SOU 1995:85

Tjugo års kulturpolitik 1974-1994 : en rapport från Kulturutredningen

1. Sammanfattning

I denna utvärderingsrapport, som sekretariatet gjort på Kulturutredningens uppdrag, beskrivs 20 års kulturpolitik och kulturverksamhet på en nivå som svarar mot utredningens uppdrag om ”kulturpolitikens inriktning”. Materialet presenteras förutom i denna volym också i en särskild tabellbilaga. Där finns alla tabeller som legat till grund för resonemang och illustrationer men också en del andra tabeller som kan vara av intresse.

Sekretariatet har på några områden låtit genomföra särskilda studier bl.a. kring vissa anslag och bidragssystem på kulturområdet. Slutsatser i rapporten grundar sig också på dessa rapporter.

Rapporten består av fyra huvudavsnitt. Det första avsnittet ger en översikt över vad som hänt i vårt samhälle under två decennier. Den andra delen består huvudsakligen av presentationer av utvecklingen inom olika konst- och verk— samhetsområden och det tredje avsnittet innehåller en analys av kulturen i re- lation till olika målgrupper och miljöer. De avslutande fyra kapitlen är av all- mänt resonerande karaktär och perspektiv spänner över hela kulturområdet.

Syftet med rapporten, uppläggning, avgränsningar och metodval redovisas i kapitel 2. Eftersom vi gjort en hel del både aktivt valda och nödtvungna av— gränsningar, bl.a. på grund av brister i olika grundmaterial, bör läsaren orien- tera sig om detta. Direktiven till utredningen var omfattande och vid den nu— varande regeringens tillträde gavs tilläggsdirektiv. Direktiven finns redovi- sade i sin helhet i Kulturutredningens slutbetänkande SOU 1995:84 ”Kultur— politikens inriktning”.

I kapitel 2 har vi också gjort en genomgång av uppföljningar och statistik— serier, utredningar och utvärderingar som behandlar kulturområdet samt något berört vilken forskning som bedrivs. Ett särskilt problem har varit den begränsade tillgången på material som behandlar kvalitativa aspekter på kulturområdet. Av detta skäl blir också vår rapport kvantitativt orienterad.

1.1. Utveckling i samhälle och kulturpolitik under två decennier

Utvecklingen på kulturområdet påverkas starkt av men påverkar också — det omgivande samhället. I kapitel 3 tecknar vi utvecklingen de senaste 20 åreni några viktiga avseenden. Här tar vi upp hur boendet förändrats de senaste de- cennierna. Vi har studerat vilka folkomflyttningar som ägt rum inom landet och ger en bild av den förändrade invandringen. Under 20 år har Sverige gått

från arbetskraftsinvandring till flyktinginvandring. Vi berör också hur utbild— ningssystemet förändrats och hur grundskola och en nu i det närmaste all- omfattande gymnasieskola har påverkat befolkningens grundutbildning. Vi har tittat på utbildningsvägama för vuxna och hur de har utvecklats över tid.

Ett förhållande som kanske mer än något annat påverkar vardagen för många människor är den ökande andelen förvärvsarbetande i befolkningen. Många fler barn tillbringar i dag, till skillnad mot för 20 år sedan, en stor del av förskoleåren inorn barnomsorgen medan föräldrarna förvärvsarbetar. Det innebär att kollektiva miljöer är många fler barns vardag än tidigare. Det bety— der också att kulturlivet har fått en målgrupp som relativt enkelt kan nås med böcker, film, teater eller musik.

Vi avslutar kapitel 3 med en översikt av utvecklingen av såväl den offent— liga som den privata ekonomin. Vi ser där att boendekostnadema kommit att ta en allt större del av familjernas tillgängliga resurser i anspråk, men också att privathushållen lägger allt mer pengar på hemelektronik och medier.

Grunden för analysen av vad som hänt och inte hänt i kulturpolitiken un- der 20 år finns i kapitel 4. Vi återger där innebörden i 1974 års kulturpolitik och de förändringar av den som inträffat över åren.

Med införandet av 1974 års kulturpolitik blev kulturen i högre grad än tidigare en gemensam angelägenhet. Genom att man tryckte på värdet i det egna skapandet och utövandet togs ett viktigt steg mot en vidgad kultursyn. Man närmade sig en antropologisk definition av kultur och folkbildning och föreningsliv utnämndes som viktiga aktörer i kulturpolitiken.

Men det var kanske ändå genom att sätta upp mål som kulturpolitiken kom att befästa sin plats. Staten visade en tydlig viljeinriktning och målen kom snabbt att anammas på alla nivåer i samhället. De blev en betydelsefull grund för det konkreta reformarbetet.

Kulturpolitiken växte fram under parlamentarisk enighet. Vid varje rege— ringsskifte under 20-årsperioden har tillträdande kulturminister markerat sin anslutning till kulturpolitikens huvudinriktning. Mål och andra normer, an- svarsfördelningen på området och de grundläggande bidragssystemen har bestått under perioden. Det har också riksdagens detaljstyrning av anslag och bidrag gjort, även om den minskat en del.

Emellertid kom målen för kulturpolitiken länge att fungera som ledstjärna för politiska beslut och verksamheter utan att några egentliga försök att till- lämpa en mera komplett mål- och resultatstyming gjordes. Först i och med 1993 års budgetarbete uppmanades kulturmyndigheter och institutioner att själva medverka till att formulera förslag till målpreciseringan

Kulturområdet har utvecklats i en rad avseenden under 20—årsperioden. Institutionsnätet över landet har stärkts, även om majoriteten av institutioner- na fanns redan då politiken beslutades.

Med 1974 års kulturpolitik gavs samtidigt tydliga signaler till kulturlivet att ett kulturutbud utanför institutionerna också var viktigt. Bidragen till fria

grupper på musik-, teater- och dansområdena, liksom till enskilda konst- skapare har byggts ut betydligt. Under periodens första del ökade också anslagen till folkbildningen vars verksamhet utgör en stor del av kulturlivet i små och medelstora kommuner.

Kulturminnesvården har utvecklats till kulturmiljövård och fått betydligt ökade resurser och ett decentraliserat ansvarstagande.

Inom ramen för 1974 års kulturpolitik föll det sig också naturligt att satsa på ett mer systematiskt stöd till medieproduktion i syfte att garantera mångfald och kvalitet. Litteraturstödet utvecklades och stödet till kulturtidskrifter för- stärktes liksom successivt under perioden stödet till fonogram och film.

De kulturpolitiska målen gäller alla samhällsområden. Samtidigt har medie- området, och framför allt etermediema, haft en något oklar ställning i för- hållande till kulturpolitiken. Eterrnedieområdet regleras dels genom lagstift- ning, dels genom avtal med de företag som svarar för utsändningarna. Under senare år har avreglering skett och det har blivit möjligt att etablera privata och reklamfinansierade radiostationer och tv-kanaler. Utvecklingen ska ses mot bakgrunden bl.a. av utvecklingen på satellit- och kabelområdet. Utbudet av radio och tv hör till det som förändrats mest under 20 år.

1.2. Utvecklingen inom olika verksamhetsområden

Rapportens mest omfattande del - kapitel 5—23 behandlar utvecklingen inom olika konst- och verksamhetsområden. Den inleds med ett kapitel av mer övergripande slag, om intresse och deltagande på kulturområdet. Ma— terialet bygger dels på en specialanalys av drygt 10 000 intervjuer inom ramen för projektet ”Kulturbarometem”, dels på några bearbetningar baserade på lika många intervjuer gjorda inom ramen för SCB:s undersökning om lev- nadsförhållanden (ULF). Som sista kapitel inom avsnittet behandlas kultu- rens ekonomi.

I kapitel 6—23 speglar vi område för område människors intresse och del— tagande, områdets struktur, utbud/verksamhet och ekonomi. I den mån det har varit möjligt har även arbetsmarknad och utbildningsförhållanden belysts. Vår materialtillgång på arbetsmarknadsområdet har dock varit sparsam. En slutsats blir därför att relationen mellan kulturpolitiska och arbetsmark- nadspolitiska insatser borde detaljstuderas.

Sist i varje kapitel sammanfattas de iakttagelser som kunnat göras av ut— vecklingen på området.

Då 1974 års kulturpolitik beslutades var redan, internationellt sett, ut- gångsläget tämligen gott med ett ganska brett intresse för kultur i befolk- ningen.

Utbyggnaden av institutionsnätet har inneburit att antalet personer utanför de tre storstäderna som fått närmare till en teaterinstitution ökat med ca

500 000 personer och att 450 000 fler människor har fått möjlighet att på nära håll uppleva levande orkestermusik framförd av de nytillkomna kam- marorkestrarna. Museiinstitutionema fanns redan etablerade vid periodens början men länsmuseema har stärkts och bl.a. kunnat utveckla sin regionala profil. Utvecklingen på biblioteksornrådet har inneburit en förstärkning av kompetensen genom ökningar av antalet bibliotekarier och färre men bättre ut- rustade biblioteksfilialer. Folkbildningen och andra organisationer har kunnat utveckla sin verksamhet.

Vi kan alltså konstatera att infrastrukturen för kulturlivet är sig mer lik än olik efter 20 år och att de allra flesta människor har relativt oförändrade möj- ligheter till kontakt med det ”levande” kulturlivet. Däremot har ensembler förstärkts, öppettider på museer ökat och kvaliteten på bibliotekens service förmodligen förbättrats avsevärt. Att mot den bakgrunden förvänta sig stora förändringar i befolkningens kulturvanor är möjligen inte realistiskt. I kapitel 5 presenteras en analys av hur andelen av befolkningen i olika undergrupper som under loppet av den senaste månaden respektive det senaste året deltagit i någon kulturaktivitet av ett drygt dussin uppräknade har förändrats. Det visar sig att förändringarna är ganska små beroende på att aktivitetsnivån, mätt på detta sätt, hela tiden har legat mycket högt. Fler än nio av tio svenskar har passerat genom kulturlivets institutioner eller utövat någon kulturaktiviteter i hemmet under ett år. Även inom loppet av en månad är det närmare nio av tio som gjort någonting av allt som står till buds på kulturområdet. I olika under— grupper av befolkningen har det emellertid skett vissa rörelser. Det visar sig att den stora förändringen har inträffat bland personer som är 45—64 år. Det betyder att de som var unga eller medelålders då kulturpolitiken introducera- des tycks ha påverkats i positiv riktning under de senaste 10 åren.

Samtidigt finns andra skillnader mellan olika grupper i samhället kvar, skillnader som fanns i slutet av 1960-talet och som fortfarande består.

Kvinnor är oftare aktiva på olika kulturområden än män. Skillnaderna är inte stora alla gånger men så gott som alltid till kvinnornas fördel. Kvinnorna är också aktiva på fler olika områden medan männen sällan är aktiva på mer än något enstaka område.

Sambandet mellan utbildning och kulturaktiviteter är starkt. En hög grundutbildning har ett starkt samband med hög aktivitetsnivå på många olika kulturområden medan en kort utbildning leder till att man vanligen tillhör de mindre aktiva.

Utbildningen är alltså starkt korrelerad till nästan alla kulturaktiviteter. Sekretariatet har låtit analysera förklaringsvärdet hos utbildning, yrke respek- tive socio-ekonomisk status i relation till besök på olika slags kulturinstitutio- ner. Analysen visar entydigt att utbildningen har det starkaste sambandet och kanske överraskande — att detta samband är starkare bland yngre än äldre. Det pekar på en risk för en fördjupad klyfta mellan en växande grupp väl-

utbildade och kulturellt aktiva människor och en minskande grupp av lågut- bildade och kulturellt passiva personer.

1.3. Kulturområdets ekonomi

I vart och ett av kapitlen 6—23 skildras ekonomin på respektive område. Men ekonomin behöver också ses som en helhet. I kapitel 24 redovisar vi kulturens ekonomi, såväl de privata kulturutgiftema som de offentliga.

Kulturområdet omsätter ca 50 miljarder kronor årligen. De privata kultur- utgiftema är de som dominerar — de utgör ungefär 75 %. Data från slutet av 1970—talet tyder på att dessa proportioner i stora drag bestått under hela perio- den. Enligt nationalräkenskapema lägger en genomsnittlig svensk ner ca 9 % av sina utgifter på kultur- och fritidsaktiviteter. Till allra största delen är det kostnader som läggs på medier och medieutrustning.

De offentliga kulturutgiftema bärs av de tre offentliga parterna i samver- kan. Fördelningen är dock inte jämn utan de största kostnaderna bärs av kommunerna.

Kommunerna svarar för mer än hälften av de offentliga kulturutgiftema. Tre stora poster upptar i sin tur ungefär hälften av kommunernas samman- tagna kulturbudget -— bidragen till studieförbunden, kostnaderna för folkbib- lioteken samt musikskolan/kulturskolan. Kommunernas satsningar på kultur ökade kraftigt de första åren efter 1974 och många kommuner etablerade un— der den tiden kultumämnder. Kommunerna satsade 1992, efter någon minsk- ning de senaste åren ca 6 miljarder kronor på kultur.

Landstingens engagemang i kulturlivet är av tämligen sent datum men har relativt sett ökat mycket. Totalt satsar landstingen ungefär 1 miljard kronor på kulturområdet.

De statliga satsningarna på kulturlivet har, med undantag för ökningar några år i början av 20-årsperiodenlegat på en jämn nivå mätt i fast penning- värde. Med en snäv definition av den statliga kulturverksamheten, dvs. av- gränsad till Kulturdepartementets ansvarsområde, omsluter de statliga kulturinsatsema drygt 5 miljarder kronor per år. Om man också räknar in de satsningar som staten via folkbildningsanslaget gör på Studieförbunden samt bidrag som kommer kulturmiljövården till del via bl.a. Jordbruksdeparte- mentet tillkommer ytterligare ca 2 miljarder kronor. Kulturen får också in- direkt bidrag via olika arbetsmarknadsinsatser som görs på bebyggelse- området, inorn kulturmiljövården eller i form av vidareutbildningsinsatser som erbjuds arbetslösa konstnärer. Dessa räknar vi emellertid inte in som direkta satsningar på kulturen eftersom syftet i första hand är ett annat.

Översökningen av de statliga bidragen till kulturverksamhet och konstnär- ligt utövande är mycket stor. Antalet verksamma inom olika kulturyrken har ökat med 40 % under de gångna 20 åren. Kulturpolitiken har i sig inneburit 17

kraftigt bejakande signaler till unga människor som vill utveckla sina konst- närliga talanger och även befintliga utbildningar har en mycket kraftig över- sökning. Samtidigt innebär detta att de offentliga bidragen till kulturlivet ska räcka till allt mer eller allt fler. Det betyder i sin tur att de enskilda belopp som fördelas tenderar att minska trots att anslagen ökar.

1.4. Utvecklingen inom olika grupper och miljöer

I kapitel 25—34 redovisar vi utvecklingen utifrån ett annat perspektiv än verk- samhetsområden. Här tar vi upp vissa befolkningsgrupper och kultur i vissa miljöer. Här möter vi på nytt det starka sambandet mellan utbildning och kulturvanor, vi belyser de delvis ganska små, delvis större skillnaderna mellan könen m.m.

Förskola och skola utgör stora system som omfattar många respektive alla barn. Därigenom utgör de ett par av de viktigaste miljöerna för att skapa kul- turell jämlikhet och delaktighet. Det finns ingen grupp i samhället som är mer aktiv i kulturlivet än förskolebarn, tätt följda av de yngre skolbarnen.

I ett kapitel belyser vi hur kulturaktiva olika grupper på arbetsmarknaden är. Skillnader mellan olika yrkeskollektiv kan vara en effekt av att äldre ofta bara har förgymnasial utbildning. Om man håller faktorer som kön eller ålder konstant syns ett intressant och tydligt mönster bland de unga förvärvs- arbetande. De skillnader mellan arbetare och tjänstemän som syns i äldre generationer har däri viss mån utjärrmats.

Funktionshindrade har sitt särskilda kapitel. Också för denna grupp har vi försökt ta fram uppgifter om kulturvanor som tar hänsyn till att personer med och utan funktionshinder ofta är olika gamla.

Vi studerar också kulturpolitiken i relation till invandrare och ursprungsbe- folkning samt i olika delar av vårt land.

Det är viktigt att hålla i minnet att varje individ är unik. Två människor har aldrig exakt samma karaktäristika, bakgrund eller erfarenheter och inte heller samma intressen, attityder eller smak. Att gruppera människor är ett sätt att ge överblick, men även om människor är av samma kön, etniska ursprung eller lika i någon annan egenskap har man med sig också alla sina övriga egen- skaper.

När man ska belysa kulturverksamhet inom grupper som utgör mindre än 10—15 % av befolkningen, som invandrare, funktionshindrade eller arbets— lösa finns undersökningstekniska problem. Grupper, som tilldrar sig kultur- politikens särskilda intresse, kan i regel inte enkelt nås via några register. För att kunna studera dem inom ramen för breda befolkningsundersökningar, be- hövs också mycket stora urval.

1.5. Sammanfattande iakttagelser

I de fyra sista kapitlen för vi vissa avslutande analyserande resonemang.

Kapitel 35 behandlar utvecklingen under 20 år i relation till de åtta kultur- politiska målen. Vi sammanfattar vilka insatser som gjorts med anknytning till varje enskilt mål och diskuterar kring utvecklingen.

I kapitel 36 behandlar vi begrepp som produktivitet och effektivitet — en terminologi som alltmer kommit att prägla tänkandet också inom offentlig förvaltning och verksamhet. Vi har som illustration av resonemang om pro- duktivitet och effektivitet valt teaterområdet där vi exemplifierar utfallet av olika slags mått och hur de utvecklats under 20-årsperioden. I kapitlet ges ett antal exempel på produktkostnadsmått och hur de utvecklats över tid. Vi för också ett resonemang om behovet av att utveckla mått på de mer svårfångade aspekterna av kulturverksamheterna som den upplevda och professionellt be- dömda kvaliteten. Vi efterlyser också en mer fullödig beskrivning av vilket utbud som erbjuds bl.a. vid kulturinstitutionerna eftersom dagens statistik- sammanställningar säger ganska litet om dessa förhållanden.

Kapitel 37 ägnas formerna för statens styrning på kulturområdet. Kultur- området saknar, med ett fåtal undantag, lagstiftning och styrningen sker där- för i första hand med mål och ekonomiska resurser. De åtta kulturpolitiska målens roll som styrinstrument diskuteras men vi gör också en genomgång av statens ekonomiska stöd av olika karaktär utifrån uppföljningar och utvärde— ringar som gjorts för att ge underlag för en diskussion om deras ändamåls- enlighet och betydelse.

Avslutningsvis gör vi i kapitel 38 några iakttagelser om kulturpolitikens möjligheter och begränsningar.

""_-' ' h'nlhy ml- mil '|'-glidit l-IH '

ii . ' 111,15; rullar.! thi] Makita” "

_ "...i! 1.1-um maximum-11. M.Mu'r' 3112: vid

.'. .murllabmwmhlmmumuw-mmmm m...-.:. _ ' dwmil ant-WMI Hiv—malm rf mmm. Pal. 1r'_ |

' ' augnil 1...- mm.-311.171 mwjaih ...a Mim 11.— 1— .... .....

_;t . . m— —11111v1i;l1-_'1'19 rho mrhintubmq mer ammar! ?: utbuad-ari ae Iwirjurl I alla-mna mum' hp:-n i'lbn'u'lnih ntguiq nu" mim-ful: mull... nia.. 12,01er. _..

fl. ! 19111. www mmm MrMNtår-tndmmuu award”... vn. 1111an Hiashi ua mm!,- 5381 [lit-lawn '11111' 11111"- Piranha d'.-:. 1.311 mh l'._

| |.- ' 'maf? a'mwwwww' ”hj-Im- Hillrt'l' .ill' ,' ,. Wim "111 mmrwmtau'mmnmnaw a...... 11... *. ..'- www.unmmmä w......

'. '. Watt-1.11 del:-1.113" MmuMm—rtnmuw. ' WWaväm nanm mn n.-.'..>'.1l.:in imi'ratis rv namirlavzl rerr" . ,. ' mm Hagm'iåaäna'ääämm ammar. 5112151135118111 t...”...1. . M N' ”" * militum—tant.: hamrar martini .ul'nltin anammala' . _ -' mamma.....” matter.—an.. WWW '. ' " Wannas 11.15.1111. uh.-. MamaMmmn—ma u'atn '..uf "H'iltaiur'. .".1 E-g'lWÖi'l' åååh”! l'rhlru'ntri'rm 11. 13.39.1111? 14111. WMWHPWw fb'llllual lidt-' 134.111; .zl-llr'fiminåil alla ' .. mewmwawamr .11. 11.1 ...-111551. .1 1.1.5... ;.

'lrL-r'r-ilc. De Fil.-a'la "fll-111 ..f"- -"- - ..c- "-'11':.l,ä-_11-11l'ålri':-15-. |, ”_| " "" .' l —1 lbiliiu' &%%'le -_"'_ ". 1.511qu 1 nr tu,. ri-ngrnnjulsl—r , F' . " ”"'"” "'"" I_1_.11._1.1111.£s—1'5311x'..111..1|..... '- MIKLIEIHHFEÄZP t'?""-.'.U"1- '" 'L* % 1' ' .

- =udtwnhMuWr-hh--Hh._ -..-...

WMH'W-L'l11'1rillnf-:l"1[u'u=1-'|'..1_1 :. Inn-'n”. |:|_'|| "mp-ri I. 1.7.7. '-" | '. MmiMkldilr-u- vin-= ' www.pranumm-me. r .: 1.1-' : .'111.11".11*—'r'

"Mimww'u'inih hl'l'gli '-. L'li'lu'l'lu' "EW"!:|'I .ICll"—l '—1-.' "1'12'" ' mahnmnurymuln "fr:-11 .--11:,..1.—v.'..—-u: utr-. .ur . .,... - ,mnm, mm.,-." muli- ...,. -- .nurr-rg-r ur.-.. ”mg.-11.511 . Han nwmmegamphww—q—Wi- um i'll-1 nm- i'l-nr'u :|.-

'T'lr=wiämmm1$nwmwrhmmw -1=|1-. . 1111-155' 11! lll-Erlh'u'iur 1-11111 riv-ull"- 1' aulan-huvud” l-H: abr— lnuEmnndulilmmndmknm immun-Ilari: 1113." pmmummmrmwmummw.m "ll-hmmdudnammmli "I-IW l::

2. Rapportens syfte, uppläggning, avgränsningar och metodval

Kulturutredningens uppdrag har haft tre tyngdpunkter, att utvärdera 1974 års kulturpolitik, att bedöma de krav och utmaningar kulturpolitiken har att möta i framtiden samt att lämna förslag till inriktning av kulturpolitiken och till åt- gärder som främjar kulturlivet och en positiv utveckling av kulturen. Ut- värderingsdelen i uppdraget redovisas i denna rapport.

2.1. Uppdraget Direktiven

Enligt direktiven till Kulturutredningen ska utredningen ”göra en utvärdering av kulturpolitikens hittillsvarande inriktning med utgångspunkt i 1974 års kulturpolitiska mål” samt ”värdera kulturpolitiken med hänsyn till effekterna av de resurser som har satsats”.1 ”Särskild uppmärksamhet bör ägnas decent- raliseringsmålet”.

Denna sammanfattande uppdragsbeskrivning kompletteras av ytterligare ett antal markeringar i direktiven. Där framgår att Kulturutredningen bör

”överväg(a) om den förda politiken har haft negativa effekter på kultur- verksamheternas och institutionernas utveckling -—— om politiken har skapat eller befäst administrativa, organisatoriska och kompetensmässiga gränser inom kulturområdet som kan verka hindrande för kulturverksam- hetens utveckling --- om... olika roller och ansvar på ett olämpligt sätt blandats samman i beslutsfattandet --- (samt) om statens stöd till olika de- lar av kulturlivet varit rimligt avvägt och om stödet förändrats på ett sätt som motsvarar förändringar i kulturverksamhetemas villkor och behov.”

