

3.5.6 Den dagliga rörligheten

Med ökad andel förvärvsarbetande ökar också antalet arbetsresor. Behovet av transporter för barnomsorg och vardagsinköp har också ökat. Handelns när- service har försämrats. Allt fler har längre än en kilometer till närmaste livs— medelsbutik.

Med undantag för de yngsta och de äldsta har hushåll med flera vuxna i regel bil. Antalet privatbilar har ökat med drygt 1 miljon under de gångna 20 åren. Det betyder att antalet bilar per invånare har ökat från 0,3 till 0,42. Bland de medelålders har fler än 90 % tillgång till bil. Bland ensamstående är tillgång till bil mindre vanligt och särskilt ensamstående småbamsföräldrar har bil i relativt liten utsträckning.

Förändringar i samhället har också lett till att allt fler förvärvsarbetande re- ser längre sträckor för att nå sitt arbete. Arbetspendlingen i storstadsområdena är omfattande. Andra pendlar ännu längre sträckor för att kunna arbeta. Jäm-

fört med 1970 var det år 1990 drygt 200 000 fler män som hade sitt för- värvsarbete utanför hemkommunen. För kvinnor är bilden delvis annorlunda, där ökar antalet personer med arbete i hemkommunen till följd av att kvinnor förvärvsarbetar i allt större utsträckning. Å andra sidan har antalet pendlande kvinnor nära nog tredubblats medan männen ökat andelen pendlare i arbets- kraften med ca 50 %. I diagram 3.5.5 visas pendlandet över kommun- och länsgränser. Till det ska läggas arbetsresandet inom den egna kommunen som för många kan ta lika lång tid.

Diagram 3. 5.5 Antalet pendlare (personer som passerar minst en kommungräns) i den förvärvsarbetande befolkningen.

Antal 1 000 500

Män som 450 /'x. pendlar inom 400 . ' länet 350 '/

ox . _D— Män som 300 ,/ pendlar till

25. O / annat län 200 ' Kvinnor som / pendlar inom

150 '

länet 100 50 _o—Kvinnor som pendlar till 0 annat län

[975 1980 1985 1990 1992

Källa: Tabell 3.5.5a

I genomsnitt ägnar befolkningen i åldern 20—64 år en dryg halvtimme per dag åt arbetsresor, vilket betyder att de som verkligen förvärvsarbetar ägnar resan dit och hem ungefär 45 minuter. Inom vissa regioner kan restiderna vara ännu mer tidsödande. Män brukar bil för 60 % och kvinnor för 40 % av restiden.

I internationell jämförelse är emellertid inte de svenska arbetsresoma över- drivet tidsödande. I USA, Australien och t.o.m. Nederländerna är restiden skattad till mer än en timme.

Med fler förvärvsarbetande och fler i dagligt resande har den tillgängliga fritiden minskat, vilket påverkat möjligheterna att delta i kulturlivet. Samtidigt innebär den ökade tillgången till bil att fler enkelt kunnat ta sig till den egna centralorten och dess kulturutbud.

3 . 5 . 7 Fritidsstandard

Några indikatorer på fritidsstandard är tillgång till bil och fritidshus samt möjlighet att företa semesterresor.

Nästan 70 % av alla svenskar hade under 1990 möjlighet att göra någon semesterresa som varade en vecka eller längre. Detta värde har ökat måttligt under perioden från 61 % till 67 %. Däremot har andelen av befolkningen som gjort någon utlandsresa det senaste året minskat sedan 1982—1983. De utlandsresor som sker i form av sällskapsresor med charterflyg har dock totalt sett ökat, även om nivån varierat under perioden. År 1992 var det 1,3 miljo- ner charterresenärer som reste utomlands på sällskapsresa vilket motsvarar en ökning på 65 % sedan 1973.

Semesterresandet är i hög grad åldersbetingat och i stor utsträckning kopp— lat till socioekonomisk status. Medan 85 % av alla högre tjänstemän har gjort någon semesterresa under ett år är det bara 57 % av de ej facklärda arbetarna som har gjort detsamma och det är 75 % av de yngsta, (16—24 år) som gjort semesterresa mot bara 35 % av de äldsta (75—84 år).

En stor del av befolkningen har tillgång till fritidsbostad. Det kan vara ge— nom ägande, hyresavtal eller på annat sätt. Det är 57 % av befolkningen som kunnat disponera ett fritidshus under minst en veckas tid det senaste året. Denna andel har varit tämligen konstant sedan mitten av 1970-talet med un- dantag för åldersgruppen 65—74 år, där andelen med fritidshusvistelse har ökat. Totalt finns det mer än 600 000 fritidshus i landet.

3.6. Privat och offentlig ekonomi 3.6.1 Levnadsnivå och privata utgifter

Ett förenklat, men tydligt, sätt att visa levnadsnivån är att ange bruttonational— produkten (BNP) per invånare och månad. Man får på så sätt ett lättbegripligt mått som i stora drag liknar en månadslön. Med ett sådant beräkningssätt, ut— tryckt i jämna tusen kronor, har Sverige halkat efter sina nordiska grannar de senaste åren. En beräkning från 1992 visar att vi i Sverige har en levnadsnivå motsvarande 13 000 kronor per person och månad. Skälet till att jämförelsen grundas på 1992 års data är att försämringar av den svenska kronans värde gör en jämförelse baserat på nyare uppgifter svårtolkad.

Diagram 3.6.1 BNP per capita och månad. 1994 års penningvärde.

Kronor 16 000

14 000 12 000 10 000 8 000 6 000 4 000 2 000

0

1973/74 1976/77 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

Källa Tabell 3.6.1a

I Danmark ligger motsvarande mått på 21 000, i Norge 17 000 och i Finland 16 000 kronor per person och månad. Den högsta nivån finner vi i Schweiz med 23 000 kronor per person och månad. Den svenska nivån lik- nar närmast den i Italien, Nederländerna och Belgien. Irland, Spanien och Storbritannien ligger lägre med mellan motsvarande 6 500 och 7 000 kronor per person och månad i levnadsnivå.

Arbetsinkomsten är det kanske viktigaste måttet på vilka resurser hushållen har, men genom de transfereringssystem som utvecklats i samhället är in- komsten inte längre den enda avgörande faktom för den privata ekonomin.

Hushållens arbetsinkomster minskade i fast penningvärde under början av 1980-talet, men detta kompenserades delvis av att kvinnor i större utsträck- ning bidrog till hushållets försörjning genom ökat förvärvsarbete. Från mitten av 1980-talet fram till 1990 ökade inkomsterna på nytt för att åter minska 1991. Samtidigt förändrades skattesystemet vilket gör det svårt att få en rätt- visande bild av hur hushållens ekonomi förändrats sedan 1970-talet.

Inkomstklyftorna mellan de icke fackutbildade arbetarna, de medelhöga och de höga tjänstemännen krympte under periodens första del men har sedan mitten av 1980-talet åter ökat. För flera av de socioekonomiska grupperna har realinkomsten minskat efter 1990.

Diagram 3.6.2 Arbetsinkomsten i I 000 kronor i ett urval av hushåll med olika socioekonomisk status. 1994 års penningvärde.

Antal 1 000 kronor 450

I I&- 400 I ./ ' ' Högre 350 x-/ tjänstemän

% +Medelhöga

tjänstemän

* Facklärda

200. W w arbetare

Ax 150 .. ix, _o—Ej facklärda 100 arbetare 50 A Lantbrukare 0 ta o nn 0 o _ N KN 00 00 05 ON 05 & ox ox ax ox o o ox

Källa: Tabell 3.6.2a

Proportionerna i den privata konsumtionen har förskjutits under perioden. År 1973 var det närmare 30 % av de privata utgifterna som lades på mat medan det under 1990-talet är litet drygt 20 %. Samtidigt har boendets andel av utgifterna gått den andra vägen från ca 20 % år 1973 till 30 % år 1991. Vi bor bättre, men priset är att avståndet mellan arbetsplats, inköpscentrum och bostäder ökar. Transporternas andel har ökat något. Andelen övriga kostna- der har varit i det närmaste konstant, men inom posten har vissa omfördel— ningar skett. Kultur- och fritidskostnaderna har, efter att ha ökat under perio- dens första år, återgått till strax under den nivå som förelåg 1973. I begreppet kultur och fritid ingår då också utgifter för sportartiklar, lotterier och andra spel, kostnader för blommor, husdjur m.m.

Diagram 3.6.3 Fördelning mellan olika utgiftsslag i privathushållen enligt nationalräkenskaperna.

% av hushållets utgifter 40 T _

35 ./IN._-___-/ X. ._IX.

30 i u/n/u ' Övriga kostnader

—D— Boende

—- 0 Mat

_o—Transporter

MOONWOO [XFINDOOOOO OOONONCNOX ___—___.—

Källa: Tabell 3.6.3a

1991 1991 1992 1993

3.6.2 Bruttonationalprodukt och statsskuld

Den offentliga ekonomin har under de gångna två decennierna kännetecknats av tillväxt av bruttonationalprodukten. Ett trendbrott inträffade mellan 1991 och 1992 då BNP minskade kraftigt för första gången på 25 år. Under 1994 ökade åter BNP enligt prognoser från Finansdepartementet.

Statsskulden har ökat till följd av ett varierande budgetunderskott. I takt med det har utgifterna för räntorna på skulden ökat. 1992 närmade sig ränte— utgifterna 100 miljarder kronor och i dag lånar staten också till räntan. Till största delen utgörs statsskulden av lån hos landets egen befolkning och Sve- riges företag, men under de gångna åren har utlandsupplåningen ökat från någon procent av statsskulden till upp emot 20 %.

Diagram 3.6.4 BNP och statsskuld i miljoner kronor. 1994 års penningvärde.

Antal miljoner kronor

] 600 000 /._I 'x. 1 400 000 . -/'—I/ ' Brutto- ] 200 000 / national- . produkt 1 000 000 800 000 _U—Statsskuld 600 000 . varav . . upplaning 1 400 000 ._.. utlandet 200 000 .,.x. —o—Utbetald / ränta på 0 statsskulden Q' (N O ("1 No Cx N N m =,- [x (x 00 00 00 00 ON ON ON ON % B & & R & :. = ;, ä !& lx |x oo oo oo ox as a ox & 2 2 2 2 2 93 2 2 &

Källa: Tabell 3.6.4a=Tabell 3.6. la

Inom OECD beräknas regelbundet ett mått på BNP per invånare där hän- syn också tas till faktisk prisnivå. OECD-länderna rangordnas därefter efter detta index. År 1970 delade Sverige en tredjeplacering på denna lista med Luxemburg. Indexvärdet var 108 och bara USA och Schweiz hade en starka- re ekonomi. Under perioden fram till 1991 föll sedan tre av de tio översta länderna nedåt på denna lista, nämligen Australien, Nederländerna och Sverige. Dessa tre hade 1991 placerats på platserna 14 till 16 på listan. Två år senare var de tio översta länderna de samma, men medan Australien och Nederländerna åter hade klättrat uppåt hade Sverige sjunkit ytterligare till plats nummer 17 och vår ekonomi närmade sig nu den placering som under hela 20—årsperioden innehafts av Spanien, Irland, Portugal, Grekland och Turkiet. Det svenska indexvärdet var 1993 totalt 13 procentenheter under normal- värdet.

Givetvis har det förekommit svängningar både uppåt och nedåt under denna 20—årsperiod, men jämfört med värden inom OECD från 1970-talet har Sverige minskat nivån på sin ekonomiska standard mätt i BNP/invånare med totalt 20 procentenheter.

3.6.3 Den offentliga ekonomin

De offentliga utgifterna har ökat under perioden. Totalt har de ökat med när— mare 100 miljarder kronor i fast penningvärde. Utgiftema för kultur och fritid har under hela perioden utgjort drygt 5 % av de offentliga utgifterna — högst andel år 1976 och lägst andel 1990.

Diagram 3.6.5 Tillväxt av de offentliga utgiftema beräknat per capita. 1994 års penningvärde. Kronor 40 000 35 000 /_/-__- ._- I 30 000 /'/ Kommunal 25 000 . konsumtion / per capita 20 000 .. _Cl—Statlig 15 000 M konsumtion 10 000 per capita 5 000 0 ("7 0 05 N lf) OO '— —— N [N rx ix oo oo oo ax ox ox & a a a a a a 9. &

Källa: Tabell 3.6.5a

Efter ett par decennier med kraftig tillväxt av den offentliga konsumtionen mätt i fast penningvärde, framför allt i den kommunala konsumtionen, har en stagnation skett under 1990-talet. Det får betydelse för kulturpolitiken bl.a. genom att stat, primärkommuner och landsting måste prioritera hårdare.

3.7. Sammanfattande iakttagelser

Vi har i detta kapitel försökt att ge exempel på ett antal samhällsförändringar som kan vara bidragande orsaker både till utveckling och till brist på utveck- ling inom kulturområdet och utom räckhåll för kulturpolitiken i sig.

Sverige har fått en ökad befolkning med ett utvecklat mångkulturellt inslag samt en kraftig tillväxt av antalet friska äldre. En stor grupp människor har inte kunskaper i det svenska språket utan efterfrågar kulturupplevelser på sitt eget modersmål eller i en sådan form att det verbala uttrycket får lägre priori- tet.

Trots stora rationaliseringar inom yrkeslivet tycks det inte som om den disponibla tiden påverkas särskilt mycket för individen. Den tid som kortare arbetsdagar eller bättre ekonomi kan ge äts ofta upp av förändrade boende- former eller en totalt större arbetsinsats från hushållet. En ökande grupp står utanför förvärvslivet till följd av längre studietid, förtida pensionering eller arbetslöshet.

Den stora förändringen för kvinnor, som innebär att också småbarns- mammor i hög utsträckning förvärvsarbetar, begränsar naturligtvis både har— nens och föräldrarnas möjligheter att t.ex. gå på bibliotek eller delta i annan kulturverksamhet.

Befolkningstillväxten fördelas inte alldeles jämnt över landet. Det finns en tendens till att de redan stora orterna är de som i första hand växer ytterligare medan övriga påverkas relativt litet. Kulturlivets förutsättningar har förstärkts i de tre storstäderna, men påverkats ganska måttligt på övriga orter.

Människor bor i större bostäder, men också oftare utanför de egentliga centralorterna. Boendekostnadema tar ökad andel av den privata ekonomin. Mycket tid och ekonomiska resurser läggs också på vardagsresor. Med ökad tillgång till egen bil ökar också möjligheterna att vara kulturellt aktiv.

Tidigare var skolstarten den punkt då barn började delta i större grupper med andra barn. I dag, när så många finns inom barnomsorgen, kommer den erfarenheten mycket tidigare. Möten med kulturen har blivit fler för många barn.

Den höjda utbildningsnivån i befolkningen påverkar intresset att delta i kulturlivets olika verksamheter. Alla undersökningar pekar på tydliga sam- band mellan utbildning och delaktighet.

Den avtagande tillväxten i landets ekonomi och flera andra faktorer har lett till begränsningar av de offentliga utgifterna som blir märkbara speciellt i primärkornrnunema.

Vi har i detta kapitel lyft fram inslag i samhällsutvecklingen som utan tve- kan påverkat kulturutvecklingen under 20 år. Precis hur är svårare att säga — ibland är det t.o.m. svårt att ange i vilken riktning. I det följande kommer vi på några punkter att fördjupa diskussionen. I övrigt vill vi betona att om- världsfaktorernas betydelse bör ägnas avsevärt ökad uppmärksamhet i den framtida kulturpolitiken.

4. Huvuddragen i 1974 års kulturpolitik

I detta kapitel beskrivs 1974 års kulturpolitiska reform, dess mål och inrikt- ning och huvuddragen i utformningen samt i vilken mån den förändrats under de år som följt. Beskrivningen görs utifrån den indelning i fyra typer av kulturpolitiska styrmedel som både vi och t.ex. Europarådsstudien av svensk kulturpolitik använt: mål och andra normer, ansvarsfördelning och organisa- tion, bidragssystem och bidrag samt kunskapsutveckling, information och opinionsbildning.

I detta kapitel försöker vi besvara frågan ”Vad ville man” och ge vissa grunddrag i svaret på frågan ”Vad gjorde man”. Den bild vi ger är översiktlig. Endast övergripande principer och förskjutningar i dessa tas upp.

Det mönster som framträder på det översiktliga planet präglas av mycket små förändringar. De tre först nämnda styrrnedlen förutsätter politiska beslut. Samtliga tre har varit mycket stabila. Endast få av de förändringar som gjorts sedan år 1974 har varit av mer genomgripande karaktär. I huvudsak kan de ses som justeringar inom ramen för de strukturer som etablerades för tjugo år sedan. I en mer detaljerad beskrivning skulle vissa avvikelser från det mön- stret troligen kunna urskiljas.

4.1. Mål och andra normer

I detta avsnitt behandlar vi den grundläggande normgivning som skett genom de övergripande målen samt genom lagstiftning. Kompletterande normgiv- ning genom statsbidragsförordningar, bestämmelser i regleringsbrev m.m. belyses, där det haft betydelse, i senare kapitel.

4 . 1 . 1 Lagstiftning

Statens mest formella medel för normbildning är lagstiftning. Yttrandefrihets— lagstiftningen är naturligtvis grundläggande på kulturområdet. Inom kultur- politiken spelar lagstiftning i övrigt en ganska underordnad roll. Styrning ge- nom lagar förekommer i första hand inom kulturmiljövården, arkivväsendet, på etermedieområdet och på det upphovsrättsliga området.

Gällande lagar har på många punkter setts över framför allt mot 20—års- periodens slut. En ny samlad kulturminneslag trädde i kraft den 1 januari

1989. Vissa delar av den är nu föremål för översyn genom Kulturarvsutred- ningen. Den 1 juli 1991 trädde den första arkivlagen i kraft som framför allt kodi- fierade de regler och den praxis som växt fram. Arkivlagen innehåller grund— läggande regler om arkiv hos såväl statliga som kommunala och landstings— kommunala myndigheter. Inom radio- och tv-området har en avreglering gjorts i början av 1990- talet. Beslut fattades år 1991 om koncession för den tredje marksända tv— kanalen. Fr.o.m. årsskiftet 1992/93 är det tillåtet för var och en att bedriva radio- och tv-sändningar i kabel och att finansiera verksamheten med reklam eller sponsring. I den nya lagstiftningen för kabelsändningar till allmänheten utmönstrades flera tidigare begränsningar i rätten att bedriva sändningar. Radiolagsutredningen har 1994 överlämnat slutbetänkandet "Ny lagstiftning om radio och tv".] Betänkandet har remissbehandlats men ännu inte lett till ställningstaganden från regering och riksdag. Vissa skärpningar i videovåldslagen gjordes i mitten av 1980-talet, men dessa har varit försiktiga bl.a. med hänsyn till att regering och riksdag velat undvika förhandsgranskning. En fråga som varit aktuell under hela perioden är den om lagstiftning på biblioteksområdet för att garantera en godtagbar nivå på folkbiblioteken i hela landet och att boklånen ska förbli kostnadsfria för låntagarna. Bl.a. beroende på kommunernas försämrade ekonomi har hotet mot biblioteken kommit att uppfattas som allt större. I 1995 års budgetproposition aviserar regeringen att den kommer att föreslå en bibliotekslag för att säkerställa den fria tillgången till det fria ordet.2 Det ingår i Kulturutredningens uppdrag att lägga fram för— slag till en sådan lag.

4.1.2. Kulturpolitiska mål

De kulturpolitiska målen

De — alltjämt gällande — kulturpolitiska mål som antogs av statsmakterna år 1974 sammanfattades i prop. l974:28 på följande sätt:

— Kulturpolitiken skall medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas. — Kulturpolitiken skall ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet

och främja kontakt mellan människor. — Kulturpolitiken skall motverka kommersialismens negativa verkningar

inom kulturområdet.

] SOU 1994:105: Ny lagstiftning om radio och TV. Slutbetänkande av Radiolagsutredningen. 2 Prop. 1994/95:100, bil. 12, s. 4.

— Kulturpolitiken skall främja en decentralisering av verksamhet och besluts- funktioner inom kulturområdet. — Kulturpolitiken skall i ökad utsträckning utformas med hänsyn till efter— satta gruppers erfarenheter och behov. — Kulturpolitiken skall möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse. — Kulturpolitiken skall garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levan- degörs. — Kulturpolitiken skall främja ett utbyte av erfarenheter och idéer inom kul- turområdet över språk- och nationsgränserna.3

Målen gäller den statliga kulturpolitiken och de gäller all statlig verksamhet också den utanför det nuvarande Kulturdepartementets ansvarsområde. Syftet var att de statliga målen även skulle kunna tjäna som vägledning då kommun- er och landsting beslutade om sina mål.

Sedan målen beslutats fördes de ut, dels genom ett cirkulär till alla stats- myndigheter, dels genom informationsinsatser från departement, Statens kulturråd och andra berörda statliga kulturmyndigheter. Också kommun- och landstingsförbunden och olika organisationer gav spridning åt de kultur- politiska målen. En viktig del av den norrnbildande processen hade emellertid skett redan tidigare, genom förslagen till mål som utredningen Kulturrådet lagt fram i betänkandet (SOU— 1972:66) ”Ny kulturpolitik” och den allmänna debatt och remissbehandling som föregick proposition l974:28.

Sedan år 1974 har de kulturpolitiska målen kompletterats genom att sär- skilda mål fastställts för statens insatser på två delområden: kulturmiljö- området och arkivväsendet.

Målen för kulturmiljövården innebär i sammanfattning4 att den ska

— bevara och levandegöra kulturarvet,

— syfta till kontinuitet i utvecklingen av den yttre miljön, — främja den lokala kulturella identiteten,

— möta hoten mot kulturmiljön och — bidra till att öka medvetenheten om estetiska värden och historiska sam- manhang.

Genom tillkomsten av arkivlagen finns nu också mål fastställda för den statliga arkivverksamheten.5 Dessa mål kan sammanfattas så att myndigheter- nas arkiv utgör en del av det nationella kulturarvet och att dessa arkiv skall hanteras så att de tillgodoser

3 Prop. l974:28: Den statliga kulturpolitiken, s. 295. 4 Prop. 1987/881104, bet. 1987/88:KrU2l, rskr. 1987/882390. 5 Lagen (19902782), prop. l989/90:72, bet. 1989/90zKrU29, rskr. 1989/90:307. 63

— rätten att ta del av allmänna handlingar, — behovet av information för rättskipningen och förvaltningen, — forskningens behov.

De särskilda målen för kulturminnesvården och arkivväsendet lägger knappast något nytt till de ursprungliga målen utan utgör preciserande riktlin— jer för respektive område. Möjligen kan målet att kulturmiljövården ska frärn- ja den lokala kulturella identiteten sägas vara ett nytillskott som speglar den ökande vikt som sedan 1980-talet lagts vid att värna kulturell identitet, såväl på det nationella som det lokala planet. Att man övergått till att tala om kultur- miljövård i stället för om kultumiinnesvård är en återspegling av en vidgad syn på frågorna om kulturarvet.

Preciseringar har gjorts också på andra områden. De har närmast karaktär av verksamhetsmål. Sålunda angavs målen för statens insatser inom folk- biblioteksområdet i bibliotekspropositionen 1984/852141 vara att de ska

— bidra till att utjämna standardskillnader kommunerna emellan genom att främja utvecklingen i kommuner med låg biblioteksstandard, — bidra till att tillgodose särskilda gruppers behov av biblioteksservice, — stimulera experiment och utveckling av nya former av biblioteksverksam-

het.

Inom ramen för att staten på senare är utvecklat mål— och resultatstymingen av sin verksamhet har ytterligare målangivelser gjorts på kulturområdet. I regleringsbreven för budgetåret 1994/95 angav regeringen övergripande mål och verksamhetsmål för de enskilda statliga kulturmyndighetema och institu- tionerna. I regleringsbreven för budgetåret 1995/96 har de kompletterats med motsvarande målangivelser också på olika bidragsanslag.

Den politiska enigheten om målen

Riksdagsbeslutet 1974 togs i stor politisk enighet. Regeringar med olika poli— tisk färg har också vid olika tidpunkter markerat att målen fortfarande varit gällande. Sålunda framhöll kulturministern i den då tillträdda borgerliga tre- partiregeringen i 1977 års budgetproposition att det enligt hans mening var nödvändigt med ett ökat samhälleligt engagemang för att de mål för kultur- politiken som riksdagen har lagt fast skulle kunna förverkligas.6

Också efter regeringsskiftena år 1982 och 1991 uttalade de nytillträdda re— geringarna att 1974 års kulturpolitiska mål skulle ligga fast. I 1984 års bud- getproposition polemiserade den dåvarande kulturministern mot den ibland framförda uppfattningen att 1974 års kulturpolitiska riktlinjer hade förlorat sin giltighet i 1980—talets ekonomiska klimat. Han betonade i stället att strävande-

64 6 Prop. 1976/77:100 bil. 12, s. 9.

na att åstadkomma de förändringar som målformuleringama ger uttryck för är lika angelägna i ekonomiskt kärva tider.7

Budgetpropositionen 1993 hade i betydande utsträckning karaktär av mål- precisering och riktlinjegivning. Kulturrninistem i den sittande borgerliga re- geringen anförde att de kulturpolitiska riktlinjerna enligt 1974 års beslut enligt hennes uppfattning borde ligga fast under den närmaste treårsperioden sam- tidigt som hon aviserade att den av riksdagen begärda parlamentariska utred— ningen inom kort skulle tillsättas.8

Målens uttolkning och tillämpning

Den kanske enskilt mest framträdande ambitionen i den statliga kulturpoliti- ken efter år 1974 har varit att bygga upp respektive stärka nätverk av kultur- institutioner på regional nivå — länsteatrar, länsmuseer, symfoni- och kam- marorkestrar, länsmusikorganisationen (f.d. regionmusiken) och länsbiblio- tek — och på annat sätt bygga ut kulturverksamheterna i regionerna. De- centraliseringsmålet har tydligt synliggjorts i den kulturpolitiska praktiken. Utgångspunkten var till en början enbart kulturpolitisk: det gällde att bryta storstadsdominansen och skapa ett rikare utbud och en bättre grund för ett mångsidigt kulturliv i hela landet. Senare kom allmänt regionalpolitiska överväganden att spela roll. Att decentraliseringsaspekten blivit så central torde hänga samman med att 1974 års mål för den statliga kulturpolitiken avsågs påverka också kommunernas och landstingens kulturpolitik och att statens insatser ska utformas med hänsyn till detta.

En annan linje som med tiden blivit mycket framträdande i kulturpolitiken är ambitionen att engagera "eftersatta grupper" i kulturlivet. Redan från början gjordes särskilda ansträngningar att nå sådana grupper — kanske i första hand barn men också t.ex. människor i särskilda miljöer som arbetsplatser och bostadsområden. Efter hand började man allt mer ersätta termen ”eftersatta grupper” med termen ”nya grupper”. Betoningen av betydelsen av att nå många människor blev emellertid allt starkare. Ett vidgat deltagande i kultur- livet över huvud kom med tiden att bli den dominerande innebörden i målet om att kulturpolitiken i ökad utsträckning ska utformas med hänsyn till efter- satta gruppers erfarenheter och behov. I 1989 års budgetproposition uttalades att den centrala uppgiften för regeringens kulturpolitik är att vidga kretsen av människor som deltar i kulturlivet.9 Vidgat deltagande blev det nya nyckel- begreppet. Deltagandet innebär både att ta del av ett utbud och att själv vara aktiv. Önskan att främja medborgarnas egen kulturella verksamhet har satts i förgrunden bl.a. i stödet till Studieförbunden och andra folkbildnings-

7 Prop. 1983/84leO bil. 10. s. 10. 8 Prop. 1992/93:100 bil. 12, s. 7f. 9 Prop. 1988/89leO 1311. 10, s. 24.

organisationer. Det egna skapandet har setts som en balans mot den passivi- sering som vissa typer av massmedieutbud ansetts stå för.

Det troligen mest omdiskuterade målet har anknytning till kvalitetsdimen- sionen, nämligen att kulturpolitiken ska motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet. De första åren efter 1974 års reform hade målet politisk aktualitet. Men det kom också allt mer att sättas i fråga utifrån uppfattningen att det är ett uttryck för ett paternalistiskt förhållningssätt visavi medborgarna och att det inte framstår som rimligt att särskilt markera marknadens brister när den samtidigt ger ett stort utbud med hög kvalitet. Målet kom dock att spela en viss roll — bl.a. kom en del av de insatser som riktades till barn och ungdom att motiveras med att dessa grupper hade sär- skilt svårt att värja sig mot ett undermåligt, av kommersiella hänsyn styrt utbud. Med tiden kom målet att förlora en del i aktualitet, inte så mycket genom att de kommersiella utbuden ändrat karaktär utan snarare på grund av att en annan syn på marknadskrafterna över huvud än den som rådde på 1970-talet fått stort genomslag. På senare år har dock frågeställningama om kommersialismen på kulturområdet åter kommit i blickpunkten i samband med utvecklingen inom massmedieområdet, särskilt radio och tv. För övrigt kan hävdas att en stor del av de kulturpolitiska insatserna alltid motiverats med att det kommersiella utbudet måste kompletteras för att säkerställa till- gången till vissa kulturyttringar som marknaden själv inte ställer till för- fogande.

Målet att kulturpolitiken ska främja internationellt kulturutbyte över grän- serna har fått en ökad vikt sedan år 1974, särskilt i anknytning till den europeiska integrationsprocessen. Både värdet av att det svenska kulturlivet berikas med impulser utifrån och förhållandet att svenska konstnärer har viktiga bidrag att ge till det internationella utbytet har betonats. Man har också hänvisat till att Europarådets examinatorer i sin rapport år 1989 såg en viss brist på kontakt mellan det svenska kulturlivet och andra länders konstnärer och konstnärliga produktion. Möjligen har dock de positiva markeringarna av internationellt kulturutbyte varit mer verbala än anslagsmässiga.

Parallellt med internationaliseringssträvandena har funnits en klar vilja att hävda den svenska kulturella identiteten. Sålunda framhölls i 1989 års budgetproposition att det internationella inflytandet inom små språkområden kan komma att hota eller utplåna den inhemska kulturen och att de små nationerna kan behöva skapa ett skydd för den egna kulturen som garanterar dess fortbestånd och utveckling.10 Dessa farhågor har i första hand aktualiserats i samband med medieutvecklingen, det har ansetts särskilt viktigt i den nya mediepolitiska situationen att slå vakt om den inhemska produk- tionen av film, tv-program och fonogram. Politiken på etermedieområdet och

10 Prop. 1988/89:100 bil. 10, s. 23.

bibehållandet av en public service-organisation bottnar i hög grad i detta syn- sätt.

Det har framförts kritik mot att målkatalogen inte innefattar något kvalitets- mål även om målet om konstnärlig och kulturell förnyelse har en kvalitets- aspekt. I praktiken har dock statsmakterna i många sammanhang markerat att de statligt drivna eller stödda verksamheterna ska stå på en hög kvalitativ nivå. Att kvalitetsaspekterna har en framträdande plats — inte sällan tillsam- mans med behovet av mångfald — återspeglas också i den vikt som lagts vid insatser som riktas direkt till konstnärerna och i riktlinjerna för dessa insatser. Att bidragen till konstnärerna ska grundas på kvalitativa värderingar har fått en ökad betoning under senare år.

En vidare syn på kultur och kulturpolitik

1974 års reform innebar att synen på kultur och det kulturpolitiska området vidgades. Bakom etablerandet av en sammanhållen kulturpolitik låg bl.a. tan— ken om kulturens betydelse för samhället i stort. Därmed kom också syftena att bli mycket vida. Kulturpolitiken ansågs kunna bidra till en god samhälls- miljö. Kulturpolitiken betraktades som ett av medlen för att utveckla samhället i riktning mot jämlikhet och demokrati. En sådan syn kom åter till klart ut— tryck exempelvis i budgetpropositionen 1985 där det sägs att en naturlig del av välfärdspolitiken är att stärka den enskilde i hans eller hennes strävan till fördjupning i kunskap och kultur.11 Där framhölls också att kulturpolitiken tillsammans med utbildnings- och forskningspolitiken har en strategisk roll i ett modernt, högt utvecklat industrisamhälle. Kultur och bildning blir medel att styra samhällsutvecklingen i banor som inte enbart präglas av de snabba teknologiska förändringarna. Ett aktivt kulturliv är en förutsättning för en god samhällsutveckling.

De kulturpolitiska ambitionerna utanför det egentliga kulturområdet har i första hand kommit att gälla de mest näraliggande områdena, i första hand skolan. Kulturens roll i och för skolan — liksom skolans för kulturens — har betonats i många sammanhang och har också lett till åtgärder, exempelvis i samband med ändringar i läroplaner. Andra områden vid vilka uppmärksam- het fästs och till vilka speciella kulturpolitiska åtgärder riktats är arbetsliv, boendemiljö, förskola och vård. Dessa områden ligger nära till för kultur- politiska insatser bl.a. av det skälet att de erbjuder avgränsade miljöer i vilka grupper av människor kan nås.

Litet annorlunda förhåller det sig med regionalpolitiken. Efter hand har regionalpolitiken fått ett allt tydligare inslag av att kulturen har betydelse för den allmänna regionala utvecklingen, analogt med uppfattningen att ett aktivt kulturliv är en förutsättning för en god samhällsutveckling på det nationella

” Prop. 1984/85:100 bil. 10, s. 6f.

planet. Sålunda anfördes i 1987 års budgetproposition att kulturens betydelse för den allmänna regionala utvecklingen kommit att framstå som allt tydligare och att en aktiv kulturverksamhet är en nödvändig tillgång för ett regionalt centrum som vill förbättra arbets- och utvecklingsmöjlighetema. Slutsatsen blev att kulturaktiviteterna måste finnas med i den regionala planeringen.12

Denna syn återspeglades i 1987 års regionalpolitiska proposition med för- slag om resurser för lokala kulturinsatser i bl.a. Jämtland och Bergslagen i syfte att främja dessa regioners vitalitet och attraktionskraft.13 Uppfattningen att insatser inom kulturområdet har stor betydelse för den regionala utveck— lingen ledde också till förslag i propositionen om regionalpolitiken under 1990-talet vilket gav länsstyrelserna möjligheter att använda medel ur anslaget för regionala utvecklingsinsatser också på kulturområdet.14 I 1993 års bud- getproposition talas om ”kulturens allt tydligare effekt för regional och lokal utveckling, sysselsättning och ekonomi”. 15 Regionalpolitiska argument som använts i kulturpolitiken har alltså kunnat växlas ut som kulturpolitiska argu- ment i regionalpolitiken.

4.2. Ansvarsfördelning och organisation

Den grundläggande ansvarsfördelningen på kulturområdet mellan staten, landstingen, kommunerna och organisationslivet har inte ändrats sedan 1974. Däremot har vissa punktvisa förändringar skett. Detsamma gäller roll- och ansvarsfördelning inom det statliga området. Inom landstingens och kommu— nernas allmänna verksamhet har större omstruktureringar pågått under senare år, förändringar som också berört och berör kulturverksamheten.

4.2.1. Ansvarsfördelningen mellan stat, landsting, kommuner och organisationsliv

Ett av inslagen i 1974 års kulturpolitiska beslut var en precisering av ansvars— fördelningen mellan staten, landstingen och kommunerna. I prop. l974:28 uttrycktes det på följ ande sätt:

”Primärkommunernas ansvar för stöd till kulturverksamhet utgör enligt min mening en grundval för samhällets kulturpolitiska insatser. Många av behoven kan bäst bedömas på lokal nivå.

12 Prop. l986/87:100 bil. 10, s. 23. 13 Prop. 1987/88:64 bil. 2 14 Prop. 1989/90:76 s. 144f. 15 Prop. 1992/93:100 bil. 12, s. 6.

(Utredningen) Kulturrådet konstaterar att det finns vissa slag av verksam— het för vilka en kommun är ett för litet område. Det gäller framför allt teater-, orkester- och museiverksamhet. Rådet förutsätter här insatser av landstingen... Jag delar kulturrådets uppfattning att ansvaret för att lösa sådana uppgifter som man inom länen väljer att föra upp från det primär— kommunala planet till länsplanet inte bör ligga på något statligt organ... det (finns) enligt min mening skäl att utgå från landstingen som organ för re- gionala kulturpolitiska insatser.

En nära samverkan på olika nivåer mellan stat, kommun, landsting och or- ganisationsliv är nödvändig...

Staten bör enligt min mening inrikta sina insatser på att stimulera kultur— verksamheten i landet och inte på att reglera den. Reglerande föreskrifter skulle minska möjligheterna för varje kommun och landsting att välja egna lösningar med hänsyn till skiftande förutsättningar och behov...”

Statens roll beskrevs på följande sätt i propositionen:

”Staten bör — vid sidan om ansvaret för egna institutioner eller helt stats— stödda sådana — ta ett allmänt ansvar för frågor av gemensamt intresse för de organ som verkar inom kulturområdet. Exempel härpå är målfrågor, viss utredningsverksamhet och information i angelägenheter av gemensamt intresse för stat, kommuner och organisationsliv... Staten bör vidare ha ett ansvar för att genom ekonomiska bidrag stödja bl.a. viss kulturverksamhet med primär- eller sekundärkommunal anknytning, folkbildningsarbete samt insatser inom olika organisationer... Genom lagstiftning, läroplaner och andra regler på utbildningsområdet finns betydelsefulla instrument för att stimulera kulturaktiviteter. Lagstiftningen på samhällsplaneringens om- råde bör — i samspel med kulturrninnesvårdslagstiftningen — kunna utnytt- jas för stöd för kulturminnesvården...”

Primärkommunernas kulturinsatser har dominerats av ansvaret för folk- biblioteken. Andra stora åtaganden är den kommunala musikskolan, bidrag till föreningar och organisationer med studieförbunden i spetsen samt försörj- ningen med kulturlokaler. Kultur i förskola, skola och inom äldreomsorg är andra större frågor. Ett 30-tal av landets största kommuner, residensstäderna och ytterligare några städer, medverkar i huvudmannaskapet för och finansi- eringen av regionala kulturinstitutioner. I vissa kommuner finns dessutom rent kommunala institutioner utöver folkbiblioteken, oftast museer eller konsthallar samt några lokala stadsteatrar och symfoni- och kammarorkestrar. På kulturmiljövårdens område har kommunerna ett väsentligt ansvar och ett lagreglerat inflytande i fråga om den byggda miljön.

Landstingen är huvudmän för och finansiärer av regionala kulturinstitu- tioner inklusive egna folkhögskolor, ger bidrag till folkbildningen i övrigt och

svarar för kulturi sjukvården. Därutöver ger man bidrag till framför allt ung- domsorganisationer och till en del särskilda kultursatsningar i länen.

Organisationslivet spelar sin roll på kulturområdet utifrån de enskilda organisationernas profil och val av verksamhetsinriktning. Studieförbunden driver den mest omfattande verksamheten mätt i aktivitetstillfällen och del— tagande. Andra viktiga grupper av föreningar och organisationer är amatör- organisationerna, arrangerande föreningar, konstföreningsrörelsen, hem— bygdsrörelsen, främjandeorganisationer och lokalhållande organisationer. Men den totala föreningsfloran på kulturområdet omfattar ytterligare en rad organisationer, tillfälliga och informella sammanslutningar. Också många organisationer med annan huvudinriktning än kultur, t.ex. fackliga organisa- tioner, boendeorganisationer, barn- och ungdomsorganisationer och pen- sionärsorganisationer har inslag av kulturverksamhet.

På två områden har det skett väsentliga förändringar i ansvarsfördel- ningen.

Regionmusikreformen år 1988

Regionmusiken inrättades 1971 genom att militärmusikkårema överfördes i civil statlig tjänst. Regionmusikorganisationen svarade emellertid inte mot ett grundläggande mönster i 1974 års kulturpolitik, att staten inte ska ha direkt ansvar för lokal eller regional kulturverksamhet. Det ledde fram till att regionmusiken och Rikskonserters regionala verksamhet 1988, genom avtal mellan staten och Landstingsförbundet, överfördes till landstingens huvud- mannaskap med statliga bidrag.

F olkbildningsreformen I 991

På folkbildningsområdet innebar folkbildningsreformen 1991 att den statliga detaljregleringen av folkbildningsarbetet upphörde och ersattes av mål för statsbidraget. Fördelningen av det statliga bidraget till enskilda studieförbund och folkhögskolor överfördes till folkbildningens eget organ Folkbildnings- rådet som har Folkbildningsförbundet, Rörelsefolkhögskolornas intresse- organisation (RIO) och Landstingsförbundet som medlemmar. För folkbild— ningens del innebär det en väsentligt ökad frihet att utforma verksamheten efter egna idéer och värderingar och ett ökat ansvar.

4.2.2. Ansvarsfördelning inom den statliga verksamheten

Kulturpolitiken av år 1974 byggde i stort sett vidare på den organisations— struktur som redan var etablerad. Riksantikvarieämbetet hade centrala upp-

gifter inom kulturminnesvården — senare omdefinierat till kulturmiljövården — och Riksarkivet inom arkivväsendet. Konstnärsnämnden, Författarfonden och Statens konstråd fanns likaså sedanÄtidigare liksom Svenska Filminstitu- tet m.fl. Också de statliga teatrarna och museerna fortsatte sin verksamhet inom den nya kulturpolitikens ram. Den enda större förändringen var skapandet av Statens kulturråd. Rådet övertog uppgifter från det tidigare Teater— och musikrådet, från Skolöverstyrelsens bibliotekssektion samt från den dåvarande Tidskriftsnänmden. Rådet fick vidare myndighetsuppgifter på museiområdet och kom att få ansvaret för litteraturstödet när det inrättades. Bidragsfördelning blev en central uppgift för rådet liksom att följa utveck- lingen på kulturområdet och ge regeringen ett samlat underlag för kultur- politiska ställningstaganden.

Denna grundstruktur har förblivit oförändrad över perioden. Inom den har dock en del förskjutningar i arbetsuppgifter och ansvarsområden skett bl.a. genom inrättandet av några nya organ och nedläggning eller hopslagning av andra.

Arkivväsendet

På arkivområdet har en viss ökad samordning ägt rum. Riksarkivet är central sektorsmyndighet och chefsmyndighet för de sju landsarkiven. Flera arkiv har inordnats i Riksarkivet. Några andra institutioner med arkivbetonade uppgifter har förts samman 1 Språk- och folkminnesinstitutet. För att bättre bevara ljud— och bildmaterial skapades 1978 Arkivet för ljud och bild (ALB). I samband med tillkomsten av den första arkivlagen 1991 preciserades roll— och ansvarsfördelningen mellan de arkivbildande myndigheterna och arkiven.

Kulturminnesvården

På regional nivå delas ansvaret för kultumriljövården mellan länsstyrelserna och länsmuseerna. Båda har fått fler uppgifter i samband med den vidgade synen på kulturmiljövården. Särskilt länsstyrelserna har under perioden givits ett allt större ansvar. Med början 1976 har myndighetsbeslut inom området undan för undan delegerats från Riksantikvarieämbetet vars insatser ska kon— centreras till den strategiska uppgiften att leda kulturmiljövården i landet.

Museerna

Den statliga museistrukturen koncentrerades under periodens första del genom att en del mindre museer fördes samman till större museimyndigheter.

Genom riksdagsbeslut 1987 preciserades de tio centrala museernas upp- gifter, ansvarsfördelningen dem emellan och gentemot de regionala museer- 71

na. Förändringarna tog sikte på att statliga museer har ett nationellt ansvar och måste spela en central roll i den kulturella utvecklingen på alla nivåer landet runt. Fem av de centrala museerna, Statens historiska museum, Statens konstmuseer, Naturhistoriska riksmuseet, Folkens museum — etnografiska och Nordiska museet fick som ansvarsmuseer ett särskilt markerat ansvar för samordningen inom respektive område.

Etermedierna

Statsmaktema fattar de grundläggande besluten på etermedieområdet (lag- stiftning, tv—avgiftens storlek) och träffar avtal med radio- och tv-företagen som ger vissa ramar för och ställer vissa krav på programverksamheten.

Organisationen av public service-verksamheten och ansvaret för själva programverksamheten har förändrats flera gånger under perioden. Vi redogör i detalj för dessa förändringar i kapitel 16.

En ny myndighetsorganisation på radio- och tv-området infördes den 1 juli 1994. Förändringen innebar att två nya myndigheter, Radio- och TV-verket och Granskningsnämnden för radio och TV, ersatte Radionärrmden, Kabel- nämnden, Närradionämnden och Styrelsen för lokalradiotillstånd, de tre sist— nämnda inrättade efter 1974.

Regeringen har under våren 1995 inrättat ett råd för mångfald inom mass- medierna.

Ett kulturdepartement

Inom regeringen hade Utbildningsdepartementet t.o.m. den 1 december 1991 ansvaret för kulturfrågorna. Då bröts de ut och fördes tillsammans med in— vandrar- och jämställdhetsfrågorna till det nybildade Kulturdepartementet. Efter regeringsskiftet år 1994 finns ett renodlat Kulturdepartement, till vars ansvarsområde nu hör frågor om kulturarvet, konstarterna och det tryckta ordet samt radion och televisionen.

4.2.3. Ansvarsfördelningen inom landsting och kommuner

Inom kommunerna, men även inom landstingen, har det skett betydande om- struktureringar de senaste åren. Delegering från den politiska nivån till tjänstemannanivån och inom den, förändringar i nämndstrukturen och in- förande av '”beställar-utförarmodellen” har skett på många håll vilket också påverkat formerna för kulturverksamheten. I vissa kommuner har man infört kommundelsnämnder. I dag finns endast ett 80-tal renodlade kultumämnder

kvar i kommunerna. Ofta har kultur— och fritidsfrågorna förts samman i en nämnd men också andra modeller finns för nämndorganisationen.

4.3. Bidragssystem och bidrag

Inom de ramar som normer och ansvarsfördelning ger har pengar varit det dominerande styrmedlet i den statliga kulturpolitiken. Över en så lång period som 20 år har självklart många förändringar skett i den statliga anslags- och bidragsgivningen. Vissa bidrag har avvecklats, nya har införts och andra har förändrats. I stora delar har dock det statliga stödet samma struktur nu som då. De bidragssystem som etablerades under 1970-talets reformer har bestått.

I detta avsnitt ger vi en översikt över de ekonomiska styrmedel som valdes 1974 och i vilken mån de har förändrats. Uppgifter om anslagsutvecklingen finns i kapitel 24 och de olika bidragens ändamålsenlighet diskuteras i kapitel 35 och i viss mån även i kapitel 36 och 37.

4.3.1. Specialdestinerade bidrag och detaljerad anslagsstruktur

Staten stödjer kulturlivet genom anslag till statliga myndigheter och institutio— ner och genom bidrag till andra aktörer, bidrag som är specialdestinerade till de enskilda verksamheterna. När huvuddelen av statens bidrag till landsting och kommuner på en rad samhällsområden år 1992 samlades i ett anslag (”påse”) till varje kommun respektive landsting lämnades kulturanslagen, efter intensiv debatt, utanför.

Den statliga kulturbudgeten bestod budgetåret 1977/78, dvs. efter tre reformår, av ett 70-tal anslag som omfattade ca 300 anslagsposter, vilka alla beslöts av riksdagen. I praktiken var regleringen ännu mer detaljerad genom olika underposter. Budgetåret 1995/96, när även press-, radio- och tv—frågor ingår i kulturavsnittet finns ca 60 anslag om knappt 90 anslagsposter. Stats- makternas detaljstyrning via anslagsuppdelning har alltså minskat betydligt men är fortfarande större än på andra samhällsområden.

På några delområden sker finansieringen genom avgifter, inte över stats- budgeten. Tv—avgiften och filmavtalet har varit de mest uttalade exemplen på detta.

På vissa områden, bl.a. för dagspress och kulturtidskrifter, gäller moms- befrielse.

4.3.2. Inriktning på olika bidragsmottagare och bidragstyper

Huvuddelen av de statliga anslagen och bidragen utgår som årliga verksam- hetsbidrag. Övriga delar har formen av bidrag till enskilda produkter, produk- tioner eller projekt.

Reforrnen 1974 och utvecklingen därefter kan sammanfattas under följan— de huvudkategorier av bidrag:

— regionala och lokala kulturinstitutioner — fria grupper och enskilda konstnärer — stöd inom vissa branscher

— folkbildning — kulturmiljövård

— övrigt statligt stöd

Sist i avsnittet berör vi de arbetsmarknadspolitiska insatserna.

Regionala och lokala kulturinstitutioner

Det s.k. grundbeloppssystemet har varit det viktigaste instrumentet för att stimulera kulturlivet i hela landet. Genom detta bidrar staten långsiktigt till tillkomsten och vidmakthållandet av lokala och regionala kulturinstitutioner. Stödet till regionala museer har också syftat till att säkerställa tillgången på kvalificerad kultumiinnesvårdsexpertis i regionerna.

Grundbeloppssystemet infördes 1975/76 på teater— och musikområdena och omfattar de regionala och lokala teaterinstitutionema samt symfoni- och kammarorkestrarna. Det utsträcktes fr.o.m. budgetåret 1977/78 till att gälla regionala museer och fr.o.m. budgetåret 1979/80 till länsbiblioteken. Budget- åren 1978/79—1991192 utgick grundbeloppstöd även till regionala skåde— banor. Länsmusikorganisationen har varit den enda regionala institutions- verksamhet som haft bidrag i annan form, genom avtalet mellan staten och Landstingsförbundet.

Ett villkor för grundbeloppsstöd är att kommun och/eller landsting med- verkar i finansieringen av institutionens verksamhet.

Riksdagen beslutar årligen om anslagens storlek och om antalet grundbelopp till respektive institutionstyp. Regeringen fastställer årligen vilka institutioner som är bidragsberättigade och grundbeloppets storlek på respek- tive område. Kulturrådet fördelar bidragen på de enskilda institutionerna.

Grundbeloppssystemet är i stort sett oförändrat sedan år 1974. Sedan mitten av 1980-talet finns fasta och ett begränsat antal rörliga grundbelopp. De fasta utgör bidrag till institutionernas långsiktiga och reguljära verksam— het. De rörliga är avsedda för riktade insatser och utvecklingsprojekt av olika slag. De regionala museerna kan vidarebefordra grundbelopp till annat museum inom länet/regionen som fyller en speciell funktion. Det har skett i begränsad omfattning.

Fria grupper och enskilda konstnärer

En bärande princip i konstnärspolitiken har varit att öka arbetstillfällena för konstnärerna och att de ska kunna försörja sig på ersättningar från detta arbete.

Den största delen av de offentliga insatser som kommer konstnärerna till del gör det indirekt. Genom att driva kulturinstitutioner som teatrar och orkes— trar och över huvud taget genom att skapa förutsättningar för ett aktivt kultur— liv bereds konstnärerna arbets- och försörjningsmöjligheter även om åt- gärderna primärt syftar till att ge medborgarna i gemen ett rikare liv.

Statliga medel direkt till konstnärerna utgår dels som ersättningar dels som bidrag.

Ersättningar utgår på grund av inskränkningar i upphovsrätten eller därför att upphovsrättslig reglering saknas, men det offentliga utnyttjandet är av sådan omfattning att det anses rimligt att ersättning utgår.

De statliga ersättningarna har utvidgats under perioden sedan 1974. Den år 1954 införda biblioteksersättningen intar en central plats och utgör grunden för statens insatser för författare, översättare och bokillustratörer. Ersättning utgår i relation till utlåningen av deras verk vid folkbiblioteken och skolbiblio- teken och utnyttjandet av referensexemplar och läsning på bibliotek. Sedan 1985 fastställs grunden för ersättningen efter förhandlingar mellan staten och de berörda upphovsmannaorganisationema. Ersättning utgår också för utnytt- jande av författares verk i form av talböcker och taltidningar.

Sedan år 1978 betalar statliga utställningsarrangörer utställningsersättning enligt avtal mellan staten och berörda konstnärsorganisationer. Staten ger också sedan ett antal år tillbaka bidrag till konstföreningsrörelsen för utställ- ningsersättning i några distrikt.

År 1982 infördes statlig visningsersättning till bild- och formkonstnärer för att deras verk i statens och annan offentlig ägo visas för allmänheten eller används på annat allmännyttigt sätt.

Fr.o.m. år 1988 får upphovsmännen på musikområdet och fonogram— artister en viss kollektiv kompensation för att deras verk används av biblio- teken. Ersättning utgår också till rättighetsinnehavare på musikområdet för verkningarna av privatkopiering av fonogram.

Övrigt statligt stöd till konstnärer och konstnärsgrupper har formen av bidrag. Bidragssystemen har förstärkts under 20-årsperioden.

Före 1974 fanns ett begränsat stöd till fria teater-, dans- och musikgrupper som byggts ut. Är 1982/83 infördes ett bidrag till konsthantverkskooperativ.

Statliga medel till enskilda konstnärer och konstnärliga projekt utgår i form av bidrag och stipendier. Merparten av dessa fördelas av Konstnärsnämnden och den till nämnden knutna Bildkonstnärsfonden. Avsikten med konstnärs- bidragen är att både ekonomiskt stödja konstnärer som har svårt att ekono— miskt klara sig på sin konstnärliga verksamhet och att främja den konstnärliga

utvecklingen genom att ge konstnärer möjlighet att under någon tid ägna sig åt sin konst utan sikte på de omedelbara försäljningsmöjlighetema.

Stöd inom vissa branscher

Statens samspel med filmbranschen samt presstödet fanns etablerat före 1974. Med början 1975 har sedan stöd till litteratur, kulturtidskrifter och fonogram införts. Speciellt för de bidrag som riktas till tidskrifter, litteratur och fonogram är att staten genom tämligen små men noga riktade selektiva insatser söker uppnå vissa kultur- och mediepolitiska mål.

Bokutgivning

Ett statligt stöd till bokutgivning (litteraturstödet) infördes 1975 för att främja kvalitet och mångsidighet i bokutgivningen. Stödet fördelades på ett antal litteraturkategorier och täckte i stort sett alla kategorier av allmänlitteratur. Det utformades som ett selektivt stöd med i huvudsak efterhandsstöd för utgiv- ning av enskilda titlar. Handläggningen lades på Kulturrådet.

Förändringarna i stödet har varit små under perioden. Fr.o.m. budgetåret 1985/86 beslutar Kulturrådet självt om hur anslagsmedlen ska fördelas på de olika stödkategoriema.

Bokdistribution

År 1977 infördes på försök olika former av stöd till bokdistribution, huvud- sakligen i form av kreditgarantier och lån till investeringar i bokhandel. Syftet var i första hand att upprätthålla fortsatt drift av fackbokhandel på mindre och medelstora orter men kunde också avse nyetablering. Kreditstödet permanen- tades i mitten av 1980-talet.

År 1985 infördes ett sortimentsstöd till s.k. servicebokhandlar för att ge även mindre bokhandlar möjlighet att kunna erbjuda ett förhållandevis brett urval av god och aktuell litteratur. Sortimentsstödet utvidgades senare och ett katalogdatorstöd till mindre bokhandlar infördes 1992. Liksom kreditstödet handläggs både sortimentsstödet och katalogdatastödet av Bokbranschens finansieringsinstitut (BFI).

Flera andra stödformer har införts och avvecklats under perioden utifrån erfarenheterna av stöden och förändringar i relationerna mellan förlag och bokhandel.

F onogram

Statligt finansierad utgivning av fonogram har förekommit sedan 1960-talet då Rikskonserter som försöksverksamhet tog upp produktion under eget märke. Denna utgivning permanentades 1982. Samtidigt inrättades ett statligt bidrag för produktion och utgivning samt för återutgivningar med Statens kulturråd som ansvarigt för fördelningen. Produktionsbidraget syftar till att främja ett allsidigt utbud av konstnärligt och kulturpolitiskt värdefulla fono— gram. Det utgår som förhandsstöd för enskilda produktioner. Medel har också avsatts för informations— och distributionsåtgärder.

Det statliga produktionsstödet har lagts om vid flera tillfällen under perio— den för att precisera ansvarsfördelningen mellan Kulturrådet, Rikskonserter och Musikaliska akademin.

Tidskrifter

Ett mer reguljärt tidskriftsstöd infördes 1966. År 1977 infördes ett stöd till organisationstidskrifter. Det inrättades som en kompensation för tidskrifter- nas ökade portokostnader. Stödet avvecklades 1986 med hänvisning till att organisationerna borde kunna klara sin tidskriftsutgivning utan något särskilt tidskriftsstöd. Anslaget till kulturtidskriftsstödet höjdes dock samtidigt.

En omläggning av stödet till kulturtidskriftema 1977 innebar att stödet blev ett utpräglat produktionsstöd. År 1987 infördes försöksvis att en del av stödet fick användas för utvecklingsfrämjande åtgärder avseende marknadsföring, distribution, utbildning, rådgivning och samutnyttjande av ny teknik. För— söksverksamheten har resulterat i att stödet nu permanent utgår i två former, dels som produktionsstöd, dels som ett utvecklingsstöd för marknadsföring, teknik och utveckling.

Dagspress

Stödet till dagspressen kom efter ändringar 1979 att omfatta produktionsstöd, etableringsstöd, utvecklingsbidrag, samverkansbidrag och samdistributions- rabatt. Presstödet har sedan dess utretts vid ett flertal tillfällen och ytterligare ändringar har gjorts bl.a. för att förhindra att stöd ska komma gratisutdelade annonsblad till del. Fr.o.m. den 1 juli 1990 har utvecklingsbidraget och sam- verkansbidraget ersatts av ett utvecklingsstöd för att stimulera struktur- rationaliseringar hos tidningsföretagen. Samtidigt ersattes samdistributions— rabatten av ett distributionsstöd för att säkra en fortsatt samordnad tidnings-

distribution. Våren 1995 överlämnade Pressutredningen -94 den senaste översynen av presstödet. 16

Film

Statens insatser på filmområdet är reglerat i avtal med berörda branscher. Det första filmavtalet trädde i kraft år 1963. Syftet var främst att ge stöd till pro- duktion av svensk kvalitetsfilm. Avtalet slöts mellan staten och filmbranschen och innebar att nöjesskatten avskaffades för biografvisning och att en avgift om 10 % på biografbiljettema infördes. Intäkterna från avgifterna användes för att finansiera Svenska Filminstitutet och produktionsstödet.

Avtalet har förnyats vid tre tillfällen, åren 1972, 1982 och 1993. Vid det andra tillfället blev videobranschen avtalspart och en videoavgift infördes. Samtidigt riktade staten stöd till vissa filmkulturella verksamheter. Ytterligare riktade statliga bidrag till filmområdet infördes under andra hälften av 1980- talet. I 1993 års filmavtal vidgades kretsen av avtalsparter till att även omfatta Sveriges Television och TV4. Avtalet begränsades till finansiering och stöd till produktion av film. En ordning med ett kvalitetsinriktat förhandsstöd och ett publikrelaterat efterhandsstöd infördes. Filminstitutets egen filmproduk— tion och import av vuxenfilm upphörde. De filmkulturella verksamheterna lyftes ur avtalet och finansieras därefter enbart med statliga medel.

Folkbildning

Statligt stöd till folkbildningen, studieförbund och folkhögskolor, har funnits sedan lång tid. Merparten går till den verksamhet som bedrivs på det lokala planet och är därmed en av de viktigaste statliga insatserna för det lokala kulturlivet.

Det statliga stödet till studieförbunden har under perioden förändrats vid tre tillfällen, 1974, 1981 och 1991. Med senaste reformen infördes ett i grunden förändrat bidragssystem.

Den dominerande bidragsformen har varit bidrag till studiecirkelverksam— het. Vid sidan om den har funnits kompletterande bidrag bl.a. med inriktning på kulturverksamhet i andra former.

År 1974 vidgades det tidigare bidraget till föreläsningsverksamhet till ett bidrag till kulturprogram inom föreningslivet. 1974 inrättades också ett bidrag till experiment och utvecklingsarbete på amatörområdet för att stödja utveck- lingen av nya arbetsformer som inte tidigare varit bidragsberättigade. Både

16 SOU 1995z37: Vårt dagliga blad — stöd till svensk dagspress. Betänkande av Pressutredningen -94.

kulturprogrambidraget och bidraget till experiment- och utvecklingsarbetet kunde också gå till föreningar och organisationer utanför folkbildningen.

Genom folkbildningsreformen 1981 fördes bidragen till kulturprogram inom föreningslivet och till experimentverksamhet på amatörområdet samman med vissa andra bidrag till ett samlat bidrag till kulturverksamhet i folkbild- ningen. Vid sidan om detta behölls bidragsmöjligheten till organisationer utanför folkbildningen för kulturprogram.

År 1991 genomfördes den senaste folkbildningsreformen. Den innebar en markant förändrad ansvarsfördelning mellan staten och folkbildningen. Den statliga detaljregleringen och därmed förknippade statliga myndighets— utövningen upphörde. Bidragsfördelningen överläts till folkbildningens eget organ Folkbildningsrådet. Inom de gränser som riksdag och regering sätter upp tar nu folkbildningen själv ansvar för fördelningen av statsbidrag, administration, organisation samt för uppföljning och utvärdering av verk- samheten.

Bidrag till föreläsningsföreningar och andra ideella föreningar för kultur— programverksamhet finns kvar separat.

Den nya stödformen utvärderas dels kontinuerligt av Folkbildningsrådet, dels återkommande av fristående utvärderare. Den första fristående utvärde- ringen ska redovisas hösten 1996.

Kulturmiljövård

Det statliga stödet till kulturmiljövård är inriktat på bidrag till vård och under- håll av byggnader, fornlämningar och kulturlandskap. Däri ingår också möj- ligheter att ge ersättning till ägare vid byggnadsminnesförklaring samt till markägare med okända fornlämningar enligt kulturminneslagen. Tidigare till- läggslån för ombyggnad av kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse har omforrnats till bidrag.

År 1974 var anslagen till vård och underhåll mycket begränsade, i stor- leksordningen några miljoner kronor. Tjugo år senare är storleksordningen ett par hundra miljoner kronor. Till det kommer numer betydande bidrag från andra departement främst J ordbruks— och Arbetsmarknadsdepartementen.

Övrigt statligt stöd

Utöver ovan redovisade bidrag utgår statligt stöd till en lång rad ändamål. Här kan nämnas inköp av konst för statens byggnader, ett antal icke statliga mindre kulturinstitutioner, centrala amatörorganisationer, arrangerande musikföreningar, främjandeorganisationer, konstföreningsrörelsen, hem- bygdsrörelsen, investeringar i icke statliga kulturlokaler, investeringar i all-

männa samlingslokaler, de samlingslokalhållande organisationernas kultur- verksamhet, festivaler och internationellt kulturutbyte.

Utvecklingen ställer också krav på tillfälliga och oförutsedda insatser. Re— geringen har under hela perioden kunnat bidra med medel för sådana behov bl.a. genom de s.k. lotterimedlen. Det visade sig emellertid snart att det kräv- des större resurser än vad som avsatts för sådana ändamål som inte kunde täckas inom de ordinarie anslagsramarna.

Behovet av fria medel var särskilt starkt för Kulturrådet med sitt över- gripande ansvar att främja förnyelse och utveckling. Efter förslag i 1984 års budgetproposition fick Kulturrådet ett ökat ansvar för bidragsgivningen på kulturområdet och det infördes en särskild anslagspost till Kulturrådets disposition för kulturella ändamål. Kulturrådet fick ett ytterligare tillskott av fria medel efter förslag i 1988 års budgetproposition. Ökningen var ett led i en rörligare strategi för kulturlivets förnyelse och knöts an till behovet av ut— veckling av pågående verksamheter och att skapa utrymme för att pröva nya idéer. I 1993 års budgetproposition betonades att den rörliga resursen i första hand inte ska användas till verksamhetsbidrag utan till stöd av kreativitet och utveckling i det fria kulturlivet inom ramen för projekt. Kulturrådet har använt sina medel för utvecklingsarbete till fyra typer av ändamål: enstaka projekt och evenemang, systematiskt utvecklingsarbete särskilt för barn- och ung- dom, kontinuerliga utvecklingsinsatser som verksamhetsutveckling i folk- bibliotek samt stöd i akuta nödsituationer, i allmänhet till fria teatergrupper.

Genom inrättandet av stiftelsen Framtidens kultur har kulturlivet fr.o.m. 1995/96 tillförts en ny betydande resurs. Stiftelsen ska stödja långsiktiga och nyskapande projekt med sikte på att stimulera det regionala kulturlivet.

Delvis under trycket av det försämrade statsfinansiella läget har inställ— ningen till sponsring mjukats upp.

Arbetsmarknadspolitiskt motiverade insatser

De arbetsmarknadpolitiskt motiverade bidragen till kulturområdet har ökat vä- sentligt under 20-årsperioden. Det gäller såväl på kulturmiljövårdens område som i fråga om konstnärligt arbete. På kulturmiljöområdet har insatsernas storlek påverkats av konjunkturläget bl.a. av sysselsättningsläget på bygg— arbetsmarknaden, i fråga om konstnärligt arbete har behov av arbets— marknadsmedel framför allt varit av strukturell art.

4.3.3. Sammanfattning av utvecklingen av bidrag och bidragssystem

Det är inte alldeles lätt att urskilja något genomgående mönster i de ändringar i bidragssystem och bidrag som gjorts under perioden. Ändringarna har också företagits av en rad olika skäl. Det kan ha varit fråga om en anpassning till förändrade förutsättningar eller att de inte på bästa sätt visat sig svara mot de angivna syftena.

Genom att decentraliseringssträvandena fått en framträdande plats i de senaste 20 årens kulturpolitik har de också fått det i den statliga bidragsgiv- ningen. Utbyggnaden av grundbeloppssystemet och regionmusikreformen är ett par av de tydligaste återspeglingarna av det.

De starkt selektiva bidragen inom vissa branscher för att upprätthålla bredd och kvalitet i utgivningen kan också sägas karaktärisera den senaste 20-års— perioden. Stöden har efter hand kompletterats med insatser för distribution och spridning. Produktionsdelen i stöden dominerar dock alltjämt.

Ska man peka ut en enskild princip för den statliga bidragsgivningen under perioden är det att stort utrymme lämnats för mottagarna att själva svara för den närmare utformningen av den verksamhet som stödjs. Att staten inte ska styra konstnärlig verksamhet i detalj var en etablerad princip redan före 1974. Den har ytterligare befästs under de gångna 20 åren. Den kan rent av sägas ha markerats ytterligare genom förenkling av bidragsregler och större frihet åt de bidragsfördelade myndigheterna att disponera sina anslag. Den ökade an— vändningen av projektbidrag av olika slag verkar i samma riktning.

Att den närmare användningen av bidragsmedlen bestäms av mottagarna själva betyder inte att staten är utan sanktionsmöjligheter eller att bidragen lämnas villkorslöst. Men de villkor som finns i statsbidragsförordningarna har oftast varit relativt allmänt hållna. Tilldelningen av bidrag bygger i regel på erfarenheter av mottagarnas tidigare verksamhet och en tilltro till dennes möjligheter att även fortsättningsvis handha resurserna på ett lämpligt sätt.

Alla bidrag förutsätter i praktiken ekonomiska insatser och motprestationer från mottagaren/huvudmannen. I vissa fall har motprestationen varit precise— rad genom bidragets konstruktion, särskilda villkor elleri form av avtal.

4.4. Kunskapsutveckling, information och opinionsbildning

De styrmedel som tas upp nedan är av tämligen olika karaktär. Kunskaps— utveckling är inte ett styrmedel i sig men de nya kunskaper som kan bli resultat av forskning och utvärderingar, liksom nyvunna erfarenheter över huvud, kan påverka inriktningen av kulturpolitiska insatser. Myndigheternas information om mål, regelsystem och bidrag syftar till att göra kulturpolitiken 81

känd och att stärka olika parter att arbeta i dess riktning. En del av den informationen, t.ex. om barns situation och om betydelsen av barnkultur— insatser har också inslag av opinionsbildning. Den viktigaste opinions- bildningen sker dock inom det politiska systemet och genom enskilda debattörer och en rad engagerade organisationer.

K unskapsutveckling

Kunskapsutveckling sker genom olika typer av forskning, genom särskilt ut- vecklingsarbete men också inom ramen för den reguljära verksamheten inom kulturinstitutioner, grupper och organisationer och av enskilda.

Kulturforskningen i Sverige bedrivs i stor utsträckning inom olika uni- versitetsinstitutioner, varav huvuddelen har traditionell ämnesinriktning. Den finansieras i första hand av Humanistisk-samhällsvetenskapliga forsknings— rådet (HSFR) och Riksbankens jubileumsfond. Den ekonomiska basen för kulturforskningen vidgades väsentligt 1993 i samband med att tidigare lön— tagarfondsmedel överfördes till forskningsändamål. Regeringen beslöt då överlämna 1,5 miljarder kronor till Riksbankens jubileumsfond för att där förvaltas och användas för stöd till kulturvetenskaplig forskning. Medlen ska inriktas på tvärvetenskapliga projekt och projekt i samarbete över nations- gränserna.

Kulturpolitiska frågeställningar har, åtminstone tidigare, i påfallande liten utsträckning tagits upp i forskningen vid landets universitet och högskolor. De studier av svenska folkets kulturvanor som sociologen Harald Swedner genomförde på 1960-talet och som visade på hur starkt skillnader i utnyttjandet av teaterutbudet var socialgruppsrelaterade var ofta aktuella i den kulturpolitiska debatten som föregick reformerna på kulturområdet för 20 år sedan. Liknande studier kom också att göras inom ramen för den tidens utredningsarbete, av Swedner för Litteraturutredningen och av Göran Nylöf för Konsertbyråutredningen. Denna typ av undersökningar har alltsedan dess använts för att följa utvecklingen av kulturvanoma och analysera sociala, psykologiska och andra hinder för deltagande i kulturlivet. Viss forskning av kulturpolitiskt intresse har, framför allt på senare år, också bedrivits av etnologer, ekonomer och statsvetare.

En del kulturinstitutioner har på egen hand studerat sammansättningen av sin publik.

Den centrala rollen i detta arbete har emellertid Kulturrådet haft genom att kontinuerligt följa utvecklingen av kulturvanoma bl.a. genom sina s.k. Kulturbarometrar — i samarbete med dåvarande Sveriges Radios avdelning för publik- och programforskning (SR/PUB). I sitt stora projekt Att vidga del- tagandet har rådet sammanfattat resultaten av dessa och andra studier och lagt fram sina slutsatser om vilka konkreta åtgärder dessa bör leda till. Det arbetet

fortsätter bl.a. med ett forskningsprojekt om publikarbete som ska ge fyra delrapporter, varav en utkommit.

Forskningsprogrammet Dagspresskollegiet och NORDICOM Sverige, båda knutna till Göteborgs universitet, har kommit att få liknande roller vad gäller studiet av utvecklingen på medieområdet. Moderbolaget i den tidigare Sveriges Radio-koncernen bidrog fram till nedläggningen av SR/PUB med betydande belopp till forskningen om kultur- och medievanor.

Efter förslag i 1987 års forskningsproposition anslogs särskilda medel till Kulturrådet, Riksantikvarieämbetet och Riksarkivet för forskning inom kulturområdet. Kulturrådet disponerar numera också särskilda forsknings- medel som efter ansökan fördelas till de fem ansvarsmuseema. Kulturrådet har fördelat medel till forskning över det vida kulturpolitiska fältet vid universitet och högskolor och fristående forskare. Riksantikvarieämbetets och Riksarkivets forskningsmedel används för forskning inom respektive myndighets verksarnhetsområde.

Kunskapsutveckling och kunskapssammanställningar har även efter år 1974 delvis skett inom ramen för offentliga utredningars arbete. Utvärde- ringsaspektema har allt mer kommit i förgrunden, bl.a. till följd av den allt striktare prövningen av statsutgiftema och den nya mål- och resultatstymings- process för myndigheterna som införts på 1990-talet. Det mest omfattande utvärderingsprojektet genomfördes av Kulturrådet på uppdrag av Utbild- ningsdepartementet i slutet av 1980-talet som ett led i en granskning av kulturpolitiken och dess effekter i ett antal länder, ett Europarådsprojekt som kom till på svenskt initiativ.17 Denna utvärdering utgjorde underlag då en europeisk expertgrupp granskade den svenska kulturpolitiken.18 Expert- gruppen gav synpunkter och vissa rekommendationer. Kulturrådet är representerat i en Europarådsstudie av kulturinsituationen i Europa som ska utgöra en underrapport till den rapport som utarbetas av den av FN och UNESCO tillsatta Världskommissionen för Kultur och utveckling. Över huvud taget är det internationella samarbetet på det kulturpolitiska området i hög grad inriktat på erfarenhetsutbyte och dokumentation av kulturpolitiska åtgärder och deras effekter.

Utvärderingar och andra granskningar av olika kulturmyndigheters verk- samhet görs också av Riksdagens revisorer, Riksrevisionsverket och Stats— kontoret. Den till Finansdepartementet knutna Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) har vid ett par tillfällen behandlat kulturområdet och låtit genomföra studierna Produktkostnader för ojjfentliga tjänster — med

17 Statlig kulturpolitik i Sverige. En svensk rapport till Europarådet. (1990) Kulturpolitik i Europa 211. 18 Statlig kulturpolitik i Sverige. Rapport från en europeisk expertgrupp. (1990) Kulturpolitik i Europa 22.

tillämpningar på kulturområdet och Varför kulturstöd ? — Ekonomisk teori och svensk verklighet. 19 20

Inte sällan har försöksverksamhet föregått inrättandet av permanenta verk- samheter. Det gällde redan Institutet för Rikskonserter och Riksutställningar. Denna teknik för att skaffa beslutsunderlag har använts även senare, exem- pelvis föregicks upprättandet av närradion och stödet till kulturtidskrifter av försöksverksamhet.

Också utvecklingsprojekt används i liknande syfte, ibland som grund för primär- eller landstingskorrununala åtaganden sedan staten avvecklat sitt eko— nomiska engagemang. Detta har ibland visat sig vara en framgångsrik arbets- modell. Ett exempel är studierna på temat Kultur i vården, som rådet bedrev i samverkan med bl.a. Landstingsförbundet åren 1981—1984, ett annat är Dans i skolan—projektet, som Kulturrådet drev åren 1988/89—1992/93.

De två största utvecklingsprojekten har varit Kultur i arbetslivet och Kultur i boendemiljö som Kulturrådet på regeringens uppdrag bedrev i början av 1980-talet tillsammans med LO, TCO, ABF och TBV respektive Studie— förbundet Vuxenskolan. Det förra projektet ledde fram till det permanenta bidrag till kultur i arbetslivet som rådet fördelar sedan budgetåret 1988/89, medan det senare inte kom att leda till några permanenta insatser från statens sida. Bägge projekten utvärderades av Kulturrådet. Kultur i boendemiljö följdes också på rådets uppdrag av etnologen Lena Gerholm och granskades kritiskt i hennes avhandling Kulturprojekt och projektkultur år 1985.

Statistik är ett nödvändigt underlag för kunskapsutveckling. Statistiska centralbyrån (SCB) har sedan länge svarat för statistik som belyser utveck- lingen inom vissa kulturområden. SCB:s roll i den offentliga statistikproduk— tionen har förändrats genom att statistikansvaret till stora delar flyttats över till sektorsmyndigheter fr.o.m. den 1 juli 1994. Det innebär att Kulturrådets an- svar för statistikproduktionen inom kultursektorn vidgats betydligt.

Information

Resultaten av kunskapsutvecklingen sprids främst genom rapporter och kon— ferenser. Kanaler för information direkt till regeringen är anslagsframställ— ningar, årsredogörelser och skrivelser, information som regeringen natur- ligtvis i sin tur kan lägga till grund för anvisningar i olika former till berörda myndigheter och institutioner t.ex. genom propositioner och i regleringsbrev.

Informationen begränsar sig givetvis inte till att sprida resultat från kun- skapsutveckling. Andra centrala informationsuppgifter gäller mål, lagar, bidragsmöjligheter och bidragsregler. På vissa områden har de statliga insat- serna inriktats på att genom information påverka attityder och öka med-

19 Ds Fi 1987:10: Produktionskostnader för offentliga tjänster. 20 Ds 1994216: Varför kulturstöd? Ekonomisk teori och svensk verklighet.

vetenheten om betydelsen av insatser från andra aktörer. Sålunda är exempel— vis de centrala resurser som ställs till förfogande för barnkultur och för att vidga deltagandet i kulturlivet i hög grad inriktade på att ge stimulans genom erfarenhetsutbyte, idé- och kunskapsspridning. Motsvarande gäller t.ex. kulturmiljövården. Statens konstråd riktar sig genom sin information inte endast till ansvariga för ny— och ombyggnationer. Konstrådet har också i uppgift att över huvud taget öka intresset för konst.

Opinionsbildning

Opinionsbildning är en central del i det kulturpolitiska arbetet. Även om kulturpolitiska frågor knappast har stått i fokus för den kulturpolitiska debatten vid någon tidpunkt under de senaste 20 åren kan erfarenheterna från de senaste två decennierna sägas bekräfta opinionsbildningens betydelse inte bara i enstaka frågor utan också för att skapa en växande medvetenhet om kulturens centrala roll i samhället och för medborgarna som individer.

1 113"

111--. fil-"' li'tilrgig'uitlwgtr-

fallit it;-'”';"t..., --.-.- ”13... om. .'.1 irl 'i'-.NhilT sight-.u'iiiliuhwtf. 3

-" -.u'11"u"'u; l-t .? "11- ""'|,-: må- ilj. å'hlf'iil1mli'u må'l'lu

' . . J'11'1

,'i'jl'TE". "iii" f- t..-"tlrilrir'l'7'jb'

"Hff riga-'I HIM Ull-11% _ .'c'lrj Jj'i lj?_r' fair-.a psi.-b width:-'. 11 thi”?!

"!" rim-jett-m' l 'm'c?

'lHir't v'i'ti'l'mm'

_||(.|

Utvecklingen inom olika verksamhetsområden

Avsnittet om utvecklingen inom olika verksamhetsområden är utvärderings- rapportens mest omfattande del. Här ges en bred översikt på många olika kulturella verksamhetsområden som tar upp intresse, utbud, utnyttjande, eko- nomi, arbetsmarknad och utbildningsförhållanden i den utsträckning detta är relevant på respektive område.

Avsnittet inleds med ett kapitel av mer övergripande slag, om intresse och deltagande på kulturområdet. Materialet bygger dels på en specialanalys av drygt 10 000 intervjuer inom ramen för projektet Kulturbarometern, dels på några bearbetningar baserade på lika många intervjuer gjorda inom ramen för SCB:s undersökning om levnadsförhållanden (ULF). Som sista kapitel inom avsnittet behandlas kulturens ekonomi.

Såväl intresse—deltagar—perspektivet som ekonomiska data återkommer också i valda delar och mer i detalj under vart och ett av de mellanliggande kapitlen. I den mån det har varit möjligt har även arbetsmarknad och utbild- ningsförhållanden belysts i varje avsnitt. Vår materialtillgång på arbetsmark- nadsområdet har dock varit sparsam. En slutsats blir därför att relationen mellan kulturpolitiska och arbetsmarknadspolitiska insatser borde detalj- studeras.

Sist i varje kapitel sammanfattas de iakttagelser som kunnat göras av ut- vecklingen på området. Avsikten med denna rapport är att lägga grunden för slutsatser av ett mer allmänt slag. Den politiskt färgade uttolkningen av resul- taten görs i huvudbetänkandet.

Genom att i princip hålla kapitlen inom ramen för en fast struktur är för- hoppningen att läsaren kan förflytta sig ganska enkelt mellan de olika konst-, och verksamhetsområdena.

Vissa kapitel har dock krävt en annan uppläggning. Det handlar om sådana kulturområden som inte tillhör de traditionella konstarterna och där termer som utbud, arbetsmarknad, publik eller utövare därför inte är relevanta. Dit hör kapitlen om kulturmiljövården, konstnärspolitik, folkbildning och före- ningsliv samt kapitlet om lokaler för kultur.

.] mitt mani rännilar; th ' habåitttc Helin månhav

13.1-:le mg. Jalan tub hmmm. ':'- "Eab 44.111 ;.mj: arr anal.. 13qu .. ...i omtalade 'na—vina riksmöten 'å'. rla'o. L .fr-ur "Elavi-ra inr.-.fr ':.ihityt-thlnaqm är. latin:!!!” |'.'l ur] 1111 har trauman.-11

JÅM'. mtltir-r'nåmlua .."? ibm. utan ihm-Whimmrm: 001101 _lg 11; 3 nr CkuPJ-I'BIJ lagb'l' _n'sr'åm v: .. 13111: ; Här:: wil egt, Jul' meridia ?! De "w' "yli "Jil-Wi. i'wll'nl' i'.' 111va

mer] allrpiÖIJu—UL sim-11.113

l., mail-156151! rill. fi tabl '.11'11'1quzl » .? l "l» — 1111. - . ”alla" år" 111,31 "l'l " ll_'L|.. LW 11311 ubåmmalun

_ 'i""""."""" ,i.-v.=11|11r1|.._.nlul m.

antal:-ma

' "' :"".lfii'u-u PiiiP-*I "Jill." 1 14.13—

d'ulnl'll' "alumni? '.un' 1 någ "nam härtill rymma 333115]me

' .ii'rf'å tur var! nr samma-w '_lr "'_r| mf 11111 'Mat'ltiittszilhw d:o argue 13 ml l'au'fr' lbraiv Ndi. 511-i tm "mammutar! ,UilEuMlltlJH-F. du ändra um håll.! millii-mp uträttat 'l ni.-l " psp tributal, 'mer vili-511111

5. Intresse och deltagande på kulturområdet som helhet

Kulturområdet är mångfacetterat och rikt förgrenat. Det är därför svårt att tala om ”intresse för kultur” som ett allmänt samlingsbegrepp. Genom den mång— fald av uttryck som erbjuds och utövas finns det rika möjligheter för var och en att välja.

Vi kommer i de följande kapitlen att gå igenom ett flertal av dessa olika ut- tryck och konstformer och visa hur utvecklingen av intresse eller deltagande på varje område utvecklats över tid. Då man talar om delaktighet i kulturlivet är det en risk att målen uppfattas som att alla helst bör göra allt. Detta kan naturligtvis inte vara den yttersta meningen. Målen syftar istället till att uppen— bara vad kulturlivet har att erbjuda och att inspirera var och en att välja sitt eller sina uttryck eller deltagandeformer.

Sett ur ett sådant perspektiv är utgångsläget gott uttryckt i termer av be- folkningens aktivitetsnivå. Vi ska belysa detta med hjälp av tre samman- fattande och övergripande analyser som Kulturutredningens sekretariat har låtit göra. Alla tre baserar sig på vidareanalyser av befintliga data. Syftet är att försöka beskriva vilken utveckling som ägt rum på kulturområdet i stort. Har det skett förändringar? Vilka grupper berörs? Vilka kulturområden gäller det? Vidare har syftet varit att identifiera vilka som är de eftersatta grupperna i termer av socio-ekonomiska variabler.

Till sist har vi också avsikten att identifiera variabler som förklarar skill— nader mellan olika gruppers kulturvanor. Vilka har starkt förklaringsvärde, vilka har svagt?

Analysema grupperar antingen människor efter olika bakgrundskaraktäris- tika eller arbetar med index bestående av kulturaktiviteter som liknar varan- dra.

Den första analysen studerar förändringar över tid i kulturvanor och kulturmönster genom att slå samman olika kulturaktiviteter till index. Den baseras på data från Kulturbarometern. Ca 10 000 intervjuer är genomförda på telefon vid tre tidsperioder som ligger jämnt fördelade mellan 1983 och 1992. Vid dessa olika tidsperioder har 14 olika aktiviteter studerats. De inkluderar kulturutövande genom besök och egenaktivitet. Aktiviterna har grupperats tematiskt till två huvudgrupper av index som närmare beskrivs nedan. Index har därefter analyserats för sammanlagt fem olika slags bakgrundsvariabler — kön, ålder, utbildning, boendeort och familjesamman— sättning.

Den andra analysen tar fasta på mångsidigheten i kulturvanoma och sam- band med bakgrundsfaktorer inom olika grupper. Den baseras på ett material från SCB:s undersökning ULF insamlat 1990—1991 genom personliga inter— vjuer med totalt drygt 10 000 personer. Den syftar till att ge en mer ingående bild av likheter och skillnader i kulturaktiviteter mellan olika undergrupper av befolkningen. Eftersom materialet är stort har en finare indelning i bak— grundsgrupper gjorts än vad som är gängse i den löpande statistikredovis- ningen. Vi arbetar med 24 undergrupper av befolkningen som var och en är en kombination av kön, ålder och grundutbildning. Därigenom är det möjligt att studera skillnader mellan grupper i en av dessa variabler medan de båda övriga är konstanta. Med tanke på den stora förändringen av utbildningsnivån i befolkningen är det t.ex. viktigt att belysa hur personer med kort respektive lång utbildning inom samma generation skiljer sig åt med avseende på kulturell aktivitet.

Den tredje analysen jämför betydelsen av ett antal socio-ekonomiska vari- abler för kulturvanoma. Den baseras på samma material från SCB som den föregående analysen. På detta material har sekretariatet låtit SCB utföra analy— ser med hjälp av logistisk regression — s.k. oddskvotanalyser.1 Oddskvotana— lysen ger inte resultat i form av något bestämt värde hos den studerade varia— beln i termer av kostnader eller mått på beteende. I stället beräknas sannolik— heten för att t.ex. en viss utbildningsgrupp eller åldersgrupp ska bete sig eller reagera på ett bestämt sätt. Det är detta sannolikhetsvärde som benämns oddskvot. Måttet är bara tolkningsbart i jämförelse mellan olika grupper där en referensgrupp alltid tilldelas Oddskvoten 1. Oddskvoten för alla andra grupper uttrycks då i relation till denna referensgrupp. Om en åldersgrupp får Oddskvoten 1,5 betyder det att sannolikheten är 50 % högre att beteendet förekommer i den gruppen än i referensgruppen. Avsikten med en logistisk regressionsanalys är att försöka påvisa förklaringsvärdet i olika variabler i förhållande till någon annan studerad variabel, t.ex. hur yrke eller utbildning samvarierar med benägenheten att spela musikinstrument eller gå på teater.

5.1. Förändringar i kulturvanor och kulturmönster

Sammanlagt 14 av de olika kulturaktiviteter som ingår i tidsserien Kultur— barometern har grupperats till ett antal index för att möjliggöra en översiktlig analys över en 10-årsperiod. Sju av aktiviteterna kännetecknas främst av att de är egenaktiviteter — att spela instrument, sjunga i kör, teckna eller måla, skriva dikter eller dagbok, skriva artiklar eller insändare, filma och fota samt dansa sällskapsdans. De sju andra aktiviteterna är institutionsinriktade — att

' För en utförlig beskrivning se SCB (1993): Fritid 1976—199]. Rapport nr 85 i serien Levnadsförhållanden. Statistiska Centralbyrån.

besöka bibliotek, gå på teater, biograf, museum eller utställning, konsert eller musikevenemang, att delta i studiecirkel samt att gå på föreningsmöte.

Aktiviteterna har grupperats till två uppsättningar index. I den första, Index A, har vi samlat aktiviteterna tematiskt till områdena ord, bild och ton samt en fjärde kategori som vi valt att kalla sociala aktiviteter.

I den andra indexbildningen, Index B, delar vi in aktiviteterna i två dimensioner. Den ena dimensionen fördelar dem på eget utövande respektive besöksaktivitet. Den andra dimensionen tar hänsyn till om kulturaktiviteten huvudsakligen är konstnärlig, bildningsorienterad eller populärkulturell. Index B tar således samtidigt hänsyn till två dimensioner hos respektive kulturaktivitet.

Materialet i Kulturbarometern är omfattande, men ändå saknas aspekter på kulturverksamhet, som kunde varit relevanta i index av detta slag. T.ex. ingår inte bok- eller tidskriftsläsning eftersom frågor om detta ställs i den andra tidsserien, Mediebarometem. Det betyder att en väsentlig ingrediens saknas i index Ord. På samma sätt saknas videotittande som skulle kunnat vara en parallell till Biografbesök under index Bild. Med beaktande av vad som ändå ingår i varje index kan man göra ett antal intressanta iakttagelser.

Vardera indexet har analyserats också med hänsyn till aktivitetsnivå, dvs. inte bara till hur stor andel av befolkningen som gjort åtminstone någon av de aktiviteter som indexvariabeln täcker utan också till om man deltagit ofta eller sällan. Vi kommer här att redovisa två aktivitetsnivåer för respektive index. Den enklaste aktivitetsnivån kallas basaktivitet, vilket innebär att man deltagit i minst en av indexets aktiviteter under de senaste 12 månaderna. Den mest krävande aktivitetsnivån kallar vi frekvent aktivitet, vilket innebär att man deltagit i minst en av indexets aktiviteter den senaste 4—veckorsperioden. Vi begränsar redovisningen till den första (1983—1986) och den sista (1990— 1992) av de tre tidsperiodema för att se om någon förskjutning i aktivitetsnivå ägt rum under tio år. Analyserna har gjorts för hela befolkningen och för olika undergrupper av den.

Hela 96 % av befolkningen 9—79 år har deltagit i åtminstone en av de 14 aktiviteterna åtminstone en gång det senaste året. Det är ingen skillnad mellan de båda tidsperiodema i detta avseende.

Drygt 85 % av befolkningen 9—79 år har gjort åtminstone någon av de uppräknade 14 aktiviteterna den senaste månaden. Det finns tecken på en liten ökning mellan den tidigare och den senare tidsperioden.

En första slutsats är därför att det knappast jinns några större grupper som överhuvudtaget inte är aktiva på kulturområdet i vid bemärkelse. Totalt är det ett par hundra tusen personer varav ca 150 000 är över pensionsåldern, ca 75 000 i övre medelåldern och ca 50 000 personer i den yngre medelåldern som inte har deltagit i någon av de undersökta aktiviteterna de senaste 12 må- naderna. Beklagligtvis kan inte analysen göras längre tillbaka i tiden eftersom

datainsamlingen för Kulturbarometern påbörjades först 1983. Utvecklingen sedan 1970—talet i så här vida termer går därför inte att uttala sig om.

5.1.1 Index A — en indelning efter konstområde

I nedanstående diagram har vi placerat in de 14 aktiviteterna i respektive mönster inom indexbildning A:

Index A Ord Bild Ton Social aktivitet

Skriva dikter/ Teckna/måla Spela instrument Delta i dagbok studiecirkel Skriva artiklar/ Filma! Sjunga i kör Sällskaps— insändare fotografera dans Teater, opera Museum/ Konsert Förenings-

utställning möte Bibliotek Biograf

De fyra enskilda områdena kan ordnas hierarkiskt efter hur stor förändring som inträffat. Vi får då följande lista på basaktivitetsnivå (minst en av aktiviteterna minst en gång de senaste 12 månaderna):

Index A

1983—1986 1990—1992 Ton 59 % 65 % Bild 87 % 90 % Social 76 % 77 % Ord 75 % 75 %

Den största förändringen har skett på musikområdet och andelen personer som ägnat sig åt tonkonsten i form av konsertbesök eller egen muikverksam- het under ett år har ökat med 6 procentenheter. Ursprungsnivån i detta index var också relativt mindre än de övriga tre.

Även andelen av befolkningen som ägnat sig åt bild i någon form har ökat trots att denna andel redan tidigare var mycket hög. Andelen som sysslat med ord i den begränsade omfattning som vi här tagit hänsyn till (bokläsning ingår inte) har liksom andeln som ägnat sig åt någon social aktivitet legat kvar på tämligen hög nivå under tioårsperioden.

Gör vi motsvarande lista över de olika indexen på frekvent aktivitetsnivå (minst en av aktiviteterna de senaste 4 veckorna) får vi följande resultat:

Index A

1983—1986 1990—1992 Ton 31 % 35 % Bild 59 % 63 % Social 52 % 53 % Ord 51 % 51 %

Det ökade antalet människor som ägnat sig åt ton— respektive bildkonst syns även tydligt på den frekventa aktivitetsnivån även om nivån här natur- ligtvis blir lägre. De båda index som inte påverkats nämnvärt på årsbasis har inte heller förändrats på den frekventa aktivitetsnivån.

I indexeringsanalysen har vi också specialstuderat olika undergrupper i be- folkningen med avseende på utvecklingen över tid i de två indextypema. Vi har delat in befolkningen efter kön, åldersgrupp, utbildningsnivå, familje— situation samt boendeort. I så gott som samtliga befolkningsgrupper före- kommer rörelser över tid. I genomsnitt har rörelser skett i ungefär hälften av indexberäkningarna. Alla undergrupper i befolkningen berörs inte lika mycket. Vi kommer här närmare att beröra förändringar inom de grupper där rörelserna varit stora eller på annat sätt anmärkningsvärda.

Diagram 5.1.1 Förändring för gruppen 45—64 år mellan 1983—1986 och 1990L1992 i andel som under ett år deltagit i någon kulturaktivitet inom olika konstområden.

Ord Bild El 1983—86 Ton . 1990—92 Social aktivitet % 0 20 40 60 80 100

Källa: Tabell 5.1.1a

Den största och mest entydiga förändringen har inträffat inom ålders— gruppen 45—64 år. I två av variablerna inom Index A, Bild och Ton, har bas- aktivitetsnivån ökat med fem procentenheter eller mer.

Bland index för frekventa aktiviteter har ökningen varit ännu mer om- fattande. Alla fyra av de frekventa beräkningarna för Index A tyder på att man har rekryterat nya personer till kretsen av flitigt aktiva och ökningarna är många gånger ganska stora.

Diagram 5.1.2 Förändring för gruppen 45—64 år mellan [983—1986 och 1991—1993 i andel som under den senaste månaden deltagit i någon kulturaktivitet inom olika konstområden.

Ord

Bild El 198 3—86

Ton | 1990—92 Social aktivitet %

0 10 20 30 40 50 60

Källa: Tabell 5.1.2a=Tabell 5.1.1a

I den grupp som inte har barn i hushållet är mönstret ungefär detsamma som för gruppen 4564 år. Också bland vuxna som har barn i hushållet har det skett en del rörelser under tioårsperioden. Småbarnsföräldrarna, som har åtminstone ett förskolebarn hemma, har ökat sin basaktivitetsnivå på bildens och tonens område och minskat basnivån i indexbildningens sociala aktivite- ter. Bland indexen för frekventa aktiviteter har man ökat andelen kraftigt på området bild — från 55 % aktiva till 75 % regelbundna utövare eller be- sökare.

Skolbarnsföräldrama, dvs. personer som endast har barn över 7 år men under 18 år i hemmet visar också ganska stor rörlighet. Men för dessa perso— ner har andelen frekventa utövare eller besökare minskat på området bild.

Då vi slutligen tittar på boendeort finns stora likheter mellan totalbefolk- ningen och boende i tätorter som inte är de tre storstäderna. Denna grupp är ju också den största i befolkningen. Här ser vi ökning av basaktiva på bild— och tonområdena. Det finns också en ökning av andelen frekventa på bildens om— råde.

De tre storstäderna skiljer sig åt. I Stockholm har många ökningar av ande- len aktiva ägt rum inom ramen för de tre indexbildningarna. I Malmö/- Göteborgs-området har däremot området bild många gånger en minskande andel besökare eller utövare, såväl på basaktivitetsnivå som frekvent nivå. Materialet tillåter inte en uppdelning som skiljer på Malmö och Göteborg.

5.1.2 Index B — en indelning efter grad av personlig medverkan och verksamhetstyp

Om man fördelar de 14 kulturaktiviteterna efter den andra indexbildningen får man följande mönster:

Index B Eget utövande iform av: Besöksaktivitet på: konstnärlig Skriva dikter/dagbok Teater, opera verksamhet Teckna/måla Konsert Spela instrument Sjunga i kör bildnings- Skriva artiklar/ Bibliotek verksamhet insändare Delta i Museum] studiecirkel utställning Förenings- möte populärkulturell Filma/ Biograf aktivitet fotografera Sällskaps- dans

De olika områdena (indexbildningarna) inom Index B kan ordnas hierak- tiskt efter den relativa storleken på uppmätta förändringar. Här finns det också något område med negativ utveckling.

Index B 1983—1986 Besök på konstnärlig institution 65 % Egen populärkulturell aktivitet 7 8 % Egen konstnärlig verksamhet 43 % Besök på bildningsaktivitet 86 % Besök på bio 5 3 % Egen bildningsverksamhet 37 %

Relativt mest uppåt har besök på konstnärlig institution gått med en ökning med fyra procentenheter. En ökning registreras också för egen populär- kulturell verksamhet. Egen bildningsverksamhet visar på en rörelse i motsatt riktning genom en minskning med fem procentenheter.

För hela befolkningen har rörelserna i indexen emellertid varit måttliga och deras inbördes storleksrelation påverkas överhuvudtaget inte.

Gör vi motsvarande lista över de olika indexen på frekvent aktivitetsnivå får vi följande resultat:

1990—1992

69% 81% 44% 87% 53% 32%

Index B 1983—1986 1990—1992

Besök på konstnärlig institution 24 % 29 % Egen populärkulturell aktivitet 52 % 5 6 % Egen bildningsverksamhet 20 % 21 % Egen konstnärlig verksamhet 37 % 3 8 % Besök på bildningsaktivitet 59 % 60 % Besök på bio 24 % 22 %

Även här går mönstret från årsnivån igen. Det är besöken på konstnärliga institutioner samt den egna populärkulturella aktivitetsnivån som ökat. Den minskning av deltagande i bildningsaktivitet som vi tidigare kommenterat på basnivån finns inte när kraven på aktivitet skärps. Slutsatsen blir att de spo- radiska deltagarna i bl.a. studieförbundens verksamhet eller de som någon enstaka gång går på kurs har blivit färre men att de återkommande deltagarna eller skribenterna är ungefär lika många som tidigare.

Diagram 5.1.3 Förändring för gruppen 45—64 år mellan 1983—1986 och 1990—1992 i andel som under ett år deltagit i någon kulturaktivitet inom olika besöksaktiviteter eller egenaktiviteter.

Egen verksamhet konstnärlig bildning

populärkultur El 1983—86

. 1990—92

— _ _ Besöksaktivitet konstnarli g — _

bildning

populärkultur

0 20 40 60 80 100

Källa: Tabell 5133.

Även när det gäller index för frekventa aktiviteter är förändringarna på det hela taget få. De förändringar som inträffat över tid är så små att indexets in- bördes ordning bevaras också här. Vi har låtit göra studier av utvecklingen över tid också för Index B för olika undergrupper av befolkningen. I den medelålders gruppen, 45—64 år,

har andelen aktiva ökat med mer än fem procentenheter för tre av index- bildningarna. Det gäller konstnärlig besöksaktivitet, samt för populärkultur såväl besök som egen aktivitet.

Diagram 5.1.4 Förändring för gruppen 45—64 år mellan 1983—1986 och 1991—1993 i andel som under den senaste månaden deltagit i någon kulturaktivitet inom olika besöksaktiviteter eller egenaktiviteter.

Egen verksamhet konstnärlig bildning populärkultur D1983—86

Besöksaktivitet . 1990—92

konstnärlig bildning

populärkultur %

0 [0 20 30 40 50 60

Källa: Tabell 5.1.4a=Tabell 5 . 1 .3a.

Bland index för frekventa aktiviteter har ökningen varit ännu mer om- fattande för tre av grupperingarna inom Index B. Undantaget är besöks— aktiviteter under egen bildningsverksamhet som minskat tydligt på frekvent aktivitetsnivå.

Gruppen ”äldre vuxna utan barn” uppvisar ökningar på basaktivitetsnivå bara i en av indexbildningarna — besök på konstnärlig verksamhet. Denna ökning kvarstår om kraven på aktivitetsnivå skärps. Det finns också en ök- ning i andelen frekventa besökare på bildningsinstitution i den här gruppen.

Bland vuxna som har barn i hushållet har det skett flera rörelser under tioårsperioden. Den tydligaste bland småbamsföräldrama gäller egen populär— kulturell verksamhet på frekvent nivå. Här finns en stor ökning, från 53 % som ägnat sig åt detta de senaste fyra veckorna till 72 %, som alltså fotat, filmat eller varit ute och dansat på 1990-talet. Andelen småbamsföräldrar som ofta ägnar sig åt egen bildningsaktivitet har minskat på årsnivå, men inte fullt så kraftigt på den frekventa aktivitetsnivån.

Även skolbarnsföräldrama har minskat den egna bildningsaktiviteten från 47 % på årsbasis till 36 %. Minskningen slår inte igenom lika kraftigt på

frekvent aktivitetsnivå. På denna nivå har man dock misnkat andelen besök på bildningsinstitutioner med fem procentenheter.

De boende i Stockholm har ökat andelen aktiva som ägnar sig åt egen konstnärlig verksamhet eller besöker institution. Även ofta-besökare på insti- tutioner har ökat i Stockholm. I Malmö/Göteborgs—området har däremot den egna konstnärliga verksamheten minskat såväl på basaktivitetsnivå som fre- kvent nivå. De frekventa besöken på konstnärlig institution har däremot ökat i Malmö/Göteborg. Om det är i båda eller bara en av städerna vet vi emellertid inte.

5.2. Mångsidighet i kulturvanoma och samband med bakgrundsfaktorer

Det är vanligt att man belyser skillnader mellan kön, olika åldersgrupper eller grupper med olika utbildningsbakgrund med avseende på kulturaktiviteter. Mer sällan skapas variabler som kombinerar dessa förklaringsvariabler. Det är känt att ålder och utbildningsnivå är nära kopplade. Det är sannolikt att en person som har en kort utbildning också tillhör de äldre i samhället. Vi vet också att kvinnor som grupp i regel är mer kulturellt aktiva än män, men få data har visat om detta gäller oavsett kvinnornas ålder eller alla kvinnor i en viss åldersgrupp oavsett utbildning.

Sekretariatets studie av mångsidigheten i kulturvanoma och sambanden med bakgrundsfaktorer baseras på ett material från SCB:s ULF—undersökning insamlat 1990—1991 genom personliga intervjuer med totalt drygt 10 000 personer. Sekretariatet har låtit dela in dessa i 24 olika befolkningsgrupper där kön, ålder och utbildningsnivå kombineras på olika sätt. Var och en av de olika grupperna representerar mellan 60 000 och 650 000 personer i Sveriges befolkning. Totalt har vi låtit analysera dessa befolkningsgruppers vanor uppdelade på de 17 olika kulturaktiviteter som ingått i undersökningen. Eftersom ett material av denna typ blir svåröverskådligt har sekretariatet därefter valt att vidarebearbeta det. I den bearbetningen används en snävare kulturdefinition som omfattar 12 av de 17 aktiviteterna. I en annan bearbet- ning ingår samtliga 17. Allt material finns redovisat i den särskilda tabell- bilagan.

I jämförelsen med den i föregående avsnitt redovisade indexeringsstudien ingår många delvis överensstämmande variabler. Det handlar dock om analys av material från två helt separata undersökningar varför vissa skillnader finns. Som exempel kan nämnas att i indexeringsstudien ingår dans i form av säll- skapsdans — i detta avsnitt ingår dans i form av konstdans och folkdans.

De 12 aktiviteterna som ingår i den snäva kulturdefinitionen är valda så att vi fått sex besöksaktiviteter och sex egenaktiviteter vilka är att:

— gå på teater — besöka konstutställning — besöka någon annan typ av utställning eller något museum — gå på konsert

— besöka biblioteket

— gå på bio

— spela instrument

— sjunga i kör

— dansa folkdans eller konstdans — rita eller måla

— skriva dagbok eller dikter

— läsa böcker

De aktiviteter som dessutom ingår i analysen med den vidare definitionen är att:

— delta i studiecirkel

— lyssna på grammofon — ägna sig åt fotografering eller filmning — läsa tidskrifter

— läsa veckotidningar

Inom varje enskild kulturaktivitet har vi rangordnat de 24 befolknings— gruppema. Det betyder att vi tar hänsyn till gruppernas inbördes ordning vad beträffar aktivitet men inte till om andelen utövare inom en grupp i sig är hög eller låg. Den mest aktiva gruppen har tilldelats rangpoäng 24 och den minst aktiva fick rangpoäng 1. Varje aktivitet har rangordnats på två olika nivåer — dels om man alls ägnat sig åt den under loppet av en lZ—månaderspen'od, dels om man ägnat sig åt den en gång per månad eller oftare. Observera alltså att även om aktiviteten i fråga i och för sig utövas eller besöks sällan uttryckt i andel av befolkningen finns det alltid en grupp som utövar aktiviteten i större utsträckning än andra.

För var och en av de 24 bakgrundsgruppema har vi sedan kunnat beräkna summan av rangpoängen för de enskilda aktiviteterna. Med den snäva kultur— definitionen blir den teoretiskt maximala rangpoängen 12 x 24 = 288 och den lägsta tänkbara 12, vilket skulle innebära att samma grupp varit minst aktiv inom samtliga ingående aktiviteter. På motsvarande sätt blir den teoretiskt maximala rangpoängen 408 och den lägsta 17 i analysen med den vidare kulturdefinitionen. Detta index, baserat på rangpoäng, anger om en grupp av individer är mångsidiga i sitt kulturutövande. Hög rangpoäng indikerar alltså att många är utövare, eller flitiga utövare, i flera olika aktiviteter. Sannolikt gäller detta förhållande även individerna, men i den här analysen är data analyserade på gruppnivå, inget annat.

En befolkningsgrupp kan ha en hög andel aktiva på årsbasis utan att för den skull också ha de flitigaste utövarna eller besökarna. Det betyder att det inte är självklart att man får samma relativa placering då poängen beräknas på hur stor andel av gruppen som alls har utövat en aktivitet som när man tittar på vilka som tillhör de flitiga utövarna.

Diagram 5.2.1 Mångsidighet uttryckt iform av rangpoäng för 24 befolkningsgrupper ordnade efter andel aktiva i 12 kulturaktiviteter. Aktiviteter valda med snäv kulturdefinition. Utövande eller besök ska ha skett senaste 12 månaderna.

poäng 300 268 254 247 ' 250 242 211 195199200200 200 178 170 [53156 150 119 126 13] 94 105 100 80 84 62 51 58 50 25 0 aaaaaaoooooooaaaaoaaaaaa | =? | sr | | sr vw cu vw d— | =: f” | cr *? x: !? aiåasiiosåeåäeswåsåsTNew v» ua vn v» ru :E -— q- >: vr ru vå vå ua -— nå gå 2 N # ! # en 2 2 2 ! ! — 2 _ N & 2 i 2 — 3 _ 22 MM 2 22 2 sexscx

Källa: Tabell 5.2.1a

Av ovanstående diagram framgår att det finns en stor spännvidd. Vissa grupper har genomgående hög ranking på alla aktiviteter, andra genomgående låg. Det betyder att grupper där en stor andel är aktiva på ett kulturområde ofta är aktiva också på andra områden. Med en rangpoängsumma på 25 har de mer än 350 000 pensionerade lågutbildade männen en mycket svag rekrytering till kulturlivets olika delar med den snäva kulturdefinitionen. Ytterligare närmare 600 000 män med kort utbildning i åldersspannet 25 till 64 år samlar mindre än 60 rangpoäng.

Unga kvinnor som befinner sig i utbildning tillhör, tillsammans med kvin- nor med eftergymnasial utbildning i alla åldrar, de som uppvisar störst andel aktiva på många områden. Dessa grupper får fler än 200 rangpoäng i vår analys. Denna grupp är ungefär lika stor som den bestående av män på skalans nedre del eller 950 000.

Studerar man mönstret bakom de olika rangpoängen kan man se att mön- stret för lågutbildade män 25 år eller äldre samt för de pensionerade kvinnor- na med kort utbildning stämmer bättre överens än om de äldsta kvinnorna jämförs med jämnåriga kvinnor med högre utbildning.

Utbildningen är den faktor som ger tydligast utslag i detta material, därnäst kön och minst ålder. I fråga om ålder är skillnaden störst mellan de unga (16— 24 år) och övriga åldersgrupper.

I en andra analysbild har vi studerat rangpoängfördelningen med utgångs- punkt från frekvent deltagande med den snäva kulturdefinitionen. I den övre delen av skalan sker få förskjutningar mellan de olika grupperna men män i övre medelåldern med eftergymnasial utbildning får nu fler än 200 rangpoäng och ingen grupp placerar sig ofta bland de minst aktiva — bara en grupp har mindre än 60 rangpoäng, de lågutbildade pensionerade männen. Mer än hälf— ten av de 24 grupperna har flyttat sig något på skalan, men ingen har för- ändrat sin relativa position med mer än 3 steg framåt eller två steg tillbaka.

Diagram 5.2.2 Mångsidighet uttryckt iform av rangpoängför 24 befolkningsgrupper ordnade efter andel aktiva i 12 kulturaktiviteter. Aktiviteter valda med snäv kulturdefinition. Utövande eller besök ska ha skett senaste månaden eller oftare.

poäng

300 254 250 239245 221 209219 7 198 _00 173,80l82 164 148 150 134142 128 ”7126 100 32 88 88 93 62 65 48 50 () EEEESEES?S$E$?EE$2885(£SS | | vw cu =: vn =: | | =: sååålåeicamrmer'ieaåeiNåN mur.-noll:? QE—Névgém _in mémé Ech—iävxz 254—'! —N2!=rMN—=r— 22! 54 2 22 2 :i!!!

Källa: Tabell 5.2.2a

Totalt 10 av de 24 grupperna minskar sin rangpoängsumma då kraven på aktivitetsnivå ökar från årsbasis till senaste månaden eller oftare. Fem av

dessa minskar sin rangpoängsumma med mer än 20 poäng. Det är skolpojkar 101

samt eftergymnasialt utbildade män i ålder 16—24 år samt kvinnor i åldern 25— 44 år med gymnasieutbildning eller högre som minskar mest. Fyra av grup— perna förbättrar sin rangpoäng med mer än 20. Samtliga är över pensions- åldem och har förgymnasial eller gymnasial utbildningsnivå.

Ett förhållande som bör uppmärksammas är att de unga männen, som i de allra flesta fall i dag får en gymnasial eller eftergymnasial utbildning, placerar sig relativt lågt på rangskalan särskilt vid den höga aktivitetsnivån.

När den vidare kulturdefinitionen med 17 aktiviteter används, påverkas ordningen mellan de olika bakgrundsgruppema knappast alls av att ytterligare fem kulturaktiviteter inräknas när man ser till deltagande det senaste året. Sammanlagt 18 av grupperna byter visserligen position inbördes, men för— flyttningen sker, med ett undantag, bara ett eller två steg uppåt eller nedåt på skalan. Undantaget är pensionerade kvinnor med eftergymnasial utbildning som flyttar ner fyra steg.

På aktivitetsnivån att ha utövat eller deltagit ofta sker med den vidare kulturdefinitionen med 17 aktiviteter en ompositionering av 12 av de 24 grupperna men förändringen inskränker sig till ett eller två steg uppåt eller nedåt på skalan med undantag för pensionerade kvinnor med förgymnasial utbildning som flyttar ner tre steg.

Slutsatsen blir att många yngre, främst välutbildade, är ”allätare” på kultur- området och därigenom får hög andel utövare inom många olika kultur- aktiviteter. Utövandet sker emellertid i regel inte regelbundet eller ofta. Personer över pensionsåldern som ägnar sig åt kulturaktiviteter är däremot vanligen regelbundna besökare eller utövare vilket stärker gruppens position när kraven på aktivitetsnivå graderas upp.

En analys av det här slaget hjälper oss att identifiera vilka som deltar i stor eller liten utsträckning i olika kulturaktiviteter, men den ger inte svaret på motiven vare sig för deltagande eller för att avstå. För det behövs ytterligare, mer djupgående, studier av olika gruppers motivering. Inte heller ger en bearbetning av det här slaget oss någon uppfattning om vilken behållning man har av sitt deltagande. Både motiven och behållningen är faktorer som närmare skulle behöva belysas i framtida studier.

Det skulle också vara värdefullt att kunna upprepa detta slags analys base— rad på en individuellt beräknad aktivitetspoäng. Dett torde vara möjligt inom ramen för existerande databaser.

5.3. Jämförelse mellan olika socio—ekonomiska faktorers betydelse

Något om metoden

För att kunna studera förklaringvärdet hos vissa bakgrundsvariabler har vi låtit genomföra logistiska regressionsanalyser.2

Syftet med metoden är att undersöka förklaringsvärdet i vissa variabler, i det här fallet utbildningsnivå, i förhållande till någon annan variabel, i det här fallet kulturaktivitet. Alla andra variabler, t.ex. kön och ålder, hålls konstanta. Logistisk regression ger oss möjlighet att arbeta med s.k. oddskvoter.

Man utgår från en referensgrupp, i regel den som troligen har lägst aktivi— tetsnivå, och relaterar alla andra grupper till den. I vår analys har vi använt förgymnasialt utbildade, icke facklärda arbetare samt personer som är yrkes- verksamma inom serviceyrken, gruv-, sten- eller petroleumbransch som referensgrupp.

De förgynmasialt utbildade jämförs i analysen med gymnasieutbildade och eftergymnasialt utbildade. De icke facklärda arbetarna jämförs med facklärda arbetare, tjänstemän på tre olika nivåer, egna företagare samt studerande. Yrkesreferensgruppen slutligen, jämförs med personer i akademikeryrken, socialt arbete, administrativt arbete, inom handel, transport, tillverknings- industri och lant—lskogsbruk.

Måttet oddskvot antar alltid ett värde 1,0 för referensgruppen. Jämför- gruppemas värden är i sig mått på hur mycket troligare det är att man i den aktuella gruppen finns med bland dem som deltagit i eller utövat den kulturaktivitet som studerats. Ju högre oddskvot desto starkare förklarings- värde hos variabeln.

Syfte med valet av metod och uppläggning av analysen

Avsikten med vår oddskvotanalys är att få ett mått på den inbördes relationen mellan utbildning, yrke och socioekonomisk status som förklaringar till del— tagande i kulturlivet. De har visserligen ett starkt samband med varandra, men vilken av dem som väger tyngst är av intresse.

Eftersom skolsystemet förändrats under senare hälften av 1900-talet finns, som tidigare påpekats, också ett samband mellan ålder och utbildningsnivå. För att eliminera en sådan effekt har oddskvotanalysen genomförts på be-

2 Logistisk regressionsanalys är en multivariat analysmetod där slutresultatet — en sannolikhetsberäkning uttryckt i en s.k. oddskvot — fått låna terminologi från spelteori och vadslagning. Oddskvoten anger förhöjda sannolikheter för ett visst beteende för en grupp människor i jämförelse med en annan grupp. Ju högre oddskvot desto större sannolikhet att just den gruppen visar det studerade beteendet. Däremot ger inte Oddskvoten svar på hur många de är eller hur stor gruppen skulle kunna bli. 103

folkningen uppdelad i två åldersgrupper. I bearbetningen har de yngsta (16— 24 år) och de äldsta (65 år och äldre) uteslutits. Den yngre av grupperna som vi har med i analysen är 25—44 år och omfattas således av grundskole- reformen medan den äldre gruppen, 45—64 år gammal, rymmer personer med den traditionella folkskolan som lägsta utbildningsnivå.

Kön betraktas ofta som en viktig särskiljande variabel varför vi ville elimi— nera effekten av den på de utbildnings- och yrkesrelaterade variablerna.

Oddskvoter har således beräknats antingen för variablerna kön, utbildning eller yrke — i en samtidig bearbetning där en variabel analyseras medan de två andra konstanthålles — eller för variablerna kön, utbildning och socio-ekono- misk status med samma inskränkning. Oddskvoten uttrycks i tal som starkt förenklat anger ökningen av sannolikhet för utfallet i en variabel — i vårt fall kulturaktiviteter — till följd av egenskaper i någon annan variabel — här bak- grundskaraktäristika.

Analysen har gjorts för fem olika kulturaktiviteter av besökskaraktär — be— sök på bio, teater, konsert, museum och bibliotek.

I oddskvotanalyserna som studerar relationen mellan utbildning, yrke och socio-ekonomisk status har sannolikheten satts till 1.0 för man, förgymnasial utbildning, icke facklärd arbetare samt arbete inom serviceyrken eller gruv/- sten/petroleumbransch.

Resultat

Alla de fem kulturaktiviteter som studerats med logistisk regressionsanalys uppvisar bland yngre personer, 25—44 år, signifikanta skillnader i benägenhet att delta i aktiviteten beroende på utbildning. I den äldre åldersgruppen har utbildningen betydelse endast för variablerna konsertbesök och biblioteks- besök. Kön är åtskiljande variabel vad betrafar biblioteksbesök (oavsett ålder) och teaterbesök (bland yngre). Variationer i socio—ekonomisk status uppvisar ingen signifikant skillnad i benägenhet att delta i kulturaktiviteter för den äldre åldersgruppen, men tjänstemän på olika nivåer bland de yngre har ökad sannolikhet att besöka teater, bio och konsert. Även inom olika yrkesgrupper förekommer ökad benägenhet att delta i olika kulturaktiviteter beroende på ålder.

Diagram 5.3.1 Utbildningens betydelse som förklaringsvariabel till skillnader mellan kulturaktiviteter bland personer 25—44 år. F örklaringsvärdet uttryckt iform av Oddskvoter visar den relativa benägenheten att delta i kulturaktiviteteri i fråga för respektive utbildningsgrupp. Oddskvot 1.0 tillsätts en referensgrupp, i detta fall förgymnasialt utbildade personer.

Oddskvot

6,00 5,00 4,00 . Förgymnasial 3,00 El Gymnasial 2,00 . Eftergymnasial 1,00 0,00

63 5 a ;;

2 m

Källa: Tabell 5.3.1a

Oddskvoterna för varierande benägenhet att gå på bio är inte signifikanta i något fall bland äldre, men visar på klart högre benägenhet bland yngre per- soner med gymnasial eller eftergymnasial utbildning att besöka bio jämfört med förgymnasialt utbildade. Det är mer än 50 % förhöjd chans att en gymnasieutbildad person mellan 25 och 44 år varit på bio och nästan 3,5 gånger större sannolikhet för den som har eftergymnasial utbildning i jäm— förelse med en lågutbildad person. Bland de yngre är det också ökad be- nägenhet för biobesök bland lägre tjänstemän jämfört med alla andra socio— ekonomiska grupper, samt för personer verksamma inom akademikeryrken, administrativt, kommersiellt eller socialt/vårdande arbete.

Oddskvoterna för variabeln teaterbesök visar att bland yngre personer, 25— 44 år, ligger det starkaste förklaringsvärdet till andelen besökare i utbild— ningsnivån. Den som har eftergymnasial utbildning i denna åldersgrupp har en oddskvot på 3.3 jämfört med personer med förgymnasial utbildning som alltså tilldelats sannolikhetstalet 1.0. Det betyder att det är 3,3 gånger högre sannolikhet att en högutbildad person är teaterbesökare jämfört med en låg- utbildad. Även en gymnasieutbildning ger ökad sannolikhet för teaterbesök med en oddskvot på 1.5. Det betyder att det är 50 % högre sannolikhet för ett teaterbesök bland gymnasieutbildade personer i åldersgruppen 25—44 år än för de lågutbildade i samma ålder. Det finns också en ökad sannolikhet för teaterbesök bland kvinnor jämfört med män, men denna oddskvot är lägre än

den för utbildning, 1.4. Även bland högre tjänstemän i den yngre ålders- gruppen är benägenheten att besöka teater avsevärt högre än i jämförelse med andra grupper och personer verksamma inom administrativa eller kom- mersiella yrken skiljer sig också signifikant från övriga yrkesgrupper. Äldre personer har inga signifikanta oddskvoter.

För konsertbesök är sannolikheten bland yngre personer förhöjd om de har en högre utbildning och likaså måttligt förhöjd bland lägre och medelhöga tjänstemän. Också personer inom akademikeryrken och i kommersiellt arbete har en signifikant oddskvot som tyder på förhöjd sannolikhet för konsert- besök.

Det starkaste sambandet mellan utbildning och kulturaktiviteter finner vi bland yngre personer som besökt museum. Det är mer än 5,5 gånger högre sannolikhet att en eftergymnasialt utbildad person varit på museum än en för— gymnasialt utbildad. Socio—ekonomisk status visar inga signifikanta skill- nader mellan grupperna och bara akademikeryrken urskiljer sig bland yrkes- gruppema. Den äldre gruppen har inga signifikanta skillnader i någon av bakgrundsvariablema.

Kvinnor, oavsett åldersgrupp, har ökad benägenhet för besök på bibliotek. Utbildningsvariabeln uppvisar signifikanta samband men inte variabeln socio- ekonomisk status. Akademikeryrken ger ökad sannolikhet i båda åldersinter— vallen och yrken inom socialt/vårdområdet likaså, men då bara bland yngre personer.

Sammanfattningsvis ger den logistiska regressionsanalysen tydliga svar på utbildningens starka förklaringsvärde bland personer mellan 25 och 44 år. Denna variabel särskiljer beteendet för alla de studerade kulturaktiviteterna medan yrke eller socio-ekonomisk status inte på samma systematiska vis är särskiljande. Ett undantag är då yrken med teknisk, naturvetenskaplig, sam- hällsvetenskaplig eller humanistisk inriktning, som i samtliga kulturvariabler visar starkt samband med kulturaktiviteterna. Kön är relativt mindre särskil- jande som förklaringsvariabel. Bland de äldre finns också samband med ut— bildning och akademikeryrken och hög oddskvot för två av de fem studerade kulturaktiviteterna — besök på konsert och bibliotek.

Vi har också låtit göra en kompletterande oddskvotanalys bara för kvinnor. Analysen gjordes på kvinnor i samtliga åldersgrupper och antalet studerade variabler utvidgades enligt den vida kulturdefinition som också användes i analysen av befolkningsgruppema i avsnitt 5.2. Variablerna konstdans och körsång, som har få utövare i befolkningen uteslöts dock av bearbetnings- tekniska skäl.

De bakgrundsvariabler som ingår i analysen är ålder, socio-ekonomisk status samt fysisk rörlighet.

Av analysen framgår att varje åldersgrupp är mer aktiv i någon eller några kulturvariabler än den relativt gamla referensgruppen (75—84 år), de yngsta kvinnorna går i mycket större utsträckning på bio och även 25—44—åriga

kvinnor tillhör oftare biobesökarna. Övriga skillnader mellan grupperna gäller i samtliga fall egenaktiviteter. Ju yngre man är desto mer sannolikt att man ägnat sig åt att måla, fotografera eller lyssna på fonogram. De medelålders skiljer sig från andra åldersgrupper genom att oftare läsa tidskrifter.

Den socio-ekonomiska variabeln visar att kvinnliga tjänstemän på mellan— nivå i större utsträckning än de icke facklärda arbetarna har ägnat sig åt 10 av de 15 aktiviteter som studerats. Studerande kvinnor har högre sannolikhet att ägna sig åt sex av aktiviteterna och de kvinnliga högre tjänstemännen ägnar sig mer åt 7 av de 15 aktiviteterna än vad icke facklärda arbetare gör. För högre tjänstemän eller tjänstemän på mellannivå ingår alla eller så gott som alla aktiviteter som betyder besök på kulturinstitution. De studerande har signifikant större benägenhet att besöka bio och teater samt bibliotek.

5.4 Sammanfattande iakttagelser

I detta avsnitt har vi analyserat utvecklingen av deltagandet i kulturlivet på ett övergripande plan. Genom att konstruera index samt bearbeta tillgängliga uppgifter genom undergruppsindelning får vi en viss indikation på utveckling över tid, vilka grupper som är aktiva och hur starkt förklaringsvärdet är i olika bakomliggande oberoende variabler.

Vi har studerat förändringar i kulturvanoma över tid, mångsidigheten i olika gruppers vanor och samband med olika bakgrundsvariabler samt det relativa förklaringsvärdet i ett antal utbildningsrelaterade bakgrundsvariabler.

Totalintrycket är att aktivitetsnivån generellt är hög i Sverige och att man under den senaste 10—årsperioden lyckats öka intresset ytterligare för några kulturområden. Samtidigt kan vi se att de skillnader som brukar påpekas mellan olika befolkningsgrupper tycks bestå med ett undantag. Vi verkar få fler aktiva medelålders och äldre.

Den grupp som var ung då 1974 års kulturpolitik fastlades, de som nu ut— gör gruppen 45—64-åringar, är en grupp som på många punkter förändrat sina vanor på kulturområdet. Vi kan naturligtvis inte uttala oss om huruvida ett äkta samband föreligger, men man kan fundera över om inte påverkan under de första åren med en kulturpolitik satte spår bland de då unga på ett alldeles särskilt sätt. Detta skulle behöva studeras närmare och resultaten kan möjligen bekräfta hypotesen att varje tidsperiod måste vinna sina unga för kulturen genom målmedvetna insatser.

Ett annat tydligt resultat är det starka förklaringsvärdet i utbildningsvaria- beln. Den slår särskilt igenom lband de yngre. Man bör dock hålla i minnet att det är stor skillnad på den grupp som inte hade möjlighet att studera vidare för 20 eller 50 år sedan och den grupp som inte studerar vidare i dag. Tolv års skolutbildning erbjuds numera de allra flesta — nio skolår är obligatoriskt. Det betyder dels att den grupp som har kort skolutbildning ständigt minskar. Den 107

lilla grupp som lämnar skolan efter nio år eller kortare tid är inte jämförbar med äldre korttidsutbildade. En konsekvens av detta är att också kulturpoliti— ken måste finna nya vägar om man har ambitionen att nå också denna min— skande grupp.

Bland personer i övre medelåldern eller pensionsåldern finns en stor bredd inom den mycket stora grupp som kategoriseras som förgymnasialt utbildad.

Det är tydligt att de starkaste förklaringssambanden tycks finnas mellan utbildning och olika kulturaktiviteter. De socio-ekonomiska skillnaderna eller skillnader i yrkesval tycks spela en relativt mindre roll. Det tycks också som om kön spelar relativt mindre roll än utbildning även om det också är så att de minst aktiva är lågutbildade män och de mest aktiva är välutbildade kvinnor.

Även om rörelser i kulturvanoma kan konstateras över tid är det svårt att värdera i vilken utsträckning dessa rörelser beror på den förda kulturpolitiken eller inte. I vissa fall kan vi antagligen med säkerhet uttala oss om att det inte är fråga om en sådan effekt. Det gäller t.ex. de relativt stora ökningarna av intresset på musikens område. Ett växande musikintresse är emellertid någon- ting för kulturpolitiken att ta fast på. Många människors kulturella kontakter äger i dag rum genom musiken.

En annan tydlig trend i materialet är att den egna bildningsaktiviteten gått tillbaka. Delvis kan detta vara en effekt av att utbildningsnivån ökar i sam- hållet, men här avspeglar sig också bland unga människor minskad efter- frågan på folkbildningens traditionella studieverksamhet, ökade kostnader för deltagaren parallellt med effekten av ett minskat utbud. Inom ramen för det index som rör bildningsverksamhet ingår också aktiviteter som att skriva insändare och artiklar. En särskild granskning av utvecklingen av den variabeln tyder emellertid inte på någon minskad aktivitet bland yngre. För- klaringen ligger i minskat deltagande i kurser och studiecirklar bland yngre.

Rörelser i denna aktivitet kan emellertid också ha andra än kulturpolitiska orsaker. Kvinnors ökande förvärvsarbetsgrad är exempel på en sådan förändring. En relativt måttligt minskad efterfrågan på studiecirklar kan också vara orsaken till att utbudet krymper eller att avgifterna ökar vilket i sin tur kan leda till relativt större rörelser i andelen deltagare i olika befolknings— grupper.

Verksamhetsinnehållet på ett kulturområde förändras också över tid. Exempelvis arbetar teatern i dag med andra typer av uppsättningar, i mindre salonger och även med färre föreställningar jämfört med för 20 år sedan. Vid jämförelser av en kulturaktivitet vid två tidpunkter kan man således aldrig utgå från att allt annat är lika.

Analyser av det slag vi här ägnat oss åt blir med nödvändighet förenklade. Samtidigt är det den möjlighet som står till buds om man också vill väga in effekten av många olika variabler — individrelaterade eller situationsrelaterade. För att läsaren också ska ha en möjlighet att stämma av sin verklighetsbild på olika kulturområden övergår vi nu till att gå igenom område för område.

6. Teater och cirkus

Teaterområdet karaktäriseras av

att andelen mycket intresserade av teater är ganska liten — 5 % av befolkningen, att ungefär 40 % av befolkningen varit på minst en teaterföre- ställning under ett år, att en ökande andel av befolkningen sett någon amatörteaterföre- ställning under det senaste året, en rikstäckande institutionsstruktur, som omfattar tre helt statligt finansierade institutioner — Dramaten, Operan i Stockholm och Riksteatern — samt 27 övriga teaterinstitutioner varav flertalet är länsteatrar, att det finns ca 150 fria teatergrupper, varav ca 60 har statliga bidrag, att statliga bidrag utgår även till vissa andra teaterändamål som Drottningholmsteatem, Vadstenaakademien och Marionetteatem, att det finns ett litet antal privatteatrar, framför allt belägna i Stockholm, att teaterområdet är det enskilda konstområde som uppbär det mest omfattande statliga stödet men att finansieringen av de regionala teaterinstituionema till största delen sker med bidrag från kom- muner och landsting, den organisatoriska strukturen på teaterområdet är stark, att det finns ett nät av arrangerande teaterföreningar, de allra flesta lokala föreningar inom Riksteatern, att studieförbunden också fungerar som arrangör av teaterföre- ställningar, att Skådebanan arbetar pedagogiskt och biljettförmedlande med målsättning att locka nya grupper till teatern, att amatörteaterverksarnheten ökat under perioden, teater också ges i radio och television och där möter en minskad men alltjämt stor publik.

6.1. Befolkningens intresse för teater

I olika undersökningar genom åren framkommer att få personer har ett starkt intresse för teater, men att relativt många har ett visst intresse.l Mindre än 5 % av befolkningen uppger sig vara mycket intresserade av teater och ytter- ligare ca 15 % uppger sig vara ganska intresserade. Ca 35 % av befolkning- en klassificerar sig själva som måttligt intresserade. Intresset för teater är lägst bland barn men ungefär konstant i den vuxna befolkningen oavsett ålder. I särklass starkast är det bland de välutbildade med eftergymnasial utbildning. Ca 40 % av befolkningen har sett någon teaterföreställning det senaste året.

Tre genrer dominerar då befolkningen spontant får nämna vilken slags tea— ter som intresserar dem — komedier, musicaler och klassisk teater. Det senare intresset återfinns dock huvudsakligen bland personer med eftergymnasial utbildning. Två andra genrer — samhällsinriktad teater och opera — nämns där— emot av få totalt sett — 2 respektive 1 % av befolkningen. Det innebär i individer räknat närmare 100 000 potentiella besökare på opera och kanske 150 000 personer som är vunna för samhällsinriktad teater. Den samhällsin- riktade teatern har en större grupp intresserade bland personer med eftergym- nasial utbildning där 7 % uppgivit intresse för genren. Det spontant uppgivna operaintresset är oberoende av utbildningsnivå.

6.2. Utbud av teater 6.2.1 Utbudets omfattning och geografiska spridning

Teaterföreställningar visas i dag vid åtminstone något tillfälle per år i de flesta av landets kommuner. Antalet fasta teaterinstitutioner har mer än fördubblats sedan 1974.

Av nuvarande länsteatrar har fem sitt ursprung i Riksteaterns tidigare fasta regionala ensembler som ombildats till regionala teaterinstitutioner. Två teat- rar, Blekingeteatem och Kronobergsteatem, har lagt ihop sina verksamheter i nuvarande Kronobergsteatern. En teaterinstitution — Norrköping/Linköping stadsteater har under perioden ombildats till regionteater. Ett par av de i dag statsunderstödda regionala teaterinstitutionema har ett förflutet som fria tea— tergrupper med statligt stöd. Det gäller Skaraborgsteatem med hemmascenen i Skövde, Byteatem i Kalmar samt Folkoperan i Stockholm. Sammantaget betyder detta att teaterns regionalisering inte alltid inneburit att ett tidigare

1 Nordberg J & Nylöf G (1987): Kulturbarometern i detalj: Tema Teater. PUB Informerarl Sveriges Radio/PUB i samarbete med Statens kulturråd samt Nordberg ] & Nylöf G (1992): Kulturbarometern i detalj: Tema Teater. Rapport nr 11 Sveriges Radio/PUB i samarbete med Statens kulturråd.

”teaterlöst” län verkligen tillförs helt ny teater. Regionaliseringen av teater- institutionema har däremot skapat ett ganska komplett teatemät över landet.

Diagram 6.2.1 Antal föreställningar totalt och utanför hemkommunen för statsstödda teaterinstitutioner respektive statsstödda fria teatergrupper.

Antal 14 000 I |_. ' Antal 12 000 ./',-X. . / föreställningar X-/ X. I Peatår' . 10 000 institutioner 8 000 _D—Varav utanför 'N. '—,_—-O hem— 6 000 x /./ kommunen

* Antal

,. .

4 000 & föreställningar

fria 2 000 teatergrupper O _o—Varav utanför

=:- tx o m xo ox N N en sr hem- 2 ': 08 & $ & Q $ $ $ kommunen ("'i 0 ON N 113 OO '— "- N om [x [x [x oo OO oo Ch CN ON ON ON ON ON CN ON CN ON ON & CN

Källa: Tabell 6.2.1a

Trots tillkomsten av många nya teaterinstitutioner har antalet föreställ— ningar som erbjuds publiken förändrats ganska litet under perioden. En för- klaring till det är att de teaterinstitutioner som funnits med under hela 20-års- perioden har minskat sina föreställningar från drygt 11 000 till knappt 9 000 föreställningar totalt. Här förekommer dock stora variationer mellan enskilda institutioner — en del har ökat antalet föreställningar medan andra minskat. Största minskningarna svarar Riksteatern och Musikteatern i Malmö för. Att Riksteaterns föreställningverksamhet minskat genom ombildandet av de re- gionala ensemblema är ganska naturligt. Riksteatern har dock minskat sin fö- reställningsverksamhet i samtliga län i landet från knappt 4 400 spelåret 1973/74 till drygt 1 700 spelåret 1993/94. Spelåret 1991/92 med ca 1 200 föreställningar representerar vågdalen i utvecklingen. Föreställningar för sjukhus och vårdinstitutioner m.m. hade t.ex. nästan helt upphört spelåret 1991/92 men ökar nu åter i antal.

6 . 2.2 Turnéer

Riksteatern är en tuméteater. De regionala teaterinstitutionema har uppdraget att erbjuda föreställningar runt om i länen. Föreställningar utanför hemlänet förekommer i begränsad utsträckning. Många fria teatergrupper har en omfat— tande tuméverksamhet.

Rikstetatems tuméverksamhet har minskat dels på grund av tillkomsten av regionteatrar, dels av ekonomiska skäl. De statliga anslagen har inte hållit takten med kostnadsutvecklingen på teaterområdet i allmänhet och för tumé- teatem i synnerhet. Trots att förutsättningama för turnéteater till regionernas huvudorter har förändrats har Riksteatern framför allt förändrat utbudet riktat till de mindre orterna. I en analys som Riksdagens revisorer låtit göra framgår att Riksteatern 1990/91 besökte lika många orter med 5 000 invånare eller mer som man gjorde 1982/83.2 Antalet besökta orter med mindre än 5 000 invånare hade minskat från drygt 200 till ca 100.

I början av perioden var det vanligare att Operan i Stockholm turnerade med sina föreställningar än vad som var fallet vid 1990-talets början då ande— len föreställningar utanför hemkommunen så gott som halverats. Dramaten har under hela perioden haft få föreställningar utanför Stockholm. De första åren på 1990-talet pekade statistiken på en liten ökning, men den senaste tea- terstatistiken visar att Dramaten spelåret 1993/94 gav ungefär 4 % av samtli- ga föreställningar ute i landet.

Variationerna mellan olika regionala teaterinstitutioner är stora. Stadsteat- rarna, som endast undantagsvis har bidrag från landstingen, turnerar i minst utsträckning. Mellan 0 och 14 % av föreställningarna spelas utanför hemmascenen. Länsteatrarna turnerar mer men skillnaderna är mycket stora mellan olika teatrar. Spelåret 1993/94 gavs i genomsnitt 45 % av föreställ- ningarna utanför hemmascenen. För länsteatem i Örebro var andelen endast 13 %, vilket ändå är en ökning sedan institutionen bildades då andelen in— ledningsvis var ännu lägre. Även Östgötateatern har en låg andel tuméföre- ställningar, men drygt 60 % av länets befolkning bor i teaterns två hemkom— muner. Exempel på teaterinstitutioner med hög andel tuméföreställningar är Skaraborgs länsteater och Teater Halland. Båda spelar mer än 70 % av sina föreställningar utanför hemkommunen.

Andelen turnerande utanför hemkommunen bör bl.a. ses i relation till hur stor del av länets befolkning som bor i huvudorten, länets yta och ortsstruk— tur.

Närmare 60 statsunderstödda fria teatergrupper har spelat runt 3 700 fö— reställningar per är utanför sina hemortskommuner det senaste året.

2 Teatrarna och svenska folket (1993). Rapport från Riksdagens revisorer.

6.2.3. Genrer och särskilda målgrupper

Det samlade teaterutbudet har en stark koncentration på talteater.

Genom tillkomsten av Norrlandsoperan, Värmlands musikteater och Folk- operan har dock utbudet fått tillskott av opera och musikteater.

Under de gångna 20 åren har också andra initiativ tagits för att bredda ut- budet av teaterforrner.

Inom Riksteatern finns sedan 1977/78 en ensemble som spelar teater på teckenspråk — Tyst teater. Ensemblen var ursprungligen en verksamhet inom ABF som Riksteatern övertog. Riksteatern driver också en teaterverksamhet på finska sedan 1980/81. Man arbetar med såväl egna uppsättningar som gästspel från Finland. Dessutom knyter man finskspråkiga amatörföreställ- ningar till verksamheten.

Som ett led i att anpassa den nationella tuméteatem till det faktum att Sve- rige blivit allt mer mångkulturellt har ensemblen Shikasta bildats. Verksamhe— ten inleddes 1992/93. Inom de grupper som under de senaste decennierna in- vandrat till Sverige finns hundratals välutbildade scenkonstnärer.

En särställning bland de språkliga minoriteterna i Sverige har den samiska urbefolkningen. Under 1970— och 1980—talet verkade den samiska teatern Dålvådis — en stor del av tiden som fri teatergrupp med statsbidrag. Gruppen lade ner sin verksamhet 1990. Senare har en ny teater, Samiska Teatern, bil- dats.

De dansensembler som finns inom fem av teaterinstitutionema behandlas i kapitel 7.

6.2.4. Utbud för barn och ungdom

Årligen sätts mellan 80 och 100 olika föreställningar avsedda för barn- och ungdomspublik upp runt om på landets teaterinstitutioner. Spelåret 1993/94 gav de närmare 4 300 barn- och ungdomsföreställningar vilket är en ökning med närmare 500 jämfört med slutet av 1970-talet. De teaterinstitutioner som fanns vid 20—årsperiodens början har varierat antalet föreställningar under pe- rioden.

Diagram 6.2.2 Antal föreställningar totalt och för barn och ungdom för teaterinstitutioner respektive fria teatergrupper.

Antal föreställningar 14 000 12 000 . Antal föreställningar teater- 10 000 institutioner g 000 El varav för barn och ungdom 6 000 lAntal föreställningar fria teater ru er 4 000 g PP EI varav för barn och 2 000 ungdom 0

1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

Källa: Tabell 6.2.2a & Tabell 6.5.2b

Av det samlade utbudet på teaterinstitutionema utgör barn- och ungdoms— föreställningarna spelåret 1993/94 drygt 30 %. Tio år tidigare låg andelen högre med närmare 40 %. Den stora andelen barn- och ungdomsföreställ— ningar produceras av länsteaterinstitutionema som även 1993/94 ligger på en nivå på över 40 %. De tre nationalscenerna och stadsteatrarna har en nivå som understiger 30 %. Vissa är har de regionala teaterinstitutionema fått ökade bidrag för att stärka sin teaterverksamhet mot de yngre målgruppema.

Totalt kan man alltså konstatera en ökning av antalet uppsättningar vid tea- terinstitutionema vad beträffar teater för barn och ungdom framför allt mot periodens slut samt betydande svängningar mellan åren i antalet föreställ— ningar.

De fria teatergruppema är viktiga producenter av barn— och ungdomsföre- ställningar. Föreställningar anpassade för bam och ungdom har ökat i de fria teatergruppemas utbud och utgör i dag drygt 70 % av deras verksamhet, mot drygt 50 % under början av 1980-talet. De fria teatergruppema har de senaste åren gjort ca 1 000 fler barn- och ungdomsföreställningar än teaterinstitutio- nema tillsammans. Man spelar dock i regel för mindre publiker.

Såväl tuméverksamhet som föreställningar för barn— och ungdom har blivit viktiga inslag i bidragsvillkoren för de fria teatergruppema vilket kan vara en förklaring till att de bibehållit en hög andel sådana föreställningar när teater- institutionema har minskat sina andelar.

6 . 2 . 5 Arrangörsnätet

Basorganisationen för teaterverksamheten runt om i landets små och medelstora kommuner är teaterföreningama. Under 20—årsperioden har ett 60- tal teaterföreningar tillkommit och verksamhet finns nu i 225 av landets kommuner. Teaterföreningama är sammanslutna i länsteaterföreningar, i dag sammanlagt 23 till antalet. Teaterföreningama utgör grunden för Riksteaterns verksamhet och tillsammans med styrelsen utgör teaterföreningamas ombud kongressen som är Riksteaterns högsta beslutande organ. Teaterföreningama ordnar emellertid inte bara föreställningar med Riksteaterns ensembler utan arrangerar också föreställningar med länsteatems tuméutbud och med fria teatergrupper. Teaterföreningama arbetar också med publikrekrytering på sina respektive orter och tillsammans ordnar man årligen mer än 8 000 före- ställningar vilket motsvarar i genomsnitt 30 föreställningar per kommun. Ca 70 % av de föreställningar som arrangeras kommer från andra producenter än Riksteatern.

På senare år finns emellertid tendenser till att arrangörsledet sviktar, främst till följd av att de kommunala bidragen minskat. Teaterutredningen förordade att man skulle prioritera insatser för arrangörsledet bl.a. genom att teater- föreningama skulle ges ökade möjligheter att satsa på bildningsverksamhet och publikarbete.

Arrangörsledet består också av främjandeorganisationen Skådebanan som i och för sig inte själv arrangerar några teaterföreställningar men som har betydelse för att intressera en publik till föreställningsverksamheten.

Folkbildningen har också stor betydelse som arrangör av föreställnings- verksamhet genom de kulturprogram som anordnas inom dramatisk fram- ställning och dans. Fram till slutet av 1980-talet ökade dessa arrangemang till fler än 10 000 program eller föreställningar per år. Under de första åren på 1990—talet skedde en nedgång, men den senaste statistiken från studie- förbunden visar att antalet kulturprogram med dramatisk framställning är fler än någonsin med närmare 13 000 arrangemang 1993/94.

En stor arrangör av teater har också skolan varit. Särskilt för barn- och ungdomsföreställningar är skolan den viktigaste arrangören. Det har på senare år funnits en stark oro för denna del av arrangörsnätet då skolornas organisation förändrats. Då pengar decentraliserats från kommunala förvalt- ningar till de enskilda skolorna har inledningsvis bl.a. de fria teatergruppema drabbats. Enligt Kommunförbundet pågår arbete i många kommuner för att skapa en ny, välfungerande arrangörsroll bl.a. genom att skolorna utser kulturombud som samverkar om köp av föreställningar.

6.2.6. Utbud i etermedierna

Den spridning av teatern som konstform som radion och sedermera televisio- nen svarat för har varit mycket stor. Radioteatems utbud har ökat i sänd— ningstimmar per vecka under den gångna 20-årsperioden från drygt 6 till drygt 9 timmar och Radioteatern har ett utvecklat samarbete med bl.a. landets regionala teaterensembler.

Tv-utbudet har ökat från 4 timmar till 27 timmar dramatik i veckan under perioden 1973 till 1992. Den egna produktionen har emellertid ökat relativt sett mindre under samma period. År 1973 producerades drygt 2 timmar teater eller film av Sveriges Television. År 1992 var egenproduktionen på kategorin dramatik knappt 4 timmar.

Tv—teaterns tidigare fasta ensemble introducerade många skådespel och scenkonstnärer direkt i de svenska vardagsrummen under 1960-talet och många föreställningar har blivit älskade klassiker. Framför allt gäller det kan— ske bearbetningar av verk som spelats in i levande miljö som Hemsöborna, Raskens eller Kära Farmor.

Den stora ökningen av sändningstid för drama i tv står dock seriefiktionen för. Med serier som Varuhuset och Rederiet har televisionen etablerat en an- nan forrn av dramatik än den tidigare vanliga tv-teatem. I takt med att radion och televisionen utsatts för konkurrens kan man konstatera dels att utbudet av dessa genrer ökat, men också att publikema till de enskilda programmen i re— gel har minskat.

Dramaten och Operan i Stockholm hari sina avtal inskrivet att de ska med- verka till tv-överföringar av sitt utbud. Det har också under den gångna 20— årsperioden gjorts försök att med etermediemas hjälp göra de olika teaterupp- sättningama vid regionala teaterinstitutioner tillgängliga för en större publik, men någon helhjärtad satsning har inte kommit till stånd. En tillbakablick på perioden 1981—1994 visar att antalet överföringar i de flesta fall varit lågt. I stort sett handlar det i genomsnitt om en föreställning per år från Operan i Stockholm och Dramaten. Även andra teaterscener i landet får föreställningar omformade till tv—föreställningar, dock i ännu mindre omfattning.

En tv-bearbetning kan göra en tv-teaterföreställning tillgänglig för långt fler personer än vad som någonsin kan få möjlighet att se föreställningen di— rekt från scen. Det har emellertid förekommit en återhållsamhet från såväl tea- terinstitutionemas som televisionens sida när det gäller att genomföra sådana bearbetningar. Ur televisionens perspektiv innebär det bara en begränsad kostnadsreduktion att omforma en befintlig föreställning till tv—formen jämfört med kostnaden för originaluppsättningar. Man har haft strävan att utveckla tv- dramat till en egen konstform. Men motstånd har också, i vissa perioder, funnits bland scenkonstnärerna som inte alltid tycker att tv-mediet förmedlar deras uppsättningar med alla dess kvaliteter och som oroat sig för att kontak- ten med publiken ska bli lidande. På senare år har samarbetsklimatet, enligt

uppgift, förbättrats och under 1995 planerar Sveriges television t.ex. sänd- ning eller inspelning av tre olika uppsättningar från Dramaten.

6.3. Publiken till teater

Är 1993/94 gjordes totalt mer än 2,8 miljoner besök på den offentligt stödda teatern runt om i landet, ca 298 000 på Riksteatern, ca 260 000 på Drama- ten, ca 182 000 på Operan i Stockholm, ca 1 446 000 på läns- och statsteat- rama tillsammans och ca 649 000 besök inom ramen för de statsstödda fria teatergruppemas verksamhet.

Antalet teaterbesök (sålda biljetter) har minskat under hela 20-årsperioden från knappt 4 miljoner besök till ca 2,8 miljoner besök på de statsunderstödda institutionsteatrarna tillsammans med de fria teatergruppema. Publikintresset sviktar således. Men det finns stora skillnader mellan olika teatrar. De institu— tioner som funnits med ända sedan periodens början hade då en publik på drygt 3 miljoner besök medan man 20 år senare har ca 1,7 miljoner besök. Samtidigt har ungefär hälften av stads- och länsteatrarna snarare stärkt sin ställning, uttryckt i antal sålda biljetter, sedan mitten av 1980—talet. Operan i Stockholm, Dramaten och Riksteatern har minskat sin publik, Operan med ca 80 000, Dramaten med ca 100 000 och Riksteatern med drygt 700 000 be- sök. Då bör man emellertid hålla i minnet att en del av Riksteaterns minskning är en följd av ombildandet av de regionala ensemblema. De fria grupperna med statsbidrag redovisade i slutet på 1980-talet en gemensam besöksstatistik på över 800 000 besök.

Det har ibland diskuterats om ökat intresse för privatteatrarnas utbud kan ligga bakom publikminskningen på de offentligt stödda teatrarna. Så tycks emellertid inte vara fallet. De privatteatrar i Stockholm vi kunnat följa tillbaka till 1970—talet har snarare minskat än ökat sin publik och de sex teatrar, China, Folkan, Intiman, Maxim, Oscars och Vasan, som kan följas sedan de första åren på 1980-talet har fått vidkännas publikminskningar från ca 750 000 besök 1982/83 till 590 000 1990/91. Det är däremot troligt att de numera vanligt förekommande sommar- och bygdespelen liksom livaktiga amatörteaterföreningar runt om i landet samlar en inte obetydlig publik.

6 . 3 . 1 Teaterbesökarna

Hittills har vi redovisat tetaerbesök i termen av sålda biljetter. Ser vi till antal besökare, dvs. antal människor som går på teater får vi en delvis annan bild av utvecklingen.

Diagram 6.3.1 Andel av befolkningen som besökt teater under senaste året.

% av befolkningen * * * * * * *4*4* * * * 45 * * * 41 42 * * 43 40 35 30 25 20 15 10 5 0 CN 0 ("'t W [x CN _ '— (6 D |x 00 00 00 00 ON ON OS 3 9 & cl» vb rl c's 5 _' ä a a a a % a * befolkningen från 11 år ingår

** befolkningen från 16 år ingår *** befolkningen från 9 år ingår Källa: Tabell 6.3.la

Det är svårt att få en fullständigt jämförbar bild över teaterbesökarna under vår utvärderingsperiods första decennium. Tillgänglig statistik är baserad på olika slags åldersgrupper men trenden är ändå entydig. Ungefär en tredjedel av befolkningen kan räknas in som teaterns besökare under loppet av ett år under periodens första del varefter andelen ökar till upp emot drygt 40 % un— der 1980—talet.

En sammanvägning av resultaten från biljettstatistiken och befolkningsun- dersökningarna pekar på att det inte tycks finnas stora grupper som slutat gå på teater. Däremot finns det anledning att tro att man går mer sällan och på delvis andra slags föreställningar än tidigare.

Operaföreställningar när som framgått små andelar av befolkningen. Opera- publiken återfinns i hög utsträckning bland personer med hög utbildning samt bland personer boende i Storstockholm. Detta resultat motsvaras väl av en nyligen genomförd publikundersökning på Operan i Stockholm där det visade sig att 83 % av salongens besökare kom från Stockholrnsomrz'idet.3 I samma undersökning konstaterades att 81 % av publiken hade gymnasieutbildning eller eftergymnasial utbildning.

Någon motsvarande färsk undersökning från Dramaten finns inte rapporte- rad, men två undersökningar genomförda i mitten av 1970-talet respektive 1980-talet visade att 85 respektive 80 % av publiken kom från Storstock-

3 Operans årsbok 1992—93.

holmsregionen och 68 % av publiken hade en avslutad gymnasieutbildning eller högre.4

Att 15—20 % av publiken på såväl Operan i Stockholm som Dramaten kommer från landet utanför Storstockholm betyder inte att det är 15—20 % av de boende utanför Stockholm som varit på dessa scener under det senaste året. Av hela befolkningen var det 1991 totalt 7 % som varit på Dramaten el- ler Operan i Stockholm under det senaste året. Av de boende i Storstockholm var det 24 % — av de boende utanför de tre storstadsregionerna är det 4 %! Bland boende i Malmö och Göteborg betyder de båda nationalscenema ännu mindre — 1 % av invånarna i dessa båda storstäderna hade besökt Operan i Stockholm eller Dramaten under loppet av en lZ-månadersperiod. År 1985 ställdes också frågan om man besökt Operan i Stockholm respektive Drama— ten någon gång under sin levnad. Det var 21 % av alla tillfrågade som varit på Dramaten och 15 % som besökt Operan i Stockholm någon gång. De bo— ende i Storstockholm dominerar helt dessa båda grupper — nästan 60 % av Stockholmarna hade någon gång varit på Dramaten och 48 % av samma grupp hade någon gång besökt Operan. Bland övriga landets invånare var motsvarande andel för Dramaten mindre än 20 % och för Operan i Stock- holm mindre än 10 %. Ju äldre personer desto större var sannolikheten att frågorna besvarades med ”ja”. Störst betydelse — efter hemorten — har inte oväntat utbildningsnivån.

6.3.8 Hinder för att besöka teatern

Data från mitten av 1960-talet visar att 1965/66 var det i ett urval av Stor- stockholmare mer än hälften som inte varit på teater en enda gång under senaste 18 månadema.5 Ca 10 % av befolkningen i storstadsområdet stod för hälften av alla teater besök under perioden. En tredjedel av de tillfrågade an- såg att radio och tv tillgodosåg deras teaterbehov och att kvällströtthet, svårig— heter att skaffa biljetter och allmän okunskap om teatrarna upplevdes som de största hindren att gå på teater. Kvinnor hade ytterligare två argument — höga biljettpriser och bristande intresse för teater i familjen eller bekantskaps- kretsen.

Frågor som ringar in andelen som inte varit på talteater de senaste 5 åren har ställts 1985/86 samt 1991. Vid båda tillfällena var det drygt 40 % av be- folkningen som inte besökt talteateri det tidsperspektivet.

4 Nowak L (1983): Dramatens publik. Rapport nr 21 Sveriges Radio/PUB. 5 Swedner H et al.(l97l): Skådebanans ombud och medlemmar. En studie av publikorganisation. Lunds universitet.

Frågor om hinder för teaterbesök ställdes 1992, då till hela befolkningen.6 Det främsta skälet att inte besöka teatern vara att man upplever sig upptagen av förvärvsarbete och familj. Det är fortfarande vanligt att uppge att film eller tv tillgodoser motsvarande behov, vilket 14 % gör. Biljettprisema uppges som skäl att avstå från teaterbesök för endast 4 % av befolkningen, att man känner sig vilsen på teatern anger bara 2 %. Däremot är det geografiska av- ståndet ett hinder som nämns av 14 % av de svarande. Andelen varierar dock med boendeorten. Exempelvis nämns det av runt 20 % av de boende i Västernorrland, Blekinge och Norrbotten men bara av drygt 5 % i Göteborgs och Bohuslän samt Östergötland.

6.3.2. Besökare i olika åldrar

Framför allt de yngre barnen uppvisar en hög andel teaterbesökare. Under se— nare år har så många som närmare 80 % av de yngsta barnen, 3—8-åringama besökt en teaterföreställning under loppet av ett år. Ju äldre barn inom den gruppen desto fler som varit på teater. Daghem och skola spelar här en mycket stor roll. För barn, 3—8 år, till föräldrar med kort utbildning är det förskolan och skolan som ordnat senaste besöket i tre fall av fyra, men även barn till föräldrar med eftergymnasial utbildning är beroende av skola och

daghem för sina teaterbesök. Det finns en liten skillnad redan i dessa åldrar mellan pojkar och flickor på cirka 5 %. I takt med att teaterinstitutioner byggts ut i landet har de geografiska skillnaderna mellan andelen teaterbesö- kare bland småbarnen utjämnats. Under början av 1980—talet var det 80 % av storstadsbarnen som varit på teater någon gång under ett år, men 60 % av småbarn bosatta på små orter. Tio år senare är motsvarande andelar 84 % mot 78 %.

Andelen besökare på teater bland de äldre skolbarnen har varierat både uppåt och nedåt olika år. Man kan fråga sig om detta förhållande speglar för- ändrade villkor för skolan snarare än ett varierande teaterintresse hos barnen. Jämför man data från 1980-talets början med uppgifter tio år senare kan man se en liten ökning av andelen teaterbesökare bland 9—14-åriga skolbarn som nu ligger på nivån 47 %.

För befolkningen i yrkesverksamma åldrar gäller att andelen teaterbesökare ökat under hela 1980-talet och nu närmar sig en årlig besöksandel på ca 45 %. Även pensionärsgruppen över 65 år har fått en ökande andel teaterbe- sökare, men avståndet mellan de yrkesverksamma och pensionärerna har trots det snarare ökat än minskat under perioden.

Diagram 6.3.2 Andel teaterbesökare senaste året och senaste månaden i olika åldersgrupper, förändring under 10 år

% teaterbesökare

80 Besökt senaste är 70 respektive månad: 60

| l1983—85 år 50

| El 1991—93 är 40

| I 1983—85 mån 30

| I1991—93 mån 20 .. l , |

t.. 05 0? m

9—14 år 15—24 år 25—44 år 45—64 år

65— år

Källa: Tabell 6.3.2a= Tabell 6.3.1a

6.3.3. Skillnader mellan män och kvinnor

Bland barn är det, som tidigare nämnts ganska små skillnader mellan könen med avseende på andelen teaterbesökare genom att de ofta besöker teatern i grupp. Det är ungefär 10 procentenheter fler kvinnor än män i vuxen ålder som är teaterbesökare.

6.3.4. Utbildning och facklig tillhörighet

Utbildning, yrke och facklig anslutning är tre variabler som har starkt sam— band med varandra. Utbildningen är den bakomliggande variabeln till de båda andra i stor utsträckning. De högutbildade har ungefär dubbelt så hög andel teaterbesökare som lågutbildade. Gapet har varit oförändrat under hela den senaste lO-årsperioden.

Ser vi till sysselsättning skiljer sig de studerande från förvärvsarbetande. Närmare 60 % av de studerande har varit på teatern det senaste året. Tidigare var det också vanligast inom just denna grupp att gå ofta på teater — dvs. att ha besökt teatern senaste månaden eller minst 6 gånger under ett år. I början av 1990-talet har andelen återkommande teaterbesökare ökat också i de yrkes— aktiva åldrarna — oavsett ålder och oavsett sysselsättning. De studerande har däremot minskat sin andel återkommande besökare något.

Diagram 6.3.3 Teaterbesök senaste året fördelat efter fackliga huvudorganisationer och kön. Jämförelse mellan 1982/83 och 1990/91.

80 70 60

50 40 Hela befolkningen 30 SACO—kvinnor 20 SACO-män

J TCO-kvinnor 10 TCO—män 0 LO-kvinnor

Källa: Tabell 6.3.3a

Studerar man hur de olika fackliga kollektiven förändrat sina teatervanor finner vi att andelen har ökat bland såväl män som kvinnor i LO- och TCO- kollektiven, medan andelen teaterbesökare har minskat bland såväl män som kvinnor inom SACO-gruppen från en tidigare mycket hög nivå med 76 % av kvinnorna och 60 % av männen till 72 respektive 56 % 1990/91.

På samma sätt kan vi se skillnader i andelen besökare på teater bland arbe- tare och tjänstemän. Medan drygt 25 % av arbetarna varit på teater det senas- te året är det närmare 50 % av tjänstemännen som varit det, 7 % av de högre tjänstemännen har varit på teater flera gånger det senaste året — en andel som i och för sig minskat från 12 % de senaste 10 åren. Såväl arbetare som tjän- stemän har dock totalt sett ökat sin andel teaterbesökare sedan början av 1980—talet.

6.3.6. Teaterbesökens geografiska fördelning

Teaterbesökare är starkt beroende av närhet till teaterlokalen. Det förekommer visserligen bussresor till teaterinstitutionema i storstäderna och residensstä- derna men vi kan i undersökningar av teatervanor se att medan 48 % av de 121

boende i landets regionhuvudstäder, där även Borås, Helsingborg, Norrkö- ping och Sundsvall m.fl. icke—residensstäder med teaterinstitution inräknas, varit på teater det senaste året är det bara 37 % av de boende utanför re— gionhuvudortema som varit på teater. Störst avvikelse finns det för den grupp som bor längst ifrån regionhuvudstädema, i glesbygd eller på ren landsbygd, där bara 31 % varit på teater det senaste året. Däremot är skillnaden i besöks- andel mellan Stockholm, övriga storstäder samt regionhuvudorter ganska måttlig. Exempel på län där besök på teater avviker kraftigt nedåt i förhållande till riksgenomsnittet är Jämtland och Norrbotten, men också Jönköping och Halland.

De flesta teaterbesökare uppger att de varit på en teaterföreställning i hemortskommunen. Därnäst vanligast är att besöka teater i samband med re- sor till storstad. Det är 25 % av befolkningen som sett teateri hemortskom- munen och 17 % som gjort ett besök i samband med resa till de tre storstä— derna. Till den senare gruppen räknas då också besökare från kranskommu— nema till de tre storstäderna. De båda grupperna överlappar varandra. Teater— besök i annat län än hemortslänet, utöver storstadsbesöken, förekommer i li- ten utsträckning. Däremot händer det att man besöker en teaterföreställning i hemortslänet utanför den egna hemkommunen.

6.3.7. Besök på föreställningar inom olika genrer

Talteater dominerar bland teaterbesökarna. Såväl i mitten på 1980-talet som i början av 1990—talet är det 27 % av befolkningen som varit på talteater någon gång under året. För befolkningen som helhet dominerar komediföreställ— ningar följd av en pjäs av en klassisk författare. Detta är även rangordningen bland personer med eftergymnasial utbildning, men komedin har där inte samma dominerande ställning som bland personer med lägre utbildning. Musikteater i form av opera, operett eller musikal är också vanliga teater- former att besöka. Det har 16 % av befolkningen gjort. På ungefär samma nivå placerar sig också revyföreställningar. I åldersgruppen 45—64 år är besök på revy t.o.m. lika vanligt som på talteater.

Diagram 6.3.4 Andel besökare under ett år på olika teatergenrer.

% av befolkningen som tittat/lyssnat på:

TV-teater (svensk teaterpjäs)

Radioteater

Amatörteater Dockföreställning

Revyföreställning

Operett/Musikal

Opera EI 1985/86 Musikteater

I199l

Talteater

0 20 40 60 80 100

Källa: Tabell 6.3.4a

Amatörteatem har vuxit till sedan mitten av 1980—talet då bara 3 % uppgav att de besökt en sådan föreställning. Sommar- och bygdespelen liksom livak- tiga amatörteaterföreningar runt om i landet har bidragit till att göra formen populär. Amatörteatem når också ut oavsett ålder, utbildning eller bostadsort.

6.3.9. Omständigheter runt teaterbesök

Vi har i tidigare avsnitt redovisat att knappt 20 % av befolkningen uppger att de är mycket eller ganska intresserade av teater. En högre andel av befolk- ningen har varit på teater det senaste året. Det är således fler än de mycket eller ganska intresserade som faktiskt går på teatern. En förklaring till skillna- den kan vara att besök på teater, särskilt för kvinnor, har en social dimension. Man går alltså inte på teater bara för att se en föreställning. Hur stor andel av de intresserade, respektive måttligt instresserade eller ointressearde som varit på teater har vi inte kunnat finna någon uppgift om, men tillgängliga data i dataserien Kulturbarometern borde i och för sig kunna ge underlag för en sådan analys.

Kanske får vi viss vägledning om styrkan i den sociala dimensionen genom de två undersökningar som genomförts på Dramaten. Runt 30 % av publiken på enskilda föreställningar förklarar där att besöket varit någon an- nans idé och att de själva inte ordnat med biljetter. Att gå ensam på teatern är också, enligt samma undersökning ovanligt. Mindre än 10 % av publiken på Dramaten var där ensamma. Merparten gjorde besöket tillsammans med en eller flera personer, så många som 25 % i grupp om fem personer eller fler. Det finns dock inget som tyder på att den sociala aspekten kommer i första rummet. Det är pjäsen som är det väsentliga.

6.3.10. Några internationella jämförelser

Generellt sett ligger andelen besökare på teater i de nordiska länderna högt. Varannan islänning har varit på teater det senaste året och även i Finland är andelen teaterbesökare i befolkningen hög med 43 %. I Danmark är nivån

6 Delvis opublicerade data från Sveriges Radio/PUB samt data från Riks- dagens revisorer. 125

lägre än i Sverige — 31 % av danskarna har besökt teatern det senaste året — och lägst andel finner vi i Norge med 26 % av befolkningen. I samtliga nor— diska länder är det den traditionella talteatern som drar flest i befolkningen. Opera är relativt sett mest populär på Island där ungefär 10 % av befolk— ningen besökt en operaföreställning under ett år jämfört med under 5 % i öv— riga nordiska länder. Det kan också noteras att operett och musikal har mindre stark ställning i andra nordiska länder än i Sverige och att revyn är ungefär lika stark i Norge som Sverige medan den som teaterforrn inte når stora ande- lar av befolkningen i något annat nordiskt land.

I andra länder i Europa är andelen av befolkningen som går på teater lägre. I Frankrike har bara 14 % av den vuxna befolkningen varit på teater det senaste året och så få som 43 % av befolkningen har varit på professionell teater någon gång i sitt liv. Ungefär samma siffror för såväl besök någonsin som senaste året uppmättes för besök på amatörteater. Fransmännen har i gengäld ofta besökt cirkus. Visserligen har bara 9 % varit på cirkus det senaste året, men hela 72 % av fransmännen har varit på cirkus någon gång.

Uppgifter från Nederländerna och Storbritannien är högre än de franska med mellan 25 och 30 % av befolkningen som besökt teater det senaste året. Enligt en undersökning i det tidigare Västtyskland var det 20 % av befolk— ningen som varit på teater senaste halvåret.

6.3.11. Publik vid teaterföreställningar i etermedierna

I takt med att konkurrensen inom och mellan de båda medierna radio och tv ökat har dramats publik vid det enskilda tillfället minskat. De förändringar i lyssnar- och tittarvanoma som inträffat sedan televisionen introducerades har påskyndat minskningen av lyssnare till enskilda radioprogram. På 1980-talet hade en veckas utbud hos Radioteatern en publik på runt en halv miljon människor. Numera sänds radioteaterns utbud samlat under helgerna och når då 250 000 personer med en eller flera föreställningar under loppet av en helg. Radioteatern har en särskild styrka i förmågan att nå såväl barnen, bl.a. genom de sommarlovsdramatiseringar som förekommit, som de äldsta som inte i så stor utsträckning kommer iväg på levande teater. Radioteatern kan fortfarande hävda sig väl med den publik den levande teatern når.

Många teaterföreställningar i tv har blivit älskade klassiker. Dramaproduk- tioner som filmats i levande miljöer når ofta mycket stora publiker. Tidigare gällde det också tv-teater i ett format som mer liknar teaterscenens. Mångniil— jonpubliker var inte ovanligt på 1970—talet. Men också i dag när uppsättningar som till formen mer liknar teaterscenens eller som är bearbetningar av upp— sättningar från någon av landets teaterinstitutioner stora publiker. Ett exempel är uppsättningen julen 1993 av Henrik Ibsens Hedda Gabler som sågs av en miljonpublik. Tv—bearbetningen samma period av Smutsiga ögon, ursprung—

ligen en enmansföreställning på scen, sågs av drygt 150 000 personer och televiseringen av Markurells i Wadköping från Örebro hade en publik på närmare en halv miljon tittare.

Trots en mindre publik i dag än för 20 år sedan när den enskilda tv—teater— uppsättningen oftast publiker vid ett enda tillfälle som vida överstiger vad en teaterensemble kan hoppas på under ett helt spelår. Man när denna publik överallt i landet och inom alla åldrar och utbildningsgrupper. För många blir det stora teaterupplevelser och kanske den enda kontakten med dramatik.

6.4. Amatörteater

I takt med att besök på amatörteaterföreställningar ökat kunde man förvänta sig att antalet personer som sysslar med amatörteater också ökat. Sedan mitten av 1980—talet har emellertid obetydliga förändringar skett — det är runt 5 % av befolkningen som är aktiva inom amatörteaterverksamhet då som nu. Då befolkningen sedan dess har ökat är det emellertid fler personer nu.

Vanligast är detta intresse bland skolbarn och ungdomar i olika åldrar där mer än 30 % är eller har varit verksamma med amatörteater. Det är också vanligare med amatörteaterverksamhet bland dem som har gymnasieutbild- ning eller eftergymnasiala studier.

Amatörteatergrupper är i regel knutna till något studieförbund. Det finns närmare 450 amatörteaterföreningar anslutna till de båda organi- sationerna ATR och ATF. Tillsammans ansluter de närmare 40 000 med- lemmar. Sverigefinska Riksförbundet samordnar den finska amatörteater— verksamheten i Sverige. ATR uppger till Teaterutredningen att man 1993 producerade närmare 1 000 uppsättningar som tillsammans gavs i drygt 8 000 föreställningar som sågs av en publik på närmare 900 000.

Diagram 6.4.1 Antal 1 000 deltagande istudiecirklar inom teaterområdet.

Antal 1 000 deltagare 90 80 70 . . . ' Teaterhistoria, film-, tv— 60 radiodramatik 50 40 Cl Barnteater 30 . Utövande teater, mim 20 m.m. 10

0

1973/74 1976/77 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

Källa: Tabell 6.4. la

Inom studieförbundens verksamhet är verksamheter inom teaterområdet i tilltagande. Efter en nedgång under början av 1980—talet ökar antalet deltagan- de i studiecirklar åter. Ca 70 000 deltagande var registrerade i cirklar för ut- övande teater 1993/94 vilket förmodligen motsvarar litet drygt hälften så många uttryckt i antalet deltagare eftersom många följer sin cirkel både höst- och vårtermin.

6.5. Teaterns ekonomi

Teaterområdet är det enskilda konstområde som uppbär mest statligt stöd. Om man inräknar samtliga institutionsteatrar, stödet till fria grupper, stödet till övriga teaterändamål som Vadstenaakademien, Drottningsholmsteatern och Marionetteatern, publikfrämjande verksamhet och utvecklingsarbete, cent- rumbildning, amatörverksamhet och internationell verksamhet var stödet 1993/94 närmare 1 miljard kronor. Är 1973/74 var motsvarande stöd i 1994 års pennngvärde ca 650 miljoner kronor. Mer än 90 % av det statliga stödet till teater utgår i form av anslag till teaterinstitutioner av olika slag.

6.5.1. Offentliga bidrag till teater

I takt med att det regionala teaterinstitutionsnätet byggts ut har det statliga stö- det till dessa teatrar ökat kraftigt.

Diagram 6.5.1 Det statliga stödet till olika teaterinstitutioner. 1994 års penningvärde

Antal 1 000 kronor

350 000 300 000 ./' . ' Regionala och _. /, lokala teater- 250 000 /'X. . / institutioner ' 200 000 ., _D—Svenska ' Riksteatern 150 000

' Operan

1 00 000 —o— Dramatiska

50 000 teatern

0

1991/92 1992/93 1993/94

___—._....—

Källa: Tabell 6.5.1a

Stödet till de enskilda teaterinstitutionema varierar. Operan i Stockholm, Dramaten och Riksteatern som helt finansieras med statliga pengar är de scener som har den totalt största omslutningen och de största statliga bi— dragen. År 1994/95 var anslaget drygt 150 miljoner kronor för Dramaten, drygt 200 miljoner kronor för Riksteatern och drygt 250 miljoner kronor för Operan i Stockholm. Operan och Dramaten har haft realökningar av anslagen perioden 1973/74—1993/94 medan Riksteatern fått en realminskning.

De regionala teaterinstitutionema har sammanlagt statliga bidrag som något överskrider bidraget till Operan i Stockholm. Till detta ska föras Landstings- bidrag på närmare 150 miljoner kronor samt kommunalt stöd på ungefär en halv miljard kronor. Såväl de statliga som de landstingskommunala och pri- märkommunala bidragen har ökat mycket under de gångna 20 åren, vilket delvis hänger samman med att teatrarna har blivit fler. Kommunernas bidrag i fast penningvärde har mer än fördubblats. Landstingen, som inledningsvis var en mycket blygsam bidragsgivare till teatern med en summa motsvarande ca 7 miljoner kronor i dagens penningvärde har successivt ökat anslagen till

drygt 140 miljoner kronor budgetåret 1993/94. Även spelintäktema har ökat i fast penningvärde.

Diagram 6.5.2 Intäkter för teaterinstitutionema. 1994 års penningvärde.

Miljoner kronor 2 000

1 800

1 600 1 400 . Spelintäkter

1 200

1 000 800 El Kommunala bidrag

600

400 200

0

I Landstingsbidrag

' Statliga anslag

1973/74 1976/77 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

Källor: Källor: Tabell 6.5.1a & Tabell 6.5.2a & Tabell 6.5.2b & Tabell 65.20

Under den gångna 20-årsperioden har stödet till de fria teatergruppema också ökat mycket. 1993/94 var det 56 grupper som fick statligt stöd vilket är dubbelt så många som 1973/74 då 29 grupper fick bidrag. Stödbeloppen har för dem alla höjts avsevärt. Emellertid handlar det om relativt små anslag i relation till det institutionaliserade teaterlivet. Det statliga stödet ökade fram till 1992/93 då det var 36 miljoner kronor. Det minskade därefter och var 1993/94 ca 30 miljoner kronor genom att Folkoperan blev institution och överfördes till annat anslag. De fria grupperna erhöll också bidrag om ca 8 miljoner kronor av arbetsmarknadsmedel (utöver a—kassa). Självfinansie— ringsgraden hos de fria teatergruppema är avsevärt mycket högre än för tea- terinstitutionema.

Diagram 6.5.3 Intäkter för fria teatergrupper med statligt stöd. 1994 års penningvärde.

Antal 1 000 kronor 180 000

160 000 140 000 120 000 100 000 80 000 60 000 40 000 20 000

0

: Övriga bidrag

Övriga intäkter

lll Biljettintäkter

E Kommunbidrag

' Landstingsbidrag

El Annat statligt bidrag

I Statliga verksamhetsbidrag

1973/74 1976/77 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

Källa: Tabell 6.5.3a

Antalet grupper totalt i landet som spelar teater utan statliga anslag är svårt att bilda sig en uppfattning om — många grupper bildas på projektbasis och upplöses sedan, många grupper stöds enbart av kommuner eller landsting. Med utgångspunkt från antalet ansökningar om projektmedel till Statens kul— turråd kan man göra uppskattningen att ungefär 150 fria teatergrupper är verksamma.

Teatercentrum med uppgift att verka opinionsbildande och med en viss förmedlande roll, har fått ökande bidrag under hela perioden. Genom en del- ning skapades en egen centrumbildning för dans varvid resurserna också de- lades upp. Teatercentrum har dock med god marginal återtagit den ekono-

miska nivå man hade före denna delning. Det statliga bidraget utgjorde 1993/94 ca 2 miljoner kronor.

6 . 5 . 2 Spelintäkter

Enligt institutionsteatrarnas egna uppgifter är biljettintäktema totalt ca 212 miljoner kronor spelåret 1993/94. Det är en ökning med närmare 70 miljoner kronor under perioden i fast penningvärde. De statsunderstödda fria grupper- na rapporterar tillsammans knappt 50 miljoner spelåret 1993/94, vilket är en kraftig minskning jämfört med tidigare år. Inte sedan 1982/83 har de gemen- samma spelintäktema för de fria grupperna varit lägre än 1993/94.

Den senast genomförda hushållsbudgetundersökningen från 1992 har gjort beräkningen att hushållen spenderat knappt en halv miljard kronor i dagens penningvärde på teater. Då ingår också biljettköp på privatteatrar, vilka bara i Stockholm hade ca 600 000 besök, samt andra teaterföreställningar som 10- kalrevyer, föreställningar med operettsällskap, amatörteateruppsättningar, bygdespel m.m.

Det bör påpekas att de statsbidragsstödda teaterinstitutionema och fria grupperna inte bara har intäkter från privathushållen utan att teaterföreningar, skolor och förskolor också bidrar med föreställningsköp.

I statistiken över privathushållens utgifter finns tre kategorier med anknyt- ning till teaterområdet — scenframträdanden och dans, teater samt opera och konsert. Den absolut största enskilda posten lägger privathushållen på kategorin scenframträdanden och dans. Posten har också ökat sedan 1970- talet. Minst pengar lägger privathushållen på opera och konsert.

6.5.3. Bidrag till enskilda utövare på teaterområdet

Konstnärsnämnden fördelar bidrag till scen— och filmkonstnärer. Det senaste året fördelades närmare 2,5 miljoner kronor inom teaterområdet. Till detta kommer ett antal scenkonstnärer med inkomstgarantier — totalt 22 personer inom hela området scen och film. Totalt betyder detta att enskilda utövare på teaterområdet stöttas med drygt 3 miljoner kronor enligt Kulturdepartementets beräkningar.

Konstnärsnämnden fördelar också bidrag för internationellt kulturutbyte. Denna del kan inte urskiljas för scenkonstnärernas del. Även Statens kultur- råd och Svenska Institutet fördelar bidrag till detta ändamål.

6.5.4. Bidrag till publikfrämjande verksamhet

Den publikfrämjande organisationen Skådebanan, med sin bas i fackliga or— ganisationer och några studieförbund, har som främsta syfte att intressera tea— terovan publik för teaterbesök. Arbetet bygger till stor del på att rekrytera ar— betsplatsombud eller personer som fungerar som ombud i bostadsområden eller inom medlemsorganisationema. Den bärande idén är således att väcka intresse genom en aktivt uppsökande verksamhet. Ombuden utbildas för sin publikrekryterande uppgift, ofta i samarbete med något studieförbund. Om- budsarbetet är oavlönat. Antalet ombud utvecklades mellan 1970 och 1992 från ca 1 500 ombud till ca 8 000. Under samma period minskade antalet förmedlade biljetter från 200 000 till 102 000.

Mellan 1978/79 och 1991/92 stödde staten Skådebaneverksamheten inom ramen för grundbeloppssystemet. Sammanlagt sju olika regionala skådebanor fick statliga bidrag. Dessutom utgick bidrag till Stiftelsen Riksskådebanan. År 1989 gick Skådebanan i Stockholms län i konkurs. Under ett antal år fördela- des dessa grundbelopp till allmänna teaterfrämjande åtgärder. Från 1992/93 utgår i stället ett samlat anslag till Riksskådebanan och grundbeloppsfinansie— ringen är avskaffad. Anslaget har sedan dess behållits på samma nominella nivå, totalt 4,3 miljoner kronor.

Den regionala verksamheten spelar i dag en liten roll som del i förrned- lingen av teaterbiljetter. Teaterutredningen visar också att de biljetter som förmedlas i regel avser teaterns lättare genrer.7 Man exemplifierar med Skåde— banan i Uppsala som spelåret 1991/92 förmedlade drygt 7 000 biljetter varav drygt 4 500 gick till föreställningar på privatteatram. Teaterutredningen pekar också på att de sammanlagda offentliga bidragen till Skådebanan överstiger den sammanlagda omsättningen av biljettförmedlingen varför man får dra slutsatsen att den förmedlande rollen numera är av underordnad betydelse i Skådebanans verksamhet och att tonvikten i stället ligger på det pedagogiska arbetet.

6.6. Utbildning och arbetsmarknad

Det utbyggda teaternätet har skapat ungefär 1 000 ny arbetstillfällen inom teaterns område. Är 1973/74 hade teaterinstitutionema totalt 2 955 anställda uttryckt i årsverken och 1993/94 rapporterades sammanlagt 3 943. Ca 10 % av de nya arbetstillfällena har tillkommit på institutioner som varit verksamma under hela perioden.

De fria teatergruppema med stasbidrag har fördubblats till sitt antal sedan 1973/74. Det innebär att antalet arbetstillfällen ökat från närmare 190 till ungefär det dubbla för de fria grupper som har statligt stöd. Den genom— snittliga personalstyrkan i de fria grupperna har således hållit sig i princip oförändrad, med mellan 6,5 och 7 årsverken i genomsnitt per grupp.

Under de senaste 20 åren har antalet personer som enligt Folk— och bostadsräkningarna försörjer sig på scenkonst, dvs. på konstnärligt arbete inom scenens område, ökat stadigt och utgjorde 1990 närmare 3 800 per- soner.

Det finns i dag utbildningslinjer inom högskolan för skådespelare, musik- dramatik samt mimare. Vid den sceniska utbildningen inom högskolan ser man att antalet examinerade över tid varit tämligen konstant med i genomsnitt 20—30 examinerade från skådespelarlinjen årligen. Den musikdramatiska lin—

7 SOU 1994z52: Teaterns roller. Betänkande av Teaterutredningen.

jen exarninerar ca 15 elever per år och mimlinjen, som inte har årlig intagning har de senaste åren examinerat ca 5 elever per utbildningsgrupp.

Arbetslösheten är hög inom skådespelarkåren och har ökat under hela 1980—talet. Drygt 20 % av medlemmarna i Svenska Teaterförbundet var an- mälda arbetslösa någon gång under loppet av 1994. Det är en kraftig ökning sedan 1974 då andelen var 4 % — en nivå som stod sig under hela 1970-talet. Många skådespelare involveras i arbetsmarknadspolitiska åtgärder av olika slag.

Samtidigt som det varit ett kulturpolitiskt mål att sprida scenkonsten runt om i landet finns det en tendens till att den växande gruppen skådespelare samlats i storstadsregionerna och då särskilt i Stockholm. Av de nytillkomna scenkonstnärerema mellan 1975 och 1990 består hälften av personer som är bosatta i Stor-Stockholm. Det är en större koncentration av ökningen till hu— vudstaden än för någon av de övriga litterärt eller konstnärligt arbetande grupperna. Där inskränker sig andelen Stockholmare av den totala ökningen till mellan 20 och 40 %. Med tanke på att Stockholm är en teatertät stad och att filmproduktion samt inspelningar för radio och tv i huvudsak är förlagd till Stockholm kan man konstatera att tillväxten av scenkonstnärer skett där arbetstillfällen erbjuds.

En arbetsmarknad för scenkonstnärer finns inom ramen för studieförbun— dens verksamhet. Framför allt bereds många tillfälle att medverka inom ramen för de kulturprogram som anordnas. Tidigare gjordes försök att mäta antalet arbetstillfällen för kulturarbetare inom studieförbunden, men den redovis- ningen förekommer inte längre. Antalet kulturprogram som involverar scen- konstnärer har dock minskat mellan 1988/89 och 1993/94 från närmare 5 000 arrangemang till ca 3 500.

Diagram 6.6.1 Antal arrangemang iform av kulturprogram inom ramen för studieförbundens verksamhet.

Antal arrangemang 1 4 000

12 000 10 000

8 000 lAntal kulturprogram Dramatisk 6 000 framställning 4 000

2 000 0

1973/74 1976/77 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

Källa: Tabell 6.6.1ä

6.7. Cirkus

Cirkus är benämningen på en föreställning i en lokal med amfiteatraliskt an- ordnade åskådarplatser kring en cirkelrund ridbana (manege) där det före- kommer ett flertal artistframträdanden med tonvikt på akrobatik, jonglering, clowneri och djurdressyr. Tidigare förekom cirkus mest i fasta byggnader men numera visas cirkus som regel i tält.

Begreppet Varieté syftar vanligen på en föreställning med ett program som består av ett flertal artistframträdanden av olika slag som visas på en scen eller en scenliknande estrad. Dessa nummer kan vara identiska med dem som bru— kar visas på cirkus. På varietéscenerna förekommer emellertid också sång, tal- och musiknummer, vilka sällan eller aldrig brukar förekomma i en cirkus— föreställning. De nummer som brukar kunna växla mellan varieté— och cirkus- engagemang kallas ofta för skådenummer. De för cirkusarna och varietéerna gemensamma artisterna kan därför betecknas som skådeartister.

I utredningen Kulturrådets betänkande angavs att man avsåg att utvidga den rådande synen på vad som räknades till varje konstart och att de offentli— gas stöd borde omfatta alla genrer inom en konstart. Cirkus borde följaktligen omfatta av de samhälleliga insatserna på samma grunder som teater.8

8 SOU 1972166 Kulturrådet: Ny kulturpolitik Nuläge och förslag. Be- tänkande av Kulturrådet. 135

6.7.1. Antal och utbud

År 1980 uppgick antalet i Sverige verksamma cirkusar till sex. Endast tre av dessa kunde betecknas som helsvenska. Detta var en minskning jämför med tidigare decennier då det funnits fler cirkusar med svensk direktion. Föränd- ringen berodde sannolikt på att det under dessa år blivit svårare att driva en stor svensk cirkus.9

Under 1980-talet inträffade emellertid en ökning av antalet cirkusar i Sve- rige. Denna förändring står sig fortfarande. År 1995 beräknas således ha fö- rekommit elva ambulerande tältcirkusar av varierande storlek i vårt land. Därtill kommer cirkusfestivalen ”Cirkusprinsessan” under en aprilvecka i Stockholm samt cirkusföreställningar i minst tre stationära parkanläggningar. Dessutom har förekommit olika framträdanden av elever från gymnasielinjen vid Vasaskolan i Gävle samt Ludvika Minicirkus, Norsholms Ungdomscir- kus och andra projekt för utbildning av unga skådeartister.

En förklaring till det ökade antalet verksamma cirkusar i Sverige under se— nare år är att man har funnit tidigare nästan oprövade möjligheter att sälja cir- kusbiljetter till organisationer och företag. 10

Innehållet i cirkusföreställningama har under de senaste 35 åren genomgått väsentliga förändringar. Ändringarna beror bl.a. på det förbud som 1960 in- fördes mot förevisning av ett flertal djurslag, framför allt apor och rovdjur. Flera av dessa djurslag var mycket betydelsefulla för cirkusarna och bortfallet av dem har enligt uppgift haft en negativ inverkan på publiktillströmningen.ll Liknande lagstiftning finns i Danmark, Finland och Norge.

6.7.2. Besök på cirkusföreställningar

Det är svårt att få en bild av hur stor del av befolkningen som regelbundet eller någon gång går på cirkus. Det gäller framför allt den vuxna befolk- ningen. Att gå på cirkus betraktas i stor utsträckning som ett familjenöje och de uppgifter som finns att tillgå redovisar endast besök bland barn.

Drygt tre fjärdedelar av alla barn 3—8 år har varit på cirkus någon gång, ca häften av barnen det senaste året. Till skillnad från teaterbesök, som oftast görs i sällskap med förskola eller skola, görs den allra största delen cirkusbe— sök tillsammans med familjen.

Under 1980-talets slut ökade andelen barn som varit på cirkus det senaste året från 34 % 1984 till 55 % 1989/90. Det var något vanligare bland pojkar

9 Danielsson A, Samhället och cirkusen. Rapport från Kulturrådet l981:1. 10 SOU 1990:39 Konstnärens villkor. Betänkande av konstnärsutredningen ” Se not 10.

än bland flickor. Det var också vanligare att barn till högutbildade föräldrar och barn som bodde i storstäderna hade varit på cirkus det senaste året. 12

Att undersökningar av cirkusbesök endast gjorts bland barn betyder inte att cirkus endast är ett nöje för barnfamiljer. Under senare år har det vuxit fram en ny cirkusform som blandar traditionell cirkuskonst med mer moderna ut- tryck vilken huvudsakligen drar till sig en vuxen publik. Uppgifter om den vuxna befolkingens besök på cirkus saknas dock. Däremot har vi mått på in- tresset uttryckt i publik till cirkusprogram i tv. Ett färskt exempel utgör en te— leviserad cirkusföreställning med enbart kvinnliga artister, Cirkusprinsessan, som sändes i juni 1995. Programmet sågs av mer än en miljon människor varav bara ca 125 000 var under 15 är, ca 375 000 var i yrkesverksam ålder och ungefär en halv miljon var äldre än 60 år.

6.7.3. Cirkusområdets problem

Utgiftema för att driva en cirkus är höga och står i klart förhållande till cirku- sens storlek. En stor del av utgifterna beror på att en ambulerande cirkus har med sig hela föreställningslokalen med därtill hörande skrymmande utrust- ning från plats till plats. För cirkus krävs också lokala tillstånd som samman- tagna kan bli en dryg kostnadspost. Att gå på cirkus här länge varit ett utpräglat familjenöje vilket har försvårat för cirkusarna att höja biljettpriserna.

Svårigheterna att driva en cirkus är dock inte bara ekonomiska. Samhälls— regleringen av cirkusverksamheten har under många år utgjort en komplika— tion för dem som drivit sådan verksamhet.

Cirkusföreställningar betraktades länge som offentliga tillställningar och reglerades i allmänna ordningsstadgan vilket innebar att kraven på tillstånd och villkor var betydligt mer omfattande än för teaterföreställningar och fram— föranden av andra konstnärliga verk vilka reglerades i lagen om allmänna sammankomster.

En cirkusföreställning behandlades således annorlunda än en teaterföre— ställning eller annan allmän sammankomst vad det gällde ordnings— och sä- kerhetsföreskrifter även om den ägde rum i samma tält eller byggnad. I de flesta fall innebar det en ekonomisk belastning att tvingas söka särskilda till- stånd och följa de strängare föreskrifterna.

År 1979 uppdrog Kulturrådet åt cirkuskännaren Alf Danielsson att som ut- redningsman utarbeta förslag till hur man skulle kunna förenkla bestämmel- serna och myndighetsanvisningarna vid anordnandet av en cirkusföreställ- ning.

Utredaren kom med en rad förslag som remissbehandlades. Med utred- ningens förslag och remissmaterialet som underlag utarbetade Kulturrådet

12 Filipson L (1990): Småbarnenskultur- och mediebarometer 1989/90. PUB Informerar V Sveriges Radio/PUB. 137

1983 en skrivelse till regeringen om åtgärder för att underlätta för cirkusverk- samheten i Sverige.

I skrivelsen betonades att cirkus är en konstart och Kulturrådet anförde bl.a. att cirkusföreställningar skulle jämställas med teaterföreställningar och andra konstnärliga sammankomster samt hemställde om ett tillägg i lagen om allmänna sammankomster där cirkusföreställningar uttryckligen skulle upptas bland de föreställningar som inräknades i begreppet sammankomst för fram- förande av konstnärligt verk.

Denna förändring kom också så småningom att genomföras och cirkusfö- reställningar jämställs nu med teaterföreställningar och andra allmänna sam- mankomster i gällande ordningslag (1993: 1617).

Kulturrådet betonade också att cirkuskonsten behövde ett departement med det övergripande ansvaret för konstartens existensvillkor för att bättre bevaka dess intressen. Rådet hemställde därför att departementsförordningen skulle kompletteras med en bestämmelse, varav framgår att förvaltningsärenden som gäller cirkus ska handläggas inom nuvarande Kulturdepartementet, i den mån sådana ärenden inte ankommer på något annat departement. Därvid har ingen ändring skett.

6 . 7 . 4 Skådeartisternas arbetsmarknad

Ett särdrag hos skådeartister är att de inte traditionellt utbildas för att med- verka i eller framföra några konstnärliga verk som skapats av andra. Deras ”skådenummer” skapas praktiskt taget alltid av dem själva med hjälp av eventuella lärare. Instuderade "skådenummer" inkluderar även kostymupp— sättning, rekvisita och musikarrangemang. Skådeartisterna måste själva utar— beta scenario och skapa hela det konstnärliga verket. Utmärkande för många kategorier av skådeartister är att de på grund av sin specialisering och svårig- heten att inöva nya skådenummer har mycket små möjligheter att variera sin repertoar. Detta är ett särskilt dilemma för en svensk artist eftersom publikun- derlaget är så litet i Sverige.

I Sverige finns ingen fast arbetsmarknad för skådeartister. Endast ett mycket litet antal svenska artister erhåller numera cirkusengagemang utanför Sveriges gränser. Konkurrensen med motsvarande artister från hela världen är mycket hård.

Det under senare år ökade antalet cirkusar i Sverige har inte resulterat i en motsvarande ökning av engagemangstillfällen för svenska yrkesartister. De stora och mellanstora cirkusarna sysselsätter sällan svenska artister som inte tillhör eller har annan nära anknytning till direktionen. Däremot kan konstate- ras att de minsta cirkusarna i större utsträckning väljer svenska artister utanför den egna familjekretsen.

I äldre tider erhöll många skådeartister engagemang i Sveriges folkparker. Denna tradition upphörde i mitten av 1970-talet vilket enligt Folkparkemas Centralorganisation förklarades bero på ett vikande publikunderlag i kombi- nation med begränsade resurser för de enskilda folkparkerna. Förutom i kol- lektiv som Varieté Vaudeuvill och Gycklargruppen finns dock i dag vissa möjligheter till engagemang för skådeartister i nöjesparker och i samband med förenings- och firmafester.

6.7.5. Ekonomi

Alla svenska cirkusar är privatägda. Cirkuskonsten åtnjuter inte något statligt stöd för verksamheten eller produktionen. Alltsedan i mitten av 1970-talet har emellertid ett antal svenska cirkusartister årligen beviljats konstnärsbidrag.

Cirkusar är i mycket hög grad beroende av beslut och åtgärder från kom- munernas sida. Kulturrådet har därför bl.a. framhållit angelägenheten av kommunala stödåtgärder, t.ex. genom att kommunerna avgiftsfritt eller till reducerad kostnad tillhandahåller centralt belägna cirkusplatser och annan servrce.

6.8. Sammanfattande iakttagelser

Teatern är det enskilda konstområde som uppbär mest statligt stöd. Nätet av teaterinstitutioner har kompletterats sedan 1974 så att det i stort sett täcker hela landet. Antalet fria teatergrupper med statligt stöd har fördubblats. Detta har inneburit att antalet uppsättningar kunnat öka något och att antalet spelade föreställningar utökats, dock inte med mer än drygt 10 %. Samtidigt har antalet sålda biljetter på de offentligstödda teaterinstitutionema minskat. Riksteaterns tuméverksamhet har också minskat — speciellt är det färre riktigt små orter som besöks i dag jämfört med tidigare. En del av förklaringen ligger i att Riksteaterns regionala ensembler ombildats till de fyra regionala teaterinstitutionema i Kronoberg/Blekinge, Örebro, Västmanlands och Västerbottens län.

Andelen teaterbesökare i befolkningen har dock ökat under 20-årsperioden men den grupp som uppger att de är mycket eller ganska intresserade av teater är inte särskilt hög — knappt 20 % av befolkningen.

Genom utbyggnaden av teaternätet har kostnaderna för teater ökat under perioden. Till en del förklaras också kostnadsökningarna av att teatern haft högre kostnadsutveckling än vad som följer av de allmänna prishöjningama.

Dramaten och Operan i Stockholm är främst en angelägenhet för de boende i Stockholm — bara 1 % av de boende i Malmö eller Göteborg har varit på be-

sök på någon av de två scenerna det senaste året, och 4 % av övriga boende utanför Stockholmsregionen har sett någon föreställning på de båda teatrarna. I genomsnitt under perioden har inte heller särskilt många föreställningar från dessa scener bearbetats för tv trots att ett sådant uppdrag finns inskrivet i båda institutionernas avtal. I genomsnitt en föreställning per scen och år har det blivit, men det förekommer såväl år utan något samarbete som exempel på att flera uppsättningar versionerats för televisionen. Då så sker när man i regel publiker i storleksordningen flera hundra tusen tittare.

Antalet scenkonstnärer har ökat till följd av utbyggnaden av teaternätet. En stor del av de nytillkomna skådespelarna har också stannat i Stockholm, där många av arbetstillfällena finns för etermedier, film eller andra frilansupp- drag.

Sammantaget har tonvikten i genomförda satsningar lagts på att stärka och utveckla grunden för teaterverksamheten genom utbyggnad av institutions- nätet. Spridningen av verksamheten genom turnéer eller utvecklandet av publikintresse har inte utvecklats i samma takt.

Privatteatrama tycks inte ha tagit hand om den ökande teaterpubliken, som många gånger antytts. Dessa teatrar har också fått vidkännas publikminsk— ningar under 1980-talet och början av 1990—talet. I stället tycks det vara ama— törteaterverksamhet som både engagerat deltagare och rekryterat en ny publik till teatern. Att ta fasta på detta intresse och utveckla samarbetet med stu- dieförbund och amatörteatersällskap kan vara en väg för två teatervärldar att mötas. En mer målmedveten satsning på att nå ut med de offentligt finan- sierade teaterföreställningarna till en publik via televisionen kan vara en annan. Tv—bearbetningar kan vara såväl ett sätt att öka effektiviteten i teater- verksamhet, särskilt på små scener eller i glesbygd. Det kan också vara ett sätt att göra verksamheten mer känd för de boende i länet och att avdra- matisera teatern som institution.

De fria teatergruppema bedriver en omfattande föreställningsverksamhet som är av stor betydelse runt om i landet. De fria grupperna ger en mycket stor del av sina föreställningar för barn och ungdom och får därigenom stor betydelse för barnteaterutbudet. Många teatergrupper turnerar också med sina föreställningar och ger därigenom ett betydelsefullt bidrag till ett levande teaterutbud utanför regionhuvudortema.

7. Dans

Dansområdet karaktäriseras av att

mer än hälften av befolkningen har varit ute och dansat det senaste året och en fjärdedel av landets befolkning dansar eller har tidigare dansat folkdans,

danskonsten är starkt koncentrerad till storstäderna och att de flesta i befolkningen har små möjligheter att se professionella dansföre- ställningar,

det finns fyra fasta dansensembler verksamma inom tal— eller musikteatrar, Operabaletten i Stockholm, balettensemblen vid GöteborgsOperan, Östgötabaletten inom Östgötateatern och Cullbergbaletten inom Riksteatern,

ytterligare en dansensemble, den inom Malmö Musik och Teater, kommer att flyttas till Lund och bilda Skånska Dansteatern,

en nystartad renodlad dansteater finns också på försök i Härnösand,

gästspelscenen Dansens Hus i Stockholm, samt ytterligare ett par mindre scener i Göteborg, Malmö och Stockholm ger kontinuerligt dansföreställningar av såväl svenska som utländska grupper,

arrangörsledet utanför storstadsregionerna är svagt men både insti- tutionsensemblerna och de fria dansgruppema turnerar i viss ut— sträckning.

7.1. Befolkningens intresse för dans

Intresset för att dansa är stort. I en undersökning från 1986/87 uppger 72 % av befolkningen att de tycker om att dansa.1

l

Nordberg J & Nylöf G (1987): Kulturbarometern i detalj: Tema Teater. PUB Informerar I Sveriges Radio/PUB i samarbete med Statens kulturråd. 141

Diagram 7.1.1 Intresse för dans i olika former. Andelar i befolkningen 9—79 år som varit ute och dansat eller besökt en dansföreställning senaste året, respektive någonsin dansat folkdans eller balett.

Tycker om att dansa

Varit ute och dansat

Dansat/dansar folkdans

Dansat/dansar balett

Besökt dansteater-

föreställning % av befolkningen

0 20 40 60 80

Källa: Tabell 7.1.1a

Breda befolkningsundersökningar kring dans som konstnärligt uttryck saknas. Intresset för dansföreställningar har däremot uppskattats i samband med mätningar av intresse för teater. Ett fåtal människor, mindre än 1 %, nämner dansföreställningar som sitt särskilda intresse.2 De som ändå nämner det är för det mesta under 25 år, studerande och boende i någon av de tre storstadsregionerna. Andelen inom dessa respektive grupper är emellertid också låg — i mätningen 1 % av de tillfrågade.

7.2. Utbud på dansområdet 7.2.1 Dansutbudets omfattning och spridning

Professionell dans erbjuds kontinuerligt där det finns institutioner med fasta dansensembler eller gästspelscener för dans. Musikaler med inslag av sång och dans utgör en stor och populär del av privatteatrarnas utbud.

Antalet fria koreografer eller dansgrupper som får statligt stöd har under den gångna 20-årsperioden ökat från knappt ett tiotal per år till mellan 15 och 20. De flesta av dem har sin hemvist i Stockholmsregionen, vilket gör att dansutbudet är starkt koncentrerat till huvudstadsområdet. Både institutions—

2 Nordberg J & Nylöf G (1992): Kulturbarometern i detalj: Tema Teater. Rapport nr 11 Sveriges Radio/PUB i samarbete med Statens kulturråd.

knutna danskompanier och fridansgrupper med statligt stöd ger emellertid föreställningar på andra platser i landet.

Statistiken över dansen i Sverige är ny och outvecklad och ordentliga tidsserier är svåra att få fram. En jämförelse från 1980-talets början visar en allmän ökning av föreställningsverksamheten. Stora skillnader förekommer dock mellan olika år. De tre spelåren 1991/92—1993/94 var institutionernas utbud ca 350, 500 respektive 260 föreställningar. En del av minskningen det sista året kan härledas till Göteborgs Musikteaters flytt till det nya operahuset vilket medförde att de bara gjorde två dansuppsättningar istället för sex som föregående år. Östgötateatern har under det senaste året brottats med ekono- miska svårigheter, vilket avspeglas tydligt i antalet föreställningar som halv- erats.

Innan det senaste årets minskning tycks GöteborgsOperan ha fördubblat antalet föreställningar och Östgötabaletten nästan fyrdubblat sin föreställ- ningsverksamhet. Inom Riksteatern har en liten minskning skett sedan slutet av 1970-talet, vilket hänger samman med att Riksteaterns andra balettkom- pani, Cramerbaletten, avvecklades 1985/86.

Diagram 7.2.1 Utvecklingen av föreställningsverksamheten vid institutioner med dansensembler.

Antal föreställningar 140 120 , f . i I Operan 1 Stockholm 100 i . __ g :- DRiksteatem 80 å i E i 2 ; IGöteborgsOperan & f & . s , = I s ' N " . 60 , 'i' . & E = ., IMalmo Mus1k och ' 5 $ ; l ! = ; 5 ! f . , x : s ; Teater AB 40 t t r s = i a t : . ' I ' » ' & I & I I N ; , N , * _ __ " 5 ? i E ? i i = 5 & IOstgotateatem 20 5 = t : i ; i = = t = 5 5 # I & ; x ; u ; = t i ? ? S t t t i : = I * ! I N 0 5 s 2 t ; : s i i ! :

O O —- N N Y?" 00 CN ON ON ON CX X X X X X X & ON O '— N m (x 00 ON ON ON ON CN ON ON ON ON & .— .— ._— ._ _. ._..

Källa: Tabell 7.2.1a

Föreställningsstatistiken från de fria dansgruppema med statliga bidrag tyder, om man bortser från en del kraftiga svängningar mellan åren, på att nivån ligger runt 600 föreställningar per år. Ungefär 30 % av de fria dans- 143

gruppernas föreställningar genomförs utanför hemkommunen/hemlänet. Det bör påpekas att statistiken över de fria grupperna är osäker och det är svårt att göra jämförelser över tid eftersom redovisningsformen har ändrats under årens lopp.

Totalt sett är utbudet för barn och ungdom inte särskilt omfattande. De fem fasta scenerna gav tillsammans 35 barn— och ungdomsföreställningar 1993/94 och de fria dansgruppema gav ytterligare ca 200.

Diagram 7.2.2 Utvecklingen av föreställningsverksamheten för fria dans-

grupper/koreografer. Antal föreställningar ] 200 1 000 800 I Antal föreställningar EI varav för barn och 600 ungdom I varav utanför hemlän/ 400 hemkommun 200 0

1976/77 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1991/92 1992/93 1993/94

Källa: Tabell 7.2.2a

Gästspelsverksamheten vid Dansens Hus har varierat mellan 63 och 131 föreställningar per år. En del av föreställningarna består av framträdanden av inhemska fria dansgrupper med statliga bidrag, vilket kan innebära att de räknas in i statistiken både hos de fria grupperna och hos Dansens Hus.

De fasta danskompanierna redovisade 1993/94 tillsammans 30 dansupp- sättningar. Av dessa var 12 särskilt avsedda för barn och ungdom. Cullberg- baletten hade enbart vuxenprogram.

De fria dansgruppema med statliga bidrag har tillsammans genomfört strax under hundra uppsättningar senaste är, vilket innebär en ökning på senare år. Uppsättningar avsedda för barn och ungdom utgör en knapp fjärdedel av uppsättningarna men mer än en tredjedel av antalet föreställningar.

Vid Dansens Hus blir av naturliga skäl repertoarbredden stor på grund av karaktären av gästspelsscen.

7.2.2 Turnéer och scener

En begränsning i möjligheterna för danskompanier och dansgrupper att turnera är att antalet lämpliga scener för dansframträdanden är få i landet. Det ställs andra krav på en dansscen än på en teaterscen. Förutom de fasta sce- nerna vid dansinstitutionema och gästspelscenema finns ytterligare ett tiotal platser i landet som har lokaler lämpade för dansframträdanden. Dansarna arbetar dock också i andra miljöer än scenmiljöer — det förekommer dans utomhus, i industrilokaler och olika kommunala fritidslokaler som idrotts- hallar m.m.

De flesta turnéer genomförs av fria grupper. Cullbergbaletten vid Riks- teatern, gör en stor del av sina föreställningar i utlandet.

Det svaga arrangörsledet begränsar tumémöjlighetema inom dansområdet.

7.3. Publiken vid dansföreställningar

Det totala antalet besök på dansföreställningar vid de fem teater- och dansin- stitutionema i landet har ökat sedan slutet av 1970-talet från drygt 180 000 till närmare 250 000 1992/93. Antalet årliga föreställningar har under samma tid ökat med drygt 100.

Minskningen av antalet föreställningar under det senaste året avspeglas av naturliga skäl även i besökssiffrorna och 1993/94 rapporterade institutions- teatrarna drygt 150 000 besök. Dansens Hus redovisade samma år en publik på ca 20 000 besök. Vissa av dessa besök ingår samtidigt i föreställ— ningsstatistiken för de fria dansgruppema. Dansens Hus rapporterar en an- märkningsvärt stor andel ungdomar i sin publik, hela 25 %.

Den statistik som finns över danspubliken på föreställningar hos de fria dansgruppema är osäker eftersom många av föreställningarna spelas på offentlig plats eller för annars icke-betalande publik. Antalet betalande besö- kare 1993/94 var drygt 58 000, vilket var en ökning med 3 000 från före- gående år. Utöver det uppskattas den icke-betalande publiken uppgå till ca 10 000.

7.3.1. Besök och besökare

Liksom i tidigare kapitel måste vi på dansområdet göra åtskillnad mellan be- sök och besökare. Vi har tidigare visat på statistik som tyder på ett starkt be- gränsat dansintresse, men liksom fler än de uttalat intresserade går på teater, är det fler som varit på dansföreställning än som spontant uppger intresse för dans som konstform. Det är mycket ovanligt att någon undergrupp av befolkningen uppger att de varit på dansföreställning flera gånger under ett år 145

även om detta naturligtvis förekommer. I den mån detta uppmätts är per- sonerna — inte överraskande —- boende i Stockholm.

Data från 1985/86 uppger att 3 % av befolkningen varit på minst en dans— föreställning det senaste året. Då frågan upprepades, år 1991 var motsvarande andel 2 %. Det är vanligare bland kvinnor än män att ha varit på en dansföreställning. Publiken är ganska väl spridd i åldrarna, besök är vanliga- re bland personer med gymnasieutbildning eller högre samt bland stor- stadsboende.

7.3.2. Dans i televisionen

Såväl teater som dans når via televisionen människor som är svåra att nå genom scenföreställningar. Speciellt tydligt är detta för dansen, där före— ställningar erbjuds på så få platser i landet. Som exempel på televisionens genomslagskraft kan nämnas baletten ”Våroffer”, som när den senast visades i tv, vid ett enda tillfälle nådde en lika stor publik som Operabaletten i Stockholm når på två år. Även om dans jämfört med andra tv-program har litet publikunderlag, så är televisionen ändå relativt sett en stor möjlighet för dansen att nå ut. Antalet dansföreställningar per år inom Sveriges Television är i dag få. I övriga svenskspråkiga tv-kanaler förekommer dans som konst- form knappast alls.

7.4. Befolkningens dansvanor

Att dansa är ett vanligt nöje, både som ett sätt att umgås och en fritidssyssel- sättning i mer organiserade former. Dansundervisning av olika slag bedrivs både inom ramen för studieförbunden och som privat verksamhet. Under de senaste 20 åren har har det blivit allt vanligare att danspedagoger arbetar inom ramen för studieförbundens verksamhet, skolan eller i annan kommunal regi och de privata dansskoloma har blivit färre.

7 . 4. 1 Sällskapsdans

Som tidigare uppgivits är intresset för att själv dansa stort och att ha besökt danslokal eller diskotek är mycket vanligt. Data har samlats in regelbundet sedan 1980—talets början och visar en stabil nivå på andelen i befolkningen som varit ute och dansat. Sällskapsdansandet är emellertid starkt ålders- beroende. Drygt 80 % av alla 15—24-åringar har varit ute och dansat det senaste året och så många som 65 % har varit på dans senaste månaden.

Lektioner och kurser i de traditionella sällskapsdanserna finns både på privata dansskolor och inom studieförbunden. En mer utvecklad form av sällskapsdans förekommer även som tävlinsggren.

7.4.2. Folkdans

Folkdans har en stark förankring hos befolkningen. Totalt är det drygt 25 % av befolkningen som dansar eller tidigare har dansat folkdans. Dessa åter— finns i alla ålders- och utbildningsgrupper och i hela landet. Intresset för folk- dans tycks också vara i tilltagande. Är 1986/87 var det 3 % av befolkningen som uppgav att de var aktiva folkdansare. Data från 1992 visar att 10 % av befolkningen dansar folkdans. Ökningen beror troligen såväl på att männi- skor som tidigare varit aktiva folkdansare har återupptagit sitt intresse, som på en viss nyrekrytering till folkdansen. Speciellt utanför storstadsområdena tycks folkdansen ha fått ett uppsving. Ökningen är också särskilt stor bland barn 9—14 år.

7.4.3. Balett och jazzdans

Att själv dansa balett eller jazzdans är mindre vanligt. Då data samlades in 1985/86 var det 2 % av befolkningen som aktivt dansade, vanligen kvinnor och yngre boende i Stockholmsregionen. Ytterligare 4 % uppgav att de tidigare hade dansat. Dessa personer var också i regel kvinnor, men något äldre och välutbildade. Frågan upprepades 1991 men hade en något annor- lunda lydelse så att man höll isär klassisk balett från jazzdans och showdans, som tidigare inte inkluderats. 10 % av alla kvinnor uppgav då att de någon gång har dansat fridans eller showdans och ytterligare 5 % är aktiva. Av alla kvinnor är det 6 % som dansar eller tidigare har dansat klassisk balett. Båda dansforrnema attraherar få män.

7.4.4. Dans i skolan

Inom skolan har det av tradition förekommit dans inom ämnet idrott. I läroplanen för grundskolan för 1980—talet, Lgr 80, är dans särskilt nämnt under kursplanerna för respektive stadium. Även i den nya läroplanen, Lpo 94, finns dans med under kursplanen för idrott och hälsa. Traditionellt är det framför allt sällskapsdans och folkdans som har förekommit på skolans gymnastiktimmar. Det är mer ovanligt att eleverna fått ägna sig åt friare rörel- seuttryck.

En del skolor har också arbetat med dramapedagoger som i viss utsträck- ning givit eleverna möjligheter att lära grundläggande dansrörelser. Sedan mitten av 1980-talet pågår mer målmedvetna satsningar för att stärka intresset för dans från grunden genom att starta med barn redan från förskoleåldem.

Under senare läsår har dans fått utrymme på schemat inom ramen för det nyinrättade estetiska programmet på gymnasieskolan.

Dansen har också stärkt sin ställning i skolan genom projektet ”Kultur i skolan”, som startade 1985/86. Under senare delen av 1980-talet och början av 1990—talet hade Kulturrådet särskilda resurser för att stödja och utveckla intresset för dans hos barn runtom i landet. Speciella projektmedel fördelades till ”Dans i skolan” — en verksamhet som drivits med hjälp av en heltids— anställd danskonsulent. År 1985 hade åtta av landets kommuner dans på schemat inom ramen för ungdomsskolan. År 1989 hade antalet kommuner ökat till 35. Till dessa tillkommer ett antal kommuner som bedrev dans inom skolan i projektform. Läsåret 1994/95 var det ett femtiotal kommuner som hade dansverksamhet inom ramen för skolans verksamhet.

Dans förekommer också inom den frivilliga kulturskolan, som i flera kommuner kompletterar eller ersätter den mer specialiserade musikskolan. Bland de 20 kulturskolor som var verksamma våren 1994, hade alla utom en dans på programmet. I 13 av kulturskoloma arbetade man med dans i sam- verkan med ungdomsskolan. Totalt är det närmare 3 000 elever runt om i landet som dansar inom ramen för kulturskolans verksamhet. Efter musik- utövande är dans den mest omfattande aktiviteten totalt inom kulturskoloma i elevantal räknat.

Solna kommun har haft dans i kommunal regi längst av alla landets kommuner. År 1966 kommunaliserades dansskolan i Solna och 1974 erbjöds alla förskolor i kommunen att delta i verksamheten första gången. Verk- samhetsåret 1988/89 hade kommunen närmare 500 barn och ungdomar aktiva inom den kommunala dansskolans ram. Läsåret 1993/94 hade detta antal ökat till ca 700 elever. Solna är den kommun som har absolut flest elever verksamma inom dansområdet av alla de 20 kommuner som 1994 drev kulturskola.

7.4.5. Dans inom folkbildningen

Under några år på 1980-talet bedrevs så gott som ingen verksamhet inom dansområdet i studiecirkelforrn. Orsaken var att formerna för danscirklar hade förändrats i riktning mot umgänges- och motionsdans, vilket inte berättigade till cirkelbidrag. Under dessa år bedrevs emellertid dans i ett stort antal kul- turgrupper. Efter några års utvecklingsarbete har formerna för danscirklarna förnyats och de finns nu åter inom ramen för studiecirkelverksamheten.

Dansverksamheten inom studieförbunden engagerar sedan några år närma- re 90 000 deltagande i drygt 6 000 studiecirklar per år. Det betyder att man nu åter närmar sig den nivå som rådde i slutet av 1970-talet då man hade fler än 7 000 studiecirklar inom dansområdet och närmare 110 000 deltagande i dessa cirklar. Den folkliga dansen har nu ett större antal deltagande än tidigare liksom balett och klassisk dans. Modern balett engagerade dock fler del- tagande i slutet av 1970-talet än vad som är fallet i dag. År 1991 var det 1 % av befolkningen mellan 15 och 79 år som uppgav att de det senaste året delta— git i en studiecirkel i dans.

Inom folkbildningen ordnas också kulturprogram i studieförbundens regi med dansframträdanden. Antalet har ökat under hela perioden från knappt 900 till dagens närmare 2 000 dansprograrn per år.

Diagram 7.4.1 Antal 1 000 deltagande ikulturprogram, kulturgrupper och studiecirklar i dans i folkbildningens regi.

Antal 1 000 deltagande 300 .

250. X ! Kultur- program i X. dans

200 / _D— Kulturgrupper

150 / i dans

T . Folklig dans

—o— Modern konstdans

8". lli. 1

——A Balett, klassisk

O '+*—'+ A A A ' ”==—"" dans Ix 0 m 0 Ch N N ("3 [x 00 00 00 00 ON ON ON X X X X X X X N O ON N ln OO !— .— N [N [* 00 00 00 O ON O O CN ON ON & ON ON ON _ _ _ _ _ _ _ _

Källa: Tabell 7.4.1a

7 . 4 . 6 Amatördansorganisationer

Dansområdet har tre organisationer som verkar för amatördansen, Svenska Ungdomsringen för Bygdekultur, Riksföreningen för Folkmusik och Dans (RFoD) samt Samarbetsnämnden för folklig dans. Alla tre organisationerna uppbär statligt stöd. Ungdomsringen är den äldsta organisationen och är den större av de båda grundorganisationema med närmare 40 000 medlemmar 149

anslutna till mer än 450 föreningar i landet. RFoD är en relativt yngre organisation, bildad 1981, med såväl individuella medlemmar som grupper och föreningar anslutna. Samarbetsnämnden för folklig dans är en paraplyorganisation för ett antal organisationer och institutioner som vill främja utvecklingen av den svenska folkliga dansen. Samarbetsnämnden har en vidare målsättning än att öka intresset för amatördans. Man arbetar också opinionsbildande för forskning och dokumentation på dansområdet. Sam- arbetsnämnden har bl.a. som medlemmar Arkivet för folklig dans och Dans— högskolan men också de båda amatördansorganisationema ovan. Samarbets- nämnden fick första gången 1992/93 projektbidrag från Kulturrådet för att utveckla nya sceniska former för att visa folkdans för publik.