De tilläggsdirektiv som den nuvarande regeringen utfärdat innehåller några markeringar som särskilt gäller utvärderingen.2 Kulturutredningen ska ”belysa kvinnors och mäns kulturvanor --- belysa folkbildningens och or- ganisationslivets betydelse för den kulturella amatörverksamheten ——- utvärdera gällande form för biblioteksersättningen —-— Därvid bör frågan om ersättning för utlåning på bibliotek av ljudupptagningar av litterära och musikaliska verk behandlas.”

1 Dir,1993:24. 2 Dir. l994:146.

De två sistnämnda frågorna har sedermera exkluderats.

Direktiven och tilläggsdirektiven återges i sin helhet som bilagor i Kultur- utredningens slutbetänkande.3

Utvärdering och uppföljning

Vi skiljer mellan begreppen utvärdering och uppföljning.

Utvärdering innebär ett förklaringsinriktat förhållningssätt till de uppgifter som läggs fram. Det handlar om att försök finna orsakssamband, eller brist på sådana samband, som kan förklaras av den förda politiken. Tonvikten lig- ger på att relatera olika insatser till effekterna på verksamheten. Dessa kan ut- tryckas i såväl kvantitativa som kvalitativa termer och beröra kvantitet, kvali- tet, ekonomi m.m. En definition av utvärdering i politik och förvaltning som förekommer i vetenskaplig litteratur är ”noggrann efterhandsbedömning av genomförande, prestationer och utfall i offentlig politik, vilken avses spela en roll i praktiska handlingssituationer.”4

Med uppföljning menar vi insamling och sammanställning av information om verksamhet som gör det möjligt att följa hur den utvecklats. Uppföljning innebär empirisk kontroll och bedömning av olika led i verksamheten. Den är begränsad i fråga om att ge förklaringar.

Att dra någon klar skiljelinje mellan uppföljning och utvärdering är svårt. Det finns ett tämligen stort gränsland. Denna rapport är ett exempel på det. En del av redovisningen har närmast karaktär av uppföljning, andra delar är ut- värderingsinriktade.

Hur arbetet genomförts

Utvärderingsrapporten har på kommitténs uppdrag utarbetats av sekretariatet. Inriktningen på arbetet har angetts av kommittén medan sekretariatet svarar för beskrivningar, analys och kommentarer. Politiska slutsatser materialet kan ge anledning till dras inte här. De ingår i slutbetänkandet.

Inom sekretariatet har Margareta Cronholm haft huvudansvaret för rappor— ten. Som underlag har bl.a. ett antal särskilda studier gjorts vilka finns för— tecknade i bilaga 2. Till sekretariatet har varit knutet en referensgrupp bestå- ende av byråchefen Carl-Johan Kleberg och den vetenskaplige experten Göran Nylöf vid Statens kulturråd samt nuvarande verkställande direktören vid GöteborgsOperan Dag Hallberg. Material och annat bistånd i arbetet har i övrigt lämnats av en rad myndigheter och andra parter inom och utom kulturområdet, särskilt av Statens kulturråd.

3 SOU l995:84: Kulturpolitikens inriktning. Betänkande av Kulturutred- ningen.

2.2. Tidigare uppföljningar och utvärderingar

Underlaget för rapporten utgörs i stor utsträckning av de olika delutvärde- ringar, utredningar, forskningsrapporter och andra studier som gjorts på senare år samt av den löpande kulturstatistiken. Innan vi går in på olika av- gränsnings— och metodfrågor ger vi en kort översikt över tillgången på sådant material. Gränsen mellan de olika typerna av material är flytande.

Utvärderingar

Någon samlad utvärdering av kulturpolitiken har hittills inte gjorts. Däremot finns ett antal större eller mindre studier som är mer eller mindre av utvärde— ringskaraktär.

År 1985 inleddes, på svenskt initiativ, ett program inom Europarådet, i syfte att ta fram jämförbara utvärderingar av europeisk kulturpolitik genom s.k. länderexaminationer. Examination pågår eller har genomförts i totalt tolv länder. En metodik för arbetet har utvecklats under ledning av Kulturrådets forskningsansvarige, Göran Nylöf. Genom att kombinera objektiva fakta med en analys av oberoende bedömare har man lyckats finna en modell som varit möjlig att samlas runt oberoende av nation.5

Den mest omfattande analysen av svensk kulturpolitik genomfördes också i slutet av 1980-talet då Europarådet förlade sin andra examination av kultur— politik till Sverige. Som underlag utarbetades en svensk nationalrapport. Den koncentrerades till tre frågeområden: att stödja konstnärligt skapande och konstnärlig produktion, att decentralisera ansvar och aktiviteter och att vidga deltagandet i kulturlivet. Examinatöremas bedömningar redovisades därefter i en särskild rapport.6

En tidig studie av värderande karaktär av samspelet mellan de olika offent— liga aktörerna på kulturområdet gjordes av Statens kulturråd 1984, den s.k. KOSK-rapporten.7

Den mest utvärderingsinriktade studie som gjorts av ett enskilt delområde är Kulturrådets genomgång av länsmusikreformen.8

4 Vedung E (1991): Utvärdering i politik och förvaltning. Studentlitteratur. 5 Methods for Evanluation of National Cultural Policies. Report from a seminar in Stockholm, April 16—18, 1985. Skrift från Utbildnings- departementet (1987). 6 Statlig kulturpolitik [ Sverige. En svensk rapport till Europarådet. (1990) Kulturpolitik i Europa 2:1 samt Statlig kulturpolitik i Sverige. Rapport från en europeisk expertgrupp. (1990) Kulturpolitik i Europa 22. 7 Kommunerna, staten och kulturpolitiken ( KOSK ). Rapport från Kulturrådet 198413. 8 Musik för miljoner en utvärdering av länsmusikreformen. Rapport från Statens kulturråd 19942. 23

Framför allt Kulturrådet har utarbetat ytterligare en rad skrifter med utvär- derande inslag som läsaren successivt kommer att stifta bekantskap med i det följande.

För närvarande pågår ett omfattande utvärderingsarbete på folkbildnings- området, dels genom Folkbildningsrådets försorg, dels genom en statlig utredare som ska redovisa sin utvärdering senast den 1 september 1996.

Utredningar m.m.

Kulturområdet har varit under kontinuerlig utredning under hela efterkrigs- tiden. Sedan utredningen Kulturrådet lämnat sitt betänkande har sammanlagt ca 90 offentliga utredningar publicerats. Åren närmast efter 1974 års kultur- politiska proposition handlade det främst om kompletteringar av reformen. Snart nog fördes bl.a. frågor om kultur i olika miljöer och om samspel med andra samhällsområden upp på dagordningen och belystes i utredningar och i rapporter från försöksverksamhet. Senare har behovet att följa upp, värdera och punktvis ompröva inslag i kulturpolitiken föranlett olika typer av studier. Bara sedan mitten av 1980—talet har ensamutredare eller kommittéer lagt fram totalt ett 50-tal betänkanden. Vidare har mer än 100 utredningar presenterats inom ramen för departementsserien DsU/Ds. Denna utredningsform var sär- skilt intensiv under perioden 1976—1987 då inte mindre än 80 utredningar gjorts. Till detta ska läggas studier som Riksrevisionsverket, Statskontoret och Riksdagens revisorer gjort.

Kulturområdet är samtidigt så vittförgrenat att varje enskild sektor i regel inte varit föremål för många utredningar sedan 1974. Ett tydligt undantag är medieområdet där 36 SOU och 42 Ds publicerats sedan 1973. De flesta, sammanlagt 47 stycken, handlar om radio— och tv-mediema som varit stadda i snabb utveckling under perioden.

De traditionella konstområdena har sammantaget varit föremål för ett 40—tal offentliga utredningar (SOU-betänkanden) samt ett 60-tal departementala ut- redningar (redovisade i Ds-serien). Museisektom och litteratur— och biblio— teksområdet är de två områden som oftast varit föremål för utredningar var— dera mer än 20 titlar gäller dem.

De statliga kulturrnyndigheterna, främst Kulturrådet, har genom åren av— lämnat ett antal studier, handlingsprogram och debatterande skrifter bland vilka särskilt ska nämnas serien ”Att vidga deltagandet i kulturlivet” som rådet utarbetade på uppdrag av regeringen under 1990-talets första år.

De utredningar och liknande rapporter som vi berört varierar betydligt i fråga om syfte, inriktning, bredd och djup och har därför varit till mycket olika nytta i vårt arbete.

Löpande statistik

Löpande statistik på kulturområdet har publicerats av Statistiska centralbyrån (SCB), dels i form av årliga s.k. statistiska meddelanden (SM) för olika del- områden, dels i forrn av tre mer omfattande böcker med titeln Kulturstatistik.9 Man publicerar numera årligen SM om folkbibliotekens, forskningsbibliote- kens och skolbibliotekens verksamhet liksom om museer och om studieför- bundens cirkelverksamhet och kulturprogram. T.o.m. 1994/95 finns också beslut om årliga sammanställningar om massmedier. Vartannat år redovisas vissa uppgifter om den primärkommunala och landstingskommunala ekono- min och sedan verksamhetsåret 1993 även om kulturmiljövården.

SCB genomför också ungefär vart sjunde år, inom ramen för undersök- ningen av levnadsförhållanden (ULF), Specialstudier av kulturvanor bland svenska folket.

Under en tioårsperiod från början av 1980—talet och framåt genomfördes också årliga kulturvaneundersökningar, kallade Kulturbarometern och Kulturbarometern i detalj, i samarbete mellan Statens kulturråd och tidigare Publik- och programforskningsavdelningen (PUB) vid Sveriges Radio. PUB genomförde också, fram till avvecklingen 1993, medieundersökningar främst kring radio och tv-vanor men också kring andra medier. En av dessa, Mediebarometem, är en tidsserie kring användningen av olika massmedier.

Statens kulturråd följer löpande upp verksamheten vid de teater- och musikinstitutioner och de fria teater—, dans- och musikgrupper som erhåller statliga bidrag till sin verksamhet. Under 1990-talet har Länsmusiken följts upp på motsvarande sätt.

Viss statistikproduktion förekommer också kring arkivväsendet och denna publiceras årligen gemensamt för de nordiska länderna.

Konstnärsnämnden och Författarfonden har årliga redovisningar runt sin bidragsgivning. Insamling av uppgifter för biblioteksersättningen har gett en till stora delar obearbetad statistik över utlåningen på bibliotek. Statistik på litteraturområdet i övrigt handhas däremot av bokbranschen själv. På mot- svarande sätt produceras uppgifter om fonogram- och videomarknaden av respektive branscher.

Filminstitutet för sedan 1960-talet en löpande biografstatistik och bidrar

. också till produktionen av Filmårsboken. Riksteatern har på motsvarande sätt under många år bidragit till publiceringen av Teaterårsboken.

Under 1990—talet har regeringen introducerat fördjupade anslagsframställ- ningar gällande en treårsperiod för myndigheter på kulturområdet och ställt

9 SCB & Statens kulturråd (1981): Kulturstatistik. Verksamhet, ekonomi, kulturvanor 1960—1979. SCB (1987): Kulturstatistik. Verksamhet, ekonomi, kulturvanor 1980— I 984. SCB (1994): Kulturstatistik. Ekonomi, verksamhet, kultur- och medievanor 1985—1992. 25

krav på årsredogörelser. Även i dessa presenteras viss analys av verksam- heten.

Den löpande statistiken på de olika delområdena är ganska olika i omfatt- ning, exakthet och användbarhet. Brister i materialet redovisas i det följande på de områden det gett problem i utvärderingsarbetet samt i kapitel 37 som innehåller synpunkter på uppföljning och utvärdering i framtiden.

Forskning

Kultur— och medieforskning förekommer både inom det humanistiska och de samhällsvetenskapliga områdena.

Forskningen kring mål och metoder att nå kulturpolitiska resultat, t.ex. studier av kulturvanor, kulturens ekonomiska betydelse eller betydelsen av praktiskt-estetiska inslag i skolans undervisning, framstår dock som ganska outvecklad. Sådan forskning har inte bedrivits i någon större omfattning även om den under senare år har fått en något starkare ställning. Den forskning som bedrivits har framför allt förekommit inom sociologin med studier av kulturvanor och publik. Forskare inom nationalekonomi har på senare år visat ökat intresse för kulturområdet och dess direkta och indirekta effekter på den regionala ekonomin. Viss forskning som ger underlag för kulturpolitisk ana- lys frnns också inom etnologi, statsvetenskap och företagsekonomi. Forsk— ning på områden som biblioteksvetenskap och museologi är ännu i sin be- gynnelse. På några håll har en forskningsorganisation inom det kulturveten— skapliga området etablerats kring enskilda forskningsprojekt.

Kulturrådet har sedan 1987/88 disponerat ett eget forskningsanslag som emellertid de första åren var tämligen begränsat. Sedan 1988/89 har man finansierat eller gett bidrag till forskningskonferenser och initierat forsknings- projekt i samråd med högskolor eller forskningsråd. I den fördjupade anslagsframställningen för 1993/94—1995/96 presenterar Kulturrådet sitt arbete i fyra forskningsprogram. Ett program syftar till FoU för insatser i syfte att vidga deltagandet i kulturlivet, ett program är upplagt kring kultur— pedagogisk forskning, ett program gäller utveckling av metoder för ut— värdering av kulturpolitiska insatser och det fjärde programmet gäller forsk- ning kring kultur som resurs i samhällsutvecklingen.

Bristen på överblick av forskningsornrådet är stor och påtalades redan i Kulturrådets rapport till Europarådets exarninatörer.

Bäst ställt är det i dag på medieområdet. Studier på medieområdet, främst rörande pressen, har löpande gjorts vid bl.a. Göteborgs universitet. Vid hög- skolan i Växjö och vid Umeå och Lunds universitet har man koncentrerat sina insatser på tv—mediet, medan man i Uppsala har tyngdpunkt på radiomediet. De humanistiskt inriktade forskarna på medieområdet är av tradition ofta tolkningsinriktade med en forskning förankrad i litteraturen och filmen. Ökat intresse för en kulturvetenskaplig ansats också från samhällsvetare har lett till

en omfattande receptionsforskning och även till forskning runt populär- kulturen. Totalt sett är den mediepolitiskt relevanta forskningen tämligen väl tillgodosedd till följd av att ämnet masskommunikation bildades och institu- tionsnätet snabbt byggts ut.

Som ett resultat av utredningen ”Att följa medieutvecklingen” har Nordi- com Sverige i uppdrag att vartannat år producera en analyserande kunskaps- översikt på medieområdet.10 Nordicom har också fått regeringens uppdrag att, efter avvecklingen av PUB, fortsätta arbetet med Mediebarometem.

2.3. Avgränsningar och metodfrågor

En rapport för Civildepartementet 1994 inleds med följande ord:

”Utvärdering är... en nyckelstrategi i den pågående reformeringen av den offentliga sektorn runt om i den utvecklade industrivärlden. Utvärdering är samtidigt en av de mest omdiskuterade och minst förstådda metoderna för offentlig styrning, kontroll och beslutsfattande.”ll

Metodfrågoma är många och långt ifrån lösta, i vissa fall närmast olösliga. Bland forskare råder utbredd oenighet om utvärderingars inriktning och meto- diska grundvalar. Vi har inte funnit något aktuellt svenskt exempel på ut— värdering av politiken på ett helt sarnhällsområde att följa i vårt arbete.

De val vi gjort i fråga om inriktning, avgränsning och metoder ska ses i ljuset av detta. De är mer praktiskt än teoretiskt betingade och är dels sprung- na ur positiva val, dels frukten av nödtvungna begränsningar. Vi beskriver först begränsningarna för att sedan ange vilka val vi gjort.

Att utvärdera politik

I direktiven anges att utvärderingen ska göras med utgångspunkt i 1974 års kulturpolitiska mål.

Politiska mål är sällan entydiga. Till skillnad mot exempelvis affärsverk— samhet, där man kan renodla en affärsidé, har politiken att verka inom hela samhället och med alla skilda behov och olika partsintressen sida vid sida. Mot den bakgrunden blir målen många gånger allmänt hållna och/eller så innehållsrika att de blir motsägelsefulla och därför otydliga. Sambanden mellan mål, verksamhet och resultat blir då också otydliga. De kulturpolitiska målen från 1974 är relativt allmänt hållna.

10 SOU 1988:52: Att följa medieutvecklingen. Enmansutredning. ” Ds 19941117: Utvärdering i ofentliga sektorn — problem och lösningar. Rapport av Evert Vedung utgiven av Stat-kommunberedningen, Civilde- partementet.

En betydande svårighet vid utvärdering av offentlig verksamhet kan be— skrivas som ett isoleringsproblem. Det är nästan omöjligt att isolera den eller de åtgärder man vill undersöka från andra förändringar som samtidigt på- verkar verksamheten. Därmed är det också svårt att dra säkra slutsatser om orsak och verkan. Detta gäller i hög grad kulturområdet som till sin karaktär är öppet mot det omgivande samhället, påverkar och påverkas av det. Av samma skäl är det svårt att belägga effekter av kulturpolitiska insatser inom andra samhällsområden.

Man kan heller aldrig med säkerhet uttala sig om hur verkligheten skulle ha gestaltat sig om åtgärden inte hade införts. I de fall man genomför försöks- verksamhet eller genomför förändringar bara i någon del av landet e.dyl. har man möjligheten att jämföra med den verksamhet som är oförändrad. Det finns exempel på den typen av förändringar i de senaste 20 årens kultur— politik. Dock har inte allt dokumenterats och följts upp särskilt ingående. I övrigt får jämförelsema ske med förhållandena före reformen, med de ovan nämnda svårigheterna att isolera effekterna av de insatta åtgärderna. Här är förhållandena före reformeringen inte alltid väl dokumenterade. I vetenskaplig mening föreligger experimentella situationer nästan aldrig inom ramen för det politiska arbetet.

Att utvärdera kvalitet

Även om kvalitet inte ingår i 1974 års målformuleringar är det ingen tvekan om att ett av syftena med kulturpolitiken varit att stimulera konstnärlig verk— samhet av hög kvalitet. Kvalitet ingår också som begrepp för amatör- verksamhet, men ambitionen är där att det egna skapandet ska upplevas stimulerande och meningsfullt för utövarna — inte att verksamheten ska resul— tera i verksamhet av, professionellt bedömt, hög kvalitet.

Kvalitetsdiskussioner förs ofta i termer av konstnärlig kvalitet. Fungeran— de kulturverksamhet kräver emellertid också kvalificerade insatser inom tek- nik, administration, marknadsföring m.m. Med begreppet professionell kvali- tet täcker man in båda dessa aspekter, liksom verksamhet vid bibliotek, museer, arkiv m.m. som inte är renodlat ”konstnärlig”. Kvalitet handlar också om varsam hantering av kulturmiljön. Professionell kvalitet kan i viss utsträckning fastställas på relativt objektiva grunder. I andra delar blir bedöm- ningarna subjektiva och kräver en ständigt fortgående diskussion. Professio— nell kvalitet, särskilt konstnärlig kvalitet, är inget statiskt. Konstnärlig ut- veckling bygger många gånger på att de nyskapande konstnärerna bryter mot gamla kvalitetsuppfattningar.

För att föreställningar, konserter, utställningar m.m. ska ge effekt måste de också fungera i mötet med publiken. För den kvaliteten använder vi termen upplevd kvalitet. Den termen kan också användas för utövarnas egen värde—

ring av verksamhet inom amatörkulturen. Professionellt bedömd kvalitet och upplevd kvalitet sammanfaller inte alltid.

De politiska och förvaltande organens förhållande till kvalitetsfrågoma, särskilt till den om konstnärlig kvalitet, är sammansatt. Den konstnärliga fri- heten är tydligt markerad i 1974 års kulturpolitiska beslut. Samtidigt innefat- tar bidragsgivningen inslag både av kulturpolitisk värdering, dvs. av olika verksamheters betydelse för medborgarna i allmänhet och för specifika mål- grupper i synnerhet, och av kvalitetsbedömningar. I uppföljningar och utvärderingar finns en praxis att de offentliga organen inte belyser frågor om konstnärlig kvalitet. Dessa lämnas till den allmänna kulturdebatten. Inte heller beskrivande analyser, t.ex. av utbud vid olika institutioner, har samlats in i någon systematisk form.

Inte heller den upplevda kvaliteten är särskilt ofta belyst i uppföljningar och utvärderingar. Det är ovanligt att man systematiskt låter dem som deltar i kulturlivet få värdera sina upplevelser.

Data av värderande karaktär saknas alltså helt på de flesta områden och kvalitativa, klassificerande uppgifter är sällsynta.

Vi har följt praxis att inte ta upp frågor om konstnärlig kvalitet i utvärde— ringsarbetet. Det bör dock diskuteras om det går att finna former för att i framtida uppföljningar och utvärderingar belysa dessa, utan att man träder den konstnärliga friheten fömär. Att göra studier som kompletterat kunskapen om upplevd kvalitet har legat utanför våra resursmässiga möjligheter.

Tillgången på material

Då Kulturutredningen började arbeta hade man drygt ett och ett halvt år på sig. En inledande bedömning gjordes att tiden inte skulle räcka till för att genomföra forskningsprojekt eller större materialinsamlingar. Den förläng- ning av tiden som beslutades i december 1994 innebar inga förändringar i det avseendet.

Arbetet baseras således på befintligt statistiskt material, tidigare utvärde- ringar, utredningar och andra studier samt på ett stort antal kontakter med företrädare för kulturlivet landet runt. Beroendet av befintligt material har gett ett antal begränsningar.

Vi har få obrutna tidsserier i fråga om såväl produktion och distribution som deltagande.

Vi har ibland måst arbeta med ett mer bräckligt underlag än vad som skulle ha varit önskvärt. Möjligheterna att specialanalysera små befolkningsgrupper har varit begränsat beroende på att befolkningsstudier på några tusen urvalspersoner inte håller för uppdelning i allt för många undergrupper. När det gäller kulturvanor bland t.ex. långtidsarbetslösa är bastalen i statistiken små, men dock acceptabla. Invandrargrupper kan inte följas fördelade efter modersmål. Gruppen som helhet kan bara delas upp efter kön. 29

Det går inte att särskilja musik- och teaterinstitutionemas verksamhet riktad till barn i förskoleåldem från utbud för äldre barn och ungdomar.

I museistatistiken varierar redovisningsprinciperna ibland mellan åren för vissa museer vilket gör jämförelser osäkra.

Riktade insatser på kulturområdet har inte alltid satt spår i uppföljningar, varför resultatet kan vara omöjligt att avläsa.

Den grova indelningen av statistiken över kommunernas kulturutgifter gör att de offentliga kulturutgiftema inte kan analyseras särskilt detaljerat. Också hushållens kulturutgifter redovisas i den offentliga statistiken i grova kate- gorier. Uppgifter om privat driven kulturverksamhet har stått till förfogande i den utsträckning företagen eller deras branschorganisationer lämnar ut upp- gifter.

För att komplettera det befintliga materialet har sekretariatet beställt ett antal, inte tidigare gjorda, analyser av det existerande statistiska materialet. Här kan vi presentera vissa nya data.

Utredningen har vidare låtit genomföra studier av ett antal avgränsade delfrågor. Studierna finns förtecknade i bilaga 2.

Ett utvärderingsarbete bör idealt påbörjas samtidigt med eller t.o.m. något tidigare än introduktionen av ett politiskt styrmedel. Reformen 1974 följdes dock inte av någon systematisk planering av löpande uppföljning och ut- värdering.

Materialets begränsningar har ofrånkomligen lett till svårigheter att genom- föra en mönstergill utvärdering. Förväntningarna på det följande måste an- passas till det.

Valet av profil

Vi har valt att täcka hela kulturområdet. Vi har gjort det därför att Kultur- utredningens uppdrag omfattar området i hela dess bredd. Vi har också sett ett värde i att inom samma pärmar försöka belysa hela området, något som aldrig tidigare gjorts. Det bör ge impulser till om, när och hur den typen av total- översikter bör göras i framtiden.

Massmedierna har vi sett som en självklar del av kulturpolitiken. Ett väl tilltaget utrymme lämnas därför dessa i rapporten.

Att täcka hela kulturområdet vetter mot översiktlighet vilket ligger i linje med Kulturutredningens hela uppdrag. Vi kan inte ge lika omfattande och djup information på varje enskilt område som olika specialutredningar och studier av delfrågor kunnat göra. Den som vill fördjupa sig på ett enskilt område behöver därför gå vidare till sådant material. Vi har inte heller kunnat täcka eventuella brister i bredd och djup hos tidigare utredningar.

Ambitionen att ge en bred översikt gäller också verksamhetens olika sidor. Vi redovisar människors intresse, utbud, utnyttjande av utbudet, ekonomi, arbetsmarknad och utbildning på de olika delområdena.

Vi har valt att i relativt stor omfattning koncentrera oss på vad som hänt i befolkningen med avseende på kultur och medievanor under den studerade tidsperioden. Vi nöjer oss alltså inte med att beräkna om publiktillströmning, upplagor eller andra efterfrågansstyrda mått utvecklats positivt eller negativt utan gör också en genomgång av andra mått på kultur— och medieaktiviteteri olika delar av befolkningen. För detta ändamål har vi låtit bilda ett antal index där befolkningens kulturvanor sammanfattas. Med det perspektivet kan vi visa att svenskarna inte bara utnyttjar massmediernas utbud utan också är en- gagerade i kulturverksamheten i övrigt.

Pengar är statens tydligaste styrmedel. Vi har försökt att belysa föränd- ringar och prioriteringar på kulturområdet. Därför har vi tagit fram en komp- lett tidsserie för anslagsutvecklingen inom nuvarande Kulturdepartementets ansvarsområde. Ambitionen har vidare varit att försöka bygga upp korre- sponderande bilder av de privata, de regionala och de lokala offentliga kul- turutgiftema för att se de statliga prioriteringarna i ett helhetsperspektiv. På grund av att jämförbart material bara existerar för mycket grova utgiftskate- gorier har det senare inte lyckats så som önskvärt vore.

Vi har i de flesta fall gjort jämförelser bakåt i tiden vart tredje år. Vi har valt åren 1973 (1973/74) till 1994 (1994/95) som första respektive sista år. Startpunkten är året före 1974 års kulturpolitik. Valet av år ger också under— lag för en diskussion av vilka spår sju olika regeringar satt. De valda åren in— nefattar den tredje och sista budget varje regeringen lägger fram före ett val. Slutligen ville vi föra fram data så långt som möjligt till vad som är nutid då detta skrivs. Det innebär att vi också inkluderat uppgifter från budgetproposi- tionen för 1994/95. För åren mellan 1991 och 1994 har vi, om det varit möj- ligt, gett data från varje år.

Slutligen har vi gjort en tämligen omfattande omvärldsbeskrivning. Det är naturligtvis inte möjligt att exakt relatera olika skeenden på det kulturpolitiska området till förloppen inom andra samhällssektorer, men genom att ge läsaren en bild av den utveckling som ägt rum menar vi oss ha gett ytterligare under— lag för alternativa tolkningar.

Några delområden och aspekter på kulturpolitik och kulturverksamhet har vi lämnat utanför vårt arbete.

Vi har inte fördjupat oss i utvecklingen av de konstnärliga utbildningarna eftersom dessa tämligen nyligen varit föremål för översyn.12

De arbetsmarknadspolitiska insatserna på kulturområdet är flera. Vi har inte kunnat utvärdera dessa. Det bör dock göras och det bör ske i samverkan mellan kultur- och arbetsmarknadsområdena.

Kulturornråden i gränslandet mellan populärkultur och konst berörs inte systematiskt i rapporten. Populärauktorer, showdansare, revyartister, cirkus- och skådeartister behandlas endast ytligt i texten.

12 SOU 1992:12: Konstnärlig högskoleutbildning. Betänkande av Utredning- en om konstnärliga högskoleutbildningar. 31

Karaktären på analysen

En utvärdering bör besvara, eller i varje fall belysa, fyra frågor:

— Vad ville man?

— Vad gjorde man? — Vad blev resultatet? Varför blev resultatet som det blev?

Vi har i det föregående pekat på svårigheterna att besvara särskilt den fjärde frågan. De faktorer som påverkar resultatet är som regel många fler än den eller de kulturpolitiskt grundade åtgärder som satts i verket. Det vetter mot att pröva en spekulativ analys, att genom olika resonemang försöka hitta en förklaring, eller alternativa förklaringar, utan att direkt kunna belägga allting. Vi har i stort sett valt att överlåta den typen av analys till läsaren. Vi har också, eftersom det är sekretariatet som svarar för rapporten, försökt hålla gränsen klar mot politiska tolkningar av materialet.

Rapporten innebär en inbjudan till kulturlivets alla företrädare att väga in de erfarenheter som var och en bär med sig från de gångna 20 åren i egna tolkningar som kan brytas mot varandra i den fortsatta debatten.

2.4. Rapportens uppläggning

Rapporten består egentligen av två delar, den som läsaren håller i sin hand samt en mycket omfattande tabellbilaga. Uppläggningen av föreliggande vo- lym beskrivs i kapitel 1. Med undantag för ett fåtal tabeller sist i volymen har vi valt att avstå från övriga siffersammanställningar i hopp om att därigenom göra materialet mer överskådligt och läsningen en aning lättsammare. Vi har i stället försökt illustrera tidssamband eller andra förhållanden i figurer av olika slag. Varje figur har hänvisning till en tabell/tabeller i tabellbilagan. Till tabel- lerna finns källhänvisningar.

Det mycket omfattande tabellmaterial har samlats i en särskild tabellbilaga med samma SOU-nummer som utvärderingsrapporten. Bilagan är avsedd som en uppslagsbok. Alla ekonomiska data presenteras därför i både löpande priser och 1994 års priser. Tabellema håller i stort en konsekvent struktur och det finns ofta upplysningar till läsaren i de fall vi inte kunnat få fram de data vi önskat. Det kan gälla enstaka uppgifter eller svårigheter att rekonstruera uppgifter från vissa referensår. I vissa fall har faktiska förhållanden medver- kat till att idén med referensår fått ersättas med år av annan periodicitet. Alla tabeller är försedda med källhänvisningar. Tanken är att tabellverket skulle kunna uppdateras och publiceras på nytt t.ex. vart tredje år. Av den anled- ningen är det av stort intresse att fånga in kompletterande information.

I tabellbilagan förekommer statistik som ännu är av bräcklig kvalitet. Det förekommer också att vi anger att vi saknar uppgifter. Detta har markerats

särskilt. Preliminära eller bräckliga data markeras genom att uppgiftema kur- siverats. På litet längre sikt är det vår förhoppning att sådan statistik ska kunna förbättras och kompletteras. Strukturen i tabellbilagan följer i princip strukturen i kapitlen i denna rapport.

'WWTWiW girl—in". imlölihleii it:-Nunn .

-"'1rh.1"l!'hl'tn—'.ll1 '="i. . Wir-'rlrleflrr-nrlrueimurrlwr- __ . Hi' 11]th Hall Mutual-Fru: här! ||| alt':-_q- ',Fl|_ .I'L Tlf.". t- r' _. '.l Titt-"Jc [lågpr- [måhämwa |__.'_.li:l .- i.. -'![lH._l| -'.'. _. .1 ht'lttdlmlunnmtqmli-hå Ulin-rk" linn] i.u'|" ! |. |..- l.| | | lir

' 'MuI'er'i'ir-uuiprhiluilwmm. i'-.::llu-|-il.*|'rarr*i1neiim||li r- ln'. |, ." militum :llttmkwnalhlvqlhnlmnp man ut an..: flinar. ' fir -- ' "Wåwwlmmtuh 11.1 it.-url” du wp.-.fi a.i- unity. till 1.1-...”. Film, Mmduumtreudnm m......— i-.rrrq1.,mri=u-f..ra_'i.i primkllrmpnlimhuruu-m'inrrw. itu Rmt-minuhruulntijumimw. i||'|.lLlul.rllzl1l:|m__'1. ... ' & MWWM Hin-:."! luilir blu-I |: "r.l:i. .*?-lut.!" Jil-Inn .-_.i tullunion Imliaumvuruntmulur ur.-l rm. ull-I'Mll

. ._. i'd- Rapportens upplägg-anp ' Mmmm. Willma-vriltbl- l I'llålTllL .i—r-rrlmiicriilii- -r.' . - hmm mymiomhlmmuhlhmu "HJuglrr'u'r-n in- "|:- ”flirt-m'a .i- ' ! I'll-I -|- M.Mlmnllrlrpiml. M'umh .Hlllll'llih'lh'l IIIIWIMIL." ilun alumni-. nin-1,3; arthur-ri u "uni-f.. .1- napp .rm.l.l1: rti-rr. .: --.n. . mmm-namna! Hmmm-nin; rum:: i ..... .c', urtima-um trimniidmm—wamrwmungmrw -i1r_ mig. Wii-= Wild'n—malm,. .un r.. ...i-mammuten irl-gui. hur. i * 'mmmamm . . DntmigHmFah-uuiouitlierihlr mill-reul-hmii'd Jkl". I cr ' lin! mu: sou—...min 'MIIIHHFH'I'T'IWN'I-I'l' Hl'irirl '_r nr- -JJ :||:-u nu upml-ng '|'-inl. Atla ekonomin-link Mtb-l- lll-lifl'ld'l '-..|.'.i- Hifi—thi): _ primäraIWHånim.Wln1i-%luth-wnw-T'mmu. i . den lunch-wwwins: Milli-ul- ldr hh'i- liir: .unrru fil!-i.u- 'lr "_ r - WMMMUWWMWWM d'HLIW'lJ-"nl mmMJtivimrrfr: usb. [H.-nm '.ufllurltil m. lid-u .:ch IlmahmdeMSMMMH-mämu1ul'r-I'Hfiir'. lill» HMHWWMWI rail" buhuhu- r-rlir-I-uinai "kulla— ”Mamman-pu... whmplr' tri-rummer Mumma!-mimm. ' WM_Hh-nrnihllm1ulnmrm -- 'MHWWW mir-ti— Wftm

_uf |

3. Kulturpolitik i ett föränderligt samhälle

3.1. Omvärldsfaktoremas betydelse för kulturpolitik och kulturverksamhet

Kulturlivet är en del av samhällssystemet. Det påverkas av samhällsutveck- lingen i stort och ger i sin tur impulser till andra samhällssektorer. Det ger en ofullständig bild att beskriva utvecklingen av kulturverksamheten utan att också teckna de senaste 20 årens samhällsutveckling i stort. Det är emellertid en stor och svår uppgift att göra på ett någorlunda komplett, balanserat och nyansrikt sätt. Vi har därför valt att begränsa oss till att lyfta fram några inslag i de 20 årens utveckling, inslag som är viktiga i sig och har direkt betydelse för kulturområdet. Därmed ges impulser till fortsatta diskussioner om sam- banden mellan kultur och kulturpolitik och förhållanden i samhället i övrigt utan att vi ger sken av att kunna teckna en fullständig bild.

Den period som förflutit sedan den kulturpolitiska propositionen antogs av vårriksdagen 1974 har inneburit förändringar för alla människor. Två borger— liga och tre socialdemokratiska regeringsperioder har varvats under totalt åtta mandatperioder. Det betyder att Sverige haft de politiskt mest föränderliga de- cennierna på mycket länge. Under perioden har två folkomröstningar genom- förts om mycket stora frågor — frågan om kärnkraftens vara eller inte vara i framtiden och Sveriges anslutning till EU. Lagstiftningen på arbetsmarknads- området har förändrats, i socialtjänstlagen från 1980 regleras kommunernas skyldigheter för medborgarnas välfärd och kommunallagen från 1991 ger in— vandrare rätt att efter tre års vistelse i landet rösta i kommunala val och kom- munerna stor frihet att organisera sin verksamhet efter egna bedömningar. Frågan om ökad jämställdhet mellan könen har funnits med som ett stråk i samhällsdebatten manifesterad med en JämO och ministrar med särskilt an- svar för denna fråga. En jämställdhetslag finns från 1991.

En faktor som spelat stor roll i förändringar är utvecklingen av mikroelekt— roniken och medieteknologin.

En omvälvande och dramatisk förändring internationellt har varit sönder- fallet av Sovjetstaten och det forna Östeuropeiska kommunistblocket.

Företagsägandet har blivit mer internationellt, handeln har ökat, resandet har ökat och fler talar varandras språk. Genom ny dator- och informations- teknologi utvecklas möjligheterna att upprätthålla och utveckla snabba kontak- ter världen över.

I Sverige har tillväxten stagnerat, vi har haft finanskrasch med åtföljande bankkris samt tre lågkonjunkturer. Återhållsamhet med offentliga utgifter, ett

högt privat sparande och den högsta arbetslösheten i Sverige sedan tiden före andra världskriget är andra inslag i de senaste årens utveckling.

I det följande beskrivs utvecklingen under perioden 1973—1993 för att söka identifiera utvecklingslinjer i omvärlden som skulle kunna fungera som förklaringsmodeller till den utveckling som senare kommer att beskrivas på kulturområdet. Både geografiska, demografiska och ekonomiska variabler kommer att beröras. Vi tar också upp en del om människors tidsanvändning.

3.2. Befolkningsutveckling, urbanisering och invandring 3.2.1 Befolkningsutveckling

De senaste 20 åren har Sveriges befolkning ökat från 8,1 miljoner till drygt 8,6 miljoner invånare. Befolkningsökningen fördelar sig mycket olika mellan olika åldersgrupper.

Födelsetalet har varit lågt under en stor del av perioden. I dag har Sverige den högsta nativiteten i Europa — en plats Sverige delar med Irland och Is- land. Den låga nativiteten tidigare år ledde till en minskning av antalet invåna- re i samtliga åldersgrupper från förskoleåldern upp till 30—årsåldem. De allra yngsta är i dag något fler än de var 1973. Även befolkningen i åldern mellan 50 år och pensionsåldern har minskat. Detta uppvägs av en ökning av perso- ner i åldern 30—49 år och av att gruppen ålderspensionärer har ökat med när- mare 30 % sedan 1973. De riktigt stora ökningarna ligger i de högsta åldrar- na. Befolkningen 80 år och äldre har mer än fördubblats. Den ökade totalbe- folkningen beror alltså till en del på att allt fler människor når hög ålder. Det kan betyda fler aktiva år för många, men också ett ökande antal mycket gamla som behöver vård och omsorg från anhöriga eller samhället.

Den andra förklaringen till befolkningsökningen är invandring. Totalt har befolkningen utökats med närmare 200 000 personer med invandrarbak- grund bara de senaste tio åren. Detta är en nettosiffra. Återutvandringen till ursprungsländema har varit betydande under 20—årsperioden. Särskilt bland immigranter från Västeuropa och USA har återutvandring varit markant.

I den befolkningsökning som beräknas fram emot 2000—talets första de- cennier utgörs ungefär halva tillskottet av migration och resten av ökad nativi- tet samt ökad livslängd.

Eftersom kulturaktiviteterna varierar över livscykeln kan förskjutningar i åldersfördelningen också förklara förändringar i kulturdeltagandet. Både barn— och ungdomsgrupperna samt åldersgruppen 50—69 år de kulturaktiva åldersgruppema är klart mindre 1992 än 1973. Det ökande antalet äldre är en grupp som kan ha delvis annorlunda behov och prioriteringar. Ökande in- tresse för kulturverksamhet inom vård och omsorg är ett tydligt exempel.

3.2.2. Befolkningsförändringar i städer och industriorter

Sverige är ett glest befolkat land. Befolkningstätheten har varierat ytterst litet under perioden trots folkökningen. Någon större folkomflyttning har således inte skett även om det finns svaga tendenser till ytterligare urbanisering. Var- aktiga ökningar av befolkningen finns i Uppsala, Malmöhus och Hallands län. Till en del är detta ett resultat av minskningarna i storstadsregionerna. Utflyttningar har skett till de yttre förortsregionema.

Totalt bor numera 84 % av befolkningen i städer och tätorter — 23 % av befolkningen lever i riktig storstadsmiljö. För de fem Norrlandslänen betyder detta att andelen av befolkningen sedan 1960 har minskat med 3 procentenhe— ter, från 17 till 14 % av befolkningen, trots en liten befolkningsökning i ab- soluta tal. Under samma tid har de fem länen runt storstadsregionerna ökat sin andel av befolkningen från 37 till 43 %.

Olika politiska åtgärder har vidtagits för att bibehålla eller öka befolk- ningsunderlaget i delar av landet. En viktig åtgärd har varit det regionalpoli- tiska stödet som syftar till att stärka arbetsmarknaden runt om i hela landet. Sedan 1970 har företag som etablerats i arbetsmarknadspolitiskt sett svaga kommuner kunnat erhålla statligt stöd. Då reglerna introducerades omfattades 79 kommuner. Bara 18 av dessa kommuner låg nedanför Norrlandsgränsen. Ett antal kommuner betraktades som prioriterade stödområden — med få un- dantag låg de i de fyra nordligaste länen.

År 1979 justerades regelverket för det regionala etableringsstödet. De högst prioriterade stödområdena blev drygt 50 till antalet, huvudsakligen be— lägna i de fyra nordligaste länen. En nyhet var att Gotlands län inkluderades med hög prioritet. Ytterligare 66 kommuner runt om i landet kunde få regio- nalt stöd, men på en lägre nivå, vilket innebar att 40 % av landets kommuner omfattades av stödåtgärder. På 1990-talet utgår etableringsstöd till ca 20 % av landets kommuner. De regionala stöden kan också användas till verksam- het på kulturområdet. Med Sveriges inträde i EU kommer avgränsningarna av stödområden att anpassas till det gemensamma Europeiska regelverket.

Folkomflyttningar leder till att nya tätorter uppstår medan andra försvin— ner. En genomgång av samtliga tätorter som fanns vid Folk- och bostadsräk- ningen 1975 jämfört med 1990 visar att Sverige fått drygt 160 nya tätorter samtidigt som ca 100 tidigare tätorter försvunnit från listorna. Flest nya tätorter i kombination med liten minskning av tidigare orter finns i sex län i Syd- och Västsverige, där närmare 80 nya tätorter uppstått och bara 15 har försvunnit eller ätits upp av expanderande förortskommuner. Inte överras- kande finner man motsatsen i de sex nordligaste länen där drygt 50 tätorter glesats ut.

Sekretariatet har tagit hjälp av Institutet för framtidsstudier för att räkna fram ett mått, s.k. Rank-Sizetal, för utvecklingen av samtliga A-regioner i landet 1967, 1980 och 1993. Resultatet visar att befolkningsunderlaget i re- spektive region förändras mycket långsamt och att den snabbaste tillväxten 37

sker på färre än 10 orter i landet. Dessa orter är också de största. Hierarkin mellan stora och mindre orter är tydlig och förstärks över tid. Förutsättning- ama att skapa ett tillräckligt stort befolkningsunderlag är således svåra att på- verka. Verksamhet som kräver ett stort befolkningsunderlag inom en viss radie är svår att få bärkraftig i ett glest befolkat land som Sverige.

Förändringar i boendet inom länen har i viss mån påverkat förutsättningar- na för de 37 orter i landet som har kulturinstitutioner. Åtta av dessa orter har färre än 20 000 boende i tätorten. Under de gångna decennierna har flera av de 37 orterna minskat sin befolkning. Störst förändring märks i Borås där närbefolkningen minskat med drygt en fjärdedel.

3.2 .3 Invandring

Invandrargruppen har under perioden kommit att innehålla allt fler olika na- tionaliteter och kulturer.

Som invandrare räknas dels personer som behållit sitt ursprungliga med- borgarskap men är mantalsskrivna i landet, dels personer som är svenska medborgare men födda utanför Sverige. Barn till invandrare räknas in i grup— pen om de har utländskt medborgarskap eller är födda i utlandet. I övrigt in- kluderas inte den ökande gruppen andra generationens invandrare.

Under de gångna 20 åren har invandrarna kommit att utgöra en grupp med bakgrund från jordens alla kontinenter. Så sent som i mitten av 1970-talet var närmare 60 % av dem från de övriga nordiska länderna. Idag utgör de 40 % av invandrargruppen totalt. För 20 år sedan var det invandrarna från Finland, Danmark, Norge, Tyskland och Jugoslavien som vardera omfattade fler än 30 000 personer. År 1992 har dessa fem grupper utökats med invandrare från Polen, Turkiet, Iran, Sydamerika, främst Chile samt olika delar av Afrika. Under senare år har invandrare från Polen och det krigsdrabbade Ex- Jugoslavien dominerat Europainvandringen. Totalt finns människor med ut- sprung i mer än hundra nationaliteter representerade, 20 nationaliteter omfat- tar grupper om mer än 10 000 individer.

Det förekommer också en betydande återutvandring. Det är framför allt in- vandrare från de västeuropeiska länderna och USA som återutvandrar — bland nordiska invandrare 1990 återvände närmare hälften efter två år. Immigranter från Polen samt Sydamerika, Asien eller Afrika har bara i liten utsträckning återutvandrat. Med ökat antal utomeuropeiska invandrare kan denna trend komma att brytas.

Diagram 3.2.1 Antal individer i Sverige med utländskt medborgarskap eller utländsk härkomst samt andelen nordiska invandrare.

Antal individer 600 000

367 34% 500 000 37% 0

400 000 ' Totalt invandrade eller

av utländsk härkomst 300 000

[:| varav från övriga

200 000 Norden

100 000

1975 1982 1985 1988 1991 1992 1993

Källa: Tabell 3.2.1a

Motiven bakom invandringen har också ändrat karaktär under perioden. Fram till mitten av 1970-talet dominerade arbetskraftsinvandringen medan 1990-talet domineras av stora mängder av asylsökande och invandringen så- ledes huvudsakligen utgörs av flyktinginvandring.

Ett resultat av den ökande invandringen är att 13 % av alla landets hushåll klassificeras som invandrarhushåll. Med invandrarhushåll avses då ett hushåll där minst en person äldre än 16 år är född utanför Sverige eller utländsk medborgare. Bland hushåll med barn är andelen högre, vilket leder till att det mångkulturella inslaget ökar inom barnomsorg och skola.

Ökningen av invånare med annan kulturell bakgrund har fått återverkning- ar också på kulturområdet. Det mångkulturella inslaget har ökat också inom ramen för kulturlivet. Behovet av ett kompletterande kulturutbud på de största invandrargruppemas språk blir tydligt. Medieområdet har påverkats tydligast genom ökade krav på ett radioutbud på nya invandrarspråk.

3.3. Utbildning

3.3.1. Fler människor i utbildning under längre tid

En omfattande höjning av utbildningsnivån har ägt rum under de senaste de— cennierna.

År 1975 hade 61 % av befolkningen i åldern 16—74 år endast förgymna- sial grundutbildning. De flesta hade traditionell folkskola eftersom enhetssko- lan och dess efterföljare grundskolan ganska nyligen hade införts. Samma år hade 10 % en eftergymnasial påbyggnadsutbildning av något slag. Efter- gymnasiala studier är inte detsamma som en avslutad högskoleutbildning. Enligt de definitioner som tillämpas tillhör man gruppen om man påbörjat så- dana högskolestudier och klarat någon tentamen.

På 1990-talet är det inte mer än en tredjedel av befolkningen som enbart har förgymnasial utbildning och majoriteten av dessa är äldre personer. En fjärdedel har nu eftergymnasial utbildning.

Diagram 3.3.1 Andel av befolkningen 16—74 år med olika utbildningsnivå. % av befolkningen 16—74 år 7 0 60 50 40 30 20 1 0 0 m O N 'I) 00 * * lx oo 00 00 00 o N O Ch ON CN O) O CN _. _. .— -— -— Cx ox . Förgymnasial El Gymnasial . Eftergymnasial

* skattade värden Källa: Tabell 3.3. la

Antalet elever på gymnasieskolans yrkesförberedande linjer ökade fram till 1980-talets första år mer än antalet på studieförberedande för att sedan sjunka. Den nya gymnasieskolan har en minst treårig utbildning för alla ele- ver. I dag går ca 90 % av en årskull vidare från grundskola till gymnasie- skola varav ca 5 % till det individuella programmet. Ca 5 % av ungdomarna slutar studera efter den obligatoriska skolan.