7.5. Dansens ekonomi 7.5.1 Stöd till institutioner

Kostnaderna för de fasta danskompanierna inorn teaterinstitutionema inryms inom institutionens totala budget. Kulturrådets statistik för 1993/94 redovisar för första gången de fem institutionsteatrarnas beräknade kostnader för dans- verksamhet. Sammanlagt uppgick de till drygt 88 miljoner kronor varav Operan i Stockholm stod för 35 % och de andra fyra för drygt 15 % vardera.

Sedan 1988/89 kan institutionerna ansöka om särskilda grundbelopp för att tillfälligt knyta en koreograf till verksamheten. Antalet sådana grundbelopp har ökat från 0,5—2 stycken under åren som gått.

7.5.2. Stöd till fria grupper

De statliga utgifterna för dansändamål, exklusive bidragen till institutionerna, har ökat under senare år och uppgår 1993/94 till ca 25 miljoner kronor. Detta belopp omfattar både stöd till Dansens Hus, som är en relativt stor delpost, stöd till fria koreografer och dansgrupper, verksamhetsbidrag till danslivets organisationer och amatörorganisationer samt publikfrämjande verksamhet som t.ex. länsdanskonsulenter.

Stödet till de fria grupperna och koreografema har ökat under hela 20—års- perioden. Ändå täcker de statliga bidragen långt ifrån produktionskostnaderna för dansuppsättningarna. De dansuppsättningar som genomförs med offentligt stöd får merparten av detta från staten. Ur det anslag som Kulturrå- det fördelar till fria dansgrupper ingår även stöd till bl.a vissa gästspelscener. Bidragen har sedan mitten av 1970-talet ökat i fast penningvärde från drygt 1 miljon kronor till knappt 9 miljoner kronor 1993/94. Av denna summa förde-

lades drygt 6 miljoner kronor till fria koreografer/dansgrupper. Ett flertal fall visar sig de beviljade bidragen inte räcka till för den produktion som planerats och det är inte ovanligt att dansgruppema återkommer till Kulturrådet med ansökningar om kompletterande bidrag för att kunna avsluta projektet. Förutom bidrag från Kulturrådet förekommer också arbetsmarknadsbidräg till dansuppsättningar.

Är 1993/94 uppgick det samlade bidraget från samtliga landsting till statsstödda dansgrupper till 420 000 kronor. De kommunala bidragen var ungefär fyra gånger högre än landstingsbidragen.

Med ett förhållandevis litet publikunderlag är intäktsmöjligheterna på dansområdet begränsade. Den stora intäktskällan för de fria dansgruppema, förutom de statliga bidragen var likväl spelintäktema vilka svarar för 23 % av gruppernas omslutning.

Diagram 7.5.1 F inansieringsbilden för fria dansgrupper/koreografer med statliga bidrag i 1 OOO-tals kronor. 1994 års penningvärde.

Antal 1 000 kronor 16 000

14000. W ///// [11Övriga bidrag

12 000 . IOvriga intakter _Illlllll %

10 000 & __=: & &

E Annat statligt bidrag 8 000 Biljettintäkter

6 000 I Kommunbidrag

4 000 El Landstingsbidrag

2 000 I Statsanslag

0

1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

Källa: Tabell 7.5.1a

7.5.3 Bidrag till enskilda utövare och internationellt utbyte

Konstnärsnämnden fördelar stipendier och inkomstgarantier även till dansare. En analys av nämndens bidragsredogörelser visar att dansområdet under pe- rioden 1986/87 till 1990/91 stärkte sin ställning genom närmare en fördubb- ling av bidragen i fast penningvärde räknat. I löpande värde ökade bidragen

från 0,6 miljoner kronor till 1,5 miljoner kronor. Sedan dess har de ökat ytterligare och uppgick 1993/94 till 1,9 miljoner kronor.

Kulturrådets medel för att stödja internationellt kulturutbyte kommer även dansen till del i form av gästspelsbidrag och stöd för deltagande vid internationella dansfestivaler, tävlingar och erfarenhetsutbyte av olika slag. Även Svenska institutet och SIDA fördelar bidrag till internationellt kultur- utbyte på dansområdet.

7.5.4 Bidrag till publikfrämjande verksamhet

Arrangörsnätet på dansområdet är svagt. Inom de arrangerande teaterför— eningarna saknas ofta kunskap om dans. Till de publikfrämjande insatserna på dansens område ska kanske främst räknas arbetet med att öka intresset för dans i landets skolor. Detta arbete är tänkt att stärka publikintresset på lång sikt.

Statens stöd till dansfrämjande verksamhet har ökat under senare år, men fortfarande är insatserna förhållandevis små. Danscentrum som arbetar för att främja danskonstens utveckling och för att bredda publikintresset erhöll drygt 1 miljon kronor 1993/94.

Sedan 1980-talets mitt utgår även statliga medel till Svensk Danskommitté som också arbetar för att stärka dansens ställning.

Inom det publikfrämjande arbetet måste också räknas in de olika amatör— dansorganisationernas arbete. Bidragen till dessa organisationer har också ökat utan att bidragen för den skull kan anses vara särskilt stora. Bidrag till Svenska Ungdomsringen för Bygdekultur går via Ungdomsstyrelsen, tidiga— re Statens Ungdomsråd.

Kulturådet fördelar också stöd till länsdanskonsulenter vilka arbetar för att utveckla dansområdet ute i regionerna. Länsdanskonsulentemas uppgift är att vara länken mellan danslivet och dansutbildningar, arrargörer och publik. De ska bl.a stimulera till kontakter mellan amatörverksamheten och det profes— sionella danslivet. Statens utgifter för länsdanskonsulenter var 1993/94 500 000 kronor vilket var en ökning med 300 000 kronor från året innan.

7.6. Utbildning och arbetsmarknad 7.6.1 Utbildning

Yrkesutbildningar finns för såväl dansare som danspedagoger och koreogra- fer. Utbildning för dansare skedde tidigare vid elevskolor som var knutna till institutionsteatrarna med dansverksamhet. Under senare år har utbildningssi- tuationen omorganiserats. Elevskolan vid Operan i Stockholm övergick 1981

till att bli Svenska Balettskolan. Elevskoloma vid institutionerna i Göteborg och Malmö har under senare år också de blivit självständiga skolor på grund- skolenivå. Utbildningen i Stockholm ger emellertid gymnasiekompetens.

En treårig yrkesutbildning för dansare bedrivs vid Balettakademierna i Stockholm och Göteborg.

En treårig danspedagogutbildning ges vid Danshögskolan i Stockholm, som fick sin högskolestatus 1978. Sedan 1987 finns där också en tvåårig folkdansledarutbildning. Vid Danshögskolan finns dessutom en utbildning för koreografer som startar vart tredje år och är treårig.

Efter förslag av Utredningen av konstnärliga högskoleutbildningar in- rättades 1994 en tvåårig dansarlinje med inriktning på modern dans vid Dans— högskolan.3 Utbildningen bör ses som en påbyggnadsutbildning och för- utsätter att de sökande har genomgått yrkesdansarutbildning. Pedagoglinjen fick samtidigt en starkare inriktning på barn och ungdom.

Danshögskolan anordnar också kontinuerligt fristående kortare kurser. Sammantaget betyder det att många personer befinner sig i dansutbildningar av olika slag. De allra flesta, 95 %, av dem som som påbörjat någon av de längre utbildningarna vid Danshögskolan fullföljer utbildningen till examen.

7.6.2. Arbetstillfällen och tjänstgöringsvillkor

Arbetsmarknaden för dansare och koreografer är, som torde framgått, ytterst begränsad. Antalet fast anställda dansare vid de fem fasta balettkompaniema är drygt 140. Till detta kommer att man till dessa scener också knyter ett fyrtiotal frilansande dansare under verksamhetsåret. De fria dansgrupper och koreografer som erhåller statliga bidrag sysselsätter ytterligare ett hundratal dansare och koreografer. Enligt Svenska Teaterförbundets statistik finns emellertid långt fler dansare. År 1993 var 569 dansare och 36 koreografer anslutna till Teaterförbundet vilket innebär mer än en fördubbling av antalet medlemmar på dansområdet sedan mitten av 1970-talet.

Svenska Danspedagogförbundet, som är en yrkesorganisation för dans- pedagoger i konstnärlig dans, organiserar ca 150 personer. På detta område har emellertid ökningen av antalet medlemmar varit ganska måttlig under de senaste 20 åren.

Eftersom bara en liten del av alla dansare och koreografer har tillsvidare- anställning finns kompetensbevarande daglig träning för frilansdansare i Stockholm, Göteborg och Malmö. Koreograferna har också tillgång till sub- ventionerade repetitionslokaler bl.a. genom Danscentrum i Stockholm.

3 SOU 1992:12: Konstnärliga högskoleutbildning Betänkande av Utred- ningen om konstnärliga högskoleutbildningar. 153

Dansarna vid de fasta scenerna pensioneras i 40—årsåldem. Det finns ingen entydig arbetsmarknad efter scenkarriären.

7.7. Sammanfattande iakttagelser

Befolkningens intresse för dans har huvudsakligen tagit sig uttryck i eget dansande och att dansa är en vanlig sysselsättning i befolkningen.

Sedan länge är dans ett särskilt viktigt inslag i ungdomskulturen, både som ett sätt att uttrycka sig och som ett sätt att få kontakt. Medieutvecklingen med musikvideo och MTV har gjort dansen än mer synlig i den moderna populär— kulturen.

Som konstform är dansområdet däremot ett litet verksamhetsområde med begränsade resurser. En fast regional struktur för dans saknas och området är starkt koncentrerat till storstäderna. Trots att det är många som tycker om att dansa är det få som sett en dansföreställning. De begränsade möjligheterna att få se dans på scen har sannolikt bidragit till svårigheterna att utveckla intresset för dans som konstnärligt uttryck.

Trots att statens insatser på dansområdet har ökat under de senaste 20 åren är områdets resurser begränsade.

För att utveckla området behövs insatser på flera plan. Publikintresset och kunskapen om dans måste utvecklas från grunden. Genom satsningar på dansverksamhet, både som eget dansande och genom dansföreställningar, inom ramen för förskola och skola kan en stor grupp som annars kanske inte skulle komma i kontakt med dans få tillgång till konstarten från unga år. Ökade satsningar för att nå den vuxna publiken är också nödvändiga om danskonsten ska nå ut till en bredare publik.

För områdets utveckling är det viktigt att arrangörsledet stärks och att arrangörerna utbildas i de särskilda kunskaper som krävs för att arrangera en dansföreställning.

Så länge området har en liten publik och begränsade intäktsmöjligheter kommer dansverksamheten sannolikt ha svårt att hävda sig inom institutio- nerna. För det fria danslivet är det svårt att ge längre föreställningsserier och turnera mer om inte arrangörsstrukturen förstärks.

Ska dansområdet utvecklas krävs samlade och riktade insatser inom både mottagar—, arrangörs- och produktionsledet.

8. Musik och fonogram

Musikområdet karaktäriseras av

— ett brett och vittförgrenat musikliv, — att musik förekommer i en mängd olika sammanhang och miljöer, — att andelen mycket intresserade av musik är stor och ökande, — att hälften av befolkningen uppger att de tycker om att sjunga, — att en femtedel av befolkningen utövar musik men att andelen min- skar ju äldre man blir, — att hälften av befolkningen lyssnat på musik på fonogram under den senaste månaden, - att det finns sju professionella symfoniorkestrar, fem kammar- orkestrar och 20 regionala musikstiftelser eller motsvarande verk- samhet (länsmusiken), — att staten svarar för nästan hela finansieringen av de regionala musikstiftelsema (länsmusiken) och ger bidrag till symfoni- och kammarorkestrama, till fria musikgrupper, arrangerande musik- föreningar, amatörorganisationer och till utgivning av fonogram, — att en stor del av amatörmusicerandet och utbudet av musikprogram sker inom folkbildningens ram, — att körlivet i Sverige är omfattande, inte minst inom kyrkor och samfund, _ att kyrkor och samfund även i övrigt har en stor musikverksamhet, — att arrangörsledet är beroende av kommunalt stöd och ideella in- satser,

— att kommunerna genom den kommunala musikskolan svarar för den absolut största offentliga insatsen på musikområdet — 200 000 elever deltar årligen i musikundervisningen, — att utbudet av musik i radio ökat starkt särskilt genom tillkomsten av de reklamfinansierade lokalradiostationema, — att utländska bolag dominerar fonogrammarknaden.

8.1. Befolkningens intresse för musik

Intresset för musik är mycket stort.1 Mer än 50 % av befolkningen (9—79 år) uppger att de är ganska eller mycket intresserade av musik. När frågan om intresse ställdes 1975 var motsvarande andel 44 %.

I samband med att frågan om musikintresse ställts 1986 och 1992 har också genrepreferenser undersökts. Störst är intresset för pop- och rock- musik och det är också på sådana konserter de flesta varit under det senaste året. Intresset för pop och rock har på de sex åren ökat från 34 % till 37 %. Särskilt stort är intresset bland ungdomar i åldern 15—24 år, där 74 % av ungdomarna är mycket eller ganska intresserade. En tendens att oftast spon- tant nämna favoriter ur den angloamerikanskä pop- och rockvärlden på 1980- talet har förskjutits mot att svenska grupper nämndes oftare på 1990-talet.

Näst störst är intresset för klassisk musik — 26 % av befolkningen är mycket eller ganska intresserad. Detta intresse har också ökat i hela befolk- ningen under perioden 1986 till 1992. Intresset för klassisk musik har sam- band med ålder. Men ännu mer utskiljande är utbildningsnivån. Det är 44 % av personer med eftergymnasial utbildning som uppger ett mycket eller gän- ska stort intresse för klassisk musik.

Intresset för svensk folkmusik är också tämligen stort även om relativt få uppger att det är mycket stort. Intresset har ökat något sedan 1986 och 1992 uppger 19 % av befolkningen ett mycket eller ganska stort intresse. Liksom för klassisk musik är intresset åldersberoende — i åldrarna under 25 år är det mycket svagt. Så gott som hela ökningen av intresserade finns bland personer över 45 år.

Intresset för jazz är något mindre än övriga genrer, men det är ändå 13 % som uppger mycket eller ganska stort intresse för jazz. De intresserade är även häri regel de äldre. Intresset är också högre bland personer med efter- gymnasial utbildning, vilket inte är fallet med intresset för folkmusik.

Bland genrer som befolkningen spontant nämner intresse för ska också nämnas operett och musikal, moderna visor samt mer allmän underhåll- ningsmusik. Ingen av dessa genrer nämns spontant av fler än 10 % av be- folkningen.

8.2. Musikutbud

I detta avsnitt behandlar vi det musikutbud som har det största offentliga stödet, främst vid landets olika musikinstitutioner samt utbudet av musik i radions public service-kanaler.

1 Nordberg J & Nylöf G (1994): Kulturbarometern i detalj: Tema Musik. Statens kulturråd i samarbete med tidigare Sveriges Radio/PUB.

8 . 2 . 1 Orkesterinstitutioner

De statligt finansierade orkesterinstitutionerna (symfoni— och kammar- orkestrar) ger ungefär 1 000 konserter årligen. Mindre än 10 % av dessa har varit s.k. interna konserter på olika slags institutioner som vårdhem, fängel- ser och sjukhus. Antalet interna konserter har minskat från ca 100 vid 1980— talets början till 23 1992/93.

Orkesterinstitutionerna ger också skolkonserter. Även dessa har minskat något i antal och utgör ca en fjärdedel av verksamheten 1992/93 mot drygt 30 % i början av 1980—talet. Den kraftiga uppgången av konsertutbudet i slutet av 1970-talet har sin bakgrund i att orkestrarna i Örebro och Norrköping dessa år tycks ha varit synnerligen aktiva med skolkonsertverk- samhet. Möjligen var principen för registrering av verksamhet med skolan en annan vid denna tidpunkt för de båda orkestrarna.

Också konserterna utanför hemkommunen har minskat till antalet.

Diagram 8.2.1 Antal konserter totalt, på turné samt för särskilda målgrupper för de statsstödda orkesterinstitutionerna.

Antal 2 500 . ' Antal 2 000 konserter vid statsstödda orkester- 1 500 . institutioner I&- N. +varav utanför | 000 N- -—-/' h _ em-

kommunen

. varav skolkonserter

—o— varav interna

vh rxrx xx mxo (xxx axa __

1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92

Källa: Tabell 8.2.1a

Det saknas systematiska uppgifter om repertoaren vid orkesterinstitutio- nema.

8.2.2. Svenska Rikskonserter

Efter ett antal omorganisationer under 1970- och 1980—talen fick Svenska Rikskonserter 1988 sin nuvarande form. Huvuduppgiften är att stödja och komplettera musiklivet samt bedriva internationell verksamhet. Betydande del av konsertverksamheten bedrivs i samverkan med andra arrangörer. Förutom ledning och administration finns särskilda avdelningar för produktion, som även omfattar tidigare avdelningar för utveckling och barn- och ungdom, och fonograrnutgivning under namnet Caprice. Till Rikskonserter är knutna slag- verksensemblen Kroumata och Stockholms Blåsarsymfoniker, som utgör länsmusiken i Stockholms län.

Före 1988 års omorganisation arrangerade Rikskonserter mer än 6 000 konserter årligen, flera i samarbete med dåvarande Regionmusiken. Konser- terna framfördes till största delen som interna arrangemang eller för skolorna. Numera genomför Svenska Rikskonserter årligen ca 300 offentliga konserter i Sverige inom områdena kammarmusik, folkmusik, jazz och orkester. Vidare genomförs ca 150 konserter/projekt inom barn- och ungdomsområdet. Man genomför också ett 50-tal konserter i utlandet inom alla genrer. En stor del av konserterna produceras i samarbete med andra parter, t.ex. länsmusikstiftel- ser, festivalarrangörer m.fl. Därtill kommer årligen ett par hundra konserter som framförs av Stockholms Blåsarsymfoniker samt ett tjugotal konserter av slagverksensemblen Kroumata.

Utöver denna verksamhet ger Rikskonserter bl.a. stöd till en rad amatör— musikorganisationer och föreningar samt ger tillsammans med Sveriges Radio P2 ut tidskriften Musik.

Tillgänglig statistik tillsammans med flera organisationsförändn'ngar under 20-årsperioden gör det svårt att göra en enkel, beskrivande bild av hur Riks- konserters verksamhet förändrats över tid med avseende på utbudet. Publiken till de olika arrangemang man är med och producerar redovisas inte heller ef- tersom konserterna i regel är samproduktioner.

8 .2.3 Länsmusiken

Länsmusiken bildades 1988 i form av 20 musikstiftelser med landstingen som huvudmän. Detta blev resultatet av en översyn av den regionmusik- organisation som en gång skapades för att ta vara på den kompetens som fanns inom de tidigare militärmusikkårema. Regionmusiken arrangerade ungefär 6 000 konserter årligen under delar av 1970-talet. Efter 1976 saknas tillförlitlig statistik. I de utredningar av Regionmusiken som gjorts har heller inte tonvikten lagts vid verksamhetens utbud. Det är oklart i vilken mån Regionmusikens musikstatistik sammanfaller med och avser samma konsert- verksamhet som Rikskonserters. Eftersom den gamla Regionmusiken är avvecklad har vi bedömt utvärderingen av denna verksamhet som avslutad. I

stället koncentrerar vi oss på de länsmusikstiftelser som inledde sin verk— samhet 1988.

Inom Länsmusiken genomfördes år 1993 12 000 konserter i Länsmusi— kens regi. Det största antalet konserter, 27 %, avser västerländsk konstmu- sik. 24 % bestod av visor och sånger och 17 % kan inte genrebestämmas som en helhet. Folkmusik svarade för 16 % av utbudet. Jazz samt pop- och rockmusik omfattade 6 % respektive 2 % av repertoaren. Den rena militära tjänstemusiken, som en gång var de ursprungliga Regionmusikensemblernas kärna, utgjorde 1992 en mycket liten del av länsmusikens utbud.

Med sina 12 000 konsertarrangemang per år är Länsmusiken en mycket stor konsertproducent. Man turnerar flitigt inom de län man ansvarar för men nästan var tredje konsert äger ändå rum i hemkommunen. Musikutbyte mellan länen förekommer i begränsad utsträckning — bara knappt 5 % av konserter- na spelas i annat län eller utomlands. Drygt en tredjedel av konserterna är av- sedda för skolor/förskolor och 15 % för institutioner av skilda slag. Samar- betet med Rikskonserter beträffande länsmusikens konsertarrangemang är obetydligt.

8 . 2 . 4 Fria musikgrupper

Det statliga stödet till fria musikgrupper fördelas av Kulturrådet. År 1973, året innan den nuvarande stödformen introducerades, var det totalt 21 musik— grupper som erhöll statliga bidrag. Antalet musikgrupper som får statligt stöd ökade sedan kraftigt. Från början av 1980-talet, då antalet bidrag låg på drygt 160, fördelade till något färre grupper eftersom särskilda turnébidrag före- kom, har antalet bidrag minskat till ca 125 per år. Bidragen per grupp ligger i regel under 100 000 kronor.

De fria musikgrupper som erhåller statliga bidrag har bara undantagsvis annat offentligt stöd — de senaste åren har det rört sig om ca fem av grup- perna.

Det är inte möjligt att bilda sig en uppfattning om hur många fria musik- grupper som verkar runt om i landet, men de är många. Det har heller inte varit möjligt att inom ramen för denna utredning göra en analys av vilken slags musik de olika grupperna svarar för. Någon statistik över antalet fram— trädanden eller åhörare till gruppernas arrangemang finns inte heller tillgäng- lig.

Offentligt stöd utgår också till landets SCR-orkestrar. Någon statistik som belyser deras verksamhet över tid har vi inte kunnat ta fram. Även Svenska kyrkan är en stor arrangör av musikevenemang. I en stor undersökning från 1986 visade man att kyrkan stod som arrangör till 900 stora kyrkokonserter

och 7 100 mindre konsertarrangemang som tillsammans hade över 700 000 besök.2 Inte heller här har vi uppgifter som kan visa på utvecklingen över tid.

8.2.5 Musik i radio och tv

Sedan 1973 har Sverige fått flera nya tv-kanaler och ett mycket stort antal radiokanaler. Musikutbudet i kanalerna är stort. Mängden av musik och dess inriktning i de drygt 80 nya reklamfinansierade lokalradiostationema är när detta skrivs inte redovisad, men att musik är en huvudingrediens i samtliga stationers utbud är ställt utom allt tvivel. I radions public service-kanaler har musikutbudet ökat under hela 20-årsperioden från mindre än 200 timmar musik i veckan under 1970-talet till närmare 1 000 timmar musik eller under— hållning med musik en bit in på 1990—talet.

Den klassiska musiken har sedan Musikradion införde nattsändningar 1988 ökat från knappt 60 timmar per vecka till mer än det dubbla. Den lättare underhållningen med musik i riksprogrammet har stabiliserats på motsvaran- de nivå, dvs. ca 125 veckotimmar. I de regionala sändningarna, numera i P4, har motsvarande ökning av musikutbudet ägt rum. Den direktupptagna musi— ken har ökat från 13 veckotimmar startåret 1979 till 48 veckotimmar 1992 och grammofonmusiken har ökat från 53 timmar till närmare 700 veckotimmar för samtliga 25 regionala stationer tillsammans.

Som en jämförelse med konsertutbudet på institutionerna kan nämnas att direktupptagen musik 1992 förekom i en omfattning om drygt 4 500 timmar under loppet av ett år i public service-radions fyra kanaler. Grovt räknat mot- svarar det 3 000 konserter. Till detta ska läggas drygt 45 000 timmar gram- mofonmusik under ett år.

I televisionen är musikutbudet avsevärt mindre. Nivån har legat runt fem veckotimmar under så gott som hela perioden och utbudet innehåller huvud- sakligen klassisk musik men även pop- och rockmusik förekommer, främst i de reklamfinansierade tv-kanalerna. Den paneuropeiska satellitkanalen MTV sänder musikvideo i princip dygnet runt, avbrutet för korta talprogram eller reklam. MTV kan ses av 47 % av samtliga tv-innehavare enligt senast till- gängliga uppgifter från 1993.3

2 Svenska kyrkans kulturarbete — en rapport om det rikskyrkliga arbetet med kulturfrågor. Svenska kyrkans utredningar 199415.

3 Basundersökning 1994. Rapport utgiven av MedieMätning i Skandinaiven AB.

8.3. Publiken vid musikevenemang och musiklyssnande i radio m.m.

8.3.1. Publik på konserter m.m.

Hela 60 % av befolkningen uppger att de varit på något evenemang med le— vande musik det senaste året. Den andelen ökade under 1980-talet. Bara mellan 1986 och 1992 ökade andelen personer som besökt konsertlokaler av mer traditionellt slag från 11 till 20 %, som varit på konsert i någon kyrka från 5 till 18 % samt hört konsert från utomhusscen från 10 till 19 %. Hälf— ten av alla besökare på musikevenemang har varit på något sådant där en kör eller sånggrupp medverkat.

Diagram 8.3.1 Andel av befolkningen som besökt musikevenemang under senaste året.

% av befolkningen

70 60 50 40 30 20 10 0 O )0 C') W [X CN _! '— m a a s 0? 0? 0? .. g O? N _ -—1 OO ('") W [N O O '_' & g a a ; a a * befolkningen från 11 år ingår ** befolkningen från 16 år ingår *** befolkningen från 9 år ingår Källa: Tabell 8.3.la

Sett över tid har andelen besökare på musikevenemang ökat kraftigt under hela perioden. Man bör dock tolka uppgifterna med en viss reservation efter— som musikevenemang och konsertbesök är termer som kan ha använts på delvis olika sätt i de olika undersökningarna.

8.3.2. Besök på konsert inom olika genrer

Det absolut vanligaste är att man varit på pop- eller rockkonsert det senaste året, dvs. den del av det ”levande" musiklivet som i huvudsak klarar sig utan stöd från det offentliga. Andelen besökare på sådana evenemang har också ökat kraftigt mellan 1986 och 1992, från 14 % till 22 % av befolkningen. Merparten av publiken är 15—24 år — mer än 50 % av befolkningen i dessa åldrar har varit på sådan konsert. Det är betydligt vanligare bland män än kvinnor att ha varit på pop-rockkonsert. Personer med låg utbildning har säl— lan varit på pop-rockkonsert

Diagram 8.3.2 Andel av befolkningen ( 0—00 år) som under året besökt olika slags konsertlokaler och konsertgenrer. Jämförelse 1986 och 1992.

Konsertlokal Konsertlokal Utomhusscen Kyrka Idrottsarena

Musikpub El 1986

Annan

samlingslokal I 1992

Konsertgenre

Pop/rock

Klassik/nutida musik Svensk folkmusik

Jazz

0 5 10 15 20 25 % av befolkningen som besökt

Källa: Tabell 8.3.2a

Den därnäst vanligaste konserttypen är de klassiska konserterna, vilket även inkluderar nutida musik. Det är 14 % av befolkningen — de flesta i yrkesaktiva åldrar — som varit på en sådan konsert. Personer med hög utbild- ning har i större utsträckning varit på klassisk konsert än övriga utbildnings—

grupper. 1 62

J azzkonserter har 8 % av befolkningen varit på — en ökning med några procentenheter sedan 1986. Besök är vanligare inom åldersgruppen 45—64 år än i övriga åldersgrupper. Det är 17 % av de högutbildade som uppger att de varit på jazzkonsert.

Musikevenemang med svensk folkmusik när 10 % av befolkningen under ett år. Äldersprofilen är äldre och detta är den enda konserttyp där det är van- ligare med besök bland personer boende utanför de tre storstadsregionerna än inom.

8.3.3. Besökare i olika åldrar

De små barnen, 3—8 år, har ofta varit på evenemang med levande musik. Det är 67 % av alla 3—8-åringar som gjort något sådant besök det senaste året. Det är vanligare med besök bland barn i den första skolåldern, bland barn till högutbildade föräldrar och bland barn utanför storstäderna. I jämförelse med teater spelar hemmen större roll som ledsagare. Bland små barn är det hela 73 % som gjorde det senaste besöket med familjen. Det är också i storstaden det är vanligast att familjen följer barnet på evenemang med musik. Men för— skolan är säkerligen en utjämnande faktor, men inte fullt så betydelsefull som på teaterområdet. Tidigare under perioden var det vanligare att daghem och skola ledsagade barnen.

Diagram 8.3.3 Andel besökare på musikevenemang senaste året och senaste månaden i olika åldersgrupper, förändringen under 10 år.

% besökare på musikevenemang

80 70 Besökt senaste är respektive månad 60 I 1983—85 är 50 Cl 1991—93 år 40 I 1983—85 mån 30 I 1991—93 mån 20 10 0 "ä .,ä |— ct— ol— Dä 0? .. i.” 3 i .l. m "T N er 0

Källa: Tabell 8.3.3a= Tabell 8.3.1a

Allra vanligast är dock besök på musikevenemang bland ungdomar 15—24 år. Mer än 70 % av denna åldersgrupp har varit på konsert eller liknande det senaste året — mer än 30 % har varit på musikevenemang den senaste måna— den. I de båda åldersgrupperna ovanför är det också vanligt med konsertbe- sök, men nivån ligger på den genomsnittliga för befolkningen eller runt 60 %. Yngre skolbarn och pensionärer är de som går minst på musikevene- mang. Inte ens hälften av dessa grupper har varit på konsert det senaste året och bara runt 15 % har varit på konsert den senaste månaden.

8.3.4. Skillnader mellan män och kvinnor

Musikevenemang hör till de kulturaktiviteter där skillnader mellan män och kvinnor är närmast obefintliga. Bland de små barnen kan man dock se att flickor oftare går på musikevenemang än pojkar.

8.3.5. Utbildning och facklig tillhörighet

Liksom för många andra kulturaktiviteter av evenemangskaraktär är det van- ligare med konsertbesök bland högutbildade personer än bland lågutbildade. Det gap som har funnits är stort, närmare 30 procentenheter. Det har i princip inte förändrats under den period vi studerat.

Diagram 8.3.4 Besök på musikevenemang senaste året fördelat efter facklig huvudorganisation och kön. Jämförelse mellan 1982/83 och 1990/91.

Hela befolkningen

JV"

SACO-kvinnor SACO-män TCO-kvinnor

J TCO-man

Källa: Tabell 8.3.4a

Tittar man på andelen besökare inom olika yrkesgrupper eller grupper med olika facklig anslutning visar sig följande mönster.4 Inom tjänstemannagrup- perna (TCO och SACO) är kvinnorna de som i större utsträckning besöker konserter med levande musik. Högst andel besökare finner vi bland SACO— kvinnorna, där 70 % besökt en konsert det senaste året mot 43 % av männen i TCO-kollektivet. Äldem spelar relativt liten roll inom de båda tjänstemanna- kollektiven. Inom LO-gruppen finns inte de tydliga könsskillnaderna, men däremot en åldersskillnad så att de yngsta (under 35 är) mer liknar tjänste- männen än de äldsta. Jämfört med motsvarande data från 1980-talets början ser man också att besökande på konserter med levande musik ökat i samtliga grupper. När det gäller ofta-besökarna liknar TCO-tjänstemännen och LO- arbetarna varandra.

4 Lindgren V & Neländer S (1993): Om kultur och fritid. Del 1—3. Ettfakta- material om förhållandena vid 1990-talets början. Rapporter från löne- och arbetslivsenheten vid LO baserad på bearbetningar av SCB/ULF.

8.3.6. Konsertbesökens geografiska fördelning

Det finns inga uppgifter som tyder på att det skulle vara vanligare med besök på musikevenemang beroende på om man bor i eller utanför städerna — på månadsbasis stämmer mönstren för boende i regionhuvudortema och utanför väl med varandra och på årsbasis är skillnaden liten — bara tre procentenheter till regionhuvudorternas fördel. Det är ungefär 25 % av befolkningen som bor avlägset från regioncentra och inte ens inom den gruppen kan man se nå— gon minskad andel besökare. Musikevenemangen har således en god räck- vidd i förhållande till landets befolkning.

8.3.7. Några internationella jämförelser

I de nordiska länderna är det mellan 10 och 15 % av befolkningen över 15 år som varit på musikevenemang med klassisk musik senaste året. En något starkare ställning har, liksom i Sverige, pop— och rockmusik som mellan 15 och 20 % av befolkningarna varit med om. För jazz, folkmusik och visor varierar redovisningen på ett sätt som gör järnförelsema begränsade, men av allt att döma är intresset för dessa tre genrer tillsammans minst lika starkt eller starkare än för pop- och rockmusik mätt 1 besök på musikevenemang.

Den franska kulturstatistiken omfattar ungefär motsvarande åldersgrupp och beroende på genre är det mellan 6 och 10 % av befolkningen som besökt en konsert det senaste året. Flest har varit på pop— eller rockkonsert och minst andel på jazzkonsert. Ifrån det tidigare Västtyskland har vi uppgifter om att 15 % av befolkningen varit på pop- eller rockkonsert det senaste halvåret, medan 8 % varit på något klassiskt musikevenemang. I Schweiz uppger 31 % att de varit på konsert av något slag under året innan, i Nederländerna är motsvarande uppgift 21 %.

8.3.8. Lyssnande på musik i radio och tv

I princip hela befolkningen har tillgång till radio. Även bandspelare av olika slag är vitt spridda — 94 % av befolkningen hade tillgång till någon slags bandspelare och CD-spelare har ökat kraftigt på några år.

Den allra största delen av kontakten med musiken sker alltså, inte över- raskande, via massmedierna och musikanläggningarna. Radion når ut till fler med musikprogram än tv/video gör. Särskilt pop- och rockmusiken når inom loppet av en månad mycket stora delar av befolkningen, 60 %, och man kan notera en kraftig ökning bara sedan mitten av 1980—talet, då andelen som hört pop och rock var 38 %. Klassisk musik, jazz och svensk folkmusik når mellan 25 och 30 % av befolkningen via radio under loppet av en månad.

Mönstret är detsamma för tv/video där mellan 10 och 20 % under en månad sett program inom de tre genrerna jazz, svensk folkmusik respektive klassisk musik.

Lyssnandets omfattning följer i princip intresset i de olika åldersgrupper- na. De yngre har sin tyngdpunkt inom pop och rock och de äldre i de tre andra musikformema. För jazzmusiken är radion dock en viktigare källa än egna skivor och band. Speciellt gäller det de äldsta som knappast alls hör jazzmusik annat än via radio.

Mest tid lägger befolkningen på den lätta musiken där lyssnandet, senast det uppmättes, i slutet på 1980-talet omfattade ungefär en kvart per dag. Lyssnandet på seriös musik i radio en genomsnittlig dag är litet — någon minut bara.

Musikradiolyssnare i P2 har studerats vid två tillfällen 1968 och 1984.5 1984 intervjuades drygt 11 000 personer om sitt radiolyssnande varvid man fann ca 1 100 som lyssnat på musikradion i P2 senaste månaden. I dag sän— der musikradion dygnet runt i vissa delar av landet, vilket kan innebära att denna siffra kan vara högre i dag då ungefär var fjärde invånare har tillgång till en renodlad musikkanal och var femte dessutom har ytterligare två privata lokalradiostationer som sänder klassisk musik att välja på.

1984 var ca 70 % av Musikradions lyssnare återkommande lyssnare vilket kan innebära ungefär 7 % av befolkningen dvs. ungefär en halv miljon sven- skar. Till samma resultat kom man 1968. De flesta musikradiolyssnare är regelbundna lyssnare och drygt 80 % lyssnar minst en gång i veckan. Bara 10 % av lyssnarna uppger att det är viktigt att koncentrera sig på sitt lyssnan- de — mer än hälften uppger att de gärna sysslar med någonting annat samtidigt som de lyssnar.

Musikradiolyssnaren var 1994 något oftare i 45—64-årsåldem och mindre ofta under 25 år än befolkningsgenomsnittet. Högutbildade är kraftigt över— representerade. Något oftare bor man i storstäderna. 1968 kom man till unge- fär likartade resultat, men tendenserna var då ännu mer markanta — exempel— vis var det en relativt större överrepresentation av högutbildade och storstads- bor. Det hade alltså skett en viss utjämning på 15 år.

Musikradiolyssnare spelar, sjunger och går på konsert i ungefär samma utsträckning som övriga befolkningen.

När det gäller musikgenrer är det orkestermusik som favoriseras bland musikradiolyssnama — mer än 70 % uppger att de mycket gärna lyssnar på det medan ungefär hälften säger att man mycket gärna lyssnar på körmusik, solosång och svensk folkmusik. Jazz, opera, kammarmusik och program om musik tillhör det som ungefär 40 % lyssnar till mycket gärna. Intresset för utomeuropeisk musik är lågt — 15 % lyssnar mycket gärna medan 35 % anger att de mycket ogärna lyssnar på sådan musik. Det är 30 % av musik-

5 Nordberg J & Nowak L (1985): Musikradions lyssnare 1984. Rapport nr 7 Sveriges Radio/PUB.

radiolyssnarna som uppger att de inspirerats till fonogramköp av musik i musikradion flera gånger per år.

Ett program som ”Opp Amaryllis” (morgonprogrammet på vardagar) när 1 % av befolkningen (drygt 80 000 personer) under loppet av en vecka och 6 % av befolkningen (närmare en halv miljon människor) under en månad.

8.4. Amatörutövande av musik 8.4.1 Musikskolan

Den kommunala musikskolan finns i så gott som alla kommuner i landet. År 1988 saknade sex av landets kommuner musikskola. I 1992 års statistik är det bara en kommun som inte redovisar kostnader för en musikskoleverk- samhet. Den organisatoriska formen varierar numera mycket. Vanligast är kommunal musikskola med placering under skolstyrelse eller annan utbild— ningsanknuten nämnd. Några kommuner har eller planerar att bolagisera verksamheten eller ombilda den till stiftelse. I flera kommuner arbetar man för att bredda kommunala musikskolans uppgift till att även innefatta andra este- tiska uttrycksformer. Mer än 200 000 skolbarn deltar i musikskolans verk- samhet.

I åldersgruppen 7—15 år var det 1990/91 22 % av barnen som uppger att de spelar musikinstrument inom ramen för den kommunala musikskolan. Svaret är vanligast i åldersgruppen 10—12 år och det är mycket vanligare att flickor deltar i kommunala musikskolan än att pojkar gör det (42 % mot 27 % bland lO—lZ-åringama). Störst skillnad mellan könen är det emellertid för medverkan i sånggrupp eller kör. 5 % av pojkarna är med och sjunger i grupp och hela 21 % av flickorna. När det gäller att delta i en musikgrupp är det däremot ungefär lika vanligt bland flickor och pojkar, 5 respektive 7 %.

Uppgifter om att spela musikinstrument finns också insamlade på samma sätt för 1982/83. Det som har inträffat är att andelen 7—9-åringar som spelar har minskat.

Att delta i kommunala musikskolan är klart socio-ekonomiskt relaterat. Nästan dubbelt så många tjänstemannabam som arbetarbärn går i musiksko— lan. Det är vanligare att tjänstemannabarnen spelar instrument, vilket 46 % av dessa barn gör mot 32 % av arbetarbamen.

8 .4 . 2 Amatörverksamhet

Att spela instrument hör inte bara barn och ungdomen till, men gruppen ut— övare som spelar minskar med ökande ålder. Bland personer i övre medelål— dern och över pensionsåldern uppger 10 till 15 % att de kan spela något

instrument. I dessa åldrar är det också mycket ovanligt med spelande i grupp. Det är bara 1 % av personer över 45 år som spelar i orkestrar eller andra grupper mot mellan 5 och 10 % i barn- och ungdomsgrupperna.

Mer än halva befolkningen tycker mycket eller ganska mycket om att sjunga. De yngsta och de äldsta är intresserade av att sjunga i något mindre utsträckning, men även bland dem är andelen hög. Däremot finns en tydlig könsskillnad. Nästan 70 % av alla kvinnor tycker om att sjunga, men bara knappt 40 % av männen. Trots att så många tycker om att sjunga är det bara 4 % av befolkningen som sjunger i kör. De flesta körsångama finns bland skolbarnen.

Många av dem som kan spela instrument gör det också ganska regelbundet — 20 % kan spela instrument och 13 % har spelat senaste veckan.

Inom folkbildningen har musiken stor betydelse. Många konserttillfällen är arrangemang i folkbildningens regi. Antalet kulturprogram med musik har varierat under hela 20-årsperioden på en nivå om ca 40 000 program.

Studieförbunden räknar med att man har runt fyra miljoner besök på sina kulturprogram under ett år. Studiecirklar om musik har ungefär en halv mil— jon deltagande. Antalet cirklar i musik har ökat från drygt 40 000 till drygt 60 000 årligen.

Diagram 8.4.1 Antal arrangemang iform av studiecirklar, kulturgrupper och kulturprogram i musik i folkbildningens regi.

Antal arrangemang 70 000 60 000 50 000 I Kulturprogram Sång/musik 40 000 El Studiecirklar 30 000 Sang/musrk ' I Kulturgrupper 20 000 * Sång/musik 10 000 , | rx o m xo ax N m =!- [x 00 00 00 00 ON CN ON ?> & & n?n & I ä E [N (& 00 cc 00 O CN ON & e a a a a e &

Källa: Tabell 84.13

Diagram 8.4.2 Antal 1 000 deltagande i studiecirklar i musiki folkbildningens regi.

Antal 1 000 deltagande 600

Musikhistoria

500 [11 Improvisatorisk musik

E Övriga enskilda

400 instrument

300 I Stränginstrument

Piano

200 I Solosång

I Instrumental musik-

100 ensemble

EI Sång/musik i grupp

I Körsång

[NO lx % xx NDOX (x(x 0508 v—(v—I

1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

Källa: Tabell 8.4.2a

Om man jämför studiecirkelstatistiken med uppgifter från hela befolk- ningen tycks det som om en stor del av de som deltar i studiecirklar i musik är återkommande såväl höst som vår. Enligt uppgifter om befolkningen var det nämligen ca 3 % som hade deltagit i studieförbundsanknuten verksamhet på tema sång eller musik som deltagare eller ledare. Det motsvarar ca 250 000 personer. Studerande är överrepresenterade.

Musik/sångföreningar ansluter enligt statistiken 4 % av befolkningen eller drygt 250 000 personer i åldrarna 15 år och äldre. Anslutningsgraden är högre bland män än kvinnor och största andelen medlemmar finns i ålders- gruppen 45—64 år.

8.5. Arrangerande musikföreningar

Arrangerande musikföreningar har vuxit fram sedan början av 1970—talet och har sedan dess fått bidrag från Kulturrådet. Anslaget har successivt ökat från motsvarande några hundratusen kronor i dagens penningvärde år 1973/74 till drygt 11 miljoner kronor 1992/93. Totalt var det hösten 1994 ca 160 före— ningar som delade på bidraget.

Riksförbundet för kammarmusikarrangörer har ett 100-tal föreningar runt om i landet. Kammarmusikföreningama ordnar vardera mellan 5 och 35 kon-

serter per år — vanligast är ett 10-tal årliga arrangemang. Detta är siffror som också hållit sig stabila under många år. Ungefär en tredjedel av kammarmu— sikföreningarna får statligt bidrag. Det motsvarar ungefär 22 % av förening- arnas intäkter, vilket är en förstärkning under 1990-talets första år. Kommu- nerna har bidragit till föreningarnas intäkter med en tredjedel av kostnaderna under lång tid.

Även jazzmusiken är organiserad i ett gemensamt förbund, Svenska J azz— riksförbundet. Det finns ett hundratal jazzklubbar runt om i landet. Den genomsnittliga jazzklubben har en mycket omfattande verksamhet med ett sjuttiotal konserter årligen. Ungefär en fjärdedel av jazzklubbama får statligt stöd. Jazzklubbarna har en lägre andel av sina kostnader via kommunala an- slag, men i kronor räknat betalar kommunerna ut högre belopp till jazz- klubbama än till kammarmusikföreningama. Det statliga bidraget via Statens kulturråd motsvarar 14 % av föreningarnas intäkter, en nivå som hållit sig en längre tid. De enskilda jazzklubbama har mycket varierande omslutning och ekonomi. Fasching i Stockholm är ett extremt exempel där rörelsen med klubb och restaurang omsätter 7 miljoner kronor per år.

Till de arrangerande musikföreningama räknas också de enskilda SOR-or- kestrarna. Det finns 75 SCR-orkestrar i landet. Man ordnar drygt tio konser- ter i genomsnitt per förening årligen. Eftersom SOR-orkestrama bedriver så- väl arrangerande som musicerande verksamhet skiljer sig deras ekonomi från de tidigare nämnda föreningarna. De får statligt stöd till sin centrala verksam- het via stödet till de centrala amatörorganisationerna. Ett drygt 20-tal orkestrar har också bidrag till den lokala verksamheten. De kommunala bidragen är höga och svarar för 45 % av verksamheten medan Kulturrådets bidrag ligger på en nivå under 10 %.

Även inom Riksföreningen för Folkmusik och Dans bedrivs såväl arrange— rande verksamhet som egen musikverksamhet. Föreningarna ordnade till- sammans 100 konserter 1993. Den centrala verksamheten stöds via anslaget till centrala amatörorganisationer.

Ytterligare ett antal musikföreningar som får statliga bidrag saknar gemen— sam centralorganisation. Dit hör exempelvis Fylkingen med program inom elektronisk musik och den nutida musikgenren.

En arrangerande musikföreningsorganisation med tonvikt på ungdom är Kontaktnätet som erhåller bidrag för den centrala verksamheten från Statens ungdomsstyrelse. Man arrangerar, med hjälp av de statliga bidragen från Statens kulturråd, tumékonserter och 1993 tog var fjärde rockförening inom Kontaktnätet del av tuméutbudet.

8.6. Musikområdets ekonomi

Det statliga stödet till musik har under 20-årsperioden utvecklats från 250 till drygt 400 miljoner kronor i fast penningvärde. Till detta kommer delar av stödet till folkbildningen. Stödet till musikteater räknas in under teaterstödet.

Det statliga stödet till det svenska musiklivet har således i reellt värde ökat med närmare 60 % sedan 1974. Den stora ökningen inträffade under slutet av 1970-talet och sedan dess har t.o.m. minskningar skett. Den största ut- vecklingen av statliga medel har skett inom ramen för den anslagspost som numera kommer länsmusiken till del. Den regionala musikverksamheten fick kraftiga tillskott av ekonomiska resurser under slutet av 1970—talet, men un- der början av 1980-talet krympte anslagen åter något. I samband med läns- musikreformen 1988 förstärktes anslaget kraftigt. I 1994 års penningvärde ökade det från knappt 185 miljoner kronor 1985/86 till dåvarande regionmu- siken till drygt 250 miljoner kronor. Länsmusiken finansieras nästan helt av staten, men den nivå som rådde vid starten har reducerats något och 1994/95 budgeterades knappt 235 miljoner kronor till denna verksamhet. Svenska Rikskonserter fick en anslagsminskning i samband med införandet av den nya organisationen 1988/89 då vissa uppgifter avlastades. De statsstödda symfoni— och kammarorkestrarna har fått ökade statliga anslag i takt med att nya kamrnarorkestrar har tillkommit.

Diagram 8.6.1 F inansieringsbilden för de statsstödda orkesterinstitutionerna. 1994 års penningvärde.

Antal 1 000 kronor 400 000

350 000 300 000 250 000 200 000 150 000

5” Övriga intäkter

I Spelintäkter I Landstingsbidrag El Kommunala bidrag

I Statliga anslag

srrx rxrx XX mxo rx:x axox __

Källa: Tabell 8.6.1a

1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

Under början av perioden satsades mycket pengar på stöd till fria grupper. I början av 1980-talet var stödet värt närmare 15 miljoner kronor i dagens

penningvärde. Grupperna får i dag dela på ca 8 miljoner kronor. De arran— gerande musikföreningama har fått mer statliga medel samtidigt som antalet föreningar som ska dela på summan har ökat. 1973 var det bara två organisa- tioner som erhöll arrangemangsstöd — 1992/93 var det drygt 100.

Annat ojfentligt stöd

Det är svårt att ge en samlad bild av de landstingskommunala och primär- kommunala satsningarna på musik. Landstingen har en ekonomisk redovis- ning som sträcker sig tillbaka till 1986 i termer av förbrukade anslag. I detta perspektiv har landstingen minskat sina satsningar på musik från 78 miljoner kronor i 1994 års penningvärde till 53 miljoner kronor år 1992, dvs. en ur- holkning med 30 %.

I redovisningen av kommunernas samlade kulturutgifter går det inte att ur- skilja hur mycket som går till musik totalt.

Även arbetsmarknadsmedel är en viktig finansieringskälla genom projekt— verksamhet riktad mot musiklivet.

Musikinstitutionerna har haft ökande produktionskostnader som yttrar sig i termer av lägre publik och högre kostnad per årsverke. En förklaring till de ökande produktionskostnaderna är nya avtal inom fackområdet som givit OB- ersättning och andra arbetstider än tidigare. En annan förklaring är att en uppstramning av konsertverksamheten har skett så att betalande räknas — inte som tidigare förbipasserande eller gratisplatser. Dessa båda faktorer gör det svårt att utvärdera vad som egentligen hänt på området vad beträffar musik- institutionema och tydliggör behovet av en klart definierad statistik över verk- samheten.

8.7. Utbildning och arbetsmarknad

Musikhögskolor finns i Arvika, Göteborg, Malmö, Piteå, Stockholm och Örebro. På alla de olika högskolorna finns musiklärar— och grundskollärar- utbildningar. Musikerutbildning finns i Göteborg, Malmö och Stockholm och där, samt i Piteå, utbildas även organister.musikerutbildningar. De flesta mu- sikhögskolor erbjuder även påbyggnadskurser i bl.a. komposition, dirige— ring, musikpedagogik och musikterapi. De erbjuder också fristående kurser i musikvetenskap.

På musikerlinjen studerar årligen ca 450 blivande musiker. Antalet studie- platser har ökat med knappt 10 % under perioden. De årliga examinerade har emellertid minskat under samma period och ligger nu på 70—80 per år.

Påbyggnadsutbildningar av olika slag ges till mellan 40 och 50 personer per år — detta har inte ändrats över tid. Antalet examinerade på dessa utbild-

ningarna har emellertid ökat kraftigt från mindre än fem per år fram till mitten av 1980-talet till närmare 20 per år.

Kyrkomusikerlinjen har ytterligare ett hundratal studenter i utbildning per år. Här har skett en kraftig ökning av utbildningsplatserna sedan slutet av 1970—talet. Examinerade från denna linje varierar mellan olika år men ligger runt ca 20 per år.

SCB:s redovisningar av examinationsfrekvensen för musiker visar att drygt hälften av de som påbörjade musikerlinjen 1981/82 hade examinerats från utbildningen sju år senare. En liknande uppföljning av studenterna som hade börjat utbildningen 1985/86 visade på en liten nedgång till strax under hälften. Bland dem som påbörjat kyrkomusikerlinjen 1981/82 hade en större andel, 88 %, avslutat utbildningen efter sju år. Även på denna linje hade examinationsfrekvensen sjunkit. Endast 65 % av dem som började 1985/86 hade avslutat utbildningen efter sju år.

Antalet musiker har enligt Folk- och bostadsräkningen ökat under 20- årsperioden från ca 5 000 till närmare 7 500 personer. Hälften av dessa mu- siker finns i Storstockholm och i Malmö- och Göteborgsregionemä där möj- ligheterna till arbetstillfällen är störst.

Drygt 1 200 musiker har fast anställning i någon musik- eller teaterinstitu- tion. De statsstödda orkesterinstitutionerna sysselsätter nästan 900 årsverken varav ca 540 musiker. Till detta kommer Länsmusiken med närmare 600 års- verken totalt, varav ca 420 är musiker. Vid åtta av landets teaterinstitutioner finns också fasta musiker och sångare anställda. Främst Operan i Stockholm är en stor arbetsgivare också för musiker. Ytterligare 2 300 personer är an- ställda som kyrkomusiker.

Antalet KLYS—medlemmar inom tonområdet uppgick 1993 till ca 7 000.

Diagram 8.7.1 Antal årsverken inom statsstödda orkesterinstitutioner och RegionmusikenLänsmusiken.

Antal årsverken 900

800 700 600 500 400

| 300 | 200 ! |

I Orkesterinstitutionerna

D Regionamusiken/ Länsmusiken

100 0

1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

Ingen uppgift om anställda vid Regionmusiken för 1982/83 Källa: Tabell 8.7.1a

Utbudet av musikarrangemang är stort. Ett mycket stort antal kultur— program med musik ordnas i studieförbundens regi. Andra arrangörer är kammarmusikföreningar, jazzklubbar, rockmusikföreningar, restauranger och pubar, folkparker, kyrkor och samfund m.fl.

Det är svårt att få en bild av antalet arbetslösa musiker. De musiker som är anslutna till Musikerförbundet finns med i deras a—kassestatistik, men i den ingår även andra yrkesgrupper som är ansluta till förbundet, t.ex scen- vaktmästare och bingopersonal. Arbetslösheten inom Musikerförbundet har ökat stadigt sedan 1974 då den låg på ca 3 %, 1994 uppskattar man att 17 % av kassans medlemmar registrerats som arbetslösa vid något tillfälle.

De musiker som är anslutna till SYMF tillhör Teaterförbundet och deras a- kassa.

8.8. Fonogram

Fonogram är samlingsnamnet för grammofonskivor, inspelade ljudkassetter och CD. Fonogramområdet omfattar hela processen från tillverkning till spridning och omsätter betydande belopp.

Sedan början av 1970-talet har fonogramområdet genomgått betydande förändringar. Organisationen av utgivningen har förändrats och möjligheterna och formerna för lyssnande har ändrats på grund av ny teknik.

8 . 8 . 1 Fonogrammarknadens utveckling

Vid 1970-talets början fanns ett mindre antal stora, multinationella bolag som klart dominerade fonogrammarknaden. Men det fanns också förhållandevis många svenska små bolag varav några hade speciella genreinriktningar (folk- musik, religiöst etc.). Ett flertal av de små bolagen var emellertid kortlivade, varje år tillkom ca 20 bolag medan ungefär lika många försvann.

Många av de svenska grammofonbolagen hade en icke-kommersiell prä- gel. De ägdes ofta kollektivt i form av föreningar eller musikerkollektiv och utgivningen hade i många fall ideologisk eller kulturpolitisk grund. Många av bolagen bedrev sin verksamhet i opposition mot de större bolagens ensidigt angloamerikanskt präglade utgivning.

Vid 1970-talets slut kom en ny våg av alternativ musik, punken, med en liknande organisation, dvs. ett stort antal oberoende ”enmansbolag” som gav ut Singelskivor med nybildade svenska grupper.

Enligt beräkningar fanns vid slutet av 1970-talet ca 600 svenskägda bolag. Vid sidan av de små alternativa bolagen fanns flera andra svenskägda bolag av olika storlek som i huvudsak svarade för ett annat utbud än de multinatio— nella bolagen.

Under 1980—talet förändrades inte strukturen inom den svenska fonogram- branschen nämnvärt. Ett litet antal stora bolag dominerade fortfarande mark- naden, men det fanns även ett förhållandevis stort antal svenskägda bolag. Till de medelstora svenska bolag på 1980-talet hörde bl.a. Sonet, Electra, BIS, Caprice, Proprius, MNW och Dragon.

Med tiden kom de stora och multinationella bolagen att kontrollera en allt större del av marknaden. Många av småbolagen försvann; de flesta blev upp- köpta av utlandsägda bolag eller upphörde med sin verksamhet. I slutet på 1980-talet och början av 1990-talet försvann även flera av de medelstora svenskägda bolagen t.ex. Electra och Sonet.

Det finns i dag ett tjugotal fonogramdistributörer av olika storlek och med olika inriktning. De mest betydelsefulla är de distributörer som ingår i Gram- mofonleverantörernas förening (GLF) och som i de flesta fall är identiska med de större produktionsbolagen.

För de mindre fonograrnbolagen kan det ofta vara svårt att få distributio- nen att fungera på ett tillfredsställande sätt.6

6 Digitala drömmar — med fonogrammen mot 2000-talet. Rapport från Statens kulturråd 1993z5.

8.8.2. Utbud på fonogrammarknaden

Den totala fonogramutgivningen har en tendens att variera kraftigt. Under senare år har utgivningent ökat. År 1993 utgavs 9 961 fonogram i landet, varav ca 92 % på utländska bolag. Ca hälften av de utgivna fonogrammen hörde genremässigt hemma inom pop/rock. Den näst största gruppen var klassisk musik, vilket utgjorde ca 30 % av den totala utgivningen.

Antalet utgivna fonogram med svenska artister har ökat från 540 till 803 stycken under åren 1987—1993. Pop/rock-genren stod för 62 %, vilket var en större andel än 1987 då denna genre stod för något mindre än 50 % av utgivningen med svenska artister.

De totala försäljningssiffroma för fonogram har ökat kraftigt under senare år. År 1994 såldes över 2 miljarder CD att jämföra med 260 miljoner 1987. Antalet sålda kassetter år 1994 uppgick till ca 330 miljoner. Det totala för- säljningsvärdet för fonogram har fördubblats under samma tid. År 1993 uppgick det till 1 556 miljoner kronor.

Fördelningen mellan svenskt och utländskt av det totala försäljningsvärdet har varit förhållandevis konstant sedan mitten av 1980-talet, under hela perio- den har andelen svenskt legat runt ca 30 %.

Trots att utgivningen i landet tiodubblats på 20 år har antalet skivhandlare med fullt sortiment minskat från ca 500 till ca 100. I dag finns i huvudsak skivaffärer med brett sortiment endast i storstäderna. Men även i dessa affärer kan det vara svårt att hitta fonogram från mindre oberoende svenska fono- grarnbolag som anlitar en distributör utanför storbolagens revir.7

8.8.3. Fonogramlyssnande i befolkningen

Att lyssna på fonogram har ökat kraftigt under senare år inom alla genrer och samtliga åldersgrupper.

År 1992 hade 58 % av befolkningen 9—79 år lyssnat på pop/rock på fono- gram den senaste månaden medan 28 % hade lyssnat på klassisk/nutida mu— sik, 16 % på svensk folkmusik och 13 % på jazz.

Lyssnartiden bland dem som lyssnar på fonogram har dock minskat under de senaste tio åren. År 1986 var tiden för dem som lyssnade på kassettband en genomsnittlig dag 74 minuter, 1994 hade den minskat till 51 minuter. Lyssnartiden bland dem som lyssnade på skiva hade också minskat, från 74 till 68 minuter.8

Att lyssna på pop/rock var vanligast bland barn och ungdom. År 1992 hade 97 % av 15—24—åringarna i befolkningen lyssnat på pop/rock på fono-

7 Se not 6. 8 Mediebarometern 1994. MedieNotiser nr 1 1995. Rapport utgiven av NORDICOM-Sverige.

gram den senaste månaden. Att lyssna på klassisk musik, folkmusik och jazz på fonogram var vanligast bland personer i åldern 45—64 år.

Bland barn och ungdom är det också mycket vanligt att ha lyssnat på mu- sik på radio, tv eller video. I åldersgruppen 15—24 år hade 90 % lyssnat på pop/rock på radio den senast månaden medan 82 % hade lyssnat på musik i denna genre på tv eller video.

Att ha lyssnat på musikkassett, CD och grammofon (oavsett genre) under en genomsnittlig dag är vanligare bland ungdomar än bland andra åldersgrup— per. År 1994 hade 73 % av 15—24-åringarna lyssnat på grammofonskiva el- ler CD det senaste dygnet, vilket var en ökning med tio procentenheter sedan slutet på 1970-talet. Ungdomars lyssnande på musikkassett en genomsnittlig dag hade däremot minskat från 57 % 1979 till 42 % 1994.

Totalt sett lyssnar män på fonogram något mer än kvinnor. Lyssnarvanor— na skiljer sig också något åt mellan de olika genrerna. Män lyssnar mer på pop/rock och jazz än kvinnor, medan dessa i sin tur lyssnar mer på folkrnu- sik. Klassisk musik åtnjuts i ungefär lika hög grad av män som kvinnor.

Andelen i befolkningen som lyssnat på musik en genomsnittlig dag var störst bland dem med gymnasieutbildning. Skillnaden i lyssnarvanor mellan denna grupp och dem med eftergymnasial utbildning var dock liten.

Att lyssna på pop/rock var vanligast bland personer med gymnasieutbild— ning, medan att lyssna på folkmusik, jazz och klassisk musik var vanligare bland personer med eftergymnasial utbildning. Skillnaden var störst när det gällde klassisk musik, där 20 procentenheter fler bland dem med eftergym— nasialutbildning hade lyssnat. Inom andra genrer var skillnaderna i lyssnar— vanor mindre, oftast ca fem procentenheter.

8.8.4. Statens stöd till utgivning av fonogram

Statliga medel till fonogramverksamhet har funnits sedan slutet på 1960-talet. När Stiftelsen Institutet för Rikskonserter bildades 1968 avsattes en mindre del av institutets anslag för fonogramutgivning. Rikskonserters första skiv— märke hette Expo Norr. År 1972 ändrades skivmärkets namn till Caprice och en särskild fonogramavdelning bildades och Rikskonserters uppdrag för fo- nogramproduktion utvidgades. Det dröjde emellertid till 1982 innan riksdagen beslutade att permanenta Rikskonserters fonogramverksamhet.

Samma år inrättades ett särskilt bidrag för produktion och utgivning av fo— nogram som fördelades av Kulturrådet. Då startades också produktionen av den musikhistoriska skivantologin Musica Sveciae inom ramen för Musika- liska Akademiens verksamhet.

Statens insatser för fonogramproduktion förändrades återigen 1987 i sam- band med Rikskonserters omorganisation. Förändringarna innebar bl.a. att anslaget för fonogramproduktionen vid Svenska Rikskonserter skars ned

med en tredjedel. Ansvaret för äldre svensk musik togs över av Musica Sve- ciae. Rikskonserter skulle inrikta sin fonogramproduktion på utgivningen av ny svensk musik och svenska artister och komplettera utgivningen som gjor- des av andra. Sedan 1988 är Caprice en avdelning inom Svenska Rikskonser— ter. Kulturrådet skulle fortsätta fördela bidrag för samtliga genrer.

Samtidigt togs nya initiativ när det gällde stöd för distributionen av fono— gram. Caprice Distribution AB, med uppgift att marknadsföra och distribuera kvalitetsfonogram, inrättades 1988 som ett dotterbolag till Svenska Rikskon- serter. Ett år senare ändrades namnet till Compact Distribution AB.

Budgetåret 1993/94 uppgick det statliga stödet för dessa fyra ändamål till 16,4 miljoner kronor. Av dessa disponerade Kulturrådet 6 miljoner kronor, vilket var en ökning med ca 1 miljon kronor jämfört med tidigare år.

Det stöd som Kulturrådet fördelar för fonogramproduktion regleras i en särskild förordning.9 Syftet med stödet som är ett förhandsstöd är att främja ett allsidigt utbud av konstnärligt och kulturpolitiskt värdefulla fonogram och bidragsbesluten grundar sig på en kvalitetsbedömning av den planerade pro— duktionen. Bidraget avser i första hand fonogram med svensk musik och/eller med svenska artister, men bidrag kan också ges till andra artister om de är bosatta i Sverige.

Bidraget ska avse en enskild produktion och får inte ges som ett allmänt bidrag till ett producerande bolag.

När villkoren kring de statliga fonograminsatsema preciserades ytterligare några år efter att stödet inrättats fick Kulturrådet ett samlat ansvar för områ- det. De ursprungliga riktlinjerna för bidragsgivningen förblev oförändrade men en större flexibilitet i användningen av stödmedlen medgavs och Kultur- rådet kan numera ta egna initiativ till viss utgivning. Under senare år har sär- skild vikt lagts vid insatser som förbättrar distribution och marknadsföring.

Det statliga stödet för produktion av fonogram har i löpande priser nästan fördubblats sedan 1982/83. Sett i fasta priser med 1994 års prisnivå har emellertid en minskning med 0,6 miljoner kronor ägt rum.

Antalet ansökningar om statligt stöd för fonogramproduktion var 1993/94 493 stycken, vilket var ungefär detsamma som 1982/83. För huvuddelen av perioden har emellertid ansökningsantalet legat på en lägre nivå, mellan 300 och 350 stycken, för att de senaste åren åter ha ökat. Under de senaste tio åren har ca 27 % av de sökande beviljats bidrag av varierande storlek. Anta- let beviljade ansökningar per år har minskat något sedan 1980—talets början. Är 1982/83 beviljades 126 ansökningar och 1993/94 107 ansökningar. Bi- draget per produktion har varit ungefär oförändrat räknat i fasta priser. Bidra— gen täcker i regel inte mer än en mindre del av produktionskostnaderna. De två genrer som erhållit största delarna statligt stöd har sedan början av 1980-

talet varit pop/rock och jazz, vilka erhållit ca en fjärdedel av stödet var, däref- ter följer västerländsk konstmusik 14 % och folkmusik 10 %.10

8.9. Sammanfattande iakttagelser

Vi har kunnat konstatera ett ökande musikintresse och en ökad musikaktivitet. Hur detta avspeglar sig i de statsunderstödda musikinstitutionemas verksam- het är dock oklart. För orkesterinstitutionerna visar bilden snarast vikande be- söksantal. Länsmusiken och Svenska Rikskonserters verksamhet är svår att följa över tid.

Den största delen av musikområdet fungerar helt utan stöd från det offent— liga. En mängd konserter, ett stort utbud av musik på fonogram och i radio och tv samt ett betydande eget musicerande gör att musiken är väl förankrad i befolkningen och att det finns ett vittförgrenat nät av verksamheter. Bredden i utbudet av musik i radio är av stor betydelse för allmänhetens möjligheter att komma i kontakt med olika slags musik.

Intresset för musik är starkt, särskilt bland de unga. Det varierar dock mellan olika åldersgrupper och mellan personer med olika utbildningsnivå. I nästan alla föreningar förekommer inslag av musik.

Under de senaste tjugo åren har den kommunala musikskolan byggts ut vilket gett kraftigt ökade möjligheter att erbjuda unga människor tillfälle att lära sig spela instrument. Det har också bidragit till att bredda musikintresset och till att skapa en grund för många att ägna sig åt musik som vuxen på pro— fessionella grunder. Utbyggnaden har också inneburit en vitalisering av det lokala musiklivet genom elevensembler och genom att musikskolans lärare medverkar i orkestrar och körer.

Att utöva musik är framför allt kopplat till de tidiga ungdomsåren. Många slutar att spela redan i de övre tonåren. Det är en stor utmaning för musiklivet att bevara och utveckla musikutövandet i vuxenåldem.

Det statliga stödet till musiklivet ökade under periodens början och har där- efter i huvudsak legat still. Stödet går till institutioner som är spridda över hela landet. Professionella ensembler finns i de flesta län. Den koncentration av statliga medel till fasta institutioner i Stockholm, som gäller inom andra kulturområden, finns inte på musikområdet.

Länsmusikorganisationer finansieras nästan helt med statliga medel. För- ankringen i det lokala och regionala musiklivet varierar. Samarbetet mellan regionmusiken/länsmusiken och Rikskonserter har minskat betydligt under det senaste decenniet.

De statliga bidragen till symfoni- och kammarorkestrar samt till länsmusi- ken innebär ett kraftigt stöd till västerländsk konstmusik. Andra genrer som jazz, folkmusik, körliv har inte alls samma stödjepunkter som konstmusiken.

Förutom kommunala musikskolan riktas det kommunala stödet framför allt till arrangörer av skilda slag. Deras insatser är nödvändiga för möjligheten att uppleva levande musik och för att de insatser som görs i produktionsledet skall utnyttjas effektivt.

Musikevenemang finns i många olika sammanhang och miljöer och kanske är det så att de traditionella konsertarrangörerna har fått svår konkurrens från andra arrangörer av konserter. Det borde dock finnas möjligheter att ta vara på det ökande intresset för klassisk musik, jazz och folkmusik inom ramen för den anslagsfinansierade musikverksamheten. Inom musikområdet är det mycket tydligt att publiken tagit sig till musiken på andra vägar än de traditio— nella.

"_ "F. få" Räihä" qlgquärb ridå WIN? rl—xoi _ . ' ' Liliäpnulln'l ::an !" ITRI Will m;;l-lr'iiö'l ubåt

'...'-*it;?” '

$'%—alm smt 15” 'å' . -'1_.=|if'-L'ina--w "vb "71 351 , lgaagiiäfifhr ._ _ , ' Enlai

17.1—11. ..'| 1

"& I'fl ".

9. Film och video

Filmområdet karaktäriseras av att

— alla ser film,

— ingen annan kulturaktivitet förenar så många ungdomar som bio- besöken, drygt hälften av alla 15—24 åringar har varit på bio minst en gång under den senaste månaden, — antalet biografer är obetydligt färre än när televisionen infördes men salongerna har blivit mindre genom att flerduksbiografer blivit vanliga, — biografvisningarnä minskat i betydelse i och med televisionens införande, — utbudet av film i svenskspråkiga tv—kanaler dagligen omfattar ett tiotal långfilmer producerade för biografvisning — den som har till- gång till satellitdistribuerade kanaler har ett mångdubbelt större ut- bud, — den USA-producerade filmen dominerar utbudet i alla visnings- former, — två helintegrerade medieföretag, Svensk Filmindustri och Sand- rews, dominerar svensk filmproduktion och även distribution och visning av film på biograf, — offentliga insatser för film i huvudsak omfattar produktionsstöd och stöd till filmkulturella verksamheter, — medel för stöd till filmproduktion kommer från visning av film på biograf, svenska tv-företag, uthyrning och försäljning av film på video samt staten, - staten svarar för hela finansieringen av den filmkulturella verksam- heten, — verksamheten inom Filminstitutet med produktionsstöd och film— kulturell verksamhet är reglerat i avtal mellan staten och bransch— organ inom film— och videoområdet samt två svenska mark- sändande tv-företag, — förhandsgranskning äger rum av film som visas offentligt, — marknaden för film på video för uthyrning och försäljning har vuxit snabbt sedan början av 1980-talet,

— försäljningen av film på video femdubblats sedan slutet av 1980- talet, — ca 70 % av befolkningen har tillgång till video i hemmen. _1

9.1. Befolkningens intresse för film

Intresset för film är stort i Sverige. Riktigt hur stort vet vi inte, men så gott som alla ungdomar mellan 16 och 24 år går någon gång på bio under ett år. Biobesök tillhör dessutom de kulturaktiviteter som en ganska stor grupp skulle vilja ägna sig åt oftare enligt en stor SIFO—undersökning från 1990.1 I den gruppen är småbamsföräldrar och medelålders personer med utflyttade barn överrepresenterade. I genomsnitt skulle var fjärde person i landet vilja gå oftare på bio än de gör.

Intresset för film yttrar sig också i att biofilm ses på tv av väldigt många människor. I tv—utbudet har biofilm alltid tillhört de populära programtypema.

9.2. Biografer och film

Mellan 1956, då televisionen introducerades i Sverige, och början av 1960- talet minskade biobesöken från ca 80 miljoner till 40 miljoner om året. I takt med ett breddat innehav av tv-apparater, introduktion av färg—tv och ut ökad sändningstid minskade biopubliken ytterligare och 1973 gjordes drygt 20 miljoner biobesök i landet.

Videons introduktion på marknaden med hyr- och köpvideo har inte till- närmelsevis haft samma effekt på biomarknaden som införandet av televisio nen.

De senaste åren har antalet biografbesök uppgått till drygt 15 miljoner.

9.2.1. Filmens tillgänglighet på biograf

Det finns två slags biografer i Sverige. Den ena utgörs av de ca 700 biografer som visar högst fem föreställningar per vecka. Under lång tid minskade dessa biografer i antal, men sedan mitten av 1980-talet har minskningen stoppats upp. Dessa biografer betalar inte biografavgift enligt filmavtalet. De övriga biograferna, som ger mer än fem föreställningar per vecka, har ökat sin andel av det totala antalet biografer från 22 % till närmare 40 % men är ungefär lika många nu som för 30 år sedan, ca 450 salonger. En del av förklaringen till detta är att nya flerduksbiografer byggs i alla större städer. Därigenom har biografvisningsperioden för många filmer kunnat förlängas genom anpass— ning av salong till storleken på aktuell publik. Flerduksbiografen ger också ökad valfrihet genom att fler filmer erbjuds samtidigt. Denna möjlighet finns givetvis inte på mindre orter.

1 Francke] G & Fritz A (1990): Kulturmonitom vintern 1989/90. SIFO.

Diagram 9.2.1 Antal biografer totalt och uppdelade efter de med högst och de med fler än fem föreställningar per vecka.

Antal biografer ] 400 I 200 |: Biografer med >5 1 000 föreställningar/v (avgiftspliktiga) 800 _ Biografer med högst 5 600 föreställningar/v (ej avgiftspliktiga) 400 ' Totalt 200 0

wr [* rx ix & X m xo rx ix Ch ox ._. _.

Källa: Tabell 9.2. la

1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

Majoriteten av de icke-avgiftspliktiga biograferna är folkrörelseägda. Nästan alla dessa biografer har någon form av kommunalt stöd. Såväl bidrag till driften som subventionerade lokaler kan förekomma. På orter med mindre än ca 25 000 invånare är biografvisning i regel en förlustaffär. Verksamheten bygger därför på både kommunalt stöd och ideellt arbete.

Ungefär 40 % av de icke-avgiftspliktiga biograferna ingår i Folkets Hus- föreningarnas Riksorganisation (FHR). Totalt är det 300 Folkets Husföre ningar som driver biograf. FHR är huvudman för Bio Kontrast som är en verksamhet för visning av kvalitetsfilm. Av bygdegårdar anslutna till Bygde- gårdarnas Riksförbund visar ett femtiotal film i fullfilmsformat och på ytterligare ca 100 gårdar förekommer visning av 16 mm-film riktad till barn. Nykterhetsrörelsens medlemmar i Riksföreningen Våra gårdar driver ett sjuttiotal biografer.

Drygt 40 % respektive drygt 20 % av de biografer som erlägger biograf— avgift ägs av Svensk Filmindustri respektive Sandrews. Andra stora ägare av sådana biografer är Svenska Bio där Svensk Filmindustri också har ägarintressen. Biografer som erlägger biografavgift visar film utan offentligt stöd. På vissa större orter visas kvalitetsfilm med kommunalt stöd, t.ex. av Folkets Bio eller av en kommunalt driven biograf.

Film visas också i studioform. Stöd lämnas från Filminstitutet till mer traditionell filmstudioverksamhet, till Filmcentrum, till Bio Kontrast och

Folkets Bio. Filminstitutet driver sin egen filmstudio i Stockholm och genom samverkan även i Göteborg och Malmö. Under perioden 1976/77 till 1987/88 drevs ett projekt med visning av 16 mm-film i samverkan mellan Filminstitu— tet och kommunerna i syfte att visa kvalitetsfilm från såväl Sverige som ut- landet.

Bio Kontrast drivs av främst Folkets Husrörelsen på 200 biografer runt om i landet. Verksamheten drivs i studioform och 1992 ordnade man drygt 2 000 föreställningar på kvällstid och knappt 2 000 matine'föreställningar. Sveriges Förenade Filmstudios med 100 filmstudior visar film för medlem— mar vid slutna visningar.

Inom ramen för Bio Kontrast drivs också Barnens respektive Ungdomens Bio Kontrast som visar kvalitetsfilm för sina respektive målgrupper. Barnens Bio Kontrast bedrivs i klubbform tillsammans med Unga Omar på ett hundra- tal orter i landet. Ungdomens Bio Kontrast finns på ett tjugotal orter. Även Bygdegårdamas riksförbund ordnar klubbvisningar för barn och ungdom — SoL-Bio. Totalt finns 200 SoL-Bioklubbar runt om i landet. Sveriges Förenade Bam- och Ungdomsfilmstudior har numera nästan helt upphört.

På initiativ av Folkets Husrörelsen startade 1986 schemalagda skolbio- föreställningar. Verksamheten har därefter utvecklats med aktiv medverkan av Filminstitutet. Sedan 1988/89 disponerar Filminstitutet ett särskilt anslag för att främja intresset bland barn och ungdom att se kvalitetsfilm på biograf. Institutet har också avsatt medel för skolbiosamordnare i flera län.

Ett problem med stöd till alternativa visningsplatser för biograffilm är att det snarare motverkat en utveckling av de svenska biograferna än att stötta deras existens. Detta problem har sedan några år uppmärksammats av Film- institutet som numera ger stöd till olika slags biografer.

9.2.2. Biografernas geografiska spridning

Biograf finns i praktiskt taget alla kommuner även om omfattningen av vis- ningsverksamheten varierar betydligt. De största städerna har blivit biotätare med stark koncentration till ett fåtal flerduksbiografer i stadskärnoma, medan antalet biografer i övriga landet minskat.

Trots detta är Sverige ett av världens biograftätaste länder såväl vad gäller antalet dukar per capita som spridningen över landet. En viktig förklaring till detta är de stora folkrörelsernas engagemang.

9.2.3. Filmutbudets spridning på genrer, ursprungsland och målgrupper

Under ett år visas totalt 1 000 spelfilmer på landets biografer varav ca 200 premiärvisas. Det är en betydande minskning av det totala utbudet. Minsk- ningen av antalet premiärvisade filmer är betydligt mindre. Eftersom svenska filmer kan visas till och från under flera år utgör de numera mer än 25 % av det totala antalet visade filmer i landet. Av de premiärvisade filmerna är nu- mera ungefär 10 % av inhemsk produktion.

Diagram 9.2.2 Antal filmer som visats på biograf varav svenska respektive utländska.

Antal filmer ] 800 I 600 I 400 1 200 1 000 |:] Svenska 800 I Utländska 600 400 200 0 wr ix o ta o ox N m v (X (X W 00 00 oo ON CN ON % B & & R & 2 & Fa tx ix lx oo oc oo ox ox ax 93 9 2 3 2 i.) 2 3 &

Källa: Tabell 9.2.2a= Tabell 9.2. la

Diagram 9.2.3 Ursprungsland för filmer som premiärvisats på biograf ] 993.

I Sverige

El Övriga Norden Östra Europa I Västra Europa

25% USA

D Övriga länder

Källa: Tabell 9.2.3a 187

Utbudet av premiärfilmer domineras av USA-producerad film. Andelen har ökat under senare år på bekostnad av såväl nordisk film, som film från övriga Europa.

9.2.4 Utbud av film i televisionen

Under 1970- och 1980-talen sändes inte långfilm i tv varje dag, men sedan tv-utbudet utökats med satellitsändande kanaler har film i tv blivit vardags- vara. Det finns flera kanaler som enbart sänder biofilm dygnet runt. Antalet kanaler som sänder svensktextade program har ökat från två till ett tiotal.

Sveriges Television har sedan 1970-talet visat biograffilm sex till åtta tim- mar i veckan fördelat på sina båda kanaler. En nyligen genomförd analys visar att långfilmsutbudet ungefär fördubblats sedan dess, vilket betyder att drygt en långfilm om dagen visas i någon av de båda public service—kanaler— na. Mycket film produceras i dag direkt för televisionen.

En analys av drygt 700 biograffilmer som sändes i tv under perioden 1977—1987 visade att nästan 60 % av alla var producerade före 1970. Detta torde ha ändrat sig i dag då biofilm sänds i tv bara något år efter sin biograf- premiär.

I tv-utbudet under den studerade tioårsperioden var de svenskproducerade filmernas andel i tv större än bland premiärfilm på biograf. Samtidigt var USA-dominansen inte alls lika stor som bland premiärfilmerna på bio. Dess- utom fungerade tv—utbudet så att ju nyare film som visades, desto färre var USA—producerade. Skälet till detta är att kostnaderna för sändningsrätt i tv av nyare populär film är mycket höga. En tredjedel av den nyare filmen hade an- nat västeuropeiskt ursprung än England — jämfört med biograffilmutbudet en mycket hög andel.

Genreindelningen i filmstatistiken för televisionen och biografer skiljer sig tyvärr åt. Jämförelser går därför inte att göra. Tre huvudkategorier användes för tv-utbudet: realism, humor och spänning. Drygt 90 % av utbudet kunde klassificeras inom dessa vida ramar. Ungefär hälften, 47 % av utbudet, klassificerades som realism. Ju nyare film, desto större andel realism. De riktigt gamla filmerna från tiden före 1940 klassificerades i regel som humor.

9.3. Publiken till biofilm

Totalt görs årligen drygt 15 miljoner besök på biograf. Mer än 80 % av alla biobesök görs på en avgiftspliktig biograf, en ökning sedan 1960-talet. Av detta följer att de båda stora biografägarna, Sandrews och Svensk Film- industri, ökat sin sammanlagda andel av den totala biopubliken till ca 85 %

av totalpubliken. Ca 700 000 besök görs på skolvisningar, filmstudio- visningar och filmfestivaler eller på andra liknande föreställningar.

Diagram 9.3.1 Andel av befolkningen som besökt biograf under senaste året

% av befolkningen 60

50

40

30

20

10

0 5.8 % se i ä. '" ä % å 220 å % ä

* befolkningen från 16 år ingår ** befolkningen från 9 år ingår Källa: Tabell 9.3.la

Även om den totala biopubliken minskat är det inte en mindre andel av be- folkningen som går på bio.

I slutet av 1980-talet, då satellit-tv ännu inte fått spridning och Sveriges Television sände ganska få långfilmer, var det i genomsnitt en miljon männi— skor som var publik till de tv-sända långfilmerna.2 Moderna svenska lång- filmer nådde ännu fler och den genomsnittliga publiken för dessa låg på närmare två miljoner tittare. s.k. preminärfilm eller sådan film som nått ytterst liten publik vid biografvisning nådde vid den här tidpunkten ca 400 000 tittare.

Fem år senare, med ökad tillgång till video och satellitutbud i tv samt fem svenskspråkiga blandade tv—kanaler, kan man konstatera att svensk nyprodu- cerad långfilm i tv fortfarande hävdar sig väl med publik på uppemot 2 miljo— ner tittare eller mer när filmen visas i någon av de marksändande kanalerna. Även smalare filmgenrer hade publik på 250 000—300 000 tittare, en siffra som vida överstiger vad lång tids biografvisning ger för sådana filmer.

2 Gahlin A & Wigren G (1989): Långfilmsdags. En analys av tv-publiken, bio-besök och video-tittandet. Rapport nr 2 Sveriges Radio/PUB. 189

Diagram 9.3.2 Jämförelse mellan biopublik och rv-publik i Sveriges Television 1993/94 med avseende på några svenska och importerade kvalitetsfilmer.

Antal 1 000 besök eller tittare 700 600 500 400 lBiograf 300 El Television 200 100 I O % > 9. E .a: 50 cv: 2 == ”& = g & n g ?: 2 15 å & & .a 0.) = : .L' .se —— i— :i ** & _D .E 0 & 5 ;S ”* ” 0 x 5 f är. %” = 5 E de ” ” D 2 D "'D = 3 0 Ti C En in 0 ”* ETE

Källa: Tabell 9.3.2a

Filmer som ses av få biografbesökare nås ofta av en stor publik då de sänds i tv. Även populära biofilmer får en avsevärt större publik vid tv-sänd- ning — många gånger 1—2 miljoner tittare vid ett enstaka tillfälle.

9.3.1. Besökare i olika åldrar

Biografpubliken är ung; den största andelen besökare finner vi bland 15—24- åringarna tätt följda av skolbarn mellan 9 och 14 år. De unga går också rela- tivt ofta på bio, vilket betyder att den senaste månaden har mer än hälften av alla ungdomar gjort ett biobesök. Bland yngre yrkesverksamma är den andelen bara drygt 20 % och bland äldre yrkesverksamma eller pensionärer inte ens 10 %.

Diagram 9.3.3 Andel biobesökare senaste året och senaste månaden i olika åldersgrupper, förändring under 10 år.

% biobesökare 100 Besökt senaste år 90 respektive månad: 80 70 I 1983—85 år 60 [11991—93 år 50 40 I 1983—85 mån 30 l1991—93 mån 20 10

0

3—8 år 9—14 år 15—24 är 25—44 år 45—64 år 65— ar

Källa: Tabell 9.3.3a=Tabell 9.3.1a

Dessa åldersskillnader är inte alls lika tydliga när det gäller långfilms- publiken i tv. Den genomsnittliga långfilmen i tv är 1989 nådde 12 % av gruppen i de biografaktiva åldrarna och 7 % av pensionärerna — en mycket måttlig skillnad jämfört med förhållandena vid biografvisning.

9.3.2 Skillnader mellan män och kvinnor

Skillnader mellan pojkar och flickor eller mellan män och kvinnor när det gäller biobesök är ytterst liten.

9.3.3. Utbildning och facklig tillhörighet

Liksom på många andra områden skiljer sig de med den kortaste utbildningen från de högutbildade när det gäller besök. Oavsett ålder är det de längst ut— bildade som i störst utsträckning har varit på bio. Också facklig tillhörighet uppvisar skillnader så att LO—kollektivets medlemmar gått på bio i mindre ut- sträckning och färre gånger under ett år än SACO-kollektivets. Skillnaderna är dock mindre på detta område än på något av de som presenterats i tidigare kapitel. Biofilm i tv, däremot, når lika stor andel av alla utbildningsgrupper.

Diagram 9.3.4 Biobesök senaste året fördelat efter facklig huvudorganisation och kön. Jämförelse mellan 1982/83 och 1990/91.

SACO-män TCO-kvinnor TCO-män LO-kvinnor

LO-man

Källa: Tabell 9.3.4a

9.3.4. Biobesökens geografiska fördelning

Av det totala antalet biobesök görs 40 % i de tre storstäderna vilket är en högre andel än befolkningsunderlaget motiverar.

Lägger man till ytterligare sju kommuner med det högsta antalet biobesök — Uppsala, Örebro, Linköping, Karlstad, Västerås, Helsingborg och Lund — fångar man in närmare 60 % av alla biobesök under ett år. En förklaring till den ojämna fördelningen av besöken är att flerduksbiografer finns i storstäder medan biografer med maximalt fem föreställningar per vecka huvudsakligen finns på mindre orter och landsbygd.

Ändå är skillnaden i andel biobesökare inte så stor beroende på boendeort. De 1,8 miljoner invånare över 9 år som bor i Stockholmstrakten går oftast, 61 % av alla har varit på bio. I Malmö och Göteborg är andelen årliga bio- besökare ca 55 % liksom också i andra tätorter. På glesbygden är det 47 % som varit på bio senaste året.

9.3.5. Besök på föreställningar inom olika genrer och med svensk film

De mest publikdragande filmerna — filmer som samlar publik på mellan en och två miljoner åskådare är oftast film inom kategorierna äventyr/action eller komedi, men det förekommer också att dramafilm när dessa publiktal.

Diagram 9.3.5 Andel av samtliga biobesök som gjorts på svenska filmer.

% besök 40

35 30

25

20 15

10

? (N G ('i C Ch N m vf [x [x 00 00 00 00 ON ON 0! x x x x x x x x x m ND CN N ln OO '— N M (x [x [x 00 00 00 ON O 05 O CX ON ON ON Ch Ch ON 0 v— .— .— .— _. .— ._ _. '—

Källa: Tabell 9.3.5a

Även om svensk film har ökat sin andel av biograffilmsutbudet har publi— ken inte följt denna trend. I stället varierar de svenska filmernas andel av filmpubliken mycket mellan olika år, beroende på om vissa publikdragande filmer visats. Skillnaden kan vara så stor som mellan 15 % och 35 % av alla biobesök under ett år.

9.3.6. Några internationella jämförelser

Internationell statistik visar att biopubliken minskat i alla länder i Europa under de senaste 30 åren. Utvecklingen har gått i olika takt i olika länder, men riktningen är den samma. Störst förändring kan man notera i Österrike, som från att ha varit ett av Europas besökstätaste länder med 15 besök per invåna- re och år har fått notera en minskning till strax över ett per invånare och år. Sverige har 1,9 besök per invånare medan länder som Ryssland, Bulgarien, Tjeckoslovakien (före delningen) och Norge ligger på drygt 2 besök per in—

vånare. Länder med lägre besökstal än Sverige är t.ex. Finland, Portugal och Österrike.

I jämförelse med andra nordiska länder har Sverige en hög andel biobesö- kare i befolkningen. Medan genomsnittet här ligger på en nivå över halva be- folkningen har man i Finland tal som ligger närmare tio procentenheter lägre och i Danmark nivån 35 % av befolkningen som gjort något biobesök. Även Tyskland och Frankrike uppvisar tal som är lägre än de svenska.

Den inhemska filmen har en relativt stark ställning i Sverige. Uttryckt i marknadsandelar har inhemska produktioner mellan 20 och 30 % av biljett- intäktema i Sverige, vilket bara överträffas av Frankrike där 35 % av in- täkterna kommer från inhemsk film. I Danmark står den inhemska filmen för 15 % av biljettintäktema och i Finland för 10 %. De flesta andra länder i Europa har väsentligt lägre marknadsandelar för den inhemska filmen.

Vi har tidigare nämnt att den USA—producerade filmen har en dominerande ställning i Sverige, men det finns flera exempel på länder där dominansen är ännu större. Drygt 65 % av biljettintäktema i Sverige gäller film från USA medan ca 80 % av intäkterna i Belgien, Danmark, Holland, Spanien och Tyskland kommer från sådan film. I Grekland utgör biljettintäktema från film från USA mer än 90 %.

9.4. Amatörutövare som arbetar med film och video

Att fotografera och filma är en av de allra mest utbredda fritidssysselsättning- ama. Så gott som alla svenskar, 90 %, har tillgång till stillbildskamera. Ca 20 % av befolkningen har tillgång til videokamera. Tillgång till traditionell filmkamera är däremot mindre vanlig, liksom 8 mm-filmprojektor. Detta slags utrustning finns hemma hos 15 % av befolkningen.

Ungefär 200 000 personer i landet räknar sig som amatörfilmare med ambitioner och ett antal film- och medieverkstäder som vuxit upp runtom i landet har rönt stort intresse. Att filma eller fotografera överhuvudtaget gör mer än 65 % av befolkningen någon gång under ett år. Inom åldersgruppen 15—64 år har mellan 20 och 25 % filmat eller fotograferat den senaste veckan.

Antalet studiecirklar på temat film- och fototeknik har ökat från drygt 2 100 till dryga 3 100 sedan mitten av 1970-talet. Antalet deltagande har inte ökat fullt så mycket men ca 23 000 deltagande fanns registrerade 1992/93.

Filminstitutet har också tagit fasta på intresset för att filma och redan 1982/83 inledde man lokala försök med video. Stödet permanentades 1990/91. Mer än 10 miljoner kronor har fördelats, främst till folkrörelser, kommuner, medieorganisationer och folkhögskolor. Filminstitutet har också utvecklat medieundervisningsstöd för skolbruk i syfte att stärka kvalitets- filmens ställning bland ungdomar.

På några ställen i landet har det skapats s.k. filmpooler eller regionala film- och videocentra som försöker samordna intresset för medieverksamhet och lokal filmproduktion. Företeelsen är ganska ny och behandlas mer utförligt i huvudbetänkandet.

9.5. Filmområdets ekonomi

Biografer betalar en filmhyra till distributören. För de avgiftspliktiga bio- graferna finns en tämligen låg garantihyra, men i praktiken är denna hyra 25 % av biljettintäktema upp till 3 000 kronor. För nyare film krävs i regel en högre andel av intäktemai filmhyra. De icke—avgiftspliktiga biograferna, som har låg besöksfrekvens och få föreställningar, har inte samma enhetliga regler för filmhyra.

På senare år har de populära filmerna kommit att få ökande betydelse för biografintäkterna. Andelen av de samlade intäkterna från de tio mest sedda filmerna var vid 1980-talets början drygt 30 % men utgör under 1990—talet drygt 40 %. Störst betydelse har filmerna från USA som svarar för mellan 70 % och 80 % av biografernas totala intäkter.

Kostnaderna för en biobiljett har i fasta priser ökat under hela den gångna 20årsperioden från i genomsnitt drygt 44 kronor till närmare 56 kronor per biljett.

I Sverige och Schweiz är de privata utläggen för biografbesök de högsta i Europa trots relativt få besök per person. Den genomsnittlige invånaren spen— derar motsvarande närmare 140 kronor per person och år.

9.5.1. Intäkter till Filminstitutet

Filmreformen år 1963 genomfördes för att bryta den djupa kris som drabbade svensk filmproduktion på 1960—talet. Reformen innebar att statens stöd till produktion av film kom att ske genom att biograferna befriades från nöjes- skatt. I gengäld infördes en biografavgift som kom att finansiera Svenska Filminstitutet och stödet till produktion av film. Produktionen av film ökade också efter några år. Fram till 1991 svarade Filminstitutet för en egen film- produktion.

Diagram 9.5.1 F inansieringsbilden för stöd till filmproduktion och filmkulturell verksamhet via Filminstitutet i I OOO-tals kronor. 1994 års penningvärde.

Antal 1 000 kronor

140 000 12 000 0 ' Statsbidrag 100 000 inklusive riktade anslag 80 000 _D—Biograf— 60 000 avgifter 40 000 0 Video- avgifter 20 000 0 _o—Anslag från tv-bolagen =!" IN 0 m O 05 N (N (x 00 00 00 00 ON ? E & Fi n?n & ). ix !x :x oo oo oo ax & e 9: e 2 9: &

Källa: Tabell 9.5.1a

Över tid har finansieringen av insatserna för film breddats och det statliga bidraget har ökat kraftigt. Staten är nu den största bidragsgivaren. Intäkterna från video har minskat kraftigt.

I mitten av 1970-talet träffades det första avtalet om att rundradioföretaget skulle bidra till svensk filmproduktion genom en ny produktionsfond inom Filminstitutet.

Det filmavtal som upprättades med branschen 1982 kom att omfatta även videobranschen genom en s.k. kassettavgift. Under en period i slutet av 1980—talet då videouthyrningen expanderade kraftigt och antalet parallell- distribuerade kopior av hyrfilm var omfattande stod kassettavgiften för en betydande del av Filminstitutets intäkter. Medan biografavgiften pendlat runt en nivå mellan 80 och 90 miljoner kronor per år i 1994 års penningvärde närmade sig videoavgiftema denna nivå en kort period i slutet av 1980-talet men har nu minskat.

De filmavtal som var gällande fram till år 1993 var så konstruerade att filmbranschen inte bara bidrog med resurser till filmproduktion utan också till olika filmkulturella insatser av Filminstitutet. Genom det nya filmavtalet som trädde i kraft i januari 1993 finansierar staten tillsammans med biograf-, video- och tv-branschen stödet till produktion av film. Staten har dessutom påtagit sig ansvar för det filmkulturella arbetet.

Biografavgiftema förändrades inte genom det nya filmavtalet utan är, som tidigare, 10 % av biljettintäktema från avgiftspliktiga biografer. Video— branschen bidrar med en fast summa på 30 kronor per långfilmskassett och

tv-företagen Sveriges Television och Nordisk Television (TV4) bidrar med 15 respektive 5 miljoner kronor. Dessutom avsätter tv-företagen lika stora belopp i form av samproduktionsåtaganden, medfinansiering och köp av visningsrätter.

9.5.2. Medel för filmproduktion

Förutom stödet via Filminstitutet tillförs filmproduktionen även stöd från annat håll. Sveriges Television och Nordisk Television satsar alltmer på en- skilda filmprojekt förutom de medel som ingår i filmavtalet. Enskilda produk- tionsbolag, privatbolag, organisationer av skilda slag liksom några regionala filmfonder tillför produktionen medel.

Sedan 1978/79 finns också ett särskilt konstnärsstöd till film som produce- ras utan primär avsikt att biografvisas offentligt. Stödet fördelas av Konst- närsnämnden.

Det nya filmavtalet innebär att stödet till filmproduktion fördelas av fem konsulenter, två för långfilm, en för kort- och dokumentärfilm, en för barn- film och en för satsningar på nya filmare och filmprojekt. Merparten av pro- duktionsstödet, 75 %, kan betalas ut som förhandsstöd, för långfilm dock maximalt 70 % av produktionskostnaderna. Efterhandsstöd omfattar reste- rande 25 % av intäkterna till avtalet. All svensk film som får minst 30 000 besök kan därigenom få lägst 4 miljoner kronor i efterhandsstöd. Detta stöd ökar upp till 110 000 besök, maximalt 8 miljoner kronor. Stödet utgår utan särskild kvalitetsprövning.

Diagram 9.5.2 Stöd till filmproduktion fördelat via Filminstitutets fonderi ] OOO-tals kronor. 1994 års penningvärde.

Antal 1 000 kronor 250 000 200 000 ' / ' / I |50 000 _ - ,/' _

//' I,; - Stöd nu nun-

. ' ' produktion 100 000

50 000 0 ]-—+——+-+——+——+——+——4——4——4——4

Källa: Tabell 9.5.2a=Tabell 9.5. la

1973/74 1976/77 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1991/92 1992/93 1993/94

Det totala stödet till produktion av film varierar år för år beroende av att del av medlen är direkt kopplade till omsättningen på biografmarknaden och videomarknaden. År 1993/94 uppgick produktionsstödet till nästan 170 mil- joner kronor. Därutöver tillförs filmproduktionen ytterligare ca 300 miljoner kronor från andra källor, produktionsbolag, tv—företag, privata företag, orga- nisationer samt utländska finansiärer, bl.a. internationella samproduktions- fonder.

9.5.3. Stöd till distribution

På orter med litet besöksunderlag blev lönsamheten för biograferna sämre under 1970-talet. Det fick bl.a. till följd att utbudet av film blev allt smalare och att kvalitetsfilm fick svårt att nå mindre platser i landet. Ett statligt frakt— stöd för den bästa tredjedelen av filmrepertoaren infördes i januari 1979 till glesbygdslän men utvidgades sedermera att gälla hela landet. Det utvidgades även till 16 min-film, men bara för icke-avgiftspliktiga biografer. År 1992, då listan över fraktstödda filmer närmade sig 1 000 titlar, avskaffades frakt- stödet och medel överfördes istället till Filminstitutet som inrättade ett stöd för repertoarbreddande åtgärder avsett att stimulera till förnyelse och utveckling av filmrepertoaren på små och medelstora orter. Stödordningen fungerar också som ett projektbidrag till lokala arrangemang som t.ex. filmfestivaler och sommarbiografer. Stödsumman är knappt 1 miljon kronor per år.

Är 1983/84 infördes på försök ett statligt stöd till parallelldistribution av aktuell film. Stödet, som permanentades 1986/87, innebär att ett antal extra kopior av aktuella filmer tas fram för visning på små och mellanstora orter. Stödet har lett till att distributionen av aktuell film har påskyndats gentemot mindre och medelstora orter, vilket i sin tur förbättrar de ekonomiska vill- koren för att driva biograf på orten. Långsam omloppstid på premiärfilmer anses vara en av orsakerna till den tidigare biodöden framför allt i förorter och kranskommuner till större tätorter.

Trots parallelldistribution händer det att video—releasen av en film planeras in innan filmen nått biografen på den lilla orten. Ändå är dessa filmkopior viktiga för just dessa biografer.

Film med parallellstöd väljs under medverkan av biografägmepresentanter för främst icke-avgiftspliktiga biografer. Sedan 1991/92 görs försök att stödja parallelldistribution också av ett antal importerade kvalitetsfilmer. Stödet har berört ett trettiotal filmer per år de senaste åren.

Sedan 1988 har Filminstitutets visningsnämnd disponerat särskilda medel för att stödja filmvisning på biograf för barn och ungdom. Ambitionen har varit att vidga utbudet av film på biograf för dessa målgrupper, särskilt barn, som annars så gott som helt år hänvisade till att se sådan film i tv eller inte

alls. Filminstitutet har också utvecklat pedagogiskt material till hjälp för ledare eller lärare som medverkar vid dessa filmvisningar.

Via Filminstitutet har också ett särskilt stöd betalats ut till visningsorgani- sationer bl.a. till Folkets Husföreningarnas Riksorganisation för Bio Kontrastverksamhet och filmstudioverksamheten i landet.

9.5.4. Stöd till import av film

Sedan början av 1980-talet disponerar Filminstitutet medel för stöd till import av värdefull film. Syftet med stödet är att bredda utbudet av film på biograf. Stödet har haft stor betydelse för import av europeisk film och för film där marknadsförutsättningama bedömts som osäkra.

I samband med riksdagens behandling år 1992 av det nya filmavtalet be- slöts att Filminstitutets egen import av vuxenfilmer skulle upphöra. Samtidigt beslöts att fördubbla de medel som fördelas till filmbolagen som stöd till im- port. År 1995 beslöt riksdagen att åter tillåta Filminstitutet importera vuxen- film.

9.5.5. Stöd till biografer

Det tidigare nämnda fraktstödet var den första direkt statligt finansierade åt- gärden för att förbättra situationen för de svenska biograferna. Några år senare gavs Filminstitutet möjlighet att ge stöd till utrustning av biografer med 16 mm-projektorer, vilket knappt 80 biografer använt sig av.

Filminstitutet har sedan 1988/89 fördelat stöd till upprustning av äldre bio- grafer, vilket bl.a. ledde till att antalet biografer i landet åter ökade. Medel till detta anvisades av staten och av medel från filmavtalet. Stödet är konstruerat med krav på motprestation, så att ett minst lika stort belopp ska skjutas till från annan källa. Under den senaste 5-årsperioden fick sammanlagt 289 bio— grafer i landet upprustningsstöd. Ett sedan länge ackumulerat upprustnings- behov av biograferna runt om i landet har dock minskats kraftigt och Film- institutet menar att det i dag bara finns ett mindre behov kvar att täcka.

9.5.6 Stöd till bevarande av det filmhistoriska kulturarvet

Filminstitutet svarar för en omfattande dokumentationsverksamhet som bl.a. omfattar restaurering och bevarande av film. Med sitt arkiv med ca 15 000 titlar har man ett av de mest heltäckande filmarkiven i världen. Här finns det svenska filmarbetet bevarat och ett stort antal utländska filmtitlar som distri-

buerats i Sverige. Arbete med att omkopiera äldre nitratbaserad film samt bleknande färgfilm pågår sedan många år. Närmare 900 svart-vita långfilmer har hittills säkerhetskopierats, men arbete med kortfilmsarkivet och ca 300 långfilmer i färg återstår. Filminstitutet gör också dessa äldre filmer tillgängliga för visning genom sin egen filmklubbsverksamhet, Cinemateket. Affischer, bilder och recensioner om film bevaras också. Man håller också ett omfattande bibliotek med inriktning på filmlitteratur.

9.6. Utbildning och arbetsmarknad

Inom filmområdet behövs ett stort antal olika yrkesgrupper med hög konst— närlig och teknisk kompetens. Formella utbildningsvägar finns inom ramen för Dramatiska Institutet (DI). DI har till uppgift att utbilda för yrkesmässig verksamhet inom film/tv, teater och radio. Till de flesta utbildningarna sker antagning vart annat år, vanligen antas två till tre personer till varje utbild— ningslinje.

Inom film/tv-området finns treåriga utbildningar i regi för spelfilm respek- tive dokumentär/oberoende film. På DI utbildas även filmfotografer, ljud- tekniker, filmklippare/videoredigerare och produktionsledare inom film- området. Där finns dessutom en dramatik/dramaturgi/manusutbildning där eleverna väljer en inriktning mot film eller teater. DI erbjuder också ett antal kortkurser inorn filmområdet.

Vid Göteborgs universitet fanns under läsåret 1992/93 en ettårig utbildning i film och video. Sedan hösten 1993 har kursen utvidgats till ett tvåårigt film/videoprogram med två inriktningar: en för film- och videofotografi och en för film- och videoredigering.

Biograffilm ger inte full sysselsättning för några skådespelare i dag. Med— verkan i tv-produktioner och scenproduktioner kombineras med uppdrag inom film. Detta i sin tur har lett till att arbetsmarknaden blivit mycket kon- centrerad till de tre storstäderna framför allt till Stockholm. I takt med att tele- visionens distriktsverksamhet och den regionala teaterverksamheten byggts ut har vissa förutsättningar skapats för att film också ska kunna produceras på andra platser i landet. Detta har uppmärksammats bl.a. av nybildade regionala filmpooler och filmproduktionsfonder.

Under 1960—talets nedgångsperiod för filmen såg man främst problem på produktionssidan. Stora resurser satsades därför på att garantera fortsatt kompetens för filmproduktion inom landet. I dag finns behov av personer som arbetar med filmkulturell verksamhet som pedagoger eller konsulenter. Medieprogrammet och det estetiska programmet inom gymnasieskolan kom— mer dels att innebära en arbetsmarknad för lärare dels skapa ett behov av nya arbetsuppgifter även på filmområdet i takt med att eleverna examineras från linjerna.

9.7. Video

Video har funnits tillgänglig för hemmabruk sedan början av 1970-talet. Det förekom då flera olika tekniska system vilket verkade tillbakahållande på hushållens vilja att investera i utrustningen. Det var först på 1980-talet som videon fick sitt genombrott. Då utkristalliserades en teknisk standard och hyr- filmsmarknaden tog fart.

Videon ger människor möjligheter att välja tid för det egna tv-tittandet och att se film i hemmen. Sedan början av 1980—talet har utbudet av film på video ökat kraftigt. Vanan att se film på video har blivit allt mera spridd. Fler har tillgång till videoutrustning i hemmet vilket påverkar både hyrfilmsmarknaden och köpfilmsmarknaden. Videomarknaden påverkas också av utvecklingen inom närliggande medier, vilket har haft stor betydelse för befolkningens tittarvanor och användning av den egna videoutrustningen.

Men införandet av video har också kantats av en häftig debatt. Då videon började få en vidare spridning kom också flera larmrapporter om de våld- samma och grymma filmer som spreds på videokassett. Som en startpunkt för debatten brukar ett Studio-S-program från 1980 räknas, där scener ur våldsfilmer visades och diskuterades för första gången i tv. År 1981 tillkom videovåldslagen som förbjöd yrkesmässig spridning till barn under 15 år av film eller videofilm innehållande verklighetstrogna våldsskildringar eller hot om våld. Ett år senare utvidgades lagen att gälla spridning av videogram med skildringar av rått eller sadistiskt våld också till vuxna. År 1985 skärptes lagen och begreppet ”rätt och sadistiskt” ändrades till ”grovt”. Även skildring av sexuellt våld eller tvång inbegreps i lagen. Biografbyrån ska sedan 1986 ge medgivande till att allmänt åtal mot ett videogram väcks enligt video- våldslagen. Videovåldslagen har senare inarbetats i brottsbalken och gäller numera även stillbilder, tv och andra rörliga bilder och maximistraffet för olaga våldsskildring har höjts. Sedan yttrandefrihetsgrundlagen trädde i kraft 1992 har olaga våldsskildring blivit ett yttrandefrihetsbrott. I konsekvens med det måste numera varje film eller videofilm ha en ansvarig utgivare.

Debatten om videofilmemas grova scener har fortsatt under hela 1980- och 1990-talet vilket lett till ett antal ytterligare åtgärder från statens sida. Från 1986 har Biografbyrån i uppdrag att också granska videogram. Det är obliga- toriskt att förhandsgranskning sker av offentligt visade videogram, men filmdistributören kan också begära frivillig förhandsgranskning av de filmer som hyrs ut i butik. Från 1991 införde man också en tillsynsfunktion hos Biografbyrån beträffande marknaden för uthyrning och försäljning av video- film. En regional tillsynsorganisation arbetar direkt mot den lokala video- uthyrningsmarknaden. Frågan om att även förhandsgranska videofilm som visas i slutna sällskap har funnits levande i debatten under hela perioden. Man har emellertid, med hänvisning till yttrandefrihetslagstiftningen, undvikit ett sådant beslut. Som ett led i ett åtgärdspaket inrättades år 1990 Våldsskild- ringsrådet, organiserat som en kommitté under Kulturdepartementet. Rådet 201

har bl.a. till uppgift att bekämpa otillåtna våldsskildringar, att följa marknads- utvecklingen, samordna verksamhet mot skadliga våldsskildringar i rörliga bilder samt förmedla bättre kunskap om utbudet, men man har också till upp- gift att utvärdera samhällets insatser mot skadliga verkningar av våldsskild- ringar i rörliga bilder. Man bidrar genom stöd till forskningen med sakligt underlag till den fortsatta debatten.

9.7.1. Utbud

Antalet videogram som har mångfaldigats och offentliggjorts i Sverige under 1980—talet har ökat med knappt 150 stycken årligen sedan 1987. Enligt redo— visning från Arkivet för ljud och bild släpptes år 1991/92 1 489 videofilmer på hyr- och köpfilmsmarknaden.

Videomarknaden består av en hyrfilmsmarknad och en köpfilmsmarknad som haft ganska olika utveckling. Hyrfilmsmarknaden ökade starkt i volym under 1980-talet och hade en betydande omsättning fram till slutet av decen— niet för att sedan minska, medan köpvideomarknaden länge förde en undan— skymd tillvaro med en relativt liten men stabil omsättning.

Hyrfilmsmarknaden väckte inledningsvis stark kritik eftersom utbudet an- sågs vara undermåligt, dominerat av framförallt pornografi som svarade för en stor andel av det sammanlagda utbudet. I takt med att antalet titlar ökade och videoapparaten fick en breddad spridning förändrades bilden. Redan i mitten av 1980-talet var utbudet på hyrfilmsmarknaden i stort likt det utbud som biograferna hade ett par år tidigare. I början av 1990-talet hade tiden mellan biografpremiären och utgivningen på video förkortats. De mest popu- lära filmerna på biograferna ligger ofta i topp på listan över de mest uthyrda videofilmema ungefär ett halvår efter biopremiären.

På Videomarknaden gör Filminstitutet och Filmcentrum gemensamma an- strängningar för att balansera Videomarknaden så att också smalare film ” får en andra chans” att möta en publik. Man stöder därför lansering av värdefull film som såväl köp- som hyrvideo. Filminstitutet producerar också sedan början av 1990—talet en katalog över videofilm. Ursprungligen innehöll kata- logen bara sådan film som granskats av Biografbyrån, men åren därefter har katalogen kommit att bli heltäckande så att alla hemvideopremiärer förtecknas. Ett särskilt avsnitt ägnas dock s.k. sevärd film som fått Filminstitutets distri- butionsstöd. Mellan 1990 och 1994 lämnade Filminstitutet stöd till 365 sådana filmer. I ungefär 20 % av fallen har man själv fungerat som distribu- tör.

USA-producerad film dominerar hyrfilmsmarknaden och utgör drygt 70 % av det totala utbudet. Europa och Sverige står för huvuddelen av de

resterande 30 %. Genremässigt domineras marknaden av action och thriller som tillsammans utgör mer än 40 % av hyrfilmsmarknaden.3

Efter den starka ökningen av uthyrningen under 1980-talet innebar 1990- talet en vändpunkt och omsättningen minskade. Videouthyrningen i Sverige bland de videogrossister som var anslutna till Sveriges Videodistributörers förening minskade från 900 000 till 760 000 enheter mellan 1987 och 1992. Videouthyrningen var störst år 1988.

Trots att hyrfilmsutbudet ökade och att branschen sänkte de internationellt sett höga priserna på hyrfilm minskade uthyrningen. Prissänkningen bidrog inte till att få fart på marknaden utan fick i stället som resultat att omsättningen minskade ytterligare. I början av 1992 trodde man inom branschen att mark- naden skulle stabilisera sig. Det gjorde den dock inte utan omsättningen fort— satte att sjunka.

En avgörande faktor bakom hyrfilmsmarknadens nedgång var konkurren- sen från fler tv-kanaler och också ett ökat utbud av film i tv. Behovet av att hyra videofilmer minskar när man har ett stort filmutbud på tv som man kan spela in för att se när man vill. Försäljningen av oinspelade videokassetter har ökat kraftigt sedan början av 1980-talet. År 1982 såldes 3 miljoner oinspelade kassetter; tio år senare hade försäljningen ökat till 8,4 miljoner kassetter.

Köpvideomarknaden i Sverige var under många år starkt begränsad och omsatte ungefär 10 % av hyrfilmsmarknaden, vilket var lite vid en interna- tionell jämförelse. Under senare år då hyrfilmsmarknaden har minskat har emellertid försäljningen av inspelade videogram ökat. Mellan år 1989 och 1994 ökade försäljningen av antalet inspelade videogram från 800 000 till 3,9 miljoner.

Utbudet på köpvideomarknaden skiljer sig till viss del från hyrfilm- och biograffilmutbudet, även om också likheterna är stora. Svensk film har en starkare ställning på köpfilmsmarknaden än på hyrfilmsmarknaden. Över 20 % av köpfilmema är svenska, medan svensk film endast utgör 7 % av hyrfilmsutbudet.

De mindre distributöremas position är starkare på köpfilmsmarknaden än på hyrfilmsmarknaden. Barnfilm och dokumentärfilm står för en mycket större andel av utbudet medan action, drama och thriller utgör en jämförelse- vis liten del av utbudet av köpvideofilm. Utbudet på hyr- och köpfilmsmark- nadema och på biograferna och tv-kanalerna har dock under senare år blivit allt mer lika varandra.

Att köpfilmen ökar när hyrfilmen tappar i omsättning är inte unikt för Sverige utan snarare ett mönster från andra länder. På den totala film- marknaden i Europa hade köpfilmen 1992 för första gången en större omsätt- ning än hyrfilmen. En förklaring är att många har börjat bygga upp egna ”videotek” med inspelade filmer.

3 Carlsson U & Anshelm M, red. (1995): MedieSverige 1995. Statistik och analys. NORDICOM-Sverige nr 1 203

Den utveckling som hyr- och köpfilmsmarknaden genomgått sedan början av 1980-talet är främst en effekt av att videoanvändningen ändrat karaktär. Videons mest centrala funktion har sedan länge varit att den ger tittarna möj- lighet att spela in tv-program för att vid en senare tidpunkt titta på program— met. Denna användning har hela tiden varit dominerande även om den min- skade något under den tid då hyrfilmsmarknaden visade störst tillväxt.

Under början av 1980-talet kom video allt mer att användas som en ”hem- biograf” för många som inte hade tillgång till en biograf. Videon fungerade som en slags förlängning av biograferna och gav fler människor möjlighet att se film. Därmed blev videon en konkurrent till biograferna.

Det har under senare år konstaterats att videon återigen används mycket mer till att titta på inspelade tv-program. När publiken blir allt mer selektiva i sitt tittande får videon en central betydelse.

9.7.2. Befolkningens videotittande

Mellan år 1979 och 1993 har andelen av befolkningen som tittade på video föregående dag ökat från 1 % till 10 %. Bland barn (9—14 år) och ungdom (15—24 år) hade en större del, 22 respektive 15 %, tittat på video dagen före. Det är särskilt i dessa åldersgrupper som det skett en markant ökning av tittandet de senaste 15 åren. Bland personer 65 år och äldre var det endast 4 % som tittat på video föregående dag (1993).

Störst var andelen tittare bland dem med gymnasial utbildning. Bland dem med förgymnasial respektive eftergymnasial utbildning var det något färre som tittat på video dagen före.

Sedan 1987 har andelen i befolkningen som tittat på video en genomsnitt- lig dag minskat, trots att fler fått tillgång till videoapparat i hemmet. Det är framför allt de ungas tittande som har minskat. Bland barn och ungdom har andelen som tittat på video en genomsnittlig dag så gott som halverats mellan 1987 och 1992.

Användningen av videon har under senare år förändrats. Video tycks vara ett medium som används någon gång i veckan som komplement till tv-pro- grammen. Nästan hälften av befolkningen har tittat på video någon gång under en genomsnittlig vecka.

9.8. Sammanfattande iakttagelser

Efter att under de första åren efter televisionens introduktion i Sverige ha fört en tynande tillvaro fick Sverige åter en livskraftig filmproduktion. Branschen har, genom de olika filmavtalen, gjort gemensamma ansträngningar med

staten för att åstadkomma detta. Den svenska långfilmsproduktionen omfattar mellan 15 och 20 filmer per år. I jämförelse med andra länder i Europa är produktionen hög. Bredden i produktionen skapar också förutsättningar för publikt framgångsrika filmer. Sådana är betydelsefulla för att bevara filmens breda förankring i befolkningen. Kortfilm och dokumentärfilm visas numera nästan enbart i tv, förutom särskilda visningar för vissa grupper.

Under många år var uppmärksamheten så gott som helt koncentrerad på att rädda produktionen. Stöd lämnades till filmbolagens produktioner och även Filminstitutet producerade film. Det fanns heller inga tecken på att intresset för att ta del av biofilm i sig skulle ha varit vacklande. Men publiken valde andra vägar till filmen än att se den på biograf. Med undantag för ungdomar- na valde stora delar av befolkningen att bekvämt ta del av filmutbudet enligt televisionens urval direkt i hemmen. Ungdomen, för vilka biobesöket både är en social aktivitet och ett sätt att uppleva film, blev biograferna trogna.

Med televisionens inträde halverades antalet biobesök ganska snabbt och minskningen fortsatte år efter år — odramatiskt men obevekligen i en nedåt- gående kurva. Detta ledde till dålig lönsamhet för biografägarna, nedslitna salonger och att bara ungdomspubliken återstod,

I och med att berörda parter med Filminstitutet som aktiv institution upp- märksammat att filmpolitik inte bara är liktydigt med filmproduktion utan att distribution och visning är nödvändiga delar i ett väl fungerande ”filmsystem” har utvecklingen tagit en litet annan inriktning. Trenden med publikbortfall ha stoppats upp, biografnätet har rustats upp och i dag finns en fungerande bio- graf i så gott som varje kommun. Under senare år finns också två intressanta tendenser i publikens beteende — ungdomarna har börjat gå oftare på bio och de minsta barnen och de medelålders går i större utsträckning på bio under loppet av ett år än tidigare. Samtidigt kan man konstatera att trots att antalet besök minskat är det numera en ökad andel av befolkningen som går på bio. Detta är en viktig förutsättning för breddning av utbudet av film på biograf.

Besök på svensk film varierar mycket mellan åren beroende på om publik— succéer haft premiär eller inte. Inhemsk eller importerad kvalitetsfilm har relativt svårt att hävda sig på bio. Fortfarande är televisionen det effektivaste sättet att nå ut med film av detta slag till en bredare publik runt om i landet. Generellt har emellertid biofilmen i tv fått minskande publiker även den. I takt med att utbudet ökat genom tillkomsten av satellitdistribuerade kanaler med nyare film dygnet runt och totalt 5 konkurrerande svenskspråkiga kanaler, har publiken fått ett betydande utbud att välja ifrån jämfört med läget i slutet på 1980-talet. Med undantag för enstaka publiksuccéer i tv väljer också publiken mer olika i dag än för 10 år sedan då antalet långfilmer per vecka i tv under- steg ett lO-tal.

Videon har inneburit en stor förändring för såväl televisionen som bio- grafvisningen av film. Vissa filmer hinner i dag inte längre avsluta sin vis- ningsperiod på de mindre orterna innan de finns tillgängliga på hyr- eller

köpvideo. Detta påverkar givetvis besökstalen på biografvisningen. Samtidigt ger videon en möjlighet för filmen att få ökad livslängd och en bredare sprid- ning. Filminstitutet har dragit konsekvenserna av detta och arbetar numera tillsammans med videobranschen för att göra också värdefull film tillgänglig i videoutgåva.

I takt med att tekniken bakom den rörliga bilden blivit lättare, mer tillgäng- lig och billigare har också intresset för att arbeta med film kunnat breddas. Den traditionella filmproduktionen kan i dag genomföras även utanför Stockholms-området vilket gynnar arbetsmarknaden på andra orter i landet. Det finns också ett klart intresse att vidga det filmkulturella arbetet till att involvera barn- och ungdom i själva produktionsprocessen. Amatörfilmande ses som vägen in till en djupare insikt i filmkonsten.

Det nya filmavtalet från 1993 innebär bl.a. att staten ensam finansierar den filmkulturella delen och tillsammans med berörda branscher och svenska marksändande tv-företag finansierar stödet till filmproduktion. Konstruk— tionen med ett avtal har ett brett stöd. Under hösten 1995 kommer det nya systemet för stöd till filmproduktionen att övervägas. Bl.a. kommer reglerna för efterhandsstödet att prövas.

Det är en angelägen uppgift att Filminstitutet utvidgar sina uppföljningar på filmens område och noga studerar vilka olika insatser som på längre sikt gynnar kvalitetsfilmens ställning som publik aktivitet. Olika försöksverksam- heter bör utvärderas och effekten av insatserna spridas till en vidare krets. Ett framtida samarbete med skolan är ett viktigt led i att skapa en ökad förståelse för filmen som konstform och för biografvisningsformens bevarande och utveckling.

10. Bild och form

Bild- och formområdet karaktäriseras av

— mångfald och stor bredd, — nära 20 000 yrkesverksamma bild- och formkonstnärer varav ca 1/3 är medlemmar i de olika konstnärsorganisationema, — koncentration av de yrkesverksamma till storstadsregionerna med 58 % 1990, varav 38 % i Stor-Stockholm, — att ungefär 20 % av befolkningen ägnar sig åt målning och teckning och andra former av eget konstnärligt skapande bl.a. i studiecirklar, — 700 000 medlemmar i konstföreningsrörelsen, främst genom mer än 2 000 konstföreningar på arbetsplatserna, — närmare 1 000 museiutställningar av konst och konsthantverk årligen och närmare 9 000 utställningar i konstföreningsregi, varav 6 000 på arbetsplatser, — omfattande utställningsverksarnhet på 200—300 kvalitetsgallerier, — auktionsfirmor och konsthandel som bidrar till kommersialisering av marknaden men också till ökat intresse och kunskapsspridning, — nära 2 miljoner besökare årligen på museer och konstutställningar, — privata inköp av konst för drygt 1 miljard kronor per år, — ett statligt ansvar för statliga konstmuseer och stöd till länsmuseema, konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader, bidrag till utsmyck- ning av bostadsområden, stöd till yrkesverksamma konstnärer och organisationer inom området, — insatser från kommuner och landsting i form av bidrag till regionala och kommunala konstmuseer och konsthallar, inköp av konst och visst direkt stöd till konstnärer.

10.1. Befolkningens intresse för bild och form

På en direkt fråga till ungdom och vuxna om intresse för bildkonst och konsthantverk svarade år 1993 drygt 20 % att detta intresse var ganska eller mycket stort.1 Intresset var lika fördelat på ganska respektive mycket stort

] Nordberg J & Nylöf G (1989): Kulturbarometern i detalj: Tema Konst, museer och utställningar. PUB Informerar 11 Sveriges Radio/PUB i sam- arbete med Statens kulturråd samt Nordberg J & Nylöf G (1995): Kultur- 207

intresse. Starkast uttalat var intresset bland kvinnor, personer i övre medel- åldern, de med hög utbildning samt boende i Stockholmsområdet. Andelen mycket intresserade av bildkonst eller konsthantverk översteg emellertid inte 20 % i någon av dessa undergrupper.

I en annan undersökning ställdes frågan till dem som sällan eller aldrig går på konstutställningar om de skulle vilja göra sådana besök i större utsträck- ning. En grupp motsvarande 30 % av befolkningen 16—24 år sade sig vilja gå oftare på utställningar än de gjorde. Främsta skäl att inte gå oftare var att man prioriterar andra intressen eller i största allmänhet hade svårt att komma sig för. En grupp motsvarande närmare 40 % av befolkningen hade däremot inte någon sådan önskan.2

Ett annat mått på intresse för konst är medlemskap i konstförening. Konst- föreningama i Sverige ansluter totalt 700 000 medlemmar enligt statistik från 1994. En bedömning av antalet medlemmar i konstföreningar från 1980 upp- skattade antalet till 495 000. Från en undersökning 1988 har vi uppgifter om att 8 % av befolkningen uppgav sig vara medlem i någon konstförening. I absoluta tal motsvarar detta ca en halv miljon människor, vilket kan bekräfta att antalet medlemmar ökat.

Konstföreningar ansluter ungefär lika stor andel män och kvinnor och hu- vudsakligen personer i de yrkesaktiva åldrarna. Anslutningsgraden är klart utbildningsrelaterad så att personer med hög utbildning är medlemmar i en konstförening i mer än fyra gånger så hög utsträckning som personer med kort utbildning — 17 respektive 4 %.

Istället för att fråga efter intresse kan man studera det faktiska beteende människor rapporterar. Då avspeglar sig ett betydligt större intresse för konst. Om man formulerar kriteriet på intresse för konst eller konsthantverk som att ha besökt ett konstmuseum eller en utställning, eller att ha köpt konst till hemmet eller själv ha ägnat sig åt konst eller konsthantverk med något slags konstnärliga ambitioner under det senaste året är det hela 56 % av befolkningen som tillhör gruppen intresserade. Andelen är högre bland kvinnor, personer i yrkesaktiva åldrar och välutbildade personer. Bland pensionärer och lågutbildade, däremot, är det mindre än 30 % av grupperna som uppvisar intresse mätt på detta sätt.

barometern i detalj: Tema Konst, museer och utställningar 1995. Statens kulturråd.

2 Francke] G & Fritz A (1990): Kulturmonitom vintern 1989/90. SIFO.

10.2. Utbud av bild och form 10.2.1 Konst i offentlig miljö

Det krävs inte nödvändigtvis en aktiv handling för att ta del av konst utan det är fullt möjligt att oplanerat möta konst i vardagen. Konst är en del av den of- fentliga miljön på gator och torg och i bostadsområden. I de flesta väntrum, både inom vården och kollektivtrafiken, finns tavlor, skulpturer eller annan utsmyckning. Man möter dagligen bilder och fotografier i tidningen, på tun- nelbanan eller bussen. På många arbetsplatser finns någon form av utsmyck- ning. Televisionen som bildmedium täcker hela spektrat från reportagebild till konstbild.

Under de senaste tjugo åren har förekomsten av bildkonst i vardagslivet blivit allt vanligare. Statens konstråd, som tillkom 1937, administrerar statens inköp av konst i offentlig miljö. Rådet har till uppgift att genom förvärv av konstnärliga arbeten till statens byggnader och andra lokaler för statliga myndigheter verka för att konstnärliga värden införlivas med samhällsmiljön. Rådet skall också informera myndigheter, företag och enskilda om betydelsen av konst i sarnhällsmiljöer.

I samband med rådets tillkomst fattade riksdagen ett principbeslut om den s.k. ”enprocentregeln” som innebar att en summa motsvarande 1 % av sta- tens byggnadskostnader skulle avsättas för konstnärlig utsmyckning. Me- delstilldelningen har emellertid aldrig direkt kopplats till de statliga byggkost— naderna.

De senaste årens bolagisering av statliga byggnader har förändrat förut- sättningama för Statens konstråds uppdrag. 1 budgetpropositionen 1993/94 anfördes att den statliga ambitionsnivån för konstnärlig utsmyckning och ge- staltning i fortsättningen inte på samma sätt som tidigare kan jämföras med en bestämd andel av kostnaderna för det statliga byggandet utan att insatserna i stället bör bedömas utifrån det övergripande kulturpolitiska målet att skapa en offentlig miljö där konst är ett naturligt och framträdande inslag.

Det statliga stödet till konstnärlig utsmyckning av bostadsområden inför— des 1962 och handläggs av Boverket. Till en början utgick stödet i form av ett tillägg i underlaget för statliga lån vid byggandet av bostäder. Det kompletterades fr.o.m 1987 med ett statligt bidrag för konstnärlig utsmyckning i bostadsområden med anledning av att lånemöjligheterna utnyttjats förhållandevis lite.

Det är ofta kända konstnärer och konstnärer som nyligen gjort sig bemärk- ta på något sätt som får i uppdrag att smycka miljöer i storstadsområden medan man på mindre orter nästan genomgående anlitar traktens egna konst- närer.3 Det är ovanligt att konstnären givits tillfälle att delta i planeringen av

3 Att vidga deltagandet i kulturlivet. Rapport från Statens kulturråd l991:3. 209

den totala miljön i vilken konstverket skall ingå. Beställningen avseri allmän- het ett konstverk i en redan i övrigt slutgiltig miljö.

Konstnärlig utsmyckning finns också i allmänna samlingslokaler. Stats— bidrag utgår för konstinköp till folkparker, folkets hus, bygdegårdar och nykterhetsorganisationernas samlingslokaler.

Folkparkerna köper nästan uteslutande stora verk t.ex. skulpturer som placeras utomhus, eller ridåer och andra stora väggtextilier. Sedan 1974 har folkparkerna tillförts mer än 350 verk med hjälp av statliga bidrag och medel från kommuner, enskilda parker eller andra givare.

De övriga samlingslokalorganisationemas konstinköp gäller i första hand stafflikonst och grafik, men även skulpturer och textilkonst förekommer. Det är vanligt att yrkesverksamma konstnärer ute i landet bjudits in av samlings- lokalorganisationema till utställningar som också är öppna för allmänheten. Sedan 1977 har ca 12 000 konstverk köpts för de statliga bidragsmedlen till de allmänna samlingslokalema.

Landstinget ansvarar för en viktig del av den offentliga konsten genom att erbjuda t.ex. konst i vården. Utsmyckningen i tunnelbanan i Stockholm är ett annat exempel på landstingets bidrag till konst för allmänheten. Konnnunema svarar också för offentlig konst i en rad lokala miljöer.

10.2.2. Museer, konsthallar och utställningar

Förutom den offentliga konsten som kommer alla till del bedrivs en omfattan- de utställningsverksamhet. Det är svårt att få en helhetsbild av den eftersom den officiella museistatistiken inte omfattar all utställningsverksamhet. Fram- för allt saknas många av de kommunala konsthallama i statistiken.

Antalet museer vars samlingar i första hand innehåller konst och konst- hantverk har varit relativt oförändrat under 1980-talet och 1990-talets första år. Bland de ca 200 museerna i museistatistiken har 14 % konst och konst— hantverk som sitt huvudsakliga samlingsområde. Där ingår även arkitektur och konstnärshem. En dryg tredjedel av museerna med konst är belägna i nå- gon av storstadsregionerna.

Det totala antalet tillfälliga utställningar på statliga museer, länsmuseer, kommunala museer och övriga museer har med få undantag legat runt ca 1 600 utställningar per år sedan 1980-talet. Andelen utställningar på temat konst och konsthantverk har successivt ökat från 47 % år 1982 till 55 % 1993.

Statens konstmuseer är ansvarsmuseum på området konst och skall verka för lämplig samordning mellan museer på central och regional nivå. De skall även verka för en utveckling av kontakterna mellan museiväsendet och dess omvärld. Nationalmuseum, Moderna Museet och Östasiatiska museet ingår

sedan gammalt i Statens konstmuseum. Sedan januari 1995 ingår också Prins Eugens Waldermarsudde som en självständig enhet.

Statens konstmuseer har tillsynsansvar inte bara för de egna samlingarna utan även för annan konst i statens ägo som inte står under tillsyn av annan myndighet. Statens konstmuseer bedriver också depositionsverksamhet genom att låna ut konst från sina samlingar till statliga myndigheter. Deposi- tioner sker också till museer och kulturinstitutioner, även sådana med annan huvudman är staten.

De regionala museernas verksamhet innefattar konstutställningar i olika utsträckning. Flertalet regionala museer har konstsamlingar men endast två länsmuseer, i Linköping och i Gävle, har samlingar vars innehåll i första hand är inriktade på konst och konsthantverk. Däremot har 50 % av de till- fälliga utställningarna på länsmuseema en sådan inriktning. Enligt uppgifter från Kulturrådet fanns det ca 15 000 konstverk från 1900—talet på länsmu- seema år 1989. Tillsammans med äldre konst och grafik fanns i samlingarna ca 35 000 verk.

Genom tillskott av nya grundbelopp har Kulturrådet under senare år velat stimulera konstverksamheten vilket bl.a. har medfört att några museer anställt konstpedagoger och på så sätt ökat sitt engagemang på konstområdet.

Landstingen har viss utställningsverksarnhet i egen regi, men den har se- dan 1970-talet varit förhållandevis begränsad.

I de flesta kommuner engagerar man sig på ett eller annat sätt i konstut- ställningsverksamhet. Man arrangerar utställningar i egen regi och/eller ger stöd till konstutställningar som arrangeras av föreningslivet. Siffror för det totala utbudet saknas.

Kommunala konsthallar med regelbunden utställningsverksamhet och fast anställd personal finns i ca 60 kommuner, främst de större. Ungefär lika många kommuner har egna konstmuseer. De kommunala museerna är mycket olika och visar på stor variation både vad det gäller verksamhetens omfattning och inriktning. Några kommunala konstmuseer, t.ex. de i Göteborg, Norr- köping och Malmö, har stora samlingar. Ett antal kommuner har museer eller samlingar över enskilda konstnärer.

Även om endast en mindre del av kommunerna har särskilda institutioner för konst förekommer konstutställningar i de flesta kommuner. Konst och konsthantverk kan ställas ut t.ex. i ett hörn eller en utställningssal i bibliote- ket, i stadshusets foajé eller i det kommunala kulturhuset.

Konstutställningsverksamheten i kommunerna bedrivs ofta i samverkan med konstföreningama. I många fall (men långt i från alltid) får föreningen ekonomiskt stöd från kommunen. En vanlig samarbetsform är att kommunen står för lokal, frakt och annonsering medan konstföreningen arrangerar ut- ställningarna och får behålla provisionen i samband med försäljning.4

4 Kommunerna och konsten, Svenska Kommunförbundet 1993.

10.2.3. Riksutställningar

Riksutställningar har som en av sina uppgifter att öka intresset för bild- konsten och för de konstnärliga uttrycksmedlen. Som en del i verksamheten ingår att göra utställningar tillgängliga också för en ovan publik. En viktig uppgift för Riksutställningar är att kompensera bristen på konstutställningar ute i många av de mindre kommunerna genom att producera vandringsutställ- ningar. Riksutställningars utställningar når ungefär två tredjedelar av landets kommuner under ett år. Andelen har inte nämnvärt förändrats under 1980— talet. 1 den tredjedel av kommunerna som inte besöks av Riksutställningar återfinns många av landets små kommuner.

Under Riksutställningars första år visades många konstutställningar på länsmuseer och i konsthallar, men i takt med att länsmuseema har ökat sin egenproducerade utställningsverksamhet har Riksutställningars utbud riktats mot och efterfrågats av andra utställningsarrangörer.

10.2.4. Gallerier och andra försäljningsställen för bildkonst

De kommersiella gallerierna har stor betydelse för såväl utställning som för- säljning av konst och konsthantverk. Det är emellertid svårt att få en bild av hur det kommersiella konstutbudet har utvecklats över tid. Någon säker sta- tistik över antalet privata gallerier finns inte. En allmän uppfattning är dock att antalet gallerier har ökat under de senaste decennierna. Ökningen har skett inte bara i storstäderna, utan även i medelstora och mindre kommuner. En ny företeelse är också kvalitetsgallerier i ren glesbygd. Genom galleriexpansio— nen har konstnärerna fått större möjligheter att möta en publik. Galleriernas verksamhet vänder sig emellertid huvudsakligen till en förhållandevis konst- kunnig publik.

Uppfattningarna av hur många gallerier det finns i landet är mycket skif- tande. Svenska Galleriförbundet har ett 60-tal medlemmar. 1 en utredning från 1979 redovisas siffran 600 gallerier.5 Personer med kunskap om branschen anser dock att man snarare bör tala om ett antal mellan 200 och 300. En av svårigheterna med att få en bild av galleribeståndet i landet är gränsdragningsproblemet. Det finns t.ex. många rambodar som också är gal- lerier, även om det knappast kan anses vara deras huvudsakliga syssla.

Inte bara gallerier, utan också mer traditionell konsthandel och auktionshus försäljer konst. Utställning och försäljning av konst sker vidare på konstmässor och marknader, i bokhandlar, på restauranger och caféer.

5 Stöd till konstutställningsverksamhet. Rapport från Kulturrådet 197912.

Som här beskrivits uppvisar utställningsverksamheten stor omfattning och betydande bredd. Detta är bildkonstområdets stora styrka och bäddar för plu- ralism och bredd när det gäller uttrycksformer och konstinriktningar.

10.3. Verksamhet driven av organisationer 1 0.3 . 1 Konstföreningsverksamhet

Att organisera sig i konstföreningar har en lång tradition i Sverige, den första konstföreningen bildades redan 1832.

Konstföreningar, både allmänna och föreningar knutna till arbetsplatser, finns över hela landet. Deras verksamhet når delvis andra grupper än de vana musei- och galleribesökarna.

Vid 1970-talets slut beräknades det totala antalet konstföreningar i landet vara ca 1 350 stycken, varav ca 1 100 var arbetsplatsföreningar. Sedan dess har antalet vuxit till ungefär 2 500, av dessa är ca 2 150 arbetsplatsföreningar och 350 allmänna föreningar till vilka vem som helst kan ansluta sig.

Verksamheten inom konstföreningarna uppvisar stor spännvidd både aktivitetsmässigt och kvalitetsmässigt. Vissa föreningar ägnar sig åt egen ut- ställningsverksamhet, beställning av konstverk, studiecirklar och utgivning av böcker medan andra har en årlig konstutlottning som enda aktivitet. Konstföreningarna uppges årligen köpa och förmedla konst för ca 150 miljoner kronor.

Ett ökande antal föreningar har naturligtvis medfört fler aktiviteter. I slutet på 1970-talet anordnades 5 000 konstutställningar och över 300 övriga kul- turprogram genom konstföreningarna. År 1993 genomfördes ca 8 700 ut— ställningar, 1 800 föreläsningar, 600 kurser och studiecirklar, 4 400 studie- besök och resor och 1 500 övriga kulturprogram i landets konstföreningar.

Sveriges Konstföreningars Riksförbund (SKR) grundades 1973 och samlar numera merparten av landets konstföreningar. Uppgiften för SKR är att ge de lokala föreningarna service och information samt att föra deras talan i kulturpolitiska frågor. SKR bedriver också ett omfattande konstpedagogiskt arbete i form av föreläsningar, kurser och seminarier samt produktion av konstbildande material. Vid 1994 års slut var ca 300 allmänna konstföre- ningar och 1 400 arbetsplatsföreningar anslutna till SKR.

Medlemsantalet för samtliga föreningar anslutna till SKR beräknas uppgå till ca 660 000. Genom konstföreningarna har man kontakt med ca 15 000 funktionärer verksamma inom föreningarnas styrelser, inköpsnämnder ut- ställningsgrupper och programkommittéer.

Den tidigare riksorganisationen Konstfrämjandet gick i konkurs 1992. På initiativ av några centrala folkrörelseorganisationer samt förbundets 20 dis- triktsorganisationer bildades emellertid några månader senare en ny central

organisation som antog namnet F olkrörelsemas Konstfrämjande (FKf). FKf har till uppgift att genomföra utbildningsinsatser och svara för samordning och service till distrikten. I november 1994 hade organisationen sammanlagt 28 medlemsorganisationer varav drygt hälften var centrala folkrörelseor— ganisationer. De aktiva distrikten täcker 14 län.

Tidigare arbetade organisationen bl. a. med att förlägga och förmedla färg— grafik. I samarbete med Konstfrämjandets medlemsorganisationer byggde man med tiden upp en ombudskår som utvecklade kontaktytor över hela lan- det. De bärande arbetsformerna bestod av Studieverksamhet, vandrings- utställningar och bildförrnedling genom ombud i medlemsföreningar och på arbetsplatser. Den nya organisationen planerar inte att arbeta med egen grafik- utgivning.

Merparten av distrikten har klarat att fortsätta sitt arbete även efter konkur- sen. De förmedlar tillsammans drygt 5 000 bilder per år av såväl centralt som regionalt verksamma konstnärer. Verken förmedlas dels via 1 200 utställ- ningar i egna lokaler och hos medlemsorganisationema, dels via ett tusental ombud på arbetsplatser och i föreningar.

Under 1993 träffade FKf och SKR ett avtal om samarbete. Avtalet innebär bl.a. att FKf får sin kansliservice från SKR i Malmö och att SKR:s konst- bildningsservice står till FKf:s förfogande. De har också tillgång till SKK:s årliga handbok om konstbildningsarbete. SKR:s medlemmar har i sin tur till- gång till FKf:s ljusbildsarkiv om 30 000 bilder.

10.3.2. Konstbildande verksamhet inom studieförbunden

Konstbildande verksamhet bedrivs även inom ramen för studieförbundens kulturprogram på temat konst och konsthantverk. De flesta programmen om— fattar film. Ren konstvisningsverksamhet förekommer, jämfört med konst- föreningamas verksamhet, i ganska blygsam skala.

Diagram [0.3.1 Antal kulturprogram anordnade inom ramen för studieförbundens verksamhet.

Antal kulturprogram

12 000 10 000 8 000 I Kulturprogram film, foto, bild 6 000 El Kulturprogram konst/ konsthantverk 4 000 2 000 0

1973/74 1976/77 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

Källa: Tabell 10.3.1a

Kulturprogramverksamhet på temat bild, film och foto samlade 1993/94 drygt 280 000 deltagande. Omfattningen var dock i slutet av 1970—talet ännu mycket större med drygt 400 000 deltagande. Studieförbunden ordnar även kulturprogram på temat konst och konsthantverk. Under 1990-talet har antalet deltagande gått kraftigt tillbaka från över 200 000 deltagande år 1988/89 till 41 000 deltagande fördelade på de ca 800 arrangemangen 1993/94. I avsnitt 10.6, om eget skapande inom ramen för studieförbundens verksamhet, återkommer vi till ett resonemang om denna nedgång som också återspeglas i efterfrågan på studiecirklar inom konsthantverksområdet.

Inom ramen för studieförbundens konstbildande verksamhet finns även teoretiska studiecirklar i bl.a konsthistoria.

10.3.3. Konstnärsorganisationer

Det finns ett flertal organisationer och centrumbildningar som är samman- slutningar av konstnärligt verksamma personer inom bild- och formområdet. Centrumbildningarna — Konstnärscentrum, F otograficentrum, Illustratör- centrum och Centrum för konst och hantverk — anordnar utställningar,

sprider information och bedriver opinionsbildning kring bild- och formkonst- näremas villkor. Genom projekt, utställningar och dokumentation arbetar de också med att skapa fler arbetstillfällen och förmedla uppdrag åt konstnärer.

Konsthantverkskooperativen har tillkommit för att underlätta för medlem- marna att ställa ut och sälja sina verk men också för att informera och komma i kontakt med allmänheten. Kooperativens utställningslokaler besöks av bl.a. skolor, studiecirklar och konstföreningar och kooperativen deltar på så sätt i konstbildningsarbetet.

Parallellt med konshantverkskooperativen har det runt om i landet vuxit fram konstnärsägda gallerier för att förbättra utställningsmöjlighetema för konstnärer.

Det finns också ett antal ideella organisationer och föreningar som arbetar med kunskapsspridning och utställningsverksamhet.

Grafiska sällskapet är en ideell riksorganisation för svenska grafiker som arbetar för förståelse och uppskattning av grafiken som konstart. De driver ett eget galleri i Stockholm och anordnar utställningar runt om i landet, ofta i samarbete med SKR. Sällskapet har två verkstäder tillgängliga i första hand för medlemmar.

Föreningen Svensk Form är en ideell riksförening och ett centralt kontakt- och informationsorgan för frågor som rör industriell formgivning och konst— hantverk. Föreningens målsättning är att främja god formgivning av svenska produkter, verka för förbättrad gestaltning av bostad och allmän miljö och sprida kunskap om god form. De bedriver också utställningsverksamhet både i Sverige och utomlands.

Svensk Form har sex lokalföreningar och den regionala verksamheten får allt större betydelse för både cirkulation av vandringsutställningar och som centra för utbildningsverksarnhet.

Föreningen Nutida Svenskt Silver ( NjS ) är en förening för silversmeder som bedriver utställningsverksamhet både i egen lokal i Stockholm och ute i landet.

Föreningen Handarbetets vänner är en ekonomisk förening som arbetar för att stärka den textila konstens ställning. Föreningen bedriver dels utbildnings- och kursverksamhet samt ateljéverksarnhet.

Det finns också ett flertal fackliga organisationer för bild- och forrnkonst- närer till vilka vi återkommer senare.

10.4. Hemslöjd

Hemslöjdsverksamheten har både kulturell, näringsmässig och social bety- delse. Det är samtidigt svårt att exakt och konkret definiera begreppet hem- slöjd. Gränserna mot å ena sidan konsthantverk och småindustriell verksam- het eller å andra sidan ren hobbyverksamhet är ganska flytande. Synen på

vad som räknas till hemslöjd varierar mellan olika aktörer och har också för- ändrats över tid.

När uttrycket hemslöjdsrörelsen används är det ofta synonymt med de hemslöjdsföreningar och den butiksverksamhet som ryms inom Svenska Hemslöjdsföreningamas Riksförbund (SHR). SHR har till uppgift att främja den svenska hemslöjden och dess utveckling. Förbundet består av tre riks- föreningar, SameÄtnam, Föreningen för Svensk Hemslöjd och Föreningen Svenska Spetsar samt de ideella hemslöjdsföreningama i länen. Vid 1980- talets slut genomgick SHR vissa organisatoriska förändringar. Totalt är ca 20 000 medlemmar anslutna via de olika organisationerna. Även individuellt medlemskap förekommer.

Den ekonomiska verksamheten inom SHR fungerade länge som hem- slöjdsrörelsens ansikte utåt. För den breda allmänheten är begreppet hemslöjd intimt förknippat med de hemslöjdsbutiker som finns runt om i landet. Ett di— lemma var dock att man med en begränsad ekonomisk bas för sitt arbete försökte bedriva en omfattande ideell verksamhet. Under 1970- och 1980- talet drabbades hemslöjdsrörelsens butiker av ekonomiska svårigheter och i ett antal fall kunde inte nedläggningar undvikas. I dag finns ca 50 butiker.

I takt med ekonomiska bekymmer kom den ekonomiska verksamheten som verktyg för rörelsens hemslöjdsfrämjande ambitioner att framstå som allt mer osäkert. Svårigheter för affärsdrivande föreningar att åtnjuta offentliga bidrag och en önskan att profilera SHR i riktning mot en bredare folkrörelse— organisation med ökat medlemsantal och högre ideell medlemsaktivitet ledde 1987 till beslut om omorganisation. Förändringarna trädde formellt i kraft 1989, men det har tagit tid för den nya organisationen att få genomslag.

Målet för den nya organisationen är att åstadkomma en tydligare uppdel- ning mellan ideell och ekonomisk verksamhet och renodla SHR som ideell organisation. Kopplingen till den ekonomiska verksamheten åstadkoms genom att de ideella föreningarna på regional eller lokal nivå kan driva butiks- verksamhet via aktiebolag, stiftelse eller liknande.

Nämnden för hemslöjdsfrågor ( NF H )

I juli 1981 övergick hemslöjdsnämnden från att vara ett rådgivande organ vid Statens industriverk till att vara en egen myndighet inom hemslöjdsområdet, Nämnden för hemslöjdsfrågor (NFH). Detta kan sägas vara ett uttryck för den höjda ambitionsnivån för statens insatser på området vilka hade skisserats i Hemslöjdsutredningens betänkande.6 Myndigheten får numera sina anslag via Kulturdepartementet.

6 SOU 1979:77: Hemslöjd — kulturarbete, produktion, sysselsättning. Be- tänkande av Hemslöjdsutredningen.

NFH har till uppgift att främja hemslöjden och fungerar som tillsynsmyn- dighet för den regionala hemslöjdskonsulentema.

På förslag av 1963 års hemslöjdsutredning befästes och förstärktes det statliga ansvaret för konsulentverksamheten. En basorganisation med en tjänst i varje län byggdes till en början upp och statsbidrag utgick till hälften av kostnaderna. Landstinget skulle svara för lika stor del av kostnaderna.

Sedan 1988 har organisationen byggts ut till två konsulenter i varje län. En spetskonsulent och tre sameslöjdskonsulenter bekostas av staten och lands— tingen i samverkan. Huvudmannaskapet för konsulenterna är olika i olika regioner.

Konsulentema verkar för en utveckling av den lokala slöjden och genom- för olika projekt i syfte att förbättra slöjdens kvalitet och höja slöjdarnas kompetens. Deras uppgift är att väcka intresse för, främja, utveckla och för- medla kunskap om hemslöjd med beaktandet av såväl kulturella som ekono- miska aspekter.

Statens stöd till hemslöjden har diskuterats och utretts i olika sammanhang under perioden. Främjarverksamheten har kritiserats och många har pekat på verksamhetens komplexa organisatoriska struktur som försvårat överblick och samverkan. Många har också hävdat att stödinsatserna har haft svårt att tränga ned till slöjdarna och att för stor del av resurserna har lagts på en för stor organisation och manifestationer av olika slag.

Hemslöjden är till sin natur lokalt bunden och geografiskt spridd och ett verksamt stöd bör därför vara decentraliserat. Samtidigt finns många övergri- pande problem som bör lösas genom insatser på central nivå.

10.5. Besök på konstutställningar och konstmuseer

Uppgifterna om hur möjligheterna att se konst tas tillvara är fragmentariska. En stor del av utbudet erbjuds inom ramen för privat verksamhet och där sak- nas uppgifter om antal besök. Uppgifterna om befolkningens besök på konst- utställningar och museer i offentlig regi är också begränsade.

Konstmuseerna är den grupp museer som besöks i störst utsträckning. Statens konstmuseers tre enheter separatredovisas i museistatistiken de flesta av åren. Totalt har besökstalen minskat från drygt 800 000 besök per år i början av 1980-talet till ca 700 000 besök. Flest besök får Nationalmuseum som, beroende på separatutställningar, har ett besöksantal som i regel varierar mellan 200 och 250 tusen besök. År 1992 noterades en mycket hög siffra, 578 000 besök som bl.a. var en effekt av den mycket välbesökta Carl Larssonutställningen.

Moderna Museet har också mycket varierande besökstal, men de senaste åren har antalet besök legat strax under 150 000 besök. År 1988 då utställ- ningen Picasso presenterades noterades mer än 400 000 besök.

Östasiatiska museet har minskat sitt antal besök betydligt jämfört med början av 20-årsperioden och har numera mellan 50 000 och 60 000 besök årligen.

Någon särredovisning av besök på konstutställningar på länsmuseer och kommunala museer finns inte.

De kommunala konsthallar som ingår i statistiken har mycket varierande besökstal, men det rör sig ofta mellan 50 000 och 150 000 besök årligen be- roende på ortens storlek. Även besökstal under 10 000 förekommer dock på flera av orterna.

Uttryckt i besökare, eller andelar av befolkningen, visar statistiken att drygt 25 % av alla över 15 år har varit på ett konstmuseum eller ett museum med avdelning för konst under det senaste året. Det innebär en kraftig ökning av andelen besökare på konstmuseer i befolkningen sedan slutet av 1980- talet. En del av förändringen beror dock på att museer med egen konst- avdelning numera räknas in i statistiken vilket inte tidigare var fallet.

De historiska konstskattema lockar många besökare till konstmuseer och konstavdelningar med permanenta samlingar, men även specialutställningar av konst och konsthantverk besöks av många. Närmare 30 % av befolk- ningen har varit på en sådan utställning det senaste året — det är något van- ligare med besök på konstutställning än konsthantverksutställningar. Ungefär 10 % av befolkningen har besökt båda typerna av utställningar.

Delvis är det naturligtvis samma människor som besöker museer och de specialutställningar som ordnas, men om man inkluderar också konstutställ- ningar på arbetsplatser och i föreningslokaler har 45 % av befolkningen, eller närmare 3 miljoner människor, som sett en konstutställning i något sammanhang.

10.5.1. Bild och form i massmedier

Etermediemas program om bildkonst och hantverk tilldrar sig intresse. När— mare 60 % av befolkningen 15—79 år, eller mer än 3 miljoner människor, har det senaste året sett något tv-program eller lyssnat på program i radio som handlar om konst. Det är vanligare med kontakt via tv än radio. Visserligen kan vi konstatera att denna andel minskat något mellan 1988 och 1993, från 64 % till 59 %, men andelen är ändå mycket hög om vi jämför med andra sätt att komma i kontakt med konst och hantverk. Så många som drygt 25 % av befolkningen har kommit i kontakt med program om konst, främst via tv, så sent som senaste månaden. Tv-program om konst när alla åldrar ( 15—79 år) i stor utsträckning. Det är de äldsta, de välutbildade och storstads- borna som i störst utsträckning tittar och lyssnar. Ett program som Bild- joumalen nådde i genomsnitt drygt 150 000 tittare varje gång det sändes.

Det är också många som läser om konst i dagliga tidningar, specialtidskrif— ter eller böcker. Dagspressen når halva befolkningen med material om konst och konsthantverk under ett år och närmare 30 % under en månad. Material om konst i böcker eller tidskrifter når något färre, eller ca 45 % av befolk- ningen, under ett år.

Sammantaget betyder detta att ca 70 % av befolkningen kommer i kontakt med konst via något av våra massmedier under ett år varav så många som närmare 30 procentenheter under loppet av en månad. Av särskilt intresse är att notera att en stor grupp i befolkningen har sin enda kontakt med konstlivet via massmedierna. År 1988 var det 42 % av befolkningen 15—79 år som sett, hört eller läst om konst i massmedierna men som inte varit på någon utställ- ning eller något konstmuseum det senaste året.

10.6. Amatörutövande inom bild och form

Ungefär 20 % av befolkningen ägnar sig årligen, den senaste lO—årperioden, åt målning eller teckning medan så många som mellan 40 % och 50 % har handarbetat, slöjdat eller reparerat. Strax under 20 % av befolkningen räknar sig som utövare eller tidigare utövare av konsthantverk. Andelen aktiva ut- övare är ungefär jämnstor i åldrarna över 25 år och uppåt. Det är betydligt vanligare bland kvinnor än män både att utöva och tidigare ha utövat konst- hantverk — mer än dubbelt så många kvinnor som män räknar sig till den här gruppen. Det starkt dominerande arbetsmaterialet är textil, men även trä och keramik är ganska vanligt förekommande. Hantverk i trä är egentligen det enda där männen uttrycker sina konstnärliga ambitioner på hantverksområdet. Metall och glas lockar relativt få. En betydande grupp, 16 % av befolkningen, ägnar sig också, eller har

tidigare ägnat sig åt bildkonst. Det finns en tendens till att denna grupp har ökat en aning sedan 1988. Till skillnad mot konsthantverket verkar bild- konsten mer apellera till den yngre halvan av befolkningen och det finns inga stora skillnader i utövandet mellan män och kvinnor. Måleri och teckning är de två dominerande uttrycksforrnerna för egen verksamhet — båda lockar fler kvinnor än män. Foto är den tredje största formen med en tendens till ett något större intresse bland män än kvinnor. Film och video är det fortfarande få som ägnar sig åt med konstnärliga ambitioner, men från att inte alls ha synts i statistiken 1988 har dessa båda områden ändå avsatt spår i 1993 års statistik — framför allt bland de unga.

10.6.1. Eget skapande inom ramen för studieförbunden

Studieförbunden är en stor arrangör av studiecirklar på tema bild och form (konsthistoria, teckning, målning, skulptur, grafisk konst, film och foto m.m.) och konsthantverk (konsthantverkshistoria, trä-, metall- och textil- slöjd, keramik, porslinsmålning, vävning, konstsömnad m.m.) och bland de estetiska verksamheterna är dessa områden tillsamrnantagna de klart domine- rande. Sett över tid har emellertid antalet studiecirklar minskat kraftigt. För- ändringen har dock inte påverkat antalet deltagande i motsvarande utsträck- ning.

Enligt studieförbundsstatistiken samlar cirklar i konsthantverksanknutna ämnen ungefär 250 000 deltagande varje år medan cirklar på temat bild och form engagerar drygt 130 000 deltagande. Liksom tidigare påpekats finns det anledning att tro att många följer dessa cirklar i flera terminer vilket skulle tyda på att antalet individer kanske är 150 000—200 000. Tidigare i perioden översteg antalet deltagande i de båda typerna av studiecirklar 400 000.

Diagram 10.6.1 Antal deltagande i studiecirklar på temat konsthantverk och konsthantverkshistoria anordnade inom ramen för studieförbundens verksamhet.

Antal 1 000 deltagande 450 400 350 300 250 200 150

100 50 0

Porslinsmålning

Metallslöjd

Keramik

Konstsömnad

Vävning

[11 E E] & Träslöjd I I E] I

Övrig textilslöjd

VIN [x(x XX ("SND [xlx ONON ._i.—.

Källa: Tabell 10.6. la

1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

På de flesta estetiska områden vi gått igenom tidigare har antalet studie- cirkeldeltagande varit tämligen konstant eller tilltagande för området som hel- het även om variationen mellan olika typer av cirklar kan ha förekommit.

Konsthantverkshistoria

Övrigt konsthantverk

Konsthantverkscirklama uppvisar ett avvikande mönster med en kraftig ned- gång för samtliga praktiska cirklar.

Det finns inte någon enkel och entydig förklaring till utvecklingen på just det här området utan flera faktorer samverkar till att nivåerna i slutet av 1970- talet blev så höga. En bidragande orsak kan vara att kraven på studiematerial för dessa konsthantverkscirklar i mitten av 1970—talet mildrades. Tidigare hade studieplaner med komponenter som färglära och komposition varit ett krav. Nu blev det tillåtet att träffas i cirkel utan teoretiska studier. Parallellt gavs dispenser till längre sammankomster än vad som tidigare varit tillåtet vilket öppnade konsthantverkscirklarna för helt ny verksamhet som t.ex. växtfärgning, som tidigare inte rymts inom cirkelns tidsram. På 1970-talet lanserades också ett antal tekniker på det textila området — batik och makramé är sådana exempel. Det går säkert att finna ytterligare faktorer som bidrog till det ökade intresset för konsthantverksområdet. Under 1980—talet har intresset mattats från allmänheten, andra estetiska uttryck ligger mer ”i tiden” och leder till ökad efterfrågan av cirklar kring bildkonst, musik eller teater. Det har också påtalats i debatten att framför allt de textila konsthantverken har haft svårt att hävda sin plats inom studieförbunden i en tid då betydelsen av de samhällsinriktade studierna och de klassiska bildningsämnena uppvärderats.7

Diagram 10. 6.2 Antal deltagande i studiecirklar på temat konst och konsthistoria anordnade inom ramen för studieförbundens verksamhet.

Antal 1 000 deltagande 140

1 20 Konsthistoria

100 Övrigt bild & form

80 Film-, fototeknik

60 Grafisk konst

40 Skulptur 20 Målning

0 Teckning

vh ixtx NX mo (xxx oxox ._....

Källa: Tabell 10.6.2a

1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

7 Waldén L (1994): Handen och anden. De textila studiecirklarnas hemlig- heter. Carlssons.

Konsthantverkscirklama rekryterar i dag färre personer än för ca 15 år sedan medan cirklar på temat bild och form visar en uppåtgående trend. Totalt finns en liten tendens till att dessa slags verksamheter tillsammantagna anslu- ter något färre deltagande i dag än för 15 år sedan. Även mätt i andel deltagare i befolkningen finns en sådan trend till minskad aktivitet i den senaste mätningen.

Uppgifterna från studieförbunden om deltagande i studiecirklar inom äm- nesområdet bild och form stämmer ganska väl överens med uppgifter som in- hämtats i andra undersökningar om befolkningens deltagande i konstutbild- ningar där ca 200 000 personer uppger att de gått en studiecirkel eller annan praktisk/teoretisk konstnärligt inriktad utbildning det senaste året. Att ha del- tagit i konstnärlig utbildning är dubbelt så vanligt bland kvinnor som män och mer än dubbelt så vanligt bland högutbildade som lågutbildade.

10.7. Ekonomi på bild- och formområdet

Statens insatser på konstornrådet syftar till att bevara och ställa ut befintlig konst i museer, genom bidrag till konstnärer stödja tillkomsten av ny konst samt att medverka till konst i offentlig miljö. Statligt stöd utgår också till ett antal organisationer och centmmbildningar på bild- och formkonstområdet som beskrivits i tidigare avsnitt bl.a. för konstbildningsarbete.

Det statliga stödet till bildkonsten är i jämförelse med t.ex teater- eller musikområdena förhållandevis begränsat, även om en ökning har skett sett i ett 20-årsperspektiv. Det största enskilda anslaget går till Statens konst- museer. I slutet av 1980-talet sköt bevakningskostnaderna för konstmuseema i höjden vilket förklarar den kraftiga uppgången i nedanstående diagram. Just år 1988/89 uppstod en differens mellan budget och utfall på mer än 20 mil- joner kronor för Statens konstmuseer av detta skäl.

Diagram 10. 7.1 Statliga bidrag till bild- och formkonstområdet. 1994 års priser.

Antal 1 000 kronor

120 000 I 100 000 ' Bidrag till konstmuseer /I I . u / _D—Brdrag och

80 000 ersättningar till

konstnärer

* Konst i offentlig miljö inkl. bostads— områden

_o— Organisationer och centrum—

I // 20 000 & bildningar

O

0

whomoaxm Nmsr rxrxoooooooocx oxaox XXXNXXX XXX memoriam—' _Nm rxrxrxoooooocn masa oxaxoxcxaxoxax csaxox ___—___.— ._.—.._.

Källa: Tabell 10.7. la

Konst i ojfentlig miljö

Anslaget för förvärv av konst för statens byggnader låg vid periodens början på en lägre nivå än 1 %—regeln, men vid 1980-talets mitt höjdes det så att det under några år motsvarade 1 %. Efter 1985 började anslaget successivt ur- holkas för att öka något igen de senaste budgetåren. Enligt Statens konstråds beräkningar motsvarar det ca 0,7—0,8 % av det statliga byggandet. Anslaget för Statens konstråds andra uppgifter har dock ökat under perioden.

Medlen för konst i bostadsmiljöer som handhas av Boverket kom- pletterades fr.o.m 1987 med ett statligt bidrag för konstnärlig utsmyckning i bostadsområden, och har funnits sedan dess med undantag för budgetåret 1992/93. Bidragsramen har under hela perioden varit 15 miljoner kronor. De första åren var utnyttjandet förhållandevis lågt, och bidragstaket nåddes inte förrän efter tre år. Under 1989 och 1990 bedrevs informationsprojektet — Konst där vi bor —, ett samarbete mellan AMS, Boverket, Statens konstråd och KRO, vilket ökade kunskapen om både konstens miljövärden och om bi- draget, vilket sannolikt bidrog till att utnyttjandet ökade fram till 1991/92. 224

Sedan dess har bidraget varit jämförelsevis lågt utnyttjat vilket torde bero på det minskade byggandet.

Statliga och statligt stödda museer inom konstområdet

Förutom Statens konstmuseer har Millesgården, Thielska galleriet och sedan 1994/95 även Rooseum i Malmö statligt stöd. Bidragen till länsmuseema, som redovisas i kapitel 14 avser delvis bild— och formområdet. Museer för arkitektur respektive konsthantverk ingår även de i kapitel 14.

Statens stöd till enskilda konstnärer

Statens stöd till enskilda bild— och formkonstnärer fördelas av Sveriges Bild- konstnärsfond, ett organ inom Konstnärsnämnden. Stöd till enskilda bild- och formkonstnärer fördelas i princip från tre olika anslag — bidrag till konst- närer, visningsersättning åt bild— och formkonstnärer samt inkomstgarantier för konstnärer. Den senare stödformen innefattar också lO-åriga långtids- stipendier.

I början av 1980-talet förändrades bidragsgivningen till bild— och form- konstnärer i syfte att uppnå en uppdelning mellan rena stipendieforrner och en s.k. visningsersättning som ursprungligen var tänkt att kompensera bild— konstnärer för visning av konst i offentlig ägo. I dag görs i praktiken ingen åtskillnad mellan de båda anslagen utan Bildkonstnärsfonden har satsat på att höja stipendiesumman till de enskilda bild- och formkonstnärer som erhåller arbetsstipendier, utveckla det internationella kulturutbytet samt bygga ut anta- let projektbidrag. En effekt av förändringen är att ett färre antal bild- och formkonstnärer nu får ett större stipendiebelopp. Bildkonstnärsfonden förde- lar också bidrag till kollektivverkstäder samt olika resebidrag och ateljésti- pendier. Bidragen till utlandsvistelser eller resor ingår inte i redovisningen ovan.

Utöver ovannämnda medel bidrar staten i form av arbetsmarknadspolitiska insatser. Svenska institutet, SIDA och i viss mån även Kulturrådet fördelar bidrag till internationellt utbyte inom området.

Statens stöd till bild- och formkonstnärer redovisas mer utförligt i kapi- tel 21 Konstnärspolitik.

Organisationer och centrumbildningar

Statens bidrag till organisationer och centrumbildningar inom konstområdet förmedlas av Kulturrådet. Till de organisationer som får verksamhetsbidrag hör dels centrumbildningarna, dels organisationer som arbetar med utställ— ningsverksamhet och kunskapsspridning som Grafiska Sällskapet, Före— 225

ningen Svensk Form, Föreningen Handarbetets vänner, Svenskt barn- bildarkiv, Föreningen Nutida svenskt silver, Stiftelsen Gerlesborgsskolan samt SKR och nu Folkrörelsernas Konstfrämjande.

Genom det tidigare Konstfrämjandets konkurs har denna del av anslagen kommit att krympa kraftigt under senare år. Anslaget till konstföreningsverk- samheten har därigenom mer än halverats och det konstbildande området har förlorat ett stöd i storleksordningen 8 miljoner kronor. Bidraget till sam— verkan mellan det nya Folkrörelsernas konstfrämjande och SKR är tänkt att fördelas av SKR under en treårsperiod.

Hemslöjd

Ett anslag till främjande av hemslöjden har under merparten av perioden funnits under Industridepartementets huvudtitel. Från 1992/93 har det över- förts till Kulturdepartementet. Anslaget finansierar konsulentverksamheten vars lönekostnadsutveckling under senare år lett till en ökning av anslaget från drygt 5 miljoner kronor 1973/74 i fast penningvärde till nära 16 miljoner kronor 1993/94.

Regionala och kommunala satsningar på konst.

Det är svårt att få en samlad bild av landstingens ekonomiska stöd till bild- och formområdet. I stort sett har det legat på en total nivå kring 20 miljoner kronor per år i fast penningvärde med svängningar mellan 13 och 27 miljoner kronor. Svängningarna kan dock i viss mån bero på olika tillvägagångssätt i redovisningen. Området utgör således en mycket liten del på endast ett par procent av de landstingskommunala driftskostnaderna för kultur.

Anslaget till konst vid nybyggnation ingår för några landsting i byggansla- get vilket gör att det är svårt att ge en rättvis bild i vilken omfattning lands- tingen lägger pengar på konst i offentlig miljö.

Landstingen är i regel en av huvudmännen och en viktig finansiär av läns- museet, vilket i många fall har konstsamlingar. En del landstingskommunala medel går även till andra konstmuseer. Dessa senare insatser ökade kraftigt under 1980-talets första hälft, men har sedan dess successivt minskat.

Landstingen har under de senaste tjugo åren också i viss utsträckning givit stöd till utställningsverksamhet och artotekverksamhet.

Landstingen ger också bidrag till konstföreningar som arrangerar utställ- ningar och bedriver konstbildande verksamhet på länsplanet. Stödet till konstföreningsverksamhet finns med i statistiken sedan slutet av 1970-talet. Under 1980-talet utgick ett successivt ökande stöd till både konstföreningsdistrikten och Konstfrämjandet.

Kommunernas insatser på bildkonstområdet framgår inte av den officiella statistiken från SCB. I en skrift från Kommunförbundet uppger man dock att anslaget till museer och utställningar utgör i medeltal 6 % av kommunernas totala kulturanslag.8 Vad av detta som avser konstverksamhet är emellertid omöjligt att säga. Kostnaderna för kommunala konsthallar eller annan utställ- ningsverksamhet inom kommunen särredovisas inte i den gemensamma sta— tistiken.

Många kommuner köper regelmässigt konst men det går inte att få fram någon totalsumma på grundval av befintliga uppgifter. Enligt de uppgifter som finns ökade kommunernas kostnader för konstinköp och utsmyckning från 2 miljoner till 19 miljoner kronor i löpande penningvärde under 1970- talets senare hälft. Under senare decennier går det tyvärr inte att urskilja kom- munernas kostnader för konst. Anslag för inköp av konst redovisas på olika sätt. Mer än 90 % av alla kommuner hade dock någon summa avsatt för konst enligt 1988 års bokslut. I regel rör det sig dock om små belopp, drygt 16 % hade anslag som översteg 80 000 kronor. Pengarna används vanligen till inköp av stafflikonst och konst som köps på utställningar för att sedan placeras på kommunens arbetsplatser. Anslagen för konstinköp varierade emellertid betydligt, både mellan olika kommuner och inom samma kommun olika år. Genomsnittligt redovisas minskade konstanslag med närmare 20 % mellan 1992 och 1993. Konstinköpen är ofta kopplade till 1 %-regeln. Det finns dock exempel på kommuner som antagit regler om såväl 0,5 % som 2 %.

Köp av konst till hemmet

Enligt undersökningar från SCB spenderar ett genomsnittligt svenskt hushåll knappt 300 kronor per år på ”tavlor”. Det är naturligtvis omöjligt att bedöma om detta är konstnärliga originalverk, reproduktioner eller andra slags bilder att pryda väggarna i hemmet med, men oaktat sådana kvalitetsbegrepp betyder det att befolkningen i 1994 års penningvärde spenderade 1,15 miljarder kronor på konstköp.

Enligt Kulturbarometern är det ca 20 % av befolkningen som uppger att man köpt konst eller hantverksföremål till hushållet minst en gång det senaste året. Denna nivå tycks vara jämn — även i slutet på 1980-talet uppmättes samma andel. Vanligast är inköp av detta slag i de yrkesverksamma åldrarna mellan 25 och 65 år. Andelen köpare är mycket högre inom den högutbildade gruppen där mer än 40 % uppger att man gjort något köp av konst eller hant- verk det senaste året.

Det är osäkert huruvida 1980-talets uppförstorade konstmarknad avspeglar sig i breda statistikundersökningar. Vare sig i hushållsbudgetstudierna från

8 Se not 4.

SCB eller fördjupningsstudierna i Kulturbarometern ser man några tydliga tecken på det. Förklaringen är antagligen att denna del av konsthandeln be- rörde en mycket liten del av befolkningen och därför inte kommer till något uttryck i urvalsundersökningar — detta trots att denna del av marknaden om- satte avsevärda belopp.

Köpen av konst fördelar sig huvudsakligen på tre slags uttryck — konst- hantverksföremål, som köpts av 11 % av befolkningen, målningar, som köpts av 9 % av befolkningen och grafiska blad, som köpts av 5 % av be— folkningen. Skulpturer och fotokonst köps av betydligt färre. År 1988 ställ- des också frågan om hur man köpt sitt konstverk. Då var det 8 % av befolk- ningen som handlat direkt av konstnären eller konsthantverkaren själv medan bara 4 % hade gjort sitt inköp på en utställning eller på ett galleri. Det senare inköpssättet förekom tämligen ofta bland person med hög utbildning, men för övrigt i mycket låg utsträckning. Det var 14 % av de högutbildade som hand- lat på ett galleri eller i samband med en utställning och en lika stor andel av gruppen hade också erfarenhet av konstköp direkt av konstnär det senaste året. Konsthandel och auktioner hade levererat konst till 6 % av befolkningen under 1988 medan 1 % av befolkningen köpte konst eller hantverksföremål genom konstföreningarna.

Även inom näringlivet köps konst eller konsthantverk för utsmyckning av arbetslokaler, företagsentréer eller för att skänkas bort som gåvor. Vi har inte lyckat få fram någon uppgift om hur stor denna marknad är men man kan förutsätta att den är betydande. Många stora företag har särskilda grupper eller nämnder som svarar för inköpen till företaget.

Under 1980-talet steg priserna på alster av företrädesvis äldre konstnärer. Denna rörelse har inte direkt satt spår i form av ökade priser eller ökat intresse för andra konstnärers verk. Snarast kan man säga att det förekom två, parallella, marknader — en för konst som prydnad och en annan för konst som placeringsobjekt.

Slöjdverksamhet

Det är svårt att uppskatta det totala ekonomiska värdet av den slöjd- och handarbetsverksamhet som utförs för avsalu och eget behov. I mitten på 1980-talet uppskattade man värdet av saluslöjden till 600 miljoner kronor. De föreningsägda butikernas omsättning av slöjdalster uppgick vid samma tid till omkring 70 miljoner kronor. Enligt olika källor sålde slöjdarna själva direkt till konsumenterna slöjdprodukter till ett värde av 300—360 miljoner kronor. Återstående 200 miljoner kronor förmedlas via andra kanaler som privata hemslöjdsaffärer och presentbodar eller vid mer tillfälliga arrangemang som mässor och utställningar.

Att ange en siffra för det totala samhälleliga stöd som kommer slöjdandet till del genom olika kanaler, direkt eller indirekt är inte möjligt. En mycket

grov och överslagmässig bedömning skulle dock kunna tyda på att detta upp- går till minst storleksordningen 95—100 miljoner kronor årligen. Den övervä- ganden delen av detta utgörs av stödet till studieförbundens kursverksamhet för konsthantverks- och slöjdintresserade.

10.8. Utbildning och arbetsmarknad

Flertalet av de elever som antas till högskolestudier inom bild- och forrnom- rådet har genomgått förberedande utbildningar inom studieförbund, folkhög- skola och/eller förberedande konstskola. Med det nystartade estetiska pro- grammet finns nu möjligheter att ännu tidigare inrikta sig mot en konstnärlig verksamhet. Söktrycket till högre konstnärlig utbildning är mycket stort, och endast 5 % av de sökande antas till utbildningarna.

Utbildningsmöjligheter på högskolenivå för bild- och formkonstnärer har tillkommit på flera orter sedan 1970-talets slut då det endast fanns tre konst- högskolor med utbildning i fri konst (Konsthögskolan och Konstfackskolan i Stockholm och Valand i Göteborg). Konsthögskolan i Umeå började sin verksamhet efter riksdagsbeslut år 1986. Under hösten 1995 omvandlas Konstskolan Forum till en konsthögskola i Malmö, organisatoriskt knuten till Lunds universitet.

Inom området finns ett antal utbildningslinjer på de olika högskolorna. Högskoleutbildning i fri konst, som innehåller måleri, skulptur och grafik varav ett område väljs som huvudområde, finns fr.o.m hösten 1995 i Stock- holm, Göteborg, Umeå och Malmö.

Designutbildningar på högskolenivå finns också på flera orter. Vid Konst- fack i Stockholm finns utbildningsprogram i grafisk design och illustration, industridesign, inredningsarkitektur och möbeldesign, keramik och glas, metallkonsthantverk, textilkonst och formgivning och bildpedagogik. Designprogrammet vid Högskolan för Design och Konsthantverk i Göteborg har en inriktning mot grafisk design, industridesign, inredningsarkitektur eller produktdesign. Där finns också ett konsthantverksprogram med inriktning på keramikkonst, metallkonst eller textilkonst. Utbildningen vid Designhögskolan i Umeå är inriktad på industridesign, vilket innebär att den är både teknisk och konstnärlig. I Umeå arbetar man däremot inte med glas, keramik, textil, möbler eller grafisk formgivning. Designutbildningen vid Lunds Tekniska Högskola skiljer sig från designutbildningama vid de andra högskolorna såtillvida att den är speciellt inriktad mot byggnaders industriellt framställda produkter t.ex. möbler och inredningar, belysningsarmaturer, fönsterkonstruktioner m.m.

Högskoleutbildning för fotografer finns på två orter. En tvåårig påbygg- nadsutbildning för konstnärligt verksamma fotografer finns vid Konstfack i

Stockholm. Vid Fotohögskolan i Göteborg finns ett treårigt fotografprogram och ett tvåårigt program för film/video.

Det finns även en del Specialkurser inom området. Vid Konsthögskolan i Stockholms Arkitekturskola finns en ettårig påbyggnadsutbildning som är uppdelad på två linjer; byggnadskonst och restaureringskonst.

Under perioden 1979/80 till 1992/93 har det totala antalet studenter inom bild— och formområdet ökat från ca 700 till 800 per läsår, med vissa förskjut- ningar utbildningarna emellan.

Utbildningarna är i genomgående långa, fyra eller fem år, vilket gör att det är ansenligt många fler personer under utbildning än som examineras varje år. Det totala antalet examinerade inom bild— och formutbildningama har under hela perioden varit ca 100 personer årligen. Det estetiska programmet på gymnasieskolan har inledningsvis blivit mycket efterfrågat och det är rimligt att anta att efterfrågan på högre utbildningar, även på bild- och formområdet, kommer att öka ytterligare som en konsekvens av det.

10.8.1. Konstnärernas antal och arbetsförhållanden

Uppgifterna om hur många bild- och formkonstnärer det finns i landet varie— rar. Folk— och bostadsräkningen redovisar över 10 000 bildkonstnärer 1990, vilket är en ökning med drygt 50 % sedan 1975. Till det kan läggas ungefär lika många tecknare, fotografer och formgivare.

Antalet konstnärer kan också uppskattas utifrån medlemsantalet i konst- närernas fackliga organisationer. Medlemsantalet i Konstnärernas Riksorganisation (KRO) och Föreningen Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare (KIF) m.fl. är avsevärt lägre än uppgifterna från Folk- och bostadsräkningen. År 1990 var antalet medlemmar i KRO ca 3 300, en 25 % ökning sedan 1975. Det sammanlagda antalet medlemmar i KIF, Föreningen Svenska Tecknare och Svenska Fotografernas förbund uppgick 1990 till ca 2 565 personer, viket var en ökning med ca 75 % sedan 1975. Svenska Konstnärsförbundet hade ca 600 medlemmar år 1994.

Enligt Folk- och bostadsräkningen var 1990 ca 38 % av bild— och form— konstnärerna bosatta i Stor-Stockholm, medan ca 12 respektive ca 8 % bor i Stor-Göteborg och Stor-Malmö. Jämfört med förhållandena 1975 tyder det på en viss utflyttning utanför storstadsområdena eftersom det då var 63 % av bild— och formkonstnärerna som bodde i storstad. I absoluta tal har dock antalet konstnärer ökat mest i Stockholm.

Bild- och formkonstnärer är i allmänhet egenföretagare. Endast ett begrän- sat antal konstnärer har möjlighet att försörja sig på sin konstnärliga verk— samhet. I betänkandet ”Konstnärens villkor” uppges att det finns ca 1 000

bild— och formkonstnärer som satsar på att helt eller huvudsakligen livnära sig på sitt konstnärsskap.9

Eftersom bildkonstnärer inte kan tillhöra någon A-kassa i egenskap av konstnärer finns ingen arbetsmarknadsstatistik av sådan karaktär för denna grupp. Arbetsmarknadsinsatser i form av t.ex. beredskapsarbeten och fort- bildning kommer dock bildkonstnärer till del.

Den huvudsakliga försörjningsmöjligheten för konstnärer utöver försälj- ning av egna alster är stipendier och bidrag av olika slag samt annan yrkes- verksamhet. Statliga bidrag utgår också i syfte att underlätta arbetsvillkoren genom att Kulturrådet lämnar bidrag till konsthantverkskooperativ och Bild- konstnärsfonden ger stöd till kollektivverkstäder.

Huvuddelen av ansökningarna till Bildkonstnärsfonden kommer från gruppen målare, grafiker, skulptörer och arkitekter och det är också till denna grupp som det flesta bidragen beviljas. Sedan 1980-talets början har ansök- ningarna från denna grupp ökat med 30 %, medan antalet beviljade 1- och 2- årsbidrag har ökat med 90 %. Långt ifrån alla sökande erhåller emellertid bidrag.

Av de hittills utdelade 45 långtidsstipendierna har 19 tillfallit personer verksamma inom bild- och formområdet och en knapp tredjedel av de 157 in- komstgarantierna innehas för närvarande av upphovsmän på bild- och form- området.

Det finns även andra möjligheter för konstnärer att erhålla ekonomiskt stöd. Akademien för de fria konsterna delar årligen ut priser och stipendier. Privata stiftelser, fonder och företag ger också stöd till konstnärer genom bi— drag och stipendier.

I drygt 10 % av alla kommuner finns arbetsstipendier till konstnärer, ochi ett trettiotal kommuner stöds konstnärer i form av subventionerade ateljéer.

10.8.2. Utställningsersättning

Våren 1978 träffades ett avtal mellan staten och berörda konstnärsorganisa- tioner om utställningsersättning inom den statliga sektorn. Avtalet avsåg er- sättning för utställning av konstverk i upphovsmannens ägo och är därför närmast att jämföras med en hyra för det konstverk som utställaren tillhanda- håller arrangören.

I början av 1980-talet kom SKR och KRO med ett gemensamt förslag till hur en statlig utställningsersättning för utställningar i kommunal och enskild regi skulle kunna konstrueras. Förslaget innebar att utställningsersättning skulle utgå direkt till utställande konstnär från ett särskilt anslag som skulle disponeras av Bildkonstnärsfonden. Regeringen avslog dock förslaget och

9 SOU l990:39: Konstnärens villkor. Betänkande av Konstnärsutredningen. 231

fastslog att kravet på ersättning endast kunde riktas till den som anordnade ut- ställningen. Staten hade genom sitt avtal om ersättning för utställningar som anordnas av staten tagit konsekvenserna av detta synsätt.

SKR och KRO fortsatte dock att gemensamt arbeta för att utställningser- sättning skulle införas för de konstnärer som ställer ut i konstföreningarnas regi. Det ledde så småningom till att SKR fr.o.m juli 1991 tilldelades sär- skilda medel för att etablera en försöksverksamhet med utställningsersättning i några distrikt. Verksamheten påbörjades i Norbotten, Blekinge och Malmö. Ersättning gavs där till konstnärer som ställde ut separat under minst en vecka och som hade godkänts enligt de kriterier som tagits fram i samarbete med KRO. Antalet utbetalningar av utställningsersättning har under senare år ökat och kommit att omfatta allt fler konstnärer. Medel för utställningsersättning utgick även via Konstfrämjandet.

Utställningsersättning tillämpas också i vissa av de större kommunerna. Kommunförbundet har valt att inte uttala någon rekommendation angående utställningsersättning med hänvisning till att kommunerna är fria att teckna egna avtal. Varje enskild kommun beslutar alltså själv hur den förhåller sig till utställningsersättning, om och enligt vilka principer en sådan ersättning ska utgå.

10.8.3. Internationellt utbyte för konstnärer

Möjligheten att få nya impulser, knyta kontakter och delta i utställningar utomlands är av stor betydelse för bildkonstnärerna. Stöd till internationellt utbyte inom bildkonstområdet utgår från flera myndigheter och präglas av ett nära samarbete dem mellan.

Nämnden för utställningar av nutida svensk konst i utlandet (NUNSKU) har till uppgift att anordna utställningar av nutida svensk konst i utlandet samt arrangera svenskt deltagande i biennalerna i Venedig och Sao Paulo. Som del i NUNSKUzs verksamhet ingår också att bjuda in representanter för konst- museer och andra utställningsproducenter till Sverige.

Bildkonstnärsfonden fördelar särskilda resestipendier samt projektbidrag till utställningar i utlandet. Bidragen är i första hand avsedda att användas för rese-, transport-, och försäkringskostnader samt kost och logi. De allra flesta av dessa bidrag tillfaller bildkonstnärer, men fotografer, textilkonstnärer och konsthantverkare finns också representerade.

Akademien för de fria konsterna utdelar resestipendier och ger bidrag till svenskt deltagande i utställningar utomlands som del i sin verksamhet.

Svenska institutet stöder utställningsverksamhet inom hela kulturområdet arkitektur, design, foto, konsthantverk och konst i form av t.ex. stöd till svensk representation i sarnlingsutställningar och bidrag till kontaktskapande verksamhet.

Kulturrådets bidrag till internationell verksamhet går huvudsakligen till konstnärsgrupper och organisationers deltagande i internationella samman- hang.

För att ge konstnärerna möjlighet att för en tid själva verka utanför landets gränser finns särskilt möjligheter att under en period få nyttja en ateljé utom- lands.

Det har blivit allt vanligare att de olika statliga parterna samverkar. Ett exempel på det är då Kulturrådet vid några tillfällen åtagit sig att komplettera NUNSKU:s insatser med medel för finansiering av svenskt deltagande vid konstmässor och biennaler. Ofta har då även Bildkonstnärsfonden och Svenska institutet medverkat.

10.9. Sammanfattande iakttagelser

Bildkonsten kan inte längre enbart definieras som de traditionella uttrycks- formerna skulptur, måleri, teckning, grafik, foto osv. Den tar även gestalt i installationer, performance och på video, genom multimedia och s.k. konceptkonst. Det gemensamma är den visuella karaktären. I ett vidare bild- och forrnkonstbegrepp ryms även arkitektur, konsthantverk, hantverk och hemslöjd dvs. den medvetet formgivna miljön och dess föremål.

Bild- och formområdet uppvisar en stor bredd när det gäller innehåll, verksamhetsformer och aktörer.

Antalet yrkesverksamma bild- och formkonstnärer har sedan 1975 ökat med över 50 procent och uppgick 1990 till nära 20 000 varav ca 1/3 är med- lemmar i de olika konstnärsorganisationema. Ca 58 % av de yrkesverksam- ma bildkonstnärema och konsthantverkarna i Sverige bor i de tre storstads- områdena. Goda utställningsmöjligheter och en kvalificerad konstpublik lik- som utbildnings— och fortbildningsmöjligheter är viktiga förklaringar till detta. Den relativa tillväxten av yrkesverksamma har dock varit större utanför storstäderna varför storstadsdominansen bland bild— och formkonstnärer minskat med några procentenheter.

Utbudet av konst är omfattande. Iden offentliga miljön och i bostadsom- råden har den ökat väsentligt. Nya verksamhetsfält har tillkommit för konst- närlig gestaltning t.ex. utformningen av vägar och broar.

Årligen visas närmare 1 000 museiutställningar av konst och konsthant- verk och närmare 9 000 utställningar i konstföreningsregi, varav 6 000 på arbetsplatser. En omfattande utställningsverksamhet bedrivs av 200—300 kvalitetsgallerier. Till detta kommer auktionsfirrnor och konsthandel som bi- drar till en kommersialisering av marknaden men också ökat intresse och kunskapsspridning.

Stora samlingar av konst finns centralt i Statens konstmuseer och i varie- rande omfattning regionalt i länsmuseer samt i ett antal specialmuseer varav 233

vissa har statligt stöd. Betydande samlingar och verksamheter inom konstom- rådet har kommunala museer, med Göteborgs konstmuseum som det största. Museemas verksamheter är emellertid ojämnt fördelade över landet.

Bildkonsten är den konstart som berörts minst av kulturlivets regionalise- ring. Landstingen har inte tagit samma ansvar för bildkonsten som för t.ex. musik och teater. Huvudparten av de tillfälliga utställningarna i länsmuseema utgörs dock av konstutställningar.

I kommunerna har det på 20 år kommit till ett antal konsthallar, som än- tingen drivs i egen regi eller i föreningsregi, och några konstmuseer.

Utanför de större städerna är det dock fortfarande ont om offentliga lokaler där det går att se utställningar, möta konstnärer i arbete eller ta del av vis- ningar och annan konstbildande verksamhet. Bara en knapp tredjedel av kommunerna har en egen konsthall eller ett konstmuseum med fackutbildad personal. Det är bland de små och medelstora kommunerna som bristerna på utställningar och utställningsmöjligheter finns.

Antalet gallerier har ökat under de senaste decennierna. Det medför att möjligheterna att ta del av konst, även mycket kvalificerad, blivit betydligt större. Galleriexpansionen är ett tecken på att intresset för nutidskonst ökat. Det medför också att konstnärskåren fått större möjligheter att möta en publik. De senaste åren har inneburit en kraftig vitalisering av utställnings- och programverksamhet i anslutning till experimentell konst, som ofta visats på oväntade platser och i okonventionella lokaler.

Det allmänna intresset för bild- och formkonst i form av besök på museer och utställningar, privata inköp av konst och eget utövande har varit stabilt under perioden. Ungefär 20 procent av befolkningen ägnar sig åt målning och teckning och andra former av eget konstnärligt skapande bl.a. i studiecirklar. 700 000 är medlemmar i konstföreningsrörelsen, främst genom över 2 000 konstföreningar på arbetsplatserna, varav merparten är organiserade inom Sveriges Konstföreningars Riksförbund samt genom Folkrörelsernas konstfrämjande. Museer och konstutställningar har nära 2 miljoner besökare per år och privata inköp av konst görs för drygt en miljard kronor per år.

Bild- och formområdet har många aktörer och intressenter. Detta förhål- lande, som i sig är en tillgång, innebär emellertid också problem. Konstbil- dens och bildkonstnärernas liksom det kvalificerade konsthantverkets ställ— ning är förhållandevis svag på den kommersiella marknaden.

När det gäller de offentliga åtagandena kännetecknas de av en splittring av resurser och en svårighet till överblick när det gäller insatser och effekter. Det saknas starka, samlande aktörer och en effektiv struktur för ansvars- och uppgiftsfördelning och samverkan.

Det statliga kulturstödet fördelas högst olika mellan olika konstarter, gen- rer och verksamhetsformer. Statens stöd till bild- och formområdet uppgår

budgetåret 1993/94 till knappt 235 miljoner kronor att jämföras t.ex. med 1 miljard kronor till teater.

På bild- och formområdet finns visserligen institutioner men inte ett lika systematiskt uppbyggt institutionsnät som på teater- och musikområdena eller för den kulturhistoriska museiverksamheten. Förutom ansvaret för Statens konstmuseer ger staten bidrag till länsmuseema och några få kulturinstitutio— ner därutöver. Övriga konstmuseer drivs med några få undantag utan statligt stöd. Detsamma gäller landets konsthallar.

Det statliga stödet till bild— och formområdet är huvudsakligen inriktat mot produktionsledet. Genom Konstnärsnämnden och Kulturrådet stödjer staten enskilda konstnärer och organisationer med ersättningar och bidrag. Staten är vidare, genom Statens konstråd, tillsammans med landsting och kommuner stora beställare och köpare av konst, såväl s.k. staffli— eller löskonst som mo— numental konst med fast knytning till olika byggnader och offentliga miljöer.

I den kommunala kulturverksamheten har bildkonsten ekonomiskt sett en mycket liten plats. Anslagen till museer och utställningar uppges i medeltal utgöra 6 % av kommunernas totala kulturanslag. Då inbegrips alla slags mu- seer och utställningar, vilket innebär att anslagen till ren konstverksamhet är betydligt mindre, exakt hur mycket går inte att avgöra då detta inte särredovi- sas.

I drygt 10 % av alla kommuner förekommer arbetsstipendier till konst- närer och något fler subventionerar ateljéer. Som inköpare av konst har kom- munerna en viktig roll — tillsammans med staten och landstingen.

1 betänkandet ”Konstnärens villkor” uppges att det finns ca 1 000 bild— och formkonstnärer som satsar på att helt eller huvudsakligen livnära sig på sitt konstnärsskap. 10

10 Se not 9.

ll Litteratur och tidskrifter

Litteratur— och tidskriftsområdet karaktäriseras av

stor titelbredd i utgivningen av böcker genom en årlig utgivning från svenska förlag av drygt 5 000 titlar s.k. allmänlitteratur, att allt fler nyutgivna titlar är översättningslitteratur och att domi- nansen för engelskspråkig översättningslitteratur ökar, ett brett utbud av försäljningsställen för böcker, men fullsorterad bokhandel saknas i många kommuner, ökande betydelse för bokklubbsförsäljningen av litteratur, att bibliotekens inköp av böcker svarar för runt 5 % av bokför- lagens försäljning till återförsäljare, en stor mängd tidskriftstitlar på marknaden, en hög andel läsare i befolkningen — drygt 80 % har läst en bok senaste året och var tredje svensk har läst i en bok en genom- snittlig dag, att senast lästa bok i regel är en skönlitterär roman, att det vanligaste sättet att skaffa böcker är via biblioteket, en stabil andel i befolkningen som skriver insändare eller artiklar men en minskande andel brevskrivare, att kostnaderna för litteratur och tidskrifter till största delen bärs av medborgarna själva, att det mest omfattande statliga stödet på litteraturområdet är det som går direkt till författarna i förrn av författarpenning och stipen- dier, att det statliga litteraturstödet har betydelse för bredden i utgivning- en bl.a. genom de små förlagen och enmansförläggare, att statliga bidrag lämnas också för långsiktiga insatser som utgiv- ning av klassikerserie för skolan, stöd till lagerhållning av viss litteratur och utgivning av August Strindbergs samlade verk.

11.1. Befolkningens intresse för litteratur och tidskrifter

Trots att de faktiska förutsättningama med hög läskunnighet är goda är intres- set för litteratur i befolkningen mindre än intresset för musik men högre än för teater eller bildkonst och konsthantverk.1 Var tredje person menar att man är mycket eller ganska intresserad av att läsa böcker. De som är mycket in- tresserade av att läsa böcker utgör bara 10 % av befolkningen. Andelen in- tresserade är större bland kvinnor, bland äldre och bland personer med efter- gymnasial utbildning. Drygt 15 % av befolkningen uppger att de har mycket litet intresse av litteratur. I denna grupp är män överrepresenterade liksom personer med låg utbildningsnivå. Även i denna grupp ökar andelen med ökande ålder. Nästan 30 % av alla pensionärer uppger sig ha ett mycket litet intresse för litteratur.

Då man ber vuxna nämna en favoritförfattare blir det en prosaförfattare som nämns. Hela 41 % nämner namnet på en sådan och 25 % nämner då nanmet på en författare som kan räknas till kvalitetslitteraturen. Dessa favorit- författama är i regel från detta sekel men mycket få, bara 2 % av befolk— ningen, nämner författare som debuterat efter 1970. De som är ointresserade av litteratur har inte tillfrågats om någon favoritförfattare.

Ungefär lika många nämner en svensk författare som en angloamerikansk. Ytterst få nämner någon författare från länder utanför denna krets, och bara 1 % nämner författare från de övriga nordiska länderna.

I åldersgruppen 15—24 år är det drygt 40 % som nämner en angloameri— kansk författare som sin favorit och bara 13 % som nämner en svensk. I åld- rama över 45 är förhållandet det omvända. Böcker från andra språkområden än det nordiska eller angloamerikanska nämns nästan uteslutande av personer med eftergymnasial utbildning. De nämnda favoritförfattama eller favorittit— larna fördelar sig ungefär lika på kvalitetslitteratur och underhållningslittera- tur. Inom underhållningslitteraturen dominerar spänningstemat i alla åldrar och är helt dominerande i ungdomsgruppen. Framför allt pensionärerna tycks ha en bredare smak och nämner dessutom såväl historiska teman som kärlek och romantik.

11.2. Utbud av litteratur och tidskrifter 1 1 .2.1 Kanaler för spridning

År 1970 avreglerades bokbranschen genom att systemet med fasta bokpriser avskaffades och fri prissättning på böcker började tillämpas. För att underlätta

] Nordberg J & Nylöf G (1990): Kulturbarometern i detalj: Tema Litteratur och bibliotek. PUB Informerar IV Sveriges Radio/PUB i samarbete med Statens kulturråd.

övergången mellan fastprissystem och fri prissättning träffades en överens— kommelse mellan bokförlag och bokhandel, det s.k. fackbokhandelsavtalet, som kom att gälla t.o.m. 1992. Fackbokhandelsavtalet reglerade framför allt frågor om abonnemang och rabatter för bokhandeln.

År 1968 uppgavs att det fanns 525 boklådor i landet varav 335 var A- boklådor, vilket närmast kan jämföras med dagens fackbokhandel. Uppgifter från 1973, då det fanns 295 s.k. A-boklådor och 151 stycken B-boklådor vi- sar att en stor förändring ägde rum åren innan 1974 års kulturpolitiska beslut. Tre år efter att fastprissystemet avskaffats hade alltså ett 80-tal boklådor, var- av hälften fullsorterade, försvunnit från marknaden. Minskningen fortsatte under 1970-talet och år 1982 fanns 254 fackbokhandlar, 83 servicebokhand- lar samt ett 50-tal specialbokhandlar. Därefter har situationen varit ganska stabil med någon minskning av fackbokhandlar och en viss ökning av ser- vicebokhandeln. Sedan fackbokhandelsavtalet upphört räknar man med 200— 220 bokhandlar som har en direkt relation till förlagen med en regelbunden leverans av nya böcker, 100—120 boklådor som huvudsakligen erhåller böcker via Seeligs nyhetsservice samt ett 50-tal boklådor med ett specialiserat sortiment.

Fram till mitten av 1970-talet förekom så gott som ingen kedjebildning inom bokhandeln utan branschen bestod med några få undantag av fristående bokhandelsföretag. Den kedjebildningen som då började ledde så småningom till att tre grupper av bokhandlar formerades — de kooperativa niångfilialföre- tagen med ca 40 butiker, Bokiakedjan med ca 100 bokhandlar samt ett knappt hundratal fristående boklådor utan knytning till kedja.

Seelig är bokhandelns distributions- och serviceföretag. Det fungerar som grossist mellan de svenska förlagen och den svenska bokhandeln och sköter också distributionen från ca 250 förlag till bokhandeln. Seeligs centrallager omfattar ca 40 000 titlar. Sammanlagt levereras ca 30 miljoner exemplar via Seelig per år. Seelig har också utarbetat ett inforrnationssystem (KLOKA) för bokhandeln. Katalogen innefattar ca 130 000 titlar.

Det är i första hand med små och medelstora förlag som Seelig har distri- butionsavtal. De allra minsta förlagen med ett fåtal titlar per år äri regel hän- visade till att själva sköta sin distribution till bokhandeln från eget lager. Volymen är för liten för att kunna täcka distributörens grundpriser. Vissa förlag har dessutom egen postorder- respektive bokklubbsförsäljning med egna kataloger, där även vissa andra småförlag har möjlighet att medverka.

År 1992 fanns det nästan 200 boklådor som var helt ensamma på sin ort. Av dessa hade mer än 60 % uppburit statligt kreditstöd.

Minskningen av antalet butiker hänför sig till de tre storstadsområdena samt till orter med mindre än 10 000 invånare. På orter med mellan 10 000 och 30 000 invånare har antalet butiker ökat.

Diagram 11.2.1 Utveckling av bokhandeln i olika delar av landet mellan 1982 och 1992.

Stockholms län

Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län

Malmöhus län

Hallands län Göteborgs och Bohus län Älvsborgs län

Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län

Norrbottens län

0 l 0 2 0 3 0 40 5 0 60 Antal bokhandlar

Källa: Tabell 1 1.2. l a

År 1992 var det 77 av landets kommuner som saknade bokhandel. Det är emellertid 40 av dessa kommuner som är förorter till större städer eller har tillgång till en annan bokhandel inom en 3-milsradie. Av de 17 kommuner utan egen bokhandel där det är mer än 5 mil till närmaste bokhandel ligger alla utom en i Norrlandslänen.

I rena landsbygdsområden är bokläsningen mindre än i andra delar av lan- det trots att biblioteksbesöken inte har en anmärkningsvärt låg nivå. Bok- handelns Finansieringsinstitut har också påtalat att butiksnedläggelser kan leda till minskad bokkonsumtion. Man menar att ingenting tyder på att biblio- teken skulle öka sin utlåning på dessa orter utan att resultatet är en ren minskning av läsandet.

Bokklubbama har blivit en allt viktigare försäljningskanal. De fick sitt ge- nombrott under 1970-talet. Vid den tidpunkt då bruttoprissystemet för böcker övergavs fanns fyra bokklubbar verksamma i Sverige. År 1980 hade dessa ökat till 37 och en viss ökning skedde även under 1980—talet, men i långsarn- mare tempo. Senare undersökningar saknas men 1994 uppskattades antalet till ca 50 med tillsammans ca 2 miljoner medlemsskap.2 Vissa bokklubbar är knutna till enskilda förlag eller företagsgrupper medan andra bokklubbar är fristående.

11.2.2. Utgivning av litteratur

Kunskaperna om bokutgivningen grundas huvudsakligen på två källmaterial dels Svensk bokförteckning som katalogiserar alla böcker utgivna i landet, dels Svenska Bokförläggareföreningens branschstatistik som redovisar fakta om utgivningen från föreningens medlemsförlag. Den senare statistiken täcker dock inte hela den omfattande marknaden utan ca 70 % av den totala bokutgivningen eller 90 % av bokförlagen. En hel del av massmarknadslitte- raturen saknas i denna statistik liksom bl.a. ett av de stora förlagen/bokklub- barna Bra Böcker.

Enligt Svensk bokförteckning utges årligen närmare 13 000 boktitlar var- av merparten är nyutgivning. Den stora utgivningsvolymen gäller emellertid facklitteratur i hela dess vidd, medan skönlitterära och barn- och ungdomslit- teratur utgör vardera drygt 2 000 respektive 1 000 titlar per år. Med undan- tag för den senaste 20-årsperiodens början har nivån på bokutgivningen legat tämligen stabil när det gäller skönlitteratur för vuxna medan antalet titlar inom barn— och ungdomslitteraturen i det närmaste fördubblats.

Bilden blir inte exakt densamma om bokförlagens branschstatistik an- vänds. Den stora skillnaden uppstår i antalet utgivna facklitterära titlar, men nivåerna ligger också lägre för såväl skönlitteratur som barn- och ungdomslit- teratur. I diagrammet nedan illustrerar vi hur nyutgivningen av litteratur ter sig enligt Bokförläggareföreningens statistik.

2 leid R i Carlsson U & Anshelm M, red. (1995): MedieSverige 1995. Statistik och analys. NORDICOM-Sverige nr 1. 241

Diagram 11.2.2 Antal utgivna nya titlar av olika slags litteratur enligt Bokförläggareföreningens statistik.

Antal titlar 1 400

1 200 / ' Facklitteratur

. I 1000 /X / u/' . _D—Skönlitteratur 800 / ' Barn- och

600 ./. /'X,____. ungdoms-

*' . 'x, böcker 400 if X/

200

_o— Uppslagsverk

0

1993 1994

1973/74 1976/77 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92

Källa: Tabell ] 1.2.2a

Den årliga nyutgivningen av skönlitteratur har ökat med närmare 300 titlar under 20-årsperioden och bland barn- och ungdomsböcker har tillkommit drygt 200 titlar på årsbasis om man jämför 1973 med situationen 20 år sena- re. Före mitten av 1980-talet särredovisades inte nytryck och pocketutgåvor för vuxen- respektive barn- och ungdomslitteratur eller fackböcker. Därför är det svårt att ge en uppfattning om den sammanlagda utgivningen för respekti- ve litteraturkategori dessförinnan.

Av de titlar som utges under ett år, enligt Kungl. bibliotekets databas Libris, är ett ökande antal översättningslitteratur. Vid periodens början ut- gjorde dessa ca 1 700 av de då drygt 8 000 titlarna, medan det 1993 utgavs drygt 2 700 översatta titlar. Översättningslitteraturen utgör således en täm— ligen stabil andel av det totala utbudet. Den översatta litteraturen kommer i klart dominerande utsträckning från den anglosaxiska språkkretsen. Denna andel tenderar också att öka över tid medan översättningslitteraturen från t.ex. Danmark och Norge har minskat sin andel.

Diagram 11.2.3 Antal titlar av översättningslitteratur efter översättningsspråk

enligt Libris-systemet. Samtliga utgivna titlar skönlitteratur, barn- och ungdomslitteratur och facklitteratur.

Antal titlar 3 000

2 500

2 000

1 500

1 000

500

moo (Nhoo ONCNON ._.—....

Antalet sålda volymer har mellan 1973 och 1994 ökat från 12,5 miljoner till ca 15 miljoner.

1982 1985 1988 1991 1991 1992 1993

El Övriga språk

El Norska Danska

I Franska

& Tyska

I Engelska

Diagram 11.2.4 Antal titlar samt tryckta respektive sålda volymer i Bokförläggareföreningens utgivning enligt Bokförläggareföreningens statistik.

] OOO-tal 30 000 . 'X',- I 25 000 '/ XI/ x'Nn_. 20 000 I Tryckta . . ./.X volymer o/ ' 15 000 *J—/ Xo/ ' Sålda volymer 10 000 A Nya titlar 5 000 A_A”A_A/A—A_A A_AT-q—A

0-l—-|—|—|—|—i—|——i—i—i—i-—-|

VFOWOONN Nmmwr txrxoooooooocn axaoxox moammoo— —N____ hhrxoooooocx oas oacxcnaxcxax max ___—'_'v—lv— __

Källa: Tabell 1 1.2.4a

I takt med att bokutgivningen ökat har utgivningen av inhemska skönlitte— rära författare ökat i antal titlar per år men minskat i andel av den årliga ut- givningen. År 1973/74 publicerades inom ramen för Bokförläggareföre— ningens medlemsföretag 439 nya skönlitterära titlar. Av dem var 263 svenska originaltitlar, vilket motsvarar ca 60 %. År 1994 redovisar föreningen 728 nyutgivna titlar varav 328 var svenska. Det motsvarar ca 45 %. Under samma period har lyriken och dramatiken i nyutgivningen minskat något till översättningslitteraturens fördel. Andelen svenska författare till nyutgiven bam- och ungdomslitteratur har däremot ökat en aning.

1982 års bokutredning uppskattade att antalet bokförlag (år 1984) i vidaste mening uppgick till över 700 och att ett drygt hundratal av dessa svarade för merparten av den till allmänheten riktade bokutgivningen.

Budgetåret 1991/92 ansökte ca 250 förlag eller enskilda utgivare om stat- ligt litteraturstöd. Av dessa kan ca 150 betecknas som en— eller tvåboksutgiva- re, medan övriga kan sägas bedriva förlagsverksamhet med mer eller mindre regelbunden utgivning. Den sistnämnda gruppen torde utgöra den helt över- vägande delen av antalet allmänutgivande förlag på den svenska bokrnarkna— den.

Antalet medlemsförlag i Svenska Bokförläggareföreningen uppgick år 1991 till 127.

Efter den stora tillväxten av små och medelstora kvalitetsförlag under slutet av 1970-talet har större delen av 1980-talet kännetecknats av stabilitet. Under

senare år har emellertid ett antal små och medelstora förlag köpts upp av kon- kurrensstarkare förlag eller — i några fall — gått i konkurs. Den holländska koncernen Wolters Kluwers köp av Liber är den första stora inbrytningen av utländskt kapital på den svenska bokmarknaden.

På bamboksmarknaden — som tidigare inte har påverkats lika starkt av på— gående koncentrationstendenser — har en koncentration skett de senaste åren.

Den svenska bokmarknaden har därmed (även med läromedlen undan- tagna) utvecklats till ett oligopol med fem dominerande ägargrupper: Bon- niers, Liber/Norstedt (ägd av Wolters Kluwer), Bra Böcker, Natur och Kultur samt Rabén & Sjögren. Dessa grupper torde svara för ca 75 % av den totala bokförsäljningen.

1 1 .2.3 Tidskriftsutbudet

Begreppet tidskrifter omfattar sammantaget en mängd titlar. Kulturrådet gör bedömningen att det kan röra sig om ca 10 000 titlar. Enligt Svensk tid- skriftsförteckning som NORDICOM bearbetat finns ca 3 000 tidskrifter, men då ingår t.ex. inte ett stort antal företagstidskrifter. Företagstidskrifter utgör ändå en betydande del av utgivningen enligt Svensk tidskriftsförteckning. Analysen visar att, företagstidskriftcrna oräknade, ungefär hälften av alla tidskrifter är olika slags organisationstidskrifter.3 Populärpressen omfattar ca 10 % av alla utgivna tidskrifter. Detta slags press behandlas i kapitel 17 till- sammans med morgon- och kvällspressen. Fackpressen har under perioden mellan 1975 och 1991 utgjort ungefär 15 % av tidskriftsutbudet och andelen kultur- och allmänpolitiska tidskrifter varierar runt 10 % av utbudet.

3 Carlsson U & Anshelm M, red. (1993): MedieSverige 1993. Statistik och analys. NORDICOM-Sverige nr 1 och Carlsson U & Anshelm M, red. (1995): MedieSverige 1995. Statistik och analys. NORDICOM-Sverige nr 1. 245

Diagram 11.2.5 Tidskrifter upptagna i Sveriges Tidskriftsförteckning uppdelade på olika tidskriftstyper.

% 100 111111 .. 90 _ [DOvriga 80 ': " f — i -' EKultur och 70 . , . allmänpolitisk tidskrift

60 50 40 30 20 10

0

El Fackpress ** Populärpress I Företagstidskrift

I Kommunal tidskrift

[] Statlig tidskrift

I Organisationstidskrift

ln N O O (* 00 00 oo ON CX & ON _— _. _ .—

*

*1988 *1991

* inkluderar ej tidskrifter från Postens tidningstaxa. Källa: Tabell 11.2.5a

Organisationstidskriftema är, med de små ideella organisationernas med— lemsblad exkluderade, ungefär 1 500 till antalet. Trots att vissa ideella organi- sationer således saknas är ändå detta den ledande typen av utgivare. Närmare 40 % av alla organisationstidskrifter har sitt ursprung som medlemsblad för en ideell organisation. Intresseorganisationer och ekonomiska organisationer av olika slag har varsin fjärdedel av organisationstidskriftstitlarna medan de fackliga organisationerna svarar för ca 10 % av titelbredden.

Ca 250 tidskriftstitlar har statliga eller kommunala utgivare. Kulturtidskrifterna utgör bara en mindre del av samtliga utgivna tidskrifter. Exakt hur många det totala antalet är kan bara uppskattas — Kulturrådet gör bedömningen att det kan finnas ca 1 000 titlar som betecknas som kulturtid- skrifter. Knappt hälften av dem som ansöker om stöd och bidrag brukar utgå till ca 200 titlar. Vi väljer därför här att beskriva de tidskrifter som ansökt om stöd från Statens kulturråd. Om de övriga finns bara tillfällig och ytlig infor- mation.

Under 1980-talet ökade antalet kulturtidskrifter som ansökte om offentligt stöd från ca 180 titlar till fler än 300 titlar år 1990. Är 1993/94 ansökte sammanlagt 301 tidskrifter om stöd vilket också beviljades 185 stycken. De nytillkomna tidskrifterna har i regel låg periodicitet. I takt med att tidskrifterna ökade i antal försköts således proportionen mellan olika periodiciteter så att

246 mer än hälften av alla kulturtidskrifter som utges på 1990—talet utkommer med

1—4 nummer per år och andelen kulturtidskrifter med månadsutgivning har minskat från 15 till 10 % av samtliga utgivna titlar.

Kulturtidskriftema spänner över ett brett fält av ämnen. Några ämnen do- minerar dock utgivningen nämligen det samhällsvetenskapliga området samt konst, musik, teater och film. Tillsammans täcker dessa ämnesområden när— mare 40 % av de titlar som ansöker om stöd.

Spridningen på ämnesområdena har varit ganska konstant över 20—årspe- rioden. Den största enskilda förändringen är att tidskrifter av mer allmän eller blandad karaktär minskat i betydelse. Från att 1980 ha utgjort närmare 25 % omfattar de på 1990-talet bara 15 % av alla kulturtidskrifter. Det är dock inte en kraftig minskning av antalet tidskrifter med blandat innehåll som är förkla- ringen — bara ett par tre titlar har försvunnit — utan att de nytillkomna tidskrif- terna i stor utsträckning är tematiska. Störst förändring i en enskild genrer kan noteras inom kategorin litteraturhistoria där utbudet ökat med mer än 10 titlar.

11.3. Läsare och läsvanor

På årsbasis har bokläsningen ökat under de första åren av den 20—årsperiod vi studerar. År 1968 var andelen bokläsare någon gång under ett år 68 % i be- folkningen. År 1982 hade den andelen ökat till 82 % och på 1990-talet upp- mäts fortfarande denna nivå.

Enligt Mediebarometem har andelen bokläsare i befolkningen en genom- snittlig dag varit ganska konstant de senaste 15 åren.4 Runt 30 % av be- folkningen har läst eller bläddrat i en bok ”i går”. 1 diagrammet nedan skiljer sig ett av mätvärdena för 1994 från alla tidigare. Man har i denna undersök- ning uttryckligen sagt att även läxböcker ska räknas in vilket ledde till en kraftig ökning av andelen läsare, framför allt i åldersgruppen 9—14 år.

4 Mediebarometem 1994. Rapport utgiven av MedieMätning i Skandinaiven AB och Mediebarometem 1994. MedieNotiser nr 1 1995. Rapport utgiven av NORDICOM—Sverige 247

Diagram 11.3.1 Andel av befolkningen 9—79 år som läst en bok en genomsnittlig dag.

%

1979 1982 1985 1988 1991 1992 1993 1994 1994

* **

* Samma definition som tidigare år. ** Läsning av läxböcker inkluderat. Källa: Tabell 11.3.la

Alla läser inte varje dag, men redan i perspektivet att ha läst i en bok den senaste veckan fördubblas andelen läsare jämfört med en genomsnittlig dag och ca 80 % av befolkningen har läst någon bok under loppet av ett år.

11.3.1 Läsare i olika åldrar och skillnader mellan män och kvinnor

Ju äldre man är desto vanligare är det att inte alls ha läst en bok under året. Så gott som alla barn och ungdomar i skolåldern tvingas ju att läsa böcker i skolarbetet men redan bland personer över 20—årsåldem kan man notera att så många som ca 20 % inte läst någon bok alls det senaste året. Bland pensionä- rer är motsvarande andel 30 %. Observera att då frågan om läxböcker ställs blir siffrorna högre.

Diagram 11.3.2 Andel bokläsare senaste månaden och senaste året i olika åldersgrupper.

% Senaste månaden Senaste året

100 l_ 90 LUND—Cl

80 % —-—9_14 år

70 %

60 —1:1—15—24 år 50 —+—25—44 år 40 —o—45—64 år 30 , —O—65— ar 20 10 0 -— N m =!” Q' '— N M =:- CN ON ON ON * ON * ON CN CN CN 05 O OK & CN * CN ON ON ON

Källa: Tabell 11.3.2a

Liksom på så många olika områden inom kultursektorn är kvinnor mer ak- tiva än män. Detta gäller oavsett ålder, men ju äldre grupper man jämför desto mer liknar de varandra i sina vanor.

11.3.2. Utbildning och facklig tillhörighet

Utbildning är en avgörande faktor för läsvanoma. Medan 30 % och 40 % av de lägst utbildade inte har läst någon bok det senaste året är det bara mellan 5 % och 10 % av personer med eftergymnasial utbildning som tillhör icke— läsarna.

På årsbasis är det inte så stora skillnader mellan olika fackliga gruppers läsvanor. Däremot läser SACO-kollektivets medlemmar betydligt oftare. Ungefär dubbelt så stor andel av dessa som inom LO-kollektivet, eller drygt 60 % mot 30 %, läser böcker i stort sett varje vecka.

Diagram 11.3.3 Bokläsning senaste året. Andelen läsare fördelad efter fackliga huvudorganisationer och kön. Jämförelse mellan 1982/83 och ] 990/91.

SACO kvinnor SACO män

Senaste året

Källa: Tabell 11.3.3a

11.3.3. Läsning av olika slags litteratur

Vad är det då man läser? Vanligaste litteraturkategori är skönlitterär prosa följd av facklitteratur av olika slag. Barn- och ungdomsböcker har också många läsare — de flesta naturligtvis i barn- och ungdomsåldrarna. Den sma— laste kategorin är poesi. Totalt 10 % av befolkningen har läst någon poesi under ett år. Poesi når få i alla undergrupper av befolkningen, men läsningen förekommer oftare bland kvinnor, i högre åldrar och bland personer med gymnasial och eftergymnasial utbildning.

Diagram 11.3.4 Andel av befolkningen som läst olika slags litteratur någon gång det senaste året.

Skönlitteratur Prosa vuxna totalt Spänning Science fiction

Kärlek/romantik

Annat

Poesi

Facklitteratur totalt

Teknik/natur

Konst/kultur/ biografi Samhälle/historia m.fl.

Samlevnad! psykologi Religion/ livsåskådning

Barn- ungdoms- böcker

Seriealbum %

Källa Tabell ] 1.3.4a

Genom att fråga läsarna om deras senast lästa bok har man konstaterat att denna i regel är en skönlitterär roman för vuxna. Det är fallet för 44 % av be- folkningen och författaren är vanligen angloamerikansk. Oavsett undergrupp i befolkningen är senast lästa bok oftare en underhållningsroman än en kvali- tetsroman. Vanligaste tema är spänning. Observera alltså att litteraturvalet för 251

det faktiska läsandet skiljer sig från de svar man får på frågan om favoritför- fattare. I det fallet nämns kvalitetslitteratur något oftare än vad läsvanoma se- dan i praktiken visar prov på.

1 1 . 3 . 4 Tidskrifter

Även om relativt få nås av tidskrifter och Specialtidningar en genomsnittlig dag är det många som under loppet av en vecka har läst i någon tidskrift. Andelen läsare av tidskrifter under loppet av ett år är mindre än läsare av böcker.

Ju äldre en person är, desto vanligare att den har läst en tidskrift. Tid— skriftsläsare är oftare män än kvinnor. Tidskriftsläsande är också relaterat till hög utbildning. Trots att de fackliga tidskrifterna bara utgör en mindre del av tidskriftsutbudet är det ändå så att läsningen av dem är den mest utbredda. Det förklarar i någon mån tendensen till att läsarna också huvudsakligen finns i de yrkesverksamma åldrarna. Därefter följer två vanliga tidskriftsteman med varsin målgrupp — musiktidskrifter som främst når personer under 25 år och film/foto/konsttidskrifter som når personer mellan 15 och 44 år i störst ut- sträckning. Bland högutbildade är också läsning av litteraturtidskrifter van— ligt.

Läsning av böcker och tidskrifter samvarierar genom att båda är så utbred- da och bara 10 % av befolkningen har enbart läst tidskrifter men inga böcker. Denna grupp domineras av män med låg utbildning i heltidsarbete och de fackliga tidskrifterna spelar här säkert en stor roll.

Läsning av seriealbum och serietidningar

Som en särskild typ av tidskrifter och Specialtidningar kan serietidningar räk- nas. Ungefär halva befolkningen har läst en serietidning någon gång under året och läsargruppen domineras av barn och ungdomar även om hälften av alla 25—44-åringar också läst serietidning. Serietidningsläsaren är, liksom tid- skriftsläsaren, oftare en man. Det förekommer ibland i debatten påståenden om att bokläsandet ersätts av serietidningsläsande och tv-tittande. Statistiken pekar dock inte på någon sådan trend. Att bara läsa serier och inte böcker är mycket ovanligt. Endast 6 % av befolkningen har bara läst serietidningar och inte någon bok. Det är något vanligare bland män i förvärvsarbetande ålder.

Det är 16 % av befolkningen som under det senaste året läst ett s.k. se- riealbum. Att läsa sådana är absolut vanligast bland barn och ungdomar där omkring 40 % under det senaste året läst ett sådant. Det är ovanligt att bara läsa seriealbum utan läsningen varvas med läsning av böcker.

11.3.5. Sätt att skaffa böcker och tidskrifter

I en undersökning från 1989 tillfrågades bokläsare hur de fått tag på de böcker de läst under året. De tre vanligaste sätten är att läsa en bok som fanns hemma, att låna på bibliotek samt att ha fått boken som gåva, men även lån från släkt och vänner och köp i bokhandeln är betydande. Totalt är det 55 % av befolkningen som någon gång under året läst en lånad bok. Nästan lika vanligt är att man köpt en bok vilket 51 % uppger att de gjort. Vanligaste in- köpsställe är bokhandeln där var tredje tillfrågad hade handlat, följt av post- order, som inkluderar bokklubbar, som 23 % anlitat. Varuhus uppges av nästan 20 % som inköpsställe. Kiosk, tobaksaffär, antikvariat och bokom— bud är mindre vanliga inköpsställen.

Diagram 11.3.5 Andel av befolkningen som skaffat böcker på olika sätt un- der ett år.

Sätt att erhålla bok för läsning 1989

Lånat av:

Bibliotek, bokbuss Släkt, bekanta

Köpt via: Bokhandel Varuhus

Per post

Kiosk, tobakshandel Bokombud

Auktion, antikvariat

Erhållits som gåva

"Fanns hemma"

På annat sätt

Källa: Tabell 11.3.5a

Att få böcker man läst som gåva förekommer oftast bland barn ochi någon mån bland ungdomar. För åldersgruppen 9—14 år är faktiskt bokgåvan det vanligaste sättet att få tag i en bok efter lån på bibliotek. Ungdomars vanligas- te bokanskaffningssätt efter biblioteket är att läsa böcker som redan finns hemma.

%

I en undersökning om bokanskaffning med något annorlunda uppläggning från 1972 tillfrågades bokläsare om hur de skaffat de böcker som de läst de senaste 14 dagarna. Detta gör att studierna bara blir begränsat jämförbara. I undersökningen från 1972 dominerade helt klart biblioteket som anskaff- ningsställe — var tredje bok kom därifrån medan bokhandel och bokklubbar vid den här tidpunkten spelade en ganska undanskymd roll.

I anslutning till uppföljning av läsande av böcker inom utgivningen av En bok för alla har frågor ställts vid två tillfällen till befolkningen om hur de skaffar böcker, oavsett om det är för egen läsning eller böcker som ges bort.5 Av den studien att döma har bokklubbarna som anskaffningsväg hållit en konstant nivå sett över tid. Både 1978 och 1985 var andelen i dessa under— sökningar knappt 25 % av befolkningen. Ungefär var tredje svensk uppgav vid båda undersökningstillfällena att man levde i en familj där minst en person var medlem i någon bokklubb.

11.4. Amatörutövande i form av eget skrivande

Svenskarna inte bara läser — de skriver också själva. Sedan 1983 har Kultur- barometern mätt omfattningen av olika skrivaktiviteter hos befolkningen. Även i SCB/ULF finns uppgifter om egenaktiviteter med anknytning till skrivande. Ungefär 20 % av befolkningen skriver under loppet av ett år någon gång dagbok eller dikter. De flesta som skriver gör det också regel- bundet. Det är alltså ungefär samma storlek på den grupp som skrivit dagbok eller dikter senaste månaden som gjort det senaste året. Andelen som skriver här inte heller förändrats nämnvärt sett över tid.

5 Johansson H 0 & Petterson L (1986): En bok för alla från förlag till' läsare. Litteratur och samhälle nr 1-2. Avdelningen för litteratursociologi,

Uppsala universitet.

Diagram 11.4.1 Andel av befolkningen som skrivit olika slags alster det senaste året respektive senaste månaden.

Andel som skrivit...senaste...

50 'x'x'x-

' Brev, år

—-—-El—Brev, månad

' Dagbok, år

——0—— Dagbok, 20 W månad 10 'Å—A_. /AxA A Insändare, år A i : _A—Insändare, 0 månad m (* CN — m 0.0 09 09 a o ("i Vi (* ON .— oo oo 00 00 ax & O ON ox &

Källa: Tabell 11.4.1a

Särskilt kvinnor skriver dagbok eller dikter i stor utsträckning. Det är 30 % av alla kvinnor som uppger detta mot bara 11 % av männen. Skrivande hör också tydligt ungdomen till. Det är dubbelt så stor andel bland 9—14-åringama som bland 25—44-åringarna som skrivit dagbok eller dikter. Ett återkommande intresse för skrivande kan dock noteras bland personer som uppnått pensionsåldern.

I Kulturbarometern ingår också frågor om att skriva insändare och artiklar. Den grupp som ägnar sig åt detta är betydligt mindre, cirka 10 % av befolk— ningen, och det finns inga tydliga könsskillnader. Även här finns det en liten tendens till större aktivitet bland yngre än äldre, men den starkaste förkla— ringsvariabeln är utbildning. Mer än 20 % av alla med eftergymnasial ut- bildning har skrivit en artikel eller insändare det senaste året mot mindre än 5 % av personer som saknar gymnasial utbildning.

Den vanligaste formen för skrivande är att skriva brev. Ungefär halva be- folkningen räknar sig som brevskrivare och ungefär en tredjedel har skrivit brev den senaste månaden.

Sedan mätningarna inleddes 1983 har emellertid just brevskrivandet ge- nomgått en förändring, genom att andelen minskat med 7 procentenheter. Minskningen i andel är ungefär lika stor bland män som bland kvinnor även om kvinnorna är brevskrivare i betydligt större utsträckning än män. Minsk-

ningen av brevskrivandet tycks dock främst vara en generationsfråga. Bland personer över 40 år är förändringen bara ett par procentenheter, men bland de yngsta, 9—14—åringarna, är minskningen mer än 10 procentenheter. Tidigare skrev närmare 80 % av alla skolbarn brev åtminstone någon gång om året. I dag är det knappt 70 % som skrivit ett brev. Det är de sporadiska brevskri- varna som minskat i andel bland de yngre — den andel som någorlunda regel— bundet skriver brev har knappast påverkats alls över tid.

Inom ramen för studieförbundens verksamhet ordnas många kulturpro- gram på temat litteratur. Den har vuxit till närmare 1 300 arrangemang per år som samlat ca 150 000 deltagande eller åhörare. Tillväxten av publik var särskilt stark i 1990-talets början efter några år av vikande intresse. Till detta ska läggas ett stort antal studiecirklar runt litteratur, främst skönlitteratur. Totalt ordnades ca 6 000 cirklar med mer än 53 000 deltagande år 1993/94 1 ämnena litteraturhistoria och skönlitteratur.

11.5. Litteraturområdets ekonomi

En exakt siffra över bokbranschens samlade ekonomi saknas, men med hjälp av olika källor kan man dra slutsatsen att man 1992 omsatte drygt 3,5 miljar- der kronor (exklusive moms) i konsumentvärde på allmänlitteratur.

En svårighet när det gäller beräkningen av bokbranschens ekonomi är till- gången på data från branschens olika delar. Alla förlag ingår inte 1 Bok- förläggareföreningen och finns därför inte med i den statistiken. Bokförläg- garnas branschstatistik redovisar inte den samlade försäljningen till bok- klubbar någonstans. Man har sedan 1990/91 delat upp försäljningen till egna bokklubbar och klubbar med annan ägare i två olika poster — den ena anges i förlagsnettopris, den andra i konsumentpris. Hur försäljningen till klubbar med andra ägare redovisats före 1990/91 framgår inte av statistiken. För bokklubbsmarknaden finns ytterligare ett problem med redovisningen genom att den tidigare största klubbgruppen i landet — Bra Böckers bokklubbar — inte ingår i Bokförläggareföreningens statistik. Under 1980—talet uppges Bra Böckers bokklubbar ha haft ca en tredjedel av bokklubbsmarknaden.

I nedanstående diagram redovisas skattningar av konsumentvärdet för bokförsäljningen med avseende på fördelningen mellan de olika kundgrup- perna. Redovisningen sträcker sig endast fram till 1988. Bokförläggare- föreningen, som gjort beräkningarna, har därefter slutat med detta slags re- dovisning. Ett av skälen är att det finns en oenighet mellan bokhandels- och bokförläggarbransch om hur konsumentvärdet ska beräknas för den del av försäljningen som sker via bokhandel. Bokhandeln hävdar att man genom den fria prissättningen har sämre marginaler på försåld litteratur än bokför- läggarna gör antagande om i sina kalkyler.

Diagram 11.5.1 Bokförsäljningens fördelning mellan olika kundgrupper. Andel av försäljningen omräknad till konsumentvärde exkl. moms och exkl.

returer.

20%

0%

=.. (x x (') (x CN .—

Källa: Tabell 1 1.5.1a

1976/77 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89

ll] Övrig direkt- eller återförsäljning

Presam (Preab m.fl.) El Varav varuhus

5 Bibliotek

Cl Bokklubbar

I Fackbokhandel inkl. Seeli g

Sedan 1990/91 redovisar bokförlagsbranschen sin försäljning på ett nytt sätt som inkluderar bokklubbarnai statistiken över värdet av försäljningen till återförsäljare. 1 figuren nedan anges således värdet av bokförsäljningen i förlagsnettopriser istället för i skattade konsumentpriser.

Diagram 11.5.2 Värdet av bokförsäljningen fördelad mellan olika återförsäljarkategorier. Andel av försäljningen i förlagsnettopriser exkl. moms och exkl. returer.

100%

Övriga

80%

Presam

60% Varuhus

4 O % Biblioteksförsäljning

Bokklubbar

20% Bokhandel

O%

1993 1994

'— N ON ON x x D _— ON ON Ch ON _ _—

Källa: Tabell 1 1.5.2a

En stor, och ökande, del av bokförsäljningen går numera via bokklubbar- na som uppskattas ta 24—28 % av återförsäljarmarknaden beroende på vilket branschorgan som står för beräkningen.

Det förekommer också försäljning av böcker genom direktförsäljning från bokförlagen. Denna ingår inte i diagrammet ovan, men det skattade konsu- mentvärdet var 1994 ca 250 miljoner kronor vilket innebär en ökning jämfört med periodens början då konsumentvärdet uttryckt i 1994 års penningvärde var drygt 170 miljoner kronor.

Biblioteksförsäljningen utgör under hela 20-årsperioden sedan 1973 en mindre del, runt 5 %, av bokförlagens samlade försäljningsvärde.

Enligt Bokförläggareföreningens statistik har originalutgivningen kommit att bli en allt viktigare del i den fakturerade försäljningen medan omtryck och pocketutgåvor fått relativt mindre betydelse för förlagens intäkter. Under se- nare år har realisationsförsäljningens andel av det fakturerade beloppet kom- mit att öka en aning i betydelse.

Diagram 11.5.3 Fakturerad försäljning av olika slags litteratur.

Miljoner kronor i 1994 års penningvärde 800

700 ? —A— Skönlitteratur 600 *

5 00 _D— l:acklrtteratur 400 —0— Barn- och ungdoms- 300 litteratur * 200 Mo —o— Uppslagsverk 100 —.—Pocket och inb. 0 billigböcker V (N O ("3 0 05 N N ("1 V (x :x oo oo oo oo ox ax ox ax . . ä B ä ?: n?n & I = 2 & * Pocket och brllrghets— 3 3 (& ä ä ä ä & upplagor särredovisade

1973/74 - 1982/83 Källa: Tabell 11.5.3a

Den ökande marknaden svarar facklitteraturen för. Observera i diagrammet ovan att pocketböcker och andra billighetsupplagor tidigare särredovisades, men att denna försäljning efter 1982/83 ingår i respektive litteraturkategori. Därav den högre kurvan för följande år.

Försäljningsvärdet av barn- och ungdomslitteratur har minskat på senare år och på 1990-talet säljs inte uppslagsverk i någon betydande omfattning via Bokförläggareföreningens förlag. Eftersom förlagskoncemen Bra Böcker inte ingår i statistiken syns emellertid inte effekten av utgivningen av Natio- nalencyklopedien som påbörjats under 1990-talet.

11.5.1. Befolkningens kostnader för böcker och tidskrifter

Den största delen av kostnaden för böcker och tidskrifter står läsarna själva för. Enligt SCB:s undersökningar av privathushållens utgifter spenderar det genomsnittliga hushållet drygt 1 000 kronor per år på böcker. Detta belopp har varit tämligen konstant i fast penningvärde sedan 1970—talet. Enligt Nationalräkenskaperna köper svenska folket tillsammans böcker för mer än 3,6 miljarder kronor. Dessa värden stämmer tämligen väl överens med de uppskattningar bokbranschen själv gör. Man lägger ytterligare ca 9 miljarder

kronor på tidningar, tidskrifter och andra tryck. I den senare posten ingår dagstidningar, veckopress m.m.

11.5.2. Offentligt stöd till litteratur och tidskrifter

Det ligger i det offentligas intresse att säkra en jämn utgivning och tillgång till kvalitetslitteratur. Folkbibliotekssystemet är en av grundstenama i detta, bi— drag till författare, bokutgivning och bokhandel är andra. Författarna kom- penseras genom den ersättning som utgår för utlåning av deras verk via bib- lioteken. Sedan 1975/76 är det också möjligt för bokförlagen att få stöd för sin utgivning av kvalitetslitteratur som inte helt bärs av marknaden. Stödet är ett selektivt stöd som i huvudsak har formen av efterhandsstöd till enskilda titlar. Bokhandeln har särskilda stödformer för att bibehålla infrastrukturen med välsorterade boklådor runt om i landet.

Diagram 11.5.4 Utvecklingen av det statliga litterturstödeti 1 OOO—tals kro- nor. 1994 års penningvärde.

Litteraturstöd

Antal 1 000 kronor 60 000

50 000 ./ x.

XIX ___—'—l 40000 / ' ' 30000 ' 20000 10000 0! fi EZ % & £ & ä ä & 3 = & ä & ra & ä %. ä & (x ox ax ax ox & ax ax ox ox ox _. v—1 _ _ u—l _ v—l _ '_'!

Källa: Tabell 1 1.5.4a

Diagram 11.5.5 Utvecklingen av det statliga litterturstödet i kronor per titel. 1994 års penningvärde.

Antal 1 000 kronor per titel 50 T

1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

Källa: Tabell 11.553

Diagram 11.5.6 Utvecklingen av det statliga litterturstödet i antal stödda titlar inom olika litteraturkategorier.

Antal titlar 300

/-X ' Svensk . | skönlitteratur

250 _D—Bam- och

un gdoms- litteratur

» Facklitteratur

—o— Skönlitteratur i översättning

A Klassisk

100 litteratur

_A— Litteratur på minoritets- språk

/ . Projektstöd

Källa: Tabell 1 1.5.6a

Litteraturstödet är en huvudsakligen titelbreddande stödform som utgår till förlagen för enskilda titlar. Bidragsgivningen, som Statens kulturråd svarar för innebär en kvalitetsprövning. Bidragen utgår i huvudsak som efterhands- stöd. Ett villkor för bidrag är att förlagen för de stödda titlarna tillämpar av staten fastställda maximipriser, den s.k. prispressen. Årligen får ca 800 titlar stöd.

Litteraturstödet kommer såväl de stora bokförlagen som de små förlagen och enmansförläggarna till del. För de senare kategorierna är titelstödet många gånger en förutsättning för utgivning. Betydelsen av stödet för de större förläggarna har diskuterats. Som exempel kan nämnas att Bonnier- koncernen 1993 omsatte ca 2 miljarder kronor och att man under samma period uppbar knappt 2 miljoner i titelstöd.

Den största enskilda delen av litteraturstödet utbetalas till ny svensk skönlitteratur. Ungefär en tredjedel av litteraturstödet går till denna litteraturkategori.

Stödet till litteratur på invandrar— och minoritetsspråk utgick ursprungligen som ett förlagsstöd och har 1993/94 omvandlats till ett system med verksam- hetsbidrag.

Inom ramen för litteraturstödet görs också ett antal riktade åtgärder på bokområdet. Här stöds utgivningen av August Strindbergs samlade verk. Vidare lämnas verksamhetsbidrag till En bok för alla AB för deras utgivning av serien ”En bok för alla” samt för läsfrämjande åtgärder för barn och ung- dom. Det finns också ett särskilt stöd till utgivning av en klassikerserie för skolbruk. Stöd lämnas också till författarverkstäder och Svenska Vitterhets- samfundet och Samfundet de nio har verksamhetsbidrag via detta anslag.

Särskilda bidrag lämnas också för produktion av lättläst litteratur som ges ut av Stiftelsen för lättläst nyhetsinformation och litteratur.

Under en kort period lämnades också stöd i form av kreditgarantier till bokförlag. Denna stödform har numera upphört.

Bokhandeln stöds på flera olika sätt. Det finns ett sortimentsstöd till bok— handeln, möjlighet till lån för investering (kreditstöd), stöd till rådgivning samt katalogdatorstöd. Målsättningen med katalogdatorstödet är att huvudde- len av de berörda mindre bokhandlarna ska ges möjlighet att ansluta sig till branschens gemensamma datoriserade katalogsystem. Stödet ska därefter av— skaffas. Stödet till bokhandeln administreras av Bokbranschens Finansie— ringsinstitut AB (BFI).

Tidigare fanns också ett distributionsstöd som garanterade bokhandeln till— gång till de boktitlar som givits ut med offentliga bidrag. Sedan fackbokhan- delsavtalet avvecklades 1992 har dock distributionsstödet till fackbokhandeln upphört.

Under de 15 år som stödet till bokhandeln i form av investeringslån har funnits har man beviljat lån vid 168 tillfällen. Lånen är jämnt fördelade Över tid. En analys av lånens ändamål tyder på att de flesta gått till ombyggnad av befintliga butiker. En tredjedel av krediterna har utnyttjats i samband med nyetablering eller överlåtelse av butiker — 11 respektive 23 %. Antalet lån till nyetableringar ökar under hela perioden medan överlåtelselånen tenderar att minska. De flesta lånen har gått till fackboklådor och mycket få av de boklå- dor som beviljats krediter har sedermera lagts ner — endast 7 av 168 bokhand— lar.

Bokhandelsstödet kommer huvudsakligen handeln utanför storstads- regionerna till del. I de tre storstäderna har bara 1 av 168 kreditgarantier läm- nats en fackbokhandel men 5 av 9 beviljade krediter till specialhandeln har gått till storstadsområdet.

Sortimentsstödet infördes 1985 i syfte att ge möjlighet för bokhandeln att kunna hålla en bredd i utbudet. Sortimentsstödet är konstruerat som ett abon- nemang genom en anslutning till distributören Seelig&Co. Abonnemangen kan väljas på några olika nivåer med som mest 1 000 titlar i abonnemanget. De titlar som ingår i abonnemangen är numera, till skillnad från i det tidigare

fackbokhandelsavtalet, inte kopplade till titlar med statligt litteraturstöd. Detta har naturligtvis diskuterats. Å ena sidan har man framhållit detta som en bris— tande möjlighet för de statligt understödda titlarna att nå ut med hjälp av det statliga distributionsstödet. Å andra sidan hävdas att man genom ett populära— re urval av titlar i sortimentsabonnemangen kunnat bibehålla bokhandeln, och därigenom kanalen till det smalare sortimentet för intresserade på orten.

Mellan 80 och 90 av servicebokhandlarna har årligen tagit del av detta speciella stöd. En analys visar att trenden varit att butikerna efter en tid blir djärvare i nivån på sitt abonnemang.

Sedan 1992 finns möjlighet att erhålla statligt stöd vid inköp av dator till bokhandeln. Genom tillgång till gemensamma databaser är avsikten att varje bokhandel ska ha möjlighet att kunna ge komplett information om boksorti- mentet utan att behöva tillhandahålla varje enskild titel i sin butik.

Stödet till författare, översättare m.fl. uppohovsmän på det litterära områ- det utgörs av ersättning relaterad till utlåningen på folk- och skolbiblioteken. Ersättning utgår alltså också för användningen av bibliotekens referenslittera- tur. Stödets storlek bedöms efter en stickprovsundersökning på bokut— låningen, som årligen genomförs av Sveriges Författarfond. Det statliga stödet fördelas av Författarfonden. Stödet behandlas utförligare i kapitel 21.

Tidskriftsutgivningen i landet har också sin motsvarande stödform. För kulturtidskrifter finns således möjlighet att ansöka om produktionsstöd och utvecklingsstöd från Statens kulturråd. Kulturrådet har också satsat resurser på att marknadsföra detta stöd och har t.ex. under många år samlat de tidskrifter som fått stöd i en gemensam katalog som bl.a. finns tillgänglig på landets alla bibliotek.

Under en del av 1980-talet utbetalades också ett allmänt stöd till organisa— tionstidskrifter. Stödet infördes 1977 och avskaffades 1 juli 1986.

Diagram 11.5.7 Utveckling av det statliga stödet till kulturtidskrifter och organisationstidskrifteri ] OOO-tals kronor. 1994 års penningvärde.

Antal 1 000 kronor 180 000 160 000 140 000 120 000 lStöd till kulturtidskrifter 100 000 DAnslag till 80 000 organisations- tidskrifter 60 000 (vissa år) 40 000 20 000 0 =!” (N C m 0 ON N N m Q' (x [x 00 00 00 00 08 O ON ON % & ä ä & ?o 2 = ?: R E & a a & ä ä ä % %

Källa: Tabell 11.5.7a= Tabell 11.5.4a

11.6. Utbildning och arbetsmarknad

Den enda högre utbildningen för den som vill ägna sig åt skrivande i vid be- märkelse är journalistutbildningen. Intresset för den har ökat kraftigt under den gångna 20—årsperioden. Sedan utbildningen förlängdes från två till tre år och blev en egen utbildningslinje har man numera drygt 400 registrerade ele— ver varav ungefär 150 examineras per år.

Intresset hos allmänheten för att skriva är så stort att 13 folkhögskolor ordnar skrivarkurser.

Enligt Folk- och bostadsräkningen har knappt 1 000 personer i Sverige uppgivit författare som yrke. Det är en ökning med närmare 300 personer sedan 1975. Mer än hälften av dem som kodades som författare i Folk- och bostadsräkningen 1975 fanns i Stockholm med omnejd. Den dominansen för huvudstaden har i stort hållit sig över tid trots att man inte är beroende av en lokal arbetsmarknad på samma sätt som inom teater- eller musikområdet. 1990 fanns mer än 60 % av alla författare i någon av de tre storstadsregio- nerna.

I Folk- och bostadsräkningen ingår emellertid bara personer som bedömer att författarskapet är den huvudsakliga sysselsättningen. Enligt Författar- förbundet finns drygt 2 000 författare i Sverige. Gruppen har ökat med ca 500 sedan mitten av 1970-talet. I Dramatikerförbundet är drygt 400 personer medlemmar. En viss dubbelanslutning förekommer.

11.7. Sammanfattande iakttagelser

Inte inom något annat traditionellt konstområde står medborgarna själva för så stor del av de sammanlagda kostnaderna som på litteraturområdet. Bok- branschen beräknas ha ett konsumentvärde i storleksordningen 3,5 miljarder kronor. Till det kommer allmänhetens utgifter för inköp av olika tidskrifter.

Andelen bokläsare har, efter att ha ökat under den första delen av perio- den, hållit sig ganska stabil på årsnivå om än med en svag tendens till minskning de senaste åren. Läsaktiviteten är hög — drygt 80 % av befolk— ningen har läst en bok det senaste året vilket är avsevärt högre än aktiviteten på många andra kulturområden undantagandes dagstidningsläsning, fono— gram- eller radiolyssnande samt tv-tittande. Det är dock ont om återkom- mande uppföljningar av läsarna och vad de läser.

Antalet författare har ökat något under perioden och antalet titlar som pu— bliceras av svenska författare har också ökat.

För barn- och ungdomsböcker tycks litteraturstödet ha fått en relativt stor betydelse. Ungefär 20 % av dessa böcker får i dag statligt utgivningsstöd. För skönlitteratur för vuxna är andelen lägre. Utgivningen av skönlitteratur från mindre språkområden och en del av klassikerutgivningen är särskilt beroende av litteraturstöd. Kulturrådet, som återkommande följt upp och värderat stödets effekter, drar slutsatsen att staten till låg kostnad uppnår den avsedda effekten att stärka mångfalden och kvaliteten i bokutgivningen.

Differensen mellan tryckupplagan och försålda exemplar av varje enskild titel är stor. I takt med att fler titlar utges säljs också färre exemplar per titel. Tendensen till ett växande bokberg har man försökt bemästra genom att dra ner tryckupplagoma. Det är angeläget att noga följa hur förlagsbranschen i ett sådant läge agerar i förhållande till utgivning av kvalitetslitteratur.

Liksom på flera andra enskilda kulturområden kan vi konstatera att det of— fentliga stödet är tydligast på produktionssidan. De insatser som görs för att sprida litteratur och tidskrifter eller för att vidga kretsen av mottagare är inte lika uthålliga eller tydliga. Upphörandet av fackbokhandelsavtalet innebar att de statligt stödda titlarna inte längre fick samma automatiska distribution till fackhandeln som tidigare.

Översättningslitteraturen domineras helt av översättningar från engelska. Utvecklingen i förlagsbranschen sedan 1974 präglas av en viss koncentra— tion. Fem stora förlagsgrupper, varav- en utlandsägd, dominerar nu markna-

den. Det är också hos dessa som tillgången till egna distributionsföretag och bokklubbar finns. Mindre förlag har under perioden såväl etablerats som upphört. För de mindre och medelstora förlagen med kvalitetsutgivning har det statliga litteraturstödet enligt de flesta bedömare spelat en inte oväsentlig roll för utgivningsmöjligheter och överlevnad.

Antalet bokhandlar minskade påtagligt framför allt under 1970-talet. Läget har sedan stabliserats. Bokhandelns andel av den totala bokförsäljningen är med internationella mått mätt låg. Bokklubbama har i dag runt en fjärdedel av marknaden. En tendens som blivit markant på senare'år är kedjebildningen inom bokhandeln.

Sedan fackbokhandelsavtalet upphörde 1992 råder ”avtalslöst” tillstånd mellan förlagsbranschen och bokhandelsbranschen. Förlagens gemensamma marknadsföringsinsatser har också minskat. Genom det avtalslösa tillståndet och genom kedjebildningen inom bokhandeln har de stora förlagen fått ett större inflytande över bokhandelns inköp. För medelstora och mindre förlag och för den fristående bokhandeln har detta inneburit svårigheter. Kulturrådet har t.ex. i olika sammanhang redovisat en risk för att de små och medelstora kvalitetsförlagens titlar inte når ut till handeln.

Mellan framför allt de stora förlagen och bokhandelskedjoma å ena sidan och mindre förlag, fristående bokhandlar och författarna å den andra finns skillnader i bedömningen av hur väl dagens bokmarknad fungerar. Det gäller också värdet av det statliga litteraturstödet inklusive frågan om prispressen, där de större förlagen är relativt kritiska.

' uy": ' "..., ' va' " admit-"l P'rmtl "indtil”! 'l'FIH-U

nin- Hmmm ab ut;-:| gnugga _ ,..,__ liliilhllll'hin då.» 1.551 .nu

'. mmm,-dummy; un llcn .,,h WEM! Jalmari

,;EWHÖM" nu.» vid ',,1- "lui; ull-rauurnurni bam

.--- uv. när it:-Mumin dlbhntttllozl _mnnl

""få? Muti-thu! utan Jil 'ful-"lå & — Wollin! ut!

>,; ' -. . .'- ." ..t; nMLQHII' , ., . , , _ ,,. ;__, ”.H. r. M-..mwui:m .r* .. H."— _' .tr ' vf .. .T, " , "".", ,, _ _ _. , . .., mammut». ,. ' ' .. ', . |. _ .Ji. . . '? ' lf ' ..".ix' 'i'|"' t..."—».? "" mi...... lawn-emo . "" " ' .'.J' ll": ,|l|1.i"||151 smala Eb mh-

' .w' .” " 3 ".""

* ', ,...], __; "'_r'J'l'" , - ._. .... ".. . .:. ., ,, ,, ., J

_|.5.|.'1' Jill

Il. _ , ,, .. ,, _ " : .t'_' ._, .'-" _|, .. ', ,, . |. . . ' | , —I"—Ii'

12. Folkbibliotek

Biblioteksområdet karaktäriseras av

— ett omfattande nät av folkbibliotek,

— ett omfattande nåt av skolbibliotek,

— länsbibliotek, lånecentraler och depåbibliotek som stödjande funktioner, — statligt finansierade forsknings- och specialbibliotek samt privata företagsbibliotek, — ett väl utvecklat system för lån av medier mellan bibliotek, den s.k. lånekedjan, — en stor andel i befolkningen som besöker biblioteken, — att ett av de vanligaste sätten att skaffa en bok man läst är att låna den på bibliotek, — en ökande andel utlåning av facklitteratur samt läsning på bibliotek, — en pågående breddning av uppgifterna för folkbiblioteken i riktning mot funktionen som inforrnationscentra,

— att statens ekonomiska bidrag till folkbiblioteken är av huvudsak- ligen stimulerande karaktär.

12.1. Befolkningens intresse för bibliotek

Intresset för att besöka biblioteket är, vad vi kunnat finna, inte direkt upp- mätt. Däremot kan vi konstatera att biblioteksbesök tillhör en av de mer frek- venta fritidsaktivitetema för befolkningen. Jämfört med andra kulturaktiviteter är biblioteksbesök absolut vanligast.

Att låna en bok på bibliotek är också, som framgick i kapitel 11, ett av de vanligaste sätten att skaffa sig tillgång till böcker. Det är 40 % av befolk— ningen som det senaste året läst en bok som de lånat på bibliotek.1 Det är vis— serligen fler som såväl läser böcker överhuvudtaget som besöker biblioteket under loppet av ett år i något ärende men andelen av befolkningen som lånat hem böcker för läsning tas här som mått på intresset för bibliotekens grund- läggande uppgift.

1 Nordberg J & Nylöf G (1990): Kulturbarometern i detalj: Tema Litteratur och bibliotek. PUB Informerar IV Sveriges Radio/PUB i samarbete med Statens kulturråd. 269

12.2. Bibliotekens utbud

12.2.1. Fasta lokaler och uppsökande verksamhet

Ett viktigt drag i folkbibliotekens utveckling de senaste 20 åren kan beskrivas som kondensering. Det mycket stora antalet filialer och utlåningsstationer av skiftande kvalitet har reducerats parallellt med att omfattningen av de lokala boksamlingarna har ökat och tillgången till alternativa medier i bibliotekets ut— bud breddats.

Diagram 12.2.1 Utveckling av antal biblioteksfilialer.

Antal filialer 2 000 1 800 1 600 1 400 1 200 1 000

800 600 400 200 0

© ON N ln 00 (* [* 00 00 00 CN ON OK OK ON v—l v—l _— — _—

Källa: Tabell 12.2. la

1991 1992 1993

Under 20—årsperioden har närmare 1 000 filialer och utlåningsstationer försvunnit samtidigt som den sammanlagda veckoöppettiden vid biblioteksfi— lialerna har ökat. Det betyder att de många små, sällan öppna, utlåningsstatio- nerna minskat i antal till förmån för filialer med mer omfattande service och ökat öppethållande. De senaste båda årens biblioteksstatistik tyder på att denna trend nu brutits och veckoöppettiden minskar åter.

Diagram 12.2.2 Utveckling av genomsnittligt veckoöppet vintertid vid biblioteksfilialema.

Timmar/vecka 18 16 14

12

10

8

6

4

2

0

2 a a a e ; a a a' e a a a a a &

Källa: Tabell 12.2.2a= Tabell 12.2.la

Parallellt med att små utlåningsstationer avvecklats har antalet kommuner med tillgång till bokbuss ökat. I periodens början fanns bokbuss i var fjärde kommun. I dag fungerar bokbusservice i drygt varannan kommun. Ett sätt att rationalisera denna service har varit att flera kommuner delar på samma buss. 1 30 av kommunerna med bokbusservice sköts administrationen från någon annan kommun.

Folkbiblioteken har också satsat på uppsökande verksamhet av olika slag. Man har satsat på att placera ut böcker för läsning inom förskolan, vård- och omsorg samt på olika arbetsplatser. För den som är sjuk eller på annat sätt bunden till hemmet finns möjlighet att låna från folkbiblioteket genom ser- vicen ”Boken kommer”. Inriktningen av den uppsökande verksamheten har långsamt förskjutits under de gångna åren — mätningarna startade 1978. Proportionellt större andel av resurserna satsas i dag på förskolan medan in- satserna inom sjukvården reducerats — sjukhusverksamheten är dock den mest omfattande i årsverken räknat.

Diagram 12.2.3 Folkbibliotekens uppsökande verksamhet. Antal kommuner som erbjuder service och antal individer som erbjuds den.

Antal kommuner , , 300 Antal indrvrder som

kunde få service 1993 . ./.___.—l .. 250 ./ Aldreomsorg 111 100 st _D—Förskola/ fritids 307 287 st ' Arbetsplatser 170 991 st _o—Sjukhus 50 33 816 st 0 00 '— V (N O ("1 [x 00 00 00 05 ON OK Ch ON ON CX &

Källa: Tabell 12.2.3a

Den kraftiga nedgången för sjukhus mellan 1990 och 1993 förklaras av att äldrevården omorganiserats 1992 genom ÄDEL—reformen. Statistiken är därför inte jämförbar tillbaka i tiden.

12.2.2. Bibliotekens bok- och mediebestånd

Tack vare lånekedjan har den svenske låntagaren ett enormt utbud av litteratur till sitt förfogande. Totalt inrymmer de svenska folkbiblioteken drygt 45 miljoner bokvolymer. Skolbiblioteken uppges ha ca 30 miljoner enheter. Det bör dock påpekas att det rests kritik emot den uppgiften. Kritikerna menar att delar av skolornas bokbestånd är inaktuell, gallringsbar litteratur.

Forskningsbiblioteken har enligt senast tillgängliga statistik närmare 670 000 hyllmeter böcker, vilket med en försiktig omräkning innebär ytter— ligare närmare 35 miljoner volymer.

Mediebeståndet på de svenska folkbiblioteken utgörs av såväl tryckta som audio-visuella medier. De tryckta medierna är alltjämt helt dominerande men tillväxten med avseende på talböcker och fonogram har varit tydlig de senaste decennierna. På senare år har även tillgången på videogram ökat. I Sverige finns inte till skillnad från i Norge och Finland avtal med public service—tele- visionen om tillhandahållande av program på kassett till allmänheten, men

vissa bibliotek har ändå såväl tv-program som mer traditionella videofilmer i sitt medieutbud. Även den mycket blygsamma tillgången till konst i bibliote- kens mediebestånd har ökat under perioden. En viss stagnation har inträtt de senaste åren.

Bokbeståndet uppges till en tredjedel bestå av barnböcker. De senaste 20 åren har biblioteken förstärkt sitt bestånd av barnlitteratur genom att nyför- värven till nästan 40 % utgörs av sådana böcker.

Uppgifter om hur det resterande beståndet fördelar sig mellan facklitteratur och skönlitteratur för vuxna saknas i statistiken. Bibliotekens fasta boksam- lingar i form av referenslitteratur utgör mindre än 5 % av boksamlingarna. Andelen har inte förändrats under de gångna 20 åren.

I statistiken över skolbiblioteken uppges ungefär 15 % vara uppslags— böcker och hälften facklitteratur. Endast var tredje bok i skolbiblioteket är en skönlitterär bok.

Diagram 12.2.4 Mediebeståndets utveckling vid folkbiblioteken.

Antal 1 000 volymer 50 000

45 000 40 000

35 000 30 000

D Bokbestånd

. AV—medier

1973 1976 1979 1982 1985 1988 1992 1993

1991

* uppgift saknas. Källa: Tabell 12.2.4a

Uppgifter om bok- och mediebeståndet måste kompletteras med informa- tion om nyförvärv och gallring för att en bedömning av kvaliteten ska kunna göras. Den tillgängliga statistiken ger inga uppgifter om folkbibliotekens gallring av medier. Däremot vet vi att ungefär 15 % av bokbeståndet förvaras i magasin. Skolbiblioteken anses i många fall ha en hög andel föråldrat eller utslitet material.

Diagram 12.2.5 Nyförvärv av böcker vid folkbiblioteken.

Antal 1 000 volymer 2 500

2 000 1 500 1 000

500

1973 1976 1979 1982 1985 1988 1992 1993 1991

Källa: Tabell 12.2.5a

Vi kan konstatera att antalet nyinköpta böcker till folkbiblioteken har min— skat sedan senare hälften av 1980—talet. Uppgifter om titelbredden tyder emellertid på att denna har ökat något under samma period. Det betyder att variationen i folkbibliotekens utbud har ökat under perioden genom fler titlar, fler olika AV-medier och även ett ökat antal tidnings— och tidskriftsprenume- rationer. Samtidigt har det minskade antalet exemplar av vissa nyinköpta böcker gjort det svårare att snabbt kunna låna aktuell och efterfrågad litteratur.

Uppgift om hur stor andel av nyförvärven som är skönlitteratur saknas ty- värr i den återkommande statistiken. I en studie av folkbibliotekens inköp av nyutgiven skönlitteratur2 kunde man konstatera att bibliotekens inköp till ca två tredjedelar är vad som kunde klassificeras som kvalitetslitteratur medan en tredjedel av nyförvärven utgjordes av böcker i underhållningsgenren. Detta är ungefär omvänt till förhållandet mellan underhållningslitteratur och kvalitets- litteratur i bokutgivningen.

2 Lindung Y (1989): Lånen, författarna, pengarna — om folk och skol— bibliotekens utlåning av skönlitteratur. BIK-förbundet samt Lindung Y i DIK-forum l991:6.

Diagram 12.2.6 Nyförvärv av vissa AV-medier vid folkbiblioteken.

Antal enheter 90 000

80 000 70 000

60 000 50 000 . Talböcker

40 000 30 000 20 000 10 000

0

Källa: Tabell 12.2.6a= Tabell 12.2.5a

El Fonogram

1973 1976 1979 1982 1985 1988 1991 1992 1993

Det kraftigt ökade antalet nyförvärv av talböcker 1988 sammanfaller delvis med en period av målmedvetna satsningar på att förstärka talboksbeståndet vid länsbiblioteken i landet. Mellan 1985/86 och 1989/90 fördelades samman- lagt drygt 13 miljoner kronor från Tal— och punktskriftsbiblioteket till läns- biblioteken som bidrag för inköp av talböcker. En motsvarande satsning, men med något års fördröjning kan alltså noteras inom folkbiblioteken. År 1988 är periodens toppår varefter nyförvärven åter minskar.

12.2.3. Bibliotekens övriga tjänster

Även om en grundläggande uppgift för folkbiblioteken är att tillhandahålla böcker för hemlån har uppgifterna successivt vidgats. De flesta bibliotek till- handahåller läs- och studieplatser, man har ett omfattande utbud av tidningar och tidskrifter vilka i många fall också täcker behoven för invandrare. I allt större utsträckning utvecklas biblioteken i riktning mot att fungera som informationscentraler. Man spelade t.ex. en viktig roll i den senaste folkom- röstningen om medlemskap i EU genom att erbjuda en bred information i frågan. Många bibliotek använder datatekniken i ökande omfattning och allt fler erbjuder nu allmänheten en vidgad informationsservice. Specialtjänster som finns inom biblioteken är t.ex. inläsningstjänst för synskadade, utrust- ning för släktforskning m.m.

Biblioteken har också kommit att fungera som kulturcentrum i många kommuner. I bibliotekets lokaler ordnas utställningar av olika slag och ett omfattande utbud av kulturprogram i samarbete med bl.a. studieförbunden.

12.3. Befolkningens utnyttjande av bibliotek

Mått på utnyttjande av biblioteken finns av två slag. Det är viktigt att dessa inte blandas samman. Dels produceras årligen en statistik över medielån. Detta är en statistik som bl.a. ska ligga till grund för biblioteksersättningen till författarna, men som också tjänar som ett av flera mått på bibliotekens pro— duktion.

Det andra måttet är individorienterat. Man mäter således besökare och lån- tagare — inte i första hand hur många böcker man lånar eller hur ofta man lå- nar en bok. Besöksstatistiken är sedan början av 1980-talet kontinuerlig. Tyvärr saknas en motsvarande statistik av låntagare. Därför kan vi inte stude— ra om en förskjutning skett över tid i hur stor andel av biblioteksbesökarna som också lånar en eller flera böcker. En slutsats som man kan dra av statisti- ken är dock att biblioteksbesöken i allt större utsträckning syftar till annat än att bära med sig en bok hem för läsning.

1 2.3. 1 Medielånen Folkbibliotekens utlåning

Folkbibliotekens utlåning växte mycket kraftigt under 1960- och 1970-talen för att sedan uppvisa en viss nedgång under 1980—talet. I början av 1990-talet har kurvan på nytt vänt och en svag uppgång har skett.

Diagram 12.3.1 Bokutlåning i ] OOO-tals volymer 1967—1993. Antal 1 000 80 000 70 000 60 000 50 000 40 000 30 000 20 000 10 000 0

1967 1970 1973 1976 1979 1982 1985 1988 1991 1992 1993

Källa: Tabell l2.3.1a= Tabell 12.2.5a

Utvecklingen av utlåningen varierar mellan olika län. Medan totalbilden vi- sar på en nedgång för utlåningen vid folkbiblioteken under 1980-talet finns det län som mot slutet av den perioden uppvisat en uppåtgående trend. Det gäller Kronobergs, Hallands och Gotlands samt Västerbottens län. Dessa län karaktäriseras också av en mycket kraftig tillväxt av antalet utbildade bibliote— karier under 20—årsperioden — ökningar på över 100 %. Det rör sig här om lån som tidigare haft ett omfattande antal utlåningsstationer med få biblioteka- rier anställda och som strukturerat om sitt bibliotekssystem relativt sent.

Den största andelen hemlån har under hela 20-årsperioden gällt barnböcker — drygt 40 % av all utlånad litteratur. En omfördelning mellan de båda andra kategorierna — facklitteratur och skönlitteratur — har inträffat successivt under samma tid så att skönlitteraturen kommit att utgöra en relativt mindre del av utlåningsvolymen.

Diagram 12.3.2 Utlåningens fördelning mellan barnböcker, skönlitteratur för vuxna och facklitteratur.

% 45 40 35 i 30 , lbarnböcker 25 | El skönlitteratur vuxen 20 15 1 lfacklitteratur vuxen 10 | 5 | 0 1 O O N 10 OO _. N ('") (* [x 00 oo 00 O CN Ch 0' m a a a a a &

Källa: Tabell 12.3.2a= Tabell 12.2.5a

Sveriges Författarfond klassificerar utlåningen i de stickprov som ligger till grund för författarersättningen. Drygt 80 000 lån om året har klassifice- rats efter klassifikationssignum. Inte oväntat ligger huvuddelen av lånen un- der H-signum, dvs. skönlitteratur. Det är inte någon av de övriga fackkatego- rierna som samlar 5 % av lånen. Vanligast av lån inom fackområden är inom kategorin Ekonomi och näringsväsen (Q). Inom denna kategori ryms många faktaböcker kring olika hobbys, hem och hushåll.

Som framgår är det i första hand böcker som lånas på biblioteken. AV—lå- nen är dock i kraftig tillväxt. Utlåningen av talböcker har ökat under hela pe-

rioden och de och fonogramutlåningen svarar med undantag för 1993 för un- gefär lika stora andelar av den sammantagna AV-utlåningen med vardera drygt 1,7 miljoner lån per år. År 1993 har en tydlig förskjutning skett som innebär en kraftig ökning av talboksutlåningen och en kraftig minskning av fonogramutlåningen. Ett generationsbyte av skivspelare i befolkningen till CD kan vara en bidragande orsak till nedgången av fonogramlån. En hypotes till ökningen av talboksutlåningen är att genombrottet för kassettboken kan av- spegla sig i statistiken. Den bildkonst som biblioteken införskaffat till arto- tekverksarnhet sätter inga synliga spår i utlåningskurvan.

Diagram 12.3.3 Utveckling av antalet AV—medielånfrån folkbiblioteken.

Antal 1 000 enheter 3 000 2 500 2 000 ITalböcker , 500 ElFonogram . Övriga 1 000 AV-medier 500 0

1973 1976 1979 1982 1985 1988 1991 1992 1993

Källa: Tabell 12.3.3a= Tabell 12.2.5a

Lån från skolbiblioteken

Utlåningen vid skolbilioteken har gått både upp och ner under den period vi kan redovisa. Huvudtrenden har dock varit nedåtgående — med en stark upp- gång mellan 1991/92 och 1992/93. Det återstår att se i kommande uppfölj- ningar om denna trend blir bestående eller utgör en tillfällighet.

Minskat lånande med ökad ålder syns tydligt i skolbibliotekens utlånings— statistik. Två av tre barn i åldern 9—14 år har varit på skolbiblioteket det se— naste året och utlåningen från skolans boksarnlingar är omfattande under de första skolåren och fram t.o.m. ”bokslukaråldern” (12—14-årsåldem). På gymnasienivå har antalet hemlån från skolan sjunkit drastiskt utan att ungdo— marnas biblioteksbesök minskat i motsvarande utsträckning. Det blir fr.o.m. denna ålder folkbiblioteken som får svara för en del av boklånen i stället för skolan.

Diagram 12.3.4 Utveckling av medielånen från skolbiblioteken.

1 OOO-tal volymer 30 000

25 000 ' 1:1Låg- och mellanstadie- skolor 20 000

_ Grundskolor

med alla

' 5 000 stadier

10 000 _ Högstadie- skolor

5 000

Gymnasie- skolor

' Totalt

1978/79 1982/83 1991/92 1992/93

Källa: Tabell 12.3.4a

Inom skolbiblioteken kategoriseras de utlånade böckerna på ett litet annor— lunda sätt jämfört med folkbiblioteken. Sedan slutet av 1970—talet har emel- lertid andelen ”skönlitteratur för barn och ungdom” kommit att utgöra en ökande andel av de utlånade böckerna och även skönlitteratur för vuxna har i någon mån ökat sin andel. Däremot kan man se en klar minskning för barn— och ungdomsanpassad facklitteratur samt tecknade serier. Trenden är således inte densamma som den i utlåningen från folkbiblioteken.

Skolbibliotekens boksamlingar i förhållande till folkbibliotekens är satt under debatt. Stora delar av skolans egna boksamlingar är placerade i ämnes- rum och klassrum och aktualiteten i beståndet har ifrågasatts. Studier har visat att framför allt skolan är vinnaren då folk— och skolbibliotek integreras.

Lån från forskningsbibliotek

Forskningsbiblioteken har regionaliserats i takt med att högskolesystemet ut— vecklats i landet. Kungl. biblioteket och högskolebiblioteken har sin finansi- ering via den statliga utbildningsbudgeten. Genom att det svenska högskole- systemet i dag har stor frihet att disponera sina anslag har avvägningen av re- surser för forskningsbiblioteken blivit en lokal angelägenhet för högskolorna. På en del håll tillämpas otraditionella lösningar t.ex. genom att folkbiblioteket får anslag från högskolan för att även svara för dess bokförsörjning.

För ett antal högskolebibliotek förekommer omfattande utlåningsverksam- het genom fjärrlån. Den mest omfattande verksarnheten av detta slag finner vi 279

vid Göteborgs, Lunds och Uppsala universitet med vardera 30 000—50 000 utlånade enheteri form av fjärrlån.

För att täcka kostnaderna för fjärrlåneverksamheten har avgifter på fjärrlån mellan bibliotekssystemen och även mellan de olika forskningsbiblioteken diskuterats. Fr.o.m. budgetåret 1995/96 har regeringen tillfört Kungl. bib- lioteket en särskild resurs avsedd att kompensera de ökande ornkostnadema vid bibliotek med stor nettoutlåning.

12.3.2. Biblioteksbesökare

Data över biblioteksbesökare i befolkningen är visserligen insamlade i olika tidsintervall och med olika befolkningsdefinition, men ger ändå en god bild av läget. Data tyder på att det skedde en tydlig ökning av biblioteksbesökar— nas andel i befolkningen under 1970-talet varefter nivån i början av 1980-talet stabiliserades på drygt 60 % av befolkningen vilket motsvarar drygt 4,5 miljoner årliga besökare på biblioteken. Denna siffra gäller besök på alla slags bibliotek, således inte bara folkbiblioteken. Det finns en tendens till en liten minskning av andelen biblioteksbesökare mellan slutet av 1980-talet till bör- jan av 1990-talet som troligen har sin förklaring i att undersökningarna har arbetat med olika åldersgränser.

Diagram 12. 3.5 Andel av befolkningen som besökt bibliotek under senaste året.

% av befolkningen * * * 70 *** 63 *** *** *** 60 50 40 30 20 10 0 % 's =»? t» a. =".» 5 g—: 9 3 2 a a ; a 8 s 2 ON ON ON CN & ON * befolkningen från 11 år ingår.

** befolkningen från 16 år ingår. *** befolkningen från 9 år ingår. Källa: Tabell 12.3.5a

Besök på olika biblioteksstyper

Parallellt med att många små filialbibliotek och utlåningsstationer med be- gränsade öppettider avvecklats har, som tidigare nämnts, folkbiblioteken sat- sat på olika slags uppsökande verksamhet inom såväl vård och omsorg som ute i arbetslivet. Ser vi på detta ur individernas perspektiv är det ändå i folk- bibliotekets egna lokaler som de allra flesta har lånat sin bok eller dragit nytta av bibliotekets övriga tjänster. Övriga serviceställen må utgöra en viktig källa till bokförsörjning för dem som faktiskt utnyttjar dem, men det stora flertalet biblioteksutnyttjare förlägger ändå sitt besök till bibliotekens egna lokaler.

Diagram 12.3.6 Typ av bibliotek som besökts det senaste året (1988/89).

Folkbibliotek 4 8

Skolbibliotek

Arbetsplats-I Företagsbibliotek

Forsknings-l Institutionsbibliote

Lån från bokbuss/— % av befolkningen 9—79 år

bil

Källa: Tabell 12.3.6a

Vi har tidigare konstaterat att 4,5 miljoner människor besökt biblioteket under ett år. De flesta av dessa, eller 3,5 miljoner människor har då besökt folkbibliotekets huvudbibliotek eller filialer. Drygt 1 miljon skolbarn och vuxna har varit i skolans egna bibliotek det senaste året. Knappt 300 000 människor har besökt ett arbetsplats- eller företagsbibliotek. Det kan såväl in- nebära bokbestånd som arbetsgivaren gör tillgängligt inom ramen för tjänste- utövandet som en boksamling som placerats på arbetsplatsen av folkbibliote- ket. Ungefär 150 000 personer uppger att de lånat hem böcker som folkbib- lioteket placerat på arbetsplatsen. Knappt 200 000 personer har uppgivit att de besökt något av landets forsknings- eller specialbibliotek.

Anledning till besök på bibliotek

Även om de allra flesta besökare lånar eller återlämnar böcker är andra aktivi- teter också mycket vanliga. Att läsa på biblioteket är vanligt, främst handlar 281

det om tidningsläsning. Men många kormner också till biblioteket för de kul- turprogram som ordnas.

Att låna ljud— och bildmedier på biblioteken tycks fortfarande vara av un- derordnad betydelse, men andelen AV-lån ökar, från 2 % av lånen 1976 till 7 % av samtliga expedierade lån 1993.

Diagram 12.3. 7 Ärenden i samband med biblioteksbesök 1988/89.

Lånat/lämnat böcker

Läst tidn/tidskr

42

Sökt information

Besökt evenemang

Lånat/lyssnat ski vor/band

Lånat/sett video

Bedrivit släktforskning

Annat % av befolkningen 9—79 år

Källa: Tabell 12.3.7a

Besökare i olika åldrar

En av de mest särskiljande faktorerna när det gäller besök på bibliotek är ål— der. J u lägre ålder — desto större andel av gruppen har besökt biblioteket det senaste året.3

Från tidiga barnaår och upp till mellanstadiets slut besöker barnen bibliotek i mycket stor utsträckning och dessutom tämligen ofta. Det är 93 % av barn mellan 3—8 år som har varit på biblioteket det senaste året. De flesta barn un— der 9 års ålder besöker biblioteket i sällskap med sin familj, men daghem och skola blir den allt vanligare följeslagaren ju äldre barnen blir. För de mindre barnen gäller också att föräldrarnas utbildning tycks spela relativt mindre roll för besök på biblioteket än vad som är fallet i olika utbildningsgrupper bland vuxna. Ett av tre barn har varit på sagostund som arrangeras av biblioteket det senaste året.

3 Filipson L & Nylöf G (1994): Småbarnens kultur- och mediebaromerer 1992. M.fl. år. Sveriges Radio/PUB och Statens kulturråd samt Nordberg J & Nylöf G (1994): Kulturbarometern perioden juli 1991—juni 1993. M.fl. år. Sveriges Radio/PUB och Statens kulturråd.

Från ungefär 15 års ålder avtar besöken på bibliotek och faller därefter kontinuerligt ju äldre åldersgrupper man studerar. Den avgörande skillnaden mellan äldre tonåringar som besöker respektive inte besöker biblioteket är om de fortfarande går kvar i skolan eller ej. Det är också under tonåren som skill- naden mellan pojkars och flickors biblioteksvanor först börjar skönjas. Denna skillnad har kunnat iakttas sedan 1980-talet då mätningarna inleddes.

Diagram 12. 3.8 Andel biblioteksbesökare senaste året och senaste månaden i olika åldersgrupper. Förändring under 10 år.

% av befolkningen

100 .. . Besokt senaste ar 90 , respektive månad: 80 70 | I 1983—85 år 60 % El 1991—93 är 50 40 1 .1983—85 mån 30 % I 1991—93 mån 20 10 | 0 | "5 023 :a 23 :a vä oo sr # =:- sr 1 | _— N g- o m m I | | 0 05 VW W W _ N er

Källa: Tabell 12.3.8a

I början av tjugoårsåldern minskar andelen biblioteksbesök och här visar sig också klara utbildningsskillnader mellan studerande och förvärvsarbetan— de ungdomar. Hela två av fem ungdomar har inte varit på biblioteket alls un- der det senaste året — bara några år tidigare i deras liv var de en av fem. Bara 15 % av förvärvsarbetande ungdomar har besökt biblioteket den senaste månaden, mot 55 % av ungdomar med eftergymnasial utbildning. Ungdomar i 20-årsåldern som har egna småbarn går i mindre utsträckning på bibliotek är övriga, vilket kan tyckas överraskande med tanke på att små barn är så flitiga biblioteksbesökare. Förklaringen är att 20-åringamas barn i regel är så små att de ännu inte börjat besöka biblioteket.

Sett över en lO-årsperiod har andelen pensionärer som under loppet av ett år besöker biblioteket ökat medan besökare i åldersgruppen 25—44 år har minskat något. En annan förändring är att de mindre barnen, 3—8-åringarna också går mer sällan på bibliotek — det är en minskning med 12 procent- enheter.

Parallellt med att biblioteksbesöken avtar med ökande ålder minskar också andelen personer i befolkningen som läst en bok som lånats på biblioteket. Bland de yngre skolbarnen förekommer mer läsning av lånade böcker än vad besöken på folkbiblioteken förklarar genom att även skolbibliotekslån före- kommer.

Diagram 12.3.9 Andel biblioteksbesökare, låntagare och låneboksläsare se— naste året i olika åldersgrupper.

% av befolkningen 100 90 80 70 60 50 40 30 20 10 0

9—14 15—24 25—44 45—64 65— år år år ar år

. Besökt El Lånat en bok på . Läst en biblioteksbok folkbiblioteket bibliotek

Källa: Tabell 12.3.9a

Skillnader mellan män och kvinnor

Skillnader mellan män och kvinnor i fråga om besök på bibliotek börjar framträda i slutet av tonåren. Under småbarnsåren och i skolåldern besöks biblioteket i ungefär lika stor utsträckning av pojkar och flickor. I alla andra åldersgrupper upp till pensionsåldern och oavsett utbildning är kvinnor där— efter i större utsträckning än män biblioteksbesökare.

Bland personer 25—44 år är skillnaderna framför allt tydliga mellan kvin- nor och män med gymnasieutbildning. Drygt 40 % av männen med avslutad gymnasieutbildning har varit på biblioteket under det senaste året mot 60 % av kvinnorna med motsvarande bakgrund.

Utbildning och facklig tillhörighet

Utbildningsnivån har, som redan antytts, betydelse för andelen biblioteksbe- sökare. Såväl bibliotek på arbetsplatsema, vilka som tidigare nämnts kan vara av olika slag, som forskningsbiblioteken besöks i störst utsträckning av per- soner med eftergymnasial utbildning. Samma förhållande gäller också folk- biblioteken, men i antal räknat är det ungefär lika många besökare med för- gymnasial som med eftergymnasial utbildning som besöker folkbiblioteken. Medan ungefär 75 % av personer med eftergymnasial utbildning besöker biblioteket under ett år är det bara strax under 40 % av personer utan gym— nasieutbildning som gör det samma. Man bör emellertid tänka på att det före- ligger hög korrelation mellan ålder och utbildning varför andra mått kan komplettera bilden.

Diagram 12.3.10 Biblioteksbesök senaste året fördelade efter fackliga hu- vudorganisationer och kön. Jämförelse mellan 1982/83 samt 1990/91.

Hela befolkningen

SACO-kvinnor SACO-män TCO—kvinnor J TCO-män LO-kvinnor LO—män

Källa: Tabell 12.3.10a

Tittar man på andelen besökare för olika yrkesgrupper eller grupper med olika facklig tillhörighet — variabler som har starkt samband med varandra — framträder ett tydligt mönster.4 Inom varje facklig grupp (LO, TCO och SACO) är kvinnorna de som i större utsträckning besöker biblioteken. Högst

4 Lindgren V & Nelander S (1993): Om kultur och fritid. Del 1—3. Ett faktamaterial om förhållandena vid 1990-talets början. Rapporter från löne- och arbetslivsenheten vid LO baserad på bearbetningar av SCB/ULF. 285

andel biblioteksbesökare finner vi hos SACO-kvinnorna, där 83 % besökt biblioteket det senaste året och den lägsta hos männen i LO—kollektivet där 38 % besökt biblioteket.

Mönstret blir i stort sett detsamma om vi studerar de yrkesarbetande utifrån tjänsteställning. Om vi då vänder på perspektivet och tittar på samtliga yrkes- arbetande som besökt biblioteket någon gång under en månad är ungefär 25 % av besökarna arbetarkvinnor, 15 % manliga arbetare, drygt 10 % kvinnliga lägre tjänstemän och knappt 20 % mellanhöga kvinnliga tjänste- män. Manliga och kvinnliga högre tjänstemän, samt mellanhöga tjänstemän utgör lika stora delar, knappt 10 % av besökarna. Minst är gruppen lägre manliga tjänstemän som utgör mindre än 5 % av de yrkesarbetande som be- sökt biblioteket minst en gång i månaden. En jämförelse med resultaten 10 år tidigare visar att det är främst manliga tjänstemän som förändrat sina biblio- teksvanor och nu i mindre utsträckning besöker biblioteket, särskilt gäller det ofta—besökarna.

Biblioteksbesökamas geografiska fördelning

Biblioteken tycks utnyttjas efter i stort sett samma mönster var man än bor i landet med några få undantag5. Biblioteken i Stockholmsregionen har en mindre andel besökare bland barn och ungdomar än genomsnittet för landet. Storstädernas pensionärer har uppsökt biblioteket i större utsträckning än andra pensionärer. I kommuner som är belägna långt ifrån regioncentra kan man också iaktta att de välutbildade i klart högre utsträckning utnyttjar biblio- teken än vad personer med upp till och med avslutad gymnasieutbildning gör.

I en regional kulturundersökning i Örebro län intervjuades ett urval i åldern 16—74 år om bl.a. sina biblioteksvanorf' 61 % av de tillfrågade har besökt biblioteket minst en gång det senaste året. Hälften av dessa har varit på biblio- teket sex gånger eller mer. Vanorna relaterade till ålder och kön stämmer helt överens med riksdata. Av de som besökt biblioteket har den övervägande majoriteten varit på huvudbiblioteket i sin kommun. Var fjärde biblioteksbe- sökare har varit på biblioteksfilial eller bokbuss och arbetsplats- eller sjuk- husbibliotek besöktes av drygt en av tio biblioteksbesökare. Besök över kommungränsema förekommer i mycket liten utsträckning. Till stadsbibliote- ket i Örebro söker sig från övriga kommuner i länet nästan enbart studerande och andra yngre personer. Eftersom barn inte ingår i undersökningen blir fördelningen över besöksärendena annorlunda än i utlåningsstatistiken. Bara en av fyra har lånat barnböcker. Vanligast är lån av fackböcker eller speciallit-

5 Kulturbarometern (särskild analys av data från perioden 1983—1991, SR/PUB, opublicerade data). 6 SCB (1993): Kulturprojiler i Örebro län.

teratur följt av lån av skönlitteratur. Drygt en av tre har besökt biblioteket för att läsa dagstidning eller tidskrifter.

Ungefär hälften av biblioteksbesökarna i Örebro län har kunnat precisera önskemål om hur det lokala biblioteket skulle kunna förbättras. Vanligast är önskemål om fler och nyare fackböcker tätt följt av samma önskemål kring skönlitteratur.

12.3.3 Förändrade vanor

Slutsatsen av genomgången av individ- och utlåningsstatistiken blir att ande— len biblioteksbesökare ökade kraftigt under 1970-talet fram till de första åren på 1980-talet varefter nivån i stort sett hållit sig stabil och hög. Skillnader i besöksmönster för olika ålders- eller utbildningsgrupper har påverkats ganska litet under 20—årsperioden med undantag för att ökningen i pensionärsgruppen inträffade något senare än i övriga åldrar. Ett undantag finns och det gäller de mindre barnen. Jämför man besöksutnyttjandet tio år tillbaka går 3— 8-åringarna visserligen i nästan lika stor utsträckning på biblioteket under loppet av ett år, men antalet besök per år har minskat kraftigt.

Antalet hemlån per individ har däremot minskat under 1980-talet vilket ger en volymrninskning av bibliotekens bokutlåning med närmare 10 miljoner enheter. Skälen till detta kan vara flera och något entydigt svar på frågan går inte att finna i befintlig statistik. Inget tyder på att andelen läsare i befolk- ningen skulle ha minskat. En orsak kan istället vara att antalet biblioteksbesök för den enskilda individen nu är färre under loppet av ett år. En annan förkla- ring kan vara att bibliotekens minskade bokinköp i kombination med ökad ti- telbredd har gjort det svårare att få tag på vissa attraktiva titlar på biblioteket. En tredje förklaring kan vara att biblioteksbesöken faktiskt ändrat karaktär så att syftet i mindre utsträckning är att låna hem boken utan i stället läsningen sker direkt på biblioteket. En fjärde förklaring skulle kunna vara att man i större utsträckning än tidigare köper nyutgiven litteratur — aktuell försälj- ningsstatistik ger dock inget entydigt stöd för en sådan teori. Massmark- nadslitteraturen saknas dock i statistiken.

12.3.4. Några internationella jämförelser

Vi har uppgifter om biblioteksbesök från en tämligen färsk, gemensam un- dersökning i de nordiska länderna.7 Undersökningen omfattar inte barn upp till 15 år varför nivåerna generellt blir lägre än siffrorna i övrigt i detta kapitel.

7 Kulturvanor i Norden, Nordisk statistisk skriftserie nr 62. Köpenhamn, 1993. 287

Enligt denna undersökning har Finland den högsta andelen av befolkningen som besökt bibliotek — två av tre finländare har gjort besök det senaste året. Sverige och Danmark delar en andraplats med i genomsnitt drygt hälften av befolkningen i aktuella åldrar. Island har en något lägre andel biblioteksbesö- kare med knappt hälften av befolkningen och Norge slutligen nivån två av fem i befolkningen som besökt biblioteket. Skillnaden mellan män och kvin- nor återfinner vi i samtliga nordiska länder liksom den fallande ålderskurvan.

En fransk källa8 lämnar data från 1989 och betydligt lägre sådana. Bara 23 % av befolkningen där (15 år eller äldre) har besökt biblioteket det senaste året och endast 15 % har varit där åtminstone en gång per månad. Medan det i Sverige är vanligare att låna böcker på bibliotek än av vänner och bekanta är förhållandet i Frankrike det motsatta. Nästan halva den franska undersök- ningsgruppen uppger att de lånat böcker av någon bekant utanför hemmet det senaste året — alltså dubbelt så många som besökt biblioteket.

I en nyligen utkommen publikation9 uppger Europarådets examinators- grupp att knappt en av tre nederländare är inskriven vid ett bibliotek, som där är en avgiftsbelagd service, och att 20 % av den vuxna befolkningen ”använ- der biblioteket”. Man drar här slutsatsen att det höga utnyttjandet i Norden jämfört med i Nederländerna är kopplat till de avgiftsfria lånen i de nordiska länderna.

I den svenska rapporten från Europarådets expertgrupp presenteras data från Storbritannien från 1981. Vid den tidpunkten var det 52 % av den brit- tiska befolkningen som besökt ett bibliotek — det framgår inte i vilket tidsper- spektiv.

12.4. Bibliotekens ekonomi

De svenska folkbiblioteken kostar drygt 2,5 miljarder kronor om året. För 20 år sedan var motsvarande summa 1,6 miljarder kronor uttryckt i dagens pen- ningvärde. Folkbibliotekens ekonomi har således avsevärt förstärkts under 20-årsperioden även om en tillbakagång skett under 1990—talet. Kostnaden för folkbiblioteken — utöver det som tas in på olika serviceavgifter och på för- senade lån _ täcks till ca 95 % av kommunerna själva. Stat och landsting de- lar på resten av kostnaderna i proportionerna en respektive två tredjedelar. Den största enskilda kostnadsposten har under samtliga år varit personalens löner. Ungefär hälften av driftskostnaderna utgör personalkostnader såväl i dag som för 20 år sedan. Mediekostnaden har blivit den post där folkbibliote— ken tagit sina besparingar. 1973 utgjorde mediekostnaderna drygt 20 % av bibliotekens driftskostnader. 1991 hade den andelen sjunkit till knappt 13 %.

8 Chiffres Clés (1993) — Statistic de la Culture. La Documentation F racaise. Paris. 9 Cultural Policy in the Netherlands. National Report prepared for the Council of Europe (1994).

Diagram 12.4.1 Driftskostnader för folkbiblioteken. 1994 års penningvärde.

Antal 1 000 kronor 3 000 000 2 500 000 2 000 000 ' Driftkostnader El varav för ' 500 000 personal 1 000 000 ' Vmaéåyefor 500 000 0

1973 1976 1979 1982 1985 1988 1991 1992 1993

Källa: Tabell 12.4. la

Kapitalkostnadema för folkbiblioteken ökade kraftigt i slutet av 1970-talet. Efter ett antal år med relativt låga kapitalkostnader för folkbiblioteken ökar nu kostnaderna igen.

Diagram 12. 4.2 Kapitalutgifter för folkbiblioteken. 1994 års penningvärde.

Antal 1 000 kronor 140 000

1 20 000 100 000

80 000 . Kapitalkostnader

60 000 D varav för medier

40 000

20 000

0

1973 1976 1979 1982 1985 1988 1991 1992 1993

Källa: Tabell 12.4.2a= Tabell 12.4.1a

Det är framför allt ökande lokalkostnader som förutom stigande lönekost- nader ätit upp allt mer av bibliotekens budget. Två tredjedelar av huvudbiblio- teken flyttade under 1980—talet in i nya byggnader.

Staten har under 20—årsperioden förskjutit sina insatser från stöd till lokal utveckling till ökat stöd för länsbiblioteks- och lånecentralverksamhet. Låne— centraler och depåbibliotek finansieras helt med statliga medel. Den största enskilda statliga posten är i dag verksamheten vid Tal- och punktskrifts- biblioteket. Kostnaderna innefattar då även produktion av tal- och punkt- skriftslitteratur. Nästan lika stor insats läggs på folkbiblioteksverksamheten totalt. I dag går huvuddelen av medlen till länsbiblioteken i form av grund— belopp, medan en mindre andel av det statliga biblioteksanslaget används för att stödja den lokala utvecklingen av bibliotekssystemen i syfte att få en jämnare kvalitet mellan landets kommuner och för att stimulera utveckling.

12.4.1. Statligt stöd till de lokala folkbiblioteken

Bibliotekssystemet var redan vid tiden för 1974 års kulturpolitiska beslut väl utbyggt. I samtliga län fanns redan ett länsbibliotek. För att komplettera länsbibliotekens arbete, och för att skapa en buffert mellan folk— och forsk- ningsbibliotekssystemen, bildades redan under 1960-talet lånecentralema, belägna i Malmö, Stockholm och Umeå. Med utbyggt bibliotekssystem på kommunal nivå har efterfrågan på mer specialiserad litteratur ökat från kom- muninvånarna. Genom lånekedjan har hittills sådana specialönskemål kunnat tillgodoses till en rimlig kostnad för den lokala nivån.

Statens kulturråd har systematiskt stött utvecklingsarbetet vid de regionala biblioteksinstitutionema.

Diagram 12.4.3 Statliga utgifter för biblioteksutveckling. 1994 års penningvärde.

1 000-tal kronor 30 000

]" , . ' Länsbibliotek ./ X /- —D—Lånecentraler 25 000 ' med depå

' ' Lokal/verk-

samhets-

20 000 .X ' utveckling

- , ——o— Arbetsplats— 15 000 bibliotek

A Vissa gemensamma ändamål

—-A——Inköp av talböcker via TPB

' Inköp av invandrarlit— teratur till folkbibliotek

199293 "li

1976/77 1979/80 1982/83 1991/9

Källa: Tabell 12.4.3a

Det statliga stödet till folkbibliotekens lokala utveckling har haft olika tyngdpunkt under periodens olika delar. Under en stor del av perioden har in- satser gjorts för att höja standarden i kommuner med svagt utvecklad biblio— teksverksamhet. Senare har stödet mera inriktats på specifika ändamål som utveckling av beståndet av litteratur på de olika invandrarspråken, upprust— ning av talboksbeståndet, anskaffande av bokbuss, etableringen av arbetsbib- liotek samt läsfrämjande arbete. På senare år har också bibliotekens utveck- ling av användningen av inforrnationsteknologi stötts. Utan tvekan har sats- ningarna på utveckling av lokala folkbibliotek med statliga medel lett till att skillnaderna mellan olika bibliotek i landet i dag är betydligt mindre än tidiga- re.

Utvecklingsbidragen till folk- och länsbiblioteken

Kulturutredningen har låtit göra en specialstudie av hur det statliga stödet till lokal utveckling för folkbiblioteken uppfattas av mottagarna. 10 I studien ställs två stödsystem emot varandra — ett generellt där bidragsgivaren staten överlå- ter till mottagarna att själva uppnå de mål man har med bidraget och ett selek- tivt där bidragsgivaren mer tydligt använder bidraget i stödjande och styrande syfte. De utvecklingsbidrag som förekommer på biblioteksområdet ska an- vändas till att stimulera verksamhet som annars inte hade kommit igång. För att få veta om så verkligen var fallet ingår i Kulturutredningens undersökning samtliga läns— och folkbibliotek i landet dvs. oavsett om man fått statliga ut— vecklingsbidrag eller inte.

Det särskilda utvecklingsbidraget för folkbiblioteken infördes 1985. Två år senare tillkom de rörliga grundbeloppen till länsbiblioteken. Båda bidragen är nominellt små — det kommunala ligger på ca 2 miljoner kronor och det lands- tingskommunala på ca 2,4 miljoner kronor per år, eller totalt 24 grundbelopp.

Det lokala utvecklingsbidraget ska i första hand syfta till att utveckla for- mer för läsfrämjande verksamhet och uppsökande arbete samt metoder att till- varata utvecklingen inom informationsteknologin för folkbibliotekens räk— ning. Under de ca tio år som det lokala utvecklingsbidraget funnits har unge- fär 50 projekt fått bidrag varav ca 20 varit i syfte att utveckla läsfrämjande verksamhet och ett drygt 20-tal projekt har gällt den nya informationstekno- login. Ytterligare några projekt har behandlat utveckling av nya former för biblioteksverksamhet för äldreomsorgen, verksamhet för invandrare, mobil biblioteksverksamhet m.m. Men dessa slags utvecklingsprojekt förekommer även inom folkbibliotek utan statliga bidrag. Totalt 86 kommuner, vilket mot- svarar 30 % av kommunerna, rapporterar att man drivit projekt av det ovan- nämnda slaget. I drygt en av fyra kommuner har det skett utan att man ens ansökt om de statliga utvecklingsmedlen. De kommuner som sökt utveck- lingspengar, men fått avslag har endast undantagsvis drivit projektet ändå. På en hypotetisk fråga till de bibliotek som fått utvecklingsbidrag om man skulle drivit projektet utan bidrag blev svaret i regel nekande. Vi drar därför slutsat— sen att bidraget haft betydelse för om projekten blir av eller ej. Det visar sig också atti de allra flesta fall har projekten fortsatt som ordinarie verksamhet efter utvecklingsperiodens slut.

Utvecklingsbidraget söks mest aktivt av storstadskommunerna och de folkrika huvudkommunema i länen. Drygt hälften av alla ansökningar till Kulturrådet kommer från de 77 kommuner som tillhör denna grupp medan knappt hälften av ansökningarna kommer från de övriga drygt 200 kommu- nerna. Det är också i de större kommunerna som projekt genomförts — med

10 Sandahl R (1994): Stödet till folk- och länsbibliotek och regionala museer. Generellt eller selektivt? Studie för Kulturutredningen.

eller utan offentligt stöd. I mindre än hälften av de 126 kommuner som är små, men inte direkt glesbygd, har utvecklingsprojekt drivits.

De flesta länsbibliotek har genomfört utvecklingsprojekt av det aktuella slaget. De flesta har också haft tillgång till särskilda grundbelopp för genom— förandet och länsbiblioteken anser att bidraget haft en avgörande betydelse för genomförandet. I regel fortsätter projekten efter bidragstidens slut.

Sammanfattningsvis blir slutsatsen att Kulturrådets Stimulansbidrag på biblioteksområdet, trots att det i regel handlar om ganska små belopp per bib- liotek, har en effekt. Bidraget är också en hjälp för biblioteket att få medfi- nansiering till verksamheten — ett slags kvalitetsstämpel på idéerna.

12.5. Utbildning och arbetsmarknad

Bibliotekarieutbildning har under perioden skett vid bibliotekshögskolan i Borås. Från och med läsåret 1993/94 finns också bibliotekarieutbildning i Umeå (HT93) och Lund (VT94). Till linjen har sedan 1972/73 då Bibliotekshögskolan startades intagits mer än 200 studerande per läsår, vilket nu utökats med ytterligare 60 platser genom de nya utbildningarna. Utbildningen är upplagd på fyra terminer. Under den period då folkbiblio— tekssystemet i Sverige byggts ut har det behövts en jämn, hög, tillströmning av nyutexaminerade bibliotekarier. Antalet årligen examinerade bibliotekarier har minskat något under den studerade 20—årsperioden. När systemet nu kon- soliderats har behovet blivit ytterligare något mindre eftersom avgångarna inom den växande yrkeskåren varit relativt liten. Bibliotekarieutbildningen belyses ytterligare i kapitel 20 Högre utbildning på kulturområdet.

Antalet bibliotekarier inom de svenska folkbibliotekssystemen har ökat med närmare 50 % sedan 1973. Samtidigt har andelen bibliotekarier av hela personalstyrkan förändrats endast långsamt från knappt 40 till litet drygt 40 % av de anställda. Antalet icke bibliotekarieutbildade tjänstemän har såle- des ökat i motsvarande omfattning.

Diagram 12.5.1 Utveckling av personal i årsverken vid folkbiblioteken.

Antal årsverken 7 000

6 000

5 000

. Övriga

4 000

El Kontorspersonal 3 000 ' Bibliotekarier

2 000

1 000

0

1976 1979 1982 1985 1988 1991 1992 1993

Källa: Tabell 12.5.1a= Tabell 12.2.1a

Arbetstillfällen tjänstgöringsvillkor

Merparten av de studerande vid bibliotekshögskolan är kvinnor — ca 75 %. Detta förhållande präglar i än högre grad yrkeskåren. Enligt senaste Folk- och bostadsräkningen (FoB), 1990, finns det 1 1 309 personer som kategoriserats som bibliotekarier varav drygt 80 % är kvinnor. Fem år tidigare var siffran ungefär densamma. Den tidigare statistiken samredovisade biblioteks- och museitjänstemännen varför äldre statistik är otydlig.

I det senare yrkeslivet som folkbibliotekarie är tjänstgöringen i många fall deltid. På varje årsverke som bibliotekarie vid folkbiblioteken går det enligt biblioteksstatistiken närmare 1,2 tjänsteman eller uttryckt på ett annat sätt — den genomsnittliga tjänstgöringsgraden för folkbibliotekarier är bara strax över 80 %.

Arbetslösheten bland bibliotekarieutbildade har ökat under 1990-talet och är 1994 över 10 % av de fackligt anslutna. En förhållandevis stor del av gruppen, ca 30 %, är deltidsarbetslösa. Många önskar uppskrivningar av sin deltidstjänst till heltid och finns därigenom med i statistiken över arbetssö- kande. Arbetslösheten bland nyutexaminerade bibliotekarier kan komma att öka ytterligare eftersom pensionsavgångarna inte på allvar ökar förrän en bit in på 2000-talet.

Merparten av bibliotekarierna, eller 90 %. arbetar inom den offentliga sektorn — bara knappt 10 % är sysselsatta inom näringslivet och då företrä— desvis inom tillverkningsindustri eller servicenäringar.

Biblioteksområdet är av tradition ett av flera områden med lönebidragsan- ställda. Totalt sysselsätter folkbiblioteken närmare 300 personer med lönebi- drag.

12.6. Sammanfattande iakttagelser

De svenska folkbiblioteken har under den gångna 20-årsperioden fått en för— ändrad roll. Den äldre formen av vitt spridda bokutlämningsställen med be— gränsade öppettider har ersatts av större bibliotek med generösa öppettider och många funktioner. Olika former för uppsökande verksamhet har byggts ut och informationsteknologin tas i bruk i snabb takt. Strävan att nå nya grupper har varit tydlig.

Standarden på bibliotekens lokaler och utrustning, och kostnaderna för det, har stigit betydligt under perioden. Personalen har ökat. Besparingar i verksamheten har i stor utsträckning tagits på mediaanslagen.

Andelen besökare på folkbiblioteken har ökat under perioden även om an- talet besök man gör under ett år tycks ha minskat något. Detta visar sig bland annat i vikande utlåning under 1980-talet. Det lånas i dag ut närmare 10 miljo- ner volymer färre än för 10 år sedan. Däremot är det en stor andel av besö— karna som använder bibliotekets tjänster på plats. Man läser tidskrifter, slår i referenslitteratur eller studerar. Folkbibliotekens uppgifter inom utbildnings- området har vidgats. Den nedåtgående utlåningsutvecklingen har också brutits de senaste åren.

Biblioteksbesökarna har i princip samma sammansättning under hela den gångna perioden med några viktiga undantag. Det gäller barn 3—8 år, samt den grupp som kan sägas vara deras föräldrageneration, 25—44-åringama. De senare besöker biblioteket i mindre utsträckning i dag och detta i kombination med att dagens skolor och förskolor inte prioriterar biblioteksbesök lika högt som tidigare leder till att 3—8-åringarna gör klart färre besök på biblioteket i dag än för 10 år sedan.

Tendensen i utlåningsstatistiken är att fackböcker ökar sin andel. Även detta är ett tecken på att biblioteken kommit att få en delvis annorlunda roll — biblioteken blir ett informationscentrum. Detta har i sin tur ökat trycket på fjärrlåneverksamheten. Man kan förvänta sig att beröringspunkterna mellan folkbibliotekssystemen och forskningsbiblioteken ökar ytterligare i framtiden i takt med förlängd grundutbildning och ökad distansundervisning vid hög- skoleenhetema.

Eftersom biblioteken bejakat och utvecklat rollen som informationscentrum är det viktigt att dessa funktioner följs upp i en individbaserad statistik. I takt med att funktionen som bokutlåningsställe kompletteras kommer verksamhe- ten mätt i utlämnade volymer att ge en missvisande bild av bibliotekens funk-

tion. Det är också en risk att man missar att uppmärksamma vilka grupper som bör bearbetas för att komma till biblioteket.

I dag tycks insatserna i första hand behöva satsas på att ge de små barnen ökade möjligheter till biblioteksbesök. I småbarnsåren grundläggs vanor som sätter spår långt upp i åldrarna. Det kan vara värt att fundera över om förkla- ringen till det minskade antalet besök ligger hos förskolor och skolor, som fått en mer pressad vardag med större barngrupper och minskat ekonomiskt rörelseutrymme. Eller är det en ökad grad av förvärvsarbete bland barnens mammor som är orsaken? En tredje förklaring kan vara att bibliotekens öp- pettider sämre svarar upp emot familjernas fria tid när båda föräldrarna i större utsträckning har arbete utanför hemmet. Få kommuner har Söndagsöp- pet och den genomsnittliga öppettiden efter klockan 18 på biblioteken har minskat med drygt 5 timmar i veckan per kommun under 20—årsperioden.

Insatser borde också göras för att uppmuntra de elever som slutar studera att fortsätta att besöka biblioteket. Det är i de sena tonåren som de stora skill- naderna grundläggs.

13. Arkiv

Arkivområdet karaktäriseras av

— en arkivlag för den offentliga sektorn som med utgångspunkt i offentlighetsprincipen syftar till att garantera allmänheten tillgång till allmänna handlingar, — en statlig arkivorganisation med Riksarkivet som central sektors- myndighet och landsarkiv som regionalt ansvariga,

— ett lokalt nätverk av stads- och komrnunarkiv,

— ett stort antal enskilda arkiv hos föreningar, organisationer och företag, — en kraftig tillväxt av arkivens informationsmängd bl.a. i nya tek- niska medier,

— ökad tillgänglighet till arkivinforrnationen genom mikrofilmning och datorbaserade söksystem, — ett stort intresse för att använda arkiven för forskning av olika slag.

Ett arkiv skapas av att handlingarna från en verksamhet undan för undan bevaras och förvaras i ordnade former. Arkiven fungerar som aktiva eller aktiverbara minnen som är av betydelse för vår rättssäkerhet, men också behövs för att föra historia och tradition vidare. De svenska arkiven utgör därför en viktig del av det nationella kulturarvet.

Riksarkivet (RA) är den centrala statliga sektorsmyndigheten inom arkiv- området. Dess huvuduppgifter är att främja en god arkivhantering och att be— vara, vårda, tillhandahålla samt levandegöra arkivmaterialet. RA är depå för arkiv från centrala statliga myndigheter. Fr.o.m. 1 juli 1995 har Krigsarkivet inordnats som en enhet i Riksarkivet med uppgiften att verka arkivbildande för de myndigheter som hör till Försvarsdepartementet.

Regionala och lokala myndigheters handlingar förvaras i de sju landsarki- ven som är belägna i Uppsala, Vadstena, Visby, Lund, Göteborg, Härnösand och Östersund. Landsarkiven svarar för det egna länets, samt i regel några närbelägna läns, arkivhandlingar. Stadsarkivet i Stockholm fungerar sedan 1993 med Riksarkivet som arkivdepå för handlingar från Stockholms län ge- nom avtal.

Sedan 1991 regleras det offentliga arkivväsendet i en särskild arkivlag som också inbegriper kommuner och landsting vilka är skyldiga att förteckna och förvara sina egna arkiv.

Någon motsvarande reglering för enskilda arkiv finns inte med undantag för vissa bestämmelser kopplade till bokföringsskyldigheter m.m. Med visst offentligt stöd bevaras dock en stor mängd arkiv från föreningar och organi- sationer, företag och privatpersoner.

Till det statliga arkivområdet i vid mening kan också föras Arkivet för ljud och bild (ALB) som sedan 1979 arkiverar pliktexemplar av ljud— och bildme- dier och Språk- och folkminnesinstitutet (SOFI) som bildades 1993 av de ti— digare dialekt- och ortnamnsarkiven. Inom institutets ram verkar åtta olika arkiv med tematiska samlingar kring ortnamn, personnamn, dialekter, folk- minnen och visor.

Många av våra museer och de vetenskapliga bibliotekens handskriftssam- lingar innehåller bl.a. omfattande person- och verksamhetsarkiv av skiftande ursprung. Drottningholms teaterrnuseum dokumenterar landets teaterliv ge- nom insamling av teatermaterial.

13.1. Arkivens funktion

De offentlig arkiven har tre huvudsakliga roller. För det första att ge såväl allmänheten som samhället i stort en möjlighet att kontrollera förvaltningarna. Det innebär att man genom arkivbildningen säkrar allmänhetens rätt att ta del av allmänna handlingar enligt offentlighetsprincipen men också att arkiven kan fungera som en källa för utredningar, samhällsplanering m.m.

För det andra har arkiven till uppgift att tillgodose myndigheternas egna behov. Det betyder t.ex. att säkra behovet av information för rättskipning och förvaltning.

Arkivens tredje roll är att erbjuda material för forskningens behov. Det gäller såväl den vetenskapliga forskningen, som forskning av hobbykaraktär, hembygdsforskning eller släktforskning.

Arkivlagen reglerar arkivhanteringen hos statliga och kommunala myndig— heter, kyrkokommunala myndigheter och vissa enskilda organ, i de avseen- den dessa har anförtrotts myndighetsutövning. Samma regler för arkivens bevarande, vård och tillhandahållande gäller, vare sig arkiven ännu förvaras hos den arkivbildande myndigheten eller har avlämnats till Riksarkivet eller annan arkivmyndighet. Riksarkivet och andra arkivmyndigheter utövar tillsyn över att myndigheterna fullgör sina skyldigheter enligt arkivförfattningarna. Riksarkivets uppgift är dessutom att utfärda föreskrifter till arkivlagen.

Att arkiven bevaras, hålls ordnade och vårdas är en av de grundläggande förutsättningama för att offentlighetsprincipen ska kunna omsättas i praktisk handling. Arkivlagen medger att allmänna handlingar får gallras, men det får endast göras på ett sådant sätt att de intressen som anges i arkivlagen kan till- godoses med det arkivmaterial som därefter återstår. Bestämmelser om gall- ring kan utfärdas i lag eller förordning. De flesta gallringsbestämmelserna

inom statlig sektor utfärdas av Riksarkivet. Bestämmelser om gallring inom en kommun eller ett landsting utfärdas av kommunfullmäktige eller lands- tinget. Gallring av personuppgifter på ADB-medium regleras genom före- skrifter av Datainspektionen i de fall den bedömer att det kan finnas en risk för otillbörligt intrång i personlig integritet. Sådana föreskrifter om person- uppgifter i myndighetsarkiv utfärdas efter samråd med Riksarkivet. Före- skrifter om gallring av integritetsskyddsmotiv kan även finnas i s.k. register- lagar eller i förordning.

För arkiv utanför den offentliga sektorn finns inte någon motsvarande ge- nerell lagreglering. I bokföringslagen1 finns emellertid bestämmelser om att registreringar i bokföringen ska vara varaktiga, att uppgifter inte får utplånas eller göras oläsliga, att uppgifterna är lätt åtkomliga och att materialet ska för- varas på betryggande sätt. I viss annan lagstiftning finns bestämmelser med bevarandeskyldighet för vissa slag av handlingar, såsom i lagen om självdek- laration och kontrolluppgifter.2 Det gemensamma för detta slag av bestäm- melser är att de tar sikte på den enskildes skyldigheter mot det allmänna och att de ska säkra det allmännas tillgång till bevismaterial i enskilda arkiv. För näringslivsarkiven existerar dock ingen speciell lagstiftning. Det finns inte heller något organ inom näringslivet med en motsvarighet till Riksarkivets funktion inom den offentliga sektorn. Arkiv från det enskilda näringslivets område är därför mycket ojämnt bevarade.

Svenska Arbetsgivareföreningen har betydande arkiv, liksom några av de övriga arbetsgivarorganisationerna. En inventering från 1978 pekade mot ett gemensamt arkivaliebestånd på över 300 hyllmil hos fem av näringslivets ar- betsgivarorganisationer. Ett intensifierat arbete med att säkra även företags- arkiven har på senare år inletts genom ett samarbete mellan Näringslivsar- kivens stödfond och Riksarkivets nämnd för enskilda arkiv.

13.2. Arkivväsendet

13.2.1. De statliga arkivmyndigheterna

Huvuduppgiftema för Riksarkivet och landsarkiven är att utöva det högsta in- seendet över den offentliga arkivverksamheten och att särskilt verka för att myndigheterna på ett ändamålsenligt sätt fullgör sina skyldigheter enligt arkivlagen. Riksarkivet tar emot arkiv från den centrala statsförvaltningen, högre domstolar, statliga utredande kommittéer m.fl. organ som står under dess tillsyn. Riksarkivet tar även emot och förvarar arkiv från riksdagen och dess verk, regeringskansliet, kyrkomötet och statliga myndigheter som inte

] Bokföringslagen (19762125). 2 Lagen (l990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter.

står under verkets tillsyn. Riksarkivet förvarar dessutom ett stort antal arkiv från enskilda arkivbildare, såsom politiker, föreningar, folkrörelser, godsar- kiv m.m. Sedan Krigsarkivet den 1 juli 1995 införlivats med Riksarkivet förvarar verket numera även handlingar från myndigheter under Försvars- departementet.

Arkiven ska beträffande handlingar som mottagits för förvaring hålla dem tillgängliga, främja utnyttjandet av arkivmaterial genom att tillhandahålla och levandegöra arkivinformation och verka för att arkiven ska bli fullständiga. Riksarkivet ska också främja internationellt samarbete inom arkivområdet och därvid samverka med utländska institutioner och internationella organisatio- ner.

Inom ramen för Riksarkivet verkar också Sveriges pressarkiv som började sin verksamhet som ideell förening 1947, men som sedan 1974 är inordnat under Riksarkivet. l Pressarkivet förvaras handlingar som ur många olika synvinklar speglar den svenska presshistorien. Här finns tidningarnas arkiv med uppgifter om ekonomi och produktion, brev och manuskript från olika tidningsmedarbetare, pseudonymregister samt telegram från såväl Svenska Telegrambyrån som TT.

Inom Riksarkivet förvaras sedan 1989/90 personregister från Statistiska Centralbyrån (SCB) på magnetband. 1992 överfördes SCB:s forskningsarkiv med kyrkoboksutdrag till RA. Tillsammans med skattelängderna som funnits hos RA sedan 1920-talet ger dessa utdrag ur kyrkobokföringen nya Sökvägar för forskningen.

Under 1990-talet har Riksarkivet ställts inför nya problem till följd av att flera statliga verk, som Televerket, Vattenfall och Domänverket, bolagiserats. De upphörda verkens arkiv har enligt bestämmelserna i arkivlagen överläm- nats till arkivmyndigheten, dvs. Riksarkivet. De bolag som övertagit verk- samheterna har självklart ett behov av företrädarens arkiv. Riksarkivet har därför i avtal lånat ut arkiven till bolagen.

Omstruktureringen av myndighetsväsendet med exempelvis nedläggningen av tidigare Skolöverstyrelsen och Länsskolnämndema har också ställt Riks- arkivet inför akuta problem genom stora engångsleveranser till arkivdepåema.

Runt om i landet finns ett antal s.k. stadsarkiv. Stockholms stadsarkiv har genom ett avtal med Riksarkivet funktionen som arkivmyndighet för myndig- heter i hela Stockholms län fr.o.m. den 1 december 1993. Malmöhus läns myndighetshandlingar förvaras numera hos Lunds landsarkiv med undantag för statliga handlingar rörande Malmö stad. Regeringen föreslog i 1993/94 års budgetproposition att ytterligare ett landsarkiv ska inrättas. Man har före- slagit placering i Karlstad, där rollen av landsarkiv tilldelas det enskilda ar— kivet Föreningen Värmlandsarkiv.

13.2.2. Enskilda arkiv

De enskilda arkiven utgörs av person-, gårds—, företags-, organisations- och föreningsarkiv. Bland de sistnämnda har folkrörelsearkiven som institutioner intagit en särställning genom att man kommit längst i uppbyggnad och ut- veckling av verksamheten.

F olkrörelse- och föreningsarkiv

Avsaknad av offentlighetsprincip och generella bestämmelser som reglerar arkivvården ställer arkiven på den enskilda sektorn i ett annat och sämre läge än vad som gäller för den offentliga sektorn. Under den senaste 20—årsperio- den kan man ändå tala om en positiv utveckling. Ett antal institutioner (Riksarkivet, Arbetarrörelsens arkiv, Tjänstemannarörelsens arkiv och mu— seum m.fl.) tar hand om de historiska arkiven. Många organisationer har en utbyggd arkivfunktion (t.ex. RF, LRF, Missionsförbundet). I stort sett kan alla riksorganisationer numera lösa depåfrågan på ett bra sätt. Sämre ställt är det när det gäller möjligheterna att styra den aktuella arkivbildningen. Regle- rad arkivfunktion saknas i allmänhet. Vissa konsultinsatser görs genombla. RA som också sörjer för utbildning. Totalt sett sker ändå stora informations- förluster genom ogenomtänkt gallring bl.a. vid datorisering av rutiner.

Regionalt och lokalt har perioden gett en snabb och framgångsrik utbygg— nad av de regionala folkrörelsearkiven. Grunden är riksdagsbeslutet om ett statligt stöd som tillämpats sedan 1972. Det statliga bidraget har fungerat som en morot, men den huvudsakliga finansieringen består av bidrag från lands- ting, kommuner och i knappt tio av länen också betydande bidrag från Läns- arbetsnämndema. Riksarkivets nämnd för enskilda arkiv fungerar som ett samordningsorgan.

Antalet länsfolkrörelsearkiv har under perioden utökats från fyra till tjugo vilket innebär att landets föreningsliv nu överallt kan lämna sina arkiv och få en professionell hantering av dessa. En omfattande inventering av förenings— livet och dess arkiv har skett parallellt med denna process. Dessa uppgifter om föreningsarkiv och deras innehåll är nu sökbara i den Nationella arkivda- tabasen, som byggts upp av RA. En viktig uppgift för folkrörelsearkiven är att göra insamlade arkiv tillgängliga och stimulera till forskning. En annan viktig uppgift är att genom utbildning och konsultinsatser bidra till en bättre och mera genomtänkt styrning av det aktuella informationsflödet hos före- ningslivet.

Ett antal enskilda arkiv är anslutna till Folkrörelsernas arkivförbund. Sedan 1979 har antalet medlemmar i förbundet ökat från 54 till 71. Med- lemmar finns inom alla Sveriges län och även stadsarkiv och landsarkiv är medlemmar till de delar de omfattar arkiv av detta slag.

F öreta gsarkiv

På denna sektor saknas den framgångsrika utbyggnad av ett regionalt nät av arkivinstitutioner som ägt rum på föreningssidan. Under de senaste tjugo åren har viktiga insatser gjorts av bl.a. landsarkiven för att rädda hotade företags- arkiv. Vissa regionala satsningar har gjorts där företag, kommuner, landsting och staten samfinansierat arkivinstitutioner för företagsarkiven. Så har skett för Värmland, Norrland (utom Västerbotten), Stockholmsregionen och Örebroregionen. För närvarande finns sju institutioner varav flera relativt ny- startade eller med mycket blygsam verksamhet. Ett flertal större koncerner i landet har tagit ett stort ansvar för arkiven inom verksamheten, bl.a. Sveriges Radio, Dagens Nyheter, Stora, SCA, Volvo, Johnsonkoncemen och Skandi- naviska Enskilda banken. Det rör sig om storföretagens arkiv, men för den stora del som utgörs av mellan— och småföretag är läget bekymmersamt. Arkivens storlek, företagens relativa ointresse att bidra ekonomiskt, konkurs- arkiven som ingen vill betala för, det enorma och i stort sett oreglerade in— formationsflöde som finns hos företagen är exempel på de problem som finns. Internationalisering, strukturomvandlingar och nedläggningar är andra problem.

I detta läge har Riksarkivet tagit initiativ till aktionen ”Rädda företagsarki- ven”. En referensgrupp har bildats och som en huvuduppgift har utbygg- naden av ett nät av regionala depåer för företagens arkiv fastställts. Ett första konkret resultat av detta arbete blev inrättandet av ett nytt företagsarkiv i Sörmland i maj 1995.

Riksarkivets nämnd för enskilda arkiv fördelar allt statligt stöd till enskild arkivverksamhet i landet. Fr.o.m. 1991/92 fördelas ett särskilt stöd till existe- rande företagsarkiv i olika former. Nämnden har under 1990—talet prioriterat företagsarkivfrågorna, något som kan förutses bestå.

Övriga enskilda arkiv

Ett nät av institutioner tar emot person-, släkt- och gårdsarkiv (RA, Landsar- kiven, KB, universitetsbibliotek, länsbibliotek, länsmuseer m.fl.). I stort finns en etablerad och fungerande arbetsfördelning. Riksarkivets national- register över enskilda arkiv har sedan 1960-talet systematiskt samlat in upp— gifter om dessa arkiv och deras förvaring, också privat sådan. Genom datoriseringen av Nationalregistret finns uppgifterna nu sökbara i den Nationella arkivdatabasen. Resursproblem finns genom att ingen vill betala för de insatser som krävs för att ta hand om dessa arkiv. Andra problem är det stora antalet privatförvarade arkiv. RA gör genom sitt Nationalregister en satsning fr.o.m. 1995 för att lokalisera värdefulla enskilda arkiv av denna typ i privat ägo. Andra problem knyter sig till fideikommissen och avvecklingen av dessa som bl.a. berör många värdefulla godsarkiv.

13.2.3. Övriga verksamheter inom arkivsektorn

Till arkivsektom kan utöver de regelrätta arkiven också av olika skäl räknas vissa verksamheter av något avvikande karaktär. Det är fråga om tre huvud- typer, för det första institutioner som har ett laggrundat bevarandeansvar för en speciell form av information, ex. ljud- och bildupptagningar, för det andra institutioner som bedriver en aktiv insamlingsverksamhet av information som bevaras i arkivform och för det tredje sådana som bedriver forskning i publi- ceringssyfte.

Arkivet för ljud och bild

Arkivet för ljud och bild (ALB) har till uppgift att bevara och tillhandahålla ljud- och bildupptagningar för forskningsändamål. Verksamheten startade 1979 och vilar på den lag om pliktexemplar som riksdagen antog 1978. I princip är det tre huvudgrupper som omfattas av lagen, nämligen radio- och tv-sändningar, biograffilm samt videogram och fonogram. ALB ska även in- ventera och samla bild- och ljudinspelningar som inte faller under pliktex- emplarslagen.

Även om många av ALB:s arbetsuppgifter — registrering, vård och beva- rande m.m. — är likartade de som finns vid andra arkivinstitutioner, är ALB inte något arkiv enligt gängse arkivteoretisk terminologi. Då huvuduppgiften är att samla publicerat eller offentliggjort material står ALB närmare funk- tionerna hos ett nationalbibliotek än hos ett nationalarkiv.

Avsikten vid ALB:s tillkomst var att ljud- och bildupptagningar nu syste— matiskt skulle samlas in och bevaras för framtiden på samma sätt som allt tryck hade bevarats hos Kungl. biblioteket sedan 1661. Ambitionsnivån var således i princip ett totalt bevarande av tv— och radiosändningar, utbudet på de svenska biograferna samt den svenska produktionen av videogram och fono- gram.

Sedan 1979 har ljud- och bildutbudet i hög grad förändrats. Sveriges Ra- dios monopol på etersändningar har upphört. Nya distributionsformer som närradion, den lokala reklamradion, tv-sändningar via satellit och multimedier har tillkommit. År 1991 ändrades pliktexemplarslagen så att även dessa nya medieformer omfattades. För de lokala tv- och radiosändningarna gäller dock leveransplikten endast ett urval om högst fyra veckor per år.

ALB:s samlingar växer med flera hundra tusen timmar varje år. Det sam- manlagda beståndet uppgår för närvarande till mer än två miljoner timmar med inspelat ljud och rörliga bilder.

Från 1989 har ALB också till uppgift att redovisa den svenska utgivningen av fonogram genom att årligen ge ut en svensk nationaldiskografi - Svensk fonogramförteckning. Dessutom har ALB ambitionen att retrospektivt doku- mentera den äldre skivproduktionen. Det sker från och med 1995 med stöd

från Riksbankens jubileumsfond inom ramen för forskningsprojektet ”Den svenska grammofonskivans historia”.

Om pliktexemplaren ska kunna hållas tillgängliga i framtiden, måste det finnas tekniska möjligheter att återvinna informationen på banden och kasset— terna i ALB:s samlingar. Det råder i dag stor osäkerhet om beständigheten hos ljud- och videoband. Även om banden är intakta innebär den snabba tek- niska utvecklingen — framför allt den korta livslängden hos dagens videosys- tem — att den framtida tillgängligheten är i fara. För att undersöka lämpliga metoder för att långsiktigt säkra bevarandet av elektroniska dokument bedri- ver ALB ett utredningsarbete tillsammans med Kungl. biblioteket och Riks- arkivet.

Av upphovsrättsliga skäl är ALB:s samlingar endast tillgängliga för forskningsändamål. Annat utnyttjande kräver särskilt tillstånd från upphovs- männen i varje enskilt fall. Utanför Stockholm har ALB upprättat ett antal fjärrlåneställen för närvarande 30 st vid högskole— och länsbibliotek samt vid vissa vetenskapliga institutioner. ALB godkänner även andra än universitets- anknutna forskare. Författare, journalister samt konstnärligt verksamma inom film, teater, musik och dans kan också få tillgång till ALB:s samlingar.

Språk- och folkminnesinstitutet

Språk- och folkminnesinstitutet (SOFI), tidigare Dialekt— och ortnamnsarkivet med svenskt visarkiv (DOVA), består av ett antal dokumentationsarkiv som numera är åtta till antalet. Fyra av arkiven finns sedan 1993 samlade tillsam- mans med landsarkivet i nybyggda Arkivcentrum i Uppsala.

DOVA bildades 1970 genom sammanslagning av fyra arkiv — Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala, Ortnamnsarkivet i Uppsala, Dialekt- och ort- namnsarkivet i Lund samt Svenskt Visarkiv. Redan 1971 utökades DOVA med ytterligare ett arkiv, Dialekt-, ortnamns— och folkminnesarkivet i Umeå. Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg införlivades med DOVA 1974 även om den folkloristiska delen av arkivet inte tillfördes förrän fem år senare, De båda mångåriga forskningsprojekten ”Ordbok över svenska dialekter” och ”Ordbok över Sveriges medeltida personnamn" ombildades till arkiv 1984. Avsikten är numera att de då de avslutats ska införlivas under två av de övriga arkiven inom nuvarande SOFI.

De olika arkiven inom SOFI har sin egna historia och verksamheten är grundad inom olika vetenskapliga traditioner och arbetar enligt delvis olika insamlingsprinciper och med varierande registeruppläggning. De bedriver en selektiv insamling med klar forskningsanknytning. Materialet är inte i sig objektiva dokument utan snarast av karaktären styrd information. Till- sammans representerar och dokumenterar de en del av det s.k. ”dolda kultur- arvet”, som med undantag för ortnamnen saknar det lagskydd som i övrigt ut- märker kulturmiljövården. Genom åren har myndigheten haft till uppgift att

samla in, bevara, bearbeta och ge ut material om svenska, samiska och finska dialekter, personnamn, ortnamn, visor, folkmusik, visor och folkminnen. Från 1980-talets början tillkom också uppgiften att dokumentera den svenska jazzens historia.

Målet för SOFI är att på vetenskaplig grund öka kunskaperna om ortnamn, dialekter och folkminnen m.m. i Sverige, samt att vidmakthålla, levandegöra och sprida detta kulturarv. Det betyder att man har uppgifter som närmar sig såväl kulturmiljövårdens som museernas. Samtidigt har det påtalats att verk— samheten vid arkiven avlägsnat sig från den nu aktuella universitetsforsk- ningen, särskilt den moderna etnologin. Detta gäller även språkforskningen och i mindre grad namnforskningen. Avhandlingar och monografier som tidigare publicerades inom ramen för högskolan kan numera publiceras av SOFI. På ortnamnsområdet har man en aktiv uppgift genom det vårdansvar man utövat tillsammans med Lantmäteriverket och Riksantikvarieämbetet. Detta samarbete grundlades under 1970— och 1980-talen i arbetet med fastig- hetsbeteckningsreformen.

Till följd av den mycket varierande historiska bakgrunden för de olika ar- kiven befinner man sig i olika skeden i sin insamlingsverksamhet. Medan in— samlingsverksamheten till arkiven i Uppsala var som mest aktiv för 50 år se— dan arbetar man under 1990-talet med insamlingsverksamhet i Umeå och Lund. Man har emellertid inte identiska perspektiv på insamlandet. Metodo- logiskt arbetar man med få uppgiftslämnare — breda enkätundersökningar tillämpas inte alls.

Svenskt biografiskt lexikon

Svenskt biografiskt lexikon (SBL) är inte någon arkivmyndighet men hänförs i statsbudgetsammanhang till arkivsektom.

Syftet med verksamheten är att producera en generalinventering av bety- delsefulla personligheter och deras gärningar under olika skeden av det sven- ska samhällets utveckling. Biografierna ska basera sig på förstahandskällor. Arbetet med biografin inleddes 1917 och sedan 1962 drivs verksamheten som en egen myndighet. Slutresultatet beräknas omfatta 38 band, varav man hit- tills producerat 28. Utgivningstakten är ca ett band vartannat år. Inom SBL beräknar man att utgivningen av biografin ska vara avslutad 2015.

Utnyttjande av modern datateknik har introducerats i biografiproduktionen relativt sent på SBL. De 25 första banden är framställda på helt traditionell väg genom ark i häften sammanfogade till bundna volymer. Först från band 26 förekommer datalagrade artiklar.

13.3. Arkivens bestånd och tillväxt

I Sverige växer arkiven, enligt uppskattningar gjorda på 1980-talet, varje år med 100 000 hyllmeter papper hos den civila statsförvaltningen, med bortåt 50 000 hyllmeter hos kommuner och landsting och 340 000 hyllmeter hos näringslivet. Dessa siffror avser arkivtillväxten före gallring och gäller enbart pappershandlingar. I den moderna arkivbildningen är papper bara en bland flera databärare. Om arkivens samlade informationstillväxt på andra medier — kartor och ritningar, fotografier, film och mikrofilm, ljud— och videoband, magnetband, datakassetter, disketter m.m. — finns i dag inga säkra uppgifter.

Efter genomförd gallring bevaras i dag i den offentliga förvaltningen högst 20 % av den totala arkivtillväxten — en internationellt sett hög siffra som sammanhänger med de långtgående insyns— och informationskrav som den svenska offentlighetsprincipen uppställer.

Arkivaliebeståndet i de offentliga arkiven har mellan 1978 och 1991 ökat med närmare 100 hyllkilometer. Ökningen fördelar sig emellertid mycket olika på de olika arkiven.

Diagram [3.3.1 Arkivbestånd i 1 OOO-tal hyllmeter vid olika typer av offentliga arkiv.

Antal 1 000 hyllmeter 250 200 ' Riksarkivet 150 D Krigsarkivet 100 . Landsarkiven samt depåer i Stockholm och Malmö 50 0

1978 1982 1987 1991

Källa: Tabell 13.3. la

13.4. Utnyttjande av arkiven

Arkivinstitutionema för statistik över antalet besök, framtagna originalvoly- mer och antalet svar på brev från skilda frågeställare. Däremot saknas uppgif- ter om hur många nyttjare eller besökare de svenska arkiven har, vilka som

forskar i arkiven eller över vilka arkivserier som används. Det är därför svårt att tillräckligt kvantifiera förändringar i efterfrågan både inom den offentliga sektorn och inom den enskilda. Det är emellertid fier nyttjare än vad som framgår av följande statistik genom att arkiven också delvis blir tillgängliga för släktforskare via inlån av mikrokort till folkbiblioteken. Det var 1988/89 1 % av befolkningen som uppgav att de besökt biblioteket i ett sådant ärende. Svensk Arkivinformation i Ramsele (SVAR) lånade det året ut 136 000 mik- roarkivalier — de fiesta till folkbiblioteken. Två år senare hade siffran ökat till 233 000 mikrokort varav 207 000 mikrokort lånades till folkbiblioteken.

Utlåningen har fortsatt att öka med drygt 10 % per år och uppgick 1993/94 till över 280 000 kort. Mikrokorten kan också köpas styckevis och försäljningen har vissa år varit mycket stor i takt med att ny information till- handahållits på kort.

Diagram 13.4.1 Antal ] OOOforskarbesök i olika typer av offentliga arkiv.

Antal 1 000 forskarbesök

7 0 60 5 0 I Riksarkivet 40 E! Krigsarkivet 30 . Landsarkiven samt depåer i Stockholm 20 OCh Malmö 10 0

1973 1976 1978 1982 1987 1991

Källa: Tabell 13.4.1a

Vid landsarkiven är bilden varierande. Störst antal besök har landsarkivet i Göteborg som liksom RA haft en besöksnivå mellan 15 000 och 20 000 be- sök årligen.

Det stora antalet arkivaliska enheter distribueras numera via moderna sök- medier. Det innebär att antalet framtagna arkivaliska enheter efter ett antal års ökningar har genomgått en minskning under de senaste åren.

Riksarkivets och landsarkivens gemensamma ADB-baserade sökregister heter ARKIS. Registret är en del av ett ännu större och mera övergripande in- formationssystem, den Nationella Arkivdatabasen, som i sin tur är tänkt att ingå i INTERNET. Den Nationella arkivdatabasen innehåller information som

sammanställts från Nationalregistrets REA-databas samt regionala och lokala arkivdatabaser. Men också slagkraftigare, enklare former av information har varit av nöden och därför har det utarbetats en serie handledningar med den gemensamma titeln "Hitta 1". Vissa av broschyrerna, som den om mantals- längderna, har haft en strykande åtgång.

Diagram 13.4.2 Antal 1 000 framtagna arkivaliska enheter vid olika typer av offentliga arkiv.

Antal 1 000 framtagna arkivalier 450 400 350 300 ' Riksarkivet 250 El Krigsarkivet 200 . Landsarkiven samt 150 depåer i Stockholm och Malmö 100 50 0

1973 1976 1978 1982 1987 1991

Källa: Tabell 13.4.2a

Antalet arkivalier som tas fram per besök har således kraftigt kunnat min- skas tack vare bl.a. mikrokorten. Denna bild är särskilt tydlig vid det flitigt utnyttjade landsarkivet i Göteborg som i början av 1990-talet redovisar bara 20 % av det antal framtagna arkivalier som man bokförde 1976.

Den lokalhistoriska forskningen har under de senaste åren lockat många amatörforskare. I synnerhet landsarkiven kan påvisa, att detta utgör en av de allra största förändringarna för de statliga arkivmyndighetema, när det gäller folkbildningsinsatser. Ett samarbete mellan landsarkiven, amatörforskare samt universitets- och högskoleanknutna forskare har etablerats på flera håll i landet. Inte minst för skolorna utgör detta ett intressant fält, vars möjligheter dock inte uppmärksammats i någon högre grad.

Intresset hos bredare grupper i samhället för att använda arkiven, främst då deras individorienterade material kan avläsas inte bara i antalet besök och an- tal framtagna volymer utan också i ett ökande antal kurser i släkt— och hem— bygdsforskning. Kurserna anordnas främst av studieförbunden men hålls också sedan länge av landsarkivens personal. Riksarkivet har under de senas-

te åren givit kurser om ofta efterfrågat material, domböcker och mantalsläng- der, enskilda arkiv m.m.

När det gäller utnyttjandet av arkivmaterial i riksarkivet, har släkt- och hembygdsforskarna ökat stadigt under 1970- och 1980—talen. Utnyttjandet av landsarkivens material har tredubblats sedan 1950—talet. Även om etablerandet av SVAR 1984 har inneburit förändringar, fortsätter användningen av lands- arkivens material på ungefär samma nivå som tidigare.

SVAR:s tillkomst har inneburit, att det rena sökandet efter förfäder och släktingar numera ofta sker med hjälp av mikrokort hos folkbiblioteken och även hemma hos forskaren. Däremot vänder man sig till landsarkiven med förfrågningar i andra materialtyper än kyrkoboksmaterialet eller med mer komplicerade frågeställningar, som kräver tillgång till arkivpersonal och till kompletterande arkivmaterial, som i de flesta fall ännu inte mikrofilmats eller i varje fall inte konverterats till mikrokort. Det mikrofilmade arkivmaterialet når ut och utgör ett rikt underlag också för en mångsidig hembygdsforskning. Mikrokorten skonar också originalhandlingarna från ytterligare förslitning och förstöring.

13.5. Arkivområdets ekonomi

Kostnadsökningen för arkivmyndigheterna har varit kraftig under de senaste decennierna. Samtidigt bör man ha i åtanke att arkiven ständigt ökar i storlek. Trots försök att hålla nere antalet arkivalier är omfattande utökningar av ar- kivmassorna ofrånkomligt i dagens informationssamhälle. Sedan 1993 redo- visas även kostnader för lönebidragsanställd personal under arkivanslagen.

Diagram [3.5.1 Utveckling av anslagen till arkivändamål i I OOO-tals kronor. 1994 års penningvärde.

Antal 1 000 kronor 200 000 ' Riks-Hands- ' arkiven 180 000 160 000 _D—Dialekt-, I/l ortsnamn— och 140 000 / svenskt visarkiv /._—I I I 120 000 / ' Statliga arkiv: 100 000 ./I vissa kost- ./ nader för 80 000 samlingar

60 000 40 000 20 000

—o— Svenskt biografiskt lexikon

. Immigrant-

it

0 ' * * * inst. arkiv- Yi' (N 0 m 0 O N N m V ln rx :x 00 oo 00 00 a ex 0 ox a /dokumenta— ?” 5 ä & *?” & = = ä ä ?r tionsverk- [x !x (* 00 00 00 05 O O) ON ON OxOxOxOchONON oxoxmox samhet .— ______ ._ __ _ _

Källa: Tabell 13.5.1a

13.6. Utbildning och arbetsmarknad Utbildning till arkivarie

Före 1973 fanns ingen utbildning för arkivarier inom ramen för högskolan. Utbildningen hade i princip ägt rum inom ramen för arkivens egen verksam- het. De första åren efter 1973 var utbildningen utformad som en 20—poängs- kurs i arkivkunskap, men har under årens lopp byggts ut och på 1990-talet kan man studera ämnet arkivkunskap upp till 60-poängsnivå på flera orter i landet. Tidigare fylldes studieplatsema av personer med flera år i yrket som arkivtjänstemän, dokumentalister eller museitjänstemän. I dag utbildar man på dessa yrkesinriktade utbildningar också yngre personer utan yrkeserfarenhet från området.

Den yrkesinriktade högskoleutbildningen har betytt mycket för framväxten av en yrkeskår med klarare profil. Den kommunala och enskilda sektorn har anställt många av dem som utbildats på detta sätt. De statliga myndigheterna har också kraftigt utökat antalet utbildade arkivarier. Fortfarande finns dock både statliga myndigheter — inte bara små — samt kommuner och landsting. som saknar utbildad arkivpersonal.

Utöver den akademiska arkivutbildningen ger samtliga sektorer i egen regi eller genom köpta tjänster korta grund- och påbyggnadskurser, avpassade för bestämda ändamål.

Antal anställda vid de statliga arkiven

Tillväxten av arkivbestånden och kostnadsökningen för arkivsektorn avspeg— las också i det ökande antalet anställda vid Riksarkivet och landsarkiven. År 1974 hade dessa sammanlagt 77 anställda finansierade med egna medel, 1984 totalt 210 och 1994 totalt 310 heltidsanställda. Personalökningen har varit störst vid landsarkiven och Riksarkivets andel av den totala personalstyrkan har sjunkit från 60 till 40 %.

Vid arkiven, liksom inom museiväsendet, verkar ett stort antal lönebi- dragsanställda. Uppgifter från 1974 saknas, men budgetåret 1983/84 uppgick de till 190 personer och utgjorde 47 % av den totala personalstyrkan. 1993/94 var antalet 168 heltidstjänster som utgjorde 35 % av personalen.

Arbetsmarknadsåtgärder

Inom arkiven har också åtgärder vidtagits av regionalpolitiska arbetsmark- nadsskäl. Ett tydligt exempel på detta är den verksamhet Svensk arkivinfor- mation (SVAR) bedriver. Verksamheten inrättades ursprungligen 1977/78 som ett arbetsmarknadsprojekt med beredskapsarbete där arkivalier filmades till mikrokort och register över arkivhandlingar upprättades. Vid SVAR är numera 89 personer verksamma.

13.7. Sammanfattande iakttagelser

Om man tidigare kunnat räkna med att varje slag av informationsbärare hade hundratals eller i varje fall tiotals års livslängd, innebär den explosionsartade tekniska utveckligen i många fall bara enstaka års varaktighet. Men å andra sidan är tekniken som gjord för att utnyttjas i arkiv genom möjligheterna att snabbt hantera stora informationsmängder.

För närvarande tyder de flesta prognoser på att tillväxten av arkivens yttre volym har avstannat, om också på en hög nivå. Mängden arkivinformation tillväxer däremot snabbare än någonsin. Den ofantliga tillväxten av informa- tionsmängden döljs genom den allt större packningsgraden för olika elektro- niska medier. Ett allt större och viktigare problem är hur man på bästa sätt lyfter fram och bevarar den för forskning och samhälle mest väsentliga in- formationen.

Genom 1991 års arkivlag har ansvarsförhållandena mellan de arkivbildan— de myndigheterna och arkivmyndighetema blivit klarare. Myndigheterna har det fulla ansvaret för sina arkiv, medan arkivmyndighetemas insatser ska in— skränka sig till tillsyn och rådgivning. Insatser som går utöver dessa uppgif- ter kan utföras mot betalning. Att arkivbildande myndigheter ska betala kost- naderna för leverans, förvaring, vård och tillhandahållande av arkivhand- lingar tillhör också det nya i hanteringen.

Genom arkivlagen har kraven skärpts när det gäller att arkiven är organise- rade så att rätten att ta del av allmänna handlingar underlättas samt att det finns god information om innehållet i arkiven.

Ett problem inom arkivområdet är den successivt minskade räckvidden för arkivlagstiftningen. Samhällsförändringama medför att dokumentationen om viktiga samhällsområden efter hand lämnas utan det skydd som arkivlagstift- ningen ger. Inom staten medför bolagisering och privatisering att informatio- nen om delar av samhällets infrastruktur, däribland vägar, järnvägar, skog- och andra naturtillgångar samt energiproduktionen, inte längre kommer att skyddas och kunna göras tillgänglig med hjälp av offentlighets- och arkiv- lagstiftningen. I samband med bolagisering av kommunala verksamheter har man uppmärksammat problemet, vilket medfört att kommunala bolag i fort- sättningen kommer att lyda under arkivlagstiftningen. Stora delar av statens verksamhet bolagiseras dock utan att följderna på offentlighets- och arkivom- rådet klarlagts och eventuellt följts upp med kompletterande lagstiftning.

Genom privatisering kommer verksamheter som tidigare avsatt statligt och kommunalt reglerade arkiv att i fortsättningen bara behöva efterleva de ur of- fentlighetsprincipens och forskningens synpunkt mindre förmånliga reglerna för enskilda arkiv. Om lagstiftningen inte kan råda bot på detta förhållande genom att utsträcka offentlighets- och arkivlagstiftningen till de bolagiserade och privatiserade områdena, blir det av synnerlig vikt att behandlingen av ur samhällets och forskningens synpunkt viktiga enskilda arkiv uppmärksam- mas på annat sätt.

Arkivinstitutionemas första och mest elementära uppgift är att skydda ori— ginalen och garantera informationens äkthet. Den andra uppgiften är att föra ut och aktivt förmedla informationen till en bred, historiskt och politiskt in- tresserad allmänhet. Detta ställer arkiven inför ett praktiskt dilemma därför att användningen av arkiven skadar och sliter på materialet. Kopieringsteknikens landvinningar ger i dag goda möjligheter att överbrygga denna intressekon- flikt.

Arkivens roll i kulturlivet i vid mening har förstärkts under de senaste de- cennierna. Den enskildes intresse och ansträngningar, när det gäller att söka sina egna och anhörigas rötter, har vuxit till en folkrörelse. Hembygdsforsk- ningen har funnits länge men växt betydligt i omfattning under senare år lik- som den socialhistoriskt inriktade amatörforskning, som utom offentligt, rent individorienterat material använder företagsarkiv och andra enskilda arkiv-

bildares information. Sven Lindqvist har med sin bok "Gräv där Du står" motiverat åtskilliga amatörforskare till att utnyttja arkiven.

Mycket har åstadkommits för att förändra arkiven från den slutna lärda- verkskaraktären till institutioner med en bredare kontaktyta mot samhället. Arkivpropositionens målsättning om ökat tillhandahållande och kulturmålet är snarast en bekräftelse på en redan befintlig anda hos arkivmyndigheterna. Målet att tillgängliggöra arkiven har funnits levande från början i den moderna arkivverksamheten. Den har endast under en period kommit i skymundan för den aktiva rationaliseringsverksamheten ute hos den offentliga förvaltningen för att tillgodose tryckfrihetsförordningens föreskrift om insyn och för att be- mästra de ökande arkivströmmama.

Arkiven behöver dock göra mer för ett aktivt tillhandahållande av arkiven med utgångspunkt från användarna. Detta har hittills inte skett på ett samlat och målmedvetet sätt. Att hitta i arkiven har hittills varit en konst för specialis- ter: arkivarier och akademiska forskare. Jämfört med biblioteken, som tack vare sitt homogena material kommit långt i god sökningsservice åt allmän- heten, ligger arkiven efter.

Utvecklingen av en nationell arkivdatabas och av olika Sökverktyg har en strategisk betydelse. Beståndsöversikter och upprättande av datorstödda be- ståndsregister behöver fullföljas för att levandegöra och bygga upp kunskap om de egna bestånden.

Arkiven är en till stora delar ännu outnyttjad potential inom kulturområdet. Men tillsammans med bibliotek och museer ger arkiven en möjlighet till aktiv och levande kulturverksamhet.

mill! läg-JM lik-duman:

m.m -WUWW- "l'lJLlllh

' ,:M'M'hläörcl :” fi:-' 'III'IMH

MMWEQHII u. man

[nu 'Wdrhi-mllluhllh unbwihmllåhw sem-nam; rill-m

. ..,1'5. I"':|.l Multivan

14. Museer och utställningar

Museiområdet karaktäriseras av att

— många människor anger att de är intresserade av museer och går på museer, — publiksiffrorna varierat betydligt över 20-årsperioden både totalt och för enskilda museer, — det svenska museiväsendet omfattar mellan 200 och 700 institutio- ner beroende på hur man definierar ett museum, — ca 1 600 hembygdsföreningar därutöver förfogar över ca 1 000 föremålssamlingar eller äldre byggnader, — museernas inriktning domineras av kulturhistoria och i andra hand av konst. Få museer har huvudinriktning på naturvetenskap och teknik,

— nya typer av museer som arbetslivsmuseer och ekomuseer har växt fram under de senaste decennierna,

— museiområdet uppbär betydande offentligt stöd framför allt från staten, — museerna och särskilt länsmuseema stärkts väsentligt under perio— den, — samverkan inom museiområdet är under utveckling.

Museiområdet är det verksamhetsområde som har den mest mångsidiga och komplexa institutionsstrukturen. Vi inleder därför med en översikt över den. Här tar vi också upp den utveckling av struktur och samverkan som skett sedan 1974 och den kritik av kvarstående brister som finns och som bl.a. förts fram av Museiutredningen.l Frågan om kulturmiljövården be- handlas i kapitel 15

14.1. Museistrukturen

Museerna upprätthåller, tillsammans med arkiv och bibliotek, rollen av sam- hällets kollektiva minne. Viktiga uppgifter är därför att samla föremål, bilder och i viss utsträckning arkivalier, att bevara hela interiörer eller miljöer och att

' SOU l994z51: Minne och bildning. Betänkande av Museiutredningen.

ge dessa vård för att säkra ett bevarande. Till museets traditionella roller hör också dokumentation och forskning eftersom man i sina samlingar säkrar ett historiskt källmaterial på olika områden. Allt material är grunden för museer- nas utåtriktade verksamhet där de levandegör företeelser och sammanhang i ett historiskt perspektiv.

Av den officiella museistatistiken framgår att vi i Sverige har 216 museer. Enligt Museiutredningen, som föreslår en ny, mera öppen museidefinition, uppgår emellertid antalet museer snarare till drygt 700.

De statliga museer som sorterar under Kulturdepartementet är femton till antalet, samlade i tio museiorganisationer. De är Statens historiska museer, Statens konstmuseer, Naturhistoriska riksmuseet, Folkens museum-etnogra- fiska, Livrustkammaren-Skoklosters slott-Hallwylska museet (LHS), Statens sjöhistoriska museer, Arkitekturmuseet, Statens musiksamlingar, Stiftelsen Nordiska museet och Stiftelsen Tekniska museet. Tillsammans betecknas de centrala museer. Samtliga, utom Skoklosters slott som ligger i Sigtuna kom- mun, år belägna i centrala Stockholm.

Fem av dessa centrala museer fick 1987 ett särskilt ansvar för utvecklingen genom att de utsågs till ansvarsmuseer. De är Nordiska museet, Historiska museet, Naturhistoriska riksmuseet, Statens konstmuseer (företrädda av Nationalmuseum och Moderna museet) samt Folkens museum—etnografiska.

Statligt bidrag över kulturbudgeten utgår också till ytterligare ett antal mu- seer (t.ex. Arbetets museum, Judiska museet och Skansen) och till Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna. Ytterligare ett antal museer finansieras av Försvars- departementet, Utbildningsdepartementet (universitetsmuseer) och av de bo- lag som avlöst de tidigare s.k. affärsdrivande verken. Över hovstatens budget finansieras Kungl. Husgerådskammaren. Äjtte, Svenskt Fjäll- och Same- museum i Jokkmokk, finansieras till övervägande del med bidrag från det statliga Vattenfall AB.

Statsbidrag, genom det s.k. grundbeloppssystemet, utgår till tjugosex re- gionala museer varav tjugofyra är länsmuseer och resterande två de båda kommunala museiorganisationema i Göteborg och Malmö. Huvudmän är i skiftande kombinationer landsting, kommuner och tidigare stiftare av mu- seerna som t.ex. fornminnesföreningar. I de regionala museernas uppgifter ingår att stödja och samverka med andra museer i länet och med hembygdsrö- relsen samt att biträda den statliga kulturmiljövårdens organ, framför allt länsstyrelserna. De regionala museerna kan under vissa förutsättningar slussa statsbidrag vidare till samverkande museer.

Sammantaget har de statliga och statsbidragsstödda museerna sin tyngd- punkt på det traditionella kulturhistoriska området och därnäst på konst. Områdena naturvetenskap och teknik är, totalt sett, fortfarande relativt svagt företrädda inom de svenska museerna.

Utanför kretsen av museer med reguljärt statligt stöd finns bl.a. ett 60-tal kommunala museer, Göteborgs och Malmö museer oräknade. Många av

dessa har betydelse utanför hemkommunen och för museiväsendet i sin hel— het. Man räknar vidare med ca 400 arbetslivsmuseer, varav några större. Riksutställningar, startad som försöksverksamhet 1966 och perrnanentad som en statlig stiftelse 1975, ska anordna och förmedla vandringsutställningar, ge råd och service i utställningsfrågor samt utveckla och förnya utställningsme- diet.

Runt om i landet finns 1 600 hembygdsföreningar, sammanslutna i läns- eller landskapsförbund och i riksorganisationen Sveriges Hembygdsförbund. Dessa föreningar handhar ca 1 000 föremålssamlingar eller äldre byggnader. Förekomsten av hembygdsmuseema gör att det i så gott som varje kommun i landet finns ett museum av något slag.

För konstutställningsverksamheten spelar de lokala konstmuseema och de stora, ofta kommunala, konsthallama en viktig roll. Statliga bidrag utgår inte, med några undantag, till deras verksamhet. Bidrag utgår inte heller till konstgallerier eller, med några undantag, till annan utställningsverksamhet.

Den offentliga statistiken visar att Stockholm har störst antal museer. Ser man till de tre storstadsregionerna samlat har de 25 % av statistikens mu- seiinstitutioner.

Statens kulturråd har myndighetsuppgifter på museiområdet med bl.a. för- delning av stödet till länsmuseema samt fördelning av bidrag till museiverk— samhetens utveckling. Det statliga ansvaret för kulturmiljövården vilar på Riksantikvarieämbetet.

Det finns en rad organisationer av betydelse för museiområdet. Samlande organisation för museerna är Svenska museiföreningen medan Länsmu- seernas samarbetsråd och Kommunala museernas samarbetsråd tillvaratar de regionala respektive lokala museernas intressen.

Utvecklingen sedan 1974

Museisystemet har vuxit fram organiskt som ett resultat av att människor vill minnas. De flesta museer har kommit till som en följd av enskilda människors idealism, entusiasm och framsynthet. Museerna har efter hand emellertid fått ett ökat samhällsstöd.

En för museiväsendet betydelsefull förändring skedde i mitten av 1970-ta- let. Med utgångspunkt i flera stora utredningar, framför allt 1965 års Musei- och utställningssakkunniga (MUS-65) och utredningen Kulturrådet, tog stat, landsting och kommuner systematiskt ställning till museernas betydelse för samhället och till deras olika roller. Bl.a. startade en målmedveten förstärk— ning av de regionala museerna. Men också de statliga museerna har rustats upp betydligt de senaste 20 åren, en upprustning som fortsätter.

Den statliga museistrukturen koncentrerades under periodens första del ge— nom att vissa museer fördes samman till större museimyndigheter.

Genom riksdagsbeslut 1987 — byggt på den rapport "Museiförslag” som Statens kulturråd på regeringens uppdrag lade fram 1986 — preciserades de tio centrala museernas uppgifter, ansvarsfördelningen dem emellan och gentemot de regionala museerna.2 Förändringarna tog sikte på att statliga museer har ett nationellt ansvar och måste spela en central roll i den kulturella utvecklingen på alla nivåer landet runt. De fem ansvarsmuseema fick ett särskilt markerat ansvar för samordningen inom respektive område. Möjligheterna för mu- seerna att ge historiska perspektiv på frågor som gäller nutids— och framtids- frågor belystes i de förslag till ämnen för utvecklingsprojekt som utredningen gav bl.a. Ekologisk kunskapsspridning, Sverige och tredje världen samt Invandrarnas kulturer. Staten formulerade med de föreslagna utvecklings— projekten i praktiken ett önskemål dels om ett ökat samhällsengagemang från museernas sida, dels om en bättre integration och ett effektivare nyttjande av museiväsendets resurser.

Staten har, i samband med den senaste ökningen av grundbelopp, uttryckt en önskan att regionmuseema satsar ytterligare på kulturmiljövård, ekologi, konst och verksamhet inriktad på barn och ungdom, något som inte fått fullt genomslag.

Inom museiväsendet finns en rad samverkansformer och samverkanspro- jekt. Museerna samverkar kring dokumentationen av dagens samhälle genom den samordnade samtidsdokumentationen (SAMDOK) och genom samar- betsorganet INSAM (Informationssystem i samverkan vid svenska museer). De naturhistoriska museerna i landet har sitt samarbetsorgan (NAMSA) liksom de teknikhistoriska museerna (TIMSA) och friluftsmuseema (Fri fri fri). Inom ramen för samarbetsprojektet EKODOK—9O har en lands- omfattande fotodokumentation kring människan och hennes samspel med naturen genomförts.

Samarbetet kring standardisering av föremålsregistrering och kring vård och konservering som utvecklats under 20-årsperioden kommer att inten- sifieras efter regeringens och riksdagens beslut under 1995 om räddnings- aktionen för kulturarvet i museerna (SESAM).

Museer samarbetar också internationellt bl.a. med museer runt Östersjön och med afrikanska museer.

Ett annat, aktuellt exempel på samverkan är Länsmuseernas Publik- och Profilprojekt. Syftet med projektet har varit att förbättra länsmuseernas utåt— riktade verksamhet och därmed få fler besökare till museet och länet över- huvudtaget.

2 Maseiförslag. Rapport från Kulturrådet 198623.

M useiutredningen

Museiutredningen inledde sitt betänkande med att markera att det är genom mötet mellan museerna och människorna som intressanta saker händer eller borde hända. Genom begreppsparet ”Minne och bildning” gav man museer- nas uppgifter och syfte. Bildningsuppgiften betonades med största möjliga tyngd och den är möjlig genom att museerna ”bjuder upplevelser för alla sin- nen”.

Museiutredningen granskade sedan museiverksamheten och framför allt de statliga och statligt stödda museerna kritiskt. Utredningen angav att museerna i ett längre tidsperspektiv ska sträva efter att fördela resurserna lika på insam- ling och vård å ena sidan och på ”möten med publiken” å andra sidan vilket innebär en förskjutning till förmån för mötena med publiken.

I fråga om samlingarna föreslog Museiutredningen en nationell räddnings- aktion för kulturarvet i museerna, ett förslag som regering och riksdag våren 1995 i sina huvuddrag gjorde till sitt.

Museiutredningen berörde i korthet också obalansen mellan områdena kulturhistoria, konst, naturvetenskap/ekologi och teknik.

De statliga museernas verksamhet berör inte, enligt Museiutredningen, i tillräcklig omfattning hela landet. Den publika verksamheten har fortfarande stark koncentration till huvudstadsregionen. Rådgivning och service till lan- dets övriga museer motsvarar inte efterfrågan och behov. Ansvarsmusei- reformen i mitten av 1980-talet ledde enligt Museiutredningen inte till de avsedda förändringarna. Utredningens slutsats av detta blev bl.a. förslag till ändrad organisation av museiväsendet. Riksutställningar föreslogs bli omvandlad till en efterfrågestyrd organisation.

Museiutredningen pekade också på brister i utbildningen på museiområdet, framför allt i fråga om museerna som arbetsform och deras metodik, och fö- reslog olika förbättringar av utbildnings— och forskningsmöjligheterna.

Remissvaren på Museiutredningen visar en splittrad bild. Starkast stöd fick förslaget om en nationell räddningsaktion för kulturarvet på museerna. Mest motstånd väckte förslag till omorganisation av framför allt de statliga museerna.

14.2. Befolkningens intresse för museer och utställningar

Intresset för att besöka museer är stort. Att gå ofta på museum är något som 44 % av befolkningen uppger sig göra. Nästan 40 % är sällanbesökare, men skulle vilja gå oftare.3 Bara 16 % uppger att de sällan eller aldrig gör sådana besök och inte heller skulle vilja gå på museum oftare. Observera att det i

3 Francke] G & Fritz A (1990): Kulturmonitom vintern 1989/90. SIFO.

denna undersökning inte handlade om att mäta det faktiska beteendet utan befolkningens inställning till olika kulturaktiviteter. Därför stämmer inte besöksstatistik och intresseangivelser helt överens.

När det gäller mer specifika intressen, i denna undersökning exemplifierat av konstutställningar, är andelen ointresserade betydligt större, eller 38 %, och bara 30 % skulle vilja gå oftare än de gör på konstutställningar.

Ett annat mått på intresse uttrycks möjligen av publiken till tv-program med anknytning till museer. I Sveriges Television har en serie 5—minuters- program, ”Gå på museum!”, sänts — senast under våren 1994. Publiken till det genomsnittliga programmet ligger runt 250 000 tittare och även om pro- grammet på grund av sin karaktär säkert inte väljs aktivt av alla dessa när de ändå en stor grupp. ”Antikrundan” är ett exempel på ett program som ses av en miljonpublik. Programmet väljs dock kanske inte bara för sina kulturhis- toriska kvaliteter utan också för att den värdering av antika föremål som sker i programmet i sig innebär ett spänningsmoment.

14.3. Museemas och Riksutställningars verksamhet

I detta avsnitt går vi igenom området museer och utställningar. Utställnings- verksamhet på konstområdet redovisas dock under kapitel 10. Utställnings— perspektivet kommer även att beröras något i avsnitt 14.4. Vi beskriver mu— sei- och utställningsverksamheten utifrån det material som den offentliga sta- tistiken kan bidra med. Ett problem med denna statistik är att vissa tillbaka- blickar kan vara svåra att göra på ett rättvisande sätt eftersom statistiken för- ändrats mycket under den senaste 20-årsperioden. Det förekommer vidare ett stort antal mässor och specialutställningar runt om i landet, men över dessa saknas statistik.

14.3.1 Museemas samlingar — inriktning och omfattning

De museer som ingår i den offentliga statistiken har en klar inriktning på kul— turhistoria. Det är huvudinriktningen för drygt 30 % av dem. Denna tendens var dock ännu tydligare i 20-årsperiodens början. Dominansen har dämpats genom tillkomsten bl.a. av ett antal tekniska och industrihistoriska museer. Ca 15 % av museerna har inriktning på konst och hantverk, drygt 5 % på industri/teknikhistoria och knappt 5 % på arkeologi. Bara 3 % av museerna har naturhistorisk eller naturvetenskaplig inriktning. De övriga museerna har antingen blandade samlingar eller ett helt annat tema för sin verksamhet än de som ingår i klassificeringen. Det är också drygt 10 % av museerna som helt

saknar egna samlingar. De flesta museer av de sistnämnda tre typerna har kommunal eller annan, icke offentlig, huvudman.

Diagram 14.3.1 Antal museiinstitutioner efter samlingamas huvudsakliga in- riktning.

Antal museer 7 0 ' Kulturhistoria

| I X ——-Cl'—Annat 60 Ix-/ I

* Konst, konsthantverk

——-0—Saknar samlingar

A Blandat

—A——Teknik och industri- historia

. Arkeologi

***—— Natur, natur- vetenskap

1982 1985 1988 1991 —X—Etnologi

Källa: Tabell 14.3. la

Museiutredningen lät göra en särskild studie av de statliga och statsbi- dragsberättigade regionala museernas föremålsvård och registrering.4 Av den framgår bl.a. att dessa museer tillsammans har ca 38 miljoner föremål varav ca 34 miljoner vid de statliga museerna. Av dessa förvaltar Naturhistoriska riksmuseet ca 18 miljoner. Den årliga tillväxten av samlingarna ligger på ca 0,8 %. Enligt museerna själva behöver nästan 22 miljoner av föremålen vår— das och 8 miljoner konserveras. Många museer har också stora och snabbt växande fotosamlingar som ställer betydande krav i fråga om förvaring, vård och restaurering.

Under 20-årsperioden har standarden på museernas registrering och dokumentation av samlingarna, på magasin, tillsyn, vård och konserve- ringsinsatser höjts både genom insatser på enskilda museer och genom mu- seerna i samverkan. Likväl fann Museiutredningen att situationen var så

4 Enaeus B: Museemas föremålsvård och registrering. I SOU 1994:51 Minne och bildning. Bilagedel. Betänkande av Museiutredningen. 321

oroande att man föreslog en nationell räddningsaktion för kulturarvet i museerna. De 235 miljoner kronor som riksdagen anslog 1995 innebär att stora insatser kan göras, utan att man därför kan säga att detta kommer att vara tillräckligt.

Museiutredningen visar att de centrala museerna vid 1990—talets början avsatte 60 % av sina samlade resuraser för vad Museiutredningen kallade den vårdande rollen. För länsmueema var siffran 42 %. Lägger man samman rollerna samla och vårda blev siffrorna 76 % respektive 52 % för de två museitypema. Återstoden lades nästan helt på rollen visa/utställa. Endast 4 respektive 2 % av tiden lades på forskning.

För mera ingående uppgifter om museernas samlingar och arbete med dem hänvisar vi till Museiutredningens betänkande och bilagedel.

14.3.2. Museemas publika verksamhet

Utställningar, visningar, föredrag och debatter samt publikationer är de domi— nerande inslagen i museernas publika verksamhet.

Vid museiinstitutionema förnyas successivt utställningar av mer permanent slag, s.k. basutställningar. Den senaste tioårsperioden har totalt för de statliga museerna i genomsnitt fyra sådan utställningar färdigställts. Länsmuseerna har sammantaget årligen byggt ett tiotal basutställningar.

Antalet tillfälliga utställningar vid museerna är stort. För de museer som ingår i den officiella statistiken handlar det om ca 1 500 tillfälliga utställ- ningar per år. De flesta av dessa ordnas vid de kommunala museerna. Per museiinstitution är emellertid antalet tillfälliga utställningar störst för gruppen länsmuseer. Statliga, regionala och större lokala museer producerar också vandringsutställningar. Över den verksamheten saknas fullgod statistik.

Diagram 14.3.2 Antal tillfälliga utställningar på statliga respektive regionala museiinstitutioner.

Antal tillfälliga utställningar

600 500 400 . Statliga museer 300 [:| Länsmuseer 200 100 0 VD 0) N 'I") 00 '— N (”') !x (x CX) 00 00 O Ch & (” Q 2 92 9 2 3 33

Källa: Tabell 14.3.2a

De teman som de tillfälliga utställning-ama täcker har sin tyngdpunkt inom områdena konst/konsthantverk samt kulturhistoria. Sedan början av 1980-ta- let har andelen konst—/konsthantverksutställningar ökat från 47 % av alla ut— ställningar till 55 %. Ämnesområden som etnologi, arkeologi eller tek- nik/industrihistoria omfattar vardera mindre än 5 % av det samlade utställ- ningsutbudet.

Museiinstitutionema har i stort blivit mera tillgängliga för publiken under perioden. Dels har öppettiderna utökats, dels har antalet visningar av sarnling- arna ökat. Men förändringarna i öppethållande ligger huvudsakligen på de regionala museerna som utökade sina öppettider kraftigt i slutet av 1980-talet. De statliga museiinstitutionema har t.o.m. minskat öppethållandet en aning under perioden.

Antalet visningar för allmänhet och skola/ förskola har ökat betydligt under perioden. Tillsammans genomförde statliga, kommunala och regionala museer ca 25 000 visningar 1 periodens början och mer än 60 000 visningar år 1993. Särskilt för de statliga och de kommunala museerna gäller att andelen visningar för förskola/skola har ökat under 1990-talet. Uppgifter om verksamhet för den unga publiken saknas från tidigare år. År 1993 var närmare hälften av alla visningar anpassade för skola/förskola. En enkät till museerna 1993 visar också att många museer prioriterar förskolebarn och elever från grundskolan i sin verksamhet. Ganska många prioriterar också elever i gymnasieskolan, medan inget enda museum säger sig satsa särskilt på

yrkesarbetande ungdomar. För att utveckla barn- och ungdomsverksamheten har också många museiinstitutioner utvecklat ett samarbete kring sådana frågor. Vanligaste samarbetsparter är övriga kulturinstitutioner i regionen eller direkt samverkan med skola/förskola. Dessa samverkansformer är mindre vanliga vid de centrala museiinstitutionema.

Diagram [4.3.3 Antal visningar vid museiinstitutionema.

Visningar per institution och år 1600

1400

1200 . Statliga museer 1000 El Regionala museer 800

. Kommunala museer 600

. Övriga

400

200

0 1982 1985 1988 1991

Källa: Tabell 14.3.3a

Museerna publicerar under loppet av ett år åtskilliga publikationer av olika slag. Kataloger produceras till utställningarna liksom Vägledningar och studiematerial av olika slag. Museerna arbetar också med publikationer för en vidare krets och många ger ut tidskrifter och årliga antologier eller årsskrifter. Till detta kommer ett antal monografier. Katalogerna utgör den största volymen i trycksaksproduktionen. Tillsammans framställer de statliga och regionala museerna ett 80-tal utställningskataloger per år. Antalet har varit tämligen stabilt över åren. De kommunala museerna bidrar med närmare 300 utställningskataloger kring sin verksamhet. I princip alla centralmuseer och regionala museer har antologier eller årsskrifter samt någon periodiskt utgiven publikation under året. Bland de kommunala museerna är detta mindre vanligt.

Genom att allt mer utnyttja datateknik i sitt registreringsarbete har museerna fått möjligheter att öppna sina faktabanker på helt nya villkor. Användningen av bildmedier befinner sig i sin början. Mulimedietekniken ger tidigare oanade möjligheter att visualisera vetande. Allt fler museer har också inrättat olika typer av faktarum som fungerar som ingång i deras material för den allmänhet som söker fördjupad information.

14.3.3. Övriga verksamhetsgrenar

Dokumentationsverksamhet, forskning samt service till andra museer och ut- ställare är viktiga inslag i museernas verksamhet, inslag som inte i första ledet vänder sig till allmänheten.

Museemas dokumentationsverksamhet avser att skapa en för framtiden lagrad, saklig, faktainriktad och mångsidig information. Den kan ha olika form och bearbetningsgrad. Exempel på dokumenterande verksamhet är upp- teckningar, fotografering, avritning och ljudinspelning. Dokumentation sker både i fråga om egna samlingar och i form av fältstudier av olika slag, t.ex. etnologiska undersökningar. Arbetet sker dels inom ramen för varje enskilt museums verksamhet, dels i samverkan mellan museerna och andra organi- sationer som studieförbund och hembygsdsrörelse. År 1977 bildades SAMDOK, sammanslutningen för samtidsdokumentation vid kulturhistoriska museer. Avsikten är att systematisera undersökningarna och undvika dubbel- arbete. Arbetet består av etnologiska undersökningar och föremålsinsamling och bedrivs i 13 olika ämnesindelade pooler. De flesta museer av någon stor- lek deltar i en eller flera pooler. T.o.m. juni 1993 hade 36 seminarieuppsatser på B— till D-nivå färdigställts samt 71 rapporter, böcker eller uppsatser publi- cerats. SAMDOK — som väckt stor internationell uppmärksamhet — har kriti— serats för att vara allt för lite forskningsinriktad. Ett forskningsprogram har därför nyligen utarbetats.

Museiutredningen har låtit göra två studier av forskningen vid museerna. I den ena behandlas begreppsmässiga och institutionella frågor, i den andra ut- värderas forskningens kvalitet.5 Naturhistoriska riksmuseets forskningsverk- samhet har i annat sammanhang utvärderats i två studier beställda av Naturvetenskapliga Forskningsrådet (NFR). Mot bakgrund av studierna konstaterar Museiutredningen att de allra flesta museer har forskningsambi- tioner. Naturhistoriska riksmuseets forskning har visat sig hålla hög intema— tionell standard och lämnar väsentliga bidrag till att forskningsfronten flyttas framåt, även om det också finns brister. Däremot framstår forskningen vid museerna inom de humanistiska och samhällsvetenskapliga områdena för Museiutredningen som ”mera problematisk”. Utredningens slutsats blev att den inte tillhör den allra bästa inom respektive ämnesområde, men att den å andra sidan inte heller är sämre än universitetsforskningen i allmänhet. Detta ledde Museiutredningen till förslag bl.a. om att museiforskningen i högre grad än i dag bör finansieras i konkurrens med universitetsforskningen. För en mera ingående belysning av forskningsfrågorna hänvisar vi till Musei- utredningens betänkande.

5 Rosander G: Från datafångst till forskning. Solhaug T: Evaluering av vitenskapelige og popolrervitenskapelige publikasjoner fra statlige och statsunderstattede museer i Sverige. I SOU 1994251 Minne och bildning. Bilagedel. Betänkande av Museiutredningen. 325

I fråga om de statliga museernas service av olika slag till museiväsendet i övrigt konstaterar Museiutredningen utifrån sina kontakter med museer av olika slag att den inte motsvarar efterfrågan. Här finns dock inga särskilda studier gjorda.

14.3.5. Riksutställningar

Riksutställningar fungerar som producent av utställningar som visas av såväl museer runt om i landet som av andra utställningsarrangörer. Man svarar också för en tämligen omfattande teknisk service och rådgivning och fungerar därigenom som en central resurs för alla institutioner eller organisationer som vill arbeta med utställningar som medium för att förmedla kunskap eller idéer. En liten del av de utställningar som produceras visas också i utlandet.

Totalt visades 1993/94 närmare 80 olika utställningar som producerats av Riksutställningar. Av dessa var 11 nyproducerade. Det innebär en minskning jämfört med slutet av 1970-talet då man hade närmare 140 utställningar ute på visning. Utställningarna tenderar också att bli mindre till sitt omfång. Allt fler utställningar levereras i form av skåp som kan placeras i skiftande lokaler medan övriga utställningar såväl mindre som större har minskat kraftigt. Är 1973/74 hade Riksutställningar drygt 100 sådana övriga utställningar ute på turné under loppet av ett år, i dag är antalet knappt 40.

Det har inte varit möjligt att följa utställningarnas teman över någon längre tid. Under 1990-talet ser man emellertid att Riksutställningar fördelar verk- samheten i stora drag lika mellan samhälle/kulturhistoria, konst respektive natur/teknik. De inbördes relationerna kan variera något mellan olika är. Merparten av utställningarna på temat natur/teknik är anpassade för den unga publiken medan man inom konstområdet den senaste treårsperioden inte har producerat någon utställning särskilt anpassad för barn.

Parallellt med att länsmuseema byggt ut sin verksamhet har Riksutställ- ningar minskat sin insatser ute i landets kommuner. I slutet av 1970-talet besöktes 208 av landets dåvarande 279 kommuner, år 1993/94 fick drygt 150 besök genom en utställning producerad av Riksutställningar.

Det finns också en tendens till att utställningarna är tillgängliga kortare tid där de visas.

De största mottagarna av utställningar är kommunernas kulturnämnder eller motsvarande, ofta i samverkan med folkbiblioteket. Lokala och regionala museer samt konsthallar är en annan ganska stor utställarkategori liksom skolan. Bland övriga arrangörer kan också nämnas studieförbunden. Bilden över arrangörsskapet kan varierar mycket från län till län. På Gotland fanns t.ex. 1993/94 totalt åtta olika arrangörer av utställningsverksamhet som förmedlar utställningar från Riksutställningar medan det i län som Jönköping, Kalmar eller Värmland inte ens fanns en arrangör per kommun.

14.4. Besök på museer och utställningar

I slutet av 1960-talet fanns ett stort intresse för museernas verksamhet och år 1969 besökte så många som 40 % av befolkningen något museum under lop— pet av ett år. Om även utställningsbesök inkluderades var det 60 % av be- folkningen som någon gång under året varit på museum eller utställning. De undersökningar som gjorts sedan dess har haft varierande definition på vad som ska räknas med i museibesöken. SCB hari sina undersökningar 1976, 1982/83 och 1990/91 särskiljt besök på konstutställning (vissa år även konst- museum) från övriga museibesök. Besök på annan utställningsverksamhet mäts inte. I SR/PUB:s undersökningar har musei- och utställningsbesök re- gistrerats sammantaget under 1980-talets första år, men separerats från va- randra efter 1987. De varierande definitionerna gör att vi här avstår ifrån att visa en mer omfattande tidsserie över hur andelen museibesökare i befolkningen har utvecklats. Vid tre tillfällen är emellertid frågorna någor- lunda likartat ställda varför vi nöjer oss med en redovisning av dem. Resultatet indikerar en ökning av andelen museibesökare i befolkningen.

Diagram 14.4.1 Andel av befolkningen som besökt museum under det senaste året. År 1969 ingår även skolbarn i åldern 11—14 år vilket kan bidra till att nivån påverkas uppåt.

Andel besökare

1969

1988

1993

50

Källa: Tabell 14.4. 1 a

Andelen musei— och utställningsbesökare har efter en nedgångsperiod på 1980-talet ökat igen. Skillnaden mellan 1988 och 1993 förklaras till stor del av en ökande andel museibesökare boende i Stockholmsområdet. Besöksstatistiken från museerna tyder också på en ökning av besökandet. Antalet besök på de statliga museerna har mer än fördubblats under perioden 327

och även de kommunala museerna har fått ett ökat antal besökande per insti— tution. Däremot har länsmuseema, trots de förbättrade öppettiderna inte kun— nat behålla det stora antalet besök från mitten av 1970-talet. Det betyder emellertid inte att andelen av befolkningen som besöker ett länsmuseum har minskat. Sedan 1988 har tvärt om denna andel ökat från 23 % till 30 % av befolkningen. Förklaringen tycks därför vara att man inte besöker länsmuseet lika ofta som tidigare. På 1990-talet uppvisar alla typer av museiinstitutioner kraftiga ökningar av antalet besök.

Diagram 14.4.2 Antal 1 000 besök per år på statliga, regionala respektive kommunala museiinstitutioner.

Antal 1 OOO-tal besök 5 000

4 500 4 000 3 500 3 000 2 500 2 000 1 500 1 000 500 0

' Kommunala

_D— Statliga

—0 Regionala

1973 1976 1979 1982 1985 1988 1991 1991 1992 1993

Källa: Tabell 14.4.2a

Både bland museibesökare och utställningsbesökare finns betydande likhe— ter mellan män och kvinnor.

14.4.1. Besökare i olika åldrar

Att gå på museum hör i hög grad barndom och skolålder till. Inga andra grupper går i så stor utsträckning på museum som personer under 15 år. För de mindre barnen har vi tidigare påvisat daghemmens och skolans roll som arrangör av besök på teater, konserter och bibliotek. Även för museibesöken spelar skolan en viss, om än inte lika påtaglig, roll medan förskolorna ganska sällan ordnat besök. Det vanliga är istället att familjen tar med barnen på museum. Det finns emellertid betydande skillnader mellan barn till högutbil-

dade och lågutbildade föräldrar, 57 % av barnen med lågutbildade föräldrar har gjort minst ett museibesök under året mot hela 81 % av barn med hög- utbildade föräldrar.

Andelen museibesökare bland vuxna har, som vi tidigare visat ökat en del sedan 1988. Denna ökning gäller alla åldersgrupper, men dock i minst ut- sträckning personer över pensionsåldern.

Diagram 14.4.3 Förändring av andelen museibesökare mellan 1988 och 1 993 för några olika åldersgrupper i befolkningen.

Andel besökare 60

50

40

l1988 30 131993

20

10

15—24 år 25—44 år 45—64 år 65 år—

Källa: Tabell 14.4.3a= Tabell 14.4.1a

14.4.2. Utbildning och facklig tillhörighet

Liksom för alla andra kulturaktiviteter finns det stora skillnader mellan olika utbildningsgrupper. Andelen museibesökare är ungefär dubbelt så stor i grup- pen högutbildade som andelen bland de lågutbildade.

I studien av de olika fackliga kollektivens deltagande i kulturlivet saknas jämförelse över tid på frågan om museibesök. Verksamhetsåret 1990/91 re— dovisar statistiken en låg andel museibesökare inom LO-kollektivet medan andelen är mer än dubbelt så hög bland SACO-medlemmarna. Det finns inga skillnader mellan män och kvinnor.

14.4.3 Besökare i hela landet samt utomlands

De flesta museibesöken görs i Stockholm och det är också bland de boende i Stockholm som andelen museibesökare är störst. År 1993 hade totalt 75 % av stockholmarna besökt något museum vilket var en kraftig ökning jämfört med nivån 1988 då 43 % av stockholmsboma varit på museum i Stockholm eller på annan plats i landet. I Stockholm sker också museibesök oftare än på andra ställen i landet.

I Värmland, liksom i fyra av de fem Norrlandslänen, är andelen årliga musei-Iutställningsbesökare mindre än halva befolkningen. I övriga län är be- söksandelen högre. En förklaring till de lägre andelarna i några län kan vara att långa resavstånd till museer utgör ett tydligt hinder för museibesöket. Bland den grupp som bor i regionhuvudorten besöks museum av 60 % medan andelen bland dem som bor utanför regionhuvudorten är 53 %.6

I en annan undersökning studerades sambandet mellan att ha besökt sitt länsmuseum någon gång över huvudtaget och boendeavståndet från museet.7 Det visade sig att det finns ett klart samband och att det tycks finnas en tydlig tremilsgräns. När den gränsen överskrids minskar andelen som besökt det egna länsmuseet. Som förklaring till att man inte besöker länsmuseet hänvisas emellertid inte så ofta till avståndet. Vanligaste motivering är att man helt en- kelt inte känner till museets existens.

Med ett stort antal välbekanta museiinstitutioner belägna i Stockholm är det inte överraskande att den största andelen museibesök har gjorts där. År 1993 var det 22 % av hela befolkningen som hade varit på ett museum i Stockholm vilket är en ökning sedan fem år tidigare med 7 procentenheter. Om man un- dantar de boende i Stockholms län är det 14 % av den övriga befolkningen som varit på museum i samband med ett besök i Stockholm. Flitigast mu- seibesökare i huvudstaden är emellertid stockholmarna själva. Hela 69 % av de boende i storstadsområdet hade varit på museum i Stockholm 1993. Det är en stor ökning jämfört med fem år tidigare då 41 % av befolkningen i regio- nen varit på ett Stockholmsmuseum. För boende i Malmö— och Göteborgs- områdena är motsvarande andel museibesökare i hemlänet ca 35 %. Någon större förändring över tid har inte skett. Andelen besökare på museum över huvudtaget är dock inte fullt så låg i Malmö-IGöteborgs-regionen där drygt 60 % under året gjort åtminstone ett museibesök — låt vara inte på hemorten.

Det är 13 % av befolkningen som varit på museum i samband med en ut- landsvistelse det senaste året. Denna andel är, liksom resandet i sig, klart ut-

6 Opublicerade data Sveriges Radio/PUB. Nordberg J & Nylöf G (1995): Kulturbarometern i detalj: Tema Konst, museer och utställningar 1995. Statens kulturråd. Nordberg J & Nylöf G (1989): Kulturbarometern i detalj: Tema Konst, museer och utställningar. PUB Informerar 11 Sveriges Radio/PUB i samarbete med Statens kulturråd. 7 Museerna och den svenska historien. Rapport från Riksdagens revisorer 1992/933.

bildningsrelaterad. Medan närmare 30 % av de högutbildade varit på ut— ländskt museum gäller detta endast 7 % av de lågutbildade.

14.4.4. Besök på olika slags museer

De allra flesta som går på museum besöker bara ett enda museum under året, men mer än 10 % av befolkningen besöker minst två slags museer.8 Eftersom de flesta museer är kulturhistoriska museer är det vanligast att man besökt ett museum med en sådan inriktning, nära 20 % av befolkningen har varit på ett kulturhistoriskt museum under året. Näst vanligast är att man be- sökt ett konstmuseum. Övriga museityper har besökts av mindre än 5 % av befolkningen vardera.

Diagram 14.4.4 Andel besökare på olika slags museer vad avser museityp respektive samlingamas huvudsakliga innehåll. Förändring mellan 1988 och I 993.

Museum i hemlänet

Länsmuseum

Statligt museum Museum i Stockholm I] 1988

ll993

Friluftsmuseum

Naturhistoria/ Teknik

Konst

Kulturhistoria Andel som besökt

0 5 10 15 20 25 30

Andel besökare på friluftsmuseum undersöktes inte 1988.

Källa: Tabell 14.4.4a

8 Riksdagens revisorer och opublicerade data från SR/PUB. 331

De ca 19 miljoner besök som 1993 registrerades av de drygt 200 museerna i museistatistiken fördelar sig som framgått ojämlikt i befolkningen. Det finns en stor grupp som inte alls besöker något museum. Ungefär hälften av museibesökama gör enstaka besök under loppet av ett år och den andra hälften gör flera årliga besök och påverkar därigenom statistiken. Däremot bekräftar befolkningsstudierna och registreringen av antalet besök på museerna båda att en utveckling skett av museibesöken sedan slutet av 1980- talet och att de statliga museerna i Stockholm svarar för en stor del av denna ökning.

14.4.5. Några internationella jämförelser

Liksom det möter svårigheter att jämföra svensk statistik över museibesökare över tid på grund av varierande definitioner är det också svårt att göra helt rättvisande internationella jämförelser. Dock tycks andelen musei- eller ut— ställningsbesökare vara hög i Sverige där ungefär halva befolkningen gjort något besök. 1 Norge har 29 %, i Frankrike 30 % och i Finland 40 % av befolkningen varit på museum eller konstutställning det senaste året. I Danmark och Tyskland uppger 18 % respektive 23 % att de varit på museum senaste halvåret. Motsvarande andel i Sverige är 36 %.

I Frankrike är konstmuseer den typ av museer som besöks i störst utsträckning. Dit går 16 % av befolkningen under ett år medan tekniska eller naturvetenskapliga museer besöks av 9 % av befolkningen.

14.5. Amatörverksamhet med anknytning till lokalhistoria, samlande och utställningar

Inom ramen för folkbildningen och fackföreningsrörelsen har man sedan 1970-talet uppmuntrat ett historiskt forskningsintresse på amatörbasis. Den s.k. ”gräv där Du står”-rörelsen är ett uttryck för detta. Ett annat sätt att kana- lisera sitt kulturhistoriska intresse är genom medlemskap i en hembygdsföre- ning. År 1990 uppgav 7 % av befolkningen över 15 år, eller närmare en halv miljon människor att de var medlemmar i en hembygdsförening. Dessa upp- gifter stärnmer väl överens med hembygdsrörelsens medlemstal om man ren— sar dem för dubbelanslutningar. Medlemskap i hembygdsförening är vanli— gare bland personer över än under 45 år och förekommer också oftare bland boende i glesbygd. Troligen förekommer dubbelanslutning till flera hem- bygdsföreningar t.ex. i anslutning till boendeort och semesterort eller födel- seort och hemort.

I vid mening kan man säga att en sarnlarhobby också är ett slags intresse på amatömivå som på långt håll, eller kanske snarare på längre sikt, är be-

släktat med museiverksamheten. Ungefär 20 % av befolkningen har någon samlarhobby som de ägnat sig åt det senaste året.

Inte bara fackmän utan alla landets invånare har möjlighet att vända sig till museerna med sina föremål eller samlingar för upplysningar. Det finns också möjlighet att vända sig till museet i samband med studier eller forskning. Dessa båda möjligheter har utnyttjats av bara en liten del av befolkningen — 5 respektive 7 %. Störst är andelen bland de högutbildade där 11 % varit på museet för att visa upp föremål och 15 % anlitat museet i sina studier eller sin forskning.

Museerna själva rapporterar också om att man uppfattas som ett sam- hällsminne i den bemärkelsen att det ofta händer att människor tar kontakt för att berätta om sina minnen, om sitt yrkesliv eller förmedlar annan kunskap som man tror kan vara av intresse för museet. Hur vanligt förekommande detta är vet vi emellertid inte.

Inom ramen för studieförbundens aktiviteter förekommer också utställ- ningsverksamhet. Sedan slutet av 1970-talet har studieförbunden totalt ordnat mellan 5 000 och 6 000 utställningar per år. Antalet deltagande och besö- kande har emellertid minskat under samma tid från ca 2,7 miljoner i slutet av 1970-talet till 1,8 i början av 1990-talet.

14.6. Museemas ekonomi

De centrala museerna finansieras så gott som uteslutande med statliga medel även om bidrag undantagsvis också förekommer från kommuner och landsting. Länsmuseiinstitutionema finansieras gemensamt av stat, landsting och kommuner. Statens bidrag fördelas som redan nämnts genom grundbe- loppssystemet.

Diagram 14.6.1 Utveckling av de statliga anslagen till museiinstitutioner. 1994 års penningvärde.

Antal 1 000 kronor 350 000

Ansvars- 300 000 museerna /./' .. 250 000 /' _D—Ovriga statliga . museer 200 000 ./ ' Länsmuseerna 150 000 _o—Riksutställ- ningar 100 000 A Övriga museer 50 000 med statliga bidrag 0 % # rx :: m ix rx oo oo % B & & ix (N :N oo & a e &

Källa: Tabell 14.6.1a

1 fast penningvärde har de statliga bidragen i det närmaste fördubblats se— dan 1973 och i dag får museerna sammanlagt ca 800 miljoner kronor i olika anslag från staten. Ett undantag utgör Riksutställningar som 1993/94 fått an- slaget höjt med ungefär 25 %, från 27 miljoner kronor år 1973/74 till 34 miljoner kronor 1993/94 i fast penningvärde.

Kommuner och landsting bidrog med ytterligare 500 miljoner kronor till museisektom, huvudsakligen till de museer man är huvudman för.

Den offentliga museistatistikens uppgifter om den statliga finansieringen av länsmuseiinstitutionema stämmer inte helt överens med redovisningen av kostnaderna från statsbudgetens utfall. Det kan finnas flera förklaringar till detta t.ex. varierande budgetårsindelning, olika sätt att redovisa anslag för lö- nebidragsanställd personal.

Utvecklingen av de statliga bidragen framgår av figuren ovan. I fast penningvärde skedde en nivåhöjning när grundbeloppssystemet infördes. Därefter har statens stöd grovt räknat legat på samma nivå genom perioden. Det innebär att huvudmännen och särskilt landstingen kommit att ta en ökande andel av finansieringsansvaret för de regionala museerna.

Spännvidden i det statliga stödet till de enskilda museerna har krympt. Budgetåret 1979/80 varierade stödet till de ”vanliga” länsmuseema (exkl. Malmö och Göteborgs museer och Kulturen i Lund mellan 4 och 16 grundbelopp. Budgetåret 1993/94 var motsvarande siffror 20 respektive 29

grundbelopp. Det innbär att nivån höjts för alla och att spännvidden är mindre än i början av perioden.

Diagram [4.6.2 Fördelning av länsmuseernas finansiering mellan stat, landsting och kommuner.

% av offentliga bidrag

' Landsting

_D— Stat

* Kommuner

5

0 se oo o N N m oo 00 ex ox ox ox ox ox ox ox ax ax _. _ _. .. _ _.

Källa: Tabell 14.6.2a

Förutom rena driftsbidrag till museerna finns projektmedel som fördelas via Statens kulturråd. Inom ramen för museianslagen lämnas också anslag till hemslöjdsverksamheten. Vi behandlar hemslöjdsfrågoma i kapitel 10.

Bevakningskostnadema uppges ha blivit en allt tyngre post för museerna. Under den period som museistatistiken särredovisar bevakningskostnaderna syns emellertid inte en sådan tendens. I fast penningvärde har de statliga museerna rent av trimmat sina kostnader för bevakningen av samlingarna. Däremot har lokalkostnaderna ökat kraftigt, från drygt 120 miljoner kronor per år i slutet av 1980—talet till närmare 240 miljoner kronor år 1993.

Museerna har på senare år ansträngt sig för att öka sin självfinansierings- grad.

Under den senaste femårsperioden har museerna ökat sin finansiering med entréavgifter kraftigt. Detta gäller särskilt de statliga museerna och i kombina— tion med den ökade publiktillströmningen har ökade entréavgifter lett till ökade intäkter från besökarna i fast penningvärde från ca 35 miljoner kronor år 1989 till drygt 100 miljoner kronor år 1993. För länsmuseema är höj- ningen mer måttlig och förklaras huvudsakligen av att fler besöker museerna.

Intäkterna för försäljningen i museibutikerna uppgår för de statliga museerna till 40 miljoner kronor per år och för länsmuseema till drygt 30 miljoner kronor. 33 5

Museerna har också intäkter från sponsorer. Dessa utgör bara en mindre del av de samlade intäkterna men har ökat något på senare år. Storleken på sponsorsintäktema är ungefär jämförbar med intäkterna från egna fondmedel eller totalt ca 30 miljoner kronor för samtliga museer i museistatistiken. För de statliga museerna och länsmuseema har de egna fondmedlen ännu sålänge en större betydelse för intäktsbilden än sponsorerna.

Hushållens utgifter för musei- och utställningsbesök har nästan fördub- blats mellan 1978 och 1992. Det genomsnittliga hushållet spenderar 92 kro- nor på sådana besök vilket motsvarar närmare 335 miljoner kronor. En del av dessa pengar läggs givetvis på varumässor och andra mer kommersiellt inrik- tade utställningar.

14.7. Utbildning och arbetsmarknad

Inom museiinstitutionema verkar ett stort antal olika specialister, de flesta ut— bildade inom sitt respektive fackområde inom ramen för den traditionella uni- versitetsutbildningen. Vid Umeå universitet finns sedan 1987 institutionen för museologi. Enstaka kurser i museikunskap finns också vid universiteten i Stockholm och Lund. Vid Göteborgs universitet ges en påbyggnadskurs i museivetenskap. Sedan 1985 finns en konservatorsutbildning i Göteborg. I Göteborg finns också en bebyggelseantikvarisk utbildning.

I takt med att museiinstitutionema har utvecklat sin levandegörande uppgift har behovet av vidareutbildning på museiområdet kommit att uppmärksam- mas. Behovet av vidareutbildning har visat sig vara stort. Sedan 1991/92 har anslag, i form av särskilda grundbelopp, överförts till länsmuseernas samarbetsråd för vidareutbildande insatser.

Museiutredningen har behandlat utbildningsbehoven i sitt betänkande. Vi behandlar dem ytterligare i kapitel 20.

Enligt museistatistiken sysselsätter de drygt 200 museerna som ingår bland uppgiftslämnarna tillsammans ca 4 350 årsverken varav 1 250 årsverken vid de statliga centralmuseema. Av tradition finns på museerna, liksom arkiv och bibliotek, ett stort antal lönebidragsanställda. Ungefär var fjärde musei- anställd, eller ca 1 000 årsverken är lönebidragsanställd.

Insatser för barn och ungdomar har uppmärksammats på senare år. Museerna har tillsammans mindre än 3 % av sina årsverken särskilt avdelade för detta slags verksamhet. Inom de statliga museerna är situationen aningen bättre än inom de regionala museiinstitutionema där andelen endast är 2 %.

Diagram [4.7.1 Utveckling av antal årsverken vid museer med olika slags huvudmän.

Antal årsverken 1 400

' Statliga museer

—Cl-— Länsmuseer

* Kommunala museer

—o— Övriga

N V) 00 00 00 00 CS ON ON _ _- '—

Källa: Tabell 14.7.1a= Tabell 14.3.2a

1991 1991 1992 1993

Antalet tjänster har under 20—årsperioden ökat på flera av de museer som har statliga bidrag, men det till trots är arbetslösheten bland museitjänstemän tilltagande. För akademikerna i BIK-förbundet var arbetslösheten 1988 unge- fär knappt 13 % medan man fem år senare har drygt 22 % av medlemmarna anmälda som arbetslösa.

14.8. Sammanfattande iakttagelser

Museiområdet har resursmässigt stärkts betydligt under perioden från 1974. Det gäller såväl statliga och regionala som många lokala museer. Nya typer av museer, som arbetslivsmuseer och ekomuseer, har tillkommit.

Andelen av befolkningen som går på museum har efter en nedgång under 1980—talet ökat betydligt och ligger nu högre än i slutet av 1980-talet. Besöks- talen för de statliga museerna, särskilt, och de kommunala museerna har också stigit påtagligt medan de regionala museerna ännu inte helt nått tillbaka till de höga besökstalen vid periodens början trots ökade resurser.

En betydande utveckling har skett i museernas övriga arbete — med regi- strering och vård av samlingarna, på kulturmiljöområdet, i användningen av inforrnationsteknologi m.m. — men mycket återstår samtidigt att göra i dessa avseenden. Detsamma gäller samverkan på museiområdet.

Den ärnnesmässiga obalansen har utjämnats något men alltjämt är områden som teknik och naturvetenskaper totalt sett ganska svagt företrädda.

I övrigt hänvisar vi till de bedömningar Museiutredningen gjort som sammanfattats i avsnitt 14. 1. 337

will Mt.—rm Mim lir-' mmm smutsar-Multi; |". Harman | ; .,' .. .' ' "vr'ltlittslnrvtynl

|” | | M | I I I ' _ I ' " Filifll'tkqfls J.F'IIH

15. Kulturmiljövård

15.1. Inledande överblick

Kulturmiljövården syftar till att bevara och levandegöra viktiga kultur- historiska värden i vår omvärld. En målsättning är att identitet och förankring i den egna historien ska kunna utgöra grund för förnyelse och utveckling. De fysiska lämningarna, föremålen och dokumenten, liksom de traditioner, före- ställningsvärldar och samband de förmedlar behöver identifieras och doku- menteras, skyddas mot förstörelse, bevaras, förklaras, göras levande och till- gängliga för dagens och morgondagens generationer. Ett nära samband finns till museiområdet och arkivväsendet.

Lagstiftning är en väsentlig grund och utgångspunkt för arbetet på kultur- miljövårdens område. Här finns dels kulturminneslagen (KML), dels kopp- lingen till övrig lagstiftning som rör miljön och hur vi utnyttjar den, natur- resurslagen (NRL) och plan— och bygglagen (PBL).

Ansvarig sektorsmyndighet på central nivå är Riksantikvarieämbetet (RAÄ). På regional nivå är ansvar och arbetsuppgifter fördelade mellan läns- styrelse-länsantikvarie och länsmuseum-landsantikvarie. På den kommunala nivån berörs framför allt kultur- och byggnadsnämnder.

Utvecklingen inom kulturmiljöområdet sedan 1970—talet kan sägas ha skett i tre faser, var och en kännetecknad av såväl politiska direktiv som initiativ och utvecklingsarbete inom sektorn själv.

Den första, på 1970-talet, inriktades framför allt på det fysiska kulturarvet och var en reaktion på 1960-talets rivningar och hårdhänta hantering av våra stadsmiljöer. Arbetet inriktades främst på integration av bevarandeperspek- tivet i samhällsplaneringen.

Utvecklingen inleddes med att kulturminnesvården under början av 1970- talet inlemmades i den fysiska riksplaneringen (FRP). År 1976 infördes kulturminnesvård som ansvarsområde på länsstyrelserna. Vissa beslutsfunk— tioner decentraliserades dit från RAÄ och särskilda tjänster inrättades inom länsstyrelsen. Den begränsade bemanningen på länsstyrelserna förutsatte emellertid att länsmuseet även framgent skulle medverka i den regionala kulturminnesvården, något som skulle garanteras genom statsbidraget till länsmuseerna.

En andra fas följde i mitten av 1980-talet, då ansvarsområdet breddades mot vardagsmiljön och miljöfrågorna fick en allt viktigare roll i politiken, vilket bl.a. ledde till beslut om nya mål och medel för kulturmiljövården.1

1 Prop. 1987/88:104.

I propositionen ”Kulturmiljövård” markerades den förändrade ambitions- nivån genom att etablera begreppet ”kulturmiljövård” som benämning på ansvarsområdet som helhet medan den mer restriktivt klingande benämningen kulturminnesvård förbehölls monumentvården i mer strikt mening. Samban- den med miljöpolitiken markerades därigenom.

Också ambitionen att göra den offentliga kulturmiljövården tydligare för den breda allmänheten markerades. Författningsregleringen samlades i en överskådlig lag, kulturminneslagen. Vidare fastställdes sektorsmål (se avsnitt 15.4).

Det senaste årtiondets arbete har successivt lett till ett behov av att tydligt sätta de materiella kulturvärdena i samband med de immateriella och med de sociala och etnologiska sammanhang som de är en del av. Detta kännetecknar nuvarande fas med inriktning mot en breddad kulturarvssyn.

Kulturmiljövårdsområdet har således successivt förändrats och omforrnats med hänsyn till de krav samhällsutvecklingen ställt. Från att fram till 1970- talet främst ha handlat om fysiskt bevarande och levandegörande av de en- skilda monumenten har målsättningen stegvis vidgats till att omfatta miljön som helhet och ett brett ansvarstagande för historisk kontinuitet och kulturell identitet.

Mycket litet av detta är åtkomligt i statistik av traditionellt slag. Utvärde- ringen får därför mer deskriptiva former. Vi noterar dock samtidigt att ett arbete med att bygga upp relevant statistik för sektorn som helhet har på- börjats av RAÄ.

15 .2 Befolkningens intresse för kulturmiljön

Några data om människors uttalade intresse för kulturmiljön finns inte. Vad vi kan göra är att ge några indikationer på det. Sådan kan vara intensiteten i den allmänna debatten, efterfrågan på litteratur och tv-program, efterfrågan på information om hur man levde förr, hur man tar hand om gamla byggnader, möbler och föremål, i viljan att föra vidare kunskapen om arbetslivets villkor och förutsättningar osv. Andra indikatorer är ökande engagemang i stadsdels- grupper, arbetslivsmuseer, hembygdsföreningar och inte minst lokala opinionsgrupper samt intresset för kulturhistoriska besöksmål av skilda slag.

Engagemanget i den egna vardagsmiljön

Engagemanget hos ägare till byggnader och fornlämningar är grunden för kulturarvsbevarandet generellt. I stor omfattning ställer ägarna även upp och visar sina hus eller berättar om dem på olika sätt.

Momentant formas ofta aktionsgrupper kring kontroversiella samhälls— planeringsfrågor (rivningar, nybyggnad, vägutbyggnad etc.). De får ofta stor publicitet och som grund för ett mer allmänt engagemang tjänar de därför som Väckarklockor. De dagsaktuella frågorna om t.ex. tredje spåret i Stockholm och Haga-Brunnsviken ger en indikation på att det folkliga engagemanget också har ett starkare politiskt gehör än tidigare.

Sveriges Hembygdsförbund är den äldsta och största ideella riksorganisa- tionen inom området med ca en halv miljon medlemmar i 1 650 lokala före- ningar knutna till 26 läns- eller landskapsförbund. Drygt 1 000 hembygds- gårdar förvaltas av respektive hembygdsförening, oftast genom stora frivilliginsatser. Hembygdsförbundet har en vittomfattande verksamhet med studiecirklar, kurser, dokumentation, vård och levandegörande av det lokala kulturarvet, utgivningen av böcker, tidskrifter och tidningar m.m., på pro- grammet.

Svenska Föreningen för Byggnadsvård instiftades 1975 som en uppfölj- ning av Byggnadsvårdsåret. Föreningen har drygt 3 000 medlemmar och har sedan 1990 också etablerat länsombud för att nå ut bredare. Föreningens aktiviteter inriktas dels på att väcka uppmärksamhet och intresse för det byggda kulturarvet, dels på att sprida kunskap om hur man vårdar gamla hus.

Den europeiska organisationen Europa Nostra sprider genom pris— och medaljutdelning till förtjänta upprustningsarbeten intresse och information samt sätter därigenom också in det svenska bevarandearbetet i ett europeiskt sammanhang.

Monument och besöksmål

Kulturarvet som besöksmål omspänner allt från runstenar och hembygds- gårdar till museiliknande anläggningar som t.ex. Birka och Läckö.

Här finns intresset för de ”märkvärdiga” objekten som ger bygden karak- tär. De upplevs och utpekas som delar av vår identitet och förankring i his- torien och som vittnesbörd om utvecklingen av vårt samhälle. För de flesta är det skolan som först visar oss dessa minnesmärken.

Inte minst våra kyrkor är för befolkningen i gemen mer än enbart ett guds- rum. Undersökningar som gjorts inför ett skiljande mellan Svenska kyrkan och staten visar att 70 % av befolkningen finner den egna kyrkobyggnaden så viktig att rivning eller utnyttjande för annat ändamål än möjligen musei- eller konsertändamål inte är tänkbar.

Kulturrninnena utgör en referenspunkt att relatera till och något att vara stolt över, något att kunna visa främlingar på besök. UNESCO:s världsarvs- konvention med dess urval av världsarvsobjekt har sedan Sverige anslöt sig 1985 haft stor betydelse för medvetenheten om att svenska kulturminnen är delar av ett universellt kulturarv. Stor medieuppmärksamhet har ägnats de

objekt Sverige fått nominerade på listan och deras betydelse i ett interna- tionellt turistperspektiv blir allt tydligare.

Intresse för tv-program om kulturmiljöer

De senaste tio åren har en rad program som behandlar kulturmiljöer och kulturlandskapet visats i tv. Mellan 1988 och 1995 visades ett drygt dussin tv-program om det svenska kulturlandskapet. Gensvaret för de första pro- grammen om björkskogen och blomsterängen var enormt. Långt över två miljoner svenskar såg dessa program. Senare program har, bl.a. till följd av en ökande kanalkonkurrens på tv-området, haft publiker på mellan 300 000 och en miljon tittare.

Filmen om Stockholm före 1960-talets rivningar som visades i flera repriser i tv 1994 gav upphov till en omfattande debatt om politiska vägval och utlöste hos den yngre publiken, som inte upplevt dessa miljöer, en kraftig reaktion mot föräldragenerationens flathet mot politiska beslut och bristen på miljömedvetenhet och respekt för kulturhistoriska värden hos den tidens politiker.

15.3. Kunskapen om vad som är bevarandevärt

För att enskilda, kommuner och staten ska kunna ta ett långsiktigt ansvar för kulturvärdena krävs att man dels vet vad som bör bevaras, dels vet vilka krav bevarandet ställer. Fornminnen, byggnadsminnen och kyrkliga miljöer åt- njuter särskilt lagskydd enligt kulturrninneslagen. Hänsyn till bebyggelse och miljö i övrigt regleras i naturresurslagen och plan— och bygglagen.

Vi redovisar här kunskapsläget och beståndet av olika miljöer och objekt och förändringar i dessa avseenden under 20-årsperioden.

F omminnen

De delar av det yttre kulturarvet som redan 1976 var mest heltäckande do- kumenterade var fornminnen och fomminneslokaler synliga ovan jord.

Förstagångsinventeringen avslutades 1977. Parallellt med denna påbörja- des 1974 en revideringsomgång som fortfarande pågår och planeras i sin nu- varande forrn vara avslutad år 2002. Inom denna objektkategori är således underlaget och riksöverblicken relativt god.

Diagram 15. 3.1 Antal [ 000 fornlämningar 1994 länsvis. Totalt ca 628 000 st.

Län

Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs/Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens

Norrbottens Antal 1 000

0 20 40 60 80 100 120

Källa: Tabell 15.3. la

I den revidering som nu pågått ett antal år har man dock kunnat konstatera att det befintliga underlaget har brister. Kunskapen om fomlämningsbeståndet fördjupas successivt. (Exempel på detta är vissa områden kring Växjö kommun där antalet registrerade fornlämningar vid en specialinventering ökat med 120 %.)

De stora stadsomvandlingarna under 1960-talet aktualiserade en helt annan typ av kunskapsunderlag, om de medeltida kulturlager under mark som i många städer utgör en restriktion och relativt tung kostnadspost vid utbygg- nads— och förändringsbehov. Mellan 1974 och 1990 genomfördes ett särskilt forskningsprojekt med detta syfte, ”Medeltidsstaden”. Totalt 76 medeltida stadskärnor är nu kartlagda och rapporterna fungerar som underlag i den kommunala planeringen för bedömning av tillstånd till ingrepp och nivå på utgrävningskostnader samt som basdata för forskningen.

Byggnadsminnen

Till skillnad från fomminnena som automatiskt är lagskyddade är bygg- nadsminnesskyddet selektivt och bygger på ett strängt urval där kriteriet bl.a. är att byggnaden eller miljön är ”synnerligen märklig”.

Själva processen att förklara en byggnad för byggnadsminne är arbets- krävande och ställer krav på samråd med ägare och kommun i avgränsning av skyddsområde och utarbetande av skyddsföreskrifter. Ägaren har rätt att ställa ersättningsanspråk om utnyttjandet avsevärt försvåras eller innebär eko- nomisk belastning för honom. Lagens möjligheter att byggnadsminnesför— klara mot ägarens vilja har endast tillämpats i något enstaka fall eftersom ägarens inställning och ambitioner trots allt blir utslagsgivande när det gäller förvaltning och vård.

Antalet byggnadsminnen svarar på intet sätt mot byggnadsbeståndets kul- turhistoriska kvaliteter.

Tillväxten framgår av nedanstående diagram.

Diagram 15. 3.2 Antal byggnadsminnen 1976—1994.

Antal byggnadsminnen ] 400

1 200 ./

1 000 ./ 800 ./

600 I

400 _/ 200 om

Ackumulerat —El-——Nytillkomna

"X

1973 1976 1979 1982 1985 1988 1992 1993 1994 1991 1991

Källa: Tabell 153221

En grov bedömning som RAÄ gör är att det totalt i landet finns mellan 3 000 och 5 000 byggnader och anläggningar som uppfyller kriterierna för att förklaras som byggnadsminne. Diskrepansen mellan genomfört och 344

önskat skydd samt behovet av eventuella förändringar i befintlig lag för att komma tillrätta med problemen har uppmärksammats i direktiven till den pågående Kulturarvsutredningen.2

Diagram [5.3.3 Antal byggnadsminnen 1994 länsvis.

Län

Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönkö ings Krono ergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads

Malmöhus Hallands

Göteborgs/Bohus Alvsborgs Skaraborgs

Värmlands Orebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs - Västernorrlands Jämtlands

Västerbottens Antal byggnadsminnen 1994 Norrbottens

0 20 40 60 80 100 120

Källa: Tabell 15.3.3a

Kyrkliga kulturminnen

I kulturminneslagen regleras skyddet av Svenska kyrkans byggnader, be- gravningsplatser och inventarier. Lagskyddet gäller samtliga kyrkor uppförda före 1939 och ett urval kyrkor uppförda därefter. Antalet kyrkor som om— fattas av lagens bestärrunelser är drygt 3 000. Samspelet mellan församlingar och RAÄ vid förändringar och underhåll följer givna rutiner. Ett samlat homogent kunskapsunderlag som beskriver kyrkobeståndet finns dock ej. Forskningsföretaget Sveriges Kyrkor arbetar sedan 1912 med att successivt ta fram högkvalitativa dokumentationer av de viktigaste enskilda kyrkorna. Behovet av mer heltäckande underlag för bedömning av åtgärdsförslag etc. har sedan 1976 lett till att man koncentrerat verksamheten till kunskapsöver-

2 Utredningen om vissa frågor om Kulturminnesskydd m.m. (Dir. 199457). 345

sikter kring avgränsbara kategorier t.ex. medeltida träkyrkor, kyrkobygg- nader 1760—1860.

Med anledning av den decentralisering av beslutsärendena från RAÄ till länsstyrelserna, som genomförts den 1 juli 1995, samt framtida osäkerhet in— för en skilsmässa mellan kyrka och stat har ytterligare insatser planerats som syftar till ett översiktligt och långsiktigt användbart planeringsunderlag för varje kyrka.

Diagram [5.3.4 Antal kyrkobyggnader skyddade enligt 4 kap. KML.

Antal kyrkor 800 700 600 500 400 300 200 100 0 ;; ,,. s. s s a = wa : ._. a % 335-OT; O O::d 2 'Gå)": O o 0 Omg N O O 2 o 2 : e

Källa: Tabell 15.3.4a

Till de kyrkliga miljöerna hör prästgårdarna. Dessa skyddas för närvaran— de inte automatiskt utan måste byggnadsminnesförklaras var för sig. En riks- täckande inventering som genomförts indikerar att 2 400 prästgårdsmiljöer har kulturhistoriska värden och att ca 600 av dessa är av byggnadsminnes- klass. Kulturarvsutredningen har även denna fråga på sitt bord.

Områdesskydd — riksintresseområden

Sedan den fysiska riksplaneringen (FRP) på 1970-talet har även kultur- historiskt betydelsefulla områden omfattats av särskilda hänsyns- och skyddsregler i den fysiska planeringen och i hushållningen med mark och vatten. Med naturresurslagen etablerades skydd av områden ”som har be-

lydelse från allmän synpunkt på grund av sina kulturvärden”, i utgångs- punkterna för fysisk planering och naturresurshushållning.

RAÄ har till uppgift att peka ut sådana områden som är att betrakta som riksintressanta. Ett grundläggande urval gjordes första gången 1987 och omfattar 1995 drygt 1 600 områden. En systematisk översyn av urvals- grunder och värde-beskrivningar genomförs för närvarande i samarbete mellan RAÄ, länsstyrelser och länsmuseer. En tematisk redovisning av den kulturmiljösyn som ligger bakom riksintresseurvalet förbereds också i ”Kulturmiljöprogram för Sverige”, som planeras komma ut under 1997.

Kulturmiljöprogram

År 1978 uppmanade riksantikvarien och chefen för Statens planverk i ett gemensamt s.k. herdabrev kommuner och länsstyrelser att upprätta program för kulturminnesvård. Avsikten var att i det starka samhällsförändrings- klimatet som rådde ta fram ett långsiktigt handlingsprogram för kulturminnes- vården lokalt och regionalt som underlag för resursfördelning och samord- ning av arbetsinsatser. Allmänna råd för utformning och innehåll liksom riksövergripande studier av skilda företeelser har publicerats som stöd för det regionala och lokala arbetet.

1 dag finns det regionala kulturmiljöprogram i 15 län och kommunala kulturmiljöprogram i 118 av landets 287 kommuner. Deras formella status och ambitionsnivå varierar, liksom samspelet mellan det regionala och det kommunala programmet. RAÄ har i olika omgångar aktualiserat nödvändig- heten av att få fram underlag av detta slag och arbete pågår på många håll.

Byggnadsinventeringar

Kunskapsuppbyggnaden på bebyggelseområdet är mycket ojämn. Till skill- nad från fornlämningen som måste redovisas av staten eftersom den utgör ett ekonomiskt servitut på den fastighet där den är belägen, ställs inga sådana krav på redovisning av kulturhistoriskt värdefulla byggnader. Uppgiften åvilar kommunerna som för att kunna hantera plan- och byggfrågor behöver relevant kunskapsunderlag. Byggnadsinventeringar har med olika detalje— ringsgrad också genomförts på många håll och endast ett fåtal kommuner är helt i avsaknad av inventeringsunderlag. Inventeringama är dock av mycket skiftande karaktär och överlappar inte sällan varandra på ett otydligt sätt. I 245 av landets kommuner finns någon form av kategoriinventering dvs. samtliga byggnader av ett visst slag som stationshus, kvarnar etc. har registrerats. Översiktliga inventeringar av bebyggelsemiljöer i större områden finns i 1 15 kommuner. Inventeringar som registrerat all bebyggelse inom hela eller delar av en kommun finns i 139 kommuner medan inventering av ett

urval av byggnader genomförts i 168 kommuner. De flesta inventeringarna genomfördes under 1970— och 1980-talen och har sedan dess inte hållits å jour, vilket ger stor osäkerhet om deras värde som beslutsunderlag i dag. Tillgängligheten är mycket ojämn, en del har presenterats i utförliga publikationer, andra finns endast som arkiverade registerkort. En samlad riksövergripande överblick saknas.

RAÄ konstaterar i den analys av strategiska behov för sektorn som för närvarande genomförs, att kunskapsunderlaget och överblicken på be— byggelseområdet är illa tillgodosett samt att insatser krävs för att dels åstad- komma en övergripande struktur dels samla in relevanta data och göra dem tillgängliga och möjliga att hålla å jour. Den pågående kunskapsuppbygg— naden för industriminnen liksom 1900—talets bebyggelse kommer att inte- greras i den databasuppbyggnad som förutses.

Kulturlandskapsinventeringar

Som underlag för hanteringen av det landskapsvårdsstöd som inrättades 1990 har länsvisa program för bevarande av odlingslandskapets natur- och kultur- värden utarbetats. Bevarandeprogrammen upptar tillsammans ca 1 300 000 hektar jordbruksmark. Detta motsvarar drygt 38 % av den totala arealen jordbruksmark. Nedanstående kartbild ger en bild av jordbruksmarkens omfattning totalt länsvis och hur stor del av denna som ingår i respektive läns bevarandeprogram.

Diagram [5.3.5 Jordbruksmark inom bevarandeprogram. Cirklarnas diametrar är proportionella mot den totala jordbruksarealen. Vit markering anger andel areal som redovisas i bevarandeprogram. 3

Andel jordbruksmark inom bevarandeprogram, i procent av total jordbruksareal

Andel areal redovisad i bevarandeprogram

Cirklamas diametrar är proportionella mot den totala jordbruksarealen i respektive län.

Källa: Riksantikvarieämbetets utvärdering av länsvisa program för bevarande av odlingslandskapets natur. och kulturvärden, 1994.

3 Karta hämtad ur Riksantikvarieämbetets utvärdering av länsvisa program för bevarande av odlingslandskapets natur- och kulturvärden. 349

15.4. Styrrnedel och arbetsinstrument i kulturmiljövården

Kulturmiljövården karaktäriseras av ett starkt samhälleligt ansvar kopplat till ansvar också hos den enskilde. Kulturminneslagens första paragraf lyder:

”Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. An- svaret delas av alla. Såväl enskilda som myndigheter skall visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön. Den som planerar eller utför ett arbete skall se till att skador på kulturmiljön såvitt möjligt undviks eller begränsas.”

Den enskilde medborgaren är ytterst den som ska garanteras att kulturarvet tas till vara och görs tillgängligt för honom eller henne.

Myndigheter och beslutsfattare förutsätts lägga insikten om att kultur- värden som förstörs inte är möjliga att autentiskt återskapa till grund för sitt förhållningssätt till kulturmiljön.

Ett ansvar som delas av alla ställer krav på kunskap, insikt och förståelse för vad detta ansvar innebär. Kulturmiljövården har inte bara medborgarna som målgrupp utan också statliga förvaltningssektorer samt kommunal för- valtning.

Staten arbetar med mål, lagstiftning, en egen organisation, samverkan med andra berörda parter som länsmuseema samt pengar som styrmedel och instrument.

Mål

Riksdagen fattade 1988 beslut om mål för kulturmiljövården. Kulturrniljö- vårdens uppgift är att

— bevara och levandegöra kulturarvet, — syfta till kontinuitet i den yttre miljön, — främja den lokala identiteten, — möta hoten mot kulturmiljön, — bidra till ökad medvetenhet om estetiska värden och historiska samman— hang.

Lagstiftning

Via lagstiftning garanteras att de kulturhistoriska värdena tillmäts betydelse dels i avvägningen mellan den enskildes rättigheter och det allmännas an- språk, dels i avvägningen mellan olika samhällsintressen. Ansvarsfördelning mellan olika samhälleliga beslutsnivåer regleras också.

Kulturminneslagen trädde i kraft 1987, och ersatte då tidigare speciallag— stiftningar inom området. Byggnadsminneslagen, fornminneslagen och kun- görelsen om det offentliga byggnadsväsendet samlades ihop inom en ram. Parker fördes in som skyddskategori och tillägg gjordes för att lätta upp svårigheterna med byggnadsminnesinstitutets tillämpning. Direktiv om att ut-

reda ytterligare förändringar och tillägg har givits den nu arbetande Kultur- arvsutredningen.

Enligt kulturminneslagen kan Länsstyrelsen ge tillstånd till att rubba, för- ändra eller ta bort fornlämningar om det bedöms skäligt i förhållande till önskemål från ägaren eller det allmänna om att utnyttja marken. Tillstånd får ges endast om exploateringsintresset är väsentligt högre än bevarande- intresset. Är 1982/83 var det totala antalet beslut i fornminnesfrågor 520, vilket innebär 45 % fler än 1978/79. Sedan dess har ärendemängden ökat ytterligare och utgör nu ca 1 600/år. År 1994 gavs tillstånd till borttagande av 228 fornlämningar. Av dessa rörde 60 % boplatser och kulturlager. Besluten om fornlämningar återspeglar i viss mån konjunktursvängningama i sam— hället.

Diagram [5.4.1 Fasta fornlämningar som berörts av beslut enligt 2 kap. KML 1989—1993.

Antal beslut

4 50 —' Boplatser, bytomter 400 3 5 O _G—Arbetsplatser mm, 300 kulturlager stad 250 _o—Gravar, 200 kyrkogårdar 150 . . mm 100 _o— Ruiner 50 Mlstol —.— 1 par () &. _a 00 ox o -— N m ——A—Runstenar mm 00 08 & & & Q P & ox o --— N & & ä % ä % ——'— Skeppsvrak

Källa: Tabell 15.4. la

När det gäller byggnadsminnen har det framgått i avsnitt 15.3 hur till— växten via beslut skett. Denna del av lagtillärnpningsarbetet är resurskrävande inte minst genom ett omfattande samrådsförfarande. Ett BM får enligt lagen inte förändras i förhållande till de skyddsföreskrifter som utfärdats vid BM- förklaringen, vilket ställer krav på kulturmiljövårdsmyndighetema att nära följa vård och förvaltning av objektet samt bistå ägaren med råd och väg- ledning. För statliga byggnadsminnen (SBM) gäller i princip samma förut- sättningar.

De kyrkliga kulturrninnena är föremål för tillståndsprövning i stor omfatt— ning. Budgetåret 1978/79 handlades 605 ärenden och 1994/95 var antalet 351

ärenden över 1 200. Besluten decentraliserades till länsstyrelserna den 1 juli 1995.

Länsstyrelserna behandlade 1993 sammanlagt ca 6 500 ärenden, av dessa rörde 47 % fornminnen och 9 % byggnadsminnen.

Lagen om hushållning med naturresurser ( NRL) och plan- och bygglagen (PBL), kompletterade med de lagar som reglerar jord- och skogsbruk utgör tillsammans med kulturminneslagen basen för säkerställandet av natur och kulturvärden.

F örskjutning i kulturmiljösektoms roll i samhällsplaneringen

Utvecklingen från en objektinriktad kulturminnesvård till en helhetsinriktad kulturmiljövård började på 1960-talet då den bredare omsorgen om miljöns kulturvärden etablerades genom den fysiska riksplaneringen (FRP). Med in- förandet av NRL/PBL 1987 vidgades kulturmiljösektorns roll till att också vägleda och bevaka samordning och samverkan med den vida kretsen av aktörer, som inom sina egna sektorsområden påverkar kulturvärdena i miljön.

Kulturmiljösektoms roll i samhällsplaneringen utvecklas allt tydligare mot att förmedla kunskap om och värdering av det yttre kulturarvet för tillämpning i processer utanför sektorn själv. I nedanstående översikt illustreras hur detta arbete utvecklats och förskjutits från konkret beslutande i enstaka fall till kun- skapsuppbyggande ”friskvård”.

Formell ram

Maktstruktur

Planeringsinriktning

Kulturmiljövårds- inriktning

Planeringsforrner

Underlagsformer

1970-tal FRP/PBL

Centraliserad Samhälleli gt beslutsmonopol

Produktionsplanering med sikte på Allmän lämplighet

Säkerställande av Områden

Kommunöversikt och FRP-systemet

Riksintressekatalog för FRP-program/planer

Bevarandeplaner med värdeklassade objekt

1980-tal NRL/PBL

Decentraliserad Stärkta

ägarrättigheter

Hinderslöshetsplanering med sikte på Kravuppfyllelse

Skydd av Områden/aspekter

Översiktsplan med NRL- intresseområden

Kulturmiljöprogroch Riksintresseunderlag

Miljöbeskrivnför NRL— områden

1990-tal

Miljöbalk/Plan- och ByggUtredningen

Nivåförskjutning Betoning av sektoriellt och individuellt egen- ansvar

Strategiskplanering med sikte på Förenlighet med mål

Tillvaratagande av Strukturer

Sektorsplaner med Miljökonsekvens- beskrivningar (MKB) och Visioner

Visionsunderlag Miljökvalitetsmål

Miljöbeskrivn.MKB

Kulturmiljövårdsorganisationen

Riksantikvarieämbetet är statlig myndighet för kulturmiljövården och svarar för en samlad ledning av kulturmiljövårdens kunskapsuppbyggnad. RAÄ svarar också för de specialist- och stödfunktioner som bör finnas på central nivå.

På den regionala nivån svarar länsstyrelsen, med länsantikvarien som an- svarig tjänsteman, för kulturmiljövårdens myndighetsuppgifter, dvs. beslut enligt kulturminneslagen, liksom om olika former av bidrag till skydd och vård av det yttre kulturarvet. Länsstyrelsen svarar också för den regionala ut— vecklingsplaneringen och för integreringen av kulturmiljövården i samhälls- planeringen (NRL/PBL m.m.).

Länsmuseet är en regional kulturinstitution med landsting och kommuner och i en del fall också fomminnesförening och dylika som huvudmän. Kulturmiljövård har sedan allra första början varit en integrerad del av museets verksamhet. Fram till 1976 då den nuvarande organisationen in— fördes var länsmuseets chef, landsantikvarien, RAÄ:s förlängda arm ute i länen och det regionala kultumiinnesvårdsarbetet sköttes helt och hållet av museet. Länsmuseets uppgift är att vara regional kunskaps- och kompetens- bank. Museet ansvarar för information och levandegörande samt för expert- stöd till kommuner och enskilda. Ett avgörande motiv för det statliga stödet till länsmuseema är det ansvar de har inom kulturmiljövården.

I den statistik som tagits fram av SCB har en uppskattning gjorts av hur många årsverken som ägnats kulturmiljövård under 1993 inom RAÄ, läns- styrelserna och länsmuseerna. Statistiken ger en ungefärlig bild av omfatt- ningen, men stora osäkerheter finns i jämförbarheten i underlaget. Svars- frekvensen är inte heltäckande och det är exempelvis osäkert hur många årsverken som har utförts vid länsmuseema utan att explicit ha varit knutna till ett kulturmiljöuppdrag.

Sarnrnanställningen visar att RAÄ lägger ned ca 300 årsverken på ordinarie verksamhet och ca 200 på uppdragsfinansierade arkeologiska undersök- ningar. Tyngdpunkten i den ordinarie verksamheten ligger inom kunskaps- uppbyggnad.

Inom länsstyrelserna fanns 1993 totalt 124 årsverken varav 70 % var an— ställda över ordinarie budget. Från och med den 1 juli 1995 ska samtliga läns— styrelser vara förstärkta med ytterligare en handläggartjänst för att kunna möta utökade decentraliserade uppgifter, framför allt kyrkoårendena och svara mot behovet av insatser inom landskapsvård, arkeologi, regional planering m.m.

Länsmuseiresurserna som kan anges med ännu större osäkerhet anges till 194 årsverken för kulturmiljövård, varav 65 % är engagerade i uppdrags- finansierad verksamhet. Alla museer har dock inte besvarat enkäten entydigt. Siffran kan därför antas ligga i närheten av den som redovisades 1992 vilket var ca 230 årsverken. Man kan också anta att ytterligare resurser läggs ned

inom utställningar, museipedagogik etc. utan att det i statistiken registreras som kulturmiljövård.

På lokal nivå finns kommunala museer — främst i de större städerna — som i varierande grad utgör en basresurs för kulturmiljövård inom sin kommun. Här är spännvidden stor både i ambition och kompetens. I några kommuner har kommunantikvarietjänster inrättats. I huvudsak hämtas dock det stödet från länsmuseet. Enligt en enkätundersökning som Kommunförbundet gjorde i februari 1994 finns sammanlagt ca 75 årsverken för kulturmiljövård i landets 288 kommuner.

De statliga personalresursema har ökat kraftigt sedan 1976, men ansvars- området och arbetsuppgifterna har också utökats. Framför allt har ökningen skett på länsstyrelserna. För länsmuseema är situationen individuell och mycket ojämn. De museer som anger att de har två tjänster inom kultur- miljöfältet har inte utökat sin kapacitet nämnvärt medan flertalet som anger mellan fyra och åtta årsverken eller fler har förstärkt sin verksamhet sedan 1976.

Oklarheter i organisationsstrukturen och formerna för samarbetet institu— tionerna emellan har uppmärksammats av Riksrevisionsverket i en förvalt- ningsrevision 1993, ”Decentraliserad kulturmiljövård”. RRV konstaterar att decentraliseringen av kultunniljöarbetet har medfört en positiv utveckling men påpekar också allvarliga brister i arbetet. Man anser att rollerna inom kultur- miljövården bör preciseras och tydligare krav ställas på aktörerna. Likaså bör länsmuseernas roll preciseras inom ramen för förordningen om statsbidrag till museerna. Man gör också en grundlig genomgång av brister inom sam- ordningen av styrning och planering på den regionala nivån saint ställer krav på uppföljning och utvärdering både på central och regional nivå. Kom- munernas roll och ansvar poängteras och möjligheter till decentralisering till den nivån diskuteras. Kritiken är allvarlig och ledde till uppdrag först till Museiutredningen att studera dessa frågor och komma med förslag till åtgärder. Museiutredningen behandlade frågan översiktligt. Efter det att RAÄ och företrädare för regio- nalorganisationen i sina remissvar på Museiutredningen ytterligare under- strukit behoven gavs dels ett särskilt regeringsuppdrag till RAÄ att till— sammans med företrädare för regionalorganisationen komma med förslag till ansvars- och arbetsfördelning, dels direktiv till Kulturutredningen att ta upp frågan till behandling.

Ekonomiskt stöd

De möjligheter som fanns 1976/77 att ge ekonomiskt stöd till vård och för- valtning av byggnader, fornlämningar och kulturlandskap var mycket små. En markant utveckling har skett sedan dess.

Diagram [5.4.2 Statliga medel för kulturmiljövård [982/83—1993/94. i miljoner kronor. 1994 års penningvärde.

Antal miljoner kronor 300 . ' Landskaps- 250 / vård 200 _ ' _U—Sysselsätt- ./ , ningsmedel / O 150 ./ _. Ombyggnad 6 I 100 X. _o—Byggnads- värd 50 A/A__A A Kultur- 0 /*_*/ landskaps-, t—l—l—l—l———l

fornlämnings vård

1982/83 1985/86 1987/88 1988/89 1989/90 1990/91 1991/92 1992/93

Källa: Tabell 15.4.2a

Bidrag till forn— och landskapsvård har fördelats sedan 1985. Dessa har ut- nyttjats för konkreta vårdåtgärder på fornlämningar som tidigare vårdades med hjälp av beredskapsmedel. Dessutom inryms planering av vård, uppfölj- ning, utbildning samt olika informationsinsatser i bidraget.

Förutom till vårdinsatser kan bidrag utgå till arkeologiska undersökningar för vissa arbetsföretag av begränsad omfattning samt till arkeologisk under- sökning i samband med bostadsbyggande. Samtliga dessa medel är sedan 1993/94 delegerade till länsstyrelserna.

Kulturlandskapsvård är en förvaltningsuppgift som kommit till under 1980— och 1990-talen i en önskan att bibehålla våra öppna och varierade kul- turlandskap. Med start i kulturlandskapsstöd 1987 i ganska begränsad om- fattning har stödet nu genom de landskapsvårdsmedel som infördes 1989 över Jordbruksdepartementets budget nått upp i avsevärda summor som dessutom kan komma att öka ytterligare i och med anpassningen till EU:s miljöregler.

Byggnadsvården har två väsentliga stödformer. År 1974 infördes en sär- skild låneform inom det statliga bostadslånesystemet benämnt tilläggslån för kulturhistoriskt värdefull bebyggelse (omformad 1993 till bidragsform när bostadslåneinstitutet upphörde). År 1981 infördes ytterligare ett stöd till kul- turhistoriskt värdefull bebyggelse, denna gång som rent bidrag ägnat att underlätta vård och förvaltning mer generellt. Kölistor för att kunna få komma i åtnjutande av stödet har varit långa och inneburit väntetider på många år. Stöden har fungerat som en nödvändig del av det förhandlings- arbete som bevarandet av byggnader i enskild ägo kräver. 355

Under 1990-talet har dessa bidrag på grund av arbetsmarknadsskäl för- stärkts kraftigt med engångsbelopp som vida överstiger ordinarie medel. Trots kort framförhållning har medlen kunnat utnyttjas för angelägna projekt som inte rymts inom det ordinarie anslaget.

Genom en förhållandevis liten statlig insats har ägarna stimulerats att genomföra väsentliga upprustningsinsatser med egna medel. Den hjälp till täckningen av vård och underhållskostnader som ges via de statliga bidragen utgör endast en ringa del av de samlade insatserna. Av nedanstående tabeller som redovisar utfallet av det ordinarie byggnadsvårdsbidraget framgår att bi— dragen är på förhållandevis små belopp. Bidragsbelopp över 400 000 kronor är ovanliga.

För att bättre kunna möta behov och prioritera insatser har RAÄ 1994 på regeringens uppdrag utarbetat en nationell plan för byggnadsvård. Den bör på sikt kunna leda till en strategisk och medveten vårdplanering samt identifie- ring av kompletterande behov som hantverksutbildning, tillgång på traditio- nella material etc.

Den kunskapskärna kring antikvarisk-teknisk byggnadsvård som finns inom RAÄ har stor betydelse för kunskapsuppbyggnaden kring vårdmetoder och traditionella material. RAÄ har också i ökande omfattning i samarbete med byggbranschen inriktat verksamheten på att återuppväcka hantverks- kunskap genom bl.a. kurser och utbildningsbyggen.

Diagram [5.4.3 Summa regionalt utbetalade byggnadsvårdsbidrag med angivande av hur bidragsbeloppets storlek är fördelat i olika intervall i [ OOO-tals kronor. [994 års penningvärde.

Antal 1 000 kronor

40000 35000 30 000 13400 000 > 25000 ' 100 000-400 000 20000 50 000—100 000 15000 10 000 .(50000 5 000 1994 års penningvärde 0 N m =? W O [N 00 OK 0 '_' N m 00 00 00 00 00 oo 00 00 ON ON ON ON bäääåökäääää 00 00 00 00 cc oo cc 00 00 ON 0) G 232932222322

Källa: Tabell 15.4.3a

Diagram [5.4.4 Antal regionalt utdelade bidrag med angivande av hur antalet är fördelat på kostnadsintervallen i tabellen ovan.

Antal bidrag 500 450 400 350 El400000> 300 I 100 000-400 000 250 200 50 000-100 000 150 '(50000 100 50 O N ("0 V 10 O (N 00 O 0 _ N m 00 00 00 00 00 00 00 00 O! ON 05 O! lääääöääääää 00 00 00 00 00 00 00 00 00 ON ON ON aaeeeaeaaeee

Källa: Tabell 15.4.4a

Det statliga fastighetsinnehavet

Under 1990-talets omstrukturering av det statliga ägandet har stora delar av det kulturhistoriskt värdefulla byggnadsbeståndet övergått från statlig till en- skild förvaltning i statliga bolag. En ny myndighet, Statens fastighetsverk, förvaltar de fastigheter som bedömdes ha kulturhistoriska värden av en sådan art att de borde kvarstå i statlig förvaltning.

Den möjlighet till konsekvent och uttalat bevarandeinriktad förvaltning som därmed skapades innebär en förstärkning av det statliga ansvarstagandet. Verket har dessutom ambitionen att utgöra en viktig förebild i bevarande- arbetet i stort. Olika ansatser för att förtydliga den rollen har gjorts i sam- verkan med RAÄ.

15.5. Insatser för att öka den enskildes kunskap och förståelse

Behovet av och arbetet med att nå ut brett med information och kunskaps— underlag som bas för beslutsfattande och konkreta ställningstaganden är stort. Till detta kommer den breda information som behövs för att ge den enskilda individen möjlighet att läsa, förstå och ta till sig vad miljön kan förmedla, ge förutsättningar för att påverka samhällsbyggandet samt ge kunskap om vilka

material, metoder och redskap som en långsiktigt hållbar vård och förvaltning kräver.

I detta arbete har länsmuseema en nyckelroll men också RAÄ har ett ansvar för generell baskunskap, samling kring större gemensamma aktivite- ter, samt samspel med utbildning, forskning, medier etc. på den nationella nivån.

I de flesta län har under perioden inforrnationsmaterial av något slag kring den regionala byggnadskulturen och kulturmiljön kommit fram. De läns- eller kommunvisa kulturmiljöprograrnmen har i många fall publicerats i lättillgäng- lig form. I exempelvis Värmland där man satsat på en bred länsbeskrivning i flera band, ” Ditt Värmland”, är upplagan slutsåld.

Den Nationalatlas som under 1990—talet börjat produceras i ett antal tema- volymer har under 1994 utkommit med bandet ”Kulturminnen och kultur— miljövård” där objekt och miljöer presenteras i text och kartor som visar utbredning och lokalisering.

Byggnadsvårdsåret 1975 satte med stor kraft och bredd det byggda kultur- arvet i fokus. Många kommuner har som uppföljning till byggnadsinven- teringar eller som del av detaljplanearbetet producerat skrifter som presenterar den bevarandevärda bebyggelsen och ofta kompletterat dessa med råd om hur man bäst tar till vara dess värden vid underhåll, upprustning samt om— och tillbyggnad.

Byggnadsvårdsfrågorna är också centrala för enskilda medborgare efter— som rena underhållsfrågor när det gäller äldre byggnader inte är allmänkun- skap i dagens byggbransch. En omsvängning kan dock skönjas och möjligen kommer branschen själv att i större utsträckning kunna ta detta ansvar fram- över. Hittills har dock kulturrniljösektorn tämligen isolerat och t.o.m. ifråga— satt av branschen, stått för kunskapsuppbyggnaden inom detta fält. Efter- frågan och behovet av brett kunnande i länen har dock varit och är fortfarande mycket större än tillgången på kunniga byggnadsvårdare.

Kulturlandskapsvården har ställt krav på omfattande informations- och utbildningsmaterial riktat till jordbrukarna och ett flertal satsningar har skett i bred skala. Den allmänna medvetenheten har främjats genom satsningar i samarbete med Utbildningsradion.