Ökningen av elevantalet är emellertid inte jämt fördelad på de olika utbild- ningsinriktningama. Medan humaniora och naturvetenskap minskat under 20— årsperioden, har antalet elever som avslutar samhällsvetenskaplig linje ökat med närmare 70 % och de som avslutat ekonomisk linje ökat med 160 %.

Diagram 3.3.2 Antal avgående elever från gymnasieskolans studieförberedande respektive yrkesförberedande linjer.

Antal avgående elever 70 000 60 000 50 000 I Studieförberedande 40 000 linjer 30 000 EI Yrkesförberedande 20 000 linjer 10 000 0

1973/74 1976/77 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93

Källa: Tabell 3.3.2a

Under 1980-talet utbildades också ett stort antal människor inom den kommunala vuxenutbildningen. Vissa perioder omfattade gymnasie— och yr— kesutbildningarna för vuxna mer än 100 000 elever per läsår. Under samma period visade också de längre kurserna inom folkhögskolans ram en ökning av elevunderlaget. Antalet elever i grundvux har varierat mellan 30 000 och 40 000 per läsår.

Ökningen av antalet utbildningsplatser vid landets högskolor under den aktuella perioden har varit ojämn. Efter en kraftig utbyggnad under 1960- talets senare hälft ökade platsantalet bara långsamt under 1970- och 1980- talen. Det är först under senare år som ökningstakten åter tagit fart.

Sammanfattningsvis har utbildningsnivån hos den svenska befolkningen höjts betydligt under de senaste 20 åren, men fortfarande finns stora grupper med kort grundutbildning. Många har behov av en kompletterande utbild- ning.

En lång skolutbildning är inget unikt för Sverige. Däremot är Sverige det enda land som har lika genomsnittlig utbildningslängd för pojkar och flickor.

Alla kulturvaneundersökningar visar starkt samband mellan utbildnings- nivå och kulturdeltagande. Det är därför rimligt att antalet aktiva — som publik eller genom eget utövande inom kulturområdet — har ökat.

3 . 3 . 2 Språkkunskaper

Det vanligaste andraspråket i Sverige är sedan efterkrigstiden engelskan. Så sent som på 1950-talet var det 15—20 % av befolkningen som förstod engel- ska. I slutet av 1980-talet är det 60—70 % som uppger att de förstår engelska 41

bra eller åtminstone ganska bra. Bara 2 % av befolkningen uppger sig förstå franska, medan 5 % uppger ryska respektive tyska. Kunskaper i de nordiska grannländernas språk är varierande. Medan ca 70 % förstår norska bra eller ganska bra är det bara drygt 30 % som känner sig säkra på danskan. Finska språket har en låg förståelsegrad utanför de finskspråkiga grupperna.

Kunskaperna i engelska är starkt knutna till ålder. Drygt 90 % av alla 15—24-åringar uppger sig förstå engelska bra, men mindre än 20 % av pen- sionärerna upplever sig ha motsvarande kunskaper.

Den svenska ungdomen är således ganska väl rustad för möten på det in— ternationella planet med de kunskaper i engelska som 6—8 års studier givit. Det är också oftast med engelskans hjälp man i dessa åldersgrupper klarar kontakterna inom Norden.

Ökade språkkunskaper har kommit till användning bl.a. för att ta del av ett kraftigt ökat tv-utbud via satellit. Många ungdomar menar t.ex. att de följer otextad engelsk eller amerikansk film i tv ungefär lika gärna som textad.

Hemspråksundervisning

De ökande inslagen av människor med annat modersmål har fått konsekven- ser för skolsystemet. Det svenska samhället erbjuder undervisning på hem- språket till alla skolbarn. År 1991 var det fler än 120 000 elever som hade det fördelat på mer än 50 olika språk. Antalet hemspråksundervisade har ökat under hela perioden, särskilt inom gymnasieskolan där närmare en fördubb- ling av antalet undervisade har skett. Den stora elevgruppen är emellertid de som befinner sig i grundskolan, men där har ökningen varit relativt mindre.

3.4. Yrkesverksamhet och arbetsliv

3 . 4 . 1 Förvärvsarbete

Antalet förvärvsarbetande i Sverige är i dag ca 4 miljoner. Arbetskraften har minskat med flera hundra tusen personer på 1990-talet bl.a. till följd av låg- konjunkturen. Sverige har ändå den högsta andelen förvärvsarbetande i yr- kesverksam ålder i världen.

En övergång från icke förvärvsarbetande via deltid till heltid har skett för många kvinnor under de två studerade decennierna. Andelen deltidsarbetande kvinnor ökar nu inte längre. Jämfört med 1973 finns det 1992 totalt ca en halv miljon fler kvinnor på arbetsmarknaden. Den höga nivån kvinnor på ar- betsmarknaden är unik. Samtidigt ingår lika många män i arbetskraften nu som då.

Det kan förvåna att befolkningsökningen sedan 1973 inte har satt större spår i storleken på arbetskraften. En förklaring är att utbildningstiden ökat. I

åldersgruppen 16—24 år har arbetskraften minskat på grund av en ökande an- del studerande.

Diagram 3.4.1 Antal ] 000förvärvsarbetande och förvärvsarbetsgrad. Uppdelning efter kön.

Antal 1 000 förvärvsarbetande 4 500

4 000 3 500 3 000 IDeltid kvinnor

2 500 ' Heltid kvinnor

2 000 El Deltid män

1 500 1 000

500

' Heltid män

("3 O O N ln OO -—1 N m [x [x (x 00 00 00 ON Ch ON ON ON ON ON ON OK O! & ON .— v—l _. v— .— _- .—4 _. _.

Källa: Tabell 3.4.1a

En hög andel förvärvsarbetande bland de vuxna har gett ökande ekono- miska förutsättningar för deltagande i kulturlivet. Men förvärvsarbetet innebär också att den disponibla tiden, speciellt för barn och föräldrar tillsammans, inskränkts.

3.4.2. Yrkeslivets omdaning

Parallellt med att arbetskraftens sammansättning förändrats har också fördel- ningen mellan olika yrken och arbetsgivare förändrats.

Störst är förskjutningen mellan anställda inom offentlig sektor och i en- skild tjänst. Mellan 1976 och 1992 minskade antalet anställda i enskild tjänst från 2,4 till 2,2 miljoner. Parallellt ökade den offentliga sektorn från 1,1 mil- jon till 1,6 miljoner anställda. Det är inom kommuner och landsting ökningen ägt rum. Ett trendbrott inträffade i början av 1990-talet varefter en minskning skett av anställda i offentlig tjänst.

Diagram 3.4.2 Förändring i antalet ] 000 anställda inom olika näringsgrenar i samhället mellan 1979 och 1992.

Antal 1 000 1 800 1 600 1 400 1 200 1 000 I 1979 800 [11991 600 400 200 0 _ 53.5) % TJ? 5 % o a = %” —

Källa: Tabell 3.4.2a

Förskjutningen har också skett mellan olika näringsgrenar. Antalet yrkes- verksamma inom jordbruket har minskat med drygt 130 000 personer mellan 1973 och 1992. Inom tillverkningsindustrin har antalet arbetstillfällen minskat med 100 000 mellan 1979 och 1992. Däremot har det skett en utökning av antalet anställda inom olika serviceyrken från 1,1 miljon till 1,3 miljoner. De regionala skillnaderna är ganska stora både i fråga om näringsstruktur och förändringstakt.

Förändringar inom yrkesområdena leder i sin tur till att fördelningen mel- lan olika socioekonomiska grupper förändras. Som exempel kan nämnas att antalet mellanhöga och högre tjänstemän ökat med närmare 600 000 personer medan antalet icke facklärda arbetare minskat med drygt 150 000 personer under perioden.

3.4.3. Arbetslöshet, arbetsmarknadsåtgärder och pensionering

Antalet arbetslösa har ökat mycket kraftigt under 1990-talets första år. Tidiga- re under 20—årsperioden har den pendlat mellan 65 000 och 135 000 perso- ner för att 1993 uppgå till ca 350 000 öppet arbetslösa. Det innebär en arbets- löshet på ca 12 % av arbetskraften.

Antalet anmälda arbetslösa har under tidigare år fördelat sig lika på kvinnor och män, men under 1990-talet har antalet män kommit att överstiga kvinnor- na med 60 000 personer.

De arbetsmarknadspolitiska insatserna har också kommit att omfatta allt fler. Detta är en utveckling som ägt rum under hela den aktuella perioden. Ar— betsmarknadsutbildningen har mer än fördubblat sin volym mellan 1973 och 1992 och omfattades i statistiken från 1993, då insatser för arbetslivsutveck- ling (ALU) införts för bl.a. ungdom, av ca 150 000 personer. Parallellt med denna utveckling har antalet personer med offentligt skyddat arbete, som be- drivs inom bl.a. arkiv och museer eller i Samhalls regi, ökat med närmare 40 000 till ca 75 000 personer.

Från slutet av 1970-talet fanns det möjligheter att frivilligt välja en förkor- tad arbetstid eller tidigarelagd pension från 60 år — s.k. delpension. Möjlighe- ten att kunna lämna arbetsmarknaden, helt eller delvis medan hälsan fortfa- rande är god, gav den enskilde tid till annat än arbete utan stora förändringar av de ekonomiska villkoren. Antalet delpensionerade kulminerade i början av 1980—talet med ett årligt uttag bland drygt 60 000 personer. Under hela den period som täcks av statistiken har det varit fler män än kvinnor som utnyttjat möjligheten.

Parallellt med delpensioneringen finns en tendens till att man lämnar ar- betsmarknaden av hälsoskäl i ökande utsträckning. På 1970—talets början fanns 188 000 personer som erhållit förtidspension eller sjukbidrag. 20 år senare har denna grupp fördubblats och omfattar drygt 400 000 personer.

Arbetslöshet och förtidspensioneringar har ställt krav på kulturpolitiken. Som komplement till personliga kontakter och för att undvika isolering och utslagning behövs kollektiva miljöer. Besök på bibliotek, museer eller andra kulturaktiviteter med låg kostnadsprofil för den enskilde har ökat.

Inom befolkningen har den grupp som har mycket tid till förfogande ökat samtidigt som gruppen med litet fritid också ökat.

3.5. Familjesituation, boende, barntillsyn och fritid 3.5 . 1 Hushållsstruktur

Av statistiken över hushåll framgår att antalet hushåll i landet har ökat, från 3,1 miljoner till drygt 3,8 miljoner hushåll, under de gångna 20 åren, dvs. med fler hushåll än befolkningsökningen motsvarar.

Samtidigt har den förlängda utbildningstiden resulterat i att fler ungdomar bor kvar i föräldrahemmet. Vid 1990-talets början är det nästan 100 000 fler ungdomar i åldersgruppen 16—24 år som bor kvar i föräldrahemmet än vad som var fallet vid 1970-talets slut. Tillsammans med faktorer som brist på ar-

betsmöjligheter och en försvagad familjeekonomi är detta sannolikt en ten- dens som kommer att utvecklas ytterligare.

Diagram 3.5.1 Andel hushåll med olika antal personer.

% av samtliga hushåll

50. T 45 . 40 X Hushåll med: 35 ' 1 person 30 25 ' —D—2 personer 20 ' 3 eller flera 1 5 personer 10

5

0

1970 1975 1980 1985 1990

Källa: Tabell 3.5. la

Nästan hela ökningen av antalet hushåll förklaras av att antalet ensamhus- håll ökat. Någon ökning finns också i antalet tvåpersonshushåll. Andelen hushåll med tre eller fler personer har minskat betydlig under perioden.

Det stora antalet enpersonshushåll består till stor del av äldre, men en inte obetydlig del är personer i yrkesaktiva åldrar.

Den ökande andelen äldre ensamboende leder tillsammans med föränd- ringar i äldrevården till att många människor lever ensamma även när de har behov av vård. Besök från hemtjänst och annan service kan behöva komplet- teras med uppsökande kultur.

3 .5 .2 Bostadsstandard

Antalet bostäder har ökat med nästan 850 000 den senaste 20—årsperioden. Störst har ökningen av antalet småhus varit med drygt en halv miljon nya fas- tigheter mellan 1970 och 1990. Antalet lägenheter har ökat med 326 000 un- der samma tid.

Parallellt med ökningen av antalet bostäder har antalet små lägenheter (enligt definitionen färre än två rum) minskat med 123 000 enheter. Ett ökande antal yngre enpersonshushåll leder dock till efterfrågan på just små bostäder. Mer än 100 000 småhus med bostadsstorlek mindre än tre rumsen-

heter har försvunnit genom rivning, omdefinition till fritidshus eller tillbygg— nad. Det har blivit vanligare att bo i en ägd bostad under senaste 20-årsperio- den.

3 .5 . 3 Familjesituation

Parallellt med ett ökande antal ensamhushåll har också antalet hushåll utan barn under 16 år ökat. Det finns på 1990-talet närmare en miljon fler hushåll utan barn än för 20 år sedan. Ensamhushållen förklarar det mesta av ökning- en, men många hushåll består också av sammanboende personer under 45 år som inte har barn.

Baserat på data från Folk— och bostadsräkningama har beskrivningar gjorts av i vilka familjekonstellationer barn växer upp. Närmare 80 % av alla barn under 17 år bor tillsammans med båda sina biologiska föräldrar, men andelen är mindre ju äldre barnet är. Ca 90 % av alla ettåringar lever med båda sina föräldrar mot 69 % av alla 17—åringar. Det betyder att ungefär 30 % av alla 17—åringar upplevt en separation. Jämförande data från 1970 ligger något lägre — på 24 %. Med dagens frekvens av familjesplittring beräknar man att inom några år kommer 37 % av alla barn att ha upplevt en isärflyttning före 18 års ålder.

Bland de barn som bor med endast en av sina biologiska föräldrar är det sju gånger vanligare att bo med mamman än pappan. Endast 2 % av alla barn växer upp med fadern som ensamförälder. Det är 7 % av alla barn under 18 år som lever tillsammans med två vuxna i ombildade familjer.

En förändring som kunnat iakttas under senare år är att antalet hushåll med tre barn eller fler ökat.

Diagram 3.5.2 Antal hushåll med olika antal barn.

Antal 1 000 hushåll 3 000

2 500 ./ 2 000 _/

' Inga barn

_D— ] barn under

I 500 16 år 0 2 eller fler 1 000 barn under

16år

.——g

500 xox. . . E::

1970 1975 1980 1985 1990

Källa: Tabell 3.5.2a

3.5.4 Barntillsyn

Förskolan är ett begrepp som innefattar den tidigare lekskolan och daghem— men. Som ett komplement till förskolan finns också familjedaghemmen. De första skolåren kan barn som behöver det också fortsätta att vistas en del av dagen i familjedaghem eller övergå till en plats på fritidshem. Alla delar i detta system fanns redan vid 20-årsperiodens början, men en kraftig utveckling och omdaning har skett parallellt med det ökande antalet kvinnor på arbets- marknaden. Tillsammans utgör förskola, familjedaghem och fritidshem de— larna i den kommunala barnomsorgen.

På 1990—talet är närmare 400 000 barn inskrivna i förskolan. För 20 år sedan var antalet inskrivna barn bara drygt 60 000. Parallellt med att heltids— förskolan byggts ut har även familjedaghemsverksamheten ökat. Under 1990-talet minskar dock den tillsynsformen. Ytterligare ca 100 000 barn har plats i familjedaghem. Antalet skolbarn som finns på fritidshem eller i famil- jedaghem efter skoldagen är drygt 160 000 vilket innebär en fördubbling se- dan l980-talets början.

Diagram 3.5.3 Antal barn inskrivna idaghem, familjedaghem, förskola och fritidshem.

Antal 1 000 barn 350

' Heltidsför- skola

300 (daghem)

250 _D—Fritidshem 200 7—12 ar ' Familjedag- 150 hem 0—6 år

100 —o— Deltidsför- skola (lekskola)

A Familjedag- hem 7—12 år

Källa: Tabell 3.5.3a

Sammantaget betyder detta att drygt 650 000 barn upp till 12 år finns inom den konununala bamtillsynen. År 1982, det första år då en redovisning av familjedaghemmen ingår i statistiken, var det knappt 450 000 barn. Vid periodens början, 1973, redovisades ca 150 000 barn i statistiken vilket torde vara en underskattning.

Det ökande antalet kvinnor på arbetsmarknaden ställer visserligen ökade krav på tillsyn för de yngre barnen, men samtidigt har rätten till föräldraledig- het utvidgats under hela 1980-talet. Därför vistas i dag färre barn under 1 år inom barnomsorgen. Vid periodens början fanns 2 000—3 000 barn under 1 år inom barnomsorgen. År 1993 var 250 barn inskrivna.

Som ett resultat av utbyggnaden av heltidsförskolan har deltidsförskolor- na, de gamla lekskolorna, minskat i betydelse. 1992 var bara drygt 65 000 barn registrerade i deltidsförskolan, en minskning med närmare 40 000 barn sedan mitten av 1970—talet.

Mer än hälften av alla förskolebarn vistas således utanför hemmet i kollek— tiv tillsyn åtminstone någon del av dagen. Andelen varierar med barnets ålder så att ungefär var tredje ettåring har kollektiv tillsyn mot så gott som alla sex- åringar.

Enligt uppgift minskar nu antalet inskrivna på förskolor och fritidshem till följd av den ökade arbetslösheten.

Ett resultat av att allt fler förskolebarn vistas inom barnomsorgen är att kulturlivet fått lättare att nå barnen. Inom barnomsorgen avsätts resurser och tid för kulturverksamhet. Olikheter i kulturvanor från hemmet överbryggs lättare. Fler barn växer upp med gemensamma referensramar. 49

3.5.5 Tidsanvändning och fritid

Sedan beslutet om 1974 års kulturpolitik togs av riksdagen har inga allmänna förändringar inträffat i arbetstiden.

Vid årsskiftet 1978/79 infördes den femte semesterveckan som skulle kunnat generera vissa förändringar i fritidsvanorna. Erfarenheter från olika tidsbudgetundersökningar har emellertid visat att extra lediga veckor påverkar vår fritid mindre än man kunde förvänta sig. Människor gör ungefär samma saker som tidigare.

En faktor som, sett över hela livscykeln, påverkar vår fritid är den ökande livslängden. Vi får ett tillskott av tid som kan disponeras på olika fritidsaktivi- teter i takt med vad hälsan och ekonomin tillåter.

Det finns få genomförda detaljstudier över hur svenska folket använder sin tid. Två stora detaljstudier som genomförts under perioden har nackdelen att biaktiviteter mäts mycket ungefärligt. Det betyder att framför allt tid för me— diekonsumtion underskattas. Tidningsläsning och radiolyssnande sker ofta samtidigt med t.ex. måltider, arbete eller resor. Andra undersökningar upp— skattar medieanvändningen, oavsett om den sker som primär— eller sekundär— aktivitet, till lika mycket tid som en normal heltidsvecka förvärvsarbete.

På en övergripande nivå ger tidsstudierna en bild av mycket små föränd- ringar under 1980—talet. Det är inom en ram på drygt 30 timmar per vecka som umgänge med vänner och släktingar, fritidsintressen, kultur- och medie— aktiviteter ska trymmas. Med tanke på att mellan 15 och 20 timmar i veckan läggs på tv-tittande finns inte mycket tid kvar att spendera på andra fritidsin- tressen.

Det är också fler som vistas utanför hemmet en genomsnittlig vardagskväll och de som är hemma ägnar sig i större utsträckning åt olika nödvändiga

'sysslor än tio år tidigare. Den tillgängliga fritiden i hemmet har krympt betyd-

ligt genom att tv-tittandet både börjar tidigare och pågår längre fram mot mid— natt.

Diagram 3.5.4 Förändring av fördelningen av tillgänglig kvällstid mellan 1981/82 och 1991/92.

100% 1981—82 3832 I Ej hemma 2835 . Nödvändiga sysslor 50% hemma 383; |:] Fritid hemma 20'7 . 10%) . Tv-tittande hemma 0% o o o o o o o o o o oo oo ox ca 0 o .— _ N N '— '_' '_' '— N N N N N N 100% 1991—92 ägg/Z ' Ej hemma 283; ' Nödvändiga sysslor 50% hemma 131832 |:! Fritid hemma 7 . låt;; ' TV-tittande hemma 0% o o o o o o o o o o o m 0 m o m O ("O O (4) oo oo ox" a o o' .— _' N (,; ** '_' '— .— N N N N N N

Källa: Tabell 3.5.4a

Mest tid, runt 70 timmar i veckan, lägger såväl män som kvinnor på sina personliga behov inklusive sömn.

Hur tiden i övrigt fördelas mellan olika sysslor under dygnet eller under veckan varierar mycket mellan olika grupper av människor. En skiljelinje går mellan män och kvinnor. På vardagar lägger män drygt 30 % av sin tid på förvärvsarbete och ca 10 % av tiden på hemarbete. Kvinnor fördelar motsva- rande totala tid lika mellan dessa båda områden. Skillnaden mellan könen be- träffande hur mycket tid som läggs på hemarbete återkommer oavsett ålders— grupp i de yrkesaktiva åldrarna. Fritiden får i genomsnitt 20 % av tiden — i regel nästan dubbelt så stort utrymme på veckoslut som på vardagar.

Stora skillnader finner man om man kombinerar ett livscykelindex av kön, ålder och att ha barn i olika åldrar. Det är åtta olika grupper som på vardagar lägger mer än 40 % av sin tillgängliga dygnstid på nödvändiga sysslor som förvärvsarbete, studier eller hemarbete. I sex av dessa livscykelgrupper ingår familjer med barn i olika åldrar.

Mest fritid på vardagar har de äldsta och yngsta ensamboende samt unga män som fortfarande bor kvar i föräldrahemmet.

Även under veckosluten är det stora skillnader mellan personer i bamhus- håll och andra. Den förstnämnda gruppen lägger mer än 20 % av sin tid på nödvändiga sysslor som förvärvsarbete, studier eller hemarbete även på veckosluten och för kvinnor med barn återstår mindre än 30 % av dygnets timmar som fri tid. Även män med småbarn har mindre än 30 % av tiden fri. Största delen av fritiden ligger på vardagskvällama. Det är den tiden som un— der det senaste decenniet alltmer kommit att intecknas av tv-tittande.

Man skulle kunna föreställa sig att boende i storstäder, som kanske måste lägga tid på köande i samband med arbetsresor och annat, skulle ha en annan tidsanvändningsbudget än personer i andra delar av landet. Så är inte fallet. Oavsett boendeort går mönstret för män och kvinnor i olika familjecykler igen.

Däremot ser bilden olika ut för individer inom olika socioekonomiska grupper. Mest tid för förvärvsarbete på vardagar lägger manliga jordbrukare och egenföretagare. Ingen annan grupp lägger heller så litet tid på studier eller hemarbete. Nästan lika lång tid på alla de tre nödvändiga sysslorna förvärvs- arbete, studier och hemarbete lägger emellertid såväl manliga som kvinnliga tjänstemän. Tjänstemannagrupperna har dock mer fri tid på veckosluten än företagare/jordbrukargruppen — runt 30 % av dygnet mot ca 25 %.

Självklart lägger föräldrar med småbarn, och då särskilt kvinnor, mycket av sin hemarbetstid på omsorg om barn. Men kvinnor lägger också mycket av sin hemarbetstid på hushållsarbete och resor i samband med hemarbetet. To- talt leder det till en veckotid på 40—50 timmar med hemarbete för småbarns— mammor.

3.5.6 Den dagliga rörligheten

Med ökad andel förvärvsarbetande ökar också antalet arbetsresor. Behovet av transporter för barnomsorg och vardagsinköp har också ökat. Handelns när- service har försämrats. Allt fler har längre än en kilometer till närmaste livs— medelsbutik.