Tillsammans med Svenska Turistföreningen och Sveriges Hembygdsför- bund har flera centrala informationsinsatser genomförts och på den regionala och lokala nivån har stadsvandringar, byggnadsvårdsdagar etc. blivit alltmer återkommande och ordinarie programinslag.

Massmediemas bevakning av området och spridning av information är i stor utsträckning kopplad till den lokala pressens bevakning av vad som händer inom det egna spridningsområdet.

Utgrävningar och fomminnesinventeringar möts av ett stort intresse från lokalbefolkningen och informationsinsatser genomförs som utställning på plats, guidade visningar, föredrag m.m.

15.6. Befolkningens besök på kulturhistoriskt intressanta platser

Någon samlad statistik över besöksfrekvens, informationsmaterial, visnings- verksamhet etc. för fornlämningar, kulturmiljöer och hembygdsgårdar finns inte.

En undersökning från 1993 visar dock att nästan hälften (49 %) av be- folkningen under de senaste tolv månaderna besökt någon kulturminnesplats minst en gång. Besöksfrekvensen var ungefär densamma bland män och kvinnor och bland olika åldersgrupper med undantag för personer mellan 65 och 79 år. I denna grupp var siffrorna något lägre vilket inte är anmärknings- värt.

Bland dem med högre utbildning hade 69 % besökt någon kulturminnes- plats under det senaste året och 33 % hade besökt flera typer av kultur- minnesplatser. Bland dem med lägre utbildning hade endast 34 % besökt någon kulturminnesplats och 12 % fler än en typ.

Tidigare uppgifter finns bara från 1988 och då endast för besök vid run- sten/hällristning/gravhög eller ruin. En jämförelse mellan 1988 och 1993 visar dock på en ökning av besökare vid denna typ av kulturminnesplats. År 1988 uppgav 20 % av befolkningen att de besökt en sådan plats under det senaste året att jämföra med 28 % 1993. Ökningen noteras bland båda könen och i alla åldersgrupper. Den var dock mindre bland ungdomar och bland personer med lägre utbildning.

Diagram [5.6.1 Andel av befolkningen som besökt en kulturminnesplats det senaste året. Data från 1993.

% som gjort minst ett besök

69 70 60 5555 54 54 495049 49 50 50 50 47 40| 3434 30 zol 10| ,I _N403n—g... 22522232225eåag >4>4>4930 O EOÖPPVJEO :o (1) LL. &: LL]

Källa: Tabell 15.6. la

Ur den statistik som finns för entréavgiftsbelagda kulturminnen (9 av totalt 80) som RAÄ självt förvaltar kan man utläsa motsvarande trend. Antalet besök ökade med sex procentenheter från 1992/93 till 1993/94.

Inom ramen för Europarådssamarbetet genomförs årligen i RAÄ:s regi sedan 1988 ”Öppet Hus” eller ”Kulturhusens Dag” då kulturhistoriskt intres- santa byggnader som annars inte är tillgängliga för allmänheten visas. Ar- rangörer lokalt är kulturnämnder, hembygdsföreningar, enskilda ägare, läns- museer m.fl.

En motsvarande rikstäckande aktivitet genomförs också sedan 1988 för fomminnesplatseri den s.k. ”Arkeologidagen”. Evenemanget består bl.a. av föredrag, visningar av pågående utgrävningar, vandringar i stadsmiljö eller längs kulturstigar samt demonstration av forntida tekniker. Intresset för ”Arkeologidagen” har ökat både bland arrangörer och besökare. År 1993/94 deltog för första gången alla län och därmed fler besökare än någonsin. De 13 000 besökarna innebar en ökning med 60 % jämfört med 1992/93.

Länsmuseerna har i en gemensam bred satsning sedan 1991, årligen lagom till sommarsemestrarna, producerat informationsskriften ”Upptäcktsresan”

där intressanta resmål i varje län presenteras under ett gemensamt tema. Skriften finns att tillgå gratis på bibliotek och museer.

15.7. Kulturrniljövårdens ekonomi

En jämförelse över tiden av de medel som över statsbudgeten anvisats för kulturmiljövård ger följande bild. I mitten av 1970—talet var anslagen till vård och underhåll av kulturarvet mycket begränsade. 1995 kommer avsevärda summor från andra huvudtitlar i statsbudgeten än kultur samtidigt som an— slagen över Kulturdepartementets budget ökat.

1973/74 disponerade RAÄ ca 9,7 miljoner kronor i förvaltningskostnader medan de då nyligen införda bidragsmedlen uppgick till ca 0,7 miljoner kronor.4 Medel inom ramen för bostadslånesystemet som disponerades för tilläggslån till kulturhistoriskt värdefull bebyggelse uppgick till ca 1,6 miljo- ner kronor.

I och med organisationsreformen 1976 tillfördes sektorn resurser inom länsstyrelseförvaltningen. Statsbidraget till länsmuseema var vid samma tid 5,6 miljoner kronor och RAÄ:s förvaltningsanslag 18 miljoner kronor.

År 1995 var RAÄ:s förvaltningsanslag ca 129 miljoner kronor. De 1988/89 införda sektorforskningsmedlen uppgick till ca 16 miljoner kronor. Bidragsmedlen, som sedan 1992/93 även innefattar de från bostadslåne— systemet omvandlade tilläggslånemedlen som överförts till kulturbudgeten, uppgick till ca 192 miljoner kronor och de landskapsvårdsmedel, införda 1990/91 och utdelade för första gången 1991/92, som anvisas över Natur- vårdsverkets budget uppgick till 250 miljoner kronor. Dessutom anvisades för 1994/95 373 miljoner kronor av sysselsättningsmedel till vård och upp- rustning av värdefull bebyggelse.

Resurserna inom länsstyrelserna har ökat och kan grovt uppskattas till ca 26 miljoner kronor. Bidragen till länsmuseema uppgår till 78,5 miljoner kronor.

Över kulturbudgeten går således i dag ca 337 miljoner kronor till kultur- miljövård (exkl. länsmuseimedlen som redovisas i avsnitt 5.12) mot ca 10,4 miljoner i löpande priser 1973/74. Tillskottet från andra delar av stats- budgeten har ökat från ca 2,3 miljoner kronor till ca 275 miljoner i ordinarie medel (exkl. kostnaden för länsstyrelserna uppskattningsvis 26 miljoner kronor). Ordinarie bidragsmedel har dock under 1990-talet i omgångar ytter- ligare förstärkts av sysselsättningsmedel (373 miljoner kronor 1994/95 och sammanlagt för perioden 1990—1994/95 713 miljoner kronor).

4 Siffrorna för RAÄ innefattar hela myndigheten Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer. 361

15.8. Utbildning och arbetsmarknad

De flesta verksamma inom kulturmiljövården har en humanistisk utbildnings- bakgrund. Den utredning som i början av 1980-talet behandlade kultumiiljö— vårdens utbildningsbehov konstaterade att den bebyggelseantikvariska utbild- ningen tillsammans med den dåvarande kulturvetarlinjen utgjorde en bra bas för områdets behov. Utredningen ansåg dock att de behövde kompletteras med ett system av enstaka kurser.

En vanlig utbildning bland yrkesverksamma arkeologer är en universitets- utbildning om ca tre år varav studier i arkeologi utgör minst ett år. Av landets uppskattningsvis ca 275 fältarkeologer med fast anställning i undersöknings— verksamheter antas ett 20-tal ha licentiat- eller doktorsutbildning bakom sig. Inom undersökningsverksamheten är grundkraven på kompetens i allmänhet lägre inom länsmuseema än inom RAÄ.

Av länsstyrelsernas omkring 50 länsantikvarier och biträdande länsanti- kvarier har ca 10 % licentiat- eller doktorsexamen i arkeologi.

På teknikersidan liksom inom arkitekt- och hantverksutbildningen finns stora brister. Eftersom dagens byggnadsteknik skiljer sig radikalt från den traditionella är detta ett stort problem som trots punktvisa insatser ännu inte fått någon god lösning.

Kungliga konsthögskolans arkitekturskola har sedan 1970-talet varit den främsta motorn för ett förändrat synsätt på den äldre bebyggelsen och dess möjligheter i dagens samhälle. På linjen för byggnadskonst som ger en bred bas har ca 360 arkitekter utbildats sedan 1976. Denna linje kompletterades 1984/85 med en linje för restaureringskonst. Sedan starten har ca 120 elever gått den som måste ses som en helt nödvändig komplettering för de arki— tekter, som ska anförtros kvalificerade restaureringsuppgifter.

På Chalmers Tekniska Högskola har man under 1990-talet inlemmat kurs- moment med mer medveten inriktning mot byggnadsvård i den ordinarie undervisningen.

På hantverkar- och arbetsledarsidan återstår att finna permanenta former för vidareutbildning. De senare årens arbetsmarknadsinsatser har dock givit vissa möjligheter till vidareutbildning. Problemet är dock avsaknaden av pre- ciserade krav på kompetens liksom byggarbetsmarknadens arbetsformer.

15.9. Sammanfattande iakttagelser

U tvecklingstendenser

Iden inledande översikten har vi angett att utvecklingen sedan 1970-talet kan sägas ha skett i tre faser, var och en markerad genom politiska direktiv och initiativ och utvecklingsarbete inom sektorn själv.

Den första, på 1970-talet, inriktades framför allt på det fysiska kulturarvet och var en reaktion på 1960-talets rivningar. Arbetet koncentrerades främst på integration av bevarandeperspektivet i samhällsplaneringen. Kulturminnes- vård etablerades i det syftet som ansvarsområde på länsstyrelsen. Reformen har i stort sett fått önskat genomslag. Koncentrationen till fysisk planering innebar dock att andra insatsområden gavs mindre utrymme. Oklara styr- forrner etablerades mellan den statliga beslutsnivån och länsmuseema som fria kulturinstitutioner. Museerna tenderade att uppfatta sig som en hjälp- funktion inriktad på att serva länsstyrelserna och RAÄ med underlag.

Fas två inträdde i mitten av 1980-talet, då ansvarsområdets breddning mot vardagsmiljön ytterligare poängterades och miljöfrågorna fick en allt viktigare roll i politiken, vilket bl.a. ledde till beslut om mål och medel i prop. 1987/88:104, ”Kulturmiljövård".

Begreppet ”kulturmiljövård” som benämning på ansvarsområdet som hel- het infördes medan benämningen kulturminnesvård förbehölls monument- vården i mer strikt mening.

Arbetsfält som i och med detta poängterades rörde bl.a. luftförorening- arnas skadeverkningar, jordbrukspolitikens inverkan på kulturlandskapet och vardagsmiljöns värden. Arbetsuppgiftema har lett till helt nya verksamhets- former och krav på kompletterande kunskapsuppbyggnad i stor omfattning.

Den tredje fasen, som man för närvarande är mitt uppe i, innebär en breddad kulturarvssyn som omfattar både de materiella och de immateriella värdena. Behovet av insatser för att se helheter och göra kulturarvet levande och utnyttjat som en resurs har kommit i förgrunden, liksom uppenbara brister när det gäller riksöverblick och kunskapsunderlag och främst när det gäller bebyggelse och kulturlandskap. De första stegen i en strategi för att möta dessa krav har tagits dels med den omorganisation av RAÄ som trädde i kraft den 1 juli 1995 och de omprioriteringar av verksamheter som därvid görs, dels med den genomlysning av ansvarsfördelning och arbetsformer inom sektorn som RAÄ utfört på regeringens uppdrag och avrapporterat i april 1995.

Människors intresse och engagemang

De grundläggande förutsättningama för ett brett bevarande är att sektorn analyserar och förmedlar sitt kunnande och sin insikt både till beslutsfattare på alla nivåer och till en bred allmänhet.

Stödet hos allmänheten för bevarandefrågor har vid flera tillfällen kommit till uttryck i starka opinionsyttringar i akuta frågor. Intresset för byggnads- vård har lett till bildandet av Svenska föreningen för byggnadsvård. I ökande omfattning har arbetslivsmuseer och ”gräv där du står”-aktiviteter engagerat enskilda och organisationer.

Kulturmiljön som resurs i regional utveckling har kommit i fokus i den pågående samhällsförändringen. Möjligheten till samordning inom länsstyrel— sernas arbete av dessa frågor har därvid varit av stor betydelse.

Styrmedel

Möjligheterna att ta till vara kulturvärden generellt har avsevärt förbättrats i och med revideringen av den lagstiftning som rör hushållning med mark och vatten. En bredare syn på hanteringen av våra ändliga resurser och krav på hänsyn till kulturvärdena har införts också i berörd lagstiftning rörande jord- och skogsbruk. Kulturmiljövården har inom detta fält arbetat aktivt och fått genomslag i arbetet både på central och regional nivå. Arbetsfältet utvecklas dock kontinuerligt och kräver fortlöpande omfattande insatser som alltmer ligger inom expertkunskap och tillhandahållande av kunskap i tidiga samråds- skeden samt analyser och miljökonsekvensbeskrivningar.

Speciallagstiftningen har reviderats och utökats med möjligheter att bygg— nadsminnesförklara parker. Den är dock tungrodd i vissa delar och stora eftersläpningar finns när det gäller byggnadsnännesförklaringar. Direktiv om ytterligare förändringar för att möta dessa svårigheter och breddning av ansvarsområdet genom införande av nya skyddskategorier som ortnamn och prästgårdar m.m. har givits den nu arbetande Kulturarvsutredningen.

Det ekonomiska stödet till bevarande och vård av kulturmiljön har breddats och förstärkts i flera omgångar.

Vi konstaterar också att styrinstrument för statliga insatser har börjat ta form i och med den nationella plan för byggnadsvård som RAÄ på regering- ens uppdrag tagit fram och avser utveckla vidare.

Kunskapsuppbyggnad och specialistkompetens

För det framtida arbetet är kunskapsuppbyggandet och informationssprid- ningen de strategiskt viktigaste områdena för att uppnå ett brett bevarande och bruk av kulturmiljön. Markeringar i den riktningen har också gjorts av RAÄ i en nyligen genomförd omorganisation.

För att kunna svara mot de krav som ställs på hänsynstagande och fram— förhållning i samhällsplaneringen generellt, krävs såväl rikstäckande register som fördjupat och breddat underlag som klargör vad som är bevarandevärt och vilka krav detta ställer i val av markutnyttjande och utveckling av den befintliga bebyggelsen. Här finns brister. Stor ojämlikhet råder i kunskaps— underlag och riksöverblick mellan fornminnen och övriga bevarande- kategorier. En förändrad strategi som inriktas mot de reella bristområdena är nödvändig. Vi konstaterar att RAÄ har påbörjat ett sådant arbete.

Situationen på byggnadsvårdens område liksom bevarandet av kulturland- skapets kulturvärden är områden där metodutveckling, utbildnings- och infor- mationsinsatser samt utvärdering och erfarenhetsåterföring behöver utveck- las. Den nationella planen för byggnadsvård, regeringens uppdrag till RAÄ att ta fram handlingsprogram för industriminnesvård och kulturmiljövården i jordbruket är steg i denna riktning, liksom den kunskapskärna RAÄ har för antikvarisk-teknisk byggnadsvård. Vi kan notera att den antikvariskt-tekniska kompetensen inom byggnadsområdet under perioden utgjort ett stöd för kun- skapsutvecklingen både ute i länen och på universitet och högskolor samt att de informationsskrifter som producerats är efterfrågade och har haft betydelse för attitydförändringar när det gäller traditionella material och metoder.

Förvaltningen av statens egna fastigheter av högt kulturhistoriskt värde har sedan 1994 fått förbättrade förutsättningar i och med att Statens fastighetsverk inrättats som ansvarigt för de fastigheter som kan hänföras till begreppet nationalarvet.

Utbildning

Inom utbildningsområdet har nya specialutbildningar införts, som konserva- tors- och bebyggelseantikvariska linjen vid Göteborgs universitet samt vidareutbildningen i restaureringskonst vid Kungliga konsthögskolans arki- tekturskola. Särskilda kursmoment med inriktning mot kulturmiljövård och museologi har etablerats vid flera universitet. Trots detta återstår här mycket att förbättra inte minst inom angränsande yrkesutbildningar när det gäller kunskap och medvetenhet om vad bevarande av kulturarvet ställer för krav. Detta gäller särskilt byggsektoms beredskap att utföra konkret byggnadsvård.

Decentralisering och ansvarsfördelning

I och med inrättandet av kulturmiljöenheter på länsstyrelserna genomfördes decentralisering av beslut rörande fornminnen och byggnadsminnen. Mot- svarande decentralisering har fr.om. den 1 juli 1995 skett för besluten rörande den kyrkliga miljön.

De bidrag som införts under perioden har till en början hanterats av Riks- antikvarieämbetet. Delegation av detaljbesluten till länsstyrelserna, baserat på en ramfördelning från det centrala verket, genomfördes den 1 juli 1993.

I och med detta ligger endast ett fåtal beslut kvar på den centrala nivån, sådana som kräver riksöverblick.

Det genomslag kulturmiljöfrågorna haft i samhällsplaneringen och i det allmänna medvetandet under perioden indikerar bl.a. att det decentraliserade ansvarstagandet fått avsedd verkan.

Den mål- och resultatstyming som i fortsättningen förutsätts för all statlig förvaltning ställer krav på väsentligt förbättrade rutiner för statistikuppfölj— ning och erfarenhetsåterföring, ett arbete som påbörjats men vars resultat ännu inte är avläsbart.

En väsentlig förutsättning för det decentraliserade statliga ansvarstagandet inom kulturmiljövården är en väl fungerande ansvars— och arbetsfördelning mellan länsstyrelse och länsmuseum på den regionala nivån och i förhållande till Riksantikvarieämbetet på den centrala.

Utgångspunkt för det delade ansvaret på länsplanet är att kunskaps- uppbyggnad, dokumentation och levandegörande av den yttre kulturmiljön är oupplösligt förbundet med museets ansvar att på motsvarande sätt dokumen— tera, levandegöra och fördjupa sin kunskap om arbetsliv, föremål och före- ställningsvärldar samt människors livsvillkor.

En genomgång av den decentraliserade kulturmiljövården som RRV utförde 1993 ”Decentraliserad kulturmiljövård” visar att klarare ansvars- fördelning och tydligare styrfunktioner måste etableras, något som också på- talats av RAÄ i en gemensam skrivelse med företrädare för regional- organisationerna hösten 1994. Förslag till åtgärder har våren 1995 tagits fram på uppdrag av regeringen.

16. Utveckling av medievanor, hemelektronikinnehav och public servicesystemet

Massmedierna tillhör kulturpolitikens område. Litteratur och tidskrifter har behandlats i ett tidigare kapitel eftersom de har sina egna statliga stödformer och ett tydligt samband även med bibliotekspolitiken. Fonogrammen har behandlats inom musikkapitlet.

Press radio och tv ger ett av de viktigaste bidragen till vår bild av omvärl— den. De representerar också egna kulturformer. De ger även aktuell informa— tion om kulturinstitutionemas, biografernas och de fria gruppernas utbud samt recensioner av böcker, filmer eller teater— och dansföreställningar m.m. Kulturdebatten försiggår i stor utsträckning inom mediernas ramar. Kon- serter, teater— och dansföreställningar och litterära texter når stora grupper via massmedierna. De har också en roll som beställare och arbetsgivare inom kulturlivet. Radion har sina egna musikensembler — Radiosymfonikema och Radiokören. Tidigare hade tv—teatem en fast teaterensemble. Pressen fungerar ibland som beställare av litterära texter.

Vi kommer i det följande att ta upp utvecklingen under den gångna 20— årsperioden för dags- och veckopress, radio och television.

16.1. Massmedieanvändningen i stora drag

Genom tidsserien Mediebarometem vet vi ganska väl hur svensken sedan slutet av 1970-talet fördelar sin tid på närmare ett dussintal massmedier.1 Den genomsnittliga tid som läggs på massmedierna var 1994 drygt 5,5 timmar om dagen. Då ingår både läsande, lyssnande och tittande. Särskilt lyssnande kombineras ofta med någon annan syssla och lyssnandet får också den största andelen av den tid som läggs på massmedierna. Läsandet, som kräver störst uppmärksamhet, får minst andel av tiden.

] Mediebarometem 1994. MedieNotiser nr 1 1995. Rapport utgiven av NORDICOM-Sverige. 367

Diagram 16.1.1 Fördelning av den tid befolkningen 9—79 år 1994 lägger på massmedier en genomsnittlig dag iform av lyssnande, tittande och läsande.

. lyssnande

44% [] tittande

I läsande

Källa: Tabell 16.1.la

Ungefär lika lång tid lades på massmedier 1979 som 1994. Med tanke på den medieutveckling som ägt rum, framför allt det senaste decenniet, är detta möjligen förvånande. Inom denna tidsram har emellertid en omfördelning skett. Den andel av tiden som läggs på lyssnande har minskat och den som läggs på tittande har ökat.

Medier som når en liten andel av befolkningen får också låg genomsnittlig nyttjartid. De som valt mediet kan emellertid ägna det ganska lång tid. I nedanstående diagram illustreras effekten av detta, som blir särskilt tydlig för t.ex. videoanvändningen. De få som ser video en genomsnittlig dag tittar närmare en och en halv timme i genomsnitt. De flesta tittar inte alls på video.

Diagram [6.1.2 Fördelning av tiden på enskilda massmedier för befolkningen i genomsnitt (inkluderat de som inte alls har använt mediet) och

den genomsnittlige användaren ( exkluderar de som inte har använt mediet). Data från 1994.

Radio

Morgontidning Bok Grammofon Kassett Tidskrift Veckotidning Kvällstidning Video

Serietidning

0 50 100 150 200 Antal minuter

Källa: Tabell 16.1.2a

Bland de 11 massmedier som studerats under lång tid är det tre — televi- sion, radio och morgontidningar — som når en majoritet av befolkningen dag- ligen medan övriga medier når majoriteten inom en eller flera åldersgrupper under loppet av en vecka.

16.2. Tillgång till hemelektronik

Under de 20 år som gått sedan 1974 har de svenska hemmen utrustat sig med en betydande mängd hemelektronik för att kunna ta tillvara mediernas utbud på bästa sätt. Satsningarna på hemelektronik har under denna period tagit i anspråk ungefär 10 % av de samlade privatekonomiska utgifterna på kul— turområdet enligt nationalräkenskapema. Adderar man till detta tv-avgiften och de belopp som spenderas på tidningar och tidskrifter spenderar de svenska hushållen mer än 20 miljarder kronor per år på massmedierna eller de tekniska förutsättningama att nyttja medier.

El Tid alla

. Tid nyttjare

Diagram 16.2.1 Privathushållens utlägg i miljoner kronor på medieutrustning och massmedier inklusive böcker. 1994 års penningvärde.

Miljoner kronor 10 000

9 000 '/'X /_/-X./-

8 000

' Tidningar, 7 000 tidskrifter 6 000 _D—Radio,Tv- 5 000 apparater m.m. 4 000 ' Tv—avgifter 3 000 _o—Böcker 2 000 1000 0 ('") ND ON N 'n 00 '_' N |& > rx eo oo oo ox ox ax ox as a ox ax ax ox

Källa: Tabell 16.2. la

För de tryckta medierna innebär hemelektroniken i praktiken ännu så länge ingenting, men det görs under våren 1995 försök med att använda telefax och persondator för överföring av visst, särskilt efterfrågat, material från de större dagstidningarna till hushållen. Dagstidningar har också gjorts tillgängliga via Internet. Med breddat underlag av nödvändig utrustning kommer med största sannolikhet alternativa former för tidningsdistribution att utvecklas i fram— tiden.

Radio- och fonogramutrustning

På radioornrådet har ett par större tekniska förändringar ägt rum under den gångna 20—årsperioden. Genom införandet av reguljära stereosändningar i det nationella radiosystemet från 1977 har ljudkvaliteten förbättrats för framför allt musikåtergivningen. Men beslutet fick betydelse även för andra delar av mediebranschen. En ny generation radioapparater, som tog till vara den nya tekniken, fick spridning. Då man bestämde sig för vilken typ av distributions- system som skulle användas kunde hela hemelektronikbranschen ta steget att lansera mottagarutrustningar för ”rätt” stereosystem. Parallellt med att dessa stereomottagare i ”vardagsrumsformat” lanserades — ofta i utbyggbara system med grammofon och bandspelare som separata tillbehör — har också en ny

generation radiomottagare i allt mindre format ner till fickformat, s.k. free- style-radio fått ökad spridning. Man kan i dag lyssna till radio i princip var som helst och i alla situationer.

En annan stor radiohändelse är introduktionen av radio—data-systemet (RDS) i slutet av 1980-talet. RDS är ett system vars möjligheter fortfarande är under utveckling. Det har hittills mest fått användning inom bilradioindustn'n. RDS innebär att man fått en teknik för sökning av bästa sändare för en kanal och också möjlighet att automatiskt byta kanal då trafikmeddelande före- kommer.

I takt med att stereoutrustningama utvecklade en marknad ökade också in- tresset för att ha grammofon och kassettbandspelare. Andelen av befolk— ningen som har möjlighet att spela upp fonogram har ökat under perioden. Det gäller både traditionell grammofon, kassettbandspelare och, på senare år, uppspelningsutrustning för kompaktskivor (CD).

Alla människor har i princip tillgång till radio i dag och andelen som kan utnyttja stereoljud har ökat från 53 % av befolkningen till närmare 80 %. Drygt var tredje svensk har tillgång till en liten fickradio. För 10 år sedan var den andelen inte ens 10 %.

Även innehavet av musikanläggningar avsedda för fonogram har ökat under de gångna 20 åren. 1976 hade drygt 60 % av befolkningen tillgång till en grammofon hemma. 1993 har de flesta grammofon och mer än halva befolkningen har skaffat CD-spelare. Bandspelare för ljudkassetter blev snabbt populära och mer än halva befolkningen har skaffat sig tillgång till en liten s.k. freestylebandspelare.

Diagram 16.2.2 Andel av befolkningen med tillgång till olika slags musikuppspelningsutrustning

% av befolkningen 100 90 80 -/l————.x.____—l ' Analog 70 skivspelare 60 —D— Kassettband- spelare/Kassett 50 däck 40 ' Freestyrleband spelare 30 _o—CD—spelare 20 10 0 0 In lx — m :|- [x oo oo CX ON ON & e e e e &

Källa: Tabell 16.2.2a

Möjligheterna att lyssna på radio och fonogram i bilen har också ökat kraftigt under de senaste 20 åren. Andelen personer med tillgång till bil har också ökat under samma period. År 1976 var det bara drygt 40 % av befolkningen som hade bilradio medan närmare 80 % hade tillgång till radio i bilen 1994. Drygt 70 % av befolkningen har tillgång till kassettbandspelare i bilen.

Tv- och videoutrustning

Sedan 1974 har två stora generationsbyten av tv-apparater ägt rum — först till färg-tv i början av perioden och sedan till text-tv-utrustade apparater i periodens andra del. Den senare utvecklingen pågår fortfarande.

Tv-innehavet i befolkningen var högt redan för 20 år sedan och för- modligen har andelen tv-innehavare inte ökat under perioden. Drygt 95 % av befolkningen har tillgång till tv. Däremot ökade tillgången till färg-tv kraftigt under periodens första decennium. Sedan slutet av 1980—talet har i stort sett alla tv-innehavare skaffat färg—tv.

Liksom antalet radioapparater har ökat under 1980- och 1990-talen har också andelen personer med tillgång till fler än en tv-apparat ökat. Öknings- takten är här betydligt långsammare — 1976 hade 26 % av alla tillgång till två eller fler tv-apparater hemma och 1994 är denna andel 47 %. En vanligt spridd uppfattning är att den extra tv-apparaten har sin placering i köket eller vid matplatsen. Så är emellertid inte fallet — bara 5 % av alla tv—innehavare har en tv i anslutning till kök eller matplats. Så gott som alla som har tv har den fortfarande placerad i vardagsrummet, men alternativ placering för huvudapparat eller extra—tv är antingen i något slags allrum eller i barnens alternativt föräldrarnas sovrum.

I takt med generationsbyten av tv-apparaterna har också allt fler fått tillgång till fjärrkontroll. År 1994 har ca 90 % av befolkningen tillgång till tv med fjärrkontroll. Dagens tv—apparater kan fås med stereoljud och text-tv— funktion. Tillgången till text—tv ökade kraftigt i slutet av 1980—talet och närmare 70 % av befolkningen har i dag tillgång till text-tv.

Videoutrustningen har introducerats. De första åren på 1970- och 1980- talen fanns ett antal olika system att välja på, vilket troligen höll tillbaka intresset för anskaffning. I och med att VHS-systemet efter några år kom att dominera och en hyrfilmsmarknad utvecklades, ökade också efterfrågan på utrustningen. Parallellt har även videokameror fått en ökad spridning i de svenska hushållen. Video fanns i hemmet hos 1 % av befolkningen 1979. I dag har video utvecklats till mångas möjlighet att planera tv—tittandet eller se biofilm genom att videospelare finns hos närmare 70 % av alla svenskar. Närmare 20 % har tillgång till en videokamera. Videon används emellertid inte i så stor utsträckning. Bara ca 10 % av befolkningen har tittat på video en genomsnittlig dag.

I mitten på 1980—talet inleddes kablingen av stadskärnor och boendetäta områden i landet. Tillgången till satellit-tv ökade kraftigt under 1980—talets senare del. Efter 10 år är denna utbyggnad i princip avslutad och ungefär halva befolkningen har nu tillgång till tv-utbudet via kabelnät.

I början av 1990-talet ökar försäljningen av parabolantenner för satellit- mottagning i privathushåll. Tillgången till parabolantenn har utvecklats mer långsamt. En påverkande faktor har varit att många olika satelliter sänder tv- program och de svenskspråkiga kanalerna distribuerats från olika satelliter varför en enkel parabolantenn i praktiken bara givit ett begränsat tillskott av kanaler. Hösten 1994 hade 12 % av befolkningen tillgång till en egen para- bolantenn. Efter en tämligen trög start har försäljningen av privata parabol— antenner tagit fart genom att enklare, skräddarsydda och billiga parabolpaket lanserats på marknaden. De erbjuder möjlighet att se flera svenskspråkiga satellitkanaler inom ramen för paketet. Uppgifter från våren 1995 tyder på att försäljningen ligger på en nivå runt 20 000 försålda utrustningspaket i månaden.

Diagram 16.2.3 Andel av befolkningen med tillgång till olika slags tv- utrustning

% av befolkningen 100 T 90 80 70 60 50 40 30 20 10

' TV

_U—TV 2

0— Färg TV

—0—— Video _. Text TV ——A— Satellit

' Parabol

Källa: Tabell 16.2.3a

16.3. Etermediemonopolets avveckling

En stor förändring sedan mitten av 1970—talet är att etermediemonopolet brutits och att utbudet av radio— och tv—kanaler har ökat drastiskt. Vi kommer att gå igenom utvecklingen på radio- respektive tv-området i senare kapitel, men det kan finnas anledning att behandla utvecklingen av public service- verksamheten i Sverige under en samlad rubrik.

I mitten av 1970-talet rådde eterrnediemonopol inom ramen för ett public service-avtal mellan staten och Sveriges Radio. Det erbjöd ett tv-system med, sedan några år tillbaka, två sändande kanaler ”i stimulerande tävlan” samt ett radio-system med tre rikstäckande radioprogram. Den radiokanalstruktur som rådde hade i stora drag lagts fast i mitten av 1960-talet. I Pl fanns huvud- sakligen, men inte enbart, talade program av såväl upplevelse- som informa— tiv karaktär samt nyheter. I P2 samsades seriös musik med utbildnings- program och service med program på minoritetsspråk. P3 sände Melodiradio och nyheter och det var bara P3 som hade nattsändningar.

Fram till 1977 drevs all verksamhet på radio- och tv-området inom ett sammanhållet Sveriges Radio AB, med ägarintressen från näringsliv, press och folkrörelser. Då beslutet om att starta lokalradion fattades i slutet av 1970-talet kom den verksamheten att organiseras som ett eget dotterbolag till 374

Sveriges Radio och kort därefter, 1978, fattade riksdagen också beslut om att utbildningsverksamheten i radio- och tv-kanalerna skulle produceras samlat inom ramen för ett annat separat dotterbolag till Sveriges Radio — Utbild— ningsradion AB. Planerna att omorganisera hela public service-verksamheten var då redan långt framskridna och 1979 genomförde man, i det uttalade syftet att minska maktkoncentrationen inom medieföretaget, en ombildning av verksamheten till koncern med ett moderbolag och programverksamheten samlad till fyra separata dotterbolag, vart och ett med sin egen styrelse. De gamla ägarintressena fanns fortfarande representerade.

Det först bildade dotterbolaget, Utbildningsradion AB, var från starten skattefrnansierat medan verksamheten i de tre andra bolagen — Lokalradion, Riksradion och Sveriges Television — finansierades med mottagaravgifter. Ett undantag utgjorde radiosändningarna till utlandet som finansierades av Utrikesdepartementet.

Koncernen Sveriges Radio kom att bestå fram t.o.m. 1992. Några för- ändringar i organisationen genomfördes dock efter hand. År 1985 överfördes Utbildningsradion från skattefinansiering till finansiering via tv—avgiften. Efter några års försöksverksamhet i bl.a. Stockholm inledde Lokalradion 1987 sändningar i egen kanal, P4, och samma höst omorganiserades också de båda tv-kanalerna inom Sveriges Television till en Stockholmsbaserad och en distriktsbaserad kanal. Omläggningen av televisionen innebar en tydligare och stärkt ställning för den distriktsproducerade televisionen och ungefär vid denna tidpunkt genomfördes också de sista stegen i etableringen av regionala tv—sändningar i hela landet.

År 1988 tog koncernen över uppbördsansvaret för tv-avgiften från Tele- verket och ett femte dotterbolag, Radiotjänst i Kiruna, bildades för denna uppgift.

År 1992 fattade riksdagen beslut om nästa stora förändring av eter- medieverksamheten genom att upplösa Sveriges Radio-koncemen. Man över- förde public service-verksamheten till en organisation med tre separata stiftel- ser som äger varsitt av tre programproducerande programbolag — Utbild— ningsradion, Sveriges Radio och Sveriges Television. Verksamhetsstarten inleddes vid årsskiftet 1992/93. De tre Stiftelserna har samma styrelse- ledamöter. Förändringen innebar dels att moderbolaget avvecklades, dels att de tidigare båda fristående programbolagen Riksradion och Lokalradion slogs samman till ett företag — Sveriges Radio —- med uppdrag att svara för såväl nationella som regionala radiosändningar. Uppbördsorganisationen vid Radiotjänst i Kiruna blev formellt inordnad som ett samägt dotterbolag till programföretagen.

I samband med sammanslagningen av radioföretagen genomfördes också en ny stor kanalprofilering — den största sedan mitten av 1960-talet. Profile— ringen trädde i kraft i januari 1993 och innebar att Pl-kanalens karaktär av talkanal renodlades ytterligare, P3 gavs en ungdomligare profrl med både

talade program och musik. P4, med regionalt innehåll på dagtid, profilerades med den äldre publikens favoritprogram under kvällar och helger. P2 behöll sin tidigare karaktär med musikradio, service till invandrare och språkliga minoriteter samt utbildningsradio. I Stockholmsområdet har det traditionella P2—innehållet delats upp i två kanaler — en kanal för seriös musik dygnet runt och en kanal med internationell prägel som samlar nationell och regional minoritetsspråksservice och som vidaresänder Radio Sweden, utlands— programmets, utbud. Utbildningsprogrammen är inte längre samlade i en kanal utan förekommer så långt möjligt i samklang med utbudet i de olika kanalerna. Försöket med en renodlad seriös musikkanal har senare fått efterföljare också i Malmö.

Vid sidan av ovanstående sammanfattade utveckling har successivt public service-företagens monopolställning brutits upp. År 1979 inleddes försök med närradio på 16 orter. Detta kom att bli den första radioverksamheten utan direkt inflytande från Sveriges Radio sedan radions tidiga år på 1920-talet. Närradion, som permanentades 1982, organiserades som en förenings- och folkrörelseanknuten verksamhet och bredde ut sig snabbt i landets kommu- ner. Man arbetade med sändare med begränsad räckvidd — i regel med en sändningsradie på 5 km — som ibland trimmades för att nå längre i en bestämd riktning och därigenom öka lyssnarunderlaget. Ett par år efter starten kom närradioverksamheten att omfatta mer än hälften av landets kommuner med sändningar som innehöll verksamhet med sändningar från mer än 2 000 olika föreningar.

Parallellt med att närradion etablerades arbetade också Lokalradion med försök med en öppen verksamhet för allmänheten — den s.k. allemansradion. Så gott som alla lokalradiostationer bedrev under någon tid i början av 1980- talet försöksverksamhet i syfte att öka allmänhetens och föreningslivets del— aktighet i radioproduktionen. Under stora delar av 1970-talet och en bit in på 1980—talet fördes diskus- sioner om att sprida de nordiska public service-företagens program gränslöst över länderna med hjälp av kommunikationssatellit — det s.k. NordSat- projektet. Detta projekt förverkligades aldrig, men tanken är fortfarande levande och aktualiserades senast 1993 inom ramen för projektet Nord- stjärnan. Erfarenheterna av gränstittandet mellan de nordiska länderna var i princip goda och tanken att skapa fler kanaler att välja på för att öka utbudet inom ramen för public service-ideologin låg givetvis nära till hands. Det skulle komma att dröja ända fram till 1986 innan ett mer formaliserat utbyte av tv-program mellan Sverige och Finland kom till stånd. För övrigt in— skränker sig ännu i mitten av 1990—talet det nordiska programutbytet till Nordvisionssändningar och udda inköp eller samproduktioner. Mellan 25 % och 30 % av befolkningen i Sverige kan se dansk, norsk eller finsk tv. Redan 1986 hade i praktiken monopolställningen för televisionen brutits genom att kabellagen trädde i kraft och satellitdistribuerade tv—kanaler gjorde

sitt inträde i etern. Till att börja med hade dessa sändningar en pan-europeisk målsättning och man sände uteslutande på stora världsspråk som engelska, franska och ryska. Men redan inom något år hade det pan-europeiska per- spektivet luckrats upp och sändningar för en svensk marknad på svenska dök upp i såväl engelska Sky Channel som den franska tv-kanalen TV5 för första gången 1988. I kabelnäten, som snabbt bredde ut sig i tätorter och storstäder, fanns svenskspråkiga programkanaler med på ett tidigt stadium i form av tex- tade frlmkanaler. På nyåret 1987/88 inledde Kinneviksägda Scansat London- baserade sändningar i sin kanal, TV3 som inledningsvis samsände på norska, danska och svenska. Nästa svenskspråkiga prerrriär skedde 1989 då utlands— uppsända satellitkanalen Nordic Channel, som i dag efter flera namnbyten kallas Femman, startade sina sändningar. Hösten 1990 inledde Nordisk Television sändningar av kanalen TV4 via den nordiska tv-satelliten Tele-X.

Under den förra socialdemokratiska regeringens sista mandatår, 1991, togs beslut om att upprätta ett fjärde reklamfinansierat marknät för television i Sverige och förslag till uppläggning inhämtades från ett antal intresserade parter. Det kom att dröja till efter valet 1991 innan beslut fattades om att uppdraget skulle gå till Nordisk Television. Uppdraget regleras i ett avtal mellan staten och företaget. I december samma år inledde man försöks— verksamhet med marksändningar, i februari 1992 skedde den officiella starten. Hösten 1994 hade man etablerat täckning i 98 % av alla tv—hushåll.

Även om det skulle dröja ända fram till 1992 innan reklamfinansierad radio infördes i Sverige kom även radioutbudet att successivt förändras. Inom ramen för närradion, som var tänkt att bli en icke-kommersiell, förenings- baserad programproducent inleddes tidigt försök med ”pre—kommersiell” radio. Särskilt i Göteborg lyckades närradion bygga upp en ung, och täm- ligen stor publik genom att erbjuda ett ungdomligare utbud än public service— radion. 1992 fattade riksdagen beslut om att tillåta reklamfinansierade sänd- ningar inom ramen för särskilda radiokoncessioner — privat lokalradio — och 1993 utauktionerades de första koncessionerna. I dag finns sammanlagt ca 80 reklamfinansierade radiostationer med lokala sändningsområden varav 10 finns i Stockholm och ytterligare ett 10—tal i Göteborg och Malmö/Lund. På övriga orter finns i regel två kommersiella aktörer, men ännu har inte alla kommit igång med sändningar eftersom de sista koncessionerna fördelades i december 1994.

16.4. Sammanfattande iakttagelser

De två senaste decennierna har varit mycket händelserika speciellt på etermedieområdet. Ett tidigare, sedan lång tid etablerat, radio- och tv-mono- pol har brutits upp och reklamfinansierade alternativ har skapats under 1990-

talet. Möjligheter att se tv från andra länder har ökat kraftigt genom satellit- och kabeldistribution.

Basutrustningarna i hemmen för radio- och tv-mottagning har successivt kompletterats med kringutrustningar som video, videokamera, tv-spel och hemdator. Även antalet radio- och tv-mottagare i hushållen tenderar att öka. Ljudutrustning i bilen med kassettbandspelare och radio är i dag mycket vanligt.

På längre sikt kommer de olika delarna i hushållens hemelektronikutrust- ning att bindas samman på olika sätt. Med hjälp av hemdator och interaktiv tv i kombination med modern eller tonvalstelefon kommer man att kunna träffa personliga programval eller göra beställningar av varor eller tjänster. År 1985 fanns dator hemma hos mindre än 5 % av alla svenskar. Knappt tio år senare har närmare 25 % av befolkningen tillgång till dator hemma. Så gott som alla — mer än 80 % — har tillgång till en tonvalstelefon och 6 % har modem till datorn i hemmet.

Det är i de unga barnfamiljema ny hemelektronik först breder ut sig. Det betyder att många barn i dag växer upp med en apparatarsenal som var otänk- bar bara för 20 år sedan. Många förskolebarn lär sig redan i 3—årsåldem att hantera familjens kassettbandspelare och video.

Samtidigt som tillgången till medieutrustning har ökat och utbudet av radio- och tv kanaler blivit större har den tid befolkningen fördelar på mass— medierna påverkats förhållandevis litet. För att frigöra tid till de nya kanalerna eller medierna tycks det som om uppmärksamheten i bruket av något medium måste minska. Bara genom att syssla med annat samtidigt som man tittar i tidningar, lyssnar på radio eller ser på tv kan man bereda rum för allt inom dygnets tillgängliga tid. Trots en expanderande mediesektor är det samman- fattande intrycket att befolkningens vanor präglas av stor stabilitet.

17. Press

Pressområdet karaktäriseras av — en hög andel dagliga tidningsläsare — fler än 80 % av befolkningen

har en genomsnittlig dag läst morgon- eller kvällstidningen,

— hög andel läsare av enbart landsortspress och låg andel läsare av enbart kvällspress, — små utbildningsskillnader bland dagstidningsläsare, — låg andel dagliga läsare bland skolbarn, — ett vikande intresse för fanriljetidningar med veckoutgivning men ökande intresse för månadsmagasin och tematisk populärpress, — en tendens till popularisering och mer veckotidningsliknande ut- formning av organisationspressen, — internationellt sett stor titelbredd för dagspressen med närmare 100 dagstidningar med utgivning 4—7 dagar i veckan, — dubbel tidningsutgivning på närmare 20 orter i landet, — att det dessutom förekormner en mängd fådagarstidningar — ca 70 olika utgåvor, — en tendens till att en minskande andel av dagspressen bär parti- beteckning, - tretton tidningsägare tillsammans har ca 70 % av den totala dags- pressupplagan, — fjorton ägargrupper tillsammans äger närmare hälften av dagstid-

ningarna,

— att kvällspressen har de största enskilda upplagorna och i princip fungerar som de enda rikstidningama, — ett minskande offentligt ekonomiskt stöd till dagspressen, och ett minskat antal stödformer,

— ett ökat beroende för dagspressen av annonsintäkter, men en min- skad annonstillströmning under 1990-talet.

Pressen, liksom radio och television, har sina egna mål med uppgiften att sprida nyheter, skapa debatt m.m. Vi är medvetna om att nyhetsmediema inte i första hand har kulturpolitiska uppgifter men väljer ändå att ta in demi den kulturpolitiska översikten eftersom de dels i sin helhet inryms inom ett vidare kulturbegrepp och har stor betydelse för samhällsklimatet, dels har funk- tionen att förmedla kultur, information om kulturevenemang eller kritiskt granska kulturlivet i dess mera avgränsade bemärkelse. Vi har alltså inte sett enbart till det kulturorienterade innehållet i massmedierna utan ser medierna i

sig som en del av det kulturpolitiska systemet och som en del i möjligheterna att uppfylla de kulturpolitiska målen.

I detta kapitel behandlar vi dags- och populärpressen men inte organisa- tionstidskrifter. Kulturtidskriftema har vi berört i kapitel 11.

17.1. Befolkningens intresse för tidningar

Morgontidningen är en självklar del av de allra flesta svenskars dagliga liv. En vanlig dag har ca 6 miljoner människor i vårt land tittat eller bläddrat i en morgontidning. Även om vi, i förhållande till vår befolkning, har ett tämligen omfattande utbud av dagstidningar, finns det på många orter bara en tidning som har nämnvärd hushållstäckning.

Kvällspressen har ca 2,5 miljoner läsare en vanlig dag. Det finns färre olika tidningar att välja på — två Stockholms-baserade och en Malmö- /Göteborgs-baserad kvällstidning är vad som erbjuds våren 1995.

Veckopressen, eller populärpressen, har på daglig nivå en något mer be- gränsad läsekrets än kvällstidningarna. I en månads perspektiv är emellertid veckopressens och kvällstidningarnas läsargrupp ungefär lika stora.

Dagstidningsprenumerationema ligger på en hög nivå — 76 % av hus- hållen har dagstidningsprenumeration 1993. Det är visserligen den lägsta nivå som uppmätts under de senaste 15 åren, men ligger ändå obetydligt under de mellan 77 % och 80 % som brukat uppmätas.1 Den lägsta andelen prenume— ranter finns i yngre ensamhushåll där läsvanoma fortfarande inte stabiliserats. LO-anslutna i Stockholm har också låg andel prenumeranter på morgon— tidningen. För båda grupperna understiger andelen prenumeranter 40 %. Att vara intresserad av dagstidningen är i viss mån en åldersfråga. Hittills genomförda undersökningar tyder på att man växer in i rollen som dags- tidningsläsare och sedan stannar där under resten av livet. Det krävs emeller- tid längre tidsserier för att med bestämdhet kunna uttala sig om att en sådan utveckling av läsvanor kommer att bestå även in i kommande decennium. En analys av den låga prenumerationstäckningen bland LO-medlemmar i Stockholm visade att denna grupp i gengäld har den största andelen regelbundna kvällstidningsläsare i landet.2

1 SOU 1994194: Dagspressen i 1990-talets medielandskap. En expert- rapport från Pressutredningen -94. 2 Carlsson U & Anshelm M, red. (1995): MedieSverige 1995. Statistik och analys. NORDICOM-Sverige nr 1.

17.2. Dags— och populärpressens spridning Dagspress

Under efterkrigstiden minskade antalet dagstidningar kraftigt vilket skapade en stark oro för pressens möjligheter att överleva. Ett statligt stöd till dags- pressen infördes 1971. Efter ytterligare några år in på 1970-talet med fortsatta tidningsnedläggelser bröts trenden. Resultatet är att vi i Sverige, efter drygt 20 år med presstöd, fortfarande har ca 80 tidningar med daglig utgivning, dvs. 6—7 dagar i veckan.

Under perioden 1974—1994 har presstödet utretts och förändrats ett flertal gånger.

Genom den konstruktion presstödet kom att få har även tidningar med få— dagarsutgivning möjlighet att erhålla presstöd. Tendensen under den senare delen av den gångna 20—årsperioden är att just detta slags tidningar ökat i an- tal.

Diagram 1721 Antal dagstidningar totalt och med olika periodicitet

Antal tidningar ] 80

T g..—I/lxl—l

' 60 ' ._,/

140

N.):

[: 6—7 nr per

1 2 0 vecka

100 _ 2—5 nr per

vecka 8 0

_ 1 nr per vecka

60

I 4 0 Totalt

20

0

OWONWOO (NFOOOOOOOO ONO'SONOXONOX ___—___.

Källa: Tabell 17.2.1a

1991 1992 1993

Endagstidningama har ökat i antal främst genom nyetablering — inte genom att befintliga tidningar minskat sin periodicitet. Bland de tidningar som fun- nits under hela 1980-talet har tolv ökat sin periodicitet och fem har minskat den. Det finns således olika riktningar i rörelserna på tidningsmarknaden.

Dagspressen kan indelas i storstadspress, landsortspress och kvällspress. Att kombinera en storstadstidning med en landsortstidning är ovanligt medan

kombinationen morgontidning/kvällstidning är relativt vanligt förekommande. Genom att varje dagstidning har sin avgränsade marknad blir också män- niskors reella valfrihet begränsad.

Morgonpressen är av tradition synnerligen regionaliserad. Landet indelas i den officiella statistiken i 70 s.k. A-regioner — de flesta med sin egen tidning med dominerande hushållstäckning. Kvällspressen är centrerad till de tre storstäderna. Ett försök 1990 att slå samman Kvällsposten i Malmö med GTi Göteborg i varsin edition av kvällstidningen Idag har visat att tidningarna förlorade täckning varför man 1995 återgått till de ursprungliga båda utgåvor- na. Populärpressen täcker hela landet.

På drygt 20 orter i landet — i regel belägen i den folkrikaste kommunen i länet — fanns 1973 utgivning av två eller flera morgontidningar i konkurrens. Tjugo år senare hade två av orterna förlorat sin andratidning, men bara på en av dessa orter vann förstatidningen hushållstäckning till följd av att konkur- renten lades ner. Ytterligare tre orter har under 20-årsperioden fått en försvagad andratidning. Inte heller på dessa orter har förstatidningen stärkt sin ställning till följd av konkurrentens minskning.

Diagram ] 7.2.2 Dagspressens upplaga i tusentals exemplar totalt och för olika typer av dagspress

Antal 1 000 ex.

5 000 ._I ./-N_ 'N 4 500 ' 4 000 |:! Storstad, 3 500 morgon 3 000 _ Storstad, kväll 2 500 _Landsortspress 2 000 1 500 Fådagarspress 1 000 ' Totalt

500

O N ln 00 '— N ("i 00 00 00 00 ON OK 05 ON & ON ON 05 O O _— .— .—4 _. _ _— _

Källa: Tabell 17.2.2a

Andelen läsare av förstatidningen har ökat då andratidningen försvunnit eller minskat. En tänkbar förklaring är att läsningen av morgontidningen sker inte bara i hemmet utan på andra ställen. En förklaring till svårigheterna att bibehålla hushållstäckningen är sannolikt att andelen yngre enpersonshushåll

ökat de senaste 20 åren och att dessa hushåll, som tidigare nämnts, tenderar att i mindre utsträckning hålla sig med dagstidning.3 Ytterligare en grupp som har låg andel hushållsprenumeration på morgontidning är LO-medlemmar i Stockholm.

Av tradition har den svenska dagspressen företrätt politiska linjer. Den borgerliga pressen har varit störst under hela efterkrigstiden och utgör unge— fär 65 % av den samlade dagspressupplagan. Det finns en skillnad mellan tidningar med socialdemokratisk och centerpartistisk partibeteckning å ena sidan och tidningar med liberal och moderat beteckning. De förra känne— tecknas av att de inte sällan också står i en ägarmässig relation till sitt parti medan de senare ofta har privata ägare. Genom A-pressens konkurs 1992 har visserligen den socialdemokratiska pressen spritts på flera ägare, men dessa är huvudsakligen fackliga eller politiska organisationer.

Diagram 17.2.3 Andel tidningar med partibeteckning inom olika politiska block

1973 1978 1980 1982 1985 1988 1991 1992 1993

Källa: Tabell 17.2.3a

Under den gångna 20—årsperioden finns en tendens till att tidningarna i viss grad lämnat sin bindning till politiska partier. Fortfarande har dock nästan 75 % av alla dagstidningar partibeteckning men andelen övriga tid- ningar har ökat från 15 % till 27 %.

3 Se notl. 383

Populärpress

I början av 1970-talet hade veckopressen efter en lång tids upplageökning nått en nivå på 4,5 miljoner exemplar i veckan. Vid denna tidpunkt fanns ca 20 titlar med veckoutgivning. Marknaden skulle emellertid förändras kraftigt de kommande åren. Vi väljer av det skälet att arbeta med begreppet populärpress som även inkluderar tidningar med annan periodicitet än veckoutgivning. Vidgar man sålunda definitionen till tidningar med liknande innehåll, men an- nan periodicitet, hade man i början av 1970-talet sammanlagt 35—40 titlar som tillsammans hade en upplaga på 6 miljoner exemplar.

Under 1970-talet hårdnade konkurrensen mellan olika tidningsutgivare eftersom marknaden inte längre växte. Som ett led i konkurrensen kom allt fler tidningar att rikta sig selektivt mot olika målgrupper — farniljetidningarna minskade och de målgruppsinriktade specialtidningama ökade. Dessa special- tidningar var dels könsbundna — dam- och herrtidningama blev fler — dels tematiska med inriktning på hobbys och liknande.

Mellan 1980 och 1990 minskade antalet veckotidningar från 21 till 17. Bakom den förändringen ligger både nedläggelser och nyetableringar, men också att vissa tidningar fått annan periodicitet. År 1993 hade bara 12 av de ursprungliga veckotidningarna kvar veckoutgivning.

Magasin och Specialtidningar med annan periodicitet än veckoutgivning har under 1980-talet ökat från 15 till 40 tidningar enligt Tidningsstatistiks (TS) redovisning. Den största delen av ökningen i denna grupp av populär— pressen är således nyetableringar.

Veckopressen kan indelas i fem olika segment — familjetidningar, folktid- ningar (”kändistidningar”), damtidningar, herrtidningar och övriga tidning- ar.4 En analys av 26 titlar som har eller i periodens början hade veckoutgiv- ning visar att magasinstitlarna ökat mest bland dam- och herrtidningama. Veckotidningsupplagoma för damtidningar minskade med 50 % under 1980- talet men eftersom de fått ersättningstitlar på magasinsbasis är minskningen inte fullt så kraftig — man räknar med en läsarminskning på mindre än 10 %. Som marknad har damtidningarna t.o.m. ökat sin lönsamhet eftersom maga- sinen är väsentligt dyrare för konsumenten. Som veckotidning är herrtid- ningen, som 1980 hade stora upplagor, försvunnen. I gengäld har ett antal Specialtidningar med innehåll riktat mot män tillkommit på magasinsbasis. Den sammanlagda upplageminskningen är 4 %. Folktidningarna har totalt sett gått tillbaka, och inget nyetablerat magasin tycks ha tagit över deras funk- tion. Den grupp som klarat sig bäst genom omstruktureringen av populär- pressen är familjetidningama. Det säljs på 1990-talet fortfarande 1,4 miljoner familjetidningar i veckan och hela veckotidningsmarknaden omfattar samman-

4 Gustafsson K E (red.) (1991): Veckopressbranschens struktur och eko- nomi. Informations- och massmediegruppens Skrifter nr 5, Göteborg.

lagt 3,5 miljoner exemplar. Någon död för veckopressen kan man således inte tala om.

En särskild del av veckopressen utgör ett antal tidningar med organisa- tionsanknytning. Bred förankring har ICA-kuriren och Land i tabloidformat. Under många år har dessa tidningar varit de upplagemässigt största. Inne— hållet är något annorlunda jämfört med de mer traditionella veckotidningarna genom en tydligare profil mot fackrnaterial och samhällsbevakning.

Det finns på 1990-talet en tendens till att tidigare organisationstidskrifter utvecklas i riktning mot specialtidningsmarknaden. Många av organisations— tidskriftema har under det senaste decenniet fått betydande "ansiktslyftningar" och det mest extrema steget, att lägga ner organisationsutgivningen och ställa titeln till kommersiella utgivares förfoganden, har redan tagits av ett antal organisationer på marknadsföringsområdet.

Tidningen Vi är ett intressant exempel på lösgörande från organisations- anknytningen. 1988 förändrade man Tidningen Vi från folkrörelsestödd organisationstidning till en självbärande marknadstidning. Tidningen Vi vari slutet av 1960—talet en av marknadens största tidningar. Prenumerations- förfarandet var enkelt och subventionsgraden hög. Sedan den tiden har man minskat sin utgivning från en halv miljon exemplar till ca 110 000 och tidningen är nu helt självbärande. Under några år i slutet på 1980—talet ökade avgiften för prenumeration med mer än 100 % utan att upplagan egentligen påverkades särskilt mycket.

På senare år har, i takt med ett kraftigt expanderande eterrnedieutbud har ett antal radio— och tv—tidningar etablerats. Lönsamheten för dessa har emel- lertid varit dålig eftersom även dagspressen infört veckobilagor med radio- och tv-utbudet i tryck.

17.3. Pressens innehåll

Innehållsanalyser av dagspressen i systematisk form är sällsynta. Däremot finns enstaka jämförelser av såväl storstadspress som landsortspress som kan vara av intresse för denna framställning. Dagens Nyheter och Svenska Dag— bladet har jämförts 1959 samt 1989 med avseende på innehåll. Även om bägge tidningarnas omfattning i 1 OOO-tals cm2 hade ökat har fördelningen mellan olika slags material förändrats tämligen litet under 30 år. Dagens Nyheter hade ökat sitt omfång med drygt 70 % medan Svenska Dagbladets ökning stannade på nästan 40 %. Den största andelen av volymen utgjordes av annonser — i Dagens Nyheter drygt 60 % av det totala utrymmet i spaltyta och i Svenska Dagbladet drygt 50 %. Största redaktionella kategorier är nyheter och reportage följt av ledare och information om radio och tv. Kulturmaterialet har studerats i några Göteborgstidningar samt den tidigare Kvällsposten. Detta slags material utgjorde mindre än 5 % av det

redaktionella materialet i de fyra jämförda tidningarna under 1980—talets sista år.

För familjetidningama finns också innehållsanalyser gjorda vid ett par tid- punkter. Mellan 1975 och 1990 ökade sidantalet i tidningarna med närmare 60 %. Den stora ökningen av sidor ligger på fackmaterialet, dvs. heminred- ning, matlagning, handarbete m.m. som mer än fyrdubblats i sidor räknat från 9 sidor per tidning och utgåva 1975 till nästan 40 sidor 1990. I sidor räknat har inget material minskat i familjetidningen, men procentuellt utgör numera fiktionen — noveller och följetonger — en mindre andel av sidorna och den tidigare dominerande ställningen i farrriljetidningen för reportage har brutits genom att det numera bara utgör ungefär 25 % av innehållet mot tidigare 40 %. Upplagan för tidningar med inriktning på hem och hushåll är den mest växande medan hobbytidningarna minskar sin andel av upplagan.

17.4. Befolkningens utnyttjande av tidningar

Våren 1968 läste 90 % av svenskarna åtminstone en dagstidning en genom- snittlig vardag. Genom mätserien Mediebarometem kan vi tämligen detaljerat följa utvecklingen av mediekonsumtionen över tid.5 Vi kan konstatera att an— delen dagstidningsläsare har minskat något sedan dess. Tjugofem år senare, i konkurrens med många radio— och tv—kanaler, är andelen dagliga läsare av morgon- eller kvällspress 82 %.

Den grupp som i minst utsträckning använder dagstidningen är skolbarn i åldern 9—14 år. Hela 25 % av denna åldersgrupp uppger att de inte ens bläddrat i en morgontidning det senaste året. Bilden är ungefär densamma för kvällstidningar — ca 40 % av skolbarnen har inte ens tittat eller bläddrat i en kvällstidning det senaste året, och de som är läsare lägger kort tid på tidning- en. Det finns emellertid inget som tyder på att skolbarnen skulle ha minskat sitt intresse för morgonpressen sett över en längre tidsperiod, vilket skulle kunnat vara en hypotes i takt med att nya medier introduceras.

Den största läsargruppen är den som bara tar del av morgontidningen. En rrrinskande grupp läser såväl morgon- som kvällstidning och ungefär 10 % av befolkningen har enbart läst kvällstidning en genomsnittlig dag. Kvälls- pressen har tappat läsare under det senaste decenniet, men andelen personer som bara läst kvällstidning har varit tämligen konstant under åtminstone den senaste lO-årsperioden. Det är således bland dem som tidigare läste såväl morgon- som kvällspress som minskningen skett.

5 Mediebarometem 1994. Rapport utgiven av MedieMätning i Skandinaiven AB och Mediebarometem 1994. MedieNotiser nr 1 1995. Rapport utgiven av NORDICOM-Sverige.

Som framgått av upplageutvecklingen i diagram 17.2.2 har landsorts- pressen den största upplagan och således också de flesta läsarna. Närmare bestämt har ungefär halva befolkningen läst någon landsortstidning och 45 % har bara läst sin lokala tidning. Nästan 30 % har läst någon storstadstidning men mindre än 5 % har kombinerat båda slagen morgonpress. Ungefär lika vanligt som det är att läsa både storstads— och lokaltidning är att man tar del av två lokaltidningar.

Lästiden bland läsare, oavsett typ av dagstidning, är under ungefär en halvtimme.

Värdering av dagspressens innehåll samt läsvanor

Forskningsprogrammet Dagspresskollegiet har studerat vilken typ av innehåll i morgonpressen som allmänheten tycker är viktigt.6 Två slags innehåll be- traktas som mycket viktigt av mer än en tredjedel av befolkningen — inrikes- nyheter samt information om radio- och tv-programmen. Intresset för dessa båda kategorier har också ökat sedan 1979 då den första mätningen gjordes. Även intresset för utrikesnyheter har ökat, men inte i samma utsträckning. Redaktionellt material med inriktning på kulturområdet har mötts av litet olika utveckling över tid. Innehåll om musik och teater samt nöjen och lokala arrangemang bedöms som mycket intressant av fler 1991 än 1979 medan kulturartiklar, noveller och följetonger har oförändrad grupp intresserade. Det kan alltså finnas tecken på att intresset för att via tidningen följa det levande kulturutbudet kan ha ökat sedan slutet av 1970-talet. Information om radio- och tv-prograrnrnen har ökat sin betydelse för läsarna.

Man har också studerat hur människor faktiskt läser sin tidning.7 Det visa- de sig att varje studerad individ hade sin karaktäristiska metod att ta del av tidningen. Det läsmönster man använde var ofta detsamma från dag till dag - tidigt grundlagt. Däremot var variationen mellan olika individers läsande mycket stor och inga återkommande mönster kunde urskiljas. Vad man läser i tidningen tycks dock vara relaterat till utbildningsnivån medan mått som lästid snarare är kopplat till ålder och kön. Andra undersökningar har visat att det finns en del skillnader i materialval som också relaterar till kön och ålder. Män läser oftare om sport och kvinnor tar i större utsträckning del av familje- orienterat material. Äldre läser mer lokala nyheter och yngre tar mer del av internationellt och nationellt nyhetsstoff. Fler högutbildade än lågutbildade lä- ser ledare och ekonomimaterial.

6 Carlsson U & Anshelm M, red. (1993): MedieSverige 1993. Statistik och analys. NORDICOM-Sverige nr 1. 7 Weibull L & Björkqvist K (1989): Dagspressen och dess läsare. Stockholm.

Skillnader mellan män och kvinnor

Morgonpress läses i ungefär lika stor andel kvinnor som män. Kvällspress har en större andel läsare bland män än bland kvinnor. Populärpressen har i gengäld en större andel läsare bland kvinnor än bland män.

Den tid läsare ägnar sina tidningar skiljer sig också mellan kvinnor och män. Män lägger mer tid än kvinnor på morgon- och kvällstidningen medan veckotidningsläsande kvinnor ägnar detta slags tidning längre tid än mot- svarande grupp bland män.

Tidningsläsning i olika åldrar

I princip ökar andelen tidningsläsare för morgon- och kvällspress med ökande ålder. Efter pensionsåldern kan man dock åter notera en minskning i andelen läsare.

Intresset för kvällstidningar har under perioden minskat, framför allt i de yrkesaktiva åldersgrupperna och bland ungdomar. Barn och pensionärer är kvällstidningsläsare i mindre utsträckning och minskningen av läsare i dessa grupper är relativt sett också mindre.

Diagram I 7.4.1 Andel morgontidningsläsare i olika åldersgrupper en

genomsnittlig dag %; 90 T 80 ÅZOSÄZeåg W 70 .x./.N.

60 50 40 .._—-—-.X 30 20 10

0

1979 1982 1985 1988 1991 1992 1993 1994

1991

Källa: Tabell 17.4. la

För läsning av populärpress är intresset störst bland de äldsta, men med ett annat perspektiv på läsning än ett dagligt minskar skillnaderna mellan de olika åldersgrupperna. I tidsperspektivet läst populärpress senaste året är andelen

ungdomar som läst t.o.m. större än i andra åldersgrupper. Det finns således en stor, sporadisk, läsekrets till populärpressen bland de yngre. Antagligen läser man också tidningar med annan periodicitet än veckoutgivning medan just veckotidningarna har en stor trogen läsekrets bland de äldre.

Den tid man ägnar en veckotidning ökar också med ökande ålder. Pensio- närema är också omsorgsfulla dagspressläsare.

Skillnader mellan olika utbildningsgrupper

Sin starkaste ställning har morgontidningen bland personer med eftergymna- sial utbildning. Sedan några år tillbaka har de lågutbildade närmat sig de hög- utbildade i andel läsare. Förklaringen frnns delvis i att de lågutbildade i allt större utsträckning är pensionärer. På senare år är det de gymnasieutbildade som i minst utsträckning läser morgontidningen och som också ägnar sin tidning något kortare tid än den genomsnittlige läsaren.

Kvällstidningen här av tradition en större andel av medelhögt utbildade personer än andra utbildningsnivåer, men de förgymnasialt utbildade läsarna ägnar i gengäld kvällstidningen något längre tid än andra utbildningsgrupper gör.

Veckopressen eller populärpressen läses i nästan dubbelt så stor utsträck- ning av förgymnasialt utbildade som av högutbildade och läses också under längre tid av lågutbildade.

Studerar man läsvanor med annan definition än daglig läsning utjämnas utbildningsskillnaderna med avseende på andelen morgontidningsläsare nästan helt mellan olika utbildningsgrupper medan den förstärks i det längre tidsperspektivet för kvällstidningsläsning.

läsning i hela landet

Stockholm har i flera undersökningar visat sig ha en låg andel morgontid- ningsläsare. Under senare år ligger andelen strax över 60 % medan den i övriga landet, med få undantag, ligger över 70 % läsare i befolkningen en genomsnittlig dag. I Malmöregionen är tidningsläsningen särskilt hög med över 80 %. Det finns inga generella skillnader mellan de boende i region- huvudorten och övriga omlandet vad gäller läsning av morgontidning.

För kvällstidning råder ett omvänt förhållande. Ingenstans i landet finns så stor andel läsare av kvällstidningar som i Stockholmsområdet. Tidigare var det mer än 40 % av de boende som läst en kvällstidning. I takt med den totala minskningen av läsare till kvällspressen har andelen minskat till 35 %. Malmö har en extremt låg andel kvällstidningsläsare — 1993 uppmättes 15 % en genomsnittlig dag. Inte heller här finns några generella skillnader mellan de boende i regionhuvudorten och de i omlandet.

Populärpressen, slutligen, uppvisar relativt mindre variation mellan olika delar av landet även om det finns en tendens till att något mindre andel läser populärpress i Stockholm och Göteborg.

17.5. Några internationella jämförelser

Pressen har en etablerad ställning i Sverige med vardagsupplagor på mer än 4,6 miljoner exemplar fördelade på närmare 160 tidningar. Om man, enligt internationell praxis, räknar tidningar med utgivning minst fyra dagar i veckan som dagstidning är det i Europa bara Tyskland, Storbritannien och flerspråkiga Spanien och Schweiz som har fler dagligt utgivna olika tidning- ar. Våra nordiska grannar har visserligen fler dagstidningar per miljoner in- vånare men med sina nära 100 olika tidningar med flerdagarsutgivning hör Sverige otvivelaktigt till de länder som har störst antal pressröster.

En internationell jämförelse visar att dagstidningsläsningen är omfattande i många europeiska länder. I Finland och Norge uppges t.ex. nivåer på över 90 % av befolkningen som läsare en genomsnittlig dag. I Tyskland uppges en nivå motsvarande den svenska — 82 %. Men det förekommer också länder med låg andel dagstidningsläsare. I Schweiz, Italien och Spanien omfattar den dagliga tidningen inte ens hälften av befolkningen en genomsnittlig dag.

17.6. Pressens ekonomi

Trots bekymmer med överlevnad i tidningsbranschen har dagspressen under senare år uppvisat en bättre lönsamhet än tidigare. Förstatidningama är, trots presstödet, fortfarande de starkare. Redan i slutet av 1960-talet uppmärk- sammades problemet med upplagespiralen som tydligt pekade på tidningens samlade beroende av annonsörer och läsare. Många annonser gav många läsare vilket ledde till ännu fler annonser medan få annonser gav färre läsare vilket ledde till ännu färre annonsörer. Det första offentliga stödet till pressen blev därför ett selektivt driftsbidrag, produktionsbidrag, till tidningar i kon- kurrensmässigt underläge. Detta stöd infördes 1971 för att i någon mån mot— verka effekterna av upplagespiralen. Senare forskning har visat att den läsar— orienterade teorin om täckningsgrad har större förklaringsvärde i förhållande till utvecklingen på tidningsmarknaden. Täckningsgraden beräknas som hur stor andel av alla potentiella hushåll som faktiskt har tidningen. Enligt denna teori ska styrkan i en tidning inte mätas i upplagan utan i hushållstäckningen på utgivningsorten. Ju större hushållstäckning, desto större annonsintäkter. Till skillnad mot dagspressen är populärpressen helt hänvisad till en af- färsmässig balans mellan reklamintäkter, lösnummerförsäljning och prenume-

rationer. Veckopressen är sammantaget en liten aktör på reklammarknaden, som hittills dominerats av dagspressen. Den svarar för ca 3 % av omsätt- ningen på reklam vilket ska jämföras med knappt 70 % för dagspressen.

Diagram 17.6.1 Dagspressens samlade ekonomi i miljoner kronor. 1994 års penningvärde

Miljoner kronor 14 000

12 000 10 000 8 000

6 000 4 000 . Statligt presstöd

I Annonsintäkter

El Upplageintäkter

2 000 0

1982 1985 1988 1991

Källa: Tabell 17.6. la

Presstödet har under de gångna 20 åren kommit att utgöra en allt mindre del av tidningarnas samlade ekonomi. I slutet av 1970-talet svarade presstödet för 5—6 % av branschens utgivningskostnader medan det utgör 3,5 % år 1993. Detta är bilden sedd över hela branschen. För de enskilda tidningarna kan emellertid presstödet ha stor betydelse. I början av 1980-talet täckte presstödet ca 60 % av utgivningskostnaden för stödda fådagarstidningar och 30 % för flerdagarstidningar med presstöd. Dessa andelar har också minskat under perioden så att de i början av 1990-talet utgör 35—40 % respektive 15 % av kostnaderna.

På dagspressmarknaden förekommer ofta att en tidning har flera delägare. Det är också vanligt att en ägare eller ägargrupp ger ut flera dagstidningar. Totalt 14 ägare eller ägargrupper äger tillsammans närmare hälften av dags— tidningarna och 13 tidningsägare svarar för 70 % av den totala dagspress- upplagan.

Även om produktionsstödet bromsade utslagningen inom dagspressen har under årens lopp kompletterande stödåtgärder kommit till. Pressen har såväl generella som selektiva stödformer. Den största generella stödåtgärden är momsbefrielsen. Den nyligen avslutade Pressutredningen föreslår i sitt betän- kande att en låg momssats ska införas för hela pressområdet både med hän—

syn till rådande statsfinansiella läge och i syfte att skapa konkurrensneutralitet för olika slags tidningar.8

Sedan början av 1980-talet finns ett utvecklingsstöd till dagspressen. Denna stödforrn har omforrnats ett antal gånger, senast 1990/91. Många tid- ningar var under 1980-talet i behov av teknisk förnyelse och utvecklingsstö- det har, tillsammans med en kreditgaranti, bidragit till att det blivit möjligt att genomföra en nödvändig modernisering av produktionen. Under en period fanns också ett särskilt stöd för mer allmän utveckling av tidningen som pro- dukt. Sedan 1990 har det slagits samman med det tidigare utvecklingsbidraget till en gemensam stödform.

Inom ramen för det statliga presstödet har man prövat flera åtgärder för att även små tidningar ska komma i åtnjutande av stordriftsfördelar. En av de viktigaste stödåtgärdema i den riktningen är distributionsstödet, som syftar till att uppmuntra samdistribution av morgonpressen. Detta stöd gynnar alla tidningar eftersom distributionskostnaden annars skulle bli en dryg post att bära. Alla tidningar inom ett utgivningsområde samsas i dag om distributio- nen. Däremot har försök som gjorts för att stimulera utveckling av gemen- samma produktionsresurser inte blivit lika utnyttjade. Det förekommer dock även sådan samverkan. Försök att uppmuntra annonssamverkan har inte alls väckt någon större entusiasm hos pressen och stödformen är numera avskaf- fad.

8 SOU l995z37: Vårt daliga blad — stöd till svensk dagspress. Betänkande av Pressutredningen -94.

Diagram 1 7. 6.2 Presstödets utveckling på olika stödformeri ] OOO-tals kronor. 1994 års penningvärde

] OOO-tals kronor 700 000

600 000

500 000 400 000 300 000

' Produktionsstöd/Driftsstöd

Cl Samdistributionsstöd

200 000 I Summa ovrrgt stod

100 000 0

1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

Källa: Tabell 17.6.2a

Pressens lånefond skapades för att kunna erbjuda andratidningar att förnya sin produktionsutrustning. På senare år har fonden utnyttjats för investeringar också i den redaktionella processen. Datorisering av olika moment i produk- tionsarbetet har betytt mycket för rationaliteten. Detta har lett till att andratid- ningama i regel har kunnat hålla jämna steg med förstatidningama, eller t.o.m. förekomma dem med ny teknik. Ett särskilt anslag för täckande av förluster vid statlig kreditgaranti finns, men har behövt utnyttjas endast vid ett tillfälle.

17.7. Sammanfattande iakttagelser

Dagspressen når dagligen de flesta svenskar. Trots utveckling av andra nyhetsmedier har pressens ställning förblivit stark. Den låga andelen dagliga tidningsläsare bland skolbarn kan vara ett memento, men tidigare studier tyder på att läsvanoma etableras i ungdomsåren och att låg andel tidingsläsare bland skolbarn inte är något nytt. I ett tjugo års perspektiv har andelen dagliga tidningsläsare minskat med drygt fem procentenheter.

Det finns också farhågor att unga ensamboende människor och personer inom LO-kollektivet i storstäderna ska bli tidningsläsare i mindre utsträck— ning. Allt färre i dessa slags hushåll håller sig numera med egen morgontid— ning. Detta faktum måste emellertid inte innebära att man också är läsare i mindre utsträckning, men är onekligen ett förhållande som bör följas upp- märksamt. 393

Kvällspressen har tappat läsare under perioden, men huvudsakligen är det kombinationsläsningen som minskat. Den andel av befolkningen som läser enbart en kvällstidning är ungefär den samma under hela perioden.

Läsarvärderingar av dagspressens innehåll tyder på att intresset för inne- håll med anknytning till kulturområdet ökat — såväl information om kulturut- budet som debatterande innehåll är högre prioriterat på 1990—talet än 1970- talet.

Genom sin omfattande spridning erbjuder också dagspressen en bred och mångsidig arena för debatt och gynnar därigenom yttrandemöjligheterna i landet. Tidningsmarknaden har totalt sett varit ganska stabil. Det kan dock ha sitt intresse att notera att en något mindre andel av dagligt utgivna tidningar nu bär politisk signatur.

Efter en tid av bristande lönsamhet har tidningsmarknaden moderniserats och tycks nu stabil. Presstödet har under perioden kommit att spela en allt mindre roll i den totala tidningsekonorrrin medan beroendet av annonsintäkter länge ökade kraftigt. För enskilda tidningsutgivare kan emellertid presstödet vara väsentligt. Särskilt fådagarstidningar har kommit att präglas av ett starkt beroende av offentligt stöd även om detta bidragsberoende minskat under perioden. För tidningar med låg periodicitet betyder presstödet 35—40 % täckning av kostnaderna.

18. Radio

Radioornrådet karaktäriseras av

— ett avgiftsfrnansierat rikstäckande nät med tre radiokanaler i allmän- hetens tjänst (public service), — ett regionalt nätverk bestående av 25 program med viss gemensam sändningstid inom ramen för public service-systemet, — privat lokalradio som finansieras med reklamintäkter på 35 orter i landet,

— totalt 81 reklamfinansierade radiostationer,

— närradiosändningar i ca 160 av landets kommuner med tillsammans närmare 1 600 tillstånd fördelade till sändande föreningar, — att ca 75 % av befolkningen lyssnat något på radio en genom- snittlig dag, — att de regionala radiokanalerna har den största lyssnarandelen, - att radiolyssnandet i stor utsträckning är en ”bredvidsyssla”, — att radiolyssnande sker under ca 2,5 timmar om dagen, — att kostnaden för public service-radion mer än fördubblats under perioden uttryckt i fast penningvärde medan sändningsvolymen mer än åttadubblats.

18.1. Befolkningens intresse för radio

I princip har alla i befolkningen tillgång till radio och den är väl etablerad i vårt samhälle. I takt med televisionens framväxt fick radion allt tydligare en ny roll. Med tillgång till billig utrustning och batteridrift ökade möjligheterna att lyssna på radio i olika miljöer och situationer. Tv—apparaten övertog rollen som samlande underhållningsmedium på kvällstid och radiolyssnandet för— sköts till dagtid och fick allt mer karaktären av bredvidsyssla. Undersökningar från mitten av 1970-talet visade att det är ovanligt att vara sysslolös medan man lyssnar på radio och år 1985 uppgav drygt 80 % av radiolyssnarna att de gjort något annat samtidigt som de lyssnade på radio.1 Detta kan dock inte tas som intäkt för att intresset för lyssnande skulle vara

1 Nordström B (1986): Lyssnarsituation och lyssnarkvalitet. Rapport nr 12 Sveriges Radio/PUB. 395

lågt. Ungefär var tredje lyssnare till programmen uppgav i samma undersök- ning att de lyssnat uppmärksamt — trots att de alltså i bland ägnade sig åt andra sysslor samtidigt och högst 15 % upplevde att sysslorna var störande för möjligheten att lyssna.

Allmänhetens intresse för radiolyssnande måste alltså bedömas som stort. Till grund för det lägger vi också den höga andelen dagliga lyssnare. Tre av fyra svenskar har lyssnat på radio en genomsnittlig dag. Emellertid är lyss— nandet inte lika utbrett i alla åldersgrupper utan radiolyssnande är något man växer in i med ökande ålder.

Inriktningen av intresset för radio har i ett längre tidsperspektiv förskjutits från ett folkbildande och underhållande medium i riktning mot ett vardags- medium med tonvikt på nyhetsförmedling och musik. Hur radion används är emellertid en generationsfråga. De äldre i befolkningen lyssnar i större ut- sträckning till talade program och med hög uppmärksamhet, så som de en gång lärt sig att lyssna på radio, medan de yngre lyssnar till kanaler med populärmusik och nyheter där radion mer har en kompletterande karaktär. I senare års omstruktureringar av radioutbudet i public service-kanalema har man försökt ändra på detta genom att i den kanal som de yngre lyssnarna föredrar erbjuda ett talat utbud som kan kräva större uppmärksamhet vid lyssnandet. Det är ännu för tidigt att uttala sig om huruvida intresset för radio långsiktigt påverkats att dessa förändringar.

18.2. Radions utbud

18.2.1. Public service-radion Sveriges Radio

Under de senaste 20 åren har antalet tillgängliga radiokanaler ökat drastiskt. År 1974 fanns totalt tre radiokanaler att välja på. Sändningstiden i dessa kana- ler har ökat sedan 1970-talet. Som en följd av det starka publika gensvaret på regionala radiosändningar under början av 1970-talet introducerades 1977 dåvarande lokalradion inom ramen för public service-systemet. Under de för- sta tio åren hade lokalradion, liksom föregångaren regionalradion, sin hem- vist inom s.k. ”fönster” i riksprogrammet i P3 som vid denna tidpunkt var den mest avlyssnade radiokanalen. Från 1987 övergick lokalradion successivt till sändningar i ett fjärde radionät — P4. De tider man själv inte kunde fylla med program i den nya kanalen hade man rätt att vidaresända riksutbudet från P1 och P3 enligt särskilda regler — s.k. ”tappning”.

Vi kan följa public service—radions utbud över tid såväl i antal sändnings— timmar per kanal som utvecklingen av Sändningstiden på olika slags pro- gramtyper. Nedan beskrivs programutbudet uttryckt i sändningstimmar per vecka i de tre rikstäckande kanalerna.

Diagram 18.2.1 Antal sändningstimmar per vecka inom ramen för public service-radions verksamhet ( Utbildningsradions utbud ingår ej).

Sändningstimmar/vecka ] 80

T . 160 ._. |__-! I— _l—l X____./ H—D—D - P3 exkl. 140 regionala 120 . /._. '_' '_' program LRAB N./. 100 —D—P2 80 ' Pl

60 40 —O—P4 (regionala 20 program LRAB)

0

1989 1991 1991 1992 1993 1994

1973/74 1976/77 1979/80 1982/83 1985/86

Källa: Tabell 18.2. la

Under perioden har två kraftiga språng i Sändningstiden skett — båda i slu- tct av 1980—talet. Då introducerade P2 sändningar dygnet runt vilket innebar en utökning av programutbudet med mer än 40 timmar i veckan. Den andra sändningstidsutvecklingen svarar de regionala radioprogrammen för i takt med att man flyttade över till en egen kanal, P4. I figuren ovan ingår inte de program som ”tappades” från riksprogrammet vid de tider då en station inte hade egna sändningar, eftersom det i praktiken innebar en dubblering av riks- programmet. Inte heller ingår program från Utbildningsradion, eftersom de definitionsmässigt producerades av ett annat företag. Detta är förklaringen till den lilla differensen i sändningstid mellan P2 och P3 som ju båda sänder dygnet runt.

Det är också möjligt att beskriva utbudet i termer av programinnehållet. De regionala programmen har utökat sin sändningstid från en kvart om dagen 1974 via drygt 3 timmar om dagen då den tidigare lokalradion sände inom P3:s ram upp till dagens ca 65 timmar i veckan med regionalt producerat inne- håll från 25 separata områden i landet.

Någon närmare analys av innehållet i just de lokala sändningarna görs inte, utan nedanstående figur beskriver hur det rikssända utbudet utvecklats. Från 1993 ingår däremot P4-utbudet i de data som presenterats.2 Vi kan dock note- ra att andelen levande musik inom de regionala sändningarna mer än tre—

2 Hedman L (1995) artikel om radio i Carlsson U & Anshelm M, red. (1995): MedieSverige 1995. Statistik och analys. NORDICOM—Sverige nr 1.

dubblades från startårens ca 15 timmar per vecka till närmare 50 timmar per vecka i början av 1990-talet.

Diagram 18.2.2 Andel sändningstid per vecka och programtyp inom ramen för public service-radions tre rikstäckande kanaler (fr.o.m. 1993 ingår även P4).

% 50 45 40 35 30

' Seriös musik

_D—Underhållning & lätt musik

' Fakta/kultur

—0——Övrigt

A Nyheter

——-A— Sport

1989 1991 1991 1992 1993* 1994*

sth rx:x XX mc rxrx oxen __

1979/80 1982/83 1985/86

* Fr.o.m. 1993 ingår även P4—utbudet i analysen. Källa: Tabell 18.2.2a

Innehållsmässigt kan man konstatera att fakta/kulturprogram ökat sin andel av sändningstiden under perioden. Det sista år som redovisas ökar också an- delen nyheter kraftigt. Detta beror inte på att de regionala programmen inte ingår i redovisningen tidigare år — årsredovisningama pekar på att andelen ny- heter i de regionala programmen ökade från ca 5 % av sändningstiden de första åren till ca 10 % under 1990—talets första år. År 1993 utgjordes närmare 20 % av det regionalt utsända programutbudet. Eftersom detta är en beskrivning av utbudet ur produktionsperspektiv betyder det inte att den en- skilde lyssnaren fått en lika kraftig ökning av nyhetsutbudet eftersom utbudet i P4 även innehåller rikssändningar där andelen nyheter är låg. För lyssnaren blir andelen nyheter i P4 ca 13 %.

Den största förändringen över tid gäller musikutbudet där under en lång följd av år en utjämning mellan andelen seriös musik och andelen lätt musik och underhållning skedde. Då P2 fick nattsändningar var de båda kategori- 398

erna lika stora. Med kanalreformen förändrades bilden eftersom P4-utbudet inkluderats. Den regionala radion har stark tyngdpunkt i lätt levande musik, som utgör innehållet i 44 % av det P4-utbud som sänds regionalt och 52 % av den del av P4-utbudet som sänds över riksnätet. Det har inte varit möjligt att få fram något mått på fördelningen av lätt och seriös musik för 1994, men det bör kanske påpekas att det seriösa musikutbudet påverkats proportionellt till följd av att utbudet beräknas på en bas av närmare 130 000 sändnings- timmar jämfört med de tidigare knappt 25 000 timmarna i P1, P2 och P3.

Under hela perioden, i takt med att lyssnarvanoma förändrats och för— skjutits, har programforrnatet successivt förändrats från klart urskiljbara pro— gram som påannonserades till allt längre sändningsblock med ett blandat in- nehåll av nyheter, musik, debatter, intervjuer m.m. Programutbudet har, i takt med att man lärt sig mer om lyssnarna, anpassats till den verkliga lyss- narsituationen där man lyssnar med varierande uppmärksamhet. Den traditio- nella typen av sammanhängande talprogram utan inslag av musik har blivit färre. I dag med den nya kanalstrukturen finner lyssnaren dessa program så gott som uteslutande inom ramen för P1.

Ett problem med jämförelser av data från olika tidsperioder är att nya pro— gramtyper tillkommer och att innehållskategoriseringen av programutbudet därför förändras över tid. För närvarande pågår en studie inom ramen för forskningsprojektet ”Etermedierna i Sverige” där radio- och tv-utbudet klassificeras med ett gemensamt kodschema vilket kan ge en tydligare bild av den faktiska utvecklingen av utbudet.

Diagram 18.2.3 Musikutbudet i Musikradion i P2 i sändningstimmar per vecka.

Timmar/vecka 60 . I Musikbil—

dande

5 O program

_D— Seriös

40 grammofon musik

3 O Instrumental

musik (or- kester, kam— marrnusik)

—4>— Improviserad experimen- tell musik och tradi- tionsmusik

A Vokal musik (inkl. opera)

Källa: Tabell 18.2.3a

Den seriösa musiken har, som tidigare nämnts, ökat sin andel av pro— gramutbudet genom att P2 introducerat nattsändningar. Det ledde till en kraf— tig ökning av utbudet av seriös grammofonmusik i radio, men till en ännu kraftigare utveckling av program med musikbildande innehåll. Genom natt— sändningama ökade dessa från mindre än 20 sändningstimrnar i veckan till drygt 55 timmar. På 1990-talet görs inte motsvarande redovisning av musik- utbudet i P2, men fram till 1992 presenterades andelen levande musik i för- hållande till annan seriös musik. Mellan 25 och 30 tinnnari veckan ägnades levande musik under perioden 1990—1992 medan ca 90 timmar i veckan var annan seriös musik.

Musikradion är en mycket stor producent av egna inspelningar från svenskt musikliv. Vi har inte haft möjlighet att belysa detta sett över tid, utan nöjer oss med att presentera några uppgifter från 1994. I P2 sänds såväl Stockholmsproducerad som lokalt producerad seriös musik. Under 1994 vi- daresändes 23 offentliga konserter i egen regi samt ytterligare 45 överföringar av konserter i andras regi. Två av överföringarna var från Operan i Stockholm och en från Drottningholmsteatern. I Stockholm har också 48 studioproduktioner spelats in för utsändning. Totalt har drygt 500 artister framträtt i dessa rikstäckande sändningar.

Musikradion speglar också musiklivet runt om i landet och man har gjort ett stort antal överföringar bl.a. från musikfestivaler i sju av landets län. Man har också genomfört lokala studioinspelningar i åtta län samt operainspel- ningar från Vadstenaakaderrrien. Totalt är det närmare 200 inspelningar som genomförts — enstaka musikverk eller hela konserter _ med sammanlagt mer än 700 artister.

Inom experimentella musikgenrer med elektro-akustisk musik exponerades närmare 70 inhemska musiker eller upphovsmän och under ISCM-festivalen gjordes ytterligare inspelningar med 29 svenska musiker. I samband med överföring av traditionsmusik exponerades ca 600 artister inom kategorierna folkmusik och visa. Jazzmusiken har vidarespridits bl.a. genom överföringar av musik med 24 grupper från Skeppsholmsfestivalen och ytterligare grupper från Göteborg, Luleå, Malmö och Umeå.

Utbildningsradion

Utbildningsprogram i radio har en lång tradition. Inledningsvis riktade sig ut— budet till skolan, men redan på 1950-talet hade dåvarande Radiotjänst satsat på ett utbud också för vuxna. Vid tidpunkten för beslutet om den nya kultur- politiken hade nyligen en sammanslagning skett av skolradioverksamheten och vuxenutbildningen vid Sveriges Radio till en gemensam utbildningsenhet (UTB). Mindre än tio år senare vidtogs nästa förändring då den statliga TRU- kommittén, som bl.a. arbetat med arbetsmarknadsutbildning via radio och tv, slogs samman med UTB till Utbildningsradion. Det nya bolaget var skatte— finansierat fram till 1985 då man övergick till finansiering via tv-avgiften likt annan radio- och tv-verksamhet.

Sändningstiden för utbildningsprogram har utvecklats kraftigt under pe- rioden främst till följd av den regionala programproduktion som utvecklats runt om i landet. All sändning sker inom ramen för public service-kanalerna. År 1973 sändes i radio utbildningsprogram för barn eller vuxna totalt 761 timmar vilket motsvarade ungefär 4 % av alla sändningstid i radio. Tjugo år senare sändes utbildningsradio sammanlagt 1 780 timmar. Genom till- komsten av den regionala kanalen P4 och utökandet av sändningstiden i P2 motsvarar emellertid detta knappt 2 % av det nuvarande radioutbudet på drygt 115 000 timmar per år.

Under de första åren av perioden producerades program för ungdomssko- lan och vuxenutbildningen. Under perioden har det tillkommit ett samarbete med universitet och högskolor som innebär att distansutbildningar kan erbju- das i flera olika ämnen. I slutet av 1980-talet inleddes också sändning av pro— gram för förskolebarn, främst tänkt för t.ex. barnomsorgens behov, och un- der 1980-talet har program utvecklats också för och om funktionshindrade och språkliga minoriteter.

Den snabbt expanderande regionala produktionen svarade i början av 1980-talet för ungefär en fjärdedel av utbudet. År 1993 är mer än hälften av alla program som sänds producerade utanför Stockholm. Detta utbud är helt anpassat till de regionala utbildningsbehoven och vänder sig främst till skolan och folkbildningen. Den ursprungliga skolradion över riksnätet har härige- nom minskat i betydelse. Tidigare motsvarade dessa sändningar närmare 40 % av all sändningstid av utbildningsprogram i radio medan nivån 1993 låg på mindre än 10 %.

18.2.2. Närradio och privat lokalradio

Parallellt med framväxten av den regionala radion introducerades också lokala sändningar med begränsad räckvidd genom den s.k. närradioverksamheten. Närradion hade inledningsvis inte rätt att sända reklam och finansierades hu- vudsakligen av folkrörelser och föreningsliv.

Sedan 1993 är det tillåtet att sända reklam i radio. På 35 större orter i lan- det kan man därför i dag välja på minst 4 public service—kanaler, minst 2 re— klamfinansierade kanaler och oftast någon närradiosändare med föreningsra- dio som också har tillåtelse att sända reklam.

Data om sändningstid eller programprofil finns ännu inte publicerad i sys- tematisk form för den reklamfinansierade lokalradion. Däremot vet vi en del om vilka delar av organsationslivet som engagerat sig i närradioverksamhe— ten.

Diagram [8.2.4 Antal orter med närradio och antal sändande närradioföre-

ningar.

Antal orter Antal föreningar 300 2 500

250 2 000

200 |: Antal orter med 1 500 närradio

150 ' Antal 100 1 000 sändande

100 föreningar

50 500 0 0

ONNIOOO— _NM? hoooooocx OXONOXON ONONONONON ONONONON .—.._.._.._..—. n-ln—lv—iv—

402 Källa: Tabell 18.2.4a

När närradioverksamheten funnits några år etablerades den i ett ökande antal orter i landet. Sedan slutet av 1980-talet har emellertid små förändringar inträffat. Närradio finns i princip i drygt varannan kommun. Antalet sänd- ningstillstånd ökade mycket kraftigt under 1980—talet och flera aktörer för- sökte testa gränserna för reklamförbudet vilket skapade mycket debatt. Sedan reklamfinansierad radio tillåtits och koncessioner till den privata reklamradion började auktioneras ut har intresset för närradioverksarnhet mattats. Man kan anta att flera av aktörerna nu sänder inom ramen för den privata lokalradion eller har gett upp planerna på att etableras på bred front bland lyssnarna.

Diagram 18.2.5 Närradiotillståndens fördelning på olika organisationstyper.

, I övriga

ox, å>(D/u 25 . ——Cl—— religiösa

20 ' . . ' politiska 15 .. —o— folkrorelser 10 O_o . A intresse- 5 A AX, A/A A föreningar 0 L—t—t—t—H—t—t % OO _ '_' N (""| 00 00 en es ax ox ON CN ON ON ON ON

Källa: Tabell l8.2.5a= Tabell 18.2.4a

Inledningsvis utgjordes en stor andel av de sändande närradioföreningarna av politiska föreningar och med förankring i olika religiösa samfund. Denna rollfördelning har, i takt med att tillstånden blivit fler, förskjutits och under 1990—talet har mer än 250 politiska föreningar lämnat närradion. Det har lett till en förskjutning i andelarna så att de religiösa föreningarna nu är den största aktören. För föreningsliv och folkrörelser har närradion haft en mer tillbakadragen roll och folkrörelser (studieförbund, fackliga organisationer och nykterhetsföreningar) samt intresse föreningar (idrott och musik) har i stort sett haft en konstant andel av sändningstillstånden.

Tillsammans svarar de sändande föreningarna för ett mycket omfattande utbud. Under 1990-talet har man gemensamt producerat mellan 5 000 och 7 000 sändningstimmar i veckan. Ur lyssnarperspektiv handlar det natur- ligtvis om helt andra tal och den genomsnittliga orten med närradio har ett ut- bud på drygt 40 veckotimmar inom ramen för närradion.

18.3. Radiolyssnandet i befolkningen Olika sätt att mäta radiopubliken

Då vi tidigare presenterat data om kulturvanor har vi i regel arbetat med mått av typen ”varit på besök eller utövat senaste året eller senaste månaden”. I av- snittet om dagstidningsläsning introducerade vi även måttet ”daglig räck— vidd”. Mätning av vilket material som läses i tidningen förekommer inte annat än undantagsvis. För radio och television förekommer däremot av tradition mätning av publiken på programnivå eller av lyssnandet olika tidpunkter på dygnet. Det ger möjligheter till analyser som inte förekommer för andra aktiviteter på medie- eller kulturområdet.

Daglig räckvidd är för massmedierna det mått som mest är i överens- stämmelse med bokläsning, teater— eller konsertbesök. Detta mått kan gälla såväl lyssnande på radio över huvudtaget som på en enskild kanal eller sär- skild programtyp. Dessutom förekommer mått på publiken till varje program, olika programtyper, olika kanaler samt analyser av hur lyssnartid eller tittartid fördelar sig mellan olika programtyper eller kanaler.

Trots att antalet radiokanaler ökat och sändningstiden byggts ut har den tid människor lägger på sitt radiolyssnande påverkats ganska litet. Inget annat enskilt massmedium ägnas så lång tid av befolkningen som radion. Den ge- nomsnittlige svensken lyssnar i genomsnitt på radio 2—3 timmar om dagen. Tiden som läggs på lyssnande är svår att mäta exakt med tanke på att lyss- nandet sker med varierande uppmärksamhet.

Då radion endast sändes i tre rikstäckande kanaler kunde man för varje programtyp beräkna ett mått på den genomsnittliga publiken. Efterhand som såväl sändningstiden som antalet kanaler utökats blir denna genomsnittliga publik ett krympande mått. Ju större valmöjlighet — desto fler som fördelar sin tid individuellt. Hög publik på enstaka program var inte heller adekvat som enda mått på hur public service—uppdraget uppfylldes. Därför utveck- lades kompletterande mått på radiolyssnande. Det första tog hänsyn till hur lyssnarna fördelade sin lyssnartid på olika kanaler eller programtyper. Det andra mätte räckvidden i befolkningen eller inom särskilda målgrupper för olika typer av program.

Det går inte att påstå att något av ovan nämnda mått är bättre eller sämre än de övriga, men tillsammans ger de en bild av hur väl ett radioföretag lyckas i förhållande till sina lyssnare. Publiken till de enskilda programmen är för de allra flesta program liten. Så var fallet även i början av den 20—årsperiod vi studerat. I takt med att antalet sändande radiokanaler utökas blir också de enskilda kanalernas publik i många fall ganska liten. Detta leder till mätpro- blem. Man bör dock hålla i minnet att en liten publik med massmediernas mått mätt inte är liten i jämförelse med publiken inom det ”levande” kulturlivet.

18.3.1. Public service-radion

Trots tillkomsten av många nya former av radio har public service—radion be- hållit sin donrinerande ställning hos publiken. Om detta förhållande kommer att bestå är det ännu för tidigt att uttala sig om eftersom den reklamfinansie- rade radion bara funnits en kort tid.

Diagram 18.3.1 Andel lyssnare på radio totalt samt på olika typer av radio- kanaler.

I I/l—I/I/

' Radio totalt

—X—— Public serviceradio

* Privat lokalradio

—+— Närradio

1973 1976 1979 1982 1985 1988 1991 1991 1992 1993 1994 1995

Källa: Tabell 18.3.1a

Fram till mitten av 1980-talet var radiolyssnande i princip liktydigt med att följa utbudet inom public service-radion. Före början av 1960-talet hade ett lyssnande förekommit på utländsk radio, men med införandet av Melodi- radion upphörde detta lyssnande nästan helt. Sedan närradion introducerades har lyssnandet på Sveriges Radios utbud stadigt minskat. År 1993 hade närradion sin största andel lyssnare någonsin — den ”prekommersiella” typen av radio som i mycket liknade den radio som sedermera sänds inom ramen för den privata lokalradion sändes då på försök runt om i landet. Sedan lokalradion etablerats har public service-radion förlorat ungefär tio procenten- heter av sina lyssnare.

Vilken kanal lyssnar man på och hur många växlar kanal?

Fram till 1987 ökade lyssnandet på P3 medan lyssnandet på P1 minskade från år till år. P2 har under hela perioden haft en liten publik och har också det mest blandade innehållet anpassat till många olika, mindre, målgrupper. Här sänds den seriösa musiken, program på invandrarspråk, inhemska minoritetsspråk och vissa utbildningsprogram. Införandet av den dåvarande lokalradion på fönstertider — morgon, middag och kväll — bidrog till att stärka ställningen för P3 som snabbt manifesterade sin ställning som svenskarnas ”vardagsradio”.

Då lokalradioprogrammen fördes över till en egen kanal, en process som inleddes på försök i vissa delar av landet redan före 1987, etablerade sig den nya kanalen P4 snabbt hos publiken. En genomsnittlig dag nådde man ca 25 % av befolkningen. Samtidigt som det var en stor publik för en nyetable— rad radiokanal innebar det trots allt att det regionala programutbudet fick vid- kännas publikminskningar eftersom lyssnandet på de regionala sändningarna var dubbelt så högt då man sände inom ramen för sina fönstertider i P3. En annan konsekvens av att radiopubliken erbjöds två breda alternativ genom in— förandet av P4 var att andelen lyssnare på P3 minskade i takt med att publiken också började välja det nya, regionala alternativet.

Den senaste stora kanalomläggningen av public service-radion skedde 1993 och syftade till att profilera kanalerna ännu tydligare. Profileringen har lett till att publiken till P3 minskat kraftigt — från ca 55 % av befolkningen 1990 till 21 % år 1995. I gengäld har den regionala kanalen fått ett breddat publikunderlag — en ökning från i genomsnitt 25 % av befolkningen 1990 till drygt 40 % år 1995.

Diagram 18.3.2 Andel lyssnare på olika radiokanaler inom ramen för public service-systemet.

% 80 ; 70 Xx,x'x x x Xxx_x 60 er —X——Public serviceradio 50 _u—P4 40 —o—P3 30 0_, '_'—P] x. 20 x,_. P2 X. . o—,_,_ox. A 10 0 t'A/A—w—gpt=t=t—t—t=t-/—i:|—1H m 0 CN N V) oo _ _ N ("1 Q' W rx rx rx oo oo oo ex ax ox as o» o eeeaeee eeeee

Källa: Tabell 18.3.2a= Tabell 18.3.la

Förändringar uttryckt i andel lyssnare för respektive radiokanal har således varit tämligen stora under den gångna 20-årsperioden. P1, som under 1970- talet tappade många lyssnare stabiliserades senare på en nivå runt ca 15 % av befolkningen. Den har man i stort sett behållit sedan slutet av 1980-talet. Publiken till P2 har varit tämligen stabil under hela perioden. Man skulle kunna sammanfatta förändringarna som skett som att public service-radion lyckats fördela om lyssnarna på tre mer likvärdiga kanaler från att tidigare haft en dominerande publik samlad i den ursprungliga P3. Priset har varit ett gan- ska måttligt bortfall av lyssnare.

Public service-radions regionala sändningar etablerade sig olika fram- gångsrikt i sina respektive sändningsområden då man övergick till att sända i egen kanal. Att få med sig lyssnare från alla olika delar av ett län kan ha sina svårigheter och på ett par ställen i landet där de naturliga intressegränsema inte direkt har följt länsgränsema har man dragit konsekvenserna av detta och strukturerat sändningsområden som bättre följer folks allmänna uppfattning om vilka orter som egentligen hänger samman. Tydliga exempel på detta kan man se i Västsverige där sändningsområdena satts samman enligt andra krite- rier än länsgränsema.

Den starkaste ställningen bland lokalradiostationema fick dåvarande Radio Gotland som med sina tydliga gränser utgjorde ett närmast perfekt område för att skapa lokal identitet med radions hjälp. Andra områden har haft svårare att få genomslag för ”sin” radio. Den genomsnittliga stationen har haft ett lyss— nande före omläggningen 1993 på 25 % med en variation på mellan drygt

50 % av länets invånare som lyssnare på dåvarande Radio Gotland och bara knappt 15 % av länets invånare som lyssnare på t.ex. dåvarande Radio Sörmland. Efter kanalomläggningen 1993 har bilden helt förändrats och i princip alla regionala public service-stationer har fått stärkt publik ställning.

Under 1970-talet försökte man med olika programplanering att ”lära” lyss- narna att växla kanal för att de maximalt skulle kunna ta del av det breddade utbudet. Lyssnarrnotståndet var starkt eftersom allt tyder på att kanalbyten oftast sker i samband med att lyssnandet äger rum i en ny miljö eller annan situation. Man kanske lyssnar på en kanal på sin klockradio, en annan vid frukostbordet och en tredje på sin arbetsplats. Kanalväxlingarna är snarare betingade av situationen än vad som för tillfället sägs eller klingar i pro- grammet.

Undersökningar från 1980-talet visar att en minskande andel av befolk— ningen bytte kanal under loppet av en dag. I början av perioden var det ca 15 % av befolkningen som gjort ett kanalbyte. Denna andel minskade fram till 1987 då knappt 10 % valde att växla kanal. När de regionala sändning- arna fick en egen kanal ökade för första gången på många är andelen kanal- växlare och i början av 1990-talet varierade ungefär 20 % av befolkningen sitt kanalval en eller flera gånger under loppet av ett dygn. Ofta var kanalbytet kopplat till att lyssnandet skedde på en ny plats eller i en ny situation. Man lyssnade på en kanal vid frukostbordet, en annan på väg till arbetet och kan— ske en tredje på arbetsplatsen. Införandet av den privata lokalradion tycks ha lett till ytterligare en ökande andel som varierar sitt kanalval. Nya radioappa- rater där förvalda kanaler lätt kan tas in har antagligen också bidragit till att växlandet mellan olika kanaler ökat.

Vilken typ av program lyssnar man på?

Lyssnandet på olika typer av radioprogram finns bara redovisat i utbudster— mer fram till 1989. Under slutet av 1980-talet ändrade utbudet successivt ka- raktär och gränserna mellan de avgränsade programmen suddades ut och nya sammanhängande programblock skapades.

Diagram [8.3.3 Lyssnartidens fördelning på olika programkategorier några olika är. Observera att innehållsklassijiceringen förändrats över tid.

Andel av lyssnartiden 100

I Övrigt

90

Regionalradio/

80 Lokalradio

70 Barn- och 60 ungdomsprogram

[| Underhållning/Bland— program

50

40 E Lätt musik

30 I Sport

20

|] Fakta/kultur

10 I Nyheter

1970 1979 1982 1985 1988*

* data 1988 baserar sig på en undersökning i nio län som fått fullt utbyggd P4 Källa: Tabell 18.3.3a

Ovanstående figur visar på svårigheterna att följa utbudet i termer av pro- grammens innehåll. Nya programtyper tillkommer och äldre försvinner. I pe- riodens början fanns varken blandprogrammen eller lokalradion — två slags programtyper som dominerar bilden i slutet av 1980-talet. Å andra sidan ser man tydligt att de stora rörelserna skett inom ramen för de lättare program- genrerna. Programkategorier som nyheter, fakta och kulturprogram, som var viktiga grundstenar i det ursprungliga public service-uppdraget har visser- ligen tappat några procentenheter av lyssnamas tid, men trots allt relativt litet.

Programtyper av det ovan visade slaget har blivit mindre meningsfulla som indelningsgrund för beskrivningar av lyssnamas beteende. Man övergick till att mer beskriva lyssnamas kanalval, kanalbyten och lyssnandets fördelning över dygnet. Lyssnandet på enskilda program och programserier följs natur- ligtvis fortfarande.

I takt med att fler kanaler etablerats och att sändningstiden spritts ut över fler av dygnets timmar påverkas publiken till de enskilda programmen. Det är numera främst på morgonen som de stora lyssnarskarorna dras till samma

program i radion. Andra tider på dygnet är lyssnargrupperna mer selektiva och förenas inte på samma sätt av sina programval.

Ett sätt att beskriva att radion når sina lyssnare med olika slags programin— nehåll trots krympande lyssnarsiffror på enskilda program är att beräkna den ackumulerade räckvidden för olika programtyper. Försök i den riktningen gjordes under 1980-talet.

Diagram 18.3.4 Andel av befolkningen som nåtts av olika slags program i radio under loppet av en dag.

Nyheter

Regionalradio/ Lokalradio Underhållning Iblandprogram

Lätt musik El 1985

Sport I 1988*

Barnprogram

Samhälle

Kultur

Seriös musik

0 10 20 30 40 50 60 %

* data baserar sig på en undersökning i nio län som fått fullt utbyggd P4. Källa: Tabell 18.3.4a = Tabell 18.3.3a

] ovanstående diagram visas förändringar i olika programtypers dagliga räckvidd före och efter de två kanalreformema på 1980—talet med nattradio i P2 och införandet av en egen lokal för de regionala programmen.

Den dagliga räckvidden är störst för nyhetsprogrammen och den räckvid- den ökade också mellan 1985 och 1988. Innan P4 inrättades var de regionala programmen i P3 ungefär jämnstarka med nyhetsprogrammen uttryckt i pro- gramräckvidd. Dessa programtyper anslöt också ofta i programtablån till va- randra — båda programtypema nådde varje dag ungefär halva befolkningen. Då de regionala programmen flyttades till en egen kanal mer än halverades räckvidden för regionalt programinnehåll. Vi har inte kunnat ta del av några data som visar utfallet för räckvidden av olika programtyper efter den senaste kanalomläggningen 1993. I P4 sänds numera såväl regionala program som

riksutsändningar. Med tanke på den ökande räckvidden för P4 är det dock troligt att andelen lyssnare på regionala program åter har ökat.

Lyssnande på kulturprogram

Kulturprogram hade förr en mycket stark publik ställning i radion. En teater- pjäs kunde på 1940-talet nå en publik på 3—4 miljoner lyssnare. Förutsätt— ningarna för detta slags ”framgångar” finns inte längre. I takt med att utbudet breddats och flera kanaler sänder parallellt har publiken i stor utsträckning kommit att välja bort dessa program och publiken till det enskilda programmet blir i regel liten i jämförelse med morgonprogrammets nyhetssändningar eller populära helgprogram i P4. Ändå är publiken till ett radioprogram om konst, teater eller musik alltid avsevärt större än den publik som skulle kunnat nå med föreläsningar eller framträdanden på annat sätt. I ett längre tidsperspektiv når man också en bred publik med teater, seriös musik, lyrik eller annat inne- håll som mer traditionellt räknas till kulturområdet. Ungefär 3 % av befolk— ningen kommer under loppet av en vecka i kontakt med teater via radion och var fjärde svensk har hört radioteater någon gång under ett år. Ungefär var tredje svensk har hört upplåsning av en bok i radio senaste året och det finns ungefär en halv miljon människor som inte själva har läst en bok under året, men som har tagit del av radions uppläsningar. Dessa lyssnare är i regel äldre och lågutbildade. Många lyssnar också på program med författare eller om böcker i radio. Det har drygt 400 000 högutbildade personer gjort under loppet av ett år och närmare en miljon människor med låg utbildning.

Publiken till de enskilda programmen blir naturligtvis lägre, men när Boktornet sänds i P1 så har man mer än 50 000 lyssnare. Dagens dikt har en genomsnittlig dag ca 150 000 lyssnare och uppläsning av noveller på sönda- gar avlyssnas av närmare 100 000 personer. Som nyhetsförmedlare om kul- tur har radion ännu kraftigare genomslag och ett program som Kulturnytt som sänds i anslutning till morgonnyheterna i P1 har mer än 200 000 lyssnare varje dag.

Sedan den privata radion etablerades har det talade utbudet breddats endast marginellt. Däremot spelas i dag mycket mer musik än för bara ett tiotal år se- dan. Även den seriösa musiken har fått ett breddat utbud i och med att två av Stockholms reklamfinansierade radiostationer sänder klassisk musik i kon— kurrens med musikradion i P2. Sammantaget kan vi göra en uppskattning att ett par hundra tusen människor lyssnar på klassisk musik via radion en genomsnittlig dag. Vi har tidigare i kapitel 8 redovisat mer om dessa lyssnare.

41]

18.3.2. Närradio och privat lokalradio Närradion

Även om utbudet av närradio periodvis har varit omfattande har lyssnandet varit svårt att mäta med de undersökningsmetoder som i regel stått till buds. Man måste hålla i minnet att varje sändare täcker ett geografiskt mycket be- gränsat område och att varje förening dessutom inom sändarens ram haft en begränsad tid till sitt förfogande. Närradion har aldrig nått någon större lyssnarframgång i termer av bred och omfattande publik. Undantag är de för— sök som tidigare gjordes i framför allt Stockholm, Malmö och Göteborg med en typ av program som den reklamfinansierade lokalradion senare tagit över. Däremot har tillkomsten av närradion inneburit att organisationer och före- ningsliv kunnat stärka sin ställning bland medlemmarna genom att erbjuda dem information via ytterligare en kanal. Närradion har t.o.m. fått epitetet ”gruppmedium” istället för massmedium eftersom lyssnarna i så stor ut- sträckning kom att rekryteras ur de egna leden. Den starkaste organisatoriska förankringen i närradion har kyrkan och de politiska partierna haft.

Eftersom närradion inte finns etablerad i alla landets kommuner kan det tyckas orättvist att göra jämförelser av lyssnandet uttryckt som en andel av befolkningen. Man räknar med att ungefär 90 % av de boende i storstäderna kan höra närradion, men bara ungefär 50 % av befolkningen på ren lands- bygd. Om man därför väljer att titta på publiken till närradio endast i stor- stadslänen kan man konstatera att andelen lyssnare 1988 var ganska stor i Malmöområdet med 8 % av befolkningen som lyssnare, medan den i Göteborg och Stockholm låg på en andel om 2 %. Våren 1995 har närradion samma andel lyssnare i Stockholm och Göteborg, men i Malmö har andelen halverats till ca 4 %.

Reklamfinansierad lokalradio

Totalt sett är den reklamfinansierade lokalradion en publik framgång. Den har snabbt etablerat sig som det näst mest avlyssnade radiosystemet i landet med över 25 % av befolkningen som lyssnare någon gång under dagen.

Enligt de publikmätningar som hittills gjorts för att beskriva lyssnandet på de nyetablerade kanalerna har de olika enskilda aktörerna emellertid haft högst varierande framgång. Av särskilt intresse att nämna är att man lyckat rekrytera en hel del av de yngre lyssnarna till de nya kanalerna. Om detta leder till att radiolyssnandet sprids till en större andel personer i de yngre åldersgrupperna eller om radions tidigare unga lyssnare kommer att fördelas på fler kanaler är ännu för tidigt att uttala sig om.

Diagram 18.3.5 Räckvidd för den privata lokalradion i jämförelse med P3 och P4.

| .._-_._-I/

' Radio totalt

—Cl—P4

' Privat lokalradio

+P3

1973 1976 1979 1982 1985 1988 1991 1992 1993 1994 1995 1991

Källa: Tabell 18.3.5a= Tabell 18.3.1a

Fem aktörer har bildat informella nätverk av stationer. Inget av dessa nådde våren 1995 över 10 % av befolkningen.

På enstaka orter kan emellertid en kanal vara ganska framgångsrik. I Jönköping, Norrköping, Sundsvall och Västerås finns exempel på enstaka stationer som avlyssnas av ca 25 % av befolkningen i koncessionsområdet. I storstadsregionerna har lokalradion totalt sett etablerat sig väl och tillsammans när de olika aktörerna här drygt 30 % av befolkningsunderlaget en vanlig dag vilket beroende på ort betyder mellan 200 000 och 500 000 lyssnare. I hela befolkningen når man ungefär 1,5 miljoner lyssnare per dag. En analys våren 1995 av räckvidden i drygt 20 koncessionsområden visar dock att majoriteten av lokalradiostationema har mindre än 50 000 lyssnare på de olika orterna. Ett 30-tal stationer har i mätningar registrerat färre än 10 000 dagliga lyssnare vilket torde leda till stora problem för lönsamheten.

Publiken prövar sig ännu fram. Ett tydligt exempel är att en lyssnare på den privata lokalradion i Stockholm, där 10 olika stationer finns att välja på, i genomsnitt har varit inne och lyssnat på närmare tre av-dessa tio stationer under loppet av ett dygn.

18.3.3. Lyssnarkvalitet och lyssnarsituation

Vi har tidigare nämnt att radion, med televisionens genombrott, fick föränd- rad funktion genom att dagtidslyssnandet ökade sin betydelse. Emellertid varierar det mellan kanaler och mellan programtyper med vilken uppmärk- samhet man lyssnar och även hur man träffat sitt programval. Lyssnandets kvalitet står i själva verket i ett omvänt förhållande till kvantiteten. Populära program i block avlyssnas mindre uppmärksamt medan talade program ofta är sådana man söker upp aktivt, lyssnar uppmärksamt till och även hör i sin hel- het.

Inledningsvis nämndes att lyssnandets uppmärksamhet växlar. Det gäller såväl en enskild lyssnare under loppet av en dag eller ett program som varia- tion mellan olika lyssnargrupper. Nyheter, kulturprogram, religionsprogram och seriös musik har en större andel uppmärksamma lyssnare medan framför allt lyssnare till den lätta musiken oftast uppger sig lyssna med ”ett halvt öra”.

Iden tidigare nämnda studien 1985 visade det sig att ca 75 % av lyssnarna till ett genomsnittligt program hade lyssnat i hemmet. Detta varierar naturligt— vis med såväl tiden på dagen som typen av program, men lyssnande i hemmet var alla tider på dagen och för alla typer av program det vanligaste. Därnäst vanligaste lyssnarplats var arbetet, men bara ca 15 % av ett radioprograms publik lyssnar på arbetsplatsen. Att lyssna i bilen var ännu ovanligare, på morgonen t.o.m. mycket ovanligt med 4 % av publiken, men något vanligare på eftermiddag och tidig kväll med 10—15 % av programmens publik.

Då en liknande undersökning upprepades 1992 visade det sig att lyssnande i hemmet fortfarande var det vanligaste, men att lyssnande på arbetet ökat en del. Vissa tider på dagen, mellan 13 och 15 var det i det närmaste lika vanligt att publiken fanns på sin arbetsplats som att de befann sig i hemmet. Att lyssna i bilen var dock fortfarande mindre vanligt. Emellertid skiljer sig lyss- narmönstret kraftigt åt om man jämför yngre och äldre medelålders med mer lyssnande på arbetsplatsen och i bilen för den yngre gruppen. Även om ande— len radiolyssnare en genomsnittlig dag är ganska hög måste man komma ihåg att det inte betyder att andelen lyssnare vid varje enskild tidpunkt på dagen är lika hög. Den högsta andelen lyssnare på radio är på morgonen vid sjutiden då ungefär en tredjedel av befolkningen lyssnat.

18.3.4. Radiolyssnande i olika befolkningsgrupper Skillnader i lyssnande mellan olika åldersgrupper

Vi har redan nämnt att de yngsta inte lyssnar fullt så mycket på radio som resten av befolkningen. Bland förskolebarnen och de yngsta skolbarnen är det ca 30 % som hört på radio någonting under en dag. Detta är ändå en ök- ning jämfört med tio år tillbaka. De yngre skolbarnen har en lyssnarandel som

varierat mellan åren, men i regel är det mindre än 50 % av gruppen 9—14— åringar som lyssnat på radio. Redan i ungdomsgruppen har lyssnandet när- mat sig den nivå som sedan bibehålls bland de vuxna ända upp i hög ålder.

Diagram [8.3.6 Andel radiolyssnare i olika åldersgrupper en genomsnittlig

Owa— _Nm? [*OOOOOOON 050080) ONOXONOXCN ONONONON .— _i.—._..— v—lv—lv—lv—l

Källa: Tabell 18.3.6a

I undersökningar från tiden före kanalomläggningen i Sveriges Radio och från tiden före introduktionen av den privata reklamradion är det ingen kanal som tydligt drar till sig ungdomar i större utsträckning än äldre. Nyare data tyder på att detta möjligen håller på att förändras. Yngre och yngre medelål- ders väljer oftare än andra grupper P3-kanalen medan äldre medelålders och pensionärer oftare föredrar P4. Reklarrrradion är i dessa undersökningar star- kast bland ungdom och personer upp till 35-årsåldern. I lyssnargruppen 9—19 år är lyssnandet på den privata lokalradion större än det sammanlagda lyss- nandet på Sveriges Radios kanaler.

Skillnader i radiolyssnande mellan män och kvinnor

Män och kvinnor skiljer sig väldigt litet i hur stor andel som lyssnar på radio. Mönstren hur man fördelar sitt lyssnande mellan kanalerna följs också tydligt åt. Den tid man lyssnar på radio skiljer sig dock något genom att lyssnartiden bland kvinnor som använt radion är längre än i motsvarande grupp män.

Radiolyssnande iolika utbildningsgrupper

Det finns ingen entydig tendens till att radiolyssnandet som sådant skulle skilja sig mellan olika utbildningsgrupper. N är det gäller kanalvalet kan man dock se att de lägst utbildade och de högst utbildade i större utsträckning än medelhögt utbildade väljer P1. De högutbildade är också oftare än andra grupper lyssnare till P2. I undersökningar från tiden före kanalomläggningen 1993 har de medelhögt utbildade i störst utsträckning lyssnat på P3 medan de förgymnasialt utbildade i större utsträckning varit lyssnare på P4.

Även kanalväxlandet förenar de lägst och högst utbildade som i mycket större utsträckning tar del av flera kanaler under ett lyssnardygn än vad de medelhögt utbildade gör.

Lyssnartiden skiljer sig mellan olika utbildningsgrupper så att de låg- utbildade lyssnar längst tid och de högutbildade kortast. Den starka sam- variationen mellan utbildningsnivå och ålder är troligen den främsta för- klaringen till flera av de påvisade skillnaderna.

Lyssnande i olika delar av landet

Det förekommer också skillnader i det totala radiolyssnandet mellan boende i olika delar av landet. På samma sätt som vi tidigare påtalat att dagstidnings- läsningen är mindre utbredd i storstadsområdena, finner vi ett mindre utbrett radiolyssnande i storstadsregionerna. Detta förhållande har möjligen påver- kats något av att den reklamfinansierade lokalradion introducerats.

Lyssnande på utländsk radio

Lyssnande på andra länders radiosändningar har i stort sett upphört i Sverige. Den viktigaste förklaringen till detta är övergången från AM—sändningar på mellanvågsbandet till FM-systemet i Sverige vilket lett till att vi i dag har radioutrustningar som bara i undantagsfall klarar mellan— eller kortvågsmot- tagning. I takt med att musikutbudet ökat har också intresset för den under efterkrigstiden mest attraktiva stationen, Radio Luxemburg, så gott som upphört. Försök att vidaresända BBC World News inom ramen för de regio- nala sändningarna i Stockholm under en period visade också på ett begränsat intresse hos lyssnarna. Bland invandrare förekommer det dock att man håller kontakt med språket och den nationella nyhetsförrnedlingen genom att man tar del av sändningar från ursprungsländema över kortvåg.

Radiolyssnande i andra länder

I de flesta europeiska länder har radion en stark ställning. Med ett fåtal undan— tag når man mer än 75 % av befolkningen under en genomsnittlig dag. I de flesta länder är det också den nationella radion som dominerar lyssnandet. Undantag finns dock — främst i de östeuropeiska länderna och i flerspråkiga

länder som Schweiz eller Belgien. Framgången för public service-företagen varierar dock mycket. I de nordiska länderna tar dessa kanaler merparten av lyssnartiden medan man tydligt förlorat lyssnare under 1980-talet i länder som Grekland, Portugal eller Spanien.

18.4. Radions ekonomi

Fram till 1993 finansierades huvuddelen av radioverksamheten med avgifter eller offentliga medel. Ett tydligt undantag är närradion som drivs utan of- fentliga medel. Den särskilda radiolicensen avskaffades visserligen år 1978 eftersom flertalet i befolkningen vid denna tidpunkt hade tv-apparat. De sändningar från Sverige som riktar sig till utlandet har fram till 1993 finansie- rats med skattemedel. Under perioden 1978—1985 tillsköts också statliga me- del över Utrikesdepartementets budget till Utbildningsradions program. Båda verksamheterna har sedermera kommit att inkluderas i den ordinarie tv-avgif— ten.

Diagram 18.4.1 Utveckling av kostnaderna för verksamheten vid de tre public service-företagen i miljoner kronor. 1994 års penningvärde.

Miljoner kronor

3 000 ._. 2 500 /

l—l/IX /' Sveriges 2 000 '/lx./ ' ' Television

] 500

1 000

* [x (x x NO (x ON .—

* skattade värden från verksamhetsberättelsen.

* * före 1993 utgör posten summan av kostnaderna för dåvarande Riksradion och Lokalradion.

* * * endast skolprogramverksamhet 1973/74. Källa: Tabell 18.4.1a

* Utbildnings- radion * * *

Med införandet av den fjärde public service-kanalen och sändningar dyg- net runt i P2 ökade också kostnaderna för radioverksamheten kraftigt. Det finns nu en tendens till att kostnadsnivån planar ut.

De nationella radiosändningarna har i genomsnitt kostat avsevärt mer per sändningstimme än de regionala sändningarna inom dåvarande lokalradion. Medan en timme sändning i riksnätet före kanalreformen 1993 kostade knappt 40 000 kronor var kostnaden för en timme i regional sändning knappt 5 000 kronor. Det bör emellertid påpekas att uppdragen varit olika och att produk— tionsvillkoren skilt sig åt.

Trots att de regionala sändningarna i public service-radion var en billigare radio än de etablerade rikssändningarna genomförde man övergången till sändningar av P4 i en egen kanal med begränsade ekonomiska tillskott. Delvis löste man produktivitetsökningen genom att sända s.k. plattforrns- program där flera regionala stationer samverkade om några timmars utbud.

Om närradions ekonomi är inte mycket känt. En ekonomisk bedömning presenterad i betänkandet ”Lokalt ledd närradio” kom fram till att kostnaderna 1988 torde röra sig om mellan 26 och 188 kronor per sändningstimme i Malmö och till i genomsnitt 160 kronor per timme på en annan ort.3 Eftersom närradion till stora delar bygger på frivilliga krafter är inga arbetskraftskost- nader inkluderade i dessa mycket grova skattningar.

Den reklamfinansierade radion har inte varit etablerad någon längre tid varför kunskaperna om dess ekonomi är begränsade. Skattningar av reklam- intäkterna för radion under 1993 pekar på blygsamma belopp — sammanlagt strax över 30 miljoner kronor. För 1994 uppgick de skattade reklamintäktema till 164 miljoner kronor för den reklamfinansierade radion.

De privata reklamradiostationerna erlägger koncessionsavgifter som fast- ställts efter ett auktionsförfarande. Den sammanlagda summan för de stationer som var verksamma i maj 1995 var drygt 115 miljoner kronor. Den genom— snittliga stationen betalar ca 1,4 miljoner kronor i koncessionsavgift. I stor- stadsområdena ligger avgifterna i regel högre. Några av pionjärerna har gått i konkurs och ersatts av nya stationer.

Radionämnden som tidigare prövade programverksamheten i relation till avtalet mellan staten och public service-företagen finansierades med tv—av- giftsmedel medan Närradionämnden, som var verksam 1979—1994 och Nämnden för Lokalradiotillstånd, verksam 1992—1994, finansierats med skattemedel. Närradionämnden har också disponerat vissa medel för utveck- ling av närradioverksamheten. De nuvarande myndigheterna på etermedie- området är två — Radio- och TV-verket samt Granskningsnämnden för radio och TV. Den senare finansieras till 75 % med tv-avgiftsmedel och till 25 % över statsbudgeten medan Radio— och TV—verket helt finansieras över statsbudgeten.

3 SOU l990:70: Lokalt ledd närradio. Betänkande av Utredningen om vissa frågor om närradio.

18.5. Sammanfattande iakttagelser

Radioområdet har genomgått stora förändringar under 20—årsperioden. Den sammanlagda sändningstiden har utvidgats kraftigt och public service—radion har fått konkurrens. Genom införandet av regionala sändningar etablerades radion tydligare i rollen som kompletterande vardagssällskap och de talade programmens ställning försvagades.

Framför allt genom etableringen av närradion i slutet av 1970-talet har det sammanlagda utbudet vuxit. Närradion sänder närmare 400 000 timmar radio varje år eller mer än tre gånger så många timmar som public service-radion. Den nyetablerade privata lokalradions sändningtid överstiger med största sä- kerhet 350 000 timmar.

Närradion, med hela sitt spektrum av sändande föreningar, har rent principiellt inneburit att yttrandemöjligheterna i etern ökat kraftigt. I praktiken har möjligheterna att nå ut med sitt budskap påverkats mycket litet. Det är uppenbart att det föreligger en stor skillnad mellan begrepp som ”att ge röst åt" och att ”göra sin röst hörd”.

Samtidigt har lyssnarna i stort sett samma tid till förfogande för sitt lyss- nande. I viss mån har möjligheterna att höra radio utökats genom att bilradio blivit vanligare och s.k. free—stylemottagare fått spridning, men av aktuella mätningar att döma finns inte särskilt mycket mer tid kvar att muta in.

I den stenhårda konkurrensen om lyssnamas uppmärksamhet är det ändå av intresse att notera att radion som kulturrnedium kunnat hålla sin ställning tämligen opåverkad under 20—årsperioden. Men lyssnandet är selektivt och många programtyper riskerar att förbli mer eller mindre oprövade av nya ge— nerationers radiolyssnare.

Radion hade tidigare en ganska svag ställning bland barn. Det är föräldrar- nas kanalval som har avgjort vad barnen lyssnar på. Det finns möjligen tecken på att detta nu håller på att ändras. Av befintliga analyser går det inte att utläsa hur de yngre skolbarnen tagit till sig den reklamfinansierade radion, men detta är viktigt att följa upp. Att nya lyssnargrupper rekryteras av den privata radion kan vara på såväl gott som om för public service-radion. Å ena sidan leder det till att ännu fler människor är radiolyssnare och således också potentiellt en publik till annat utbud i radion, å andra sidan växer en ny generation upp med ett annorlunda förhållningssätt till radion vilket kan påverka återväxten av lyssnare till t.ex. de talade programmen.

De satsningar som för närvarande görs inom ramen för P3 i syfte att in— tressera yngre människor för många av radiomediets speciella genrer som uppläsningar, dramatiseringar, reportage eller samhällsprogram 'är intressanta. försök. Ännu så länge saknas emellertid information om hur man lyckats i dessa ansträngningar. Att publiken till kanalen som sådan har minskat be- höver inte betyda att man inte etablerat sig med ett utvecklande innehåll kring kultur, debatt och samhällsfrågor hos en ny generation lyssnare. För utvär— deringsrapportens del är bristen på aktuella data bara att beklaga.

i?..tjl ** ' .'_- ”| "Abc! H "nu ':' I |',j,:|i| ,'éégd'åå'1""I'i'le".-' tum),-Q. tm" ): _. ;:l..'_ll;_ ,| ' || "49.313 .rwl L'Wl' Jil. | "'.M' ni, :, '.:i'Mr'. .r' lli» udi” - Järn,; Wräh"_i1imrrpf_j"'äij ,'_|:|_,.I.i,','. '- _| ,gr '. ,: ;--_.||i||| |:: _,,|.- - " "" ' ' 334,21»? 'å'-UI, =_,|,'|,'.-'-"-r — '.',”'"u' tr % retning-Lvl», fria-| '."*'*| , Mui,-'.')

. "H , r||_t!|1|£.'l'ii|.|,-'-. Ngt-”_ 15!” "t?- NFH???I %li MI»- ,| |..,!, '-|;'|W,I'._'.1!' _" "rl F .,7 , 4 j '.: wii-Älä magi"-rr? - ? fägring ,,;nHl' int,,nti-m n, '.»,

# ?- |'rl' - . J"”— __,-—.r _.'.'.='r-,,.-, --'..-. -.,.;,ri...,'_t,. ” " ',u' _ ,, II:. '|_

"' imam, %H'Ih'u' | 7,31; up"-. ' !IWILIT'WF iqul'l. QJELIÖÅ' LI | #55th '.'.m'iW-q $iilin-rån ..umin'ja 'iif'ic' i,. ..

i i "_i- 3,1-"nr,".— ' .. tärnan—"- ter,-',: "än, - i! _ .jni|'i|l|,!g-|a.i|- Jill! F; "#51, .. rgwjäjm jag, ,|u|,_v 25%”. aja,-"lj N', ". äl . '#'? utvunna-opera atari" 'u.r,,'ur'rr*nc

ir... |, lam,.imci-f innuti—liian" |,.,u*£,.i,"_*'ltwi"(tt'5” arus-rv ,,,..-

" . ",jA FTIT ; |

, 'rn'| .'-"_,— ä+wmä£mu ,r ”'Vi"? LLMHIF'E '*,'|_ . —di|wt| nå,-' ""|-I|i_"'.-_ .u l||ti|"_ J .,'

, . . , || |- ', _.

,, _ .t', rutan!?! ' _, |, ' |-2| L,,l'r'riFft'u! :'|t ',er tll, 'n: , ..1, | ting,".- g..,trtiqiw'i'niauriarå it,, | Hilal-' |L- r- T ;Tmfhijj'kr l.",'_".!i _| # -|gi,l',li'1ikii"'€1't'ih_rfgnt "d?da! —J| |'- '*r_.-,"r i' Ja.-" .".' ||1|':|j=54_-:|i.1' i

,_,,, L |"1, *

anl| gri'rri'igfjåUWJJm W&F-'Gå; amkm |i|I|r_.,j-,31|||||'M"||l,_,,, mah 'iiuir,|j'. |".- :nglhi u.| '* '||f"! Fait &:, JW,,AW täkm ._411 Finita-ii?! 4.15 .fi-l:! "tillit!" nu,..." 54,7 , , |

-.'||->|| , ,, . ,.-. "i' ..|3,'||__,||l,||, |....|,., _, . _ , Fiji. .,,” || , .. ',If-Fw'tli'c' ,,,-. - 106905”fo '%';-93fo tjmjf- "u.”. |,.,.

15,5 act-gått,”,

' _"|';| |:'|q|ngt||tsnmrctq

19. Television

Telvisionsområdet karaktäriseras av

— ett avgiftsfmansierat public service—system med två rikstäckande kanaler där vissa regionala sändningar inryms,

— en reklamtinansierad marksändande tv-kanal som erlägger kon- cessionsavgift, lyder under radiolagen och har ett eget avtal med staten, — ytterligare två satellitdistribuerade tv—kanaler med blandat svenskt eller svensktextat utbud. Dessutom förekommer svenskspråkiga satellitsända tv-kanaler på betal—tv—basis och kabeldistribuerad lokal-tv på ca 25 platser i landet — teknisk möjlighet att ta emot ytterligare närmare 100 kanaler i landet via satellit eller marksändning från grannländerna,

— att drygt halva befolkningen har tillgång till kabel-tv och ytterligare knappt 15 % har egen parabolantenn, — att åtta av tio personer ser någonting på tv en genomsnittlig dag, — att befolkningen ägnar tv drygt två timmar om dagen, — att merparten av tittartiden läggs på de tre public service—kanalema, — att kostnaderna för den avgiftsfinansierade televisionen ökat kraftigt de senaste åren bl.a. till följd av utvidgade sändningstider.

19.1. Befolkningens intresse för television

Televisionen är den tredje stora byggstenen i det svenska massmedieland- skapet. Så gott som alla har tillgång till minst en tv-apparat — hälften av befolkningen har flera apparater hemma.

Intresset för tv—tittande är ungefär lika stort som för att ta del av en daglig tidning eller att lyssna på radio. Mer än 80 % av befolkningen ser på tv någon gång under en genomsnittlig dag. Men medan svenska folket kraftigt ökade sin tittartid då den andra tv-kanalen introduCerades i Sverige, i slutet av 1969, har tiden för tittande utökats i ganska måttligt takt parallellt med att ur— valet av kanaler att välja på har utökats för många hushåll. Den genomsnittliga tittartiden har under 20—årsperioden ökat från ca 110 minuter per dag 1975/76 till 135 minuter 1994. Största delen av ökningen har inträffat under 1990- talet.

Intresset för tv är stort i alla åldrar, men störst andel tittare finns bland barn i skolåldern och bland landets pensionärer. Drygt 90 % av befolkningen över 65 år har tittat på tv en genomsnittlig dag. Detta värde bland de äldsta är en högre andel än motsvarande för såväl dagspressen som radion. Tv—tittandet är något mindre utbrett bland högutbildade än lågutbildade. Vi har tidigare på— pekat det starka sambandet mellan Utbildningsvariabeln och åldersvariabeln som säkert även i detta fall är en del av förklaringen.

Intresset för olika typer av tv-program har inte förskjutits så mycket under de senaste 20 åren. De stora förändringarna hade redan skett då en andra tv- kanal introducerades. Tittartiden på faktaprogram minskade då samtidigt som tiden som lades på fiktionsprogram ökade.

19.2. Televisionens utbud

Om den gångna 20—årsperioden kan karaktäriseras av förändringar av utbudet i radiomediet gäller detta — kanske i än högre grad — tv-mediet. Periodens första decennium var emellertid relativt stabilt. Färg—tv hade redan fått en vid spridning och den innovation som präglade 1970-talets sista år — text-tv — blev inledningsvis främst ett hjälpmedel med spridning bland hörselhandi- kappade. Ett generationsbyte på apparatsidan med färg-tv:s införande kom att fördröja text—tv:s genombrott fram till efter mitten av 1980-talet då det också började bli aktuellt att skaffa utrustning som möjliggjorde mottagning av sa- tellitkanalema direkt via parabol eller över kabel-tv-nätet.

Möjligheterna att ta emot satellit eller kabeldistribuerad television samt införandet av det tredje marknätet innebar att det tillgängliga tv-utbudet mång— dubblades. På några få år fick drygt hälften av befolkningen tillgång till sa- tellitmottagning via kabel-tv eller privat parabolutrustning. Många av kanaler- na sände på tider som svensk television då ännu inte börjat utnyttja, vissa kanaler sände dygnet runt. Det senaste decenniet har en kraftig utbyggnad skett även av Sveriges Televisions utbud. Man har utökat sin sändningtid från ca 100 timmar per vecka i mitten av 1980-talet till närmare 170 timmar per vecka 1994.

Att utbudet ökar innebär inte automatiskt att alla landets invånare också kan ta del av det. Medan Sveriges Televisions utbudsökning blev direkt tillgänglig för alla har satellitkanalerna varit beroende av den takt med vilken landets hushåll fått tillgång till kabel-tv. Ingen satellitdistribuerad tv—kanal har dock ännu fått större spridning än till drygt halva befolkningen. Den stora föränd- ringen i utbudet för de allra flesta människor skedde i praktiken därför inte förrän en bit in på 1990-talet då marknätet öppnades för den tredje inhemska tv—kanalen — TV4. Först då blev en ytterligare tv-kanal tillgänglig för det stora flertalet och de båda nationella public service—kanalerna mötte för första gången konkurrens på allvar.

19.2.1. Public service-television

Under denna rubrik behandlar vi den avgiftsfinansierade televisionen inom Sveriges Television och Utbildningsradion. Här behandlar vi också text—tv och den reklamfinansierade TV4 vars ägare Nordisk Television lyder under avtal med svenska staten för sin rätt att sända i det tredje marknätet.

Sveriges Television— SVT] och S VT?

Fram till 1985 var tv-tittandet, utom för de boende längst gränsen till Danmark, Norge och Finland, för de allra flesta liktydligt med att se på public service-kanalerna från Sveriges Television. De två kanalerna, här benämnda SVT1 och SVT2, sände program i ”stimulerande tävlan” främst under kvälls- tid. Fram till mitten av 1980-talet hade man en genomsnittlig sändningtid på ca 45 timmar i veckan per kanal. Huvuddelen av utbudet sändes över hela landet och en mindre del i form av regionala sändningar.

Diagram 19.2.1 Utveckling av sändningstiden i timmar/vecka för Sveriges Television totalt och ide båda tv-kanalema varför sig.

Antal timmar/vecka

! 80 1 60 x,X 140 x fo/ —X— Total ] 20 X/ sändningstid ] 00 x/x/ timmar/vecka varav: 80 X—x—X

/.__. —©—-SVT2

60 ,? ',./ . SVT1 0 git—HH—t—t—t—t—t—å—t

._.—___.

1989 1991 1991

Källa: Tabell 19.2.1a

Merparten av den ökade sändningtiden har skett genom att den egna pro— duktionen har ökat och bara en mindre del har genomförts i form av förvärv av program. I begreppet egen produktion inräknas då också samproduktioner och produktionsutläggningar till fristående producent.

Om vi bortser från repriserna, som i och för sig oftast omfattar svenska produktioner, har antalet egenproducerade sändningstimmar per vecka ökat

från närmare 45 timmar per vecka 1973/74 till närmare 95 timmar 1994. De förvärvade produktionerna har ökat från 27 sändningstimmar till 52 per vecka under samma period.

Sveriges Television har produktion utspridd på 10 orter i landet förutom i Stockholm. Där produceras regionala nyhetsprogram, som fr.o.m. våren 1995 har sändningstid såväl på tidig som sen kväll. I takt med att distrikten tilldelats möjlighet att sända regionala nyheter har den regionala produktionen utökats under 20-årsperioden. Distrikten producerar inte bara regionala nyhetsprogram utan också olika slags program som sänds över riksnätet. Genom den kanalorganisation som introducerades hösten 1987 samlades de regionala produktionerna till en kanal — TV2 — och närmare 40 % av den ökade sändningstiden sedan 1973/74 har skett genom tillskott av distrikts- produktioner.

Diagram I 9.2.2 Utveckling av sändningstiden i timmar/vecka för Sveriges Television fördelad på rikssändning och regionala sändningar samt antal timmar regionalt producerad television.

Antal timmar/vecka

180 160 —X—Total 140 sändningstid

/X xfx timmar/vecka 120 )( varav:

#” 100 &! —A— rikssändningar 80 =K=KÄ ' regionalt

60 producerat 40 —

._. ._. A regionala 20 O,o—O sändningar

O_o——

Källa: Tabell 19.2.2a= Tabell 19.2.1a

Ungefär 10 % av utbudet från Sveriges Television sänds regionalt. Fr.o.m. 1996 kommer uppdelningen av produktionsresursema i en Stock— holmsbaserad kanal och en distriktsbaserad att upphöra till förmån för en ny organisation med en sändande och ett antal producerande enheter.

En del av sändningstidsökningen är resultatet av en mer omfattande repris— politik än tidigare. Särskilt svenska originalproduktioner sänds snabbreprise- rade, ofta i textade versioner, en eller flera gånger som en service till publi—

42 4 ken. Andelen repriser i det totala utbudet har ökat från drygt 15 % 1973/74

till närmare 30 % 1994. De totalt 83 timmarna sändningstidsökning per vecka sedan 1973/74 fördelar sig med ca 40 % på repriseringar, drygt 30 % på rikssänd egen produktion, knappt 20 % regionalt sänd egen produktion samt ca 10 % på förvärv av program.

Det förs en diskussion om vilken inverkan bl.a. sändningstidsökningen har haft på Sveriges Televisions utbud och huruvida programutbudet utveck- lats i riktning mot mer underhållning eller inte. På senare år har fyra olika ut- budsanalyser genomförts. Vi har också sändningsstatistik från företagets egna verksamhetsberättelser att tillgå.

En analys av programföretagets egna verksamhetsberättelser kräver bear- betningar och sammanslagningar eftersom programformerna utvecklas över tid.

Diagram [9.2.3 Andel sändningstid per vecka och programtyp inom ramen för public service-televisionens rikssända utbud av fakta, nyheter och program för särskilda målgrupper.

% ] A Fakta* Ax

—-——A———- Bam/ungdom

35

' Nyheter

—0— Speciella grupper

1989 1991 1991 1992 1993 1994

1973/74 1976/77 1979/80 1982/83 1985/86

* Kategorin fakta består fram till 1985/86 av summa samhälls-, kultur- och naturprogram. Källa: Tabell 19.2.3a

Den relativa betydelsen av nyhetsprogrammen har minskat i takt med att den totala sändningstiden ökat. Totalt sett har dock fler nyhetsprogram till— kommit. Ökningen motsvarar tre timmars sändningstid i veckan. Däremot har faktautbudet ökat med tio procentenheter vilket i timmar betyder en ökning från knappt 20 timmar i veckan till närmare 50 timmar.

Diagram 19.2.4 Andel sändningstid per vecka och programtyp inom ramen för public service-televisionens rikssända utbud av förströelsekaraktär.

% 35

' Dramatik* * *

——D— Nöje, underhållnings- magasin* *

——0 Sport

—o— Musik/musik- dramatik

1989 1991 1991 1992 1993 1994

1973/74 1976/77 1979/80 1982/83 1985/86

** I kategorin nöje ingår underhållningsmagasin, men inte lättare fiktion, tidigare år. *** I posten ingår kategorierna teater, biofilm och lättare fiktion tidigare år.

Källa: Tabell 19.2.4a= Tabell 19.2.3a

För programgenrer av förströelsekaraktär har fluktuationer skett mellan åren, men proportionerna i utbudet 1994 är ungefär desamma som 20 år tidi- gare.

De utomstående analyserna av programutbudet bekräftar i stora drag bilden ovan. Huvudsyftet med de studierna har varit att ge en totalbild av hela tv-ut— budet, dvs. inklusive de program de reklamfinansierade kanalerna tillför. En av studierna innehåller också en jämförelse över tid för Sveriges Televisions del.1 Denna studie omfattar ett urval av tv-program under fyra veckor 1987 respektive 1993. Analysen visar att public service-televisionen påverkats ganska litet i fråga om bredden i utbudet sedan inhemsk tv fått konkurrens och att man 1993 i sitt utbud skiljer sig markant från de tre reklamfinansierade tv-kanaler som också ingick i studien.

] Hultén O & Nilsson C (1994): Det svenska tv-utbudet 1987 och 1993. Undersökning av sändningstid och pragramkazegorier. Institutionen för 426 journalistik och masskommunikation vid Göteborgs universitet.

Diagram 19.2.5 Fördelning av Sveriges Televisions utbud på programkategorier enligt tre olika källor.

%

40

35 ' 1985/86 SVT

30

1987 Göteborgs

2 5 umversrtet

E 1993 Göteborgs

20 universitet

15 [11993 SVT

! 0 994 Folkrörelsernas

Medieforum

xxxxxxxxxxaxxxxxxxx—xxxxssxxxwxxxxx— Lxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxxvunxx—

exxxxxxxxxxxv

sxx—xxxxxxxt ! l l l l I | I I II .—_---—————- I I | I I | | I! xxxxtxxxxxxu

Fiktion Övrigt

L— G.) _. (D _|: >» Z

Källa: Tabell 19.2.5a

Musik/musik- dramatik Bam/ungdom

En andra analys av utbudet, som skedde under 100 dagar i början av 1994, visar att de reklamfinansierade tv-kanalema tävlar om tittarna på bästa sändningstid med hög andel långfilm, tv-serier och underhållningsprogram.2 Public service-televisionen skiljer sig från den bilden genom att ha bara en tredjedel av sitt utbud inom dessa programkategorier medan kanaler som TV3, TV4 och Femman har mellan 65 och 85 % av utbudet koncentrerat till dessa programtyper under bästa sändningstid.

Internationellt sett är denna koncentration emellertid inte uppseendeväck- ande stor. I den tredje analysen, som är en internationell studie där program under en marsvecka 1992 ingick för de tre marksändande tv-kanalerna sarnt TV3, har mått på mångfald i kanalerna var för sig och tillsammans tagits fram.3 De övriga länderna som ingick i studien var Japan, USA, Kanada och

2 Tydlig konkurrens på bästa sändningstid. Informationsbrev från Folk- rörelsernas Medieforum, nr 3:1994. 3 Ishikawa S, Rosengren K E m.fl. (1994): ”Diversity in Television Programming”. Studies of Broadcasting, 30. NHK, Japan Broadcasting Corporation. Det mått som användes kallas relativ entropi — ett mått besläktat med infor- mationslärans entropibegrepp.

England. Varje land hade klassificerat innehållet i 4—7 av sina tv-kanaler med spridning av betydelse.

Sverige skiljer sig från t.ex. USA och Kanada genom att ha en stor spridning av utbudet på olika programkategorier. Framför allt under bästa sändningstid är denna skillnad tydlig. Högst mångfald totalt i utbudet har det engelska systemet tätt följt av det svenska. Också under bästa sändningstid hamnar Sverige på andra plats men då efter Japan. Såväl varje enskild kanal i public service—systemet inklusive TV4, som kanalerna tillsammans visade enligt forskarna mått på god balans i utbudet. I andra länder kan totalbilden för en kanal vara ett balanserat utbud, men denna bild grumlas av att man under bästa sändningstid koncentrerar sig på ett fåtal publikdragande programgenrer. En analys av hur varje kanal bidrog till mångfalden vid varje tidpunkt visade att public service-kanalerna i samtliga länder bidrog till att valmöjligheterna ökade under bästa sändningstid.

I den fjärde studien, organiserad av UNESCO, gjordes en jämförelse under två veckor 1991 av hur tv-utbudet i fem länder — Sverige, Holland, Italien, Bulgarien och Ungern — var beroende av importerade program för olika programtyper.4 Sammanlagt var vart tredje program i de fem ländernas nationella tv-kanaler importerat. I Sverige var andelen knappt 20 % av ut- budet. I alla fem länderna gav de importerade fiktionsprogrammen det största bidraget till utländska program i tablån.

När man analyserar förändringar i utbudet bör man egentligen ta hänsyn till det förändrade antalet sändningstimmar. Den studie som tidigare nämnts i kapitel 18 som genomförs inom ramen för forskningsprojektet ”Etermediema i Sverige” kommer att göra det möjligt att jämföra utbudets utveckling över tid också inom ramarna för bästa sändningsstid, ”prime-time”, mellan klockan 19 och 22.

Även om andelen program i tv-utbudet från Sveriges Television i ökande grad är egenproducerade är företaget beroende av förvärv av program av så- väl inhemskt som utländskt ursprung. Sammansättningen av det förvärvade utbudet har förändrats under de senaste åren. Totalt sett har det nordameri- kanska materialets andel växlat mellan åren och det europeiska, utomnor- diska, har minskat medan det nordiska programmaterialet har ökat något. Andelen program från länder utanför Europa eller den angle-saxiska språk- sfären har varit litet och dessutom minskat under perioden. En allt större del av programmen från övriga länder är producerade i Australien eller Nya Zeeland.

4 Sepstrup P (1992): Transnationalization of Television in Five European Countries. Unesco, Paris.

Diagram I 9.2.6 Fördelning på fem ursprungsområden för Sveriges Televisions förvärvade utbud.

1 950 tim 2 121 tim 2 847 tim 100%

807 .. ” . Ovriga länder

60% [1] Nordamerika

[:| Övriga Europa

40%

20% I Norden

0% MQ'WNOINOOONOv—NMV eaeeeeaaaaaa gggg£$_.—_—_— ONONONONONCN v—I—lI—lv—lv—I—l

Källa: Tabell 19.2.6a

Profilen på fördelning mellan ursprungsområden är dock olika beroende på typ av program. Nedan visas fördelningen på fyra ursprungsområden för faktaprograrn respektive biofilm.

Diagram 19. 2. 7 Fördelning av det förvärvade faktautbudet på ursprungsområden. Andel av sända timmar.

273 tim 367 tim 348 tim 100%

807 .. 0 . Ovriga länder

60% ll] Nordamerika

El Övriga Europa

40%

2 0 % I Norden

0%

1989 1990 1991 1992 1993 1994

oo oo x [x 00 ON _

Källa: Tabell 19.2.7a

Diagram 19.2.8 Fördelning av det förvärvade biofilmsutbudet på ursprungsområden. Andel av sända timmar.

I Övriga länder

[|] Nordamerika

|:] Övriga Europa

I Norden

1989 1990 1991 1992 1993 1994

00 00 x (* 00 ON .—

Källa: Tabell l9.2.8a= Tabell 19.2.7a

Text-tv

Under den gångna 20-årsperioden har Sveriges Television etablerat text-tv. Redan 1975 tillsattes en arbetsgrupp som utredde möjligheterna att genomföra prov med text-tv och 1978—80 genomfördes en försöksperiod med sändning- ar i första hand riktade till hörselhandikappade. Fr.o.m. 1980/81 perrnanen- tades verksamheten och var inledningsvis koncentrerad på tre huvudupp- gifter:

— textning på svenska av svensktalad tv, — textinforrnation på ca 100 sidor med tonvikt på tv-information, nyheter, väder och sport, — textade kommentarer till direktsänd sport.

Under 1980-talet utökades den tid då text-tv-service var tillgänglig i takt med att sändningstiden för televisionen utökades. Antalet textade program- timmar ökade också och uppgick 1993 till drygt 1 300 timmar per år. Är 1987/88 var mängden text-tv-textade program knappt 600 timmar/år. Under 1980-talet utvecklades också metoder att direkttexta programinslag och 1989/90 permanentades direkttextning av nyhetsprogrammet Rapport i hu- vudsändning. Text—tv har över tid utvecklats till en informationskälla för hela befolkningen och erbjuder möjlighet till löpande uppdaterad information, något som visat sig särskilt värdefullt i samband med ett antal stora nyhets- händelser genom åren. Text-tv-sidoma ligger numera tillgängliga från sexti- den på morgonen till dess kvällens sändningar avslutats.

Utbildningsradion

I kapitel 18 har vi närmare beskrivit utvecklingen för Utbildningsradion under perioden. Här ska bara nämnas att även sändningstiden i tv utvidgats något, men inte alls i samma utsträckning som i radio. Totalt under året sände Utbildningsradion 1994 drygt 600 timmar i de båda public service-kanalema SVT1 och SVT2. Det är en ökning med drygt 10 % sedan 1973/74.

Satsningarna på programverksamhet för skolan har proportionellt minskat i utbudet till förmån för vuxenutbildning och högskolekurser. Satsningar på program för förskolan under några år i slutet av 1970—talet och början av 1980-talet har så gott som helt försvunnit. I regel finns en koppling mellan de radioprogram som sänds och utbudet i televisionen.

Nordisk Television — TV4

År 1991 beslutades att en kanal med marksändningar, finansierad med reklam och sponsring skulle ges koncession. Uppdraget att sända nationell reklarnfi- nansierad tv gick till Nordisk Television, vars tv-kanal TV4 tidigare sänts över satelliten Tele-X. Avtalet med staten innehåller vissa public service- liknande punkter med krav på utbudets karaktär och sammansättning. Man ska ha ett ”mångsidigt utbud av god kvalitet” och kanalen ska ha viss omfattning av program på svenska språket och med svenska upphovsmän. I avtalet med TV4 preciseras också i timmar per år eller vecka t.ex. hur mycket barnprogram, svensk eller nordisk tv-dramatik som ska sändas men också avtalspunkter som rör regional produktion och utsändning. I övrigt ska kanalen följa radiolagen.

Redan under första året som markkanal introducerade TV4 morgonsänd- ningar vilket innebar att man erbjöd ett utbud fördelat över en större del av dygnet än Sveriges Television.

Två mer omfattande analyser av TV4-utbudet har gjorts, den ena några höstveckor 1993 och den andra samtliga dagar 1994. Programkategorierna skiljer sig något mellan de båda undersökningama.5 År 1993 bestod kanalen av tre dominerande programtyper — fakta (32 % av utbudet), fiktion (29 %) och nöjesprogram (20 %). Sändningstiden var drygt 84 timmar per vecka, dvs. ungefär i den nivå som tidigare rapporterats för vardera av Sveriges Televisions båda kanaler. Den andra analysen klassificerade drygt 35 % av utbudet som serier och film samt ytterligare drygt 20 % som underhållning — en något större tyngdpunkt på underhållande program således. Faktautbudet är i den studien uppdelat på nyheter, traditionella faktaprogram samt morgon- program. Den största kategorin av dessa tre är nyhetsprogrammen som utgör

5 Se not 1 och 2.

närmare 15 % av utbudet medan de övriga båda samlar ca 10 % av utbudet vardera.

19.2.2. Grannlands-tv, satellit-tv, kabel-tv och lokal-tv

Förutom de inhemska tv-kanalerna har det senaste decenniet ett stort antal möjligheter att se tv-program öppnat sig. Under den första delen av de gångna 20 åren inskränkte sig tillgången till tv-utbud utanför Sveriges Televisions båda kanaler till det överspill av program som sker i gränstrakter. Denna möjlighet till ett gränsöverskridande tittande berörde en ganska liten del av befolkningen, främst längst Skånes västra kust.

Från 1986 har genom avtal också finska sändningar, Finlands-tv, bestå- ende av en ”mix” av utbudet i de båda finska public service-kanalema kunnat erbjudas alla boende i Stockholmsområdet via Nackasändaren. Såväl program på finska som svenska, med finsk eller svensk text har förekommit som en service till vår egen finsktalande eller finlandsvenska befolkning. Kanalen vi- daresänder bara i Finland producerade program — inga utländska inköp. Sedan några år in på 1990—talet vidaresänds också Finlands-tv i kabelnäten på ett antal platser i landet med hög andel finsktalande befolkning.

Då kabelutbyggnaden tog fart i mitten av 1980-talet kom kabelnäten att in— ledningsvis matas med utländska tv-kanaler som franska TV5, ryska Horizont, engelska Musik Box och Sky Channel. Parallellt skapades också en möjlighet att vidaresända lokalt producerade program i kabeln genom att utrymme skulle lämnas, ”must carry”, i de större kabelsystemen för dels public service-kanalema, dels lokala tv-sändningar efter godkännande av då- varande Kabelnämnden. Då TV4 började sända i marknätet inkluderades också denna kanal i ”must cm”—begreppet vilket hjälpte till att inledningsvis öka kanalens spridning.

Antalet tv-kanaler som satellitdistribuerades ökade mycket raskt och snart fanns ca 100 möjliga kanaler tillgängliga för den som hade den mest flexibla typen av parabolantenn och satellitmottagare. I kabelsystemen finns praktiska begränsningar på antalet vidaresända tv-kanaler. I regel finns en kapacitet för ca 20 kanaler.

Trots den tekniska möjligheten att sprida många kanaler i kabelnäten har inte mer än ytterligare fyra tv—kanaler fått genomslag i befolkningen. Av övriga kanaler är det ingen som når ens 20 % möjliga tittare. De flesta andra kanaler har mindre än en miljon möjliga tittare.6

6 Basundersökning 1994, Mediemätning i Skandinavien AB samt TV.'S publik — Kanalerna, Sveriges Radio/PUB 1990—1993.

Diagram 19.2.9 Andel av befolkningen med tillgång till några olika tv-kanaler.

% 100 _,- . 90 ' SVT 1/SVT 2 80 _D— 70 TV4 60 . TV3 50 _o—MTV (GB) 40 —A———Femman 30 * CNN (USA) 20 —O—TV5 (F) 10 .Å/ 0 L—l—l—H—t—l—d

Källa: Tabell 19.2.9a

Ett antal kanaler är betal-tv-kanaler. Det huvudsakliga utbudet i dessa är biofilm. Alla betalkanaler har relativt små möjliga publiker. Ingen har högre anslutningsgrad än 10 % av befolkningen.

En analys av de satellitdistribuerade tv-kanalemas huvudsakliga innehåll som gjordes på uppdrag av Styrelsen för psykologiskt försvar och omfattade närmare 100 kanaler visade att 40 % av de tillgängliga tv—kanalerna hade blandat innehåll, ytterligare 20 % hade ren underhållningskaraktär och 9 % var ägnade långfilmsgenren.7 Ungefär hälften av de möjliga kanalerna före— kom i olika kabelnät i landet i varierande kombinationer. I kabelnäten var det vanligare med blandade kanaler än i utbudet i stort. Även nyhetskanalerna är något överrepresenterade i kabelsystemen.

I en mer detaljerad analys av satellitutbudet i samband med den tidigare nämnda studien från UNESCO gjordes en sammanvägning av utbudet i en stor del av alla via satellit tillgängliga kanaler.8 Dessa utgör i praktiken ett gemensamt, transnationellt, programutbud. Uttryckt i tid kom två program- kategorier att dominera detta utbud — musik och sport. Tillsammans utgjorde detta innehåll närmare 50 % av allt som vid denna tidpunkt sändes ut via satellit.

7 Kisch C & Lundgren C (1993): Tv- och radiokanaler via satellit och kabel. Meddelande 134. Styrelsen för psykologiskt försvar. 8 Se not 4.

19.3. Tv-tittandet i befolkningen

Ungefär halva befolkningen har fortfarande en centralt placerad tv—apparat i hemmet — i regel står den i vardagsrummet. Närmare 40 % av tv-innehavama har två tv-apparater medan ca 10 % av tre apparater eller fler. Det är 90 % av alla som har fjärrkontroll till tv—apparaten. Vanligaste alternativa placering av tv:n är i barns eller vuxnas sovrum eller i något allrum eller liknande i bosta- den. Tv i anslutning till matplatsen är fortfarande ganska ovanligt — det finns hos 5 % av tv—innehavarna. Till skillnad mot radiolyssnandet är alltså tv- tittandet mer situationsbestämt och i regel bundet till hemmet.

Televisionen har sedan närmare 40 år en stark ställning som vår främsta kvällssysselsättning. Ingen annan aktivitet tar så stor del av vår fritid i an- språk som tv-tittandet. I kapitel 5 har vi visat hur fördelningen mellan fritid och nödvändiga sysslor förändrats under en lO-årsperiod i en riktning som lett till att det ”fria" utrymmet under kvällstid för många blivit allt mer begrän- sat.

Samtidigt bör man hålla i minnet att tv-tittande inte bara är tidsfördriv utan också information, utbildning eller kulturaktivitet. Många har televisionen som sin enda källa till film— eller teaterupplevelser samt information om kultur. Men televisionen har inte bara uppgiften att spegla och vidaresprida utan erbjuder också sina alldeles egna konstnärliga uttryck och former. Oavsett boendeort eller utbildning nås mycket stora grupper av befolkningen av stoff som de i princip skulle vara utestängda ifrån på annat sätt.

Olika sätt att mäta tv-publiken

Vi har i kapitel 18 nämnt att det förekommer flera olika mått på radiolyss- nande. På samma sätt finns ett antal olika sätt att uttrycka mått på publik till television. Genomsnittlig publik till program eller programtyper, räckvidd för program, programtyper eller kanaler samt tittartidens fördelning på kanaler eller programtyper är mått som används. Ibland har program lång sänd- ningstid och avsikten ärinte att de ska ses som ett sammanhang från början till slut. Då förekommer också mått på räckvidd för programmet, dvs. mått på hur många som tittat någonting på det under sändningens lopp. Frukost-tv är ett exempel på programtyper där sådana mått används, långa sportsändningar ett annat.

Tv-tittandet är i hög grad programorienterat. Att byta kanal är enkelt efter- som de flesta har tillgång till fjärrkontroll i dag. Jämfört med radiolyssnande innebär det en skillnad eftersom kanalvalet där ofta är knutet till en viss lyss— narsituation eller lyssnarplats. Sålänge Sveriges Television var ensam i etern kunde befolkningen ändå ganska lätt erinra sig vilka program de sett. Publikundersökningar skedde med hjälp av olika intervjumetoder — oftast på telefon. Den ökande konkurrensen om tittarna kom att successivt ställa nya

krav på tittarundersökningama. De kommersiellt arbetande aktörerna hade krav på snabbhet och hög detaljeringsnivå i rapporteringen samtidigt som allt fler människor hade uppenbara svårigheter att beskriva sitt tv-tittande då pro- gramutbudet ökade. Parterna på marknaden hade också en önskan om att enas om ett gemensamt mätsystem. Lösningen blev att intervjuerna med befolk- ningsurval 1993 ersattes med elektroniska tv-mätare (”people meters”) i ca 600 utvalda hushåll.

Tv-mätaren är, förenklat uttryckt, ett datorbaserat system som i en datafil registrerar vilken kanal som är påslagen på tv-apparaten varje hel och halv minut. Parallellt med att denna registrering sker anmäler alla i hushållet när de börjar och när de slutar att titta på tv. Det gör man med hjälp av en särskild fjärrkontroll som har kontakt med tv-mätaren. Denna information lagras i en annan datafil. Varje tv-apparat i hushållet har datasystemet inbyggt och ge— nom att samköra de båda datafilema får man mått på vem i familjen som ser vad — minut för minut under dygnet. Datasystemet töms en gång per dygn av en centraldator där uppgifterna bearbetas till publiksiffror för samtliga hushåll som har utrustningen.

19.3.1. Sveriges Television får konkurrens

Under pionjäråren samlade televisionen, liksom radion på sin tid, mycket stora publiker till enskilda program. Veckoslutens underhållningsprogram kunde samla publiker på 4—5 miljoner tittare, de flesta program hade en mät- bar publik. Under enkanalstiden sågs ett av fem program av 40 % av befolk- ningen eller mer vilket betyder att mängder av program sågs av minst 3 mil- joner tittare samtidigt. Redan då tvåkanalsystemet etablerades minskade denna andel till mindre än ett av 20 program med detta starka genomslag i befolk- ningen. Då public service-systemet fick konkurrens från satellitkanalerna hade antalet program som sågs av en så stor publik sjunkit till färre än ett av tvåhundra sända program. En genomgång av publiken till drygt 11 000 program de tre första månaderna 1994 visade att endast tre program nådde en publik som översteg 40 % och inte mer än tio program hade en publik över stigande 30 % av befolkningen.

Med ökade valmöjligheter har publiken delat upp sig i allt fler segment med olika tittarprofil. Tre av fyra program som sänds i de fem svensksprå- kiga tv-kanalerna har i dag en publik som understiger 5 % av befolkningen eller 300 000 tittare. Man bör dock hålla i minnet att även dessa ”små” publi- ker kan ge ett betydande genomslag. Ett tydligt exempel är den ökade efter- frågan som biblioteken kan märka då olika böcker—presenterats i tv-prograrn.

I takt med att allt fler i befolkningen fått en eller flera ytterligare kanaler att välja på har andelen tittare på dessa alternativ ökat. Utvecklingen har varit snabb. I slutet av 1980-talet var andelen tittare på det utbud som fanns till-

gängligt utanför public service-televisionen bara några procent. I dag ser mer än 60 % av befolkningen åtminstone någonting varje dag på alternativen till Sveriges Television.

Samtidigt kan man konstatera att Sverige Television hållit sin ställning hos publiken utomordentligt väl. Tittandet på annan tv har ökat kraftigt utan att något stort bortfall av daglig publik skett för public service-kanalerna. Förklaringen är att totala andelen tittare ökat något och att tittartiden fördelas på ett annorlunda sätt. Videons betydelse för förskjutet tv—tittande har sedan slutet av 1980-talet varit av ringa betydelse.

Diagram 19.3.1 Andel tittare i befolkningen på tv totalt, Sveriges Televisions båda kanaler samt annan tv och förskjutet tv-tittande på video.

Andel av befolkningen 90 xfx 8 0 :.:_;o:_;.:__.,__:.: :.:_,..=).(—-X-X' —X— Tv totalt 70 10:/ " " _.X'x varav: 0». 60 Sveriges 50 Television 40 —0—annan tv 30 .. . _o—forskjutet tv- 20 tittande 10 (video) 0 whomxooo como—Nm? moamwa aaaeaaa (* ix rx oo 00 ex a a a_x _o_x

Källa: Tabell 19.3.1a

Vilken typ av program tittar man på?

Vi har i avsnitt 19.2 gått igenom hur utbudet förändrats över tid. Man kan sammanfatta förändringarna i fyra olika epoker — enkanalstid, tvåkanalstid, satellitetableringstid och den nuvarande perioden med full konkurrens. De fyra perioderna går att skildra såväl utbudsmässigt som i termer av tittarnas val från utbudet.

Diagram 19.3.2 Översiktlig förändring av programutbudet i minuter per dag mellan 1969 och 1992.

Antal sända minuter/dag 3 000

2 500

& Sport

2 000 [l Nöje

] 500 ' Fiktion

lllIIIII . Nyheter

500

1992**

1965—1969 1972—1974 1984—1985

Källa: Tabell 19.3.2a

Diagram 19.3.3 Översiktlig förändring av tv-konsumtion i minuter per dag mellan 1969 och 1992.

Antal tittade minuter/dag

120 1 tim 24 min 1 tim 45 min

100 1 tim 35 min 1 tim 35 min & Sport 80 [l] Nöje

60 . Fiktion

4 0 D Fakta

. Nyheter

20

1992* 1992**

ON NO 0 .— | 'n 0 O .—

Källa. Tabell 19. 3. 3a= Tabell 19. 3. 2a Endast Sverige Televisions utbud ** Utbudet l fem svenskspråkiga tv- kanaler (SVT1+2 samt TV3, TV4 och Femman)

1972—1974 1984—1985

Medan utbudet genomgått stora förändringar, framför allt volymmässigt, men också genom en kraftig tillväxt av nöjes— och fiktionsutbudet, har tv-tit— tandets sammansättning förhållit sig tämligen lika över tid. En närmare analys av tittandet 1992 visar att tillskottet av tittartid från de reklamfinansierade tv- kanalema främst lades på fiktionsprogram. Data från perioden efter 1992 som fördelar tittandet på olika slags programkategorier saknas ännu. Vi kan därför inte visa någon senare jämförelse mellan hur tittarna väljer ur Sveriges te- levisions utbud i jämförelse med t.ex. TV4. Däremot finns ett rikt material kring tittandet på enskilda program.

I den tidigare nämnda studien av utbudet 1991 gjordes emellertid en kopp- ling till tv-tittandet de aktuella veckorna. Det visar sig tydligt att tittarna före- drog inhemska program när de valde från de båda nationella tv-kanalerna. Detta mönster var tydligare för tittande utanför bästa sändningstid på kvällen och mycket tydligt för personer äldre än 65 år som lade 93 % av all sin tittartid på svenska program. Ungdomar hade andra preferenser och drygt 35 % av tittartiden lade de på importerade program. Studerar man vilka programtyper som tittandet på utländska program ägnades var mönstret med undantag för barn och eftergymnasialt utbildade vuxna entydigt. Mer än 90 % av tiden var tittande på importerad fiktion. Barnen la dessutom tid på importerade nöjesprogram och de eftergymnasialt utbildade en hel del tid på faktaprograrn som hade utländskt ursprung. Den tittartid som den studerade gruppen därutöver lade på satellitkanalemas utbud var i praktiken mer varie- rad beträffande programinnehåll, även om tiden var relativt kort. Knappt hälf- ten av tiden lades på fiktion och nöjesprogram medan den andra hälften för- delades mellan nöjesprogram, sport och faktaprogram.

Regionala sändningar förekommer såväl inom ramen för public service- verksamheten i TV2 som i särskilda fönstertider i TV4. Officiella publiksiff- ror saknas för senare år, men 1992 var det 22 % av befolkningen som såg regionala nyheter i TV2. Denna andel har tidigare varit ännu högre och variationen mellan hur olika delar av landet tog till sig ”sitt” nyhetsprogram varierande. De lokala fönstren i TV4 fylls med innehåll av olika lokala tv- företag till vilka TV4 således upplåter sändningsutrymme. Jämförbar och tillförlitlig offentlig publikstatistik för dessa sändningar saknas.

Tittande på kulturprogram

Vi har tidigare under de olika konstområdesavsnitten påtalat televisionens förmåga att samla jämförelsevis stora publiker även till biofilm och teater. Public service-företaget sänder också ett antal kulturmagasin, dvs. program som handlar om kultur. Då konkurrensen inte fanns hade dessa program ofta en mycket hög genomsnittlig publik, men redan genom införandet av den än- dra tv-kanalen 1969 minskade publiken. Den konkurrens som man sedermera kommit att utsättas för genom tillkomsten av ytterligare reklamfinansierade

kanaler med underhållande utbud har bara måttligt påverkat publiken till dessa program. Under 1993/94 varierade den genomsnittliga publiken till kulturrna- gasin som ”Nike”, ”Filmkrönikan” eller ”Läslustan” m.fl. mellan 1 och 4 % av befolkningen med tillgång till tv. Det betyder att 100 000—300 000 perso- ner i landet ser dessa program. I särskilt stor utsträckning är det personer i åldrarna över 60 år som nås. De kulturprogram som har en lättare form, ofta med tävlingsmoment inbakade, som ”Konstfrågan”, ”Kontrapunkt” eller ”Tillings tilja”, når ytterligare någon procent av befolkningen och de är i ännu högre grad den litet äldre publikens program. En av tio personer över 60 år ser dessa program. Även program om arkitektur eller formgivning får en publik i denna storleksordning i befolkningen.

I de tidiga årens tv-tablåer hade kulturprograrnmen sin synliga och väl av- gränsade plats. Med magasins- och blandprogrammen korn olika slags pro- gramstoff att vävas samman till en helt ny typ av program. lust kulturen har numera i allt större utsträckning kommit att få en plats inom ramen för ny- hetsprogrammen, ofta som avrundande sista inslag. Också i morgon— programmen har prograrnmaterial med anknytning till kultur i dag sin givna plats. Med tanke på det publika genomslaget för framför allt kvällarnas huvudnyhetsprogram torde detta innebära en stor spridningseffekt av infor— mation om kultur. Uppgifter om publikutfall saknas dock.

Text- tv

Från att ha introducerats som ett stöd som förbättrar döva och hörselskadades möjligheter att få information samt att ta del av befintligt tv-utbud har text-tv blivit en spridd och väl utnyttjad funktion för hela allmänheten utan koppling till det ordinarie programutbudet. Ursprungligen fanns text-tv-sidorna bara tillgängliga för tittarna då programverksamheten pågick eller under testbild- sändning, men numera finns denna service tillgänglig under en stor del av dygnet. Sedan 1993 sänder också TV4 text-tv av kompletterande — inte tittar— stödjande — karaktär.

Ungefär 25 % av befolkningen använder text—tv en genomsnittlig dag och under loppet av en månad har drygt 60 % av befolkningen utnyttjat text-tv:s tjänster. Användning av Sveriges Televisions text-tv dominerar, men närmare en tredjedel av befolkningen har tittat på TV4:s text-tv under loppet av en må- nad. För normalhörande är det vanligaste att man använt text-tv för att få ak- tuell information om dagens och i någon mån morgondagens tv-program. Hörselhandikappade däremot använder text-tv främst som stöd till det sven- ska programutbudet. Störst andel dagliga användare av text—tv finns bland de vuxen-döva där närmare 60 % av gruppen med tillgång till text-tv också an— vänder sig av den varje eller nästan varje dag. Nästan lika många i denna grupp har utnyttjat den direkttextning av Rapports nyheter som förekommer i huvudsändningen.

19.3.2. Tittande på grannlands-tv

Grannländemas tv-program har aldrig varit en stor programkälla i Sverige på grund av geografiska begränsningar. Sedan Finlands TV infördes, med redigerade sändningar från de båda finska kanalerna från YLE, kan visserli- gen ungefär var fjärde svensk ta del av något av grannländernas program, men en genomsnittlig dag är det bara någon enstaka procent av befolkningen som använder sig av den möjligheten. Inom begränsade språkliga minoritets— grupper är naturligtvis andelen avsevärt högre. Eftersom möjligheten inte är lika spridd över hela landet beror alltså möjligheten på boendeorten, men inte ens i Malmö-området där betingelserna är goda och de språkliga hindren gan- ska små förekommer ett omfattande gränstittande.

Diagram 19.3.4 Andel tittare på svensk tv ( oavsett distributionsform ), grannlands-tv och utländska kanaler på satellit-tv.

Andel av befolkningen

% _ä / 80 l 'x—X— _ _ J:F-Thug]! ,X X )( EI El 70 )( —X—Tv totalt varav: 60 —Cl—svensk tv 50 ' ' satellrt-tv/ 40 utländska 30 kanaler 20 ' grannlands-tv 10 . ._.,- 0 "04: | =: 'I *. :;zlo _- . —_o thmxooo oocxo—va (* (X 00 00 00 00 00 00 QX 05 05 ON ON ; $ & & .), ox ox ax ax os ax ox ax rx (X [X oo oo '_' '— _' '— -— '— _. .... a a a a &

Källa: Tabell l9.3.4a= Tabell 19.3.1a

Bara 6 % av de boende i Malmö-området hade 1991 använt sig av dansk tv en genomsnittlig dag. Detta innebär en minskning jämfört med bara 3 år tidigare då motsvarande andel var 11 %. De nya valmöjligheterna med svenskspråkiga program i marksändning och via satellit har antagligen redu— cerat den andelen ytterligare — aktuella uppgifter fördelade på olika delar av landet saknas.

19.3.3. Tittande på reklamfinansierad tv

Reklamfinansierad television finns såväl marksänd som satellitdistribuerad och även enbart kabeldistribuerade kanaler förekommer. Det klart största ge- nomslaget har markdistribuerade TV4 haft. Efter ett litet trögt startår i mark- sändning 1992, då långt ifrån hela befolkningen kunde ta in kanalen, hade man redan under 1993 etablerat sig på en nivå strax under Sveriges Televisions båda kanaler. År 1994 hade detta lilla avstånd minskat ytterligare och hösten 1995 ligger de tre kanalernas dagliga räckvidd mycket nära varan— dra och en större del av tittartiden läggs på TV4 än på någon annan enskild kanal.

Lokalt kunde man under satellit-televisionens första år, i mitten av 1980- talet, uppmäta ett mycket stort intresse för framför allt engelskspråkiga kana- ler som Sky Channel, Super Channel och Music Box.

I och med att svenskspråkiga eller svensktextade alternativ etablerades förlorade dessa kanaler sin dragningskraft och 1994 nådde alla kanaler utom de fem svenskspråkiga tillsammans 15 % av befolkningen eller var fjärde person med tillgång till satellit-tv och detta tittande lade beslag på 8 % av all tittartid vilket motsvarar mindre än 20 minuter per dag bland satellitinneha- varna. Efter de tre marksändande kanalerna kommer främa TV3 som en ge- nomsnittlig dag når var tredje satellitinnehavare eller 19 % av befolkningen. Därefter följer Femman som i genomsnitt under 1994 nådde knappt 10 % av befolkningen eller 15 % av personer med tillgång till satellit-tv. Övriga sa— tellitkanaler når små delar av befolkningen vilket inte motsäger att de kan ha en ganska stor publik inom sina respektive målgrupper. Aktuella data har inte publicerats.

I jämförelser av de olika satellitkanalemas räckvidder bör man hålla i min- net att kanalernas penetration varierar ganska mycket varför räckviddsmåttet blir en sammanvägning av kanalens popularitet hos tittarna och hur vanligt fö- rekommande de är i kabelnäten.

Diagram 19.3.5 Andel dagliga tittare på fem svenskspråkiga tv-kanaler.

' 9—14 år _D—15—24 år

' 25—44 år

—0—45—64 år

. 65— år ON N ln OO '— — N m * (* oo 00 00 OK 0) CN ON Q' 05 O Ch ON ON ON & ON ON _ I—I _ r— _ _ I—l _ a * Första hela året med ny mätmetod

Källa: Tabell 19.3.5a= Tabell 19.3.1a

Lokal-tv och kabelkanaler

Försök att sända lokalt producerad television har gjorts på ett antal platser i landet. De största nätverken finns i de tre storstäderna och man beräknar att ungefär 1 miljon bostäder är anslutna till sådana system och 1992 var det un- gefär l,3 miljoner människor som uppgav att de kunde följa dessa lokala sändningar om de skulle vilja. I de publikundersökningar som genomförts har emellertid den lokala televisionen satt mycket blygsamma avtryck. Inte vid något tillfälle har andelen i befolkningen som sett lokal-tv en genomsnitt- lig dag överstigit 50 000 personer. Sändningsrätten är dock fördelad på olika små tillståndsinnehavare som i regel inte täcker mer än 100 000—150 000 bostäder i sina sändningsområden. 1989 fanns 16 tillståndsinnehavare, 1991 fanns 20 och 1994 förekom ca 30 tillståndshavare. Inledningsvis förekom inte rätt för lokala, kabeldistribuerade tv-kanaler att vidaresända reklam. Detta är numera tillåtet, någon registrering behövs inte och man uppskattar att kommersiella kabelsändningar förekommer på ett 50-tal orter i landet.9 En särställning intar ett antal kabeldistribuerade kanaler som sänder parallellt på ett stort antal orter — Z—tv, TV6 och TV21. Man räknar med att mellan 1 och 1,6 miljoner personer kan se dessa kanaler. Inte heller dessa tv-kanaler har ännu någon större uppmätt publik. Den tittartid kanalerna ägnas mäts snarare i sekunder än minuter utslaget på befolkningen vilket inte hindrar att det kan vara små grupper av tittare som lägger relativt mycket tid på kanalerna. Z—tv, TV21 och TV6 har numera också satellitdistribution via Sirius-satelliten där

9 SOU 19941105: Ny lagstiftning om radio och tv. Slutbetänkande av Radiolagsutredningen.

svenska kanaler samlats och ett skräddarsytt parabolpaket erbjuds marknaden till ett relativt lågt pris. På litet längre sikt kan detta komma att öka intresset för bl.a. dessa kanaler i de hushåll som saknar kabelanslutning.

19.3.4. Tv-tittande i olika befolkningsgrupper Tv—tittande i olika åldrar

Vi har tidigare påtalat att man ”växer in i” vanan att läsa morgontidningen eller lyssna på radio. När det gäller tv-tittande är denna bild annorlunda. Det är visserligen de äldsta som är de flitigaste tv—tittama, men skolbarn i ”slukarål- dem” har de därnäst flesta tv-tittama ibland sig. Tidigare var ungdomar den grupp som tittade minst på tv, men i och med att sändningstidema utsträckts och nya kanaler erbjuds har detta mönster förändrats något. Övriga ålders- grupper uppvisar över tid ett stabilt mönster i andel tittare.

Diagram 19.3.6 Andel tv-tittare i olika åldersgrupper en genomsnittlig dag.

' 9 —14 år _D—15—24 år

* 25—44 år

————0———-45—64 år

A 65— år

CN N 'n 00 (* 00 00 00 O CN ON ON v—l .— -— _.

Källa: Tabell 19.3.6a

1991 1992 1993 1994

Skillnader i tv-tittande mellan män och kvinnor

Män och kvinnor tittar i stora drag i samma utsträckning på tv, men deras programval kan vara olika. I en studie från mitten av 1980-talet genomfördes en analys av program som både hade relativt stor publik och var högt upp- skattade av män respektive kvinnor.10 Det visade sig inte överaskande att programpreferenserna i princip var mer olika än lika. Om man samtidigt tog

IO Abrahamsson U B (1988): Publikens television. Tv-världen och verklig- heten, delrapport 4. Rapport nr 10 Sveriges Radio/PUB. 443

hänsyn till ålder kunde man emellertid konstatera att skillnaderna i programval mellan pojkar och flickor var jämförelsevis liten. Man hade många gemen- samma favoriter i programutbudet. Också bland äldre medelålders och pen- sionärer fanns ett stort antal program som uppskattades av såväl män som kvinnor. De största skillnaderna i programpreferenser fanns mellan unga och yngre medelålders män repsektive kvinnor — idrott, och teknik för män och musikunderhållning samt fiktion med kvinnliga huvudpersoner för kvinnor. I viss mån möttes de båda grupperna i genrer som action eller skärntprogram.

Tv-tittande i olika utbildningsgrupper

Eftersom de äldsta i befolkningen tittar på tv i stor utsträckning och också i regel har en lägre utbildningsnivå är det inte förvånande att det är de låg- utbildade i störst utsträckning och de högutbildade som i minst utsträckning tittar på tv. Medan närmare 90 % av de lågutbildade sett tv en genomsnittlig dag är andelen 75 % bland de högutbildade. Programvalet är i stora drag detsamma.

Tv—tittande iandra länder

I de flesta europeiska länder har den nationella televisionen, liksom radion, en stark ställning. Televisionen har vanligen en daglig räckvidd på mellan 70 och 90 % av befolkningen och i princip är det bara i Irland som den utländska, dvs. brittiska, televisionen har en stark ställning. I någon mån går den bilden igen också i Belgien, Luxemburg, Österrike och Schweiz där en stor del av tittartiden läggs på angränsande länders program. Konkurrens till den natio— nella televisionen uppstår således då grannländerna erbjuder ett utbud på samma språk.

En jämförelse av ställningen för public service-företagen 1975 och 1993 visar att dessa år 1975 i så gott som alla länder var det dominerande, i två tredjedelar av länderna rent av det enda, tv-företaget. Därefter har samtliga public service-företag minskat sin andel av tittartiden. Nationella konkurrenter utan public service-uppdrag har tagit över en stor del av tittarnas tid. Längst har utvecklingen gått i Grekland som på knappt 20 år gått från total public service-dominans till att det offentliga tv-bolaget bara får 13 % av tittartiden. I våra nordiska grannländer har tv—företagen med offentligt uppdrag klarat sig bättre, men i Finland som redan hade kommersiell konkurrens 1975 har pu- blic service-företaget tappat tittare sedan de reklamfinansierade programmen placerades i en egen kanal istället för att vara inplacerade i fönster i public service-kanalema.

1 9 . 3 . 5 Tittarsituationen Tittande olika tider på dygnet

Inledningsvis var tv-tittande en ren kvällsaktivitet och det var i princip med införandet av programmet ”Halvsju” som den tidiga kvällen mutades in för tv-tittande. I dag förekommer ett mätbart tv-tittande i princip mellan klockan sex på morgonen till långt in på natten, men merparten av tittandet sker fortfa- rande på kvällstid.

Frukost-tv som lanserades 1993 har en genomsnittlig publik under sänd— ning på ca 3 % av befolkningen. Under loppet av sändning når morgonpro- grammen dock fler som någon gång är inne och tittar och ungefär var tionde person i befolkningen tittar någonting på tv under morgontimrnarna.

Tittarbeteende

Ursprungligen gav vi tv-apparaten vår odelade uppmärksamhet och de pro- gram som sändes var också ofta uppbyggda med denna förutsättning. När televisionen utvidgade sin sändningstid till i första hand tidig kvällstid intro- ducerades också en ny sorts program som hade en tydlig magasinskaraktär med från varandra åtskilda inslag — de s.k. soffprogrammen. I takt med att tv- utbudet sedan kommit att täcka först morgontiden på veckosluten och sedan 1993 också frukosttid på vardagar närmar man sig radions uppläggning i vissa delar av programutbudet. Redan 1980 visade en undersökning att när- mare 40 % av tittarna hade bredvidsysslor till sitt tv-tittande och vid en upp- repning av studien 1989 hade en liten ökning skett så att 44 % av tittarna på ett genomsnittligt program sysslade med något annat parallellt med tittandet. ” Om kaffedrickning frånräknas var det 25 % av tittarna som sysslar med an- nat. Bredvidsysslorna växlade beroende på programtyp och tidpunkt. Exempelvis kan nämnas att många läser tidningen parallellt med att de ser ny- hetsprogram på tv. Den mest koncentrerade publiken visade i denna under- sökning biofilmen där bara 13 % av publiken sysslade med annat samtidigt.

19.4. Televisionens ekonomi

I kapitel 18 har vi i diagram 18.4.1 illustrerat kostnaderna för public service- verksamheten. Där framgår att kostnaderna för television har ökat kraftigt un- der l990-talet uttryckt i fast penningvärde. Ökad sändningstid och utökad nyhetsservice är de främsta förklaringarna till kostnaderna stigit med ca 50 % sedan mitten av 1980-talet.

” Gahlin A (1989): Tittarsituationen — om sällskap, bredvidsysslor och upp- märksamhet framför tv:n. Rapport nr 16 Sveriges Radio/PUB.

Bl.a. i syfte att förstärka ekonomin har Sveriges Television sedan 1991 rätt att förmedla sponsringsbudskap mot vederlag. Betydelsen av denna intäktskälla är enligt den senaste årsberättelsen fortfarande tämligen blygsam — knappt 20 miljoner kronor — och försäljningen av visningsrätter till andra tv-företag är än så länge en större källa till kompletterande intäkter. Programförsäljningen ger företaget mer än sex gånger så stora inkomster. Företaget köper dock prograrnrättigheter för en något större summa än man säljer för.

Sammansättningen av kostnaderna för programföretaget Sveriges Tele- vision har förändrats över tid. I 20-årsperiodens början gick ca hälften av kostnaderna till personalens löner och ca 15 % till kostnader för med- verkande och upphovsrättsersättningar. Personalens andel av kostnaderna hade 1994 minskat till drygt en tredjedel av kostnaderna medan medverkan- dekostnaderna inklusive utläggningar och samproduktioner snarast tar en större del av resurserna i anspråk än för 20 år sedan.

I Sverige finns visserligen endast en marksändande reklamfinansierad tv- kanal, men även satellitdistribuerade tv—kanaler är med och delar på den sven— ska reklamkakan. Enligt beräkningar omsatte de tre svenskspråkiga tv-kana- lerna tillsammans närmare 2,5 miljarder kronor under 1994. Närmare 60 % av dessa intäkter kom TV4 till del enligt bedömningarna medan TV3 får ca 30 % och Femman 10 %.

19.5. Sammanfattande iakttagelser

Tv-systemet karaktäriseras på utbudssidan av en mycket snabb tillväxt av ka— naler sedan slutet av 1980-talet genom tillkomsten av möjligheter att överföra tv—signal via satellit i kombination med att närmare hälften av landets invånare fick tillgång till dessa sändningar tack vare en rask utbyggnad av kabelnätet.

Efter de första årens stora intresse för det nya utländska utbudet stabilise- rades bilden ur tittarperspektiv till att befolkningen tog till sig de svensk- språkiga/svensktextade kanalerna, medan de övriga tillsammans delar på ett ganska måttligt tv—tittande. Ungefär var fjärde person med möjlighet att se satellitprogram har tittat på någon av alla de kanaler som erbjuds medan när— mare 80 % sett på någon av de svenska kanalerna. Public service-televi- sionen har lyckats behålla en stark ställning trots hård konkurrens och man når varje dag en stor del av befolkningen även om ett av publikmålen — att också få hälften av all tittarnas tid — inte uppfylls varje dag.

Tv—tittarna har visat sig ha stabila vanor och trots att utbudet expanderat till nya tider på dygnet har mönstret med en tydlig topp i tittarkurvan under kvällstid bestått. De ”nya” tiderna samlar visserligen en liten publik, men inte förrän efter klockan 16 överstiger andelen tv—tittare 10 % vare sig vardag el—

ler helgdag.

Även om de enskilda programmen i regel inte har så stora publiker — många program har i dag en knappt mätbar publik — har smala program bl.a. på kulturområdet förlorat relativt litet publik under perioden. Det stora pu- blikbortfallet skedde då möjligheten att över huvud taget välja introducerades med TV2. Tv har bevarat en roll som geografiskt och utbildningsmässigt jämlik kulturspridare och utgör därigenom ett viktigt komplement till det ”le— vande” kulturlivet.

I takt med att antalet tillgängliga kanaler ökar finns det en tendens till att televisionens betydelse för att vidga deltagande i samhälls- och kulturliv för- ändras.12 På samma sätt som utvecklingen delat upp publiken till radion i takt med ökad valfrihet sker motsvarande gruppering av tittare på olika kanaler och programtyper. Men även publiker till s.k. smala program — kanske 2 eller 3 % — av befolkningen är en stor publik om man jämför med alternativa vägar att nå ut med ett litet mer krävande prograrnstoff.

Tv utgör också en kompletterande arbetsmarknad för många kulturarbetare och genom den egna produktionen upprätthåller man också färdigheterna i ett antal hantverksyrken och fungerar som en informell utbildningsinstitution för många olika yrkesgrupper som är sceniskt verksamma.

1?- Reimer B (1994): The Most Common of Practices. Almqvist & Wiksell International.

.-..Iå;'."" lil: , ._ .. .' :- " wiaiåiilalnm lummgmniluaiaqa'po mt. " hquhliuduiwi puttas mgtduagnlmwitr' rutin. hållt-Bh. IM'IIQMM . Tjäna :J-iir Fnlg: ri M'u'lmhliup w.li matrum-li; ;. WWE-alma? ” . . .- _: _ :- gmail-mqa hjältarna» ut”. mi, glimt . ,. 1. -.*-'- % md? .. ughqunäiiå-m Mahmrih-llmnlrmtellnaialll' ' lla ”lill mill abler-WWW?! i- 1El Mmmm mal-a ett! tilllllallälwlnlh m . . "rl” tha-mtl. _. . ... -"

'l-Hji |"!rlilr". 'r5_—"—---—-'==_å'1'_:l;;'_

liir'm Mitl'tE-ä- 'if i

20. Högre utbildning på kulturområdet

Kultursektom är ett stor arbetsområde som inbegriper en rad kunskaps- områden. Av särskild betydelse ur ett kulturpolitiskt perspektiv är de konstnärliga utbildningarna, utbildningar för förmedlare och administratörer, personer med vårdande och bevarande uppgifter inom kulturområdet, utbildningar inom medieområdet samt utbildningar för personal som har ett kulturansvar inom andra samhällsområden t.ex lärare och förskolelärare. Vi har inte haft möjlighet att studera alla dessa utbildningar utan fått göra ett mindre urval med särskild anknytning till kulturornrådets förmedlade och för- valtande delar. Vi har valt att koncentrera oss på bibliotekarieutbildningen, ut- bildningar för museer, kulturmiljövård och arkiv samt de kulturvetenskapliga utbildningsprogrammen.

Utbildningsmöjlighetema inom respektive konstområde har översiktligt behandlats i kapitel 6—15.

För all högskoleutbildning gäller i dag att

— all grundläggande högskoleutbildning bedrivs i form av kursers om genom studentens val kombineras till en examen, — universitet och högskolor själva kan besluta om inrättandet av sammanhållna program

För de utbildningar vi behandlar gäller att

— utbildning för bibliotekarier finns i Borås, Lund, Umeå och Uppsala, — ett sammanhållet utbildningsprogram för museiarbete och kultur- miljövård finns i Umeå, kortare kurser i museikunskap finns också i Lund och i Stockholm, — vid institutionen för kulturmiljövård vid Göteborgs universitet finns längre utbildningsprogram för bebyggelseantikvarier och konservatorer. Där finns också möjlighet att läsa museivetenskap, — arkivkunskap går att läsa som enstaka kurs i Hämösand/Sundsvall, Karlstad och Stockholm,

— kulturvetenskapliga utbildningsprogram med lite olika utformning finns vid ett flertal universitet och högskolor runtom i landet. Vid Umeå universitet finns också en utbildning i kulturadministration.

20.1. Bibliotekarieutbildningen

Ett allt mer utpräglat inforrnationssamhälle har gjort att kraven på biblioteka- rierna har ökat under de senaste 20 åren. Ämnet biblioteks— och informations— vetenskap har utvecklats till ett eget ämne som är av betydelse också utanför biblioteksvärlden.

År 1972 inrättades en tvåårig bibliotekarieutbildning vid Biblioteks— högskolan i Borås och fram till 1993 var det den enda utbildningsanstalten för bibliotekarier i landet. Sedan dess har utbildningsmöjligheter kommit till i Umeå och Lund. Vid Uppsala universitet pågår förberedelser för en utbild- ning som planeras starta hösten 1995. Planer på en bibliotekarieutbildning har även diskuterats i Linköping. Bibliotekshögskolan i Borås bedriver också distansundervisning i bl.a. Stockholm.

Sedan Bibliotekshögskolan i Borås började sin verksamhet har det genom- förts ett antal utredningar och utvärderingar där utbildningens innehåll och ut- formning har diskuterats. De som haft i uppdrag att se över utbildningen har varit kritiska både mot dess uppläggning och mot dess innehåll. Den tidigare utbildningen fick också ta emot en hel del kritik från både studenter och bibliotekarier verksamma ute på fältet. På flera punkter var kritiken enhällig. Utbildningsnivån var för låg, och den följde inte med utvecklingen ute på biblioteken.

Den kritik som de yrkesverksamma bibliotekarierna förde fram gällde huvudsakligen att utbildningen var dåligt anpassad till de mångskiftande krav som yrkeslivet ställde. De förändringar i utbildningen som ägt rum under de senaste åren har i mångt och mycket varit svar på den kritik som fördes fram.

Under lång tid fanns det en grundläggande motsättning i frågan om utbild— ningen borde vara utformad som en mer hantverksinriktad yrkesutbildning eller en mer teoretisk änmesutbildning. En annan återkommande fråga var om utbildningen borde skräddarsys för olika typer av bibliotek eller vara generell.

Utbildningens brist på forskningsanknytning påpekades också i flera av de studier som genomfördes. Efter förslag av en utredning med uppgift att ut— reda förutsättningarna för en forskningskontakt för grundutbildningen grun— dades 1987 ett Centrum för biblioteksforskning vid Göteborgs universitet.1 Vid centret startade en forskarutbildning i biblioteks- och inforrnationsveten— skap och under senare år har det inrättats en professur i ämnet.

Aktivt arbete för att initiera forskning och etablera en universitetsdisciplin inom området har skapat forskningscentra även på andra håll i landet, bl.a. INFORSK vid Umeå universitet, LIBLAB vid Linköpings universitet, av— delningen för Litteratursociologi vid Uppsala universitet och vid Lunds uni- versitet en professur i bok— och bibliotekshistoria.

År 1989 gav regeringen Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) i upp— drag att se över bibliotekarielinjen. Uppdraget skulle genomföras av en fri—

] Forskningsanknytning av bibliotekarielinjen. UHÄ-rapport 1986zl.

stående grupp som skulle utveckla idéer om hur man skulle kunna förbättra utbildningen. Efter ett par år publicerade översynsgruppen en fakta— och idé- skrift med en rad preliminära och för diskussion avsedda förslag som syftade till en radikal förändring av bibliotekarieutbildningen.2

Idéskriften, remissmaterialet och kompletterande överläggningar utgjorde underlaget för de förslag och rekommendationer som presenterades i gruppens slutrapport.3 Där föreslogs om en rad genomgripande förändringar. Utbildningen borde fortsättningsvis bestå av en gemensam kärna som sedan skulle kompletteras med specialkurser. Undervisningen skulle vara mer pro- blematiserad och bestå av självstudier i högre grad än tidigare. Man föreslog också att utbildningen skulle spridas till flera utbildningsorter.

Dessa förändringar kom att genomföras. Vid införandet av den nya hög— skolereforrnen startades snabbt nya utbildningsprogram för bibliotekarier på flera håll i landet.

De bibliotekarieutbildningar som i dag finns i Borås, Lund och Umeå har mycket gemensamt. Den övergripande utvecklingen går mot en alltmer forsk- ningsanknuten utbildning med en gemensam kärna, till skillnad från den tidigare strukturen som präglades av färdighetsträning med olika inriktningar för olika typer av bibliotek. '

De nya utbildningarna (inklusive den i Borås) är till skillnad från den tidigare bibliotekarielinjen inte yrkesutbildningar utan påbyggnadsutbildning- ari ämnet biblioteks- och informationsvetenskap som leder till en magister- examen. Målet för utbildningarna är att förbereda studenterna för en pro— fessionell yrkesverksamhet genom att ge dem en gedigen teoretisk och metodologisk grund att stå på. Alla utbildningsplanema innehåller studier i bibliotekens roll och funktion i samhället. Där diskuteras de olika typerna av bibliotek och olika människors förhållande till kunskap och information.

Utbudet av akademisk fortbildning och vidareutbildning inom biblioteks- och informationsområdet är ganska litet. Enstaka fortbildningskurser före— kommer i Umeå och Borås.

Forskarutbildning i biblioteks- och informationsvetenskap finns för närvarande endast vid Centrum för biblioteksforskning vid Göteborgs universitet. Behovet av ytterligare forskning inom biblioteksverksamheten bedöms som stort.

Antalet examinerade från bibliotekarielinjen var i mitten på 1970-talet ca 330 stycken årligen, men minskade under 1980—talet till ca 200 per år.

SCB gör uppföljningar av studenter som påbörjat olika utbildningar efter ett visst antal år för att se om de tagit examen eller ej. Examensfrekvensen på bibliotekarielinjen har varit förhållandevis hög. Bland nybörjarna 1981/82— 1987/88 var 82 till 90 % examinerade efter fem år. Examinationen var något

2 Förnyad bibliotekarieutbildning UHÄ-rapport l99l:1. 3 Bibliotekarieutbildningen i framtiden UHÄ-rapport 1991217.

lägre bland kvinnor än bland män. Bibliotekarieutbildningen är mycket kvinnodorninerad, ca 75 % av de examinerade från utbildningen är kvinnor.

20.2. Utbildning för museiarbete och kulturmiljövård

Utbildningsmöjlighetema för museipersonal har under de senaste 20 åren diskuterats flitigt och givit upphov till en rad undersökningar och rapporter.

I slutet av 1970-talet konstaterade UMUS—utredningen att det behövdes en praktisk påbyggnadskurs efter en akademisk grundutbildning för att möta rent yrkesbetonade behov inom museiväsendet.

En senare utredning behandlade kulturminnesvårdens utbildningsbehov.4 Där konstaterades att den bebyggelseantikvariska utbildningen tillsammans med kulturvetarlinjen utgjorde en bra bas för områdets behov. Dessa linjer behövde dock kompletteras med ett system av enstaka kurser.

Efter förslag av konservatorsutredningen etablerades en grundutbildning för konservatorer i Sverige.5 I utredningens förslag förlades utbildningen till Stockholm, men efter remissbehandling lokaliserades den till Göteborg.

Museitjänstemännens behov av fort— och vidareutbildning utreddes 1987.6 Utredaren konstaterade att det fanns behov av utbildning både i allmänna museiämnen och mer museispecifika ämnen. I utredningen föreslogs att en enhet för fort- och vidareutbildning för museipersonal skulle bildas i Kalmar med FOJO (Fortbildning för journalister) som förebild. Remissvaren var all- mänt positiva till utredarens förslag, men det kom inte att genomföras.

Frågan om utbildning för museipersonal diskuterades också i musei- utredningens betänkande.7 Där framhölls att utbildningsfrågan inom musei- världen trots många diskussioner under lång tid inte lyckats komma till en tillfredsställande lösning. Museiutredningen konstaterar att de ämnen som av tradition ansetts nog meriterande för att ge anställning vid kulturhistoriska museer och konstmuseer -— konsthistoria, etnologi, arkeologi — och som de flesta i museisystemet har i sin grundexamen, inte räcker. De anställda bör även ha en utbildning som innehåller kunskaper om museet som institution och vilka förväntningar samhället har på museerna.

Museiutredningen konstaterade också att det fanns för få utbildnings- möjligheter för dem som ska arbeta med museernas förmedlande verksam- heter. I betänkandet anfördes att det borde finnas en ettårig kompletterande museologisk utbildning i form av en mastersutbildning för att ge en möjlighet

4 Utredning om utbildningen inom kulturminnesvårdens ansvarsområde RAÄ Rapport 198111. 5 DsU 1981122: Konservatorn i centrum.

6 Museianställdas fortbildning och vidareutbildning; kortkurser på högskole- nivå UHA-rapport 1989:1.

7 SOU 1994151: Minne och bildning. Betänkande av Museiutredningen.

att tillägna sig de nödvändiga museologiska kunskaperna som saknades hos många museianställda.

En aktiv debatt om museitjänstemännens behov av utbildning har bidragit till att utbildningsmöjligheterna inom området museum och kulturmiljövård har vuxit under senare år, både på grundutbildningsnivå och för fort- och vidareutbildning. År 1992 bildades SUM, Museemas samrådsgrupp för ut- bildningsfrågor, som svarar för att utbildningsmöjligheterna för landets mu— seipersonal samlas ihop och presenteras i en katalog som distribueras genom Svenska museiföreningen. Utbildningsanordnare är universitet och hög- skolor, museer och Länsmuseernas publik- och profilprojekt m.fl.

Vid flera av landets universitet finns i dag möjlighet att gå hela utbild- ningsprogram eller läsa enstaka kurser med inriktning mot museiverksamhet och kulturmiljövård. Vissa av dessa är mer yrkesinriktade och innehåller både teoretiska och praktiska färdigheter, medan andra är mer teoretiskt inriktade kurser av påbyggnadstyp.

Den kulturvetarlinje som inrättades i Umeå 1981 hade från början en inriktning mot museer och kulturvårdande verksamhet. År 1986 grundades institutionen för museologi vid Umeå universitet, vilken övertog ansvaret för utbildningen. När linjesystemet avvecklades omformades utbildningen till ett program för museiverksamhet och kulturmiljövård. Kurserna i museologi innehåller både teoretiska och praktiska kunskaper och går också att läsa som fristående kurser upp till 80 poäng.

Institutionen erbjuder sedan 1980-talets mitt en rad fortbildningskurser som framför allt behandlar förmedlingsaspekten. Yrkesverksamma personer ute på museerna har möjlighet att delta i dessa kurser på distans.

Institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet erbjuder sedan 1978 Sveriges enda samlade utbildning för bebyggelseantikvarier och 1985 etable- rades där en konservatorlinje (numera konservatorprogrammet). Utbildning- arna är treåriga, tvärvetenskapliga och både yrkes- och forskningsförberedan— de. De innehåller såväl teoretiska som praktiska moment och innefattar bl.a. diskussioner om kulturvårdens synsätt, verksamhetsfält och samhälleliga betydelse. Utbildningarna innehåller även kunskaper om kulturvårdens lag- stiftning och praxis samt dess uppgift att sprida kunskap om kulturprodukter och bebyggelsemiljöer.

Vid Göteborgs universitet finns också möjlighet att läsa museivetenskap på magisternivå. Universitetet ger sedan 1990-talets början forskarutbildning inom det samlade ämnesområdet kulturvård. En professur är för närvarande under inrättande vilket kommer att ge långsiktig stabilitet åt forskarutbild— ningen. Institutionen för kulturvård erbjuder även distanskurser för yrkes- verksamma personer, främst i form av Specialkurser i kulturvård och musei— vetenskap.

Vid institutionen för kulturvetenskap vid Lunds universitet startade hösten 1994 en kurs i museikunskap. Kursen är tänkt som en avslutning på eller

komplettering till akademiska (företrädesvis humanistiska) studier. Den ska förbereda för yrkesverksamhet inom museisektorn och därmed underlätta för humanistiska studenters inträde på arbetsmarknaden.

I Stockholm kan man studera museikunskap både som fristående kurs och som tillämpningsstudium inom kulturvetarlinjen. De flesta som söker till kur- sen ser den som en påbyggnadsutbildning. En del studenter arbetar redan ute på museum och läser kursen som ett teoretiskt komplement.

Konstvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet ger en kurs i kulturmiljövård som både kan läsas som fristående kurs eller inom kultur— vetar- och samhällsplanerarprogrammen. Kursen är yrkesinriktad och har som mål att förbereda de studerande för olika arbetsuppgifter inom kultur- miljövårdens område.

Institutioner för arkeologi finns vid universiteten i Göteborg, Lund, Stockholm, Umeå och Uppsala. Vid ytterligare några högskolor bedrivs viss kursverksamhet i arkeologi.

Högskolan på Gotland erbjuder en utbildning i byggnadsrestaurering och kulturmiljövård vilken ges som fristående kurs och där finns också möjlig- heten att läsa en kurs ”kulturarv och samhälle”. Tyngdpunkten i kursen ligger på att levandegöra vår historia på olika sätt, och vänder sig till personer inom museer, kommunal och statlig planering, hembygdsrörelsen och turist— sektorn.

Utöver dessa utbildningsmöjligheter erbjuder institutionen för slöjd vid Linköpings universitet en fempoängskurs i utställningskunskap i samarbete med Riksutställningar. Målet för kursen är att ge ett reflekterande förhåll- ningssätt till utställningen som medium och ge kunskaper och färdigheter av betydelse för utställningsarbete.

Under de senaste tjugo åren har museivetenskap/museologi utvecklats till ett vetenskapligt ämne med egen forskning och en adjungerad professur har inrättats i Umeå.

Eftersom programmet för museiverksamhet och kulturmiljövård i Umeå under många år var en inriktning inom kulturvetarlinjen går studentantal och examination för linjen inte att urskilja i SCB:s siffror.

Den bebyggelseantikvariska utbildningen och konservatorlinjen finns dock med i den tillgängliga statistiken. Bebyggelseantikvariska linjen hade ett ökande antal studerande inom utbildningen under de första åren och antalet examinerade från linjen har ökat för varje år. Andelen som examinerats från utbildningen efter sju år var dock mycket låg både bland dem som började 1981/82 och tre år senare. Bland dem som hade börjat utbildningen 1981/82 hade ingen tagit examen efter fem år. Efter elva år hade endast 8 % examine- rats från linjen. Av dem som påbörjade utbildningen 1985 hade 17 % tagit examen från linjen år 1992. En nästan lika stor andel, 13 %, hade vid samma tid examinerats från någon annan linje, medan 57 % inte hade avslutat någon examen. Ett av skälen till den låga examinationsfrekvensen inom linjen är att

en stor del av studenterna inte avslutar sitt examensarbete. Många genomgår i princip hela utbildningen, men utan avslutat examensarbete kommer de inte med i statistiken. Under senare år har man vidtagit vissa förändringar i ut- bildningen för att undvika dessa problem i framtiden. Att en så stor del av studenterna lyckas få arbete utan avslutad examen tyder på att avnämama inte anser den vara ett nödvändigt krav för anställning.

Efter sju år hade 36 % av de som påbörjat konservatorlinjen 1985 exami- nerats. Samtliga var kvinnor.

Man bör ha i minnet att både bebyggelseantikvariska utbildningen och konservatorlinjen har ett begränsat antal studenter vilket gör att ett förhållan- devis litet antal elevers beteende har stor betydelse för examinationssiffroma.

20.3. Utbildning för arkivtj änstemän

Länge ägde utbildningen för arkivarier rum inom ramen för arkiven. De ny- anställda fick där den skolning de behövde för att kunna sköta sina arbets— uppgifter. Utbildning för arkivarier utanför institutionerna har emellertid funnits i drygt 20 år.

Frågan om utbildning för arkivtjänstemän utreddes i flera omgångar i början på 1970-talet och enligt förslag av dessa utformades en yrkesinriktad 20 poängskurs i arkivkunskap vid Stockholms universitet 1973. Kursen kom under årens lopp att byggas ut vidare.

År 1988 överlämnade arkivutredningen sitt betänkande där man i anslut- ning till analysen av arbetsfältet också drog slutsatsen att utbildningsinsat- serna behövde förstärkas inom området.8 Förändringar av grundläggande regler för arkiv ledde naturligt till diskussioner om framtida krav på utbild- ningen för arkivtjänstemän.

Regeringen gav 1989 UHÄ i uppdrag att efter samråd med Riksarkivet lämna förslag på förändringar beträffande grundutbildning och fort- och vida- reutbildning för arkivtjänstemän. Utredningen kom fram till att utbudet av grundutbildning för blivande arkivtjänstemän borde öka, fler studieplatser borde åstadkommas och utbildningen borde spridas till flera orter. Högskolan borde dessutom erbjuda lämplig utbildning för dem som redan hade yrkes- utbildning och erfarenhet. I utredningen påpekades också vikten av att ämnet hade en vetenskaplig grund och gav möjligheter till bredd och fördjupning. I utredningen framhölls också betydelsen av forskning som utgångspunkt och stöd för utbildningen inom området. Internationellt var arkivvetenskap en er- känd disciplin, medan den arkivvetenskapliga forskning som bedrevs i Sverige var förhållandevis begränsad och utan egentligt forum.

8 SOU 1988:11: Öppenhet och minne - arkivens roll samhället. Betänkande av Arkivutredningen.

I dag finns utbildningar i arkivkunskap på flera håll i landet. Utöver de ut- bildningar som presenteras nedan finns även en vilande utbildning i Göteborg. I Stockholm, Härnösand och Karlstad står högskolan som arran- gör, medan utbildningen på de andra orterna är ett samarbete med arkiv- institutionema på respektive ort.

Vid Högskolan i Karlstad finns en kurs i arkivkunskap som syftar till att ge grundläggande kunskaper i arkivteori, arkivlagstiftning, modern doku— menthanteringsteknik, praktisk arkivvård m.m.

Historiska institutionen vid Lunds universitet ger i samarbete med lands- arkivet i Lund en yrkesförberedande fristående kurs i arkivkunskap. För till- träde till kursen krävs genomförda högskolestudier om minst tre år.

Vid Mitthögskolan i Härnösand/Sundsvall ges kurser i arkivkunskap och dokumenthantering upp till 60 poäng. Under senare år har studentprofilen på kursen till viss del ändrats. Tidigare bestod studenterna huvudsakligen av yrkesverksamma arkivtjänstemän, dokumentalister, museitjänstemän och bibliotekarier, men under senare år har antalet yngre studenter utan yrkes- erfarenhet ökat. I framtiden vill man se en utveckling mot arkivkunskap som en egen vetenskaplig disciplin med möjligheter till forskarutbildning i ämnet.

Vid Stockholms universitet går det att läsa upp till 60 poäng i arkivkun- skap. Kursen kan läsas som fristående kurs eller som tillämpningsstudium inom kulturvetarlinjen. För tillträde till kursen krävs 80 poängs högskole- studier, med 60 poäng fördjupning i ett ämne. Yrkesverksamma personer inom arkivsektorn kan få tillträde till kurserna även om de inte har studerat tidigare. Tendenser mot en mer teoretisk utbildning med mindre praktik märks i Stockholm också, även om det inte är lika märkbart där som vid Mitthögskolan.

Eftersom det endast går att studera arkivkunskap som enstaka kurs ingår antalet studerande och examinerade inte i SCB:s uppföljningsstatistik.

20.4. Kulturvetenskapliga utbildningsprogram

Kulturvetarlinjen, som till en början hette Kultur-kommunikationslinjen, kom till i slutet av 1970-talet vid ett antal högskolor och universitet runtom i landet. Linjen kom redan från början att utformas lite olika på olika håll, men grundstrukturen var i princip densamma. Utbildningen började med en gemensam baskurs som följdes av ämnesstudier och avslutades med en till- lämpningstermin som vanligen innehöll en praktikperiod om minst åtta veckor. Den obligatoriska delen av utbildningen bestod i flertalet fall av en rad kortare kurser i kulturpolitik, sociologi och etnologi. Möjligheterna till fördjupning förekom genomgående inom ramen för ämnesstudiema. Någon fördjupning i kulturpolitik eller kultursociologi förekom inte.

Sedan utbildningslinjen kom till stånd har ingen större utvärdering av ut- bildningen gjorts, men ett flertal mindre uppföljningar har genomförts vid universitet och högskolor på olika håll i landet.9 Uppföljningarna har haft olika syften och utgångspunkter, vissa har undersökt det stora antalet studie— avbrott och studieförseningar inom linjen, medan andra har inriktat sig på att undersöka vad som hänt med personer som avslutat utbildningen. En del har undersökt studenternas syn på utbildningen i förhållande till den sysselsätt- ning de fått efter avslutade studier. Antalet uppföljningar kan i sig ses som ett tecken på att man upplevt att utbildningarna inte fullt motsvarat de förvänt— ningar man haft.

Eftersom de olika uppföljningama har haft olika utgångspunkter och dess— utom studerat utbildningar vid olika utbildningsanstalter är de inte jämförbara. Man kan dock i flera av dem se gemensamma drag.

Trots att de flesta undersökningarna redovisar att studenterna är nöjda med utbildningen och studenterna överlag anser sig ha haft nytta av den när de sökt anställning kan man utläsa viss samstämmig kritik mot utbildningen. Flera återkommande drag kan iakttas när det gäller studieförseningar och studieavbrott.

I många av undersökningarna diskuteras huruvida de som avslutat utbild- ningen har fått adekvat sysselsättning. Stor betydelse i detta resonemang har frågan om hur man definierar adekvat sysselsättning och vilka yrkesgrupper man räknar till kultursektorn. På denna punkt skiljer sig de olika undersök- ningarna från varandra. Vissa har använt sig av en relativt snäv definition, medan andra har givit begreppet adekvat sysselsättning en vidare betydelse. Överlag anser man att en stor del av studenterna har fått adekvat sysselsätt- ning efter avslutade studier.

En anmärkningsvärt stor del av dem som har studerat på kulturvetarlinjen har fortsatt att studera efter att de har avslutat eller avbrutit sina studier på lin— jen. I flera undersökningar nämns att mer än hälften av de tillfrågade perso- nerna har valt att studera vidare. En del har valt att fördjupa sina kunskaper i sitt huvudämne, men de flesta har valt att bredda sina kunskaper antingen inom humaniora eller inom andra områden som data, informationsvetenskap, statsvetenskap, företagsekonomi, juridik eller pedagogik.

Endast en liten del av kulturvetarstudentema avslutar utbildningen inom föreskriven tid. Det som skiljer studieavbrotten på kulturvetarlinjen från av- brott på andra linjer är att en relativt stor grupp avbryter studierna förhållan- devis sent. Nästan hälften av dem som väljer att avbryta, väljer att hoppa av när det endast är en eller ett par terminer kvar. Detta förhållande är ovanligt på

9 Göteborgs universitet 1994, Högskolan i Karlstad 1988, Linköpings uni- versitet 1984, Lunds universitet 1990, Stockholms universitet 1986, 1988, Uppsala universitet 1986, 1991.

andra utbildningslinjer, men vanligare inom det humanistiska ämnesområdet som sådant.

Studieavbrott eller studieförseningar är resultatet av ett komplext samspel mellan flera faktorer och beror ytterst på den enskildes beslut i en bestämd situation. Det finns dock en rad återkommande svar i de undersökningar som särskilt har försökt att kartlägga orsakerna till den stora andelen avbrott inom linjen.

En av anledningarna anses vara att många får anställning på sina praktik- platser och därigenom aldrig återvänder för att avsluta sina studier. En annan vanligt förekommande anledning till förseningar (och även avbrott) är problem med uppsatsarbetet. Det är vanligt, särskilt inom vissa ämnen, att C- uppsatsen tar mer tid i anspråk än den termin som står till förfogande. Den vanligaste anledningen till försening uppges vara just detta. I vissa fall kan problem med uppsatsarbetet göra att personen helt avbryter sina studier. Eftersom uppsatsen ligger sent i utbildningen förklarar detta att många avbryter studierna efter fem eller sex terminer.

En annan orsak till avhopp från utbildningen uppges vara de dåliga utsik- terna på arbetsmarknaden. Svårigheterna att erhålla anställning verkar av- skräckande för många som därför väljer en annan inriktning med tryggare framtid. Utbildningens låga status och sektorns låga löneläge nämns också i flera fall som anledning till studieavbrott.

I undersökningarna framhålls också att en del studenter som påbörjat studier på kulturvetarlinjen gjort det i väntan på att komma in på någon annan utbildningslinje. I flera fall påpekas att linjen är ett slags ”väntrum” och det framhålls att ett avbrott i sådana fall inte bör ses som ett studiemisslyckande.

De flesta studenterna uppger att utbildningen har givit dem en bra grund att stå på, de har fått god allmänbildning, ett kritiskt förhållningssätt samt en bra kulturvetenskaplig bakgrund. I alla undersökningar nämns praktiken som något positivt. De flesta anser dock att utbildningen skulle kunna förbättras. På flera håll efterlyses mer kunskaper i administration, ekonomi och budget, data och arkivkunskap, vilket är kunskaper som de flesta anser sig sakna när de kommer ut i arbetslivet. Andra vanligt förekommande önskemål är mer färdighetsträning i t.ex. utställningsteknik och mer informationsteknik. På flera håll nämns också behovet av ökade kunskaper i kulturpolitik.

Svårigheterna att tillfredsställa allas önskemål och behov i en utbildning som vänder sig till ett så stort och på många sätt heterogent arbetsfält nämns i flera av studierna. Vissa anser att detta talar för att man bör skräddarsy utbild— ningen för olika inriktningar.

Sedan linjesystemets avskaffande har kulturvetarlinjen omforrnats till kulturvetenskapliga program vid ett flertal universitet och högskolor. På olika håll erbjuds högskole—, kandidat-, och/eller magisterexamen. På vissa håll har linjen avskaffats och ersatts av fristående kurser som tillsammans med andra ämnen kan kombineras till en examen. Liksom inom den tidigare kulturvetar-

linjen har studenterna på de flesta håll stora möjligheter att välja inriktning. Huvudämnesstudiema väljs vanligen fritt inom humaniora.

Utbildningsprogram med kulturvetenskaplig inriktning finns för närvaran- de vid Högskolan i Gävle/Sandviken, Göteborgs universitetet, Högskolan i Karlstad, Linköpings universitet, Lunds universitetet, Stockholms universite- tet, Uppsala universitet och Högskolan i Örebro. Vid Högskolan Falun/- Borlänge är en utbildning med kulturvetenskaplig inriktning under uppbygg- nad.

Kulturvetarlinjen i Umeå hade, som tidigare beskrivits, från början en in— riktning på museologi och omformades till ett program för museiarbete och kulturmiljövård. I Umeå finns också en påbyggnadsutbildning i kultur- administration.

De flesta kulturvetarprogram inleds med en gemensam baskurs, varpå det följer ämnesstudier och en avslutande tillämpningskurs. De inledande studierna ägnas vanligen åt en kulturhistorisk översikt, där begreppen kultur och samhälle diskuteras. Gemensamt för utbildningarna är att de syftar till att ge ett kulturvetenskapligt perspektiv och att utveckla studenternas kritiska tänkande. Studier i kultursociologi och kulturteori är ett genomgående inslag i utbildningen som vanligen avslutas med praktiktjänstgöring och/eller ett projektarbete.

Studier i kulturpolitik, offentlig förvaltning och kultursektorns framväxt och organisation behandlas på de flesta håll, men inte i särskilt stor omfatt- ning, för det mesta inte mer än sammanlagt fem poäng.

Praktiska kunskaper erhålls vanligen genom praktiktjänstgöring inom någon kulturinstitution eller förvaltning. På sina håll innehåller utbildningarna även praktiska inslag som trycksaksproduktion, video och foto.

På de utbildningsanstalter där utbildningen har förlängts till en magister- examen har möjligheterna att fördjupa sig i kulturpolitik eller kultursociologi förbättrats.

I Stockholm och Lund finns möjlighet att avslutningsvis läsa mer yrkes- inriktade kurser som t.ex. kulturadministration, förlags- eller arkivkunskap. På dessa orter finns även möjlighet till andra specialiseringar såsom musei- kunskap och kulturvård.

Utbildningen i kulturadministration vid Umeå universitet är en utveckling av den från början treåriga, sedan fyraåriga, lokala kulturarbetarlinjen som startade 1977. När linjesystemet avskaffades ersattes den av en tvåårig på- byggnadsutbildning i kulturadministration som leder till en magisterexamen. Utbildningen är tvärvetenskaplig och innehåller i större utsträckning än de andra kulturvetenskapliga utbildningarna kunskaper i ekonomi, ADB, juridik och administrativa tekniker. Där ägnas också mer tid åt kulturpolitik.

Kulturvetarlinjen har i likhet med den gamla bibliotekarielinjen saknat forskningsanknytning och forskarutbildning vid den egna institutionen vilket har haft en hämmande effekt på grundutbildningens utveckling.

Kulturvetarlinjen byggdes ut under slutet av 1970—talet och antalet studerande ökade kraftigt under utbildningens första år. Antalet examinerade har också ökat under hela perioden men examinationsfrekvensen inom linjen har hela tiden varit låg. Av de som började på linjen 1979 hade endast 24 % tagit examen efter sju år. Bland de som började 1985 hade endast 22 % tagit examen 1992.

20.5. Sammanfattande iakttagelser

De senaste 20 åren har inneburit en utvidgning och utveckling av kultur- området som arbetsfält. Till viss del är det en följd av 1974 års kulturpolitik och det ökade kulturutbudet. Den snabba utvecklingen inom informations- och medieområdet har också bidragit till att nya arbetsuppgifter och ett ökat behov av tjänster uppstått inom kultursektorn.

Personer verksamma inom kulturområdet har en varierad utbildnings- bakgrund och det finns fortfarande ett begränsat antal utbildningar som särskilt vänder sig till kultursektorn som arbetsfält. En stor del av de verk— samma inom området har en högskoleexamen i humanistiska eller samhälls- vetenskapliga ämnen utan att ha genomgått någon av de utbildningar som särskilt är inriktade mot kulturområdet.

Det betyder att de när de avslutar-sin utbildning i liten grad mött fråge- ställningar som vetter mot kulturteori, kulturpolitik, kulturpedagogik, kultur- sociologi, ekonomi och administration. Inte heller har man kommit i kontakt med frågeställningar som handlar om olika kulturinstitutioners metodologi.

De utbildningsområden vi studerat har i varierande utsträckning varit före- mål för utredning och diskussion om behovet av förbättrade utbildnings- möjligheter. I de flesta fall har de resulterat i förändringar. Inom vissa om- råden påtalas dock fortfarande behovet av ökade möjligheter till utbildning.

Förändringarna har varit störst för de utbildningar som vänder sig till klart definierade yrkesgrupper som bibliotekarier eller museipersonal. Där har de verksamma inom respektive område drivit på om förändringar.

Inom det kulturvetenskapliga utbildningsområdet som vänder sig till ett bredare fält av kulturtjänstemän har det inte skett några större förändringar förrän alldeles nyligen. Någon större sammanhållen utvärdering av kultur- vetarlinjen har inte genomförts sedan linjen inrättades. De uppföljningar som gjorts på olika högskoleorter har haft olika utgångspunkter men många har påvisat svagheter i utbildningen. Linjesystemets upplösning har för kultur- vetarlinjens del lett till förändringar inom utbildningen på de flesta orterna och i viss mån en ökad profilering. Fortfarande är dock möjligheterna till för- djupning i kunskaperna om kulturområdets särskilda förutsättningar och kulturens roll i samhället begränsade och någon obligatorisk fördjupning i

frågeställningar kring kulturpolitikens drivkrafter och effekter förekommer på de flesta håll fortfarande inte.

Med undantag för bibliotekarieutbildningama har flera av de utbildningar vi studerat en förhållandevis låg examensfrekvens med en stor mängd studie— avbrott och studieförseningar. Till viss del kan det ha sin förklaring i att ut- bildningarna avslutas med en uppsats eller ett examensarbete vilket i många fall drar ut på tiden eller aldrig avslutas. Inom de humanistiska disciplinerna är det traditionellt en svårighet att hinna skriva sin avslutande uppsats på ut- satt tid. Att så få tar sin examen kan även tolkas som ett tecken på att en avslutad examen inte värderas särskilt högt av vare sig av de studerande eller av arbetsgivarna.

Forskningen och forskningsanknytningen inom de utbildningsområden vi behandlat är fortfarande begränsad. Det som finnsär ärnnesforskning i ämnen som arkeologi, etnologi, konstvetenskap, litteraturvetenskap m.fl. ämnen. Forskningen inom biblioteks— och informationsvetenskap och museologi är under utveckling.

Sekretariatet har under arbetets gång haft kontakt med företrädare för ut- bildningarna, avnämarna och fackliga företrädare. Gemensamt har dessa ut- talat tillfredsställelse med den utveckling som de berörda utbildningarna genomgått. Det är särskilt tydligt i fråga om bibliotekarieutbildningen. Utbild- ningen för museiarbete och kulturmiljövård anses inte färdigutbyggd.

I fråga om kulturvetarprogrammen har förändringar skett på senare tid varför resultaten ännu inte riktigt kan avläsas. Från flera håll markeras dock behovet av förstärkt forskning och ökad forskningsanknytning för de kultur- vetenskapliga programmen. Samtidigt påpekas en brist på omvärldskun- skaper och färdigheter i administration, ekonomi och utvärderingsmetodik. Dagens fortbildnings- och vidareutbildningsmöjligheter svarar inte mot de behov som finns.

lå . " —l1—. ( _Å ' _.3 . ". * ."." ',. ,. ,...,h. . "'.'. i. _l—"a' 'i' - . ll ("il _. ' 1 . ...vl'l' " '” -' ' ' 'fiiöi'l! ilm'r'mll: ! '_IH). ' '. .lgl'inllllil igt—fl , , i. i ' .:)llll . 5)! 111111: :- '.tilf 'if-.cn" '11

11. ' . 1

l'" nziliiåiftiäruulea . 'i'-flm”; .'.'_.!alf'ikl' "' '” ')!"l'i'bbbv' "?V— glhämfhl 1 433331" 'illl'JlgL't l"' 3'" "33345; (ml; 111. ( ,EtijL nu "HM-_|],- .,.

. ,... 'r 1 ' ' '

. mål;"! milf—51:17"!!! 4' J'J. . ';';. :"gjl l: ' . t' ill; 1141 Hin-r. fll tlf—loi .l'lUFllft .'. n."! Llhr.” .]l; fläk ..'.l"".'.'15 birth.—gtlnll'i'llj

. & .."niiill' f'lill'lill -:-. 5,11.th niin wi—ttlåqni mh Ill."; "i &? "'rjhilr. wit-'.' . lla-. '.Ji'lål tll-' .' '.". illttfltltlfbhll ": |.

"..i' 95330? m ti...": '1 in:-flärd blir de' ': nal, :i! .Lul l'ni?

.]? !

'Vi 13%_in”'11"59"1?111 tr'f'fé fint"-i: " 1an wenthr'ah'tr'la'n; r'-,- . ; . l ' ." 1- när ulf" . = ,, ' .,... - | , Wriumrfwhli vi.

&_J

. "' illlrltå'érldrl *mi-HIFLJÅ'H' !#]nwliwqå

af,—3791 __lju dårlig” , '”"an Wai/;; . runor-l ugulunt. ' här» från.

Wiström wwmmw

111 ' * ' "* ig'Ilö/lilluläflh

klädsam, "”W".ÄH'I”M Runnin'

W&W Wideglngm ri ".a ngf'wå _w'11'l2nimifilj 'wmtaJi'quv-u fw lli-...m ”Wrath!!! Elm

mala-war 't—x-m'nqr anmälan-g inåt 1.111de dyl ”WWF:; It 31101? high lta finanåpahgnirm" " hum)» mn snäll ]

Haggård mfåjgililfs » llt-lmuäjegämmml

_ _läl-Iffu'lj'z” 'J'fwfäilt Mila—n' få: Whi— dir.

" .'.--? ".: Manila: 1'-'- * malin, ritt-Elm nn- .'

21. Konstnärspolitik

Detta kapitel beskriver först konstnärspolitikens mål och medel. Därefter be- rörs kort statliga insatser när det gäller utbildning och stöd till konstnärlig produktion. Sedan redovisas de arbetsmarknadspolitiska insatserna inom om- rådet. Kapitlets huvuddel behandlar systemet med ersättningar och bidrag till konstnärer. Sist diskuteras de samlade effekterna med avseende på antalet konstnärer, arbetsmarknaden för konstnärer och deras inkomster.

Ordet konst använder vi i kapitlet för alla konstarter, ordet konstnär för alla yrkesverksamma inom dessa konstarter.

21.1. Mål och medel

Konstnärspolitiken och de kulturpolitiska målen

Att stödja konstnärlig produktion och förbättra det konstnärliga skapandets villkor är en av grundstenama i svensk statlig kulturpolitik sedan lång tid till— baka. Denna inriktning speglas särskilt tydligt i några av målen i 1974 års kulturpolitiska beslut.

Det gäller först och främst yttrandefrihetsmålet. Det gäller också målet om konstnärlig och kulturell förnyelse. Ett tredje konStnärspolitiskt relevant mål är det som handlar om att motverka kommersialismens negativa verkningar. Slutligen bör nämnas intemationaliseringsmålet, att kulturpolitiken ska främja ett utbyte av erfarenheter och idéer över språk— och nationsgränser.

Till dessa mål har i praktiken fogats ett kvalitetsmål. Betänkandet ”Ny kulturpolitik” innehöll ingen diskussion av kvalitetsbegreppet på kultur- området.1 Ett relativt stort antal remissinstanser tog däremot upp frågan och menade att kvalitet var ett grundläggande krav i de kulturpolitiska sats- ningarna. Utöver att referera remissynpunktema fördes inte någon diskussion av kvalitetsfrågan i propositionen 1974.2 Inte heller utredningen Konst- närerna i samhället tog upp kvalitetsbegreppet.3 I den tredje kultur— propositionen finns begreppet dock med när det konstateras att stipendie- mottagamas arbete alltid måste uppfylla ett krav på konstnärlig kvalitet.4

1 SOU 1972:66: Ny kulturpolitik. Nuläge och förslag. Betänkande av Kultur- rådet. 2 Prop. l974:28: Den statliga kulturpolitiken 1. SOU l975:14: Konstnärerna i samhället. 4 Prop. 1975/76:135. U)

Under perioden 1976—1982 betonade den folkpartistiske kulturministern frihet, mångfald och kvalitet. Särskilt frågan om kvalitet framhävdes alltmer i den kulturpolitiska diskussionen utan att det innebar någon väsentlig föränd— ring i den praktiska politiken. Under perioden 1982—1991 med socialdemo- kratiska regeringar fortsatte kvalitetsaspekten att betonas. I 1988 års budget— proposition sarnmanfattades de kulturpolitiska målen på så sätt att kulturpoli- tik avser att främja ”yttrandefrihet, mångfald, kvalitet och kulturell jämlik— het”.5

Konstnärspolitikens mål och medel

I betänkandet ”Konstnärema i samhället” drogs riktlinjerna upp för konst- närspolitiken. Betänkandet formades till ett grundläggande principprogram och är fortfarande den mest omfattande genomarbetningen av området. Utred— ningens förslag behandlades i den tredje kulturpropositionen 1976.

En utgångspunkt för den statliga konstnärspolitiken angavs vara att konst— närernas allmänna och yrkesmässiga situation är en annan än den som råder för flertalet människor. Ambitionen att så långt möjligt ändå åstadkomma lik- nande ekonomiska villkor för konstnärerna som för andra yrkesgrupper är tydligt uttalad. I princip borde detta garanteras med samma åtgärder som för andra medborgare. Då konstnärskåren är mycket heterogen i fråga om in- komstforrner och inkomstmöjligheter finns det dock inte någon metod som generellt löser alla konstnärsgruppers försörjningsproblem. Åtgärderna måste därför utformas med utgångspunkt i förhållandena inom olika konstarter. In- satserna för konstnärerna måste också komma både konsten och samhället till godo.

Enligt den tredje kulturpropositionen borde samhällets åtgärder i första hand inriktas mot att öka arbetstillfällena för konstnärer och att förbättra möj- ligheterna att använda konstnärliga verk. Genom att skapa förutsättningar för ett aktivt kulturliv bereds konstnärerna arbets— och försörjningsmöjligheter även om det primära syftet är att öka tillfällena att ta del av kulturupplevelser för medborgarna i allmänhet. Det finns också outnyttjade möjligheter att ta konstnärernas kunnande i anspråk inom områden som av tradition inte har ansetts ligga inom konstnärernas verksamhetsfält.

Den andra konstnärspolitiska huvudprincipen formulerades i propositionen så att konstnärernas försörjning i största möjliga utsträckning ska baseras på ersättning i direkt anslutning till deras arbete. Ersättningen borde fastställas genom förhandlingar och avtal mellan konstnärsorganisationerna och deras motparter.

Den tredje konsmärspolitiska huvudprincipen handlar om direkta insatser för att stödja och stimulera konstnärlig verksamhet. Det är nödvändigt att det

464 5 Prop. 1987/881100 bil. 10, s. 34.

finns möjligheter för konstnärer att under längre eller kortare tid få arbeta utan krav på arbetsresultat som omedelbart kan utnyttjas i samhället och den vägen ge konstnären inkomster. Dessa insatser bör med tanke på de olika behov som föreligger täcka ett brett spektrum alltifrån tillfälliga bidrag till garanterad inkomst.

1976 års riktlinjer för konstnärspolitiken och den utbyggnad av olika er- sättningsforrner som skett har beslutats efter ingående samråd med konst- närernas organisationer. Såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar har markerat att konstnärspolitiken bör utformas i samarbete med konstnärer- na själva. Detta kan ses som konstnärspolitikens fjärde huvudprincip.

Den principiella grund för konstnärspolitiken som lades 1974—1976 har sedermera åberopats av en rad riksdagar. Budgetpropositionema mellan 1977 och 1994 bekräftar det synsätt och de principer som formulerades 1976.

Statsmaktemas senaste samlade ställningstagande till konstnärspolitiken finns i prop. 1990/91:100 där det angavs att de principresonemang som för- des i den tredje kulturpropositionen 1976 fortsatte att vara giltiga. "De gällande utgångspunkterna vid valet av insatser för yrkesverksamma konstnä- rer är att medverka till att öka arbetstillfällena och avsättningen för konst— närliga verk, och därutöver i olika former kompensera konstnärerna för att allmänheten i vissa fall har tillgång till konstnärliga verk och prestationer. Vi- dare är det angeläget att konstnärer tidvis får ägna sig åt utvecklingsarbete utan tanke på att det skall ge omedelbar förtjänst. Avvägningen mellan skilda insatser skall ske i samråd med konstnärernas organisationer”.

Ersättningar och bidrag

De äldsta formerna av direkt stöd till konstnärer bestod av stipendier till ett fåtal etablerade konstnärer. Genom den 1954 beslutade biblioteksersättningen till författare infördes en ny princip som fått stor genomslagskraft, nämligen att en kategori konstnärer fick en delvis kollektiv gottgörelse för utnyttjandet av deras verk.

Genom riksdagsbeslutet 1976 lades grunden till den ännu gällande struktu- ren för bidrag till konstnärer. Den har senare kompletterats framför allt genom att ersättningsprincipen börjat tillämpas för fler kategorier av konstnärer.

De direkta insatserna för konstnärerna står därmed tydligt på två ben: er— sättningar för utnyttjande samt bidrag.

Bidragen har syftat till att såväl ge utövare av konstnärliga yrken en eko— nomisk trygghet som att skapa förutsättningar för experiment och nydanande. Fördelningen har grundats på dels konstnärliga, dels sociala kriterier. De so- ciala kriterierna, främst då den enskilde konstnärens ekonomiska situation, har tillmätts betydelse men mottagarnas arbete har alltid måst uppfylla ett krav på konstnärlig kvalitet. Vid fördelningen har det varit viktigt att konstnärer

som är bosatta i olika delar av landet kommer i fråga liksom företrädare för olika genrer, stilar och tekniker.

Inom ramen för de allmänna riktlinjerna har de fördelande organen haft frihet att besluta om vilka typer av bidrag och vilka bidragskriterier som bör tillämpas. Ett väsentligt krav på bidragsfördelningen har varit att konstnärema själva och då lämpligen via sina egna organisationer har ett avgörande infly— tande. Den direkta möjligheten för organisationema att utse ledamöter i de fördelande organen har dock minskats under senare år.

Kulturpolitik, konstpolitik och konstnärspolitik

Den statliga konstnärspolitiken innefattar insatser på tre nivåer; kulturpolitiska insatser som syftar till att människor ska kunna bli delaktiga i konstnärliga upplevelser, konstpolitiska insatser som görs för att respektive konstart ska utvecklas och slutligen mer specifika konstnärspolitiska insatser som direkt tar sikte på att förbättra villkoren för enskilda konstnärer och grupper av konstnärer.

Konstnärernas förhållanden påverkas också av andra åtgärder än de kul- turpolitiska. Liksom för andra medborgare har socialpolitiska, arbetsmark- nadspolitiska och skattepolitiska åtgärder stor betydelse. Konstnärspolitikens grundtanke har varit att man i möjligaste mån anpassar dessa till de speciella förhållandena inom kulturområdet innan man väljer att söka lösa problemen inorn kulturpolitikens rarn.

Kombinationen och summan av insatser och åtgärder på de tre kulturpoli- tiska nivåerna samt insatser på vissa andra samhällssektorer utgör den sam- lade konstnärspolitiken.

Instrumenten i det konstnärspolitiska arbetet har varit följande — använda med varierande tyngd och omfattning:

— konstnärlig utbildning, — ansvar för statliga kulturinstitutioner samt stöd till regionala och lokala kulturinstitutioner och till fria grupper, — inköp av konstnärliga alster, — riktat stöd inom vissa branscher, — arbetsförmedling och andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder, — upphovsrättsliga ersättningar, — offentligrättsliga ersättningar som kompensation för inskränkningar i upp— hovsrätten m.m., — bidrag av olika slag, — anpassning av skattelagstiftning, sociallagstiftning m.m. så att rimlig hän- syn tas till konstnärernas speciella arbetsförhållanden.

Också andra åtgärder som t.ex. stödet till folkbildningen, organisationer och arrangörer ger arbetstillfällen för konstnärer.

21.2. Konstnärlig utbildning

Staten ansvarar för den högre utbildningen också inom det konstnärliga om- rådet. Under respektive konstområde har vi redovisat förhållandena inom de olika konstarterna. Här sammanfattar vi utvecklingen.

Det finns många vägar för den som vill slå in på den konstnärliga banan. Redan på gymnasieskolan finns det möjlighet att välja utbildningsprogram med konstnärlig inriktning. Många folkhögskolor erbjuder förberedande ut- bildningar inom det konstnärliga området. Det finns även förberedande konstnärliga skolor i privat regi. Flera av studieförbunden har under senare år utvecklat utbildningsprogram med studier på halvtid.

Elevplatserna inom den högre konstnärliga utbildningen är betydligt färre än inom de förberedande utbildningarna. Antagningen till konstnärliga hög- skoleutbildningar baseras på arbetsprover. Av dem som söker till högre ut— bildning antas endast ca 5 %. De flesta som kommer in har genomgått ett eller flera års förberedande utbildning även om det inte är något formellt krav. Utbildningar inom det konstnärliga området är i de flesta fall förhållandevis långa, fyra eller fem år.

De konstnärliga högskoleutbildningarna i Stockholm förblev vid inträdet i högskolesystemet 1977 fristående enheter medan motsvarande utbildningar i Göteborg och Malmö, liksom senare även de i Umeå och Piteå, inlemmades som institutioner i universiteten i Göteborg, Lund och Umeå samt Högskolan i Luleå.

Deltagande i konstnärlig utbildning

Uppgifter om antalet studerande och examinerade från universitet och hög- skolor har samlats in av SCB sedan slutet av 1970-talet med senast tillgängli- ga uppgifter från läsåret 1992/93.

Inom bild- och formutbildningama har antalet studerande ökat inom de flesta utbildningslinjema. Konsthögskolan i Umeå har tillkommit. Antalet studerande har ökat särskilt kraftigt inom vissa utbildningar, t.ex linjen för tredimensionell gestaltning, konsthantverkslinjen och linjen för textilkonst och formgivning. Antalet examinerade visar på mindre förändringar och vissa förskjutningar de olika linjerna emellan. Sammanlagt har det skett en viss minskning av antalet examinerade inom området.

Utbildningsmöjlighetema inom dansområdet har utökats under senare år. Antalet studerande har därför ökat, men i de tillgängliga siffrorna över antalet examinerade syns ännu inga förändringar. Periodiciteten i antagningen gör också att examinationssiffroma kan variera ganska mycket från år till år.

Antalet studerande och examinerade på skådespelarlinjen har i princip varit det samma under hela perioden. På de musikdramatiska utbildningarna har dock antalet studerande ökat med 68 % inom de längre utbildningarna medan

fortbildningsantalet har minskat. Examinationssiffroma har ökat nästan i samma takt som intagningen.

En ökning har också skett i antalet studerande på musikerlinjen och kyr- komusikerlinjen. Examinationssiffroma visar dock på en minskning på båda dessa linjer, medan antalet examinerade på påbyggnadsutbildningar i musik har ökat kraftigt de senaste åren.

Elevantalet vid Dramatiska Institutet (DI) har varit förhållandevis konstant under perioden med undantag 1991/92 då antalet elever ökade med nästan en fjärdedel på grund av omläggningar av utbildningarna och kraftigt ökade stu- dentantal på vissa utbildningar. Sedan dess har man legat på samma nivå. Examinationssiffroma är också ganska konstanta.

I SCB:s uppföljning av examinationen av de studenter som börjat på längre utbildningslinjer mellan 1979/80 och 1985/86 tar de flesta eleverna vid de konstnärliga utbildningarna ut sin examen. SCB:s uppföljning görs senast efter sju år men många avslutar givetvis utbildningen enligt normal studie- gång, dvs. 3,5—5 år. _

För skådespelare är det nästan genomgående 100 % som examineras, för musikdramatiska linjen strax över 80 % och för dansutbildningama är siffran 95 %. Linjen för fri konst har varierande examinationsfrekvens mellan 74—96 %, och när man slagit samman de övriga konstnärliga utbildningarna inom bild och formområdet till en gemensam grupp redovisas siffror mellan 56—64 %. Det bör dock påpekas att vissa utbildningar inom gruppen, t.ex. konsthantverkslinjen, har den anmärkningsvärt låga siffran 13 %, medan andra, t.ex. industridesign och linjen för textilkonst och formgivning, har höga siffror över 80 %.

Utbildningarna vid DI redovisar genomgående examinationsfrekvens på 100 % medan musikerlinjen, den konstnärliga utbildning som tar emot flest elever, har de lägsta procenten examinerade, 47—53 %.

Förutsättningama för yrkesverksamhet är mycket olika för de olika ut- bildningarna vilket kan ha betydelse för examinationsfrekvensen. I vissa fall finns möjligheter till anställning oberoende av avslutad examen vilket kan för- anleda avhopp och studieförseningar. I andra fall är utbildningsmiljön en prioriterad tillvaro där mycket små möjligheter till anställning väntar de ny— examinerade, t.ex. eleverna på utbildningen i fri konst.

Slutligen är det en allmän uppfattning att den högre konstnärliga utbild- ningen inte ger särskilt mycket insikter i konstnärsskapets ”världsliga” pro- blem: arbetsmarknad, marknadsföring, skatter och avgifter osv. Det torde i ännu mindre grad vara fallet med de förberedande utbildningarna.

21.3. Insatser för att stödja konstnärlig produktion

Stöd till kulturinstitutioner, fria grupper m.m.

De statliga insatserna redovisas under respektive konstområdeskapitel. Ett sätt att sammanfatta insatserna när det gäller institutionell verksamhet är att följa utvecklingen av antalet årsverken för personal. För teater- och orkesterinsti- tutioner samt region/länsmusiken har antalet årsverken ökat från sammanlagt ca 4 000 1973/74 till ca 4 900 1985/86 och till knappt 5 400 1993/94. Totalt sett innebär det en ökning med ca 35 %. Siffrorna avser alla personalkatego- rier inom respektive institutioner. För de fria grupperna finns inte motsvarande statistik.

Den offentliga sektorn som köpare av konst

Stat, landsting och kommuner är köpare av konstnärliga alster och tjänster i stor omfattning. Bibliotekens inköp av medier, särskilt böcker, och inköpen av bild- och formkonst dominerar. Även detta har belysts i tidigare kapitel.

Försäljning av konst till stat, kommuner och landsting samt utsmycknings- och rniljögestaltningsuppdrag är för bildkonstnärema en viktig inkomstkälla. Av stor betydelse är de inköp av konst för statens byggnader som Statens konstråd sedan länge gör och som från början grundats på den s.k. enpro- centregeln.

Diagram 21.3.1 Anslag till förvärv av konst för statens byggnader m.m i ] OOO-tals kronor. 1994 års penningvärde samt löpande penningsvärde.

Antal 1 000 kronor 45 000

40 000 Förvärv av konst för 35 000 statens 30 000 byggnader löpande 25 000 penningvärde

20 000 —D——Förvärv av konst för 15 000 statens 10 000 byggnader 1994 års

5 000 / penningvärde

1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1991/92 1992/93 1993/94 1994/95

Källa: 21.3.1a

Riktat stöd inom vissa branscher

Riktade statliga bidrag utgår förutom till dagspress till kulturtidskrifter, littera— tur, fonogram och film. Avsikten är att bredda kvalitetsproduktionen och därmed stärka mångfalden. Stöden har tyngdpunkt på produktionsbidrag men inslag av distributionsstöd förekommer. Insatserna har redovisats i tidigare

kapitel.

21.4. Arbetsmarknadspolitiska insatser på det konstnärliga området

I de utredningar som låg till grund för 1974 års kulturpolitik och i de kultur— politiska propositionerna från mitten av 70-talet diskuteras inte förhållandet mellan kulturpolitik och arbetsmarknadspolitik annat än marginellt. Dock markerades ett behov av samverkan. Den förmedlande verksamheten måste ses i sammanhang med rent kulturpolitiska insatser. Först en samordning av kulturpolitiska och arbetsmarknadspolitiska åtgärder kan ge kulturarbetarna tryggare arbetsvillkor.

I prop. 1975/76:84 där arbetsmarknadspolitiken behandlades uttalades att den offentliga arbetsförmedlingen skulle bära ansvaret även för arbetsför- medling på kulturområdet. Motiven var att kulturarbetsmarknaden måste ses som en del av arbetsmarknaden i stort och att en sammanhållen förmedlings— verksamhet skulle ge de bästa förutsättningama för att kulturarbetarna skulle få det stöd som de arbetsmarknadspolitiska hjälpmedlen utgjorde. En särskild kulturarbetsdelegation, med i huvudsak rådgivande funktion, inrättades hos AMS.

Frågan utreddes åter under första hälften av 1980-talet av den s.k. AMS- kommittén som bl.a. avgav ett särskilt betänkande om kulturarbetsförmed- ling. Efter förslag i prop. 1985/86:138 fastställdes den i stort sett ännu gäl- lande organisationen med en kulturarbetsdelegation, fem fristående kulturar- betsförmedlingar (Af Kultur) samt en verksamhet med förmedling av korta och tillfälliga arbeten. Det övergripande ansvaret för kulturarbetsförmedlingen skulle ligga hos AMS, som hade att fastställa resurser och riktlinjer för verk- samheten. Vid sidan av den offentliga arbetsförmedlingen skulle det existe- rande systemet med fyra s.k. organisationsförmedlingar och — med AMS till- stånd drivna — vinstsyftande förmedlingar på det internationella planet fort- sätta. Till detta kom centrumbildningama på kulturområdet av vilka vissa hade arbetsförmedlare anställda av Arbetsmarknadsverket.

Ett arbetsmarknadspolitiskt program för kulturområdet utarbetades. Pro- grammet angav som syfte att öka kulturarbetsförmedlingens service, bättre utnyttja de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna för kulturarbetamas behov och minska arbetslösheten bland kulturarbetarna. Ett aktivt arbete ska ske för ökad samverkan och bredare kontaktytor med organisationer och institutioner på kulturområdet samt med marknaden i övrigt. Konkret är Af Kulturs upp- drag att aktivt fånga in och tillsätta lediga platser och uppdrag inom hela kul— turarbetsmarknaden, anpassa de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna till kul- turskaparnas behov samt bredda arbetsutbudet mot lediga platser utanför kulturområdet.

AMS styrelse fattade i oktober 1994, efter förslag från AMS kulturarbets- delegation, beslut om ett nytt arbetsmarknadspolitiskt program för kultur- och medieområdet.

Ökande arbetslöshet

Antalet konstnärer, som efterfrågar kulturarbetsförmedlingens service, har ökat kraftigt. Det gäller både individuellt sökande och grupper. 1986/87 efter— frågades service av 7 000 individer och av 2 000 grupper med var och en 4—5 medlemmar. 1994/95 var motsvarande siffra ca 20 000 individer, medan antalet grupper i stort sett var oförändrat.

Antalet arbetslösa bland teateranställda och musiker har ökat kraftigt under perioden. 1974 var den genomsnittliga arbetslösheten bland teateranställda 471

4 %. Andelen hade 1985 stigit till 9 % och uppgick 1994 till över 20 %. Utvecklingen för musiker har varit liknande.

För konstnärer som författare, tonsättare och bildkonstnärer är arbetslös- hetsbegreppet endast delvis giltigt. De är oftast egenföretagare och bör som sådana snarast betecknas som inkomstlösa när de saknar uppdrag eller av- sättning för sina produkter.

Insatser och åtgärder på det konstnärliga området

Arbetsmarknadspolitiken syftar till att öka andelen sysselsatta och förbättra arbetsmarknadens funktionssätt på sätt som tillgodoser fördelningspolitiska ambitioner och inte påverkar kostnadsläget i ogynnsam riktning. Man arbetar med åtgärder i fråga om utbudet av arbetskraft, efterfrågan på arbetskraft och matchningen mellan utbud och efterfrågan.

Matchningsåtgärderna innefattar platsförmedling och arbetsvägledning. Platsförmedlingen omfattar både kortare uppdrag och mer varaktiga arbeten. Programförrnedling är den mest förekommande typen av förmedling. Vid kulturarbetsförrnedlingen finns arbetsvägledare med speciell kunskap om konstnärernas villkor. De ska kunna vägleda, motivera och informera konst— närerna i val- och omställningssituationer.

De utbudspåverkande åtgärderna syftar både till att påverka arbetskraftsut- budets volym och på att öka dess kvalitet och påverka dess sammansättning. Hit hör arbetsmarknadsutbildning, flyttningsbidrag och starta-eget-bidrag.

De efterfrågepåverkande åtgärderna består dels av att allmänt stimulera an- vändningen av konstnärernas kunnande i olika sammanhang, dels av särskilt ordnade arbeten och olika subventioner för att påverka arbetsgivarnas ordina- rie arbetskraftsefterfrågan. Ett villkor för statliga bidrag är i båda fallen att ar— betena eller anställningarna annars inte skulle blivit av. Hit hör bl.a. rekryte- ringsstöd och beredskapsarbeten.

Arbetsmarknadsutbildning och beredskapsarbeten är de viktigaste ekono— miska arbetsmarknadspolitiska insatserna på det konstnärliga området. Ar- betsmarknadsutbildning syftar till att under perioder av arbetslöshet och un- dersysselsättning upprätthålla och utveckla konstnärernas yrkeskunnande och därmed skapa förutsättningar för försörjning. Utbildningen är gratis och den som deltar får utbildningsbidrag. Utbildningen kan anpassas efter markna— dens och individens behov och sträcker sig vanligen över 2—20 veckor. Be— rörda högskolor deltar ofta i uppläggningen och genomförandet av kurserna.

På initiativ av Teaterförbundet och AMS startades år 1987 en försöksverk- samhet med yrkesträning för skådespelare. Ett annat initiativ är en s.k. teater- poolverksamhet i Stockholm. Den består bl.a. av arbetssökning på heltid och aktiv marknadsföring av poolmedlernrnamas kompetenser.

Beredskapsarbeten för konstnärer används för att skapa behov av konst— närens tjänster eller ”produkter” och därmed vidga arbetsmarknaden. För den

enskilde konstnären är målet att denne efter genomfört beredskapsarbete ska ha bättre utgångsläge på arbetsmarknaden än tidigare och ökade försörj- ningsmöjligheter inom sitt yrke. Kulturarbetsförrnedlingens uppgift är att sti- mulera projekt och arbeten som inte skulle komma till stånd, om inte bered— skapspengar hade varit tillgängliga. Ett beredskapsarbete sträcker sig i all- mänhet över en tidsperiod på sex månader.

Volymen på beredskapsarbeten inom den konstnärliga sektorn har ökat mycket kraftigt under de senaste femton åren. 1979/80 uppgick de till 5 mil- joner kronor, 1988/89 till 46 miljoner kronor och 1994/95 till 80 miljoner kronor.

Fr.o.m. budgetåret 1988/89 infördes en möjlighet för Arbetsmarknadsver— ket att genom s.k. otraditionella insatser använda sina resurser på ett friare och mer flexibelt sätt än tidigare. Arbetet med de otraditionella insatserna har ofta skett i projektform och som komplement till andra åtgärder. Projekten har i ett antal fall varit av strategisk betydelse och bidragit till att vidga den tradi- tionella kulturarbetsmarknaden. Som exempel kan nämnas informations- projektet "Konst-där-vi-bor” i samverkan med Statens konstråd och Boverket och samverkan med Vägverket för att engagera arkitekter och konstnärer vid utformning av nya vägar och broar m.m. Andra'typer av insatser har varit marknadsföring av konstnärer av olika kategorier genom sammanställning av databaserade register, publicering och spridning av kataloger. Rent ekono- miskt kan de otraditionella insatserna i ett enskilt fall vara blygsamma, men ändå avgörande för projektens genomförande.

Kontantstöd vid arbetslöshet

Kontantstödet vid arbetslöshet består av ersättning från erkänd arbetslös- hetskassa och av kontant arbetsmarknadsstöd (KAS), vilket kan utgå till ar- betslösa som inte är medlemmar av erkänd arbetslöshetskassa eller inte upp— fyller villkoren för kassaersättning.

Arbetslösheten inom det konstnärliga området har medfört kraftigt ökande kostnader i form av utbetald kontantersättning till musiker, journalister och i synnerhet till yrkesgruppema inom scenområdet. Den utbetalda arbetslöshets- ersättningen ökade i fasta priser från 20 miljoner kronor 1973/74 till 88 mil- joner 1982/83 och 420 miljoner kronor 1993/94, Genomsnittligt hälften av beloppen har gått till teaterområdet.

Ökade resurser

De sammanlagda resurserna för arbetsmarknadspolitiska insatser på det konstnärliga området har ökat mycket kraftigt under 20—årsperioden. På

grund av brister i statistiken är bilden av insatserna bara fullständig för senare år.

Diagram 21.4.1 Kostnader för arbetsförmedling, arbetsmarknadspolitiska åtgärder och arbetslöshetsersättning i miljoner kronor. 1994 års penningvärde.

Miljoner kronor 450 400 350 300 . Kulturarbets- förmedling 250 200 ElÅtgärder 150 IA-kassa* 100 50 0 QBOMOONN valngga: IX lx W C!) 00 00 O O ON CN ON (71 B ä & n?r Fo = 2 är ?» ?r (* (* KN 00 00 00 ON ON CN ON ON & e e a .a a e & a e e

* A—kassebeloppen avser det kalenderår som utgör budgetårets andra hälft. ** A-kassebeloppet avser bara halva kalenderåret 1995. Källa: Tabell 21.4.1a

Diagram 21.4.2 Satsningar på olika typer av arbetsmarknadspolitiska åtgärder i miljoner kronor. 1994 års penningvärde.

Miljoner kronor 250

200 Åtgärderna uppdelade på:

. Otraditionella insatser

1 50 E! Rekryteringsstöd

I 00 5 Utbildning

I Beredskapsarbete

50

Om 0000 xx CNN (NCO CNOX v—lI—l

Källa: Tabell 21.4.2a

1985/86 1988/89 1991/92 1991/92 1992/93 1993/94 1994/95

Ejfekter av de arbetsmarknadspolitiska insatserna

Utredningen SOU 1990:39 ”Konstnärens villkor” konstaterade att de arbets- marknadspolitiska insatserna på kulturområdet hade fått stor betydelse under 1980-talet. AMS har intagit en generös och innovativ hållning till kulturlivet och uppmuntrat många olika initiativ för att främja efterfrågan på kultur och konstnärer också utanför de reguljära konstmarknadema. Det är ingen över- drift, menade utredaren, att hävda att AMS-insatsema kommit att bli en del av kulturstödet. Därav följer att de arbetsmarknadspolitiska insatserna knappast är av övergångsnatur i avvaktan på en konjunkturell uppgång av efterfrågan. De är bara delvis inriktade på att slussa in den arbetslösa arbetskraften på andra områden. För den enskilde konstnären ter sig systemet osäkert och nyckfullt, men både kulturpolitiskt och från konstnärernas egna utgångspunk- ter skulle läget vara mycket värre om stödet inte fanns eller var mer snålt be- dömt.

I rapport från Statens kulturråd (199015) ”Centrumbildningama på kultur— området” analyserades centrumbildningarnas roll, verksamhet och ekonomi samt frågor rörande ansvarsfördelningen mellan AMS och Kulturrådet. Rap— porten mynnade ut i förslaget att centrumbildningama i fortsättningen inte skulle delfinansieras av AMS utan enbart ha Kulturrådet som huvudman. Förslaget genomfördes senare genom att medel för förrnedlingsverksamheten

vid centrumbildningama fördes över från arbetsmarknadsbudgeten till kultur- budgeten.

Riksdagens revisorer analyserade i rapport 1993/94:2 ”Teatrarna och sven- ska folket” det arbetsmarknadspolitiska stödet till scen-området varvid reviso- rerna fann att detta under de senaste åren har ökat på ett så alarmerande sätt att det utgör ett problem.

Riksdagens revisorer har också granskat arbetsmarknadspolitiken. I rap- port l993/94:1 s. 11 framhåller man att ”samspelet mellan arbetsmarknads— politik och andra politikområden är ofta av avgörande betydelse för utveck- lingen på arbetsmarknaden. För att uppnå de övergripande målen för arbets- marknadspolitiken kan åtgärder inom andra områden ibland vara att föredra framför satsningar på arbetsmarknadspolitiska insatser”.

21.5. Ersättningar och bidrag

Statliga ersättningar och bidrag till konstnärer har under perioden utgått som:

— Ersättning åt författare m.fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m.m. (biblioteksersättning) — Ersättning till rättighetshavare på musikområdet — Visningsersättning till bild— och formkonstnärer

— Inkomstgarantiermm — Bidrag till konstnärer

Diagram 21.5.1 Anslagsutveckling för statliga ersättningar och bidrag till konstnäreri 1 OOO-tals kronor. 1994 års penningvärde.

1 OOO-tals kronor

100 000

90 000 'f-N- /_ _/'_' - Biblioteks- 80 000 X /. ersättning 70 000 ' ' . ./ _D—Visnings- 60 000 Elf-% ersättning 50 000

40 000 ' Konstnärs-

bidrag

30 000 20 000 10 000

—o— Inkomst- garantier

0 A Musik- wr rx o m xo ox N N m v ersättning (N KN 00 00 00 00 08 Os ON ON X x & x X N N X X X m 0 ON N ln 00 v— '— N (0 [N [* [x 00 00 00 ON ON Ch ON ox ox ox ox ax ax ox ax ox ax '— v—l '— v—l "— _! v—l v—d '— _

Källa: Tabell 21.5.la

21.5.1. Upphovsrättsliga ersättningar

Upphovsrätten ger upphovsmän och andra rättighetshavare möjligheter att få ekonomiskt utbyte av att deras prestationer utnyttjas av andra. Den skyddar också de investeringar som behövs för produktionen av material inom kultur, medie- och inforrnationssektorema.

De upphovsrättsliga ersättningarna belastar inte statsbudgeten utan betalas direkt av nyttjama enligt överenskommelse med rättighetshavama, vilka ge- nom olika organisationer själva beslutar hur medlen ska disponeras. Upphovsrätten gäller för både bra och dålig konst, vilket innebär att man inte med upphovsrätten som instrument kan göra en målinriktad kulturpolitisk insats. Upphovsrätten ger utbyte i proportion till hur framgångsrik konstnären är på marknaden.

Lagstiftningen tillämpas på svenska verk och prestationer. Upphovsrätten har dock en stark internationell prägel. Till följd av Sveriges anslutning till olika internationella konventioner tillämpas lagstiftningen i betydande ut- sträckning också på verk och prestationer med utländskt ursprung.

Kärnan i det upphovsrättsliga systemet är att upphovsmän i lag tillerkänns en tidsbegränsad ensamrätt över vissa typer av användning av deras verk och prestationer. Rättigheterna varar normalt i 50 år efter upphovsmannens död. I upphovsrättslagen (URL)6 finns också bestämmelser om rättigheter som an- ses stå upphovsrätten nära, s.k. närstående rättigheter. De ger utövande konstnärer, producenter av fonogram och frlmverk samt radio— och tv—företag vissa rättigheter att bestämma över hur deras verk utnyttjas.

Upphovsrättslagen tar upp dels den s.k. ekonomiska rätten eller förfogan- derätten, dels ett skydd för ideella eller personliga intressen, den s.k. ideella rätten. Den ekonomiska rätten innebär dels en rätt att framställa exemplar av verket, dels rätten att göra verket tillgängligt för allmänheten. Den ideella rät- ten innebär i princip att upphovsmannen ska anges när exemplar av verket framställs eller görs tillgängligt. Upphovsmannen har också rätt att motsätta sig att verket ändras eller att det görs tillgängligt på sådant sätt att upphovs- mannens anseende eller egenart kränks.

Upphovsmannen kan överlåta eller upplåta sin ekonomiska ensamrätt. Den ideella ensamrätten kan inte överlåtas.

Den ekonomiska ensamrätten gäller inte undantagslöst. Av hänsyn till olika allmänna intressen har en rad inskränkningar gjorts. Dessa har huvud— sakligen tre orsaker:

— det är praktiskt omöjligt att kontrollera utnyttjandet, — allmänhetens tillgång till de konstnärliga verken anses behöva garanteras, — kostnadsskäl.

6 Lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.

Inskränkningarna innebär bl.a. att:

— kopior får framställas för enskilt bruk, — exemplar får framställas i blindskrift eller som talböcker för synskadade

m.fl., — en viss rätt att fritt sprida och visa exemplar av verk.

Bestämmelser om fritt utnyttjande av skyddade verk innebär de mest långtgående inskränkningarna i ensamrätten. Det finns ett flertal bestämmelser om fritt utnyttjande i 2 kap. URL.

En annan form av inskränkningar utgörs av tvångslicensbestämmelser som innebär att rättighetshavaren inte kan motsätta sig utnyttjandet, men har rätt till ersättning för detta.

Lagen har också bestämmelser om avtalslicens, vilket innebär att rätten att ingå avtal tillerkänns den organisation som företräder flertalet upphovsmän inom aktuellt område. I licensbestärnmelsen föreskrivs regelmässigt att avtalet ska tillämpas också för upphovsmän som inte företräds av organisationen i fråga.

Typiska upphovsrättsliga ersättningar är royalties, framförandeersättningar som tas in via föreningar som STIM och SAMI, fotokopieringsersättning via BONUS, radio- och tv-ersättning via avtalslicenser samt gottgörelse för utnyttjande via tvångslicenser.7 Bildkonst Upphovsrätt i Sverige (BUS) är den organisation som bevakar bildkonstnärernas upphovsrätt. Författarna och journalisterna har nyligen bildat en egen upphovsrättsorganisation.

De upphovsrättsliga ersättningarna är viktiga framför allt för författare, dramatiker, översättare och tonsättare vars verk kan mångfaldigas och spri- das. För andra upphovsmannagrupper som målare och skulptörer har de rena upphovsrättsliga ersättningarna inte samma betydelse.

Några säkra uppgifter om de upphovsrättsliga ersättningarnas storlek totalt finns för närvarande inte men deras ökande betydelse kan exemplifieras med utvecklingen av STIM-ersättningarna till svenska rättighetshavare. 1974 utbe- talades 10 miljoner kronor, 1985 51 miljoner kronor och 1994 180 miljoner kronor.

På grund av den tekniska utvecklingen befinner sig upphovsrätten i en dy— namisk utvecklingsfas. Tjänster inom kulturområdet sprids allt effektivare och gränser mellan stater får allt mindre betydelse. Det medför nya utmaningar för lagstiftningen. En utredning tillkallades 1976 för att göra en allmän översyn av lagstiftningen. Kommittéer med motsvarande uppgifter tillsattes ungefär sam— tidigt i de övriga nordiska länderna i avsikt att den nordiska rättslikheten skulle bestå. Upphovsrättsutredningen, som slutförde sitt arbete 1990, hade succes- sivt lämnat förslag som i ett antal fall lett till ändrad lagstiftning.

7 Svenska tonsättares internationella musikbyrå (STIM), Svenska artisters och musikers intresseorganisation (SAMI), Bild, Ord, Not — Upphovs— rättslig Samorganisation (BONUS).

Upphovsrättsfrågoma har på grund av sin allt större ekonomiska och poli- tiska betydelse behandlats intensivt inom EU och i GAH-sammanhang.

21.5.2. Statliga ersättningar

Med statliga ersättningar menar vi de medel staten tillför upphovsmän eller utövare på grund av inskränkningar i upphovsrätten eller därför att upphovs- rättslig reglering saknas men det offentliga utnyttjandet är av sådan omfatt- ning att det motiverar att ersättning utgår. Dessa ersättningar är offentlig- rättsliga. De utgår i mer eller mindre tydlig proportion till utförda prestationer.

Den första ersättningen av denna typ är den år 1954 införda bibliotekser- sättningen som ersätter författare, översättare och bokillustratörer för utlå- ningen av deras verk vid folkbiblioteken och skolbiblioteken och utnyttjandet av referensexemplar och läsning på bibliotek.

Ersättning åt författare och översättare för utnyttjandet av deras verk i form av talböcker och taltidningar har också utgått under hela tidsperioden.

Rättighetshavarna på musikområdet får sedan 1982 viss ersättning för att deras verk utnyttjas för privatkopiering. Fr.o.m. år 1988 har upphovsmännen på musikområdet och fonogramartister också fått en viss kollektiv kompensa- tion för att deras verk används av biblioteken.

Försök har gjorts att på bildområdet upprätta generella ersättningssystem med biblioteksersättningen som mönster. Det har för det första gällt utställ— nin gsersättning, dvs. att konstnärer får ersättning för att verk som fortfarande är i deras ägo får disponeras för utställningar. Detta har emellertid fallit på att staten inte varit beredd att ge ersättning för utställningar i någon annans regi än statens egen. Sedan år 1978 betalar statliga utställningsarrangörer utställ- ningsersättning enligt avtal mellan staten och berörda konstnärsorganisatio- ner. Vissa kommuner har på egen hand infört utställningsersättning.

År 1982 infördes en statlig visningsersättning till bild- och formkonstnärer för att deras verk i statens och annan offentlig ägo visas för allmänheten eller används på annat allmännyttigt sätt.

Biblioteksersättning, talboksersättning och särskilda ersättningsinsatser för utlåning av musikaliska verk från bibliotek har principiell anknytning till upp— hovsrättsområdet genom att de utgör kompensation för inskränkningar i upp- hovsrätten. Formellt är de dock offentligrättsliga ersättningar.

När en upphovsman träffar avtal om utnyttjande av verk som han eller hon fortfarande äger — som när det gäller att ställa ut bildkonst och upphovsman- nen får utställningsersättning för att utställaren under begränsad tid får använ- da konstverken — är det inte fråga om upphovsrättsligt anknuten ersättning. Här är det fråga om den rätt som tillkommer upphovsmannen när denne till- handahåller en ”vara” eller en tjänst mot kontant betalning. Upphovsmannen

har full förfoganderätt över sitt verk och kan välja på vilka villkor det ska få användas.

Bibliotekersättningen

Biblioteksersättningen beräknas med ett visst örestal för varje hemlån från folk- och skolbiblioteken av svenskt litterärt verk i original (den s.k. grund- multipeln), dels ett årligt belopp per referensexemplar av svenskt originalverk (fyra gånger grundmultipeln). Ersättningsmultiplarna för översättare är hälf- ten av multiplama för originalverk.

Reglerna för biblioteksersättningen och ersättningens multiplar fastställdes tidigare ensidigt av staten. I början av . 1970—talet etablerades förhandlingslik- nande överläggningar mellan staten och upphovsmannaorganisationerna. Hösten 1985 träffade regeringen överenskommelse med upphovsmannaor- ganisationema om en förhandlingsordning. Regeringen har därigenom åtagit sig att förhandla med organisationerna om storleken av grundmultipeln. När avtal har träffats, lägger regeringen fram ett förslag för riksdagen om det an- slag som behövs för det avtalade grundbeloppet. Den viktigaste innebörden i den nya förhandlingsordningen är att upphovsmännen uppnått viss parallelli- tet med löneförhandlingar.

Grundmultipeln, det vill säga ersättningen för hemlån av svenska original- verk har utvecklats från 18 öre 1973 till 89 öre 1994.

Diagram 21.5.2 Biblioteksersättningens örestal. 1994 års penningsvärde samt löpande penningsvärde.

Ersättning i öre 1 00

90. T. / ._ '— 80 . 'r-X ""' . 70

60

50 40

30 20 10

O

penningvärde

_D— Löpande priser

ax 'T

ON w |

-93

m-nrx _mlnrx .— D'TIT 000909”? 09 I I

Källa: Tabell 21.5.2a

Bibliteksersättningens storlek avgörs av grundmultipelns storlek och av omfattningen av utlåningen och antalet referensexemplar i folk- och skol— bibliotek. Under en lång följd av år ökade utlåningen vid folkbiblioteken, vilken utgör den dominerande delen av utlåningen, men från mitten av 1980-talet skedde en vändning och biblioteksutlåningen gick nedåt för att un— der de senaste åren åter öka till något över 1973 års nivå. 1993 var utlåningen drygt 67 miljoner böcker. Från år 1994 tas också hänsyn till det utnyttjande som sker genom läsning på bibliotek.

Sammantaget har de olika beräkningskomponenterna resulterat i en ut- veckling av anslaget till biblioteksersättning i löpande priser från 13 miljoner kronor 1973/74 till nära 88 miljoner kronor 1993/94. I fasta priser betyder det en ökning med 38 %.

Anslaget tillförs en särskild fond — Sveriges författarfond — där upphovs- männens organisationer utser majoriteten av styrelseledamöterna. Att upp- hovsmännen själva har ett avgörande inflytande över biblioteksersättningens användning är en naturlig följd av att den betraktas just som en ersättning trots att den i formell mening inte är upphovsrättsligt grundad. Denna syn på medlen har ytterligare befästs genom den nu gällande förhandlingsordningen.

Ur Författarfonden utbetalas individuell ersättning — författarpenning och (från och med 1982) översättarpenning — med de belopp (öretal) per hemlån och referensexemplar, vilka årligen bestäms av regeringen efter samråd med upphovsmannaorganisationerna. Som regel uppgår författarpenningen till 60 % av grundmultipelns örestal. Det totala beloppet per individ reduceras stort vid höga utlåningstal.

Diagram 21.5.3 F örfattar— och översättarpenning i antal mottagare och totalt belopp i antal 1 000 kronor. 1994 års penningvärde

Antal 1 000 kronor Antal 100 000 4 500 90 000 4 000 _D—Hela anslaget 80 000 3 500 Ersättning åt författare 70 000 3 000 60 000 _A—Totalt belopp 2 500 till författar— 50 000 . . 2 000 penning 1 tkr 40 000 1 500 _o—Genomsnitts- 30 000 belopp per 20 000 1 000 mottagare i kr

500

() gare (högra skalan)

10 000 0

A Antal motta-

SI'IXOMNDONN NM?!” [NINOOOOOOOOON ONONON xxxxxxx xxx (")NDONNWOO—t _Nm hhhmoooodx ONONOX CNONONONONONON CNONOX ___—___: v—lv—lu—l

Källa: Tabell 21.5.3a & Tabell 21.5.4a

De medel som återstår, då författar- och översättarpenningar har fördelats, drygt två tredjedelar, och kostnaderna för fondens administration betalats, kallas fondens fria del. Fondens fria del används för:

— garanterade författarpenningar, — femåriga arbetsstipendier, framför allt till yngre författare, vilket ger grundtrygghet under ”utbildningsåren”, då inkomsterna i övrigt ofta är små, — ett- och tvååriga stipendier, — resestipendier,

— pensioner, — tillfälliga bidrag av social natur.

Dessutom kan fonden ge bidrag till särskilda ändamål inom litteraturområ- det. Bl.a. får upphovsmännens organisationer bidrag till sin verksamhet.

Författarfondens styrelse inledde 1972 en försöksverksamhet med garante— rad författarpenning som innebär att ett fast årligt belopp utgår istället för den statistiskt beräknade författarpenningen. Systemet permanentades 1976. En- ligt den bedömning som då gjordes borde i ett slutperspektiv ca 175 författa- re, översättare och bokillustratörer uppbära garantin. Det är fondstyrelsen som beslutar om antalet innehavare och om garantins storlek.

Diagram 21.5.4 Garanterad författarpenning i antal mottagare och i antal 1 000 kronor. 1994 års penningvärde.

] OOO—tal kronor Antal 140 000 250 120 000 200 ' Genomsnitts- belopp per 100 000 mottagare i kr 150 80 000 * Totalt belopp i tkr 60 000 100 40 000 _D—Antal motta- 50 gare (högra 20 000 skalan) 0 0 =!" [N 0 m 0 ON N N (") Q' rx rx oo 00 00 00 ox a a ex 3 ?> & ä ?» & 2 = & % rx (X (x 00 00 00 ox Gh Ch & 2 2 i 2 2 2 & & 9 &

Källa: Tabell 21.5.3a & Tabell 21.5.4a

Ersättning till rättighetshavare på musikområiet

Mot bakgrund av den ökande privatkopieringen av fonogram— och videogram beslutade riksdagen 1982 om medel som syftade till att kompensera för privatkopieringens negativa verkningar samtidigt som kulturpolitiskt önsk- värda effekter eftersträvades bl.a. för att söka stimulera utövandet och sprid- ningen av svensk musik. Ersättningen utgick budgetåret 1982/83 med 8 mil- joner kronor, men med hänvisning till att den redovisade försäljningen av oinspelade kassettband minskade sänktes beloppet 1984/85 till 5 miljoner kronor och 1985/86 till 3 miljoner kronor. En marginell höjning gjordes i början på 1990-talet. Ersättningen delas mellan STIM, SAMI, IFPI 8 och tidigare också någon organisation för svenska oberoende musikproducenter. Den kompensation som utgick angavs till en början vara en temporär lös- ning i avvaktan på resultaten av den pågående upphovsrättsutredningen. Upphovsrättsutredningen lade 1983 fram ett förslag om avgifter på oinspela- de ljud- och videoband som innebär att den som tillverkar eller importerar band erlägger en avgift till organisationer som representerar de olika rättig— hetshavama. I samband med översynen av filmpolitiken år 1991 föreslogs ånyo att en avgift skulle införas.9 Något förslag till avgift har dock inte pre—

8 Svenska gruppen av The International Federation of the Phonographic Industry. 9 SOU l991:105: Filmproduktion och filmkulturell verksamhet i Sverige. Slutbetänkande av Utredningen om översyn av filmstödet.

senterats för riksdagen. I prop. 1992/932 14 uttalade föredragande statsråd sitt principiella stöd för införande av avgift men ansåg att förslag inte skulle läg- gas fram förrän frågan färdigbehandlats av EU. Lagutskottet uttalade sitt stöd för införande av avgiften och menade att regeringen så snart det är möjligt bör återkomma till riksdagen med förslag till lag. 10

Frågan om musikalieersättning

Konstnärsnämnden fick fr.o.m. budgetåret 1988/89 särskilda medel för att i form av bidrag och stipendier kompensera tonsättare och fonograrnartister för att deras verk används på bibliotek.

Kompensationen för musikalieutnyttjandet på bibliotek är till skillnad mot biblioteksersättningen för boklån inte direkt relaterad till antalet lån. Beloppet har i stället avpassats efter en allmän rimlighetsbedömning.

Mot bakgrund av att riksdagen 1991 uttalande sig för ett ersättningssystem som på ett mer objektivt sätt var kopplat till bibliotekens innehav eller utlåning av musikalier gav regeringen Kulturrådet i uppdrag att se över formerna för ersättningen till upphovsmännen. Det förslag som lämnades anknöt till sin ut- formning till biblioteksersättningssystemet. Med hänvisning till den ekono- miska situationen avvisades dock i budgetpropositionen 1993 en förändring. För ändamålet utgick budgetåret 1993/94 3,6 miljoner kronor.

Visningsersättning till bildkonstnärer

Bildkonstnärerna ställde redan under 1970—talet krav på ersättning för att bildkonst i samhällets ägo visas offentligt. Regeringen tillsatte 1977 en ut- redning som skulle överväga hur en sådan kompensation skulle kunna beräk- nas.” Ett rättvisande beräkningssystem ansågs emellertid bli för komplicerat och dyrbart. Riksdagen fann 1982 att bildkonstnärema ändå borde få rätt till kollektiv ersättning. Ersättningen beräknas inte utifrån en multipel per visat konstverk utan anvisas i form av en klumpsumma efter allmän skälighetsbe- dömning. Några förhandlingar mellan staten och konstnärsorganisationerna sker inte men överläggningar förekommer. Medlen disponeras av styrelsen för Sveriges bildkonstnärsfond, som sammansattes med Författarfondens styrelse som förebild. Större delen av de tidigare anvisade medlen till bidrag till bildkonstnärer fördes över till det nya anslaget till visningsersättning. Fondstyrelsen införde redan första året vad man kallade grundersättning till vissa konstnärskategorier. Syftet var att ge yrkesverksamma konstnärer ekonomisk grundtrygghet. Ersättningen var inkomstrelaterad och utgick där—

10 Bet. 1992/93:Lu44. ” DsU 19813: Visningsersättning åt bildkonstnärer.

med med varierande belopp beroende på mottagarens övriga inkomster upp till ett visst inkomsttak. Grundersättningen hade alltså inte något direkt sam- band med det offentliga utnyttjandet av den enskilde konstnärens verk. Grundersättningen var omstridd under hela den tid den tillämpades — även inom fondstyrelsen. Verksamhetsåret 1986/87 — det sista året grundersätt- ningen gick ut i full skala — varierade ersättningen mellan ca 2 600 kronor och ca 13 000 kronor. Antalet konstnärer som fick ersättning var drygt 1 100.

Regeringen gav flera gånger uttryck för skepsis mot systemet med grun- dersättning, bl.a. därför att ersättningen ansågs för låg för att ha någon egent- lig betydelse. I budgetpropositionen år 1987 förutsattes att systemet skulle omprövas med sikte på vikten av att fondmedlen används på ett sätt som leder till märkbara förbättringar av enskilda konstnärers situation. Kulturutskottet var av samma mening. 12 Regeringen gjorde kravet på ändrad politik för för- delningen till ett villkor för en ökning av anslaget från 22 miljoner kronor till 32 miljoner kronor.

Regeringens och riksdagens markeringar ledde till att Bildkonstnärsfon- dens styrelse beslutade att avveckla grundersättningen och utnyttja huvudde- len av medlen till arbetsbidrag. Fondstyrelsen införde emellertid fr.o.m. 1987/88 en individuell visningsersättning. Den förutsatte till skillnad mot grundersättningen att ett visst antal av konstnärens verk köpts in av staten, kommun, landsting och/eller Svenska kyrkan och utgick med 3 000 kronor per år till konstnärer som fyllde detta krav oberoende av övriga inkomster. Efter några år avvecklades systemet med motiveringen att beloppet var för li- tet för att ge ett substansiellt bidrag till den enskildes ekonomi och för att kvalitetsaspekterna inte kunde beaktas tillräckligt.

Budgetåret 1994/95 uppgick anslaget till visningsersättning till drygt 58 miljoner kronor. Det innebär att anslaget sedan det infördes 1982/83 ökat med 45 % i fast penningvärde. Ersättningen fördelas numera enbart i selektiva stödformer som arbetsbidrag av olika längd, projektbidrag, resestiendier mm.

Vi redovisar längre fram i texten fördelningen på olika stödformer.

Utställningsersättning

Visningsersättning avser sådana konstverk som är i offentlig ägo. Ett annat närbesläktat begrepp har spelat stor roll i debatten sedan 1974. Det är utställ- ningsersättning. Det avser verk i konstnärens ägo som han ställer till förfo— gande för utställningsändamål.

Det har framförts förslag om att staten skulle stimulera införandet av gene— rell utställningsersättning. Detta har dock avvisats av såväl regering som riks- dag. Statens inställning är att krav på ersättning ska riktas till utställnings— arrangören. För den statliga sektorn har avtal träffats om utställningsersätt-

12 KrU 1986/87:12, s. 28.

ning med konstnärsorganisationerna. Vissa kommuner ger också utställ— ningsersättning, men för detta utgår inga statliga bidrag. Sedan 1991 har dock staten ökat sina bidrag till konstföreningsrörelsen för att den ska ha viss eko— nomisk möjlighet att ersätta konstnärer som ställer ut i föreningsregi.

21.5.3 Bidrag till konstnärer

Vid sidan om ersättningar utgår statliga bidrag och stipendier i olika former till konstnärer. Merparten av bidragen fördelas av Konstnärsnämnden och den till nämnden knutna Bildkonstnärsfonden samt av Författarfonden. Stöd utgår till alla kategorier av konstnärer i form av

— inkomstgarantier, — långtidsstipendier, — konstnärsbidrag av olika typer.

Inkomstgarantier för konstnärer tillkom 1964 (då under beteckningen stat- liga konstnärsbelöningar) och utgår till den som står för konstnärlig verksam— het av hög kvalitet och stor betydelse för svenskt kulturliv.

De IO-åriga långtidsstipendierna tillkom 1991 som ett alternativ till in— komstgarantiema men utgår till skillnad från garantiema med ett fast belopp (tre basbelopp) under en period av tio år. När de första stipendiema inrättades var tanken att systemet skulle byggas ut med 15 per år under 10 år så att det fullt utbyggt skulle omfatta 150 stipendier. Dessa skulle sedan successivt få nya innehavare. Den ursprungliga tanken tillämpades i tre år men sedan av- bröts utbyggnaden av systemet. För närvarande finns alltså 45 långtids- stipendier.

Konstnärsbidrag är en samlingsbeteckning för olika tidsbegränsade sti- pendier och bidrag. De kan utgå som arbetsstipendier av olika längd och storlek — ett-, två- eller femåriga.

Projektbidrag avser målinriktat konstnärligt utvecklingsarbete av mer kost— nadskrävande natur. De kan också vara tvärkonstnärliga.

Vidare utgår bidrag för internationellt kulturutbyte i form av resestipendier, bidrag för svenska konstnärers verksamhet utomlands samt sedan 1992 också för att stödja utländska konstnärers vistelse i Sverige.

Den sociala tryggheten för de konstnärer som på grund av ålder eller sjuk- dom kan antas ha sin konstnärligt produktiva period bakom garanteras i prin- cip inom ramen för det allmänna trygghetssystemet. Visst stöd har dock givits inom kulturpolitikens ram i form av pensioner och pensionsbidrag.

Slutligen har stöd lämnats till för konstnärer gemensamma ändamål i form av organisationsbidrag, investeringsbidrag till kollektivverkstäder m.m.

Bidragen har syftat till att såväl ge utövare av konstnärliga yrken en eko— nomisk trygghet som att skapa förutsättningar för experiment och nydanande.

Bidrag går i första hand till:

— Konstnärer som nyligen avslutat sin utbildning eller i övrigt är i början av sin yrkesverksamhet som ges ekonomiska förutsättningar att vidareutveck- la sin förmåga. — Konstnärer som har dokumenterat en konstnärlig yrkesverksamhet av be- tydelse under en följd av år men som trots detta har ekonomiska svårighe- ter till fortsatt yrkesutövning. — Att göra det möjligt för en konstnär att under kortare tid ägna sig åt konst- närliga experiment utan att behöva ta direkt hänsyn till det omedelbara ekonomiska utbytet. — Vidareutbildning eller fortbildning. — Resor eller studiebesök av värde för det konstnärliga arbetet. — Konstnärer som har ett akut behov av ekonomiskt stöd vilket inte kan till- godoses på annat sätt. — Konstnärer som uppnått den allmänna pensionsåldern och som inte längre är aktiva och vars ekonomiska förhållanden är otillfredsställande. I enstaka fall kan det också vara motiverat med sådana bidrag till personer som inte uppnått pensionsåldern.

Fördelningen av bidrag har alltså grundats på dels konstnärliga, dels socia— la kriterier.

Inkomstgarantier

Inkomstgarantisystemet infördes 1976 som ersättning för de tidigare konst- närsbelöningarna. Inkomstgarantier beviljas konstnärer som står för konst— närlig verksamhet av hög kvalitet och stor betydelse för svenskt kulturliv. Beslut om innehavare av inkomstgaranti fattas av regeringen efter gemensamt förslag av Konstnärsnämnden och styrelsen för Sveriges författarfond eller efter yttrande av dessa organ.

Vid införandet 1976 angavs att inkomstgarantierna i första hand borde avse andra konstnärsgrupper än författare, översättare och bokillustratörer. Dessa ansågs genom Författarfondens trygghetssystem och särskilt genom införandet av de garanterade författarpenningarna inte vara i samma behov av inkomstgarantierna som andra konstnärskategorier. Författarfondens styrelse delade 1976 denna uppfattning men hade 1983 med hänvisning till biblioteks- ersättningens värdeförsämring ändrat inställning och gavs då rätt att jämte Konstnärsnämnden föreslå innehavare av inkomstgaranti.

Inkomstgarantier utgår med maximalt fem basbelopp som reduceras i för— hållande till konstnärens övriga inkomster och varar på livstid.

Det genomsnittliga utnyttjandet av inkomstgarantin har inte någon gång överskridit 60 %. De punktundersökningar vi gjort visar genomgående en grupp om 20—25 % av innehavare som inte tar ut något garantibelopp alls, en lika stor grupp som tar ut maxbelopp och så 50 % i en glidande skala mellan lite och ganska mycket.

Bild- och formkonstnärer är den största mottagargruppen följd av författa- re.

Det faktum att ett antal av inkomstgarantirummen inte utnyttjades på grund av att innehavarna hade för hög årsinkomst användes av Konstnärsnämnden mellan 1985 och 1989 som argument för att ytterligare innehavare skulle ut— ses.

21.5.4 Fördelningen av ersättningar och bidrag

Vi har i det föregående beskrivit de olika formerna för statliga ersättningar och bidrag samt i vissa delar också redovisat hur dessa fördelats på olika konstnärskategorier. Vi ska här för respektive konstnärskategori sammanfatta tilldelning och fördelning av ersättningar och bidrag.

Författare, översättare, dramatiker m.fl.

Det statliga stödet till författare, översättare och dramatiker har anvisats som biblioteksersättning, som bidrag till konstnärer och i form av inkomstgaran- tier och långtidsstipendier. Det sammanlagda ekonomiska värdet av dessa anslag uppgick 1973/74 — uttryckt i 1994 års penningvärde — till knappt 75 miljoner kronor, 1982/83 till knappt 90 miljoner kronor och 1993/94 till nästan 99 miljoner kronor. För tjugoårsperioden innebär det en ökning med 32 %.

Stödet har fördelats till författare m.fl. i stort sett i alla de former vi redo- gjort för. Antalsmässigt har författarpenningen varit den överlägset domine- rande formen. Antalet mottagare har under perioden ökat från 2 700 till knappt 4 000. De därefter vanligaste stödformema har varit l—2-årsstipendier som legat mellan 3—400, garanterad författarpenning som ökat från ca 100 till drygt 230 och därmed passerat pensioner och resebidrag i antal.

Diagram 21.5.5 Ersättningar och bidrag till författare m.fl. Antal mottagare.

Antal mottagare 6000

5000 en % rlsa ! 4000 ååå & sssss s xxsxs s sssssss s sxsssäs % ZOOONNNNNNN & sssssss s SNSNXNS & %NNNN%% & xssssxs s oooläääääää & sssssss s NNNNNNN %

Källa: Tabell 21.5.5a = Tabell 21.5.3a

1992/93 1993/94

H Resebidrag m.m internationellt

E l—2-årsstipendier ll 5-årsstipendier Pensioner

Garanterad författar- översättarpenning

Författar- översättarpennin g

El Inkomstgarantier/ Långtidsstipendier

Ser vi till de ekonomiska proportionerna för olika stödformer reduceras författarpenningens betydelse medan den garanterade författarpenningen, in- komstgarantier och långtidsstipendier ökar. Bidragen till särskilda ändamål, som bl.a. innehåller stöd till upphovsmannaorganisationema inom området, har ianspråktagit mellan 5 och 10 % av det totala utrymmet.

Diagram 21.5.6 Ersättningar och bidrag till författare m.fl. F ördelat i I OOO-tals kronor. 1994 års penningvärde.

1 OOO-tal kronor

100 000 _ _ : _:- ä ; E E EAdministration 90 000 "( || _ = = ||| lIIJ __ = & ||| lll ' []]Bidrag till särskilda 80 000 _ , "| & i "| ändamål 70 000 |" ) M "';: |" 7/ E Resestipendier

l—2-åriga

60 000 . . IT:; | arbetsstipendier **

50 000 ”| ['I] 5-åriga arbetsstipendier | inkl ATP

40 000

Garanterade författarpenningar *

30 000

lmw lW/ÅY/AW IWMW * *

'Vi/WWW IV”/WWW

IW/Å/f/ANW 'WAW

IWMW

Författar- överssättarpenning

20 000

IWW IWW

10 000 . El Inkomstgarantier/ 0 Långtidsstipendier rx rx oo oo oo oo or a cr ox ' Ovrigt X X X X N X X X X X ("1 )O ON N m oo _ _ N m |x [x (x 00 00 00 & O O ON ox a o a ox ax ox ox ax ox _ _ _ _ _. _ _ _ _ _

* inkl. stipendietillägg 1973/74. ** inkl. resestipendier 1973/74.

Källa: Tabell 21.5.63 = 21.5.4a

Bild- och formkonstnärer

Det statliga stödet till bild- och formkonstnärer har anvisats som bidrag till konstnärer, som visningsersättning och som inkomstgarantier och långtids- stipendier. Det sammanlagda värdet av anslagen utgjorde 1973/74 — i 1994 års penningvärde —- ca 25 miljoner kronor, 1982/83 knappt 50 miljoner kronor och 1993/94 nästan 70 miljoner kronor. Det innebär en ökning för 20- årsperioden med 180 %.

Det har inte varit möjligt att ta del av material om Konstnärsnämndens sti- pendieverksamhet för perioden före omorganisationen 1982/83. Vi kan såle- des inte relatera utvecklingen det senaste decenniet till förhållandena den för- sta tiden med 1974 års kulturpolitik.

Förutom som inkomstgarantier — och under perioden 1982/83—1992/93 som grundersättning/individuell visningsersättning — har stödet till bild- och formkonstnärer fördelats på de flesta bidragsforrner vi redogjort för. Antals- mässigt är det fråga om två olika perioder. När individuell ersättning utgick var denna form den överlägset vanligaste med som mest nära 2 600 mottaga— re. Därnäst kommer l—2—årsstipendier som mellan 1982/83 och 1991/92 ökade från 340 till nära 700. Efter 1992/93 är l—2-årsstipendiema den vanli— gaste formen, följd av pensionsbidrag och stöd för internationellt utbyte.

Diagram 21.5. 7 Ersättningar och bidrag till bild- och formkonstnärer. Antal mottagare.

Antal mottagare 4 000

3 500

! Resebidrag m.m.

3 000 internationellt

2 500 Individuella

ersättningar 2 000

E 1—2-årsstipendier

1 500 & Pensioner D Inkomstgarantier/ 1 000 Långtidsstipendier

IIIIIIIIWWH IIIIIIIIWWSE

IIIIIIWWE

IIIIIIIWi

1982/83 1985/86 | 1988/89 ( 1991/92 | 1991/92 1 1992/93 | 1993/94 |

Källa: Tabell 21 .5.7a

Beloppsmässigt har grundersättningen ianspråktagit en stor del av det eko- nomiska utrymmet fram till _1988 för att sedan avlösas av de l—2-åriga ar- betsstipendiema som absolut dominerande stödform.

Diagram 21.5.8 Ersättningar och bidrag till bild- och formkonstnärer. Förde- lat i I OOO—tals kronor. 1994 års penningvärde.

1 OOO-tal kronor 80 000

70 000 E Individuell ersättning 5': "III 60 000 E Internationellt utbyte

50 000 ' Projektbidrag

40 000

Arbetsstipendier

30 000 El Inkomstgarantier/ 20 000 Långtidsstipendier

IWÅ IV/l; lV///////////////////////2

. Övrigt

lV//////////////////////A IV//////////////////////d IW

10 000

0

1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1991/92 1992/93 1993/94

Källa: Tabell 21.5.8a

Upphovsmän på musikområdet, musiker och sångare samt scen- och film- konstnärer

Det statistiska underlaget gör det inte möjligt att för 20—årsperioden som helhet särskilja tonkonstnärerna från scenkonstnärerna. De måste följaktligen redovisas tillsammans. Det statliga stödet till konstnärskategoriema på dessa områden har utgått som inkomstgarantier och som konstnärsbidrag i olika former och — från 1982/83 — som ersättning till rättighetshavare på musik- området. Det sammanlagda ekonomiska värdet av dessa anslag i 1994 års penningvärde uppgick 1982/83 till nära 37 miljoner kronor för att 1993/94 ha minskat till drygt 32 miljoner kronor. Minskningen faller helt på reduceringen av ersättningen till rättighetshavarna.

Förutom som inkomstgarantier och den ersättning till rättighetshavarna som fördelats till upphovsmannaorganisationerna för vidare fördelning har det statliga stödet utgått i form av bidrag av olika slag. Så långt som fördel- ningen kan följas antalsmässigt gäller samma mönster för både ton- och scen- området. Den mest förekornrnande typen av stöd har varit 1—2-årsstipendier, följda av resebidrag och pensionsbidrag.

Det totala antalet utdelade ersättningar och bidrag till tonkonstnärerna uppgick 1982/83 till nära 300 och 1991/92 till 435. Motsvarande siffror för scen— och filmkonstnärerna var knappt 280 respektive knappt 310.

Diagram 21.5.9 Ersättningar och bidrag till tonsättare, kompositörer, musi- ker och sångare. Antal mottagare.

Antal mottagare 500 450 400 D Resebidrag m.m. E internationellt

350 = = = E 300 . å å ä % El—Z-årsstipendier 250 ' ! = 5 % % % lllS-årsstipendier M5555 555 WW 150 _=_ 5 E E E E E

_=_ 5 E E E = _ Cllnkomstgarantier/ 100 |||| * * ||||| ||||| ||||| '”" Långtidsstipendier 50 0

N N m ”Sf ON ON CN ON x x x x .— —— N ("1 ON CN ON ON Ch ON CN ON v—l _— v—l '—

1982/83 ' 1985/86 ' 1988/89 '

Källa: Tabell 21 .5.9a

Diagram 21.5.10 Ersättningar och bidrag till scen- och filmkonstnärer. Antal mottagare.

Antal mottagare 4 00

3 5 () Projektbidrag

300 Film särskilda insatser

250 B Resebidrag m.m.

internationellt 200 : l—2-årsstipendier 1 5 0

Pensioner 100

El Inkomstgarantier/ Långtidsstipendier

50

0

1982/83 | 1993/94 '

1992/93 .

1985/86 1988/89 1991/92 1991/92

Källa: Tabell 21.5.10a

21.5.5 Organ för fördelning av ersättningar och bidrag

Bidrag till konstnärer på bild— och form-, ton- samt scen- och filmområdena handhas av Konstnärsnämnden, som är en statlig myndighet. Inom Konst- närsnämnden finns fyra organ som svarar för fördelningen på olika områden. Ett av dem är bildkonstnärsfondens styrelse. De övriga organen som går under beteckningen arbetsgrupper fördelar bidrag till tonsättare och kom- ponister, utövande musiker och sångare samt scen— och filmkonstnärer (in- klusive dansare). Med få undantag består Konstnärsnämndens styrelse och de fyra bidragsfördelande organen av yrkesverksamma konstnärer inom respek- tive områden.

Frågan om att inrätta ytterligare fonder med separata styrelser har flera gånger aktualiserats av Konstnärsnämnden som begärt ombildning av arbets- gruppema till en tonsättarfond, en musikerfond och en scenfond. Det har inte skett.

Biblioteksersättningen tillförs en särskild fond, Sveriges författarfond. Fondstyrelsen har 14 ledamöter (och lika många suppleanter). Fyra leda- möter, däribland ordföranden, utses av regeringen. Övriga ledamöter utses av Sveriges Författarförbund och illustratöremas organisationer. Dessa har så— ledes majoritet i fondens styrelse. Författarfondens styrelse är också fördel- ningsorgan för de konstnärsbidrag som går till författare och översättare.

Den direkta möjligheten för organisationerna att utse ledamöter i de förde- lande organen har minskats under senare år.

21.5.6 Några viktiga drag i systemet med ersättningar och bi- drag

Fem huvudkomponenter kan urskiljas i det statliga ersättningssystemet, näm- ligen frågan om ersättningen som princip, beräkningssätt, typ och samman- sättning av det organ som förvaltar medlen, principerna för fördelning av medlen samt frågan om rätten att förhandla om ersättningens storlek. Nuva— rande system bygger på en avvägning mellan statens och konstnärernas in- tressen.

I avsnittet diskuterar vi olika principer som hävdas, tillämpas eller kan iakttas. Det är då sällan fråga om formellt beslutade principer utan principer i bemärkelsen synsätt.

Principen om ersättning

Staten har genom att göra ersättning till ett mål för konstnärspolitiken givit ett allmänt motiv för dess tillämpning. Andra statliga motiv ligger i de val man gjort när man inskränkt upphovsrätten och därmed fråntagit konstnärerna

möjligheten att ekonomiskt kontrollera allt utnyttjande av sina verk. För det tredje har det samhälleliga utnyttjandet av konstnärliga verk i vissa fall fått en sådan omfattning att det förefaller rimligt att ersättning ges, även om det inte finns någon lagprincip som inskränkts.

För konstnärerna handlar det naturligtvis också om legitimering av en princip men från delvis andra utgångspunkter. Den grundläggande frågan är den om statliga medel är en rättighet eller en gåva. Bidrag har av många setts som en mindre tilltalande form för staten att uttrycka sin positiva syn på konstnärlig verksamhet, eller kanske snarare en mindre tilltalande form för en konstnär att bli uppskattad på.

För de skapande konstnärerna är ett huvudmotiv för offentlig ersättning att det offentliga utnyttjandet vållar ekonomisk skada genom att minska försälj- ningen av deras verk. Konstnären hävdar en moralisk rätt till ersättning för det utnyttjande som han själv inte tillåts kontrollera. Staten har då enligt konstnärerna en skyldighet att träda in med ersättning. Ett ytterligare argu- mentationssteg är att jämställa ersättningen med lön och därmed kunna koppla ersättningens storlek till löneutvecklingen i samhället.

Biblioteksersättning och talboksersättning har existerat sedan länge. Prin- cipen om statlig ersättning har fått vidare tillämpning genom tillkomsten 1982 av visningsersättning till bild- och formkonstnärer och ersättning till rättig- hetshavare på musikområdet som kompensation för privatkopieringens verk- ningar. Kompensationen för utnyttjande på bibliotek av fonogram och noter befinner sig fortfarande på tröskeln till ersättningsprincipen. Medel utgår i form av s.k. särskilda insatser.

Beräkningssätt

Ersättningar kan å ena sidan knytas till något objektivt och kvantitativt mätbart eller uppskattat eller å andra sidan vara resultatet av kulturpolitiska bedöm- ningar. Då alla ersättningar av nödvändiga skäl innehåller ett moment av eko- nomiskt ställningstagande från statens sida kan det inte existera något helt mekaniskt system.

Mätbara komponenter i beräkningen av ersättningsbelopp, exempelvis den offentliga sektorns innehav, utlåning eller tillhandahållande av konstnärliga verk gör ersättningen objektivt och individuellt beräknad. Detta har betydelse på två sätt. Respektive upphovsman kan ersättas i (lämplig) proportion till ut- nyttjandet av hans verk. Ersättningsbegreppet kan. ges en tydlighet som på ett enkelt sätt legitimerar dess existens.

Saknas av olika skäl — t.ex. på grund av praktiska svårigheter — objektivt mätta komponenter talar man om en kollektiv ersättning. Bestärnningen av det totala beloppet görs som en kulturpolitisk skälighetsprövning. Detta sätt att bestämma den kollektiva ersättningen ger inte något underlag för fördelning av individuell ersättning och därmed är dess värde som legitimering av er- 495

sättningsprincipen inte särskilt påtagligt. Medlen fördelas selektivt och er- sättningen blir i praktiken av samma typ som de rena bidragen.

Under perioden från 1974 har staten vidgat antalet ersättningar, men bromsat införande av objektiva kriterier i deras beräkningssätt. Detta gäller främst visningsersättningen men också talboksersättningen och, i överförd betydelse, också musikalieersättningen. Den enda ersättning som i dag inne- håller mätbara kriterier är biblioteksersättningen.

Från konstnärshåll har man strävat efter att införa, utvidga eller förändra de objektiva inslagen i beräkningssättet. Vad gäller biblioteksersättningen har detta lyckats på ett antal punkter, men författarnas mål att få principen om biblioteksersättningens grundbelopp att anknytas till den allmänna löne— och inkomstutvecklingen i samhället har inte fått gehör. Bildkonstnärerna har i brist på accepterade objektiva kriterier haft som mål att föra upp visningser- sättningen till samma beloppsnivå som biblioteksersättningen. Detta har inte lyckats.

Organ för förvaltning och fördelning

Valet av organ och dess sammansättning hänger samman med frågan vems ersättningsmedlen är — statens eller konstnärernas.

När det gäller talboksersättningen och ersättningen till rättighetshavare på musikområdet lämnas den samlade ersättningen direkt till olika producent- och konstnärsorganisationer för vidare hantering. Det konstnärliga självstyret är då hundraprocentigt.

När biblioteksersättningen infördes 1954 fick dess förvaltningsorgan be— teckningen Författarfonden. Fondbegreppet har sedan använts för att markera att det är fråga om ersättning till skillnad från bidrag. Så tillkom Bildkonst- närsfonden 1982 i samband med införandet av visningsersättningen. Förslag om att inrätta ytterligare fonder har avvisats av statsmakterna.

Fondbeteckningen har alltså tillmätts ett betydande symboliskt värde för ersättningssystemet. Formell kritik har då och då riktats mot beteckningen fond i detta sammanhang, eftersom organen fördelar medel som anslås över statsbudgeten, inte förvaltar fonderade medel.

Enligt ett uttalande av Justitiekanslern 1982 är Författarfonden att betrakta som statlig myndighet. 13 Den jämställs därmed med Konstnärsnämnden och dess arbetsgrupper, och då också styrelsen för Bildkonstnärsfonden.

Tre modeller för sammansättning av fondstyrelser, nämnder och arbets- grupper i dessa myndigheter illustrerar balansgången mellan två principer; konstnärskontroll och statskontroll:

13 JK-beslut 1982. Vissa beslut och yttranden av justitiekanslern vilka har bedömts vara av allmänt intresse.

— konstnärerna utser genom sina organisationer själva ledamöter i organen (genom bemyndigande i lag om överlärrrnande av förvaltningsuppgifter), — regeringen utser ledamöter efter att i formell ordning inhämtat förslag från organisationerna (anges då i förordningen för respektive organ), — regeringen utser ledamöterna (enligt förordningen för respektive organ).

Med uppgiften att fördela kollektiv ersättning har följt uppfattningen att det är rimligt att representanter för de ersättningsberättigade upphovsmännen har plats i det beslutande organet. Från konstnärsorganisationerna _ med deras strävan efter autonomi och kontroll — har detta hävdats med emfas. Man har också på ett sätt som leder tankarna till forskningsvärlden hävdat föreställ- ningen om de ”egna” som de mest insiktsfulla bedömarna av det konstnärliga arbetet.

Men just begreppen kompetens, kunskaper och insikter är också använd- bara som grund för andra slutsatser än att en viss organisation ska ha rätt att utse bedömarna. Kompetensen kan ju — i varierande grad — finnas också utan- för organisationerna. Detta möjliggör synsättet att ”det är en fördel om leda— möterna i en styrelse med konstnärliga kvalitetsbedömningar som huvud- uppgift kan arbeta obundet i förhållande till fackliga organisationer eller in- tresseorganisationer”.14 I detta fall gällde det Bildkonstnärsfonden. Redan 1988 hade synsättet tillämpats på Konstrådet och Konstnärsnämnden. Detta markerar delvis ett principiellt återtåg från ett korporativt synsätt men har kan— ske främst sin orsak i organisationsbilden inom de olika konstarterna. Där det finns en stark sammanhållande organisation som på författarsidan har frågan om obundenheten inte dykt upp. Där splittring finns i form av ett antal genre- organisationer, konkurrerande organisationer och starka konstnärskrafter utanför organisationerna som på bild- och formområdet blir obundenheten aktuell.

I hög grad handlar det om de värden som kan bytas mellan stat och organi- sation. På författarsidan har förankringen i organisationen gett legitimitet åt hela ersättnings- och bidragsprocessen. På bild- och formområdet har organi- sationsrepresentation i beslutsorganen i stället kommit att framstå som ett problem.

Det bör här betonas att staten inte vill blanda sig i de enskilda konstnärliga bedömningarna och därför vill ha dessa utförda på ett sätt som accepteras som legitimt inom berörda konstnärskårer.

F ördelningsprinciper

Att staten inte vill styra de enskilda konstnärliga bedömningarna betyder inte att fältet lämnas helt fritt för de beslutande organen att själva avgöra hur er—

14 Prop. 1993/94:100 bil. 12, s. 32.

sättningsmedlen ska användas. Staten fastställer principer och riktlinjer för fördelningen.

Detta gäller både för den grundläggande avvägningen mellan hur stor del av de totala medlen som ska avsättas för individuell ersättning, men också för användningen av den kollektiva ersättningen.

I avvägningen mellan individuell ersättning och kollektiv eller ”fri” del lig- ger en balansgång mellan två principer. Den ena markerar att de pengar som betalas ut ses som en ersättning, en individuell rätt. Den andra hävdar behovet av kvalitetsbedömning.

Behovet av en kollektiv/”fri” del är delvis ett gemensamt intresse för stat och organisation, den ger nämligen inte bara utrymme för selektiv kulturpoli- tik från statens sida utan också från konstnärsorganisationens sida, i me— ningen utrymme för kollegial bedömning. I bägge fallen är det fråga om att skapa ett utrymme för icke-marknadsberoende agerande.

Som vi konstaterat är det bara biblioteksersättningen som i sig innehåller objektiva kriterier som möjliggör individuell ersättning i proportion till utnytt— jandet. Det betyder att i den mån individuell ersättning ska kunna utgå ur de övriga ersättningarna måste man konstruera kriterier för en sådan. Inom vis— ningsersättningen har två försök gjorts, det första i form av s.k. grundersätt— ning, den andra i form av den s.k. individuella visningsersättningen. Båda dessa system har övergivits efter kritik från bl.a. statsmakterna.

En jämförelse med biblioteksersättningens individuella del visar att antalet mottagare där har varit avsevärt större än inom visningsersättningen, men att den individuella ersättningen genomgående inte ianspråktagit mer än en tredjedel av det totala ersättningsbeloppet. Det genomsnittliga ersättningsbe- loppet för författare låg 1988/89 bara drygt 1 000 kronor högre än visnings- ersättningens schablon, utan att detta togs till intäkt för kritik mot systemet. Uppenbarligen har två skilda värdeskalor tillämpats i synen på de två ersätt- ningarna.

Läggs samtliga ersättningsbelopp samman har den del av dessa som utgått som individuell ersättning som högst varit mellan 35 och 40 %, men ut- vecklingen har gått i riktning mot dagens situation med knappt 20 % i indivi- duell ersättning. För resterande 80 % av ersättningsmedlen gäller samma fördelningsprinciper som för de rena bidragsmedlen.

En huvudlinje i hela ersättnings- och bidragssystemet har utgått från att tillgängliga medel ska användas så att de leder till märkbara förbättringar av enskilda konstnärers situation. En medelsfördelning på sådana grunder har förutsatt individuell prövning. Syftet att ge konstnärer möjlighet till arbetsro och även i övrigt skapa de förutsättningar som är nödvändiga för konstnärlig utveckling i ett läge där efterfrågan på stöd i varierande grad överstigit till- gängliga medel har drivit fram principerna.

Att staten inte ska styra konstnärlig-verksamhet var en etablerad princip re— dan före de stora kulturpolitiska reformerna. Den bekräftades 1974 och har

ytterligare befästs under de gångna 20 åren. lett avseende kan den rent av så- gas ha markerats ytterligare genom att man försökt att förenkla bidragsregler och lämna större frihet åt de bidragsfördelade myndigheterna att disponera sina anslag.

F örhandlingsrätt

Ett mål för den statliga konstnärspolitiken har varit att åtgärder och insatser ska utformas i samråd mellan staten och konstnärerna själva. Staten har i KLYS haft en samlad företrädare för konstnärerna som part att samråda med. I mer avgränsade sammanhang har de olika konstarts- och specialförbunden haft en motsvarande roll. Formerna för kontakt och diskussion har varierat från informella samtal till regelrätta överläggningar men ett visst mönster har etablerats. Det har inneburit att KLYS varje år i anslutning till regeringens budgetarbete lämnat en s.k. prioriteringsskrivelse där konstnärerna givit sin syn på hur den statliga konstnärspolitiken borde bedrivas och vilka ändamål som borde prioriteras. Efter det att riksdagen fastställt kulturbudgeten har se— dan kulturministern träffat KLYS för överläggningar bl.a. rörande budgetut— fallet. Detta mönster har under de senaste åren brutits av KLYS.

I ersättningssystemet har förhandlingsrätt varit ett mål att sträva efter för konstnärsorganisationerna.

Hösten 1985 träffade regeringen överenskommelse med upphovsmanna— organisationema om en förhandlingsordning för biblioteksersättningen. Re- geringen har åtagit sig att förhandla med organisationerna om storleken av grundmultipeln för hemlån av originalverk. Den viktigaste innebörden i för- handlingsordningen är att upphovsmännen uppnått viss parallellitet med löne- förhandlingar.

Bildkonstnärema har sedan införandet av visningsersättningen utan fram— gång krävt en förhandlingsrätt som motsvarar författarnas och då kopplat samman denna rätt med införande av ett beräkningssystem med objektiva in— slag.

21.6 Samlade effekter av den statliga konstnärspolitiken

Att bedöma den samlade effekten av de konstnärspolitiska insatserna är svårt eftersom utvecklingen i hög grad är beroende av andra faktorer i samhället. Vi kan här bara ge några enkla indikatorer nämligen.

— antalet konstnärer, — arbetsmarknaden, — konstnärernas inkomster.

Det centrala i kulturpolitiken på detta område är att stimulera kreativitet och förnyelse. Där är det svårt, ja omöjligt, att finna objektiva mått.

21.6.1 Antalet konstnärer

Det finns ingen oomtvistlig definition av och statistik över konstnärligt verk- samma personer. Vi belyser därför läget med hjälp av två olika material, SCB:s yrkesstatistik och KLYS medlemsstatistik. SCB:s yrkesstatistik över konstnärliga och litterära yrkesutövare bygger sina uppgifter på Folk- och bostadsräkningarna (FoB). Grunden är individuellt lämnade uppgifter om sysselsättning, förvärvsarbete och yrke.

Enligt SCB/FoB har antalet konstnärliga och litterära yrkesutövare ökat från 38 600 till ca 53 000 , dvs. med 37 %, under perioden 1975—1990.

Yrke 1975 1990 % ökning Författare 700 980 41 Journalister m.fl. 10 946 16 011 46 Bildkonstnärer 6 600 10 100 53 Formgivare 3 430 4 180 22 Dekoratörer 2 480 2 038 -17 Fotografer 4 519 4 817 7 Musiker 4 950 7 360 49 Scenkonstnärer 2 660 3 780 42 Övrigt konstn.arb 2 302 3 618 57

Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnds (KLYS) med- lemskår har under samma period ökat från 13 700 till 26 000. Av ökningen avser större delen, ca 8 700, medlemmar i nya medlemsorganisationer medan ca 4 300 avser ökning inom tidigare medlemsorganisationer. Om vi väger in att det rimligen skett en viss tillväxt också inom de organisationer som är nya KLYS-medlemmar kan ökningen inorn KLYS-kollektivet bedömas till drygt 30 %.

Organisation 1975 1990 % ökning Sv Författarförbund ] 528 2 026 33 Sv Dramatikerförbund 330 425 29 Sv Joumalistförbundet — 6 357 — Konstnärernas Riksorg 2 651 3 345 26 Föreningen Sv Tecknare 270 880 226 Föreningen Sv Konsthantv- och Industriformgivare 289 520 80 Sv Fotografernas förbund 900 1 165 29 Arkitektförbundet — 420 — Föreningen Sv Tonsättare 94 159 69 Föreningen Sv Kompositörer av Populärmusik (SKAP) 280 515 84 Sv Musikerförbundet 2 780 4 834 74 Sv Tonkonstnärsförbundet 163 176 8 Sv Yrkesmusikerförbund — 1 678 — Sv Danspedförbundet 120 140 17 Sv Teaterförbundet 3 350 3 068 -8 Sv Regissörsföreningen 106 173 63 Oberoende Filmares Förb — 221 — SIF—klubben vid SR 820 500 -39 Summa 13 681 26 602 94 varav nya organisationer 8 676 inom 1975 befintliga org 31

En jämförelse mellan uppgifterna från FoB och KLYS uppvisar ett tydligt gemensamt drag, att antalet konstnärer, som dessa själva definierar sig, mel- lan 1975 och 1990 har ökat med närmare 40 %.

Det finns som synes betydande skillnader när det gäller absoluta tal mellan de två uppgiftsseriema.

Kategori/yrke FoB 1990 KLYS 1990 Författare 980 2 451 Bildkonstnärer 10 100 4 225 Fotografer 4 817 1 165

Uppgiftslämnare till FoB skall ange sin huvudsakliga sysselsättning. Många högt kvalificerade kulturskapare, bl.a. ett stort antal författare, har ett annat huvudyrke. För vissa andra grupper gäller att ganska många av olika skäl står utanför KLYS-organisationerna. Ett skäl kan vara att man inte vill vara fackligt organiserad, ett annat att man inte uppfyller kriterierna för med— lemskap och ett tredje att man tillhör någon annan organisation. Skillnaderna 501

beträffande fotograferna, slutligen, visar troligen på ett yrkesklassificerings- problem. Oberoende om man anser sig vara konstnärligt verksam eller inte hänförs man till samma yrkeskategori.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att antalet konstnärer har ökat mar- kant under den angivna perioden. Många KLYS-medlemmar är endast delvis yrkesverksamma som konstnärer. Betydligt fler personer anser sig vara yr- kesverksamma som konstnärer än antalet medlemmar i KLYS visar.

Den geografiska fördelningen av konstnärliga yrkesutövare

Utvecklingen sedan 1974 har medfört en större procentuell ökning av antalet konstnärligt verksamma ute i landet än i de tre storstadsregionerna. I absoluta tal kvarstår dock övervikten för storstadsregionerna — 55 % — med klar över- vikt för Stockholm, som är naturlig med hänsyn till arbetsmöjligheter, det kulturella klimatet osv.

Diagram 21.6.1 Förändring mellan 1975 och 1990 av antal litterärt och konstnärligt verksamma enligt Folk- och bostadsräkningen i storstadslänen respektive övriga län i landet. För övriga län anges även fördelningen mellan kommuner med kulturinstituion i jämförelse med övriga kommuner i länet.

Stockholm

[211975

Malmöhus . 1990

Göteborgs och Bohus

Antal yrkesutövare

0 5 000 10 000 15 000 20 000

Källa: tabell 21.6. la

U...... ms _: rm _: Södermanland 1975 _: 1990 _: Östergötland |975 _; 1990 _: Jönköping |975 _: Kronoberg 1975 ___—:] Kalmar 1975 _: Gerland 1975 C 1990 E Blekinge |975 _: mo _: Kristianstad 1975 _: mo _: Halland |975 _: 1990 _: Älvsborg ms _: 1990 ' Skaraborg 1975 A 1990 ' Värmland 1975 1990 1 Örebro 1975 1990

Västmanland 1975

Kopparberg 1975 1990 Gävleborg 1975 V 1990 . Västernorrland 1975

1990

Jämilnnd 1975

1990

Västerbotten 1975

11

1990 '

Norrbotten l975

o ur 0 o 8 O

Källa: tabell 21.6.la

_: _: _: _: _: _:

.990 _: h: _: _: _: _: _: _:

riga kommuner i länet l

1 . Kommuner med i j kulturinstitution j

Antal yrkesutövare

1500 2000

Könsfördelning

Om vi ser till könsfördelningen kan vi för konstnärskollektivet som helhet konstatera att antalet kvinnor ökat markant, med 87 %, mellan 1975 och 1990, så att dessa 1990 utgjorde 45 % av samtliga konstnärer. Samma pro- portioner gällde för bildkonstnärer efter det att antalet kvinnliga bildkonstnä- rer ökat med nästan 150 % sedan 1975. Av scenkonstnärerna 1990 var 58 % kvinnor och av formgivarna 61 %. Bland författare och musiker dominerar männen. Kvinnorna utgör här 32 respektive 27 %. Det är dock värt att notera att antalet kvinnliga musiker ökat med 100 % mellan 1975 och 1990.

2 1 . 6 . 2 Arbetsmarknaden

Ett av de mest karaktäristiska dragen på kulturarbetsmarknaden är att utbudet permanent är större än efterfrågan.

Ökningen av antalet kulturskapare har de senaste decennierna också varit betydligt större än ökningen av antalet arbetstillfällen. Överetableringen och den strukturella arbetslösheten förefaller bestående. Den regionala obalansen är betydande med fortsatt koncentration till storstadsområdena.

Det är svårt att i kvantitativa termer ange sysselsättningsgrad och arbets- löshet bland konstnärerna. Det hänger delvis samman med att det gängse ar— betslöshetsbegreppet inte passar in på denna grupp. Det gäller i första hand de konstnärsgrupper som inte har anställning.

Arbetsmarknadsläget kan belysas med siffror från budgetåret 1992/93:

53 000 verksamma i konstnärliga och litterära yrken 13 700 arbetssökande i genomsnitt per månad 6 400 arbetslösa sökande i genomsnitt 2 300 deltagare i arbetsmarknadspolitisk åtgärd i genomsnitt

De 13 700 arbetssökande fördelade sig med 55 % på bild- och formom— rådet, 16 % på scenområdet, 16 % på tonområdet och 13 % på ord— /medieområdet.

Obalansen mellan sökande och arbetstillfällen har tredubblats under 1980— talet med dess högkonjunktur. Antalet kvarstående arbetssökande per månad har enligt AMS statistik ökat från 13 700 1992/93 till 19 500 1993/94 och uppgick i september 1994 till 21 600. Under 1993/94 deltog i genomsnitt 1 300 arbetssökande i arbetslivsutveckling, 900 i arbetsmarknadsutbildning och 500—600 i beredskapsarbete.

Arbetslöshetskassor finns för musiker, scenkonstnärer och journalister. Det är också många konstnärer som får ersättning genom kontant arbetsmark— nadsstöd.

Arbetslösa kassamedlemmar i procent (även icke-konstnärliga yrken)

1974 1985 1991 1994 Musiker 2,9 9,5 12,6 17,4 Teateranställda 4 9,1 12,4 20,6 Journalister 0,8 2,1 3,7 5,3

Redan under 1980-talets högkonjunktur ökade utbetalningarna ur arbets- löshetskassorna kraftigt. Det belyser den växande strukturella obalansen på kulturarbetsmarknaden. Konjunkturberoendet ärinte särskilt stort, men varie- rar mellan yrkesgruppema.

2 1 .6 .3 Inkomster

Av tidigare redogörelser och undersökningar (bl.a. SOU 1990:39 ”Konstnä— rens villkor”) har framgått att ett stort antal konstnärer lever under bekymmer- samma ekonomiska villkor. Det gäller alla kategorier. Medianinkomsten för vissa stora grupper av upphovsmän och utövare varierade 1989 mellan 67 000 kronor (KRO:s medlemmar) och 154 000 kronor (medlemmarna i Sveriges yrkesmusikers förbund). Enligt Sveriges Författarförbund uppgick de skönlitterära författarnas medianinkomster år 1993 till 115 000 kronor.

Statistiken är emellertid bristfällig och hämtad från olika undersökningar som inte är helt jämförbara. Det är stora skillnader i inkomster både mellan olika konstnärskategorier och inom de olika kategorierna. Skillnaden mellan olika konstnärskategorier återspeglar att vissa konstaner är mindre efterfråga- de än andra. Skillnaden inom respektive kategori sammanhänger med det självklara förhållandet att vissa arbetsformer ger bättre inkomster än andra och att vissa konstnärer är mer framgångsrika än andra.

21.7 Sammanfattande iakttagelser

Den statliga konstnärspolitiken existerade i sina huvuddrag redan före 1974 års kulturpolitiska beslut. Men genom den grundliga genomarbetning som föregick besluten skapades ett system av mål och medel som alltjämt funge— rar.

De kulturpolitiska målen om yttrandefrihet, mångfald och förnyelse har i praktiken kompletterats med ett kvalitetsmål som tidigast uttrycktes på det konstnärspolitiska området.

De fyra principer för konstnärspolitiken som lades fast vid mitten av 1970-talet — och som kort kan sammanfattas som arbete, ersättning, bidrag

och samråd mellan stat och konstnärer — har fungerat som målkonkretisering och medel för att uppnå de överordnade kulturpolitiska målen.

Till målet att öka arbetstillfällena för konstnärerna lades 1976 ambitionen att ta tillvara konstnärernas kunnande inom områden som av tradition inte an- setts ligga inom konstnärernas arbetsfält. Några mer betydelsefulla former för en sådan utvidgning kan dock knappast sägas ha utvecklats. Utbyggnaden av kulturinstitutioner över hela landet har dock bidragit till en expansion av den traditionella arbetsmarknaden för konstnärliga yrkesutövare.

Antalet konstnärer har ökat i snabbare takt än arbetstillfällena, vilket lett till en markant obalans mellan utbud och efterfrågan. Detta speglas i arbetslös- hetsstatistiken och det starkt ökade behovet av arbetsmarknadspolitiska åtgär— der i form av beredskapsarbeten och utbildning. AMS har intagit en generös och innovativ hållning till kulturlivet. Insatserna har kommit att bli en perrna- nent och stor del av kulturstödet. I detta ligger vissa problem som bl.a. rör synen på konstnärlig kvalitet.

Den konstnärspolitiska huvudprincipen att konstnärernas försörjning i största möjliga utsträckning ska baseras på ersättning för det utförda arbetet har resulterat i en utbyggnad av de statliga ersättningssystemen till att utöver författarna också omfatta bild— och formkonstnärer och upphovsmän på mu- sikområdet. Ersättningsbegreppet har dock sedan slutet av 1980—talet förlorat en del av sin ursprungligt tänkta karaktär. De har i hög grad frikopplats från den enskilde konstnärens rätt till ersättning när denne uppfyller vissa objektivt angivna krav som t.ex. att ha ett bestämt antal verk i offentlig användning el- ler ägo och i allt högre grad fördelats genom en selektiv kvalitetsprövning som gör att ersättning till sin form inte skiljer sig från bidrag.

Avsikten med konstnärsbidragen har varit att både ekonomiskt stödja konstnärer som har svårt att ekonomiskt klara sig på sin konstnärliga verk— samhet och att främja den konstnärliga utvecklingen genom att ge konstnärer möjlighet att under någon tid ägna sig åt sin konst utan sikte på de omedelbara försäljningsmöjlighetema. Under senare år har en ökad betoning lagts vid det senare. Denna utveckling har påskyndats av regeringsuttalanden.

Stort utrymme har lämnats för mottagarna att själva svara för den närmare utformningen av olika stöd och av fördelningen av stöden. Att staten inte ska styra konstnärlig verksamhet var en etablerad princip redan före de stora kul- turpolitiska reformerna. Den bekräftades 1974 och har ytterligare befästs un— der de gångna 20 åren. I ett avseende kan den rent av sägas ha markerats yt— terligare genom att man försökt att förenkla bidragsregler och lämna större frihet åt de bidragsfördelade myndigheterna att disponera sina anslag. Den ökade användningen av projektbidrag av olika slag verkar i samma riktning.

Utredningen Konstnärens villkor15 menade att det statliga stödet till konstnärligt arbete närmast bör jämföras med det statliga stödet till forskning.

15 Se not 6.

Den icke-ändamålsbestämda fria forskningen är en verksamhet vars avkast- ning inte går att fastställa men som de allra flesta anser vara ornistlig. Om det allmänna stödet till konstnärlig verksamhet och dess institutioner — teatrar, orkestrar etc. — kan liknas vid statens finansiering av forskningens basorgani- sation vid universitet och högskolor kan Författarfondens och Konstnärs- nämndens bidrag till konstnärer närmast jämföras med forskningsråden och deras stöd till forskare i form av forskartjänster och projektpengar. Inom konstområden som inte har ett starkt utbyggt institutionsnät har konstnärsbi— dragen funktionen av anslag till individuellt bedriven konstnärlig verksamhet.

Statens uppföljning av bidragsgivningen har generellt sett ökat under sena- re år. Även kulturmyndighetema på konstnärsområdet har infogats i den nya statliga budgetstyrningsprocessen. Det innebär bl.a. att verksamhetsmål sätts upp mot vilka resultaten av verksamheten skall ställas. Utvärderingar av bi- dragssystemen har blivit en central uppgift för de bidragsfördelande myndig- heterna.

Att mäta effekterna av gjorda insatser är mycket svårt. De omedelbara re— sultaten av det statliga stödet är att berörda konstnärer ges möjlighet till fort— satt och fördjupat konstnärligt arbete. Syftet att ge mottagarna ekonomiska möjligheter att under längre tid ägna sig åt sin konst kan dock aldrig uppnås annat än för en förhållandevis begränsad grupp. Konstnärsstöden har emel- lertid fungerat som en stimulans till konstnärskåren och därmed till kulturlivet i stort.

www murarna-ul Mmmm. mum ut: singlemalt:- mtl-maa sin ämm-mmm n.. 153 mn sm.. .com—a.m.... "ni ut... homa—w. sillä-tm- Iäu mm:-Inmatnin- |..er mma?! .'ll'l lar-mum"! man Hw.ntd--1h WW. Mim! simma—#! mfl millii flat.-Imad Matkultur :hm' .” mahm- -mftmi—mum TMIIhmilml W MWememmH-ä anamma-mm. amt. lamm.-um Mantra-martin. mm Limar . Mhmutt: ""-11 mahn-ma wmvs—mallan 'n mamman var är

mm M.Mwimmmmmnw

i-r'h. .. '.'_||-'Fl|.|- _nmnan

maligna ;QJMMWWW' hmmm .

- MWWMMWMMW

man Wmmmuwmmmw WMMWWWMrmw. mmmwmmmm www

"L'll Wlh |I . ' .'.F 'I '.'-|| r '||'|('-' lml I'm" -' I'l "' u-l '_'h'r ' "." -| ' "' '.'.llr: 'lWl'l-l'l" '|- -' ' -- ' -lr' raw-a...: -,'|'..- . . -:'i.| nnan-....— -. -. - ._' . --.'|u.1-nm:.n.. av..: .' ,r .,- -. -_

':'l" ”- . ' - 'n" dl'lfl' ' ' E'" . El .'11' ."..l _" nu.-].

'|'.|_..'.i'. '- ..|'. !. '_||||"| '|. _ '.'|..-' .. Jm'tlur1ug'r5

"|" .|'. '|'..I'."l "::.-". " 'u-l-l'HLi'. .lql- '#'—' .lll'. -1|.-'|.__-_. .i."i.'.- ..'hll..' FHM. :; .: _| . ||. . ii- '.'-' 'full-ull?!- il'lflu. 'I 'qul..-ll ".i' murar '|'. mu.l—.r'.||.l.il_.1r'.i3.m '..' ' ., '.' . Fl " '|_ " .....- .' "L '|'-|. ”"...—|. .._.—.' 'Frdl-H-MHIII'-'1-n-=-I-EW-I.uu'-"| M-J-l 'i'. _ ..l. ..--.'u. " ' _ ' ' "l'l '.!: . "i.-.'- f' _. .| '||! ',. '|._'q'l'. l'.._.."|.'.' IP. . _... ll— .' ...Lu . ."* 1.'ll.__ ""UJIL ." .' '_ "- 4. _".'._| ni:-'..' [|:-..H.. ."".-"'. "'|| ”'|'- " '|' " 1 | ' :nl' '.". _| 1.5-rl .. .. ur.. ':'EI”? -|1|- ." Jmf-..'....utz. -|r'-- -l .— '.:" 'nr ..?.— l- -a. ' _"... | l'1i'."l ”_ . _:_.. ' .._ II..

"- "I—J. ' nm.-r . .! u.- - m.-.-a...... . .. -...-:.- l...," l'h'n'ui'- 5.1.1-711 fl. " --,-. nu. ..-.-.-u m.a- -. '.':- _.-.. ”två. i-.-*'"....'. ' Am..... ..:>_'l'..1.r .|.'....

. _. ' : .. ” ."

22. Folkbildning och föreningsliv

Till folkbildningen räknar vi, på samma sätt som staten gör i sin bidragsgiv— ning, den verksamhet som bedrivs inom studieförbund och folkhögskolor. Inom ramen för kapitel 6—10 har antalet studiecirklar och kulturprogram i studieförbundens regi redovisats inom varje konstområde. Här sammanfattar vi utvecklingen i mer övergripande termer. Vi redogör också översiktligt för utvecklingen inom folkhögskolorna. Avslutningsvis ger vi några grunddrag i fråga om det svenska organisationslivet i övrigt.

Folkbildning och föreningsliv karaktäriseras av att — förenings- och organisationslivet i Sverige är mångsidigt och berör nästan hela den vuxna befolkningen. Det finns 19—20 miljoner föreningsmedlemsskap i landet, — ca en fjärdedel av landets befolkning har deltagit i minst en kurs eller studiecirkel det senaste året, — det finns elva studieförbundl, de flesta med förankring inom folk— rörelser och föreningsliv. Så gott som alla fackliga och politiska och många ideella organisationer är medlemmar i något av studie— förbunden,

— de flesta studieförbund har verksamhet i alla kommuner och har tillsammans ca 850 lokalavdelningar, — den viktigaste arbetsformen är studiecirkeln, andra arbetsformer är t.ex. kulturprogram och föreläsningar, — efter folkbildningsreformen 1991 har studieförbunden stor frihet att själva styra sina arbetsformer, — läsåret 1994/95 fanns det 136 folkhögskolor med statsbidrag — de flesta folkhögskolor har en eller flera folkrörelser som huvud- man, andra huvudmän är landsting eller primärkornmun, — enligt nuvarande förordning om statsbidrag till folkbildningen lämnas ett sammanhållet statsbidrag till folkhögskolor och studie- förbund vilket fördelas av folkbildningens eget organ, Folkbild— ningsrådet.2

' Arbetarnas bildningsförbund (ABF), Frikyrkliga studieförbundet (FS), Folkuniversitetet (FU), KFUK—KFUM:s studieförbund, Studieförbundet Medborgarskolan (Mbsk), Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet (NBV), Studiefrämjandet (Sfr), Svenska idrottsrörelsens studieförbund (SISU), Sveriges kyrkliga studieförbund (SKS), Studieförbundet Vuxen- skolan (SV) och Tjänstemännens bildningsverksamhet (TBV).

2 SFS 1991:977.

— de senaste åren har betydande belopp tillförts folkbildningen i form av arbetsmarknadsmedel,

— det finns en rik flora av kulturföreningar där aktivitetsgraden är hög men där undersökningar anger minskning av medlemsstalen, — också föreningar med annat huvudsyfte än kultur har kulturinslag i verksamheten och har betydelse för människors kontakt med kultur.

22.1. En folkbildningsreform varje decennium

I början av 1970—talet bestod studieförbundens verksamhet av tre grenar: studiecirklar, föreläsningar och s.k. övrig verksamhet. Inom ramen för stu— diecirkelverksamheten förekom allmänna studiecirklar, universitetscirklar och cirklar i svenska för invandrare. I den s.k. övriga verksamheten ingick bl.a. kurser och konferenser, barn och ungdomsverksamhet, äldreverksamhet, handikappverksamhet och annan gruppverksamhet. En viss del av de all— männa studiecirklama och universitetscirklarna utgjordes av cirklar i kultur— ämnen.

Med 1974 års kulturproposition som grund beslutade riksdagen att ersätta det tidigare bidraget till föreläsningsverksamhet med ett statsbidrag till kultur- program inom föreningslivet. Det nya bidraget var väsentligt större än tidigare föreläsningsbidrag och skulle ses som ett komplement till studiecirkelverk- samheten. En mindre del av bidraget förmedlades via länsbildningsförbunden till föreningar utanför folkbildningen.

År 1981 kom en folkbildningsreform som byggde vidare på 1974 års kulturpolitiska beslut.3 Folkrörelsernas och folkbildningens roll som kultur- skapare och kulturförmedlare gavs förstärkt betoning. Ett nytt bidragssystem infördes. Studieförbundens verksamhet indelades fortsättningsvis i studie— cirkelverksamhet, kulturverksamhet, kurs- och konferensverksamhet samt övrig verksamhet.

Till kulturverksamhet hänfördes liksom tidigare kulturprogram framförda inför en publik, men även s.k. kulturgrupper. Till kulturgruppsverksamheten räknades ensembler, körer, dans- och teatergrupper m.fl. vars huvudsyfte var att förbereda en redovisning av gruppens arbete. En mindre del av medlen för kulturverksamhet gick fortfarande till föreningar utanför folkbildningen för kulturprogramverksamhet.

Gränsdragningen mellan studiecirklar och kulturverksamhet avgjordes av syftet med verksamheten. Om syftet var att vidga gruppens kunskaper och

3 Prop. 1980/81:127.

allmänna orientering fick verksamheten bidrag som studiecirkel, om syftet var att göra en presentation inför publik skulle den ges stöd från anslaget för kulturverksamhet.

År 1986 gjorde Kulturrådet en utvärdering av kulturverksamheten i studie- förbunden. Kulturrådet drog slutsatsen att statsbidraget för kulturverksam- heten borde höjas för att den verksamheten skulle ges samma möjligheter som studiecirkelverksamheten.

Den senaste folkbildningsreformen genomfördes år 1991 grundad på propositionen 1990/91:82. Ansvarsfördelning mellan staten och folkbild- ningen förändrades. Inom de gränser som riksdag och regering lade fast ska folkbildningen själv ta ansvar för fördelning av statsbidraget, administration, organisation samt uppföljning och utvärdering av verksamheten. Anslaget till folkbildningen utgår som ett samlat bidrag och detaljerade bidragsregler har ersatts av uttalanden om mål och syfte med statens stöd. Något särskilt bidrag till kulturverksamhet finns inte längre.

Folkbildningens eget organ Folkbildningsrådet som består av företrädare för Folkbildningsförbundet, Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation (RIO) och Landstingsförbundet ska fördela tillgängliga medel mellan enskilda studieförbund och folkhögskolor.

22.2. Deltagande i studiecirkelverksamhet

Strax över en fjärdedel (26 %) av landets befolkning 9—79 år har uppgivit att de deltagit i en kurs eller studiecirkel minst en gång under det senaste året.4 Sett över de senaste tjugo åren har andelen successivt minskat, 1976 uppgav 31 % att de hade deltagit i cirkelverksamhet. Andelen som deltagit i en kurs eller studiecirkel den senaste månaden har ända sedan 1970-talets mitt varit ca 15 %.

Ca 1,9 miljoner personer deltar således i någon form av studiecirkelverk— samhet. Antalet registrerade deltagare i cirkelverksamhet är emellertid närmare tre miljoner. Många av de som deltar är med i flera cirklar under ett år. Om det förklarar hela skillnaden går inte att säga. Det kan också vara så att en del personer som besvarat en intervju om kulturvanor inte känt till att den aktivitet de deltar i, t.ex. körsång eller danskurs, är en registrerad studiecirkel.

Olika åldersgruppers deltagande i studiecirkelverksamhet

Äldersstrukturen bland de som uppger att de har deltagit i studiecirkelverk- samhet har förändrats under de senaste 20 åren. I mitten på 1970-talet var det

4 Nordberg ] & Nylöf G (1994): Kulturbarometern perioden juli 1991—juni 1993. Statens kulturråd. 511

främst yngre personer som uppgav att de deltagit. Den största åldersgruppen var 25—44—åringar där 39 % uppgav att de hade deltagit i en studiecirkel det senaste året och den näst största gruppen var 15—24-åringar där 30 % varit aktiva i cirkelverksamhet. Personer över 45 år deltog i mindre utsträckning.

Sedan dess har utvecklingen gått mot en större andel äldre personer och en minskande andel bland yngre personer.

Diagram 22.2.1 Andel deltagare i kurser eller studiecirkelverksamhet senaste året och senaste månaden i olika åldersgrupper, förändringar under 10 år.

% deltagare i studiecirkel 80

70

60 . 1983—85 år 50 El 1991—93 år 40 ' 1983—85 mån

30

. 1991—93 mån

20

10

|— |... M DM Olo Q' ("1 I

&

Källa: Tabell 22.2.1a

15—24 år 25—44 år 45—64 år

65— ar

I en undersökning som Folkbildningsrådet har låtit genomföra tillsammans med studieförbunden har man undersökt deltagarna i studiecirklama.5 Efter— som en person parallellt kan delta i flera studiecirklar är det möjligt att samma personer förekommer flera gånger i denna undersökning. Undersökningens resultat bör också läsas med visst förbehåll eftersom den enkät som gjordes endast besvarats av 55 % av de 11 500 deltagare som fick den. I några studieförbund har man i sin analys av bortfallet konstaterat att det kan finnas en viss snedfördelning i svaren och vissa grupper, t.ex. funktionshindrade, invandrare och möjligen ungdomar, bedöms vara underrepresenterade. Inom vissa studieförbund utgör dessa grupper en stor del av deltagarna.

5 Svensson A (1994): Vem deltar i studeicirklar? Rapport från en undersök- ning av deltagare i studieförbundens cirkelverksamhet hösten 1992. Folk- bildningsrådet.

I Folkbildningsrådets undersökning fastslås att det är tydligt att studie— förbunden nu har äldre deltagare i studiecirklama än vad man hade i mitten på 1970—talet. Undersökningen visar att cirkeldeltagamas medelålder är 46 år. En större del av de manliga deltagarna var unga (15—20 år) medan de kvinn— liga deltagama fanns högre upp i åldrarna. Den tydligaste skillnaden mellan cirkeldeltagarna och hela befolkningen är att yngre pensionärer är över- representerade bland cirkeldeltagama. Det stora antalet äldre deltagare kan delvis bero på att dessa deltar i fler cirklar.

Sambandet mellan utbildningsnivå och deltagande i studiecirklar

Bland studiecirklamas deltagare är andelen deltagare med kort grundutbild- ning relativt hög. I Folkbildningsrådets undersökning hade nästan var fjärde deltagare enbart folkskola som grundutbildning. Var tionde deltagare hade minst tre års utbildning från högskola eller universitet. Sambandet mellan ålder och utbildning är tydligt, de många äldre deltagarna har en kortare utbildning.

Samtidigt är andelen av alla lågutbildade i befolkningen som deltar i studie- cirklar bara hälften så stor som andelen av alla högutbildade som går i studie- cirkel. Den skillnaden har minskat obetydligt under de senaste 20 åren.

Regional fördelning

Organisationslivet är starkt decentraliserat och studieförbunden har en förank- ring på de flesta orter i landet.

Cirkeldeltagandet per invånare 1993/94 var högst i Västerbottens och Gävleborgs län med 531 respektive 415 deltagande per 1 000 invånare och lägst i Stockholms och Kristianstads län med 253 respektive 235 deltagande per 1 000 invånare. Generellt är det genomsnittliga deltagandet högre i norra Sverige. Av de tio kommuner som hade det högsta Cirkeldeltagandet återfanns nio i Västerbottens län och den tionde i Norrbottens län. Skillnaderna mellan olika kommuner är ganska stora.

Ämnesmässigt har estetiska ämnen och språk markant lägre andelar av verksamheten i glesbygd medan t.ex. samhällsvetenskap, naturvetenskap och medicin, hälso- och sjukvård har en klart större andel.

Skillnader mellan män och kvinnor

Bland befolkningens flickor och kvinnor 9 år och äldre uppger 29 % att de har deltagit i studiecirkelverksamhet det senaste året. Bland pojkar och män är

andelen lägre, 22 %.6 Skillnaden mellan män och kvinnors deltagande har i princip varit det samma de senaste tjugo åren.

I mitten på 1970-talet var deltagandet något högre både bland män (28 %) och kvinnor (33 %). Minskningen har alltså relativt sett varit större för männen.

Enligt Folkbildningsrådets enkät är 63 % av studiecirkeldeltagarna kvinnor och 37 % män. Den årliga statistiken över cirkelverksamheten från SCB 1991/92 visade att kvinnorna utgjorde 58 % av deltagarna. Kvinnorna är alltså något överrepresenterade i Folkbildningsrådets enkätsvar vilket kan ha betydelse för resultaten överlag.

Upp till 25 års ålder är det enligt undersökningen fler män än kvinnor bland deltagarna. Det är framför allt den stora grupp unga män som deltar i studiecirklar i improvisatorisk musik som gör att andelen är så hög. Högre upp i åldrarna är andelen kvinnor lika stor eller större, vilket stämmer väl med kvinnors högre aktivitetsgrad inom de flesta kulturområden. I den äldsta åldersgruppen 75 år och uppåt, är det återigen fler män bland deltagarna.

Inom vissa ämnesgrupper utgör kvinnorna ca 90 % av deltagarna, det gäller bl.a. porslinsmålning,vävning, konstsömnad och övrig textilslöjd. En jämn könsfördelning återfinns i cirklar som t.ex. svenska, samhällskunskap, kommunala frågor och internationella frågor. I cirklar som fiske, träslöjd, jakt eller improvisatorisk musik utgjorde kvinnorna 20 % eller färre av del- tagarna.

Motiv för deltagande i studiecirkel

I Folkbildningsrådets enkät frågades även om de huvudsakliga motiven för deltagande där de svarande fick välja mellan fem givna svarsaltemativ.7 Det dominerande motivet för deltagande var att få bättre kunskap inom något specialområde. Ett annat viktigt motiv var att träffa andra människor och vara med i gemenskapen i studiecirkeln.

I rapporten studerades också motiven med utgångspunkt i olika bakgrund och livssituation. Inom den yngsta åldersgruppen dominerade alternativet att få kunskap inom sitt specialområde, medan den äldsta åldersgruppen angav gemenskapsmotivet. Kvinnor sökte sig enligt undersökningen i större utsträckning än män till studiecirklar för att träffa andra. Bland deltagare med den kortaste utbildningen angav en större andel gemenskapsmotivet än bland dem med längre utbildning.

6 Se not 4. 7 * att skaffa kunskaper som har att göra med mitt arbete eller mina yrkesplaner,* att skaffa kunskaper som jag har nytta av i föreningsarbete eller fackligt arbete, * att bättra på mina allmänna kunskaper, * att få bättre kunskaper inom något specialområde som jag är intresserad av, * att träffa andra människor eller för att det är trevligt med gemenskapen i en studiecirkel.

22.3. Utbudet av studiecirklar

Förändringar i bidragssystemet och omgrupperingen mellan studiecirklar och kulturgrupper gör det svårt att göra en jämförelse över tid för kulturverksam- heten i cirkelforrn. Under 1970—talet (1970/71—1978/79) ökade antalet studie- cirklar totalt med 73 %. Antalet kulturcirklar (cirklar i de estetiska ämnena) ökade med 113 % och uppgick år 1978/79 till nästan 37 % av det totala antalet studiecirklar. Det totala antalet studiecirklar minskade kraftigt i början av 1980-talet, vilket sannolikt hängde samman med de organisatoriska för— ändringar som ägde rum vid denna tid. Många av de tidigare estetiska cirk— larna omformades till kulturgrupper.

Under 1980-talets senare del ökade antalet studiecirklar gradvis och i början av 1990-talet var man åter uppe i nästan samma antal som 1979/80.

I och med det nya bidragssystemet 1991 försvann verksamhetskategorin kulturgrupper, vilket ledde till att antalet studiecirklar i estetiska ämnen ökade. Verksamhetsåret 1993/94 utgjorde de estetiska cirklarna ca 40 % av det totala antalet studiecirklar.

Diagram 22.3.1 Antalet studiecirklar i folkbildningens regi.

Antal studiecirklar 350 000 I

/' '—./I 300 000 _/X ./' ./ 250 000

200 000 ' Antal cirklar

_D— Därav estetiska

100000. M * uppgift om estetiska

cirklar saknas

150 000

50 000

0

*1973/74 1976/77 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1991/92 1992/93 1993/94

Källa: Tabell 22.3.1a

Studiecirklar i musik och konst/konsthantverk har under hela perioden ut- gjort huvuddelen av de estetiska studiecirklama. Från och med 1982/83 ut- gick inte statsbidrag till utövande dans, som därför saknas i redovisningen nagra ar. 5 15

Diagram 22.3.2 Antal estetiska studiecirklar i folkbildningens regi fördelade på konstområden.

Antal studiecirklar 140 000

120 000 Dans 100 000 Teater 80 000

' Film, foto, bild

60 000 Cl Konst/konsthantverk 40 000 ' Musik

20 000

0

[NO [NGO xx DON (Nlx ONOX ._.—

1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1991/92 1992/93 1993/94

Källa: Tabell 22.3.2a

22.4 Utbudet av kulturprogram

När bidrag till kulturprogram i föreningslivet infördes 1974/75 växte denna verksamhet snabbt. I mitten på 1970-talet redovisade studieförbunden nära 14 000 kulturprogram, vid 1980-talets slut över 100 000 kulturprogram. Sedan inträdde en minskning under några år, verksamhetsåret 1991/92 redo- visades 88 500 kulturprogram, vilket var en minskning med 15 % jämfört med föregående år.

De senaste åren visas på nytt en ökning och år 1993/94 redovisas 115 500 arrangemang. Verksamhetsökningen var sannolikt inte fullt lika stor i realite— ten. Enligt Folkbildningsrådets bedömning har studieförbunden de senaste åren höjt sin ambitionsnivå när det gäller redovisning av samtliga aktiviteter. Förändringarna är till viss del ett resultat av förändringar i bidragssystemet, vilket har påverkat både verksamhetens utformning och redovisningsformer- na.

Den största ökningen har skett i fråga om föreläsningar och utställningar. Antalet dansprogram har också ökat kraftigt. Musikprogram är alltjämt den dominerande programforrnen.

Diagram 2241 Antal kulturprogram i folkbildningens regi fördelade på konstområden.

Antal arrangemang 160 000

140 000

Övriga ej

120 000 ämnesinriktade

100 000 . Film/foto/bild

80 000 I Dans

|:] Dramatisk framställning

60 000

%*? xs ss Nä %& I

40 000

Sång/Musik

20 000

0

1976/77 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1991/92 l992/93 1993/94

Källa: Tabell 22.4.1a

Studieförbundens kulturprogram utgör en stor del av kulturutbudet i små och medelstora kommuner. Det stora flertalet program anordnas i samverkan med andra organisationer. Vanligaste samarbetspartners är studieförbundens medlemsorganisationer. Under 1980—talets senare del och början av 1990- talet arrangerades mer än vartannat program i samarbete med någon medlems- organisation. En fast samverkan kan även finnas med andra organisationer.

I slutet av 1980—talet och början av 1990-talet arrangerades ca 10 % av studieförbundens kulturprogram i samverkan med kommuner och landsting, men under senare år har andelen minskat till ca 6 %. Många mindre kommu- ner har utformat sin kulturpolitik utifrån samarbetet med studieförbunden och väljer att ge stöd till studieförbunden istället för att driva egen program- verksamhet. En mycket liten del, sammanlagt ca 2 % av kulturprogrammen, genomförs i samverkan med utbildningsinstitutioner eller andra studie- förbund.

I mitten av 1980-talet genomfördes ca 35 % av kulturprogrammen under medverkan av kulturarbetare vilket var en ökning sedan 1980-talets början. Vid samma tid rapporterades att drygt 13 % av programmen arrangerades under medverkan av fria grupper vilket också var en ökning från decenniets början. Främst gällde det samarbete med musikgrupper och i någon mån teatergrupper. 517

Senare uppgifter om samverkan med fria grupper finns inte att tillgå, men medverkan av enskilda kulturarbetare går att följa. Under 1980-talets senare del ökade andelen kulturprogram under medverkan av kulturarbetare till närmare 40 % för att sedan minska igen till ca 20 % 1993/94. En svårighet och osäkerhetsfaktor är dock vad man avser med kulturarbetare. Begreppet kan tolkas olika bland de rapporterande.

Antalet kulturprogram under medverkan av kulturarbetare har minskat också i absoluta tal. Det var störst under verksamhetsåret 1989/90 då nästan 40 000 program hade sådan medverkan. Sedan dess har antalet successivt minskat och 1993/94 genomfördes drygt 23 000 kulturprogram under medverkan av kulturarbetare.

Det sammanhållna anslaget till kulturverksamheten inom studieförbunden ökade möjligheterna till samverkan med kulturinstitutioner och enskilda kulturarbetare. En mindre andel av studieförbundens kulturprogram arrange- ras i samverkan med någon kulturinstitution. Under 1980-talet förekom ett sådant samarbete vid knappt 5 000 program (knappt 7 % av det totala antalet kulturprogram). I Kulturrådets utvärdering av kulturverksamheten i studie- förbunden 1986 drogs slutsatsen att samarbete med kulturinstitutioner och kulturarbetare borde kunna öka och att kulturarbetare borde kunna engageras mer i verksamheten.8 I stället har samarbetet minskat för att under verksam— hetsåret 1993/94 omfatta ca 2 000 program (ca 2 %).

Tidigare redovisades även samverkan med kulturarbetare, fria grupper och institutioner i kulturgruppemas verksamhet. Andelen kulturgrupper som inne- fattade medverkan av fria grupper eller enskilda kulturarbetare var 1984/85 en tredjedel av motsvarande andel av kulturprogrammen.

I Kulturrådets utvärdering 1986 kom man fram till att studieförbunden an- ordnar fler kulturprogram per invånare i glesbygd än i storstadsregionerna. Både antalet program och antalet deltagare var lägst i storstadsområden. Utanför dessa var antalet större i den norra halvan av landet än i den södra.

22.5 Studieförbundens ekonomi

Studieförbundens verksamhet finansieras främst genom offentliga bidrag och avgifter från deltagarna. Den offentliga delen av finansieringen har gradvis minskat under det senaste decenniet. Är 1987/88 uppgick statsbidraget till ca 40 % av studieförbundsavdelningamas finansiering, de kommunala bidragen till ca 22 %, deltagarintäkter till 23 %, övriga intäkter till ca 8 % och löne- bidrag till ca 7 %. År 1992/93 hade de offentliga bidragen sjunkit och finan-

8 Svensson A: Kultur [ studieförbunden. En utvärdering av statsbidraget till kulturverksamhet i studieförbunden. Rapport från Statens kulturråd 198616.

sierade knappt hälften av verksamheten. De statliga bidragen svarade för den största minskningen, drygt åtta procentenheter mindre än tidigare.

Deltagarintäkter och framför allt övriga intäkter har under senare år kommit att utgöra en allt större andel av finansieringen. Budgetåret 1992/93 bestod finansieringen till ca 20 % av övriga intäkter.

Statens stöd

I figuren nedan redovisas den del av anslaget till folkbildningen som tillfaller studieförbunden. Där ingår inte arbetsmarknadsmedel. Utvecklingen visar en betydande realökning av statsbidraget under andra halvan av 1970-talet som följts av en successiv realminskning. Bidraget 1993/94 ligger under 1973/74 års nivå.

Diagram 22.5.1 Statens stöd till studieförbunden i miljoner kronor. 1994 års penningvärde.

Antal miljoner kronor 2 000 I 500 I Bidrag till kulturverksamhet 1 000 fördelat av Kulturrådet I Bidrag till 500 studiecirkelverksamhet O

1973/74 1976/77 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1991/92 1992/93 1993/94

Källa: Tabell 22.5.1.a

Bidrag till folkbildningen i form av medel för arbetsmarknadsanpassade utbildningar och kurser för arbetslösa har i fast penningvärde gradvis ökat under senare år. Budgetåret 1992/93 erhölls särskilda anslag för arbets- marknadsanpassade utbildningar om 100 miljoner kronor, vilka Folkbild- ningsrådet fördelade med 50 miljoner kronor vardera till folkhögskolorna och studieförbunden. Samma år utgick ytterligare drygt 100 miljoner kronor till folkhögskolorna för kurser för arbetslösa. Budgetåret 1993/94 fördelades särskilda anslag till kurser för arbetslösa med 90 miljoner kronor till studie— förbunden och 10 miljoner till folkhögskolorna. Detta år utgick även ett särskilt bidrag om drygt 400 miljoner kronor för anordnandet av extra utbild- ningsplatser inom folkhögskolan. 519

Totalt sett fördelas ordinarie statsbidraget till folkbildningen (exklusive arbetsmarknadsmedel) med 48 % till studieförbunden och ca 51 % till folk- högskolorna efter det att ca 1 % avdelats till Folkbildningsrådet för admini- stration, forskning och utvecklingsarbete.

Statsbidrag kan även utgå till föreläsningföreningar och andra icke—studie— förbundsanknutna ideella föreningar t.ex. musik-, teater-, och hembygds- föreningar för enskilda kulturarrangemang. Dessa föreningar ansöker om stöd till sina kulturprogram hos länsbildningsförbunden. Folkbildningsför- bundet fördelar bidraget till länsbildningsförbunden för vidare fördelning inom länen. Statens bidrag till detta, som 1993/94 uppgick till knappt 6 mil- joner kronor, har successivt urholkats under senare år.

Kommunalt stöd

Vid sidan av staten är kommunerna viktiga bidragsgivare till studieförbunden. Liksom de statliga insatserna ökade kommunernas stöd till studieförbunden under slutet av 1970-talet för att sedan minska igen under 1980-talet och 1990—talets första år. Sedan 1987/88 har andelen kommunala bidrag kommit att utgöra en allt mindre del i studieavdelningarnas finansiering. Den har sjunkit från 22 % till 17 % budgetåret 1992/93.

Landstingens stöd

Landstinget är huvudman för ett antal folkhögskolor samt bidrar till studie- förbundens distriktsverksamhet och till länsbildningsförbundens verksamhet. Under 1970-talet och 1980—talet ökade landstingens stöd stegvis för att sedan avstanna och vändas till i en nedgång under början av 1990-talet. Länsbildningsförbunden erhöll mest stöd från landstingen i slutet av 1980— talet.

22.6 Folkhögskolomas verksamhet 22.6.1 Verksamhet

År 1977 utfärdades en ny folkhögskoleförordning där det fastslogs att folk- högskolan hade till uppgift att främja allmän medborgerlig bildning och i be— gränsad omfattning ge yrkesinriktad utbildning.9

Folkhögskolekurser av viss längd kan ge behörighet motsvarande grund- skolan respektive gymnasiekompetens som är jämlik vissa gymnasielinjer.

9 SFS 1977:551.

Sedan 1974 har antalet folkhögskolor med statsbidrag ökat med 24 stycken och uppgick läsåret 1994/95 till 136.

Folkhögskolomas uppgift är att fungera som vuxenutbildare och genom- föra folkrörelseinriktade utbildningar. Verksamhet som syftar till att utjämna utbildningsklyftor och höja utbildningsnivån i samhället ska ges särskild upp- märksamhet och lågutbildade, deltagare med funktionshinder och invandrare prioriteras.

Till folkhögskolans särprägel hör att de inte är bundna till centralt fast— ställda läroplaner. Ansvaret för utformningen vilar på den enskilda skolan. Varje skola bestämmer själv verksamhet med hänsyn till skolans ideologiska och kunskapsmässiga inriktning.

I början av 1970—talet genomfördes nästan all verksamhet inom folkhög- skolorna som längre sk. vinterkurser, vilka huvudsakligen syftade till att ge en bred allmänbildning. Vid sidan av dessa fanns sk. ämneskurser där man koncentrerade sig kring vissa ämnen. Ämneskursema kunde vara olika långa, från ett par dagar till 34 veckor eller längre. Kring 1970-talets mitt började antalet vinterkurser att minska och de ämnesinriktade kurserna blev vanligare. Änmeskursema förekom allt oftare som längre linjer, men de kortare kurserna fanns kvar.

I slutet av 1970-talet ersattes vinterkursema av s.k. allmänna kurser på 15 eller 30 veckor, vilka kännetecknades av ett brett ämnesval. Förekomsten av en allmän kurs med uppgift att främja medborgerlig bildning har setts som ett utbildningspolitiskt huvudmotiv för att bevilja folkhögskolorna statsbidrag. Vid sidan av de allmänna kurserna och de enstaka yrkesutbildningarna finns särskilda linjer med mer än hälften av undervisningen inriktad mot ett visst studieornråde.

Kortare kurser kom successivt att utgöra en allt viktigare del av verksam- heten. I början av 1980-talet ökade kortkurserna både i fråga om antal del- tagare och antal elevveckor. Andelen elevveckor för kortkurser i förhållande till det totala antalet elevveckor låg under 1980-talet på ungefär 25 %. Av de korta kurserna har de som är två till tre dagar långa dominerat mycket kraftigt. Vid ett tiotal skolor uppgick kortkurserna till över 60 %, nästan alla dessa tillhörde arbetarrörelsen eller samverkade med den om fackliga kurser. Under 1992/93 hade andelen kortkurser minskat till 15 % och 1993/94 var de nere i 9 %.

Sedan 1986 har folkhögskolorna dessutom möjlighet att genomföra upp- dragsverksamhet. Kurserna beställs av både huvudmannaorganisationerna, statliga myndigheter, kommuner, landsting och enskilda företag. Uppdrags— verksamheten gentemot företagsvärlden är förhållandevis liten och starkt beroende av upparbetade kontakter. För verksamhetsåret 1993/94 uppgick den totala omfattningen av uppdragsutbildningarna till ca 5 % av folkhög— skolomas samlade verksamhet. Redovisningen av uppdragsutbildningarna är

en för folkhögskolorna frivillig uppgift och uppgifterna ovan gör därför inte anspråk på att vara heltäckande.

Som följd av ett ökat antal kortkurser och uppdragsverksamhet har folk— högskolorna under de senaste årtiondena profilerat sin verksamhet allt mer. Även utvecklingen av allmänna kurser med särskild inriktning och särskilda linjer har följt några huvudinriktningar.

Specialiseringen har skett bl.a. genom att en rad nya ämnesområden förts in i kurserna. Ofta gäller det ämnen som har litet utrymme i det allmänna skol- väsendet t.ex. estetisk verksamhet, miljövård, ekologi, internationella frågor, u-landskunskap, medier och informationskunskap samt bibelkunskap.

Profilerade ämneskurser har givit folkhögskolan en mer renodlad folk- bildarroll. Insatsen att ge grundutbildning och kompetensgivande kurser är inte längre den dominerande uppgiften. Många folkhögskolor har under den senaste tioårsperioden också tagit på sig allt fler yrkesutbildande uppgifter.

För många elever på folkhögskolorna innebär studierna att eleverna under längre eller kortare tid lämnar sin vardag och blir delaktiga i en annan miljö. Många av skolorna är förlagda till mindre orter eller landsbygden. I princip är alla skolor riksrekryterande. Intematformen kan antas vara en förklaring till att åldern på eleverna vid de långa kurserna är förhållandevis låg i jämfört med annan vuxenutbildning, medelåldern för nybörjare är ca 22 år.10

Många av de nya folkhögskolorna som tillkommit under senare år har inte internat utan är belägna i tätorter och har undervisning endast på dagtid. Det stora flertalet av dessa var tidigare tätortsfilialer som med tiden har blivit självständiga skolor.

Estetisk verksamhet vid folkhögskolorna

En omfattande praktiskt-estetisk verksamhet har kommit att bli ett särmärke i den allt mer profilerade verksamheten inom folkhögskolorna. De estetiska kurserna expanderade kraftigt under 1960- och 1970-talet och har sedan dess fortsatt att öka i omfattning. De flesta av Sveriges folkhögskolor har i dag utbildning inom något estetiskt område som bild, färg och form, dans, konst— hantverk, teater, drama och musik.

Läsåret 1994/95 finns musiklinje vid 43 folkhögskolor, teaterlinje vid 20, bild/bildkonstlinje vid 37, konsthantverk, slöjd, textil vid 33 och allmän este- tisk linje vid 39 folkhögskolor. Linjerna kan vara från ett- till treåriga.

Omfattningen av den estetiskt inriktade undervisningen varierar. Vissa skolor har konstnärliga linjer med flera inriktningar, medan andra bara har en. På några skolor finns särskilda linjer, medan andra har en allmän kurs med möjlighet till specialisering inom en eller flera estetiska varianter. På de sär-

10 SOU l993:64 Frågor för folkbildningen. Betänkande av Utredningen om utvärdering av folkbildningen.

skilda kurserna kan det ingå 20 timmars estetiskt innehåll varje vecka medan det på de allmänna kurserna med en estetisk inriktning kan förekomma endast några timmar i veckan av det estetiska ämnet. En kvantitativ beskrivning ger därför en ofullständig bild av det estetiska utbudet på folkhögskolorna.

Folkhögskolomas estetiska utbildningar har olika syften. De syftar i regel inte till att ge en yrkesutbildning, även om det finns ett fåtal yrkesutbildningar t.ex. dramapedagog och kantor. Vissa av de konstnärliga utbildningarna består huvudsakligen av färdighetsträning och strävar efter att utveckla den personliga uttrycksförrnågan. Andra syftar till att förbereda för inträde till konstnärlig eller pedagogisk utbildning vid högskola. En del utbildningar har folkbildningsinriktning och syftar till insatser i kulturlivet t.ex. som cirkel- eller amatörledare. Det finns även utbildningar som förbereder för terapeutiskt arbete med estetiska inslag samt arbetsmarknadsutbildningar inom det este- tiska området.

22. 6 .2 Deltagande

I den statistik som folkhögskolorna rapporterar till SCB lämnas endast speci— ficerade uppgifter om antalet elever på de längre kurserna (15 eller 30 veck- or). Antalet studerande på båda dessa kurser ökade något under 1970— och 1980—talet. De flesta studerande som gick på de längre kurserna deltog i kurser om 30 veckor. Sedan 1990-talets början har dock kurserna redovisats på ett annorlunda sätt. I statistiken från 1992/93 avser man med längre kurser alla kurser över 15 dagar vilket försvårar en jämförelse över tid.

Antalet elever på de allmänna kurserna har varit ganska konstant runt 1 000 sedan slutet av 1970—talet medan elevantalet på de linjerna med särskild inriktning har ökat från knappt 2 800 till 11 500.

Antalet elever på kortare kurser har under senare år kommit att utgöra en allt mindre del. Det totala elevantalet inom folkhögskolorna har gradvis minskat sedan början av 1980-talet, då antalet elever låg runt ca 250 000. År 1992 var det totala antalet elever ca 175 000.

Andelen kvinnor inom folkhögskolornas längre kurser har sedan 1970- talets mitt varit ca 60 %. På de särskilda linjerna har andelen kvinnor gene- rellt varit högre och närmat sig 65 %.

Uppgifter om andelen lågutbildade, funktionshindrade och invandrare finns endast för senare år. Under läsåret 1992/93 utgjorde lågutbildade ca 40 % av eleverna, medan 43 % hade två- eller treårigt gymnasium bakom sig. Andelen handikappade var totalt 10 %. Under samma år var ca 4 000, eller drygt 2 %, av eleverna invandrare.

Uppgifter om hur många elever som deltagit i estetiska utbildningar finns inte särskilt redovisade i SCB:s material för hela perioden. Några uppgifter

från periodens början och slut finns dock att tillgå även om de är ofull- ständiga.

År 1973 fanns det totalt ca 500 elever som studerade estetiska ämnen inom ramen för ämneskursema, tre år senare hadeantalet ökat till ca 1 450. Hur många elever som deltog i kortare kurser med estetisk inriktning finns inte uppgifter om. Läsåret 1992/93 fanns det ca 4 000 elever inom de estetiska kurserna om mer än 15 dagar. Denna siffra innefattar både eleverna inom de allmänna kurserna med estetisk inriktning, elever på de särskilda linjerna för estetiska ämnen och de kurser med estetisk inriktning som finansierats med arbetsmarknadsmedel. Utöver denna grupp fanns det inom ramen för kortare kurser av olika slag ytterligare ca 20 700 elever som studerat estetiska ämnen.

Intresset för utbildning inom det estetiska området är således mycket stort på folkhögskolorna. Till så gott som alla konstnärliga utbildningsplatser finns fler sökande än vad man kan ta emot.

22.7 Folkrörelser, föreningar, organisationer

Sedan länge finns ett väl utvecklat föreningsliv iSverige. De flesta organisa- tioner har en rikstäckande uppbyggnad med avdelningar på regional och lokal nivå. Men det finns också rent lokala eller regionala föreningar, liksom lösare sammanhållna nätverk. Många gånger skiljer man mellan folkrörelser och föreningar även om skillnaden knappast är helt given. Vi använder orden organisationer och organisationsliv som sammanfattande begrepp.

Det finns en lång rad kulturorganisationer med olika inriktning, verksam- hetsformer och ambitionsnivåer. Gemensamt är att de ger människor tillfälle till personlig utveckling genom skapande verksamhet och kulturprogram m.m. Men även föreningar med andra huvudsyften kan spela en viktig roll för människors deltagande i kulturlivet.

Vi ger vissa översiktliga data om svenskt organisationsliv innan vi går in på kulturorganisationema.

Deltagande i föreningslivet

I SCB:s fritidsstatistik från 1982—1983 anges att svenskarna är mycket föreningsaktiva och att föreningsaktiviteter är en viktig del av fritiden. Ca 90 % av befolkningen (16—74 år) uppger sig vara medlem i åtminstone någon förening. Bland de yngre (7—15 år) var motsvarande siffra 75 %.

I en undersökning gjord tio år senare (1992), då man hade vidgat ålders— gruppen med tio år, var drygt 92 % av befolkningen (16—84 är) medlem i

någon förening.

Många är med i fler än en förening. Det finns 19—20 miljoner förenings- medlemskap i landet och den vuxna befolkningen är i genomsnitt medlem i 2,9 olika föreningar.

Fackliga organisationer, idrottsföreningar, konsumentkooperativ och boendeföreningar svarar för över hälften (53 %) av samtliga medlemskap.

Förhållandevis många människor är aktiva. Det finns ca sex miljoner aktiva medlemskap i landet enligt egen bedömning. Vad som krävs för att kallas aktiv är subjektivt och avgörs av den svarande. Bland de aktiva med- lemskapen innebar närmare 2,8 miljoner förtroendeuppdrag. Dessa är ganska väl spridda och 29 % av befolkningen har minst ett förtroendeuppdrag.11

Drygt hälften av befolkningen går på föreningsmöten minst en gång om året. Några större förändringar i befolkningens aktivitetsgrad har inte ägt rum över tid, utan aktiviteten har varit ungefär densamma under de senast tjugo åren. Störst är aktiviteten bland pensionärer (65 år) och äldre och inte förvånande minst bland barn. Även ungdomars aktivitet ligger något lägre än genomsnittet.

När de gäller deltagandet på föreningsmöten den senaste månaden var dominansen bland medelålders och äldre mer markant än vid besök under senaste året. Aktiviteten i dessa åldersgrupper har ökat över tid, medan aktivi- teten i de andra grupperna minskat, men det rör sig genomgående om ganska små förändringar.

Idrottsföreningarna har den högsta mobiliseringsgraden dvs. andelen aktiva i befolkningen. Medlem i någon idrottsförening är 34 % av befolk- ningen varav ca 60 % är aktiva. Följaktligen är 20 %, eller var femte person, aktiv inom idrottsrörelsen.

Näst störst mobiliseringsgrad har fackföreningsrörelsen med 62 % med- lemmar i befolkningen varav 16 % är aktiva, vilket gör att andelen aktiva i befolkningen blir ca 10 %.

Fackliga organisationer tillhör samtidigt de fyra föreningstyper som har den lägsta aktivitetsnivån bland medlemmarna. Fredsföreningar, miljö- och aktieägarföreningar har också låg medlemsaktivitet. De mest passiva med- lemmarna finns i konsumentkooperativen där endast 4 % av medlemmarna är aktiva. De mest aktiva medlemmarna finner man i de frireligiösa församling- arna där 79 % är aktiva, följt av ordenssällskapen (71 %), hobbyföreningar (64 %) och frivilliga försvarsföreningar (62 %).

” Häll L/SCB (1994): Föreningslivet i Sverige. Rapport nr 86 i serien Levnadsförhållanden. Statistiska Centralbyrån. 525

Diagram 22.7.1 Medlemsanslutning, andelen aktiva medlemmar och mobiliseringsgrad i några föreningar. Uppgifter från 1992.

Facklig organisation Konsument-

kooperativ

Boendeförening Politiskt parti Idrottsförening Kulturförening

Hobbyförening Frireligiöst samfund %

0 20 40 60 80 100

I Medlemsanslutning El Andel aktiva I Mobiliseringsgrad andel av medlemmar andel av

befolkningen befolkningen

Källa: Tabell 22.7.1a

Utvecklingen av besökare på föreningsmöten fördelat på utbildning och förvärvsarbetsgrad visar att vuxna med hög utbildning deltog i förenings- möten i större utsträckning än de med lägre utbildning. Bland de med hög utbildning hade aktiviteten minskat något sedan början av 1980-talet, medan andelen bland dem med lägre utbildning var mer konstant och hade ökat en procentenhet vissa år.

De med eftergymnasial utbildning är ofta med i fler än en förening, talar oftare på möten och har oftare förtroendeuppdrag än de med förgymnasial utbildning. Heltidsarbetande personer går oftare på föreningsmöten än de som arbetar deltid eller studerar.

Män och kvinnor

Könsskillnadema när det gäller medlemskap i föreningslivet är ganska små. Andelen föreningsmedlemmar bland män är obetydligt högre än bland kvinnor. Män är dock mer aktiva. Aktivitetsgraden skiljer sig ca tio procent— enheter mellan pojkar/män och flickor/kvinnor när det gäller att ha varit på ett föreningsmöte det senaste året. För deltagande på möte den senaste månaden

är skillnaden mindre. Dessa förhållanden har varit i princip oförändrade under den senaste tioårsperioden.

Generellt har fler män än kvinnor förtroendeuppdrag och män yttrar sig i högre utsträckning än kvinnorna när de går på möten. Bland männen har 58 % någon gång i livet yttrat sig på ett möte och 53 % har försökt påverka ett beslut. Bland kvinnor är siffrorna lägre, 41 % respektive 40 %.

Aktivitet och delaktighet i kulturföreningar

Enligt uppgifter från 1992 är ca 12 % av den vuxna befolkningen med— lemmar i någon kultur—, musik-, dans- eller teaterförening.12 Mer än hälften, ca 470 000 medlemmar, uppger att man är aktiv i föreningen och av dessa har ungefär 190 000 förtroendeuppdrag. I jämförelse med medlemsantalet i andra föreningar är mötesdeltagande i kulturföreningar relativ högt. Vi sidan av dessa kulturföreningar är också 8 % av befolkningen med i en hembygds— förening.

I Maktutredningens medborgarstudie från 1987 uppgav 17 % av befolk- ningen (16—80 år) att de var medlemmar i någon kultur-, musik—, dans- eller teaterförening. Utvecklingen under perioden 1987—1992 tyder således på en tämligen stor nedgång. Andelen aktiva medlemmar inom kulturföreningarna tycks emellertid inte ha påverkats av nedgången av medlemsanslutningen.

Enligt SCB-undersökningen är denna nedgång statistiskt säkerställd även efter att man också har eliminerat skillnader mellan undersökningarna i de till- frågades ålder. Hobbyföreningar, motororganisationer och samfällighets- föreningar är exempel på andra föreningstyper som fått vidkännas mot- svarande minskningar av medlemsanslutningen.

Den största andelen medlemmar i kulturföreningar är medelålders. Kvinnor är oftare medlemmar än män, men båda könen har ungefär lika stora andelar aktiva och förtroendevalda. Den mest engagerade kön/åldersgruppen är de 45—64—åriga kvinnorna, där var tionde kvinna är aktiv i en kultur— förening och var femte är medlem.

Som med annan kultur- och föreningsaktivitet har utbildningsnivån stor betydelse för medlemskap i kulturföreningar. Bland personer med efter- gymnasial utbildning är ca 23 % medlemmar i någon kulturförening, att jäm- föra med ca 7 % av dem med förgymnasial utbildning. Det var fyra gånger så vanligt att de med eftergymnasial utbildning hade förtroendeuppdrag.

De regionala skillnaderna är däremot små. Andelen medlemmar är något högre i Stockholmsregionen än i övriga delar av landet, men skillnaderna är obetydliga. Infödda svenska medborgare är oftare medlemmar i kulturföre— ningar än naturaliserade invandrare och utländska medborgare.

12 Se not 11

De 190 000 personer som är förtroendevalda inom någon kultur-, musik-, dans- eller teaterförening uppger att man i genomsnitt lägger ner drygt åtta timmar per månad i oavlönat arbete. Enligt skattningar utgörs det totala ideella arbetet inom dessa föreningar av ca 18, 5 miljoner timmar, ca 8 % av det totala oavlönade föreningsarbetet i Sverige under ett år.

På frågan om man kunde tänka sig att börja arbeta (eller arbeta mera) inom föreningslivet var det 1,5 %, ungefär 100 000 personer, som angav intresse för att arbeta i kulturföreningar. Svaret var vanligare, 3 %, bland studerande, kvinnor 16—24 år, ensamstående med barn och utländska medborgare.

Kulturens plats i föreningslivet i övrigt

Kulturen har också en självklar plats i många föreningar och organisationer inom andra samhällsområden, om än i högst varierande grad. Ca 34 % av befolkningen uppger att de varit på ett föreningsmöte där det förekom kultur— inslag, vanligast var ett föredrag (21 %), följt av sång och musik (19 %).

Inom ramen för utvärderingsarbetet har Kulturutredningens sekretariat låtit utföra en studie där kulturaktiviteter inom föreningsliv och folkrörelser under- sökts med hjälp av intervjuer med företrädare för några utvalda organisa— tioner. 13

I vissa organisationer som t.ex. scoutrörelsen och natur— och miljö— organisationer ingår huvudsakligen aktiviteter som anknyter till bevarandet av kulturarven i form av att värna om kulturlandskapet eller att lära sig tradi- tionella hantverk.

Inom Hyresgäströrelsen och HSB betonar man kulturens betydelse för trivsel och gemenskap i bostadsområdena. Organisationernas kulturinsatser syftar till att skapa en trevlig boendemiljö och öka delaktigheten i kulturlivet särskilt för barn, äldre och funktionshindrade. Närheten till kulturen fram- hålls som ett viktigt inslag i detta arbete. Verksamheten består t.ex. av bok- låneverksamhet, filmvisning, konst, teater och studiecirkelverksamhet.

Inom flera av ungdomsorganisationerna (t.ex. Unga Örnar, Vi Unga, Aktiv Ungdom) är arbetet på kulturområdet högst framträdande och försöker på flera sätt skapa alternativ till det kommersiella kulturutbudet. I flera av ungdomsorganisationerna ses kulturaktivitet av olika slag som en fostran i det demokratiska samhällets värden.

Inom nykterhetsrörelsen är det vanligt att använda kulturen för att gestalta samhällsproblem. Där finns också en gammal folkbildningstradition som med bl.a. studiecirklar som verktyg arbetar med kultur i dess olika former.

Inom kooperationen domineras kulturinsatsema av bokförlagsverksamhet.

13 Nowak L (1995): Kultur i skymundan. Intervjuer med företrädare för folkrörelser och föreningsliv om kulturaktiviteter inom organisationernas ram. Studie för Kulturutredningen.

Kultur ingår också i verksamheten hos arbetsmarknadens organisationer, även om variationerna på omfång och aktiviteter är stora. SAF har inte for- mulerat någon övergripande policy på kulturområdet för de olika medlems- förbunden. SACO sysslar med rent fackliga frågor och ser det inte som sin uppgift att ägna sig åt kulturspridning. Dessutom organiserar man flera av de yrkesgrupper som arbetar med kulturverksamhet professionellt. Kultur- aktiviteter anordnas dock i varierande grad inom alla förbund i samband med kurser och seminarier.

Inom LO har engagemanget i kulturverksamhet haft mer långtgående ambi- tioner. Ett huvudsyfte med kultursatsningama har varit att vidga deltagandet och stärka människors kulturella identitet, men kulturen har också setts som ett medel i det fackliga arbetet. Arbetsplatsbibliotek, teaterföreställningar som gestaltar arbetets villkor och utställningar av de anställdas konst kan nämnas som exempel på sådan kulturverksamhet.

Både centralt inom LO och inom enskilda fackförbund finns handlings- program för kulturarbetet, men intresset för att driva kulturfrågor är högst olika inom LO-förbunden.

Engagemanget är också väldigt olika inom de skilda TCO-förbunden, men synen på kulturens betydelse för individen, arbetslivet och samhället i stort har mycket gemensamt med synen inom LO. omkring 1970 drev TCO och LO parallella idé- och programarbeten på kulturområdet och båda förbunden anammade tankegångarna i 1974 års kulturproposition.

Kulturverksamheten inom LRF kom inte riktigt igång förrän i mitten av 1980—talet. Innehållsmässigt är verksamheten i hög rad knuten till lands- bygden och kulturarven.

De organisationer som ingår i studien uppvisar likartade mönster vad det gäller den kulturella aktiviteten, men det finns en ganska tydlig gruppering både till hemvist och i synen på kultur. De arbetarrörelsen närstående organi- sationerna är en sfär med en gemensam uppfattning om kulturens betydelse i strävan mot ett jämlikare samhälle. En annan sfär är LRF och Vi Unga som också ser kulturen i ett rättviseperspektiv men snarare med syfte att minska klyftorna mellan stad och landsbygd.

Inom många av organisationerna i studien tog den kulturella verksamheten fart i mitten av 1970—talet och föreföll vital och blomstrande en bit in på 1980- talet för att sedan avstanna. Som skäl till detta hänvisar de intervjuade före— trädarna till ekonomisk åtstramning, förlusten av. olika bidrag, främj arorga- nisationemas svårigheter och andra bekymmer. Ekonomiska problem präg- lade både den centrala och regionala nivån inom organisationerna och man drog in på funktioner som värnat om kulturen.

Under de allra senaste åren är det dock många som reagerat mot det minskade engagemanget i kulturfrågor och vissa tendenser att vilja satsa mer på kultur igen syns särskilt inom LO.

När representanter från föreningslivet talar om resultaten av kultursats— ningarna grundar de sig vanligen mer på känsla än på faktaunderlag. Grupperna man försöker nå är stora och det tar tid innan insatser av olika slag sätter sina spår i den övergripande statistiken.

Företrädare för boendeorganisationema är övertygade om att man med sin verksamhet har nått en mängd ensamma, osäkra och kulturellt fattiga männi- skor både i forrn av egen verksamhet och som besökare på kulturinstitutioner. Uppsökande verksamhet och kulturvana grannar anses ha haft stor betydelse. De betonar också vikten av att kulturen funnits i närmiljön och ofta inte kostat någonting för den enskilde vilket har haft stor betydelse särskilt för handi- kappade och barn.

Ungdomsorganisationema har också överlag goda erfarenheter och säger sig veta att man nått nya grupper. Företrädare för LO—kollektivet pekar på vikten av den uppsökande verksamheten för att ge nya grupper möjlighet till kulturupplevelser. Samtidigt poängterar både företrädare för LO och TCO att det är svårt att ändra på mönster och kulturvanor.

22.8 Sammanfattande iakttagelser

Folkbildning och organisationsliv fick stort utrymme i 1974 års kultur- politiska beslut. Propositionen betonade organisationsli'vets viktiga roll i samhället och studieförbunden tillmättes stor betydelse i utvecklingen av det folkliga kulturlivet. Amatörverksamhetens möjligheter att aktivera, ge upp- levelser, engagemang och gemenskap underströks. Genom amatörverksam— heten kunde man väcka och utveckla förmågan till konstnärlig gestaltning, ge insikt i konstnärliga problem och skapa intresse för de yrkesverksamma konstnärernas arbete. Stöd till studieförbund och organisationsliv sågs som ett av sätten att uppnå decentraliseringsmålet och nå de resurssvaga, utbild— ningsmässigt och kulturellt eftersatta grupperna i samhället.

På folkbildningsområdet pågår för närvarande ett omfattande utvärderings- arbete, dels genom Folkbildningsrådets försorg, dels genom en statlig ut- redare som ska lämna sin utvärdering senast den 1 september 1996. Vi har inte kunnat föregripa resultatet av det arbetet. En ingående diskussion av effekterna av det statliga stödet till folkbildningen och folkbildningens betydelse i kulturpolitiken får anstå tills det är redovisat. Vi kan dock göra vissa allmänna iakttagelser.

Genom bredden och mångfalden i verksamheten har folkbildning och föreningsliv stor betydelse för kulturlivet landet runt. Det gäller både bild- ningssträvanden allmänt, den breda amatörverksamheten och utbudet av kulturprogram av olika slag. I mindre och medelstora kommuner svarar studieförbunden, ofta i samverkan med andra, för en stor del av detta utbud.

Folkbildningen når förhållandevis många lågutbildade. Genom tillskottet av arbetsmarknadsmedel de senare åren har både studieförbund och folkhög- skolor kunnat göra viktiga insatser för arbetslösa. Genom studier och kultur— verksamhet har de kunnat bredda sin kompetens, vidga sina intressen och undvika den isolering som lång arbetslöshet annars lätt innebär för många.

Andelen av befolkningen som det senaste året deltagit i någon studiecirkel har minskat sett över tjugoårsperioden. Medelåldern på cirkeldeltagama har de senaste tio åren stigit, trots att studieförbunden när många unga, framför allt genom sin musikverksamhet. Detta kan ha samband med många för- hållanden i samhället i stort som dessutom kan verka i olika riktning med hänsyn till folkbildningens verksamhet. Utbildningsnivån i befolkningen har undan för undan höjts genom att allt fler gått igenom gymnasieskolan och även allt fler har eftergymnasial utbildning. Antalet friska och vitala och kulturellt aktiva pensionärer ökar. Konkurrerande utbud t.ex. genom radio och tv har ökat betydligt just den senaste tioårsperioden. Men förändringen kan också vara ett tecken på att folkbildningens traditionella arbetsformer inte längre har samma dragningskraft som tidigare. Vi utgår från att dessa för- hållanden och frågor kommer att belysas och diskuteras ingående både genom Folkbildningsrådets arbete och av den statliga utvärderaren.

Antalet arbetstillfällen inom folkbildningen för konstnärer inom skilda konstarter har minskat. Företrädare för folkbildningen har här pekat på den realminskning av statsbidragen som skett sedan 1980-talets början och de minskningar av bidragen som skett i många kommuner.

Statsbidraget till studieförbunden ligger i dag, i fast penningsvärde under 1973/74 års nivå.

Genom ökade utbildningsmöjligheter inom ramen för det ordinarie utbild- ningssystemet har folkbildningens roll kommit att förändras. Folkbildningen är i dag en aktör bland många inom systemet för vuxenutbildning men i gen- gäld har man vidgat sitt arbetsfält framför allt inom kulturområdet.

Folkhögskolomas estetiska verksamhet har utökats betydligt under de senaste 20 åren. Det innebär, förutom betydelsen för varje elevs personliga utveckling, att fler människor bär med sig kunskaper och utövande förmåga i kommande yrkesverksamhet inom många olika yrken och att fler fått bättre förutsättningar att verka som ledare i amatörverksamhet. En inte obetydlig del av de som gått folkhögskolelinjer söker sig till högre utbildning och/eller yrkesverksamhet på kulturområdet. I annat sammanhang belyser vi den växande klyftan mellan utbud och efterfrågan på kulturområdet. Det är fram— för allt antalet personer som önskar verka som konstnärer inom olika konst- arter som ökat betydligt. Vi förutsätter att utvärderingen på folkbildnings— området också belyser den typen av frågor.

fs.”."fl i...-.. ...a; f.; w.:m. . . __ ., _;puul FF. -.'* . .-U'gw. lui .t

_. . Fil:-u!:[f'mifpwm n'! .i. I # li” w? al,"— Milla-ag.» Till

_ EWWH zignsLI

: . *.e'a I'ma film finns:—.. H..! ' ' .Å:mmn r-umiåiu'uliet

. _ warm»:- xml]! ”i

%:?ny ut.-Ii i! "ww-_a!!!

.. fp- I-Älflä'éy'hl Elf. '

23. Lokaler för kultur

Lokalförsörjningen på kulturområdet karaktäriseras av att

— det finns ett omfattande nät av lokaler som används för kulturverk- samhet, — kulturaktiviteter bedrivs både i lokaler särskilt avsedda för kultur— ändamål, allmänna samlingslokaler och lokaler med andra huvud- syften, — kommunerna tar ett betydande ansvar för lokalförsörjningen, — ett stort lokalbestånd ägs och drivs av organisationslivet. De finns huvudsakligen samlade i fyra riksorganisationer, Folkets Hus Riksorganisation, Folkparkema i Sverige, Bygdegårdamas Riks- förbund samt Riksorganisationen Våra Gårdar, — aktiviteterna i de allmänna samlingslokalema är rikt varierade, — en stor del av landets lokaler för kulturverksamhet har finansierats genom gemensamma insatser av det offentliga och organisations- livet.

23.1. Deltagande i kulturprogram i de lokalhållande föreningarnas lokaler

Ett karakteristiskt inslag i svensk kulturpolitik är att föreningslivet har ansvar inte bara för lokaler till den egna verksamheten utan också för allmänna sam- lingslokaler. De allmänna samlingslokalema används både till föreningsverk- samhet, kulturverksamhet och annan verksamhet t.ex. kommunal service. Lokalerna drivs vanligen av föreningar anslutna till någon av de fyra lokal— hållande riksorganisationema.

Det finns begränsat med statistik över befolkningens deltagande och antalet besökare vid kulturprogram i allmänna samlingslokaler. De lokala förening— arna har vanligtvis ingen skyldighet att rapportera till riksorganisationema om typ av aktivitet, deltagare eller besök, vilket gör det svårt att få en heltäckande bild av verksamhetens utformning och omfattning.

Sveriges Radio/PUB gjorde 1990 vissa undersökningar av befolkningens deltagande i kulturprogram i allmänna samlingslokaler. År 1990 uppgav 11 % (eller drygt 700 000 personer) av befolkningen mellan 15 och 79 år att de besökt ett kulturprogram i Folkets Hus under det senaste året. Ca 8 % uppgav att de deltagit i ett kulturprogram i någon folkpark. Något fler, 10 %, 533

hade besökt en bygde- eller hembygdsgård i samma syfte, medan endast 1 % hade varit på ett kulturprogram i en godtemplarlokal (Våra gårdar). Ca 16 % av befolkningen uppgav att de deltagit i ett kulturprogram i en kyrka eller för— samlingslokal.

Oavsett lokal är välutbildade personer mer frekventa besökare av kultur- program än personer med kortare utbildning. Bland de lokalhållande före- ningarna gäller detta särskilt prograrn som arrangeras i Folkets Hus och i folkparkerna, i något mindre utsträckning i hembygdsgårdarna. Lokalerna har klart störst betydelse utanför storstadsområdena.

Kvinnorna var i allmänhet flitigare besökare än männen, även om skillna— den inte var så stor. Bland kvinnorna hade 13 % besökt kulturprogram i Folkets Hus, 9 % kulturprogram i folkparkerna och 9 % i bygde- eller hem- bygdsgårdarna. Bland männen hade liknande program besökts av 10 % re- spektive 7 % (en lika stor del hade besökt kulturprogram i folkparkerna som i bygde- eller hembygdsgård). Skillnaden mellan kvinnor och män var störst när det gällde deltagande i ett kulturprogram i kyrka eller församlingslokal — 20 respektive 13 %.

Ungdomar var påtagligt överrepresenterade i folkparkerna, men underre- presenterade i bygde- och hembygdsgårdarna. Kulturprogrammen i Folkets Hus besöktes främst av medelålders personer.l

23.2. Utbudet av lokaler för kulturverksamhet

Någon samlad statistik över kulturlokalema i landet finns inte. Därför saknas en klar bild av vilka lokaler — allmänna samlingslokaler och andra — som finns att tillgå för förenings- och kulturverksamhet. Det finns dels lokaler särskilt avsedda för kulturverksamhet, men också andra lokaler som med fördel kan användas för kulturevenemang även om det inte är dess huvudsyfte.

Staten ansvarar för de statliga kulturinstitutionemas lokaler, främst de stat- liga museernas, arkivens och de statligt finansierade teatramas.

Kommunala kulturlokaler

Kommunerna äger och förvaltar vanligen flera sorters lokaler för kulturell verksamhet. Till kommunala kulturlokaler hör bl.a. bibliotek, museer, konst- hallar, teatrar, konsertlokaler och biografer.

Folkbiblioteken är den mest spridda kommunala kulturinstitutionen. Gene- rellt har biblioteksbyggnadema hög standard. Antalet biblioteksfilialer har

1 Nordberg J & Nylöf G (1991): Kulturbarometern i detalj: Tema Föreningsliv och bildningsverksamhet. PUB Informerar VIII Sveriges Radio/PUB i samarbete med Statens kulturråd.

minskat successivt sedan 1970—talets mitt. År 1976 fanns det ca 1 850 bib- lioteksfilialer i landet, 1993 hade antalet minskat till ca 1 330 stycken.

År 1993 fanns det kommunala museer i drygt 40 kommuner, i ett flertal av dessa fanns det fler än ett museum med kommunen som huvudman.

Kommunala konsthallar med regelbunden utställningsverksamhet och fast anställd personal finns i ca 30 kommuner. I ytterligare ett 100-tal kommuner bedrivs utställningsverksamhet med hjälp av anslag från kommunen i andra lokaler, t.ex. gallerier, en del av biblioteket eller Folket Hus.

I ca 120 av landets kommuner finns ca 140 musikhus och ett mycket stort antal repetitionslokaler för musik. På sina håll har det också vuxit fram s.k. ”Ungdomens Hus”, som kan inrymma ungdomsdrivna kaféer och kultur- lokaler (främst för musik och teater). Det finns även kommunala kulturhus med kommunalt ägda allmänna samlingslokaler. Det är dock vanligare att kommunen hyr lokaler i en föreningsägd byggnad som fungerar som kultur— hus.

Det finns även en rad andra kommunala lokaler som t.ex. fritids- anläggningar, skolor och daghem som används för särskilda ändamål under dagtid men som kvällstid kan utnyttjas för föreningsaktiviteter och kultur— program.

Teaterlokaler

Teaterlokaler är särskilt väl kartlagda genom att Riksteatern har förteckningar över Spelplatser för teater runt om i landet. De är uppdelade på stora, mellanstora, små och rniniscener och kan vara belägna i teatrar, konserthus, Folkets Hus, skolor och andra kommunala lokaler, bygdegårdar eller ordenshus. Den senaste förteckningen är gjord 1991/92. Den innehåller 62 stora scener, 99 mellanstora scener, 98 små scener och 63 miniscener. Sedan 1980—talets mitt har antalet scener ökat inom alla storlekar, det gäller framför allt miniscenema som nästan tredubblats till antalet. Under de senaste 20 åren har det alltså kommit till ett stort antal Spelplatser för teater av varierande storlek och utformning.

Som en del av Riksteaterns arbete ingår att vara konsult och rådgivare vid ombyggnation och renovering av teaterlokaler. Under 1980-talet har man bistått med granskning, utvärdering och rådgivning av tekniska och rumsliga behov i flera hundra lokaler i teatrar, konserthus, Folkets Hus, folkparker, medborgarhus, bygdegårdar, ordenshus, skolor, idrottsanläggningar och biografer.

Andra lokaler för kulturaktiviteter

Utöver de kommunala lokalerna finns det även andra lokaler som kan användas till förenings- och kulturverksamhet även om det inte är dess hu— vudsakliga syfte. Folkhögskolor, högskolor och universitet inrymmer för det mesta någon typ av lokal lämpad för kulturevenemang.

Många föreningar och klubbar har egna lokaler i form av klubbstugor, för- eningsgårdar, lägerlokaler, idrottsanläggningar etc. Dessa lokaler används främst för den egna verksamheten, men kan också upplåtas till allmänheten. På samma sätt utnyttjas kyrkor, kyrkliga samlingssalar och frikyrkolokaler ofta som samlingslokaler och kulturlokaler till en del även av föreningar som saknar kyrklig anknytning.

Restauranger och diskotek utnyttjas också för artistframträdanden, teater, dans och andra evenemang.

Allmänna samlingslokaler

År 1992 gjorde Boverket en kartläggning av landets allmänna samlingsloka- ler. Den visade att det finns ca 3 400 föreningsägda allmänna samlingslokaler med relativt god spridning i landet. Genomsnittsstorleken på de förenings- ägda sarnlingslokalema som ingick i kartläggningen var ca 500 kvadratmeter och medianstorleken 275 kvadratmeter. Det betyder att majoriteten av loka- lerna är relativt små, men också att det finns ett litet antal mycket stora lokaler att tillgå. Lokalemas standard varierar kraftigt.

Ca 80 % av de allmänna samlingslokalema har en scen, och hälften av dessa har tillräckligt goda tekniska förutsättningar för att relativt avancerade teateruppsättningar ska kunna uppföras. Ca 30 % av scenerna är av enklare slag. Drygt 20 % av samlingslokalema innehåller biograflokal eller har möj- lighet till filmvisning.

Större delen (70 %) av de allmänna samlingslokalema är enligt Boverkets kartläggning i gott skick, men det fortlöpande underhållningsbehovet är stort. Ca 50 % av de samlingslokaler som ingick i kartläggningen hade enligt ägama/uppgiftslämnama behov av tillbyggnad eller upprustning. Det återstår ca 1 250 lokaler som behöver handikappanpassas.

Vissa län har ett större antal samlingslokaler i förhållande till invånarantal, andra mindre.

Boverkets kartläggning visade att den verksamhet som bedrivs i de all— männa sarnlingslokalema är rikt varierad och skiljer sig starkt från lokal till lokal, både i intensitet och i artrikedom. Boverket framhöll att lokalernas skick har stor betydelse för användningen och att lokalerna har stor betydelse för föreningslivet, den sociala samvaron, för barn- och ungdomsverksamhet, för kulturlivet och för folkbildningen m.m. I genomsnitt ägde det rum 278 aktiviteter per år i de allmänna samlingslokalema vilket var i stort sett samma

antal som riksorganisationema för lokalförvaltande föreningar kom fram till då de genomförde en liknande kartläggning 1982.

I Samlingslokalutredningens betänkande konstaterar man att de allmänna samlingslokalema med sin goda spridning i riket kan utgöra ett medel för en decentraliserad kulturpolitik och borde utnyttjas i större utsträckning än i dag för att nå ut till människor på landsbygd och i mindre tätorter. De allmänna samlingslokalema är ofta väl lämpade för kulturaktiviteter och man varnar för att ökade krav på självfinansiering av de allmänna samlingslokalema kan leda till att ökad kommersiell verksamhet tränger ut förenings— och kulturliv.2

23.3. Lokalhållande organisationer och deras lokaler

Som nämnts förvaltas en stor del av lokalbeståndet för kultur— och förenings- aktiviteter av föreningslivet. Ca 2 600 lokala föreningar är anslutna till någon av de fyra riksorganisationema.

De lokalhållande föreningarna har oftast, men inte alltid, minst en lokal per lokalförening. Lokalerna varierar i storlek och funktion, från enkla sam- lingssalar för möten, dans och film till stora moderna anläggningar med en mängd funktioner för teater, musik och konferenser. Lokalerna finns i gles— bygd, i förorter och i större tätorter. 1980-talet innebar ett starkt ökat byg- gande av föreningsägda samlingslokaler, ofta i nära samverkan med kommu- nerna för att skapa former för samutnyttjande och samfinansiering.

De föreningsägda lokalerna inrymmer olika sorters verksamhet. En del ak- tiviteter organiseras med hjälp av riksorganisationema, men en stor del av verksamheten handhas helt av de lokala medlemsföreningarna. De lokal- hållande föreningarna arrangerar en del egna program, men deras uppgift är också att upplåta lokalerna till andra föreningar på orten som i sin tur ordnar program. Det gör att det är svårt att få en säker bild av vilken typ av aktiviteter och verksamhet som förekommer i de allmänna samlingslokalema.

2 SSOU 1994132: Mycket under samma tak. Betänkande av 1993 års Sam- lingslokalutredning. 537

Diagram 23.3.1 Utvecklingen av antalet medlemsföreningar i de lokalhållande föreningarnas riksorganisationer.

Antal medlemsföreningar

] 200 I 1 000 l/ ! Bygdegård- ./ arnas soo ./ Riksförbund

600. TW _D—Folkets Hus

_ * Våra Gårdar 400 ./ _o—Folkparkema i 200 Sverige 0

(") O O N V) OO _ V (x (* [x oo 00 00 ON O O ON O O) OK C) 05 O)

KällazTabell 23.3. la

F olkparkema i Sverige

Riksorganisationen Folkparkema i Sverige har till uppgift att vara ett service- organ åt medlemmarna i frågor om planering och förvaltning av byggnader och anläggningar, konstnärlig utsmyckning och förmedling av program- verksamhet.

Folkparkerna i Sverige har 165 medlemsföreningar, vilket i stort sett är samma antal som de hade i början av 1970-talet. Folkparkema är spridda över hela riket och finns i 124 av landets kommuner. I ca 30 av dessa finns det fler än en park. De drivs i stor omfattning med hjälp av ideellt arbete.

Föreningarna och parkerna har perioder av mer eller mindre aktivitet. I slutet på 1970-talet fanns det närmare 130 aktiva folkparker, 1994 finns det ca 1 10 aktiva parker.

De flesta folkparker håller i dag förhållandevis hög standard och många är helt eller delvis handikappanpassade. Det finns ca 70—80 folkparksteatrar med stora scener och takförsedda sittplatser för ca 500—800 personer. De flesta teatrarna har genomgått stora upprustningar under senare år och har goda tek- niska möjligheter.

I folkparkema finns dessutom ca 250 rotundor, varav ungefär hälften är vinterbonade för åretruntbruk. Folkparkema innehåller också ofta en eller flera samlingslokaler, entrébyggnad, utrymmen för servering och i vissa fall även anordningar för utomhussport, motion, bad, barnlek etc. En del av

folkparkernas utrymmen används dagtid som daghem, distriktsköterskemot- tagning eller andra samhällsnyttiga tjänster. Folkets Hus Riksorganisation

Folket Hus Riksorganisation (FHR) har 713 Folkets Hus—föreningar som medlemmar. De finns representerade i samtliga kommuner och 682 av föreningarna förfogar över egna "hus”. Ett mindre antal föreningar är också anslutna till Folkparkema i Sverige eftersom de också äger/förvaltar en folkpark. I ca 450 Folkets Hus sker allt arbete frivilligt och ideellt. Medlem- marna i Folkets Hus-föreningarna är främst arbetarrörelsens organisationer.

Folkets Hus-föreningamas anläggningar kan innehålla en eller flera sam- lingslokaler. I de flesta fall har den största salen någon form av scen eller podium. Dessutom kan det förekomma andra lokaler med speciell funktion t.ex. serveringslokal eller biograf.

Folkets Hus-rörelsen är ännu mer markerat än folkparkerna en lands- ortsorienterad företeelse även om livaktiga Folkets Hus—föreningar med stora Folkets Hus-byggnader förekommer även i storstäderna.

Flera Folkets Hus har också scener som rymmer fasta ensembler för t.ex. stadsteatrar. Många Folkets Hus härbärgerar lokala amatörteatergrupper, och lokalrevyer framförs årligen både på små och stora orter.

Lokalemas standard och kondition är mycket varierande. Allmänt råder det en eftersläpning på det tekniska området, vilket försvårar kulturevenemang. Knappa resurser gör ofta att man inte i första hand prioriterar lokalupprust— ning.

Bygdegårdamas Riksförbund

Bygdegårdarna ägs vanligtvis av lokala bygdegårdsföreningar som i sin tur är anslutna till Bygdegårdamas Riksförbund (BR). Sedan 1973 har antalet medlemmar i BR ökat stadigt. Vid årsskiftet 1994/95 var antalet medlemmar 1 080. De är spridda i 235 av landets kommuner, med särskilt tonvikt på jordbruksbygdema.

De lokala bygdegårdsföreningama är förvaltare och i regel också ägare till en bygdegård. Endast 20 av de 1 080 medlemsföreningama saknar lokal. Lokalföreningarna står som värdar för gårdarna och deras uppgift är att med- verka till att nya och nyrustade bygdegårdar blir väl fungerande samlings- lokaler och centrum för sin bygd.

Bygdegårdarna är vanligen mindre till lokalytan än Folket Hus. Medlems- organisationerna återfinns främst inom Centerpartiet, Lantbrukarnas riks- förbund, Studieförbundet Vuxenskolan m.fl.

BR har till uppgift att verka för en ändamålsenlig planering av allmänna samlingslokaler och att medverka till kulturell jämlikhet genom aktiva insatser för decentraliserad kulturverksamhet samt i övrigt stödja föreningar och 9 53

distrikt i deras arbete. Förbundet arrangerar också olika former av turnéer inom kulturområdet, t.ex. musik, konst och teater.

Riksorganisationen Våra Gårdar

Våra Gårdar, vanligen ordenshus, är nykterhetsrörelsens motsvarighet till Folkets Hus och bygdegårdar. Organisationen har som huvuduppgift att värna om de allmänna samlingslokalema som nykterhetsrörelsen förfogar över och stimulera tillkomsten av nya. År 1994 beräknas antalet lokala Våra Gårdar-föreningar vara ca 700, spridda i samtliga kommuner.

Det övervägande antalet medlemmar är ägare till allmänna samlingslokaler, men också kursgårdar, folkhögskolor, sommarhem, scoutstugor och andra fritidsanläggningar förekommer. I princip kan antalet föreningar anses vara detsamma som antalet gårdar, det finns ett fåtal föreningar som förfogar över fler än en lokal.

Våra Gårdars lokaler har under de senaste tjugo åren rustats upp i olika utsträckning. Ungefär var tredje gård anses nu vara av god standard.

Lokalerna kan användas till kulturverksamhet i olika omfattning. De flesta lokalerna är mer eller mindre lämpade för teater och konserter, men mindre ändamålsenliga för utställningsverksamhet.

23.4. Det offentligas stöd till lokaler för förenings— och kulturverksamhet

Statens ansvar för kulturlokaler består till viss del av de lokaler som ägs eller förvaltas av staten. Under de senaste tjugo åren har staten lagt ned ansenliga summor på ny- och ombyggnad av bl.a. Operan i Stockholm, Dramaten och de statliga museerna. Vi kommer inte att närmare gå in på kostnaderna för dessa investeringar utan här huvudsakligen redogöra för statens bidrag till allmänna samlingslokaler och icke-statliga kulturlokaler.

Statens stöd till allmänna samlingslokaler

Statligt stöd till allmänna samlingslokaler har funnits sedan 1942. Stödets syfte är att skapa samlingslokaler för föreningslivet, vilka ska upplåtas opar- tiskt, i skälig omfattning och på skäliga villkor. Syftet har i princip varit det- samma sedan stödet kom till, men formerna och innehållet har förändrats un— der tidens gång. Det nuvarande stödet ges i form av bidrag och fördelas av Boverket. Tidigare fanns även möjligheter till län. Boverket erhåller årligen

en stor mängd ansökningar om stöd för allmänna samlingslokaler och vänte- tiden för beslut om stöd är för närvarande fem till sju år.

Diagram 23.4.1 Statens bidrag i miljoner kronor till allmänna samlingslokaler 1994 års penningvärde.

Antal miljoner kronor 300

250 '

200

150 /X. 100 I ._-X .. /' _/ -

0

?

1973/74 1976/77 1979/80 1982/83 *1985/86 1988/89 1991/92 1991/92 1992/93 1993/94

* 1985/86 förekom kraftigt utvidgade bidragsrarnar till följd av sysselsätt- ningspolitiska beslut

KällazTabell 23.4. la

Det mest dynamiska inslaget i statens bidrag till allmänna samlingslokaler har utgjorts av beslut att kraftigt utvidga bidragsramen till följd av sysselsätt— ningspolitiska beslut. Under 1980—talets första hälft fattades flera beslut om utökad bidragsram av sysselsättningsskäl vilket ledde till en kraftig ökning av anslaget under ett par år. Om man tittar på siffror över statsbudgetens utfall blir därför siffrorna anmärkningsvärt höga under några år kring mitten av 1980-talet. Bidraget till icke-statliga teaterlokaler, sedermera bidraget till icke- statliga kulturlokaler, utgick också från detta anslag fram till 1991/92.

För att understryka att de sysselsättningsmedel som tillförts är konjunktur- beroende har arbetsmarknadsmedlen under senare år hållits utanför anslaget. Storleken på dessa belopp har varierat kraftigt, 1993/94 utökades besluts- ramen med 100 miljoner kronor.

Under den senaste tioårsperioden har Boverket och dess föregångare för- delat bidrag till närmare 700 föreningar för olika typer av upprustnings— åtgärder och nästan 200 föreningar har fått stöd för nyinvesteringar. En del av bidragen har utdelats för om- och tillbyggnader.

Under perioden 1983/84 till 1993/94 har drygt 1 miljard kronor utbetalats för anordnandet av allmänna samlingslokaler. Av detta belopp var knappt 100 miljoner kronor i form av statliga lån. Möjligheten att få lån avvecklades fr.o.m. budgetåret 1987/88.

Det statliga stödet motsvarar en byggnadsvolym på drygt det dubbla be- loppet, dvs. drygt 2 miljarder kronor (i löpande priser). Landets kommuner har bidragit till byggandet med mellan 15 och 20 % och samlingslokalägarna med resterande medel.

Ett nytt stöd till förmån för handikappanpassning av folkparksteatrar in- fördes fr.o.m. budgetåret 1987/88. Sedan stödet infördes hade 1993/94 totalt 7,6 miljoner kronor anslagits till detta stöd.

Från sin kartläggning drar Boverket slutsatsen att det viktigaste skälet till att vi har ett så rikhaltigt och väl utnyttjat bestånd av allmänna samlingslokaler är enskilda människors och föreningars engagemang, idealitet och offervilja.

Samtidigt framhålls att utan offentligt stöd, från staten i form av stöd för investeringar och från kommunerna för drift och underhåll, skulle antalet samlingslokaler vara ojämnare fördelade över landet och deras skick skulle vara sämre än vad som är fallet i dag.3

I budgetpropositionen 1994/95 föreslog regeringen en minskning av det statliga stödet till allmänna samlingslokaler med 20 miljoner kronor. Samti— digt föreslogs en förändrad inriktning av stödet. Medlen bör i fortsättningen huvudsakligen användas för att rusta upp och öka tillgängligheten till befintliga lokaler. Behovet av nya samlingslokaler bedöms inte längre som lika stor och det statsfinansiella läget motiverar en förändring. Förslaget följ- des av riksdagen.4

Kommuners och landstings stöd till allmänna samlingslokaler

De flesta kommuner lämnar driftstöd till samlingslokaler. Det vanligaste är att man inte tillämpar någon särskild princip utan avgör frågan från fall till fall. Flertalet lokaler är beroende av och får stöd från samhället för att klara drifts— och investeringskostnader.

Landstingens stöd går huvudsakligen till de lokalhållande föreningarna. En bred majoritet av landstingen ger bidrag till samlingslokalorganisationernas verksamhet. Stödet är i de flesta fall riktat till den allmänna kulturverksamhe- ten, i vissa fall till särskilda projekt.

Det kan ibland förekomma att länsstyrelsernas medel till regional projekt- verksamhet används för anordnande av allmänna samlingslokaler, trossam— fundens lokaler eller lokaler för barn— och ungdomsverksamhet. Länsstyrel— serna ger dock i de flesta fall inte bidrag till allmänna samlingslokaler.

3 Se not 2. 4 Prop. 1994/95:100 bilaga 14, BoUll, rskr. 1994/951212.

Statligt stöd till icke-statliga kulturlokaler

Förordningen om stöd till vissa icke-statliga kulturlokaler trädde i kraft i au- gusti 1990 då förordningen om statsbidrag till vissa teaterlokaler m.m. upp— hörde att gälla.5 Enligt den nya förordningen lämnas bidrag för ny- eller om— byggnad av musei-, teater- och konsertlokaler som tillhör någon annan än staten. Bidrag kan även utgå för standardhöjande reparationer och handikapp— anpassning av lokaler och utbyte eller komplettering av inventarier.

Frågor om bidrag prövas av Boverkets sarnlingslokaldelegation efter sam- råd med Statens kulturråd. För att beviljas bidrag krävs det att projektet är angeläget ur kulturpolitisk synpunkt och inte försvårar förverkligandet av projekt som avser allmänna samlingslokaler och inte heller försämrar förut- sättningama för att driva sådana lokaler. I första hand lämnas bidrag till pro— jekt som avser lokaler för länsmuseer.

För nybyggnation lämnas bidrag med 30 %, och för övriga projekt kan bidrag om 50 % av bidragsunderlaget utdelas. *

Tidigare finansierades stödet med hjälp av lotterimedel. När behovet av dessa medel växte kom stödet en tid att ingå i bidraget till allmänna sarnlings- lokaler. Sedan 1991/92 är bidraget ett eget anslag i Kulturdepartementets budget.

Det ordinarie anslaget har varierat mellan 25—50 miljoner kronor per år. Anslagsramen har emellertid utökats kraftigt på grund av sysselsättningsskäl under flera år. I kompletteringspropositionen 1994/95 föreslogs en sänkning av den ordinarie anslagsramen till 27,5 miljoner kronor med anledning av det statsfinansiella läget och de extra arbetsmarknadsmedel som tilldelats om- rådet. Förslaget följdes av riksdagen.6

Huvuddelen av stödet för icke-statliga kulturlokaler tillfaller länsmuseer och övriga museilokaler som t.ex. stadsmuseer, konsthallar, ekomuseer och hemby gdsmuseer. Bidrag till teaterlokaler innefattar både länsteatrar, stads- teatrar, folkparksteatrar och scener för fria grupper. I de belopp som redo- visas för teaterlokaler ingår även bidrag till danslokaler. Hittills har dock bi- drag till danslokaler varit ytterst ovanligt. Bidragen till konsertlokaler har också varit förhållandevis små. Under posten övriga kulturlokaler/kultur- miljöer återfinns bl.a. kulturhus, medborgarhus, industrimiljöer och konst— närsverkstäder.

5 SFS 1990:573 ersatte SFS 19841793. 6 Prop.l994/951150 bilaga 11, bet. 1994/95zFiU20, rskr. 1994/951458.

Diagram 23.4.2 Bidrag till icke-statliga kulturlokaler i miljoner kronor. 1994 års penningvärde.

Antal miljoner kronor 100 90 __ 80 Ovriga kulturlokaler/ kulturmiljöer 70 60 I Konsertlokaler 50 D Teaterlokaler 40 30 I Länsmuseet, övriga museer, konsthallar, 20 gallerier 10 O

1990/91 1991/92 1992/93 1993/94

KällazTabell 23.4.2a

Boverket har under de senaste åren erhållit ansökningar om stöd för över 250 miljoner kronor årligen. Boverket menar att det bland dessa finns fler angelägna projekt än man kan bidra till med de resurser som finns att tillgå. De flesta ansökningar får därför avslås och de som beviljas bidrag får oftast mindre stöd än de ansökt om. Enligt Boverket är kultursektoms lokaler ofta i stort behov av renovering och underhåll. De rekommenderar därför fortsatt stöd till i första hand renovering och ombyggnad för att på så sätt skapa mer ändamålsenliga lokaler och förbättra arbetsmiljön.

I regeringens proposition 1992/93:172 föreslog regeringen att handlägg— ningen av stödet för icke-statliga kulturlokaler skulle överföras till Kultur— rådet.7 Kulturrådet hade tidigare avgivit ett yttrande till regeringen där de an— förde att handläggningen av stödet borde övertas av dem. Riksdagen fann dock att en förändring av handläggningsordningen inte borde genomföras förrän Museiutredningen och Kulturutredningen belyst frågan.8

Museiutredningen påpekade i sitt betänkande att de statliga medlen för ny- byggnation och upprustning av icke-statliga kulturbyggnader har stor bety- delse och att det övergripande motivet för stödet är kulturpolitiskt.9 Utred- ningens uppfattning var därför att beslut om medelstilldelning bör fattas av Kulturrådet efter hörande av Boverket och andra instanser. Remissbilden var spittrad i frågan.

7 Prop. 1992/931172: Om anslag till Boverket och den regionala administra- tionen av statens stöd för botstadsjinansiering m.m. 8 Bet. 1992/93zBoU20, rskr. 1992/93:30]. 9 SOU l994:51: Minne och bildning. Betänkande av Museiutredningen.

Andra former av ofentligt stöd till kulturlokaler

Förutom de stödformer som nämnts bidrar staten även på annat sätt till repa— ration och nybyggnation av olika sorters samlingslokaler. I flera fall samord- nar länsstyrelsen beslut om medel för regional projektverksamhet med s.k. bygdeavgiftsmedel som också kallas vattenregleringsmedel eller bygdemedel. Sådana medel kan bl.a. användas för anordnandet av lokaler för trossamfund och föreningsliv.

På samma sätt som riksdagen under senare år har anslagit särskilda medel av arbetsmarknadspolitiska skäl kan Länsarbetsnämndema inom ramen för sysselsättningspolitiken bevilja medel för detta ändamål.

Medel för ny- och ombyggnad samt upprustning av lokaler för verksamhet för barn och ungdom kan också beviljas ur Allmänna arvsfonden. Stödet för— delas av regeringens Barn- och ungdomsdelegation i samråd med bl.a. Ung— domsstyrelsen och Sveriges Riksidrottsförbund. Sveriges Riksidrottsförbund administrerar och fattar även beslut om det statliga bidraget till mindre före- ningsanläggningar för idrott och friluftsliv.

Ungdomsstyrelsen har sedan 1991 i uppdrag att fördela vissa medel ur Allmänna arvsfonden för utveckling av nya träffpunkter för ungdomar. Träff- punktsstödets syfte är att stimulera till nya mötesplatser för unga människor där de själva har ett betydande ansvar för verksamheten.

I 1993 års filmavtal mellan staten och filmbranschen har vissa medel av- satts för stöd till upprustning av biografer på små och medelstora orter. Stöd ges endast till teknik i form av projektorer, ljud, ljus, duk m.m. Beslut om stöd fattas i samråd mellan Filminstitutet, Sveriges Biografägareförbund, Folkets Hus Riksorganisation, Riksföreningen Våra Gårdar och Bygde- gårdamas Riksförbund.

23.5. Sammanfattande iakttagelser

Bra lokaler är en grundförutsättning för en livaktig kulturverksamhet. Ett karaktäristiskt inslag i svensk kulturpolitik är att föreningslivet har ansvar inte bara för den egna verksamheten utan också för allmänna samlingslokaler. Stöd till ny— och ombyggnation av lokaler för kulturverksamhet har en lång tradition i vårt land. Gemensamma insatser av det offentliga, föreningslivet och det privata näringslivet har lyckats skapa ett stort antal lokaler för kultur- verksamhet med både god spridning och hög standard.

Antalet föreningar anslutna till de lokalhållande riksorganisationema har ökat under de senaste tjugo åren. Det gäller särskilt föreningar anslutna till Bygdegårdamas Riksförbund. De allra flesta medlemsföreningar förfogar över egna lokaler, vilket tyder på att antalet föreningsdrivna allmänna sam- lingslokaler har ökat.

Mångfalden i huvudmannaskap och organisation gör det svårt att få en sä- ker bild av utvecklingen, både vad det gäller omfattningen av lokaler för kul— turverksamhet och helhetsbilden av verksamheten i de allmänna samlingslo- kalema och andra kulturlokaler. Genom stöd till lokaler för kultur har det of- fentliga skapat goda förutsättningar för en decentraliserad kulturpolitik, effek- terna av insatta resurser är däremot svåra att mäta.

Mängden ansökningar hos Boverket om stöd både till upprustning och byggande av allmänna samlingslokaler och icke-statliga samlingslokaler tyder emellertid på att det fortfarande finns ett behov av ytterligare upprustning av lokaler.

24. Kulturområdets ekonomi

Kulturområdet omsluter vid 1990-talets mitt drygt 50 miljarder kronor. Då är även hushållens utgifter för massmedier och hemelektronikutrustning som tv, video och CD—spelare inräknade.

De stora ekonomiska satsningarna svarar medborgarna själva för. Den privata konsumtionen uppgår till närmare 40 miljarder kronor per år. De offentliga kulturutgiftema ligger på nivån 13 miljarder kronor med bidragen till studieförbunden inräknade. De stora aktörerna inom den offentliga sektorn är stat och primärkommuner som lägger 5,5 respektive 6,5 miljarder kronor på kulturen. Landstingen satsar strax under 1 miljard kronor.

Det offentliga kulturstödet ges med bestämda politiska intentioner. Genom de kulturpolitiska målen fastställdes en färdriktning. Pengar har varit det vik- tigaste styrmedlet för genomförandet.

I detta kapitel ger vi en överblick över de stora dragen i den svenska kulturekonomin med tyngdpunkt på de offentliga insatserna.

24.1. Metodfrågor

Innan vi går in på beskrivningar av kulturområdets ekonomi behöver vi be— röra några metodfrågor och tekniska frågor.

24.1.1. Problem med jämförelser över tid och mellan olika källmaterial

Storleken av såväl de privata som de offentliga kulturutgiftema är ytterst en definitionsfråga. De privata kulturutgiftema är svåra att ringa in eftersom det finns flytande gränser mellan t.ex. nöjen, fritidsaktiviteter och kulturaktivite- ter, mellan möbler och heminredning å ena sidan och konst och konsthant- verk å den andra. Det uppstår också avgränsningsfrågor som exempelvis huruvida hela morgontidningsprenumerationen eller hela kostnaden för inköp av en stereoutrustning bör betraktas som kulturutgifter.

Det finns motsvarande svårigheter att beräkna det offentligas kostnader för kultur. En enkel definition kan vara att kultur är det som lyder under Kultur- departementets eller kulturnämndemas ansvarsområden. Men hur betraktar man i så fall de stora insatserna på folkbildningens område som för statens

del ligger under Utbildningsdepartementets huvudtitel? Kulturverksamhet som drivs i bolagsform ingår inte alltid i den kommunala kulturbudgeten utan redovisas separat. Avgränsningsproblemen är många. Det går därför inte att göra en perfekt avgränsning. Det handlar ytterst om att besluta sig för en definition, beskriva den och konsekvent hålla sig till den. Vår definition fram- går i det följande.

Det finns också metodologiska svårigheter som försvårar jämförelser över tid. Anslag har flyttats mellan departement och nämnder, data är inte insam— lade på likartat sätt under hela perioden, data från ett område samlas in med en periodicitet som inte helt stämmer överens med periodiciteten på ett annat om— råde. Budgetår och verksamhetsår är inte alltid i fas med kalenderår och pen- ningvärdet förändras över tid. Även sådana metodproblem får lösas genom att man konsekvent genomför jämförelserna enligt någon i förväg uppställd modell. Vilka lösningar vi valt framgår i det följande.

Ekonomiska jämförelser försvåras också av att olika områden inte har samma slags kostnadsutveckling. Teaterkostnadsutredningen konstaterade att teaterområdet på grund av utvecklingen bl.a. på löneområdet och i fråga om lokalkostnader haft en kostnadsökning som överstiger KPI med 31 procent- enheter sett över en period på 15 år.] Uttryckt på ett annat sätt betyder det att medan KPI ökat med en faktor på 3,10 har teaterkostnaderna ökat med faktorn 3,41 mellan 1975 och 1989. Detta slags avvikelser finns naturligtvis på flera andra områden. En bildkonstnär kan t.ex. bli tvungen att acceptera nya, dyrare tekniska metoder för arbetet eller möta ökade kostnader på traditionellt material.

Den omfattande strukturomvandling och rationaliseringsprocess som ägt rum i yrkeslivet i stort de senaste 20 åren gäller inte på samma sätt i kultur— verksamhet. Konstnärliga aktiviteter har bara i vissa moment samma rationa- liseringspotential som industriproduktion, varuhantering m.m. Det konstnär— liga arbetet har därvidlag likheter med forskning eller med prototyptillverk— ningen inom industrin. Merparten av alla konstnärliga verk kan inte mångfal- digas och ge stordriftsfördelar.

Kostnadsutvecklingen skiljer sig således mellan kulturens olika verksam- hetsområden och gentemot många andra verksamheter i samhället. Då jämförelser ska göras över tid reser detta hinder. I denna rapport har vi löst problemet genom att inte ta hänsyn till de olika kulturområdenas speciella egenheter. Vi har valt att räkna om kostnader i 1994 års penningvärde efter konsumentprisindex (KPI) enligt 1949 års serie. KPI fungerar bransch— neutralt. Att olika enskilda verksamhetsområden inom kultursektorn kan ha en kostnadsutveckling som varit högre eller lägre än vad som motiveras av KPI har vi fått bortse ifrån vid analysen. Därmed kan det vara svårt att

1 SOU 199117]: Teaterns kostnadsutveckling 1975—1990 med särskilda studier av Operan, Dramaten och Riksteatern. Betänkande av Teater- kostnadsutredningen.

urskilja om anslagsförändringar motiverats av sektorsspecifika kostnads- förändringar eller om de avspeglat en önskan från staten att satsa på en utveckling av området.

Köpkraften hos en krona har mellan 1974 och 1994 sjunkit med 450 %. Vissa enskilda varor, varugrupper och tjänster har naturligtvis blivit relativt billigare medan andra blivit relativt dyrare.

24.1.2 Problem med helhetsbilden av kulturens ekonomi

Att i detalj fastställa kulturens andel av de totala offentliga utgifterna och hur relationerna mellan privata och offentliga kulturutgifter utvecklats över 20 år, låter sig inte enkelt göras. Vi får nöja oss med approximationer. Sekretariatet har skapat en bild genom att sammanföra uppgifter om de privata kultur- utgiftema enligt hushållsbudgetundersökningarna, som görs på befolknings— urval av SCB, med data från redovisningen av statsanslagen och de kom— munala och landstingskommunala kulturutgiftema enligt den officiella statisti- ken. Informationen är alltså hämtad från material av olika karaktär, men vi har trots allt sammanfört det till en gemensam bild. För ytterligare information om dessa överväganden hänvisas till bilaga 5.

De uppgifter som kunnat inhämtas från kommuner och landsting om kulturkostnader varierar mellan åren. Statistiken publicerades tidigare av Kommunförbundet och Landstingsförbundet, men sedan 1985 finns en gemensam statistikredovisning inom ramen för de statistiska meddelanden på kulturområdet som SCB ger ut.2 Ett problem är att budget- och utfallssiffror använts blandat genom åren. Ett annat problem är att man ibland redovisat bruttosiffror för driften av kulturverksamhet, ibland nettosiffror. Principerna för redovisning kan också variera framför allt mellan de olika kommunerna, vilket gör att t.ex. statliga bidrag till en kulturverksamhet i en del fall kan ha inkluderats i den kommunala budgeten på bruttonivå. Ett annat problem är att vissa kulturkostnader inte alls inkluderas i det som redovisas som kultur— kostnader. Stockholms läns landsting har t.ex. påtalat att man inte inkluderat kostnaderna för Stockholmsfilharmonin i sin kulturbudget och Stockholms kommun att kostnaderna för Stadsteatern och Vår teater inte ingår i den officiella kulturstatistiken. Den typen av avvikelser förekommer även i andra kommuner. Vi vill därför reservera oss för tolkningar av mindre variationer i denna del av materialet. En översyn av nuvarande redovisningsprinciper bör göras.

Även de statliga kulturutgiftema kan vara svåra att avgränsa. Detta påtalas bl.a. i den svenska nationalrapporten till Europarådets examinatorer. Man

2 SCB: Kommunala kulturutgifter samt landstingskommunala kulturutgifter 1986, 1988. 1990 och 1992. Ku 15 SM. 549

talar där om tre olika definitioner. Den första innehöll utgifterna inom kultur- och medieområdet i dåvarande Utbildningsdepartementets ansvarsområde med undantag för dagspress och radio. Den andra definitionen innehöll dess- utom stödet till studieförbunden (inom samma departement vid denna tid- punkt) och samlingslokaler (inom Bostadsdepartementet). Detta är den definition som också närmast liknar den som används i kommunerna. Den tredje definitionen innefattade kulturutgifter inom ytterligare andra departe- ment.

I vår analys har vi arbetat med två definitioner av statliga kulturutgifter — en snäv och en vid. '

Då totalnivåer för olika offentliga bidragsgivare jämförs har vi för de stat- liga anslagen använt oss av en snäv definition som är densamma som faktiskt utfall av Kulturdepartementets budget enligt RRV:s redovisningar. För tiden innan Kulturdepartementet bildades har utfallet av de littera som fanns inom kultur- och medieavsnitten inom dåvarande Utbildningsdepartementets budget använts. Då materialet bryts ner på olika konstområden, ändamål e.dyl. an- vänder vi kulturutgiftema enligt den av Kulturutredningen beställda anslags- genealogin (se bilaga 3). Den vida definitionen inkluderar då totalnivåer används också anslagen via Utbildningsdepartementet till studieförbundens verksamhet. Då materialet bryts ner på olika konstområden, ändamål e.dyl. använder vi även här kulturutgiftema enligt anslagsgenealogin. I denna vida definition ingår förutom studieförbundsanslagen ytterligare några i dag före- kommande anslagsposter. Vidare hör till den vida definitionen också några poster som inte längre existerar, men som tidigare fanns, och då bedöms tillhöra kulturområdet i vid bemärkelse.

Sammantaget betyder det att utfallssiffran för den statliga kulturbudgeten på totalnivå inte exakt överensstämmer vid en summering av anslags- genealogin med undantag för åren 1992/93—1994/95. Skillnaden ligger i atti budgetutfallet ingår tidigare års kostnader för staten för exempelvis handi- kappades kulturella verksamhet, Centralförbundet för alkohol- och narkotika- upplysning och de konstnärliga utbildningarna, i utfallet av genealogin ingår anslag till främjande av hemslöjden, utsmyckning av boendemiljön eller bi- drag till icke—statliga kulturlokaler. En mer detaljerad information om defini- tionerna ges i bilaga 3.

Den vida definitionen inkluderar sådana statliga kulturutgifter som 1994/95 inte ligger inom Kulturdepartementets ansvarsområde. I den vida definitionen ligger också några poster som inte längre finns, men som vid den tidpunkt då de existerade skulle fallit inom denna definition. I praktiken handlar det om 13 anslag eller anslagsposter nämligen:

Anslag till studieförbunden Arkivet för ljud och bild

Utbildningsdepartementet Utbildningsdepartementet

— Utbildn. för inforrnations- och kulturyrken Utbildningsdepartementet — Konstnärligt utvecklingsarbete Utbildningsdepartementet — Anslag till utbildningsradion Utbildningsdepartementet — Radioprogramverksamhet för utlandet Utrikesdepartementet — Svenska Institutet Utrikesdepartementet — Statens försvarshistoriska museer Försvarsdepartementet — Krigsarkivet Försvarsdepartementet3 — Kungliga husgerådskammaren Hovstaten — Olika bidrag till allmänna samlingslokaler Bostadsdepartementet — Medel för landskapsvård Miljödepartementet — Medel för åtgärder mot luftföroreningar Miljödepartementet

Även dessa statliga utgifter har följts bakåt och då vid definition används är det alltid data från den kulturgenealogiska analysen som används.

I några fall har Nationalräkenskaperna legat till grund för beskrivningar av de offentliga utgifterna för kultur. Där används sedan 1985 en klassificering som är anpassad till FN:s indelning ”Classification of the Function of Govemment”.

24.2 Kulturens andel av samhällsekonomin Samhällsekonomin i stort

Efter många års ökning av välståndet i termer av bruttonationalprodukten (BNP) har BNP i fast penningvärde minskat något under 1990-talet. Sam— tidigt har statsskulden ökat kraftigt. En illustration av detta finns i kapitel 3.

En ökande del av statens utgifter under 20-årsperioden har kommit att tas i anspråk av utgifterna för statsskuldsräntan. I fast penningvärde har denna post ökat från 13 miljarder kronor till 101 miljarder kronor. Dess andel av de statliga utgifterna har ökat från 5 % till drygt 20 %. Effekten av det är att ett utgiftsområde — trots relativt god kompensation för kostnadsutveckling, kanske också kombinerat med realökningar av enskilda anslag — kan få minskad relativ andel av de samlade utgifterna. Det förekommer i vissa studier och rapporter att man kompenserat för utvecklingen av den ökande utgiften för statsskulden. Så har vi inte gjort här eftersom den posten i sig innebär att utveckling av andra samhällsområden måste hållas tillbaka. Statsskulden "tävlar” med kulturområdet — liksom med andra områden — om att få del av de totala statliga intäkterna.

3 Krigsarkivet numera inordnat i Riksarkivet.

De offentliga kulturutgiftema i relation till BNP

De samlade offentliga utgifterna för kultur, dvs. såväl statens som de kommunala och landstingskommunala, uttryckt som andel av BNP ligger i dag under 1 %. Under 1970—talet steg de offentliga kulturutgifternas andel kraftigt och översteg t.o.m. 1 % av BNP i slutet av uppbyggnadsskedet. Sedan 1985 har nivån varit i det närmaste konstant. De statliga kulturutgifter- na har varierat inom en snävare ram än vad de samlade offentliga kultur— utgifterna gjort.