Med undantag för de yngsta och de äldsta har hushåll med flera vuxna i regel bil. Antalet privatbilar har ökat med drygt 1 miljon under de gångna 20 åren. Det betyder att antalet bilar per invånare har ökat från 0,3 till 0,42. Bland de medelålders har fler än 90 % tillgång till bil. Bland ensamstående är tillgång till bil mindre vanligt och särskilt ensamstående småbamsföräldrar har bil i relativt liten utsträckning.

Förändringar i samhället har också lett till att allt fler förvärvsarbetande re- ser längre sträckor för att nå sitt arbete. Arbetspendlingen i storstadsområdena är omfattande. Andra pendlar ännu längre sträckor för att kunna arbeta. Jäm-

fört med 1970 var det år 1990 drygt 200 000 fler män som hade sitt för- värvsarbete utanför hemkommunen. För kvinnor är bilden delvis annorlunda, där ökar antalet personer med arbete i hemkommunen till följd av att kvinnor förvärvsarbetar i allt större utsträckning. Å andra sidan har antalet pendlande kvinnor nära nog tredubblats medan männen ökat andelen pendlare i arbets- kraften med ca 50 %. I diagram 3.5.5 visas pendlandet över kommun- och länsgränser. Till det ska läggas arbetsresandet inom den egna kommunen som för många kan ta lika lång tid.

Diagram 3. 5.5 Antalet pendlare (personer som passerar minst en kommungräns) i den förvärvsarbetande befolkningen.

Antal 1 000 500

Män som 450 /'x. pendlar inom 400 . ' länet 350 '/

ox . _D— Män som 300 ,/ pendlar till

25. O / annat län 200 ' Kvinnor som / pendlar inom

150 '

länet 100 50 _o—Kvinnor som pendlar till 0 annat län

[975 1980 1985 1990 1992

Källa: Tabell 3.5.5a

I genomsnitt ägnar befolkningen i åldern 20—64 år en dryg halvtimme per dag åt arbetsresor, vilket betyder att de som verkligen förvärvsarbetar ägnar resan dit och hem ungefär 45 minuter. Inom vissa regioner kan restiderna vara ännu mer tidsödande. Män brukar bil för 60 % och kvinnor för 40 % av restiden.

I internationell jämförelse är emellertid inte de svenska arbetsresoma över- drivet tidsödande. I USA, Australien och t.o.m. Nederländerna är restiden skattad till mer än en timme.

Med fler förvärvsarbetande och fler i dagligt resande har den tillgängliga fritiden minskat, vilket påverkat möjligheterna att delta i kulturlivet. Samtidigt innebär den ökade tillgången till bil att fler enkelt kunnat ta sig till den egna centralorten och dess kulturutbud.

3 . 5 . 7 Fritidsstandard

Några indikatorer på fritidsstandard är tillgång till bil och fritidshus samt möjlighet att företa semesterresor.

Nästan 70 % av alla svenskar hade under 1990 möjlighet att göra någon semesterresa som varade en vecka eller längre. Detta värde har ökat måttligt under perioden från 61 % till 67 %. Däremot har andelen av befolkningen som gjort någon utlandsresa det senaste året minskat sedan 1982—1983. De utlandsresor som sker i form av sällskapsresor med charterflyg har dock totalt sett ökat, även om nivån varierat under perioden. År 1992 var det 1,3 miljo- ner charterresenärer som reste utomlands på sällskapsresa vilket motsvarar en ökning på 65 % sedan 1973.

Semesterresandet är i hög grad åldersbetingat och i stor utsträckning kopp— lat till socioekonomisk status. Medan 85 % av alla högre tjänstemän har gjort någon semesterresa under ett år är det bara 57 % av de ej facklärda arbetarna som har gjort detsamma och det är 75 % av de yngsta, (16—24 år) som gjort semesterresa mot bara 35 % av de äldsta (75—84 år).

En stor del av befolkningen har tillgång till fritidsbostad. Det kan vara ge— nom ägande, hyresavtal eller på annat sätt. Det är 57 % av befolkningen som kunnat disponera ett fritidshus under minst en veckas tid det senaste året. Denna andel har varit tämligen konstant sedan mitten av 1970-talet med un- dantag för åldersgruppen 65—74 år, där andelen med fritidshusvistelse har ökat. Totalt finns det mer än 600 000 fritidshus i landet.

3.6. Privat och offentlig ekonomi 3.6.1 Levnadsnivå och privata utgifter

Ett förenklat, men tydligt, sätt att visa levnadsnivån är att ange bruttonational— produkten (BNP) per invånare och månad. Man får på så sätt ett lättbegripligt mått som i stora drag liknar en månadslön. Med ett sådant beräkningssätt, ut— tryckt i jämna tusen kronor, har Sverige halkat efter sina nordiska grannar de senaste åren. En beräkning från 1992 visar att vi i Sverige har en levnadsnivå motsvarande 13 000 kronor per person och månad. Skälet till att jämförelsen grundas på 1992 års data är att försämringar av den svenska kronans värde gör en jämförelse baserat på nyare uppgifter svårtolkad.

Diagram 3.6.1 BNP per capita och månad. 1994 års penningvärde.

Kronor 16 000

14 000 12 000 10 000 8 000 6 000 4 000 2 000

0

1973/74 1976/77 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

Källa Tabell 3.6.1a

I Danmark ligger motsvarande mått på 21 000, i Norge 17 000 och i Finland 16 000 kronor per person och månad. Den högsta nivån finner vi i Schweiz med 23 000 kronor per person och månad. Den svenska nivån lik- nar närmast den i Italien, Nederländerna och Belgien. Irland, Spanien och Storbritannien ligger lägre med mellan motsvarande 6 500 och 7 000 kronor per person och månad i levnadsnivå.

Arbetsinkomsten är det kanske viktigaste måttet på vilka resurser hushållen har, men genom de transfereringssystem som utvecklats i samhället är in- komsten inte längre den enda avgörande faktom för den privata ekonomin.

Hushållens arbetsinkomster minskade i fast penningvärde under början av 1980-talet, men detta kompenserades delvis av att kvinnor i större utsträck- ning bidrog till hushållets försörjning genom ökat förvärvsarbete. Från mitten av 1980-talet fram till 1990 ökade inkomsterna på nytt för att åter minska 1991. Samtidigt förändrades skattesystemet vilket gör det svårt att få en rätt- visande bild av hur hushållens ekonomi förändrats sedan 1970-talet.

Inkomstklyftorna mellan de icke fackutbildade arbetarna, de medelhöga och de höga tjänstemännen krympte under periodens första del men har sedan mitten av 1980-talet åter ökat. För flera av de socioekonomiska grupperna har realinkomsten minskat efter 1990.

Diagram 3.6.2 Arbetsinkomsten i I 000 kronor i ett urval av hushåll med olika socioekonomisk status. 1994 års penningvärde.

Antal 1 000 kronor 450

I I&- 400 I ./ ' ' Högre 350 x-/ tjänstemän

% +Medelhöga

tjänstemän

* Facklärda

200. W w arbetare

Ax 150 .. ix, _o—Ej facklärda 100 arbetare 50 A Lantbrukare 0 ta o nn 0 o _ N KN 00 00 05 ON 05 & ox ox ax ox o o ox

Källa: Tabell 3.6.2a

Proportionerna i den privata konsumtionen har förskjutits under perioden. År 1973 var det närmare 30 % av de privata utgifterna som lades på mat medan det under 1990-talet är litet drygt 20 %. Samtidigt har boendets andel av utgifterna gått den andra vägen från ca 20 % år 1973 till 30 % år 1991. Vi bor bättre, men priset är att avståndet mellan arbetsplats, inköpscentrum och bostäder ökar. Transporternas andel har ökat något. Andelen övriga kostna- der har varit i det närmaste konstant, men inom posten har vissa omfördel— ningar skett. Kultur- och fritidskostnaderna har, efter att ha ökat under perio- dens första år, återgått till strax under den nivå som förelåg 1973. I begreppet kultur och fritid ingår då också utgifter för sportartiklar, lotterier och andra spel, kostnader för blommor, husdjur m.m.

Diagram 3.6.3 Fördelning mellan olika utgiftsslag i privathushållen enligt nationalräkenskaperna.

% av hushållets utgifter 40 T _

35 ./IN._-___-/ X. ._IX.

30 i u/n/u ' Övriga kostnader

—D— Boende

—- 0 Mat

_o—Transporter

MOONWOO [XFINDOOOOO OOONONCNOX ___—___.—

Källa: Tabell 3.6.3a

1991 1991 1992 1993

3.6.2 Bruttonationalprodukt och statsskuld

Den offentliga ekonomin har under de gångna två decennierna kännetecknats av tillväxt av bruttonationalprodukten. Ett trendbrott inträffade mellan 1991 och 1992 då BNP minskade kraftigt för första gången på 25 år. Under 1994 ökade åter BNP enligt prognoser från Finansdepartementet.

Statsskulden har ökat till följd av ett varierande budgetunderskott. I takt med det har utgifterna för räntorna på skulden ökat. 1992 närmade sig ränte— utgifterna 100 miljarder kronor och i dag lånar staten också till räntan. Till största delen utgörs statsskulden av lån hos landets egen befolkning och Sve- riges företag, men under de gångna åren har utlandsupplåningen ökat från någon procent av statsskulden till upp emot 20 %.

Diagram 3.6.4 BNP och statsskuld i miljoner kronor. 1994 års penningvärde.

Antal miljoner kronor

] 600 000 /._I 'x. 1 400 000 . -/'—I/ ' Brutto- ] 200 000 / national- . produkt 1 000 000 800 000 _U—Statsskuld 600 000 . varav . . upplaning 1 400 000 ._.. utlandet 200 000 .,.x. —o—Utbetald / ränta på 0 statsskulden Q' (N O ("1 No Cx N N m =,- [x (x 00 00 00 00 ON ON ON ON % B & & R & :. = ;, ä !& lx |x oo oo oo ox as a ox & 2 2 2 2 2 93 2 2 &

Källa: Tabell 3.6.4a=Tabell 3.6. la

Inom OECD beräknas regelbundet ett mått på BNP per invånare där hän- syn också tas till faktisk prisnivå. OECD-länderna rangordnas därefter efter detta index. År 1970 delade Sverige en tredjeplacering på denna lista med Luxemburg. Indexvärdet var 108 och bara USA och Schweiz hade en starka- re ekonomi. Under perioden fram till 1991 föll sedan tre av de tio översta länderna nedåt på denna lista, nämligen Australien, Nederländerna och Sverige. Dessa tre hade 1991 placerats på platserna 14 till 16 på listan. Två år senare var de tio översta länderna de samma, men medan Australien och Nederländerna åter hade klättrat uppåt hade Sverige sjunkit ytterligare till plats nummer 17 och vår ekonomi närmade sig nu den placering som under hela 20—årsperioden innehafts av Spanien, Irland, Portugal, Grekland och Turkiet. Det svenska indexvärdet var 1993 totalt 13 procentenheter under normal- värdet.

Givetvis har det förekommit svängningar både uppåt och nedåt under denna 20—årsperiod, men jämfört med värden inom OECD från 1970-talet har Sverige minskat nivån på sin ekonomiska standard mätt i BNP/invånare med totalt 20 procentenheter.

3.6.3 Den offentliga ekonomin

De offentliga utgifterna har ökat under perioden. Totalt har de ökat med när— mare 100 miljarder kronor i fast penningvärde. Utgiftema för kultur och fritid har under hela perioden utgjort drygt 5 % av de offentliga utgifterna — högst andel år 1976 och lägst andel 1990.

Diagram 3.6.5 Tillväxt av de offentliga utgiftema beräknat per capita. 1994 års penningvärde. Kronor 40 000 35 000 /_/-__- ._- I 30 000 /'/ Kommunal 25 000 . konsumtion / per capita 20 000 .. _Cl—Statlig 15 000 M konsumtion 10 000 per capita 5 000 0 ("7 0 05 N lf) OO '— —— N [N rx ix oo oo oo ax ox ox & a a a a a a 9. &

Källa: Tabell 3.6.5a

Efter ett par decennier med kraftig tillväxt av den offentliga konsumtionen mätt i fast penningvärde, framför allt i den kommunala konsumtionen, har en stagnation skett under 1990-talet. Det får betydelse för kulturpolitiken bl.a. genom att stat, primärkommuner och landsting måste prioritera hårdare.

3.7. Sammanfattande iakttagelser

Vi har i detta kapitel försökt att ge exempel på ett antal samhällsförändringar som kan vara bidragande orsaker både till utveckling och till brist på utveck- ling inom kulturområdet och utom räckhåll för kulturpolitiken i sig.

Sverige har fått en ökad befolkning med ett utvecklat mångkulturellt inslag samt en kraftig tillväxt av antalet friska äldre. En stor grupp människor har inte kunskaper i det svenska språket utan efterfrågar kulturupplevelser på sitt eget modersmål eller i en sådan form att det verbala uttrycket får lägre priori- tet.

Trots stora rationaliseringar inom yrkeslivet tycks det inte som om den disponibla tiden påverkas särskilt mycket för individen. Den tid som kortare arbetsdagar eller bättre ekonomi kan ge äts ofta upp av förändrade boende- former eller en totalt större arbetsinsats från hushållet. En ökande grupp står utanför förvärvslivet till följd av längre studietid, förtida pensionering eller arbetslöshet.

Den stora förändringen för kvinnor, som innebär att också småbarns- mammor i hög utsträckning förvärvsarbetar, begränsar naturligtvis både har— nens och föräldrarnas möjligheter att t.ex. gå på bibliotek eller delta i annan kulturverksamhet.

Befolkningstillväxten fördelas inte alldeles jämnt över landet. Det finns en tendens till att de redan stora orterna är de som i första hand växer ytterligare medan övriga påverkas relativt litet. Kulturlivets förutsättningar har förstärkts i de tre storstäderna, men påverkats ganska måttligt på övriga orter.

Människor bor i större bostäder, men också oftare utanför de egentliga centralorterna. Boendekostnadema tar ökad andel av den privata ekonomin. Mycket tid och ekonomiska resurser läggs också på vardagsresor. Med ökad tillgång till egen bil ökar också möjligheterna att vara kulturellt aktiv.

Tidigare var skolstarten den punkt då barn började delta i större grupper med andra barn. I dag, när så många finns inom barnomsorgen, kommer den erfarenheten mycket tidigare. Möten med kulturen har blivit fler för många barn.

Den höjda utbildningsnivån i befolkningen påverkar intresset att delta i kulturlivets olika verksamheter. Alla undersökningar pekar på tydliga sam- band mellan utbildning och delaktighet.

Den avtagande tillväxten i landets ekonomi och flera andra faktorer har lett till begränsningar av de offentliga utgifterna som blir märkbara speciellt i primärkornrnunema.

Vi har i detta kapitel lyft fram inslag i samhällsutvecklingen som utan tve- kan påverkat kulturutvecklingen under 20 år. Precis hur är svårare att säga — ibland är det t.o.m. svårt att ange i vilken riktning. I det följande kommer vi på några punkter att fördjupa diskussionen. I övrigt vill vi betona att om- världsfaktorernas betydelse bör ägnas avsevärt ökad uppmärksamhet i den framtida kulturpolitiken.

4. Huvuddragen i 1974 års kulturpolitik

I detta kapitel beskrivs 1974 års kulturpolitiska reform, dess mål och inrikt- ning och huvuddragen i utformningen samt i vilken mån den förändrats under de år som följt. Beskrivningen görs utifrån den indelning i fyra typer av kulturpolitiska styrmedel som både vi och t.ex. Europarådsstudien av svensk kulturpolitik använt: mål och andra normer, ansvarsfördelning och organisa- tion, bidragssystem och bidrag samt kunskapsutveckling, information och opinionsbildning.

I detta kapitel försöker vi besvara frågan ”Vad ville man” och ge vissa grunddrag i svaret på frågan ”Vad gjorde man”. Den bild vi ger är översiktlig. Endast övergripande principer och förskjutningar i dessa tas upp.

Det mönster som framträder på det översiktliga planet präglas av mycket små förändringar. De tre först nämnda styrrnedlen förutsätter politiska beslut. Samtliga tre har varit mycket stabila. Endast få av de förändringar som gjorts sedan år 1974 har varit av mer genomgripande karaktär. I huvudsak kan de ses som justeringar inom ramen för de strukturer som etablerades för tjugo år sedan. I en mer detaljerad beskrivning skulle vissa avvikelser från det mön- stret troligen kunna urskiljas.

4.1. Mål och andra normer

I detta avsnitt behandlar vi den grundläggande normgivning som skett genom de övergripande målen samt genom lagstiftning. Kompletterande normgiv- ning genom statsbidragsförordningar, bestämmelser i regleringsbrev m.m. belyses, där det haft betydelse, i senare kapitel.

4 . 1 . 1 Lagstiftning

Statens mest formella medel för normbildning är lagstiftning. Yttrandefrihets— lagstiftningen är naturligtvis grundläggande på kulturområdet. Inom kultur- politiken spelar lagstiftning i övrigt en ganska underordnad roll. Styrning ge- nom lagar förekommer i första hand inom kulturmiljövården, arkivväsendet, på etermedieområdet och på det upphovsrättsliga området.

Gällande lagar har på många punkter setts över framför allt mot 20—års- periodens slut. En ny samlad kulturminneslag trädde i kraft den 1 januari

1989. Vissa delar av den är nu föremål för översyn genom Kulturarvsutred- ningen. Den 1 juli 1991 trädde den första arkivlagen i kraft som framför allt kodi- fierade de regler och den praxis som växt fram. Arkivlagen innehåller grund— läggande regler om arkiv hos såväl statliga som kommunala och landstings— kommunala myndigheter. Inom radio- och tv-området har en avreglering gjorts i början av 1990- talet. Beslut fattades år 1991 om koncession för den tredje marksända tv— kanalen. Fr.o.m. årsskiftet 1992/93 är det tillåtet för var och en att bedriva radio- och tv-sändningar i kabel och att finansiera verksamheten med reklam eller sponsring. I den nya lagstiftningen för kabelsändningar till allmänheten utmönstrades flera tidigare begränsningar i rätten att bedriva sändningar. Radiolagsutredningen har 1994 överlämnat slutbetänkandet "Ny lagstiftning om radio och tv".] Betänkandet har remissbehandlats men ännu inte lett till ställningstaganden från regering och riksdag. Vissa skärpningar i videovåldslagen gjordes i mitten av 1980-talet, men dessa har varit försiktiga bl.a. med hänsyn till att regering och riksdag velat undvika förhandsgranskning. En fråga som varit aktuell under hela perioden är den om lagstiftning på biblioteksområdet för att garantera en godtagbar nivå på folkbiblioteken i hela landet och att boklånen ska förbli kostnadsfria för låntagarna. Bl.a. beroende på kommunernas försämrade ekonomi har hotet mot biblioteken kommit att uppfattas som allt större. I 1995 års budgetproposition aviserar regeringen att den kommer att föreslå en bibliotekslag för att säkerställa den fria tillgången till det fria ordet.2 Det ingår i Kulturutredningens uppdrag att lägga fram för— slag till en sådan lag.

4.1.2. Kulturpolitiska mål

De kulturpolitiska målen

De alltjämt gällande — kulturpolitiska mål som antogs av statsmakterna år 1974 sammanfattades i prop. l974:28 på följande sätt:

— Kulturpolitiken skall medverka till att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättningar för att denna frihet skall kunna utnyttjas. Kulturpolitiken skall ge människor möjligheter till egen skapande aktivitet

och främja kontakt mellan människor. — Kulturpolitiken skall motverka kommersialismens negativa verkningar

inom kulturområdet.

] SOU 1994:105: Ny lagstiftning om radio och TV. Slutbetänkande av Radiolagsutredningen. 2 Prop. 1994/95:100, bil. 12, s. 4.

Kulturpolitiken skall främja en decentralisering av verksamhet och besluts- funktioner inom kulturområdet. Kulturpolitiken skall i ökad utsträckning utformas med hänsyn till efter— satta gruppers erfarenheter och behov. Kulturpolitiken skall möjliggöra konstnärlig och kulturell förnyelse. — Kulturpolitiken skall garantera att äldre tiders kultur tas till vara och levan- degörs. — Kulturpolitiken skall främja ett utbyte av erfarenheter och idéer inom kul- turområdet över språk- och nationsgränserna.3

Målen gäller den statliga kulturpolitiken och de gäller all statlig verksamhet också den utanför det nuvarande Kulturdepartementets ansvarsområde. Syftet var att de statliga målen även skulle kunna tjäna som vägledning då kommun- er och landsting beslutade om sina mål.

Sedan målen beslutats fördes de ut, dels genom ett cirkulär till alla stats- myndigheter, dels genom informationsinsatser från departement, Statens kulturråd och andra berörda statliga kulturmyndigheter. Också kommun- och landstingsförbunden och olika organisationer gav spridning åt de kultur- politiska målen. En viktig del av den norrnbildande processen hade emellertid skett redan tidigare, genom förslagen till mål som utredningen Kulturrådet lagt fram i betänkandet (SOU— 1972:66) ”Ny kulturpolitik” och den allmänna debatt och remissbehandling som föregick proposition l974:28.

Sedan år 1974 har de kulturpolitiska målen kompletterats genom att sär- skilda mål fastställts för statens insatser på två delområden: kulturmiljö- området och arkivväsendet.

Målen för kulturmiljövården innebär i sammanfattning4 att den ska

bevara och levandegöra kulturarvet,

syfta till kontinuitet i utvecklingen av den yttre miljön, — främja den lokala kulturella identiteten,

möta hoten mot kulturmiljön och — bidra till att öka medvetenheten om estetiska värden och historiska sam- manhang.

Genom tillkomsten av arkivlagen finns nu också mål fastställda för den statliga arkivverksamheten.5 Dessa mål kan sammanfattas så att myndigheter- nas arkiv utgör en del av det nationella kulturarvet och att dessa arkiv skall hanteras så att de tillgodoser

3 Prop. l974:28: Den statliga kulturpolitiken, s. 295. 4 Prop. 1987/881104, bet. 1987/88:KrU2l, rskr. 1987/882390. 5 Lagen (19902782), prop. l989/90:72, bet. 1989/90zKrU29, rskr. 1989/90:307. 63

— rätten att ta del av allmänna handlingar, behovet av information för rättskipningen och förvaltningen, — forskningens behov.

De särskilda målen för kulturminnesvården och arkivväsendet lägger knappast något nytt till de ursprungliga målen utan utgör preciserande riktlin— jer för respektive område. Möjligen kan målet att kulturmiljövården ska frärn- ja den lokala kulturella identiteten sägas vara ett nytillskott som speglar den ökande vikt som sedan 1980-talet lagts vid att värna kulturell identitet, såväl på det nationella som det lokala planet. Att man övergått till att tala om kultur- miljövård i stället för om kultumiinnesvård är en återspegling av en vidgad syn på frågorna om kulturarvet.

Preciseringar har gjorts också på andra områden. De har närmast karaktär av verksamhetsmål. Sålunda angavs målen för statens insatser inom folk- biblioteksområdet i bibliotekspropositionen 1984/852141 vara att de ska

bidra till att utjämna standardskillnader kommunerna emellan genom att främja utvecklingen i kommuner med låg biblioteksstandard, bidra till att tillgodose särskilda gruppers behov av biblioteksservice, — stimulera experiment och utveckling av nya former av biblioteksverksam-

het.

Inom ramen för att staten på senare är utvecklat mål— och resultatstymingen av sin verksamhet har ytterligare målangivelser gjorts på kulturområdet. I regleringsbreven för budgetåret 1994/95 angav regeringen övergripande mål och verksamhetsmål för de enskilda statliga kulturmyndighetema och institu- tionerna. I regleringsbreven för budgetåret 1995/96 har de kompletterats med motsvarande målangivelser också på olika bidragsanslag.