Diagram 24.2.1 Ojfentliga kulturutgifter i procent av BNP vissa år.

1,20 + Offentliga kulturutgifter 1,00 inkl. statens

bidrag till studieförbund

—X—— Offentliga kulturutgifter exkl. statens bidrag till studieförbund

' Statliga kultur- utgifter inkl. studieförbunden

_D—Statliga kultur- utgifter exkl. studieförbunden

MWFON—mln OOOON FFFFOOGOOO OOOOONON ONONONONONONON ONCNONON ___—___ ___-—

Källa: Tabell 24.2. la

1 diagrammet ovan har vi valt att presentera kulturens andel av BNP med såväl vid som snäv definition. Som framgår är mönstret det samma vilken definition man än använder, men det statliga stödet till studieförbundens verksamhet påverkar kurvans höjd i tämligen stor omfattning.

24.3 Privata och offentliga kulturutgifter

Då relationen mellan privata och offentliga kulturutgifter ska beskrivas blir osäkerheten stor. Beskrivningarna av privathushållens utgifter varierar såväl till nivå som innehåll. I stort sett existerar tre delvis sammanfallande tidsserier. Den mest omfattande och årligen publicerade fördelningen finns i Nationalräkenskaperna. Vidare finns en reducerad variant av Nationalräken- skaperna som SCB publicerat i sina kulturstatistiska översiktsböcker som täcker perioden 1973—1985. Slutligen finns totalt fyra studier på befolknings— urval där hushållens kostnader uppskattats via ett dagboksförfarande — de s.k. hushållsbudgetundersökningarna som genomförts 1978, 1985, 1988 och 1992.

Till följd av att man inkluderar delvis olika typer av kostnader i dessa tids- serier får man inte en total överensstämmelse mellan dem. I Nationalräken— skaperna ingår i flera poster såväl kultur— som rena fritidsutgifter.

År 1985 kan man jämföra alla tre tidsseriema med varandra — det är också den enda gången detta är möjligt. Enligt redovisningen i Nationalräken- skaperna belöpte sig de privata kultur— och fritidsutgifterna till 42 miljarder kronor vilket motsvarar 68 miljarder kronor i 1994 års penningvärde. I de reducerade Nationalräkenskaperna ligger detta år nivån på ca 21 miljarder kronor, vilket motsvarar ca 34 miljarder kronor i dagens penningvärde. Det är samma nivå som räknats fram genom en bearbetning av Hushållsbudget- undersökningen.

Om vi utifrån ovanstående resonemang drar slutsatsen att de reducerade Nationalräkenskaperna och Hushållsbudgetundersökningarna båda ger en ganska god och överensstämmande bild av privathushållens förbrukning kan vi studera hur kostnadsfördelning mellan privata utgifter och offentliga förändrats över tid.

År 1973 spenderade privathushållen 5,8 miljarder kronor på kultur medan det offentliga sammanlagt avsatte 1,7 miljarder för kulturändamål. Hushållen stod således för närmare 80 % av kostnaderna för kultur. Denna andel sjönk därefter fram till slutet av 1970-talet då den nådde sitt lägsta värde under perioden. Det offentliga svarade då för sammanlagt 30 % av alla kostnader för kulturverksamheten. Trenden vänder därefter och år 1992, det senaste är vi gör jämförelser, är andelen för privathushållen i det närmaste tillbaka till den nivå som rådde vid periodens början.

Diagram 24.3.1 Procentuell fördelning mellan offentliga och privata kulturutgifter totalt vissa år.

Andel kulturutgifter 100%

60%

El Offentliga

40% I Privat

20%

0% 1973 1979 1985 1992

Källa: Tabell 24.3.1a= Tabell 24.2.1a & Tabell 24.4.1a

De två parterna har huvuddelen av sina ekonomiska insatser förlagda till olika kulturområden. Det offentliga står för folkbibliotek medan privathus- hållen dominerar när det gäller inköp av böcker och tidskrifter. Dagstidning— arna finansieras med 90 % av privathushåll och 10 % av staten. Till det kommer intäkter även via reklam. Kostnader för teater och annan estrad- underhållning bär privathushållen och det offentliga i ungefär lika grad. Musikevenemang betalas till ca 70 % av privathushållen själva medan musik- skolan finansieras till ca 90 % med offentliga medel. Den absolut största posten i privathushållens kulturbudget är kostnaderna för radio, tv, video och skivor. Av hushållens ca 38 miljarder kronor i utgifter 1992 var närmare 16 miljarder av detta slag.

24.4 Utvecklingen av de privata kulturutgiftema

Den största tillväxten i kulturutgifter för privathushållen gäller medieområdet där den andel av privatbudgeten som satsas på radio, tv, skivor, kabelanslut— ning och video ökat kraftigt. Kabel-tv—anslutningar och introduktion av video samt CD—teknik är förklaringen. Bio, teater och andra kulturevenemang har minskat sin andel, liksom böcker och tidningar.

Enligt Nationalräkenskaperna läggs mellan 9 och 10 % av den privata konsumtionen på kultur och fritid. Andelen har i princip varierat inom detta intervall sedan 1970-talets början. Med den avgränsning av privata kultur—

utgifter som sekretariatet gjort utgör de mellan 5 och 6 % av hushållens samlade utgifter. Även detta mått är relativt konstant mellan åren.

Diagram 24.4.1 Kultur- och fritidskostnader och de totala utgifterna för privathushållen i miljoner kronor. 1994 års penningvärde.

hdeoner kronor 900 000

800 000 700 000 600 000

500 000

400 000 El därav fritid, kultur, undervrsnrng 300 000

200 000 100 000 0

1973 1976 1979 1982 1985 1988 1992 1993 1991

Källa: Tabell 24.4. la

Största poster i de privata hushållens kulturbudgetar är radio, tv, video och skivor med totalt 16 miljarder kronor, böcker och tidskrifter 5 miljarder kronor och dagspress 5 miljarder kronor. Sammantaget betyder detta att närmare 70 % av privathushållens kulturbudget läggs på massmedier och den utrustning medierna kräver.

Det är svårt att uppskatta storleken av insatser på privat initiativ utanför hushållens ekonomi. De svenska företagen spenderar pengar på kultur bl.a. i form av sponsring, konstinköp, scenföreställningar för personal eller kunder, tidningsprenumerationer och tv-avgifter. Att få en bild av detta eller hur det utvecklat sig är i dag inte möjligt. Uppgifter från Föreningen Kultur och Näringsliv anger att företagssponsringen av kultur sammanlagt ligger på ca 150 miljoner kronor. Inom idrotten belöper sig sponsringsavtalen på avsevärt högre sammanlagt belopp — drygt 1 miljard kronor.

ITotal privat konsumtion

24.5 Utvecklingen av de offentliga kulturutgiftema

24.5.1 De offentliga kulturutgiftema totalt

Efter en tydlig tillväxt från 1974 och till decenniets slut stabiliserades de offentliga kulturutgiftema på en nivå om ca 12 miljarder kronor i fast penningvärde med snäv kulturdefinition och ca 13 miljarder kronor när statens kostnader för studieförbunden inkluderas. Data i nedanstående diagram baserar sig på totalsummor för kulturändamål enligt den officiella statistiken. För de tidiga åren är diagrammet baserat på kommuners och landstings egna redovisningar. Vi måste därför påminna om att såväl brutto- som nettotal förekommer genom åren. Uppgifter redovisas för vart tredje år. Eventuella svängningar mellan dessa år framgår därför inte.

Diagram 24.5.1 De offentliga kulturutgiftema. 1994 års penningvärde.

Miljoner kronor

14 000

12 000

10 000

* Exkl. folkhögskola och ungdomsorgansiationer m.m. Källa: Tabell 24.5.1a=Tabell 24.2.1a

+Totalt inkl. statliga bidrag till studieförbunden

—x— Totalt exkl. statliga bidrag till studieförbunden

O

Kommuner

_D—Staten över kultur- och medielittera

Staten till studieförbunden

Å

Landsting *

Toppåren i redovisningen är 1979 och 1990. Från 1974 till 1979 avtecknar sig en jämn ökning. Mellan 1979 och 1990 visar data en u-formad utveck— lingskurva där vågdalen dock inte är särskilt djup. Utgiftema 1992 ligger

lägre än siffrorna för 1990 men högre än botten i 1980-talets vågdal. En huvudförklaring till den avvikande toppen är 1990 är att detta år utbetalades ca 350 miljoner kronor till GöteborgsOperan på tilläggsbudget vilket i 1994 års penningsvärde motsvarar drygt 400 miljoner kronor.

Förhållandena mellan de tre offentliga parterna kännetecknas snarast av stabilitet sett över tid, men det finns vissa svaga förändringar. Fluktuationer mellan åren förekommer för samtliga parter och en omfördelning har skett mellan staten och landstingen. Diagrammet är baserat på uppgifter med vid definition för staten och exklusive landstinget köstnader för folkhögskolan och ungdomsorganisationer m.fl. bidrag till organisationslivet (se bilaga 5).

Diagram 24.5.2 Procentuell fördelning mellan stat, landsting och kommuner med avseende på de ojfentliga kulturutgiftema. Vid definition.

601. % 5()_?)_./ox /'X./0 ,...—._. l— i X I/ X./-N- . ._- 40 Nu/ * Kommuner 30 ' Stat 20 -—A Landsting 10 _— __"Å—A—A _A—A/A A A () A_Å/Å m ln rx ox _— m ln o 00 o N (x (x rx (x 00 cc 00 oo oo ox cs ON ON ON ON ON ON ON 05 O ON ON _. _. _. _. _ _ .— ... _. ._. _.

Källa: Tabell 24.5.2a

De tre offentliga parterna fördelar uppgifterna emellan sig på litet olika sätt. I nedanstående diagram ger vi några exempel från 1992.

Diagram 24.5.3 Procentuell fördelning mellan de tre offentliga parterna för kulturutgifter på vissa områden.

Folkbibliotek '

Studieförbund Museer

Teater

Musik

Böcker, tidskrifter och dagspress

0 20 40 60 80 100

I Stat D Landsting I Kommun

Källa: Tabell 24.5.3a

24.5.2 De offentliga kulturutgiftema i relation till övriga offentliga utgifter

I andel av statsbudgeten utgör Kulturdepartementets anslag, alltså enligt snäv definition, år 1993/94 sammanlagt 0,71 %. Vid 20-årsperiodens början låg andelen på 0,77 % och ökade till 1,02 % i slutet på 1970-talet. Därefter skedde en reduktion av andelen som i 1980-talets början understeg 0,7 %. Profilen för den procentuella utvecklingen följer i stort sett den nominella i diagram 24.5.1. Studerar man anslagsutvecklingen med den vidare defini- tionen där också bidragen till studieförbunden ingår är rörelserna likartade, men variationen mellan åren större. Vid 1970-talets slut närmade sig denna post 1,5 % av statens totala utgifter för att därefter minska till 0,9 % år 1992/93.

Diagram 24.5.4 Kulturutgiftemas andel av de totala utgiftema för stat, kommuner respektive landsting vissa år.

%

2,50

2,00

Minho—mun NOOOON (Nhtxtxoooooo OOOOONON OXONONOXONONON ONONONOX ___—___.— ,...—...,...

* Exkl. folkhögskola och ungdomsorgansiationer m.m. Källa: Tabell 24.5.4a=Tabell 24.5.2a

De kommunala kulturkostnadema låg under många år fram till 1980-talets början nära 2,5 % av de kommunala utgifterna och landstingen närmade sig fram till 1990 0,7 % av de totala utgiftema till kultur enligt den använda snäva definitionen. Räknas utgifter för folkhögskolan in i landstingsbidraget nåddes 1979 nivån 1,55 %. Landstingens ökade kostnader för bl.a. sjuk— vården har lett till att kulturutgifternas andel av budget på 1990-talet inte uppgår till mer än 0,63 % medan kommunerna har kunnat bibehålla en nivå på över 2 % in på 1990-talet. I den senaste redovisningen av kommunernas kulturutgifter hade nivån dock sjunkit till 1,88 %.

Trots den ökande statsskuldsräntan och trots ökade kostnader på det arbetsmarknadspolitiska området har kulturområdet, med den snäva defini- tionen, hållit sin andel av de samlade statliga utgifterna tämligen konstant över tid. I praktiken innebär det att kulturområdet varit relativt prioriterat.

24.6 Utvecklingen av det statliga kulturstödet

Vi lämnar nu de utfallssiffror som förekommer i den offentliga statistiken och övergår till en redovisning av utvecklingen baserad på enskilda anslag eller anslagsposter. Följande analayser är baserade på den tidigare presenterade

_A— Kommuner

' Staten inkl. studieförbunden

_D— Staten exkl. studieförbunden

_o—Landsting *

anslagsgenealogin. Differensen mellan totalsummoma enligt medelsförbruk- ning för kulturområdet baserad på littera skiljer sig relativt litet i jämförelse med totalsumman för anslagsgenealogin.

Diagram 24.6.1 Statliga kulturutgifter enligt budgetutfall respektive den anslagsgenealogiska studien. 1994 års penningvärde.

l OOO-tals kronor

7 000 000 +SUMMA vid 6 000 000 definition genealogin 5 000 000 - SUMMA littera G, H samt studieförbunden 4 000 000 enligt RRV 3 000 000 tr —x— SUMMA snäv definition genealogin 2 000 000 _D— SUMMA littera G och H eller 1 000 000 motsvarande enl RRV O

1973/74 1976/77 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1991/92 1992/93 1993/94

Källa: Tabell 24.6. la

Ökningen 1992/93 är dels betingad av att vissa anslag då överfördes till det nyinrättade Kulturdepartementet såsom anslag för hemslöjden, bidragsramar för ombyggnad av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse och bidrag till konst i boendemiljö. Det skedde också vissa rena anslagsförstärkningar detta år.

I den fortsatta bearbetningen av de statliga kulturutgiftema har vi systematiserat dem på fyra sätt:

Statligt ansvar — anslagen eller anslagspostema ordnas efter om: — staten är finansiär och huvudman

— staten är huvudfinansiär men inte huvudman — övriga anslag

Konstområde — anslagen eller anslagspostema ordnas efter 12 olika konst— eller verksam-

hetsområden

Ändamål — anslagen eller anslagspostema ordnas i kategorierna: — konstnärlig verksamhet

— bildningsverksamhet — bevarandeinsatser

— medieverksamhet

— övrigt

1 bildningsverksamhet ingår folkbildningens bidrag, men också stöd till filmkulturell verksamhet, stöd till allmänna samlingslokaler m.m.

Var och en av dessa ändamålskategorier har indelats i underkategorier. Klassificeringama för varje typ av anslag eller anslagspost framgår i bilaga 3.

Decentralisering

— anslagsposter som naturligt kan fördelas på mottagande län eller region (definitionen har tidigare använts av Kulturrådet i en analys som presen— terades för Museiutredningen)

— anslagsposter som avser verksamheter som inte naturligen (eller av tek— niska skäl) kan fördelas geografiskt (t.ex. anslag till arkiv, fonogramstöd eller bidrag till konstnärer)

Anslagen enligt denna indelning redovisas i avsnitt 24.7.

24.6.1 Fördelning av kulturanslagen efter statligt ansvar

Decentralisering kan innebär att staten överlåter huvudmannaskap och/eller ekonomiskt ansvar på någon annan part. Det är utvecklingen av detta vi försökt komma åt med indelningsgrunden Statligt ansvar.

Snäv definition

Med den snäva definitionen ser man att statens andel av kulturutgiftema i allt större utsträckning har gått till verksamhet som drivs av någon annan huvud— man. I början av perioden var den andelen drygt 45 %. Den har under perioden ökat med ca 6 procentenheter. I början av 1980-talet var andelen t.o.m. ännu högre. Exempel på detta slags verksamhet är bidragen till de regionala kulturinstitutionerna och till fria grupper.

Diagram 24.6.2 Statliga kulturutgifter fördelade efter grad av statligt ansvar för verksamheten. Snäv definition.

100% 80% I Summa övriga anslag El Summa anslag till 60%

huvudsakligen statligt finansierad verksamhet i annans regi

||| | | _ I Summa anslag till helt

statligt finansierad

verksamhet i egen regi

20%

0%

1973/74 1976/77 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

Källa: Tabell 24.6.2a

Vid periodens början fördelades drygt 15 % av statsanslagen till verksam- heter som drevs i någon annan huvudmans regi, men som trots det huvud- sakligen hade statlig finansiering. De ekonomiskt tyngsta exemplen på sådan verksamhet är länsmusiken, Riksteatern och de båda stiftelserna Nordiska och Tekniska museet. Efter 20 år hade den andelen minskat med några procentenheter och är nu 13 %.

I redovisningen av 1993/94 års anslag från Kulturdepartementet är fördel— ningen mellan huvudsakligen statligt finansierad kulturverksamhet och bland- finansierad verksamhet ungefär lika.

Vid definition

Väljer man att arbeta med den vida definitionen blir bilden mer stabil över åren samtidigt som andelen anslag till verksamhet där staten är en av flera bidragsgivare och verksamheten drivs i någon annans regi ökar. Drygt 60 % av kulturbudgeten med vid definition används till sådan verksamhet och mindre än 10 % av anslaget överlåts till annan huvudman trots att staten är den huvudsakliga finansiären. Huvudförklaringen är studieförbundsanslaget som ger tydligt utslag i bilden.

24.6.3 Fördelning av kulturanslagen efter konstområde

Fördelas anslagsmedlen efter konst- och verksamhetsområden måste man göra några approximationer. T.ex. måste konstnärsstödet fördelas efter konstområde. Vi har gjort denna uppdelning efter redovisningar från Kultur- rådet, Författarfonden och Konstnärsnämnden. Vi har dock inte fördelat lO—årsstipendiema.

Snäv definition

Inget kulturområde har stått tillbaka i utvecklingen utan tillväxten av resurser har kommit alla till del. Däremot har det skett förskjutningar i proportionerna mellan olika delområden.

Teaterområdet utgör en stor och tydlig post i kulturbudgeten. Dess relativa andel har dock minskat sedan 1973/74. Är 1993/94 var den knappt 25 % — tjugo år tidigare drygt 30 %. Konstområdet dans syns i figuren nedan som en smal strimma och det bör påpekas att dansverksamhet framför allt ingår i anslagen till vissa teaterinstitutioner. Det har inte varit möjligt att särredovisa dessa kostnader över tid. I kapitel 7 om dans har vi däremot uppgifter om hur stor del av berörda teaterinstitutioners budget som läggs på dans för 1993/94.

Diagram 24.6.3 Statliga kulturutgifter fördelade efter gruppering av konstområden. Snäv definition.

50 % L- 45 X. /.N ' Teater, dans, 40 X-/' ' musik, bildkonst, 35 film 30 _D— Arkiv, 25 kulturrniljö- 20 vård, museer | 5 ' Press, litteratur, 10 bibliotek, 5 folkbildning 0

(rh lll: MND [xp

Källa: Tabell 24.6.3a

85/86 88/89 91/92 91/92 92/93 93/94

om 0000 XX CNN Boo

Under en period vid 1970-talets slut tog stödet till dagspress och tidskrifter en ökande andel av anslaget i anspråk. Förklaringen är det stöd till organisa- tionstidskrifter som fördelades under några år fram till början av 1980-talet och att presstödet reformerades flera gånger. Kulturmiljövården har vidare ökat sin andelen av kulturbudgeten liksom bidragen till museerna. Vi vill på- minna om att i den anslagsgenealogiska studien har anslag från Miljödeparte- mentet tillförts kulturmiljöområdet inom ramen för den vida definitionen. Äldre anslag avsedda som lån/bidrag för upprustning av värdefull bebyggelse som tidigare låg under Bostadsdepartementet har tillförts kulturmiljöområdet även inom den snäva definitionen eftersom de numera överförts till Kulturdepartementet.

Vid definition

Vidgat man definitionen förändras bilden av de olika kulturområdena. Två områden har fått en faktisk minskning av resurserna uttryckt i fast penning- värde — det gäller bidragen till studieförbunden samt etermedierna. Minsk— ningen för studieförbunden har skett efter det att 1991 års folkbildnings- reform gjorts. Att de statliga satsningarna på etermedier har minskat är här en formell bakgrund och förklaras av att såväl Utbildningsradion som Sveriges Radios utlandsprogram numera finansieras över tv-avgiften som vi redovisar som privat kulturutgift.

De enskilda kulturområden som ökat mest under perioden är kulturmiljö- vården respektive museerna. Vid periodens början tog man tillsammans i anspråk 11 % av resurserna enligt den vida definitionen år 1993/94 är mot- svarande andel 23 %.

24.6.4 Fördelning av kulturanslagen efter ändamål

Snäv definition

Fördelar man så kulturutgiftema efter ändamål syns prioriteringen av kultur— arvet ännu tydligare. Medan de statliga bidragen till yrkesmässig konstnärlig verksamhet fått vidkännas en minskning av sin relativa andel, har andelen för kulturarv ökat i ungefär motsvarande grad.

Bildningsverksamheten har vi delat upp på folkbildning och övrig bild- ningsverksamhet. Till den senare kategorin räknas exempelvis bidragen till centrala amatörorganisationer eller anslaget till filmkulturell verksamhet hos Filminstitutet. Bildningsverksamheten utgör, med snäv definition, en mycket begränsad del av ändarnålen. Bidraget till folkbildningen ingår endast då vid definition tillämpas.

Diagram 24.6.4 Statliga kulturutgifter fördelade efter ändamål. Snäv definition.

100%

80%

Övrigt

I Bildningsverksamhet

60% . I Massmedier

El Bevarande av 40% kulturarvet E Yrkesmässig 20% konstnärlig verksamhet

0%

till: 55 oxox _—

1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

Källa: Tabell 24.6.4a

Då man delar in anslagsgruppema ovan ytterligare efter ändamål kan man konstatera att för den yrkesmässigt konstnärliga verksamheten har den som ligger inom ramen för teater- och musikinstitutioner fått minskad andel medan andelen av anslagen till de fria grupperna och särskilt till verksamhet som drivs i företagsforrn, som press- och fonogramutgivning växt. Den del av anslaget som kommer de enskilda konstnärliga yrkesutövarna till del genom olika bidrag och ersättningsforrner har andelsmässigt knappast påverkats alls under 20—årsperioden.

Diagram 24.6.5 Statliga kulturutgifter fördelade efter satsningar på olika slags yrkesmässig konstnärlig verksamhet. Snäv definition.

100%

80% »! Konst till statens

byggnader, m.m.

60% 11] Drivs av privata företag

I Enskilda konstnärer 40%

E] Fria grupper

20% I Institutioner

O%

1973/74 1976/77

OMNDCNNMQ' oooooooooxoxox xxxxxxx ONNanOv—Nm FOOWOOONGNCN ONOQOXONONON -—-—-v—4.—.v——-4v——

Källa: Tabell 24.6.5a

Arkivens andel av anslag till bevarande av kulturarvet har minskat, medan framför allt kulturmiljövården fått en kraftigt ökande andel av resurserna.

Inom kategorin massmedier gäller att stödet till pressen i form av presstöd och organisationstidskriftsstöd tagit merparten. Radio och tv har med gällan- de finansiering av etermedieverksamheten mycket små offentliga anslag. De kostnader för etermedier som uppstått under perioden med snäv kultur- definition hänför sig till förändringar som införandet av närradio (Närradio— nämnden) eller privat lokalradio (Styrelsen för lokalradiotillstånd). Också ersättningen för vidaresändningen av det finska programmet i tv över Nackasändaren och i vissa kabelnät ingår här.

Är 1979/80 skiljer sig från övriga är i analysen genom att bildnings- verksamheten just detta år och åren däromkring har tämligen stort utrymme inom kulturanslaget, snäv definition. Det har sin grund i att kraftfulla sats— ningar på kulturverksamhet bland barn genomfördes detta år inom ramen för ett samlat anslag. Vi har valt att koda in detta under bildningsverksamhet. Det innebar att de sammanlagda anslagen för bildningsverksamhet med snäv definition tillfälligt utvidgades med mer än 50 %. Vi vill samtidigt påminna om att resurser till bildningsverksamhet är relativt begränsade då den snäva definitionen tillämpas.

När det gäller de övriga kulturutgiftema har vi försökt dela in också dem i några grupper. Satsningarna på internationellt arbete inom kulturområdet

varierar mycket mellan de olika jämförelseåren. Efter några gynnade år på 1980—talet har resurserna relativt sett krympt. En stor del av resurserna för internationellt arbete finns också numera inrymda i institutionernas egna budgetar varför beloppen i praktiken 'är större än vad vår sammanställning antyder. Kostnaderna för myndighetsutövning varierar också mellan åren.

Här kan emellertid förklaringen vara att redovisningsprinciperna varierat olika år.

Vid definition

Den vida definitionen av anslagsposter indelade efter ändamål innebär att be- toningen på yrkesmässig konstnärlig verksamhet får träda tillbaka något och att bildningsverksamhet inledningsvis intar en förhållandevis framskjuten plats. Sett över tid har dock andelen resurser till bildningsverksamhet minskat och andelen till bevarandet av kulturarvet ökat.

Diagram 24.6.6 Statliga kulturutgifter fördelade efter ändamål. Vid definition.

100%

80%

* Övrigt

I Bildningsverksamhet

60% _ I Massmedrer

El Bevarande av 40% kulturarvet E Yrkesmässig 20% konstnärlig verksamhet

0%

1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92

srtx EE lx oxen ._....

1992/93 1993/94

Källa: Tabell 24.6.6a=Tabell 24.6.4a

Inom ramen för kategorin bevarande av kulturarvet har i sin tur kultur- miljövården ökat från knappt 15 % av dessa medel till drygt 35 %.

Analyserar man utvecklingen av anslagen till bildningsverksamhet är bidragen till studieförbunden vid alla tidpunkter den dominerande posten.

24.7 Utvecklingen av det offentliga kulturstödet inom olika regioner

24.7.1 Fördelning av kulturanslagen i decentraliseringssyfte

Den klassificeringsgrund som vi valt att kalla Decentralisering handlar huvud- sakligen om huruvida resurserna kan sägas komma invånarna i ett särskilt län till del eller ej.

Av det statliga kulturanslaget har drygt 45 % kunnat fördelas på olika län. Det gäller anslagen till olika kulturinstitutioner, fria teater—, dans- och musik- grupper och arrangerande musikföreningar. Modellen är anpassad till en studie som gjordes av Kulturrådet i samband med en redovisning av Musei- utredningens arbete. Andelen av den statliga kulturbudgeten som på detta sätt gått ut har varierat under perioden. Vid periodens början utgjorde de regionalt fördelningsbara anslagspostema 53 % av den samlade kulturbudgeten med snäv definition. Den sjönk därefter och var som lägst i början av 1980—talet varefter andelen åter ökat något. Den nivå som rådde 1973/74 har dock inte återtagits. 1 fast penningvärde har dock de regionalt fördelningsbara anslagspostema ökat från ca 1 160 miljoner kronor till ca 1 965 miljoner. De övriga stödordningama och bidragen har under samma tid ökat från ca 1 020 miljoner kronor till ca 2 140 miljoner kronor.

Vi har inte fördelat det statliga stödet till studieförbunden på län, trots att motsvarande stöd ingår i anslagen för landsting och kommuner, på grund av svårigheter att få en korrekt länsfördelning. Vi har inte heller haft underlag för att fördela kulturrniljöinsatsema länsvis.

24.7.2 Fördelning av de offentliga kulturanslagen länsvis

I syfte att studera det statliga stödet till bl.a. de lokala och regionala kultur- institutionerna i kombination med det stöd som ges kulturen via kommuner och landsting har en specialstudie genomförts för två jämförelseår. Vi har valt 1982/83 respektive 1992/93 för de statliga utgiftema och 1983 respektive 1992 för kommunala och landstingskommunala utgifter. Skälet till att 1983 valts som jämförelseår i stället för 1982 är att uppgifter bara finns tillgängliga för 1983.

Analysen baserar sig på de statliga anslagsposter som klassificerats som regionalt fördelningsbara enligt den tidigare nämnda analysen av Kulturrådet.

Dessutom har hela de kommunala kulturanslagen räknats in genom att de kommunala utgifterna har lagts samman länsvis. Den tredje posten utgörs av merparten av landstingens anslag till kultur. Vi har valt att räkna bort samma poster som i tidigare analyser i detta kapitel. Stödet till folkhögskolor ingår således inte och inte heller landstingens bidrag till ungdoms-, idrotts- och pensionärsorganisationer.

De statliga institutionerna i Stockholm har lagts som en särredovisad post på Stockholms län. Till denna grupp räknar vi Operan i Stockholm, Dramaten, centralmuseema och Skansen. Det vållar problem med redovis- ningen av dessa institutioner hur man än beslutar att fördela dem. Å ena sidan är de enklare att besöka för de som bor i Stockholms län, å andra sidan har institutionerna betydande delar i sitt uppdrag som inte urskiljbart ska gagna någon enskild befolkningsgrupp utan hela landet. Kvotering av kostnaderna efter besöksfrekvens eller befolkningstal är också svår att göra på ett verklig— hetsnära sätt.

I syfte att göra de länsvisa jämförelserna rättvisande har samtliga kostnader räknats om till per capita-kostnader. Hänsyn har tagits till befolkningsutveck- lingen i respektive län mellan 1982 och 1992. Alla beräkningar är gjorda i 1994 års priser vilket innebär att olika ornräkningstal använts för de statliga kostnaderna 1982/83 och de kommunala 1983.

Diagram 24.7.1 Länsvis fördelning 1982/83 av de fördelningsbara offentliga kulturutgiftema med angivande av de tre parternas insats. Kronor per invånare i I 994 års penningvärde.

Kronor per invånare

1 600 1982/83 1 400

1 200

1 1 000 i 800 i 600 400

200 %

I Kommuner [] Landsting I Stat E Centrala inst

Källa: Tabell 24.7.1a

I en analys som den ovanstående — där, som tidigare nämnts, bara ungefär hälften av det statliga kulturanslaget ingår, framgår mycket tydligt att kommu- nerna svarar för den största delen av det lokala och regionala kulturlivets finansiering. Staten och landstingen är på de flesta håll två ganska likvärdiga parter när det gäller att bidra till ett levande kulturliv i hela landet. Stockholms län utgör dock ett tydligt undantag genom det relativt begränsade bidrag till kultur som 1982/83 utgick till kulturlivet via landstinget. Det förekommer också en tämligen stor variationsvidd i kommunernas bidrag till kulturen. Vid den här tidpunkten bidrog kommunerna i Göteborgs och Bohus län med ca 300 kronor mer per invånare än i Kristianstads län. Den statliga satsningen på centrala institutioner i Stockholm gör, med den typ av redovisning vi valt att göra, att länet som helhet skiljer sig kraftigt från alla andra län i landet.

Diagram 24. 7.2 Länsvis fördelning 1992/93 av de fördelningsbara ojfentliga kulturutgiftema med angivande av de tre parternas insats. Kronor per invånare i 1994 års penningvärde.

Kronor per invånare 1 600 1992/93 1 400 1 200 . 1 000 I I I

800

600

400 i 200 ;

() goomu—om—quzon—th—Dax>—N%å

I Kommuner EI Landsting I Stat E Centrala inst

Källa: Tabell 24.7.2a=Tabell 24.7. la

Tio år senare har nivån på det sammanlagda kulturanslaget i fast penningvärde höjts för 20 av länen, för vissa med så mycket som med 250— 300 kronor per invånare. Skillnaderna mellan det län som de tre parterna tillsammans satsar mest respektive minst på har visserligen ökat något, men fler län liknar varandra 1992/93 än 1982/83. I genomsnitt i landet har

bidragen per invånare i fast penningvärde ökat från stat och kommun, men kvarstår på samma nivå som tidigare för landstingen. Totalt skjuter det offentliga till drygt 50 kronor mer per invånare till kulturen.

Diagram 24. 7.3 Förändring mellan 1982/83 och 1992/93 av de länsvis fördelningsbara offentliga kulturutgiftema för de tre offentliga parterna. Kronor per invånare i 1994 års penningvärde.

Kronor per invånare 400 Differens 1982/83—1992/93 300 200 100

0

mom—mngzoo—txm

—100

-200

I Kommuner D Landsting I Stat = Centrala inst

Källa: Tabell 24.7.3a=Tabell 24.7.1a

En mer detaljerad granskning visar att det regionalt fördelningsbara stödet förändrats i olika utsträckning i olika län under den gångna tioårsperioden. I de allra flesta län innebär förändringarna en ökning av någon eller några av parternas insatser, men i tre län, Stockholms, Östergötlands och Örebro län har realminskningar på mer än 100 kronor skett. I alla tre fallen är det kom- munerna som står för den största neddragningen. I Örebro har även en minskning av det statliga stödet skett.

I huvudstadslänet betyder 1992/93 stödet till de centrala institutionerna tillsammans med annat statligt stöd till Stockholmsområdets kulturliv ungefär lika mycket för kulturekonomin som det stöd som lämnas av Stockholms kommun. Landstingets kulturstöd i Stockholm var 1992 beräknat per invånare det lägsta i landet.

24.8 Sammanfattande iakttagelser

De första åren med 1974 års kulturpolitik kännetecknades av en kraftig till- växt av det offentliga kulturstödet. Framför allt kommunerna gjorde inled- ningsvis kraftfulla satsningar på kulturområdet och i början av 1980-talet närmade sig kulturens andel 2,5 % av kommunernas sammanlagda utgifter. Tillväxten av landstingens satsningar på kultur inleddes något senare än i kommunerna och karaktäriseras inte av samma tydliga tillväxt som kom— munernas satsningar. Staten har med undantag av toppår i slutet av 1970—talet haft en svagare tillväxt än kommunerna av anslaget till kultur. Räknas också bidragen till studieförbunden in planar i princip bidraget ut i mitten av 1980- talet. I fast penningvärde nådde kommuner och stat den nivå som fortfarande råder redan i slutet av 1970-talet och perioden därefter karaktäriseras snarast av en kamp att bibehålla anslagens köpkraft. Kulturområdet har klarat den kampen relativt väl under 1980-talet och 1990—talets första år. Trots växande utgifter för bl.a. statsskuldsränta, ökande vårdkostnader, kostnader för arbetsmarknadspolitiken och skolan har kulturpolitiken kunnat verka inom ett relativt uthålligt och stabilt ekonomiskt utrymme.

Inom kulturverksamheten har en omfördelning skett. Av de totalt knappt 2 miljarder kronor som förstärkt kulturområdet sedan 1973/74 har närmare 40 % gått till en förstärkning av stödet till den yrkesverksamma konstnärliga verksamheten. Merparten av stödet har gått till utbyggnaden av institutions- nätet och ökat stöd till fria grupper. Stöd till enskilda konstnärer i form av stipendier och ersättningar eller genom köp av konst till statens byggnader har stärkts med knappt 140 miljoner kronor sammanlagt. Ytterligare 40 % av kulturanslaget med snäv definition har använts till förstärkningar av stödet till kulturmiljövården.

Ibland har utvecklingstrenden stannat upp och det ursprungliga läget återtagits. Ett exempel på det senare är den trend som i början av perioden innebar att en minskande andel av de statliga anslagen gick till statliga institutioner. Omkring början av 1980-talet hade staten huvudmannaansvar som motsvarade mindre än hälften av det anslag och bidrag man fördelade. Tio år senare närmar sig den andelen 60 % av kulturanslaget med snäv definition. Även med vid definition, där anslaget till folkbildningen utgör en stor post, märks denna tendens, men förändringen är mindre.

Det kan tyckas paradoxalt att samtidigt som institutionsnätet byggts ut i landet har andel av de statliga anslagen som kan sägas fördelas ut på invånare i olika delar av landet minskat. Det betyder emellertid inte att man i dag får mindre resurser till detta ändamål i fast penningvärde räknat utan att den icke regionalt fördelningsbara delen av kulturanslaget har utvecklats mer.

Ett exempel på medel som vi inte kunnat redovisa regionalt fördelade, men som icke desto mindre kommer boende i hela landet till del, är kulturmiljö- vården. En av de tydliga förändringarna är att satsningarna på detta område ökat kraftigt under 20-årsperi0den. I fast penningvärde har den summa som

satsas, med snäv definition, i det närmaste fördubblats. Räknar man insatser som görs på kulturmiljöområdet inom andra departement har beloppet mer än fyrdubblats från 130 miljoner kronor i 1994 års penningvärde 1973/74 till drygt 600 miljoner kronor 1993/94. De två områden som andelsmässigt tydligast fått stå tillbaka i utveckling är de båda som vid periodens början hade det starkaste utgångsläget — dagspressen och teaterverksamheten. Om den vida definitionen tillämpas ser man tydligt att stödet till studieförbunden fått kännas vid några påtagliga neddragningar efter en period av kraftig expansion i slutet av 1970-talet.

Det finns nu tendenser framför allt i kommunerna som kan tyda på att kultursektoms ställning försvagas. Det är angeläget att följa den ekonomiska utvecklingen noga och därför önskvärt att formerna för rapporteringen ses över så att analyser av de offentliga parternas samspel lättare låter sig göras.

Vid de befintliga undersökningarna om de privata kulturutgiftema har vi tydligt kunnat se hur hushållen i allt högre grad prioriterar kostnader för massmedier. Vi menar att det är ytterligare ett incitament att också satsa på kultur som speglas i dessa medier. Att erbjuda program av hög kvalitet i radio och tv, ett brett sortiment av litteratur i bokhandel, värdefulla filmer i video- butiken och ett lättillgängligt utbud av fonogram och kulturtidskrifter skulle kunna vara ett svar på denna tydliga prioriteringssignal från privathushållen.

Det är en angelägen framtida uppgift att försöka teckna en bild av före- tagens betydelse för kulturverksamheten i landet. Det gäller inte bara spons— ring utan också storleksordningen på kostnader för massmedier, inköp av tavlor och annan konstnärlig utsmyckning, biljetter till kulturevenemang och liknande. I dag är bilden av dessa kostnader minst sagt otydlig.

Wm.-unna. ]: ömlmmJMIt—fttmw w 1 minuter. .1. .. 1.3.1. .2.... '.... 1

' . tlnB'Jqulr nLiL'a' mom Wutle'tmhnigrl '.lq ,.ui; '.1' -: ' 1'lal'W'Wtututll'%11.111..futimwtlåttlaaultt ' . lålålåalfihiåi' ...är 'å'.— "till” i..-'i så Titl'äettt' uttal.?"luun'rtrln 151351; vln' i: |

m.fl" "mailat blu 'm'mf kliåwl'äli 'tlt' åli'il'a' 53111 "näbdilfl' Ert. rldf 'le'tlåltilrt ålf":1iät=.lfbtläwhédlråtfli5b'hw*rrlljkäåttf' grillmat Mull-'Me intim MWWEi'liWWW m '.lh'ljrllffl 'if fu'trrrlll'lilllt'vll'iililv' rim 111. 11'1'Ä'Eåijåfj ...t'uitwtam...'i1111...1;.1"11.1u."111.1'.111111.r'1_.u "" "'" ” "" "'"” ””m”” "" 191111 tl'fL' ut'lk'frllålil'röl l'd' 111 ...man. 't. meHurlanlhstt'ltu 1111... 'tanlåftå'tdålvlnn'

Pål-ändå; rlbft'lflllll äl fäifithinl - hån film i!” " "' "WEM : "Mata in nera. tv 15.1. hmmm. "11' .'..—'...' ." malet?! tall l'lr'l' 'difff'lfnii rie'dl'ållä'n't 'i'u'tfw 'åndfltl låda—'n ' llink 11.51.1111. mätt? härlett; 111 %li» "lfld Wllkåållhd'trah

artrit.-lta. mu...- fråm'ttawasnnsmm f MVFMwHHmn Mim mmm-arneman: vrrlx | .nttrnttwnuum'mmi'uwummnnuumhum 1 51115. %WMiäunmäurtltlmäuar . ' ' _ hamnarna 11.11.1151. _ '. ' | | |. '.lhmäaäalwna , lill % 31 '&HÖÄMW 15% 'tlktii' E'"! I ' m.a.mwn ”itne metastaserad. ' :

"'-"' ' 15.12.1111.qu Wallanderland" _ r.. fulfil .dåwlw l.'.'1|.". F1 lmn 1 I' m-t- 'ul'lll' I'lulrlulnr.” 1.1' 314111:-

lltll'rul h .it ut'llzrutsii-tJL-r-li 'r 1. ""F.- »”) r.111 JH t-r- _.-_1u'rj5:';|r 1.1 _'1' :hmm:»?! I'J't- :: np: ".: .1a-' :'II'IE' ' "1 'n [rr-li tzr-'r |' P..-1.131 1- i""= _ |..an 1.1.1. r'r. Lutt ment.. lil-rk-i !- ..: 51.11.1511 Li”..l1_....1 .:.lr'm till .'.-uu. .H- 1' "l-r'lzu'. ill-illum i'll." " . ' hfl-' . : fit-Jil! i..!uzl 'rt':.1.'!:'.'_|_nr5||u_" . '.I'l'l lil-":.. ' |. 'u: ..lfl'u majs.-11 l.. 1 41 ...i |-' .H.-".": Jul-"112153 |

| | 511-iller" lllll. ' .I: | I | |

ll"). -- _"1: l. .a... .it. ,111'4 .Jl"1'L1-' 1'" ! .it-1.1”... l.....uu ...ni att .c'llll:1.'111...|_ ul,-u...":1'it-Jlaf-1'1..._._. ..._ 'l'.|l_-|$ ”.H. I.]. "_.' -';[|'|l'g-J'_ .. ] 1.1 11? |; hid'ftikdariun-uurm. _' ..'.... alltmer-Jr me'-lm .ll' Lm '-"liur'-,_t'-11rn-l.:—..Hi .1- ...,1 g- .."... : matrim .!l-- ' 1: ,,..v ut tullthe-WWW . tensi- :1"-"11l1iil'11'1--.1'1un"Jammu-Ju :: pl Mtwar- ' " inf.-1.1.5... '|'" - u...:n- m 1.1-' hr.- Jr. 1.1—'|'le i'-" ill-IML. . .'..1-1 thlfthlsHun-bd. ..d' hu 1.1-mon ml. IJJJurw;11F'n'|rL- - ' lagt-11.4. Emir nm. &.unuummhgn: ln ...-.:. rim.-.nu .'. ' L'iu.1l.hj.=l-u:lnun..l.-ih-muruu.. ";.1'1_'1.'P"Tk|||.2'."]:= ' thuå-Ir Luu-Irriterar. it?—011. nu.-..- -J.||11 -. ';.'. ”run.-...nu. .' . 'l'ltli'q... lll .lähulglhllknnmrnlll .19-l. '!uH'uI-HMMIJ r.] '&'le .uutlu _'1'-'i' .",mu' MFF”-. ..".1"11-':.;-1.'.'-u."1u lM'Irrr-maui. h...-:.- 6.1-Mummi-

Utvecklingen inom olika grupper och miljöer

Tidigare i rapporten har utvecklingen inom ett antal olika kulturområden be- lysts. De kapitlen innehåller en mängd uppgifter om individerna i termer av intresserade, besökare och utövare. Uppläggningen utifrån verksamhets- områden gör det dock svårt för läsaren att få en bild av särskilda gruppers förhållanden eller av de åtgärder som vidtagits för just dem.

I följande tio kapitel flyttas därför perspektivet från kulturområden till in— divider och grupper. Ett antal grupper och miljöer har valts ut och huvud— dragen i åtgärder och vanor för dem summeras.

Förskola och skola utgör stora system som omfattar många respektive alla barn. Därigenom utgör de ett par av de viktigaste miljöerna för att skapa kulturell jämlikhet och delaktighet. Vi har därför valt att belysa dessa två områden särskilt, direkt efter det allmänna avsnittet om barn och ungdomar.

Det är viktigt att hålla i minnet att varje individ är unik. Två människor har aldrig exakt samma karaktäristika, bakgrund eller erfarenheter och inte heller samma intressen, attityder eller smak. Att gruppera människor är ett sätt att ge överblick. Men även om människor är av samma kön, etniska ursprung eller lika i någon annan egenskap har man med sig också alla sina övriga egen— skaper.

Samband mellan två variabler är inte alltid kausalt, dvs. relaterat så att det finns en orsak och en verkan. Ibland finns en gemensam bakomliggande förklaringsvariabel och det som ser ut som en skillnad mellan två grupper kan i själva verket bottna i något helt annat. Skillnader mellan olika utbildnings— grupper kan därför delvis vara en effekt av att äldre ofta är förgymnasialt ut- bildade vilket leder till att man i själva verket jämför två helt olika ålders- grupper när avsikten är att studera effekten av utbildning. Om material— tillgången är rik tillåter den att man håller en eller flera variabler konstanta samtidigt som man studerar ytterligare variabler. En sådan analys har tidigare presenterats i kapitel 5. Ytterligare en presenteras i kapitel 26. I regel har man inte så stora urval att detta slags bearbetningar blir möjliga.

När man ska belysa kulturverksamhet inom grupper som utgör mindre än 10—15 % av befolkningen, som invandrare, funktionshindrade eller arbets— lösa finns andra slags problem. Grupper, som tilldrar sig kulturpolitikens särskilda intresse, kan i regel inte enkelt nås via några register. För att kunna studera dem inom ramen för breda befolkningsundersökningar, behövs också mycket stora urval.

Trots de svårigheter det innebär att lyfta fram en enskild grupp i rampljuset görs här ett försök. Det kan ses som en skiss, som får fullbordas efter hand.

.-. "flå: .. .

1aöllirn;d3rj'19qq1rlg Milo mor-ri nagnibbanij

I- '- .

"Fd Mmmmlui sälla hum. nu mum -1 ayriutnvm wi rmnuqun i ugn-1 '! '

u 7.5-me 351313th lm ullig-ut' ?»;an ma mud-mm miliqni uu Hum! 459.1an Majin "53.1ngqu am mm ||;11'. mmm..—'x! ..'.:bnwasum &.qu ut'-EM a'! hfl-d' uu Elm,: Email] thi ni.-"._- mal.: 33103. HELG-"IHF .nriumqiil' någan? mm nu'rligul '&'-rf %».MIHIHÅEIÖY —m m: Mmmm iu: & wruiaqm ull?-u!!) nu. mun m'r'mä uiJ ni- 'aljdl ] iwmnldw '.vu alla» nd Wim dun mulm-4 MM JH .mqqmg 51:10 mm. il. mma! mah udi mv rho w_ah'utglhi mag-nh .:.llu am m m ngmim mm.-vr. nm mms" man. 1113in du in rkn nlwinifx' allah m. m; summa] smak—hv .'.ub w mg mv ab låg!-. unwaahm .r'|.—.f.. jul amkm fud m. m.: 'uffhäl...15d IV .J-sdaiumah dm .l'nnilmiä "mini manga-u alm med [Bu ankra-*. m'a-mill mb Hits Han! JMI-nia m..!»hnm Ju! mama på 3519; auf-away!! ”i'm tulla! Mimar amd wil-nl wi ri-Ju uu :duun U ut: Lnuch' m.: mm mm mm;: rn, mum m luv-iuww»m'_wi:|.!m M": &%mmm mimmi alla nu man hinna- nmlmmlz Ira :|! WWW MH ålddlwh am.—au sah- -J Lt.-wlan: en:-ull» lam u-m M.Muaan namn. ringla ! rull. :m-

uh m t'? muahh .! m .leltb a'le'anm 1! mkh-—m i'rl mim-m hm.-ww :mumu'mcdwl u.:l-r. ." manne _rmfl m.m mma-a no ha ha»! nu mn? nu kr.-m:. u»! fr [| :m mum JEI'E'J' 'Ir' . nu 'wmv ut de:-'kdmwwnl'mUmI k:a-....lm mA.-'n nallar-r 11.51. ni.. J-J .m'ms Han! lugn? ”mn-Anju? ruleta. du Ham-'- mm 1.7. .' |-. bil..! na w.. w: nu mv nutida ': *har-m= man, ...-amn Mimmi Ev.; mama.—[ =,th ring. ': aim us thu hmmm Mp .fmr m.. 010 -:,mnb'låm vp. Wiman mshm. mr mh nanm—:: 1311 ramlat him-'Till] damma. [|:-..': "['.ru;'.'l!| "LS-HEII'IHHI.HI 1:17 & man :lh '.EI. mylla-im aquLl' hur. .:w'Luuull ugllfum. HH luh'hillå'i': !|'x.|'a__|'i|'mil”rL "law.? tum m.! han!-mma. MLM Lagra L u: lampa! lid-_'QIIIL ,rmlauJ m..-gnuhf i; .ntiqn.i.£51m:un-:.zr:-: mami: när Wm.-1 m" = man nu [mm mu ia zum

|r|*'|_ 'rLI.|1u'rl1i|_|1"*| l'f'l'lf ragu-|: fm rm._-.'J'.':Jjn|_(E-_'I 525536 d.? mg.-[' liv-'

' -'Hlid*lle"x'.ll-'.'l' ut'-"mm.:n'uäihln! ”1:11sz m man; ' Mmmm u ? 'N'—U| N' Jil-"handel ;p" hLIIEHB ml .1a—Jmf.— ..II'JHdJ'I-ä agg]; ägna mun J - n MIA 'li- 11'1'1 := # .gw in;] än nu fli-- flJJlu': :|er [':-;:1 IHH. ! .nu-anni Quinta.- L-rh ' ».» om :F'tNåLl 11:21 mao.-!.; nu-Jh url . kv.-u.! 16! rum. L mull mah io-Illillk

luv-Jimi! NME"! mim ; wg'bithr. ; gm mm! nm! nu, lins.-:|: -1 numera?-Eu :!:-qu Jimi vann 43111meth 1E1rmu- fart-'. mmm ut nu Iaf] Wai-H in Mig

25 Kvinnor och män

I flera tidigare kapitel diskuteras i vilken utsträckning bl.a. livscykel, utbild- ningsbakgrund, regionala förhållanden och kön har betydelse för människors kulturvanor. I utredningens tilläggsdirektiv ingår bl.a. att belysa kvinnors och mäns kulturvanor och överväga hur den kulturella jämställdheten kan ökas. Här görs en samlad bedömning av hur skillnaderna mellan könen med av- seende på kultur har sett ut de senaste 20 åren. Som på många andra ställen i utvärderingsrapporten får vi nöja oss med att studera utvecklingen mer i detalj under de senaste tio åren på grund av underlagsmaterialets beskaffenhet.

25 .] Skillnader mellan mäns och kvinnors deltagande i kulturlivet

I den figur över 24 olika befolkningsgruppers deltagande inom 12 olika kulturverksamheter som finns i kapitel 5 framgår att kvinnor generellt är mer kulturellt aktiva än män. Av de åtta mest aktiva grupperna bestod sex stycken av kvinnor med olika utbildningsbakgrund. De minst aktiva grupperna bestod huvudsakligen av män (fem av åtta grupper) med förgymnasial eller gymna— sial utbildning.

Om man ser på befolkningens deltagande i enskilda kulturaktiviteter är dock skillnaderna i kulturvanor mellan könen mindre än vad den allmänna debatten ibland ger intryck av. Man bör emellertid ha i minnet att de under- sökningar som gjorts ofta inkluderar barn från 9 år och uppåt. Pojkar och flickor skiljer sig knappast alls åt i kulturvanor eftersom de allra flesta besök vid kulturinstitutioner äger rum i grupp inom ramen för förskolan, skolan eller fritidsverksamheten. Den stora åldersgruppen i skolåldern har en ut— jämnande effekt på totalsiffrorna för kvinnors och mäns kulturdeltagande. När vi fortsättningsvis talar om kvinnors och mäns deltagande ingår alltså även skolbarn.

Det är efter grundskolan som skillnaderna i kulturvanor blir tydligare. Unga män tenderar att särskilt minska sin kulturella aktivitet då de börjar förvärvsarbeta, kvinnor då de bildar familj. Detta gör att skillnaderna mellan könen vanligtvis är större i ungdomsåren, mellan 16 och 24 år, än senare i livet.

Inom vissa kulturområden är skillnaderna tydliga, men inom de flesta om- råden är de förhållandevis små. För enskilda aktiviteter kan det ibland finnas

större skillnader inom en särskild åldersgrupp, ibland kan de dock utjämnas av en skillnad i motsatt riktning inom en annan åldersgrupp.

Överlag är skillnaderna mindre när det gäller att gå på evenemang än när det gäller att själv ägna sig åt skapande eller förkovrande verksamhet. Gene- rellt är kvinnor mer kulturaktiva än män och män är mer föreningsaktiva än kvinnor.

Även om andelen besökare eller utövare inte skiljer sig så mycket åt mellan könen kan man konstatera att män och kvinnor väljer att besöka eller själva ägna sig åt innehållsmässigt olika genrer och verksamheter. Dessa skillnader följer traditionella mönster även om en viss utjämning har skett de senaste tio åren.

De sociala kontakterna och hur man umgås skiljer sig också åt för kvinnor och män. Att gå på kulturaktiviteter är för kvinnor, i högre grad än för män, en social aktivitet. Intresse för att ta del av en föreställning, en konsert eller en utställning måste givetvis finnas, men att besöka en kulturinstitution till- sammans är något kvinnor också ser som ett sätt att umgås. Män väljer i högre grad att prioritera andra intresseområden än kulturverksamhet t.ex. sport. På samma sätt som kvinnor ser kulturaktiviteter som ett sätt att umgås är det vanligt bland män att gå på idrottsevenemang tillsammans med vänner och familjemedlemmar.

25.2. Besök på kulturinstitutionerna

Sammantaget har skillnaderna mellan andelen män respektive kvinnor i befolkningen som besökt en kulturinstitution varit ganska konstanta och förändringarna har varit tämligen små sedda i ett tioårsperspektiv.

De skillnader som finns mellan män och kvinnor är vanligtvis större om man jämför besök på årlig nivå än för besök den senaste månaden vilket tyder på att en stor andel av de män som går på kulturaktiviteter är återkommande besökare. Bland kvinnorna finns en stor grupp som besöker kulturevene- mang någon gång i bland.

Störst är skillnaden mellan könen när det gäller biblioteks— och teater- besök. Båda dessa aktiviteter är förhållandevis vanliga i befolkningen som helhet.

Bibliotek

Bibliotek hör till de mest välbesökta kulturinstitutionerna. De besöks årligen av nästan 60 % av befolkningen. Under 1980-talet var skillnaden mellan könen tydlig. Andelen bland kvinnor som besökt biblioteket det senaste året var ca 10 procentenheter högre än bland män. Under senare år har dock

skillnaden mellan könen utjämnats något och minskat till ca 5 procentenheter. Skillnaden mellan könen är i princip lika stor för besök den senaste månaden som besök det senaste året.

Att skillnaderna mellan män och kvinnor har minskat under senare år kan bero på att män funnit nya skäl att utnyttja biblioteken.1 Vid besök på biblioteket tenderar en större andel män än kvinnor att ägna sig åt tidnings— och tidskriftsläsning. Med undantag för de allra senaste åren har bibliotekens bestånd av tidskrifter och tidningar ökat, vilket kan vara en förklaring till att andelen manliga besökare också har ökat. Kvinnor som besökt biblioteket har i större utsträckning än männen lånat eller lämnat tillbaka böcker. En större andel kvinnor besöker också biblioteket för att delta i någon form av kulturevenemang.

Teater

Nästan hälften av alla kvinnor har varit på teater det senaste året, medan det är ca tio procentenheter färre män. För besök den senaste månaden är skillnaden mindre. Det är alltså mindre vanligt med sporadiska besök av män på tetater i jämförelse med kvinnor. Unga män går på teater i klart mindre utsträckning än unga kvinnor. Det är framför allt manliga förvärvsarbetande ungdomar som slutat skolan tidigt som är ointresserade och t.o.m. motståndare till att besöka teater— och andra kulturinstitutioner. Dansföreställningar har ett relativt mycket mindre publikunderlag, men även där är kvinnor i klar majoritet.

Skillnaden mellan könen är störst när det gäller att ha besökt en stadsteater eller en länsteater. För besök vid en föreställning på Dramaten, Operan i Stockholm, Riksteatern eller en föreställning av en fri grupp är skillnaden mindre. Att ha besökt en privatteater är lika vanligt bland män som bland kvinnor.

De undersökningar som studerat vilken sorts teater män och kvinnor har uppgett särskilt intresse för visar att skillnaderna mellan könen är mycket små. Männen uppger sig vara något mer intresserade av komedi, revy och fars än kvinnorna. När man studerar befolkningens besök vid olika sorters teaterpjäser visar kvinnor en tendens att i något större utsträckning än män se probleminriktade pjäser och klassiker, medan skillnaderna vid besök på komediföreställningar är så gott som obefintliga.2

Undersökningar av publikens upplevelser av teaterföreställningar visar att kvinnliga och manliga åskådare upplever föreställningarna efter likartade mönster. Andra variabler som t.ex. ålder, utbildning eller teatervana har där-

] Nordberg J & Nylöf G (1990): Kulturbarometern i detalj: Tema Litteratur

och bibliotek. PUB Informerar IV Sveriges Radio/PUB i samarbete med Statens kulturråd.

2 Nordberg J & Nylöf G (1992): Kulturbarometern i detalj: Tema Teater. Rapport nr 11 Sveriges Radio/PUB i samarbete med Statens kulturråd. 579

emot stor betydelse för reaktionsmönstret. Generellt är det svått att identifiera ett manligt eller kvinnligt upplevelsemönster. De skillnader som registrerats pekar på att kvinnorna talar mer om skådespelarna bakom rollerna än vad männen gör och de är något mer intresserade av kostymema.3

Musik

Musikevenemang är också en välbesökt kulturaktivitet. Ca 60 % av befolk- ningen har besökt någon form av konsert det senaste året. Det är i princip lika vanligt bland kvinnor som bland män. Så har det varit de senaste tio åren. Mäns och kvinnors vanor skiljer sig däremot något vad det gäller vilken sorts musikevenemang man besökt.4 Det är vanligare bland män än bland kvinnor att ha varit på en konsert med pop, rock eller jazz medan förhållandena är omvända men skillnaderna mindre vad det gällde besök på en konsert med svensk folkmusik eller klassisk musik. Skillnaderna är störst när det gällde pop och rock där 25 % av männen hade varit på en sådan konsert senaste året men bara 18 % av kvinnorna. Det är också fler män än kvinnor som uppger sig ha ett ganska eller mycket stort intresse för denna sorts musik.5

Film på bio

Under 1970— och 1980-talen gick män i större utsträckning på bio än vad kvinnor gjorde men under senare år har en utjämning skett. Skillnaden mellan män och kvinnor är numera obetydlig. Skulle man jämföra besök på enskilda filmer skulle man däremot säkert kunna iaktta vissa skillnader i preferenser.

Konst

Skillnader mellan män och kvinnor märks i deras uppgifter om intresse för konst. Bland kvinnorna uppger sig 11 % ha ett mycket stort intresse för konst, att jämföra med 6 % bland männen. Den typiskt konstintresserade personen är en kvinna, välutbildad ochi övre medelåldern. De ointresserade i befolkningen är till stor del män, antingen unga (15—25 år) eller äldre (över 65 år).

3 Sauter W, Isaksson C & Jansson L (1986): Teaterögon. Publiken möter föreställningen upplevelse — utbud — vanor. Stockholms stad, Stockholms- monografier. 4 Nordberg J & Nylöf G (1994): Kulturbarometern i detlaj: Tema Musik. Statens kulturråd i samarbete med tidigare Sveriges Radio/PUB. 5 Nordberg J & Nylöf G (1994): Kulturbarometern [ detalj: Tema Musik. Statens kulturråd i samarbete med tidigare Sveriges Radio/PUB.

Det större intresset för konst bland kvinnor, i jämförelse med män, märks dock inte när det gäller att vara medlem i en konstförening.6

Trots att kvinnor har ett dokumenterat större intresse för konst är det också ungefär lika stor andel män som kvinnor som återkommande besöker konstutställningar. Besök någon gång årligen är emellertid mycket vanligare bland kvinnor. Totalt har drygt 30 % av kvinnorna besökt ett konstmuseum senaste året jämfört med drygt 20 % av männen.

Museer och utställningar

Generellt är besök på museer och utställningar något vanligare bland kvinnor vad det gäller besök det senaste året, men för besök den senaste månaden är skillnaden mellan kvinnor och män obetydlig.

Det är något vanligare att kvinnor har besökt ett kulturhistoriskt museum medan män i något större utsträckning har besökt ett tekniskt eller natur- historiskt museum. Dessa skillnader är dock mindre än för besök på konst— museum.

Ett liknande mönster märks för valet av utställningar. Det är mycket van- ligare att kvinnor har besökt en utställning av konst eller konsthantverk, medan mindre skillnad märks när det gäller utställningar med föremål av historiskt intresse. Besök på utställningar med aktuell samhälls—!medborgar- information är lika vanligt bland män som bland kvinnor. Besök på museer och utställningar har ökat sedan slutet av 1980—talet för såväl kvinnor som män. För vissa typer av museer och utställningar har skillnaden mellan könen därvid blivit något större. Det gäller besök på utställningar med historiska föremål men också på konst— och konsthantverksutställningar samt konst- museer.

25.3. Egenaktiviteter

Större skillnader mellan könen kan noteras när det gäller att själv syssla med kulturverksamhet i någon form. Skillnaderna är vanligtvis störst i ung— domsåren. Även om vi här inte behandlar de små barnens kulturvanor ska nämnas att man redan i 3—8 årsåldern kan se skillnader i pojkars och flickors egenaktiviteter med kulturanknytning. De flesta egenaktiviteter och former för eget skapande fortsätter sedan att vara tydligt könsbundna även i vuxen ålder.

Handarbete i olika former är mycket vanligt bland kvinnor. Drygt hälften av den kvinnliga befolkningen har ägnat sig åt att sticka, sy eller väva under den senaste månaden men endast 4 % av männen har ägnat sig åt något

6 Nordberg J & Nylöf G (1995): Kulturbarometern i detalj: Tema Konst, museer och utställningar 1995. Statens kulturråd. 581

sådant. Bland kvinnor är det 28 % som uppger att de utövar eller har utövat konsthantverk att jämföra med 8 % bland männen. Vanligast bland studie- cirklar i konsthantverk är textilt konsthantverk, särskilt vävning.

När det gäller att ägna sig åt måleri och teckning är skillnaden mellan män och kvinnor tydliga. Kvinnorna är mer aktiva. Så är också fallet på en rad an- dra områden. Det är en klart större andel kvinnor än män som skriver dagbok och brev. Det är också fler kvinnor som sjunger i kör, även om skillnaden inte är så stor. Totalt sett deltar också en större andel kvinnor i studiecirklar.

Dansintresset och viljan att lära sig dansa är i unga år mycket könsbundet. Intresset för sällskapsdans i olika former debuterar vid yngre ålder nu jämfört med tidigare generationer. Detta är särskilt tydligt bland flickor. Detta större intresse består även högre upp i åldrarna och kvinnor uppger i större ut— sträckning att de tycker om att dansa än vad män gör. Det är dock ungefär lika stor del män och kvinnor som faktiskt går ut och dansar sällskapsdans.

Att dansa balett, jazz— och showdans är mycket vanligare bland kvinnor. Det har under hela perioden varit en mycket liten del män som har ägnat sig åt sådant dansande, medan nästan 20 % av kvinnorna dansar eller tidigare har dansat som fritidsaktivitet.

De senaste tio åren har antalet folkdansare i befolkningen ökat, framför allt bland män. I dag märks inte någon könsskillnad bland folkdansama, vilket är en klar förändring om man jämför med för tio år sedan då andelen män var betydligt mindre. Bland dem som någon gång har dansat folkdans är dock andelen kvinnor avsevärt större än andelen män.

Ett område där män och kvinnor visar en lika hög aktivitetsgrad är artikel- författande eller liknande skrivande. Drygt 10 % av såväl män som kvinnor har författat någon text av typen artikel, berättelse, insändare m.m. under det senaste året. Ungefär lika många män som kvinnor spelar eller har spelat amatörteater.

Det är däremot en större andel män än kvinnor som spelar instrument. Fler män än kvinnor ägnar sig också åt att filma och fotografera. Skillnaden mellan könen är dock liten inom båda dessa områden.

Inom konsthantverksområdet är arbete med trä det område där männen har varit mest aktiva. Att slöjda och reparera är mycket vanligt bland män, ca 61 % av männen har gjort något sådant under den senaste månaden. Bland kvinnorna har ca 18 % ägnat sig åt liknande verksamhet.

Män och kvinnor är medlemmar i föreningar i ungefär lika stor utsträck- ning men män är mer aktiva och har fler förtroendeuppdrag än kvinnor. Minst föreningsaktiva är skolungdomar (framför allt flickor) och kvinnliga för— värvsarbetande ungdomar samt icke—förvärvsarbetande kvinnor i högre åldersgrupper. Män talar mer på möten och försöker i högre grad än kvinnor påverka beslutsfattandet inom föreningslivet.7

7 Häll L/SCB (1994): Föreningslivet i Sverige. Rapport nr 86 i serien Levnadsförhållanden. Statistiska Centralbyrån.

25.4. Medievanor

Kvinnors och mäns medievanor skiljer sig åt i någon mån. Morgonpressen läses av ungefär lika stor andel kvinnor som män, medan kvällspressen har en större andel läsare bland männen. Populärpressen har däremot en större andel läsare bland kvinnor. Män ägnar mer tid än kvinnor åt morgon— och kvällstidningen medan veckotidningsläsande kvinnor lägger ned mer tid på den typen av tidningar.

Skillnaderna mellan könen är obetydlig vad det gäller hur stor andel som lyssnar på radio. Den tid man lyssnar på radio skiljer sig dock åt, lyssnartiden bland kvinnorna är längre än bland män. I kanalvalet liknar könen i stor utsträckning varandra. Mäns och kvinnors musikval skiljer sig dock åt på radio på samma sätt som när det gäller levande musik, dvs. män lyssnar i högre grad än kvinnor på pop, rock och jazz, medan kvinnor i större utsträck- ning än män lyssnar på svensk folkmusik och klassisk/nutida musik. Skillnaderna i musikval tycks snarare ha ökat än minskat sedan 1980-talets mitt.

Mäns och kvinnors olika lyssnarvanor märks även i vilken musik de väljer när de lyssnar på fonogram. Även där syns samma mönster. Störst är skillnaden när det gäller att ha lyssnat på pop- och rockmusik. Drygt hälften av kvinnorna uppger att de lyssnat på pop eller rock på skiva eller kassett de senaste fyra veckorna, medan ca 10 procentenheter fler bland männen har gjort detsamma. Skillnaden är ungefär lika stor när det gäller att ha tittat på tv eller video med pop- eller rockmusik.

Män och kvinnor tittar ungefär lika mycket på tv, men programvalen skiljer sig i regel åt. Kvinnorna tittar i större utsträckning på fiktionsprogram och barnprogram än män, som i sin tur i högre grad tittar på sportprogram.

Kvinnor är flitigare bokläsare än män. Kvinnodominansen är särskilt stor i de lägre åldersgrupperna men avtar med stigande ålder och i pensionsåldern har skillnaderna utjämnats. Könsskillnaden är tydligast när det gäller under— hållningslitteratur med tonvikt på kärlek, men en större andel kvinnor än män väljer också att läsa kvalitetsförfattare, t.ex. klassiska skönlitterära författare och lyrik. En större andel män föredrar spänningslitteratur och deckare medan science fiction läses i lika stor utsträckning av både män och kvinnor.

Bland facklitteratur läser män framför allt ämnen som teknik/naturveten— skap och samhälle/politik medan kvinnorna i högre grad läser om psykologi, samlevnadsfrågor, religion, livsåskådningsfrågor. Kvinnor läser obetydligt mer om konst och kulturfrågor. Det är också uppenbart att kvinnor i mycket större utsträckning än män, privat eller i yrkeslivet, läser för barn.

25.5. Sammanfattande iakttagelser

Generellt sett är skillnaderna små mellan mäns och kvinnors kulturvanor. Andelen kvinnor som besökt ett kulturevenemang är vanligtvis något större än andelen män men för besöksvanor på kulturinstitutioner av olika slag tycks människors utbildningsbakgrund ha klart större betydelse än kön. Den senaste tioårsperioden har inneburit små förändringar på den här punkten, men i den mån det har skett en förändring vad det gäller skillnaden mellan män och kvinnor har det i stort sett varit i riktning mot en utjämning. Det finns dock undantag och områden där skillnaderna har ökat.

De olikheter som finns inom de olika områdena visar att det i så gott som samtliga fall är kvinnorna som är mer aktiva än männen. Skillnaderna är större när det gäller att ha varit på eller deltagit i någon aktivitet det senaste året. När det gäller återkommande besök, att ha gjort något den senaste månaden, är skillnaderna mindre. Det tyder på att kvinnor är mer mångsidiga i sitt deltagande, de kommer i väg på en rad aktiviteter åtminstone någon gång ibland, medan män tenderar att vara mer specialiserade, de väljer att ägna sig åt ett fåtal aktiviteter oftare.

Kvinnors större benägenhet att göra olika saker, i kombination med att kulturaktiviteter i högre grad är något man gör som en social aktivitet, gör att andelen kvinnor som besökt olika kulturinstitutioner någon gång det senaste året oftast blir något högre än andelen män.

Värt att notera är även de innehållsmässiga skillnaderna i de kultur- aktiviteter som män respektive kvinnor väljer att delta i. När män går på teater går de i högre grad på komedier och farser och när de läser böcker väljer de spänning och deckare. Kvinnorna ser probleminriktade pjäser och klassiker i något större utsträckning. De väljer också att i högre grad läsa klassiker men också underhållningslitteratur med tonvikt på kärlek. Män lyssnar genom- gående mer på pop- och rockmusik medan kvinnor i något högre grad väljer klassisk musik och folkmusik.

Skillnaderna mellan könen är större när det gäller att själv ägna sig åt eget skapande eller andra egna aktiviteter med anknytning till kulturområdet. Redan i förskoleåldem är flickor mer aktiva när det gäller eget skapande och skillnaden består även om den inte är stor inom alla områden. Valet av vad man ägnar sig åt följer mycket traditionella könsrollsmönster. De skillnader som finns på detta område tycks ha varit förhållandevis konstanta.

Inom vissa kulturverksamheter följer man regelbundet upp andelen kvinn- liga respektive manliga deltagare. Så är t.ex. fallet inom studieförbunden som i sin statistik redovisar andelen kvinnliga studiecirkeldeltagare. I andra verk- samheter förekommer att man då och då, t.ex. genom publikundersökningar får fram siffror på könsfördelningen i publiken. Sådana resultat tenderar att visa en större dominans av kvinnor än om man undersöker andelen män respektive kvinnor i befolkningen som deltagit i olika kulturaktiviteter. Skälet

är att kvinnorna i större utsträckning deltar någon enstaka gång och där— igenom syns oftare som publik eller deltagare.

Några speciella insatser för att öka männens deltagande i kulturlivet har vi haft svårt att hitta i genomgången av 20 års kulturverksamhet. Detta trots att man i kulturdebatten i olika sammanhang uppmärksammat och ibland även överbetonat de skillnader mellan könen som finns på kulturområdet.

Det är i övergången från studier till förvärvsarbete som många unga män blir mindre kulturaktiva. Det kan inte uteslutas att den brist på ”kulturkontakt” som i många fall präglar de yrkesförberedande utbildningarna i gymnasie— skolan medverkar till detta. Kommer sedan personerna till arbetsplatser där varken arbetet eller arbetsgemenskapen innehåller någon kulturdimension blir avtrappningen av kulturintresset än mer förklarlig.

,_ $sum pni-la : | mutual :»ln .:

.. u 'g'-'ta _.lilrjti ' t 1" mittuatt'h mnrfc-r ' "smitt—.fi: .waa..-,..gii....,.;.j, ...å. . " ".'."F'Syiwma tarm 1.1 råd..): L "'.-.. tin—'i'»- — militum an. Lr. . .,.m ' .tr'k lh lll-il 'Phtdlbf» ubr'd'itrrlfyxl ' M mmvl'nägniW'J'L-L iuu'

' " " ÖFHQM.%'31; trumma-tar.. .it H

' ». ' ** "?5' "" laf'tlld'l'mämt! in. . .W '.Il' m'tuf ll'l Nr.:"? 551. '11 Mit—,T” ".'allp'iiäqalåiäm-P W&W? Minin: n. ...i. 'J'lkitSIN;

. '.'. ."" +.. »""..t ' . ...,-.b" I |,— .' ' |. . .'.. J. ., .|_ ' . 13. .? _j _| .- | .. | . . . .' | . .n- .| _ . fl)-nl .wl ' '- l " - -. ." '.i. ' »” ' *:: '. 't ".' ' ' » ' ' .l' . '."jj . _ _ ... ' . .' .. t .4 - r, ... _ _ . | I' 'I. _ ' '.1I ' . ' | . ' _ . . | . _. . .it ' l. _ ,. lj .. .j. .. | | ' L,.t' ' j . " ' .4 h. '.'u'iv'i '_'"l : | I | .' " "*. 'n'-häl u. .” 'u'll ' | | .. | . ur; ._.. _jul | 1" di -. 'i'. .fl'l Ill-J " ' ... _ . "ru ". '. : .'.1 ".' "..-+ k'-'ft'."" | ,.| ' '." ' Curler. 3111. i '. ljur : r-lcjrr. '—'T_'Tlf' ' i | _ . '..il' ti" 'n .nimmn

Fn.-. ?” ' ', .. trnuwr.:nu p: .. ' .uiljl'itl it I'."

jml- '...-':._- av 9.1»: .. .it—n:. Shiv. '- m

26. Arbetsliv, fackliga kollektiv och arbetslösa

26.1. Åtgärder på kulturområdet som riktat sig till arbetslivet

Ett sätt att söka vidga kretsen av delaktiga i kulturlivet har varit att förankra kulturarbetet i olika miljöer. Kulturen ska inte bara vara något man måste söka upp utan den ska finnas naturligt i vardagsmiljön.

Sedan mitten av 1970-talet har staten genom olika, om än inte så stora, bi- drag stött olika insatser riktade till arbetsplatserna.

Under nästan 20 år var det möjligt för kommuner att söka särskilda bidrag till etablering av arbetsplatsbibliotek. Det beskrivs närmare i kapitel 12. Den vikande konjunkturen har dock lett till att intresset för nyetablering av arbets— platsbibliotek minskat och att arbetsplatsbiblioteken prioriterats ner av kom- munerna. Bidraget avskaffades 1 juli 1993. Antalet ansökningar hade minskat och medlen till mer allmänt utvecklingsarbete vid folkbiblioteken behövde öka. Arbetsplatsbibliotek fanns då på drygt 900 arbetsplatser fördelade på hälften av landets kommuner.

År 1976 startade ett internationellt projekt om kultur i arbetslivet i UNESCO:s regi, Culture and Working Life, där Sverige utsågs till samord- nare. I och med detta blev arbetet med kultur på arbetsplatserna mer målmed— vetet. Två år senare saManfattades verksamhetsbeskrivningar, erfarenheter och förslag i en rapport som förutom de svenska erfarenheterna också inne— höll motsvarande från fem andra länder i öst- och västeuropa.

Detta blev upptakten till utvecklingsprojektet ”Kultur i arbetslivet” (KIA) som under åren 1978/79 till 1984/85 bedrevs med statligt stöd. Projektet drevs på sex arbetsplatser i samarbete mellan kulturrådet, LO, TCO, ABF och TBV. Syftet med projektet var att engagera nya grupper i kulturlivet och ar- betet mynnade bl.a. ut i ett handlingsprogram för detta. I programmet före- slogs bl.a. rätt för fackliga organisationer att arbeta också med kulturfrågor på arbetsplatsen.

Utvecklingsprojektet ledde till att ett fast statsbidrag om ursprungligen 2 miljoner kronor till lokala projekt infördes och först fördelades direkt av regeringen. Inom ramen för anslaget utbildades också kulturombud på olika arbetsplatser. Medelsfördelningen har sedermera överlåtits på Statens kultur- råd och anslaget har successivt ökat. I 1995/96 års budget är nivån på 12 må- naders basis 7,3 miljoner kronor.

I en översyn av användningen av bidraget (kallat KIA-bidraget) som Kulturrådet själva gjort uppskattar man att projektmedel till projekt de sex tidigare åren legat på en årlig nivå runt 3 miljoner kronor.1 Av dessa medel har en varierande andel — mellan 0,8 och 1,6 miljoner kronor årligen — överlämnats till LO och TCO för vidare fördelning där. Resterande belopp har fördelats till olika kulturprojekt, de flesta inom teaterområdet. Därnäst vanligaste projekttema har varit utbildningsinsatser av olika slag, bl.a. för bok- eller kulturombud. En annan typ av projekt som vuxit fram inom ramen för bidraget har ägnats åt att dokumentera yrken, arbetsplatser och arbets- miljöer. Dessa projekt har fungerat generationsöverskridande genom att också tidigare anställda kunnat knytas till verksamheten. Tack vare sin erfarenhet av företagens tidiga historia har de kunnat fungera traditionsförmedlande i dokumentationsarbetet.

Intresset för medieprojekt tycks ha varit litet med ytterst få ansökningar och bara två som fått bidrag.

Antalet ansökningar om projektmedel ökade kraftigt under de första åren från ett 20-tal till ett 100—tal, för att det senaste året åter minska. Antalet bevil- jade ansökningar har följt samma trend med följden att de enskilda projekten tilldelats allt mindre belopp eftersom anslaget under många år varit oföränd- rat, vilket i fast penningvärde innebär en urholkning med ungefär 25 %.

En slutsats av en genomgång av projekt som beviljats medel är att de i stor utsträckning följt de arbetsformer som är de gängse inom folkbildningen.

I praktiken har så gott som samtliga fördelade KIA-bidrag gått till LO— eller TCO-anknutna organisationer. Praxis har varit att ungefär 65 % av projekt— medlen tillfallit LO—anknutna projekt och 35 % TCO-anknutna. Ett allmänt syfte med KIA-bidraget har varit att stimulera nytänkande och utveckling av kulturverksamheten på olika områden. Den starka fackliga förankringen har setts som en garanti för att verksamheten får en fast förankring inom arbets— livet. Regeringen har i tidigare propositioner dessutom pekat på de möjlig- heter till stimulans som öppnades genom att de båda fackliga organisationerna fick en form för samverkan genom projektet.

De medel som överlämnats till LO centralt har använts till tre omfattande projekt. Det första är ett basprojekt som på sju orter utvecklade metoder för hur kulturverksamheten kan organiseras inom de lokala fackliga organisa- tionerna. Vissa verksamheter har varit gemensamma på de sju orterna medan andra har varit lokalt utformade. En erfarenhet från arbetet är att det möter motstånd på alla nivåer inom rörelsen då fackföreningen engagerar sig i ”otraditionella” frågor. Över tid har resultatet dock blivit att kultur ses som ett alltmer självklart inslag i fackets arbetsuppgifter. LO pekar själva på en del problem med att driva projekten. Man har gjort erfarenheten att det kan vara svårt att rekrytera de erforderliga eldsjälarna som kan hålla i projekten på

1 Granskning av KIA-bidraget. PM från Statens kulturråd (1994).

avdelnings— eller klubbnivå. Det är antagligen förklaringen till att man på många håll drivit projekten i traditionella, välbekanta former — det har blivit ännu mer av arbetsplatsbibliotek eller amatörteater. Den förnyelse av mötes- forrnerna man hoppats på har ofta stannat vid enstaka kulturinslag i samband med klubbmöten. Man har inte heller, med få undantag, anlitat yrkesverk— samma kulturarbetare i utvecklingsarbetet.

Det andra, större projektet i LO:s regi har varit ”Ung i facket”, där förbun- det sj älv framhåller att det kanske haft sin största styrka i att kunna knyta till sig arbetslösa ungdomar under 1990-talets svåra år. Det tredje projektet tar upp kvinnokultur inom fackföreningsrörelsen. Det är ännu inte avrapporterat.

Inom TCO har de centrala medlen fördelats på fler mindre projekt, inte sällan med något kulturevenemang eller en kulturdag som mål. TCO fram- håller själva att det är i förberedelserna — att gemensamt öva in sånger eller andra framträdanden — som projekten har sin styrka.

Enligt de verksarnhetsrapporter som citerats i Kulturrådets genomgång av bidragen framgår att man med projektens hjälp lyckats finna vägar att bygga broar mellan vad man kallar ”finkultur” och arbetarkultur. Man kan också sluta sig till att projekten i viss utsträckning väckt ett intresse för kultur bland personer som tidigare inte varit intressserade. De hittills genomförda projek- ten ger inget exakt svar på i hur stor utsträckning man nått nya grupper och inte heller om det är i stort sett samma människor som deltar i de olika aktivi- tetema.

26.2. Kulturverksamhet inom olika fackliga kollektiv

Sekretariatet har låtit göra ett antal intervjuer med representanter för de fack— liga organisationerna i syfte att ge en bild av hur de ser på kultur och hur ut- vecklingen inom respektive förbund kan karaktäriseras inifrån för den 20- årsperiod vi försöker belysa.2

Kulturen har sekelgamla anor inom arbetarrörelsen. Man har en tradition att bygga egna former som t.ex. ABF-biblioteken och Folkets Hus-lokalerna och man har fungerat pådrivande också för tillkomsten av de regionala kultur- institutionerna. År 1978 inrättades en funktion inom LO som kulturombuds— man och 1981 antog LO—kongressen det första fackliga kulturprogrammet som sedermera följts av flera debatterande och inspirerande skrifter. År 1993 bildades ”ABF-LO Kulturforum” som från central nivå ska arbeta med hjälp av kurser, konferenser och seminarier i syfte att bredda deltagande i institu- tionskultur och stimulera till eget utövande. Det mesta av verksamheten på

2 Nowak L (1995): Kultur i skymundan. Intervjuer med företrädare för folk- rörelser och föreningsliv om kulturaktiviteter inom organisationernas ram. Studie för Kulturutredningen. 589

kulturområdet inom LO-leden sker emellertid lokalt eller i någon män på ini- tiativ av LO-distrikten som försöker påverka förbunden att bruka kultur som verktyg, inte som underhållning. Intresset för kultur är varierande inom de olika förbunden. Svenska Musikerförbundet har genom medlemmarnas yrke ett närmast självklart förhållande till kultur. Svenska Målareförbundet har genom att bl.a. värna gamla arbetsmetoder fått in kulturmiljövård som ett självklart element i arbetet. Målareförbundet har också byggt upp ett eget yrkesmuseum. Förbund som Svenska Skogsarbetarförbundet och i ännu högre grad Svenska Sjöfolksförbundet kännetecknas av intresse för litteratur och har ett väl utvecklat system för lån av böcker och videoband.

Med tanke på kvinnors högre kulturaktivitet är det inte förvånande att Svenska Kommunalarbetarförbundet, med 81 % kvinnliga medlemmar, också har arbetat målmedvetet med kulturverksamhet. Förbundskongressen 1988 uppdrog åt förbundsstyrelsen att utarbeta ett handlingsprogram i kultur— frågor och att kulturfrågorna i framtiden formellt ska få samma status som andra viktiga verksamhetsgrenar inom förbundet. Handlingsprogrammet ”Kultur för alla — allas kultur” presenterades 1991.3 Många ansökningar om bidrag till kultur i arbetslivet kommer också från Kommunalarbetarförbundet.

Inom ett typiskt manligt fackförbund som Svenska Metallarbetareför- bundet, med 81 % manliga medlemmar, har man arbetat med målet att eta- blera en första kontakt med kulturlivet för medlemmarna. Man arbetar mycket med aktiviteter på arbetsplatsen, med studiecirklar, lunchteater eller utställ— ningsverksamhet kring den gemensamma arbetsplatsens historia.

De som arbetat direkt med kulturverksamhet inom LO-förbunden ger många personliga vittnesmål om hur människor växt genom kontakt med kulturen. Att belägga större rörelser i riktning mot att fler är delaktiga i kultur- livet är emellertid svårt.

Även inom TCO finns förbund med mer eller mindre naturlig koppling till kulturområdet. Många konstnärliga utövare har sin naturliga hemvist i Teater- förbundet eller Sveriges Yrkesmusikerförbund (SYMF). Inom TCO har under hela 20—årsperioden funnits en nämnd för kultur- och mediefrågor. Man har inom nämnden bl.a. arbetat med utdelning av ett stort årligt kultur- stipendium samt olika litteraturstipendier. Man menar inom TCO att man genom dessa stipendieformer bidragit till förnyelse i kulturlivet vilket är ett kulturpolitiskt mål man tagit fasta på.

På TCO uppger man att Folkrörelsernas konstfrämjande och Skådebanan är viktiga länkar ut till medlemmarna och menar att publikfrämjande arbete borde få starkare ekonomiskt stöd. Man önskar också att eldsjälar inom kulturverksamheten skulle få ett bättre stöd.

Projekt som drivs sedan några år är tematiska kulturdagar som genomförts på flera orter i landet under parollen ”Bröd och skådespel”. Man har också

3 Kultur för alla — allas kultur. Handlingsprogram i kulturfrågor. Svenska kommunal arbetareförbundet (199 1 ).

prövat att genomföra PROMS efter modell från Royal Albert Hall i London då man samlat flera tusen deltagare till promenadkonserter med inslag av all- sång.

SACO ansluter också medlemmar med kulturyrken. Inom DIK—förbundet ingår yrkesgrupper som biblioteks- och museifolk, arkivarier, logopeder och informatörer. SACO organiserar också bl.a. studieförbunds— och universi- tetsanställda samt journalister och förlagsanställda.

Till skillnad mot de båda andra huvudorganisationema arbetar SACO inte med att engagera medlemmarna i kulturaktiviteter. Kultur förekommer dock ofta som inslag på de fackliga sammankomsterna (men då främst som ett in- slag av förströelsekaraktär). Inom SACO är kulturen medlemmens privatsak. Data som presenteras nedan visar också att medlemmarna på eget initiativ deltar i kulturverksamhet av olika slag i stor utsträCkning.

LRF har ett kulturråd med 24 representanter specialiserade på var sitt om- råde. Inom LRF förekommer ofta kulturinslag i samband med möten och konferenser. Man arbetar med kultur som ett medel att locka till ökad upp— slutning, särskilt bland kvinnor. På central nivå arbetar man ofta med utställ- ningar eller musikinslag, på lokal nivå med framträdanden som diktuppläs- ning, amatörteater eller uppträdande av musikskolan. Även matkultur har en given plats i LRF:s kulturverksamhet. Lokalt arbetar man också i studiecir— kelns form där man försöker uppmuntra deltagande medlemmar att teckna ner egna minnen från landsbygd och jordbruk. Vidare har man aktivt arbetat med att öka intresset för litteratur genom egen bokutgivning och också genom att uppmuntra användning av kassettböcker i samband med arbetet i skog och mark.

LRF menar att kommunsammanslagningarna under 1960-talet ledde till att det blev ett glapp i kulturverksamheten som annars har en lång tradition på landsbygden. Kulturaktiviteterna tog inte fart igen förrän en bit in på 1980- talet men är nu livaktiga. Tätortskulturen känns dock fortfarande litet främ- mande för medlemmarna och avståndet till institutionskulturen är omvittnat stort för LRF:s medlemmar. Även i dag finns det många medlemmar som drar sig för de ingrepp i vardagslivet som man upplever krävs för att kunna göra något för tätortsbon så vardagligt som att besöka biblioteket. Till övrig institutionskultur är det psykologiska avståndet ännu längre. Man har istället sin förankring i det lokala kulturlivet där man bor. Banden med hembygds- rörelsen är starka för många boende i glesbygd.

SAF organiserar 36 olika arbetsgivarförbund. Man har inget centralt pro- gram som syftar till att arbeta aktivt med kultur och man uppger att man cen- tralt inte heller arbetar med sponsringsfrågor.

Samtidigt är det så att många enskilda företag stöder t.ex. körer, orkestrar, litteratur— och konstföreningar. Ofta har dessa åtgärder en trivselskapande bakgrund, men inom den företagsekonomiska forskningen börjar man nu också att uppmärksamma kulturens inneboende kraft och man pekar på de

möjligheter konsten kan erbjuda när det gäller att utveckla företag och perso- nal. Genom att dra nytta av den frigörande och inspirerande kraft som konsten förmår stimulera tänker man sig att företagen kan växa in i det nya år— hundradet. Konsten har förmågan att samla ledning och personal runt gemen— samma upplevelser och att fungera som ett inslag i mer traditionell personal—

utveckling.

26.3. Kulturvanor inom olika fackliga kollektiv

I kapitel 5 visas en bearbetning av hur ålder, kön och utbildning samvarierar med kulturvanor av såväl besökskaraktär som egenaktivitet. Den analysen grundar sig på ett omfattande intervjumaterial från SCB:s ULF-undersökning 1990/91. LO har låtit specialanalysera motsvarande basmaterial med avseende på förvärvsarbetandes fackliga tillhörighet.4 Syftet med analysen har varit att spegla skillnader mellan olika fackliga gruppers kultur- och fritidsvanor och att om möjligt beskriva vilka förändringar som inträffat sedan 1980—talets början.

I den analys LO gjort ingår bara personer i yrkesverksam ålder. Samban- det mellan utbildning, yrke, (tidigare) facklig tillhörighet och kulturvanor för de äldre, som är starkt, syns därför inte i detta material.

Totalt omfattar LO-bearbetningen 26 kultur— och fritidsaktiviteter. I sam- manlagt 12 av dessa har SACO-gruppen högst aktivitetsnivå i perspektivet gjort det senaste året. Nedan anges andelen aktiva senaste året.

Bland fritidsaktivitetema har man högst andel aktiva i tre olika fritidsaktivi- teter, nämligen att:

1.0 TCO SACO — ströva i skog och mark 79 % 89 % 93 % — reparera bostad 58 % 64 % 70 % — åka med fritidsbåt 38 % 48 % 5 1 %

Bland kulturaktiviteterna har SACO-gruppen den högsta andelen aktiva på årsnivå när det gäller sex olika slags institutionsbesök nämligen att

4 Lindgren V & Nelander S (1993): Om kultur och fritid. Del 1—3. Ett faktamaterial om förhållandena vid 1990-talets början. Rapporter från löne- och arbetslivsenheten vid LO baserad på bearbetningar av SCB/ULF.

LO TCO SACO — bio 52 % 65 % 77 % — bibliotek 44 % 61 % 80 % — konsert 30 % 48 % 67 % — teater 29 % 53 % 64 % — museum 30 % 51 % 71 % — konstutställning 22 % 47 % 72 %

Man har också högsta andelen aktiva när det gäller tre kulturella egen- aktiviteter, som att:

— läsa böcker 76 % 89 % 97 % — skriva dagbok m.m. 26 % 39 % 53 % — spela instrument 12 % 20 % 27 %

Bara i en av aktiviteterna är aktivitetsnivån störst bland TCO-anslutna, nämligen att:

— textilslöjda 41 % 45 % 35 %

I tre variabler är nivån högst bland LO—anslutna, nämligen att:

— läsa veckotidningar 78 % 72 % 68 % — fiska 39 % 35 % 31 % — reparerabii 38 % 30 % 33 %

I tio variabler liknar grupperna varandra sinsemellan i stor utsträckning, som att:

— motionerna 86 % 92 % 93 % — trädgårdsarbeta 73 % 82 % 81 % — fotografera och filma 66 % 75 % 78 % — gåutochdansa 57 % 57 % 45 % — sepåidrott 51 % 52 % 42 % — deltaistudiecirkel 28 % 35 % 36 % — vandraifjällen 8 % 14 % 16 % — rita, måla och teckna 17 % 19 % 22 % — trä- och metallslöjda 12 % 13 % 15 % — jaga 8 % 6 % 7 %

För ett antal aktiviteter kan vi jämföra utvecklingen från 1982/83 till 1990/91 för de tre grupperna. Sammanlagt 15 variabler från kultur- och fritidsområdet har studerats vid båda tillfällena. Man kan dels analysera rikt— ningen på eventuella förändringar för en enskild, facklig grupp dels hur av- ståndet mellan de olika fackliga kollektiven påverkats.

Studeras förändringarna i detalj kan man konstatera att avståndet mellan LO- och SACO—medlemmarna minskat vad gäller veckotidningsläsning, att filma och fotografera, teaterbesök och att skriva eller författa. Skillnaderna

har ökat vad beträffar sällskapsdans, som SACO—medlemmama ägnar sig åt i mindre utsträckning än tidigare och LO—medlemmarna oftare än för tio år sedan. Skillnaderna har också ökat vad gäller att gå på konsert. När differen— sen i aktivitetsnivå mellan olika fackliga grupper förändras kan det ske såväl genom att en tidigare aktiv grupp minskar sin andel aktiva, som att en tidigare inaktiv grupp ökar sitt deltagande, men också om båda grupperna förändras i samma riktning men i olika grad kan skillnaden öka. Inom SACO—gruppen har andelen teaterbesökare minskat samtidigt som andelen teaterbesökare bland LO—anslutna har ökat något. Det leder till att avståndet mellan LO- och SACO-medlemmarna krympt. Alla tre fackliga grupperna har ökat andelen konsertbesökare, men SACO—gruppen har alltså ökat mer än andra vilket leder till att klyftorna ökar trots att andelen konsertbesökare har ökat i alla grupperna.

Om man istället för att se på avståndet mellan de olika grupperna ser på vad som hänt inom respektive grupp mellan 1982/83 och 1990/91 har LO- kollektivet ökat andelen aktiva för 5 av de 15 aktiviteterna och minskat den för lika många. Ökad aktivitetsnivå kan konstateras för fotografering, bio— besök och dans men också för konsert- och teaterbesök. Minskande aktivi- tetsnivå registrerades för veckotidningsläsning, textilslöjd, fiske, att skriva samt gåi studiecirkel.

För TCO—gruppen ökade andelen aktiva under perioden för 2 av de 15 ak- tiviteterna och minskade för 7. Minskningen gäller andelen bokläsare men också andelen besökare på bibliotek och den andel som brukar ägna sig åt att skriva. Dessutom har en minskning skett av andelen som fiskar, går i studie- cirkel, spelar instrument och textilslöjdar. Ökad andel aktiva hittar vi för ak- tiviteterna fotografera och filma, gå på bio, gå ut och dansa, se på idrottstäv— ling och gå på konsert.

SACO-gruppen har ökat sin andel aktiva på endast två områden medan man har minskat andelen för sju. Ökningen gäller läsning av veckotidningar och att gå på konsert medan minskningen noteras för att gå ut och dansa, att gå på teater, fiska, skriva själv, delta i studiecirkel, spela musikinstrument och syssla med trä- eller metallslöjd.

Det visar sig sammanfattningsvis att de faktiska skillnaderna mellan grup- perna är ganska stora. I stort har de varken ökat eller minskat särskilt mycket de senaste åren. SACO—medlemmarna går i större utsträckning på konstut- ställningar, museer och bibliotek. En större andel har också varit på konsert respektive teater. SACO—medlemmarna läser också i större utsträckning böcker och det är även vanligare att man själv skriver artiklar eller annan text. Skillnaderna är mycket stora — i regel mer än 25 procentenheter. Den enda kulturaktivitet där LO—medlemmarna ligger högre än de övriga är när det gäl- ler att själv syssla med textilslöjd. Man har också olika fritidsvanor. SACO— medlemmarna har oftare vandrat i fjällen, medan LO-medlemmarna oftare har fiskat eller jagat.

Även om man höjer kravet på aktivitetsnivån kvarstår de flesta av de skill— nader vi komrnenterat ovan. För två av aktiviteterna, bokläsning och motione— rande, accentueras skillnaden mellan grupperna så att en relativt större skill- nad uppstår mellan LO-kollektivet och SACO-kollektivet om kravet är att aktiviteten ska utföras varje vecka. I de flesta fall kvarstår ungefär samma skillnader mellan grupperna. För de aktiviteter som är vanligare i LO-kollek- tivet än i de båda andra uppstår också skärpningar i skillnaderna om kraven på aktivitetsnivå höjs.

Man bör beakta att de tre kollektiven omfattar mycket olika antal med- lemmar. Aktuella uppgifter anger att medlemsanslutning till fackförbund om— fattar 3,9 miljoner löntagare varav 2,2 miljoner, eller 57 %, tillhör LO— kollektivet, 1,3 miljoner tillhör TCO-grupperna och 380 000 medlemmar ansluts av SACO.

Sekretariatet har med utgångspunkt i LO-analysen skapat ett index med rangpoäng för 18 olika grupper som indelats med hänsyn till ålder, kön och facklig tillhörighet. Utgångspunkten är det material som presenterats i de tre rapporterna från LO.

I princip är bearbetningen överensstämmande med den sekretariatet låtit SCB göra för hela materialet (se kapitel 5). LO har dock i sina bearbetningar skärpt kravet på regelbundenhet för vissa av variablerna jämfört med den be- arbetning vi redovisat i det tidigare kapitlet. Sålunda ska biblioteket ha be- sökts någon gång i månaden för att man ska räknas som biblioteksbesökare. Spela instrument, måla eller skriva ska man göra regelbundet och bokläsning ska ske minst någon gång varje vecka.

Diagram 26.3.1 Mångsidighet på kulturområdet uttryckt iform av rangpoäng för 18 yrkeskollektiv ordnade efter andel aktiva i 12 kulturaktiviteter. Aktiviteter valda meed varierande frekvens för utövande/besök.

Rangpoäng 200 192 178179 180 15 '60 143144148'49 140 127 120 99101 100 75778388 80 60 4648 4023 20 0 OOOOOOOOOOOOOOOOOO .J—JAJ—lUUU—JUUUUUUUUU vvquE—HI—inE—Hl—täéééä tittiavaiiavarzee: äöäfäéiäånäiarninn 222 memmvafr 2 EEMMM

Källa: Tabell 26.3.la

I detta mångsidighetsindex är mönstret parallellt till den beräkning som gjorts efter utbildningsnivå i kapitel 5. Huvudresultatet blir att LO-männen samlas på den nedre delen av skalan medan SACO-kvinnorna återfinns i den högre delen. LO-männen är sällan den mest aktiva gruppen i någon av aktivi- teterna medan SACO—kvinnorna är mest aktiva i de flesta av de studerade aktiviteterna. Emellertid är skillnaden mellan högsta och lägsta rangpoäng mindre än om indelningen sker efter utbildning och om även yngre och äldre personer ingår. Observera att rangpoängen inte säger något om den enskilda individens mångsidighet utan om hur gruppen tenderar att fördela sitt intresse på olika aktiviteter.

I mitten av figuren ovan framträder ett intressant mönster. De unga LO- kvinnoma, som ofta har yrken inom vård och service, närmar sig de TCO- anslutna kvinnornas mönster, medan de unga SACO—anslutna männen i sitt kulturella beteende fjärmat sig från de övriga SACO—anslutna och i sina vanor mer liknar män i de övriga yrkeskollektiven.

Ju yngre man är inom LO—kollektivet desto större är också chansen att man är aktiv inom flera av de studerade aktiviteterna medan förhållandet i princip är det motsatta inom SACO-kollektivet, alltså högre grad av aktivitet ju äldre man är. Det betyder i sin tur att 25—34-åriga kvinnor från LO-gruppen gränsar i aktivitetsnivå till 25—34—åriga män ur SACO-gruppen. TCO-medlemmarna har ett mönster i detta kulturindex som är starkt beroende av kön. Männen har mönster som liknar LO—gruppens medan TCO-kvinnornas liknar SACO- gruppens.

Även om andelen kulturaktiva är högre inom SACO-kollektivet än inom de båda andra fackliga grupperna utgör personer med arbetarbakgrund ett tydligt inslag i kulturlivet. Det är viktigt att komma ihåg att så faktiskt är fallet. LO- gruppen är stor — i det intervjumaterial som analyserats av SCB utgjorde den drygt hälften av alla anställda. Det betyder att en hög andel SACO-medlem— mar kan vara betydligt färre till antalet än en låg andel av LO-medlemmama. Det leder till att trots att närmare hälften av alla SACO-organiserade besökt biblioteket den senaste månaden mot bara 20 % av de LO-anslutna, så utgör t.ex. LO-medlemmar närmare 40 % av den grupp som uppger att de faktiskt har besökt biblioteket. Av 1,5 miljoner förvärvsarbetande som varit på teater någon gång det senaste året är var tredje LO-medlem. Det är alltså inte så att den grupp som har en hög andel besökare också nödvändigtvis utgör det dominerande inslaget i publikbilden. Detta beror helt på om gruppen i sig är stor eller liten.

26.4. Arbetslösa

Sverige befinner sig för närvarande i en period med omfattande arbetslöshet. Det är emellertid svårt att ge en bild av hur kulturlivet påverkats av den situa— tionen. Inom folkbildningen finns särskilda anslag för insatser för arbetslösa såväl inom folkhögskolor som studieförbund. Rabatterade avgifter eller in- träden på institutioner tillämpas i många fall, men uppgifter saknas om hur vanligt det är och i vilken utsträckning förmånerna utnyttjas.

Man får i stället förlita sig på användarstatistik för att beskriva de lång- varigt arbetslösas kulturutnyttjande. Det är en brist att det då saknas färsk sta- tistik med tanke på den kraftigt förändrade arbetslösheten under senare år. Den statistik från tidigare år som kunnat användas är baserad på relativt få in- tervjuer. I de rapporter som publicerats inom ramen för SCB/ULF före- kommer en kategori som inkluderar såväl långtidsarbetslösa som långvarigt sjuka och förtidspensionerade. Styrkan i dessa data kring arbetslösas kultur- och fritidsvanor är att de kan jämföras över tid. Svagheten är att de innehåller ett betydande inslag av personer som av olika fysiologiska eller psykologiska skäl inte kan vara aktiva i kulturlivet.

Om man ser till denna vidare grupp, visar data att andelen biblioteks— besökare ökat kraftigt mellan 1976 och 1990/91. Även andelen bokläsare har ökat något. Musikaktiviteten har likaså ökat så att fler både spelar själva och lyssnar på musik på grammofon.

Sekretariatet har velat renodla bilden av kulturvanor bland långvarigt arbetslösa och därför beställt en egen analys av 1990/91 års data från ULF. Den innefattar bara personer som är långtidsarbetslösa. Drygt 40 % av grup- pen har varit på bio det senaste året och 46 % har varit på någon utställning eller något museum. 60 % har varit på bibliotek och andelen bokläsare är hög — 80 % har läst en bok det senaste året, 55 % läser böcker varje vecka.

Nästan var tredje långvarigt arbetslös har deltagit i studiecirkel det senaste året. Detta resultat grundas på data som insamlats innan de särskilda bidragen till studiecirkelverksamhet för arbetslösa introducerades. I dag kan nivån eventuellt vara ännu högre. En påfallande stor grupp bland de arbetslösa spelar instrument, medan andelen körsångare är lika stor som i den övriga be- folkningen. Nästan var femte arbetslös skriver regelbundet dagbok eller dikter.

De variabler där kulturaktivitetsnivån är hög bland arbetslösa är variabler där man har ungefär samma andelen aktiva i hela befolkningen. Det finns emellertid också exempel på motsatsen. Medan nästan 40 % av befolkningen varit på teater det senaste året är motsvarande andel bland arbetslösa bara hälf- ten så stor eller 17 %. På motsvarande sätt är andelen besökare på konst- museer eller konstutställningar bara hälften så hög som i hela befolkningen eller 18 %.

26.5. Sammanfattande iakttagelser

Trots att relativt målmedvetna satsningar har gjorts för att utjämna skillnader i kulturvanor mellan olika grupper på arbetsmarknaden har hittills små föränd- ringar uppmätts. Samtidigt tycks av allt att döma en utjämning bland de yngre yrkesverksamma att vara på väg. En förlängd skolutbildning med de möjlig- heter det innebär till olika erfarenheter av kultur innan inträdet på arbetsmark- naden, spelar troligen en viss roll här.

Genom att LO-kollektivet är stort utgör dess medlemmar ändå ett betydande inslag i kulturlivet.

De arbetslösa tycks i stor utsträckning ha behållit eller t.o.m. utvecklat sina vanor att besöka bibliotek och läsa böcker. Man hittar också till museerna, men däremot inte till konstutställningar, konserter eller teaterföreställningar som är lågt prioriterade. Kostnaderna spelar säkert en viss roll, men detta är också aktiviteter där utbildningsbakgrund spelar stor roll varför ett sådant samband inte kan uteslutas. Färska data om kulturvanor bland den ökande grupp arbetslösa som i dag finns i samhället saknas.

27. Barn och ungdom

I 1974 års kulturpolitiska beslut framhölls vikten av insatser för eftersatta grupper och i kulturfattiga miljöer. Några närmare preciseringar av vilka metoder och åtgärder som skulle tillämpas gjordes inte. Insatser för barn och ungdom — med tonvikt på barn — har sedan dess funnits med som ett prioriterat område för såväl staten som för kommuner och landsting, även om kraften och precisionen i de kulturpolitiska markeringarna och åtgärderna varierat.

Regeringar har vid olika tidpunkter och i olika slags dokument påtalat vikten av kulturpolitiska insatser för barn och ungdom.1 Bl.a. har man betonat betydelsen av egen skapande verksamhet och kulturinstitutionemas ansvar att bedriva verksamhet för dessa grupper. I samband med beslut om fördelning av stöd till regionala institutioner har insatser för barn och ungdom särskilt framhållits. Det har även gjorts i samband med beslut om stöd till fria grupper inom teater, dans och musik. För att allt fler barn och ungdomar ska få del av kultur har betydelsen av verksamhet inom förskola och skola betonats (se kapitel 28 och 29).

Statens kulturråd har alltsedan sin tillkomst framhållit betydelsen av särskilt riktade insatser och av kultur som en integrerad del i förskola, skola och fritidsverksamhet. I ett särskilt program har Kulturrådet sammanfattat sina erfarenheter och idéer om hur insatserna kan förstärkas.2

Särskilda statliga medel har varit tillgängliga för stöd till barns och ung— domars kulturverksamhet men huvuddelen av insatserna görs inom ramen för institutioners och andras ordinarie anslag.

En betydande del av kommunernas satsningar på kultur avser insatser för barn och ungdom. Kommunala musikskolan är helt inriktad på dessa grup- per. En stor del av folkbibliotekens insatser är inriktade på barn och ungdom. Kultur bedrivs även inom ramen för kommunernas fritidsverksamhet.

Många av de fria kulturutövamas verksamhet är i högre grad inriktad på barn och ungdom än vad institutionernas verksamhet är.

I detta kapitel lyfter vi särskilt fram den statligt stödda kulturverksamheten för barn och ungdom. Vi belyser även dessa gruppers kulturvanor.

' Prop. 1978/79:143: Om barn och kultur. Kulturprogram för barn och ung- dom. (1990): Civildepartementet. 2 Kulturprogram för barn och ungdom. Statens kulturråd, 1994. Ett tidigare program utgavs 1989. 599

27.1. Utbud

Teaterutbudet för barn och ungdom har sedan början av 1980-talet förändrats. Antalet uppsättningar har ökat med 20 %, medan antalet föreställningar minskat något. Den främsta förklaringen till minskningen är att Riksteatern mer än halverat antalet skolteaterföreställningar. Förändringarna för övriga teaterinstitutioner visar på stora skillnader mellan de olika institutionema och mellan olika år. Sammantaget har var fjärde uppsättning och var tredje före- ställning bam och ungdom som målgrupp. Andelen uppsättningar och före- ställningar för dessa grupper av det totala utbudet har varit stabilt under perioden.

De fria teatergruppemas inriktning på barn och ungdom är välkänd. Sedan början av 1980-talet har denna inriktning blivit än tydligare bl.a. som följd av att sådan verksamhet prioriterats i bidragsgivningen. Antalet uppsättningar har ökat med drygt 20 % och antalet föreställningar med drygt 60 %.

Antalet föreställningar för barn och ungdom av fria dansgrupper har ökat med nästan 40 %.

De statsunderstödda symfoni- och kammarorkestramas skolkonserter har sedan början av 1980-talet minskat med närmare 30 %. Andra uppgifter om utbudet av konserter för barn och ungdom med stöd från staten som täcker den aktuella perioden har inte varit möjligt att få fram. Länsmusiken gav 1992 drygt 5 000 konserter för skola och förskola vilket var ungefär hälften av deras totala utbud. Det innebar en ökning i förhållande till vad föregångaren Regionmusiken gjorde i mitten på 1970-talet.

Mellan åren 1973 och 1993 har utgivningen av litteratur för barn och ung- dom i stort sett varit oförändrad mätt i antalet tryckta volymer. Bredden i ut— givningen har dock ökat genom att antalet nyutgivna titlar fördubblats. Antalet titlar som fått litteraturstöd har ökat med ca 50 %.

Folkbibliotekens insatser för målgruppen barn och ungdom har förstärkts under perioden 1978—1990. Antalet kommuner med uppsökande verksamhet för förskola/fritid och fritidsgårdar har ökat något, antalet förskolor/fritids med service från bibliotek har ökat med 70 % och antalet årsverken med in— riktning på dessa institutioner har mer än fördubblats. Nästan en tredjedel av folkbibliotekens bokbestånd består av barnböcker. Sedan år 1982 har den an- delen ökat något. Av den totala utlåningen har ända sedan mitten av 1970—talet drygt 40 % varit barnböcker.

Sedan början av 1980-talet finns särskilda medel för stöd till främjande av visning och spridning av värdefull film samt stöd till lokalt arbete med video, numera stöd till medieverkstäder.

27.2. Besök på kulturinstitution Teater och dans

Det totala antalet besök på teaterinstitutioner har sedan 1976/77 ökat. Detta gäller även besök på barn- och ungdomsföreställningar som ökat med drygt 15 %.

Barns och ungdomars besök på föreställningar av fria teatergrupper har i stort sett varit oförändrat under perioden.

Ser man till den andel av barnen som besökt teater kan man konstatera ökade andelar för alla åldersgrupper. Ökningen har varit tydligast för de små barnen (3—8 år). Det är rimligt att tänka sig att det hänger samman med utbyggnaden av förskolan. Ca 80 % av alla barn i denna åldersgrupp såg under år 1992/93 någon teaterföreställning medan hälften av alla barn och ungdomar i åldersgrupperna 9—14 år och 15—24 år gjorde detsamma.

Under samma period har skillnader i teaterbesök mellan yngre barn till föräldrar med låg respektive hög utbildning minskat betydligt, vilket kan ses som en naturlig effekt av att alltfler besök sker i förskolans eller skolans regi. Även skillnaderna mellan andel besökare i storstad och på mindre orter har minskat betydligt.

Det är få besök av barn och ungdom på de fria dansgruppernas föreställ— ningar. Man kan dock konstatera att antalet ökat från 13 000 till 22 000 be- sök.

Musik

Andelen barn och ungdomar som under senaste året varit på ett musikevene- mang eller konsert har ökat. Störst är ökningen för barn i åldern 3—8 år, från 50 % till nästan 70 %. Den största andelen besökare finns i åldersgruppen 15—24 år. En förklaring är utbudet av rock— och popkonserter som har sin största publik bland ungdomar i denna ålder. Skillnaderna mellan barn till föräldrar med låg respektive med hög utbildning har sedan början av 1980- talet minskat något.

Antalet besök på symfoni- och kammarorkestramas skolkonserter har minskat med drygt 10 %. Däremot har antalet besök på länsmusikens konserter för förskola och skola sedan år 1989 ökat med ca 25 %.

Biografer

Nästan alla ungdomar i åldern 15—24 år har varit på bio under det senaste året. Det gäller sedan början av 1980—talet och förändringarna mellan olika år är obetydliga. Andelen 9—14-åringar som gått på bio har dock minskat något och uppgår till knappt 80 % av alla barn i åldersgruppen. För de små barnen

är situationen den omvända. Andelen 3—8 åringarna har ökat från 60 % till 70 % av åldersgruppen. Under den aktuella perioden har antalet hem med video ökat kraftigt samtidigt som utbudet av film på bio för tonåringar minskat.

Skillnaden i andelen barn till föräldrar med låg utbildning respektive hög utbildning som under senaste året gått på bio har sedan början av 1980-talet fördubblats. Det är allt färre barn till lågutbildade som går på bio medan barn till högutbildade går i ökad utsträckning. En förklaring kan vara högre biljett- priser i kombination med ett ökat utbud av film på video. Skillnaden i besök mellan barn på små orter respektive i storstad har minskat något.

Med statliga medel sker satsningar på skolbio. Verksamheten når ett be— gränsat antal elever och Filminstitutet uppskattar antalet besök på sådana före- ställningar till ca 400 000 per läsår. Verksamheten är utvärderad i en särskild rapport.3

Museer och utställningar

Drygt hälften av alla barn och ungdomar har under det senaste året varit på museum eller utställning. Andelen barn och ungdomar som gjort detta har minskat under perioden. Det gäller för samtliga aktuella åldersgrupper. Minskningen är störst i åldersgruppen 9—14 år.

Skillnaderna mellan barn till föräldrar med låg respektive hög utbildning är jämförelsevis stora. Den utjämnande effekt på kulturvanoma som vi generellt tillskriver förskolan och skolan har inte fått effekt på musei- och utställnings— området.

F alkbibliotek och läsning

Nästan alla barn, drygt 90 %, i åldersgrupperna 3—8 år och 9—14 år besökte år 1992/93 ett folkbibliotek. Sedan mitten av 1970—talet är det en mycket kraftig ökning. För 15—24 åringarna är ökningen ännu större och utgör en fördubbling. Det är dock totalt sett färre i denna åldersgrupp som besöker biblioteken jämfört med yngre åldersgrupper.

En allt större andel av de små barnen besöker biblioteken tillsammans med personal i förskolan. Samtidigt minskar familjernas betydelse för besöken.

3 Barnbioboken — rapporter och reportage om en växande biopublik. Svenska Filminstitutet, 1992.

27.3. Egna aktiviteter

De små barnen

Drygt hälften av alla barn i åldern 3—8 år ägnar sig åt att själv rita och måla. Intresset tycks bestå i oförändrad omfattning trots en ökad konsumtion av färdigtecknade bilder t.ex. i form av tv-tittande. Det finns inga skillnader i intresset mellan barn till föräldrar med låg respektive hög utbildning.

Boken når dagligen tre fjärdedelar av småbarnen. Vanan att använda böcker har mellan åren 1984 och 1992 minskat från 85 till 74 %. Tydligast är minskningen bland barn till lågutbildade föräldrar.4

Barn och ungdom

Nästan hälften av alla barn i åldern 9—14 år har under det senaste året spelat instrument och nästan 15 % har sjungit i kör. Dessa aktiviteter är regelbundna och nästan lika många har utövat verksamheten under den senaste månaden som under senaste året. Högre upp i åldrarna avtar aktiviteten. Av ungdomari åldern 15—24 år är det en fjärdedel som musicerar och en på tio som sjunger i kör.

Att teckna och måla visar på samma förhållanden som musikaktivetema. Nästan hälften av alla barn i åldern 9—14 år har under senaste året tecknat eller målat. I åldern 15—24 år har andelen minskat till drygt 30 %.

Andelen barn och ungdomar som ägnar sig åt att dansa (inkl. sällskaps— dans) och att filma och fotografera ökar kraftigt ju äldre man blir. Dessa aktiviteter visar dock inte på samma regelbundenhet som musikaktivitetema.

Andelen barn i åldersgruppen 9—14 år som läser böcker har minskat något. För ungdomar i åldern 15—24 år gäller det motsatta förhållandet.

27.4. Sammanfattande iakttagelser

Kulturverksamheten för och med barn är omfattande. Folkbiblioteken, kom- munala musikskolor och kulturskolor, länsmusiken och de fria teatergrup— perna bör särskilt nämnas. Men också många museer, de flesta teaterin- stitutioner, en del av de fria dans- och musikgruppema liksom olika organi- sationer tar sin del av ansvaret för barnens möjligheter att uppleva och skapa. Utbudet har under 20—årsperioden ökat på många delområden men i några fall minskat. Besöken/deltagandet har likaså i många fall ökat men på några

4 Filipson L & Nylöf G (1994): Småbarnens kultur- och mediebarometer 1992. Sveriges Radio/PUB och Statens kulturråd. 603

delområden minskat. Andelen av barnen i olika åldersgrupper som deltar i olika kulturverksamheter har i de flesta fall ökat.

De flesta barn är kulturellt aktiva. Aktivitetsnivån ligger betydligt högre än för befolkningen i genomsnitt. Men ju äldre barnen blir desto färre deltar i de flesta kulturaktiviteter. Attityder och verksamheter i hemmet, förskolan och skolan har betydelse för möjligheterna att behålla och utveckla kulturvanoma från småbarnsåren. .

Betoningen på kultur för och med barn och ungdom har tydligast slagit igenom i den kommunala kulturverksamheten. De senaste årens åtstramningar i den kommunala ekonomin har dock gett tecken på besparingar i kulturverksamheten även för barn och ungdom. Det har börjat märkas i de senaste årens verksamhetsdata, där vi dock inte har någon heltäckande bild.

28. Förskolan

Sedan mitten av 1970-talet har förskolan byggts ut kraftigt. År 1976 hade nästan 80 000 barn under sju år plats i förskolan. Tjugo år senare har antalet ökat till nästan 300 000 barn. Förändringen har därmed på ett högst påtagligt sätt ändrat villkoren för fostran av och omsorgen om barn.

En beskrivning av samspelet mellan kulturlivet och förskolan och av för- skolans sätt att arbeta med estetiska eller skapande verksamheter visar på stor variation.1 Verksamheten har utvecklats olika i olika förskolor beroende på personalens sammansättning, utbildningsbakgrund och pedagogiska ambitio— ner. Samtidigt har kommunerna betonat skilda aspekter på innehållet i för— skolan olika starkt. Därmed är det inte möjligt att göra en generell bedömning av kulturens roll i förskolan och av kvaliteten.

28.1. Förskolans utveckling Utbyggnaden under 1970-talet

Bamstugeutredningen lade grunden för dagens förskola. Utredningen utma- nade förskolans tradition genom att lyfta fram nya teorier om barns utveckling som framlagts av utvecklingspsykologer som J Piaget och E Homburger— Eriksson. Teoriema låg till grund för en s.k. dialogpedagogik som betonar fritt skapande och barnets fria val.

Många i verksamheten — såväl personal som föräldrar — upplevde mot 1970-talets slut att förskolans verksamhet blev strukturlös. Nya teorier om barns utveckling stod i kontrast mot vedertagna sätt att arbeta med små barn. Personalen hade ofta svårt att enas och många var oklara över sin roll i relation till barnen.

Ganska snart upplevdes tillgången till plats inom förskolan som en rättig- het för förskoleföräldrar. Denna rätt hävdades aktivt och fick gensvar hos kommunala politiker från alla politiska läger. Det starka tryck på utbyggnad som detta skapade ledde till ett stort behov av ny personal. Även icke utbildad personal anställdes.

Den alltmer aktiva diskussionen om barns kultur under 1970—talet ledde till olika initiativ från kulturlivet och till ett närmare samarbete med förskolan. Genom förskolan ville man nå allt fler barn med kultur. Dessa initiativ mötte

1 Gandini K & Göthson H (1994): Rapport om kultur iförskolan 1974— 1994. Studie för Kulturutredningen. 605

ofta gensvar. Ibland kände en belastad förskolepersonal det som en avlast- ning om någon kulturarbetare kom in och tog över barngruppen. Det stämde ibland med kulturarbetamas egna önskemål. Oftast insåg man dock det nöd- vändiga i att personalen förberedde och följde upp exempelvis en teaterföre- ställning eller musikstund. I många förskolor försökte man föra in kulturak- tiviteterna i ett genomtänkt sammanhang. Detta födde ofta en konstruktiv dia- log som i flera kommuner gav en fast och organisatorisk struktur åt det som ofta kom att kallas Kultur i förskolan. Särskilda projekt och anslag blev följ— den i kommuner som exempelvis Göteborg, Solna, Sundsvall och Södertälje.

Skälet till att begreppet Kultur i förskolan ofta mötts med positiva för- tecken kan troligen förklaras av att förskolan i sin tradition haft ett mycket ak- tivt förhållande till den s.k. skapande verksamheten. Förskolans samarbete med kultursektorn har därför knutit an till den synen på barn och kultur, en syn som ofta sammanföll med den hos de kulturarbetare som ägnade sig åt arbete med barn.

Samarbetet med kulturen var ibland en viktig möjlighet för förskolans per- sonal att föra en diskussion om konkreta innehållsfrågor. Detta gäller i kom— muner där diskussionen i övrigt dominerats av återkommande omorgani— sationer och av utbyggnadens ekonomiska och praktiska problem.

Samarbetet mellan kulturarbetare och förskolans personal uppmuntrades av den statliga s.k. Bamkulturgruppen som lade fram en mängd förslag som låg till grund för 1978 års barnkulturproposition.2 Förslagsviljan kan kanske ses som ett tecken på att tiden kändes mottaglig för att driva barns intressen.

Omprövningar under 1980-talet

Som en reaktion mot utvecklingen under 1970—talet kom debatten om för- skolan att förändras under 1980-talets början. Intresset för målfrågor ökade och strävan efter struktur och tydlig organisation växte. Förslag om läroplan för förskolan väcktes men fick aldrig genomslag. Den pedagogiska diskus- sionen, som under 1970-talet varit starkt ideologiskt påverkad, avtog och in— tresset för pedagogisk planering och sökande efter ändamålsenliga metoder ökade. Delvis som en uppgörelse med 1970-talets pedagogiska idéer utveck— lades en barnsyn som utgick från vad den vuxne kan ge barnen genom kom— petens och erfarenhet. Statsbidraget förändrades och kopplingen till barn- gruppernas storlek upphörde. Ett tydligare ansvar för förskolan lades på kommunerna. Kommunala riktlinjer fastställdes i en del kommuner.

1985 fattade en bred riksdagsmajoritet beslut om förskola för alla bam.3 Det innebar att alla förskolebarn skulle erbjudas rätten till plats i förskolan.

2 Prop. 1978/79:143: Om barn och kultur. 3 Prop. 1984/852209: Om förskola för alla barn.

Ambitionen var att alla kommuner skulle leva upp till denna målsättning i början av 1990-talet.

Förändringen i förskolan under 1980-talet, förutom fortsatt snabb utbygg- nad, hängde samman med olika centrala initiativ. På uppdrag av regeringen utarbetade Statens kulturråd en särskild rapport om kultur i förskolan som lyfte fram betydelsen av eget estetiskt skapande för barns utveckling och av samarbete mellan förskolan och kulturlivet.4 Även Socialstyrelsen och Svenska Kommunförbundet stod bakom rapporten. År 1984 anslog rege— ringen särskilda medel för utvecklings- och förnyelsearbete i barnomsorgen. Kulturen tilldelades en väsentlig del av medlen. Likaså på uppdrag av rege- ringen utarbetade Socialstyrelsen ett pedagogiskt program för förskolan som kom att fungera som ett normerande dokument för verksamheten i för— skolan.5 I programmen beskrevs förskolans innehåll bl.a. med avseende på kultur. De idéer som formulerades byggde såväl på förskolans pedagogiska tradition som på det synsätt på kultur som presenterades i Kulturrådets rapport. I programmet betonades att estetiska verksamheter inte bara ska ses som ett arbetssätt för att förmedla eller bearbeta ett innehåll utan som olika och självständiga språk. En uppgift för förskolan är att hjälpa barnen att ut- veckla dessa språk. Det estetiska skapandet ses mer som ett förhållningssätt till allt lärande än något som enbart är knutet till vissa ämnen eller verksam- heter. Dessutom betonades att förskolan behöver förmedla kulturtraditioner.

Under 1980—talets andra hälft accentuerades åter motsättningen mellan ut- byggnad och innehåll. Förskolornas ledning blev alltmer upptagen av frågor om ekonomi och personal och den intensiva debatten från början av decenniet avtog. Erfaren personal lämnade yrket, ofta med hänvisning till att man upp— levde brist på uppskattning och förståelse. Den överhettade arbetsmarknaden innebar stora svårigheter att rekrytera personal.

Bristen på personal blev ett akut problem och ledde till satsningar bl.a. på fortbildning för att locka tillbaka personal till förskolan. De pedagogiska pro- grammens idé att utse olika resurspersoner i verksamheter prövades, vilket bl.a. ledde till satsningar på kultur i förskolan. Flera kommuner satsade, ibland med utvecklingsmedel från staten, på olika idécentra och på att utse resurspersoner kring olika skapande verksamheter.

4 Kultur i förskolan. Rapport från kulturrådet 198215. 5 Socialstyrelsen. (1987). Pedagogiskt program för förskolan. Allmänna råd från socialstyrelsen 1987z3. Allmänna förlaget. 607

Ändrade förutsättningar under 1990-talet

År 1990 tog tre departementen — Social-, Utbildnings— och Civildepartemen- ten — gemensamt initiativ till kulturprogram för barn och ungdom.6 Med detta som grund fick intresset för kultur i förskolan ny aktualitet.

Utvecklingen under 1990-talet har inneburit ekonomiska besparingar. Det har i sin tur lett till krav på att förändra och förnya den offentliga sektorn. Dessutom har flera politiska beslut, som sänkt ålder för skolstart, införande av vårdnadsbidrag och bamomsorgspeng, inneburit ändrade förutsättningar för förskolan.

Flera olika tendenser gör sig gällande. Föräldrarnas delaktighet i förskolan uppmuntras, managementtänkande vinner insteg och förskolans pedagogik påverkas av beslutet om sänkt skolålder. Barnomsorgspengen öppnar för profilerade förskolor och för ökade möjligheter för föräldrarna att själva välja förskola. Förändringen kan också leda till ökad segregation. Samtidigt sker omfattande förändringsarbete som visar på nya och alternativa sätt att arbeta i förskolan utan att det för den skull krävs ökade resurser.

År 1992 fick Socialstyrelsen i uppdrag av regeringen att bedöma konse- kvenserna för barnen av de senaste årens besparingar inom offentlig eko- nomi. Arbetet genomfördes i samarbete med Statens kulturråd, Bamombuds- mannen, Invandrarverket och Skolverket och redovisades i en särskild rap— port.7 Här framhålls bl.a. att kvalitetsskillnadema mellan olika förskolor ökat. Särskilt utsatta är storstädernas förortskommuner.

Utvecklingen under senare år lyfter fram betydelsen av personalens egen uppgift att vara kulturbärare och att kulturen ska ses som en integrerad del i förskolans pedagogiska verksamhet. När det gäller kulturlivets stöd till för- skolan tycks inte alltför stora besparingar ha skett även om hoten mot de sär— skilda insatserna ökat. De ekonomiska besparingarna tycks främst har fått till följd att förskolans möjligheter att ta del av det utbud som finns minskat. För- ståelsen för kultur i förskolan hos beslutsfattarna tycks vara relativt stor. Det kan innebära att resurser för stöd till kulturen står sig bättre än resurser för andra pedagogiska stödfunktioner.

28.2. Vanor och utbud

Det finns inga samlade uppgifter om omfattning av kulturverksamhet i för- skolan. Som tidigare konstaterats är verksamheten till största delen beroende av personalens egen inställning till kultur, förskolornas basförutsättningar i

6 Kulturprogram för barn och ungdom. (1990): Civildepartementet. 7 Barns villkor iförändringstider (1994): Socialstyrelsen följer upp och ut- värderar l994z4.

form av utbildad personal, lokaler och bamgruppema samt tillgången på fria medel.

Mellan åren 1985 och 1992 har andelen barn i åldern 3—8 år som under senaste året besökt teater och musikevenemang ökat. Under samma period har förskolans betydelse i detta avseende stärkts. 56 % av de barn som besökte teater år 1985 gjorde det med förskolan. År 1982 var motsvarande andel 62 %. För musikevenemangen har förskolans betydelse vuxit än mer, från 28 till 41 %. Särskilt stor betydelse har förskolan för barn från hem med lågutbildade föräldrar.

Besök på museer under perioden har däremot minskat. Även andelen barn som besöker museer genom förskolan har minskat.

År 1976 besökte drygt hälften av alla barn i åldern 3—8 år bibliotek. I bör- jan av 1980-talet hade denna andel ökat väsentligt och uppgick till drygt 90 %. Andelen har därefter varit konstant. Förskolans betydelse för barns besök på bibliotek har ökat betydligt mellan åren 1985 och 1990. Samtidigt har föräldrarnas betydelse i detta avseende minskat. Antalet förskolor som berörts av bibliotekens uppsökande verksamhet har mellan åren 1978 och 1990 ökat med nästan 60 %.

28.3. Sammanfattande iakttagelser

Förskolan har byggts ut kraftigt under den senaste 20—årsperioden. Antalet platser och anställda har mångdubblats. Samtidigt har det från tid till annan förts en intensiv debatt om förskolans mål och inriktning. I centrum för debatten har stått hur man på bästa sätt ska utforma en verksamhet som ger barnen bästa möjliga förutsättning för utveckling.

Den snabba utbyggnaden har gjort förskolan öppen för många nya idéer. Centralt fastställda principer har inte slagit igenom på samma sätt som i skolan. Någon motsvarighet till skolans läroplan har inte funnits för för— skolan. Personalens egna idéer och erfarenheter har i hög grad påverkat verk- samhetens inriktning och utformning.

Skapande verksamheter har fått stort utrymme i förskolans vardagsarbete och knyter an till tidigare traditioner i förskolan. Till viss del kan de också ses som ett resultat av pedagogiska insikter och kulturlivets strävan att nå barn. Verksamheterna och medvetenheten om deras betydelse för barns utveckling varierar mellan olika förskolor. Inom vissa kommuner har satsningar på kul— tur i förskolan fått organisatoriskt uttryck. En samlad bedömning av estetiska verksamheters roll i förskolan och förskolan som kulturbärare har ej genom- förts.

plf'gm'amdtåuit ”41%quer gm. 'I 'lr'FF nutid ,_E|;|E.J."._.l1-L',ubjrrjlu.| --.||'. ||ij

man" ut .| a' |'...th '.' ||... mulm-tu. ..'.i'rtét' ta.-: att" ...till- |.” mt t.findr' bilmuråbh' 'i' 't. #3: gult.. tkr.lr"-.1L|ll|1'i"rl"a|'|'"1'ti'1||'r .M'bll ati—t". JJ'H r:: .nU'. .'|'|'l...r.|l'| 'slt'l .. .'l'rtP'll.'.".tLt1!.';1l.t'.—-".-."|. a. 'till-| målat.-d t- mtl-' .lw. | mtl animala-:|. .ttt't '.'.tlt' ..'."' .ttwttstrftfmam 'Em .t' at.....t ..... ...-' låt...”... våtabwfmhm rånmgtllnbwm. H-t';"'l"'l| "||. """: "rita” 't'tF t....lft ...-|| ..'..r s..-.mE'm'ttt. uma... |||- thu-.. ...

_. j'|'_"|-.'||']'lt|l|=u I|=l'lu1,.I_-'_- ny:-;t ". Haj-mhmäåmwthä;

Jmtl't'ilåuitmvå ;lMl-tmm 100111”; 1..' " |???th tm 'Hu- tt. 1 MEM! "" "" '"" "' """" Mati! ttlr't... iM'Ednm tll-Anm mun-|..." J.E.t' r::ä'r'lllaträ' ||'-i'.' "linkin: Wat.-." ... MWWWF '||." " treår'lll'l' ""i'lll'tl'tllv' Nn!-"liv WW "t' M warm....tt 'att Mmmm. ' =.... Äta." Gm.-'|....- ”||. %&Wlåttiänfh'lWWämilM t.. |..—'|| amma.-arta... ..'-......» må.%'tm|%|mml.ät|rtttt|m' Hartman.- sthlm.".tm' www—...man .. m.m.. -"'|.||'iu-'_' lluti'l-l-J'h' _.|_|'.'|E'|._ |'|.._il"|. """. ”Mhhldtl'llm '..' .'.ut'-"_||l|.'-.|E"||.| , ..H.! mira—..' . lll .-1-|.', |'.':- -.-|m-..".|'h. _._'|.'L--|-' lrn -J|'.'-|||'-.='=r " '| '|- ." .' 'anna'. .|.'L'I"J'j I_|.'.| .. Aum-| .Lfi '.._.' :| ., '.I Jun. ru .|,.: '.... .led.

|"»"' "" 'f-"""""" " " ' tää'tgmåålmmrtttt? fått"

.rlf't' ':'-4 .:1 ..'.-hu ... . - ' .- . ..?-" -.-. ..-r--|'|'.

imam mmm m.m-...a... Walnut-mi |thth utmanat—n mm.—.mmmmmmt ni.-lm ...att... smt. %$»me WWW Mitt-mim mamma att... Mmmm na...-tm |.. ||. atvmtaraummutttmmmm -.'I .::|. ||! '.!—||..."FJ1'LFH. .:.n' -WWWW ..;w ...... a.m.... ».WMnmmwmwmm . . mmm hmm ...att—...man .mm mätta?! tm. att.-tam etag. mm...... mm |||: Mtwmmmaulm Imwmmmntmmm atmraäbi trut. Mmm—lg hämta minut? .'hu |la- knattarna mmm»

stud'tstgnhs': MME-Bibi»?! & matrum ml 'hlil ml w'wubsv ahntqatl'ö um vid?» att nu bh mat lli'I' Mmmm? 1 tanninhttlt mim") lli! M mimi da!:- typiånqmwm '!PHMW tlno malta-"i mammut-j ut ww... n'. mau -|niltl||9vtu um tö! sclub-wat tsm. m.:t- [mått;-Mm m www.tv- team.... mmm ...-mar 'tatth—mmm Mån—ttw mmmwmmmwmttn ltltauttttt- -t|...| .wrt'tttt mamma "$%an .WW

.»—-o—-—- __ —-—

".' .lttttuqm- .' m. |» ..... n-tt ut..-w .'H'IE"- "ww—.j- Mwai- ' 'Em-t.. .J-Jul '.'rtta-m'ugata'h ' '-' "'.. |:' ..!!-mmm HM '. |..-.'- nt.l_| .-. atta-larm. titt!-tal.. " |, | " ..

29. Skolan

Det finns ett nära samband mellan kultur och utbildning. En genomgång av kulturens roll och ställning i grundskolan visar på en rad olika beslut och åt- gärder inom både utbildnings- och kulturområdena som syftar till att knyta dessa båda närmare varandra.1 Besluten och åtgärderna avser dels förhållan- det mellan kulturlivet och skolan, dels de estetisk/praktiska ämnenas ställning i skolan. Därutöver ses kultur som en integrerad del i hela arbetet i skolan. Uttryck som ”skolan som kulturellt centrum" och ”skolan som vår viktigaste kulturinstitution” återkommer i utredningar och propositioner. Även skolans centrala roll att väcka intresse bland unga människor för kultur betonas.

Läroplanerna är det främsta instrumentet för staten att styra skolan. Därut- över har i varierande grad andra instrument använts: kursplaner, timplaner, statsbidragsvillkor, provsystem, uppdrag till den statliga skoladministrationen och inriktningen av dess arbete, utbildning och fortbildning av lärare, tidvis också produktion av läromedel samt riktade satsningar på försöksverksamhet och utvecklingsarbete.

Det har funnits en stark tradition inom skolområdet av central styrning. Kommunaliseringen av skolan och övergången år 1991 från statlig regel- styrning till målstyrning har förändrat statens roll på skolområdet. Det lokala ansvaret har stärkts, utrymmet för lokal profilering ökat och riktade stats- bidrag avskaffats. Den tidigare sektorsmyndigheten Skolöverstyrelsen er- sattes år 1991 av Skolverket. En huvuduppgift för Skolverket blev att svara för en kontinuerlig utvärdering av skolan. Den regionala skoladrninistrationen — länsskolnämndema — avvecklades.

En viktig utgångspunkt för insatser i skolan har varit barn och ungdomars ojämlika kulturella villkor. Genom grundskolan kan alla barn få tillgång till kultur och möjligheter att själva vara aktiva.

29.1. Kulturpolitiskt motiverade insatser i skolan

De kulturpolitiska målen som fastställdes år 1974 behandlade inte särskilt skolan. Däremot betonades betydelsen av eget skapande samt insatser för eftersatta grupper, bland dem barn. Dessutom beslöts att de kulturpolitiska målen skulle gälla inom alla samhällsområden, även skolan.

' Persson E (1994): Kulturen i skolan. Studie för Kulturutredningen.

Alltsedan mitten av 1970—talet har kulturpolitiska insatser för barn och ungdom i och utanför skolan betonats av riksdag och regering. Allmänt kan konstateras att det rått stor politisk enighet om att prioritera bam och ungdom. Särskilt riktade insatser gjordes under 1980-talet, bl.a. satsningen på ”Kultur i skolan” som genomfördes av Utbildningsdepartementet, ”Dans i skolan” av Kulturrådet och ”Bildspråket i skolan” av Kulturrådet och Skolöverstyrelsen gemensamt. Satsning på film i skolan/skolbio drogs igång under 1980-talet och drivs vidare av Filminstitutet.

De statliga eller statsstödda kulturinstitutionerna har i varierande grad vänt sig till skolan. För fria grupper inom teater-, dans- och musikområdena har skolan varit en viktig målgrupp. I mitten på 1980—talet tilldelades Riks— konserter, Riksutställningar och Riksteatern särskilda medel för metodutveck— ling som avsåg insatser i skolan.

Fria medel är en viktig förutsättning för skolornas möjligheter att erbjuda eleverna kulturupplevelser. Variationerna mellan kommunerna är stora både vad gäller storleken på medlen och på vilket sätt man valt att använda dem.

År 1989 utarbetade Statens kulturråd ett program för barn- och ungdoms- kultur. Samspel med skolan lyftes särskilt fram. I 1993 års budgetproposi- tionen gav regeringen Kulturrådet i uppdrag att i ett treårigt handlingsprogram konkretisera de många förslag och uppslag som rådets rapporter om att vidga deltagandet i kulturlivet och remissyttrandena över dem aktualiserat. År 1994 publicerade rådet ett särskilt kulturprogram för barn och ungdom som bl.a. behandlade kultur i skolan. 2

Läroplaner

I läroplaner för grundskolan från 1960-talet, Lgr 62 och Lgr 69, betonas att jämte grundläggande språk- och räknefärdigheter ska skolan ge vidgad kännedom om naturens och kulturens värld. Estetisk/praktiska ämnen och fysisk fostran framhålls som väsentliga inslag i utbildningen. Vissa möjlig— heter till personliga val av sådana ämnen erbjöds eleverna.

Begreppet fostran är centralt i Lgr 62. Estetisk fostran innebär att lära ele- verna att uppfatta och njuta av det sköna i olika former som konst, litteratur, musik och natur samt att frigöra deras personliga uttrycksmöjligheter och på olika sätt låta dem ge utlopp åt fantasi och spontan skaparlust. Elevernas sinne för de estetiska värdena uppodlas både genom egen skapande verksam- het och smakfostran. I Lgr 69 finns detta synsätt kvar, men ordet fostran saknas.

Lgr 69 introducerade ”fritt valt arbete” för att bl.a. föra in närsamhällets kulturaktiviteter i skolan. Skolan ska också stimulera till förenings— och klubbverksamhet inom kulturområdet.

2 Kulturprogram för barn och ungdom. Statens kulturråd. 1994.

Betänkandet ”Skolans inre arbete” presenterades år 1974 och fick stor betydelse för debatten om hur skolan bättre skulle anpassas till dagens krav och hur elevaktiviteterna och samarbetet i skolan skulle kunna öka.3 Be- tänkandet innehöll förslag om att samlad skoldag skulle införas för att möjlig- göra ett mer varierat innehåll. Allmän fritidsverksamhet skulle bedrivas i anslutning till skolan. Decentralisering, ökat lokalt beslutsfattande och friare resursanvändning ingick också i förslagen.

Idéerna i betänkandet kom att påverka det arbete som pågick under andra hälften av 1970-talet med att förbereda en ny läroplan — Lgr 80. Det mynnade ut i en proposition för grundskolan som bar rubriken ”Skolan — ett kulturellt centrum”.4 Bl.a. betonades att

— genom undervisningen i t.ex. svenska, teckning, musik, slöjd och gym- nastik ge alla elever grundläggande insikter i de olika uttryck för mänskliga känslor, stämningar och erfarenheter som förmedlas genom de olika konstarterna, — alla elever genom skolan kan komma i kontakt med olika kulturyttringar, — inom ramen för intressestyrda tillval eller olika aktiviteter mer ingående än i den obligatoriska undervisningen få utveckla sina intressen inom kultur- området.

I Lgr 80 vilade ansvaret för att förverkliga de kulturpolitiska målen på skolans alla ämnen. Ett speciellt ansvar hade dock de ämnen som har till upp- gift att utveckla elevernas uttrycks- och kommunikationsförmåga, t.ex. sven- ska, bild, musik slöjd och idrott.

Lgr 69, Sia-reformen (skolans inre arbete) och Lgr 80 innebar en för- stärkning av kultur i skolan för alla elever. Pedagogiskt utvecklingsarbete, fortbildning och försöksverksamhet, bl.a. med dans— och musikklasser om ökade möjligheter för kulturtillval, innebar en ytterligare förstärkning gene- rellt men också selektivt.

I den senaste läroplanen Lpo 94 uttrycks kulturansvaret på annat sätt jäm— fört med Lgr 80. Skolans bildningsuppgift sätts i fokus. Mål och riktlinjer anger att skolan ansvarar för att varje elev efter genomgången grundskola har utvecklat sin förmåga till kreativt skapande och fått ett ökat intresse att ta del av samhällets kulturutbud. Förtrogenhet med vårt kulturarv och förståelse för andra kulturer samt kunskaper om medier och deras roll är andra mål som ska nås. I läroplanen anges vidare att eleverna ska få pröva och utveckla olika uttrycksformer, uppleva känslor och stämningar. En harmonisk bildnings— gång omfattar inslag av såväl manuellt som intellektuellt arbete. Förmåga till eget skapande hör till det som eleverna ska tillägna sig.

Läroplanen utgår från en ansvarsfördelning där staten anger de övergri— pande målen och riktlinjerna för verksamheten och kommunerna svarar för

3 SOU l974z53: Skolans arbetsmiljö. Betänkande av Utredningen om skolans inre arbete (SIA). 4 Prop. 1978/792180: Skolan — ett kulturellt centrum.

genomförandet. Mål och riktlinjer för utbildningen som anges i skollagen, läroplanen och kursplanerna ska konkretiseras i den lokala planeringen.

Timplaner

Under 1970- och 1980-talen skedde inga större förändringar i timplanema för de praktiskt/estetiska ämnena. Genom omfördelning av två veckotimmar på högstadiet från fria aktiviteter till svenska förstärktes litteraturens roll.

Det fria studievalet i Lgr 80 innebar möjligheter till skapande verksamhet och kontakter med kulturlivet genom temastudier, fria aktiviteter och lokala tillval. I Lpo 94 skapas utrymme för elevens val och för enskilda skolors val. Den garanterade tiden för alla elever i ämnen som bild, idrott och hälsa, musik, slöjd och även historia har minskats. Kommunerna och enskilda skolor ges möjlighet att påverka utrymmet för kultur och ”kulturämnen”, vilket innebär att timplanemas reducering av tiden i praktiken inte behöver slå igenom.

Utvecklingsarbetet Kultur i skolan

Under åren 1986—1991 avsatte Utbildningsdepartementet särskilda medel för ett utvecklingsarbete i fråga om ”Kultur i skolan”. En del projekt tog fasta på verksamhet knuten till någon viss konstform, andra projekt var mer över- gripande och omfattade verksamhet inom flera olika konstformer.

Arbetet leddes av en särskild arbetsgrupp inom Utbildningsdepartementet och involverade länsskolnämnderna. Satsningen fick ett påtagligt gensvar både i och utanför skolan. En styrka var den starka kopplingen till enskilda rektorsområden eller skolenheter och det nära samarbetet skola—kulturliv. Även samarbetet mellan skolstyrelse och kulturnämnd ökade genom att det i bidragsvillkoren förutsattes gemensam beredning. En av erfarenheterna från satsningen är att kulturarbete måste ingå i den fasta planeringen i kommunen och avse såväl ekonomi som personal. En annan erfarenhet var behovet av fastare samarbete/samråd regionalt och lokalt.

I slutrapporten från ”Kultur i skolan”-projektet föreslogs att

— förskolans skapande verksamhet följs upp på lågstadiet, — utrymme skapas för kulturfördjupning på mellanstadiet, — möjlighet till kulturtillval på högstadiet skapas genom dubbelt tillval, — eleverna på alla stadier får möjlighet att arbeta med kultur inom ramen för temastudier,

— samlad skolbarnomsorg ges ett innehåll som stimulerar till kulturverksam— het, — olika former för kulturprofilering utvecklas.5

5 Skolöverstyrelsen (1990): Kultur i skolan. Sö R 90:27.

29.2. Vanor och utbud

Det finns inga samlade uppgifter om omfattningen av kultur i skolan. Det är sannolikt stora skillnader mellan enskilda skolor och även mellan olika klasser i samma skola. Enskilda skolors och lärarnas inställning är av stor betydelse. Samband mellan upplevelser av kultur i skolan och vad barn och ungdom gör på egen hand skulle behöva göras tydliga.

Utbud av kultur redovisas i regel med avseende på barn och ungdom som en kategori. Det går inte alltid att skilja ut verksamhet med allmän inriktning på barn och ungdom i skolåldern eller verksamhet som är särskilt inriktad på skolan.

Drygt 20 % av det totala antalet besök på teaterinstitution avser 1993/94 besök på barn— och ungdomsföreställningar. 1976/77 var barn 15 % av besöken på barn- och ungdomsföreställningar. Medan det totala antalet besök ökade med 450 000 ökade antalet besök på barn- och ungdomsföreställ- ningar med närmare 70 000. Antalet uppsättningar för barn och ungdom ökade under perioden liksom andelen ungdomar som besökte teater under senaste året.

Riksteaterns utbud av skolteaterföreställnigar har under perioden halverats. Motsvarande uppgifter för Riksutställningar och Rikskonserter är inte möjliga att få fram.

Hälften av länsmusikens konserter år 1992 avsåg konserter för skola och förskola. Sammanlagt gavs drygt 5 000 konserter för dessa målgrupper. Det innebär en ökning med 1 000 konserter från 1976/77, då konserterna genom- fördes inom ramen för Regionmusikens verksamhet.

Symfoni— och kammarorkestrar har under samma period minskat sitt utbud av konserter för barn och ungdom med ca 30 %. Antalet besök på orkestrar- nas skolkonserter har däremot ökat med ca 20 % samtidigt som det totala antalet besök på dessa institutioner är i det närmaste oförändrat. Att gå på musikevenemang/konsert har blivit vanligare bland 9—14-åringarna mellan åren 1984 och 1992. Andelen har ökat med tio procentenheter och nästan hälften gjorde ett sådant besök under år 1992.

Andelen av 9—14-åringarna som under senaste året besökt museum/utställ- ning har mellan åren 1984 och 1992 minskat från drygt 70 % till drygt 60 %.

29.3. Sammanfattande iakttagelser

Kultur i skolan har med varierande formuleringar funnits med i olika styrande statliga dokument under hela 20—årsperioden. Någon samlad utvärdering av effekterna har inte gjorts. De utvärderingar som genomförts har avgränsats till vissa satsningar som 1980-talets satsning på ”Kultur i skolan”, vissa ämnen

eller kultur som en delaspekt av skolans arbete.6 Genomgående är att om— fattning och inriktning av verksamheten varierar stort och är starkt kopplad till enskilda skolors och lärares ambitioner och undervisningsmetoder, stöd från skolledning och politisk ledning i kommunen samt tillgången till fria medel.

Även om sättet att styra skolan förändrats från regelstyming till målstyr- ning, har regeringar fattat beslut om riktade insatser. 1980-talets stora sats— ning på ”Kultur i skolan” följs enligt ett regeringsbeslut i juni 1995 av en ny satsning som innebär att ett arbete med en ny strategi för kultur i skolan tar sin början. I denna satsning uppmärksammas tre teman: skolan som kultur- miljö, kulturarbetet i undervisningen och de vuxnas roll samt utveckling av barns och ungdomars uttryckssätt och möjligheter till eget skapande. I likhet med satsningen under 1980-talet leds arbetet av en särskild arbetsgrupp inom regeringskansliet som för ändamålet disponerar särskilda medel. Det visar bl.a. på den politiska vikt man tillmäter satsningar av detta slag. Därutöver tilldelas Kulturrådet och Skolverket särskilda uppgifter för att stärka kulturens ställning i skolan.

Musikskolorna och skolbiblioteken har mycket sällan behandlats som en aktiv part i satsningar på kultur i skolan. Graden av integration i skolans övriga arbete skiftar. Det finns behov av en samlad bedömning av problem och möjligheter för dessa båda verksamheter när det gäller kultur i skolan.

6 Skolverket (1993): Bilden av skolan 1993

30. Vården

30.1. Behovet av kultur i vården uppmärksammas

Landstingens kulturpolitiska engagemang är av relativt sent datum. Ett genombrott skedde på 1970-talet. I samband med att man gjorde egna kultur- utredningar har man också uppmärksammat kultur i vården. Landstings— förbundets kongresser har också flera gånger ägnat kultur i vården uppmärk— samhet. År 1976 gavs vissa riktlinjer för Sjukhusbibliotek och allmän kultur- verksamhet på vårdinstitutioner. I ett uttalande av 1981 års kongress sägs att huvudman för hälso- och sjukvård har ett naturligt ansvar för kulturklimatet inom vården.

Den ökande andelen äldre i befolkningen under 1970— och 1980-talet har säkert bidragit till att uppmärksamhet fästs på behovet av kulturverksamhet inom t.ex. långvården.

En omfattande utredning, ”Kultur i vården”, inleddes 1980 på initiativ av Kulturrådet och genomfördes i samverkan med Landstingsförbundet. Den syftade till att stärka kulturens ställning i vården samt att analysera vilken in— riktning kulturverksamheten lämpligen borde ha och i vilka former den borde bedrivas. Inom ramen för utredningen och den verksamhet som sedan följde i landstingens regi har många positiva erfarenheter gjorts. Erfarenheterna från de inledande åren samlades i tre skrifter.1

Kultur i värden har i ökad utsträckning blivit en primärkommunal fråga efter att kommunerna fr.o.m. 1992 övertagit långvårdsverksamheten genom den s.k. ÄDEL-reformen. Men redan tidigare förekom viss kulturverksam- het. Biblioteksservicen ”Boken kommer” är ett exempel på detta.

Folkbildningen spelar en viktig roll i kulturverksamheten inom ramen för vården. Studieförbunden arrangerar kulturprogram och studiecirkelverksam- het som anpassas för vårdens behov. Också länsmuseema har gjort vissa in- satser. Några mått på omfattningen har emellertid inte varit möjligt att få fram.

Inom landstingen har man länge satsat resurser på konstnärlig utsmyck— ning av de egna byggnaderna — den s.k. enprocentsregeln har tillämpats där liksom för det statliga byggandet. Dessa utsmyckningar har naturligtvis till stor del kommit vården till del.

Projektet Arts in Hospital startade inom ramen för UNESCO:s verksamhet år 1990. Landstingsförbundet utsågs av svenska UNESCO-rådet att re-

1 Kultur i vården. En exempelsamling. Rapport från Kulturrådet 198325. Kultur i vården. Idéer och synpunkter. Rapport från Kulturrådet 1983z6. Kultur i vården. Utgångspunkter, organisation, resurser. Rapport från Kulturrådet 1983z7. 617

presentera landet. Efter 1992 kom också Kommunförbundet med i projektet till följd av ÄDEL—reformen. År 1991 var Sverige värd för den första UNESCO—konferensen kring Arts in Hospital. Sedan dess finns en svensk arbetsgrupp med representanter för Landstingsförbundet och Kommunför- bundet samt Kulturrådet, Folkbildningsrådet och Svenska kyrkan. Man utger bl.a. ett nyhetsbrev och Landstingsförbundet har under 1993 låtit göra en omfattande litteraturinventering på temat Kultur i vården för att kunna erbjuda ett samlat kunskapsunderlag till dem som arbetar med frågorna. Hösten 1994 anordnades en nordisk konferens i Finland på temat Kultur i vården.

30.2. Från kulturevenemang till vardagskultur

Under de tidiga åren då Kultur i vården först uppmärksammades hade kultur- verksamheten inslag av de perspektiv som präglat arbetet med vidgat delta- gande i kulturlivet överhuvudtaget. Man när i sjukhus— eller annan vårdmiljö alla slags människor. För en del blir det kanske första mötet med kulturen, för andra en kompensation och ett igenkännande i en annars avvikande miljö. Detta blev aspekter som fick relativt stort utrymme i resonemangen.

Inledningsvis betonades också att Kultur i vården innebar möjligheter att skapa arbetstillfällen för kulturarbetare inom olika konstområden. Kultur i vården innebar en arbetsmarknad runt om i hela landet som skulle kunna medverka till att storstadsdominansen för kulturarbetare bröts. Man tryckte också på de trivselskapande effekterna på arbetsmiljön för personalen inom vården. Dessa aspekter har tonats ned något under senare år. Man har i olika skrifter på temat Kultur i vården snarare tryckt på betydelsen av att se perso- nalen och anhöriga till patienterna som viktiga stödfunktioner för ett kultur- klimat inom hela vården.

Utvärderingar har pekat på att kulturinslag i vårdmiljön ger många positiva rent medicinska effekter. Estetisk eller konstnärlig verksamhet används då som ett led i behandlingen. På flera sjukhus, och kanske speciellt inom psykiatrisk vård, används musik, dans och konst som en integrerad del i själva behandlingsarbetet. I en nyligen presenterad avhandling visas t.ex. att samtal med mycket gamla kvinnor inom äldrevården kring konstbilder funge— rade som en stimulans som också förbättrade deras medicinska status.2 Kultur som behandling är emellertid inte ett huvudskäl som anförts i de utredningar som gjorts. Man har istället tryckt på kulturens möjlighet att ge utrymme för en viss valfrihet inom värden, som i övrigt ofta är strängt regelstyrd. Denna valfrihet stärker självkänslan. Kulturen fungerar också som en länk mellan det sjuka och det friska hos individen genom att en viss kontinuitet till det friska vardagslivet kan upprätthållas. Konsten behandlar

2 Wikström, B—M. (1994): Konstbildens betydelse i vårdarbetet.

ofta existentiella frågor och har därigenom möjlighet att ge tröst eller svar på svåra frågor som patienten brottas med.

Kultur i vården kan således ses ur flera perspektiv. Kulturrådet skiljer i sin utvärdering på Kultur i vården och Kultur till vården. Med Kultur i vården menar rådet att det mycket väl går att få in ett kulturperspektiv i vårdmiljön med hjälp av den egna personalen. En promenad, litet högläsning eller en kaffestund med småprat är exempel på detta. Till det kommer naturligtvis verksamhet inom sjukhusets egen struktur som biblioteksservice, utsmyck— ning, arbetsterapi och tillgång till massmedier. Med Kultur till vården menar rådet att kulturarbetare och studieförbund tas till hjälp för att, inom den dag- liga rutinen i vården men utanför det nödvändiga omvårdnadsprogrammet, tillföra inslag av tydligare program— eller evenemangskaraktär. Båda dessa typer av inslag behövs, i väl avvägda proportioner som sätter patienten i centrum, för att ge kvalitet till vårddagama.

Den ekonomiska redovisningen ger viss information om satsningar på Kultur i vården från landstingen medan däremot uppföljningar av omfatt- ningen av sådana satsningar från kommunerna saknas. Den senaste uppgiften från landstingen är från 1992 då nivån låg på drygt 50 miljoner kronor. Utslaget på det totala antalet vårddagar motsvarar det knappt 2 kronor per vårdad och dag. Sedan ÄDEL-reformen infördes har antalet vårddagar inom den somatiska vården inom landstingen troligen minskat till följd av det för— ändrade ansvaret. Vi vet emellertid inte i vilken utsträckning de ekonomiska satsningarna påverkats till följd av det förändrade huvudmannaskapet och inte heller vilken inriktning kulturverksamheten har.

30.3. Sammanfattande iakttagelser

Det råder stor enighet om att kultur är en dimension av omsorgen inom vår- den. Många rapporter har visat att kulturverksamhet därutöver har en funktion även i själva vårdarbetet.3 Kunskaperna om hur kulturverksamheten inom vården fungerar i praktiken är emellertid alltjämt ganska begränsad. Området har uppmärksammats tämligen sent även om företeelser som arbetsterapi, Sjukhusbibliotek och uppmuntrande underhållningsinslag har en lång tradition inom sjukvården. Exempelvis saknas uppgifter såväl från folkbildningen som kulturinstitutionerna om i vilken utsträckning man genomför aktiviteter för eller tillsammans med sjukvården. Sedan ansvaret för äldrevården överförts till kommunerna har villkoren'för en mycket stor grupp vårdade förändrats -— de hem- och långtidsvårdade äldre som är klinikfärdiga men fortfarande i behov av omsorg. Bilden av kulturverksamheten och vardagskulturen i vård-

3 Se t.ex. Kultur ger hälsa. Rapport från en nordisk konferens. Publika- tioner av Finlands Unesco-kommission no 70. Helsingfors (1994).

miljön är hittills vag och delvis splittrad. Med tanke på de förändringar som ägt rum kan man anta att området fortfarande söker sin struktur i samverkan mellan de nya huvudmännen.

31. Funktionshindrade

31.1. Några bakgrundsfakta

Någon exakt definition av funktionshinder eller handikapp går inte att ge, men enligt uppskattningar från SCB-undersökningen om svenska folkets lev- nadsförhållanden (ULF)är det närmare 1,5 miljon människor 16 år och äldre som själva bedömer att de har nedsatt syn, hörsel eller rörelsefunktion vilket motsvarar drygt 20 % av de vuxna i Sverige.1 Till detta kommer andra funk- tionsnedsättningar som psykiska handikapp, allergier, afasi, diabetes, hjärt— eller lungsjukdomar vilket gör att gruppen funktionshindrade troligen omfattar mellan 20 % och 25 % av befolkningen.

De funktionshindrade är organiserade i ett 40-tal riksförbund som tillsam- mans ansluter mer än 420 000 medlemmar. Litet drygt en fjärdedel av handi- kapporganisationema har tillkommit under de senaste 20 åren, andra organi— sationer har, i likhet med det äldsta förbundet, Synskadades Riksförbund, en lång historia.

Av en sammanställning från SCB/ULF 1989 framgår att hörselskadade är den största handikappgruppen.2 Tendensen är också att antalet hörselskadade ökar som en följd av bl.a. ett ökat antal äldre i samhället. Man räknar med att det finns närmare 700 000 döva eller hörselskadade och att närmare 12 % av den vuxna befolkningen tillhör gruppen. Av dessa har ca 55 000 personer så svår hörselnedsättning att de behöver hjälp av teknik, tolk eller andra alternativa kommunikationssätt. Inom gruppen är det ca 10 000 personer som är bamdomsdöva och ytterligare 4 000 personer har blivit helt döva i vuxen ålder. Det bör särskilt noteras att de bamdomsdöva i regel har teckenspråk som sitt modersmål och riksdagen fattade 1981 beslut om att teckenspråk har ställning som utbildningsspråk för döva.

Därnäst största grupp är de rörelsehindrade som uppskattas till ca 600 000 personer varav knappt hälften har svåra funktionsnedsättningar. Den tredje största gruppen är allergiker som i slutet på 1980-talet bestod av närmare 500 000 personer. Andra källor anger att närmare 2 miljoner av landets in- vånare besväras av någon form av allergi.

Övriga handikappgrupper omfattar enligt uppskattningarna i regel mellan 100 000 och 300 000 personer. Drygt 100 000 personer 16—84 år har ned- satt syn och 10 000 av dessa har så svår funktionsnedsättning att de saknar

1 Enligt sekretariatets beställda körningar hos SCB ur ULF 1990/91. 2 SCB (1989): Handikappade 1975—1989. Rapport nr 74 i serien Levnads- förhållanden. Statistiska Centralbyrån. 621

ledsyn. En del, men långt i från alla, synskadade läser punktskrift. Majori- teten får information i form av kassett eller talbok. Knappt 1 500 personer är dövblinda. Vissa har syn eller hörselrester medan andra är helt beroende av en personlig teckentolk med handtolkning för sin kommunikation.

Ca 35 000 har svårare psykisk utvecklingsstörning och får stöd av sam- hället.

Jämför man ovanstående data med uppgifter från mitten av 1970-talet fin- ner man att många av grupperna trots ökande antal äldre i samhället tenderar att minska, med ett tydligt undantag för de hörselskadade och döva.

31.2. Kulturverksamhet för funktionshindrade

Målet med handikappolitiken är att uppnå full delaktighet och jämlikhet för de funktionshindrade. 1988 års handikapputredning uttolkar detta på kulturens områden som att människor med funktionshinder ska ha tillgång till samma kultur som andra och att särskilda åtgärder måste vidtas för dem som på grund av funktionshinder är utestängda från viss kulturell verksamhet.

Då 1974 års kulturpolitiska beslut fattades fanns ännu inte dessa mål for- mulerade, men bara två år senare presenterades en utredning om funktions— hindrades kulturella villkor.3 Där pekas på att kulturpolitiken inte egentligen behöver ytterligare mål för att tillgodose de funktionshindrades behov efter- som de åtta kulturpolitiska målen i sig kan läggas till grund för långtgående krav på insatser från det offentligas sida.

De gångna 20 åren har också förbättringar skett på ett flertal punkter för de funktionshindrade, men långt ifrån alla ambitioner har kunnat förverkligas. Vad som gjorts är främst insatser på biblioteks- och medieområdena.

Med statliga medel stöds produktionen av lättlästa böcker och stöd utgår också till översättning av litteratur till talboks— eller punktskriftsfonn. Det ut— går också stöd till produktion av kassettidningar och taltidningsversioner av flera dagstidningar på marknaden, men också till lättläst nyhetsinforrnation genom tidningen ”8 SIDOR”. För döva produceras, med statligt stöd, tecken- tolkade videogram och det finns såväl inläsningstjänst som utskriftstjänst för att tillgodose synskadades behov. Den största kulturinstitutionen för funk— tionshindrade är Tal- och punktskriftsbiblioteket som fungerar som den låne- central dit folkbiblioteken kan vända sig för att tillgodose synskadades och afatikers litteraturbehov.

Radio och television har också gjorts mer tillgängliga under de senaste 20 åren. Redan tidigt på 1970—talet infördes textade repriser av vissa svenska tv- program. Sedan text—tv introducerats och fått allmän spridning i landet sker mycket textning osynlig för normalhörande eftersom den ligger placerad på

3 SOU 1976:20: Kultur åt alla. Betänkande av Handikapputredningen.

text-tv—sidorna. Text-tv—stöd till svenska program är i dag en självklarhet även om omfattningen ständigt diskuteras. Teckentolkade nyheter sänds i tv varje vardag. Man arbetar också med s.k. direkttextning av Rapportsändningar i TV2 samt textad direktkommentering av vissa sportprograrn. Sedan många år pågår också utvecklingsverksamhet för att göra text—tv-sättningen användbar också för synskadade genom att reproducera texten som syntetiskt tal eller punktskrift. Det skulle kunna öka behållningen för synskadade av tv-utbudet.

Utbildningsradion har i tv presenterat såväl kurser i teckenspråk som ett särskilt programutbud för förståndshandikappade. Man har också gjort sär- skilda insatser för en stor grupp människor med dolt handikapp i form av läs- och skrivsvårigheter.

Radion har en viktig roll för synskadade och man ger regelbundet översik— ter av programutbudet genom programläsning. I radion finns också ett sär- skilt nyhetsprogram på vardagar på lätt svenska avsett för framför allt för- ståndshandikappade.

Inom det lokala kulturlivet görs omfattande insatser av studieförbunden som arrangerar studiecirklar och kulturprogram för olika grupper av funk- tionshindrade. Den största arrangören är Studieförbundet Vuxenskolan och därnäst störst är ABF. Antalet kulturprogram för funktionshindrade har dock minskat kraftigt de senaste åren. Ca 25 % av ku-lturprogrammen för denna målgrupp har försvunnit mellan 1989 och 1992. Största förklaringen liggeri en kraftig neddragning av denna slags verksamhet inom ABF.

Det förekommer också studiecirklar för funktionshindrade. Av cirkel- statistiken framgår dock inte hur stor den verksamheten är. Vidare anordnas studiecirklar i teckenspråk, vilket direkt eller indirekt kommer hörselskadade och döva till del. Drygt 13 000 deltagande per år är registrerade vilket betyder att ca 10 000 personer befinner sig i utbildning varje år. Detta är en ökning sedan slutet av 1970—talet.

Inom Riksteatern finns sedan 1980 en specialensemble, Tyst Teater, som spelar för hörselskadade och döva. För att göra utbudet tillgängligt även för hörande använder man textmaskin. Sedan ett år finns också på försök en ut- bildning för döva skådespelare vid Teaterhögskolan i Stockholm vilket på lång sikt kan leda till att behoven av teater för hörselhandikapppade bättre tillgodoses.

Vissa museer har arbetat med taktila utställningar — permanent eller till- fälligt — för synhandikappade men huvudsakligen arbetar man annars med specialvisningar av befintliga utställningar. Kulturrådet har låtit göra en specialstudie av ett urval av museer och konsthallar i fråga om tillgänglighet för människor med funktionshinder.4 Såväl tillgängligheten till museilokaler— na som själva utställningarna har bedömts. Man har också inventerat i vilken utsträckning museet har kontaktpersoner i handikappfrågor och/eller erfaren-

4 Opublicerad PM från Orestedt konsult, 1995.

het av funktionshinder genom egen anställd personal med funktionshinder. Resultatet visar inte överraskande att äldre lokaler i regel är mer svårtillgäng— liga än nyare. Uppskattningsvis är bara vart tredje museum eller konsthall fysiskt tillgänglig. Man konstaterar också att själva utställningsmediet är outvecklat vad gäller särskild anpassning för funktionshindrade som syn— skadade. Utredaren pekar på att ett positivt samband kan finnas mellan allmän tillgänglighet på museerna och om man har egen personal med funktions- hinder. Vidare visar man på goda exempel som bör spridas till andra museer i landet.

Förutom dessa tydligt riktade insatser för synskadade, döva, hörsel— skadade och rörelsehindrade har en betydande förbättring skett vad gäller fysisk tillgänglighet och bekvämlighet i olika kulturlokaler. Den nya plan— och bygglagen ställer krav som på lång sikt kommer att ytterligare förbättra bekvämligheten, men ännu återstår mycket att göra i äldre lokaler. Det är också så att informationen om tillgänglighet eller service i form av teleslingor, textmaskiner m.m. fortfarande kan lämna en hel del övrigt att önska enligt rapporter från numera nedlagda Statens handikappråd.

31.3. Kulturaktiviteter bland funktionshindrade

Vid tre tillfällen har SCB låtit specialanalysera kulturaktiviteter bland funk- tionshindrade inom ramen för sina undersökningar om levnadsförhållanden (ULF).5 Kulturutredningens sekretariat har dessutom låtit beställa en egen analys av 1990/91 års data. I SCB—ULF får intervjupersonerna själva bedöma sin hälsa och göra en värdering av sina eventuella funktionshinder. Enligt den beställda analysen är det 15 % av alla intervjuade som upplever att de har nedsatt rörelseförmåga och sex procentenheter av den gruppen uppger att det leder till någon form av rörelsehinder medan tre procentenheter menar att de har svårt rörelsehinder. 1 % av de intervjuade uppger att de har nedsatt syn och 10 % att hörseln är nedsatt. Analysen visar att olika grader av rörel- sehinder klart samvarierar med ökande ålder. Samma tendens fast svagare finns också för hörselhandikapp. Mer än 60 % av åldersgruppen 65 år och äldre uppger sig ha minst ett av funktionshindren nedsatt syn, nedsatt hörsel eller nedsatt rörelseförmåga. För åldersgruppen 45—64 år är motsvarande andel knappt 25 % och bland personer upp till 45-årsåldern bara 5 % av åldersgruppen.

Bearbetningen visar att ungefär hälften av personer med ett funktions— hinder är under pensionsåldern och knappt 20 % är unga eller i yngre medel- åldern. I gruppen med flera funktionshinder är däremot andelen äldre be— tydande. Tre av fyra personer med flera funktionshinder är över 65 år och

5 Se not 2.

mindre än 5 % är yngre än 45 år. Naturligtvis varierar det med funktions- hindrets karaktär vilka aktiviteter man har svårigheter att delta i.

Att det förhåller sig på detta sätt med funktionshinder är inget överras- kande, men det betyder samtidigt att det kan vara problem att jämföra kul— turaktiviteter mellan grupper med och utan funktionshinder. Äldersfaktorn, som också påverkar aktiviteten får ett kraftigt genomslag. Vi har därför delat upp intervjupersonerna efter graden av funktionshinder samtidigt som de in— delats i tre åldersgrupper. Vi har därefter jämfört respektive grupps kulturella aktivitet med motsvarande åldersgrupp i befolkningen utan funktionshinder.

I SCB—materialet om de funktionshindrades kulturvanor kan man se att andelen biobesökare, liksom besökare på museum eller utställning samt den grupp som själva spelar något instrument ligger på ungefär samma nivå under hela perioden 1976—1991, medan andelen biblioteksbesökare och även boklä— sare har ökat kraftigt sedan 1970-talet. Den andel av gruppen rörelsehindrade som besökt teater under loppet av ett år har däremot minskat en aning.

Personer i den yngre åldersgruppen (16—44 år) med en funktionsned— sättning skiljer sig från icke funktionshindrade jämnåriga i 6 av 14 kultur— aktiviteter. På fyra områden är man mindre aktiv. Man går mer sällan på bio, konsert respektive konstutställningar och besöker också biblioteket mer sällan. För två av aktiviteterna gäller att personer med ett funktionshinder deltar i högre grad, nämligen att sjunga i kör och skriva dagbok eller dikter, Störst är skillnaden mellan grupperna med och utan funktionshinder när det gäller biobesök. Medan 74 % av personer utan funktionsnedsättningar varit på bio i den aktuella åldersgruppen är det bara 58 % bland personer med ett funktionshinder. Den grupp som har fler än ett funktionshinder är i detta åldersspann för liten att redovisas.

I gruppen medelålders (45—64 år) är det ungefär samma typ av skillnader mellan funktionshindrade och icke funktionshindrade. De som har ett eller flera funktionshinder går i mindre utsträckning på bio, konsert, teater, konst— utställningar eller andra museer. För samtliga dessa aktiviteter ligger nivån aktiva bland icke funktionshindrade på mellan 40 % och 50 % medan den varierar mellan 22 och 33 % på dessa aktiviteter för medelålders med ett funktionshinder. Även läsvanoma är olika genom att man besöker bibliotek i mindre utsträckning och också har en lägre andel läsare av böcker och tid- skrifter. Veckotidningsläsningen skiljer sig dock inte mellan grupperna. Skill- naden mellan personer med ett respektive två eller flera funktionshinder är i regel små. Undantag är biobesök, konsertbesök och bokläsning som perso- ner med flera funktionshinder, naturligt nog, ägnar sig åt i mindre utsträck- ning. Personer med flera funktionshinder läser också i mindre utsträckning böcker och tidskrifter än de som bara har en funktionsnedsättning. Däremot är det inga skillnader vad beträffar veckotidningsläsning.

Den allra äldsta gruppen, ålderspensionärema har på många kulturaktivite- ter låg aktivitet oavsett om de har funktionsnedsättningar eller ej. Den låga

andelen aktiva accentueras ytterligare om hänsyn till funktionsnedsättningar tas. Medan 37 % av pensionärer utan funktionshinder varit på teater det senaste året är andelen 20 % bland dem med ett funktionshinder och bara 15 % bland personer med flera hinder. Det är 47 % av icke funktions- hindrade äldre som varit på biblioteket men bara ca 33 % av personer med funktionshinder.

För funktionshindren nedsatt hörsel och nedsatt rörelseförmåga har materialet hos SCB tillåtit en analys på kulturaktiviteter separat för samma tre åldersintervall som ovan. Antalet personer med nedsatt syn eller med utpräg- lat rörelsehinder är för få för att göra motsvarande åldersdifferentierade analys.

Vi kan konstatera att yngre personer (16—44 år) med nedsatt rörelse- förmåga är lika aktiva som sina jämnåriga i ett antal egenaktiviteter på kultur— området. Det gäller att spela instrument, sjunga i kör, teckna eller måla, skriva dagbok samt läsa böcker eller veckotidningar. Däremot har personer med nedsatt rörelseförmåga lägre andel årliga besökare på teater, konst- museum eller andra museum, bibliotek och i viss mån lägre deltagande i studiecirkel. För besök på bio är skillnaden mycket stor — 74 % av de som har full rörelseförmåga har varit på bio senaste året mot bara 45 % av den funktionshindrade gruppen. De begränsade skillnaderna i aktivitetsnivå består även i äldre åldersgrupper. För den medelålders gruppen tenderar dock skill— naden att vara mycket stor också för besök på teater. Hälften av alla 45—64- åringar utan rörelsehinder har varit på teater det senaste året, men bara ca 20 % av de som har nedsatt rörelseförmåga. Liksom alla pensionärer är de med nedsatt rörelseförmåga mindre aktiva än yngre åldersgrupper. Det är dock motsvarande skillnader mellan grupperna som i andra åldrar. Störst är skillnaden för teater, besök på konstmuseum och deltagande i studiecirkel.

Personer med nedsatt hörsel går i unga år i större utsträckning på bio än gruppen med nedsatt rörelseförmåga, men man har inte samma aktivitetsnivå som jämnåriga utan funktionsnedsättning. Man besöker också bibliotek i mindre utsträckning än andra jämnåriga, men i övrigt är kulturaktivitetsnivån tämligen lika. Även i den medelålders åldersgruppen förekommer ungefär samma skillnader som för personer med nedsatt rörelseförmåga, men den nedsatta hörseln tycks inte i samma utsträckning hindra från deltagande som den nedsatta rörelseförmågan. De pensionerade personerna med nedsatt hörsel har ungefär samma mönster som sina jämnåriga med nedsatt rörelse— förmåga, dvs. en viss minskad aktivitetsnivå. Det finns givetvis stor variation i graden av funktionsnedsättning i alla grupper.

31.4. Sammanfattande iakttagelser

Många människor har funktionshinder av olika slag, men hindren kan vara olika grava och mycket varierande till sin karaktär. Det går därför inte att se funktionshindrade som en grupp med likartade behov och vanor.

Sedan 1974 års kulturpolitik infördes har många åtgärder vidtagits för att förbättra möjligheterna till delaktighet för stora grupper av funktionshindrade, men mycket återstår att göra om funktionshindren ska överbryggas.

Av studier av funktionshindrades kulturvanor framgår också tydligt att ak- tivitetsnivån är Väsentligt lägre. De kan emellertid se större ut än de i själva verket är genom att mycket av den statistik som presenteras inte tar hänsyn till åldern, som är en faktor som samvarierar starkt med olika funktionshinder.

En grupp som vi inte kunnat finna så ingående information om är vanorna bland de psykiskt utvecklingsstörda. Studieförbunden gör här en stor insats, men det är svårt att fånga den i någon tydlig beskrivning. Gruppen omfattar ca 35 000 personer och nås inte med traditionella statistikurval. Därför ärinte mycket känt om den kulturella aktiviteten bland personer med psykiska funk- tionsnedsättningar. Det finns behov av en sådan särskild undersökning.

T...-.._. ...nu-.. '.mwugmrmnmnn

tr. '.7. .... "Tal .' r: .r'lLij'IFJLI u. en tu.__ hu- ..—,1' .-. 'r'J a. ”av. -.> WMV-”nunnan 'äääiillRt-E"."F7!"'.”"'it't"t's'tl't""141'3..Wi..i"%£€ '* ne levrl'lääfjlåh råar'GLtiäsw. term Wennergren. ping-1... +'F =.. . . .. ...—dammig? vart”: annat UWWQ'WPPG'! ”%*..rw' 'i')? En nätagg? 131 whigui r.;rtr'm mi ::. Lm'ruli Xilitnq'mllud lill hm! .'.urha'r. :r-wmami. n'— knatte-'aine'. www» mums.-talisman.”- .,...- . .. .-...».- mm.-*rfwwnt WWW” wwwins JW? ni." Mmm W'uiaäuwmwm'l %&iwweium reenhilm :"r'. — Wei '.l' m.. m a'merrl'enuauh. —i»_.' :=.- åi'HädéäWjMJÖMVWJM _Llljtgganhd 'na atm mum n:o: Menar. enb 'n'. luska-m anim-103 rit ::.—itu! Warner-WMF? t'. kan Waveman am's när? sanna.-mät mm ut sin w-amww'iämw mm.-senats- M... 1035 Mantis. nämwilamf. 451959; anwabbqrtd mammans-m..- mm ait—w. WåmannntMt—mau .. 4.— .»nnmmehwtmrbaww emanerar. Lat.;rw'atms'itJ MWWM .Wa nånn-MWHWQ tant.-1341. & _rrtllf .. . auar' "WWWWWÅHÖ' . 'Ftli'l- mm;? mannekäng? .'Lli ".'H ': _.t" ."".ltiu-j'. fl:.l'.' Wir' .15' hin :ir—rr ': : m.. .J_w_l kil-£ # ' — '_ .._u lt'l |--..". ['|'..—Ti” ['_'—IFII.J'_L._ file f'Q-Pjilu— Jzu'u'tlul' __'.'|_"'.l'1. -:__"J .' "'”.J-x '1."Tria"m: .If 'I rt. upp? Fv. ”L:-J qu'iJ '_k. ' , iftiR—”| 'land'-lät." i..-I-L— ”,'(, .l. —. ".ru .:': rum.;r. '-.:f ut.. .:. vi här .....r. ... u,:h-"i. H: .:r-.. » r-lh 43 Ll- -rmgr-r uh.. ' Jur-.1a L . mu rna. ur JU se. '.'t. .. t", # T' .; mr . _ _D 'l- m' ..' . ..., t.fu mma-i mr'lselu rtth .L Lil'. —.-. .i— .'.—15..an t'.— 1. d | .nld lila-hut _"1-U-421fun. ur' unit-J » Luth _.'fi "ngn .ltlm-fatfpiu. ]1 . _. HGF!» "whirl—nimi. EL'l'h' -._; nr'hu PH![|'I*.T|. nur-lamm ..ldtnr. Furu L J:;illrulhiu _'l'n'l '— 'Jil-l. L.—'="1Jllt '"'Ltf'r' F'Tu. '.'r _lt'ir IiE'IlF: ..."lLl-E' | LLIL ___] -"':rm.'e m:! ut.-bmi har et ;...4- Inga. " . al.."Tr: m ...i" .."-|, pu ._-i.. _.. jtmptu. ILL'i rie-dar -d-rz'el'C-'-r"_u.—.'. nen rr"... ")—'=' .:uc r.:rtrm..l:|iui'etruru3 bc .. låna-åriga. .:w- hm .'.m- mimmi- ; M.:. lmsölrn zur-u. twintuner; rn mim u..»llclu mum? ...-.'.... ' ..aa. t—' r.. 'han-:| ;. tmmr -_1_vrrutu.juåu tvungen Lier. nåns-'.' l rät-= flu'r"'|..lrl':"'. nin—rumphumrgrmw mani-t' thL'uAl Åhhh-M:!” |'—'t'r' .'n P:”TF "i".—. ni?". I' ::."äl .'l_'rr"_:rl'"i'._-.-m-_ng, M dr.. lic.-m- . '-i-r'—. mdc— ”..n: .nrwr— .'t..'.tr- än.—ing i..-una- fråga.-naggas...) '.la' 'n'-" " "”.m'tfum'lpnl' D.: ru*—knark PHILJLJJJI med itu-JMI! .' ' = - -| |": .nu-m...: Mamma TELE—Älä" surt n:te. jämnåriga.! ni.-:d Will—JH töms:- ' liir-Wait. .it-n' .:r'. .'m 'riiwifi'ri'nlr'lrri'iahnf'rl' Du:—..”:rrru's gina-:l- tin: "iaärrinf Hunt. (. J'l .utL. Vtiunsu' _..irurgc Imi. pu .ru.

32. Etniska och språkliga minoriteter

I Svergie finns två inhemska språkliga minoriteter — den samiska och den tomedalsfinska.

För samiska och tomedalsfinska, men även zigenska, gäller ett speciellt regelverk för hemspråksundervisningen i skolan med anledning av att dessa språk betraktas som ursprungliga i landet. Bl.a. gäller att begränsningen med elevgrupper på minst fem, som villkor för att kommunerna ska erbjuda un- dervisning, är borttagen. För tomedalsfinska gäller vidare att man kan få un- dervisning även om språket inte talas i hemmet.

Från 1994/95 har en begränsning i hemspråksundervisningen införts så till vida att elever normalt erbjuds denna inom skolans ram t.o.m. årskurs 7. För elever från de nordiska länderna, och för övriga finsktalande gäller emellertid inte denna begränsning varför hemspråksundervisning i finska erbjuds under hela skoltiden — även på gymnasieskolan.1

Från 1940-talet och framåt har Sverige tillförts nya svenskar genom först flyktinginvandring, sedermera en omfattande arbetskraftsinvandring och — under senare decennier — åter flyktinginvandring. Alla dessa etniska och språkliga minoriteter finns i dag bosatta runt om i landet. Det betyder att de huvudsakliga insatserna för de olika invandrargruppema sker ute i kommu— nerna. Många kommuner har sedan 1970-talets början gjort insatser för att bl.a. stödja invandrarnas kulturutövning eller mångkulturella arrangemang.2 Det finns inga uppgifter om hur stora de kommunala insatserna är, men det finns anledning att anta att de överstiger de statliga insatserna till invandrar- kultur. Vissa insatser för invandrare görs också av landstingen. De insatser som beskrivs i detta kapitel handlar till största delen om det statliga kultur- stödet.

Sedan mitten av 1960-talet har bidrag utgått till invandrar- och minoritets- organisationer. Inledningsvis utgick bidrag endast till projektverksamhet. År 1976 beslutade emellertid riksdagen, i enlighet med Invandrarutredningens förslag, att ett särskilt anslag till invandrarnas riksorganisationer skulle in- rättas. Stödet uppgick första året till 1,8 miljoner kronor vilket motsvarar drygt 6 miljoner kronor i dagens penningvärde. Budgetåret 1993/94 uppgick stödet till 14,1 miljoner kronor. Stödet fördelas av Statens invandrarverk. År 1975/76 utgick stöd till sammanlagt åtta olika invandrarorganisationer. I

] Rskr. 1994/9521 Finska språkets ställning i Sverige. 2 Lundström S (1994): Kulturpolitiken och den kulturella mångfalden i Sverige. Studie för Kulturutredningen.

mitten av 1980-talet hade antalet organisationer vuxit till 21 och i dag utgår stöd till sammanlagt 31 invandrarorganisationer.

32.1. Den samiska befolkningen

Enligt beräkningar finns det mellan 15 000 och 20 000 personer i den samiska befolkningen varav ca 2 500 upprätthåller den traditionella samiska rennäringen.

Samerna tillerkänns i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land en särställning gentemot andra språkliga minoriteter. I propositionen 1976/77 om insatser för samerna uttalas att denna särställning gäller såväl gentemot majoritetsbefolkningen som mot andra minoritetsgrupper, varför det är natur— ligt att andra bedömningar tillämpas för samerna än för andra minoriteter.3 Man betecknar detta positiv särbehandling.

Ett särskilt anslag för samisk kultur infördes 1977 och omfattade inled- ningsvis drygt 1 miljon kronor, vilket i 1993 års penningvärde motsvarar närmare 3,5 miljoner kronor.

Då man efter tio år i utredningen Samisk Kultur analyserade den samman—— tagna bilden av stödet till samerna kunde man konstatera att anslagens real- värde urholkats.4 Man konstazerade vidare att i jämförelse med hanteringen av stöd till samer i Norge hade de svenska anslagen en tyngdpunkt i närings- politiska stödåtgärder, medan de norska har en mer uttalad kulturpolitisk tyngdpunkt. Eftersom de svenska stöden för samisk kultur var svåröver- skådliga samlades de till er. gemensam anslagspost och det samiska in- flytandet stärktes så att samernas egna prioriteringar kunde slå igenom genom att medelsfördelningen överlämnades till Samefondens Kulturdelegation. I budgetpropositionen 1989/9') föreslogs en ökning av anslaget till samisk kultur för att kompensera den ovan nämnda urholkningen men också för att stödja framför allt sådana projekt som kunde stärka det samiska språket.5 Vidare föreslogs att medel skulle avsättas i 1990 års forskningspolitiska proposition för att nå ett bätre kunskapsunderlag beträffande det samiska språkets situation samt samernas bosättnings- och yrkesmönster.

Fr.o.m. 1990/91 höjdes anslaget med ytterligare 2,5 miljoner kronor bl.a. för att tillmötesgå efterfrågan på samisk teater. I dag uppgår anslaget till 10,5 miljoner kronor. Från 1994/95 är även särskilda forskningsmedel inkluderade i anslaget.

3 Prop. 1976/77:80: Om insuser för samerna. 4 Ds 1989:38: Samisk kultur. 5 Prop. 1989/90:100.

I en proposition 1992/93 föreslogs att en särskild statlig myndighet — Sametinget — skulle inrättas.6 Sametinget inledde sin verksamhet den 1 januari 1994 och övertog bl.a. uppgiften från Samefondens Kulturdelega— tion att fördela medel ur det samiska kulturanslaget.

Sametinget fungerar som ett självständigt folkvalt organ, men har också myndighets uppgift att verka för en levande samisk kultur. Sametinget har dock ett vidgat perspektiv på detta kulturbegrepp som också innefattar samis- ka näringsverksamheter, varför tinget också har möjlighet att medverka i samhällsplaneringen. Sametinget representeras i vardagen av sin styrelse även om beslutsrätten formellt ligger hos tinget i plenum. Tinget består av sammanlagt 31 ledamöter och leds av ett presidium vars ordförande utses av regeringen efter förslag från Sametinget. Ledamöterna utses genom val bland den samiska befolkningen. Det första valet hölls på försommaren 1993. I och med beslut om Sametinget tillfördes definitionen av same en ny dimension knuten till röstlängden till Sametinget. I röstlängden finns drygt 5 000 samer upptagna.

De allmänna bidragssystemen och stödformema på kulturområdet omfattar också samisk kultur. Vid en analys som genomfördes 1987/88 visade det sig att det samlade projektstödet från Kulturrådet, Författarfonden och Konst- närsnämnden översteg beloppet i samefonden.

I resonemang som förts rörande den samiska kulturen har samverkan mellan samer i länderna i norr ofta betonats. Arbetet med att underhålla och utveckla det samiska kulturarvet borde genomföras gemensamt för de finska, norska och svenska samerna, eventuellt i samverkan också med de samer som finns på Kolahalvön. Samarbetsformer för en sådan utveckling existerar inom ramen för Sametinget. Samtidigt har få gemensamma insatser för det samiska folket genomförts i praktiken.

Från de samiska organisationerna själva har framförts önskemål om för- stärkning av nuvarande anslag, bl.a. för att möjliggöra satsningar på en nationalscen för samisk teater, utveckling av sameslöjden, dokumentation av samisk musik, utveckling av ett samiskt informationscentrum, utveckling av den samiska biblioteksverksamheten, uppbyggnaden av en samisk konstsam- ling samt utveckling av samiska massmedier. Det finns också starkt uttalade önskemål om samiska konsulenttjänster på flera av de traditionella kultur— områdena.

Några uppgifter om utnyttjandet av det samiska kulturutbudet existerar inte. Det borde vara möjligt att genomföra en sådan studie. Samtidigt är den samiska kulturen inte bara av intresse internt inom gruppen utan den är minst lika viktig att sprida till andra i det svenska samhället.

6 Prop. 1992/93:32: Samerna och samisk kultur m.m.

32.2. Den finsktalande befolkningen

Den finska invandrargruppen är den största enskilda invandrargruppen i landet, men finska är också ett inhemskt språk. Det har talats finska i Sverige under flera hundra år eftersom landets gränser en gång även inkluderade nu— varande Finland och inflyttning av finska ”nybyggare” skedde i olika delar av det nuvarande svenska inlandet under lång tid.

32.2.1. Tornedalingar

Då Finland skildes från Sverige i samband med fredsöverenskommelsen 1809 kom gränsen att dras genom ett språkligt enhetligt område på varsin sida av Tome älv. Uppskattningar från 1970—talet ger vid handen att det finns ca 30 000 personer i Sverige som kan betraktas som tornedalingar. Då avses ett vidare språkligt kulturellt tomedalsbegrepp som inkluderar personer uppvux— na i området Haparanda, Övertorneå och Pajala kommuner samt Karesuando och Jukkasjärvi i Kiruna kommun som har finskspråkig bakgrund.

Finsk hemspråksundervisning infördes först som försöksverksamhet i Tornedalen, med permanentades 1977/78. Sedan 1984/85 har hemspråks— undervisning drivits med särskilt pedagogiskt utvecklingsstöd med tonvikt på Tornedalsfinskan. Sedan 1987 finns ett samarbetsavtal som tillåter tvåspråkig undervisning i grundskolan i Haparanda i samverkan med Torneå stad. Ett försök inleddes 1989 och pågick t.o.m. läsåret 1994/95.

Vid lärarhögskolan i Luleå utbildas lärare i samiska och tornedalsfinska och Tornedalens folkhögskola i Överkalix har utvecklat viss inriktning mot tornedalsk kultur och driver en särskild nordkalottlinje. I Kangofors i Pajala finns sedan höstterminen 1993 en utbildning i kultur— och ekologiskola som omfattar årskurs 1—9 med tomedalsfinskan som obligatoriskt ämne.

De svenska tomedalingarna har sedan 1981 en egen organisation, Svenska Tomedalingars Riksförbund — Tornionlaaksolaiset, som arbetar för att till— varata gruppen tornedalingars språkliga och kulturella intressen. Organisa- tionen är religiöst och partipolitiskt obunden. Förbundet har 3 000 med- lemmar och två lokalavdelningar, en i Kiruna och en i Stockholm. Man ger ut en egen tidning med fyra nummer per år sedan 1982. Förbundet ordnar också seminarier, kurser, musikfestivaler och lägerskolor. År 1988 bildades Stiftel- sen Tornedalsakademien som har till uppgift att förvalta det lokala kultur— arvet.

Tomedalingama uppbär kulturstöd via de reguljära bidragsmöjligheter som finns hos Statens kulturråd. Man har beviljats kulturtidskriftsstöd och littera- turstöd. Det finns också ett särskilt biblioteksbidrag. Projektbidrag har läm- nats till inspelning av tornedalska visor och en teatergrupp i Pajala uppbär amatörteaterstöd. Ett lexikon för tornedalsfinska uttryck har vidare produce-

rats med offentliga bidrag. Det innehåller avledning av tornedalska ord till både riksfinska och rikssvenska. Via presstödet till tvåspråkiga Haparanda- bladet lämnas stöd till en tomedalsfinsk nyhetsförmedling.

Inom språkforskningen är meningarna delade om hur man bäst gagnar fin— skans fortbestånd i Tornedalen — med ett eget tomedalskt språk eller genom utveckling av en standardfinsk riktning av dialekten. Man menar dock att åt- gärderna för tomedalsfinskan på skolområdet har påverkat språksituationen positivt. Hemspråksundervisningen har på senare år ökat snabbt och ligger kvar på en hög nivå.

3 2 . 2 . 2 Övriga finsktalande

Till skillnad mot den finsktalande befolkningen i Tornedalen är finsktalande i andra delar av landet att betrakta som invandrargrupper utan nationell minori- tetsstatus. Med hänsyn till att finskan talats lika länge som svenskan i landet ges det finska språket trots detta en särställning. Genom framför allt efter— krigstidens stora arbetskraftsinvandring från Finland korn finska invandrare också att spridas över hela landet. Den finska invandrargruppen är den i sär- klass största i landet. Närmare 250 000 personer i vårt land har finskt med— borgarskap eller är födda i Finland. Till detta kommer finsktalande grupper som inte utgör första generationens invandrare men som ändå behållit finskan som modersmål. Den stora majoriteten finsktalande i Sverige talar också svenska.

Finskan är det enda språk, utom svenska, som har en egen språknämnd. Redan innan hemspråksreforrnen på 1970—talet förekom finska som tillval på högstadiet på orter där finska talades.

Hemspråksklasser i finska förekommer på låg— och mellanstadiet i syfte att eleverna ska kunna delta i svenskspråkiga klasser på högstadiet. 4 000 elever deltog 1990/91 i sådan utbildning. Tvåspråkig högstadieundervisning före- kommer också. Fr.o.m. den 1 juli 1995 kommer finska att kunna erbjudas som B—språk i grundskolan. För att ytterligare stärka finska språkets status i Sverige har regeringen föreslagit att Skolverket utformar ett prov i finska som ger behörighet för studier i Finland på gymnasie— och universitetsnivå.7 Ett försök med en finsk gymnasieskola har lockat få elever — endast nio sökande. Ca 500 elever går i Sverige-finska friskolor.

Totalt har antalet finskspråkiga barn i grundskolan minskat under senare år och uppgår nu till 25 000, varav 56 % av eleverna i grundskolan deltar i hemspråksundervisning.

7 Se not 1.

Det finns tre folkhögskolor i landet med finsk inriktning. Dessutom före— kommer kurser vid ytterligare några folkhögskolor. Uppgifter om antalet deltagande inom studieförbundens verksamhet på finska saknas.

Vid alla universitet utom i Linköping bedrivs undervisning i finska. Några högskolor har också undervisning inom ramen för lärarutbildningen.

Riksteatern har sedan 1980/81 en specialensemble som spelar teater på fin- ska samt ordnar finska gästspel. Verksamheten har tonvikt på barn och ung- dom. Spelåret 1994/95 görs inga egna uppsättningar för vuxna på finska utan all sådan föreställningsverksamhet köps in från Finland.

Vid folkbiblioteken samt Tal— och punktskriftsbiblioteket för synskadade finns särskilda anslag för tillgång till litteratur på finska.

32.3. Etermediesändningar för finsktalande och samer

Samiska radioprogram började sändas i slutet av 1960-talet. Då lokalradion introducerades 1975 tillkom lokala sändningar på samiska. Hösten 1984 fanns sammanlagt sex olika program på tre samiska dialekter samt ett program på svenska för samer. På 1990—talet har den samiska programverksamheten omorganiserats och sker numera i samverkan mellan de tre nordiska länderna. Program på samiska sänds fyra timmar rikssänt i veckan samt en timme i veckan lokalt över Norrbotten.

Ett försök att få mått på hur de samiska radioprogrammen utnyttjas har gjorts 19848 Undersökningen var snarast explorativ till sin karaktär och kunde konstatera att vid denna tidpunkt hade det svenskspråkiga programmet för samer en något större publik än de program som sänds på samiska. Det gällde i särskilt stor utsträckning bland unga personer. Man kunde också konstatera att de renskötande samerna i större utsträckning följde de samiska programmen än samer i andra näringar. Men man följde också programtnen i andra grupper för att just hålla språk och kunskap om kultur och aktuella frågor levande. Radion inledde sina finska sändningar 1965 och en finsk redaktion bildades 1969. Televisionen följde efter i början av 1970-talet.

Sedan lång tid tillbaka sänder Sveriges Radio och Sveriges Television ock— så program på finska. Finska är det minoritetsspråk som ges mest utrymme och då främst i radio. I det nya avtalet med Sveriges Radio och Sveriges Television som löper 1993—1996 ska särskild hänsyn tas till språkliga och etniska minoriteter.

Sveriges Television har utvecklat en finskspråkig nyhetsservice som nu— mera sänds varje vardag. Programmet textas alltid till svenska respektive fin-

8 Löwander B (1985): Program för samer — en lyssnarundersökning i norr. Sveriges Radio/PUB nr 14.

ska. Man har också ett särskilt finskt aktualitetsprogram och två barnprogram på finska. =

Genom ett samarbetsavtal vidaresänds också en kanal bestående av utvalda finska tv-program från finska YLE, i Storstockholm via sändningar i mark- nätet samt på ett tjugotal orter via kabel-tv. Sveriges Television erbjuder mot- svarande service till svensktalande i Finland.

Sveriges Radio har rikssända radioprogram på finska drygt 12 timmar i veckan. Dessutom sänds finska program i ett 20-tal av P4-kanalema ca fem timmar i veckan. Den finska redaktionen i Norrbotten producerar dessutom ett dagligt halvtimmeslångt aktualitetsprogram på tornedalsfinska. Internt har det också bestämts att 5 % av P2:s finskspråkiga utbud ska vara på torne- dalsfinska.

Undersökningar av lyssnandet på de tornedalsfinska programmen har visat att ungefär 40 % av den finsktalande befolkningen lyssnar till dem regel- bundet. Det är stora skillnader mellan äldre och yngre delar av befolkningen så att ungdomar så gott som aldrig lyssnar, medan mer än hälften av personer äldre än 65 år tillhör publiken till programmet.

32.4. Några bakgrundsfakta om övriga invandrare

Invandrargruppen innefattar en lång rad nationaliteter och språk, olika religio- ner och skilda kulturrnönster. Det gör att man egentligen inte kan generalisera från undersökningsresultat om invandrares kulturvanor, som om de gällde hela gruppen i samma utsträckning.9 Samtidigt tillåter undersökningar som görs i regel inte en närmare uppdelning av invandrare på annan grund än om de är naturaliserade eller fortfarande utländska medborgare och kanske också om urspunget är nordiskt, övrigt europeiskt eller utomeuropeiskt. Invandrare skiljer sig således åt, såväl sinsemellan som från den övriga svenska befolkningen. Man bör hålla detta i minnet då man studerar kulturstatistik.

Den stora skillnaden mellan totalbefolkningen och den invandrade gruppen är att åldersfördelningen ser annorlunda ut. De utländska medborgarna skiljer sig dessutom ifrån de utrikes födda invandrarna. Den ena gruppen är emeller— tid en del av den andra. I landet fanns 1993 totalt 835 000 utrikes födda var— av 404 000 fortfarande var utländska medborgare. Det fanns också en betyd- ligt mindre grupp bestående av utländska medborgare födda i Sverige. Den behandlas inte här.

Medan drygt 20 % av totalbefolkningen är under 18 år är det bara 12 % av de utrikes födda men 26 % av de utländska medborgarna som är så unga. På samma sätt skiljer sig andelen äldre åt. I totalbefolkningen är ca 18 % i ål-

9 På tal om invandrare. Fickbok från Statistiska centralbyrån och Statens invandrarverk, (1994). 635

dem 65 år eller äldre. Inom gruppen invandrade finns färre personer i pensionsåldern. Bland utrikes födda är andelen 12 % och bland de utländska medborgarna bara 5 % över 65 år. Till största delen befinner sig således de invandrade grupperna på 1990—talet i yrkesverksamma åldrar.

Olika invandrargrupper skiljer sig Också åt i fråga om i hur länge man har vistats i Sverige. I genomsnitt har de nordiska invandrarna bott längre tid i Sverige än de övriga grupperna. Invandrare från Tyskland, Ungern och Grekland har i regel vistats i landet mer än tio år medan grupper från Irak, Libanon och Etiopien i genomsnitt har en vistelsetid under fem år.

Fördelningen på boendeorter skiljer sig mellan invandrare och övriga svenskar. Fortfarande bor relativt sett fler av invandrarna i de tre storstads- länen samt i Södermanlands och Västmanlands län.

Precis som i den svenska befolkningen finns inom invandrargruppen per- soner med olika yrke, utbildningsbakgrund eller ekonomiska möjligheter. Sammanfattningsvis visar statistiken på att invandrare från USA, Polen, Irak och Iran har en något högre genomsnittlig utbildningsnivå än genomsnittet för födda i Sverige, medan invandrare från det forna Jugoslavien, Turkiet och Libanon har en genomsnittligt kortare utbildningstid än vad som är fallet för svenskfödda invånare. Totalt har gruppen utrikes födda mer sällan en efter- gymnasial utbildning än personer födda i Sverige.

Stora förändringar har ägt rum under den tid kulturpolitiken har verkat. 1975 omfattade gruppen invandrade i Sverige 650 000 personer varav 400 000 var utländska medborgare. Majoriteten av dessa var nordiska in— vandrare eller nordeuropéer. Så sent som 1977 bestod gruppen invandrade av mindre än 30 % från länder utanför Europa. På 1990—talet finns närmare 900 000 personer födda utomlands i Sverige och dessutom ungefär 750 000 personer som är andra generationens invandrare. Närmare var femte boende i landet har således ett utländskt ursprung och man representerar tillsammans hundratals nationaliteter. Totalt 20 invandrargrupper räknar mer än 10 000 personer från samma land eller etniska ursprung och 80 grupper omfattar 1 000 personer eller mer. Tillsammans är man organiserade i ett stort antal lokalorganisationer för invandrare. Dessa organisationer är i sin tur samlade i ett femtiotal riksförbund.

32.5. Stöd till kulturutbud för etniska och språkliga minoriteter

I 1974 års kulturpolitik räknades invandrare till de ”eftersatta grupper” man hade att ta särskild hänsyn till. Utredningen Kulturrådet hade understrukit vikten av språkundervisningen i svenska för invandrare och hyst förhopp— ningar om att studieförbunden, genom att förmedla denna undervisning,

också skulle utveckla kontakten med andra områden i samhället. Invandrar- verket hade i remissomgången pekat på att invandrarna borde ges ett starkare stöd för kulturell verksamhet inom de egna organisationerna. Andra remiss— instanser hade gått längre och önskat egna kulturanslag för invandrare i proportion till deras andel av befolkningen. Invandrarutredningen föreslog 1974 att de åtta kulturpolitiska målen borde kompletteras med ytterligare några riktade till språkliga minoriteter och invandrare.10 I den följande invandrarpolitiska propositionen stöddes inte detta förslag.ll Målen påtalades åter av den invandrarpolitiska utredning som tillsattes 1980, men inte heller i denna efterföljande proposition formulerades några särskilda kulturpolitiska mål för invandrare.

Ansvaret för bidragsgivningen till kulturverksamhet bland invandrare är delad på flera parter. Kulturrådet har det övergripande ansvaret. Andra parter är Invandrarverket, Skolverket och Statens ungdomsstyrelse (tidigare Statens ungdomsråd). Också SIDA spelar numera en roll.

Kulturrådets åtgärder för invandrare rör framför allt utgivning av litteratur på invandrar— och minoritetsspråk, stöd till biblioteksverksamhet med böcker på invandrarspråk, stöd till kulturtidskrifter samt stöd till teater-, dans— och musikgrupper. På senare år har Kulturrådet också haft särskilda medel för att stödja projekt som syftar till att motverka främlingsfientlighet och rasism. Många av dessa projekt har våren 1995 sammanfattats i bokform och ett sär— skilt åtgärdsprogram har tagits fram.12 Statens ungdomsstyrelse arbetar med frågor som rör projekt och bidrag till invandrarorganisationema men också allmän information om det mångkulturella Sverige.

Det litteraturstöd som fördelas av Kulturrådet har ändrat inriktning ett par gånger sedan det infördes 1977/78. De första åren stöddes förlagskostnader i allmänhet för förlag som utgav litteratur på invandrarspråk. En mindre del av stödet avsåg enskilda titlar. Successivt ändrades emellertid detta i riktning mot att närmast uteslutande ge titelstöd. Tanken var att man skulle förstärka förlagen indirekt genom att stödja enskilda titlar. I stället ledde detta till att man genom att splittra resurserna fick föga effekt av dem. Sedan 1993 har man återgått till ett allmänt förlagsstöd som hjälp till förlag som de senaste två åren haft regelbunden utgivning av litteratur på invandrar- eller minoritets- språk. Enskilda författare kan få stöd genom att söka stipendier från För- fattarfonden. Mångkulturellt centrum i Botkyrka har tagit sig an uppgiften att svara för lagerhållning och distribution av invandrarlitteratur. Man svarar för marknadsföring, försäljning och katalogutgivning.

10 SOU 1974:69: Invandrarna och minoriteterna. Betänkande av invandrar- utredningen. ” Prop. 1975z26: Om riktlinjer för invandrar och minoritetspolitiken m.m. 12 Konsten att motverka främlingsfientlighet och rasism. Rapport från Statens kulturråd 199413. 637

Litteraturstödet utvecklades från 300 000 kronor 1977/78, vilket mot— svarar ungefär 1 miljon kronor i dagens penningvärde, till 2,2 miljoner kronor 1992/93. Inom ramen för stödet ryms också de insatser som gjorts för utgivning av litteratur på finska, tornedalsfinska och samiska. Totalt utgår stöd till utgivning av litteratur på ett tjugotal språk. I dag dominerar de kurdiska språken och persiskan. Sverige är ett av de få länder där litteratur på kurdiska trycks.

Litteraturstödet har inte ensamt kunnat tillgodose litteraturförsörjningen bland invandrarna. En betydelsefull komponent i kulturpolitiken har varit stödet till folkbibliotekens anskaffning av litteratur på invandrarspråk. Ett mål har varit att litteraturförsörjningen på folkbiblioteken skulle hålla samma nivå i volymer per invånare för invandrare, som för den svenskspråkiga befolk- ningen. Det motsvarar tillgång av tre till fyra band per person. Kulturrådet fördelade ett särskilt anslag för uppbyggnad av sådana bokbestånd vid folk- biblioteken. Under perioden 1975/76 till 1981/82 fördelades sammanlagt närmare 26 miljoner kronor och mellan 1982/83 och 1990/91 ytterligare lika mycket. Målet nåddes därför redan under 1970-talet. År 1985 beräknades bokbeståndet på invandrarspråk vara 1,5 miljoner volymer fördelade på 60 språk. Fr.o.m. 1990 finns en invandrarlånecentral som är placerad vid Stockholms stadsbibliotek. Den finansieras helt med statliga medel och utgör en gemensam resurs för låntagare i hela landet. Antalet språk på vilka littera- tur är tillgänglig har därigenom kunnat öka ytterligare; under det tidiga 1990- talet omfattade inköpsverksarnheten mer än 90 språk.

Även tidskriftsstödet är en viktigt del i invandrarnas textförsörjning. En uppskattning vid Invandrarinstitutet i Borås anger att det finns närmare 600 titlar av invandrarpress på sammanlagt ett femtioal språk. Kulturrådet fördelar inom ramen för statens bidrag till kulturtidskrifter stöd till drygt 100 titlar på ca 30 språk förutom svenska.

Invandrare och flyktningar har bidragit som dramatiker, regissörer och konstnärliga ledare för teatrarnas ensembler. Många invandrargrupper i Sverige bedriver teaterverksamhet — i första hand amatörteater. Yrkesverk- samma teaterensembler förekommer också såsom Finska Riks som sedan 1980/81 verkar inom Riksteatern där också den 1993 startade mångkulturella ensemblen Shikata har sin hemvist. Bland teaterverksamhet med invandrar- anknytning ska också nämnas förekomsten av några latinamerikanska ensembler samt den Judiska teatern. Ett tiotal professionella grupper med annan etnisk bakgrund än den svenska beviljas bidrag från Kulturrådet. Ingen teaterensemble som spelar på annat språk än svenska har egen scen, många är tuméteatrar, men det förekommer också att man återkommer till samma scen år efter år.

I spelfilmsutbudet på svenska biografer avspeglas förändringen av invandringen knappast alls. En uppskattning av de ca 200 premiärfilmer som visas kommer ett tiotal från länder med stora invandrargrupper i Sverige,

nordisk film borträknat. I den inhemska filmproduktionen förekommer såväl dokumentär- som spelfilm som syftar till att belysa etniska motsättningar och motverka främlingsfientlighet.

Museer och arkiv har utvecklats i takt med att invandringen till Sverige ökat och förändrat karaktär. Senast har Judiska museet förts upp bland de museer som erhåller statliga bidrag. Sedan tidigare har statligt stöd lämnats bl.a. till Irmnigrantinstitutet, Baltiska institutet och Sverigefinländarnas arkiv. Redan i början av 1980-talet pekade Kulturrådet på museernas potentiella möjligheter att sprida kunskaper om invandrarnas kulturer och om länderna utanför Europa. I samband med att ansvarsmuseirollen tydliggjordes utpeka— des de utomeuropeiska invandrarnas kultur som ett angeläget tema för Nordiska museets arbete. I Nordiska museets regi har ett omfattande arbete därefter genomförts på temat Invandrarna och kulturen. Invandrarperspektivet har också påtalats i samband med bidragsgivningen till länsmuseerna. Intresset för invandrarfrågoma har ökat inom museerna på senare tid och ett exempel där ett museum fungerat som brobyggare mellan den moderna svenska vardagen och invandrarnas kulturer är de projekt som drivs vid Kulturen i Lund där Invandrarverket, Röda Korset, AMU och flera skåne— kommuners invandrarförvaltningar samverkar. Flera av centralmuseema har också speglat invandringen i Sverige eller bidragit med annat stoff till debatten om invandrarna och deras ursprungskulturer.

Såväl folkhögskolor som studieförbund bedriver verksamhet för flyktingar och invandrare. Redan på 1960-talet engagerade sig studieförbunden i verk— samhet med svenska för invandrare (SFI). År 1972 stiftades en lag om att vuxna invandrare skulle få rätt att studera svenska 240 timmar på betald arbetstid. Studieförbunden bedrev denna verksamhet fram till 1985. Verk— samheten kulminerade 1976/77 då 196 000 personer deltog i 20 000 studie- cirklar i svenska för invandrare. År 1986 kommunaliserades verksamheten och skolan tog över uppgiften om att förmedla SFI—undervisningen. Studie- förbunden har emellertid fortfarande en roll i denna undervisning men har dessutom kommit att involveras i verksamheter i anslutning till flykting— mottagningen.

Inom ramen för studieförbundens verksamhet anordnas studiecirklar i såväl svenska för invandrare som vissa av invandrarnas egna modersmål. Antalet deltagande i studiecirklar i modersmål för invandrare har fördubblats sedan 1970-talets mitt och omfattar numera närmare 8 000 deltagande per år i drygt 1 000 studiecirklar. Närmare 20 000 deltagande har registrerats sammantaget på de olika typerna av studieaktiviteter för vuxna invandrare. Studieförbunden ordnar också kulturprogram med inriktning på invandrar- grupper. Denna verksamhet utgör visserligen bara någon procent av det totala antalet kulturprogram, men tendensen är att antalet program ökat och andelen låg 1992 på drygt 2 % av alla kulturprogram. Den stora tillväxten förklaras av att Studiefrämjandet och Frikyrkliga studieförbundet ökat verksamheten

kraftigt. Effekten av detta förtas dock något av att ABF dragit ner sitt engagemang på detta område. År 1992/93 minskade också antalet kultur— program för invandrare. Studiefrämjandet rapporterade överhuvudtaget inte några sådana program i sin verksamhet längre, vilket innebär att närmare 40 % av arrangemangen försvunnit. Den effekten mildras dock av att andra studieförbund ökat sina åtaganden varför nettominskningen stannar vid ca 25 %.

Hembygdsrörelsen har, sedan några år tillbaka, aktivt börjat verka för att nå nya grupper i samhället. Man orienterar sig mer mot barn och ungdom än tidigare men försöker också nå invandrare.

Statliga bidrag till projektverksamhet inom invandrarnas egna organisa— tioner och minoritetsorganisationema har utgått sedan mitten av 1960—talet. Sedan 1976 fördelas ett bidrag till invandrarnas riksorganisationer. Stödet uppgick 1993/94 till drygt 14 miljoner kronor.

Radio och tv har inom ramen för public service-uppdraget en lång tradition av att arbeta med invandrare och språkliga minoriteter. På 1960—talet gavs radiokursen ”Svenska för Er” första gången. Förutom programverksamheten för samer och finsktalande förekommer även programservice på de största in- vandrarspråken. Turkiska, serbokroatiska och spanska ges mest utrymme men det sänds också program på andra språk — vilka och i vilken omfattning anpassas till den aktuella invandrarsituationen.

Sveriges Television sänder bl.a. veckonyheter på tre främmande språk — turkiska, grekiska och serbokroatiska och har barnprogramservice genom programmet ”Språka” — avsett att träna hemspråket för finska, grekiska och serbo-kroatiska invandrarbarn. Numera sänder man nyhetsprogram på finska varje vardag och dessutom, en gång i veckan, det mångkulturella magasins— programmet ”Mosaik”, som ofta visar kvalitetsfilm från de stora invandrar— länderna. Programmet kan ses av såväl svenskar som invandrare genom att det är textat på svenska. I och med att satellitmottagning blivit vanlig kan flera av invandrargruppema också ta del av tv-utsändningar på sitt modersmål från ursprungslandet.

32.6. Kulturvanor bland invandrare

När man tolkar uppgifter om invandrarnas kulturvanor måste man beakta skillnaderna mellan olika invandrargrupper. Vid tre tillfällen har SCB sepa- ratbearbetat naturaliserade invandrare och utländska medborgare i sina ULF- undersökningar.

Jämfört med genomsnittet för den svenska befolkningen är naturaliserade invandrare mycket lika övriga svenskar i sina kulturvanor, men man går i mindre utsträckning på bio, på teater, på konsert eller på museum. Man har

minskat besöken på kulturinstitutioner, dock inte på bibliotek där besöken ökat mellan 1976 och 1990/91.

De invandrare som är utländska medborgare har i regel en kortare vistel- setid i landet. De är i större utsträckning museibesökare och biblioteksbesöka— re än resten av befolkningen och de läser i större utsträckning böcker och skriver också oftare dagbok eller dikter. Däremot har denna grupp en mindre andel besökare på teater, på konsert och på konstmuseum.

Sett över tid finns bland de utländska medborgarna en minskad andel bio— besökare, men en ökad andel biblioteksbesökare och bokläsare. Övriga kulturaktiviteter är sig i stort lika.

En med biblioteksbesöken sammanhängande förändring är att också ande- len tidskriftsläsare har ökat bland de utländska medborgarna. Här har säkert bibliotekens utbud av tidningar och tidskrifter bidragit till att öka möjligheter- na att ta del av text på det egna modersmålet och därigenom hålla kontakten också med ursprungslandet.

Eftersom bakgrunden för nordiska invandrare skiljer sig från utom- europeiska och sydeuropeiska invandrare kan det vara av intresse att också dela upp gruppen utländska medborgare efter härkomst. En sådan analys presenteras i en rapport från Finansdepartementets ESD-grupp. I den görs jämförelser av olika invandrargruppers kulturvanor mätta på tio olika aktiviteter. ' 3 Analysen grundar sig på samma material som det ovanstående, men man har låtit dela in invandrargruppen ytterligare så att jämförelser går att göra mellan invandrare med svenskt medborgarskap, nordiska medborgare bosatta i Sverige samt övriga ”sydeuropéer och övriga utländska med— borgare”. Här har också en indelning skett efter kön.

Tre kulturaktiviteter som har kunnat följas sedan 1976 — studiecirkelsdel— tagande, biblioteksbesök och bokläsning — visar att framför allt bland kvinnor med medborgarskap utanför Norden ökade andelen biblioteksbesökare kraf— tigt fram till 1982/83 varefter en stagnation skett. Bland män med samma bakgrund skedde motsvarande ökning mellan 1982/83 och 1990/1991. In- vandrare har i högre grad vanan att frekventera biblioteket och gör också i större utsträckning besök oftare.

Bokläsning, som också är studerad vid tre tillfällen, uppvisar också vissa förändringar. De tre invandrarkategorierna uppvisar alla liknande mönster med en ökning av andelen bokläsare mellan 1976 och 1982/83 och därefter en minskning till 1990/91. Ett undantag utgör kvinnor med nordiskt medborgarskap, som ökat sin andel av läsare hela perioden.

Den tredje aktiviteten, att delta i studiecirkel, har minskat under perioden totalt sett.

Övriga aktiviteter som är av mer konstnärlig inriktning — såväl besöks- aktiviteter som teater, konsert, konstmuseum eller museibesök, som att själv

13 Ds l994:16: Varför kulturstöd? Ekonomisk teori och svensk verklighet.

sjunga i kör eller spela instrument — uppvisar mönster där de olika invandrar- grupperna är något mindre aktiva än svenskfödda eller har samma aktivitets— nivå. Differenserna är små när det gäller besök på museum eller konst— utställning medan en verbal konstform som teater uppvisar stora skillnader.

32.7. Sammanfattande iakttagelser

Det finns inte en invandrargrupp i Sverige utan många. Villkoren och bak- grunden för de olika invandrargruppema skiljer sig mycket åt. Därför är det på sätt och vis en omöjlighet att beskriva åtgärder eller effekter av åtgärder på ett enkelt sätt. De allra flesta invandrare har dock det gemensamt att språket utgör en barriär — såväl gentemot svenskan som i kommunikationen grupper— na emellan. Det är också språket som står i centrum för de statliga åtgärderna på det kulturpolitiska området. De satsningar på invandrarnas kultur som sker runt om i landets kommuner har vi inte lyckts skapa oss någon bild av. Det finns dock anledning att förmoda att betydande insatser sker på det lokala planet.

De statliga satsningar på kulturverksamhet som riktar sig till de nya sven- skarna är (äntligen heltäckande på litteraturområdet och i fråga om litteratur— försörjningen är bokbeståndet på folkbiblioteken per invånare lika stort eller större för invandrare jämfört med övriga invånare. Samlade statliga riktade insatser på andra områden än litteratur- och tidskriftsområdet är svåra att göra med tanke på att invandrargruppen är så heterogen. Ett försök är emellertid Riksteaterns verksamhet genom Shikasta och de finskspråkiga föreställning- arna man erbjuder teaterföreningarna. Det har gjorts ett antal andra försök att arbeta språkligt gränsöverskridande också inom massmedier och litteratur. Tanken har varit att man genom att anpassa språket skulle kunna ge informa- tion eller kulturupplevelser till vitt skilda grupper. Relativt få av dessa försök tycks ha utvärderats.

Människor har kommit till Sverige på mycket skilda grunder och med en ytterst varierande bakgrund. Invandringen har också spritts ut under lång tid, varför det inom gruppen finns såväl nyinflyttade flyktingar som sedan länge etablerade individer. Att beskriva användningen av massmedier eller del- tagande i olika kulturaktiviteter för gruppen som helhet är därför inte särskilt meningsfullt. Vi har givit exempel på försök som gjorts att dela upp den efter typ av medborgarskap eller om man har eller inte har skaffat sig ett svenskt medborgarskap. En riktigt tydlig bild av villkoren framträder dock först då varje språklig minoritet kan redovisas för sig. Sådana studier är ovanliga.

Genomförda kulturvaneundersökningar visar emellertid entydigt att då det gäller egenaktiviteter, som att teckna eller måla, ägna sig åt eget skrivande, sjunga i kör, spela instrument eller dansa folkdans och balett, är kulturvanor— na bland invandrare ganska lika den övriga befolkningens. Skillnaderna lig-

ger i hur man deltar i institutionskulturen. Språket är här med stor sannolikhet ett hinder. Bio och teater är svårt att tillgodogöra sig för den som inte behär- skar språket. Men även andelen konsertbesökare är lägre. Med tanke på att musiken spänner över en större kulturkrets än den språket binder samman borde detta gå att påverka. Med tanke på att närmare 20 % av alla mellan 25 och 45 år i dag har utländsk bakgrund är detta förhållande en signal till kultur- institutionerna. Nya vägar att nå över språkliga och kulturella barriärer kan behöva utvecklas.

Det har gjorts ett antal försök att arbeta språkligt gränsöverskridande på teaterområdet men också inom massmedier eller litteratur. Genom att anpassa språket har tanken varit att man skulle kunna ge information eller kulturupp- levelser till vitt skilda grupper. Relativt få av dessa försök tycks ha utvärde- rats.

Då det gäller egenaktiviteter som att teckna eller måla, ägna sig åt eget skrivande, sjunga i kör, spela instrument eller dansa folkdans och balett är kulturvanoma bland invandrare mer lika den övriga befolkningens än för be— sök i institutionskulturen. Det kan möjligen tas som en signal till att institutio- nerna i stor utsträckning erbjuder ett utbud som känns fränunande för landets nya svenskar.

Den finska och samiska befolkningen intar en särställning genom att de är inhemska språkliga minoriteter. Det visar sig bl.a. i ett mer mångsidigt och heltäckande stöd till olika slags kulturverksamheter.

WWIWW .mrluimmwuälltmwmm rti—t amp»..— tmm-gai ni!-gu wallin uul—r' .. mm. '..': r.f.. maritim-ir

nn lll; men "lt-Mtwn'irmmmmbldfiamm. nam Limit—.a r- MMMWMF .... rullad m lamina . 'm- martin-u ?.ä .'.ml'rs. ||| mile ut: am: mmmm- M. Caj nitrat mitt nhavåq "någ [Hub ut'; wi —m1ktll»lllllll_ng',|3? n:. Mija man .t '|'._ ...-. ir... Manabu md _.|.'. ...-.! a'. MI! marinad anmärka tim 11me ml.. En Il'l mgdv rigid rummuuj' '.'_'i

33. . "i..:rtmmii' ..'.|.|"_ ini-'.'_ .._ - -_.. .uslluavhuulmad ::!msb' 'alla: h _il'qnti q.- matta; mr nå'n-niin hum gtpniq url 'e-r'. ' 'lfi'lli'lå m.?qåfåwålw i."rip£'ni1--i'—.-_r. .

matråd .Waatn mania titta.. limmat.

Uusi. M. ..'.-...: bMåäråådå ”tillrätta..- '...'; .'..;r. '.'.i' 'h'E-llklll'tlml- llfinlir-l”gill-1111--'IuJ..--.i.-.'—1u!.quLi:|.|"'|u'1"|.."uar-2.1;.llä,

arg minna. ...a" " att. inre' ' Rim _ , _ , än; MHz:—'|| 'J_" ”118 E't"'lril.'L-:'i Muut näää . 1 ;d ' HMSW' raid Mifuäiiir'bi'iafå'mwupu Willi . armatur. Hi.-#if:? En. ...-..är. armen.-tända. ..."-' manarna;IM........U'......U;9.U.1.a..rmi.". ibå'håiin'mäu" gm ' n'a ".'.:äqri åugnl'åäln gåimf. "'" *".'n*r.'p;le"mj_j'r|£a ' g......umaa årtal. antag"; __"|"._i..äli_' unmfraäqä "" "- i'lä'. ?ii ' '."'å.l;1|l= aulan.; [dikt-[

Till-all '!

_'ri'.|_' t':- |l_.' m..] .3th ...—nun: '| _.in'l ! .

|1.1.|-_ wåmgdrj [tuff-,! Juul] alma-' Hi' | ' 'irisl'm' '|' lit.. '.'.L |ai' .1|' " sht-AJ, I-J_kl_£.lul L _iJargi—ir [ '. ' i-i. . '— j_ ' . U'lirj'l' ribbat—11.1 W'il'kLith— JH - rn S...»... .. - . ..h L..-. längl'JijhlL—Iu .].pr .; _ - ' - Hun :rlideernzttnluuu ..'-_. nu L'_" L. || ?! .'.. l' . _ _: ...—". _ _ _ ".k 1'r utb—cu 9.1-mu .'.1 smuliwmhr-LJJE -- l' ." m I.'L'-L'_'-.|J.'|-|.'.l'I=- . :. lltlrru... Tank-.... J- |: :...-|. mim-an &. '.-..-i'|| dl? .|.||.| .! _.a Dlnkflhhu'lll' : .ru. ' ,- u'u'on .|- -J.r.l u.. Wamp. .|. .it-t' |'"- |..-. 'i! 'l-JJI grå.-jr". |'.'.1 11le .-'- Litium?-& .. Fk |'.' R*äLI-BIH'Q '

Mm.-1... l.-.-|' i.u-. " hh Mana-nånn”.- -|Uu1d1 |._ .L- |-- ""i-IHH 1, t- rst var... am... '....ägunl in". . "N' '- ['..'-"rita. ."" '- - I" .- ._i.-.. .'l-l '..'

-'|.rrl.':|..|.=|r|,_i'.-.,'.|1F.--.'-ii.. ' -:. .. "_.' uh.-Lunar . . .:'Li-Il-p' :..mimnc i...:lh .. -.. E." -=.. ..'—ra hfl-'i'"! luv-| rna-mun:- .l!c-' |'.'| r..-mau. .-'||. ::ul.';|t'-tl'l!..rrf'1r| |--r .n-npr.|-.- - l-rlt. lur ..' i |.. att man'-". " - rum-m garam. vi nu ;wli JF' -- [fl .. ii.-n' '.- r—.-|»..,'.M.-'..|--tc.i.' r..... aan ut'-'||

fl:-"p &” :.;l'fi'iirgm—lug filur ni'i ;.-' . ' r ' '-'| '-" '|J: ; - il'!rl "..'-Lh |.F- ' ELSE-Uh,: LFTI'Å? ] " ||.Wld't gå..; || lf. .' ['full -r .] r"| 1|iTåfL| : L'-|. '.'fiih' ' vzq w...]..iig, |n— ' '.'-'...l'..|:||' omi-'n. 'rft'; Eklani .--|L'l.|'ru.' u:. Brr.-aruwkillimwmtwukf.uga. -- .. -'..r1.'|...|1..1m|' rl'm mitt... Fill-"P rgmviuinu '..'.n '||' |_.. 'r. | E'r . ".' ._._'. i.)..g L. __II- 'hl'. ||" maailmaa-mia hmm...-ni :.lmr J...-.; " ...en. ...i. rut-"|. .. . '.iluij'. --. u. n.. Marr-' tumultet-warm Lu lakning-.rilulzumu Juryn. åt..."! mani.-.-

33. Storstad, glesbygd och landet däremellan

33.1. Decentralisering av kulturlivet

I de kulturpolitiska målen ingick en klart uttalad ambition att decentralisera verksamhet, beslut och ansvarstagande. Institutionemas verksamhet skulle få en ökad geografisk spridning bl.a. genom att nätet av institutioner över landet byggdes ut. Ett led i decentraliseringsambitionen var att markera organisa— tionslivets betydelse för det lokala kulturlivet och möjligheten att föra över uppgifter från offentliga organ till folkrörelser och organisationer.

Institutionerna

Redan 1974 fanns stora delar av den nuvarande institutionsstrukturen etable- rad. Folkbiblioteken fanns sedan länge. Länsmuseerna var med ett par undan— tag etablerade. Teaterinstitutioner i form av stadsteatrar fanns i Göteborg, Helsingborg, Malmö, Norrköping/Linköping, Uppsala, Borås och Stock- holm, grundade i nu nämnd ordning. Regionala teaterinstitutioner fanns i Luleå och Härnösand. Riksteatern hade regionala ensembler i Örebro, Väster- ås, Växjö och Skellefteå. De boende i storstadsregionen hade sedan många år teaterinstitutioner i närheten och ytterligare ca 1,3 miljoner svenskar hade till- gång till teater på nära håll.

Genom tillkomsten av ytterligare teaterinstitutioner har nätet utvecklats och i dag har ca 40 % fler av de boende utanför storstadsområdet tillgång till en teaterinstitution i sitt närområde. _

Även institutionsnätet på musikområdet har förstärkts. Vid periodens bör- jan fanns symfoniorkestrar i Malmö, Göteborg, Stockholm, Norrköping, Helsingborg och Gävle och kammarorkestrar fanns i Örebro och Västerås. Utanför de tre storstäderna hade drygt en halv miljon människor en musik- institution inom geografiskt räckhåll. Institutionsnätet har sedan 1974 för- stärkts med fyra nya kammarorkestrar. Ytterligare drygt 400 000 personer har en sådan institution inom bekvämt räckhåll.

Genom omvandligen av de tidigare militärmusikkårema etablerades också regionmusiken med nio musikregioner som ansvarade för musikverksamhet i vardera två eller tre län. År 1988 övertog så landstingen huvudmannaansvaret och nuvarande länsmusikstiftelser eller motsvarande etablerades.

Grunden för en institutionsstruktur var således redan lagd vid 1970—talets början och de senaste 20 åren har ägnats åt att utveckla och konsolidera verk— samheten.

Turnéer, vandringsutställningar

Före 1974 fanns 14 teaterensembler med fast scen som bedrev tuméverksam- het utanför hemkommunema. Förutom Riksteatern, Operan i Stockholm och Dramaten, turnerade stadsteatrarna i Stockholm, Malmö och Göteborg samt i Helsingborg och Borås. Stadsteatrarna i Uppsala/Gävle och Norrkö- ping/Linköping förlade ungefär hälften av föreställningarna till ”den andra staden”. Länsteaterinstitutionema i Västernorrland och Norrbotten bedrev en omfattande tuméverksamhet. Totalt registrerades drygt 5 000 föreställningar utanför hemkommunen spelåret 1973/74. Riksteatern svarade för drygt 70 % av dessa.

I takt med att helt nya teaterinstitutioner uppstått och Riksteaterns turné- verksamhet framför allt av ekonomiska skäl krympt och Riksteaterns regionala ensembler ombildats till regionala teaterinstitutioner har tumébilden ändrats radikalt. Spelåret 1993/94 hade de regionala eller lokala institu- tionerna ökat antalet föreställningar utanför hemkommunerna från 1 547 år 1973/74 till 2 516 år 1993/94 medan Riksteaterns tuméutbud minskat och detta år utgjorde strax över 40 % av institutionsteatrarnas totala antal före- ställningar utanför hemkommunen. Riksteatern har också på senare år för- ändrat fördelningen av sina turnéer på det sättet att orter med mer än 5 000 invånare besöks i lika stort antal på 1990—talet som på 1980—talet, medan färre orter med under 5 000 invånare besöks på 1990-talet än tidigare i perioden.1 Antalet föreställningar har minskat på alla slags Spelorter samtidigt som ett stort antal mindre orter inte längre besöks överhuvudtaget. Sammanlagt är det 110 färre orter som fick besök 1990/91 i jämförelse med 1982/83 — hela den minskningen består av småorter. Operan i Stockholm och Dramaten hade minskat sitt gemensamma antal turnéer från 226 föreställningar 1973/74 till 63 tjugo år senare.

Teatrar finns i dag etablerade på några orter som tidigare nåddes av teater via tuméföreställningar. Det är därför inte helt korrekt att bara se på antalet fö— reställningar utanför hemkommunen vid en jämförelse. Vissa av föreställ- ningarna i tidigare turnéstatistik ingår nu som föreställningar på hemma- scenen. För att mer i detalj kunna beskriva om utbudet av teater i praktiken ökat eller minskat för den potentiella publiken behövs mer detaljerade uppgifter än vad som samlats in. Det sammantagna utbudet från teaterinstitu- tionema mätt i antal föreställningar har utvecklats måttligt från ca 11 500 föreställningar 1973/74 till 12 800 20 år senare. Under några år på 1980-talet låg nivån under den ursprungliga, men har under senare år åter ökat.

Genom tillväxten av antalet fria teatergrupper har det statligt subventione- rande teaterutbudet totalt sett ökat betydligt. Antalet föreställningar har ökat med ca 2 500 sedan periodens början. Statistik över andelen föreställningar har bara förts sedan 1980—talets början för de fria grupperna och ökningen av

1 Teatrarna och svenska folket (1993). Rapport från Riksdagens revisorer.

tuméföreställningarna är då drygt 1 000. Sedan periodens början kan man anta att drygt hälften av ökningen alltså kommit befolkningen utanför stor- städerna till del. Av de totalt dryga 7 000 föreställningar som de fria grupp— erna i dag genomför är ca 50 % spelade utanför hemkommunen.

Även på musikområdet har konsertutbudet varierat över åren. Inlednings- vis fanns åtta musikinstitutioner, nu finns tolv. Tillsammans producerar de ungefär lika många konserter som de åtta tidigare gjorde. Möjligen finns en tendens till en förändring det senaste spelåret, då en liten ökning noterats. Antalet konserter utanför hemkommunen har ökat — från ca 150 1973/74 till 218 år 1993/94. Utslaget per institution har emellertid turnéverksamheten minskat.

Musikarrangemang ordnas även med fria musikgrupper samt inom ramen för den tidigare Regionmusiken, nuvarande Länsmusiken. Dessutom är Riks— konserter en stor arrangör av konserter. Betydelsen av de statsbidrags- berättigade fria musikgruppernas verksamhet runtom i landet ger den befint— liga statistiken ingen bild av. Man kan dock förmoda att de, tillsammans med andra grupper har stor betydelse lokalt. Länsmusiken ordnar ungefär 65 % av sin konsertverksamhet utanför den egna hemkommunen, i huvudsak inom den egna regionen.

På utställningsområdet har Riksutställningars utbud minskat från ca 37 000 utställningsdagar till ca 15 000 mellan 1979 och 1993. Samtidigt har bl.a. länsmuseema fått ökade möjligheter att göra vandringsutställningar.

Kulturaktiviteter i glesbygd i föreningslivets regi

För dem som inte har residensstäder eller andra orter med kulturinstitution inom bekvämt räckhåll får kulturlivet en annan prägel. Folkbildningen, främst studieförbunden, spelar där en stor roll både som arrangörer av kultur- program och som organisatörer av studiecirklar bl.a. i skapande verksamhet. Kulturprogram i glesbygd redovisas av Folkbildningsrådet sedan 1989/90. Antalet har sedan dess varierat mellan 18 000 och 21 000 per år. Hem- bygdsrörelse och övrigt föreningsliv får också ökat ansvar då institutionsnätet inte täcker. Det förekommer också mer eller mindre tillfälliga kulturprojekt runt om i landet. Kring dessa har det på senare år förekommit debatt om de eventuella utvecklingseffekter projekten har för andra verksamheter i bygden.

Sekretariatet har, i samarbete med Folkrörelserådet ”Hela Sverige ska leva”, beställt en studie av kulturprojekt på landsbygd och glesbygd i föreningslivets regi.2 Frånsett att vi ville skapa oss en bild av vilket slags projekt som förekommer och hade en önskan om att teckna bakgrunden till

2 Ahlinder C (1995): Kultur på landsbygd och i glesbygd. Studie för Kulturutredningen. 647

hur projekten uppstår ville vi också se om det går att utläsa några utvecklings— effekter förutom på det rent personliga planet för dem som medverkar.

Urvalet till studien gjordes dels genom kontakter med länsstyrelserna, dels via ett urval av svar från en tidigare undersökning som Folkrörelserådet gjort. Totalt gick frågeformulär ut till 300 föreningar som möjligen drivit kultur— projekt inom ramen för sin verksamhet eller som huvudsaklig aktivitet.

Undersökningen kan inte sägas vara representativ — svarsfrekvensen blev bara 25 %, men även om vi inte kan uttrycka resultaten i statistik ger de en bild av villkoren för kulturprojekt i glesbygd i föreningslivets regi. Enkät- svaren har också kompletterats med fördjupningar inom ramen för åtta olika projekt runtom i landet.

Ett vanligt tema för kulturaktiviteter i glesbygd eller på landsbygd är hem- bygdsdagar. Dessa kan få litet olika benämning som t.ex. hemvändardagar, marknadsdagar eller liknande. En annan typ av projekt som tycks vara vanligt förekommande är dokumentationsprojekt av olika slag. Det kan gälla arbete med kulturminnesvård eller utmärkning av vandringsleder, bygdespel med historisk anknytning eller berättarcaféer. Det förekommer också projekt där man arbetar med att ta fram en gemensam hembygdsbok.

Men alla projekt är inte knutna till bygdens egen tradition. Det förekommer också kulturprojekt i glesbygd som tar fasta på intresset hos en tillresande publik t.ex. i form av körarrangemang eller musikfestivaler, teaterprojekt eller musikaluppsättningar, som inte direkt har med bygdens egen historia att göra.

De som startar föreningsdrivna projekt på landsbygden eller i glesbygden har ofta byutveckling som bakomliggande motiv. Ofta riktar sig verksam- heten till byns egen befolkning. Man vill visa för sig själva att man vill och kan och försöker att med projektens hjälp skapa gemenskap och samman- hållning. I andra fall är man mer utåtriktad och verksamheten vänder sig i första hand till besökande. Motiven är liknande men här tillförs också ett ekonomsikt motiv.

De som fungerar som initiativtagare till lokala projekt är ofta den egna föreningen eller någon privatperson från bygden. Det förekommer också att någon annan förening, t.ex. en hembygdsförening, tar det ursprungliga initia- tivet men att projektet sedan i praktiken drivs inom ramen för en för ända— målet särskilt inrättad organisation.

Initiativtagarna är eldsjälar och påfallande ofta personer som kommit inflyttande till bygden. Man kan tänka sig att de inflyttade ser möjligheter, kanske har idéer med sig från annat håll och inte är så bundna av etablerade mönster som den som levat länge i en bygd. Av initiativtagarna krävs förmåga att balansera förändring mot tradition och ett stort mått av lyhördhet.

I lokala projekt stöter man på problem av olika slag. Det kan handla om konflikter inom gruppen som arbetar aktivt, svårigheter att få människor att ställa upp på ideellt arbete och, som en konsekvens av det, ekonomiska

svårigheter. Samspelet med kommunen och andra myndigheter beskrivs ibland också som problemfyllt.

Många uppger att projekten i glesbygd har positiva effekter för dem som är direkt inblandade i arbetet, men många menar också att man kunnat se effekter för själva bygden i form av stimulans för lokala företag, upprustning av byggnader och platser eller utveckling av marknadsföring av föreningen.

Arbetstillfällen för konstnärer

Genom tillkomsten av nya regionala teater— och musikinstitutioner har antalet årsverken på teater— och musikområdet ökat med ca 200 respektive drygt 350. Antalet personer med konstnärliga yrken enligt Folk- och bostadsräkningen har ökat långt över det. Totalt har en ökning med 40 % ägt rum mellan 1975 och 1990 av antalet personer som uppger inkomster från litterärt eller konst— närligt arbete. Störst är ökningen av antalet bildkonstnärer.

Sekretariatet har låtit beställa särskilda körningar i Folk- och bostadsräk- ningarna som anger tillväxten i regionernas huvudort, eller de orter där kulturinstitutionerna i övrigt finns, jämfört med hela länet. Även om det största antalet tillkommande konstnärer finns i storstadsregionerna betyder tillväxten i andra delar av landet relativt mycket. I Västerbotten t.ex. har antalet konstnärer ökat med drygt 70 % sedan 1975. Länet har tillförts ca 375 konstnärliga eller litterära utövare varav ca 270 bor i Umeå kommun. Jämfört med ökningen i Stockholm på ca 4 700 personer eller i Malmö och Göteborg med ca 1 000 respektive 1 500 nytillkomna konstnärer innebär det dock ett måttligt tillskott.

Störst ökning av antalet konstnärer i procent har de tre nordligaste länen Jämtland, Västerbotten och Norrbotten med ökningar mellan 65 och 75 % mellan 1975 och 1990. Det är ungefär lika vanligt att ökningen kommer huvudorten, som övriga delar av länet, tillgodo. I Jämtland betyder det att länet tillförts ca 200 nya konstnärer sedan 1975 och i Norrbotten är ökningen drygt 300 personer. Störst ökning på institutionsort uppvisar Umeå, där antalet kulturarbetare eller konstnärer ökat med 108 % sedan 1975. Minst ökning av antalet konstnärliga och litterära yrkesutövare på institutionsortema har Skaraborgs län. Ökningen i antal konstnärer i länet är visserligen närmare 275 personer, men i Skövde inskränker sig ökningen till 53 nytillkomna konstnärliga utövare och i Skara till tio nytillkommande.

Decentralisering av huvudmannaskapet

Med länsmusikreforrnen övergick huvudmannaskapet för de regionala en— semblerna från staten till landstingen. Staten har dock stått kvar som huvud- finansiär av länsmusikverksamheten sedan reformen genomfördes 1988.

Huvudansvaret för kulturmiljövården vilade i periodens början på Riks- antikvarieämbetet. I länen låg uppgifter på länsmuseerna. År 1976 inleddes en decentralisering av kulturmiljöfrågorna. Länsantikvarietjänster inrättades på länsstyrelserna med uppgiften att arbeta i samverkan med länsmuseema i kulturmiljöfrågor. Det handlar alltså i detta fall om en decentralisering inom det statliga systemet.

I syfte att skapa en större samverkan mellan de centrala museerna och den regionala och lokala museistrukturen har vissa centralmuseer utsetts till ansvarsmuseer för sina samlingsområden.

33.2. Skillnader i kulturvanor beroende på boendeort Skillnader i kulturvanor mellan boende i Stockholm och i glesbygden

Om man gör en extrem jämförelse och studerar kulturvanoma i stor- stockholmsområdet och vanor bland personer bosatta i glesbygd föreligger skillnader på många punkter och de är tydliga oavsett om måttet gäller aktivitet på årsnivå eller att ha varit aktiv den senaste månaden.

Boende i Stockholm har i större utsträckning besökt teater, museum och biograf någon gång under året. Skärps kravet till besök senaste månaden har stockholmare oftare varit på teater, konsert, museum, bibliotek och biograf. Stockholmaren skriver i större utsträckning också oftare dagbok, artiklar och brev eller fotograferar, filmar eller tecknar och målar oftare. De som bor i glesbygd har däremot i större utsträckning och oftare varit ute och dansat, varit i kyrkan samt besökt en idrottsarena.

Skillnader i kulturvanor mellan de tre storstadsområdena

Det har inte varit möjligt att studera kulturvanoma i de tre storstäderna var för sig, men flera av de källor som finns visar kulturvanor där boende i Malmö och Göteborg sammanvägts. Dessa kan jämföras med Stockholmsuppgifter- na.

De skillnader mellan de båda stadsgrupperingar vi kan beskriva gäller biobesök och teaterbesök som Stockholmsboma gjort i större utsträckning på årsnivå. Skillnaden mellan orterna försvinner för teater om kraven på besöks— frekvens skärps men kvarstår för biobesök. Man skiljer sig också åt i hur stor andel som varit ute och dansat, gått i studiecirkel, varit i kyrkan eller på idrottsevenemang. Alla dessa aktiviteter är vanligare på årsbasis i Malmö- och Göteborgsområdet än de är i Stockholm. Skillnaden kvarstår bara för att gå ut och dansa om kraven på aktivitetsnivå skärps. Att delta i studiecirkel eller skriva brev är vanligare förekommande på årsbasis bland boende i Stockholm

än i de båda andra storstadsområdena. Skillnaderna finns inte kvar om kraven på aktivitetsnivå skärps.

Skillnad i kulturvanor mellan boende i och utanför regionens huvudort

Decentraliseringen av kulturinstitutionsnätet i landet har skett i syfte att möjliggöra för fler att komma i kontakt med ett ”levande” kulturutbud. Sekre- tariatet har haft tillgång till ett material ur ”Kulturbarometern” där region- huvudortens boende kan jämföras med de boende utanför regionhuvudorten. Någon jämförelse över tid kan inte göras.

Det tydligaste draget när man jämför kulturaktiviteter bland boende i och utanför regionhuvudortema är att skillnaderna är små, men beroende på boendeort kan det blir mer eller mindre vanligt med återkommande besök.

Kulturvanorna skiljer sig dock på ett par punkter. Tydliga skillnader mellan människor som bor i regionhuvudorten respektive utanför den finns på årsbasis för besök på teater respektive besök på museum. Medan 48 % av de boende i huvudorterna har besökt teater det senaste året och 60 % varit på museum är motsvarande andel för dem som bor i andra kommuner 37 % re— spektive 53 %. Skillnaderna återspeglas också bland de frekventa besökarna på museum. Ca 20 % av de boende i regionhuvudortema hade varit på museum senaste månaden mot bara drygt 10 % utanför. Bland egen- aktiviteterna skiljer sig de boende åt bara vad gäller brevskrivning — större andel av huvudortemas boende skriver brev än de som bor utanför.

Skillnad i kulturvanor mellan boende i mindre städer och tätorter samt på ren landsbygd

Institutionskulturen når återkommande besökare i mindre städer och tätorter respektive på ren landsbygd i ungefär samma utsträckning, men de spora— diska teater— eller konsertbesökarna är färre på landsbygden. Man har också ungefär samma andel egenaktiva kulturutövare i tätorterna som på landsbyg- den. Ett tydligt undantag är bokläsning som sker i mindre utsträckning i gles- bygd. Någon stor skillnad i andelen återkommande biblioteksbesökare kan man dock inte notera. Tillgången till andra distributionsvägar för böcker kan vara en tänkbar förklaring till differensema. Besök på biograf skiljer sig mellan glesbygdsboende och tätortsboende såväl för återkommande besök som sporadiska besök. Trots ett väl utvecklat biografnät i landet har tv— apparaten antagligen ersatt filmduken för dem som bor i periferin. Man åker inte till ”stan” för att gå på bio i särskilt stor utsträckning.

Skillnader i kulturvanor mellan olika boendeorter sett över tid

I SCB/ULF har vid ett par tillfällen bearbetningar gjorts som visar skillnaden i kulturvanor mellan storstadsregionernas, de stora och medelstora kommu— nernas respektive glesbygdens befolkning. Det ger oss möjlighet att också studera vad som skett sett över en längre tidsperiod på några aktiviteter.

Vi kan konstatera att andelen årliga teaterbesökare inte förändrades för de boende i Stockholm mellan 1982/83 och 1990/91, medan andelen ökade med tre till fem procentenheter i övriga delar av landet. De frekventa teaterbesöken har i princip inte förändrats på någon av ortstypema.

Andelen konsertbesökare har ökat över hela landet, men ökningen på års- basis är särskilt markant i Malmö—/Göteborgsområdet. För de mer frekventa besöken på musikevenemang finns inga större skillnader över tid på de olika ortstypema.

En slutsats blir att institutionskulturen i dag när fler medborgare, men att den grupp som besöker institutionerna ofta inte har förändrats i storlek.

33.3. Sammanfattande iakttagelser

Tjugo års kulturpolitik har inneburit att flera nya kulturinstitutioner har etable- rats. Antalet arbetstillfällen har ökat och tillväxten av litterärt och konstnärligt verksamma har skett runtom i hela landet. Förändringarna av institutionsnätet har inneburit att fler har fått ”sitt eget” kulturutbud, vilket inte är detsamma som att utbudet uttryckt i antal föreställningar från institutionerna nödvän- digtvis har ökat. Antalet är ungefär detsamma, vilket också troligen gäller möjligheterna att delta bland dem som bor utanför orterna för hemmascener- na.

Studieförbunden har etablerat sig som en viktig arrangör av kultur- program. Framför allt i glesbygd har detta stor betydelse. Med närmare 20 000 årliga kulturprogram i glesbygd är det studieförbunden som svarar för kulturutbudet i de mindre kommunema.

Det är svårt att förändra kulturvanor. Även om utbudet kan nås av fler för- ändras vanorna mycket långsamt. Tillgång till ett kulturutbud är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för att förändra sina vanor.

Även om möjligheterna att delta i kulturlivet har ökat för ca en halv miljon av landets invånare har inte så stora spår satts i kulturvanoma. Störst är för- ändringen på musikområdet, där också intresset för musik ökat kraftigt.

Det bör i detta sammanhang påpekas att televisionen har förmågan att fungera inte bara socialt utan också geografiskt utjämnande. En analys av den genomsnittliga publikstorleken till samtliga teaterföreställningar under ett år i Sveriges Television visar att andelarna är desamma i Stockholms län,

Västmanlands län och Norrbottens län.3 Det finns heller inga stora skillnader om man fördelar årets teaterföreställningar på genrer. Exempelvis ny svensk dramatik får en publikandel som är lika stor i alla tre länen — ca 6 % av be- folkningsunderlaget.

Samtidigt vill vi betona att skillnaderna mellan boende i olika delar av landet, med undantag för Stockholmsområdet, inte är så stora. Det är framför allt slående att skillnaden mellan boende på ren lands- eller glesbygd och inne i de mindre städerna och tätorterna inte är särskilt markanta.

Den samlade bilden blir att det regionaliserade institutionsnätet kan inne— bära en god möjlighet för dem som bor centralt i framför allt residensstäderna att uppleva valfrihet. Man har fler föreställningar och uppsättningar att välja på än man hade haft om orten endast besökts av tuméföreställningar. Men valfrihet innebär inte alltid att man väljer. Ibland kan valfriheten innebära att optionsvärdet ökar medan utnyttjandet i praktiken minskar. Man måste inte längre ”passa på” utan kan vänta till en mer lämplig tidpunkt för konsert eller teaterbesök. Det är också så att hemmainstitutionen kan upplevas som en begränsning genom att variationen i skådespelarröster eller musikaliska uttryck begränsar sig till det som den egna institutionen kan erbjuda. Det är möjligt att ett ökat turnerande mellan länen skulle kunna öka såväl det faktiska utbudet som återge känslan av tillfällen som bör gripas i flykten till de boende runt om i landet. Det skulle behövas särskilda lokala utvärderingar där lokalbefolkningen kommer till tals om det egna kulturutbudet på orten. Det skulle kunna ge en mer nyanserad bild av det paradoxala i att så relativt få utnyttjar de ökade möjligheterna att delta i kulturlivet och förklara varför trenden att besöka kulturevenemang mer sällan tenderar att öka.

Samtidigt tycks det inte vara något stort hinder att resa för att delta i vissa kulturevenemang. På teaterområdet är besök på den egna läns- eller stadsteatern det vanligaste för boende utanför Stockholmsregionen. Men därnäst vanligast är besök på en privatteater, ett besök de flesta i regel måste resa ganska långt för att kunna genomföra. Mellan 10 och 15 % av de boende utanför storstadsområdet har gjort en sådan resa det senaste året, medan bara mellan 6 och 7 % sett en föreställning där teater kom resande till publiken via Riksteatern.

Amatörteater är den besöksgenre som ökat mest på senare år. Vi kan inte utläsa hur denna ökning fördelar sig på regioner, men data från 1990—talet visar att den höga nivån förekommer i alla olika typer av boendeorter.

3 Nowak L (1991): Teater hemma — del 2. Rapport nr 17 Sveriges Radio/PUB. 653

.::,iiiilr'r'l ni:-.it?! millii: då :=.

MM 'nuki ,a'gts: '.:e'llan' nu"? En WWW ämnat abmtlircrmi: * ..'.air'e-t', in: 531.er :?::ng :,:-:| T ::in :r.::;::.::i:.:.w mis 15151an r,:im ::..:

:::. ::: n :i— .: : _ maja:, .:: i'm. mt. digt" "hämmar :,: ”:::jl' ::..:": :. - , I' : | ry.: | llLl lb! fsin lli: '.... "enl.." .':: ::.: ..lnl'adåi'slh'ibm mimmi ':i'it'rrgäme

:: |.

131 'In. "! . _ mm minä” :|: x'? &:me 41.5: .läDI'F ii ':' ,'u 'i'—:* "' .'.".T' " || iir [Utr-I

' " ' 'tfälåpmnn _ ' ihmeibiillam ”vintrar —' , Eif'li's'riii' finish rigimzlumta nat &%%'th :'ofi' ?: ali 161 talang.] lng' .:': ::..:

ailåt'åätåtä'?

. ._. * L'lli l'l .. Måbär: & Egg MW %% _ tr-s'blq Ikari: 'iiitf'iil gåta?! räliliiä tåg; ' q'il'i'i't ä "' :...-i”. in] .j'is' u'ilj'dgfnltl Mk."1åiäv bilfritt %ijifei'niiix' ' " indi i-iv

wlanm namn?? : Jofama. "En? urban: .':an :ninnvznnntjn

::..:-.'..: :."i' """ ' ' " Missa .'.-f:- :=: ..... illa...... Madnäiwm iafl) miaötadaqrahfdå _i nsnoitshav nu money gmnan'lhged i! & anmälda nal nmahwuani 51139 nah inne nb lli: '_',ir.1szuirt:gsd intim:

ä-d jämn-än?» magarna: nanm nastan: abmnurnm tulö n. iii: :gilrö'm Yta 3:51)le %&:qu MU'ÅQFBQÅQ'HN u. mums): agens mb.: tel.—adm Hamatm " Mel. sitä? rör.- .mmw:m: :. minn: :::? :wsgwmmmmmmsw wwwins-eine ii.-314351». William m.m istid. Wissman:— r:: sammhä- gåtts':..arulsr?:1:rhé.wilm#u3 :. wläb'mmnmillänwbsttwm Just -:..'.. :::. . :. ._.-tail? mammans: £m1.wmnmmnliaif£m.u'hmm Mantmwimölmmmml m-sanMuthWm utg:-rm mat-' rat: in.-sa:: .wsw-mmmått. SWM ta,-QN .nvnnigaiamlr-dmm tömma: abnsml räl mnzgärmv lsli matsalabmi :"Jyrts'nmwil 41:st &..eiwgwäs rusttmngaaxwr mast: få: Fadi.3.11.ij|:nnugtämgptmwantttis.te%W1aattaua.m 1913: Hämäläinen 33:21:14. mgm-MHMWPMu—imummm 'WWÄW'WWWÖMWMW 'i"— Bw & Milman" finkan

1Hlijr'qs':l[4ij'll1'14':u,||*[|11|;':jtfl::.lj':::T f' .. .: ::., ' :HlQAWW'åÄJÄåHWmJle "Fil:M :Vm-wwww:w armadan. m:: amirals— u,. talat-41991, WWF”. w gammala: &: malaysia, minä!) Brutal. uni malm

' .amwlitmrl stam! MW mamma..-mmm: ns-b- m ::

..vlur:t"'*"inr1: hm- :::w ':r':-:jc:.:...'-.::' '::1' ::.:r _'1' ".': |'::"'.?.':r— ..:menni .::_'v:::: ru'.il...l. L'll'. :k- .::' .::- .H.": r|1_.'l.:Il—.'.:I".1>:1n,.

Del min i 'im'i : .lvmnnhnng flikka-". 1:2le inl.-"'in'. 'er fm "t. 'a' n'! tungan. 'un'. Inn—t' Milli: le'ii ec. '” storgatan; : _'arnnhr'dm Enuma'fi. :i. den ';:LLI- 'lumliuiuu j_.tztjiksluridkun Lili muslim Lemi-.'ll'lrmtimpingm nr::rnr rr.t "ri $%;de T::IL't' Muu :'juzj :LÄL BUL—Ilib'Jl-P. llr15'*:'1r_1:ux'i'""3rm*kärr':t—th, nanm»?! ':'»l m nomen. .& him-:"nmmså mimi? 1119?!) .] #1:qu '- .&U'äbihas

34. Kultur relaterad till boende och kultur i boendemiljön

34.1. Relation mellan boendeform och kulturvanor

Vi har tidigare pekat på betydelsen för kulturvanoma av olika socio—ekono- miska förhållanden. I föregående kapitel har vi studerat sambandet mellan kulturvanor och var man bor i landet. I detta kapitel studerar vi i vilken mån kulturvanoma också påverkas av hur man bor.

Sekretariatet har låtit göra en bearbetning av mått på kulturvanor i ”Kulturbarometern” för att studera vilka skillnader som finns bland boende i olika slags boendeformer. Uppgifterna gäller åren 1992—1993. Materialet, som omfattar ca 1 700 personer, har delats in i tre grupper — boende i hyreslägenhet, i bostadsrätt samt i radhus eller villa. Materialet har inte tillåtit en sambearbetning av boendeform och boendeort. Vi har alltså inom ka- tegorin boende i småhus såväl människor som bor i egna villor i tätorternas utkanter, i storstädernas förorter eller i egna hem i glesbygden. Lägenheterna kan ligga inne i storstädernas centrala delar, i förorter eller i mindre städer och samhällen men också representera en, mindre vanlig, boendeform på ren landsbygd. Vi har ändå valt att presentera materialet med reservation för att framför allt den stora gruppen boende i villa/eget hus inte är en grupp utan flera.

Av de aktiviteter som vi kunnat analysera visar bara ett fåtal några skill- nader mellan människor i olika boendeformer. Kulturvaneskillnader till följd av boendet tycks mer spegla var i livscykeln man befinner sig. Hyreslägen— hetsboende har ett ”ungt beteende”, medan bostadsrättsboende har ett be- teende som mer liknar de äldres.

Den stora delen av befolkningen bor i villa eller radhus — närmare 60 %. Det betyder att denna grupp också är den som präglar befolkningens total— värden. Det är kanske därför inte överraskande att gruppens aktivitetsnivåer överensstämmer väl med värdena för hela befolkningen. Det finns dock några få undantag. De som bor i ett eget hus går mindre ofta ut och dansar och ägnar sig oftare åt att filma och fotografera. Man har i större utsträckning slöjdat och reparerat och i högre grad varit på teater och museum samt bi- bliotek, i kyrkan eller på idrottstävling. En analys av de villaboende efter boendeort skulle säkert ge ytterligare perspektiv på bearbetningen.

Att bo i villa eller radhus har starkt samband med att vara barn eller ha barn. Det är 75 % av alla barn 9—14 år som lever i denna boendeform och 66 % av personerna i den äldre föräldragenerationen 45—64 år. Hyreslägen—

het bor man i störst utsträckning i i 15—24-årsåldem då mer än var tredje bor på det sättet.

Utbildning är inte särskilt relaterat till boendet med undantag för boendei bostadsrätt, som är en vanligare boendeform bland eftergymnasialt utbildade. Att bo i villa eller radhus är mindre vanligt bland högutbildade än bland resten av befolkningen.

34.2. Erfarenheter av arbete med kultur i boendemiljö

Tidigare har nämnts att sekretariatet låtit genomföra intervjuer med represen- tanter för kulturverksamhet som bedrivs inom ramen för andra organisationer än traditionella kulturföreningar.1 Där ingår intervjuer med representanter för boendeorganisationema, Hyresgästernas Riksförbund, HSB och Stockholms Kooperativa Bostadsförening (SKB).

Inom hyresgäströrelsen fanns tidigare kontaktkommittéer som så gott som uteslutande arbetade med kultur- och fritidsfrågor. Man hade på det sättet flera tusen kulturombud runtom i bostadsområdena. Genom förändringar av arbetet i hyresgästavdelningama 1990 har de tidigare kommittéerna fått ut- ökade uppgifter i och med att man fått eget beslutsfattande och eget budget- ansvar. Därigenom har kultur— och fritidsfrågorna ställts i bakgrunden till för- mån för mer övergripande frågor om organisation och boendeinflytande. En konsekvens är också att man nu är mindre benägen att avsätta pengar till kultur. Tidigare fick man ett bidrag från centralorganisationen och behövde inte tänka på kostnaderna. Omorganisationen av hyresgäströrelsen har så- ledes, åtminstone inledningsvis, drabbat kulturverksamheten och en under- sökning bland 200 hyresavdelningar visar att ombuden saknar kultur- och fritidsuppdragen och den glädje dessa uppgifter gav och det informella arbets— sättet som rådde.

Då man gör jämförelser tillbaka i tiden upplever intervjupersonerna att vill- koren var mer generösa tidigare genom att kommunerna arbetade mer stimule- rande i slutet på l970-talet än vad man gör i dag. Inom hyresgäströrelsen menar man också att man tydligt ser hur det dragits ner på resurser i skolorna och att det drabbar barnen. Man hade också möjlighet att ta stora grepp tidigare genom att man var medlem i ABF och dessutom erhöll medel från stat, kommun och landsting. Man saknar också samarbetet med Skådebanan och Konstfrämjandet som kunde erbjuda prov på olika typer av konstnärlig verksamhet, exempelvis i samband med medlemsmöten.

[ Nowak L (1995): Kultur i skymundan. Intervjuer med företrädare för folk— rörelser och föreningsliv om kulturaktiviteter inom organisationernas ram. Studie för Kulturutredningen.

De intervjuade menar att man genom kulturombuden i hyresgästavdelning- arna har lyckats nå många nya människor med kultur. Man kunde erbjuda böcker från boksnurror i tvättstugorna, ordna låneverksamhet med konst, filmvisning i bostadsområdena m.m. och verkligen nå människor i deras in- vanda miljö. Man menar att detta samarbete kring kultur är viktigt för trivsel och gemenskap i bostadsområdena och att det bör bevaras.

SKB är en bostadsförening där medlemmarna gemensamt äger fastig— heterna och upplåter dem med hyresrätt till personer som medverkat till före- ningen med en insats. Här arbetar man med kvartersråd som nästan ute— slutande arbetar med ”vardagskultur” som syftar till att skapa sociala nätverk i husen. Det kan gälla vardagshantverk som julpyssel eller småreparationer i fastigheterna. Man menar att boendemiljön ska vara estetiskt och omsorgsfullt utformad och anlitar välrenommerade arkitekter. Det senaste decenniet har man satsat mer än tidigare på utsmyckning av bostadsområdena.

HSB har ungefär lika många bostadsrättsföreningar som Hyresgäströrel- sen har lokalavdelningar, vilket innebär ca 4 000. Inom HSB har kultur- intresset en lång tradition och ända sedan HSB grundades har man värnat om resurser för konstnärlig utsmyckning i boendemiljöerna. I dag är konstruk— tionen sådan att HSB avsätter en viss summa per rn2 i nyproduktion för utsmyckning.

HSB kan också ge exempel på en intensiv studiecirkelverksamhet som rapporteras via ABF och även här förekommer tvättstugebibliotek och exem— pel på kulturprogram i det egna bostadsområdet. Man har provat att arbeta med närradio och lokal—tv men dragit sig ur på grund av kostnaderna. Man har också startat en verksamhet för pensionärer och har på 1990—talet ca 65 pensionärsklubbar med sammanlagt 5 000 medlemmar som deltar i aktiviteter på främst dagtid och ofta själva bidrar med sina kunskaper på olika kultur- områden i programverksamheten.

1990 års förbundsstämma i HSB har beslutat att förbundet ska arbeta mer aktivt med kulturfrågor och man utsåg 1992 till ”kulturår”. I samband med det har studiecirkelverksamhet dragits igång med syfte att uppmuntra eget skapande och att förmedla kulturupplevelser. Man har t.ex. försökt skapa möjligheter till möten med kulturen genom att bjuda in teatergrupper som ger föreställningar i bostadsområdena.

34.3. Åtgärder för att stimulera kulturverksamhet i boendemiljön

År 1976 ansökte Studieförbundet Vuxenskolan hos regeringen om medel för kulturprojekt i bostadsområden och bygder. Medel beviljades och ett antal projekt kom till stånd i samarbete med Kulturrådet. Syftet med kulturprojekt i

boendemiljön har både varit att ge de boende kunskap om den lokala miljön och att aktivt uttrycka sin mening om den. Syftet har också varit att öka gemenskapen, vilket på sikt kan förstärka beredskapen att också påverka. Tanken har också varit att man genom de olika projekten skulle motverka negativa och destruktiva tendenser i bostadsområdena. Ett annat syfte har varit att undanröja det hinder som avstånd till institutioner och arrangemang innebär. Naturligtvis har också syftet att nå nya grupper med kultur funnits med i bilden.

Det statligt stödda projektet ”Kultur i boendemiljö” inleddes 1978/79 och drevs som ett utvecklingsprojekt där utvärdering var en viktig del av arbetet i syfte att kunna sprida erfarenheter vidare. Tanken med projekten var att starta en process — inte att skapa isolerade spektakulära evenemang. Projektet ”Kultur i boendemiljön” avslutades formellt 1982/83. I en rapport från Kulturrådet redovisas erfarenheterna från projektet.2

En slutsats av projektet var att åtgärder av det här slaget ofta ”ökar pulsen” i ett område och att studieförbunden mycket väl kan fungera som huvudman för verksamheter av det här slaget. Erfarenheterna visar emellertid att det är ett förberedande steg som skiljer aktiviteter med kultur i boendemiljö från andra studieförbundsanknutna verksamheter. I ett förberedande skede behöver en kärntrupp av områdesanknutna personer stimuleras till uppsökande verksam— het genom ett särskilt studieprogram. Likaså behöver kulturarbetare kontaktas på ett förberedande stadium genom studieförbundens försorg. Det finns naturligtvis andra aspekter som tillgång på lämpliga lokaler i områdena som studieförbunden lättare kan hantera inledningsvis.

Kulturrådets utvärdering av projektet visade att satsningar på kulturverk— samhet i boendemiljön har störst betydelse för de människor som tillbringar det mesta av sin fritid där de bor. Ofta handlar det om människor som stannat i en avfolkad bygd eftersom man är djupt förankrad där och dessa människor har en utpräglad känsla för sin närmiljö. En annan slutsats är att kulturprojek- ten kan bli en faktor som motverkar flyttbenägenhet och som stärker samhörighetskänslan.

Liksom i fråga om kultur i arbetslivet är en annan slutsats att projekten i boendemiljön ibland fått stora likheter med verksamhet som redan bedrivs inom studieförbunden. Man kan fråga sig om det behövs särskilda projekt- medel för att driva kultur i boendemiljön eller om studieförbunden snarare borde använda hittills gjorda erfarenheter för att arbeta fram nya arbetsmeto- der.

Projektet ”Kultur i boendemiljö” har också varit föremål för en etnologiskt grundad granskning som landar i mycket kritiska slutsatser kring projektet som form och hur det i praktiken kom att bedrivas.3 Forskaren menar bl.a. att

2 Kultur [ boendemiljö. Rapport från Statens kulturråd 1984z4. 3 Gerholm L (1985): Kulturprojekt och projektkultur. Liber.

projektet i realiteten avsatte mycket begränsade spår bland de boende och att de projekt som ändå existerade hade varierande överlevnadskraft efter projekttidens utgång.

34.4. Utsmyckningar i boendemiljö och stadsbild

Det egna hemmet är den miljö som står individen närmast. Det är där det lilla barnet först bekantar sig med kulturens många uttryck och utforrrmingen av hemmiljön signalerar ofta för den vuxne identitet och kulturell tillhörighet. Mycket av den vakna arbetsfria tiden tillbringas i och kring hemmet. Den yttre boendemiljön är därför en viktig dimension i den kulturella välfärden. Till— gången till lokal service på kulturområdet som ett filialbibliotek, en biograf eller en allmän möteslokal kan innebära mycket för upplevelsen av kulturens betydelse.

Bebyggelsen kommunicerar med såväl förbipasserande som de som bor eller arbetar där. Den yttre miljön kan lämna stort eller litet utrymme för samvaro och gemenskapskänsla. Ofta förses torg, offentliga byggnader, entréer eller parkområden med offentligt finansierad konst. Det förekommer också att byggföretag ordnar utsmyckningar i anslutning till nybyggnationer.

Inom projektering av statligt finansierade byggnader finns sedan 1934 den s.k. enprocentsregeln som innebär att 1 % av produktionskostnaden avsätts för utsmyckning av byggnaderna.

Statens konstråd, som har ansvaret för utsmyckningen av de offentliga byggnaderna, arbetar som myndighet också opinionsbildande för att konsten ska bli ett naturligt inslag i hela samhällsmiljön. Man verkar bl.a. för att stimulera till inköp av konst placerad i de boendes egna närmiljöer. Även kommuner och landsting köper konst till sina byggnader samt placerar konst i andra offentliga miljöer.

Sedan 1960-talet har det varit möjligt för byggherrar att få förmånliga lån avsedda för den konstnärliga utsmyckningen av bostadsområdena. Dessa lån söktes i samband med att bostadsområdena färdigställdes, men i takt med att bostadsbyggandet minskat har efterfrågan på dessa medel också minskat. Länet har därför först gjorts om till ett räntebidrag och slutligen till ett renodlat bidrag. Fr.o.m. budgetåret 1994/95 kan medel sökas också för utsmyckning av befintliga bostadsmiljöer. Inriktning på och organisation av statens insatser för bl.a. inköp av konst och bidrag till konst i bostadsmiljöer har nyligen setts över av en statlig utredning som föreslagit vissa förändringar.4

4 SOU 1995118: Konst i offentlig miljö. Betänkande av Utredningen om konst i offentlig miljö. 659

34.5. Sammanfattande iakttagelser

Kulturpolitiken har på flera olika sätt arbetat i syfte att kulturellt berika boendemiljön. Genom att planera bostadsområden också med estetiska utgångspunkter, att utsmycka fastigheter och grönytor, har byggherrar och planmyndigheter sökt att erbjuda människor en miljö med kulturella värden. Att mäta effekten av detta är emellertid svårt. Många gånger lägger människor inte märke till arkitektur eller utsmyckningar, men påverkan finns där ändå. De studier som gjorts av hur människor upplever konstnärlig utsmyckning i sin närmiljö ger dock inte så uppmuntrande resultat. Ofta förekommer nega— tiva reaktioner. Människor accepterar heller aldrig konstnärlig utsmyckning som innebär ren kosmetik. En dålig bostadsmiljö kan inte kompenseras med aldrig så många muralmålningar eller skulpturer.

Under 1980-talet gjordes försök att utveckla kulturverksamhet i boende— miljön. Idén att arbeta med kultur i en miljö där människor känner sig hemma och trygga är naturlig. Resultaten ger emellertid liten återkoppling till om man lyckas. Liksom i många andra lokala verksamheter blir beroendet av eldsjälar starkt för att projekten ska fortleva.

Data över kulturvanor tyder inte på att boendeformen i sig är särskiljande. Man kan således inte generellt säga att villaboende är mer kulturellt aktiva än lägenhetsboende eller vice versa. Boendeformen skulle behöva relateras också till en geografisk variabel för att bli särskiljande. En sådan bearbetning skulle eventuellt kunna bidra till att identifiera kulturellt underförsörjda bostadsområden, men bör i så fall grundas på betydligt större material än vad som varit möjligt i vår bearbetning.

35. Utvecklingen i förhållande till målen

35.1. Att bedöma måluppfyllelsen

I kapitel 2 har vi angett att en utvärdering bör besvara, eller i varje fall belysa, fyra frågor:

— Vad ville man? — Vad gjorde man? — Vad blev resultatet? — Varför blev resultatet som det blev?

I kapitel 4 har vi tecknat bilden av statens avsikter med kulturpolitiken, främst uttryckt genom målen. I kapitel 4—34 har vi belyst vilka kulturpolitiska insatser som gjorts för att förverkliga dem. Vi har beskrivit hur kulturverk- samheten utvecklats inom olika områden och i förhållande till olika grupper och miljöer, avläst vad som förändrats under 20 år och vad som är relativt oförändrat. I detta kapitel diskuterar vi de insatta åtgärderna och uppnådda re- sultaten i förhållande till målen. Det sker i medvetande om den stora betydelse som förhållanden i omvärlden haft. Några viktiga omvärldsfaktorer har vi be- handlat i kapitel 3. Kapitlet bör ses som ett första steg i en fortsatt analys och diskussion av frågor om måluppfyllelse och gör inte anspråk på att vara hel- täckande eller att ha nått djupt.

De kulturpolitiska målens karaktär

De åtta kulturpolitiska målen från 1974 är av övergripande natur. De anger färdriktningen, är mål att sträva mot. De är därför formulerade i relativt all- männa tenner och handlar om grundläggande värden för medborgarna.

Målen är inte av enhetligt slag. Några handlar om hur verkligheten bör vara beskaffad, andra om hur den ska förändras. Vissa mål är rättvisemål, andra främjandemål. Vissa mål handlar om att garantera, andra om att med- verka till.

De åtta målen är, om än i varierande grad, både mål och medel. Yttrande- frihetsmålet är sålunda både ett fundament för hela kulturpolitiken och ett me- del för målet om konstnärlig och kulturell förnyelse, som i sin tur är ett medel för flera av de andra målen. Decentralisering och kontakt över språk- och na- tionsgränserna är också i hög grad medel för att nå flera av de andra målen.

Staten har bara på två områden, kulturnriljövården 1987/88 och arkivverk- samheten 1989/90, konkretiserat målen genom att fastställa sektorsmål.1

Ingen har hittills lyckats arbeta fram tydliga indikatorer — enkla, lättbegrip— liga och kulturpolitiskt relevanta mått — på måluppfyllelsen. Vi har bearbetat frågan i början av arbetet men, i likhet med andra, fått ge oss för svårigheter- na. Mått för olika typer av kulturverksamhet finns, även om de inte täcker allt och inte alltid håller önskvärd kvalitet. Huvudproblemet ligger emellertid i att hitta ett begränsat antal indikatorer som fångar kulturverksamheten i hela dess mångsidighet inklusive kvalitet av skilda slag. Kulturrådet deltar nu i ett in- ternationellt utvecklingsarbete för att den vägen möjligen närma sig en lös- ning.

Till detta kan läggas att olika kulturpolitiska insatser mera sällan varit inrik- tade mot ett enda mål. Betydligt oftare har ett bidrag, en organisatorisk för- ändring eller en inforrnationsinsats betydelse för förverkligandet av flera mål.

Insatser och resultat på olika nivåer

För att genomföra kulturpolitiken arbetar staten med fyra huvudtyper av styrmedel:

— normer (mål, lagar o.dyl.) — information — ansvarsfördelning

_ pengar Styrrnedlen använda ofta i skiftande kombinationer med varandra. Kulturpolitiska insatser kan göras och resultat uppnås på många olika plan. I Kulturrådets arbete med utvärderingsfrågorna har man efter hand ur— skiljt sex olika nivåer för insatser och resultat:

— struktumivå

— verksamhetsnivå — deltagamivå — upplevelsenivå — befolkningsnivå — samhällsnivå

Struktumivån handlar om förekomsten av myndigheter, institutioner, före- tag, organisationer, fria utövare och enskilda eldsjälar och att de har förut- sättningar för sitt arbete.

Verksamhetsnivån handlar om produktioner, utställningar, föreställningar, medieutbud, studiecirklar, föreningsaktiviteter m.m.

1 Fr.o.m. budgetåret 1994/95 har regeringen börjat att i regleringsbreven ange verksamhetsmål för statliga kulturmyndigheter och kulturinstitu- tioner samt fr.o.m. 1995/96 också för bidragsanslag. Men detta ligger utanför den period vi studerat.

Deltagarnivån innefattar deltagande i studiecirklar och föreningsverksam— het, publik på arrangemang och institutioner, medieutnyttjande m.m., men också delaktighet och representation vid kulturlivets utformning.

Upplevelsenivån handlar om värdet av aktiviteter och deltagande för en— skilda individer och grupper.

Befolkningsnivån handlar om kulturvanor, värderingar, attityder etc. i hela befolkningen och i olika delgrupper av befolkningen.

Samhällsnivån handlar om kulturinsatsers och kulturverksamheters bety- delse för samhällsutvecklingen i stort, t.ex. kultur som kreativitetsfaktor, pro- duktivitetsfaktor, lokaliseringsfaktor och mobiliseringsfaktor.

Nivåerna bildar en hierarki. Struktumivån kan ses som en insats i förhål- lande till verksamhetsnivån, som i sin tur kan ses som en insats i förhållande till deltagarnivån. Upplevelse förutsätter deltagande som förutsätter verksam— het som förutsätter infrastruktur. Befolknings- och samhällsnivåema förutsät- ter de fyra övriga nivåerna.

Kulturpolitiska insatser kan göras på samtliga nivåer. Staten beslutar om insatser på struktumivå och/eller verksamhetsnivå i syfte att de ska ge resultat på deltagar—, upplevelse-, befolknings- och samhällsnivå. De kulturpolitiska målen är inriktade på deltagande— och upplevelsenivåerna med en underlig- gande syftning på befolkningsnivån. Målen talar mycket litet i termer av strukturer och verksamheter, de nivåer där staten gör sina konkreta insatser.

Att bedöma måluppfyllelsen

Vi har pekat på målens allmänna och samtidigt oenhetliga karaktär, att de i varierande grad är varandras medel och att de före 1994 bara konkretiserats på två delområden. Vi har också sagt att insatser kan göras och resultat upp- nås på ett antal olika nivåer, att de konkreta insatserna görs på ett par av dessa nivåer i avsikt att ge resultat på övriga nivåer, att olika styrmedel ofta används i skiftande kombinationer samt att enskilda statliga beslut sällan har inriktning mot ett enda mål. Till det ska läggas omvärldsfaktoremas ofta stora och sam- tidigt svårbedömda betydelse för kulturutvecklingen. Slutligen har vi angett att det för närvarande saknas relevanta indikatorer på måluppfyllelse och att inte heller vi inom ramen för utredningsuppdragets förutsättningar lyckats ta fram sådana.

Det leder till att det är svårt att urskilja tydliga effekter av enskilda mål eller klara samband mellan insatser och måluppfyllelse. Vad vi kan göra i det föl- jande är att utifrån olika iakttagelser om insatser föra vissa resonemang. De nyss beskrivna sex nivåerna har fungerat som ett hjälpmedel i analysen. Vår diskussion handlar om insatser och resultat på struktur-, verksamhets-, del- tagar— och befolkningsnivåema. Underlag saknas för att med någon säkerhet bedöma upplevelse— och samhällsnivåema.

35.2. Utvecklingen i förhållande till de åtta målen

Det första ledet i bedömningen av måluppfyllelsen är att uttolka målen så tyd— ligt som möjligt. För varje mål börjar vi med att citera den sammanfattande målformuleringen i 1974 års kulturproposition. Därefter ger vi i sammandrag den kommentar till målet som också finns i propositionen.2 Här refererar vi men formuleringarna ansluter mycket nära till texten i propositionen. Det le- der fram till att vi urskiljer några viktiga dimensioner av varje mål. Vi beaktar då också de vidgningar och förskjutningar i tolkningen av målen som skett sedan 1974. Därefter följer avsnittet Iakttagelser, där vi sammanfattar föränd— ringar i strukturer, verksamhet, deltagande och kulturvanor som har anknyt— ning till målet. Avslutningsvis resonerar vi kring dessa förändringar i ett av— snitt Diskussion.

3 5 . 2 . 1 Yttrandefrihet

”Kulturpolitiken skall medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa re— ella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas.”

I kommentaren till målet markerar departementschefen inledningsvis sam— hällets skyldighet att stödja sinsemellan mycket olika strömningar och därige- nom främja mångsidigheten i kulturlivet. Också mediepolitiken syftar till att många röster ska kunna göra sig hörda.

Kulturell verksamhet anges som ett medel att utforska verkligheten och granska förhållanden i samhället. Den samhällskritik som kulturarbetare ut— övar får inte tas till intäkt för påtryckningar och styrning. Det ankommer på politiska och anslagsbeviljande organ att avgränsa kulturinstitutionemas verk- samhetsområden, att ange speciella ansvarsområden och att ge dem i uppgift att tillgodose särskilda gruppers behov etc. Men inom sådana vida ramar måste institutionerna sedan självständigt få bestämma verksamhetens innehåll och utformning.

Yttrandemöjligheterna, anger departementschefen, får emellertid inte be— gränsas till de professionella och andra enskilda som regelbundet har tillgång till kanaler för opinionsbildning. Den stora allmänheten bör beredas bättre reella möjligheter att framföra sina åsikter och erfarenheter. Kulturpolitiken bör därför främja en sådan vidgad uttrycksfrihet. Ett viktig led i detta är att förbättra folkrörelsers och organisationers möjligheter att arbeta och därmed ge allmänheten ökade möjligheter att komma till tals.

Vi urskiljer två dimensioner av detta mål:

— Skydd för yttrandefriheten — Reella yttrandemöjligheter

2 Prop. l974:28: Den statliga kulturpolitiken I , s. 289—303.

I det följande koncentrerar vi oss på frågan om de reella yttrandemöjlig- heterna.

Iakttagelser

På det tryckta ordets område är situationen relativt oförändrad över 20 år. I fråga om dagspress har 18 av de 20 orter som 1974 hade utgivning av mer än en dagstidning fortfarande det. Den periodiska pressen — facktidskrifter, kul— turtidskrifter, organisationstidskrifter samt veckotidningar m.m. - har hela ti— den varit mångsidig. En del tidskrifter har lagts ner, andra har startats, och det har över tiden skett förskjutningar i proportionerna mellan tidskriftstyper och ämnesområden men mångfalden har aldrig varit hotad. Också bokutgiv- ningen är mångsidig. Statligt stöd till dagspress, kulturtidskrifter och litteratur har enligt de flesta bedömare bidragit till denna mångfald. På alla tre område— na finns inslag av stöd till distribution/spridning men tyngdpunkten har legat på produktionsstöd.

På etermedieområdet har större förändringar skett. Två public service-ka- naler i televisionen har utökats med tre reklamfinansierade kanaler och på sina håll lokal-tv. Fyra public service-kanaler i radion har utökats med ett stort antal reklamfinansierade lokalradiostationer samt föreningsdriven närradio. Nu finns frihet att inom vissa tekniska och juridiska ramar etablera radio— och tv—stationer och att distribuera program.

Utgivningen av fonogram i Sverige har tiodubblats på 20 år. Filmproduk- tionen har varierat över åren. I jämförelse med andra länder i Europa har fil- men i Sverige en stark ställning. Produktionsvolymen är hög liksom andelen av biopubliken som ser svensk film.

Kulturinstitutionema har utökats med 12 regionala teatrar, fyra kammaror- kestrar samt med ett antal mindre museer och konsthallar. De fria teater—, dans- och musikgruppema är fler än för 20 år sedan och konstnärskåren totalt är betydligt större än då. Den konstnärliga friheten inom framför allt teatrarna stod under en period under debatt. Kulturrådet gav då ut två skrifter som be— lyste frågorna.3 Därefter har inga större allmänna debatter eller konflikter om den konstnärliga friheten inom institutionerna förekommit.

Folkbildningens och föreningslivets arbetsmöjligheter stärktes genom ökat offentligt stöd under periodens första del medan bidragen sedan grovt räknat låg still och därefter minskat under periodens senaste del. En viktig del i mångfalden har varit den starka utvecklingen av studieförbundens kulturpro— gramverksamhet. Studiecirklar och amatörverksamhet i andra former ger

3 Lindblom P (1979): Makt och demokrati på teatern. Kulturpolitisk de- batt 2. Statens kulturråd och Lindblom P (1982): Teatern och den konstnärliga friheten. Kulturpolitisk debatt 7. Statens kulturråd. 665

många människor möjlighet att utveckla idéer och synpunkter och att föra fram olika budskap.

Diskussion

När det gäller att bedöma i vilken mån utvecklingen inneburit förändringar i de reella yttrandemöjligheterna finns det inte mycket studier att falla tillbaka på. Därför begränsar vi oss till några reflektioner.

Etableringen av ett stort antal reklamfinansierade lokalradiostationer har hittills inte förefallit att ge några nämnvärt ökade yttrandemöjligheter. En mycket stor del av programtiden spelas musik, i huvudsak angle-amerikansk populärmusik. De talade programmen utgör en liten andel av det totala utbu- det. Även i närradion används en hel del programtid för musik. Närradio och lokal—tv när som regel små lyssnar- respektive tittargrupper.

Medborgaren i gemen får i mycket liten utsträckning utrymme i eterme- dierna (utöver närradion) och de största dagstidningarna. Det är förbehållet mediernas egna medarbetare, professionella konstnärer och etablerade opi— nionsbildare. Program av typ ”Klarspråk” eller vissa debattprogram där publiken kan delta ändrar inte helhetsbilden. Då är möjligheterna att komma till tals större i lokaltidningar och i delar av den periodiska pressen. Den en— skildes reella uttrycksmöjligheter genom medierna har alltså klara begräns- ningar. Ökningen av möjligheterna genom fler tv-kanaler, fler radiostationer och närradio har inte blivit till reella möjligheter.

I den utsträckning de reella yttrandemöjligheterna ökat förefaller det fram— för allt ha gällt de professionella konstnärerna. Kulturinstitutionema har blivit något fler och många av dem som funnits länge har fått ökade verksamhets- möjligheter, möjligheterna att arbeta i fria grupper är större nu än vid perio- dens början, kulturtidskriftsstöd, fonogramstöd och litteraturstöd bidrar till bredd i utgivningen och studieförbundens kulturprogramverksamhet har gett många artister möjlighet att framträda. Filmen, med sina höga produktions- kostnader, uppvisar problemet ”enfrlmsregissörer” dvs. filmare som fått göra en film men sedan inte fått finansiering för fortsatt filmande. För kortfilm är visningsmöjligheterna begränsade till tv. För den enskilde har dock möjlig- heten att uttrycka sig i skapande verksamhet t.ex. genom studieförbundens utbud av cirklar och kulturgrupper ökat. Den tekniska utvecklingen har också inneburit att fler i dag med bl.a. datorers hjälp kan producera attraktiva tryck- alster, komponera och arrangera musik och fotografera och filma. Tekniken blir allt enklare att hantera och produkterna minskar i kostnad.

35.2.2. Gemenskap och aktivitet

”Kulturpolitiken ska ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet och främja kontakt mellan människor.”

I propositionens utveckling av målet finns en nära, om än inte total, kopp- ling mellan skapande verksamhet och kontakt mellan människor.

Som kvalitet i den fria skapande verksamheten — varvid menas gruppverk- samhet både av amatörer och av de som är professionellt Verksamma utanför institutionerna — angav departementschefen att det inte finns någon rollför- delning mellan producenter och mottagare, att deltagarna själva bestämmer inriktningen, att den ger deltagarna möjlighet att föra fram uppfattningar och värderingar och stimulerar till åsiktsutbyte, att den innebär en fruktbar växel- verkan mellan amatörer och professionella, att den är ett värdefullt instrument för att komma i kontakt med tidigare kulturellt inte aktiva grupper och därmed kan bidra till att bryta människors isolering.

Departementschefen angav att insatserna för att ge människor möjlighet till egen kulturell aktivitet bör ges hög prioritet, att organisationerna kommer att ha en central roll och att det är betydelsefullt att de kan arbeta utifrån sin idé— mässiga särart. Profilering bör stimuleras men verksamheten, folkbildningen nämns särskilt, behöver också utvecklas och förnyas genom ökat och förbätt— rat stöd där utvecklingsarbete bör främjas.

Behovet av förnyelse och kvalitetshöjning i den skapande verksamheten har markerats i flera budgetpropositioner under 1980—talet.

Vi urskiljer följande dimensioner av detta mål:

— Ökad skapande verksamhet — Förnyelse av den skapande verksamheten — Ökning av annan kulturverksamhet som skapar kontakter mellan män- niskor — Stärkt växelverkan mellan amatörer och professionella

Iakttagelser

I tidigare kapitel har vi redovisat människors uttalade intresse för olika kul- turområden och verksamheter, kulturvanoma i befolkningen och deltaga— re/publik i olika verksamheter. Kulturvanorna har varit stabila. De föränd— ringar som skett har i regel varit ganska små men de flesta har gått i positiv riktning.

I fråga om den skapande verksamheten finns siffror framför allt för folk— bildningen.

Sett över hela l970-talet ökade studiecirkelverksamheten med 73 %. Efter en minskning under början av 1980-talet, som hängde samman med att viss verksamhet i stället definierades som kulturgrupper, ökade cirklarna på nytt för att i början av 1990-talet i stort sett ha nått upp till 1979/80 års nivå. Stu— diecirklar i estetiska ämnen, varav flertalet gäller skapande/utövande verk- 667

samhet, ökade under 1970-talet med över 100 % och deras andel av den tota- la studiecirkelverksamheten har ökat till 40 %.

Av kulturvanestudier framgår att de återkommande deltagarna i studiecirk- lar har varit ungefär lika många under hela perioden medan antalet människor som mera sällan går i studiecirkel har minskat. I en studie som Folkbildnings- rådet låtit göra av deltagare i studiecirklar ställdes en fråga om motivet för deltagandet.4 Det viktigaste motivet var att få kunskaper inom något special- område, det näst viktigaste var att träffa andra och ingå i gemenskapen i stu- diecirkeln.

Studieförbundens kulturprogramverksamhet växte snabbt och kraftigt se- dan det tidigare föreläsningsbidraget 1974 omformades till ett brett bidrag till kulturprogram.

Studieförbundens engagerande av professionella konstnärer har på senare år minskat när det gäller kulturprogram. I fråga om deras medverkan som le- dare eller resurspersoner i studiecirkelverksamheten saknas uppgifter.

Folkhögskolans linjer och kurser med betoning på skapande/utövande kultur har ökat.

En annan verksamhet som ökat i omfattning och deltagarantal är den kommunala musikskolan. Kulturskolor med verksamhet på flera konstområ- den har byggts upp i ett antal kommuner.

Några områden där verksamheten ökat över perioden och är livaktig — inom studieförbunden, inom andra föreningar men också i informella former — är amatörteater, rock- och popmusik, folkmusik, hembygds- och kulturmil— jöfrågor samt ljud/bild-arbete. Att sjunga i kör har hela tiden varit en stor verksamhet. Undersökningar tyder på att föreningar med kulturverksamhet som huvudinriktning tappat medlemmar, men aktivitetsgraden bland de som är medlemmar är hög. I studiecirkelverksamheten har medelåldern på delta- garna blivit högre.

Diskussion

För närvarande pågår olika utvärderingar av folkbildningsområdet och det statliga stödet genom Folkbildningsrådet och av en statlig utvärderare. Den senare ska redovisa sitt uppdrag i början av hösten 1996. I avvaktan på det materialet, som bör ge fördjupad kunskap i fråga om alla dimensionerna av detta mål, avstår vi här från ytterligare diskussion.

I fråga om övrig amatörverksamhet har en rad amatörorganisationer angett att de har otillräckliga möjligheter för information, ledarutbildning och annat utvecklingsarbete.

4 Svensson A (1994): Vilka deltar i studiecirklar? Rapport från en undersök- ning av deltagare i studieförbundens cirkelverksamhet hösten 1992. Folk— bildningsrådet.

Frågor om kulturens gemenskapsskapande möjligheter för olika grupper och i olika miljöer har vi belyst i kapitel 26 samt 30—33 och frågan berörs också i avsnitt 35.2.5.

35.2.3. Frigörelse från kommersialism

”Kulturpolitiken ska motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet”.

Departementschefen inleder kommentaren med behovet av aktiva insatser från samhällets sida när den privata verksamheten inte kan garantera en mång— sidighet i utbudet, jämn fördelning över landet, försörjning för kulturar- betarna eller i övrigt ett utbud som uppfyller nödvändiga krav som ställts upp. Det anges som särskilt viktigt att samhället erbjuder alternativ till det privata kulturutbud som bedrivs i rent spekulationssyfte. Insatserna måste kunna be- drivas i konkurrens med den privata verksamheten och inte reducerat till en- bart ett komplement.

Statliga organ bör, enligt propositionen, följa utvecklingen inom den pri- vata kultursektorn, skolans verksamhet behöver utvecklas och debatt och information vidgas inom hela kulturfältet. Satsning på aktiviteter där delta- garna har ett inflytande a'r angelägen.

Departementschefen tar i målkommentaren inte upp någonting om förbud, inskränkningar eller andra repressiva åtgärder.

Numera finns ett ökat intresse för samspel med näringslivet från kulturens sida. Några aktörer inom näringslivet har också en tydligare policy för kultur- samarbete än tidigare.

Vi urskiljer följande dimensioner av detta mål:

— Komplettering/altemativ till den kommersiella verksamheten inklusive att följa utvecklingen — Repressiva åtgärder

Iakttagelser

De kommersiella strukturerna har generellt sett stärkts under perioden från 1974, inte minst på internationell nivå. På massmedieområdet pågår en inte- gration både av kedjan produktion-distribution-försäljning/visning och genom att olika medier i ökad utsträckning samlas i samma företag eller företags— grupp. I Sverige har i en del fall företag gått samman, en del andra har köpts upp av utländska företag. De helintegrerade företagen får en allt starkare ställning. Tidskrifter, mindre bokförlag och mindre fonogrambolag har ut— vecklats i en rörlig struktur där nya företag hela tiden både kommit till res- pektive fallit bort.

Antalet radio- och tv-kanaler som når de svenska hushållen har ökat be- tydligt under perioden. Utbudet mätt i sändningstid har ökat avsevärt. Det Jar dock inte lett till motsvarande ökning av mångfalden i utbudet. Snarare har en konkurrensmotiverad likriktning i programutbudet kunnat iakttas.

Det är dock inte alla kommersiellt drivna strukturer som stärkts under Cen senaste 20-årsperioden. Det svenska bokhandelsnätet tunnades ut betydligt under slutet av 1960-talet, en uttunning som fortsatte under 70-talet, varefter situationen stabiliserades. Distributionskanalema för kvalitetsmusik på skva och kassett har reducerats kraftigt.

Att göra någon generell värdering av om kvaliteten på kulturutbudet fjr- ändrats på grund av de kommersiella företagens växande styrka och den ökande internationaliseringen är inte möjligt. Utbudet har ökat både av tek- niskt och konstnärligt högkvalitativa produkter och av sådant som bedörns som likgiltigt eller undermåligt.

Under 1970-talet och början av 1980-talet fördes en ganska livlig debatt kring frågorna om kommersialismens negativa verkningar på kulturområdet som också avspeglades bl.a. i riksdagsmotioner. Kulturrådet publicerade rapporten ”Fem forskare om kulturkommersialismen”.5 Också andra som Statens ungdomsråd bidrog till belysningen av frågekomplexet. Med tiden har frågeställningen dock sjunkit undan i debatten.

Kulturpolitiska insatser för att bredda mångfalden och stödja kvalitetspro- dukter har skett på en rad områden. Det gäller både sektorer där det offentliga tar hela eller stor del av ansvaret — som i fråga om kulturinstitutioner, stöd :ill folkbildning och till konstnärer — och sektorer där framför allt staten samspe- lar med branscher där privata företag dominerar eller svarar för hela verksam— heten.

De insatser som gjorts på barnkulturområdet har i ganska stor utsträckning motiverats med att erbjuda barnen — som har svårast att kritiskt granska och värja sig emot undermåliga kulturprodukter - många goda alternativ.

Restriktioner har diskuterats och införts framför allt när det gäller sprid- ning av våldsskildringar i bild genom införandet av videovåldslagen 1981 och den fortsatta vidgningen och skärpningen av den.

Diskussion

Frågan om kommersialismens negativa verkningar handlar framför allt om två saker, om att det i vinstsyfte producerade utbudet delvis är otillräckligt i fråga om bredd och mångfald samt om att en del av detta utbud kan anses under- måligt eller tvivelaktigt.

När det gäller utbudets bredd och mångfald har kulturpolitiken systema- tiskt verkat för att finna en fungerande rollfördelning mellan det kommersiella

5 Fem forskare om kulturkommersialismen. Rapport från Kulturrådet 1982.

utbudet och de kulturinsatser som det offentliga tar ansvar för. Intrycket är att det i dag på det hela taget finns en sådan rollfördelning — även om det finns olika meningar om hur stor det offentligas roll ska vara, hur kraftfullt den ut- övats och om dagens kulturutbud är tillräckligt rikt. Vissa delar av kultur— verksamheten, som t.ex. arkiv, museer och folkbibliotek, stöd till bildnings- arbete m.m., faller naturligt inom det offentliga ansvaret. På andra områden som produktion av litteratur, film och musik svarar företagen för ett funge— rande utbud inom många genrer. På de delar av den kommersiella marknaden där mångfalden bedöms som otillräcklig har staten utvecklat stödsystem (t.ex. presstöd, litteraturstöd och fonogramstöd) eller överenskommelser med be- rörd bransch (filmområdet) som med begränsade offentliga ekonomiska in- satser ger ökad bredd och stödjer kvalitetsutgivning. Balanseringen av roll— fördelningen och de statliga insatserna måste dock ske fortlöpande. Det gäller också de regelverk som finns på vissa områden t.ex. för etermediemas verk- samhet. Det förhållandet att några få företag får en stark ställning på vissa kulturområden och därmed ett avgörande inflytande över vad som produce- ras, distribueras, visas eller säljs kan innebära att mångfalden begränsas. Nya företag kan också på grund av de dominerande strukturerna hindras från att etableras till ytterligare men för mångfalden. Mot den bakgrunden finns det anledning att noga följa utvecklingen. På massmedieområdet har regeringen inrättat Rådet för mångfald inom massmedierna.

Frågan om vissa kommersiella kulturprodukters undermålighet och offent— liga insatser för att motverka negativa effekter av dem är mer komplicerad. Här handlar det om värdering dels av kulturprodukterna i sig och av deras iakttagbara eller förmodade effekter, dels om synen på det offentligas roll som normgivare i värderingsfrågor. Det är givet att det finns ganska skilda bedömningar i dessa avseenden.

Den kommersiella och i stor utsträckning transnationella kulturindustrin säljer inte bara enskilda produkter utan också livsstilar. Musik, film, mode, tidskrifter m.m. lägger sammanhängande mönster som tilltalar ungdomar. Lanseringen sker ofta med hjälp av mycket stora ekonomiska resurser. Den som vill motverka schablonmässig verklighets- och människosyn, fördomar m.m. som kan finnas i sådana kulturprodukter måste se detta sammanhang och ha resurser att lansera alternativen med samma kraft som kulturindustrin. Det är tveksamt om man kan säga att kulturpolitiken skapat tillräckliga förut— sättningar för så kraftfulla insatser.

Genom hela 20-årsperioden har den starka markeringen av en vid yttrande— frihet gått. Restriktiva åtgärder sätts bara in mot de värsta avartema. Det är en av orsakerna till att de som krävt kraftfulla åtgärder mot t.ex. videovåld inte fått gehör för alla sina förslag. En annan förklaring är att det i många fall är osäkert vilka effekterna är _ både av våldsskildringarna och av olika motåt- gärder. Forskningen t.ex. har inte gett några tydliga svar. Ytterligare en för—

klaring finns i att synen på det offentligas roll förskjutits och blivit mindre paternalistisk. Individens eget ansvar har kommit mer i förgrunden.

Skolans roll som förmedlare av positiva värderingar, för träning i kritiskt tänkande, för kontakt med kulturarv och konst och som plats för eget ska— pande har betonats i läroplaner och andra sammanhang genom hela perioden. Den nu ansträngda offentliga ekonomin har på sina håll försvårat för skolan att leva upp till detta. Detsamma gäller förskolan.

35.2.4. Decentralisering

”Kulturpolitiken skall främja en decentralisering av verksamhet och besluts- funktioner inom kulturområdet.”

Departementschefen tar upp två syften med decentraliseringen: en ökad geografisk spridning av institutionernas verksamhet och en bredare förank— ring av beslut och ansvarstagande.

Beträffande kulturinstitutionerna är skrivsättet i propositionen en aning abstrakt men punkten innehåller två delar: statligt stöd till uppbyggnaden av ett nät av regionalt arbetande kulturinstitutioner över landet samt ökat turne— rande.

I fråga om planering, beslut och ansvarstagande lyfter departementschefen fram organisationerna. Dels sägs att deras verksamhet har stark lokal förank— ring och därför bör stödjas, dels bör en bredare förankring av besluten genom större engagemang av organisationslivet understödjas. Samhället har ingen anledning att driva en verksamhet som lika bra eller bättre sköts av en idé- buren rörelse.

Under decentraliseringsmålet talar departementschefen i övrigt bara om institutioner. Utvecklingen för de fria grupperna och enskilda konstnärers ar- betsmöjligheter har emellertid också betydelse i ett decentraliseringsperspek— tiv.

Vi urskiljer följande dimensioner av detta mål:

— nät av regionala institutioner

_ turnéer

— decentralisering av planering, beslut och ansvar — andra insatser av decentraliseringskaraktär, bl.a. stöd till organisationer

och till fria grupper

Iakttagelser

Relativt många förändringar har skett med anknytning till decentraliserings- målet.

Staten har överlämnat uppgifter och ansvar till andra aktörer på två stora verksamhetsområden. Landstingen övertog den 1 januari 1988 huvudmanna- skapet för den regionala delen av regionmusiken och verksamheten inom Rikskonserter. Förändringen byggde på att det statliga anslaget fortsatte att utgå. Folkbildningen övertog, genom Folkbildningsrådet, den 1 juli 1991 an- svaret för fördelningen av statliga bidrag till studieförbund och fokhögskolor. Samtidigt minskades den statliga regleringen av folkbildningsarbetet väsent- ligt. Uppgiften att fördela bidrag inom den egna verksamheten har också överlämnats till vissa andra, mindre organisationer.

Nätet av regionala kulturinstitutioner har stärkts genom ökade statsbidrag. Sedan 1974 har det kommit till 12 länsteatrar eller motsvarande och 4 kam- marorkestrar med statsbidrag. Även de teatrar, symfoni- och kammarorkest— rar som fanns 1974 har fått ökade statliga bidrag. Länsmuseerna har också stärkts genom ökade statsbidrag. Många av de regionala institutionerna har under perioden också fått statligt stöd för att skaffa nya eller rusta upp gamla lokaler.

Inom den statliga verksamheten har det skett en decentralisering på kultur— miljövårdens område. Första steget togs 1976 då länsstyrelserna fick egen kompetens på området och i en rad ärenden. De senaste åren har ytterligare beslutanderätt delegerats från Riksantikvarieämbetet till länsstyrelserna. På senare år har länsstyrelserna också fått möjlighet att använda regionalpolitiska medel på kulturområdet.

Flera andra statliga stöd har också en decentraliseringsdimension fast av annat slag än geografisk. Litteraturstödet och fonogramstödet har underlättat för små och medelstora förlag respektive fonogrambolag att bedriva en konti- nuerlig utgivning vilket innebär att inflytandet över utgivningsbesluten blivit spritt på fler händer än vad som annars skulle varit fallet. Också statsbidragen till fria teater-, dans- och musikgrupper har främjat mångfalden och därmed spridning av konstnärliga beslut till en vid krets av utövare. Geografiskt däremot hör bokförlag, fonogrambolag och fria grupper i stor utsträckning hemma i storstäderna med klar övervikt för Stockholm.

Turnéverksamheten har förändrats betydligt under 20 år. Både Riks- teatern, Rikskonserter och Riksutställningar har minskat sin centrala produk- tion och turnéverksamhet. Delvis förklaras det av att de regionala institu— tionerna tagit över en del av ansvaret. På teaterområdet har de som framgått blivit påtagligt fler. Särskilt på teaterområdet har också de fria grupperna blivit fler och utvecklat en omfattande tuméverksamhet. En annan förklaring finns i urholkning av anslag till de tre Rzen i kombination med den konst- närliga verksamhetens svårigheter att höja produktiviteten genom rationali- seringar. Riksteaterns utbud har litet mer än halverats sedan 1970-talet, delvis genom överföring av de då fyra regionala ensemblema till regionala huvud- män. De regionala och lokala teatrarnas tuméverksamhet har ökat, men inte alls i samma proportion som minskningen av Riksteaterns utbud. De fria

teater- och dansgruppema har blivit fler, ökat sitt utbud och därmed också utbudet av tuméföreställningar. På musikområdet har den stora förändringen på turnéområdet varit en förändring av ansvar, från Rikskonserter till Läns— musiken. Vandringsutställningar i Riksutställningars regi har mer än halverats uttryckt i utställningsdagar sedan slutet av 1970—talet. De regionala museerna har dock fått större förutsättningar att också arbeta med vandrings- utställningar.

Diskussion

De förändringar vi summerat ovan består både av att statligt ansvar över— lämnats till landsting respektive organisationsliv, att beslutanderätt flyttats ner inom den statliga hierarkin, att regionala och i vissa fall lokala institutioner stärkts genom ökade bidrag samt att kretsen av dem som har inflytande över konstnärliga beslut på olika delområden vidgats genom bidrag som gynnat mångfald.

Vad har då detta gett för resultat och effekter? Först och främst kan noteras att kommuner och landsting över 20-årspe- rioden tagit ett allmänt ökat kulturpolitiskt ansvar. Utvecklingen hade börjat betydligt tidigare. Den kan nog t.o.m., sägas vara en av förutsättningama för 1974 års kulturpolitik så som den utformades, samtidigt som den nya statliga kulturpolitiken förstärkte utvecklingen ytterligare.

Kombinationen av en målmedveten statlig kulturpolitik, vars grundidéer i stor utsträckning delades av kommuner och landsting, och ett bidragssystem till regionala institutioner som byggt på motprestation från huvudmännens sida har haft stor betydelse för utbyggnaden av institutionsnätet. Det har ”lockat fram” kommunala och landstingskommunala pengar i betydande om— fattning. I kapitel 37 diskuterar vi systemets svagheter i tider av stagnation och besparingar.

Utbyggnaden av institutionsnätet har fört institutioner inom geografiskt räckhåll för en del människor som inte hade det tidigare. Kulturpolitikens markering av decentralisering och av olika gruppers behov m.m. har också gjort att många institutioner målmedvetet arbetat ut över sina län. Här skiljer det dock betydligt mellan olika institutioner. Det varierar också i många fall över tiden för den enskilda institutionen. Vi har tagit del av både tillfreds- ställelse över och kritik mot hur regionala institutioner fungerat i det av- seendet. Generellt har vi noterat en viss kritik från primärkommunalt håll om för litet inflytande över de regionala institutionernas inriktning och priori- teringar. På grund av de individuella variationerna bör den typen av frågor framför allt följas upp och värderas av huvudmän, kommuner och övriga avnämare och intressenter i regionerna.

Utvecklingen på teater-, musik- och utställningsområdena har inneburit en tyngdpunktsförskjutning från de tre centrala producenterna Riksteatern,

Rikskonserter och Riksutställningar till regionala institutioner och, framför allt på teaterområdet, fria grupper. På teaterområdet har det också inneburit en mera aktiv roll för de lokala teaterföreningarna. I början av 1970-talet kunde Riksteatern fortfarande i stort sett förse föreningarna med ett så stort teaterut- bud som de önskade. Valfriheten inom Riksteaterns repertoar var samtidigt ganska begränsad. Idag svarar Riksteatern för 30 % av föreningarnas utbud. I stor utsträckning köper föreningarna även föreställningar från länsteatrar och fria grupper. Det har gett föreningarna ansvaret för den lokala teaterreper- toaren på ett helt annat sätt än tidigare.

Kulturrådet har vid olika tillfällen följt upp och utvärderat litteraturstödet och även utvärderat fonogramstödet. Kulturrådets slutsats är att om stöden skulle avskaffas skulle bredden och mångfalden i utgivningen minska.

Det statliga stödet till folkbildningen har, som framgått av kapitel 22, re- formerats en gång per decennium sedan 1970-talet. Reformen 1991 är dock den mest genomgripande. Den har gett folkbildningen en betydligt större fri- het än tidigare. Vad det innebär för verksamhet och deltagande går inte att säga ännu. Utvärdering pågår dels inom Folkbildningsrådet, dels genom statlig utvärdering som ska avlämnas senast den 1 september 1996.

35.2.5 Insatser för eftersatta grupper

”Kulturpolitiken skall i ökad utsträckning utformas med hänsyn till eftersatta gruppers erfarenheter och behov.”

Målet syftar till att ”bryta den isolering i kulturellt hänseende som i dag präglar många grupper”. Det ska ske genom insatser som utformas utifrån människors olika behov och sociala förhållanden. Organisationer och före- ningar som har kontakter med och erfarenhet av dessa grupper måste, enligt propositionen, spela en framträdande roll i arbetet. Deltagarna bör stimuleras att själva formulera sina krav. Insatserna för eftersatta grupper och i kultur- fattiga miljöer måste prioriteras. De får inte utformas så att grupper skiljs från varandra eller att individer hålls kvar i isolerade grupper.

En viktig uppgift i det fortsatta reformarbetet blir, enligt departementsche- fen, att systematiskt belysa olika gruppers kulturella situation.

De grupper och miljöer som är direkt nämnda i målkommentaren är: barn, handikappade, institutionsvårdade, invandrare, andra etniska grupper samt människor i glesbygd.

Undan för undan övergavs termen eftersatta grupper och ersattes med ter- men nya grupper, dvs. alla de som inte deltar i kulturell verksamhet. På sena- re år har statliga instanser framför allt talat i termer av att ”vidga deltagandet”.

I det följande koncentrerar vi oss på dimensionen:

— Insatser för eftersatta/nya grupper inklusive att belysa olika gruppers si- tuation 675

Iakttagelser

Först kan man konstatera att mål och inriktning för politiken inom kultur-, utbildnings-, social-, invandrar- och handikappsektorerna uppvisar stora överensstämrnelser. Det har underlättat det utvecklade samarbete som kommit till stånd sedan 1974.

Kulturinsatser för olika grupper har fått stor uppmärksamhet under de gångna 20 åren. En rad studier har gjorts och utvecklingsprojekt bedrivits, varav några stora projekt. Regering och riksdag har vid olika tillfällen tagit ställning i frågor med inriktning på olika gruppers kulturella möjligheter.

Redan 1974 tillkallade den socialdemokratiska regeringen en grupp sak- kunniga för att bereda frågor om barnkultur, den s.k. Barnkulturgruppen. Den senare folkpartiregeringen fullföljde arbetet genom propositionen Om barn och kultur 1979. Propositionen och riksdagsbeslutet innehöll riktlinjer för arbetet med att förbättra barnens kulturella villkor samt vissa anslagsök- ningar. Kulturrådet lade år 1982 fram rapporten ”Kultur i förskolan” efter samråd med Socialstyrelsen och Kommunförbundet. År 1983 lät Kommun- förbundet publicera skriften ”Barns rätt till kultur” som bl.a. följdes upp med en konferensserie. År 1990 lade civil-, social— och utbildningsministrarna i den dåvarande socialdemokratiska regeringen fram ”Kulturprogram för barn och ungdom” som redovisade 1980-talets erfarenheter och framför allt tog upp verksamheter och metoder för att utveckla barns och ungdomars eget skapande. Programmet hade inte den karaktären att det gjordes till föremål för riksdagsbehandling. År 1994 avlämnade Socialstyrelsen rapporten ”Barns villkor i förändringstider”, som bl.a. behandlar kulturfrågorna, gjord på upp- drag av den borgerliga fyrpartiregeringen. Den senaste i serien av program- skrifter är Kulturrådets 1994 utgivna ”Kulturprogram för barn och ungdom”.

I tidigare kapitel har vi kunnat se att verksamheten för barn är omfattande på de flesta delområden. Förskolan och skolan spelar en viktig roll särskilt för barn som behöver mer kulturell stimulans än vad hemmen ger. Det har funnits en i stort sett kontinuerlig diskussion om huruvida barnkulturinsatser— na varit tillräckliga. De senaste åren finns det tecken på att de sviktat. Barn i åldern 3—8 år går nu mindre på bibliotek och museer än tidigare vilket förefal- ler ha samband med minskade resurser för kultur i vissa förskolor och sko— lor. Antalet musicerande ungdomar har minskat vilket kan ha samband med minskningar i den kommunala musikskolan i olika kommuner.

Invandrarnas kulturfrågor har behandlats inom ramen för invandrarfrågor- na allmänt i några utredningar och propositioner under perioden. Mål för in- vandrar- och minoritetspolitiken fastställdes av riksdagen 1976 (prop. 1975z26). Några särskilda mål för en kulturpolitik för invandrare, som den dåvarande Invandrarutredningen föreslagit, fastställdes inte. Nästa samlade invandrarpolitiska beslut av riksdagen kom 1986 (prop. 1985/86:98) och be- kräftade de gällande målen. År 1992 fick Kulturrådet, Skolverket, Statens in-

vandrarverk och Statens ungdomsråd regeringens uppdrag att vidta åtgärder för att motverka främlingsfientlighet och rasism, ett arbete som pågår.

De mest påtagliga insatserna på kulturområdet för invandrare har gjorts av folkbiblioteken genom att tillhandahålla tidningar, tidskrifter och böcker på invandrar- och flyktingsspråk och på vissa bibliotek också fonogram. Bok- försörjningen har skett med hjälp av bidrag från staten. Andra statliga insatser som utvecklats under perioden är litteraturstöd, kulturtidskriftsstöd och bi- drag till (enstaka) teater-, dans- och musikgrupper samt dokumentationsarbete inom museer.

De funktionshindrades (den term som ersatt termen handikappade) kultu- rella möjligheter har i utredningar och propositioner behandlats inom ramen för deras allmänna förhållanden. Mål för handikappolitiken angavs första gången i prop. 1976/77:87 och har sedan setts över flera gånger. De funk- tionshindrades rätt att uppnå ”full delaktighet och jämlikhet” har tydligt mar- kerats.

De funktionshindrades allmänna ställning har stärkts betydligt sedan 1974 genom förändringar i de lagar som ger grundförutsättningarna för deras liv och sociala möjligheter som socialtjänstlagen, omsorgslagen och plan— och bygglagen. Senast (1994) har lagen om stöd och service kommit till. På kul- turområdet har radio och tv gjorts lättare tillgängliga genom textning av pro- gram, text—tv och radioprogram på lätt svenska. Servicen med talböcker, tal- tidningar, inläsningstjänst, böcker och tidning på lätt svenska och videogram för döva har byggts ut — en del av detta har skett med statliga medel.

Kultur i vården har utvecklats dels genom en omfattande utredning ”Kultur i värden” som inleddes 1980 av Kulturrådet i samverkan med Landstingsför- bundet, och genom målmedvetet arbete inom landstingen. Senare har även Kommunförbundet och kommunerna börjat engagera sig framför allt beroen- de på att dessa övertagit ansvaret för äldrevården (ÄDEL—reformen). Osäker- het förefaller att råda om kommunerna kommer att upprätthålla och vid behov utveckla den standard som kulturen i äldrevården nått.

Två vägar som använts för att söka nå personer med ringa kulturintresse, men också för att berika olika miljöer, har varit kulturverksamhet på arbets- platser och i bostadsområden. Perioden 1978/79—1984/85 bedrev LO, TCO, ABF, TBV och Kulturrådet utvecklingsprojektet ”Kultur i arbetslivet” på ett antal arbetsplatser. I stort sett samma period bedrev Studieförbundet Vuxen- skolan och Kulturrådet utvecklingsprojektet ”Kultur i boendemiljö”. Det hade bl.a. en glesbygdsdimension. Båda projekten avrapporterades och utvärdera- des utförligt. I fråga om kultur i arbetslivet ledde erfarenheterna till att ett re- guljärt statligt bidrag till detta inrättades. När det gäller skillnaderna i kultur- vanor mellan medlemmarna i olika fackliga kollektiv finns exempel både på ökade och minskade klyftor. I fråga om t.ex. teaterbesök har skillnaderna minskat, i fråga om konsertbesök har de ökat genom att konsertbesöken ökat mer inom SACO-gruppema än inom LO—gruppema.

År 1988 fick Kulturrådet regeringens uppdrag att samla och analysera de erfarenheter som vunnits i arbetet för att aktivera nya grupper i kulturverk- samheten. Resultaten presenterades i de tidigare angivna skrifterna med rub— riken ”Att vidga deltagandet i kulturlivet”. Rådet lade där fram en strategi för att uppnå ett vidgat deltagande. Bärande inslag i denna är att skillnaderna i kulturvanor är stora, att kulturarbetet måste utgå från olika gruppers värde- ringar, situationer och livsstilar och att hittillsvarande publikarbete från kulturinstitutionemas sida i allt för hög grad utgått från de redan intresserades situation. Kulturrådet har konkretiserat sitt eget närmaste arbete i en "Hand- lingsplan” (1994). I det fortsatta arbetet ingår bl.a. ett forskningsprojekt om publikarbete.

Folkbildningen spelar stor roll för att ge människor tillfälle att ta del av kultur, utveckla sina kulturintressen och sina uttrycksmöjligheter. Det sker i stor utsträckning genom samverkan med medlemsorganisationerna till vilka bl.a. hör fackliga organisationer, invandrarorganisationer och handikapp- organisationer.

Diskussion

En slutsats som bl.a. Kulturrådet dragit i arbetet med att vidga deltagandet i kulturlivet är den om mångfaldens betydelse. Olika individer och grupper har olika kulturell bakgrund, olika intressen och behov. Mångfalden i institutio- nernas och organisationernas samlade verksamhet är viktig för att kunna möta dessa olika behov och intressen. Det gäller både innehåll, form och praktisk utformning. I många situationer t.ex. för småbarnsfamiljer spelar mediernas utbud en särskilt viktig roll, samtidigt som de totalt sett inte kan ersätta det ”levande” kulturlivet.

Termen eftersatta grupper gjorde ingen skillnad på individerna inom de olika grupperna. Men skillnaderna är många gånger stora. Om man tar barn som exempel så kommer de från kulturellt sett olika hemmiljöer. En del av dessa kan beskrivas som kulturfattiga, andra är tvärt om rika på kulturkontak- ter och ytterligare andra representerar andra kulturella traditioner och värde- ringar än de gängse. Frågan är om arbetet mot de ”eftersatta” grupperna till- räckligt beaktat dessa skillnader och haft dem som utgångspunkt för val av inriktning och utformning av de målgruppsinriktade insatserna.

Nyckelfrågan under detta mål torde vara den om nuvarande metoder för att möta, vidga respektive väcka människors kulturintresse fungerar. Är det bara tid och pengar som behöver skjutas till för att allt fler ska bli kulturellt aktiva? Eller behöver kultursynen vidgas, innehållet breddas, arbetsformerna föränd- ras och kontakter skapas på andra sätt än i dag? Eller är det så som Europarå- dets examinatörer bedömde det, att Sverige kanske kommit så långt man kan komma i att bredda deltagandet i kulturlivet?

Vi har noterat några svårigheter och brister när det gäller att pröva nya vä- gar i kulturarbetet. Den ordinarie ekonomin inom institutioner och organisa- tioner är ofta hårt intecknad och försvarad av den etablerade verksamheten. Det är svårt att prioritera ”osäkert” utvecklingsarbete. Fria medel finns visser— ligen nu i ökad grad t.ex. hos Kulturrådet, men de är fortfarande långt mindre än önskemålen om sådana. Det senare gäller i hög! grad också övriga finansiä- rer. Det leder ofta till att utvecklingsprojekt blir nedbantade. Tiden blir t. ex. många gånger för kort både för att vinna erfarenheter, för att följa upp och ut— värdera försöken på ett systematiskt sätt och för att få verksamheten att slå rot så att den, om den är framgångsrik, övergår i reguljär verksamhet. Spridning av erfarenheter stannar många gånger inom den egna verksamheten, den egna organisationen eller i den närmaste geografiska omvärlden.

35.2.6. Konstnärlig och kulturell förnyelse

”Kulturpolitiken skall möjliggöra konstnärlig och kulturell fömyelse.”

I målkommentaren markeras inledningsvis att fömyelsemöjligheterna har nära samband med kravet på yttrandemöjligheter.

Departementschefen markerar att samhällets insatser måste garantera en- skilda och grupper av kulturarbetare möjlighet att under viss tid kunna inrikta sig på experiment och förnyelse utan krav på att kunna försörja sig på denna verksamhet. Tidigare eftersatta verksamhetsformer inom de olika konstarterna bör få möjlighet att utvecklas.

Också samhällsstödet till institutionerna måste lämna utrymme för experi- ment som inte i förväg kan bedömas ge oförändrade eller ökade publikintäk- ter. Viljan till förnyelse får dock, enligt departementschefen, totalt sett inte leda till att publikens önskemål eftersätts. Utvecklingen måste bygga på ett samspel mellan publiken och institutionerna. Det är inte bara den konstnärliga gestaltningen som är av intresse utan också formerna för kontakt mellan insti- tutionerna och publiken. Departementschefen markerar ett stort behov av att finna former för att väcka tidigare inte aktiva gruppers intresse och stimulera dem till kulturell verksamhet och att därför stödja också sådan experiment- verksamhet.

Vi urskiljer två dimensioner:

— Konstnärlig förnyelse — Kulturell förnyelse

Iakttagelser

Antalet konstnärer och andelen kvinnliga konstnärer har ökat markant över 20 år. 679

De statliga bidragen till institutioner, fria grupper och enskilda konstnärer har höjts räknat i fast penningvärde under periodens första del för att sedan minska något. I den utsträckning institutionerna utsatts för besparingskrav har nedskärningarna i första hand tagits på rörliga medel. Först på senaste tid har man mera systematiskt försökt bearbeta också de kostnader som är eller betraktats som fasta kostnader.

Konstformer och verksamheter som är baserade på starka institutioner (arkiv-, biblioteks- och museiverksamhet, teater och symfonisk musik) för- fogar över väsentligt mycket större resurser än sådana som har svagare insti- tutionsstruktur (bildkonst, konsthantverk, kammarmusik, dans och film) eller saknar institutionell förankring (jazz, folkmusik, körmusik).

Utanför bidragssystemen har statens ”fria pengar” ökat. De har delvis an- vänts för att förhindra konkurser främst bland fria teatergrupper.

Forskning om kulturpolitikens drivkrafter och effekter är begränsad och överblicken över den forskning som sker är ofullständig men en viss utveck- ling har skett.

Utvecklingsprojekt av skilda slag har hela tiden genomförts men doku— mentation och spridning av erfarenheter har visat brister.

De högre konstnärliga utbildningarna har byggts ut.

Diskussion

I kapitel 2 har vi angett att praxis varit att de offentliga organen i sina upp- följningar och utvärderingar inte går in på frågor om konstnärlig kvalitet och att vi följt denna praxis. Mot den bakgrunden försöker vi inte här bedöma i vilken utsträckning de senaste 20 årens kulturpolitik inneburit en konstnärlig förnyelse. Som vi angett i kapitel 2 bör det dock diskuteras om det går att finna former för att i framtiden belysa detta utan att man därför träder den konstnärliga friheten fömär.

Frågan om kulturpolitisk förnyelse belyses i stor utsträckning under målen om yttrandefrihet (35.2.1), insatser för eftersatta grupper (35.2.5) och inter- nationella kontakter (35.2.8). Till det kan läggas några ytterligare marke— ringar.

Grundbeloppssystemet för statligt stöd till regionala och lokala teatrar, symfoni- och kammarorkestrar fungerade väl under en expansions- och upp- byggnadstid. Sedan både statens och huvudmännens ekonomi stagnerat har systemets förmåga att stimulera till bl.a. konstnärlig och publik förnyelse en- ligt allmän bedömning varit otillräcklig. Den förnyelse som skett har haft andra drivkrafter än incitament i bidragssystemet.

De konstnärliga ledarna inom teater-, dans- och musikinstitutionema lik- som cheferna för andra kulturinstitutioner har avgörande betydelse för dy- namiken i utvecklingen.

De enskilda eldsjälarna står för mycket av kontinuiteten men också av för- nyelsen särskilt i det lokala kulturlivet. Staten, som i stor utsträckning arbetar med strukturella åtgärder och generella bidragssystem, är inte den som i första hand kan stödja dessa eldsjälar. Det är kommunerna och i viss ut- sträckning landstingen.

35.2.7. Äldre tiders kultur

”Kulturpolitiken skall garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levande- görs.”

I kommentaren till målet markerar departementschefen att kulturlivet aldrig kan formas enbart på grundval av de samtida kulturyttringarna. Verksamheten inom flera av de konstnärliga uttrycksformema bygger till avsevärd del på ett arv från tidigare epoker.

Bevarandet av den historiska kontinuiteten i den fysiska kulturmiljön måste tillmätas grundläggande betydelse för den enskildes känsla av trygghet och förankring i tillvaron.

I arbetet med att bevara och föra kulturtraditioner vidare är det, enligt pro- positionen, viktigt att insatserna gäller hela samhällets historia och omfattar inte bara den s.k. högreståndskulturen utan också arvet från det gamla bonde- samhället, den framväxande industrialismen och de därmed sammanhängande, folkrörelsema.

Samhällets insatser för äldre tiders kultur får inte begränsas till ett passivt bevarande. Kraftfulla åtgärder måste till för att levandegöra och föra vidare vårt kulturarv. I det arbetet bör föreningar och organisationer spela en aktiv roll.

Vi urskiljer tre dimensioner av målet:

— Historia och traditioner — Den fysiska kulturmiljön ' — Konstartema

Iakttagelser

Sambandet mellan de två förstnämnda dimensionerna har blivit starkare under den gångna 20-årsperioden och de har i sin tur blivit mer integrerade i ett vi- dare samhälleligt sammanhang. Utvecklingen har skett i flera steg. Det första togs 1976 då kulturminnesvård blev ett ansvarsområde för länsstyrelserna som fick egen kompetens på området, samtidigt som en förstärkning av länsmuseernas resurser påbörjades. Det andra steget togs kring mitten av 1980-talet. Då ersattes den tidigare restriktivt klingande termen kulturminnes— vård med begreppet kulturmiljövård. Det manifesterades i prop. 1987/88:104 ”Om kulturmiljövård” som dels innehöll brett anlagda sektorsmål för områ-

6.81

det, dels en samlad reglering av kultumrinnesvården. Ett tredje steg håller för närvarande på att tas. Det rör inriktningen mot en bredare kulturarvssyn som omfattar både de materiella och de immateriella värdena. Ett exempel på denna helhetssyn finns i regeringens uppdrag till Riksantikvarieämbetet (RAÄ) att presentera ett handlingsprogram för industriminnesvården och i RAÄ:s sätt att i arbetet engagera Nordiska museet, Tekniska museet, Arbetets museum, länsmuseema, den nyinrättade institutionen för industriminnesforskning vid Tekniska högskolan i Stockholm, Riksarkivet samt företrädare för hem- bygdsrörelsen, fackföreningsrörelsen och industrin. Kulturmiljövården har således successivt utvecklats från att primärt ha handlat om det fysiska be- varandet och levandegörandet av enskilda monument till att omfatta miljön som helhet och till ett brett ansvarstagande för historisk kontinuitet och kulturell identitet. Samarbetet mellan kulturmiljövården och andra samhälls— områden som regionalpolitik, jordbrukspolitik, samhällsplanering och turism har samtidigt utvecklats betydligt.

Inom kulturmiljövården har en decentralisering av myndighetsbeslut suc- cessivt skett från RAÄ till länsstyrelserna. RAÄ:s strategiska roll har gjorts tydligare. Medel för kulturrniljövårdande insatser har ökat påtagligt under pe— rioden, även genom anslag inom andra departement.

Samspelet mellan kulturmiljövårdens organ och museerna, främst mellan länsstyrelserna och länsmuseema, har inte varit helt okomplicerat och funge- rat olika väl i olika län. RAÄ har våren 1995 på regeringens uppdrag utrett frågan och lämnat förslag till en klarare roll- och ansvarsfördelning.

Museiområdet har stärkts på många sätt sedan 1974. Både staten och hu- vudmännen har ökat sina bidrag till länsmuseerna. Många statliga museer har eller håller på att få nya eller upprustade lokaler. Under periodens första del fick statliga museer också andra resursförstärkningar. Under periodens sena- re del har de i ökande utsträckning fått samma sparkrav som annan statlig verksamhet. Fler specialmuseer har fått statsbidrag. Många kommunala mu— seer har kunnat utveckla sin verksamhet.

Frågorna om samlingamas tillstånd och tillgänglighet har allt mer kommit i fokus. Olika insatser har gjorts både av enskilda museer och av museer ge— mensamt för att utveckla registrering och dokumentation, tillsyn, vård och konservering av samlingarna. Museiutredningen fann ändå situationen alar- merande och föreslog en nationell räddningsaktion för kulturarvet på museer- na. Regering och riksdag följde i huvudsak förslaget. Riksdagen anvisade vå— ren 1995 därför 235 miljoner kronor för ändamålet och regeringen har senare godkänt en plan för hur aktionen ska genomföras.

Det finns många tecken på att allmänhetens intresse för historia och kul- turmiljövård ökat. Det har bl.a. tagit sig uttryck i ”Gräv där du står”—verk— samhet, samling kring arbetslivsmuseer, engagemang i hembygdsrörelsen och i olika lokala opinionsgrupper och som intresse för det stora utställnings- projektet ”Den svenska historien”.

På arkivområdet har staten formulerat mål för Sektom och fattat beslut om en arkivlag som grund för en fastare struktur för arkivverksamheten. Svensk Arkivinformation i Ramsele har byggts upp. Antalet arkiv anslutna till Folk- rörelsernas arkivförbund har ökat.

I fråga om de konstnärliga kulturarven har nysatsningama främst gällt klassikerutgivning: Nationalutgåvan av August Strindbergs samlade verk och den musikhistoriska fonogramantologin ”Musica Sveciae”.

Diskussion

Utvecklingen från kulturminnesvård till kulturmiljövård med ett brett ansvars- tagande för historisk kontinuitet och kulturell identitet är en betydelsefull för- ändring till förmån för ett bättre bevarande och användande av äldre tiders kultur. Detsamma gäller den utveckling som skett inom museiområdet och arkivväsendet.

Museiutredningen markerade starkt museernas betydelse och möjligheter med bildning som huvuduppgift men gjorde också en rad kritiska iakttagelser som bl.a. ledde fram till förslag om en organisatorisk omstrukturering av framför allt de statliga museerna. Museiutredningens resonemang speglar uppfattningar som delvis finns inom museivärlden, delvis finns bland avnä— mare och samarbetsparter. Tankegångama återkom också i den ganska splitt- rade remissopinionen på utredningens betänkande.

Museiutredningen tog upp frågan om balansen i museernas verksamhet mellan å ena sidan insamling och vård och å andra sidan möten med publiken. Utredningen markerade att museernas resurser på sikt bör fördelas lika mellan de två huvudtyperna av verksamhet vilket kräver en förskjutning till förmån för det publika arbetet. Förslaget om räddningsaktionen för samlingarna ska därför ses dels som en akutinsats för att komma tillrätta med eftersläpningar dels som en investering i bättre förhållanden som gör samlingarna mer till- gängliga och användbara samt långsiktigt inte allt för vårdkrävande.

Museiutredningen pekar också helt kort på obalansen inom museisystemet mellan kulturhistoria, konst, natur och ekologi samt teknik. De flesta statliga, regionala och lokala museer är kulturhistoriska museer. Större museer med naturhistorisk respektive teknisk inriktning finns bara i Stockholm, Göteborg och Malmö. Därutöver finns mindre tekniska museer" och teknik-natur- vetarcentra som de nu ofta kallas samt begränsade inslag av teknik- och naturhistoria och ekologi på vissa länsmuseer. De kulturhistoriska museerna tar ganska sällan in frågor om de av naturen givna förutsättningama och na- turvetenskapens och teknikens landvinningar och konsekvenser i sin spegling av människans liv och arbete. Samarbetet mellan de tekniska och naturhisto- riska museerna och de kulturhistoriska museerna är begränsat. Regeringen har uppmärksammat problemet och i regleringsbrevet för budgetåret 1995/96 tagit initiativ till ökat samarbete. På bildkonstens område har en utveckling av 683

samarbetet mellan Statens konstmuseer och museer i andra delar av landet kommit igång. Fortfarande är dock möjligheten att se kvalificerade samlingar av konst mycket ojämnt fördelade över landet.

Museiutredningen gav en ganska kritisk bild av museisystemets brister i fråga om att ge tvärvetenskapliga och tvärfackliga perspektiv, helhetsper- spektiv och sammanhang. Museerna möter inte, menade utredningen, all- mänhetens intressen och nyfikenhet. Utredningen fann särskilt att museerna inte möter ungdomars intressen som inte alls följer de ämnesmässiga, aka- demiska kategorier som museerna ofta representerar.

Museiutredningen var också kritisk i fråga om de statliga museernas insat— ser för hela landet. Utställningsaktivitetema är koncentrerade till Stockholm. Den professionella rådgivningen och servicen till landets övriga museer mot- svarar inte efterfrågan och behov.

Museiutredningen fann att systemet med fem statliga ansvarsmuseer fått mycket begränsad om ens någon effekt och föreslog andra organisatoriska lösningar. Remissinstansema var på denna punkt relativt eniga om att förkas- ta Museiutredningens förslag men hade sedan olika mening om hur den bästa lösningen ser ut. Ansvarsmuseisystemet, med eller utan modifieringar, hade dock de flesta förespråkarna.

Viktiga insatser både inom arkiv, museer och kulturmiljövården görs med arbetsmarknadspolitiska medel. Insatserna är delvis av strukturell karaktär men i stor utsträckning konjunkturanpassade. Det senare ger svårigheter i fråga om planmässigheten.

35.2.8. Internationella kontakter

”Kulturpolitiken skall främja ett utbyte av erfarenheter och idéer inom kultur- området över språk- och nationsgränsema.”

Departementschefen deklarerar inledningsvis att ett levande kulturliv förut— sätter öppenhet för impulser från andra kulturrnönster än vårt eget. Föränd- ringar i kulturlivet sker i mycket hög grad i en direkt eller indirekt dialog med omvärlden. Samverkan med andra länder vidgar möjligheterna till en kulturell förnyelse.

Enskilda och grupper av kulturarbetare samt institutioner bör beredas ökade möjligheter till kontakt med utländsk publik. På samma sätt bör utländ— ska grupper och enskilda konstnärer ges tillfälle till verksamhet i Sverige.

Departementschefen markerar också att samhället aktivt måste stödja in- vandrarna i deras arbete för att upprätthålla och utveckla den kultur de fört med sig hit. Dessa kulturmönster utgör också ett värdefullt inslag i det sven— ska samhället, som berikar och inspirerar vår egen kulturutveckling.

I övrigt innehåller målkommentaren endast en konkret dimension, det traditionella kulturutbytet.

Vi urskiljer följande dimensioner:

— traditionth kulturutbyte — andelen svenskt respektive utländskt inom olika verksamheter/medier — kultursarnarbete genom internationella organ — ett mångkulturellt Sverige

Iakttagelser

I fråga om de internationella kontakterna kan man notera större förändringar under 20-årsperioden framför allt på tv-området och i kontakterna med Öst- europa. I fråga om stöd till invandrarnas kulturer har olika åtgärder vidtagits. Sverige har också spelat en aktiv roll i fråga om internationellt kulturpolitiskt erfarenhetsutbyte.

Vi har i dag helt andra möjligheter att se utländsk tv och utländska rv-pro- gram än för 20 år sedan. I huvudsak beror det på utvecklingen av satellit- och kabeltekniken. Kulturpolitiska beslut av regering och riksdag som medverkat är dels beslut i mitten av 1980-talet om att tillåta lokala kabelsändningar dels 1991 års beslut om att ge koncession för en marksänd reklamfinansierad tv- kanal — en koncession som gick till dåvarande Nordisk Television AB (TV4) som sedan 1990 sänt program över den svenska Tele-X-satelliten.6 När det gäller programutbudet i den avgiftsfinansierade televisionen har inslagen av utlandsproducerade program mer än fördubblats, i veckotimmar räknat, mel- lan 1973/74 och 1994. I andel av sändningstiden betyder det dock i stort sett samma proportioner i dag som för 20 år sedan. I den tredje marksändande tv— kanalen TV4 har en högre andel utländska program i sitt utbud, men på bästa sändningstid, prime time, är andelen svenska program ungefär densamma som i den avgiftsfinansierade televisionen.

I fråga om film har andelen utländska filmer som visats på avgiftspliktiga biografer minskat kraftigt medan antalet svenska filmer har ökat något. När det gäller prenriärvisad film är proportionerna i dag ungefär desamma som för 20 år sedan med mindre än 10 % svenskt bland premiärerna.

Den nyutgivna skönlitteraturen har i dag ett .större inslag av utländska översättningar än för 20 år sedan. Då var en av tre böcker översatt — i dag är det närmare hälften. Genom att antalet nyutgivna titlar totalt ökat kraftigt un— der perioden ges det emellertid ut fler svenska titlar i dag än för 20 år sedan.

Fonogramstatistiken kan vi inte följa fullt så långt tillbaka. De senaste tio åren tycks andelen svenskt och utländskt i utgivningen vara i stort sett kons- tant.

Med Sovjetstatens upplösning har möjligheterna till kulturella kontakter med Östeuropa förändrats radikalt. I periodens senare del har därför kontak-

6 Lagen (1985:677) om lokala kabelsändningar m.fl. lagar som ersattes av lagen (1992:2027) om kabelsändningar till allmänheten. Den första lagen trädde i kraft efter en tvåårig försöksperiod med s.k. trådsändning. 685

terna med Östeuropa allmänt, samarbetet kring Östersjön och kontakterna med de Baltiska staterna i synnerhet utvecklats avsevärt.

Den Internationella kulturutredningen konstaterar att kulturutbytet med Öst- och Centraleuropa samt u-ländema har förstärkts och utvecklats medan resurserna för utbyte med övriga delar av världen har försvagats. Bl.a har Svenska institutet haft en anslagsutveckling som varit lägre än inflationen. Medan utbytet på musikområdet av tradition är ganska omfattande och en del nya insatser gjorts under 20-årsperioden har utbytet på teaterområdet internationellt sett varit jämförelsevis måttligt. På museiområdet har de internationella kontakterna, genom museernas särart, kommit att utvecklas mycket olika museerna emellan. Resurserna för att genom NUNSKU:s försorg presentera svensk konst i utlandet har varit mycket begränsade. På litteraturens område sker en omfattande översättning till svenska framför allt från engelska språket medan översättning från andra språk och lansering av svenska författare genom översättning till andra språk har varit betydligt mer begränsad.

När det gäller att stödja invandrarna i deras arbete för att upprätthålla och utveckla den kultur de fört med sig hit har olika insatser gjorts. Det statliga litteraturstödet innefattar stöd till utgivning av litteratur på invandrarspråk. Bidrag har getts till bibliotekens inköp av litteratur på invandrarspråk. Kul- turtidskriftsstödet har också innefattat stöd till invandrartidskrifter.

Sverige har hela perioden spelat en—aktiv roll i fråga om det internationella kulturpolitiska etfarenhetsutbytet. Inom UNESCO har det bl.a. skett inom ramen för de återkommande kulturministermötena. År 1991 beslöt UNESCO:s generalkonferens, på grundval av förslag från bl.a. de nordiska länderna, att tillsätta en Världskommission för kultur och utveckling med uppgift att lägga fram en policyrapport om kulturens ställning i världen och dess roll i samhällsutvecklingen. Europarådet har tagit på sig att utarbeta en underrapport om förhållandena i Europa. Sverige medverkar akth i fråga om båda rapporterna. Inom Europarådet var Sverige initiativtagare till de länder- examinationer orn kulturpolitiken som nu genomförts i ett antal länder, varav Sverige var det andra landet. Både det svenska underlaget, den s.k. National- rapporten, och exarninatöremas rapport har, som framgått i flera tidigare av— snitt, haft stor betydelse för analys och diskussion av den svenska kulturpoli- tiken.

Diskussion

Det internationella kulturutbytet har under 20-årsperioden knappast utvecklats på ett sätt som motsvarar att det har varit ett av de övergripande målen för kulturpolitiken. En förklaring kan vara det decentraliserade ansvaret. Varje kulturinstitution och organisation svarar primärt för sitt utlandsutbyte. Sär- skilda pengar finns bara i begränsad utsträckning att få från statliga instanser

som Svenska Institutet och Kulturrådet. Kostnaderna för utlandsengagemang har stigit påtagligt under perioden samtidigt som många institutioner och or- ganisationer på senare år mött åtstramningar i sin ekonomi. I det läget har man haft svårt att prioritera utlandskontaktema.

tj.:— tvi-Wiki-

." t . 'I '.L.

36. Produktivitet, effektivitet och kvalitet i kulturverksamhet

36.1. Syftet med kapitlet

I detta kapitel prövar vi några mått på hur väl olika kulturverksamheter lyckas. Den begreppsapparat vi arbetar med har företagsekonomiska grunder och kan därför upplevas som främmande för kulturområdet. Den kräver ock- så vissa teoretiska resonemang. Måtten är abstrakta och går i stor utsträckning på tvärs mot hur man inom kultursektorn är van att tänka. Inte heller mer lättförståeliga mått, som produktkostnader, presenteras med någon regel- bundenhet även om vissa försök har gjorts.

I de verksamhetsöversikter som Kulturrådet producerar förekommer vissa relativa mått. Man kan t.ex. studera självfinansieringsgraden för en grupp eller institution, hur utbudet procentuellt fördelar sig inom respektive utom den egna kommunen eller hur stor andel av kostnaderna för verksamheten som faller på lokaler. Motsvarande mått för varje sektor som helhet ges också i översiktema vilket ger möjligheter för de enskilda institutionerna att jämföra sig med genomsnittet. De mått som i dag tas fram ger dock bara en begränsad kunskap. Kvalitet talar man däremot ofta om på kulturområdet. Teater, film, musik, litteratur och bildkonst värderas regelbundet genom den kritik som formuleras i radio, i dagspress och fackorgan. Försöken att sammanställa dessa värderingar systematiskt till mått på professionellt värderad kvalitet är emellertid få. Nästan alla som tar del av kulturutbudet har en uppfattning om kvaliteten i upplevelsen. Men det är också ovanligt att någon frågar efter denna uppfattning. Den upplevda kvaliteten är svåråtkomlig, vilket dock inte är något skäl för att undvika frågan.

Vi har tidigare talat om att det närmast är oundvikligt att de övergripande kulturpolitiska målen innehåller målkonflikter. Detta påverkar diskussionen om kvantitet, kvalitet, produktivitet och effektivitet. I de konfliktsituationer som kan uppstå mellan produktivitet och effektivitet i en verksamhet finansie- rad med offentliga medel menar vi att effektiviteten väger tyngst av de två. Ur företagsekonomisk synvinkel kan det vara rationellt att driva en verksamhet så att den ger hög produktivitet. Men man kan samtidigt riskera att hamna på kollisionskurs med flera av de kulturpolitiska målen. Utan måluppfyllelse blir en aldrig så produktiv verksamhet svår att motivera.

Att från olika utgångspunkter analysera kulturverksamheten är viktigt för den fortsatta utvecklingen i en situation då resurserna är begränsade. Inom de ramar man har ska kulturpolitiska mål uppnås samtidigt som den konstnärliga

friheten ska värnas. Mått på produktivitet, effektivitet och kvalitet är viktiga styrsignaler som kan fästa uppmärksamhet på framgångar och svårigheter. Det gäller bidragsgivande instanser, men i minst lika hög grad institutionerna eller verksamheterna själva. Genom att följa trenden i den egna verksamheten får man signaler om vart verksamheten är på väg. Utfallet kan diskuteras i god tid, problem identifieras, utvecklingsutrymme lokaliseras och åtgärder sättas in.

Jämförelser mellan olika institutioner eller grupper kan vara berikande. Kanske kan man lära något av den som förbättrar sin produktivitet? Mått på hög produktivitet men samtidigt låg effektivitet kan vara en signal att man be— höver diskutera sitt uppdrag ytterligare. Mått på hög kvalitet kan vara en fak- tor som motiverar ökade kostnader för en verksamhet. Hög kvalitet och sam— tidigt hög effektivitet är den optimala situationen att sträva mot.

Ett kapitel av det här slaget blir med nödvändighet ganska teoretiskt. Inte särskilt många studier är gjorda på området. Därför kommer vi att lida brist på exempel. Innan vi går in på vad som gjorts och vad som kan göras går vi igenom grunderna för den begreppsapparat vi redan vidrört.

36.2. Begrepp och analysmetoder 36.2.1 Produktivitet

Vi utgår från en ofta använd definition från Statskontoret som i korthet har innebörden att med produktivitet avses förhållandet mellan prestationer och uppoffringar. Produktiviteten utgör alltså kvoten mellan ett mått på utförda prestationer och ett mått på använda produktionsresurser (output dividerad med input).

Vad betyder detta i praktiken? I klartext kan man säga att produktivitet kan vara kvoten mellan exempelvis antal föreställningar och kostnaden för en teatergrupp eller mellan antalet producerade artikelnummer hos ett skivbolag och företagets kostnader. Men man kan också beräkna kvoten mellan presta- tioner och produktionsresurser i andra mått än pengar, t.ex. antalet arbetade timmar i verksamheten. Det förra exemplet kallas kostnadsproduktivitet medan det senare kallas arbetsproduktivitet.

Produktivitetens mått syftar till att ge en bild av processen i verksamheten. Produktivitetsmätningar av verksamhet på kulturområdet, som ofta produce- rar tjänster, kan vara svårt att genomföra. Måtten ifrågasätts ofta på goda grunder. Exempelvis är konstnärlig kvalitet svår att väga in i ett produktivi- tetsmått även om man i och för sig kan konstruera en subjektiv skala som publik eller recensenter får fylla i.

Produktiviteten styrs inte endast av beslut i den egna verksamheten. Även om allt görs på identiskt vis under två jämförda år kommer data antagligen att

visa på sänkt produktivitet. Detta har att göra med totalekonomin i landet, t.ex. centrala löneavtal. Samtidigt kan kulturverksamheten inte rationaliseras i samma utsträckning som allmän varuproduktion. Denna ekonomiska olägen- het delar kulturverksamheten med annan tj änsteproduktion.

Om man arbetar med att mäta produktivitet bör man ta fram ett antal mått eller indikatorer på produktivitet och sedan väga samman dessa till ett total- mått. Om jämförelsen görs över tid bör fast penningvärde användas. Sammanvägningen kan antingen göras som vägda tal eller genom att maxvär- det bland måtten väljs. Produktivitetsmåtten kan indexeras, vilket innebär att man sätter utgångsvärdet till 100 och därefter uttrycker alla andra jämförelse- tal i procent av detta basvärde. I praktiken är det svårt att i en utvärdering av detta slag genomföra sådana mångfacetterade mätningar på olika verksam- hetsområden. Vi nöjer oss här med att informera om metoden.

Produktivitetsförändringar redovisas enklast genom att man anger den procentuella förändringen mellan två år. Vill man jämföra produktivitets- utvecklingen mellan olika kulturinstitutioner eller grupper inom ett konst- eller verksamhetsområde kan man för varje jämförelseår beräkna produktivitets- skillnad mellan fronten (den mest produktiva teatern eller orkestern) och alla övriga. Genom att upprepa denna mätning för olika är kan man se hur olika enheter förändras gentemot de övriga. Man kan också se hur den mest produktiva utvecklas produktivitetsmässigt i jämförelse med alla andra enheter.

Produktivitet och effektivitet blandas ofta samman. Vi har redan nämnt att produktivitet är relaterat till processen. Effektivitet däremot är relaterat till resultatet eller måluppfyllelsen.

36.2.2. Effektivitet

Även för effektivitet finns en ofta använd definition från Statskontoret somi korthet har innebörden att man med effektivitet menar förhållandet mellan de effekter eller resultat som uppnåtts (måluppfyllelsen) och uppoffringarna (kostnaderna).

Resultatet t.ex. i form av sålda böcker eller biljetter till en föreställning divideras här med kostnaderna för verksamheten eller antalet arbetade timmar. Parallellen med ovanstående resonemang om produktivitet är uppenbar, sam- tidigt som effektivitetsmåttet fokuserar mottagare medan produktivitetsmåttet har fokus på utbudet. Svårigheterna är av samma typ i båda fallen. Till mått på effektivitet bör man också räkna uppskattning av kvalitet i verksamheten relaterad till ekonomiska eller personella resurser. Att inom ramen för kultur- verksamhet presentera ett utbud av hög kvalitet, som den upplevs av såväl professionella bedömare som publik eller deltagare, är ett mål i sig. Oftast saknas dock detta slags mått i uppföljningar. Andra exempel på effektivitets- 691

mått, som också sällan använts, är mått på i vilken utsträckning man lyckats nå nya publikgrupper relaterat till insatta resurser.

Effektivitetsmåttet är ett mått på måluppfyllelse. Nu kan man också tala om inre och yttre effektivitet. En enkel bild av skillnaden mellan dessa begrepp är att inre effektivitet pekar på att man gör saker rätt, vilket närmar måttet till produktivitet, medan yttre effektivitet _visar i vilken utsträckning man gör rätt saker. Andra termer som används är teknisk effektivitet respektive allokeringseffektivitet. Det senare av dessa båda begrepp har starkt samband med efterfråganstyming — resurserna ska användas för att producera det kon- sumenten önskar i den utsträckning som behövs, varken mer eller mindre. En högre grad av allokeringseffektivitet i kulturverksamheten efterfrågas i dag av kommunerna som anser att en högre grad av avnämarstyming av t.ex. de regionala kulturinstitutionemas verksamhet vore önskvärd.

Att förstå skillnaden mellan produkt och produktivitet är i regel inte svårt. Däremot är det inte ovanligt att begreppen effekt och effektivitet blandas samman. Effekt är ett absolut mått, ett uppmätt tal. Effektivitet är ett relativt begrepp där uppnådda effekter relateras till insatta resurser.

36.2.3. Effekt och orsakssamband

Kulturpolitiken syftar till att åstadkomma olika effekter hos individen eller i samhället. Vi har redan berört begrepp som besök och besökare. Båda dessa mått är ett slags effektmått.

Effekter kan ha inträffat på grund av en kulturpolitisk åtgärd, men man kan aldrig utgå ifrån ett absolut orsakssamband. Åtgärden kanske inte har lett till den uppmätta effekten, men skapat förutsättningar för att processen påskyn- das. Men effekten kan också ha orsakats av andra förändringar, t.ex. i om- världen. Det kan också finnas ett samband mellan åtgärd och effekt, men vara osäkert om i vilken riktning sambandet verkar.

Det samband man i regel önskar sig är att åtgärden, och bara åtgärden, direkt resulterar i den uppmätta effekten — deterministisk kausalitet. I fråga om samhällsförändringar är det sällan fallet. Man får ofta nöja sig med sannolik kausalitet, vilket innebär att åtgärden varit nödvändig, men inte ensam tillräcklig, för att skapa. Men det är också vanligt att åtgärd och effekt inte har något direkt samband utan båda påverkas i praktiken av andra, bakomliggande, variabler.

3 6 . 2 . 4 Produktkostnad

Produktivitet respektive effektivitet är relativa mått vars värde i sig inte säger läsaren något. Det är först då de sätts in i ett sammanhang och jämförs — över tid, mellan olika verksamheter eller på annat sätt — som de kan användas på ett begripligt sätt. Ett komplement är därför begreppet produktkostnad som inne— håller samma ingredienser som effektivitet och produktivitet men i form av det inverterade värdet. Principen är den att man fördelar produktions- kostnaden, uttryckt i pengar eller arbetad tid på olika typer av resultat av verksamheten. Kostnaderna kan knytas till utbudsrelaterade eller efterfråge- relaterade mått. ]

I ett par rapporter från expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) har begreppet produktkostnad diskuterats? Man syftade i den första rappor- ten till att få fram användbara mått för jämförelser mellan olika produk- tionsområden inom offentlig förvaltning i syfte att identifiera områden med högt kostnadsläge för analys och åtgärder. Mått är framtagna på såväl makronivå som mikronivå dvs. för jämförelser kulturområden emellan och för detaljerad analys av en särskild enhet inom ett kulturområde.

Måttet produktkostnad är kanske det mest tillgängliga och lättförståeliga av de olika mått som används i det följande. Produktkostnadsmått kan vara av

typen:

På bibliotek:

— kostnad per öppettimme — kostnad per boklån — kostnad per låntagare — kostnad per besök — årsverken per 1 000 aktiva lånekort

På teater:

— kostnad per uppsättning — kostnad per föreställning — årsverken per speldag — kostnad per såld biljett

36.2.5. Utbud och efterfrågan

På en traditionell varumarknad tenderar det att vara ett kraftfält mellan utbud och efterfrågan som strävar mot balans. På kulturområdet råder ofta obalans

1 Produktkostnaden ”kostnad per föreställning” blir ett produktivitetsmått om man uttrycker det som ”föreställningar per satsad miljön”. 2 Ds Fi 1987210: Produktionskostnader för ofentliga tjänster samt Ds l994:16: Varför kulturstöd? Ekonomisk teori och svensk verklighet. 693

mellan utbud och efterfrågan. Det förekommer såväl förhållandet att utbudet är större än efterfrågan som att publiken vid ett tillfälle inte kan erbjudas utbud i tillräcklig utsträckning — "utsålda hus". Men det kan också vara önsk- värt att kulturutbud av ett visst slag ska finnas tillgängligt utan att man själv direkt utnyttjar detta. Vi kallar det för kulturens optionsvärde.

I verksamheter där en stor offentlig subventioneringsgrad är en förutsätt- ning för efterfrågan kan man i ganska stor utsträckning påverka utbudet medan det är väsentligt svårare att påverka priskänsligheten hos medborgar— na. Uppstår kö för att komma i åtnjutande av en kulturaktivitet kan den regleras genom ökat utbud — till högre samhällskostnader eller genom ökade biljett- eller entréavgifter — med ökade privatutgifter eller minskad efterfrågan till följd.

I ett kraftigt samhällssubventionerat system är justeringar av förhållandet mellan den offentliga och den privata utgiften ofta en känslig balansgång. En liten förändring av den offentliga subventioneringsgraden från t.ex. 85 % till 80 % kan exempelvis leda till att ett biljettpris måste öka med 50 % utan att det avskräcker publiken. Annars går ekonomin inte längre ihop. Kanske måste priset öka mer, alla andra villkor oförändrade. Då har man byggt in en toleransnivå för en publikminskning.

Man kan konstruera ett stort antal mått på utbud och efterfrågan på olika kulturområden. Det är emellertid viktigt att komma ihåg att sådana mätningar måste värderas med förnuft. Ett stort antal föreställningar på en teater kan skapa möjlighet för en stor potentiell publik, men kan samtidigt verka av- skräckande på publiken om salongen ekar tom och blir ”trögapplåderad”. Publiken kan å andra sidan inte gärna bli större än befolkningsunderlaget, även om det finns exempel på det för t.ex. festivaler, om en konsert spelas på en liten ort i glesbygd. Publikstorleken är också beroende av repertoar, marknadsföringsinsatser, salongsstorlek och andra faktorer. Prestationen eller beskrivningen av utbudet innehåller vidare olika dimensioner. Det hand- lar inte bara om att låna ut böcker eller svara på frågor på biblioteket utan också att vara vänlig, uppmuntrande och tillförlitlig så att helhetsintrycket blir positivt. Speciellt om man inte kan besvara en fråga eller sälja en biljett kan bemötandet få ökad betydelse för totalbilden.

36.3. Genomförda studier av produktkostnader och produktivitet

Vid den genomgång sekretariatet gjort av mått på produktivitet, effektivitet och produktkostnader har vi funnit få sådana. I de ovan nämnda studierna av ESO gör man ett antal jämförelser på flera olika kulturområden. Man visar att statistik finns tillgänglig men att den inte utnyttjas för att ta fram detta slags

mått. ESO har gjort alla produktkostnadsberäkningar i fast penningvärde för att eliminera inflationseffektema.

Enligt ESO:s beräkningar har produktkostnaderna för ett boklån inom bokbiblioteksväsendet ökat med närmare 20 % mellan 1985 och 1991, eller från 32 kronor till 38 kronor per utlånad bok. Men kostnaden för att hålla biblioteket tillgängligt har inte ökat i motsvarande grad — 1985 kostade en öppettimme ca 69 000 kronor och 1991 var kostnaden 72 000 kronor _ en ökning med 4 %.

Kostnaderna för museibesökama har också ökat. Mättillfällen ligger här 1982/83 och 1991. Kostnaderna per besök harökat med 72 % eller från 64 kronor till 109 kronor. Det föreligger emellertid stora skillnader mellan statliga och kommunala museer och länsmuseer. Medan de kommunala museerna har en kostnadsökning från 92 kronor till 95 kronor per besök, eller med 3 %, har de statliga museerna ökat kostnaderna från 103 kronor till 221 kronor per besök, dvs. med 114 %. Länsmuseerna som 1984 hade de högsta besökskostnadema har förändrats från 125 kronor till 164 kronor vilket innebär en ökning med 32 %. Variationen inom gruppen är dock stor. Det finns museer vars kostnad per besök ökat från knappt 60 kronor till närmare 500 kronor på tio år medan andra haft kostnadsökningar från drygt 60 kronor till 100 kronor.

Ibland vänds utvecklingen till det bättre. Det finns kammarorkestrar vars kostnader per konsert ökat med något tiotal procentenheter men där kostnaden per besök faktiskt minskat.

Vi återfinner i ESO:s rapporter motsvarande stora variationer i produkt- kostnader på teaterområdet. Genomsnittskostnaden per föreställning ökade med drygt 50 % mellan 1983/84 och 1991/92 och kostnaden per besök ökade med 70 %. Variationen mellan de enskilda institutionerna är dock mycket stor.

Teaterkostnadsutredningen nöjde sig inte med att studera produktkostnader utan valde att arbeta med produktivitetsbegreppet.3 Man har gjort flera olika beräkningar som bl.a. väger samman olika slags produktivitetsmått och man arbetade med långa tidsserier. Ett problem med utredningens rapport är emellertid att man arbetar med totalsiffror för hela sektorn. Det är begripligt att man med de långa tidsseriema velat skapa överblick, men variationer mellan institutionerna och till följd av att nya institutioner kommit till går förlorad. I dessa produktivitetsmått har dessutom en lineär anpassning4 av data skett som förtar den sanna variationen uppåt och nedåt mellan åren — information som i sig är värdefull och väcker frågor. Vi menar att detta slags

3 SOU 1991:71: Teaterns kostnadsutveckling 1975—1990 med särskilda stu- dier av Operan, Dramaten och Riksteatern. Betänkande av Teaterkostnads- utredningen. 4 Man har genom att anpassa en rät linje till de enskilda årens resultat elimi- nerat toppar och dalar i utvecklingstrenden. Linjens lutning blir det som man tolkar som utvecklingstrend.

sektorsanalys också behöver göras, men att det kanske är det andra steget i en kedja. Först bör man analysera institutionerna var för sig. Vi återkommer nedan till ett sådant försök.

Det är viktigt att man inte utifrån produktkostnads- och produktivitets— utvecklingen drar förhastade slutsatser om verksamheten är välskött eller ej. Bakom förändrade siffror ligger ofta många faktorer. En del är sådana som man i verksamheten inte kan påverka, andra beror på medvetna politiska beslut om ändrad verksamhetsprofil, ökade eller minskade satsningar osv. Produktkostnadsnivån och förändringar i den bör framför allt ses som signaler om behov av fördjupad analys.

36.4. Ett försök att pröva mått på produktivitet och effektivitet i teaterverksamhet

Vi har tagit teaterinstitutionema till utgångspunkt för en genomräkning av olika slags mått på produktivitet och effektivitet. Beräkningarna uttrycks såväl i termer av pengar som arbetsinsats (årsverken). Ytterst handlar det, i vårt försök, om att vi tagit till vara information som står till buds i befintlig statistik.

Vi har som mått på produktionen använt antalet uppsättningar respektive föreställningar. Antalet uppsättningar är ett mått som grovt anger vilken valfrihet publiken har. Antalet uppsättningar sätter också gränser för variationen i utbudet, även om många uppsättningar ensamt inte är någon garanti för mångfald. Antalet föreställningar innebär ett annat mått av valfrihet för publiken. Många föreställningar ger besökarna möjlighet att påverka tidpunkten för sitt besök, även om det inte heller finns ett absolut samband.

Som mått på ejfekter har vi använt oss av antal besök (publikens storlek). Att publikstorleken är ett naturligt mått för en teaterinstitution är uppenbart, men man måste beakta att förutsättningama kan variera från plats till plats beroende på befolkningsunderlaget. Att använda spelintäktema som mått på en effekt kan naturligtvis diskuteras. Vi har ändå tyckt att det kunde vara av intresse att pröva samtliga dessa mått.

Det skulle behövas kompletterande mått för att ge detta slags beräkningar de rätta nyanserna. Vi har t.ex. inte kunnat väga in faktorer som kvalitet eller kulturpolitiska ambitioner i termer av särskilda satsningar på målgrupper som barn och ungdom, invandrare eller funktionshindrade.

Teaterverksamhet är personalintensiv, men lokalkostnaderna har under senare år ökat och blivit en tyngre post i teaterinstitutionemas ekonomi. Det betyder att kostnader i kronor och årsverken kan ge delvis olika resultat när produktivitet och effektivitet beräknas.

Den redovisning vi gör skiljer sig från den som Teaterkostnadsutredningen presenterade genom att siffror redovisas för varje enskild institution och att någon lineär anpassning av utvecklingen inte skett. Vi väljer att titta på de toppar och dalar som kurvorna kan erbjuda. För att begränsa mätpunktema har vi i gengäld valt vart tredje år. Mellan dessa mätpunkter anpassar vi lin- jerna. Det betyder att det teoretiskt kan finnas fler och annorlunda avvikelser i mönstren än de vi redovisar. Vår poäng är dock inte att skildra alla variationer mellan åren utan att visa att sådana variationer faktiskt förekommer. Läsaren av produktivitetsanalyser kan annars lätt tro att utvecklingen är mycket jämnare än vad den är och att den går åt samma håll hela tiden. Det ger en förenklad bild av utvecklingen. Ingen institution känner igen sig i materialet och intresset för att använda informationen kan bli svagt.

Vi har också beräknat produktkostnader för teaterverksamheten. Dessa skiljer sig inte ifrån de beräkningar som presenterats av ESO tidigare. Men vi har fler mätpunkter och använder också fler olika mått för att illustrera ut- vecklingen.

I alla beräkningar har 1994 års priser använts på alla kostnader. Samtliga beräkningar omfattar drygt 30 teaterinstitutioner och startar 1973/74 eller teaterns startår med nedslag vart tredje år. I figurerna illustreras utvecklingen för de tre nationella teaterinstitutionema Operan i Stockholm, Dramaten och Riksteatern samt för tre exempel på regionala teaterinstitutioner från olika platser i landet med olika slags utbud och som varit verksamma sedan mitten av 1970-talet. Hela materialet finns presenterat i den särskilda tabellbilage- skriften.

Detta avsnitt är ett led i en metodutveckling, inte en utvärdering av enskilda teaterinstitutioner. Vi har valt teaterområdet eftersom måtten där är lätta att förstå och genom att man på detta område har relativt långa tidsserier. Totalt har vi genomfört fyra produktivitetsanalyser och lika många effektivitets- analyser, dvs. sammanlagt åtta analyser för varje teaterinstitution. Att redo- visa samtliga här, där syftet är att visa på en möjlig metod, är inte menings- fullt. Vi har därför valt ut exempel som särskilt tydligt illustrerar kontentan av respektive analys. Vi ser det inte som vår uppgift att här gå in på en detaljerad genomgång av de enskilda institutionerna. Samtidigt har vi velat visa att mycket av nyanser går förlorade om man uteslutande arbetar med lineär anpassning av resultaten. De enskilda institutionerna skiljer sig mycket åt och det kan vara stor variation mellan åren. För att kunna föra en konstruktiv diskussion inom verksamheten behövs såväl de detaljerade bilderna som analysen av den inneboende trenden.

Observera således att urvalet av bilder är exempel, inte val som gjorts för att belysa något speciellt diskutabelt förhållande.

36.4.1. Antal uppsättningar per insatt krona respektive årsverke

Alla institutioner visar variation i sin produktivitet.

Operan i Stockholm är speciell genom att den är en repertoarteater där en instudering kan finnas med i programmet under många år. Uppsättning bety- der därför i detta sammanhang ”visad uppsättning” inte nyinstudering. Motsvarande kan förekomma mellan två spelår på andra teatrar men hör dock till undantagen. Operan i Stockholm uppvisar variation mellan åren i antal uppsättningar/satsad krona. Man visar som mest 25 % produktivitets- minskning vid våra åtta mätpunkter men avslutar perioden med två år av produktivitetsökningar.

Diagram 36.4.1 Indexerad produktivitet i termer av uppsättningar per satsad krona för Operan i Stockholm, Dramaten och Riksteatern.

140

120 100 80 60 40 20 0

Källa: Tabell 36.4.1a

1973/74 1976/77 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1991/92 1992/93 1993/94

En förklaring till produktivitetsvariationer skulle teoretiskt kunna vara att en premiär skjuts upp eller att ett nyinstuderat verk får tas ur repertoaren och ersättas med fler föreställningar av ett bredare verk på grund av svagt publik- intresse.

Dramaten har också variation sett över tid. Den sista mätpunkten tyder på en kraftig produktivitetsminskning på närmare 50 procentenheter, men skälet skulle teoretiskt kunna vara att man haft många succéproduktioner som kunnat behållas länge på repertoaren.

Riksteatern hade mellan 1979/80 och 1991/92 en produktivitetsnrinskning i antal uppsättningar per satsad krona på 80 procentenheter, men trenden har därefter vänt och produktiviteten har ökat något.

Diskussioner om skälen till förändringar förs inte här eftersom vi framför allt är ute för att pröva olika mått och redovisningssätt. Analysen ska först och främst ske, och sker, inom varje institution. Det är där, och bara där de faktiska förklaringarna till förändringar kan sökas. Att i lämpliga intervall göra en samlad belysning för alla teaterinstitutionema är bl.a. en uppgift för Kulturrådet.

Diagram 36.4.2 Indexerad produktivitet i termer av uppsättningar per årsverke för Operan i Stockholm, Dramaten och Riksteatern.

140

120

100

_D— Operan

80

—O— Dramaten 6 0 —o— Riksteatern ' 40

20

1973/74 1976/77 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1991/92 1992/93 1993/94

Källa: Tabell 36.4.2a

Beräknas produktiviteten i termer av uppsättningar per årsverke för de tre institutionerna blir mönstret i stort sett detsamma. Variationerna är dock mindre.

Vi ger avslutningsvis ett exempel på en motsvarande analys för tre regio- nala teaterinstitutioner. De visar motsvarande skillnad mellan beräkningar grundade på årsverken och pengar, i bild visar vi bara exempel på hur olika utvecklingen kan te sig i termer av årsverken. Den penningbaserade analysen uppvisar större variationer. Två av institutionerna har pendlat uppåt och nedåt medan den tredje uppvisar en brant fallande kurva.

Diagram 36.4.3 Indexerad produktivitet i termer av uppsättningar per årsverke för tre regionala teaterinstitutioner.

140 120 100

80

60

40

20

1973/74 1976/77 1979/80

Källa: Tabell 36.4.3a=Tabell 36.4.2a

36.4.2. Antal föreställningar per insatt krona respektive årsverke

Operan i Stockholm, Dramaten och Riksteatern ger i dag färre föreställningar per satsad krona än för 20 år sedan. Detta har påtalats av Teaterkostnads- utredningen som visade att teaterns kostnadsutveckling varit högre än prisutvecklingen uttryckt i KPI. Det betyder att en kostnadsjämförelse där KPI använts som omräkningsfaktor avspeglar detta. Produktivitetsminsk- ningen har emellertid inte varit lika för de tre scenerna. Medan Operan klarar perioden med en produktivitetsminskning med ca 35 procentenheter har Riksteaterns produktivitet mätt på detta sätt minskat med närmare 60 procentenheter. Det förekommer rörelser både uppåt och nedåt, men de är inte lika tydliga som då måttet beräknades på antalet uppsättningar.

Diagram 36.4.4 Indexerad produktivitet i termer av föreställningar per satsad krona för Operan i Stockholm, Dramaten och Riksteatern.

100

80

40 . —o— Rrksteatem

20

1973/74 1976/77 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1991/92 1992/93 1993/94

Källa: Tabell 36.4.4a

Beräknas produktiviteten baserad på årsverken istället för kostnader är trenden ungefär densamma, men minskningen är mindre brant. Dramaten har haft relativt små variationer från utgångsvärdet mätt på detta sätt. Vi visar ett exempel på detta nedan för tre regionteatrar.

De tre regionteatrarna uppvisar sinsemellan mycket olika mönster. Två av dem uppvisar stora svängningar med markerade topp— och bottenår medan den tredje visar en kraftigt nedåtgående kurva, något som säkert har sin förklaring i identifierbara händelser inom teatern.

Diagram 36.4.5 Indexerad produktivitet i termer av föreställningar per årsverke för tre regionala teaterinstitutioner.

140 120 100

80

60

40

20

1973/74 1976/77 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92

Källa: Tabell 36.4.5a

36.4.3. Publik per insatt krona respektive årsverke

På samma sätt som vi illustrerat produktivitet på fyra olika sätt har vi tagit fram några tänkbara indikatorer på effektivitet. Effektivitet är självklart att nå en publik, men det kan också vara att ofta visa sina föreställningar utanför hemmascenen eller att spela många uppsättningar för barn och ungdom utan att det i sig genererar några större publiker. För att illustrera måttet effektivitet har vi här valt att se på publik i förhållande till kostnad och arbetsinsats.

Man når inte den publik i dag som man gjorde per insatt krona för 20 år sedan. Operan i Stockholm når hälften så stor publik till samma kostnad och Riksteatern litet drygt en fjärdedel så stor publik. Observera att Riksteaterns uppdrag har förändrats under perioden bl.a. genom att de regionala ensemblema har blivit självständiga teaterinstitutioner i sina respektive län. I jämförelse med utgångsåret uppvisar alla tre regionteatrarna i våra exempel effektivitetsminskningar. Vi illustrerar mönstren i bilderna nedan.

Diagram 36.4.6 Indexerad effektivitet i termer av publik per satsad krona för Operan i Stockholm, Dramaten och Riksteatern.

] 00 8 0 _D— 0 eran 60 p —0— Dramaten 4 0 — —o— Rrksteatem 2 0 0 st rx o du se ax N N m er (N [N 00 00 00 00 ON ON CN & X X X X X X X X X X (") O CN N V) 00 '_' _— N M (x [x (x 00 00 00 CX ON ON & ON ON ON Ch ON & OK ON QX CN '— v—l _ v— _— _ v—l _ v—i '—

Källa: Tabell 36.4.6a

Diagram 36.4.7 Indexerad effektivitet i termer av publik per satsad krona för tre regionala teaterinstitutioner

160

sth txtx XX mxo hh oxen ._.—.

Källa: Tabell 36.4.7a=Tabell 36.4.6a

1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1991/92 1992/93 1993/94

Motsvarande analys relaterad till antal årsverken visar en flackare och mindre dramatiskt utveckling.

36.4.4. Spelintäkter per krona respektive årsverke

För att illustrera frågan om institutionernas bidragsberoende har vi också relaterat deras Spelintäkter till bidragen från det offentliga. Ur strikt före— tagsekonomisk synvinkel skulle även detta mått kunna kallas ett mått på effektivitet, men i detta sammanhang blir en sådan etikett inte relevant eftersom självfinansiering inte är ett uttalat kulturpolitiskt mål.

Analysen visar att såväl Operan som Dramaten har ökat sin själv— finansieringsgrad mätt på detta sätt. Särskilt Dramaten har i dag en betydligt bättre balans mellan offentliga insatser och Spelintäkter än för 20 år sedan. Riksteatern har däremot en kraftig minskning av sina intäkter för före- ställningarna jämfört med läget 1973/74. Självfinansieringsgraden har i denna bemärkelse minskat med mer än 50 procentenheter. Vi visar detta i figuren.

För de tre regionala exemplen syns tydliga variationer år från år. Men i stort sett slutar man 1993/94 i närheten av den punkt där man befann sig i mitten av 1970-talet.

Självfinansieringsgraden kan påverkas dels genom höjda biljettpriser, dels genom en ökad publiktillströmning inom ramen för salongens kapacitet eller att extra föreställningar ryms inom spelplanen. Därför säger måttet själv- finansieringsgrad ingenting om hur man lyckats uppfylla sina mål med verksamheten. Mått av den här typen behöver relateras till effektivitetsmåttet som beskrivits under 3643 eller andra effektivitetsmått som kan utvecklas i framtiden.

Diagram 36.4.8 Indexerad självfinansieringsgrad i termer av biljettintäkter per satsad offentlig krona för Operan i Stockholm, Dramaten och Riksteatern.

180 160 oxo/o 140 120 100

80 60 —o— Riksteatern

—O— Dramaten

40 20 0

1973/74 1976/77 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1991/92 1992/93 1993/94

Källa: Tabell 36.4.8a

36.4.5. Produktkostnader på teaterområdet

Genom att beräkna mått på produktkostnad förbättrar man möjligheterna att göra jämförelser över tiden och mellan de olika teatrarna. Genom styckkost- nadsberäkningar får man fram mått som är relativt storleksoberoende. Det går att ta fram en mängd olika mått med hjälp av befmtlig statistik. Vi har nöjt oss att exemplifiera med kostnad per uppsättning, föreställning respektive besök. Vi har dessutom tagit fram utvecklingen av antalet föreställningar per upp- sättning, antal besök per uppsättning och antal besök per föreställning.

När vi beräknat uppsättningskostnaderna har vi inte kunnat basera en sådan beräkning på enskilda produktioner utan fått nöja oss med att fördela teaterns totala kostnader på det antal uppsättningar man uppgivit sig spela under ett år. För en repertoarteater kan det då handla om att uppsättnings- kostnaderna slås ut över en längre period än för andra institutioner. En en- skild uppsättning har initiala kostnader, för repetition, kostymer, scenografi m.m., samt spelkostnader som består av de kostnader som är förknippade med själva föreställningsperioden.

Vi kan till att börja med konstatera att det är ovanligt att en teater klarar av att göra en uppsättning till en kostnad som understiger 1 miljon kronor. En repertoarscen kan hålla en lägre uppsättningskostnad, räknat på detta vis, än

en scen som byter uppsättningar varje spelår. Å andra sidan blir jämförelsen mellan repertoarscenen och en annan scen inte riktigt rättvisande. En beräk- ning av uppsättningskostnaden som projektkalkyl beräknad från instudering till sista speldag skulle här ge en mer korrekt grund för jämförelser eftersom repertoarscenen får räkna in samma uppsättning flera gånger i statistiken. Högsta genomsnittskostnad per uppsättning har Norrlandsoperan med en kostnad på drygt 15 miljoner kronor per uppsättning, vilket är en kraftig kostnadsökning sedan de inledande åren då uppsättningskostnaden i fast penningvärde låg runt 3 miljoner kronor. Även Göteborgs Musikteater har uppsättningskostnader på över 10 miljoner kronor. Man har vissa år t.o.m. närmat sig 15—miljonersstrecket. Operan i Stockholm har en uppsättnings— kostnad på ca 6 miljoner kronor. Då bör man emellertid hålla i minnet att det rör sig om en repertoarscen varför det för Stockholmsoperan handlar om få nyinstuderingar under ett verksamhetsår och siffran därför får annan karaktär.

Måttet kostnaden per föreställning är beroende av sambandet mellan fasta och rörliga kostnader. En uppsättning som kan spelas under lång tid kan för— dela även höga initialkostnader på ett sådant sätt att föreställningskostnaden blir relativt låg. Om uppsättningen spelas få gånger betyder emellertid inte det att alla kostnader minskar. Med en relativt stor andel fast anställda har institutionen kostnader för sin personal oavsett föreställningsverksamheten.

I måttet kostnad per föreställning ligger Operan i Stockholm högst med en föreställningskostnad som ökat från drygt 650 000 kronor till närmare 1 miljon kronor i 1994 års penningvärde. Norrlandsoperan och Göteborgs Musikteater har en kostnadsutveckling på ungefär halva dessa summor. Så gott som alla länsteatrar har ökat sina kostnader per föreställning men det finns några undantag. Västmanlands länsteater är ett. Föreställningskostnaden har där mer än halverats sedan mitten av 1980-talet från 125 000 kronor per föreställning till knappt 60 000 kronor. Ett annat exempel är länsteatern i Dalarna.

Våra beräkningar visar vidare att kostnaden per besök har ökat för så gott som alla teaterinstitutioner. På många håll ligger i dag kostnaden på över 1 000 kronor per besök. Norrlandsoperan har en kostnad de senaste åren som legat runt 2 000 kronor per besök. Kostnadsutvecklingen har annars varit från runt 300 kronor per besök till drygt det dubbla.

Besök per uppsättning på teatern är ett mått som kan variera dels genom skiftande publikintresse, dels genom att man arbetar med salonger av olika storlek. En teateruppsättning spelas på senare år för mellan 2 000 och 7 000 besökande under ett spelår. Detta är stor skillnad i jämförelse med periodens början då det var vanligt med 7 000 besökande eller mer. Ett alternativ till detta mått skulle kunna vara att beräkna teaterns beläggningsgrad under spel— perioden. Man måste då väga in uppgifter om den potentiella besökskapacite- ten i form av salongens storlek. Vi har inte haft tillgång till sådana mått utan kan här bara peka på möjligheten.

Ytterligare ett produktkostnadsmått som kan studeras är antalet årsverken per uppsättning. Även i detta mått kan vi se en betydande variation mellan olika institutioner, men också inom en och samma institution över en längre tid. Någon entydig tendens i resultaten finns inte.

Till sist har vi studerat antalet föreställningar per uppsättning. Många teaterinstitutioner tycks spela sina uppsättningar i genomsnitt ca 50 gånger. Med ett undantag spelas ingen uppsättning mindre än 20 gånger. Det gäller dock inte Operan i Stockholm som är en repertoarscen och därför i genom— snitt framför sina föreställningar sex gånger per år men i gengäld har dem uppe på spelplanen under mycket lång tid. Riksteatern ligger något under det vanliga genomsnittet med 27 föreställningar per uppsättning.

36.4.6. Ökad publik eller ökad delaktighet?

Vi har hittills talat om mått på efterfrågan som är beräknade ur institutionernas perspektiv dvs. sålda biljetter och besökande. Ytterst behövs emellertid en koppling till data också på populationsnivå. Åstadkommer man i praktiken några förändringar i kultur- eller medievanor för olika grupper av befolk- ningen eller är det ungefär samma individer som deltar och påverkar efter- fråganstatistiken genom att förändra sitt beteende? Vad kostar det att vinna ytterligare 1 eller 10 % av befolkningen till ett konstområde?

Det är naturligtvis förenat med betydande osäkerhet att peka på samband mellan en offentlig insats å ena sidan och en förändring av befolkningens benägenhet att utöva en eller annan kulturaktivitet å andra sidan.

36.4.7. Sammanfattande iakttagelser

Syftet med de ovanstående avsnitten har varit att presentera en tänkbar väg för metodutveckling. Vi gör inte anspråk på att ha genomfört fullständiga produktivitets- eller effektivitetsanalyser. Vi menar att man måste gå vidare med resonemangen och söka ytterligare mått på måluppfyllelse där också de mer immateriella egenskaperna vägs in.

Kan mått av det slag vi beskrivit i kapitlet vara av nytta för kulturområdet? Vi menar att svaret måste bli jakande. Vi menar att de olika mått som vi här visat prov på kan vara en hjälp både i den interna diskussionen och i budget- och resultatdialogen med de offentliga bidragsgivarna. De övergripande, line— ärt anpassade produktivitets— och effektivitetsmåtten är en hjälp för de över- gripande diskussionerna kring vart utvecklingen på ett helt område är på väg. Att studera de rörelser uppåt och nedåt som sker mellan åren kan vara ut- gångspunkten för att identifiera såväl lyckade satsningar som problem.

Ett exempel på en fråga man kan ställa sig rörande effektivitet är om en resursomfördelning som leder till att färre föreställningar spelas, men att en tv-överföring i stället blir möjlig i arbetsschemat kan vara något att överväga. Publikbortfallet kan bli några hundra eller något tusental, men möjligheten att nå en ny publik via tv kan kompensera detta flerfaldigt.

I jämförelser mellan olika institutioner måste man sträva efter att materialet är jämförbart från alla berörda. Det gäller redovisning av administrativa kostnader, lokalkostnader m.m. Erfarenheter från våra analyser pekar på att institutionema tycks ha olika sätt att belasta sin verksamhet med denna typ av kostnader, vilket inte alltid gör en jämförelse rättvis. Det är exempelvis stor variation i lokalkostnaderna. Variationsbredden är från 45 000 kronor till 65 miljoner per år.

Idealt skulle också mått som produktivitet och effektivitet kunna beräknas på de olika produktionerna var för sig. Så som vi nu räknat, på den totala årsomsättningen eller på antalet årsverken, kommer instuderingskostnadema för en föreställning att vägas ihop med uppförandekostnadema för en helt annan. Jämförelsen blir också haltande för en repertoarteater i relation till andra spelhus. Ett sätt att gå runt detta kan vara att arbeta med glidande medelvärden. Man väger då samman kostnaderna för en längre period, kanske tre år, och rullar detta mått sucCessivt framåt, ett år i taget. Effekten av de stora variationer som kan förekomma mellan två spelår elimineras då.

I arbetet med de sammansatta måtten är det emellertid viktigt att också väga in faktorer som kvalitet, satsningar på utvalda målgrupper, rekryteringsarbete m.m. Även för detta behövs jämförelsetal.

36.5. Kvalitet i kulturverksamhet

36.5.1. Något om kvalitetsmått och kvalitativ mätning

För att alls kunna närma sig resonemang om produktivitet, effektivitet eller kvalitet behövs, som tidigare nämnts, en mängd olika basmått och beskriv- ningar av verksamheten. Måtten kan och bör vara såväl kvantitativa (mätbara med siffror) som kvalitativa (av det kategoriindelande slaget). De kan dess— utom med fördel närma sig mjukare begrepp som kvalitet i verksamheten, dvs. hur den uppfattas av såväl professionella bedömare som publiken. I det sammanhanget är det mycket viktigt att inte blanda samman begrepp som kvalitativa mått med begrepp som kvalitet. För att krångla till begreppen ytterligare finns det också mätning med kvalitativ metod. Då lämnar man alla ambitioner att kvantifiera sina resultat utan använder sig av explorativa intervjuer. Detta kan i och för sig leda till hypoteser kring företeelser som i ett senare skede kan mätas.

Riksrevisionsverket har givit ut en skrift om resultatanalys.5 Det är bland annat ur den och tidigare refererade källor vi hämtat grunden för följande resonemang.

Kvalitativa mått på teater kan vara huruvida man prioriterar klassisk dramatik framför lyriska stycken, eller om man spelar för barn— och ungdom vid mer än 50 % av alla föreställningar. Ett kvalitativt mått kan således förses med en kvantifiering och säger i sig inget om lödigheten i föreställningen.

Kvalitetsmått, däremot, handlar om en värdering av verksamhetens eller verkets höjd. Ett mått på kvalitet kan vara övervägande bra recensioner, en ovanligt nöjd publik eller för den delen en nöjd regissör. Mått på kvalitet kan röra såväl produkten som processen vilket betyder att det handlar både om hur pjäsen gestaltas och hur det fungerade i biljettkön och i pausen i teatern. Produktkvaliteten och processkvaliteten kan hamna i konflikt då exempelvis en teaterföreställning går så bra att det blir omöjligt att få biljetter till den. Processkvaliteten mäter man ofta med attitydundersökningar. Processkvalitet kan både handla om mått på hur bra man gör det man gör och om hur bra man gör det man ska. Man kan samtidigt vara bra på att texta lockande affischer för sin föreställning, men den börjar å andra sidan alltid 10 minuter för sent.

Kvalitet kan också vara ett mått på ändamålsenlighet eller lämplighet. Vill jag åka på en teaterresa och se en fars, men hamnar på Linje Lusta, kan det vara en utmärkt resa och en enastående uppsättning men långt ifrån vad jag ville ha eller väntade mig.

Kvalitet har också att göra med funktionen vilket betyder att funktionen i sig kan vara ett mått på kvalitet, men också hur väl funktionen motsvarar mina förväntningar.

Ibland, då kvaliteten upplevs omöjlig att mäta, talar man också om strukturkvalitet. Man beskriver då snarast förutsättningama för att en verk- samhet ska kunna hålla bra kvalitet i termer av personalens kompetens, lokal- ytor, personaltäthet, öppettider, personalomsättning eller andra verksamhets— anknutna mått.

36.5.2 Förekomst av kvalitetsstudier i form av uppföljning eller forskning

Kvalitet i flera bemärkelser

Ordet kvalitet kan, som vi redan tidigare diskuterat, användas i fler än en be- märkelse. I fortsättningen diskuterar vi uteslutande kvalitet som värdering. Kvalitetsdiskussionen handlar ofta om konstnärlig kvalitet. Den bör dock inte stanna vid det. Bedömningen av en kulturverksamhets kvalitet handlar

5 Sandahl R, (1991): Resultatanalys. Riksrevisionsverket. 709

också om andra än de konstnärliga insatserna. Vi väljer därför att tala om professionell kvalitet. Det lämnar utrymme för att väga in också teknik, administration eller andra aspekter på verksamheten i bedömningen.

Det hade varit intressant att kunna följa hur verksamhet på kulturområdet som finansieras med offentliga bidrag kommenteras i recensioner i dags- eller specialpress, i radio eller tv. Är den på det hela taget positiv eller negativ? Vi ställer frågorna, men har inga svar.

Kulturverksamhet innebär också ett möte med en publik eller deltagare. För att lyckas räcker det inte med att den professionella kvaliteten är hög — även de som deltar eller utgör publiken måste få en behållning av verket eller verksamheten. Vi kallar detta för upplevd kvalitet. För att komma åt denna dimension i kvaliteten måste man komma till tals med publiken. Metoderna för detta är ännu ganska outvecklade, men försök att finna effektiva metoder pågår. Såväl Dramaten som Operan har gjort publikenkäter och användar- undersökningar förekommer på flera håll. Insatserna blir emellertid spora- diska och osystematiska.

Vi har för arbetet med utvärderingen försökt att bilda oss en uppfattning om förekomsten av studier med kvalitet i kulturverksamhet som tema. Vi har talat med företrädare för konstvetenskap, teatervetenskap samt musikveten- skap, men vill betona att det inte varit möjligt att genomföra någon systema— tisk kartläggning. Det är troligt att det finns en mängd mindre studier över en- skilda föreställningar, utställningar eller andra verksamheter som tillsammans med vissa kompletteringar kan ge en grundbild av kulturverksamhetens kvali- tet. Vi har emellertid inte själva funnit någon rik flora av detta slags under- sökningar. Detta är en skillnad jämfört med medieområdet där utbud och upplevelse av utbudet ofta varit i fokus inom forskningen. Det ligger därför utanför ramen för denna utvärderings möjligheter att ge en tydlig bild av den professionella eller upplevda kvaliteten i kulturverksamhet. Vi vill dock peka på ett omfattande fält för framtida forskningsverksamhet. I många fall finns materialet arkiverat i en form som möjliggör återblickar för att belysa även en historisk utveckling, i andra fall har grunddokumentationen gått förlorad. När det gäller publiken eller besökarna har tillfället givetvis redan gått förlorat att studera det som redan har utspelat sig.

Vi väljer dock att illustrera kvalitetsstudier med hjälp av några exempel som våra kontakter givit prov på. De flesta av studierna handlar om upplevd kvalitet. Vi gör inte anspråk på att ge en helhetsbild utan vill med de följande sidorna visa på några exempel på studier av konstupplevelser.

Musik

Vid psykologiska institutionen vid Uppsala universitet bedrivs ett forsk- ningsprojekt kring starka musikupplevelser. Docent Alf Gabrielsson har till— sammans med forskarstuderanden Siv Lindström samlat in beskrivningar av

upplevelser av musik från såväl professionella musiker som en mer eller mindre musikintresserad allmänhet.6 Undersökningsuppläggningen har inget med musikpolitik att göra i sig — den är av mer grundforskningskaraktär och söker svaret på frågan vilka karaktäristika som kan förklara en verkligt stark upplevelse av musik. Intressant är emellertid att forskningen visar att en stark musikupplevelse inte har någon relation till fysisk närvaro i konsertlokal eller ej. Upplevelsen, när den är stark, kan komma öVerraskande via radion, via fonogram eller under en repetition av en konsert. Någon studie som jämför upplevelsen av musik via grammofon och högtalare/hörlurar eller på musik- evenemang har vi inte stött på. Vi har inte heller sett att publik eller kritiker mer systematiskt fått uttala sig om olika orkestrar eller länsmusikensembler. Däremot har en beskrivning av länsmusikens konsertutbud i olika län under flera år gjorts. Den säger emellertid inget om musikuppförandets kvalitet. Den låter oss se i vilken utsträckning repertoaren är klassisk eller modern, men just inte mer.

Vid musikvetenskapliga institutionen i Göteborg drivs ett forsknings- projekt om bilen som konsertlokal där vanliga bilförare berättar om sitt musikval och sina upplevelser av det i bilen. Carin L Svensson driver projek- tet under professor Emin Tengströms ledning. I en förhandsrapport om resultaten från projektet beskriver forskaren att förarna väljer musik för att bl.a. öka sin energi, förändra sin stämning och som ett mått av verklighets- flykt och man beskriver att musiken på hög volym kan ha en hallucinerande effekt.

Musikradion och dess lyssnare har undersökts i en mycket brett upplagd undersökning där ca 1 000 musikintresserade personer sållades fram från ett slumpmässigt urval av 10 000 personer i befolkningen.7 Där ställdes frågor om hur man upplever direktsända konserter i radio och man fick värdera hur man upplever olika musikgenrer och epoker. Vidare tillfrågades publiken om ett antal förhållanden i anslutning till musikverksamhet som har med presentation och planering att göra. Inga direkta frågor om kvaliteten i utbudet ställdes. Däremot genomfördes ett antal porträtterande djupintervjuer där ett antal olika lyssnartyper mer i detalj frck beskriva sitt förhållande till musiken.

Bildkonst

Professor Sven Sandström har vid konstvetenskapliga institutionen i Lund genomfört ett antal studier av hur människor upplever konsten i sin boendemiljö.8 Han visar att människor ibland kan ha ett ganska personligt förhållningssätt till konsten i boendemiljön men också att den ofta väcker

6 Data presenterade på Musikaliska akademien 1994-05-05. 7 Nowak L (1985): Musikradions lyssnare 1984. Sveriges Radio/PUB nr 7. 8 Se t.ex. Sandström S, Sjöstedt S m.fl. (1977): Konst i ett bostadsområde. Liber Läromedel. Lund. 711

starka känslor. Konst kan inte kompensera en dålig boendemiljö, men kan få stor betydelse för trivseln i en bra.

Hos Sven Sandström har forskaren Per Paulsen genomfört ett projekt som rör konstutställningar i några svenska städer. Han följde upp annonsering för utställningarna samt omnämnandena i dagspressen och konstaterade att mäng- der av utställningar passerar obemärkt förbi utan att uppmärksammas av pressen och att det är ovanligt att fler än en recensent ger sina omdömen om en och samma utställning. Materialet har inte analyserats utifrån något kvalitetsbegrepp. I detta fall var omnämnandet kriteriet på framgång. Databasen borde emellertid kunna utnyttjas till andra analyser.

Teater

Professorn i teatervetenskap Wilmar Sauter har i boken Teaterögon redovisat resultat från studier om teaterpublikens upplevelser av teaterbesök och föreställningar.9 Man har genomfört gruppintervjuer där olika slags publikrepresentanter som skiljer sig genom olika karaktäristika har fått uttala sig om sina reaktioner på teaterföreställningar. Tanken var att man skulle kunna tala om en föreställnings inneboende kvalitet om flera olika bedömare uppvisar en likartad uppfattning. Man har i dessa försök låtit publiken värdera, man har vägt in recensionerna och också haft en grupp undersökare som fått avge omdömen om olika teaterföreställningar. Ett resultat är att människor över 20 år ofta har samstämmiga värderingar av teaterföre- ställningar, men att ungdomar avviker från dessa. En slutsats är att skåde— spelarprestationema är mycket viktiga för helhetsintrycket. En god prestation leder till positiva helhetsomdömen och inspirerar åskådaren till tolkningar av föreställningens innehåll och form. Scenografi och musik tycks spela mindre roll.

Betydelsen av genomarbetade produktioner möter man också i den forsk- ning som rapporteras av Birgitta Höijer.10 Hon har genomfört mycket långa djupintervjuer med knappt 20 personer efter att de sett ett antal tv-program bl.a. inom genrerna populärfiktion och konstnärligt drama. Det visar sig att det konstnärliga dramat väcker fler och djupare tankar hos tittaren än populär— fiktionen. Tankarna rör sig inom ett vitt register av inlevelsetankar, men också handlingsinriktade tankar sätts igång liksom många funderingar kring personerna, motiven och relationerna i dramat.

Vi har här givit ett antal exempel på att det finns intresse att närma sig upplevelse och kvalitet från forskarhåll. Däremot har vi inte funnit att just det

9 Sauter W, Isaksson C & Jansson L (1986): Teaterögon. Publiken möter föreställningen upplevelse — utbud — vanor. Stockholms stad, Stockholms— monografier. 10 Höijer B (1991): Lustfylld glömska, kreativ illusion och realitetsprövning. Sveriges Radio/PUB nr 15.

offentligt finansierade kulturutbudet skulle varit föremål för några systema- tiska studier. Vi menar att om sådana ändå finns borde de presenteras i till— gänglig form. Då, och bara då, kan vi också uttala oss om huruvida det hänt något mer med kulturutbudet än att antalet institutioner har ökat eller att publiken strömmar till eller sviker.

36.5.3. Sammanfattande iakttagelser

Kvalitetsbegreppet är viktigt i relation till kulturverksamhet. En värdering av kvaliteten finns med då myndigheter gör sina avvägningar eller då stipendie- medel fördelas. Säkert har kvaliteten stor betydelse också då publik eller utövare av kulturverksamhet träffar sina val. Samtidigt verkar inte särskilt mycket vara gjort för att mäta eller beskriva kulturlivet i detta slags termer. Kulturrådet säger i den svenska nationalrapporten till Europarådets examina- torer att man överlåter till andra att göra värderingar av kvalitet. Vi menar att inget motsäger en sådan hållning även om man försöker samla in och systematisera bedömningar — så väl professionella som upplevda — av kultur- verksamheten.

Att kvalitetsbegreppet är svårbedömt och känsligt betyder inte att man kan avstå ifrån att närma sig det. Särskilt om mer ekonomiska infallsvinklar läggs på kulturverksamheten med resonemang om produktivitet eller effektivitet har beskrivningar också av kvaliteten en mycket viktig funktion som balanse- rande faktor.

Ett led i ett sådant arbete kan vara att analysera utvecklingen av de bedömningar som görs över tid. Det är därför angeläget att anslagsgivande myndigheter, åtminstone med jämna mellanrum, tecknar ner hur värderingar av verksamheter har gått till. Uppföljning av framgång i kulturlivet mätt på olika sätt för stipendiater hos Konstnärsnämnden eller Författarfonden kan vara ett sätt att utveckla kvalitetsdiskussionen. Regelbundna publikenkäter vid kulturinstitutionerna är en annan medan analyser av recensioner av bidrags- finansierad kulturverksamhet kan vara ett tredje sätt. På detta område återstår mycket att göra.

'n'.

mm;; måttliiummf'" ti"*'f15ff*ila.l=än "munala! ahii'lrlimhfl mum—." m J'l-l 111539..ny thaman—.nm'iulnr |.. ..mhi.» . ... .!|.'1.än_'.'m är 3.1-... P. .. iz'. lula”? J] .'lfz'i'vimidlm ...'|, it. and". rb: Jr.! .HD'E'. i]... .. '.'d.'z5ttl'1'307'(.ruli'rgiig. .ru; it)?hit-|'W'lämlilmolmuttf111.11sz mm'muuimmtqat. '_'."rir :m- nuggRr

U " l'.'T.T.'|'|—"*| '1|*| . ". . ' .|| L...! ' "Eljue'uuh www.mmmuw f H:" .'1 ':'..." "'i' j... ." |'.' '1 ! |'|".'hl Uli. * |' ', ,..'."l':.4'n'i||11'. . ”man'. ".'." 'I” .lita' ". aning; .'.n . | |.t'.'|| [ 3.51 | " ä. '. ..||.]":ti.|['urt1-:'. | '|' | | ':.'| |..",| '|"i'.l'|.' | _', _'"""' || 1 .'.|.. 'i". .L" |'_. _'nzh mL'fl'l'n '._'."r

' ._ l-IL' |L"_ , nu. I map.- l'; ?fÅMQW—DWQINMäNMa-l'åäfué"y

..). .| . y'. '_c..'— ' '.'iLH||.|;._'r.|L_

va gniuhiä'i nål iuwiwawnmlmt iii.- 56.133. | iäuill'tuiis Iåqmut-damilam elbas-nda. lib 13115 mgumt; fr.—WH ut" tåg i..l'.uli_;lbn'.'.1| Lt. bara anni! Hasani-_ il rulle: Allting: lib åtala—:. &;th wu ”maritimt mit trean?! astabil)! lut— tr.-.

linhai; ami mhav mimi-rm?! .iu'l' arna u. trär! mdmemumlluil '.'u en.. lila HWW- attt—.b Wadman.-immun. en m.m... &%%er tå.-Ham aMttaanqhuEttihmamnqä-nhämn animala-mt mer. nähä-.l'.. nuit flämtar-Mwilknnmwsawm nu mrmw ruin i'm tax .» miaMmmmrmwmwwmgmuhiwuma namram nigh- ”mum va..-a thing-matt emm—..'. ||| u ter- |.. WMLWMW "|f._','|. f"n -|*'| |1 f' ."i' .'if' rum,. '. 1" "R'ffrlngl . ' .. '.' "':'.L WWW rum utan www.wanmum: ..mmumeuaum = '- egain Hui Mamm'rmitim n'» satsa-.nu Mia mammutarna 'trtt'ätii'rii uma WWMQWMWMWWMW - alaska-mm n- »iiähåi gibtäktattwmawiiwmwm cui-rm»: lillen-:i ("J |. _'_'||_|_.'_L |.. '|' |E|_ |. 1,41" |"|' :'41. .'.._.—'-i..'|1'_1."..'.. ”Lal-".tu'Em-Jålmn :$ 'W'naamaummmhw m' mama]. www.” r [unit Malin." Mwai. twlzgmgutl' .it-m.m.". mm. MMMHWMÖR Wharf ”www man mmm utrum w mafia-un Hjärta .*av'rhmbnl || gungan! '.'a !Dimil'* .q'pJ lm mir-g rpm mmm...-am '.m WWW-auuhmmmmätmwmw "anamn ' w.mw.mwmmmww.m mana-..'....

mimmi.» mrm' Mms:... ..'. 1.1 nwrmme mmmmnuaeiwajm mräns'aizu'råimutammw mmm L'J . Fr- ""|.r':,:ii'_' .r'lrt'.n..,'.'l|'.'l'tn f_n-arr" h&m-"#1": r-m- '". "' | 'Wng'me fil ditt"—'ll, TFH-dm .'m' '..J! |" "U. | M 'i |." ngr-JW * ml VFF-Di .t'klttl'. |T.'._',u m..,"_"'i |'.._ndiul.j_....ur:|k'.ii]: haft....— 1.' ' ': in] '- '_h..|| . i") '. "'hit .nga Jann; 'lmmihrma' unnar-Wi ut'h WMR]: " mi ' |

"', ||du ,hu'gri' ][ ..J "41 5,34le . (_'i . | J fria.—.: || III 3; nu "131113 si'_ I. härjar.—1.3.1; 531.531le : tur-31.1 _'| '.'..L'x'nrt lif-lr |._ .I_'._ &.”an Jm ju.;i '|.".

.._—|— —4— ___—_ ______

3 — "E'-ant.? "F [Maud (" & JLa' ” ' vl'hj' |' f. , |'r'. dga'! .”.tl'flå'ern r':.'|'.'r rår—_ munala-5" mäskw' "e — .| 'l| ' — .'|.|'|| .. ill.-rlunulf'jf. m |r' Slo-'_'dindiu , " ”Jouni-=p". . W "'_'-"”+th 3' 1,' ,'9",. flu.r|.'|..,_'|l ”.',un'. .'.mr h ravin liir" .'.i-u .. '| .fr». lp ij'jr'hl'm'tll' ..;ä'fti rural—JM +. av;: '.5 .. , .

37. Formerna för statens kulturpolitiska styrning

Tyngdpunkten i detta kapitel om formerna för statens kulturpolitiska styrning sedan 1974 ligger på frågorna om målen och bidragssystemen. Andra frågor som lagstiftning, ansvarsfördelning och strukturen för den statliga kulturbud- geten behandlas mera översiktligt. Stora delar av resonemangen återges i Kulturutredningens slutbetänkande i kapitel 3 ”De senaste 20 årens kulturpo- litiska erfarenheter”, i avsnitten 4.2 ”Mål och andra styrmedel” och 4.3 ”De nuvarande målens förtjänster och brister”, i kapitel 5 ”Motiv för offentligt kulturstöd” samt i avsnitten 6.1 ”Den nuvarande ansvarsfördelningen mellan stat, landsting och kommuner”, 20.4.2 ”Offentliga medel till kultur” samt 32.4 ”Uppföljning, utvärdering samt omvärlds— och framtidsorientering”.

37.1. Mål

37.1.2. Mål- och resultatstyming

Mål- och resultatstyming har kommit att bli arbetsmodell i stora delar av den offentliga sektorn. Fokus har förskjutits från styrning av insatserna till styr- ning av vad som ska åstadkommas.

Övergripande mål är första ledet i mål- och resultatstyming. Sektorsmål, verksamhetsmål för enskilda institutioner, val av medel och metoder, olika typer av regler och bestämmelser, ekonomisk styrning samt uppföljning och utvärdering är nödvändiga komplement.

De åtta övergripande målen för kulturpolitiken antogs av riksdagen 1974 och har sedan inte förändrats. På två områden har de kompletterats med sek- torsmål för politiken inom enskilda kulturområden. Det gäller kulturmiljövår- den (1988) och arkivområdet (1990). En genomgång av målen finns i avsnitt 4.1 Mål och andra normer.

Staten har, framför allt de senaste åren, i ökad utsträckning börjat ange verksamhetsmål för statliga kulturmyndigheter och kulturinstitutioner. Lång- siktiga verksamhetsmål finns i instruktioner och stadgor. I regleringsbreven för budgetåret 1994/95 har regeringen på ett mera systematiskt sätt än tidigare kompletterat dem med verksamhetsmål som ska uppnås på kort sikt. De har utvecklats i regleringsbreven för budgetåret 1995/96 och kompletterats med samma typ av mål för bidrag till icke statlig verksamhet.

I vilken grad olika mål kan förverkligas beror på om det finns lämpliga medel och metoder för genomförandet. Frågan om metoderna i kulturarbetet samt uppföljning och utvärdering av resultatet av olika insatser har likaså ägnats växande uppmärksamhet på senare år. Här kan som exempel nämnas Europarådsstudien av svensk kulturpolitik och regeringens uppdrag till Kulturrådet att arbeta med uppgiften att vidga deltagandet i kulturlivet.

Målstyming förutsätter att den som angett målen reagerar på framgångar och misslyckanden i genomförandet. Under 20—årsperiodens första del kunde ökade bidrag till olika verksamheter fungera som respons på framgång. Sedan ekonomin stagnerat har den möjligheten minskat betydligt.

37.1.2 1974 års mål som styrinstrument

Sekretariatet har gjort en studie av statens kulturpolitiska styrning med tyngd- punkt på frågan om hur de kulturpolitiska målen fungerat som styrinstru- ment.l I studien diskuteras de kulturpolitiska målens avstämning mot över- ordnade samhällsmål, graden av konkretion, frågan om målkonflikter, målens giltighet utanför den statliga kultursektorn, inriktningen på deltagar- och be— folkningsnivåema samt målens tidsfärgning.

De åtta kulturpolitiska målen från 1974 anger färdriktningen, är mål att sträva mot. De är därför formulerade i relativt allmänna termer och handlar om grundläggande värden för medborgarna. Därmed är det också svårt att följa upp och utvärdera ifråga om måluppfyllelsen.

Målen är inte heller av enhetligt slag. Några handlar om hur verkligheten bör vara beskaffad, andra om hur den ska förändras. Vissa mål är rättvise- mål, andra främjandemål. Vissa mål handlar om att garantera, andra om att medverka till.

De åtta målen är också, om än i varierande grad, både mål och medel. Yttrandefrihetsmålet är sålunda både ett fundament för hela kulturpolitiken och ett medel för målet om konstnärlig och kulturell förnyelse, som i sin tur är ett medel för flera av de andra målen osv.

Även om man kan föra en kritisk diskussion av detta slag kan man ändå konstatera att de övergripande målen på det hela taget utformats utifrån sin uppgift i styrsystemet, som är att ange viljeinriktningen. Det är naturligt att de då handlar om kulturverksamheten i stort och om grundläggande värden för medborgarna. Då är det nästan ofrånkomligt att de formuleras i allmänna ter— mer. Det utesluter naturligtvis inte att man även på detta plan bör försöka vara så tydlig som möjligt och uttrycka sig i termer som ger möjlighet till någon form av uppföljning.

1 Johansson H m.fl. (1994): Målstyra' kulturpolitik. Studie för Kulturutred- ningen.

Vad som framför allt brustit är att man, utifrån dessa riktningsangivelser, gått vidare och konkretiserat vilka resultat som är särskilt viktiga att nå och mera ingående diskuterat möjligheterna att med olika medel nå dem. Det har länge saknats en konkretisering av målen i operativa termer. På senare år har vi dock fått sektorsmål för två delområden samt verksamhetsmål angivna i regleringsbreven för statliga kulturmyndigheter och kulturinstitutioner och för bidragsanslagen i statsbudgeten. I en del fall syns verksamhetsmålen dock ligga på väl låg detaljeringsnivå och ta upp resultat som inte bör styras av regeringen.

I kulturverksamhetens natur ligger att det politiska beslutsfattandet inte får gå för djupt in i verksamheten. Men skillnaderna är ganska stora mellan konstnärliga institutioner som teatrar och orkestrar å ena sidan och museer och arkiv å den andra. I vilken grad politikerna ska formulera tydligare mål och diskutera vilka medel som bör användas får avvägas med hänsyn till olika verksamheters karaktär. Målstyrning förutsätter att den som ska uppfylla må- len har stor frihet att välja hur man vill gå till väga. Museiutredningen har för sin del markerat att man anser att staten lämnat över för mycket av strategiska avgöranden till de enskilda institutionerna.

När det gäller verksamhet som har annan huvudman än staten finns också avvägningen mellan vad staten, som ansvarig för den nationella kulturpoli- tiken och som medfinansiär, ska styra och vad som ska styras av huvudmän- nen och de som bedriver verksamheten.

Målstyrning förutsätter att den som angett målen reagerar på framgångar och misslyckanden i genomförandet. Prövar man alternativa metoder för att nå ett visst resultat bör t.ex. resurserna satsas på den som visar sig ge bäst resultat, uppgifter kan flyttas från mindre framgångsrika organisationer till de som är framgångsrika osv. De statliga bidragssystemen bör bl.a. av det skälet därför vara flexibla.

Vid starten av sekretariatets studie uppställdes följande hypoteser, att be— kräfta eller vederlägga, nämligen:

— målen har varit viktiga för att markera kulturens betydelse och kulturpoliti— ken som ett självständigt och väsentligt politikområde, — målen har haft något mindre betydelse för de konkreta statliga reformbe- sluten under 20 år, — vilket beror på att de är riktningsgivande till sin karaktär och inte komplet- terats med operativa mål och därför inte lämnat någon klar ledning i alla prioriteringssituationer, — vilket i sin tur bl.a. beror på att de statliga aktörerna i regel föredragit den större handlingsfrihet i enskildheter som frånvaron av operativa mål inne- burit, — trots att målen varit formellt bindande endast för statens del har de fått starkt genomslag i kommun- och landstingsvärlden och också haft en klar påverkan på andra aktörer i kulturlivet, — målens relativa brist på exakthet länge har försvårat uppföljning och utvär— dering och därmed även en eventuell revidering av målen. 717

Vi har funnit de tre första hypoteserna samt den femte bekräftade. Den fjärde hypotesen har vi inte studerat tillräckligt för att kunna ta ställning till. Uppenbart är dock att staten nu valt att ge betydligt tydligare målangivelser än tidigare. Den sjätte och sista hypotesen var inte alldeles rätt ställd. Den ställde krav på de övergripande målen som det bara delvis går att ställa på riktnings- givande, övergripande mål.

37.2. Ekonomisk styrning

Inom de ramar som normer (mål, lagar, andra bestämmelser) och ansvarsför- delning gett har pengar varit det dominerande stynnedlet i den statliga kultur- politiken. Över en så lång period som 20 år har självklart många förändringar skett i den statliga anslags- och bidragsgivningen. Vissa bidrag har avveck— lats, nya har införts och andra har förändrats. I stora delar har dock det statli— ga stödet samma struktur nu som då. De bidragssystem som etablerades un- der 1970-talets reformer har bestått. Att den ekonomiska styrningen domine— rats av ettåriga beslut har också präglat hela perioden.

Uppgifter om anslagsutvecklingen finns i kapitel 24 Kulturområdets eko- nomi.

37.2.1. Anslagsstrukturen i statsbudgeten

Staten stödjer kulturlivet genom anslag till statlig myndigheter och institutio- ner och genom specialdestinerade bidrag till andra aktörer, bidrag som är destinerade till de enskilda verksamheterna. När huvuddelen av statens bidrag till landsting och kommuner på en rad samhällsområden år 1992 samlades i ett anslag (”påse”) till varje kommun respektive landsting lämnades kulturan— slagen, efter intensiv debatt, utanför.

Den statliga kulturbudgeten bestod budgetåret 1977/78, dvs. efter tre re- formår, av ett 70-tal anslag som omfattade ca 300 anslagsposter, vilka alla beslöts av riksdagen. I praktiken var regleringen ännu mer detaljerad genom olika underposter. Budgetåret 1995/96, när även press-, radio— och tv—frågor ingår i kulturavsnittet finns ca 60 anslag om knappt 90 anslagsposter. Statsmaktemas detaljstyrning via anslagsuppdelning har alltså minskat betyd- ligt men är fortfarande större än på andra samhällsområden.

På några delområden sker finansieringen genom avgifter, inte över stats- budgeten. TV-avgiften och filmavtalet har varit de mest uttalade exemplen på detta.

På vissa områden, bl.a. för dagspressen och kulturtidskriftema, gäller momsbefrielse.

37.2.2. Bidragssystemen

De totala statliga bidragen till kultur kan delas in i några huvudgrupper:

Stöd inom vissa branscher Stöd till organisationslivet Offentligt finansierade kulturinstitutioner Stöd till konstskapare utanför institutionema Konstnärlig utbildning

Kulturmiljövård

Arbetsmarknadspolitiskt motiverat stöd Övrigt statligt stöd

En del av stödet utgår som årsanslag, annat utgår till enskilda produkter eller till projekt.

Huvuddelen av dessa stödformer återfinns inom Kulturdepartementets budget. Men nästan alla övriga departement har inom sina budgetar medel som går till kulturändamål. Här tar vi inte upp frågor inom de andra departe— mentens områden med undantag för stödet till studieförbunden. För varje bidragstyp beskrivs kort bidragets karaktär och belagda eller bedömda effekter. Vidare diskuteras tänkbara effekter om bidraget slnille minskas eller upphöra.

Stöd inom vissa branscher

Inom Kulturdepartementets budget ingår stöd till litteratur, fonogram, kultur— tidskrifter och film.

Litteraturstödet och fonogramstödet är mycket selektiva stöd. De utgår varje år till ett begränsat antal titlar på respektive område. Litteraturstödet äri huvudsak ett efterhandsstöd och innebär alltså ett risktagande från förlagens sida. Fonogramstödet består av två delar, ett anslag till Svenska Rikskon- serter samt ett förhandsstöd som kan sökas av andra producenter. Avsikten med både litteraturstödet och fonogramstödet är att främja sådan kvalitets- utgivning som annars inte skulle ha kommit till stånd. De stödda titlarna kommer oftast ut i ganska små upplagor. Värdet ligger därför inte i första hand i att de när många läsare respektive lyssnare utan i den betydelse de har för en mindre publik och de kunskapsmässiga och konstnärliga impulser de ger på respektive område. Båda stöden har utvärderats några gånger sedan de infördes.2 Kulturrådets slutsats är att staten till låg kostnad uppnår den av— sedda effekten. Skulle stöden avskaffas skulle bredden och mångfalden i ut-

2 Musik på fonogram. Rapport från Statens kulturråd 1989zl. Digitala drömmar — med fonogrammen mot 2000-talet. Rapport från Sta- tens kulturråd 1993z5. Boken — en översikt I, II & III. Rapport från Statens kulturråd 1987z3, 1988z4, 1989:2. Statens kulturråd. Fördjupad anslagsframställning 1993/94—1995/96.

givningen med all sannolikhet minska med ett antal titlar som ligger nära det stödda antalet. Utgivning av skönlitteratur översatt från mindre språkområden och en del av klassikerutgivningen är särskilt beroende av litteraturstöd.

Kulturtidskriftsstödet är också selektivt men utgår till en proportionellt betydligt större andel av utgivningen än litteraturstödet. Många av kulturtid- skriftema har små upplagor. En del av stödet har därför använts till mark— nadsföringsinsatser. Stöd ges också till teknisk utveckling bl.a. i form av tid- skriftsverkstäder. Också kulturtidskriftsstödet har setts över flera gånger un- der de senaste 20 åren och i viss utsträckning ändrats och utökats.3 Stödet bi- drar enligt Kulturrådets bedömning till att ny kunskap kan föras ut, att många skribenter får publiceringsmöjligheter och att många åsikter kommer till tals. Stödet bidrar därför till mångfalden i kulturdebatten och är viktigt för yttran- demöjligheterna. Även här är Kulturrådets slutsats att staten till låg kostnad uppnår den avsedda effekten och att mångfalden skulle minska, sannolikt be— tydligt, om stödet upphörde.

Stödet till filmproduktion utvärderades 1991 .4 I betänkandet påpekades att det dåvarande produktionsstödet hade flera brister och att det inte garanterade kvalitet i produktionen av spelfilm som var stödets ursprungliga syfte. Stödet utgick enbart som förhandsstöd och varken kvaliteten i den färdiga produk- tionen eller kravet att nå viss publik kunde därmed vägas in i beslut om stöd. Utvärderingen ledde fram till att en ny ordning för stöd till filmproduktion in- fördes. Det nya stödet utgår dels som förhandsstöd, dels som efterhandsstöd. Förhandsstödet är selektivt och fördelas med utgångspunkt i kravet på kvali- tet. För att få del av stödet krävs även finansiering från annat håll och en plan över hur filmen ska nå ut till en publik. Efterhandsstödet är kopplat till antalet biografbesökare under filmens första spelår. Stödkonstruktionen syftar dels till att främja kvaliteten i filmproduktionen, dels till att filmerna når en bred publik. Av medlen för filmproduktion ska 75 % avse förhandsstöd. Stödord- ningen trädde i kraft år 1993 och har ännu inte utvärderats. Filmproduktion är dyr kulturverksamhet och kräver därför förhållandevis stora kapitalinsatser. Med tanke på att möjligheterna att finansiera en film med intäkter från visning i Sverige är mycket små är offentligt stöd nödvändigt om vi ska behålla en nämnvärd inhemsk filmproduktion.

3 Statligt stöd till kulturtidskrifter. Förslag. Rapport från Statens kulturråd 1989:6. Tidskriftiana. Rapport från Statens kulturråd 1990:2. 4 SOU l991:105: Filmproduktion och filmkulturell verksamhet i Sverige. Slutbetänkande av Utredningen om översyn av filmstödet.

Stöd till organisationslivet

Det statliga stödet till föreningar och organisationer domineras helt av de drygt 1 miljard kronor som genom Folkbildningsrådet varje år går till studie— förbunden, i huvudsak för deras lokala verksamhet. Tillsammans med drygt 900 miljoner kronor årligen från landsting och kommuner utgör de statliga pengarna en förutsättning för bredden och mångfalden i studieförbundens verksamhet. Studieförbunden organiserar, eller medverkar till, en mycket stor del av den samlade amatörverksamheten på kulturområdet. De bedriver också teoretiska cirklar i estetiska ämnen. De arrangerar varje år ett mycket stort an- tal kulturprogram med professionella artister. Vuxenutbildning i allmänna ämnen för kortutbildade, cirklar med inriktning mot samhälleliga och fackliga frågor och annan utbildning för studieförbundens många medlemsorganisa— tioner är andra viktiga delar. Med dagens bidragssystem har studieförbunden mycket stor frihet att utforma sin verksamhet utifrån egna värderingar och prioriteringar. Denna möjlighet till profilering är en av grundtankama bakom det offentliga stödet.

Statsbidraget till studieförbunden har återkommande setts över genom parlamentariska folkbildningsutredningar.5 Särskilda studier har också gjorts kring olika delar i verksamheten såsom utbildningsinsatsema för kortutbil- dade och kulturprogramverksamheten.6 Folkbildningen har bl.a. visat sig ha lättare att nå kortutbildade än vad den kommunala vuxenutbildningen haft. Att tydligt mäta och värdera effekterna av de statliga bidragen till en så bred verk- samhet är emellertid svårt. Det är givet att det i verksamheten finns inslag som från olika utgångspunkter kan bedömas som mindre angelägna och att kvalite- ten kan skifta. Från den uppföljning och utvärdering som kopplats till nu gällande bidragsregler, som utförs dels av Folkbildningsrådet dels genom en statlig utvärdering, har ännu bara konnriit vissa delstudier.

Studieförbunden spelar en viktig roll när det gäller att förverkliga den ria- tionella kulturpolitiken. Som redan framgått har studieförbundens medverkan helt avgörande betydelse för den breda amatörverksamheten. I medelstora och mindre kommuner utgör studieförbundens kulturprogram också en stor andel av det samlade utbudet av musik, teater, utställningar, föreläsningar m.m. Folkbildningsarbetets betydelse för medborgerlig bildning och personlig ut-

5 SOU 1979:85: Folkbildning för 80-talet. Betänkande av 1975 års Folk- bildningsutredning. Studieförbunden inför 90-talet, en analys av studieförbundens situation

(1988). Rapport från Skolöverstyrelsen. SOU 1990:66: Det fria bildningsarbetet. Betänkande av Folkhögskole- kommittén.

6 Kulturprogram i föreningslivet. Rapport från Statens kulturråd 197923. Svensson A: Kultur i studieförbunden. En utvärdering av statsbidraget till kulturverksamhet i studieförbunden. Rapport från Statens kulturråd 1986:6.

veckling och för kunskap och engagemang i samhällsfrågor utgör en av grunderna för de demokratiska processerna i samhället.

Skulle det statliga bidraget till studieförbunden minska, vilket det i reala terminer gjort de senaste åren, påverkas verksamhetsvolymen, svårbedömt hur mycket. Var i verksamheten minskningarna slår igenom är också mycket svårt att bedöma på förhand. Eftersom förbunden i stort sett kan göra sina egna prioriteringar sker avgörandet ytterst i de lokala studieförbundsavdel— ningarna, under påverkan av vissa prioriteringar som kommer att göras cent— ralt i förbunden. Om staten inte påtagligt ändrar bidragsreglerna har staten mycket små möjligheter att påverka detta. De inskränkningar i de offentliga bidragen som skett de senaste åren, framför allt i vissa kommuner, har bl.a. inneburit färre kulturprogram med professionella artister.

Staten ger också i olika former bidrag till ett antal riksorganisationer på kulturområdet, i regel för deras centrala verksamhet med information, utbild- ning m.m. Syftet är framför allt att stödja de centrala organisationernas insat- ser för utveckling och kvalitet i verksamheten, men i vissa fall även lokal verksamhet. Bidrag utgår också till de s.k. arrangerande musikföreningama för deras lokala arrangörsverksamhet. Stödet tillfaller i huvudsak två genrer (kammarmusik, jazz) med ekonomiskt svaga arrangörer och få arbetsmöjlig- heter i övrigt för artisterna. Det totala beloppet för de i detta stycke nämnda stöden ligger i storleksordningen 25 miljoner kronor. De olika bidrags— fortnema har setts över i varje fall någon gång under 20—årsperioden. Det har ifrågasatts om stöd till de arrangerande musikföreningama är en uppgift för staten. Men då stor osäkerhet rått om kommunerna varit beredda att ta ett ökat ekonomiskt ansvar har staten inte genom att dra undan stödet velat riskera sämre utbud och arbetsmöjligheter för kamrnarmusiken och jazzen.

Statligt stöd under annat departement utgår också till allmänna samlingslo- kaler och till de samlingslokalhållande riksorganisationemas kulturverksam- het.

Offentligt finansierade kulturinstitutioner

Staten finansierar först och främst egna kulturinstitutioner. De är Riksarkivet, landsarkiven och ytterligare några arkiv, ett antal museer saint Operan i Stockholm och Dramaten. Några formellt icke statliga institutioner finansieras i stort sett helt av staten. De största är Riksteatern, Nordiska museet och Tekniska museet. Även länsmusikorganisationen finansieras i stort sett helt av staten genom avtal med Landstingsförbundet. Staten ger vidare bidrag till regionala och lokala teater-, dans- och musikinstitutioner, regionala museer samt länsbiblioteksverksamhet, genom det s.k. grundbeloppssystemet, och till ytterligare ett antal kulturinstitutioner som har landsting och/eller kommun som huvudmän eller medfinansiär. Till detta kommer vissa bidrag av en—

gångstyp för t.ex. nybyggnad eller upprustning av lokaler, utvecklingsarbete m.m.

Motivet för statens engagemang är att institutionerna bedriver verksamhet som är betydelsefull ur ett nationellt perspektiv samt att det inte finns andra finansieringskällor som kan ersätta de statliga anslagen resp. bidragen.

Prövning av bidragens ändamålsenlighet och nödvändighet har dels skett fortlöpande i det årliga budgetarbetet, dels genom särskilda studier. Studierna har i de flesta fall varit inriktade på något enskilt konst- eller verksamhetsom— råde.

Det är framför allt tre studier som haft en viss bredd, Kulturrådets studie ”Kommunema, staten och kulturpolitiken” (KOSK) 19847, Europarådsstu- dien av svensk kulturpolitik som gjordes 19898 samt den skrift som Expert- gruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) lät publicera 19949. I alla tre studierna får kulturinstitutionemas förhållanden och det statliga stödet till dem ett betydande utrymme.

KOSK-rapporten ger en bred belysning av samspelet mellan stat, landsting och kommuner i fråga om två av målen för kulturpolitiken; decentraliserings- målet och målet att nå eftersatta grupper. Den innehåller bl.a. en genomgång av det statliga grundbeloppssystemet för bidrag till regionala och lokala kulturinstitutioner. Fördelar och svagheter redovisas. Vi har följt upp KOSK- rapporten genom en egen studie.10

Europarådsstudien inriktade sig på tre frågeområden; stöd till konstnärligt skapande och konstnärlig produktion, decentralisering av ansvar och aktivite- ter samt insatser för att vidga deltagandet i kulturlivet. Europarådets examina- torer gjorde några iakttagelser i fråga om det statliga stödsystemet för kultur (som domineras av anslag och bidrag till institutioner).

”Sverige har gjort ett enastående åtagande när det gäller offentliga ekono— miska insatser för kulturen. I det avseendet har landet ställt sig i främsta ledet bland Västeuropas länder och de möjligheter som detta skapat är följaktligen imponerande.

Valet av indirekta metoder (frånvaro av lagstiftning och annan mer direkt styrning) och institutionernas stora frihet att själva bestämma sin inriktning har ibland gjort statliga organ besvikna över hur politiken förverkligats. Den känslan, helt befogad, har vi förståelse för och vi anser också att de

7 Kommunerna, staten och kulturpolitiken. Rapport från Kulturrådet l984:3. Statlig kulturpolitik i Sverige. En svensk rapport till Europarådet. Kul- turpolitik i Europa 221 samt Statlig kulturpolitik i Sverige. Rapport från en europeisk expertgrupp. Kulturpolitik i Europa 222. 9 Ds l994:16: Varför kulturstöd? Ekonomisk teori och svensk verklighet. Rapport till expertgruppen för studier i offentlig ekonOmi. 10 Berggren L, Det statliga grundbeloppssystemet 1974—1994. 723 8

metoder som finns för att bedöma hur effektivt de statliga bidragen använts tycks vara något begränsade.

Rent allmänt kan sägas att statens tillgängliga resurser visat sig vara otill— räckliga i förhållande till den statliga kulturpolitikens mål och ambitioner och att statens problem har förvärrats av dess motvilja att uppmuntra för— söken att hitta andra (i huvudsak privata) inkomstkällor... De största möj— ligheterna finns inom andra områden än sponsring och vi välkomnar de initiativ som tagits i fråga om prispolitik (t.ex. av Operan), som bör följas mycket noga.

Många av de svenska kulturinstitutionerna hör till de mest subventionerade i Europa. Visserligen måste möjligheterna till konstnärliga experiment noga skyddas men kultursektorn bör vara redo att anta utmaningen om ett effektivare utnyttjande av resurserna, större flexibilitet, bättre service och mer lyhördhet för de enskilda konsumenternas önskemål, vilket andra delar av den offentliga sektorn måste.

Vi tror att det skulle vara till fördel om staten, i samarbete med berörda kommuner och landsting inom en region, intog en mer strategisk hållning till det regionala utbudet som helhet. Regelbundna strategiska samtal i varje region mellan staten, landstinget och kommunerna skulle erbjuda ett forum för en mer samlad regional hållning till den framtida utvecklingen.”

Den av ESO publicerade rapporten granskar hur resurser och kostnader för kultur utvecklats under 1980—talet och vilka som utnyttjat kulturstödet. Detta analyseras utifrån en ekonomisk-teoretisk ram. Faktamaterialet har en tyngd- punkt på kulturinstitutionemas verksamhet men innefattar också studiecirklar, läsning, musikutövande och bio. Några iakttagelser som görs i rapporten är att:

— kostnaderna räknade i fasta priser ökar, — produktivitetsutvecklingen under 1980-talet varit negativ för den med offentliga medel finansierade kultursektorn och att produktivitetsminsk- ningen varit större än för andra delar av den offentliga sektorn, — kostnads- och produktivitetsutvecklingen troligen mer påverkas av den individuella institutionen och dess ledning än av generella styrmedel och

trender, — besökssiffror dock endast är ett trubbigt och ofullständigt mått.

Om man ser till utredningar och studier som haft inriktning på frågan om effekterna av och effektiviteten i det statliga stödet på olika delområden är teaterområdet det område som studerats flitigast. I teaterområdet innefattas då dans eftersom de fasta danskompanierna finns inom teaterinstitutioner. Teaterområdet har granskats av RRV, Riksdagens revisorer, av Teaterkost— nadsutredningen (ensamutredare) och av den parlamentariska Teaterutred— 724

ningen.ll Samtliga dessa studier, liksom KOSK-rapporten, Europaråds- studien och ESO—rapporten, uppmärksammar den ogynnsamma kombina- tionen av ökande kostnader och minskad publik, och därmed sjunkande produktivitet, som under en stor del av perioden efter 1974 gällt framför allt institutionsteatem. Flera av studierna framför kritik mot vad man anser vara allt för stark koncentration av det statiga stödet till produktion och mot koncentration av utbudet till större orter. På den sisnämnda punkten var dock Europarådets examinatorer av motsatt uppfattning och förordade kvalitets- inriktade satsningar på utvalda centra. De flesta studierna innehåller särskild kritik av Riksteatern för sjunkande produktivitet, koncentration av utbudet till större orter samt för liten hänsyn till hur teaterutbudet i övrigt utvecklats. Andra problem som angetts har varit brist på förnyelse och att det arbets- marknadspolitiska stödet till teaterområdet växt kraftigt. Teaterområdets före- trädare har i varierande grad invänt mot kritiken som man delvis funnit okunnig och förenklad.

På musikområdet har symfoni— och kammarorkestramas situation setts över 1989.12 I betänkandet föreslogs framför allt en utbyggnad av vissa orkestrar samt ökad turne'skyldighet för alla orkestrar. Den nuvarande länsmusikorganisationen har utvärderats av Kulturrådet genom rapporten ”Musik för miljoner”. ] 3 Rådet konstaterar att de regionala olikheterna ökat. Många av de förväntningar som ställdes på reformen har infriats eller är på väg att infrias. Rådet ser dock brister när det gäller användning av frilans- musiker och i fråga om samverkan med amatörer och andra musikorga- nisationer. Länsmusiken bör, enligt rådets mening, i större omfattning ikläda sig rollen av samordnande, initierande och stödjande organ, så som det från början var avsett. Rådet föreslår att nuvarande avtalsreglerade statliga stöd ska ersättas av bidrag enligt grundbeloppssystemet. Då skulle flexibiliteten i bidragsgivningen öka och stat, landsting och kommuner skulle få ökade möjligheter att diskutera och förändra länsmusikverksamheten.

På museiområdet har frågorna om de statliga museernas verksamhet och effektivitet genomgått olika faser sedan 1974. Under slutet av 1970-talet gjordes flera organisationsöversyner som ledde till att statliga museer fördes samman i gemensamma organisationer och vi fick dagens struktur med tio centralmuseer. I början av 1980—talet arbetade Museisamverkanskommittén som hade till uppgift att att hitta kostnadsbesparande samverkan mellan de

” Utbudet av teater och dans. 1984. Operan, Dramaten och Riksteatern. (1988). RRV. Teatrarna och svenska folket. (1993). Rapport från Riksdagens revisorer. SOU l991:71: Teaterns kostnadsutveckling 1975—1990. Betänkande av— givet av Teaterkostnadsutredningen. SOU l994z52: Teaterns roller. Betänkande avgivet av Teaterutredningen. 12 Ds 1989: Symfonierna och samhället. Betänkande avgivet av Henrik Sjögren. Musik för miljoner. En utvärdering av länsmusikreformen. Rapport från Statens kulturråd 1994:2. 13

statliga museerna kring olika praktiska funktioner som administration, trans- porter och säkerhetsfrågor. Vid mitten av 1980-talet fick Kulturrådet i upp- drag att arbeta med samverkansfrågorna med inriktning på de statliga museernas funktioner för landets museiväsende, vilket framför allt ledde till att fem av centralmuseema fick ett utvidgat ansvar gentemot museiväsendet i dess helhet såsom ansvarsmuseer.

I fråga om det statliga stödet till de regionala museerna har Kulturrådet, ut- över redovisningar i anslagsframställningar, gjort en särskild studie av ök- ningen under tvåårsperioden 1990/91—1991/92 med sammanlagt 225 grund- belopp. Den redovisas senare i detta avsnitt när vi belyser frågor om om— prövning, förnyelse och fetibilitet inom statsstödets ram.

Riksdagens revisorer avgav 1993 en kritisk rapport om museiområdet.14 De problem man såg med direkt koppling till de statliga anslagen och bidra- gen var framför allt att:

— någon decentralisering av verksamhet som var koncentrerad till storstäder- na inte genomförts, — tanken bakom beslutet om ansvarsmuseer inte kunnat förverkligas i sär- skilt hög grad, — Riksutställningar inte motsvarat förväntningarna som ”kittet” i museivärl- den, — det saknas en klar ansvarsfördelning mellan staten och länsmuseernas huvudmän inom framför allt kulturmiljövården, — staten har stimulerat den regionala museiverksamheten utan att styra inne— hållet, — tillämpningen av statsbidragssystemet är oklar. — någon samlad utvärdering av museiverksamheten inte genomförts.

I varje fall en del av kritiken och revisorernas förslag till lösningar väckte i sin tur stark kritik från museiområdets företrädare.

Slutligen har Museiutredningen avlämnat sitt betänkande ”Minne och bildning” som bl.a. fokuserar frågan om hur de statliga museerna ska kunna spela en mycket aktivare roll gentemot hela landet och på ett bättre sätt än i dag samspela med och stödja museer över hela landet. 15 Kulturutredningen har lämnat synpunkter på Museiutredningens förslag genom ett delbetänkande 1995-05-31.

Folkbiblioteksområdet har under den senaste 20-årsperioden varit föremål för en parlamentarisk utredning som 1984 lämnade sitt betänkande.16 Utred- ningen förordade en fortsatt satsning på regionala biblioteksfunktioner men utveckling av former för att få effektivare resursutnyttjande. I rapporten

14 Museerna och den svenska historien. Rapport från Riksdagens revisorer 1992/933. 15 SOU 1994:51: Minne och bildning. Betänkande av Museiutredningen. 16 SOU 1984z23: Folkbibliotek [ Sverige. Betänkande av Folkbiblioteksutred- ningen.

”Kultur i hela landet” redovisades en kritisk syn på länsbiblioteken.17 Det statliga bidraget ansågs inte ha gett avsedd effekt och utredaren angav att om ingen förändring av länsbibliotekens verksamhetsinriktning sker bör de resur- ser dessa bibliotek får användas för andra kulturinsatser i regionerna.

Mindre studier av punktbidrag till lokala folkbibliotek och av frågan om hur man kan mäta biblioteksverksamhet har genomförts av Kulturrådet och i sistnämnda fall också av Statskontoret.