Den politiska enigheten om målen

Riksdagsbeslutet 1974 togs i stor politisk enighet. Regeringar med olika poli— tisk färg har också vid olika tidpunkter markerat att målen fortfarande varit gällande. Sålunda framhöll kulturministern i den då tillträdda borgerliga tre- partiregeringen i 1977 års budgetproposition att det enligt hans mening var nödvändigt med ett ökat samhälleligt engagemang för att de mål för kultur- politiken som riksdagen har lagt fast skulle kunna förverkligas.6

Också efter regeringsskiftena år 1982 och 1991 uttalade de nytillträdda re— geringarna att 1974 års kulturpolitiska mål skulle ligga fast. I 1984 års bud- getproposition polemiserade den dåvarande kulturministern mot den ibland framförda uppfattningen att 1974 års kulturpolitiska riktlinjer hade förlorat sin giltighet i 1980—talets ekonomiska klimat. Han betonade i stället att strävande-

64 6 Prop. 1976/77:100 bil. 12, s. 9.

na att åstadkomma de förändringar som målformuleringama ger uttryck för är lika angelägna i ekonomiskt kärva tider.7

Budgetpropositionen 1993 hade i betydande utsträckning karaktär av mål- precisering och riktlinjegivning. Kulturrninistem i den sittande borgerliga re- geringen anförde att de kulturpolitiska riktlinjerna enligt 1974 års beslut enligt hennes uppfattning borde ligga fast under den närmaste treårsperioden sam- tidigt som hon aviserade att den av riksdagen begärda parlamentariska utred— ningen inom kort skulle tillsättas.8

Målens uttolkning och tillämpning

Den kanske enskilt mest framträdande ambitionen i den statliga kulturpoliti- ken efter år 1974 har varit att bygga upp respektive stärka nätverk av kultur- institutioner på regional nivå — länsteatrar, länsmuseer, symfoni- och kam- marorkestrar, länsmusikorganisationen (f.d. regionmusiken) och länsbiblio- tek och på annat sätt bygga ut kulturverksamheterna i regionerna. De- centraliseringsmålet har tydligt synliggjorts i den kulturpolitiska praktiken. Utgångspunkten var till en början enbart kulturpolitisk: det gällde att bryta storstadsdominansen och skapa ett rikare utbud och en bättre grund för ett mångsidigt kulturliv i hela landet. Senare kom allmänt regionalpolitiska överväganden att spela roll. Att decentraliseringsaspekten blivit så central torde hänga samman med att 1974 års mål för den statliga kulturpolitiken avsågs påverka också kommunernas och landstingens kulturpolitik och att statens insatser ska utformas med hänsyn till detta.

En annan linje som med tiden blivit mycket framträdande i kulturpolitiken är ambitionen att engagera "eftersatta grupper" i kulturlivet. Redan från början gjordes särskilda ansträngningar att nå sådana grupper kanske i första hand barn men också t.ex. människor i särskilda miljöer som arbetsplatser och bostadsområden. Efter hand började man allt mer ersätta termen ”eftersatta grupper” med termen ”nya grupper”. Betoningen av betydelsen av att nå många människor blev emellertid allt starkare. Ett vidgat deltagande i kultur- livet över huvud kom med tiden att bli den dominerande innebörden i målet om att kulturpolitiken i ökad utsträckning ska utformas med hänsyn till efter- satta gruppers erfarenheter och behov. I 1989 års budgetproposition uttalades att den centrala uppgiften för regeringens kulturpolitik är att vidga kretsen av människor som deltar i kulturlivet.9 Vidgat deltagande blev det nya nyckel- begreppet. Deltagandet innebär både att ta del av ett utbud och att själv vara aktiv. Önskan att främja medborgarnas egen kulturella verksamhet har satts i förgrunden bl.a. i stödet till Studieförbunden och andra folkbildnings-

7 Prop. 1983/84leO bil. 10. s. 10. 8 Prop. 1992/93:100 bil. 12, s. 7f. 9 Prop. 1988/89leO 1311. 10, s. 24.

organisationer. Det egna skapandet har setts som en balans mot den passivi- sering som vissa typer av massmedieutbud ansetts stå för.

Det troligen mest omdiskuterade målet har anknytning till kvalitetsdimen- sionen, nämligen att kulturpolitiken ska motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet. De första åren efter 1974 års reform hade målet politisk aktualitet. Men det kom också allt mer att sättas i fråga utifrån uppfattningen att det är ett uttryck för ett paternalistiskt förhållningssätt visavi medborgarna och att det inte framstår som rimligt att särskilt markera marknadens brister när den samtidigt ger ett stort utbud med hög kvalitet. Målet kom dock att spela en viss roll — bl.a. kom en del av de insatser som riktades till barn och ungdom att motiveras med att dessa grupper hade sär- skilt svårt att värja sig mot ett undermåligt, av kommersiella hänsyn styrt utbud. Med tiden kom målet att förlora en del i aktualitet, inte så mycket genom att de kommersiella utbuden ändrat karaktär utan snarare på grund av att en annan syn på marknadskrafterna över huvud än den som rådde på 1970-talet fått stort genomslag. På senare år har dock frågeställningama om kommersialismen på kulturområdet åter kommit i blickpunkten i samband med utvecklingen inom massmedieområdet, särskilt radio och tv. För övrigt kan hävdas att en stor del av de kulturpolitiska insatserna alltid motiverats med att det kommersiella utbudet måste kompletteras för att säkerställa till- gången till vissa kulturyttringar som marknaden själv inte ställer till för- fogande.

Målet att kulturpolitiken ska främja internationellt kulturutbyte över grän- serna har fått en ökad vikt sedan år 1974, särskilt i anknytning till den europeiska integrationsprocessen. Både värdet av att det svenska kulturlivet berikas med impulser utifrån och förhållandet att svenska konstnärer har viktiga bidrag att ge till det internationella utbytet har betonats. Man har också hänvisat till att Europarådets examinatorer i sin rapport år 1989 såg en viss brist på kontakt mellan det svenska kulturlivet och andra länders konstnärer och konstnärliga produktion. Möjligen har dock de positiva markeringarna av internationellt kulturutbyte varit mer verbala än anslagsmässiga.

Parallellt med internationaliseringssträvandena har funnits en klar vilja att hävda den svenska kulturella identiteten. Sålunda framhölls i 1989 års budgetproposition att det internationella inflytandet inom små språkområden kan komma att hota eller utplåna den inhemska kulturen och att de små nationerna kan behöva skapa ett skydd för den egna kulturen som garanterar dess fortbestånd och utveckling.10 Dessa farhågor har i första hand aktualiserats i samband med medieutvecklingen, det har ansetts särskilt viktigt i den nya mediepolitiska situationen att slå vakt om den inhemska produk- tionen av film, tv-program och fonogram. Politiken på etermedieområdet och

10 Prop. 1988/89:100 bil. 10, s. 23.

bibehållandet av en public service-organisation bottnar i hög grad i detta syn- sätt.

Det har framförts kritik mot att målkatalogen inte innefattar något kvalitets- mål även om målet om konstnärlig och kulturell förnyelse har en kvalitets- aspekt. I praktiken har dock statsmakterna i många sammanhang markerat att de statligt drivna eller stödda verksamheterna ska stå på en hög kvalitativ nivå. Att kvalitetsaspekterna har en framträdande plats inte sällan tillsam- mans med behovet av mångfald — återspeglas också i den vikt som lagts vid insatser som riktas direkt till konstnärerna och i riktlinjerna för dessa insatser. Att bidragen till konstnärerna ska grundas på kvalitativa värderingar har fått en ökad betoning under senare år.

En vidare syn på kultur och kulturpolitik

1974 års reform innebar att synen på kultur och det kulturpolitiska området vidgades. Bakom etablerandet av en sammanhållen kulturpolitik låg bl.a. tan— ken om kulturens betydelse för samhället i stort. Därmed kom också syftena att bli mycket vida. Kulturpolitiken ansågs kunna bidra till en god samhälls- miljö. Kulturpolitiken betraktades som ett av medlen för att utveckla samhället i riktning mot jämlikhet och demokrati. En sådan syn kom åter till klart ut— tryck exempelvis i budgetpropositionen 1985 där det sägs att en naturlig del av välfärdspolitiken är att stärka den enskilde i hans eller hennes strävan till fördjupning i kunskap och kultur.11 Där framhölls också att kulturpolitiken tillsammans med utbildnings- och forskningspolitiken har en strategisk roll i ett modernt, högt utvecklat industrisamhälle. Kultur och bildning blir medel att styra samhällsutvecklingen i banor som inte enbart präglas av de snabba teknologiska förändringarna. Ett aktivt kulturliv är en förutsättning för en god samhällsutveckling.

De kulturpolitiska ambitionerna utanför det egentliga kulturområdet har i första hand kommit att gälla de mest näraliggande områdena, i första hand skolan. Kulturens roll i och för skolan liksom skolans för kulturens — har betonats i många sammanhang och har också lett till åtgärder, exempelvis i samband med ändringar i läroplaner. Andra områden vid vilka uppmärksam- het fästs och till vilka speciella kulturpolitiska åtgärder riktats är arbetsliv, boendemiljö, förskola och vård. Dessa områden ligger nära till för kultur- politiska insatser bl.a. av det skälet att de erbjuder avgränsade miljöer i vilka grupper av människor kan nås.

Litet annorlunda förhåller det sig med regionalpolitiken. Efter hand har regionalpolitiken fått ett allt tydligare inslag av att kulturen har betydelse för den allmänna regionala utvecklingen, analogt med uppfattningen att ett aktivt kulturliv är en förutsättning för en god samhällsutveckling på det nationella

” Prop. 1984/85:100 bil. 10, s. 6f.

planet. Sålunda anfördes i 1987 års budgetproposition att kulturens betydelse för den allmänna regionala utvecklingen kommit att framstå som allt tydligare och att en aktiv kulturverksamhet är en nödvändig tillgång för ett regionalt centrum som vill förbättra arbets- och utvecklingsmöjlighetema. Slutsatsen blev att kulturaktiviteterna måste finnas med i den regionala planeringen.12

Denna syn återspeglades i 1987 års regionalpolitiska proposition med för- slag om resurser för lokala kulturinsatser i bl.a. Jämtland och Bergslagen i syfte att främja dessa regioners vitalitet och attraktionskraft.13 Uppfattningen att insatser inom kulturområdet har stor betydelse för den regionala utveck— lingen ledde också till förslag i propositionen om regionalpolitiken under 1990-talet vilket gav länsstyrelserna möjligheter att använda medel ur anslaget för regionala utvecklingsinsatser också på kulturområdet.14 I 1993 års bud- getproposition talas om ”kulturens allt tydligare effekt för regional och lokal utveckling, sysselsättning och ekonomi”. 15 Regionalpolitiska argument som använts i kulturpolitiken har alltså kunnat växlas ut som kulturpolitiska argu- ment i regionalpolitiken.

4.2. Ansvarsfördelning och organisation

Den grundläggande ansvarsfördelningen på kulturområdet mellan staten, landstingen, kommunerna och organisationslivet har inte ändrats sedan 1974. Däremot har vissa punktvisa förändringar skett. Detsamma gäller roll- och ansvarsfördelning inom det statliga området. Inom landstingens och kommu— nernas allmänna verksamhet har större omstruktureringar pågått under senare år, förändringar som också berört och berör kulturverksamheten.

4.2.1. Ansvarsfördelningen mellan stat, landsting, kommuner och organisationsliv

Ett av inslagen i 1974 års kulturpolitiska beslut var en precisering av ansvars— fördelningen mellan staten, landstingen och kommunerna. I prop. l974:28 uttrycktes det på följ ande sätt:

”Primärkommunernas ansvar för stöd till kulturverksamhet utgör enligt min mening en grundval för samhällets kulturpolitiska insatser. Många av behoven kan bäst bedömas på lokal nivå.

12 Prop. l986/87:100 bil. 10, s. 23. 13 Prop. 1987/88:64 bil. 2 14 Prop. 1989/90:76 s. 144f. 15 Prop. 1992/93:100 bil. 12, s. 6.

(Utredningen) Kulturrådet konstaterar att det finns vissa slag av verksam— het för vilka en kommun är ett för litet område. Det gäller framför allt teater-, orkester- och museiverksamhet. Rådet förutsätter här insatser av landstingen... Jag delar kulturrådets uppfattning att ansvaret för att lösa sådana uppgifter som man inom länen väljer att föra upp från det primär— kommunala planet till länsplanet inte bör ligga på något statligt organ... det (finns) enligt min mening skäl att utgå från landstingen som organ för re- gionala kulturpolitiska insatser.

En nära samverkan på olika nivåer mellan stat, kommun, landsting och or- ganisationsliv är nödvändig...

Staten bör enligt min mening inrikta sina insatser på att stimulera kultur— verksamheten i landet och inte på att reglera den. Reglerande föreskrifter skulle minska möjligheterna för varje kommun och landsting att välja egna lösningar med hänsyn till skiftande förutsättningar och behov...”

Statens roll beskrevs på följande sätt i propositionen:

”Staten bör vid sidan om ansvaret för egna institutioner eller helt stats— stödda sådana — ta ett allmänt ansvar för frågor av gemensamt intresse för de organ som verkar inom kulturområdet. Exempel härpå är målfrågor, viss utredningsverksamhet och information i angelägenheter av gemensamt intresse för stat, kommuner och organisationsliv... Staten bör vidare ha ett ansvar för att genom ekonomiska bidrag stödja bl.a. viss kulturverksamhet med primär- eller sekundärkommunal anknytning, folkbildningsarbete samt insatser inom olika organisationer... Genom lagstiftning, läroplaner och andra regler på utbildningsområdet finns betydelsefulla instrument för att stimulera kulturaktiviteter. Lagstiftningen på samhällsplaneringens om- råde bör i samspel med kulturrninnesvårdslagstiftningen — kunna utnytt- jas för stöd för kulturminnesvården...”

Primärkommunernas kulturinsatser har dominerats av ansvaret för folk- biblioteken. Andra stora åtaganden är den kommunala musikskolan, bidrag till föreningar och organisationer med studieförbunden i spetsen samt försörj- ningen med kulturlokaler. Kultur i förskola, skola och inom äldreomsorg är andra större frågor. Ett 30-tal av landets största kommuner, residensstäderna och ytterligare några städer, medverkar i huvudmannaskapet för och finansi- eringen av regionala kulturinstitutioner. I vissa kommuner finns dessutom rent kommunala institutioner utöver folkbiblioteken, oftast museer eller konsthallar samt några lokala stadsteatrar och symfoni- och kammarorkestrar. På kulturmiljövårdens område har kommunerna ett väsentligt ansvar och ett lagreglerat inflytande i fråga om den byggda miljön.

Landstingen är huvudmän för och finansiärer av regionala kulturinstitu- tioner inklusive egna folkhögskolor, ger bidrag till folkbildningen i övrigt och

svarar för kulturi sjukvården. Därutöver ger man bidrag till framför allt ung- domsorganisationer och till en del särskilda kultursatsningar i länen.

Organisationslivet spelar sin roll på kulturområdet utifrån de enskilda organisationernas profil och val av verksamhetsinriktning. Studieförbunden driver den mest omfattande verksamheten mätt i aktivitetstillfällen och del— tagande. Andra viktiga grupper av föreningar och organisationer är amatör- organisationerna, arrangerande föreningar, konstföreningsrörelsen, hem— bygdsrörelsen, främjandeorganisationer och lokalhållande organisationer. Men den totala föreningsfloran på kulturområdet omfattar ytterligare en rad organisationer, tillfälliga och informella sammanslutningar. Också många organisationer med annan huvudinriktning än kultur, t.ex. fackliga organisa- tioner, boendeorganisationer, barn- och ungdomsorganisationer och pen- sionärsorganisationer har inslag av kulturverksamhet.

På två områden har det skett väsentliga förändringar i ansvarsfördel- ningen.

Regionmusikreformen år 1988

Regionmusiken inrättades 1971 genom att militärmusikkårema överfördes i civil statlig tjänst. Regionmusikorganisationen svarade emellertid inte mot ett grundläggande mönster i 1974 års kulturpolitik, att staten inte ska ha direkt ansvar för lokal eller regional kulturverksamhet. Det ledde fram till att regionmusiken och Rikskonserters regionala verksamhet 1988, genom avtal mellan staten och Landstingsförbundet, överfördes till landstingens huvud- mannaskap med statliga bidrag.

F olkbildningsreformen I 991

På folkbildningsområdet innebar folkbildningsreformen 1991 att den statliga detaljregleringen av folkbildningsarbetet upphörde och ersattes av mål för statsbidraget. Fördelningen av det statliga bidraget till enskilda studieförbund och folkhögskolor överfördes till folkbildningens eget organ Folkbildnings- rådet som har Folkbildningsförbundet, Rörelsefolkhögskolornas intresse- organisation (RIO) och Landstingsförbundet som medlemmar. För folkbild— ningens del innebär det en väsentligt ökad frihet att utforma verksamheten efter egna idéer och värderingar och ett ökat ansvar.

4.2.2. Ansvarsfördelning inom den statliga verksamheten

Kulturpolitiken av år 1974 byggde i stort sett vidare på den organisations— struktur som redan var etablerad. Riksantikvarieämbetet hade centrala upp-

gifter inom kulturminnesvården — senare omdefinierat till kulturmiljövården och Riksarkivet inom arkivväsendet. Konstnärsnämnden, Författarfonden och Statens konstråd fanns likaså sedanÄtidigare liksom Svenska Filminstitu- tet m.fl. Också de statliga teatrarna och museerna fortsatte sin verksamhet inom den nya kulturpolitikens ram. Den enda större förändringen var skapandet av Statens kulturråd. Rådet övertog uppgifter från det tidigare Teater— och musikrådet, från Skolöverstyrelsens bibliotekssektion samt från den dåvarande Tidskriftsnänmden. Rådet fick vidare myndighetsuppgifter på museiområdet och kom att få ansvaret för litteraturstödet när det inrättades. Bidragsfördelning blev en central uppgift för rådet liksom att följa utveck- lingen på kulturområdet och ge regeringen ett samlat underlag för kultur- politiska ställningstaganden.

Denna grundstruktur har förblivit oförändrad över perioden. Inom den har dock en del förskjutningar i arbetsuppgifter och ansvarsområden skett bl.a. genom inrättandet av några nya organ och nedläggning eller hopslagning av andra.

Arkivväsendet

På arkivområdet har en viss ökad samordning ägt rum. Riksarkivet är central sektorsmyndighet och chefsmyndighet för de sju landsarkiven. Flera arkiv har inordnats i Riksarkivet. Några andra institutioner med arkivbetonade uppgifter har förts samman 1 Språk- och folkminnesinstitutet. För att bättre bevara ljud— och bildmaterial skapades 1978 Arkivet för ljud och bild (ALB). I samband med tillkomsten av den första arkivlagen 1991 preciserades roll— och ansvarsfördelningen mellan de arkivbildande myndigheterna och arkiven.

Kulturminnesvården

På regional nivå delas ansvaret för kultumriljövården mellan länsstyrelserna och länsmuseerna. Båda har fått fler uppgifter i samband med den vidgade synen på kulturmiljövården. Särskilt länsstyrelserna har under perioden givits ett allt större ansvar. Med början 1976 har myndighetsbeslut inom området undan för undan delegerats från Riksantikvarieämbetet vars insatser ska kon— centreras till den strategiska uppgiften att leda kulturmiljövården i landet.

Museerna

Den statliga museistrukturen koncentrerades under periodens första del genom att en del mindre museer fördes samman till större museimyndigheter.

Genom riksdagsbeslut 1987 preciserades de tio centrala museernas upp- gifter, ansvarsfördelningen dem emellan och gentemot de regionala museer- 71

na. Förändringarna tog sikte på att statliga museer har ett nationellt ansvar och måste spela en central roll i den kulturella utvecklingen på alla nivåer landet runt. Fem av de centrala museerna, Statens historiska museum, Statens konstmuseer, Naturhistoriska riksmuseet, Folkens museum etnografiska och Nordiska museet fick som ansvarsmuseer ett särskilt markerat ansvar för samordningen inom respektive område.

Etermedierna

Statsmaktema fattar de grundläggande besluten på etermedieområdet (lag- stiftning, tv—avgiftens storlek) och träffar avtal med radio- och tv-företagen som ger vissa ramar för och ställer vissa krav på programverksamheten.

Organisationen av public service-verksamheten och ansvaret för själva programverksamheten har förändrats flera gånger under perioden. Vi redogör i detalj för dessa förändringar i kapitel 16.

En ny myndighetsorganisation på radio- och tv-området infördes den 1 juli 1994. Förändringen innebar att två nya myndigheter, Radio- och TV-verket och Granskningsnämnden för radio och TV, ersatte Radionärrmden, Kabel- nämnden, Närradionämnden och Styrelsen för lokalradiotillstånd, de tre sist— nämnda inrättade efter 1974.

Regeringen har under våren 1995 inrättat ett råd för mångfald inom mass- medierna.

Ett kulturdepartement

Inom regeringen hade Utbildningsdepartementet t.o.m. den 1 december 1991 ansvaret för kulturfrågorna. Då bröts de ut och fördes tillsammans med in— vandrar- och jämställdhetsfrågorna till det nybildade Kulturdepartementet. Efter regeringsskiftet år 1994 finns ett renodlat Kulturdepartement, till vars ansvarsområde nu hör frågor om kulturarvet, konstarterna och det tryckta ordet samt radion och televisionen.

4.2.3. Ansvarsfördelningen inom landsting och kommuner

Inom kommunerna, men även inom landstingen, har det skett betydande om- struktureringar de senaste åren. Delegering från den politiska nivån till tjänstemannanivån och inom den, förändringar i nämndstrukturen och in- förande av '”beställar-utförarmodellen” har skett på många håll vilket också påverkat formerna för kulturverksamheten. I vissa kommuner har man infört kommundelsnämnder. I dag finns endast ett 80-tal renodlade kultumämnder

kvar i kommunerna. Ofta har kultur— och fritidsfrågorna förts samman i en nämnd men också andra modeller finns för nämndorganisationen.

4.3. Bidragssystem och bidrag

Inom de ramar som normer och ansvarsfördelning ger har pengar varit det dominerande styrmedlet i den statliga kulturpolitiken. Över en så lång period som 20 år har självklart många förändringar skett i den statliga anslags- och bidragsgivningen. Vissa bidrag har avvecklats, nya har införts och andra har förändrats. I stora delar har dock det statliga stödet samma struktur nu som då. De bidragssystem som etablerades under 1970-talets reformer har bestått.

I detta avsnitt ger vi en översikt över de ekonomiska styrmedel som valdes 1974 och i vilken mån de har förändrats. Uppgifter om anslagsutvecklingen finns i kapitel 24 och de olika bidragens ändamålsenlighet diskuteras i kapitel 35 och i viss mån även i kapitel 36 och 37.

4.3.1. Specialdestinerade bidrag och detaljerad anslagsstruktur

Staten stödjer kulturlivet genom anslag till statliga myndigheter och institutio— ner och genom bidrag till andra aktörer, bidrag som är specialdestinerade till de enskilda verksamheterna. När huvuddelen av statens bidrag till landsting och kommuner på en rad samhällsområden år 1992 samlades i ett anslag (”påse”) till varje kommun respektive landsting lämnades kulturanslagen, efter intensiv debatt, utanför.

Den statliga kulturbudgeten bestod budgetåret 1977/78, dvs. efter tre reformår, av ett 70-tal anslag som omfattade ca 300 anslagsposter, vilka alla beslöts av riksdagen. I praktiken var regleringen ännu mer detaljerad genom olika underposter. Budgetåret 1995/96, när även press-, radio- och tv—frågor ingår i kulturavsnittet finns ca 60 anslag om knappt 90 anslagsposter. Stats- makternas detaljstyrning via anslagsuppdelning har alltså minskat betydligt men är fortfarande större än på andra samhällsområden.

På några delområden sker finansieringen genom avgifter, inte över stats- budgeten. Tv—avgiften och filmavtalet har varit de mest uttalade exemplen på detta.

På vissa områden, bl.a. för dagspress och kulturtidskrifter, gäller moms- befrielse.

4.3.2. Inriktning på olika bidragsmottagare och bidragstyper

Huvuddelen av de statliga anslagen och bidragen utgår som årliga verksam- hetsbidrag. Övriga delar har formen av bidrag till enskilda produkter, produk- tioner eller projekt.