Arkiven har senast setts över av Arkivutredningen 1988.18 Utredningen ledde bl.a. till att kostnadsansvaret förtydligades.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att detta inte obetydliga antal studier lett till få beslut om förändringar i verksamhet och statlig bidragsgivning. Förklaringarna är flera. En del förändringar genomförs i det löpande utveck— lings- och effektiviseringsarbetet utan att det kräver beslut av statsmakterna. En del av de iakttagelser och förslag som framförts från utomstående gran- skare har inte varit grundade i tillräcklig kunskap om olika verksamheters förhållanden. Men det finns också en tröghet i den institutionella kulturverk- samheten, en brist på systematisk uppföljning och utvärdering av erfarenheter samt en betydande försiktighet från statliga beslutsfattares sida att vidta större förändringar, som bromsat utvecklingen.

Kulturinstitutionernas verksamhet kan inte rationaliseras i samma ut- sträckning som varuproduktion eller många andra typer av tjänsteproduktion. Möjligheterna att ersätta statliga anslag respektive bidrag berör vi senare i detta avsnitt. Grundbeloppssystemet för bidrag till regionala och lokala kulturinstitutioner diskuteras närmare i slutet av detta avsnitt.

Stöd till konstskapare utanför institutionerna

De offentligt finansierade kulturinstitutionerna svarar inom vissa konstarter för en betydande del av arbets- och inkomstmöjlighetema för konstnärliga ut- övare. Stödet till föreningslivet innefattar också stöd till ett antal speciella producentgrupperingar och förmedlingsorganisationer som har strategisk betydelse för konstskapama.

Statliga medel direkt till konstnärerna (inom olika konstområden) utgår dels som ersättningar dels som bidrag.

När samhället utnyttjar de skapande konstnärernas verk genom inskränk- ningar i upphovsrätten eller genom ett offentligt utnyttjande i sådan omfatt- ning att det motiverar en ekonomisk kompensation svarar statens för ersätt— ning till upphovsmännen för utnyttjandet. Detta är den principiella grunden

17 Ds 1989:36: Kultur i hela landet. 18 SOU 1988:11: Öppenhet och minne. Arkivens roll i samhället. Betänkande av Arkivutredningen. 727

för bl.a. biblioteksersättningen till författarna m.fl. och för visningsersätt- ningen till bildkonstnärer av olika slag.

Ersättningarna kompletteras med möjligheter till bidrag. Därigenom ger staten stöd till experimenterande och arbete på lång sikt utan att det finns en säkrad kommersiell efterfrågan. Bidrag utgår till alla konstnärskategorier i form av inkomstgarantier, långtidsstipendier och s.k. konstnärsbidrag, som är en samlingsbeteckning för olika stipendier och bidrag. Konstnärsbidragen syftar till att ge aktiva konstnärer ekonomisk trygghet att under viss tid ägna sig åt konstnärlig yrkesutövning utan avbrott eller åt nydanande inom konst— närlig verksamhet. De kan utgå som arbetsstipendier av olika längd och stor- lek — ett-, två- eller femåriga. Långtidsstipendierna utgår för tio år. Projekt- bidrag kan ges för avgränsade projekt som antas få betydelse för utvecklingen inom det aktuella konstområdet eller som utgör försök att vidga användningen av konstnärlig verksamhet till nya områden i samhället. Vidare utgår bidrag för internationellt kulturutbyte och resestipendier, pensioner och pensions- bidrag samt bidrag till särskilda ändamål.

Utöver de tidsbegränsade bidragen ges även livslånga inkomstgarantier till vissa konstnärer som står för en konstnärlig verksamhet av hög kvalitet och stor betydelse men som av olika anledningar inte kan få en rimlig inkomst av sitt arbete. För författare och översättare finns också stödformen garanterad författarpenning.

Vissa bidrag av investeringskaraktär kan också utgå bl.a. till kollektiv- verkstäder för bildkonst.

Kulturrådet fördelar bidrag till fria teater-, dans- och musikgrupper samt till konsthantverkskooperativ. Övriga bidrag och ersättningar administreras i huvudsak av Konstnärsnämnden med Bildkonstnärsfonden samt av Sveriges författarfond.

Stödet till konstnärerna har under senare år analyserats och värderats i Europarådsrapporten, i utredningen Konstnärens villkor och av Konstnärs- nämnden.19 Europarådsexaminatörerna rekommenderade att bidrag till en- skilda konstnärer i större utsträckning bör knytas till särskilda projekt och bestämda konstnärliga uppgifter. Utredningen Konstnärens villkor föreslog en kraftig ökning av de statliga insatserna för konstnärliga ersättningar och bidrag och förordade bl.a. en fördubbling av antalet inkomstgarantier samt en koncentration i bidragsgivningen så att ett färre antal konstnärer skulle få större belopp.

Konstnärsnämnden menar att det — åtminstone på kort sikt — är mycket svårt att mäta effekterna av gjorda insatser. De omedelbara resultaten av det statliga stödet är att berörda konstnärer ges möjlighet till fortsatt och fördjupat konstnärligt arbete. Syftet att ge mottagarna ekonomiska möjligheter att under

19 SOU 1990:39: Konstnärens villkor. Betänkande av Konstnärsutredningen.

Konstnärsnämnden: Fördjupningsanslagsframställning budgetåren 1993/94—1995/96. Bilaga 1 Resultatanalys, s. 16.

längre tid ägna sig åt sin konst kan dock aldrig uppnås annat än för en förhål- landevis begränsad grupp. Bidragsgivningen ska emellertid inte enbart ses som en stimulans till enskilda konstnärer utan fungerar också som en stimu- lans till konstnärskåren och därmed till kulturlivet i stort.

Det statliga stödet till konstnärerna har belysts mera ingående i kapitel 21. Sammantaget verkar de statliga stöden till konstskapare utanför kulturinsti- tutionerna till att skapa en volym av konstnärlig verksamhet som i sig är en förutsättning för mångfald, kvalitet och förnyelse. De fria gruppema spelar en stor roll som producenter av föreställningar och konserter, inte minst för barn och ungdom. Under mer än 20 år har de stått för viktiga delar av den konst- närliga förnyelsen inom sina respektive konstarter och för förnyelse i mötet med publiken.

Vissa konstarter saknar i stort sett institutioner. Skapande konstnärer, dvs. författare, bildkonstnärer, tonsättare m.fl. bedriver nästan undantagslöst sin verksamhet individuellt och är för finansieringen av denna i hög grad beroen- de av en marknad som har sina brister. Huvudmotivet för statens stöd är att deras arbete är önskvärt och värdefullt för samhället.

Kulturmiljövård

Det statliga stödet till kulturmiljövård är inriktat på bidrag till vård och under- håll av byggnader, fornlämningar och kulturlandskap. Däri ingår också möj- ligheter att ge ersättning till ägare vid byggnadsminnesförklaring samt mark— ägare med okända fornlämningar enligt kulturminneslagen. Tidigare tilläggs— lån för ombyggnad av kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse har om- formats till bidrag.

Grundtanken med stöden till byggnadsvård är att bidra till täckningen av de antikvariska överkostnader som uppstår vid renoverings- och underhålls- arbeten, dvs. de kostnader som går utöver vad motsvarande arbete på ett ”normalt” hus skulle belöpa sig till. Av Riksantikvarieämbetets årsredovis- ningar framgår att stödet på grund av sin begränsade omfattning i huvudsak inriktats mot byggnader av byggnadsminnesklass och att stödet utgått till ett brett spektrum av byggnadskategorier.

Kulturstödet till ombyggnad av bostadshus har haft avgörande betydelse för bevarandet av bebyggelse i stadskärnoma, t.ex. Haga i Göteborg. Svåra grundläggningsförhållanden i bl.a. Gamla stan i Stockholm är exempel på andra insatser som kunnat klaras med hjälp av detta stöd.

Riksantikvarieämbetet har i sina årliga anslagsframställningar redovisat stora dokumenterade vårdbehov. Bidragsmedlen är enligt ansvariga tjänste- män i länen en förutsättning för att kunna finna samförståndslösningar med ägare till kulturhistoriskt värdefulla byggnader och därigenom bevara dem i ett så autentiskt skick som möjligt. Detta gäller såväl vid genomförandet av byggnadsminnesförklaringar som vid val av åtgärder och material vid det 729

kontinuerliga underhåll som krävs. Som uppföljning av den större frihet i prioriteringen som regleringsbrevet för budgetåret 1994/95 gav, förefaller det meningsfullt att studera en sammanslagning av de två bidragsslagen.

Kulturmiljövården har vid ett par tillfällen granskats av RRV, 1983 och 1991.20 I den senare studien framförde man kritik och förslag i fråga om samspelet i kulturmiljövårdsarbetet på regional nivå. Riksantikvarieämbetet har på regeringens uppdrag och i samverkan med berörda parter våren 1995 lämnat förslag till förändringar i detta avseende.

Bidragen till kulturmiljövård fungerar i stor utsträckning som stöd och stimulans till privata fastighetsägare, ofta enskilda personer, att ta ett kultur— historiskt ansvar för sina byggnader eller anläggningar.

Övrigt statligt stöd

Övriga statliga anslag eller bidrag i större omfattning inom Kulturdepartemen- tets budget utgår till inköp av konst för statens byggnader, till forsknings- och utvecklingsarbete, till festivaler o.dyl. samt till internationellt kultur- utbyte.

Statens insatser för konst i offentlig miljö har nyligen setts över. I betän- kandet ”Konst i offentlig miljö” föreslås vissa förändringar i inriktning av de statliga insatserna och av ansvarsfördelningen mellan olika statliga instan- ser.21 Betänkandet är föremål för remissbehandling.

I fråga om de sektorsforskningsmedel som sedan ett antal år disponeras av Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet och Statens kulturråd har vi låtit göra en studie.22 I studien konstateras att Riksantikvarieämbetet och Riksarkivet dis- ponerar sina anslag i enlighet med klara och tydliga riktlinjer och väl utforrna- de program. I fråga om Kulturrådet pekar studien på att rådet med begränsade personalresurser för denna del av arbetet har haft svårt att bevaka det mycket stora område som rådet har ansvar för och utveckla samarbetet med forsk- ningsfältet och andra forskningsfinansiärer.

Omprövning, förnyelse och flexibilitet inom statsstödets ram

Genomgången av de olika bidragstyperna visar på allmänna grunder att det finns skäl för statligt kulturstöd. Gjorda studier och annat tillgängligt material

20 Resultat och resurser i kulturminnesvården. 1983. Decentraliserad kulturmiljövård. Förvaltningsrevisionen granskar. Fg l991:6. 21 SOU l995zl8: Konst i offentlig miljö. Betänkande av Utredningen om konst i offentlig miljö.

22 Andersson L: Ny kunskap genom forskning och utvärdering. Studie för Kulturutredningen.

innehåller däremot sällan djupgående analyser som grund för en närmare bedömning av de olika bidragssystemens effekter och effektivitet.

Genomgången pekar på behov av fortsatt långsiktighet men samtidigt större flexibilitet i många av de statliga bidragssystemen. Det är ett ofta uttalat önskemål från många av kulturlivets företrädare. Men det ligger också i sta— tens intresse. Uthållighet är viktig i det kulturpolitiska arbetet, i allt från beva— randet av kulturarvet till strävan att öka människors delaktighet. Möjligheter till omprövning och förnyelse inom existerande system krävs om en relativt fast resursram inte ska leda till kulturpolitisk och konstnärlig stagnation.

Vissa statliga bidrag har mer eller mindre uttalad inriktning mot utveckling och förnyelse av kulturverksamheten. Vi har låtit studera tre sådana bidrag.23 Det är det särskilda utvecklingsbidrag till lokala folkbibliotek som infördes 1985, de rörliga grundbeloppen till länsbibliotek som infördes 1987 samt grundbeloppen till de regionala museerna och då särskilt den ökning men 225 grundbelopp som skedde budgetåren 1990/91 och 1991/92 och som inrikta- des mot natur/ekologi, konst, kulturmiljövård samt verksamhet för barn och ungdom.

I kapitel 12 Folkbibliotek har vi redovisat resultatat i fråga om de två biblioteksbidragen. Slutsatsen är att dessa tydligt riktade ganska små bidrag har haft en utvecklingseffekt.

De 225 nya grundbeloppen till de regionala museerna har följts upp av Kulturrådet som konstaterade att de resulterat i l33,5 tjänster varav 70,5 inom de prioriterade områdena mest inom kulturmiljövården. Effekten blev alltså bara delvis den avsedda. Inom ramen för vår studie har museerna markerat att man vill försöka spegla den regionala särarten och inte tycker om att styras in på vissa områden av staten. Vidare betraktar de regionala museerna all utökad verksamhet, och allt stöd till sådan, som utveckling. Av dessa skäl förordar man bestämt generella statliga bidrag framför selektiva. Ur statens synpunkt är frågan om man får bäst utvecklingseffekt om man försöker styra eller om man litar på bidragsmottagarnas egna prioriteringar. När det gäller de 225 grundbeloppen har staten valt att styra men inte vidtagit några korrigerande åtgärder när styrningen bara fått begränsad effekt utan accepterat det utfall som blev.

Andra jinansieringsmöjligheter

De offentligt stödda kulturinstitutionerna och andra som är starkt beroende av offentliga bidrag har i olika grad intäkter från biljettförsäljning, entréavgifter, vissa andra avgifter, försäljning av varor, vänföreningar, sponsorer och donatorer.

23 Sandahl R: Stödet till folk- och länsbibliotek och regionala museer — generellt eller selektivt. Studie för Kulturutredningen. 731

I enskilda verksamheter varierar möjligheterna att öka intäkterna av detta slag beroende på verksamhetens art, var i landet den bedrivs och hur långt man redan utnyttjat dessa möjligheter. Det finns biljettpriser och entréavgifter som tål en höjning utan större bortfall av publik och deltagare. Många museer har fortfarande möjlighet att öka sina inkomster från museibutik och annan försäljning. Med en konjunkturuppgång kan sponsorintresset för en del verk— samheter möjligen öka. Sponsorer inriktar sig normalt på vissa evenemang eller särskilda inslag i verksamheten t.ex. fonogramutgivning och utländska gästspel.

Totalt sett finns det dock inget som talar för att stora intäktsökningar skulle kunna skapas med hjälp av andra finansieringskällor. Utformningen av den svenska skattelagstiftningen och företags- och förmögenhetsstrukturen i lan- det talar mot att sponsorstöd eller donationer kan komma att öka i avsevärd omfattning. I Sverige har vi valt en högre andel kollektiv finansiering framför skattelättnader som finansieringväg.

Stödet till regionala och lokala kulturinstitutioner, det s.k. grundbeloppssys- temet

Statliga bidrag i form av grundbelopp utgår till vissa teater-, dans- och musik- institutioner (länsteatrar, stadsteatrar, symfoniorkestrar och kammarorkest— rar), till regionala museer (länsmuseer och de kommunala museerna i Göte- borg och Malmö) samt till länsbibliotek. Bidragsnivåerna är olika på olika verksamhetsområden och det finns mindre skillnader i övrigt, men grund- modellen är densamma på alla områden. Kulturrådet har i sin utvärdering av länsmusiken föreslagit att statsbidraget till den i framtiden också bör utgå i form av grundbelopp.

Grundbeloppssystemet är ett schablonsystem. För varje institutionstyp fastställdes vid systemets införande värdet av ett grundbelopp. Det utgjorde den genomsnittliga personalkostnaden inom institutionstypen. Det finns nu totalt sex olika grundbelopp; vardera två på teater— och dansområdet respek- tive musikområdet (beroende på om lönekostnadspålägg ska ingå i bidrags- underlaget eller ej) samt ett på vardera musei- och biblioteksområdet. Grund- beloppens storlek räknas varje år upp enligt vissa fastställda principer.

Statsbidrag utgår normalt med 55 % av grundbeloppet, men för nyetable- rade teater-, dans- och musikinstitutioner utgår det under tre år med 60 %. Tilläggsbidrag för regional verksamhet utgick t.o.m. budgetåret 1990/91 på teater-, dans- och musikområdet. Medlen för tilläggsbidrag omvandlades där— efter till ytterligare ett antal grundbelopp.

Statsbidraget går direkt till institutionerna om de är egna juridiska perso— ner. Ekonomiska motprestationer krävs från landsting och/eller kommun(er). I bidragsförordningama ställs vissa, relativt allmänna, krav på verksamheten. När systemet infördes var avsikten att varje bidragsberättigad institution

skulle få lika många grundbelopp som institutionen hade personal uttryckt i årsverken, inklusive visst utrymme för köpta tjänster. I dag har institutioner- na i regel fler årsverken än grundbelopp, en del institutioner väsentligt fler. För länsbiblioteken finns inte denna koppling till personalstorlek.

Riksdagen fattar beslut om det totala anslaget och det totala antalet grund- belopp till varje institutionstyp. Regeringen utfärdar bidragsförordningar, bestämmer årligen grundbeloppens storlek samt beslutar om vilka institutio- ner som är bidragsberättigade. Ibland markeras i budgetpropositionen vad som är avsikten med nya grundbelopp. Kulturrådet kan utfärda kompletteran- de bestämmelser, fördelar inom de givna ramarna grundbeloppen på de bi- dragsberättigade institutionema samt följer upp bidragsgivningen.

Som grundbeloppssystemet utformats och tillämpats har det haft en stark karaktär av permanent stöd. Ingen institution har någon gång fått ett minskat antal grundbelopp. På senare år har ett mindre antal grundbelopp för varje institutionstyp börjat fördelas för begränsad tid som s.k. rörliga grundbelopp.

Erfarenheterna av grundbeloppssystemet har surnmerats och värderats vid några olika tillfällen.24 Det har också berörts av Teaterutredningen, i rappor- ter från Riksdagens revisorer och i Europarådsstudien av svensk kultur- politik. Erfarenheterna av systemets förtjänster och brister kan sammanfattas på följande sätt.

Schablonkaraktären har setts som positiv. Systemet har varit lätt att över- blicka och diskutera för verksamhetsansvariga och beslutsfattare och lätt att administrera när bidragen ska fördelas. Samtidigt krävs ett krångligt beräk- ningsförfarande för att komma fram till den årliga höjningen av sex olika grundbelopp.

Den årliga uppräkningen av grundbeloppen enligt vissa principer har varit förmånlig för mottagarna och underlättat deras ekonomiska planering medan staten alltmer önskar komma bort från indexbundna bidrag.

Kopplingen mellan grundbeloppen och personal vid institutionerna har väckt en del kritik. En synpunkt är att systemet allt för mycket fokuserar per- sonal, en annan att det allt för mycket fokuserar fast anställd personal. Det gap som finns för nästan alla institutioner mellan antal årsverken och antal grundbelopp har samtidigt gjort anknytningen till personal mindre verklig. Diskussioner mellan institutionerna och deras huvudmän å ena sidan och sta- tens företrädare å den andra har ibland handlat mindre om utvecklingsidéer och utvecklingsbehov än om att fylla gapet.

Grundbeloppssystemet har varit en mycket effektiv form för att få fram gemensamma satsningar från staten och huvudmännen under ett uppbygg-

24 Utbudet av teater och dans — en granskning av statlig förvaltning av kultur. Rapport från Riksrevisionsverket Dnr 1983z51. Kommunerna, staten och kulturpolitiken ( KOSK ). Rapport från Kulturrådet 198423. Berggren L (1994): Utvärdering av det statliga grundbeloppssystemet 1974—1994. Studie för Kulturutredningen.

nadsskede. Sedan ekonomin stagnerat på ömse håll har stimulansen till tume- rande, målgruppsinriktat arbete och konstnärlig och annan förnyelse varit otillräcklig. Kraven i bidragsförordningama på verksamheterna har varit för allmänt hållna för att ha styrande effekt. Det mycket begränsade antalet rörliga grundbelopp har inte räckt till för att fungera som stimulans. Samtidigt har det statiska momentet i bidragsfördelningen inneburit ekonomisk trygghet för institutionerna och deras huvudmän.

37.3. Andra styrmedel 37.3.1 Lagar, förordningar

Att stifta lag kan i vissa fall vara en förutsättning för det offentliga att kunna agera inom ett område eller i ett visst avseende. I andra fall kan andra former för agerande utgöra alternativ.

Grundinställningen att kulturpolitiken ska stödja och stimulera, inte reg- lera, uttalades klart 1974, och har inte förändrats under perioden. Följaktligen spelar lagstiftning en förhållandevis underordnad roll som styrmedel på kul- turområdet som helhet. De lagar som förekommer, i första hand inom kul— turmiljöområdet, arkivväsendet, på etermedieområdet och på det upphovs- rättsliga området, har dock strategisk betydelse. Yttrandefrihet och offentlig- hetsprincip är grundlagsfästa och ger vissa av förutsättningama för kulturom— rådet bl.a. för det konstnärliga skapandet och arkivväsendets sätt att fungera.

Tidigare gällande lagar har på många punkter setts över framför allt mot 20-årsperiodens slut.

En ny samlad kulturminneslag trädde i kraft den 1 januari 1989. Den sammanförde och moderniserade tidigare speciallagstiftning bl.a. med syftet att göra lagstiftningen mer överskådlig och lättillgänglig för medborgarna, vilket är väsentligt mot bakgrund av det ansvar som läggs på den enskilde. Lagens första paragraf lyder:

”Det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. Ansvaret delas av alla. Såväl enskilda som myndigheter skall visa hänsyn och aktsamhet mot kulturmiljön. Den som planerar eller utför ett arbete skall se till att skador på kulturmiljön såvitt möjligt undviks eller begrän-

”

S&S.

Kulturrniljövårdens ställning har också förstärkts genom revideringen av naturresurslagen (NRL) och plan- och bygglagen (PBL). Krav på hänsyn till kulturvärdena har införts också i berörd lagstiftning rörande jord- och skogs- bruk.

På arkivområdet har en första lagstiftning införts från den 1 juli 1991. I huvudsak kodifierade lagen de regler och den praxis som växt fram under mycket lång tid. Den innehåller grundläggande regler om arkiv hos såväl stat—

liga som kommunala och landstingskommunala myndigheter. För det statliga arkivområdet innebar lagen framför allt ett förtydligande av målen och an- svarsfördelningen för verksamheten.

Inom radio- och tv-området har förändringar gjorts i början av 1990-talet. Beslut fattades år 1991 om koncession för en tredje marksänd tv-kanal. Fr.o.m. årsskiftet 1992/93 är det tillåtet att bedriva radio— och tv-sändningar i kabel och att finansiera verksamheten med reklam eller sponsring. I den nya lagstiftningen för kabelsändningar till allmänheten utmönstrades flera tidigare begränsningar i rätten att bedriva sändningar. Radiolagsutredningen har 1994 överlämnat sitt slutbetänkande ”Ny lagstiftning om radio och tv”.25 Be- tänkandet har remissbehandlats men ännu inte lett till ställningstaganden från regering och riksdag.

Upphovsrättslagen från 1960 har under nästan hela den senaste 20-års- perioden varit under utredning. En huvudanledning till detta är den tekniska utvecklingen som möjliggjort helt nya sätt att kopiera, lagra och sprida upp- hovsrättsligt skyddade verk och därmed ställt lagstiftningen inför uppgiften att utforma en moderniserad tillämpning av upphovsrättsprincipema på den förändrade verkligheten.

37.3.2. Ansvarsfördelning och organisation Staten, landstingen och kommunerna

Staten, landstingen och kommunerna är självständiga aktörer i nära samver- kan även om staten, här som på alla andra områden, har det nationella ansva- ret. I prop. l974:28 uttrycktes samspelet så här:

”Primärkommunernas ansvar för stöd till kulturverksamhet utgör enligt min mening en grundval för samhällets kulturpolitiska insatser. Många av behoven kan bäst bedömas på lokal nivå...”

”(Utredningen) kulturrådet konstaterar att det finns vissa slag av verksam- het för vilka en kommun är ett för litet område. Det gäller framför allt teater-, orkester- och museiverksamhet. Rådet förutsätter här insatser av landstingen... Jag delar kulturrådets uppfattning att ansvaret för att lösa sådana uppgifter som man inom länen väljer att föra upp från det primär- kommunala planet till länsplanet inte bör ligga på något statligt organ...det (finns) enligt min mening skäl att utgå från landstingen som organ för regionala kulturpolitiska insatser.”

”En nära samverkan på olika nivåer mellan stat, kommun, landsting och organisationsliv är nödvändig...”

25 SOU l994:105: Ny lagstiftning om radio och tv. Betänkande av Radio- lagsutredningen.

Statens roll beskrevs på följande sätt i propositionen:

”Staten bör — vid sidan om ansvaret för egna institutioner eller helt stats- stödda sådana — ta ett allmänt ansvar för frågor av gemensamt intresse för de organ som verkar inom kulturområdet. Exempel härpå är målfrågor, viss utredningsverksamhet och information i angelägenheter av gemensamt intresse för stat, kommuner och organisationsliv... Staten bör vidare ha ett ansvar för att genom ekonomiska bidrag stödja bl.a viss kulturverksamhet med primär- eller sekundärkommunal anknytning, folkbildningsarbete samt insatser inom olika organisationer... Genom lagstiftning, läroplaner och andra regler på utbildningsområdet finns betydelsefulla instrument för att stimulera kulturaktiviteter. Lagstiftningen på samhällsplaneringens om— råde bör — i samspel med kulturminnesvårdslagstiftningen — kunna utnytt— jas för stöd för kulturminnesvården...”

Primärkommunernas kulturinsatser domineras av ansvaret för folkbiblio— teken. Andra stora åtaganden är den kommunala musikskolan, bidrag till föreningar och organisationer med studieförbunden i spetsen samt kulturloka- ler. Kultur i förskolan, skolan och inom äldreomsorgen är andra större frå- gor. Ett 30-tal av landets största kommuner (residensstäderna och ytterligare några städer) medverkar i huvudmannaskapet för och finansieringen av regionala kulturinstitutioner. I vissa kommuner finns dessutom rent kommu- nala institutioner utöver folkbilblioteken, oftast museer eller konsthallar.

Landstingens dominerande åtaganden på kulturområdet är huvudmanna- skap för och finansiering av regionala kulturinstitutioner, bidrag till folkbild- ningen, huvudmannaskap för och finansiering av egna folkhögskolor samt kultur i vården. Därutöver ger man bidrag till en del andra typer av organisa- tioner, framför allt till ungdomsorganisationer och till en del särskilda kultur— satsningar i länen.

Organisationslivets roll

Organisationslivets betydelse markerades på en rad punkter i 1974 års kultur- politiska beslut. Det principiella ställningstagandet gjordes i avsnittet om ansvarsfördelningen i prop. l974:28:

”Att låta föreningslivet i fria former lösa viktiga uppgifter har en lång tra- dition i svenskt samhällsarbete. Detta förhållande utgör ett viktigt inslag i den svenska demokratin. Det är därför naturligt att vid behandlingen av ansvarsfördelningen inom kulturområdet framhäva organisationernas roll... Staten och kommunema bör därför ge organisationerna resurser för att självständigt utföra uppgifter på kulturområdet.

Om organisationerna skall medverka är det naturligt att de vill göra detta på sina egna villkor. De måste har rätt att profilera verksamheten med hänsyn till den ideologiska förankringen och de aktuella uppgifterna.”

Förändringar i ansvarsfördelningen sedan 1974

Efter 1974 har staten kompletterat och justerat sina beslut om ansvarsför- delning och samspel på kulturområdet, dels de två närmast följande åren då kulturreforrnen fullföljdes, dels vid en del tillfällen därefter. Statens åtagan- den har också ökat genom att de flesta statliga kulturanslagen ökat, mätt i fasta priser, framför allt under periodens första del. De viktigaste föränd- ringarna har varit följande.

Kulturmiljöområdet, och plan- och byggfrågoma i sin helhet, har setts över och vi har fått en ny plan- och bygglag och en ny kulturmiljölag vilket bl.a. inneburit viss avreglering och viss decentralisering av statligt ansvar och beslutsfattande. Både länsstyrelserna och länsmuseema har fått ökade resurser för arbetet med kulturmiljöfrågorna och länsmuseernas resurser har också ökat på övriga verksamhetsområden. Mycket av det statliga beslutsfat— tandet på kulturmiljöområdet har delegerats från Riksantikvarieämbetet till länsstyrelserna.

Landstingen har genom avtal med staten övertagit ansvaret för den tidigare regionmusiken. En viss ökning av det statliga stödet till symfoniorkestrar och kammarorkestrar har skett. Den avsedda utbyggnaden av nätet av regionala teatrar har på det hela taget genomförts. Länsstyrelserna har fått möjlighet att stödja kulturinsatser inom ramen för sina regionalpolitiska medel. För de statliga eller helt statligt finansierade kulturinstitutionerna har olika föränd— ringar skett under 20-årsperioden, i vissa fall förstärkningar, i andra fall be- sparingar, i vissa fall profilförändringar. När det gäller samspelet med orga- nisationslivet har statsbidraget till folkbildningen reformerats så att bidrags- mottagama fått betydligt större frihet att själva utforma sin verksamhet. Det är också folkbildningens eget organ Folkbildningsrådet som nu fördelar statsbi- draget till studieförbund och folkhögskolor. Också några mindre riksorgani- sationer har fått överta bidragsfördelningen till organisationens medlemmar.

Förändringarna utanför kultursektorn har varit större. Utbyggnaden av barnomsorgen och de stadganden om barnomsorg som införts i socialtjänst- lagen, reformeringen av grundskola och gymnasieskola och decentralise- ringen på skolområdet till kommunerna och inom kommunerna samt över- förandet av ansvar för äldrevården till kommunerna är några huvudpunkter. Primärkommunernas ansvar har ökat på alla dessa områden.

Den kanske största förändringen i relationerna mellan staten och landsting och kommuner gjordes när huvuddelen av de specialdestinerade statsbidragen till kommuner och landsting 1992 samlades i ett anslag ("påse") till varje kommun respektive landsting. Kulturbidragen lämnades dock utanför ”påsen”.

Slutligen har den offentliga sektorns försämrade ekonomi och statens in— dragning av pengar från kommuner och landsting påverkat utvecklingsmöj— ligheterna i stort och på kulturområdet, om än i ganska olika grad för olika kommuner och landsting. Sett över hela 20-årsperioden har dock både kom- 737

muner och landsting ökat sina kulturinsatser. Landstingen, som svarar för den mindre delen, har proportionellt sett ökat mest.

Sammantaget har utvecklingen efter 1974 inte inneburit någon grundläg- gande förändring av 1974 års ansvarsfördelning på kulturområdet.

Den statliga organisationen på kulturområdet

I 1974 års proposition om den statliga kulturpolitiken konstaterades att den statliga administrationen inom kulturområdet var splittrad på en rad organ. En mera samlad struktur krävdes för att genomföra den nya kulturpolitiken.

Uppgifter av övergripande natur fördelades på tre centrala myndigheter; Statens kulturråd, Riksantikvarieämbetet och Riksarkivet. De skulle inom sina respektive sektorer svara för samordningen genom planering, uppföl- jning och utredningsinsatser, i varierande grad fördela bidrag samt i övrigt handlägga olika typer av ärenden. En viss samordning skedde också på det konstnärspolitiska området genom inrättandet av Konstnärsnämnden 1976.

Den historiskt betingade myndighets- och institutionsstrukturen i övrigt påverkades föga av 1974 års kulturpolitik. I stor utsträckning blev det de gamla institutionerna som fick uppdraget att genomföra den nya kulturpoliti- ken. Grundstrukturen har förblivit oförändrad över perioden. Inom den har dock en del förskjutningar i arbetsuppgifter och ansvarsområden skett bl.a. genom inrättandet av några nya organ och nedläggning och hopslagning av andra. Permanentandet av Rikskonserter och Riksutställningar samt "utnäm- ningen" av fem statliga centralmuseer till ansvarsmuseer är sådana konse- kvenser av kulturpolitikens inriktning.

Få områden inom statsverksamheten har en så omfattande och delvis komplicerad myndighets- och institutionsstruktur som kulturområdet. En översikt över dagens situation ges i slutet av avsnittet 37.4.

En allmän värdering av myndighetsstrukturen pekar som positiva drag bl.a. ut en med europeiska mått förhållandevis liten kulturbyråkrati, en tydlig och kompetent kulturpolitisk stabsmyndighet i Statens kulturråd och tydligt utpekade och kompetenta sektorsorgan för arkiv och kulturmiljövård i Riksarkivet och Riksantikvarieämbetet.

Till de mer negativa dragen hör en relativt splittrad och specialiserad myndighetsstruktur, ett antal relativt små myndigheter med likartade och delvis överlappande uppgifter som innebär att kulturpolitiskt viktiga service— funktioner inom en rad konstarter varit spridda på olika myndigheter och organisationer av olika karaktär.

Det är vidare så att ett antal sektorer saknat tillräckligt starka myndighets- funktioner för överblick och helhetssyn, prioritering och samordning samt agerande nationellt och internationellt. Kulturrådet har haft uppgiften som sektorsmyndighet för teater, dans, musik, bild och form, museer, litteratur och bibliotek, men har i varierande grad getts möjligheten att på ett menings—

fullt sätt utföra denna. Detta har lett till att ett antal kulturpolitiska uppgifter saknat önskvärd behandling på myndighetsnivå. Förekomsten av många självständiga myndigheter har resulterat i att både förvaltningsfrågor, inom- sektoriella frågor och helhetsfrågor för enskilda sektorer hamnat på departe- mentsnivån utan att ha beretts på myndighetsnivå. Detta har i viss utsträck- ning medfört bristande överblick, effektanalys och prioriteringsförmåga.

Museiutredningen menade att den traditionella arbetsfördelningen mellan de statliga museerna försvårar möjligheterna att ge helhetsperspektiv och att erbjuda tvärvetenskapliga och tvärfackliga perspektiv så långt som publiken önskar. Utredningen skriver i betänkandet ”Minne och bildning” (s 48): ”Det är inte på något sätt givet att resultaten blir sämre av otydlig arbetsfördelning. Det finns organisatoriska system som fungerar bättre med ett visst mått av otydlighet och vaghet i strukturen. Det kan underlätta anpassning och flexi- bilitet, och det kan göra det lättare att hantera målkonflikter.”

Det är också värt att notera att under de 20 år som gått har kulturmyndig- hetema utsatts för mycket begränsad kritik från kulturlivets aktörer. Studier som Riksrevisionsverket, Statskontoret och Riksdagens revisorer gjort har dock innehållit inslag av kritik som lett till vissa förändringar i myndig- heternas arbete.

Rent allmänt finns det anledning att motverka samhällets sektorisering. Ur den enskildes synpunkt blir samhället allt mer svåröverskådligt och kon- takterna med de offentliga organen allt mer komplicerade ju längre specialise— ringen går.

På kulturområdet är problemet delvis det motsatta. Inom flera sektorer har det aldrig gjorts tydligt vem som har ett samlat sektorsansvar eller vad detta innebär. Här bör man därför överväga olika lösningar t.ex. att formulera sektorsansvaret tydligare, att tydligare ange vem som har det respektive att samgruppera splittrade funktioner så att helheten blir tydlig för omvärlden. Denna tydlighet innebär en rad servicefördelar för den enskilde och för andra organ på kulturområdet. Den skapar också organ som kan agera mer kraftfullt och dynamiskt. Det bör främja både sektorn som helhet och balansen mellan dess enskilda delar.

37.4. Uppföljning och utvärdering 37 .4.1 Uppföljning och utvärdering

I skolbilden av mål- och resultatstyming ingår att man i samband med att målen sätts också ska utarbeta delmål, ta fram lämpliga indikatorer på mål- uppfyllelse samt genomföra uppföljningar och utvärderingar i denna anda. Dessa ”regler” har dock fått en vidare spridning först på senare år i den

offentliga ekonomistymingen. Man kan därför inte anklaga kulturområdet för större brister än andra samhällsområden i detta hänseende.

Arbetet med utvärderingsrapporten har givit oss en tydlig bild av att kunskapsbildandet på det kulturpolitiska området kan indelas i tre faser. Den första handlade om att få fram ett säkrande av underlag för uppföljning av kulturverksamheterna. Den andra fasen handlar om att stimulera kulturpoli- tiskt relevant forskning sarnt att sprida kunskapen om dess resultat. Först den tredje fasen handlar om att i egentlig mening utvärdera kulturpolitikens inriktning och effekter.

Kulturutredningen har låtit göra en särskild studie av vilken ny kunskap som kommit fram på det kulturpolitiska området till följd av forsknings- och utvärderingsinsatser.26 Där ges också indirekt en bild av hur inriktningen mot mer uppmärksamhet på utvärderingsfunktionen vuxit fram.

37.4.2 Uppföljning av kulturverksamheten

Den tidigare utredningen Kulturrådet fick grunda sina beskrivningar och för- slag på ett begränsat material om utbud, utövare och deltagare i svenskt kulturliv. I samband med att utredningen 1972 lämnat sitt slutbetänkande sammanställde man det material man fått fram.27 Där pekar man på problemet med avsaknaden av detaljerade redogörelser för medelsanvändningen inom statliga kulturinstitutioner samt beskrivningar av publikens storlek och inte minst publikens sammansättning. Den då befintliga statistiken hade brister och att man hoppades på att ett permanent samarbete mellan myndigheten Kulturrådet och Statistiska Centralbyrån i framtiden skulle lägga igen dessa. Målet angavs till en årlig sammanställning av kulturstatistik.

Av utredningen Kulturrådets slutbetänkande framgår att man snarast tänkte sig att dessa uppföljningar skulle ha en underlagsfunktion för utrednings- och planeringsarbete.28 I sina förslag la man inga tyngre utvärderande uppgifter på den nya myndighet — Kulturrådet — som man föreslog inrättandet av. Man angav att den nya myndigheten skulle ha i uppgift att göra ”olika slags mindre utredningar antingen genom egen personal eller genom särskilt tillkallad expertis”.

Inte heller i den efterföljande propositionen nämns utvärdering av målen som en tydlig uppgift utan anger bara allmänt att utrednings- och planerings- arbete kan bedömas bli ett väsentligt inslag i rådets arbete”.29

26 Andersson L G (1994): Ny kunskap genom forskning och utvärdering. Studie för Kulturutredningen.

27 Ds 197311: Sijfror om kultur. 28 SOU 1972:66: Ny kulturpolitik. Nuläge och förslag. Betänkande av ut— redningen Kulturrådet.

29 Prop. l974:28: Den statliga kulturpolitiken.

Det kom att dröja fyra år innan nästa sammanställning av kulturstati- stik publicerades som resultat av samarbete mellan Statens kulturråd och Statistiska Centralbyrån. Den täcker perioden 1970—1975 och innehåller stati- stik kring områdena teater, musik, centrumbildningar, centrala amatör- organisationer, litteratur, bibliotek, arkiv och fornminnen, museer och utställ- ningar, kulturprogram i föreningslivet, studiecirklar, biografer, radio och tv, tidningar och tidskrifter samt offentliga driftutgifter för kultur.

Detta slags samlade översikter har därefter publicerats vid ytterligare tre tillfällen under årens lopp, den första av demi samarbete som den föregående medan de andra två har publicerats av Statistiska Centralbyrån ensam efter samråd med myndigheter och andra företrädare på kulturområdet.

Den uppföljande ambitionen resulterade i början av 1986 i ett regerings- uppdrag till Statistiska Centralbyrån att utarbeta ett förslag till statistikprogram för kultur- och mediestatistiken. Ett sådant förslag från SCB behandlades i 1987 års budgetproposition.30 Resultatet blev att byråns resurser på området utökades, uppdraget förtydligades och att samverkan med kulturmyndig- heterna förordades. SCB fick samtidigt i uppdrag att inrätta ett samrådsorgan med representanter för kultur- och medieområdena. Hösten 1987 samman- trädde gruppen för första gången med representanter för 13 olika organ på kultur- och medieområdet samt företrädare för SCB. Vid denna tidpunkt fanns redan regelbundna uppföljningar på biblioteksområdet samt för folk- bildningen som grund. SCB hade dessutom nyligen tillförts uppgiften att ansvara för museistatistiken, som tidigare legat på Museiföreningen.

SCB hade 1985 inrättat en särskild SM-serie (statistiska meddelanden) på kulturområdet som ursprungligen omfattade statistiken om folkbildning och biblioteksverksamhet som tidigare legat inom SM-serie U. I och med det nya statistikprogrammet kom Ku-serien att utvidgats ytterligare.

Den längsta tidsserien erbjuder statistiken på folkbildningsområdet där SM-serien Ku 10 ger statistik om studieförbundens verksamhet sedan 1969/70. SM-serien på biblioteksområdet (Ku 11—13) följer området tillbaka till 1976 för folkbiblioteken, 1978/79 för skolbiblioteken och 1983 (vissa uppgifter från 1981) för forskningsbiblioteken. SM-serien som följer mu- seernas verksamhet — Ku 14 — har startåret 1985. Dessförinnan publicerades några enstaka översikter i samverkan mellan Svenska museiföreningen, Statens kulturråd och SCB. SM-serien Ku 15 har de kommunala och lands- tingskommunala kulturutgiftema som tema. Det första år som beskrivs är 1986. Tidigare hade visst material tagits fram av Kommunförbundet och Landstingsförbundet i samarbete med Kulturrådet. SM-serien Ku 16 behand- lar massmedier med första statistikår 1989. Den senast tillkomna serien är SM Ku 19 som handlar om kulturmiljövård från 1992.

30 Prop. 1986/87:100, bil. i5.

Parallellt med statistikarbetetinom SCB har Statens kulturråd presenterat årliga verksamhetsöversikter på teater-, dans- och musikområdet sedan rådet inrättades. I budgetpropositionen 1987 preciserades rådets uppgifter till att gälla teater- och dansstatistik samt samverkan med SCB i fråga om översikter av de offentliga kulturutgiftema.3l I samma proposition preciserades att Kulturrådet skulle ha till uppgift att svara för uppföljningar och utvärdering av de statliga insatserna på kulturområdet. Samtidigt genomfördes en bespa— ring på 200 000 kronor av rådets anslag med tydlig adress att besparingen i huvudsak skulle gå ut över resurserna till utredningsverksamheten. Resur- serna överfördes till Civildepartementet för att bekosta utvecklingen av statis- tikprogrammet vid SCB.

Förutom av SCB och Kulturrådet producerades vid denna tidpunkt en årlig biografstatistik av Svenska filminstitutet samt verksamhetsöversikter från Konstnärsnämnden och Författarfonden. Under monopoltiden och fram till ombildandet av eterrnedieföretagen till stiftelser tog också Sveriges Radio— koncemen ett ansvar för generell statistikproduktion på kultur och medieom- rådet. Genom de regelbundna kontakter med befolkningen man hade genom sin telefonintervjuarorganisation tillfrågades urval av befolkningen regelbun— det om sina medie- och kulturvanor. Dessa tidsserier — Medie- och Kultur- barometern har nu övertagits av NORDICOM-Sverige respektive Statens kulturråd. På etermedieområdet hade Sveriges Radio också en regelbunden publikstatistikproduktion för såväl radio som tv sedan tvåkanalsystemets införande i tv.

Fr.o.m. budgetåret 1994/95 har delar av den offentliga statistiken gjorts avnämarstyrd genom att beställaransvaret och ekonomiska resurser fördelats till ansvariga myndigheter. På kulturområdet betyder det att Kulturrådet till— förts medel för statistikproduktionen. Det är också Kulturrådet som är sam- mankallande till den rådgivande referensgrupp som bildats.

37.4.3. Kulturpolitiskt relevant forskning

Nästa steg i kunskapsförsörjningen kom att bli en ökad uppmärksamhet på behovet av kulturpolitiskt relevant forskning. Man kan konstatera att särskilda forsknings- och utvecklingsresurser till kulturrnyndigheterna är av relativt sent datum. Det första decenniet med ny kulturpolitik satsades mer på att re- formera och utveckla verksamhet än på att följa upp och utvärdera. I 1984 års forskningsproposition uppmärksammas de rena forskningsuppgiftema inom s.k. ”lärda verk” som de centrala museerna, Riksantikvarieämbetet och Riks— arkivet.32 I propositionen fördelades 0,6 miljoner kronor till kulturområdets

31 Prop. 1986/87:100, bil. 10. 32 Prop. 1983/841107: Om forskning.

forskning. Denna summa har växt betydligt sedan dess och uppgår i 1994/95 års budget till 29 miljoner kronor. I forskningspropositionen 1989/90 anger statsrådet kopplingen mellan tilldelade forskningsresurser och en utvärde- rande uppgift.33 Det övergripande syftet med forskningsmedlen anges bl.a. vara att verksamheten ska ge underlag för inriktning av det kulturpolitiska reformarbetet och att den ska innehålla moment av utvärdering av den hittills förda kulturpolitiken. Det görs emellertid tydligt att sektorsmyndighetema själva inte ska utföra forskning om det inte kan bevisas att den blir kva- litetsmässigt överlägsen. Man ska främst fungera som kvalificerad beställare av forskning.

Statens kulturråd disponerade alltsedan tillkomståret 1974 medel för utredningsverksamhet vilka delvis användes till forsknings- och utvecklings- insatser. I myndighetens instruktion sägs också att man bl.a. ska arbeta för att finna metoder för en bedömning av hur de kulturpolitiska målen uppfylls och för att belysa effekterna av de samhälleliga insatserna och den allmänna utvecklingen inom kulturområdet. Man ska också genomföra utredningar som syftar till att kartlägga behovet av reformer och som kan utgöra underlag för beslut om nya offentliga insatser på kulturområdet.

I sin fördjupade anslagsframställning har Kulturrådet pekat på tre huvud- områden för sina insatser på forskningsområdet. Ett av dessa områden är FoU för utvärdering av kulturpolitiska insatser. De andra båda områdena rör verksamhet för vidgat deltagande i kulturlivet och insatser på det kulturpeda- gogiska området.

Kulturrådet skiljer på kulturpolitiskt motiverad forskning och kulturpoli— tiskt relevant sådan.34 Med det förra begreppet menar man verksamhet som bl.a. har ett direkt syfte att ge underlag för en granskning av kulturpolitiken, dvs. har utvärderande funktion, medan den senare avser forskning som kan ha ett helt annat syfte men som indirekt kan få betydelse för kulturpolitiken.

Riksantikvarieämbetet har, inom ramen för sina forskningsmedel, genom— fört projekt inom sex olika projektområden — inget av dessa är av verksam- hetsutvärderande karaktär. Även Riksarkivet använder huvudsakligen sina forskningsmedel inomvetenskapligt, inte utvärderande, och fördelar dem till fyra olika program. Vi går inte närmare in på dessa här eftersom de har en helt annan inriktning än den vi här beskriver.

33 Prop. 1989/90:90: Om forskning. 34 Kulturpolitisk forskning och utveckling. Rapport från Statens kulturråd l979:1.

37.4.4. Utvärdering av kulturpolitik och kulturpolitiska mål

Kulturrådet har, i linje med sin instruktion, alltsedan slutet av 1970—talet leve— rerat ett stort antal granskningar och översyner av enstaka bidrag och enskilda projekt på kulturområdet. Merparten har publicerats i rådets skriftserie — ”Rapport från Statens kulturråd”. Startpunkten för mer övergripande utvär- dering kommer först senare i och med KOSK—rapporten 1984 och framför allt arbetet med underlaget för Europarådets examinatorer 1989. Det mest omfat— tande materialet från Kulturrådet är serien ”Att vidga deltagandet i kulturlivet” som i fem delrapporter utvärderar arbetet inom olika delar av kulturområdet för att vinna nya grupper för kulturverksamheten. Man har också genomfört återkommande översyn av bokmarknaden, utvärderat länsmusikreformen, arbetat med kulturstatistiskt utvecklingsarbete samt en rad andra studier.

I syfte att förbättra underlaget för massmediepolitiska bedömningar och beslut gavs 1989/90 NORDICOM-Sverige vid Göteborgs universitet i upp— drag att producera en bearbetad mediestatistik. Uppdraget täcker också delvis sådana luckor i kulturstatistikproduktionen som handlar om böcker, kulturtid- skrifter, film, video och fonogram. Uppdraget har lösts i form av en medie— statistisk översiktspublikation — MedieSverige. Denna utkommer vartannat år och har nyligen presenterats i sin tredje utgåva. Det finns således en viss överlappning mellan MedieSverige, översiktspublikationema från SCB och SM-serien om massmedier. Den stora skillnaden mellan MedieSverige och andra verksamhetsöversikter är att den, förutom det omfattande statistiska materialet, dessutom innehåller värderande tematiska artiklar som kan beskri- va ett områdes utveckling ur olika perspektiv. Varje mediesektor har också sin egen kommenterande text framtagen av vetenskaplig expertis på området.

Vi har i tidigare kapitel påpekat att utvärdering är något annat än uppfölj— ning. Utvärderingen ska också gå på djupet, beakta aspekter på kvalitet och ta hänsyn till andra immateriella mått. Det värderande momentet är vikti gt.

På t.ex. utbildningsområdet finns sedan länge återkommande utvärde— ringar som möjliggör internationella jämförelser såväl som värdering av ut- vecklingen över tid. Sverige har också varit ett föregångsland när det gäller att fästa uppmärksamhet på behoven av något motsvarande för kulturområdet. I början av 1980-talet, då den nya kulturpolitiken hade verkat sitt första decen— nium, tog man från svenskt håll inom Europarådet upp frågan om kulturpoli- tiska utvärderingar. Det har sedermera lett till ett antal examinationer av kul— turpolitiken i olika länder. Sverige var det andra land som examinerades på Europarådets uppdrag. I slutrapporten restes viss kritik, men gavs också mycket beröm över gjorda satsningar och uppnådda resultat.

Ett antal mer traditionellt ekonomiskt grundade översyner av kulturområdet har också gjorts av Finansdepartementets ESC-grupp. Ambitionen med dessa har främst varit att väcka debatt om varierande styckkostnader inom kultur- området och att få till stånd en debatt om skillnader och de ställningstaganden som kan ligga bakom olika prioriteringar i frågan om medelstilldelning.

Övriga myndigheter på kulturområdet har i mindre utsträckning gjort egentliga utvärderingar.

37.4.5 Sammanfattande iakttagelser kring uppföljning och

utvärdering

Sedan den nya kulturpolitiken infördes har, som framgått, ett omfattande material tagits fram — i olika former och med olika periodicitet. Utredningen Kulturrådet påtalade en rad brister ifråga om kulturstatistiken.

På flera av dessa punkter har det skett en utveckling under 20-årsperioden. När vi samlat material som underlag till utvärderingsrapporten är det slående att så mycket fakta finns att tillgå på vissa områden — exempelvis teater- och musikområdet — medan andra — som kulturmiljöområdet eller arkiven — har en mycket svag statistikförsörjning. Också den kommunala redovisningen och litteraturområdet kan fortfarande betraktas som svaga ur kunskapshänseende. Samtidigt har kraven på kunskap ökat och förväntningarna på att uppgifter ska finnas tillgängliga stigit.

Vi har inte någonstans kunnat finna något övergripande mål för de upp- följningar och utvärderingar som görs — eller borde göras. Fram träder sna- rast bilden av att man satt mätandet av enkla basfakta i system, men att det förekommit en ganska sparsam dialog om hur dessa mått skulle relateras till de åtta kulturpolitiska målen eller till den statliga styrningen. Ibland är emellertid kopplingen tydlig som i Författarfondens insamling av lånestati- stik. Uppgifterna som samlas in fungerar här som en nyckel för anslagets storlek och för medelsfördelningen i form av den garanterade författarpen- ningen. Oftast saknas dock sådan koppling.

Vi finner inte heller att löpande avtal setts över i en utvärderande form. Undantaget är den nyligen gjorda utvärderingen av länsmusiken.

Utbud

Vi efterlyser beskrivningar av innehållet i det utbud som kulturinstitutionema presenterar. På museiområdet har vi kunskap om sanrlingarnas och de tillfal- liga utställningarnas innehåll, på biblioteksområdet ges sedan några år en bild av vilket slags böcker som lånas ut. Konsertutbudet inom ramen för läns- musiken beskrivs, men ingen systematisk bild ges av orkestrarnas konsertut- bud, av vad som sätts upp på landets teaterscener eller ges på landets biografer. Enstaka försök från universitet och högskola att systematisera utbudet finner ingen form att bevaras för framtiden och det saknas därför regelbundna uppföljningar.

Vi menar också att det görs alltför få inventeringar av kulturverksamhet som existerar utanför de statliga bidragssystemen. Det finns all anledning att samla erfarenheter också om verksamhet som kommit fram tack vare andra insatser än statens.

Uppgifter om resursfördelningen på personalsidan är i många fall otydlig eller oklar. Vid två tillfällen har man på museiområdet försökt uppskatta den totala tidsåtgången fördelad på museernas huvuduppgifter och hur den skiljer sig mellan de olika institutionerna. Detta skulle kunna ske regelbundet. Fördelning av tid för olika faser i arbetet inom teater- och musikinstitutio- nema skulle också behöva beskrivas bättre.

Kvalitet

En utvärdering borde innehålla bedömningar också av en kulturverksamhets kvalitet såväl ur professionell synpunkt som ur användarnas perspektiv. Detta slags studier är sällsynta, vilket påtalats i föregående kapitel. Vi menar att det är angeläget att ett utvecklingsarbete kommer till stånd och att dessa bedöm- ningar ingår i bilden av varje verksamhet.

Systematiska genomgångar och analyser av utbud, recensioner och publi- kens eller de deltagandes värderingarborde göras på alla områden. Vi efter- frågar även självskattningar från konstutövarna eller verksamhetsföreträdar- na. Skillnader mellan den egna bedömningen, publikens och den professio- nella kritikens, men även mellan olika grupper av anställda, är viktiga att ringa in och diskutera.

Ekonomi

Trots tillgången på mycket uppgifter är det ändå svårt att få en tydlig bild av kulturområdets ekonomiska villkor. Vi har påtalat problemen i kapitel 24 Kulturens ekonomi.

Man får också ett intryck av viss dubbelräkning. En utgift från en kommun till ett studieförbund blir t.ex. en intäkt för en fri teatergrupp. En föreställning med en fri dansgrupp förmedlad av Dansens Hus kan ingå i såväl dansgrup- pens egen som Dansens Hus föreställningsstatistik. Det är ibland svårt att skilja det statliga kulturstödet till en verksamhet från det arbetsmarknadspoli- tiska. Den sanna produktionskostnaden går heller inte alltid att beräkna efter- som kulturarbetare kan ha annat stöd under en del av produktionsprocessen.

Det förekommer stora ideella insatser på samtliga kulturområden. Konstnärer arbetar till symboliska löner eller på helt obetald tid. Vi efterlyser ekonomiska analyser som beaktar detta och som bl.a. skulle göra det möjligt att bättre värdera ansökningar om stöd till olika slags verksamhet. Systemet inbjuder i dag till optimistiska kalkyler och ett starkt beroende av ytterligare resurser från andra områden som det arbetsmarknadspolitiska. Här behövs ett utvecklat samarbete mellan anslagsgivande myndigheter.

Publik och befolkning

Det är bara ett fåtal av kulturinstitutionerna som presenterar beskrivningar av sin publik eller sina besökare. Vi har anledning att förmoda att sådana studier genomförs, i mer eller mindre stor omfattning och med varierande periodici- tet. Något försök att systematiskt sammanställa resultaten har vi emellertid inte mött. Kulturinstitutionema skulle t.ex. kunna redovisa såväl sina mark- nadsföringsinsatser som vilka åtgärder man vidtar för att nå ut till olika mål- grupper. Någon slags återkommande värdering av arbetsresultatet i form av publikstudier eller motsvarande borde också ingå i uppdraget.

En angelägen uppgift är att sätta in resultatet av de kulturpolitiska insatser- na i ett befolkningsperspektiv. Ett steg på vägen är de projekt som ingår inom ramen för Kulturbarometern och Mediebarometem. Resultaten blir dock täm- ligen översiktliga och man skulle önska att kompletteringar med jämna mellanrum skedde där man också försöker komma till tals med dem som inte deltagit i kulturlivet för att efterhöra de olika hinder och motiv som före- kommer.

De nationella institutionerna ligger, med få undantag i Stockholm. Av den anledningen kan det finnas intresse att regelbundet ställa frågan till breda rikstäckande befolkningsurval om hur många som besökt dessa institutioner någonsin eller ur ett kortare tidsperspektiv.

37.4.6. Slutsatser för framtiden

Med tanke på den relativt stora mängden befintliga data kan det tyckas som om såväl uppföljningssystemen som de hittills genomförda utvärderingsini- tiativen inte kan utvecklas ytterligare. På ett övergripande plan menar vi att ambitionsnivån faktiskt också har varit hög, men att det i det praktiska genomförandet kommit att bli en splittrad och fragmentarisk bild som växer fram trots, eller kanske tack vare, mängden av uppgifter. Det behövs en övergripande diskussion om nyttan av de olika indikatorema.

De uppföljningar som gjorts löpande har sällan klara kopplingar till bidragsgivningen eller andra styrsystem. Undantag är kopplingen till antalet fast anställda för grundbeloppsberättigade institutioner, prispressen på statligt stödda boktitlar och kravet på turnéverksamhet utanför hemkommunen för fria gruppers erhållande av stöd samt statistikunderlaget för biblioteksersätt- ningen. Man får uppfattningen att styrning och uppföljning är två separata system med olika ideologier och ambitioner.

Vi har också kunnat iaktta tydliga klyftor i systemet. En gäller relationen mellan de tre offentliga bidragsgivarna. Uppföljningen av de kulturpolitiska åtgärderna skulle vinna på ett utvecklat samarbete mellan de tre offentliga nivåerna. Som det nu är samlar Statens kulturråd in uppgifter om kommunala

Statliga myndigheter och institutioner inom kulturdepartementets ansvarsområde 1995 Riksdagen

Regeringen Kulturdepartementet

Centrala myndigheter Sektorsorgan och institutioner Regionala institutioner Akademien för de fria konsterna Akademier Musikaliska akademien Svenska akademien Kungl. Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien

Presstödsnämnden Taltidningsnämnden

Massmedier Radio- och ”TV-verket Granskningsnämnden för radio och TV Sveriges Radio AB Sveriges Television AB Sveriges Utbildningsradio AB

Konstnärer Konstnärsnämnden Bildkonstnärsfonden Sveriges Författarfond

Film Svenska Filminstitutet Statens biografbyrå

Arkiv Riksarkivet med Svenskt biografiskt lexixon 7 landsarkiv.

Krigsarkivet Stadsarkiveni Stockholm och Malmö har landsarkivfunktion inom resp. region

Arkivet för ljud och bild (ALB) Språk- och folkminnesinstitutet 5 dialekt-, ormamns- och folkminnesarkiv

Kulturmiljövård Riksantikvarieämbetet Länsstyrelserna

Teater, dans, Statens kulturråd Riksteatern musik, konst, Dramatiska teatern museer, utställ- Operan ningar, litteratur, Svenska n'kskonsener folkbibliotek, Nämnden för hemslöjdsfrågor folkbildning Statens konstråd Nämnden för utställningar av svensk konst i utlandet Riksutställningar Statliga eller huvudsakligen statsstödda museer: Statens historiska museer Nordiska museet Statens sjöhistoriska museum Statens konstmuseer Statens musiksamlingar Arkitekturmuseet

Naturhistoriska riksmuseet Livrustkammaren, Skoklosters slott och Halwylska Museet Tekniska museet Folkens museum - etnografiska Skansen Talboks- och punktslniftsbiblioteket Svenska språknämnden Sveri gefinska språknämnden

och landstingskommunala bidrag från de statligt stödda musik— och teaterin- stitutionema och de fria grupperna tillsammans med verksamhetsöversik- tema. Statistiska centralbyrån samlar motsvarande uppgifter från folkbibliotek och museer. Sådan verksamhet som saknar statligt stöd hamnar på det viset helt utanför bilden av kulturlivet — såväl i fråga om verksamhet som det ekonomiska stödet. Vi är övertygade om att kommuner och landsting har intresse av att beskriva och jämföra de olika kulturaktiviteter som pågår inom de egna geografiska ansvarsområdena. Vi kan därför förstå om data på enbart nationell nivå upplevs som mindre relevanta. Vi skulle därför vilja förorda att uppgifter samlas in och presenteras på flera geografiska nivåer. Också i fråga om brukarundersökningar behöver bildernas jämkas sannnan.

En annan brist i systemet hänger samman med att myndigheter och institu- tioner upplever att uppföljning, analys och utvärdering tar resurser från den ”egentliga” uppgiften. Detta blir särskilt tydligt i relation till de mindre myn- digheterna och de verksamhetsdrivande institutionerna. De anslagsfördelande myndigheterna behöver förmedla en positiv attityd till vad uppföljning och utvärdering faktiskt kan ge igen till en verksamhet. Ett viktigt led i den pro- cessen är att höja statusen för uppföljande och utvärderande verksamhet inom den egna myndigheten.

Vi skulle också gärna se en större samverkan mellan de olika myndighe- terna och även med andra organ på kulturområdet. Vi har stor förståelse för att varje verksamhet har sina särpräglade behov och krav på hur ett uppfölj- ningssystem ska vara utformat, men vi är också övertygade om att en sam- verkan kan fungera inspirerande och stimulerande. Framför allt borde ett ökat samarbete kunna leda till ekonomiska vinster då uppgifterna ska samlas in.

Samverkan mellan kulturmyndigheter och marknadens parter förekommer i alltför ringa utsträckning. Gemensam kunskapsbas för bransch och samhälle är vad vi skulle vilja förorda. Framförallt på medieområdet finns producenter, försäljnings— och distributionskanaler som genererar egna basdata men som också har behov av sådana uppgifter om publik och användare som myndig- heterna och institutionema samlar in. Ett samarbetsorgan skulle kunna nyttja även denna till områdets gemensamma bästa.

Uppföljningar och utvärderingar ligger påmånga olika händer vilket gör att bilden upplevs som splittrad. Ett stort antal publikationer — offentliga, officiella, inofficiella och interna — förekommer. Arbetet med att förmedla en bild av ett enskilt kulturområde är omfattande och mycket tidsödande. Vi vill fästa uppmärksamhet på MedieSverige som prototyp för en samlad översikts- publikation. Att i en gemensam form samla fakta, debatt och värdering av olika kulturverksamheter menar vi skulle kunna vara en tänkbar modell. Med medverkan av personer från kulturområdet, forskare från universitetsvärlden och branschföreträdare skulle man kunna uppnå samling i en eljest mång- fasetterad och splittrad kunskapsmassa.

37.5 Helhetsbilden av det statliga styrsystemet — sammanfattande iakttagelser

Genom följande sammanfattande iakttagelser försöker vi avslutningsvis lyfta fram de mest karaktäristiska dragen i det statliga styrsystemet på kulturområ— det.

Det har haft stor betydelse att regering och en enig rideag 1974 formule- rade mål för en samlad kulturpolitik och att målen stämde väl överens med synen på kulturpolitiken inom kommuner, landsting och organisationer. Denna samsyn har haft avgörande betydelse för den utbyggnad som följde, eftersom utvecklingen på de flesta delområden förutsatte samverkan mellan olika parter. Det är omvittnat att målen har verkat inspirerande på kulturarbetet inom landsting och kommuner, bland konstnärer och konstnärsgrupper ochi organisationslivet. De har däremot sällan angetts som utgångspunkt för en- skilda reformer eller i prioriteringssituationer. De övergripande målen har en- samma varit otillräckliga för ett system med mål- och resultatstyming. De konkretiseringar som regering och riksdag på senare år beslutat om genom sektorsmål på några delområden och genom verksamhetsmål för myndighe- ter, institutioner och bidragsanslag är steg på vägen mot ett sammanhängande styrsystem.

Lagstiftningen på kulturområdet har genom översyner under periodens senare del förtydligats. Samtidigt är villkoren i många av statsbidragsförord- ningarna på kulturområdet av allmän art. Detta speglar balansgången mellan att staten å ena sidan kan eller bör ställa tydliga krav och å andra sidan ambi- tionen att stödja och stimulera men inte att reglera kulturverksamheten.

Den grundläggande ansvarsfördelningen mellan staten och övriga aktörer förefaller ha fungerat väl. Å andra sidan har dialogen med den regionala och den lokala nivån ofta inskränkt sig till kontakter kring bidragen mellan bidragsfördelande myndighet och den enskilde bidragsmottagaren. Frågor om helhetsutvecklingen inom länen har t.ex. sällan diskuterats mellan länens företrädare och statens. Inte heller de avtal staten träffat med vissa aktörer har följts upp särskilt systematiskt.

Detaljuppdelningen av den statliga kulturbudgeten har minskat under pe- rioden men är fortfarande större än på andra samhällsområden. Det innebär å ena sidan att regering och riksdag kan styra pengar med ganska stor precision men å andra sidan att detaljfrågor kan ta tid och kraft från de övergripande och grundläggande kulturpolitiska frågorna.

En del av de statliga bidragsystemen — och hanteringen av dem — har kommit att framstå som ganska statiska när anslagsökningar uteblivit.

Strukturen av statliga myndigheter och institutioner på kulturområdet har inte förändrats radikalt som följd av 1974 års kulturpolitik. I stor utsträckning är det de gamla institutionerna som fått uppgiften att förverkliga den nya kul- turpolitiken. I många avseenden är organisationsstrukturen väl anpassad till

områdets och bidragsgivningens karaktär. Samtidigt är den så sammansatt att den kan vara svår att överblicka. Många av organen är små och resurs- och kompetensmässigt sårbara.

Uppföljning och utvärdering har efter hand ägnats allt större uppmärksam— het men fortfarande återstår många frågor om ambitionsnivå, inriktning, metoder, indikatorer och samspel mellan kulturlivets olika aktörer att lösa.

38. Kulturpolitikens möjligheter och begränsningar — några avslutande iakttagelser

Detta sista kapitel är inte en sammanfattning av de föregående. Däremot inne— håller det några resonemang i ett helhetsperspektiv. Vi tar upp fyra aspekter på kulturpolitiken och dess resultat som kompletterar våra tidigare iakttagelser och diskussioner. Resonemangen har karaktär av ansatser och gör inte an- språk på att vara fullt utvecklade.

Kulturutredningens, dvs. kommitténs värdering av 20 års kulturpolitik finns i kapitel 3 ”De senaste 20 årens kulturpolitiska erfarenheter” i slutbetän- kandet (SOU l995z84) ”Kulturpolitikens inriktning”.

38.1. Att bidra till reella möjligheter

Deltagandet i kulturlivet är, utöver det som organiseras inom förskola och skola, individens val. Vad det offentliga kan göra är att bidra till att män- niskor får reella möjligheter att var kulturellt aktiva och delaktiga samt till kontinuitet och sammanhang i kulturmiljön. Det sker genom bidrag till för- eningar, organisationer och enskilda eldsjälar, till konstnärer och grupper av konstnärer, genom samspel med företag på marknaden och genom verk- samhet i egen regi framför allt i forrn av kulturinstitutioner. På vissa områden ges spelregler och skydd för kulturvärden genom lagstiftning.

Möjligheterna har blivit fler de senaste 20 åren även om utvecklingen inte är helt entydig.

Nätet av regionalt verkande kulturinstitutioner har stärkts sedan 1974. De då existerande institutionerna har fått större arbetsmöjligheter genom ökade bidrag. Samtidigt har det kommit till 12 regionala teatrar och fyra kammaror- kestrar. Den dåvarande regionmusiken har fått landstingen som huvudmän och därmed regional styrning av ambitioner och inriktning. Regionalt verkan- de kulturinstitutioner finns nu på 37 orter, varav de flesta är residensstäder och har mer än en institution. Många människor har fått närmare till en eller flera kulturinstitutioner. År 1973 hade ca 1,3 miljoner svenskar utanför stor- städerna en teaterinstitution i sin kommun, 20 år senare är antalet drygt 1,8 miljoner. De dryga 550 000 personer utanför storstadsområdena som hade en symfoni— eller karnmarorkester på nära håll har ökat till närmare en miljon.

Nätet av lokala kulturinstitutioner — folkbibliotek, lokala museer, konsthal- lar samt den kommunala musikskolan — har också stärkts betydligt under perioden inom ramen för kommunernas ansvar. Det gäller särskilt folkbiblio- teken och de kommunala musikskolorna. Folkbibliotekssystemet har sam- tidigt ”kondenserats” genom att ett antal utlåningsstationer och mindre filialer lagts ner, medan många huvudbibliotek och större filialer fått nya lokaler, bättre mediebestånd, tillgång till den moderna inforrnationsteknologins hjälp— medel samt kompletterats med bokbussar och annan uppsökande verksamhet. De senaste åren har dock vissa inskränkningar skett bl.a. i bokbussverk— samhet och uppsökande verksamhet. Vissa inskränkningar har också skett i den kommunala musikskolan.

De konstarter och genrer som saknar institutioner eller har svag institu— tionell förankring har i allmänhet fått arbeta med betydligt mindre resurser än de institutionsstarka konstarterna och genrerna. Det gäller bild- och form- konst, dans och musikaliska genrer som jazz, folkmusik, kammarmusik och körmusik.

Den geografiska spridningen av teater- och dansföreställningar, konserter och utställningar genom turnéer respektive vandringsutställningar har föränd- rats sedan 1974. Riksteaterns utbud har litet mer än halverats, delvis genom överföring av de fyra regionala ensemblema till regionala huvudmän. De regionala och lokala teatrarnas turnéverksamhet har ökat, men inte alls i samma omfattning. De fria teater- och dansgruppema har blivit fler, ökat sitt utbud och därmed också utbudet av tuméföreställningar. På musikområdet har den stora förändringen på turnéområdet varit en förändring av ansvar, från Rikskonserter till länsmusiken. Vandringsutställningar i Riksutställning- ars regi har mer än halverats uttryckt i utställningsdagar sedan slutet av 1970— talet. Framför allt de regionala museerna har dock fått större förutsättningar att också arbeta med vandringsutställningar. Antalet konstnärer inom alla konstarter och genrer har ökat betydligt under perioden och därmed mångfalden av konstnärliga uttryck och alster. De konstnärliga utbildningarna har också utvecklats. Även andra utbildningar på kulturområdet, t.ex. inom kulturmiljövårdens område, har byggts ut.

På radio- och tv-området fanns vid periodens början tre radiokanaler och två tv-kanaler, alla inom ramen för den avgiftsfinansierade public service- verksamheten. Nu finns fyra sådana radiokanaler inom Sveriges Radio men också ett stort antal reklamfinansierade lokalradiostationer samt föreningsdri- ven närradio. Vi har fortfarande två public service—kanaler inom Sveriges Television men också tre svenska reklamfinansierade tv-kanaler, ett stort antal utländska tv-kanaler av olika typ samt på sina håll lokal—tv. Hushållen har fått många kanaler att välja på. Däremot har bredd och variationsrikedom i utbu— det inte ökat i proportion till antalet kanaler. Konkurrensen om lyssnare och tittare harhittills gett en betydande likformighet i programsättningen.

År 1973 fanns det 20 orter i landet, i regel de folkrikaste, med dubbel ut- givning av dagspress. Tjugo år senare gäller det alltjämt 18 av orterna. Den periodiska pressen inklusive kulturtidskriftema är mycket mångsidig.

Under perioden har det skett en viss ökning av utgivningen av böcker , bokklubbsverksamheten har expanderat medan antalet bokhandlar minskade under periodens första del. F onogramutgivningen i landet har tiodubblats samtidigt som antalet renodlade skivbutiker minskat från ca 500 till ca 100. De som återstår finns nu nästan alla i de största städerna. Antalet premiär- visade filmer på biograf har minskat något. Däremot är det totala antalet bio- grafer i stort sett oförändrat men proportionellt sett fler finns nu på större orter genom multibiograferna. Utbudet av film på video är nu mycket stort och spritt över hela landet.

Folkbildningsarbetet och amatörverksamheten har stärkts ekonomiskt under periodens första del, medan bidragen från stat och kommun totalt sett minskat under senare år. Antalet studiecirklar ökade de första åren efter 1974 men ligger nu strax under nivån 1979/80. Andelen estetiska cirklar är dock högre nu. Antalet kulturprogram har ökat kraftigt under perioden. Studieför- bunden verkar i alla kommuner och i små och medelstora kommuner utgör deras kulturprogramverksamhet en stor del av det totala kulturutbudet. Folkbildningen har, framför allt genom reformen av det statliga stödet 1991, fått stor frihet att utforma sin verksamhet och att själv ta ansvar för priori- teringsfrågoma.

Kulturverksamhet har blivit vanligare i flera miljöer: på arbetsplatser, i boendemiljöer och inom vården. Kulturverksamheten är inte längre så tydligt bunden till institutioner och evenemang. Genom de fria teater-, dans- och musikgruppemas verksamhet har kulturen också i högre grad etablerat sig utanför institutionerna.

Arrangörsledet har utvecklats över 20-årsperioden. Det gäller som framgått studieförbunden som arrangörer av kulturprogram. Det gäller Riksteaterns lokalföreningar och det gäller många andra. De senaste åren har dock en del arrangörer fått sämre ekonomi bl.a. på grund av ”frusna” eller minskade kommunala anslag. På vissa områden, t.ex. dans, saknas engagerade och kunniga arrangörer på många orter.

Publikarbetet har inte alltid varit prioriterat eller framgångsrikt. Kulturrådet har i arbetet med uppdraget att vidga deltagandet i kulturlivet bl.a. markerat att framför allt institutionernas publikarbete hittills i allt för hög grad fungerat på de aktiva och välmotiverade deltagarnas villkor. Institutionerna avsätter i all- mänhet begränsade resurser till publikarbete och marknadsföring. Litteratur- främjandet har lagts ner, medan verksamheten med ”En bok för alla” lever kvar. Konstfrämjandet upplevde flera ekonomiska och verksamhetsmässiga kriser under perioden för att till slut upphöra. Arbetet har nu rekonstruerats i Folkrörelsernas Konstfrämjande. Också skådebanerörelsen har brottats med svårigheter. Detta har också lett till svagheter i publikarbetet.

Intresset för historia och kulturmiljövård har ökat och bl.a. tagit sig uttryck i ”Gräv där du står”-verksamhet, samling kring arbetslivsmuseer och enga— gemang i hembygdsrörelsen och i olika opinionsgrupper. Kulturmiljön som resurs i samhället och för den enskilde har kommit allt mer i förgrunden. Frågorna har integrerats i samhällsplaneringen och i miljö- och jordbruks— politiken.

På en del områden har möjligheterna vidgats och utnyttjandet ökat utan stöd från det offentliga. Tydliga exempel på det är det breda utbudet av musik i alla former och den stora ökningen av besök på musikevenemang, den växande floran av specialtidskrifter inom en mängd ämnesområden samt videomarknaden.

På det hela taget har möjligheterna att vara kulturellt aktiv ökat under 20- årsperioden. Samtidigt har kulturvanoma ändrats ganska lite. Det reser frågor både om hur effektiv kulturpolitiken varit och om vilka förhållanden i det om- givande samhället som spelat in. Vi börjar med den senare frågan för att sedan diskutera framgångsfaktorer och ”kritiska” förhållanden på kulturom- rådet.

38.2. Vad beror på kulturpolitiken och vad beror på förändringar i samhället i stort

Redan i kapitel 2 har vi tagit upp den grundläggande svårigheten vid studier av samhällsförhållanden, den komplexa verkligheten där olika variabler sällan kan renodlas. Det är därför är svårt att komma till klara slutsatser om effek- terna av en enskild åtgärd. Det gäller i hög grad kulturområdet, eftersom kulturverksamheten till sin karaktär är öppen mot det omgivande samhället, påverkar det och påverkas av det.

Vi gör ett antal iakttagelser om förhållandet mellan å ena sidan kulturin- tresse och kulturaktiviteter och å andra sidan förhållanden utanför kultur- politiken. Utgångspunktema finns i allmän samhällsvetenskaplig kunskap, i resultaten från kultursociologiska studier, Kulturrådets arbete bl.a. med upp- draget att vidga deltagandet i kulturlivet och de kulturvaneundersökningar som finns och de vidarebearbetningar av dem som bl.a. vi gjort.

Arbetets villkor och boendemiljöer och boendeförhållanden skapar grund— mönster i människors liv som påverkar lust, vilja och förmåga att vara kul- turellt aktiva. Strukturförändringarnai samhället och utbyggnaden av infra— strukturen har också lett till ett starkt tryck på den befintliga miljön

Kulturvanor och kulturintresse ingår i ett mönster av sociala vanor, kon- takter och relationer med andra människor. Kulturengagemanget påverkas inte bara av kulturverksamhetens karaktär och den enskildes kunskaper och värderingar, erfarenheter och upplevelser utan också av de grupper och nät-

verk i vilka individen ingår. Kulturvanor måste därför förstås och förklaras i ljuset av livsstilar och sammanhängande levnadsmönster. Varaktiga föränd— ringar av kulturvanor har i regel skett långsamt och oftare som en följd av en social omstrukturering än av att enskilda individer brutit sig ur gruppens eller klassens kulturella mönster. När samhället utvecklas i riktning mot ökad social rörlighet och när det blir mer mångkulturellt kan det tänkas att sådana utbrytningar och ”avvikande” kulturvanemönster blir vanligare.

Det finns ett starkt samband mellan kulturvanor och utbildning, uttryckt i antal studieår. Det finns tendenser till minskning av skillnaderna mellan grup- per med olika utbildningsbakgrund. Bl.a. har andelen lågutbildade som be— söker teatrar och bibliotek ökat mer än för befolkningen i sin helhet. Utbild- ningsfaktom är dock alltjämt starkt särskiljande. Nu allt fler ungdomar genom en lång utbildning. Det kan komma att påverka kulturintresset positivt. Samtidigt finns risken för en allt tydligare klyfta mellan en växande grupp välutbildade och en minskande grupp lågutbildade medborgare.

Det finns också ett starkt inbördes samband mellan utbildningsnivå, yrke och inkomst. Men arbetsförhållanden och ekonomiska förhållanden kan också ha självständig betydelse. I några fall är det uppenbart att utbildnings— faktom inte räcker som förklaring till skillnader i kulturvanor. Förvärvsarbe- tande inom tjänste— och serviceyrken med begränsad utbildning har t.ex. större andel besök på kulturevenemang än industriarbetare och lantbrukare med samma utbildning.

Välståndsutvecklingen uttryckt i disponibel inkomst har betydelse för kul— turdeltagandet. Hushållens disponibla realinkomster sjönk för många grupper något under 1980-talet men ligger i början av 1990-talet över 1975 års nivå. Inkomstökningama kan ha verkat i olika riktningar beroende på individuella val. Den som vill har nu möjlighet att spendera mer på kultur än i mitten på 1970-talet. Men hushållen kan också ha valt att lägga pengar på t.ex. bättre bostad, utbildning eller rekreation av olika slag (sommarhus, båt, semester- resor etc.) vilket kan ha lett till mindre utrymme för kulturutgifter. I den kulturpolitiska debatten har frågan om ekonomiska hinder för deltagande i kulturlivet undan för undan blivit allt mindre framträdande. Det finns dock en priskänslighet. Avgiftshöjningar på senare år i de kommunala musikskoloma har t.ex. lett till ett bortfall av elever. När arbetslösheten de senaste åren stigit kraftigt har gruppen utan ekonomiska marginaler för kultur, rekreation m.m. växt.

Människors disponibla tid för kultur har förändrats på flera sätt. Många kvinnor har gått ut i förvärvsarbete eller ökat sin grad av förvärvsarbete. Samtidigt har vi fått en växande grupp pensionärer som också i ökande grad är friska och vitala under många år.

Kommunikationerna har praktisk betydelse för möjligheterna att vara kul- turellt aktiv. Den största förändringen på det planet de senaste 20 åren är att fler nu har bil. Det minskar problemen med geografiska avstånd. Samtidigt

finns det iakttagelser som tyder på ett visst motstånd mot att resa för långt för att ta del av kultur. Undantagen är större evenemang och resor av typen ”den årliga teaterresan till Stockholm”.

Förskolan och skolan spelar en viktig roll för barns och ungdomars kon- takter med kultur. Barn från hem där tid, ork, ekonomi eller intresse för kul- tur saknas får där kontakt med historia och traditioner, med konstnärlig ge- staltning och får möjligheter att skapa själva. Hur väl förskolan och skolan lyckas beror på hur väl man kan möta barnens skilda behov. Särskilt när det finns ett spänningsförhållande mellan värderingar i skolan och i hemmet eller mellan skolan och kamratgängen ställs det stora krav på formerna för skolans kulturverksamhet för att den ska ge positivt gensvar. Lyckas man inte är risken stor att effekten blir den motsatta, ett avståndstagande från kultur från barnens/ungdomarnas sida. Möjligheterna att lyckas hänger i sin tur samman med hela klimatet i förskolan respektive skolan och utformningen av den samlade verksamheten. Det har t.ex. betydelse i vilken utsträckning eleverna kan använda gestaltande uttrycksmedel i många skolämnen.

Arbetsmarknadspolitiska insatser har kommit att spela en allt större roll på kulturområdet. Ökningen av konstnärskåren har inte motsvarats av en lika stor ökning av efterfrågan på deras produkter och tjänster. En växande strukturell arbetslöshet har delvis mötts av ökade arbetsmarknadspolitiska in— satser. Ökade insatser på kulturmiljövårdens område har samband med de mer konjunkturbetonade svängningarna i sysselsättningen bl.a. inom bygg- sektorn. I båda fallen har ett välkommet tillskott av pengar gett vissa svårig— heter att bedriva en planmässig verksamhet utifrån kulturpolitiska priorite- ringar.

Det finns anledning att studera denna typ av faktorer mera ingående än vad som hittills skett. Det skulle i första ledet ge bättre kunskaper om deras olika betydelse. Med hjälp av den skulle kulturarbetet förmodligen kunna ges ef- fektivare former. Studierna skulle också kunna ge impulser till hur i varje fall vissa omvärldsfaktorer skulle kunna påverkas för att underlätta kulturenga- gemang.

38.3. Framgångsfaktorer och ”kritiska” förhållanden

Går det att hitta generella framgångsfaktorer inom ramen för 20 års kulturpo- litik och kulturverksamhet? Finns det speciellt ”kritiska" förhållanden som har visat sig vara särskilt avgörande?

Vi vill lyfta fram några förhållanden inom kulturområdet. Vi tar här inte upp frågan om pengar.

De många enskilda eldsjälarnas betydelse kan inte beläggas med statistik och har därför ibland kommit i skymundan. De finns överallt i kulturlivet: inom folkbildning och föreningar, inom olika kulturinstitutioner, inom bran-

scher och företag men också vid sidan om de etablerade strukturerna. Många konstnärer inom skilda konstarter är också eldsjälar i den bemärkelsen att de utöver sitt konstnärliga skapande och utövande gör stora insatser som initiativtagare, inspiratörer eller organisatörer av olika typer av arrangemang och verksamheter och som pedagoger. De enskilda eldsjälarna står för mycket av kraften, kontinuiteten och förnyelsen i kulturlivet särskilt på det lokala planet. I arrangörsledet samt i amatörverksamheten är deras betydelse mycket stor liksom när det gäller att värna om den befintliga miljön.

De dynamiska konstnärerna och konstnärliga ledarna spelar en avgörande roll i kulturlivet. Teaterutredningen konstaterade ”att det går att koppla teatrarnas konstnärliga toppar till enskilda teaterledare som lyckats frigöra en- semblemas konstnärliga förmåga. Teaterkonsten är i hög grad beroende av den mänskliga kreativiteten uttryckt i såväl kollektiva som enskilda former.” Motsvarande kan sägas om övriga kulturinstitutioner, också om dem som inte bedriver konstnärlig verksamhet. Inom områden utan institutioner utövar kreativa konstnärer sin ledande och inspirerande roll i andra former, men be- tydelsen av den är lika stor.

Den professionella kvaliteten är avgörande för konstarternas, bibliotekens, museernas och arkivens betydelse. En teater måste först och främst spela bra teater för att beröra sin publik och ha ett berättigande som professionell insti- tution eller grupp. Museerna måste kunna förena ämnesmässig kompetens med skicklighet i presentationerna och öppenhet i dialogen med olika intresse- rade. Motsvarande gäller övrig konstnärlig och institutionell verksamhet. Det kräver yrkeskunnande, skapande kraft, djärvhet och rätten att då och då miss- lyckas.

Den fysiska tillgängligheten till kultur är en förutsättning för delaktighet i kulturlivet. Det man vill engagera sig i måste finnas inom räckhåll eller kunna bringas inom räckhåll. Det gäller i fråga om avstånd, tid, kostnader, tillgäng- lighet även för funktionshindrade m.m. Samtidigt visar alla kulturvaneunder- sökningar att det inte räcker med att undanröja olika praktiska hinder. Till- gängligheten har även kunskapsmässiga, sociala och psykologiska sidor.

Människors olika livsvillkor, värderingar, intressen och praktiska förhål- landen har Visat att mångfalden är viktig, både i fråga om verksamhet och i fråga om kontakterna med presumtiva deltagare. Kulturrådet har i arbetet med uppdraget att vidga deltagandet i kulturlivet pekat på detta och bl.a. markerat att framför allt institutionernas publikarbete hittills i allt för hög grad fungerat på de aktiva och välmotiverade deltagarnas villkor.

Det ökade radio- och tv-utbudet har inneburit en rad olika förändringar. Radions och televisionens klassiska roll att sprida ett identiskt budskap till stora mängder människor har upplösts. Det finns tendenser till uppdelning i lyssnar- och tittarvanoma så att vissa grupper ganska renodlat väljer bara vissa programtyper. Totalt för televisionens samtliga kanaler dominerar det angloamerikanska programmaterialet. I public service-kanalerna är dock an-

delen svenska program hög. Etermedierna når ut med musik, teater, dans- föreställningar, kulturhistoriska perspektiv m.m. till lyssnar- och tittarskaror som den ”levande" kulturen sällan har möjlighet att nå. Etermediemas möjlig— heter att informera om och väcka intresse för kultur är också stora.

Det finns inte en kultur utan många i vårt land, många delkulturer. När man ser till individernas förhållanden kan man urskilja fem tillfällen under livscykeln som i särskilt hög grad påverkar deltagandet i kulturlivet : — förskoleåren

— skoltiden

— övergången från studier till förvärvsarbete — familjebildningen

— pensronenngen

De första åren i livet är alla som mest mottagliga för intryck. Människan förfogar Över många uttrycksmedel, många ”spr” ”. Det lilla barnet använder dem alla. Möjligheten att behålla och utveckla ”språken” har betydelse för den vuxnes förhållande till kulturen. Vi har sett att förskolan spelar en viktig roll för barn som behöver mer kulturell stimulans än vad hemmen ger.

Under skolåren är barn och ungdomar mer kulturellt aktiva än befolk- ningen i genomsnitt, delvis genom skolans försorg, delvis på egen hand och tillsammans med föräldrar eller andra vuxna. De stora minskningarna i kultur— aktivitet inträder dels vid övergången från utbildning till förvärvsarbete, dels vid familjebildningen. Det förstnämnda gäller i särskilt hög grad männen, det senare i högre grad kvinnorna.

Den ökande andelen pensionärer, som i större utsträckning än tidigare också är friska och vitala, har gett och kommer rimligen att ge ett allt större antal kulturellt aktiva äldre människor.

38.4. Positionsbestämning Sverige i Europa

Ungefär tre miljoner svenskar deltar varje år i någon form av skapande verk— samhet, i studiecirklar eller annan bildningsverksamhet. Grovt räknat dubbelt så många besöker minst en gång om året någon kulturinstitution eller något kulturevenemang som konsert, teaterföreställning eller går på bio. Många av dem är regelbundna besökare. Nästan alla tar del av massmedieutbudet, de flesta dagligen.

Internationellt sett ligger Sverige på en hög nivå när det gäller delaktighet i kulturlivet. Några jämförelser kan illustrera det. Ca 60 % av befolkningen i Sverige besöker under ett år bibliotek. Motsvarande siffra för Frankrike är 23 %. I Nederländerna, där knappt en tredjedel av befolkningen är inskriven vid de avgiftsbelagda folkbiblioteken, ”använder” ca 20 % av befolkningen biblioteken. Äldre data från Storbritannien anger 52 % biblioteksbesökare.

Danmark ligger på samma nivå som Sverige. Det är bara för Finland som siffran är högre, ca två tredjedelar av befolkningen.

Knappt 45 % av den svenska befolkningen har varit på teater minst en gång det senaste året. En jämförelse med andra nordiska länder visar att varannan islänning har varit på teater det senaste året. I Finland är andelen teaterbesökare densamma som i Sverige, 31 % av danskarna har besökt tea— tern det senaste året och 26 % av norrmännen. I övriga Europa är andelen av befolkningen som går på teater betydligt lägre. I Frankrike har 14 % av den vuxna befolkningen varit på teater det senaste året och knappt 45 % av be— folkningen har varit på professionell teater någon gång i sitt liv. Fransmännen har i gengäld ofta besökt cirkus.

Att ca 60 % av den svenska befolkningen har varit på något musikevene- mang det senaste året måste betraktas som en hög andel, men då tillämpas också en vid definition. I Schweiz uppger 31 % av de varit på konsert av något slag senaste året och i Nederländerna är motsvarande andel 21 %. I Sverige har 14 % varit på konset med klassisk musik det senaste året. I Frankrike uppger 8 % att de varit på en sådan konsert. Uppgifter från det tidigare Västtyskland uppger samma nivå för befolkningen det senaste halv- året varför den årliga nivån bör vara något högre.

De svenska kulturinstitutionerna står sig i regel gott vid internationella järn- förelser. På folkbiblioteksområdet tillhör vi de ledande nationerna. Teatertät- heten är totalt sett hög särskilt i förhållande till befolkningsstorleken. Svenska teatrar, särskilt barnteatern, och orkestrar hävdar sig i internationella sam- manhang och så gör också många enskilda artister och artistgrupper liksom författare. Vi har ett antal museer av hög internationell klass och våra långa traditioner på arkivens och kulturminnesvårdens område och deras utveckling in i det moderna samhället med bl.a. ett brett kulturmiljöperspektiv ligger också på en hög internationell nivå.

Folkbildningen är unik för Norden och bredden på föreningsverksamheten i övrigt saknar också motsvarighet i många andra länder.

Den bästa mätaren hittills på hur svensk kulturpolitik och kulturverksamhet värderas i internationell jämförelse är Europarådets studie från 1989. I exami- natöremas rapport, i kapitlet Slutsatser sammanfattar de:

”Vi hyser inga tvivel om beslutsamheten i Sverige att höja landets allmänna kulturella nivå och den svenska kulturpolitikens positiva resultat är följakt- ligen många. För en utomstående iakttagare är kanske det mest betydelse- fulla som uppnåtts kulturlivets enastående sociala bredd. I det avseendet kan Sverige nog ligga 10 procentenheter framför den stora klungan andra länder. Den starka betoningen av barns tillgång till kultur hänger samman med detta. Genom övertygande och samarbete med kommuner och landsting har en större omvandling av de regionala kulturinstitutionemas struktur genomförts. Kostsamma ansträngningar har gjorts att ge ekono- miskt stöd till yrkesverksamma konstnärer. Den professionella verksamhe-

ten ligger på en mycket hög nivå. Sverige ligger nära toppen i den euro- peiska ligan vad gäller antal teatrar och orkestrar i förhållande till befolk- ningens storlek.

Det kanske inte kommer som en överraskning att examinatorerna lägger särskild vikt vid den möjlighet som skapas för Sverige på kulturområdet genom utvecklingen i Europa i ett vidare perspektiv. Vi är medvetna om att statsmakterna redan tagit itu med frågan. För att möta den utmaningen, måste konsten få en viktigare roll, utan att den särskilda omsorgen om de breda sociala målsättningarna överges. Inför denna stora uppgift bör statsmakterna inleda en omfattande dialog med kulturlivet och uppmana till större uppslutning kring kulturen över hela landet. Liknande möjligheter öppnas för många länder. Mycket resurser har redan satsats av Sverige och mycket har redan uppnåtts. Strävan att fördjupa svenskarnas upplevel- ser av kultur kommer att innebära flera risker och mer osäkerhet, men examinatörema är övertygade att utbytet i längden blir bestående.”

Förkortningar

ABF Arbetarnas bildningsförbund ALB Arkivet för ljud och bild ALU Arbetslivsutveckling AMS Arbetsmarknadsstyrelsen BFI Bokbranschens Finansieringsinstitut BM Byggnadsrninne BNP Bruttonationalprodukt BONUS Upphovsrättslig Samorganisation BUS Bildkonst Upphovsrätt i Sverige DI Dramatiska Institutet

DOVA Dialekt- och ortnamnsarkivet med svenskt visarkiv

ESO Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi

EU Europeiska Gemenskapen FHR Folketshusföreningarnas Riksorganisation

FKf Folkrörelsernas Konstfrämj ande FN Förenta Nationerna FRP Fysiska riksplaneringen GA'IT General Agreement on Tariffs and Trade HSFR Humanistiskt—samhällsvetenskapliga forskningsrådet HSO Handikappförbundens samarbetsorgan ILO International Labour Organization IT Informationsteknologi KB Kungl. biblioteket KIA Kultur i arbetslivet KIF Föreningen Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare KLYS Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd KML Kulturminneslagen KOSK Kommunema, staten och kulturpolitiken, en studie gjord av Kulturrådet

KRO Konstnärernas riksförbund KTH Kungliga Tekniska Högskolan KUR Statens kultutrråd

LAR Landskapsarkitektemas Riksförbund ID Landsorganisationen MKB Miljökonsekvensbeskrivningar NFH Nämnden för hemslöjdsfrågor NfS Nutida Svenskt Silver NOLA Naturvårdsåtgärder i odlingslandskapet

764

NORDICOM Nordiska Dokumentationscentralen för

NRL NUNSKU NUTEK PBL

SACO SAMDOK

SAMI SAR SBL SBM SCB SFI SHR Sia SKAP SKB SKR SOFI SOU SSD STIM STR-T SVAR SYMF TBV TCO ULF UNESCO

URL UV

Masskommunikationsforskning

Lagen om hushållning med naturresurser Nämnden för utställning av nutida svensk konst i utlandet Närings- och teknikutvecklingsverket Plan- och bygglagen Riksarkivet

Riksantikvarieämbetet

Radio-data-systemet

Riksföreningen för Folkmusik och Dans Institutionen för konservering

Rörelsefolkhögskolornas intresseorganisation Reparation, om- och tillbyggnad

Riksrevisionsverket

Sveriges Akademikers Centralorganisation

Samordning, samtid och samarbete. En sammanslutning av svenska kulturhistoriska museer som bedriver insamling och dokumenation

Svenska tonsättares internationella musikbyrå Svenska Arkitekters Riksförbund

Svenskt biografiskt lexikon

Statliga byggnadsminnen

Statistiska centralbyrån Svenska för invandrare Svenska Hemslöjdföreningarnas Riksförbund Skolans inre arbete Föreningen Sveriges Kompositörer av Populärmusik Stockholms Kooperativa Bostadsförening Sveriges Konstföreningars Riksförbund Språk- och folkminnesinstitutet Statens offentliga utredningar Svensk samhällsvetenskaplig datatjänst Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå Svenska Tomedalingars Riksförbund—Tornionlaaksolaiset Svensk Arkivinformation i Ramsele Sveriges Yrkesmusikerförbund Tjänstemännens bildningsverksamhet Tjänstemännens Centralorganisation

Undersökning av svenska folkets levnadsförhållanden av SCB United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization

Upphovsrättslagen Undersökningsverksamheten

Bet. Dir. Ds

Prop.

RF

Rskr.

SFS

Betänkande Direktiv

Departementssen'en Proposition Regeringsforrn Riksdagskrivelse Svensk Författnings Samling

_-

arna.

-;' uar-a' alfr- a .

. lf

FCH

Specialstudier

Kulturutredningen har lagt ut uppdrag på utomstående expertis för att genom- föra ett antal fördjupande studier av olika problemområden. Arbetet har resul- terat antingen i att studierna har sammanfattats i rapportform eller att de av- lämnats i form av kommenterade tabeller. Studierna arkiveras tillsammans med utredningens övriga handlingar.

Ahlinder C (1995): Kultur på landsbygd och i glesbyngStudie för Kultur- utredningen. Andersson L G (1994): Ny kunskap genom forskning och utvärdering. Studie för Kulturutredningen. Andersson L G (1994): Utveckling och förnyelse av kulturverksamhet. Studie för Kulturutredningen. Berggren L (1994): Utvärdering av det statliga grundbeloppssystemet 1974—1994. Studie för Kulturutredningen. Gandini K & Göthson H (1994): Rapport om kultur i förskolan 1974—1994. Studie för Kulturutredningen. Lundström S (1994): Kulturpolitiken och den kulturella mångfalden i Sverige. Studie för Kulturutredningen och Invandrar- och flyktingkommittén. Nowak L (1995): Kultur i skymundan. Studie för Kulturutredningen. Persson E (1994): Kulturen i skolan. Studie för Kulturutredningen. Romanus M (1994): Kulturpolitik i den högre utbildningen. Studie för Kultur- utredningen. Sandahl R (1994): Stödet till folk- och länsbibliötek och regionala museer. Generellt eller selektivt? Studie för Kulturutredningen. Sandh H (1994): Kulturskolorna i Sverige — en lägesrapport våren 1994. Studie för Kulturutredningen. Statens kulturråd (1994): Arrangerande musikföreningar med bidrag från Kulturrådet, verksamhet och ekonomi 1988—1993. Studie för Kulturutred ningen. Virdebrant C-E (1994): Undersökning av statsutgiftema till kulturändamål och massmedier m.m. 1973/74—1991/92. Studie för Kulturutredningen.

lip-":.!- ru: |||—'in' |"IA|U'[|| 'hl

- wh'fiub-lp Hm....w Jura ql

nr.-..' . _: ' Sinh-'=') '_' TE mun". .'— _ »| ' .--' .(anmr 'r' . .'-.l.|| '; l' film.! i lm..." DFI'.

53:15"; mymunnllm ..'l'l. ååå! "':'—"* wi?" l'Me mtr,. mra'i'niw' I"t!u t r.. " ';Will'l [lr-»" '-'_-l"'*' 1! 1 33-3 "'h- '-" vrf—W sidor?»; '.: 'l— ha». in... lra».*v.'.'-.."'.'D t... .:?r = -. _. =.. ;. ' .då'åJEeJT-l'njpjml 'H' alla”?! Mät; ' ,.Tl'" hml' WWFIJD-J "Enar-rutinul in .it låtar...: ... 911.»an å,. E' -' "”:ng ' J' man *" **”El'l'f-Ä. ”' "lk" annan-rl "då :.?ULQ'H Nt runs-mur: . hi!.nm'ia'n't _"?EI' Jump—fl klänga

' "' ' gurun rt nynnar "Ul-Ilva '.U'l JILIBjP.

55:le bå'rimlu'l ar.- lsli. MTM-zur? num' Jabal-rum ri _rtazrrrl-r

Kommentar till den kulturgenealogiska tabellen

Utgångspunkten för tabellen är anslagsstrukturen för littera G och H inne- hållande kultur- och medieanslagen inom Utbildningsdepartementets budget budgetåret 1991/92. Anslag och anslagsposter är därefter förda bakåt med nedslag vart tredje budgetår samt framåt varje budgetår. De år som valts före 1991/92 utgör slutåret i varje mandatperiod för riksdagen bl.a. med tanken att respektive regerings politiska intentioner då bör synas tydligt.

Om ett anslag härstammar ifrån en anslagspost som tidigare legat under en annan huvudtitel har historiken om möjligt givits på den sista tabellsidan. Denna historik är inte komplett.

Den största förändringen under perioden inträffade i och med att Kultur- departementet inrättades 1991/92.

Vi har så långt det har varit möjligt angivit det faktiska utfallet för varje an- slag. Ibland har vi funnit det lämpligt att också utveckla enskilda anslags- poster under anslagen. Då kan det faktiska utfallet vara svårt att härleda. Vi har i sådana fall försökt läsa ut utfallet i berörd myndighets, ofta Kulturrådet, bidragsredogörelse. I några fall har vi använt oss av de budgeterade värdena.

Inom myndigheterna händer det att tidigare fördelade medel återbetalas el- ler av andra skäl inte förbrukas. Det gör att man enskilda år kan fördela större summor än vad budgeten visar. Den anslagsgenealogiska tabellen kan av dessa skäl aldrig presentera exakta summeringar. Restposter eller differenser uppstår av nödvändighet.

Vissa anslag eller anslagsposter är markerade med asterisk (*). I fall där flera likartade institutioner eller verksamheter samsas under en anslagspost finns då undertabeller som anger förbrukningen per institution under anslags- posten. Dessa tabeller presenteras endast i den särskilda tabellbilagan.

Det förekommer också några äldre anslagsposter som helt förts bort ur de äldre kulturanslagen eftersom de inte längre förekommer inom Kulturdeparte- mentet. Det gäller vissa delposter under den tidigare rubriken Ungdoms- och folkbildningsverksamhet. Där ingick tidigare bidrag till ungdomsorganisatio- ner, till handikappades kulturella verksamhet och bidrag till Centralförbundet för alkohol— och narkotikaupplysning m.m.

I några fall förekommer det att ett anslag innehåller ett fåtal poster, som vi ändå önskat separera. Så är exempelvis fallet tidigare år för fördelningen av kostnaderna på Dramaten och Operan i Stockholm. I dessa fall har vi använt oss av anslagets utfallssiffra, men fördelat den på de enskilda posterna, i det

nämnda fallet de båda institutionerna, enligt de inbördes proportioner som angivits i den ursprungliga budgeten.

I en del fall har tidigare anslag slagits samman alternativt splittrats upp på ett nytt sätt.

Observera således att summan av anslagspostema inte alltid summerar till det förbrukade anslaget på grund av ovannämnda faktorer. Inte heller sum- man av anslagen blir exakt överensstämmande med områdets förbrukade medel enligt RRV. Genealogins syfte är att erbjuda ett ”släktträd” för utveck— lingen av de nu existerande anslagen — inte att beskriva utvecklingen av medel under en viss huvudtitel eller ett littera. För jämförelse anges emellertid också de förbrukade summorna enligt RRV för aktuella littera sist i tabellen.

Alla delposter som inte är faktiska utfallssiffror enligt RRV har markerats med kursiverad text.

Då uppgift saknas har detta markerats med ”i.u.” (medan ”—” har reserve- rats för att ange att posten inte var aktuell detta år (ej introducerad respektive upphört).

Budgeterade värden och utfallsvärden för kultur- och medieanslagen kan skilja sig åt under åren, men differensen överstiger aldrig 5 % de år som är våra referensår. För enstaka anslag kan differensen naturligtvis vara större.

Exempel på hantering av några enskilda anslag

Anslaget G2 ”Bidrag till utvecklingsverksamhet inom kulturområdet m.m.”, som är ett av områdets detaljrikaste, har fördelats på delposter enligt budget i regleringsbrev. Differens som uppstår mellan hela anslagets utfall och budget har balanserats mot posten ”Till regeringens disposition” som således ibland kan anta negativa värden.

För anslaget G5 ”Bidrag till konstnärer” har en fördelning på olika konst- områden skett i enlighet med budgeterade anslagsposter. Anslaget G6 ”Inkomstgarantier för konstnärer m.m." har för att kunna fördelas på olika konstområden schabloniserats efter antalet innehavare inom respektive konst- närskategori.

Anslagen till Operan och Dramaten har schabloniserats i proportion till budget men beräknats på den faktiska utfallssiffran.

För anslagen GIS ”Bidrag till regionala och lokala teater-, dans- och musikinstitutioner” och G16 ”Bidrag till fria teater-, dans— och musikgrupper m.m.” har Kulturrådets bidragsredogörelser använts som utgångspunkt för uppdelning på konstområden.

Museerna har, de år de inte haft egna anslag, förts ut med budgeterat värde under anslag G30 ”Centrala museer, förvaltningskostnader” och G33 ”Bidrag till vissa museer m.m.”. Fr.o.m. 1993/94 framgår inte längre i anslagsstruk- turen eller RRV:s redovisning förbrukade anslag på enskilda museer. I detta

fall har vi låtit inhämta uppgifter från RRV om det faktiska utfallet eftersom differensema annars skulle bli för stora.

Kultumriljövården har tillförts medel som ingår som delposter i större an- slag vid andra departement. Det har därför varit svårt att få fram utfallssiffror för dem. Vi har då i stället angivit värden som motsvarar utnyttjad del av be- viljade beslutsramar.

Innehållsklassificering

Den anslagsgenealogiska tabellen blir genom kulturbudgetens konstruktion mycket omfattande och svåröverskådlig. I ett försök att sammanfatta den till ett överblickbart format har anslagen och de förekommande anslagspostema klassificerats enligt fyra olika principer.

Decentralisering

Den första klassificeringen avser en uppdelning mellan sådana poster som, enligt en sammanställning som Kulturrådet 1994 gjorde för Musei- utredningen, räknas som regionalt fördelningsbara och sådana som inte har tydlig geografisk dimension. Vi kallar indelningsgrunden ”Decentralisering”. I klassificeringen förekommer dessutom en tredje kategori innehållande anslagsposter, som enligt vår mening också skulle ha kunnat fördelas regionalt. För att få jämförbarhet med Kulturrådets beräkningar har de emellertid i denna redovisning särbehandlats.

Man kan genom denna bearbetning se om och i vilken utsträckning de re- gionalt fördelningsbara beloppen ökat eller minskat. Klassificeringen ger emellertid inte svar på hur olika delar av landet gynnats. För att också kunna beskriva detta har ytterligare klassificering gjorts. En sådan analys blir, med nuvarande redovisningsprinciper, en komplicerad och tidsödande process. Vi har därför valt att bara genomföra denna för år 1982/83. Genom den analys som Kulturrådet tidigare tagit fram rörande 1992/93 blir det då möjligt att stu- dera vad som hänt under en tioårsperiod.

För framtida uppföljning av decentraliseringsmålet menar vi att det vore en fördel om bidragsredogörelserna organiserades så att uppföljning av de re- gionalt fördelade resurserna kunde förenklas.

772

Statligt ansvar

Den andra klassificeringen innebär en fördelning mellan rent statliga verksam- heter eller verksamheter där staten är ensam bidragsgivare respektive verk— samheter som kan ha annan huvudman och annan finansiering men där staten är huvudfinansiär. Vi kallar indelningsgrunden ”Statligt ansvar”.

Tanken med denna klassificering har varit att kunna studera om den andra aspekten på decentraliseringsmålet — att föra ut ansvar och beslut — förändrats på ett sätt som avspeglar sig i att statliga medel i ökad utsträckning kommer icke statlig verksamhet till del.

K ulturområden

Den tredje klassificeringen innebär en uppdelning av de statliga kulturansla- gen på sammanlagt tretton konst/kulturområden. Både anslag till professio- nell verksamhet och amatörverksamhet ingår. Vi kallar indelningsgrunden ”Kulturornråde”.

Ändamål

Den fjärde, och sista, indelningen är en ändamålsindelning i fem huvudgrup- per. Varje huvudgrupp är också indelad i underkategorier.

Här skiljer vi på konstnärlig verksamhet, bevarande av kulturarvet, bild- ningsverksamhet, massmedier och övrig verksamhet. Vi kallar indelnings— grunden ”Ändarnål”.

Amatörverksamhet av olika slag har här inordnats under folkbildning.

Snäv och vid definition

Vi arbetar i alla sammanställningar med en snäv och en vid definition av kul- turområdet. I den snäva definitionen ingår bara de statliga medel som numera fördelas över Kulturdepartementets budget. Även äldre anslag, som i dag ryms under Kulturdepartementet men som tidigare funnits under andra hu- vudtitlar, har om möjligt förts in och tillhör därför den snäva definitionen. Ett tydligt exempel på detta är anslaget ”Frärnjande av hemslöjden” som inklude- ras i den snäva definitionen eftersom anslaget tillfördes Kulturdepartementets ansvarsområde 1992/93.

I den vida definitionen ingår även kulturverksamheter eller kulturområdes— besläktade verksamheter som lyder under andra departement. Den största posten är bidrag till studieförbunden som i sin helhet förts in i den vida defi- nitionen. Uppgifter om medelsförbrukningen efter folkbildningsreformen

1992 har fått inhämtats från Folkbildningsrådets verksamhetsberättelser. Ett annat exempel på vad som ingår i den vidgade definitionen är Krigsarkivet eftersom det inte för den studerade perioden ingår under Kulturdepar- tementets anslag. Om framtida uppföljningar av kulturgenealogin blir aktuell bör detta anslag flyttas över till snäv definition eftersom det fr.o.m. budgetåret 1995/96 förts till Kulturdepartementet.

Löpande och fasta penningvärden

I ekonomiska redovisningar som uppdateras regelbundet, som t.ex. Nationalräkenskaperna, visas den ekonomiska utvecklingen i såväl löpande som fast penningvärde. I regel väljer man då för den fasta penningvärdesbe— räkningen ett årtal som ligger viss tid tillbaka. Det är en arbetsbesparande metod eftersom nya data kan fyllas på de äldre sammanställningarna. Vi me- nar dock att en del av tolkningsvärdet riskerar att gå förlorat genom detta slags arbetsbesparande hantering av KPI-neutrala jämförelser. Vi har därför ansett det vara en fördel att i stället föra fram samtliga år till belopp som över- ensstämmer med dagens penningvärde.

Att hålla ekonomiska sammanställningar uppdaterade i aktuellt penning— värde innebär att samtliga uppgifter då måste beräknas på nytt vid varje upp- datering. Det innebär naturligtvis ett visst besvär. Ett annat problem är att man, måste ha tillgång till ursprungsmaterialet för att kunna göra sina uppdate- ringar. Vi har kunnat konstatera att sådant material inte alltid är enkelt till- gängligt. För att underlätta för den som, eventuellt i framtiden, vill uppdatera utvärderingsrapportens tabeller med ytterligare data har vi tagit fram tabell- materialet i två versioner. De kulturgenealogiska tabeller samt tabellerna med de fyra klassificeringama som indelningsgrund presenteras konsekvent både i löpande penningvärde och i 1994 års penningvärde. Omräkningstalen är ba- serade på KPI i 1949 års serie. Ett kalkylblad med formler för framtida om- räkning till kommande års penningvärde kommer att ingå i utredningens ar- kiv.

Klassificeringsschema för gruppering av anslag

Decentralisering 1 Poster som har en geografisk dimension. Använd av Kulturrådet i redo- visningar

2 Poster som har en geografisk dimension men som inte ingår i Kultur- rådets sarmnanställningar 3 Ovriga anslag

Statligt ansvar 1 Anslag till helt statligt finansierad verksamhet i egen regi

2 Anslag till huvudsakligen statligt finansierad verksamhet i annans regi 3 Övriga anslag

Kulturområde 1 Arkiv 2 Bild och form 3 Dans 4 Eterrnedier 5 Film 6 Folkbildning 7 Kulturmiljövård 8 Litteratur/bibliotek 9 Museer 10 Musik 11 Press

12 Teater

13 Övrigt Ändamål

1 Yrkesmässig konstnärlig verksamhet 1 1 Institutioner 12 Fria grupper 13 Enskilda konstnärer 14 Privata företag 15 Inköp av konst till statens byggnader m.m. 16 Konstnärlig utbildning och utveckling

2 Bevarande av kulturarvet

21 Arkiv 22 Folkbibliotek 23 Kulturmiljövård 24 Museer

3 Bildningsverksamhet 31 Studieförbunden och övrig folkbildning, ej folkhögskola 32 Övrig bildningsverksamhet

4 Massmedier

4 1 Press 42 Radio/tv

5 Övrigt 51 Statliga myndigheter på kulturområdet

52 Internationellt kulturutbyte m.m. 53 Övrigt kultur

Decen- Statsanslag till kulturverksamhet m. m. vissa budgetår trali- Orga- Konst- Ända- 1991/92 Ändamål enligt anslagsindelningen 1991/92

sering nisation område mål Litt. Nr Rubrik

3 1 13 51 G 1 Statens kulturråd G 2 Bidrag till utvecklingsverks. inom kulturområdet [ 3 3 13 53 G 2:1 Till statens kulturråds disposition 3 3 13 32 G 2:2.1 * Centrala amatörorganisationer 3 3 13 32 G 2:2.2 * Centrumbildningar 3 3 13 32 G 2:2.3 F olkparkernas centralarg. för central service m.n 3 3 13 32 G 2:2.4 Folkets husföreningamas riksorg. för konstutst. m. 3 3 13 32 G 2:2.5 Bygdegårdamas riksförbund för kulturverksamhet 3 3 13 32 G 22. 6 Våra gårdar för kulturverksamhet 3 3 13 32 G 2.2. 7 Riksförbundet Invandrarnas kulturcentrum 3 3 13 53 G 228 Baltiska institutet 3 3 I 21 G 2:2.9 Immigrantinstitutetför arkiv- och dokumentations 3 3 8 13 G 22.10 Svenska pennklubben för gäststipendium till flykti 3 3 2 32 G 2:2.11 Organisationer inom bild- och formkonstområdet. 3 3 9 24 G 22. 12 Zornsamlingama för fastighetsunderhåll 2 1 12 11 G 2:3 Drottningholms teatermuseum för föreställningsve 2 3 12 11 G 2:4 Vadstena - akademien för kurs- och föreställnings' 2 3 3 11 G 25 Dansens Hus 2 3 I 2 1 I G 2:6 Marionetteatem för verksamheten 3 3 13 32 G 27 Kultur i arbetslivet 3 3 8 22 G 28 Bidrag till folkbibliotek 3 3 13 52 G 2:9.1 * Till kulturrådets disp. för internationellt kulturut- 3 3 13 52 G 2:9.2 Till Stiftelsen Svenska institutets disp. 3 3 13 52 G 2:9.3 Svenska föreningen Norden 3 3 13 52 G 2:9.4 Svenskhemmet Voksenåsen A/S 3 3 13 52 G 2:9.5 Svensk-norska samarbetsfonden för stipendier 3 3 13 52 G 2:9.6 Hanaholmens kulturcentrum för Sverige och F inla 3 3 6 31 G 2:10 Bidrag till länsbildningsförbund m.fl. 3 3 13 53 G 2:11 Till regeringens disposition och övrigt 3 3 13 53 G 3 Bidrag till samisk kultur 3 3 2 13 G 4 Visningsersättning åt bild- och formkonstnärer G 5 Bidrag till konstnärer 3 3 2 13 G 5 Bidrag till konstnärer bildkonst 3 3 8 13 G 5 Bidrag till konstnärer författare 3 3 8 13 G 5 Bidrag till konstnärer dramatiker 3 3 10 13 G 5 Bidrag till konstnärer musik inkl särskilda insatser 3 3 12 13 G 5 Bidrag till konstnärer musik teater film dans 3 3 13 13 G 5 Bidrag till konstnärer internationellt kulturutbyte 3 3 13 13 G 5 Bidrag till konstnärer övrigt G 6 Inkomstgarantier för konstnärer m.m. 3 3 2 13 G 6 Inkomstgarantier för konstnärer bildkonst 3 3 8 13 G 6 Inkomstgarantierför konstnärer fönfattare 3 3 12 13 G 6 Inkomstgarantierför konstnärer scen, film

Decen- trali- Orga- Konst- Ända- 1991/92 Ändamål enligt anslagsindelningen 1991/92 sering nisation område mål Litt. Nr Rubrik

3 3 10 13 G 6 Inkomstgarantierför konstnärer tonkonst 3 3 13 13 G 6 Inkomstgarantierför konsmärer övriga 3 3 8 13 G 7 Ersättning åt författare m.fl. för utlåning av deras r 3 3 10 13 G 8 Ersättning till rättighetshavare på musikområdet 1 2 12 11 G 9 Bidrag till Svenska riksteatem 1 1 12 11 G 10 Bidrag till Operan 1 1 12 11 G 11 Bidrag till Dramatiska teatern 3 1 10 11 G 12 Bidrag till Svenska rikskonserter 3 1 10 11 G 13 Täclming av vissa kostnader vid rikskonserter (äv. 1 2 10 11 G 14 * Bidrag till regional musikverksamhet G 15 * Bidrag till lokala och regionala teater-musik-och 3 12 11 G 15 Bidrag till lokala och regionala teaterinst. 1 3 10 11 G 15 Bidrag till lokala och regionala musikinst. 3 12 11 G 15 Bidrag till regionala skådebanor G 16 * Bidrag till fria teater-, dans- och musikgrupper m 1 3 12 12 G 16 Bidrag till fn'a teatergrupper 1 3 3 12 G 16 Bidrag till fria dansgrupper ] 3 10 12 G 16 Bidrag till fria musikgrupper 1 3 10 31 G 16 Bidrag arrangerande musikföreningar 3 3 13 12 G 16 Övrigt bidrag till fria grupper 3 3 10 11 G 17 Bidrag till Musikaliska akademien 1 3 8 22 G 18 Bidrag till regional biblioteksverksamhet 3 1 2 15 G 19 Statens konstråd 3 1 2 15 G 20 Förvärv av konst för statens byggnader m.m. 3 1 2 15 G 21 Utställningar av nutida svensk konst i utlandet 3 3 2 11 G 22 Bidrag till Akademien för de fria konsterna 3 1 1 21 G 23 Riksarkivet och landsarkiven 3 1 1 21 G 24 Dialekt- och ortnarnnsarkiven samt svenskt visarki 3 1 1 21 G 25 Svenskt biografiskt lexikon 3 1 1 21 G 26 Statliga arkiv: Vissa kostnader för samlingar m.m. 3 l 7 23 G 27 Riksantikvarieämbetet: Förvaltningskostnader 3 3 7 23 G 28 Kulturmiljövård 3 3 7 23 G 29 Riksantikvarieämbetet: Uppdragsverksamhet G 30 Centrala museer: Förvaltningskostnader : 1 I 9 24 G 30.-1 Statens historiska museer 1 1 9 24 G 30.2 Statens konstmuseer 1 1 9 24 G 303 Naturhistoriska riksmuseet 1 I 9 24 G 30.-4 Falkens museum - etnografiska 1 2 9 24 G 305 Stiftelsen Nordiska museet 1 1 9 24 G 30:6 Livrustkammaren, Skoklosters slott och Hallwylskr 1 1 9 24 G 30.—7 Statens sjöhistoriska museer 1 1 9 24 G 30.8 Arkitekturmuseet ] 1 9 24 G 309 Statens musiksamlingar 1 2 9 24 G 30:10 Stiftelsen Tekniska museet

trali- Orga- Konst- Ända- 1991/92

Ändamål enligt anslagsindelningen 1991/92

sering nisation område mål Litt. Nr Rubrik

G 30:11,12 Utgifter 1991/92för de centrala museernas förvalt.

1

ww__WNNNNNN

UJWUJUJU)

wwwwwwwww wwwww wwwww

1 1 1

NN WNNN ku

._.—nr—r—wwwwww wwwww wwww—

t.om.—.—

9

9 9

wowcbbbbbbb

_lp—l—ip—Ap—A b—lr—li—A—OMLA

P—lb—bb—l __...

_-

ÅÅh-ÅÅOOWOOWOOOOWOOH

24 24 24

24

24 24 24 24

24

24 24 24 24

51

51 14 14 41 41

41 41 41 14 41

41 14 14 14 14

14 22 22 5 1 42

42 42 42 42

G 31 G 32 G 33 G33.'1

G 33:2 G 33:3 G 33:4 G 33: 5

G 33.'6 G 337 G 34 G 35 G 36

G37

Hl H2 H3 H4 HS

H6 H7 H8 H9 H10

H11 H12 H13 H14 H15

H16 H17 H18 H19 H20

H21 H22 H23 H24

Centrala museer: Vissa kostnader för utställningar Bidrag till Skansen Bidrag till vissa museer : Stiftelsen Arbetets museum

Stiftelsen Dansmuseifonden för Dansmuseet StiftDrottningholms teaterm., verksamh. utom tear Stiftelsen Carl och Olga Milles Lidingöhem Stiftelsen Strindbergsmuseet

Stiftelsen Thielska galleriet Stiftelsen F öremålsvård i Kiruna Bidrag till regionala museer Riksutställningar

Inköp av vissa kulturföremål

Forsknings- och utvecklingsinsatser inom kulturor

Statens biografbyrå Filmstöd Stöd till fonogram och musikalier Presstödsnärnnden och taltidningsnämnden Driftstöd till dagspressen

Utvecklingsstöd till dagspressen Täckande av förluster vid statlig kreditgaranti till ( Distributionsstöd till dagspressen Stöd till kulturtidskrifter Stöd till radio- och kasettidm'ngar

Bidrag till Stiftelsen för lättläst nyhetsinf. och litt. Litteraturstöd Kreditgarantier för bokförlag Stöd till bokhandel Distributionsstöd till fackbokhandeln m.m.

Lån för investeringari bokhandel m.m. Talboks-och punktskriftsbibl; Förvaltningskostnar Talboks- och punktskriftsbibl; Produktionskostnar Bidrag till Svenska språknämnden m.m. Kabelnämnden: Förvaltningskostnader

Kabelnämnden: Stöd till lokal programverksamhet Närradionämnden Utbyte av TV-sändningar mellan Sverige och Finl: Dokumentation av medieutvecklingen och L europ

Decen- trali- Orga- Konst- Ända-1991/92 Ändamål enligt anslagsindelningen 1991/92 sering nisation område mål Litt. Nr Rubrik

egående redovisningen: 3 3 13 31 798 11 Bidrag till kulturell verksamhet bland barn

3 3 13 52 79812 Bidrag till internationellt kulturutbyte (del) 3 1 9 24 79366 Visa byggnadsåtgärder vid Tekniska museet (tot: 3 3 13 53 82B3:4 Engångsanvisningar till olika ändamål 3 3 13 53 85F3:6 Engångsanvisningar till olika ändamål

3 3 13 53 85F10 Lotterinämnden 3 3 9 24 85F48z9 Viss tilm- och videogramproduktion vid museerna 3 3 7 53 73B16a Bidrag till byggnadsarbeten m.m. inom kulturomri 3 3 13 11 79B12a Svenska akademien 3 3 11 41 Anslag till organisationstidskrifter ( vissa år) Nytillkomna poster 1992/93 3 3 13 53 B2212 Information, utveckling m.m. för hantverkare 3 3 13 53 B4 Stöd till icke-statliga kulturlokaler 3 3 2 15 B22 Bidrag för konstnärlig utsmyckning i bostadsområ- 3 3 2 14 B25 Främjande av hemslöjden 3 3 7 23 B33 Tilläggslän för ombyggnad av kulturhistoriskt värt

3 3 13 53 B42 Inredning och utrustning av lokaler för kulturändar 3 3 7 23 B43 Särskilda insatser för upprustning av kulturhistoris 3 3 5 14 C24 Stöd till svensk filmproduktion (redovisas som Fil. 3 3 5 32 C25 Stöd till filmkulturell verksamhet (redovisas som I 3 l 4 42 C26 Styrelsen för lokalradiotillstånd Nytillkomna poster 1993/94

3 8 11 B2:4.7 Östersjöns författar- och översättarcentrum

3 3 7 23 B30 Kulturstöd vid ombyggnad m.m. se B33 3 l 9 24 B33:10 Kostnader för lönebidragsanställda vissa museer Nytillkomna poster 1994/95 2 3 9 24 B2110 Sveriges Invandrarinstitut och -museum 2 3 9 24 B33:9 Stiftelsen Rooseum 2 3 9 24 B33:10 Judiska museet 3 3 5 53 C16 Bidrag till SDR för produktion av videogram på te 3 1 4 42 C18 Myndigheter på radio- och tv-ornrådet

trali- Orga- Konst- Ända- 1991/92 Ändamål enligt anslagsindelningen 1991/92 sering nisation område mål Litt Nr Rubrik

3 3 6 31 3 3 6 31 3 3 6 31 3 1 1 21 3 1 1 21 3 1 1 21 3 1 13 16 3 1 13 16 3 3 4 42 3 3 13 52 3 3 4 42 3 l 9 24 3 1 1 21 3 1 9 24 3 3 13 31 3 3 13 31 3 3 13 31 3 3 13 31 3 3 7 23 3 3 7 23

Poster som ligger under andra departement Utbildnings Bidrag till studieförbund Utbildnings Studieförb. exkl. bidrag till kulturverks och folkbfr Utbildnings Kulturverksamheti studieförbunden Utbildnings Arkivet för ljud och bild: Utbildnings ALB Förvaltningskostnader

Utbildnings ALB Insamlingsverksamhet m.m. Utbildnings Utbildning för kultur- och informationsyrken Utbildning: Konstnärligt utvecklingsarbete

Utbildnings Utbildningsradion (tidigare TRU)

Utrikes Svenska institutet

Utrikes Radioprogramverksamhet för utlandet Försvars Statens försvarshistoriska museer Försvars Krigsarkivet

Hovstaten Kungliga husgerådskammaren Bostads Bidrag till allmänna samlingslokaler

Bostads Bidrag till allmänna samlingslokaler upprustning Bostads Bidrag till allmänna samlingslokaler anordning Bostads Lån till allmänna samlingslokaler

Miljö "Landskapsvård" Miljö "Luftiöroreningspengar"

Poster som tidigare legat under andra departement som inordnats i genealogin 3 3 13 53 3 3 2 14 3 3 7 23 3 3 2 15

Bostads Stöd till icke-statli ga kulturlokaler Industri Främjande av hemslöjden Bostads Tilläggslän till kulturhistoriskt värdefull bebyggels Bostads Bidrag för konstnärlig utsmyckning i bostadsområc Driftsstöd till dagspressen

Kursiv text avser belopp som budgeterats eller erhållits ur myndighets internredovisning * Avser poster som utvecklas ytterligare i annan tabell i tabellbilagan

Statsanslag till kulturverksamhet m. m. vissa budgetår Ändamål enligt anslagsindelningen 1991/92 Utgiftsbelopp, Rubrik 1973/74 1976/77

Statens kulturråd 1 741 6 879 Bidrag till utvecklingsverks. inom kulturområdet m.m. : 12 666 32 513 Till statens kulturråds disposition 0 2 839 * Centrala amatörorganisationer 71 O 1 720 * Centrumbildningar 615 1 600 Folkparkemas centralorg. för central service mm 0 1 350 Folkets husföreningamas riksorg. för konstutst. mm. 600 Bygdegårdamas riksförbund för kulturverksamhet Våra gårdar för kulturverksamhet Riksförbundet Invandrarnas kulturcentrum Baltiska institutet Immigrantinstitutet för arkiv- och dokumentationsverks. Svenska pennklubben för gäststipendium till flyktingförf. Organisationer inom bild- och formkonstområdet m.m. 1 005 3 300 Zornsamlingarna för fastighetsunderhåll Drottningholms teatermuseumförföreställningsverks. 540 960 Vadstena - akademien för kurs- och föreställningsverks. 40 Dansens Hus Marionetteatem för verksamheten Kultur i arbetslivet Bidrag till folkbibliotek 3 898 10 584 * Till kulturrådets disp. för internationellt kulturutbyte Till Stiftelsen Svenska institutets disp. Svenska föreningen Norden 935 1 315 Svenskhemmet Voksenåsen A/S 340 794 Svensk-norska samarbetsfonden för stipendier 60 75 Hanaholmens kulturcentrum för Sverige och Finland Bidrag till länsbildningsförbund m. fl. 338 1 425 Till regeringens disposition och övrigt 4 185 5 951 Bidrag till samisk kultur Visningsersättning åt bild- och formkonstnärer Bidrag till konsmärer 8 798 19 279 Bidrag till konstnärer bildkonst 4 242 Bidrag till konsmärer författare 795 799 Bidrag till konstnärer dramatiker 465 1 000 Bidrag till konstnärer musik inkl särskilda insatser 407 Bidrag till konstnärer musik teater film dans Bidrag till konsmärer internationellt kulturutbyte Bidrag till konstnärer övrigt 2 889 1 7 480 Inkomstgarantier för konstnärer m.m. 2 015 3 103 Inkomstgarantier för konstnärer bildkonst i.u. 1 24 7 Inkomstgarantier för konstnärer författare i.u. 928 Inkomstgarantier för konstnärer scen, film i.u. 345

1973/74 - 1994/95. Löpande penningvärde närmast motsvarande ändamålen för 1991/92

1979/80

12 493 43 998 1 555 2 455 2 644

2 325 950

110

5 264

1 560 290

14 587 1 500 500 1 735 1 124

120 200 2 440 4 639 1 401

25 720 22 524 1 025 1 100

1 500

»429 4 606

1 835 1 249 507

1982/83

15 074 54 870 4 606 2 540 2 998

3 098 I 095

160

6 645

1 785 345

16515 2 073 571 2 408 1 247

142 218 2 700 5 724 1 661

19 726 13 474 2 825 I 085 800

8414

350 5 043

1 949 1 356 551

1985/86

16 603 71 226 5 774 2 770 3 275

3 385 1 200 220

230

300 200 65 7 994 155

2 687 387

103 2 000

16 009 2 358 674 2 790 1 456

165 252 2 937 13 840 1 715

21 556 14 807 3 065 1 135 I 330

2 025 7175

77 6 584

2 482 1 565 863

1988/89

17 932 82 820

18343 3 158 4 171

3 734 1 327 246 104 255

535 312 75 8 783 169

3 452 565

165 2 000

14 940 2 538 829 3 038 1 602

180 379 3 208 8 712 2 563

33 169 17 776 3 347 1 250 I 453

3310 8037

379 8 881

3217 2098 1 119

1991/92

21 528 103 988 17 736 5 570 6940

4 824 2 116 485 220 287

601 455 85 14 833 190

4 515 1 300 5 000

805 7 571

8 130 3 485 1 512 6 854 5 242

210 690 5 704 1 372 5 566

54 601 29 701 4 987 2 041 2 196

6 929 11 919 2 335 -706 15 109

4 722 3 253 2 203

1992/93

25 213 186 988 18 236

5 793 9 991

5 017 2 201 504 229 298

625 473 88 15 428 1 98

6 621 1 352 6 820 1 062 6 331

1 118 3 624 I 572 7128 6362

218 718 5 932 74 267 7 444

56785 31781 5186 2 123 2 284

7207 12 396 2 428

157 18 990

5 785 3 899 2 893

1993/94

24 846 150 194 24 509

5 943 10 291

5 017 2 201 504 229 298

625 773 88 7 628

6 621 1 452 10 784 1 062 3 331

1 118 3624 1 572 7128 6828

218 718 5 932 35 418 9 091

56 785 31 510 5 186 2 123 2 284

7 207 12 320 2 428 -38 21 139

6 233 4 472 3 252

Budget 1994/95

27309 124 672 24 209 5 943 10 291

5 017 2 201 504 229 298

625 1 073 88 8 128

6 871 2 202 12 134 1 062 3 331

1 118 4 124 2 072 7128 7078

218 718 5 932 5 796 10515

58 285 32 615 6 186 2 123 2 284

7 207 12 387 2 428

21 395

6 269 4 497 3 134

Ändamål enligt anslagsindelningen 1991/92 Rubrik

Inkomstgaran tier för konstnärer tonkonst Inkomstgarantierför konsmärer övriga Ersättning åt författare m.fl. för utlåning av deras verk Ersättning till rättighetshavare på musikområdet Bidrag till Svenska riksteatem

Bidrag till Operan

Bidrag till Dramatiska teatern Bidrag till Svenska rikskonserter Täckning av vissa kostnader vid rikskonsener (äv.0peran) * Bidrag till regional musikverksamhet

* Bidrag till lokala och regionala teater-musik-och dansinst Bidrag till lokala och regionala teaterinst. Bidrag till lokala och regionala musikinst.

Bidrag till regionala skådebanor

* Bidrag till fria teater-, dans- och musikgrupper m.m.

Bidrag till fria teatergrupper Bidrag till fria dansgrupper Bidrag till fria musikgrupper Bidrag arrangerande musikföreningar Övrigt bidrag till fria grupper

Bidrag till Musikaliska akademien Bidrag till regional biblioteksverksamhet Statens konstråd

Förvärv av konst för statens byggnader m.m. Utställningar av nutida svensk konst i utlandet

Bidrag till Akademien för de fria konsterna Riksarkivet och landsarkiven

Dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv Svenskt biografiskt lexikon Statliga arkiv: Vissa kostnader för samlingar m.m.

Riksantikvarieämbetet: Förvaltningskostnader Kulturmiljövård Riksantikvarieämbetet: Uppdragsverksamhet Centrala museer: Förvaltningskostnader : Statens historiska museer

Statens konstmuseer Naturhistoriska riksmuseet

Folkens museum - etnografiska

Stiftelsen Nordiska museet Livrustkammaren, Skoklosters slott och Hallwylska mus.

Statens sjöhistoriska museer Arkitekturmuseet Statens musiksamlingar Stiftelsen Tekniska museet

Utgiftsbelopp, 1973/74 1976/77 i.u. 530 i.u. 53

13 133 23 113

34 694 57 716 39 621 77 971 20 411 38 400 17 838 25 055

25 213 50 634

48 682 87 660 35 471 58 793 12 551 25 864 660 I 710

1 725 5 100 I 500 3 031 300

225 1 436 333

655 947

3 481 3 930

223 634 2 029 9 213 243 530

16 826 24 217

3 189 4 984 687 987 647 855

9 690 18 097

728 3 300 4 258 8 721 49 336 79 500 5 175 11 262 10 492 1 7 155 9 289 13 154 2 130 4 482 9 830 14 932 3 009 4 795 4 802 6 706 290 450 1 878 3 106 2 441 3 458

närmast motsvarande ändamålen för 1991/92

1979/80

898 11 7 31 070

82912

108 468 53 424 32 989

73 154

138 282 86 256 37 804 3 865 14 257

8 162

900 3 850 1 380

1 258 8 872 1 139 13 426 479

969 35 860 7 371 981 1 870

35 439 5 126 16 554 124 683 13 368

24 584 21 398 9 761 22 689 9 667

9 218 1 011 6500 6487

1982/83

1 102 85 40 537 8 000 96 654

100000 65 516 43 459

92 904

176 095 110 839 46 790 4 964 22 444

12 735 I 517 7249 3 401

1 498 12 315 1 748 15 889 976

1 073 53 568 10 686

1 692

2 459

39 050 38 328 8 582 175 196 25 931

33 994 27 641 11 670 32 006 12 734

13 496 1 262 9 922 6 540

1985/86

1 511 162 44050 3 000 117469

136 643 79 897 56 051

113 053

221 710 141 927 56 601 5 976 28 342

17220 1 917 8155 3 654

1 637 17 348 2 365 27 818 941

1 198 77 608 14 696

2 021

2 641

45 046 28 580 0 224 369 34 800

43 871 38 099 13 976 41 310 14 490

13 514 1 820 12 619 9 870

1988/89

1 888 559 57 155 3 000 155 961

193 511 95 605 48 418

3 182 178 500

260 982 172 121 62 403 5 226 37 675

24 500 3 685 8 313 3 993

2 017 25 272 3 871 26 024 1 092

1 330 94 025 18 180

2 479

2 295

67 214 42 079

0

306 699 46 183

74 767 47 747 16 781 50 924 17 731

22 427

3 351 16075 10 713

1991/92

3 672 1 259 78 393 3 245 183 805

213 937 125 587 66 540 1 558 227 620

339 140 245 304 88 692 3 866 53 786

31 125 6 879 7 564 8 300

2 698 33 995 4 852 26 005 1 456

1 519 122 237 24 036 2 833 2 595

84 630 100 091

0

414 085 56 631

73 860 62 745 20 01 7 65 527 22 685

51 473

4 366 19 489 13 833

1992/93

4 905 1 509 84 294 3 375 212 106

251 644 145 790 71 066 0 229 315

349 955 258 843 85 41 7

61913

35 900 7 601 8 141 10 490

2 826 35 292 5 172 27 079 1 414

1 580 139 873 26 406 2 999 2 391

93 005 116 552 0 431 469 63 115

79 360 77 987 21 208 70 289 24 140

53 253

4 609 20 979 16 529

199 3/94

5 420 1 762 87 799 3 375 202 974

251 310 151 016 68 576 698 229 770

362 924 280 93 7 77 709

57 138

30 600 8 700 7 600 10 800

3 424 35 057 5 015 35 870 1 543

1 580 152 183 25 860 2 764 10 542

122 061

82 748

0

469 057 58 694

86 693 95 801 23 003 74 686 24 566

52 578

4 922 22 323 25 791

Budget 1994/95

5 587 I 908 84 304 3 375 203 225

253 563 150 030 69 753 1 233 270

384 259

59 256

3 429 35 944 5 139 28 038 1 560

1 580 194 228 29 745 3 404

129 254 72 600 1 524 731 72 222

95 764 105 426 23 684 82 053 26 624

55 275

7 161 27 259 29 263

Ändamål enligt anslagsindelningen 1991/92 Rubrik

Utgifter 1991/92 för de centrala museernas förvalmingskostnader utöver föregående belopp Centrala museer: Vissa kostnader för utställningar m.m. Bidrag till Skansen

Bidrag till vissa museer : Stiftelsen Arbetets museum

Stiftelsen Dansmuseifonden för Dansmuseet Stithrottningholms teaterm., verksamh. utom teater Stiftelsen Carl och Olga Milles Lidingöhem Stiftelsen Strindbergsmuseet

Stiftelsen Thielska galleriet Stiftelsen F öremålsvård i Kiruna * Bidrag till regionala museer Riksutställningar

Inköp av vissa kulturföremål

Forsknings- och utvecklingsinsatser inom kulturområdet

Statens biografbyrå Filmstöd

Stöd till fonogram och musikalier Presstödsnämnden och taltidningsnämnden Driftstöd till dagspressen

Utvecklingsstöd till dagspressen Täckande av förluster vid statlig kreditgaranti till dagspr. Distributionsstöd till dagspressen Stöd till kulturtidskrifter Stöd till radio— och kasettidningar

Bidrag till Stiftelsen för lättläst nyhetsinf. och litt. Litteraturstöd Kreditgarantier för bokförlag Stöd till bokhandel Distributionsstöd till fackbokhandeln m.m.

Lån för investeringar i bokhandel m.m.

Talboks-och punktskriftsbibl.: Förvaltningskostnader Talboks- och punktskriftsbibl; Produktionskostnader Bidrag till Svenska språknämnden m.m. Kabelnämnden: Förvaltningskostnader

Kabelnämnden: Stöd till lokal programverksamhet Närradionämnden Utbyte av TV-sändningar mellan Sverige och Finland Dokumentation av medieutvecklingen och t europeiskt mediesamarbete

Utgiftsbelopp, 1973/74 1976/77 1 483 2 624 2 397 4 292 1 154 1 734 397 712 699 910 15 25 43 87 2 727 5 625 5 400 6 363 775 60 770 1 096 2 017 6 503 95 115 89 820 174 000 1 230 2 191 145 8 445 4 673 8 131 120 425

närmast motsvarande ändamålen för 1991/92

1979/80

4 699 7 015 3 478

863 I 624 200 70

721

22 135 10453 0

2 081 18 440 475 1 371 230 573

64000 8237

17 351 698 1 201

3804 9870 811

1982/83

5 230 11 598 4 185

1 451 2 105 230 103

296

26 971 16 610 140

3 110 32 309 3 468

1 758 311 921

11 690

58 000 9 328 3 246

28 284 0 1 980

2 690 9 121 14 715 1 093

1 585

1985/86

5 701 10 901 11 043 5 000

I 885 2 842 5 04 234

5 78

34 307 17 792 0

713

7 338 35 060 7 622 1782 312421

12 450

57 500 10 186 15 207

31 289 0

2 268 10 115

3 164 11400 21 548

1 555

943

0 1 176 6 097

1988/89

10 222 13 334

16 037 5000

2 629 3 410 794 285

748 3 171 43 049 22 294 0

3 982

6 472 44 870 9 212 2460 312421

2 775

57 500 18 340 22 325

5 894 33 406 155

2 829 2 383

1 898 16 440 34 715

1 791 2 592

777 2 770 6 767

1991/92 23 459 9 663 16 825 26 543 8 454

6 451 4 386 I 068

3 77

1 158 4 649 69 869 27 589

0

17 035

7 688 64 751 11 060

2 978 431 152.

34 396

0 79 547 20 365 74 349

7 634 38 640 0

2 964 2 437

3 671 22 886 32 032

2 930 2 722

1 366 3 853 25 137 1 145

1992/93

15 579 29 231 28 669 9 000

7324 4 513 1 108

392

1 203 5 129 79 268 32 030

100

28 363

7 832 98 027 11 466

3 583 421 699

32 196

0 72 667 21 746 90 641

8 168 40 807 0

5 723

1 678 23 771 35 698

3 026 3 951

1 446 4 950 26 490 8 923

1993/94

12 828 44 600 108 409 9 000

7 556 4 700 1 163

412

1 227 5 401 78 546 32 800 0

32 656

6 858 129 471 12 027 4 246 425 817

18 782

0 73 072 19 829 99 733

8 576 42 016 0

5 459

52 916 4496 3 128 3 558

642 4113 27 352 11071

Budget ] 994/95

46116 101 938 10000

8 128 4 873 1 203

1 244 5 993 81 313 33 355 80

36 806

7 726 122 500 10 918 5 266 410 700

73 000 19 500 114 367

13 000 41 000

53 534

3 219

27810 16310

Utgiftsbelopp, Rubrik 1973/74 1976/77

Vissa ändamål som inte inordnats i den föregående redovisningen: Bidrag till kulturell verksamhet bland barn Bidrag till internationellt kulturutbyte (del) Vissa byggnadsåtgärder vid Tekniska museet (tot.5800) Engångsanvisningar till olika ändamål Engångsanvisningar till olika ändamål

Lotterinämnden Viss film- och videogramproduktion vid museerna Bidrag till byggnadsarbeten m.m. inom kulturområdet 10 000 Svenska akademien Anslag till organisationstidskrifter ( vissa år)

Nytillkomna poster 1992/93

Information, utveckling m.m. för hantverkare Stöd till icke-statliga kulturlokaler Bidrag för konstnärlig utsmyckning i bostadsområden Främjande av hemslöjden 1 074 1 544 Tilläggslån för ombyggnad av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse m.n 1 623 11 231

Inredning och utrustning av lokaler för kulturändamål Särskilda insatser för upprustning av kulturhistoriskt värdefulla miljöer Stöd till svensk filmproduktion (redovisas som Filmstöd) Stöd till filmkulturell verksamhet (redovisas som Filmstöd) Styrelsen för lokalradiotillstånd

Nytillkomna poster 1993/94

Östersjöns författar- och översättarcentrum Kulturstöd vid ombyggnad m.m. se B33 Kostnader för lönebidragsanställda vissa museer

Nytillkomna poster 1994/95

Sveriges Invandrarinstitut och -museum Stiftelsen Rooseum

Judiska museet

Bidrag till SDR för produktion av videogram på teckenspråk Myndigheter på radio- och tv-området

SUMMA snäv definition 444 032 817 717

SUMMA littera G och H eller motsvarande enl RRV 462 998 812 247

närmast motsvarande ändamålen för 1991/92 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92

7 551 1 319 333 3 263

3 235

1 263

750 866 62 267 38 140 38 384

8 500

10 200 15 000

2 578 4 228 4 936 5 336 9 162 18 926 59 993 59 999 115 000 165 000

1992/93

500 19 336 10 831 14 795 128 708

39 847 910

786

1993/94

500 26 187 8 671 15 537 136 832

11 027

1 949

1500

31049

1377 333 1783173 2117119 2 617 953 3 584025 3 976158 4153102

1526 018 1872 731 2 252 831 2 591995 3 386 364 3 991859 4 067 871

Budget 1 994/95

35 000 10 000 15 709 160 000

1 500

20 242 500 1 000 300 17 500 15 467

4 249 259

i. u.

Utgiftsbelopp, Rubrik 197 3/74 197 6/7 7 Poster som ligger under andra departement Bidrag till studieförbund Studieförb. exkl. bidrag till kulturverks och folkbförb 257 267 459 300 Kulturverksamhet i studieförbunden 2 452 12 675 Arkivet för ljud och bild: ALB Förvaltningskostnader ALB Insamlingsverksamhet m.m. Utbildning för kultur- och informationsyrken 63 594 91 472 Konstnärligt utvecklingsarbete Utbildningsradion (tidigare TRU) 43 378 53 619 Svenska institutet 8 196 15 304 Radioprogramverksamhet för utlandet 11 762 16 440 Statens försvarshistoriska museer 2 654 4 091 Krigsarkivet 2 128 3 413 Kungliga husgerådskammaren 883 1 450 Bidrag till allmänna samlingslokaler 6 Bidrag till allmänna samlingslokaler upprustning 812 9 279 Bidrag till allmänna samlingslokaler anordning 715 13 432 Län till allmänna samlingslokaler "Landskapsvård" "Luftföroreningspengar" SUMMA vid definition 393 847 680 475 TOTALSUMMA snäv och vid definition 837 879 1 498 192

Poster som tidigare legat under andra departement som inordnats i genealogin eftersom Stöd till icke-statliga kulturlokaler Främjande av hemslöjden 1 074 1 544 Tilläggslån till kulturhistoriskt värdefull bebyggelse 1 623 11 231 Bidrag för konstnärlig utsmyckning i bostadsområden Driftsstöd till dagspressen 89 820 174 000 Kursiv text avser belopp som budgeterats eller erhållits ur myndighets intemredovisning * Avser poster som utvecklas ytterligare i annan tabell i tabellbilagan

närmast motsvarande ändamålen för 1991/92 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

1182000 1113000 1196000

665 798 687 016 814138 987127 20 063 73 368 97 490 107 546

6 203 5 547 6 797 11 248 13 622

436 497 397 446 143 609 163 589 187 691 235 237 321 780 7 645 16 075

82 836 122 497 1 560 25 993 35 303 38 863 47 457 63 116

21440 27 670 34174 43 104 61671 8 138 13 697 13 697 17 508 23 936 5 059 9 143 9 143 9 555 11 792 2411 3618 4622 6416 9664

26 370 94491

23 225 31 020 102 186 34 841 23 266 58 655 8 954 18 957 9 740 5 000 8 600 250 000

1039 616 1205124 1388 470 1514 350 2057193

2416949 2988297 3505589 4132303 5641218

de numera ligger under Kulturdepartementet 8 500 2 578 4 228 4 936 S 336 9 162 18 926 59 993 59 999 115 000 165 000 10 200 15 000

15 238

749 351 692 21 085

61 994

44 503 24 291 11 549 11 160 96 124

25 0 000

17 364

171 002 15 107

64 534

65 652 35 391 15 700 10 904 70 801

250 000

2001385 1912 455

5 977 543 6 065 557

170 000

6000

Statsanslag till kulturverksamhet m. m. vissa budgetår Ändamål enligt anslagsindelningen 1991/92 Rubrik

Statens kulturråd

Bidrag till utvecklingsverks. inom kulturområdet m.m. : Till statens kulturråds disposition * Centrala amatörorganisationer * Centrumbildningar

F olkparkemas centralorg. för central service m.m Folkets husföreningarnas riksorg. för konstutst. m.m Bygdegårdamas riksförbund för kulturverksamhet Våra gårdar för kulturverksamhet Riksförbundet Invandrarnas kulturcentrum

Baltiska institutet Immigrantinstitutet för arkiv- och dokumentationsverks. Svenska pennklubben för gäststipendium till flyktingförf. Organisationer inom bild- och formkonstområdet m.m. Zornsamlingarna för fastighetsunderhåll

Drottningholms teatermuseum förföreställningsverks. Vadstena - akademien för kurs- och föreställningsverks. Dansens Hus Marionetteatem för verksamheten Kultur i arbetslivet

Bidrag till folkbibliotek * Till kulturrådets disp. för internationellt kulturutbyte Till Stiftelsen Svenska institutets disp. Svenska föreningen Norden Svenskhemmet Voksenåsen A/S

Svensk-norska samarbetsfonden för stipendier Hanaholmens kulturcentrum för Sverige och Finland Bidrag till länsbildningsförbund nt fl. Till regeringens disposition och övrigt

Bidrag till samisk kultur

Visningsersättning åt bild- och formkonstnärer Bidrag till konstnärer Bidrag till konstnärer bildkonst Bidrag till konstnärer författare Bidrag till konstnärer dramatiker

Bidrag till konstnärer musik inkl särskilda insatser Bidrag till konsmärer musik teater film dans Bidrag till konsmärer internationellt kulturutbyte Bidrag till konstnärer övrigt Inkomstgarantier för konstnärer m.m.

Inkomstgarantier för konsmärer bildkonst Inkomstgaran tier för konstnärer författare Inkomstgarantier för konstnärer scen, film

Utgiftsbelopp, 1973/74 1976/77 8 608 25 553 62 624 120 775 10 546

3 510 6 389 3 041 5 943 5 015 2 229

4 969 12 258 2 670 3 566

198

19 273 39 316 0 0

0 0

4 623 4 885 I 681 2 949 297 279

0 0

1 671 5 293 20 692 22 106 43 500 71 615 20 974 0 3 931 2 968 2 299 3 715

2 012

14 284 64 932 9 963 11 527 i.u. 4 630 i.u. 3 448 i.u. I 281

1973/74 - 1994/95. 1994 års penningvärde närmast motsvarande ändamål för 1991/92, 1994 års penningvärde

1979/80

35 314 124 369 4 396 6 940 7474

6 572 2 685

311

14 880

4 410 820

41 233 4 240 1 413 4 904 3 177

339 565 6 897 13 113 3 960

72 703 63 668 2 897 3 109

4 240

-1 213 13 020

5 186 3 531 1 434

1982/83

30777 112030 9404 5 186 6121

6 325 2 236

327

13 567

3 644 704

33 719 4 232 1 166 4 916 2 546

290 445 5 513 11 687 3 391

40 275 27 510 5 768 2 215 1 633

17179

715 10 296

3 980 2 769 1 125

1985/86

26 833

115114

9 332 4 477 5 293

5 471 1 939 356

3 72

485 323 105 12 920 251

4 343 625

166 3 232

25 873 3 811 1 089 4 509 2 353

267 407

4 747 22 368 2 772

34 838 23 931 4 954 1 834 2 150

3 273 11 596

124 10 641

4 012 2 529 1 396

1988/89

25 219

116473 25 797 4 441 5 866

5 251 1 866 346 146 359

752 439 105 12 352 238

4 855 795

232 2 813

21 011 3 569 1 166 4 272 2 253

253

533

4 512 12 252 3 604

46 647 24 999 4 707 I 758 2 043

4 655 11 303

533 12 490

4 524 2 950 1 574

1991/92

23 553

113 769 19 404 6 094 7 593

5 278 2 315 531 241 314

658 498 93 16 228 208

4 940 1 422 5 470

881 8 283

8 895 3 813 1 654 7 499 5 735

230 755 6 241

-1 501 6 090

59 737 32 495 5 456 2 233 2 403

7 581 13 040 2 555 -772 16 530

5166 3559 2411

1992/93

26 961 199 952 19500 6195 10684

5 365 2 354 539 245 319

668 506 94 16 498 212

7 080 1 446 7 293 1 136 6 770

I 196 3 875 1 681 7 622 6 803

233 768 6 343 79 416 7 960

60 722 33 984 5 546 2 270 2 442

7 707 13 255 2 596 168 20 307

6 186 4 169 3 094

1993/ 94

25 383 153 438 25 038

5 071 10 513

5 125 2 249 515 234 304

638 790 90

7 793

6 764 1 483 11 017 1 085 3 403

1 142 3 702 1 606 7 282 6 975

223 734 6 060 36 183 9 287

58 011 32 191 5 298 2 169 2 333

7 363 12 586 2 480 -39 21 596

6 368 4 569 3 322

Budget 1994/95

27 309 124 672 24 209 5 943 10 291

5 017 2 201 504 229 298

625 1 073 88 8 128

6 871 2 202 12 134 I 062 3 331

1 118 4 124 2 072 7 128 7078

218 718 5 932 5 796 10515

58 285 32 615 6 186 2 123 2 284

7 207 12 387 2 428

21 395

6 269 4 497 3 134

Ändamål enligt anslagsindelningen 1991/92 Utgiftsbelopp, Rubrik 1973/74 1976/77

Inkomstgarantier för konstnärer tonkonst i.u. I 970 Inkomstgarantierför konsmärer övriga i.u. 197 Ersättning åt författare m.fl. för utlåning av deras verk 64 933 85 857 Ersättning till rättighetshavare på musikområdet Bidrag till Svenska riksteatern 171 536 214 395 Bidrag till Operan 195 896 289 636 Bidrag till Dramatiska teatern 100 917 142 643 Bidrag till Svenska rikskonserter 88 196 93 071 Täckning av vissa kostnader vid rikskonserter (äv.0peran) * Bidrag till regional musikverksamhet 124 659 188 088 * Bidrag till lokala och regionala teater-musik-och dansinst. 240 696 325 627 Bidrag till lokala och regionala teaterinst. 1 75 378 218 396 Bidrag till lokala och regionala musikinst. 62 055 96 076 Bidrag till regionala skådebanor 3 263 6 352 * Bidrag till fria teater-, dans- och musikgrupper m.m. 8 529 18 945 Bidrag till fria teatergrupper 7 416 11 259 Bidrag till fria dansgrupper 0 1 114 Bidrag till fria musikgrupper I 112 5 334 Bidrag arrangerande musikföreningar Övrigt bidrag till fria grupper I 237 Bidrag till Musikaliska akademien 3 238 3 518 Bidrag till regional biblioteksverksamhet 17 211 14 599 Statens konstråd ] 103 2 355 Förvärv av konst för statens byggnader m.m. 10 032 34 223 Utställningar av nutida svensk konst i utlandet ] 201 1 969 Bidrag till Akademien för de fria konsterna 0 0 Riksarkivet och landsarkiven 83 192 89 958 Dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv 15 767 18 514 Svenskt biografiskt lexikon 3 397 3 666 Statliga arkiv: Vissa kostnader för samlingar m.m. 3 199 3 176 Riksantikvarieämbetet: Förvaltningskostnader 47 910 67 224 Kulturmiljövård 3 599 12 258 Riksantikvarieämbetet: Uppdragsverksamhet 21 053 32 396 Centrala museer: Förvaltningskostnader : 243 930 295 315 Statens historiska museer 25 586 41 834 Statens konstmuseer 51 875 63 725 Naturhistoriska riksmuseet 45 927 48 863 Falkens museum - etnografiska 10 531 16 649 Stiftelsen Nordiska museet 48 602 55 467 Livrustkammaren, Skoklosters slott och Hallwylska mus. 14 877 17 812 Statens sjöhistoriska museer 23 742 24 911 Arkitekturmuseet 1 434 I 672 Statens musiksamlingar 9 285 11 538 Stiftelsen Tekniska museet 12 069 12 845

närmast motsvarande ändamål för 1991/92, 1994 års penningvärde Budget 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992193 1993/94 1994/95 2 538 2 250 2 442 2 655 4 018 5 245 5 537 5 587 331 173 262 787 I 378 1 614 1 800 1 908 87 825 82 765 71 192 80 380 85 767 90 138 89 695 84 304 16 334 4 849 4 219 3 550 3 609 3 448 3 375 234 367 197 341 189 850 219 335 201 094 226 811 207 358 203 225 306 606 204 173 220 839 272 143 234 061 269 090 256 738 253 563 151013 133 766 129127 134 453 137 400 155 898 154 278 150 030 93 250 88 731 90 588 68 092 72 799 75 993 70 057 69 753 4 475 1 705 713 1 206 784 189 685 182 713 251 032 249 031 245 213 234 733 233 270 390 881 359 538 358 322 367 030 371 041 374 217 370 763 384 259 243 819 226 303 229 379 242 061 268 378 276 788 287 005 106 860 95 532 91 47 7 87 760 97 035 91 339 79 387 10 925 10 135 9 658 7350 4 230 40 300 45 825 45 806 52 984 58 845 66 205 58 372 59 256 23 071 26 001 27 831 34 455 34 053 38 389 31 261 2 544 3 097 3 098 5 182 7 526 8 128 8 888 10 883 14 800 13 180 11 691 8 275 8 705 7 764 3 901 6 944 5 905 5 616 9 081 11 217 11 033 3 556 3 059 2 646 2 837 2 952 3 022 3 498 3 429 25 078 25 144 28 037 35 541 37 193 37 739 35 814 35 944 3 220 3 569 3 822 5 444 5 308 5 531 5 123 5 139 37 951 32 441 44 959 36 599 28 451 28 956 36 645 28 038 1 354 1 993 1 521 1 536 1 593 1 512 1 576 1 560 2 739 2 191 1 936 1 870 1 662 1 690 1 614 1 580 101 365 109 371 125 428 132 231 133 735 149 570 155 470 194 228 20 836 21 818 23 751 25 567 26 297 28 237 26 419 29 745 2 773 3 455 3 266 3 486 3 099 3 207 2 824 3 404 5 286 5 021 4 268 3 228 2 839 2 557 10 770 100 175 79 729 72 802 94 526 92 591 99 453 124 697 129 254 14 490 78 255 46 190 59 178 109 506 124 632 84 535 72 600 46 793 17 522 1 352 441 357 702 362 619 431 324 453 035 461 382 479 188 524 731 37 787 52 944 56 243 64 949 61 958 67 491 59 962 72 222 69 491 69 406 70 903 105 148 80 808 84 862 88 565 95 764 60 486 56 435 61 5 75 67 149 68 64 7 83 394 97 870 105 426 27 591 23 827 22 588 23 600 21 900 22 678 23 500 23 684 64 135 65 348 66 764 71 617 71 691 75 162 76 299 82 053 27 326 25 999 23 418 24 936 24 819 25 814 25 097 26 624 26 056 27 555 21 841 31 540 56 315 56 945 53 714 55 275 2 858 2 577 2 941 4 713 4 777 4 929 5 028 7 161 18 374 20 258 20 394 22 607 21 322 22 433 22 805 27 259 18 337 13 353 15 952 15 066 15 134 17 675 26 348 29 263

Ändamål enligt anslagsindelningen 1991/92 Rubrik

Centrala museer: Vissa kostnader för utställningar m.m. Bidrag till Skansen Bidrag till vissa museer : Stiftelsen Arbetets museum

Stiftelsen Dansmuseifonden för Dansmuseet StiftDrottningholms teaterm., verksamh. utom teater Stiftelsen Carl och Olga Milles Lidingöhem Stiftelsen Strindbergsmuseet

Stiftelsen Thielska galleriet Stiftelsen Föremålsvård i Kiruna * Bidrag till regionala museer Riksutställningar

Inköp av vissa kulturföremål

Forsknings- och utvecklingsinsatser inom kulturområdet

Statens biografbyrå Filmstöd Stöd till fonogram och musikalier Presstödsnämnden och taltidningsnärnnden Driftstöd till dagspressen

Utvecklingsstöd till dagspressen Täckande av förluster vid statlig kreditgaranti till dagspr. Distributionsstöd till dagspressen Stöd till kulturtidskrifter Stöd till radio— och kasettidningar

Bidrag till Stiftelsen för lättläst nyhetsinf. och litt. Litteraturstöd

Kreditgarantier för bokförlag

Stöd till bokhandel Distributionsstöd till fackbokhandeln m.m.

Lån för investeringari bokhandel m.m.

Talboks-och punktskriftsbibl.: Förvaltningskostnader Talboks- och punktskriftsbibl.: Produktionskostnader Bidrag till Svenska språknämnden m.m. Kabelnämnden: Förvaltningskostnader

Kabeluämnden: Stöd till lokal programverksamhet Närradionämnden Utbyte av TV-sändningar mellan Sverige och Finland Dokumentation av medieutvecklingen och t. europeiskt mediesamarbete Utgifter 1 991/92 för de centrala museernas förvaltningskosmader utöver föregående belopp

Utgiftsbelopp, 1973/74 1976/77 7 332 9 747 11 851 15 943 5 706 6 441 1 963 2 645 3 456 3 380 74 93 213 323 13 483 20 895 26 699 23 636 3 832 223 3 807 4 071 9 973 24 156 470 427 0 0 444 093 646 351 6 081 8 139 717 31 370 23 104 30 204 593 1 579

närmast motsvarande ändamål för 1991/92, 1994 års penningvärde Budget 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94 1994/95 25 666 13 283 10 678 9 214 14 376 10 572 16 659 13 105 19 829 23 680 17 618 18 752 18 408 31258 45 563 46 116 9 831 8 545 17 847 22 554 29 040 30 657 110 750 101 938 8 081 7 032 9 249 9 624 9 194 10 000 2 439 2 963 3 046 3 697 7 058 7 832 7 719 8 128 4 591 4 298 4 593 4 796 4 799 4 826 4 802 4 873 565 470 815 1 117 1 168 1 185 I 188 1 203 198 210 378 401 412 419 421 426 2 038 604 934 I 052 1 267 1 286 1 254 1 244 4 460 5 086 5 485 5 518 5 993 62 569 55 067 55 446 60 542 76 441 84 764 80 242 81 313 29 547 33 913 28 755 31 353 30 184 34 251 33 508 33 355 286 107 80 1 152 5 600 18 637 30 329 33 361 36 806 5 882 6 350 11 859 9 102 8 411 8 375 7 006 7 726 52 124 65 966 56 663 63 103 70 842 104 823 132 267 122 500 1343 7081 12318 12955 12100 12261 12287 10918 3 875 3 589 2 880 3 460 3 258 3 831 4 338 5 266 651 759 636 857 504 926 439 371 471 708 450 935 435 014 410 700 23 868 20 121 3 903 37 631 34428 19 188 1 1 70 020 63 456 62 909 62 909 87 029 77 705 74 650 73 000 23 283 19 045 16 462 25 792 22 281 23 254 20 257 19 500 6 627 24 577 31 397 81 343 96 925 101 887 114 367 8 289 8 352 8 734 8 761 13 000 49 046 57 748 50 568 46 980 42 275 43 636 42 923 41 000 1 973 218 3 395 4 043 3 665 3 979 3 243 6 120 5 577 8 101 16 348 3 351 2 666 5 492 5 114 2 669 4 016 1794 10 753 18 623 18 424 23 120 25 039 25 419 54 059 53 534 27 899 30 044 34 825 48 821 35 045 38 173 4 593 2 292 2 232 2 513 2 519 3 206 3 236 3 196 3 219 1 524 3 645 2 978 4 225 3 635 1 093 1 494 1 546 656 1 901 3 896 4 215 5 293 4 202 3 236 9 854 9 517 27 501 28 327 27 943 27 810 1253 9 542 11310 16 310

Utgiftsbelopp, Rubrik 1973/74 1976/77

Vissa ändamål som inte inordnats i den föregående redovisningen: Bidrag till kulturell verksamhet bland barn Bidrag till internationellt kulturutbyte (del) Vissa byggnadsåtgärder vid Tekniska museet (tot.5800) Engångsanvisningar till olika ändamål Engångsanvisningar till olika ändamål

Lotterinämnden Viss film- och videogramproduktion vid museerna Bidrag till byggnadsarbeten m.m. inom kulturområdet 49 443 Svenska akademien

Anslag till organisationstidsln'ifter ( vissa år)

Nytillkomna poster 1992/93

Information, utveckling m.m. för hantverkare Stöd till icke-statliga kulturlokaler Bidrag för konstnärlig utsmyckning i bostadsområden Främjande av hemslöjden 5 310 5 735 Tilläggslån för ombyggnad av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse m.n 8 025 41 719

Inredning och utrustning av lokaler för kulturändamål Särskilda insatser för upprustning av kulturhistoriskt värdefulla miljöer Stöd till svensk filmproduktion (redovisas som Filmstöd) Stöd till filmkulturell verksamhet (redovisas som Filmstöd) Styrelsen för lokalradiotillstånd

Nytillkomna poster 1993/94 Östersjöns författar- och översättarcentrum Kulturstöd vid ombyggnad m.m. se B33 Kostnader för lönebidragsanställda vissa museer

Nytillkomna poster 1994/95

Sveriges Invandrarinstitut och -museum Stiftelsen Rooseum

Judiska museet

Bidrag till SDR för produktion av videogram på teckenspråk Myndigheter på radio— och tv-området

SUMMA snäv definition 2 195 406 3 037 540

SUMMA littera G och H eller motsvarande enl RRV 2 289 178 3 017 221

1994 års penningvärde 1979/80 1982/83

21 344 3 728 941

6 662

2 448 176 010 77 871

7 287 8 632 53 498 122 489

1985/86

5 228

2041 1212

62 035

7 977 96 969

1988/89

14 345 7 504 161 729

1991/92

9 300 16 411 10 024 180 520

1992/93

535 20 677 11 582 15 821 137 631

42 610 973

840

1993/94

511

26 753 8 858 15 873 139 787

11 265

1 991

1 532

31 720

1

1

Budget 994/95

35 000 10 000 15 709 60 000

1500

20 242

1 000 300 17500 15 467

3 893 298 3 640752 3 421631 3 681740 3 921 150 4 251822 4 242 802 4 249 259

4313585 3823605 3640965 3645234 3704896 4268612 4155730 i. u.

Utgiftsbelopp, Rubrik 1973/74 1976/77 Poster som ligger under andra departement Bidrag till studieförbund Studieförb. exkl. bidrag till kulturverks och folkbförb 1 271 993 1 706 143 Kulturverksamhet i studieförbunden 12 123 47 083 Arkivet för ljud och bild: ALB Förvaltningskostnader ALB Insamlingsverksamhet m.m. Utbildning för kultur— och informationsyrken 314 425 339 787 Konstnärligt utvecklingsarbete Utbildningsradion (tidigare TRU) 214 47 2 199 176 Svenska institutet 40 523 56 849 Radioprogramverksamhet för utlandet 58 154 61 069 Statens försvarshistoriska museer 13 122 15 197 Krigsarkivet 10 521 12 678 Kungliga husgerådskammaren 4 366 5 386 Bidrag till allmänna samlingslokaler 30 Bidrag till allmänna samlingslokaler upprustning 4 015 34 468 Bidrag till allmänna samlingslokaler anordning 3 535 49 895 Län till allmänna samlingslokaler "Landskapsvård" "Luftföroreningspengar" SUMMA vid definition 1 947 278 2 527 733 TOTALSUMMA snäv och vid definition 4 142 684 5 565 273

Poster som tidigare legat under andra departement som inordnats i genealogin eftersom Stöd till icke-statliga kulturlokaler Främjande av hemslöjden Tilläggslån till kulturhistoriskt värdefull bebyggelse Bidrag för konstnärlig utsmyckning i bostadsområden Driftsstöd till dagspressen Kursiv text avser belopp som budgeterats eller erhållits ur myndighets intemredovisning * Avser poster som utvecklas ytterligare i annan tabell i tabellbilagan

1994 års penningvärde Budget 1979/80 1982183 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94 1994/95

1293183 1190164 1221832 1 882 007 1402 699 1 315 788 1 388 239 56 712 149 797 157 561 151247 17 739 17 534 11 325 10 985 15 819 14 903 16 294

890 803 558 488 801 405 939 334 004 303 341 330 824 352 048 376 075 174 695 10 751 17 587 22 547 15 433 234 152 250 105 2 521 73 474 72 079 62 809 66 741 69 053 66 292 65 928

60 604 56 495 55 231 60 619 67 472 47 588 67 070 23 004 27 966 22 137 24 622 26 187 25 975 36 155 14 300 18 668 14 777 13 438 12 901 12 350 16 039 6 815 7 387 7 470 9 023 10 573 11934 11 140 37 085 103 379 102 788 72 330

65 650 63 334 165 150 98 485 47 503 94 797 18 282 30 638 13 698

7 032 9 409 273 516 267 332 255 400 2 938 676 2 460 534 2 244 008 2 129 695 2 250 699 2140140 1 953 761

6 831973 6101286 5 665 639 5 811435 6171849 6 391962 6196 563

Decentralisering — klassificering av kulturanslagsposter med snäv respektive vid definition.

Löpande priser

Poster som har en geografisk dimension. Använd av Kulturrådet i redovisningar Poster som har en geografisk dimension. Ej använd av Kulturrådeti redovisningar Övriga anslag

Summa

Vid definition Poster som har en geografisk dimension. Använd av Kulturrådeti redovisningar Poster som har en geografisk dimension. Ej använd av Kulturrådeti redovisningar Övriga anslag

Totalsumma

Källor: Tabell "Statsanslag till kulturverksamhet m.m. vissa budgetår"

1973/74

234 510

1 734 205 773

442 017

234510

1 734 599 620

835 864

1976/77

416 479

2 694 397 251

816424 416479

2 694 1 077 726 1 496 899

634 167 785 525 986 954 1 319462

5 328 6 315 14 220 17 048 727 516 980 289 1 162 256 1 367 364

1367 011 1772129 2163430 2703 874

634 167 785 525 986954 1 319462

5 328 6 315 14 220 17 048 1767132 2185413 2550 726 2 881714

2406627 2977253 3551900 4218224

1991/92

1 710839

33 514 1 838 476 3 582 829

1710 839

33 514 3 895 669

5 640022

1 992193

1868116

39 395 2 058 389

3965900

1868116

39 395 4 059 774 5 967 285

1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1993/94

Snäv definition

1 924 304

43 977 2 095 873

4064 154

1 924 304

43 977 4 008 328

5976609

Decentralisering - klassificering av kulturanslagsposter med snäv respektive vid definition. 1994 års penningvärde

1973/74 1976/7 7 1979/80 1982/83 1985/86 198 8/ 89 1991/92 1992/93 1993/94

Snäv definition

Poster som har en geografisk dimension.

Använd av Kulturrådeti redovisningar 1 159476 1 547 078 1 792 596 1 603 827 1 595 089 1 855 616 1 871 766 1 997 631 1 965 866 Poster som har en geografisk dimension. Ej använd av Kulturrådet i redovisningar 8 573 10 007 15 061 12 894 22 982 23 975 36 666 42 126 44 927 Övriga anslag 1 017 393 1475 652 2 056 465 2 001 482 1 878 407 1 922 983 2 011 409 2 201096 2 141 140 Summa 2185 443 3 032 737 3 864121 3 618 203 3 496477 3 802 574 3 919 841 4 240 853 4151933

Poster som har en geografisk dimension.

Använd av Kulturrådeti redovisningar 1 159 476 1 547 078 1 792 596 1 603 827 1 595 089 1 855 616 1 871 766 1 997 631 1 965 866 Poster som har en geografisk dimension. Ej använd av Kulturrådet i redovisningar 8 573 10 007 15 061 12 894 22 982 23 975 36 666 42 126 44 927 Övriga anslag 2 964 672 4 003 385 4 995 140 4 462 016 4 122415 4 052 678 4 262108 4 341 235 4 094901

Totalsumma 4 132 721 5 560 470 6 802 796 6 078 737 5 740 485 5 932 269 6 170 541 6 380 993 6 105 693

Källor: Tabell "Statsanslag till kulturverksamhet m.m. vissa budgetår"

Statligt ansvar — klassificering av kulturanslagsposter med snäv respektive vid definition. Löpande priser

1973/74 1976/77 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

Snäv definition

Summa anslag till helt statligt finansierad

verksamheti egen regi 167 522 294 617 443 480 554 251 722 369 944 501 1 182 300 1 321 001 1 446 469 Summa anslag till huvudsakligen statligt

finansierad verksamheti annans regi 72 178 126 740 185 242 228 104 281 702 396 098 490 785 528 239 533 221 Summa övriga anslag 202 317 395 067 738 289 989 774 1 159 359 1 363 275 1 909 744 2 116 660 2 084 464

Summa 442 017 816 424 1367 011 1772129 2163 430 2 703 874 3 582 829 3 965 900 4 064154

Vid definition Summa anslag till helt statligt finansierad

verksamheti egen regi 236 781 395 043 608 900 750 281 944 816 1 232507 1 579 615 1 756 765 1 711 937 Summa anslag till huvudsakligen statligt

finansierad verksamhet i annans regi 72 178 126 740 185 242 228 104 281 702 396 098 490 785 528 239 533 221 Summa övriga anslag 526 905 975 116 1 612 485 1 998 868 2 325 382 2 589 619 3 569 622 3 682 281 3 731451

Totalsumma 835 864 1 496 899 2 406 627 2 977 253 3 551 900 4 218 224 5 640 022 5 967 285 5 976 609

Källor: Tabell "Statsanslag till kulturverksamhet m.m. vissa budgetår"

Statligt ansvar — klassificering av kulturanslagsposter med snäv respektive vid definition.

1994 års penningvärde

Snäv definition

Summa anslag till helt statligt finansierad verksamhet i egen regi

Summa anslag till huvudsakligen statligt finansierad verksamhet i annans regi Summa övriga anslag Summa

Vid definition Summa anslag till helt statligt finansierad verksamhet i egen regi

Summa anslag till huvudsakligen statligt finansierad verksamhet i annans regi Summa övriga anslag

Totalsumma

Källor: Tabell "Statsanslag till kulturverksamhet m.m. vissa budgetår"

1973/74 1976/77

828 271 1 094402 356 866 470 796 1 000 306 1 467 539

2 185 443 3 032 737 1 170 705 1 467 450

356 866 470 796 2 605151 3 622 224

4132 721 5 560470

1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93

1253 582 1131629 1167 473 1328 292 129351] 1412 585

523 622 465 726 455 279 557 050 536 950 564 861 2 086 917 2 020 848 1 873 725 1 917 232 2 089 381 2 263 407

3864121 3618203 3496477 3802574 3919841 4240853

1721 174 1531869 1526 986 1733 327 1728199 1 878 560

523 622 465 726 455 279 557 050 536 950 564 861 4 558 000 4 081 142 3 758 220 3 641892 3 905 392 3 937 571

6 802 796 6 078 737 5 740485 5 932 269 6 170 541 6 380 993

1993/94

1477 710

544 738 2 129 485

4151933

1748 912

544738 3 812044

6 105 693

Konst-/Kulturområden — klassificering av kulturanslagsposter med snäv respektive vid definition.

Löpande priser 197 3/74

Snäv definition

Arkiv 21 349 Bildkonst 8 816 Dans 0 Etermedier 0 Film 2 787 Folkbildning 338 Kulturmiljövård 26 299 Litteratur och bibliotek 26 710 Museer 63 272 Musik 56 984 Press 91 050 Teater 132 937 Övrigt 11 475

Summa 442 017

1976/77

31 043 16 468 300

0

7 599

1 425 41 349 57 355 100 198 104 581 176 191 238 926 40 989

816424

1979/80

46 082 48 214 900

0

20 521 2 440 76 045 91 638 172 796 151 808 366 448 346 944 43 175

1367 011

1982/83

68 405 55 059 1517

1 585 35 419 2 700 145 953 130491 239 930 207 871 434 083 401 803 47 313

1 772 129

Källor: Tabell "Statsanslag till kulturverksamhet m.m. vissa budgetår"

1985/86

97 166 72 355 1 917

8 216 42 398 2 937 133 625 162 841 305 731 253 309 508 843 510 347 63 744

2163 430

1988/89

117 291 96 369 3 685 12 906 51 342 3 208 224 293 195 860 415 786 324 236 526 052 660 262 72 584

2 703 874

1991/92

152 156 137 137 11 879 34 223 72 439 5 704 349 721 233 653 581 799 427 878 650 421 824 366 101 453

3 582 829

1992/93

172 142 144 055 14 421 46 546 105 859 5 932 339 175 239 801 644 907 434 208 650 700 928 607 239 548

3 965 901

1993/94

192 122 144 048 19 484 48 685 136 329 5 932 341 641 242 456 730 995 426 606 650 055 941 544 184 257

4064154

Konst-Kulturområden — klassificering av kulturanslagsposter med snäv respektive vid definition. Löpande priser

1973/74 1976/77 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

Vid definition

Arkiv 23 477 34 456 57 344 83 531 113 603 138 491 178 016 199 678 225 186 Bildkonst 8 816 16 468 48 214 55 059 72 355 96 369 137 137 144 055 144 048 Dans 0 300 900 1 517 1 917 3 685 11 879 14 421 19 484 Etermedier 55 140 70 059 104 276 151 752 43 950 56 010 95 894 91 049 114 337 Film 2 787 7 599 20 521 35 419 42 398 51 342 72 439 105 859 136 329 Folkbildning 260 057 473 400 688 301 763 084 914 565 1 097 881 1 187 704 1 118 932 1 201 932 Kulturmiljövård 26 299 41 349 76 045 145 953 133 625 229 293 608 321 589 175 591 641 Litteratur och bibliotek 26 710 57 355 91 638 130 491 162 841 195 860 233 653 239 801 242 456 Museer 66 809 105 739 183 345 257 245 324 050 439 710 615 399 680 358 777 290 Musik 56 984 104 581 151 808 207 871 253 309 324 236 427 878 434 208 426 606 Press 91 050 176 191 366 448 434 083 508 843 526 052 650 421 650 700 650 055 Teater 132 937 238 926 346 944 401 803 510 347 660 262 824 366 928 607 941 544 Övrigt 84 798 170 476 270 843 309 445 470 096 399 033 596 915 770 443 505 701 Totalsumma 835 864 1 496 899 2 406 627 2 977 253 3 551 900 4 218 224 5 640 022 5 967 286 5 976 609

Källor: Tabell "Statsanslag till kulturverksamhet m.m. vissa budgetår"

Konst-Kulturområden — klassificering av kulturanslagsposter med snäv respektive vid definition.

1994 års penningvärde 1973/74

Snäv definition

Arkiv 105 555 Bildkonst 43 589 Dans 0 Etermedier 0 Film 13 780 Folkbildning 1 671 Kulturmiljövård 130 029 Litteratur och bibliotek 132 061 Museer 312 833 Musik 281 743 Press 450 174 Teater 657 274 Övrigt 56 735

1976/77

115 314 61 171 1 114

0

28 228 5 293 153 597 213 055 372 201 388 484 654 490 887 528 152 260

Summa 2 185 443 3 032 737

1979/80

130 260 136 285 2 544

0

58 007 6 897 214 956 259 033 488 441 429 114 1 035 836 980 706 122 043

3 864121

1982/83

139 664 112 416 3 097

3 236 72 316 5 513 297 996 266 427 489 871 424 415 886 279 820 372 96 600

3 618203

Källor: Tabell "Statsanslag till kulturverksamhet m.m. vissa budgetår"

1985/86

157 037 116 939 3 098 13 278 68 523 4 747 215 961 263 179 494 114 409 391 822 378 824 810 103 021

3 496 477

1988/89

164 951 135 527 5 182 18 150 72 204 4 512 315 433 275 446 584 738 455 987 739 810 928 555 102 079

3 802 574

1991/92

166 468 150 036 12 996 37 442 79 253 6 241 382 617 255 631 636 525 468 126 711 602 901 909 110 996

3 919 841

1992/93

184 076 154 042 15 421 49 773 113 198 6 343 362 690 256 426 689 618 464 311 695 813 992 987 256 156

4 240 854

1993/94

196 272 147 159 19 905 49 737 139 273 6 060 349 020 247 693 746 783 435 820 664 095 961 880 188 237

4151933

Konst-Kulturområden — klassificering av kulturanslagsposter med snäv respektive vid definition.

I 994 års penningvärde 1973/74

Vid definition

Arkiv 116 076 Bildkonst 43 589 Dans 0 Etermedier 272 626 Film 13 780 Folkbildning 1 285 787 Kulturmiljövård 130 029 Litteratur och bibliotek 132 061 Museer 330 320 Musik 281 743 Press 450 174 Teater 657 274 Övrigt 419 263

Totalsumma 4 132 721

1976/77

127 992 61 171 1 114 260 245 28 228 1 758 520 153 597 213 055 392 784 388 484 654 490 887 528 633 260

5 560 470

1979/80

162 094 136 285 2 544 294 756 58 007

1 945 616 214 956 259 033 518 260 429 114 1 035 836 980 706 765 590 6 802 796

1982/83

170 547 112 416 3 097 309 836 72 316 1 558 009 297 996 266 427 525 224 424 415 886 279 820 372 631 802

6 078 737

Källor: Tabell "Statsanslag till kulturverksamhet m.m. vissa budgetår"

1985/86

183 602 116 939 3 098 71 031 68 523 1 478 095 215 961 263 179 523 721 409 391 822 378 824 810 759 756

5 740 485

1988/89

194 766 135 527 5 182 78 769 72 204 1 543 997 322 465 275 446 618 383 455 987 739 810 928 555 561 178

5 932 269

1991/92

194 761 150 036 12 996 104 914 79 253 1 299 423 665 542 255 631 673 285 468 126 711 602 901 909 653 063

6 170541

1992/93

213 522 154 042 15 421 97 361 113 198 1 196 507 630 022 256 426 727 527 464 311 695 813 992 987 823 857

6 380 994

1993/94

230 050 147 159 19 905 116 806 139 273 1 227 892 604 419 247 693 794 078 435 820 664 095 961 880 516 623

6 105 693

Ändamål, huvudgrupper — klassificering av kulturanslagsposter med snäv respektive vid definition.

Löpande priser 1973/74

Snäv definition

Yrkesmässig konstnärlig verksamhet 218 406 Bevarande av kulturarvet 112 972 Bildningsverksamhet 2 668 Massmedier 89 820 Övrigt 18 151

Summa 442 017

Vid definition

Yrkesmässig konstnärlig verksamhet 218 406 Bevarande av kulturarvet 182 231 Bildningsverksamhet 263 920 Massmedier 144 960 Övrigt 26 347

Totalsumma 835 864

1976/77

417 820 195 235 9 995 174 000 19 374

816424

417 820 295 661 504 681 244 059

34 678

1 496 899

1979/ 80

622 147 332 056 25 119 358 211 29 478

1367011

622 147 497 476 769 046 462 487

55 471 2 406 627

Källor: Tabell "Statsanslag till kulturverksamhet m.m. vissa budgetår"

1982/83

775 008 506 954 22 637 426 340 41 190

1 772 129

775 008 702 984 846 261 576 507

76 493 2 977 253

1985/86

966 747 602 114 27 665 506 873 60 031

2 163 430

966 747 824 561

1 119 091 542 607 98 894

3551900

1988/89

1 238 626 844 755 30 979 520 618 68 896 2 703 874 1 238 626 1 137 761 1 161762 563 722 116 353 4 218 224

1991/92 1992/93 1993/94

1599 811 1760135 1812447

1 163 684 56 850 664 279 98 205 3 582 829 1 599 811 1 819 599 1 333 341 725 950 161 321

5 640022

1 223 740 62 214 675 500 244 311

3965900

1 760 135 1 909 504 1 271 338 720 003 306 305 5 967 285

1 325 689 52 174 678 911 194 933

4064154

1 812447 1 841 157 1 318 975 744 563 259 467

5976609

Ändamål, huvudgrupper — klassificeng av kulturanslagsposter med snäv respektive vid definition. 1994 års penningvärde

1973/74 1976/77 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

Snäv definition

Yrkesmässig konstnärlig verksamhet 1 079 854 1 552 059 1 758 619 1 582 354 1 562431 1 741 933 1 750 294 1 882 164 1 851 593 Bevarande av kulturarvet 558 562 725 232 938 620 1 035 061 973 120 1 188 015 1 273 144 1 308 581 1 354 322 Bildningsverksamhet 13 191 37 128 71 004 46 219 44 711 43 567 62 197 66 527 53 301 Massmedier 444 093 646 351 1 012 553 870 470 819 195 732 167 726 763 722 332 693 574 Övrigt 89 743 71 968 83 325 84 099 97 020 96 891 107 442 261 249 199 143 Summa 2185 443 3 032 737 3 864121 3 618 203 3 496 477 3 802 574 3 919 841 4 240 853 4151933

Vid definition

Yrkesmässig konstnärlig verksamhet 1 079 854 1 552 059 1 758 619 1 582 354 1 562 431 1 741 933 1 750 294 1 882 164 1 851 593 Bevarande av kulturarvet 900 996 1 098 280 1 406 212 1 435 301 1 332 633 1 600 082 1 990 756 2 041 889 1 880 923 Bildningsverksamhet 1 304 887 1 874 718 2 173 857 1 727 834 1 808 645 1 633 836 1 458 759 1 359 479 1 347 463 Massmedier 716 719 906 596 1 307 309 1 177 070 876 947 792 786 794 235 769 920 760 644 Övrigt 130 266 128 817 156 800 156 178 159 830 163 632 176 495 327 541 265 071

Totalsumma 4 132 721 5 560 470 6 802 796 6 078 737 5 740 485 5 932 269 6 170 541 6 380 993 6 105 693

Källor: Tabell "Statsanslag till kulturverksamhet m.m. vissa budgetår"

Ändamål, undergrupper — klassificering av kulturanslagsposter med snäv respektive vid definition.

Löpande priser 1973/74

Snäv definition

Institutioner 187 694 Fria grupper I 725 Enskilda konsmärer 21 931 Drivs av privata företag 4 561 Konst till statens byggnader, m.m. 2 495 Arkiv 21 349 Folkbibliotek 12 052 Kulturmiljö 16 299 Museer 63 272 Folkbildning 338 Övrig bildningsverksamhet 2 330 Press 89 820 Radio/tv 0 Övrigt, myndigheter 2 631 Övrigt, internationellt 1 335 Övrig kultur 14 185

Summa 442 017

1976/77

338 050 5 100 45 495 18 798 10 377 31 043 22 645 41 349 100 198 1 425

8 570 174 000 0 8 400 2 184 8 790

816 424

1979/80

483 815 12 912 61 396 48 980 15 044 46 082 37 133 76 045 172 796 11 371 13 748 358 211

0

15 385 6498 7 595

1367 011

Källor: Tabell "Statsanslag till kulturverksamhet m.m. vissa budgetår"

1982/83

565 827 21 501 86 780 82 287 18 613 68 405 52 666 145 953 239 930

6 101 16 536 424 755 1 585 19 277 6 659 15 254

1985/86

713 629 27 292 90 062 104 640 31 124 97 166 66 305 133 625 305 018

6 591 21 074 498 657 8 216 26 209 7 695 26 127

1988/89 1991/92

922 456 1 172 746

36498 120056 118 429

41 187 117 291 91 367 224 293 411 804

7 201

23 778 507 712

12906 30177

8 566

30 153

45 568 181 134 153 050 47 313 152 156 97 043 349 721 564 764 14 004 42 846 630 056 34 223 49 181 17 993

31 031

199W93 1993/94

1 274442 1 289413

51 642 195 313 194 242 44 496 172 142 95 879 339 175 616 544 16 422 45 792 628 954 46 546 64 434 19 622 160 255

46 900 200 696 224 339

51 099 192 122 93 587 341 641 698 339 16 732 35 442 630 226 48 685 67 488 20 088 107 357

1772129 2163430 2703874 3582829 3965900 4064154

Ändamål, undergrupper — klassificering av kulturanslagsposter med snäv respektive vid definition.

löpande priser 1973/74

Vid definition Institutioner 187 694 Fria grupper I 725 Enskilda konstnärer 21 931 Drivs av privata företag 4 561 Konst till statens byggnader, m.m. 2 495 Utbildning och forskning 63 594 Arkiv 23 477 Folkbibliotek 12 052 Kulturmiljö 16 299 Museer 66 809 Folkbildning 261 590 Övrig bildningsverksamhet 2 330 Press 89 820 Radio/tv 55 140 Övrigt, myndigheter 2 631 Övrigt, internationellt 9 5 31 övrig kultur 14 185

1976/77

338 050 5 100 45 495 18 798 10 377 91 472 34 456 22 645 41 349 105 739 496 111 8 570 174 000 70 059 8 400 17 488 8 790

Totalsumma 835 864 1 496 899

1979/80

483 815 12 912 61 396 48 980 15 044 143 609 57 344 37 133 76 045 183 345 755 298 13 748 358 211 104 276 15 385 32 491

7 595

2 406 627

Källor: Tabell "Statsanslag till kulturverksamhet m.m. vissa budgetår"

1982/83

565 827 21 501 86 780 82 287 18 613 163 589 83 531 52 666 145 953 257 245 829 725 16 536 424 755 151 752 19 277 41 962 15 254

2 977 253

1985/86

713 629 27 292 90 062 104 640 31 124

187 691 113 603 66 305 133 625

323 337

1 098 017 21 074

498 657 43 950 26 209 46 558 26 127

1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

922 456 1 172 746 1 274 442 1 289 413 36 498 45 568 51 642 46 900 120 056 181 134 195 313 200 696 118 429 153 050 194 242 224 339 41187 47 313 44496 51099 242 882 337 855 372 777 186 109 138 491 178 016 199 678 225 186 91 367 97 043 95 879 93 587 229 293 608 321 589 175 591 641 435 728 598 364 651 995 744 634 1 137 984 1 290 495 1 225 546 1 283 533 23 778 42 846 45 792 35 442 507 712 630 056 628 954 630 226 56 010 95 894 91 049 114 337 30 177 49 181 64 434 67 488 56 023 81 109 81 616 84 622 30 153 31 031 160 255 107 357

3551900 4218224 5640022 5967285 5976609

Ändamål, undergrupper — klassificering av kulturanslagsposter med snäv respektive vid definition.

1994 års penningvärde 1973/74

Snäv definition Institutioner

Fria grupper 8 529 Enskilda konsmärer 108 432 Drivs av privata företag 22 551 Konst till statens byggnader, m.m. 12 336 Arkiv 105 555 Folkbibliotek 59 588 Kulturmiljö 80 586 Museer 312 833 Folkbildning 1 671 övrig bildningsverksamhet 11 520 Press 444 093 Radio/tv 0 Övrigt, myndigheter 13 008 Övrigt, internationellt 6 601 övrig kultur 70 134

1976/77

18 945 168 998 69 828 38 547 115 314 84 118 153 597 372 201 5 293 31 835 646 351 0 31 203 8 113 32 652

Summa 2 185 443 3 032 737

1979/80 1982/83

36 498 43 899 173 548 177 181 138 451 168 008 42 525 38 003 130 260 139 664 104 964 107 530 214 956 297 996 488 441 489 871 32 142 12 457 38 861 33 762 1 012 553 867 234 0 3 236 43 489 39 358 18 368 13 596 21 469 31 144

1985/86

44 109 145 556 169 116 50 302 157 037 107 160 215 961 492 962 10 652 34 059 805 916 13 278 42 358 12 436 42 226

1988/89

928 006 1 255 741 1 367 597 1 155 264 1 153 348 1 297 289 51 329 168 840 166 552

57 923 164 951 128 493 315 433 579 138 10 127 33 440 714 017 18 150 42 439 12 047

42405

3 864121 3 618 203 3 496 477 3 802 574

Källor: Tabell "Statsanslag till kulturverksamhet m.m. vissa budgetår"

1991/92

1 283 058 49 854 198 172 167 446 51 763 166 468 106 171 382 617 617 888 15 321 46 876 689 321 37 442 53 807 19 685 33 950

1992/93

1 362 798 55 222 208 854 207 709 47 581 184 076 102 526 362 690 659 289 17 561 48 967 672 559 49 773 68 901 20 982 171 365 3 919 841 4 240 853

1993/94

1 317 262 47 913 205 031 229 184 52 203 196 272 95 608 349 020 713 422 17 093 36 207 643 838 49 737 68 946 20 522

109 676 4 151933

Ändamål, undergrupper — klassificering av kulturanslagsposter med snäv respektive vid definition.

1994 års penningvärde

Vid definition

Institutioner

Fria grupper

Enskilda konsmärer

Drivs av privata företag Konst till statens byggnader, m.m. Utbildning och forskning Arkiv

Folkbibliotek

Kultumliljö

Museer

Folkbildning

Övrig bildningsverksamhet Press

Radio/tv

Övrigt, myndigheter Övrigt, internationellt övrig kultur

Totalsumma

1973/74

928 006 8 529 108 432 22 551 12 336 314 425 116 076 59 588 80 586 330 320 1 293 367 11 520 444 093 272 626 13 008 47 124 70 134

1976/7 7

1 255 741 18 945 168 998 69 828 38 547 339 787 127 992 84 118 153 597 392 784 1 842 884 31 835 646 351 260 245 31 203 64 962 32 652

4132 721 5 560470

1979/ 80

1 367 597 36 498 173 548 138 451 42 525 405 939 162 094 104 964 214 956 518 260 2 134 996 38 861 1 012 553 294756 43 489 91 842 21 469 6 802 796

Källor: Tabell "Statsanslag till kulturverksamhet m.m. vissa budgetår"

1982/83 1985/86

1 155 264 1 153 348 43 899 44 109 177 181 145 556 168 008 169 116 38 003 50 302 334 004 303 341 170 547 183 602 107 530 107 160 297 996 215 961 525 224 522 569 1 694 072 1 774 586 33 762 34 059 867 234 805 916 309 836 71 031 39 358 42 358

85 675 75 246 31 144 42 226 6 078 737 5 740 485

1988/89

1 297 289 51 329 168 840 166 552 57 923 341 575 194 766 128 493 322 465 612 783 1 600 396 33 440 714 017 78 769 42 439 78 788 42 405 5 932 269

1991/92

1 283 058 49 854 198 172 167 446 51 763 369 635 194 761 106 171 665 542 654 648 1 411 883 46 876 689 321 104 914 53 807 88 738 33 950

1992/93

1 362 798 55 222 208 854 207 709 47 581 398 621 213 522 102 526 630 022 697 197 1 310 512 48 967 672 559 97 361 68 901 87 274 171 365

6170541 6 380993

1993/94

1 317 262 47 913 205 031 229 184 52 203 190 129 230 050 95 608 604 419 760 717 1 311 255 36 207 643 838 116 806 68 946 86 450 109 676 6 105 693

'if-"F ._.

,;5

L

% 4:71... wår _ Lå Fears lar-:.]: ]

>_

'i'.. .I . :l; , F "SLR-ill?" . en:?, ln?!— .

wii-nåra? ._..

». . .- |'.._ |..

..,-I:" . :Ili'i'léiå ir”. _

man ': tie-twist. ww H—

Principer för utbildningskodning hos SCB

SCB kodar alla individer efter utbildning, även de som fortfarande går i skolan. Utbildningen kodas efter den senast avslutade utbildningen med undantag för eftergymnasial utbildning. Där kodar man en dokumenterat på- börjad eftergymnasial utbildning utan att den behöver vara avslutad. Så kan t.ex. en person som slutat gymnasiet efter tre år på samhällsvetenskaplig linje och nyligen börjat läsa filosofi och som klarat en kurs eller tentamen, men fortfarande inte fullföljt kurs eller linje, bli kodad som eftergymnasialt utbildad. Det blir emellertid bara fallet om personer befinner sig i denna ut- bildning vid intervjutillfället. En person som slutat gymnasiet på fyraårig teknisk linje kodas också som eftergymnasialt utbildad eftersom denna utbild- ning är längre än den gängse treåriga.

Man skiljer i kodningen på kort och lång eftergymnasial utbildning och de som tillhör de olika specialfallen som nämnts ovan räknas in i den korta efter— gymnasiala utbildningskategorin till den tidpunkt då de avslutat en minst tre— årig eftergymnasial utbildning. Först då erhåller man koden lång eftergymna- sial utbildning.

1 analyser som Kulturutredningen låtit göra och som omfattar åldersgrup- pen 16—24 år kan det alltså förekomma individer med alla tre utbildningko— derna. De allra flesta 16—18—åring kodas som förgymnasialt utbildade efter— som de antingen verkligen slutat skolan efter grundskolan eller fortfarande går på gymnasiet. En 19-åring är i regel gymnasieutbildad medan en 20—24- åring kan bli kodad som eftergymnasialt utbildad eftersom utbildningen inte behöver vara avslutad utan bara dokumenterat påbörjad med tentamen eller avslutad kurs. I regel är dock en person med denna kod underkodad som kort eftergymnasialt utbildad.

I vår specialanalys med kulturaktivitetspoäng ingår totalt 1 920 personer som är 16—24 år. Ju äldre individerna är inom denna grupp desto större är möjligheten att de kan ha avslutat en gymnasieutbildning eller att de hunnit påbörja postgymnasiala studier. Det betyder alltså att den förgymnasialt ut- bildade delen av åldersgruppen antagligen är väsentligt yngre än den efter- gymnasialt utbildade delen. Detta förhållande kan givetvis ha inverkat på kulturvanoma. I tabellen på följande sida ges en hypotetisk samtidig fördelning av olika enskilda åldrar och utbildning för att illustrera för- hållandet. I högre åldersgrupper förekommer naturligtvis liknande samband mellan ålder och utbildning, men i betydligt mindre utsträckning.

1 en del analyser som presenteras i utvärderingsrapporten, t.ex. i kapitel 3 och 5 används en klassificering av befolkningen efter socio-ekonomisk

816

status. Den baserar sig på SCB:s SEI-kod (den socio—ekonomiska indel- ningen efter tjänsteställning). Observera att SCB vid denna klassificiering tar hänsyn till de formella utbildningskrav som ställs på olika nivåer inom varje yrke. Av det skälet föreligger en korrelation mellan kodningen på utbildning, yrke och SEI.

Hypotetisk fördelning av olika åldrar på utbildningsnivå för att illustrera variationen inom en åldersgrupp

Förgymnasialt Gymnasialt Eftergymnasialt Ålder utbildad utbildad utbildad 16 år 200 17 år 200 18 år 125 75 19 år 75 100 25 20 år 50 125 25 21 år 25 125 50 22 år 25 125 50 23 år 25 125 50 24 år 25 125 50 Totalt 750 800 250

Principer bakom sammanslagningar för tabell 24.5.3a med skattade kulturutgifter

Tabell 24.5.3a är skapad genom sammanslagningar och skattningar från ett stort antal olika källor. Den är således inte hämtad från någon särskild under— sökning. Varje enskild post grundar sig på en bedömning som gjorts av Kulturutredningens sekretariat. Nedan beskrivs hur vi gått till väga.

Privata utgifter

Uppgifterna om privat ekonomi baseras huvudsakligen på en specialbearbet- ning av SCB:s Hushållsbudgetundersökningar 1985, 1988 och 1992. Vi har från SCB beställt särskilda beräkningar som innehåller skattningar av de totala utgifterna för privathushållen tillsammans. Dessa baserar sig på upp- gifter om genomsnittshushållens förbrukning i kronor på respektive post med hushållsvägning enligt Folk- och bostadsräkningen för att beräkna totalvärden för privathushållen. Nationalräkenskaperna ger delvis samma uppgifter som Hushållsbudgetundersökningarna, men på kulturområdet är alla slags nöjen sammanslagna till en gemensam post. Vi har av det skälet valt att utgå från Hushållsbudgetundersökningen.

Följande poster ur hushållsbudgetundersökningen har tagits med:

HUSHÅLLSTJ ÄN STER — Föreningsavgifter

MÖBLER OCH HUSGERÅD _ Tavlor

FRITID OCH KULTUR —

Radio och tv Samtliga poster

Lek, sport, hobby Musikinstrument Grammofonskivor CD-skivor Kassetter Videoband, köpta och hyrda

Ur, optik Kameror, kikare Fototj änster Fotomaterial

818

Underhållning Bio Teater Opera, konsert Scenframträdanden, dans Museer, utställningar

Böcker, tele Undervisning Dags— och kvällstidningar Övriga tidningar Övriga trycksaker Teleavgifter, tv-licens

Vissa modifieringar har dock gjorts i de ursprungliga tabellerna. Posten ”teleavgifter, tv-licens” har vi bedömt som föråldrad. Den hänför sig till den tid då Televerket skötte uppbörden av tv-avgiften. Den har därför ersatts med posten ”tv-licenser” från Nationalräkenskaperna. I den posten ingår också avgifter för betal-tv och kabel—tv-anslutning m.m.

Hushållsbudgetundersökningens post ”Undervisning” är uppdelad i två poster. Hushållsbudgetundersökningens belopp har bibehållits men posten ”kommunal musikskola” har hämtats in från Nationalräkenskaperna och en nettopost ”annan undervisning” beräknats fram. Denna restpost har i jämfö— relser likställts med det offentligas utgifter för folkbildningen.

En ytterligare förändring som gjorts är att posten ”Scenframträdanden och dans”, en mycket stor post, har fördelats lika på kategorierna ”teater” och ”opera, konsert”. Den kulturpolitiska indelningen av institutionskultur skiljer på konsertverksamhet och opera men samlar ofta teater och dans inom samma rubricering. För att kunna skapa någon slags jämförbarhet mellan privata och offentliga kostnader för teater respektive konsertverksamhet har vi valt att göra denna i och för sig godtyckliga uppdelning. Annan fördelning av posten hade kunnat diskuteras, men i avsaknad av närmare kunskap om dess inne- håll har vi valt en fördelning med lika andelar.

Den ”övrigt—post” som förekommer i tabellen med skattade kulturutgifter innehåller för privatekonomin posterna Föreningsavgifter, Musikinstrument och Fotoutrustning.

Ett problem är att de totala beloppen för ”fritid och kultur” inte stämmer riktigt överens om man jämför Nationalräkenskaperna och Hushållsbudget— undersökningarna. I tabellen nedan har vi ställt upp jämförelser för tre olika år och också sumrnerat det belopp som våra modifieringar och avgränsningar enligt ovanstående ger.

1985 1988 1992 Utgifter i miljarder kronor för fritid och kultur enligt: Nationalräkenskaper 42 285 57 046 70 732 Hushållsbudget 57 882 76 909 110 613 Vår avgränsning 21 083 27 819 38 104 av privata kulturutgifter

Beloppet 38 miljarder kronor är det som använts även i huvudbetänkandet SOU 1995:84: Kulturpolitikens inriktning. Det betyder att ungefär hälften av alla kostnader för fritid och kultur går till kultur om en tämligen vid definition används.

Kommunala utgifter

Data från 1983 har hämtats från sammanställningen Kommunernas kultur- kostnader 1983 från SCB och Statens kulturråd i samverkan. För 1992 har vi grundat beräkningarna på SCB (1993): Kommunala kulturutgifter samt landstingskommunala kulturutgifter 1992. Ku 15 SM 9301.

Vi har använt oss av kommunernas egna uppgifter om kostnader för musikskola, folkbibliotek och bidrag till studieförbunden. Ett problem med den officiella statistiken är emellertid att endast dessa poster särredovisas. Det leder till två mycket stora poster ”övrigt” i sammanställningarna där man skiljer på kostnader för övrig kulturverksamhet i kommunal regi respektive övrigt stöd till kulturverksamhet. Vi är medvetna om att kommunerna stöder teater— och musiklivet och lämnar stöd till museiverksamhet, Folkets Hus, kulturhus och konsthallar. Man ger också bidrag till föreningslivet. Storleken på dessa bidrag kan inte urskiljas i den offentliga statistiken, de är inklu— derade i övrigt-postema som tillsammans omfattar ca 40 % av kommunernas sammanlagda kostnader för kultur. I syfte att reducera denna stora post har vi därför genomfört vissa kompletterande räkneoperationer.

Vi har utgått från kommunernas uppgifter om nettokostnader för olika kulturändamål. Den kommunala kapitalbudgeten har inkluderats som en del- post i kostnaderna för bibliotekssystemet eftersom där huvudsakligen inklu- deras inköp av böcker till bibliotek.

Detta belopp har därefter reducerats med kommunernas uppgifter om stöd till bibliotek, studieförbund och musikskola. Från totalsumman har också dragits belopp som baserar sig på uppgifter om kommunala bidrag som redo- visats av teater-, musei- och musikinstitutioner, inklusive länsmusiken, om erhållna bidrag från kommunema.

Beräkningar har genomförts i syfte att kunna reducera den mycket stora post ”övrigt” som förekommer i den kommunala kulturutgiftsredovisningen.

De beräkningar som baserar sig på kulturkostnader per invånare och län grundar sig på de uppgifter som anges i den officiella statistiken.

Landstingets utgifter

Ovan nämnda SM från SCB ger också uppgifter om landstingens kultur- utgifter. Vi har valt att använda de uppgifter om kostnader för teater, musik och museer som landstingen själva lämnat. Dessa är inte alltid exakt överens— stämmande med rapporteringen från institutionerna själva kanske beroende på bokföringsår m.m. Vi har således prioriterat den offentliga statistiken då den har kunnat erbjuda ett underlag.

Från landstingens kostnader för kultur har stödet till ungdomsorganisa- tioner m.fl. organisationer exkluderats. Tidigare år ingick i kulturbudgeten också stödet till folkhögskolorna. Även det har tagits bort från totalbeloppen.

Den kapitalbudget på kulturområdet som landstingen uppger har inklude- rats under ”bild och form” eftersom en stor del av beloppet används för konstnärlig utsmyckning.

Data från 1983 baserar sig på en sammanställning från Landstings— förbundet -— Landstingens kulturutgifter 1982—84.

Statens utgifter

Våra beräkningar av de statliga kulturutgiftema baserar sig väsentligen på den kulturgenealogiska analysen som beskrivs närmare i bilaga 3. I vissa beräkningar ingår den del av det statliga anslaget till folkbildning som fördelats till studieförbunden. Anslagen till bibliotek och litteraturstödet har slagits samman i redovis— ningen för att göra en jämförelse med de privata utgifterna möjlig.

Ovrigt Det förekommer också privata kulturutgifter via näringslivet i form av spons- ring eller t.ex. som företagsköp av biljetter eller prenumerationer. Dessa me—

del ingår inte här. Det förekommer även offentliga kulturutgifter via arbets- marknadssektom som inte heller är inkluderade.

KronolOgisk förteckning

MåWN—i

wxlON

9.

10.

11. 12.

13. 14 15. 16. 17. 18. 19. 20. 21 22. 23. 24 25.

26.

27. 28.

29.

30. 31. 32.

33. 34. 35 36

37 38

. Ett renodlat näringsförbud. N. . Arbetsföretag — En ny möjlighet för arbetslösa. A. . Grön diesel — miljö— och hälsorisker. Fi. . Långtidsutredningen 1995. Fi. . Vårdens svåra val. Slutbetänkande av Prioriteringsutredningen. S. . Muskövarvets framtid. Fö. . Obligatoriska arbetsplatskontakter för arbetslösa. A. . Pensionsrättigheter och bodelning. Ju. Fullt ekonomiskt arbetsgivaransvar. Fi. Översyn av skattebrottslagen. Fi.

Nya konsumentregler. Ju. Mervärdesskatt — Nya tidpunkter för redovisning och betalning. Fi.

Analys av Försvarsmaktens ekonomi. Fö. .Ny Elmarknad + Bilagedel. N.

Könshandeln. S. Socialt arbete mot prostitutionen i Sverige. 5. Homosexuell prostitution. S. Konst i offentlig miljö. Ku. Ett säkrare samhälle. Fö. Utan el stannar Sverige. Fö. . Staden på vatten utan vatten. Fö.

Radioaktiva ämnen slår ut jordbruk i Skåne. Fö. Brist på elektronikkomponenter. Fö. . Gasmoln lamslår Uppsala. Fö.

Samordnad och integrerad tågtrafik på Arlandabanan och i Mälardalsregionen. K. Underhållsbidrag och bidragsförskott, Del A och Del B. S. Regional framtid + bilagor. C. Lagen om vissa internationella sanktioner

— en översyn. UD. Civilt bruk av försvarets resurser — regelverken, erfarenheter, helikoptrar. Fö. Alkylat och Miljöklassning av bensin. M.

Ett vidareutvecklat miljöklassystem i EU. M. IT och verksamhetsfömyelse inom rättsväsendet. Förslag till nya samverkansformer. Ju. Ersättning för ideell skada vid personskada. Ju. Kompetens för strukturomvandling. A.

. Avgifter inom handikappområdet. S. . Förmåner och sanktioner » en samlad redovisning. Fi. . Vårt dagliga blad - stöd till svensk dagspress. Ku. . Yrkeshögskolan - Kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning. U. 39. Some reflections on Swedish Labour Market

Policy. A. Några utländska forskares syn på svensk arbetsmarknadspolitik. A.

40. 41. 42. 43. 44. 45. 46.

47.

48. 49. 50. 51. 52. 53. 54.

55. 56.

57. 58. 59. 60.

.Myndighetsutövning vid medborgarkontor. C. 62. 61 63

64

67. 68. 69. 70. 71

72.

73.

74. 75. 76.

___—___—

Älvsäkerhet. K. Allmän behörighet för högskolestudier. U. Framtidsanpassad Gotlandstrafik. K. Sambandet Redovisning — Beskattning. Ju. Aktiebolagets organisation. Ju. Grundvattenskydd. M. Effektivare styrning och rättssäkerhet i asylprocessen. A. Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polislagen. Ju. EG-anpassade körkortsregler. K. Prognoser över statens inkomster och utgifter. Fi. Kunskapsläget på kärnavfallsområdet 1995. M. Elförsörjning i ofred. N. Godtrosförvärv av stöldgods? Ju. Samverkan för fred. Den rättsliga regleringen. Fö. Fastighetsbildning — en gemensam uppgift för stat och kommun. M. Ett samlat verksamhetsansvar för asylärenden. A. Förmåner och sanktioner

— utgifter för administration. Fi.

Förslag om ett internationellt flygsäkerhets- universitet i Norrköping-Linköping. U. Kompetens och kunskapsutveckling — om yrkes- roller och arbetsfält inom socialtjänsten. S. Ohälsoforsäkring och samhällsekonomi — olika aspekter på modeller, finansiering och incitament. S. Kvinnofrid. Del A+B. S.

Ett renat Skåne. M. .Översyn av skattereglerna för stiftelser och ideella

föreningar. Fi. .Klimatförändringar i trafikpolitiken. K. 65. 66.

Näringslivets tvistlösning. Ju. Polisens användning av övervakningskameror vid förundersökning. Ju.

Naturgrusskatt, m.m. Fi. IT-kommissionens arbetsprogram 1995-96. SB. Betaltjänster. Fi. Allmänna kommunikationer — för alla? K. .Behörighet och Urval. Förslag till nya regler för

antagning till Universitet och högskolor. U. Svenska insatser för internationell katastrof— och flyktinghjälp. Kartläggning, analys och förslag. Fö. Ett aktiebolag för service till universitet och högskolor m.m. U. Lägenhetsdata. Fi. Svensk flyktingpolitik i globalt perspektiv. A. Arbete till invandrare. A.

Kronologisk förteckning

77. Röster om EU:s regeringskonferens — hearing med organisationsföreträdare, debattörer och forskare. UD. 78. Den svenska rymdverksamheten. N. 79. Vårdnad, boende och umgänge. JU. 80. EU om regeringskonferensen 1996 — institutionernas rapporter — synpunkter i övriga medlemsländer. UD. 81 . Ny rättshjälpslag och andra bestämmelser om rättsligt bistånd. Ju.

82. Finansieringslösningar för Göteborgs- och Dennisöverrenskommelsema. K.

83. EU-kandidater — 12 länder som kan bli EU:s nya medlemmar. UD.

84. Kulturpolitikens inriktning. Ku. 84. Kulturpolitikens inriktning — i korthet. Ku. 85. Tjugo års kulturpolitik 1974-1994. Ku.

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen IT-kommissionens arbetsprogram 1995-96. [68]

J ustitiedepartementet

Pensionsrättigheter och bodelning. [8] Nya konsumentregler. [1 l] IT och verksarnhetsfömyelse inom rättsväsendet. Förslag till nya samverkansformer. [32] Ersättning för ideell skada vid personskada. [33]

Sambandet Redovisning — Beskattning. [43]

Aktiebolagets organisation. [44]

Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polislagen. [47] Godtrosförvärv av stöldgods? [52]

Näringslivets tvistlösning. [65] Polisens användning av övervakningskameror vid förundersökning. [66] Vårdnad, boende och umgänge.[79]

Ny rättshjälpslag och andra bestämmelser om rättsligt bistånd. [81]

Utrikesdepartementet

Lagen om vissa internationella sanktioner - en översyn. [28] Röster om EU:s regeringskonferens — hearing med organisationsföreträdare, debattörer och forskare. [77] EU om regeringskonferensen 1996 — institutionernas rapporter — synpunkter i övriga medlemsländer. [80] EU-kandidater — 12 länder som kan bli EU:s nya medlemmar. [83]

Försvarsdepartementet

Muskövarvets framtid. [6] Analys av Försvarsmaktens ekonomi. [13] Ett säkrare samhälle. [19] Utan el stannar Sverige. [20] Staden på vatten utan vatten. [21] Radioaktiva ämnen slår ut jordbruk i Skåne. [22] Brist på elektronikkomponenter. [23] Gasmoln lamslår Uppsala. [24]

Civilt bruk av försvarets resurser —

regelverken, erfarenheter, helikoptrar. [29] Samverkan för fred. Den rättsliga regleringen. [53]

Svenska insatser för internationell katastrof— och flyktinghjälp. Kartläggning, analys och förslag. [72]

Socialdepartementet

Vårdens svåra val. Slutbetänkande av Prioriteringsutredningen. [5] Könshandeln. [15] Socialt arbete mot prostitutionen i Sverige. [16] Homosexuell prostitution. [17] Underhållsbidrag och bidragsförskott, Del A och Del B. [26] Avgifter inom handikappområdet. [35] Kompetens och kunskapsutveckling — om yrkes- roller och arbetsfält inom socialtjänsten. [58] Ohälsoförsäkring och samhällsekonomi — olika aspekter på modeller, finansiering och incitament. [59] Kvinnofrid. Del A+B. [60]

Kommunikationsdepartementet

Samordnad och integrerad tågtrafik på Arlandabanan och i Mälardalsregionen. [25] Älvsäkerhet. [40] Framtidsanpassad Gotlandstrafik. [42] EG-anpassade körkortsregler. [48] Klimatförändringar i trafikpolitiken. [64] Allmänna kommunikationer — för alla? [70] Finansieringslösningar för Göteborgs- och Dennisöverrenskommelsema. [82]

Finansdepartementet

Grön diesel — miljö- och hälsorisker. [3] Långtidsutredningen 1995. [4]

Fullt ekonomiskt arbetsgivaransvar. [9] Översyn av skattebrottslagen. [10] Mervärdesskatt — Nya tidpunkter för redovisning och betalning. [12] Förmåner och sanktioner - en samlad redovisning. [36] Prognoser över statens inkomster och utgifter. [49] Förmåner och sanktioner — utgifter för administration. [56] Översyn av skattereglerna för stiftelser och ideella föreningar. [63] Naturgrusskatt, m.m. [67] Betaltjänster. [69] Lägenhetsdata. [74]

Utbildningsdepartementet Yrkeshögskolan - Kvalificerad eftergymnasial yrkesutbildning. [38]

Allmän behörighet för högskolestudier. [41] Förslag om ett internationellt flygsäkerhets- universitet i Norrköping-Linköping. [57]

Systematisk förteckning

Behörighet och Urval. Förslag till nya regler för antagning till Universitet och högskolor. [71] Ett aktiebolag för service till universitet och högskolor mm. [73]

Arbetsmarknadsdepartementet

Arbetsföretag — En ny möjlighet för arbetslösa. [2] Obligatoriska arbetsplatskontakter för arbetslösa. [7] Kompetens för strukturomvandling. [34] Some reflections on Swedish Labour Market Policy. [39] Några utländska forskares syn på svensk arbetsmarknadspolitik. [39] Effektivare styrning och rättssäkerhet i asylprocessen. [46] Ett samlat verksamhetsansvar för asylärenden. [55] Svensk flyktingpolitik i globalt perspektiv. [75] Arbete till invandrare.[76]

Kulturdepartementet

Konst i offentlig miljö. [18]

Vårt dagliga blad - Pstöd till svensk dagspress.[37] Kulturpolitikens inriktning. [84] Kulturpolitikens inriktning - i korthet. [84] Tjugo års kulturpolitik 1974-1994. [85]

Näringsdepartementet

Ett renodlat näringsförbud. [1] Ny Elmarknad + Bilagedel. [14] Elförsörjning i ofred. [51] Den svenska Rymdverksamheten. [78]

Civildepartementet

Regional framtid + bilagor. [27] Myndighetsutövning vid medborgarkontor. [61]

Miljödepartementet

Alkylat och Miljöklassning av bensin. [30] Ett vidareutvecklat miljöklassystem i EU. [31] Grundvattenskydd. [45] Kunskapsläget på kämavfallsområdet 1995. [50] Fastighetsbildning — en gemensam uppgift för stat och kommun. [54] Ett renat Skåne. [62]

,...; , n.-

FRITZES

.ru.-. (& . .nu—...i...

r..» ...så...» ..... ._....