Reforrnen 1974 och utvecklingen därefter kan sammanfattas under följan— de huvudkategorier av bidrag:

— regionala och lokala kulturinstitutioner — fria grupper och enskilda konstnärer — stöd inom vissa branscher

folkbildning — kulturmiljövård

— övrigt statligt stöd

Sist i avsnittet berör vi de arbetsmarknadspolitiska insatserna.

Regionala och lokala kulturinstitutioner

Det s.k. grundbeloppssystemet har varit det viktigaste instrumentet för att stimulera kulturlivet i hela landet. Genom detta bidrar staten långsiktigt till tillkomsten och vidmakthållandet av lokala och regionala kulturinstitutioner. Stödet till regionala museer har också syftat till att säkerställa tillgången på kvalificerad kultumiinnesvårdsexpertis i regionerna.

Grundbeloppssystemet infördes 1975/76 på teater— och musikområdena och omfattar de regionala och lokala teaterinstitutionema samt symfoni- och kammarorkestrarna. Det utsträcktes fr.o.m. budgetåret 1977/78 till att gälla regionala museer och fr.o.m. budgetåret 1979/80 till länsbiblioteken. Budget- åren 1978/79—1991192 utgick grundbeloppstöd även till regionala skåde— banor. Länsmusikorganisationen har varit den enda regionala institutions- verksamhet som haft bidrag i annan form, genom avtalet mellan staten och Landstingsförbundet.

Ett villkor för grundbeloppsstöd är att kommun och/eller landsting med- verkar i finansieringen av institutionens verksamhet.

Riksdagen beslutar årligen om anslagens storlek och om antalet grundbelopp till respektive institutionstyp. Regeringen fastställer årligen vilka institutioner som är bidragsberättigade och grundbeloppets storlek på respek- tive område. Kulturrådet fördelar bidragen på de enskilda institutionerna.

Grundbeloppssystemet är i stort sett oförändrat sedan år 1974. Sedan mitten av 1980-talet finns fasta och ett begränsat antal rörliga grundbelopp. De fasta utgör bidrag till institutionernas långsiktiga och reguljära verksam— het. De rörliga är avsedda för riktade insatser och utvecklingsprojekt av olika slag. De regionala museerna kan vidarebefordra grundbelopp till annat museum inom länet/regionen som fyller en speciell funktion. Det har skett i begränsad omfattning.

Fria grupper och enskilda konstnärer

En bärande princip i konstnärspolitiken har varit att öka arbetstillfällena för konstnärerna och att de ska kunna försörja sig på ersättningar från detta arbete.

Den största delen av de offentliga insatser som kommer konstnärerna till del gör det indirekt. Genom att driva kulturinstitutioner som teatrar och orkes— trar och över huvud taget genom att skapa förutsättningar för ett aktivt kultur— liv bereds konstnärerna arbets- och försörjningsmöjligheter även om åt- gärderna primärt syftar till att ge medborgarna i gemen ett rikare liv.

Statliga medel direkt till konstnärerna utgår dels som ersättningar dels som bidrag.

Ersättningar utgår på grund av inskränkningar i upphovsrätten eller därför att upphovsrättslig reglering saknas, men det offentliga utnyttjandet är av sådan omfattning att det anses rimligt att ersättning utgår.

De statliga ersättningarna har utvidgats under perioden sedan 1974. Den år 1954 införda biblioteksersättningen intar en central plats och utgör grunden för statens insatser för författare, översättare och bokillustratörer. Ersättning utgår i relation till utlåningen av deras verk vid folkbiblioteken och skolbiblio- teken och utnyttjandet av referensexemplar och läsning på bibliotek. Sedan 1985 fastställs grunden för ersättningen efter förhandlingar mellan staten och de berörda upphovsmannaorganisationema. Ersättning utgår också för utnytt- jande av författares verk i form av talböcker och taltidningar.

Sedan år 1978 betalar statliga utställningsarrangörer utställningsersättning enligt avtal mellan staten och berörda konstnärsorganisationer. Staten ger också sedan ett antal år tillbaka bidrag till konstföreningsrörelsen för utställ- ningsersättning i några distrikt.

År 1982 infördes statlig visningsersättning till bild- och formkonstnärer för att deras verk i statens och annan offentlig ägo visas för allmänheten eller används på annat allmännyttigt sätt.

Fr.o.m. år 1988 får upphovsmännen på musikområdet och fonogram— artister en viss kollektiv kompensation för att deras verk används av biblio- teken. Ersättning utgår också till rättighetsinnehavare på musikområdet för verkningarna av privatkopiering av fonogram.

Övrigt statligt stöd till konstnärer och konstnärsgrupper har formen av bidrag. Bidragssystemen har förstärkts under 20-årsperioden.

Före 1974 fanns ett begränsat stöd till fria teater-, dans- och musikgrupper som byggts ut. Är 1982/83 infördes ett bidrag till konsthantverkskooperativ.

Statliga medel till enskilda konstnärer och konstnärliga projekt utgår i form av bidrag och stipendier. Merparten av dessa fördelas av Konstnärsnämnden och den till nämnden knutna Bildkonstnärsfonden. Avsikten med konstnärs- bidragen är att både ekonomiskt stödja konstnärer som har svårt att ekono— miskt klara sig på sin konstnärliga verksamhet och att främja den konstnärliga

utvecklingen genom att ge konstnärer möjlighet att under någon tid ägna sig åt sin konst utan sikte på de omedelbara försäljningsmöjlighetema.

Stöd inom vissa branscher

Statens samspel med filmbranschen samt presstödet fanns etablerat före 1974. Med början 1975 har sedan stöd till litteratur, kulturtidskrifter och fonogram införts. Speciellt för de bidrag som riktas till tidskrifter, litteratur och fonogram är att staten genom tämligen små men noga riktade selektiva insatser söker uppnå vissa kultur- och mediepolitiska mål.

Bokutgivning

Ett statligt stöd till bokutgivning (litteraturstödet) infördes 1975 för att främja kvalitet och mångsidighet i bokutgivningen. Stödet fördelades på ett antal litteraturkategorier och täckte i stort sett alla kategorier av allmänlitteratur. Det utformades som ett selektivt stöd med i huvudsak efterhandsstöd för utgiv- ning av enskilda titlar. Handläggningen lades på Kulturrådet.

Förändringarna i stödet har varit små under perioden. Fr.o.m. budgetåret 1985/86 beslutar Kulturrådet självt om hur anslagsmedlen ska fördelas på de olika stödkategoriema.

Bokdistribution

År 1977 infördes på försök olika former av stöd till bokdistribution, huvud- sakligen i form av kreditgarantier och lån till investeringar i bokhandel. Syftet var i första hand att upprätthålla fortsatt drift av fackbokhandel på mindre och medelstora orter men kunde också avse nyetablering. Kreditstödet permanen- tades i mitten av 1980-talet.

År 1985 infördes ett sortimentsstöd till s.k. servicebokhandlar för att ge även mindre bokhandlar möjlighet att kunna erbjuda ett förhållandevis brett urval av god och aktuell litteratur. Sortimentsstödet utvidgades senare och ett katalogdatorstöd till mindre bokhandlar infördes 1992. Liksom kreditstödet handläggs både sortimentsstödet och katalogdatastödet av Bokbranschens finansieringsinstitut (BFI).

Flera andra stödformer har införts och avvecklats under perioden utifrån erfarenheterna av stöden och förändringar i relationerna mellan förlag och bokhandel.

F onogram

Statligt finansierad utgivning av fonogram har förekommit sedan 1960-talet då Rikskonserter som försöksverksamhet tog upp produktion under eget märke. Denna utgivning permanentades 1982. Samtidigt inrättades ett statligt bidrag för produktion och utgivning samt för återutgivningar med Statens kulturråd som ansvarigt för fördelningen. Produktionsbidraget syftar till att främja ett allsidigt utbud av konstnärligt och kulturpolitiskt värdefulla fono— gram. Det utgår som förhandsstöd för enskilda produktioner. Medel har också avsatts för informations— och distributionsåtgärder.

Det statliga produktionsstödet har lagts om vid flera tillfällen under perio— den för att precisera ansvarsfördelningen mellan Kulturrådet, Rikskonserter och Musikaliska akademin.

Tidskrifter

Ett mer reguljärt tidskriftsstöd infördes 1966. År 1977 infördes ett stöd till organisationstidskrifter. Det inrättades som en kompensation för tidskrifter- nas ökade portokostnader. Stödet avvecklades 1986 med hänvisning till att organisationerna borde kunna klara sin tidskriftsutgivning utan något särskilt tidskriftsstöd. Anslaget till kulturtidskriftsstödet höjdes dock samtidigt.

En omläggning av stödet till kulturtidskriftema 1977 innebar att stödet blev ett utpräglat produktionsstöd. År 1987 infördes försöksvis att en del av stödet fick användas för utvecklingsfrämjande åtgärder avseende marknadsföring, distribution, utbildning, rådgivning och samutnyttjande av ny teknik. För— söksverksamheten har resulterat i att stödet nu permanent utgår i två former, dels som produktionsstöd, dels som ett utvecklingsstöd för marknadsföring, teknik och utveckling.

Dagspress

Stödet till dagspressen kom efter ändringar 1979 att omfatta produktionsstöd, etableringsstöd, utvecklingsbidrag, samverkansbidrag och samdistributions- rabatt. Presstödet har sedan dess utretts vid ett flertal tillfällen och ytterligare ändringar har gjorts bl.a. för att förhindra att stöd ska komma gratisutdelade annonsblad till del. Fr.o.m. den 1 juli 1990 har utvecklingsbidraget och sam- verkansbidraget ersatts av ett utvecklingsstöd för att stimulera struktur- rationaliseringar hos tidningsföretagen. Samtidigt ersattes samdistributions— rabatten av ett distributionsstöd för att säkra en fortsatt samordnad tidnings-

distribution. Våren 1995 överlämnade Pressutredningen -94 den senaste översynen av presstödet. 16

Film

Statens insatser på filmområdet är reglerat i avtal med berörda branscher. Det första filmavtalet trädde i kraft år 1963. Syftet var främst att ge stöd till pro- duktion av svensk kvalitetsfilm. Avtalet slöts mellan staten och filmbranschen och innebar att nöjesskatten avskaffades för biografvisning och att en avgift om 10 % på biografbiljettema infördes. Intäkterna från avgifterna användes för att finansiera Svenska Filminstitutet och produktionsstödet.

Avtalet har förnyats vid tre tillfällen, åren 1972, 1982 och 1993. Vid det andra tillfället blev videobranschen avtalspart och en videoavgift infördes. Samtidigt riktade staten stöd till vissa filmkulturella verksamheter. Ytterligare riktade statliga bidrag till filmområdet infördes under andra hälften av 1980- talet. I 1993 års filmavtal vidgades kretsen av avtalsparter till att även omfatta Sveriges Television och TV4. Avtalet begränsades till finansiering och stöd till produktion av film. En ordning med ett kvalitetsinriktat förhandsstöd och ett publikrelaterat efterhandsstöd infördes. Filminstitutets egen filmproduk— tion och import av vuxenfilm upphörde. De filmkulturella verksamheterna lyftes ur avtalet och finansieras därefter enbart med statliga medel.

Folkbildning

Statligt stöd till folkbildningen, studieförbund och folkhögskolor, har funnits sedan lång tid. Merparten går till den verksamhet som bedrivs på det lokala planet och är därmed en av de viktigaste statliga insatserna för det lokala kulturlivet.

Det statliga stödet till studieförbunden har under perioden förändrats vid tre tillfällen, 1974, 1981 och 1991. Med senaste reformen infördes ett i grunden förändrat bidragssystem.

Den dominerande bidragsformen har varit bidrag till studiecirkelverksam— het. Vid sidan om den har funnits kompletterande bidrag bl.a. med inriktning på kulturverksamhet i andra former.

År 1974 vidgades det tidigare bidraget till föreläsningsverksamhet till ett bidrag till kulturprogram inom föreningslivet. 1974 inrättades också ett bidrag till experiment och utvecklingsarbete på amatörområdet för att stödja utveck- lingen av nya arbetsformer som inte tidigare varit bidragsberättigade. Både

16 SOU 1995z37: Vårt dagliga blad stöd till svensk dagspress. Betänkande av Pressutredningen -94.

kulturprogrambidraget och bidraget till experiment- och utvecklingsarbetet kunde också gå till föreningar och organisationer utanför folkbildningen.

Genom folkbildningsreformen 1981 fördes bidragen till kulturprogram inom föreningslivet och till experimentverksamhet på amatörområdet samman med vissa andra bidrag till ett samlat bidrag till kulturverksamhet i folkbild- ningen. Vid sidan om detta behölls bidragsmöjligheten till organisationer utanför folkbildningen för kulturprogram.

År 1991 genomfördes den senaste folkbildningsreformen. Den innebar en markant förändrad ansvarsfördelning mellan staten och folkbildningen. Den statliga detaljregleringen och därmed förknippade statliga myndighets— utövningen upphörde. Bidragsfördelningen överläts till folkbildningens eget organ Folkbildningsrådet. Inom de gränser som riksdag och regering sätter upp tar nu folkbildningen själv ansvar för fördelningen av statsbidrag, administration, organisation samt för uppföljning och utvärdering av verk- samheten.

Bidrag till föreläsningsföreningar och andra ideella föreningar för kultur— programverksamhet finns kvar separat.

Den nya stödformen utvärderas dels kontinuerligt av Folkbildningsrådet, dels återkommande av fristående utvärderare. Den första fristående utvärde- ringen ska redovisas hösten 1996.

Kulturmiljövård

Det statliga stödet till kulturmiljövård är inriktat på bidrag till vård och under- håll av byggnader, fornlämningar och kulturlandskap. Däri ingår också möj- ligheter att ge ersättning till ägare vid byggnadsminnesförklaring samt till markägare med okända fornlämningar enligt kulturminneslagen. Tidigare till- läggslån för ombyggnad av kulturhistoriskt värdefull bostadsbebyggelse har omforrnats till bidrag.

År 1974 var anslagen till vård och underhåll mycket begränsade, i stor- leksordningen några miljoner kronor. Tjugo år senare är storleksordningen ett par hundra miljoner kronor. Till det kommer numer betydande bidrag från andra departement främst J ordbruks— och Arbetsmarknadsdepartementen.

Övrigt statligt stöd

Utöver ovan redovisade bidrag utgår statligt stöd till en lång rad ändamål. Här kan nämnas inköp av konst för statens byggnader, ett antal icke statliga mindre kulturinstitutioner, centrala amatörorganisationer, arrangerande musikföreningar, främjandeorganisationer, konstföreningsrörelsen, hem- bygdsrörelsen, investeringar i icke statliga kulturlokaler, investeringar i all-

männa samlingslokaler, de samlingslokalhållande organisationernas kultur- verksamhet, festivaler och internationellt kulturutbyte.

Utvecklingen ställer också krav på tillfälliga och oförutsedda insatser. Re— geringen har under hela perioden kunnat bidra med medel för sådana behov bl.a. genom de s.k. lotterimedlen. Det visade sig emellertid snart att det kräv- des större resurser än vad som avsatts för sådana ändamål som inte kunde täckas inom de ordinarie anslagsramarna.

Behovet av fria medel var särskilt starkt för Kulturrådet med sitt över- gripande ansvar att främja förnyelse och utveckling. Efter förslag i 1984 års budgetproposition fick Kulturrådet ett ökat ansvar för bidragsgivningen på kulturområdet och det infördes en särskild anslagspost till Kulturrådets disposition för kulturella ändamål. Kulturrådet fick ett ytterligare tillskott av fria medel efter förslag i 1988 års budgetproposition. Ökningen var ett led i en rörligare strategi för kulturlivets förnyelse och knöts an till behovet av ut— veckling av pågående verksamheter och att skapa utrymme för att pröva nya idéer. I 1993 års budgetproposition betonades att den rörliga resursen i första hand inte ska användas till verksamhetsbidrag utan till stöd av kreativitet och utveckling i det fria kulturlivet inom ramen för projekt. Kulturrådet har använt sina medel för utvecklingsarbete till fyra typer av ändamål: enstaka projekt och evenemang, systematiskt utvecklingsarbete särskilt för barn- och ung- dom, kontinuerliga utvecklingsinsatser som verksamhetsutveckling i folk- bibliotek samt stöd i akuta nödsituationer, i allmänhet till fria teatergrupper.

Genom inrättandet av stiftelsen Framtidens kultur har kulturlivet fr.o.m. 1995/96 tillförts en ny betydande resurs. Stiftelsen ska stödja långsiktiga och nyskapande projekt med sikte på att stimulera det regionala kulturlivet.

Delvis under trycket av det försämrade statsfinansiella läget har inställ— ningen till sponsring mjukats upp.

Arbetsmarknadspolitiskt motiverade insatser

De arbetsmarknadpolitiskt motiverade bidragen till kulturområdet har ökat vä- sentligt under 20-årsperioden. Det gäller såväl på kulturmiljövårdens område som i fråga om konstnärligt arbete. På kulturmiljöområdet har insatsernas storlek påverkats av konjunkturläget bl.a. av sysselsättningsläget på bygg— arbetsmarknaden, i fråga om konstnärligt arbete har behov av arbets— marknadsmedel framför allt varit av strukturell art.

4.3.3. Sammanfattning av utvecklingen av bidrag och bidragssystem

Det är inte alldeles lätt att urskilja något genomgående mönster i de ändringar i bidragssystem och bidrag som gjorts under perioden. Ändringarna har också företagits av en rad olika skäl. Det kan ha varit fråga om en anpassning till förändrade förutsättningar eller att de inte på bästa sätt visat sig svara mot de angivna syftena.

Genom att decentraliseringssträvandena fått en framträdande plats i de senaste 20 årens kulturpolitik har de också fått det i den statliga bidragsgiv- ningen. Utbyggnaden av grundbeloppssystemet och regionmusikreformen är ett par av de tydligaste återspeglingarna av det.

De starkt selektiva bidragen inom vissa branscher för att upprätthålla bredd och kvalitet i utgivningen kan också sägas karaktärisera den senaste 20-års— perioden. Stöden har efter hand kompletterats med insatser för distribution och spridning. Produktionsdelen i stöden dominerar dock alltjämt.

Ska man peka ut en enskild princip för den statliga bidragsgivningen under perioden är det att stort utrymme lämnats för mottagarna att själva svara för den närmare utformningen av den verksamhet som stödjs. Att staten inte ska styra konstnärlig verksamhet i detalj var en etablerad princip redan före 1974. Den har ytterligare befästs under de gångna 20 åren. Den kan rent av sägas ha markerats ytterligare genom förenkling av bidragsregler och större frihet åt de bidragsfördelade myndigheterna att disponera sina anslag. Den ökade an— vändningen av projektbidrag av olika slag verkar i samma riktning.

Att den närmare användningen av bidragsmedlen bestäms av mottagarna själva betyder inte att staten är utan sanktionsmöjligheter eller att bidragen lämnas villkorslöst. Men de villkor som finns i statsbidragsförordningarna har oftast varit relativt allmänt hållna. Tilldelningen av bidrag bygger i regel på erfarenheter av mottagarnas tidigare verksamhet och en tilltro till dennes möjligheter att även fortsättningsvis handha resurserna på ett lämpligt sätt.

Alla bidrag förutsätter i praktiken ekonomiska insatser och motprestationer från mottagaren/huvudmannen. I vissa fall har motprestationen varit precise— rad genom bidragets konstruktion, särskilda villkor elleri form av avtal.

4.4. Kunskapsutveckling, information och opinionsbildning

De styrmedel som tas upp nedan är av tämligen olika karaktär. Kunskaps— utveckling är inte ett styrmedel i sig men de nya kunskaper som kan bli resultat av forskning och utvärderingar, liksom nyvunna erfarenheter över huvud, kan påverka inriktningen av kulturpolitiska insatser. Myndigheternas information om mål, regelsystem och bidrag syftar till att göra kulturpolitiken 81

känd och att stärka olika parter att arbeta i dess riktning. En del av den informationen, t.ex. om barns situation och om betydelsen av barnkultur— insatser har också inslag av opinionsbildning. Den viktigaste opinions- bildningen sker dock inom det politiska systemet och genom enskilda debattörer och en rad engagerade organisationer.

K unskapsutveckling

Kunskapsutveckling sker genom olika typer av forskning, genom särskilt ut- vecklingsarbete men också inom ramen för den reguljära verksamheten inom kulturinstitutioner, grupper och organisationer och av enskilda.

Kulturforskningen i Sverige bedrivs i stor utsträckning inom olika uni- versitetsinstitutioner, varav huvuddelen har traditionell ämnesinriktning. Den finansieras i första hand av Humanistisk-samhällsvetenskapliga forsknings— rådet (HSFR) och Riksbankens jubileumsfond. Den ekonomiska basen för kulturforskningen vidgades väsentligt 1993 i samband med att tidigare lön— tagarfondsmedel överfördes till forskningsändamål. Regeringen beslöt då överlämna 1,5 miljarder kronor till Riksbankens jubileumsfond för att där förvaltas och användas för stöd till kulturvetenskaplig forskning. Medlen ska inriktas på tvärvetenskapliga projekt och projekt i samarbete över nations- gränserna.

Kulturpolitiska frågeställningar har, åtminstone tidigare, i påfallande liten utsträckning tagits upp i forskningen vid landets universitet och högskolor. De studier av svenska folkets kulturvanor som sociologen Harald Swedner genomförde på 1960-talet och som visade på hur starkt skillnader i utnyttjandet av teaterutbudet var socialgruppsrelaterade var ofta aktuella i den kulturpolitiska debatten som föregick reformerna på kulturområdet för 20 år sedan. Liknande studier kom också att göras inom ramen för den tidens utredningsarbete, av Swedner för Litteraturutredningen och av Göran Nylöf för Konsertbyråutredningen. Denna typ av undersökningar har alltsedan dess använts för att följa utvecklingen av kulturvanoma och analysera sociala, psykologiska och andra hinder för deltagande i kulturlivet. Viss forskning av kulturpolitiskt intresse har, framför allt på senare år, också bedrivits av etnologer, ekonomer och statsvetare.

En del kulturinstitutioner har på egen hand studerat sammansättningen av sin publik.

Den centrala rollen i detta arbete har emellertid Kulturrådet haft genom att kontinuerligt följa utvecklingen av kulturvanoma bl.a. genom sina s.k. Kulturbarometrar — i samarbete med dåvarande Sveriges Radios avdelning för publik- och programforskning (SR/PUB). I sitt stora projekt Att vidga del- tagandet har rådet sammanfattat resultaten av dessa och andra studier och lagt fram sina slutsatser om vilka konkreta åtgärder dessa bör leda till. Det arbetet

fortsätter bl.a. med ett forskningsprojekt om publikarbete som ska ge fyra delrapporter, varav en utkommit.

Forskningsprogrammet Dagspresskollegiet och NORDICOM Sverige, båda knutna till Göteborgs universitet, har kommit att få liknande roller vad gäller studiet av utvecklingen på medieområdet. Moderbolaget i den tidigare Sveriges Radio-koncernen bidrog fram till nedläggningen av SR/PUB med betydande belopp till forskningen om kultur- och medievanor.

Efter förslag i 1987 års forskningsproposition anslogs särskilda medel till Kulturrådet, Riksantikvarieämbetet och Riksarkivet för forskning inom kulturområdet. Kulturrådet disponerar numera också särskilda forsknings- medel som efter ansökan fördelas till de fem ansvarsmuseema. Kulturrådet har fördelat medel till forskning över det vida kulturpolitiska fältet vid universitet och högskolor och fristående forskare. Riksantikvarieämbetets och Riksarkivets forskningsmedel används för forskning inom respektive myndighets verksarnhetsområde.

Kunskapsutveckling och kunskapssammanställningar har även efter år 1974 delvis skett inom ramen för offentliga utredningars arbete. Utvärde- ringsaspektema har allt mer kommit i förgrunden, bl.a. till följd av den allt striktare prövningen av statsutgiftema och den nya mål- och resultatstymings- process för myndigheterna som införts på 1990-talet. Det mest omfattande utvärderingsprojektet genomfördes av Kulturrådet på uppdrag av Utbild- ningsdepartementet i slutet av 1980-talet som ett led i en granskning av kulturpolitiken och dess effekter i ett antal länder, ett Europarådsprojekt som kom till på svenskt initiativ.17 Denna utvärdering utgjorde underlag då en europeisk expertgrupp granskade den svenska kulturpolitiken.18 Expert- gruppen gav synpunkter och vissa rekommendationer. Kulturrådet är representerat i en Europarådsstudie av kulturinsituationen i Europa som ska utgöra en underrapport till den rapport som utarbetas av den av FN och UNESCO tillsatta Världskommissionen för Kultur och utveckling. Över huvud taget är det internationella samarbetet på det kulturpolitiska området i hög grad inriktat på erfarenhetsutbyte och dokumentation av kulturpolitiska åtgärder och deras effekter.

Utvärderingar och andra granskningar av olika kulturmyndigheters verk- samhet görs också av Riksdagens revisorer, Riksrevisionsverket och Stats— kontoret. Den till Finansdepartementet knutna Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) har vid ett par tillfällen behandlat kulturområdet och låtit genomföra studierna Produktkostnader för ojjfentliga tjänster med

17 Statlig kulturpolitik i Sverige. En svensk rapport till Europarådet. (1990) Kulturpolitik i Europa 211. 18 Statlig kulturpolitik i Sverige. Rapport från en europeisk expertgrupp. (1990) Kulturpolitik i Europa 22.

tillämpningar på kulturområdet och Varför kulturstöd ? Ekonomisk teori och svensk verklighet. 19 20

Inte sällan har försöksverksamhet föregått inrättandet av permanenta verk- samheter. Det gällde redan Institutet för Rikskonserter och Riksutställningar. Denna teknik för att skaffa beslutsunderlag har använts även senare, exem- pelvis föregicks upprättandet av närradion och stödet till kulturtidskrifter av försöksverksamhet.

Också utvecklingsprojekt används i liknande syfte, ibland som grund för primär- eller landstingskorrununala åtaganden sedan staten avvecklat sitt eko— nomiska engagemang. Detta har ibland visat sig vara en framgångsrik arbets- modell. Ett exempel är studierna på temat Kultur i vården, som rådet bedrev i samverkan med bl.a. Landstingsförbundet åren 1981—1984, ett annat är Dans i skolan—projektet, som Kulturrådet drev åren 1988/89—1992/93.

De två största utvecklingsprojekten har varit Kultur i arbetslivet och Kultur i boendemiljö som Kulturrådet på regeringens uppdrag bedrev i början av 1980-talet tillsammans med LO, TCO, ABF och TBV respektive Studie— förbundet Vuxenskolan. Det förra projektet ledde fram till det permanenta bidrag till kultur i arbetslivet som rådet fördelar sedan budgetåret 1988/89, medan det senare inte kom att leda till några permanenta insatser från statens sida. Bägge projekten utvärderades av Kulturrådet. Kultur i boendemiljö följdes också på rådets uppdrag av etnologen Lena Gerholm och granskades kritiskt i hennes avhandling Kulturprojekt och projektkultur år 1985.

Statistik är ett nödvändigt underlag för kunskapsutveckling. Statistiska centralbyrån (SCB) har sedan länge svarat för statistik som belyser utveck- lingen inom vissa kulturområden. SCB:s roll i den offentliga statistikproduk— tionen har förändrats genom att statistikansvaret till stora delar flyttats över till sektorsmyndigheter fr.o.m. den 1 juli 1994. Det innebär att Kulturrådets an- svar för statistikproduktionen inom kultursektorn vidgats betydligt.

Information

Resultaten av kunskapsutvecklingen sprids främst genom rapporter och kon— ferenser. Kanaler för information direkt till regeringen är anslagsframställ— ningar, årsredogörelser och skrivelser, information som regeringen natur- ligtvis i sin tur kan lägga till grund för anvisningar i olika former till berörda myndigheter och institutioner t.ex. genom propositioner och i regleringsbrev.

Informationen begränsar sig givetvis inte till att sprida resultat från kun- skapsutveckling. Andra centrala informationsuppgifter gäller mål, lagar, bidragsmöjligheter och bidragsregler. På vissa områden har de statliga insat- serna inriktats på att genom information påverka attityder och öka med-

19 Ds Fi 1987:10: Produktionskostnader för offentliga tjänster. 20 Ds 1994216: Varför kulturstöd? Ekonomisk teori och svensk verklighet.

vetenheten om betydelsen av insatser från andra aktörer. Sålunda är exempel— vis de centrala resurser som ställs till förfogande för barnkultur och för att vidga deltagandet i kulturlivet i hög grad inriktade på att ge stimulans genom erfarenhetsutbyte, idé- och kunskapsspridning. Motsvarande gäller t.ex. kulturmiljövården. Statens konstråd riktar sig genom sin information inte endast till ansvariga för ny— och ombyggnationer. Konstrådet har också i uppgift att över huvud taget öka intresset för konst.

Opinionsbildning

Opinionsbildning är en central del i det kulturpolitiska arbetet. Även om kulturpolitiska frågor knappast har stått i fokus för den kulturpolitiska debatten vid någon tidpunkt under de senaste 20 åren kan erfarenheterna från de senaste två decennierna sägas bekräfta opinionsbildningens betydelse inte bara i enstaka frågor utan också för att skapa en växande medvetenhet om kulturens centrala roll i samhället och för medborgarna som individer.

1 113"

111--. fil-"' li'tilrgig'uitlwgtr-

fallit it;-'”';"t..., --.-.- ”13... om. .'.1 irl 'i'-.NhilT sight-.u'iiiliuhwtf. 3

-" -.u'11"u"'u; l-t .? "11- ""'|,-: må- ilj. å'hlf'iil1mli'u må'l'lu

' . . J'11'1

,'i'jl'TE". "iii" f- t..-"tlrilrir'l'7'jb'

"Hff riga-'I HIM Ull-11% _ .'c'lrj Jj'i lj?_r' fair-.a psi.-b width:-'. 11 thi”?!

"!" rim-jett-m' l 'm'c?

'lHir't v'i'ti'l'mm'

_||(.|

Utvecklingen inom olika verksamhetsområden

Avsnittet om utvecklingen inom olika verksamhetsområden är utvärderings- rapportens mest omfattande del. Här ges en bred översikt på många olika kulturella verksamhetsområden som tar upp intresse, utbud, utnyttjande, eko- nomi, arbetsmarknad och utbildningsförhållanden i den utsträckning detta är relevant på respektive område.

Avsnittet inleds med ett kapitel av mer övergripande slag, om intresse och deltagande på kulturområdet. Materialet bygger dels på en specialanalys av drygt 10 000 intervjuer inom ramen för projektet Kulturbarometern, dels på några bearbetningar baserade på lika många intervjuer gjorda inom ramen för SCB:s undersökning om levnadsförhållanden (ULF). Som sista kapitel inom avsnittet behandlas kulturens ekonomi.

Såväl intresse—deltagar—perspektivet som ekonomiska data återkommer också i valda delar och mer i detalj under vart och ett av de mellanliggande kapitlen. I den mån det har varit möjligt har även arbetsmarknad och utbild- ningsförhållanden belysts i varje avsnitt. Vår materialtillgång på arbetsmark- nadsområdet har dock varit sparsam. En slutsats blir därför att relationen mellan kulturpolitiska och arbetsmarknadspolitiska insatser borde detalj- studeras.

Sist i varje kapitel sammanfattas de iakttagelser som kunnat göras av ut- vecklingen på området. Avsikten med denna rapport är att lägga grunden för slutsatser av ett mer allmänt slag. Den politiskt färgade uttolkningen av resul- taten görs i huvudbetänkandet.

Genom att i princip hålla kapitlen inom ramen för en fast struktur är för- hoppningen att läsaren kan förflytta sig ganska enkelt mellan de olika konst-, och verksamhetsområdena.

Vissa kapitel har dock krävt en annan uppläggning. Det handlar om sådana kulturområden som inte tillhör de traditionella konstarterna och där termer som utbud, arbetsmarknad, publik eller utövare därför inte är relevanta. Dit hör kapitlen om kulturmiljövården, konstnärspolitik, folkbildning och före- ningsliv samt kapitlet om lokaler för kultur.

.] mitt mani rännilar; th ' habåitttc Helin månhav

13.1-:le mg. Jalan tub hmmm. ':'- "Eab 44.111 ;.mj: arr anal.. 13qu .. ...i omtalade 'na—vina riksmöten 'å'. rla'o. L .fr-ur "Elavi-ra inr.-.fr ':.ihityt-thlnaqm är. latin:!!!” |'.'l ur] 1111 har trauman.-11

JÅM'. mtltir-r'nåmlua .."? ibm. utan ihm-Whimmrm: 001101 _lg 11; 3 nr CkuPJ-I'BIJ lagb'l' _n'sr'åm v: .. 13111: ; Här:: wil egt, Jul' meridia ?! De "w' "yli "Jil-Wi. i'wll'nl' i'.' 111va

mer] allrpiÖIJu—UL sim-11.113

l., mail-156151! rill. fi tabl '.11'11'1quzl » .? l "l» — 1111. - . ”alla" år" 111,31 "l'l " ll_'L|.. LW 11311 ubåmmalun

_ 'i""""."""" ,i.-v.=11|11r1|.._.nlul m.

antal:-ma

' "' :"".lfii'u-u PiiiP-*I "Jill." 1 14.13—

d'ulnl'll' "alumni? '.un' 1 någ "nam härtill rymma 333115]me

' .ii'rf'å tur var! nr samma-w '_lr "'_r| mf 11111 'Mat'ltiittszilhw d:o argue 13 ml l'au'fr' lbraiv Ndi. 511-i tm "mammutar! ,UilEuMlltlJH-F. du ändra um håll.! millii-mp uträttat 'l ni.-l " psp tributal, 'mer vili-511111

5. Intresse och deltagande på kulturområdet som helhet

Kulturområdet är mångfacetterat och rikt förgrenat. Det är därför svårt att tala om ”intresse för kultur” som ett allmänt samlingsbegrepp. Genom den mång— fald av uttryck som erbjuds och utövas finns det rika möjligheter för var och en att välja.

Vi kommer i de följande kapitlen att gå igenom ett flertal av dessa olika ut- tryck och konstformer och visa hur utvecklingen av intresse eller deltagande på varje område utvecklats över tid. Då man talar om delaktighet i kulturlivet är det en risk att målen uppfattas som att alla helst bör göra allt. Detta kan naturligtvis inte vara den yttersta meningen. Målen syftar istället till att uppen— bara vad kulturlivet har att erbjuda och att inspirera var och en att välja sitt eller sina uttryck eller deltagandeformer.

Sett ur ett sådant perspektiv är utgångsläget gott uttryckt i termer av be- folkningens aktivitetsnivå. Vi ska belysa detta med hjälp av tre samman- fattande och övergripande analyser som Kulturutredningens sekretariat har låtit göra. Alla tre baserar sig på vidareanalyser av befintliga data. Syftet är att försöka beskriva vilken utveckling som ägt rum på kulturområdet i stort. Har det skett förändringar? Vilka grupper berörs? Vilka kulturområden gäller det? Vidare har syftet varit att identifiera vilka som är de eftersatta grupperna i termer av socio-ekonomiska variabler.

Till sist har vi också avsikten att identifiera variabler som förklarar skill— nader mellan olika gruppers kulturvanor. Vilka har starkt förklaringsvärde, vilka har svagt?

Analysema grupperar antingen människor efter olika bakgrundskaraktäris- tika eller arbetar med index bestående av kulturaktiviteter som liknar varan- dra.

Den första analysen studerar förändringar över tid i kulturvanor och kulturmönster genom att slå samman olika kulturaktiviteter till index. Den baseras på data från Kulturbarometern. Ca 10 000 intervjuer är genomförda på telefon vid tre tidsperioder som ligger jämnt fördelade mellan 1983 och 1992. Vid dessa olika tidsperioder har 14 olika aktiviteter studerats. De inkluderar kulturutövande genom besök och egenaktivitet. Aktiviterna har grupperats tematiskt till två huvudgrupper av index som närmare beskrivs nedan. Index har därefter analyserats för sammanlagt fem olika slags bakgrundsvariabler kön, ålder, utbildning, boendeort och familjesamman— sättning.

Den andra analysen tar fasta på mångsidigheten i kulturvanoma och sam- band med bakgrundsfaktorer inom olika grupper. Den baseras på ett material från SCB:s undersökning ULF insamlat 1990—1991 genom personliga inter— vjuer med totalt drygt 10 000 personer. Den syftar till att ge en mer ingående bild av likheter och skillnader i kulturaktiviteter mellan olika undergrupper av befolkningen. Eftersom materialet är stort har en finare indelning i bak— grundsgrupper gjorts än vad som är gängse i den löpande statistikredovis- ningen. Vi arbetar med 24 undergrupper av befolkningen som var och en är en kombination av kön, ålder och grundutbildning. Därigenom är det möjligt att studera skillnader mellan grupper i en av dessa variabler medan de båda övriga är konstanta. Med tanke på den stora förändringen av utbildningsnivån i befolkningen är det t.ex. viktigt att belysa hur personer med kort respektive lång utbildning inom samma generation skiljer sig åt med avseende på kulturell aktivitet.

Den tredje analysen jämför betydelsen av ett antal socio-ekonomiska vari- abler för kulturvanoma. Den baseras på samma material från SCB som den föregående analysen. På detta material har sekretariatet låtit SCB utföra analy— ser med hjälp av logistisk regression — s.k. oddskvotanalyser.1 Oddskvotana— lysen ger inte resultat i form av något bestämt värde hos den studerade varia— beln i termer av kostnader eller mått på beteende. I stället beräknas sannolik— heten för att t.ex. en viss utbildningsgrupp eller åldersgrupp ska bete sig eller reagera på ett bestämt sätt. Det är detta sannolikhetsvärde som benämns oddskvot. Måttet är bara tolkningsbart i jämförelse mellan olika grupper där en referensgrupp alltid tilldelas Oddskvoten 1. Oddskvoten för alla andra grupper uttrycks då i relation till denna referensgrupp. Om en åldersgrupp får Oddskvoten 1,5 betyder det att sannolikheten är 50 % högre att beteendet förekommer i den gruppen än i referensgruppen. Avsikten med en logistisk regressionsanalys är att försöka påvisa förklaringsvärdet i olika variabler i förhållande till någon annan studerad variabel, t.ex. hur yrke eller utbildning samvarierar med benägenheten att spela musikinstrument eller gå på teater.

5.1. Förändringar i kulturvanor och kulturmönster

Sammanlagt 14 av de olika kulturaktiviteter som ingår i tidsserien Kultur— barometern har grupperats till ett antal index för att möjliggöra en översiktlig analys över en 10-årsperiod. Sju av aktiviteterna kännetecknas främst av att de är egenaktiviteter — att spela instrument, sjunga i kör, teckna eller måla, skriva dikter eller dagbok, skriva artiklar eller insändare, filma och fota samt dansa sällskapsdans. De sju andra aktiviteterna är institutionsinriktade — att

' För en utförlig beskrivning se SCB (1993): Fritid 1976—199]. Rapport nr 85 i serien Levnadsförhållanden. Statistiska Centralbyrån.

besöka bibliotek, gå på teater, biograf, museum eller utställning, konsert eller musikevenemang, att delta i studiecirkel samt att gå på föreningsmöte.

Aktiviteterna har grupperats till två uppsättningar index. I den första, Index A, har vi samlat aktiviteterna tematiskt till områdena ord, bild och ton samt en fjärde kategori som vi valt att kalla sociala aktiviteter.

I den andra indexbildningen, Index B, delar vi in aktiviteterna i två dimensioner. Den ena dimensionen fördelar dem på eget utövande respektive besöksaktivitet. Den andra dimensionen tar hänsyn till om kulturaktiviteten huvudsakligen är konstnärlig, bildningsorienterad eller populärkulturell. Index B tar således samtidigt hänsyn till två dimensioner hos respektive kulturaktivitet.

Materialet i Kulturbarometern är omfattande, men ändå saknas aspekter på kulturverksamhet, som kunde varit relevanta i index av detta slag. T.ex. ingår inte bok- eller tidskriftsläsning eftersom frågor om detta ställs i den andra tidsserien, Mediebarometem. Det betyder att en väsentlig ingrediens saknas i index Ord. På samma sätt saknas videotittande som skulle kunnat vara en parallell till Biografbesök under index Bild. Med beaktande av vad som ändå ingår i varje index kan man göra ett antal intressanta iakttagelser.

Vardera indexet har analyserats också med hänsyn till aktivitetsnivå, dvs. inte bara till hur stor andel av befolkningen som gjort åtminstone någon av de aktiviteter som indexvariabeln täcker utan också till om man deltagit ofta eller sällan. Vi kommer här att redovisa två aktivitetsnivåer för respektive index. Den enklaste aktivitetsnivån kallas basaktivitet, vilket innebär att man deltagit i minst en av indexets aktiviteter under de senaste 12 månaderna. Den mest krävande aktivitetsnivån kallar vi frekvent aktivitet, vilket innebär att man deltagit i minst en av indexets aktiviteter den senaste 4—veckorsperioden. Vi begränsar redovisningen till den första (1983—1986) och den sista (1990— 1992) av de tre tidsperiodema för att se om någon förskjutning i aktivitetsnivå ägt rum under tio år. Analyserna har gjorts för hela befolkningen och för olika undergrupper av den.

Hela 96 % av befolkningen 9—79 år har deltagit i åtminstone en av de 14 aktiviteterna åtminstone en gång det senaste året. Det är ingen skillnad mellan de båda tidsperiodema i detta avseende.

Drygt 85 % av befolkningen 9—79 år har gjort åtminstone någon av de uppräknade 14 aktiviteterna den senaste månaden. Det finns tecken på en liten ökning mellan den tidigare och den senare tidsperioden.

En första slutsats är därför att det knappast jinns några större grupper som överhuvudtaget inte är aktiva på kulturområdet i vid bemärkelse. Totalt är det ett par hundra tusen personer varav ca 150 000 är över pensionsåldern, ca 75 000 i övre medelåldern och ca 50 000 personer i den yngre medelåldern som inte har deltagit i någon av de undersökta aktiviteterna de senaste 12 må- naderna. Beklagligtvis kan inte analysen göras längre tillbaka i tiden eftersom

datainsamlingen för Kulturbarometern påbörjades först 1983. Utvecklingen sedan 1970—talet i så här vida termer går därför inte att uttala sig om.

5.1.1 Index A — en indelning efter konstområde

I nedanstående diagram har vi placerat in de 14 aktiviteterna i respektive mönster inom indexbildning A:

Index A Ord Bild Ton Social aktivitet

Skriva dikter/ Teckna/måla Spela instrument Delta i dagbok studiecirkel Skriva artiklar/ Filma! Sjunga i kör Sällskaps— insändare fotografera dans Teater, opera Museum/ Konsert Förenings-

utställning möte Bibliotek Biograf

De fyra enskilda områdena kan ordnas hierarkiskt efter hur stor förändring som inträffat. Vi får då följande lista på basaktivitetsnivå (minst en av aktiviteterna minst en gång de senaste 12 månaderna):

Index A

1983—1986 1990—1992 Ton 59 % 65 % Bild 87 % 90 % Social 76 % 77 % Ord 75 % 75 %

Den största förändringen har skett på musikområdet och andelen personer som ägnat sig åt tonkonsten i form av konsertbesök eller egen muikverksam- het under ett år har ökat med 6 procentenheter. Ursprungsnivån i detta index var också relativt mindre än de övriga tre.

Även andelen av befolkningen som ägnat sig åt bild i någon form har ökat trots att denna andel redan tidigare var mycket hög. Andelen som sysslat med ord i den begränsade omfattning som vi här tagit hänsyn till (bokläsning ingår inte) har liksom andeln som ägnat sig åt någon social aktivitet legat kvar på tämligen hög nivå under tioårsperioden.

Gör vi motsvarande lista över de olika indexen på frekvent aktivitetsnivå (minst en av aktiviteterna de senaste 4 veckorna) får vi följande resultat:

Index A

1983—1986 1990—1992 Ton 31 % 35 % Bild 59 % 63 % Social 52 % 53 % Ord 51 % 51 %

Det ökade antalet människor som ägnat sig åt ton— respektive bildkonst syns även tydligt på den frekventa aktivitetsnivån även om nivån här natur- ligtvis blir lägre. De båda index som inte påverkats nämnvärt på årsbasis har inte heller förändrats på den frekventa aktivitetsnivån.

I indexeringsanalysen har vi också specialstuderat olika undergrupper i be- folkningen med avseende på utvecklingen över tid i de två indextypema. Vi har delat in befolkningen efter kön, åldersgrupp, utbildningsnivå, familje— situation samt boendeort. I så gott som samtliga befolkningsgrupper före- kommer rörelser över tid. I genomsnitt har rörelser skett i ungefär hälften av indexberäkningarna. Alla undergrupper i befolkningen berörs inte lika mycket. Vi kommer här närmare att beröra förändringar inom de grupper där rörelserna varit stora eller på annat sätt anmärkningsvärda.

Diagram 5.1.1 Förändring för gruppen 45—64 år mellan 1983—1986 och 1990L1992 i andel som under ett år deltagit i någon kulturaktivitet inom olika konstområden.

Ord Bild El 1983—86 Ton . 1990—92 Social aktivitet % 0 20 40 60 80 100

Källa: Tabell 5.1.1a

Den största och mest entydiga förändringen har inträffat inom ålders— gruppen 45—64 år. I två av variablerna inom Index A, Bild och Ton, har bas- aktivitetsnivån ökat med fem procentenheter eller mer.

Bland index för frekventa aktiviteter har ökningen varit ännu mer om- fattande. Alla fyra av de frekventa beräkningarna för Index A tyder på att man har rekryterat nya personer till kretsen av flitigt aktiva och ökningarna är många gånger ganska stora.

Diagram 5.1.2 Förändring för gruppen 45—64 år mellan [983—1986 och 1991—1993 i andel som under den senaste månaden deltagit i någon kulturaktivitet inom olika konstområden.

Ord

Bild El 198 3—86

Ton | 1990—92 Social aktivitet %

0 10 20 30 40 50 60

Källa: Tabell 5.1.2a=Tabell 5.1.1a

I den grupp som inte har barn i hushållet är mönstret ungefär detsamma som för gruppen 4564 år. Också bland vuxna som har barn i hushållet har det skett en del rörelser under tioårsperioden. Småbarnsföräldrarna, som har åtminstone ett förskolebarn hemma, har ökat sin basaktivitetsnivå på bildens och tonens område och minskat basnivån i indexbildningens sociala aktivite- ter. Bland indexen för frekventa aktiviteter har man ökat andelen kraftigt på området bild — från 55 % aktiva till 75 % regelbundna utövare eller be- sökare.

Skolbarnsföräldrama, dvs. personer som endast har barn över 7 år men under 18 år i hemmet visar också ganska stor rörlighet. Men för dessa perso— ner har andelen frekventa utövare eller besökare minskat på området bild.

Då vi slutligen tittar på boendeort finns stora likheter mellan totalbefolk- ningen och boende i tätorter som inte är de tre storstäderna. Denna grupp är ju också den största i befolkningen. Här ser vi ökning av basaktiva på bild— och tonområdena. Det finns också en ökning av andelen frekventa på bildens om— råde.

De tre storstäderna skiljer sig åt. I Stockholm har många ökningar av ande- len aktiva ägt rum inom ramen för de tre indexbildningarna. I Malmö/- Göteborgs-området har däremot området bild många gånger en minskande andel besökare eller utövare, såväl på basaktivitetsnivå som frekvent nivå. Materialet tillåter inte en uppdelning som skiljer på Malmö och Göteborg.

5.1.2 Index B en indelning efter grad av personlig medverkan och verksamhetstyp

Om man fördelar de 14 kulturaktiviteterna efter den andra indexbildningen får man följande mönster:

Index B Eget utövande iform av: Besöksaktivitet på: konstnärlig Skriva dikter/dagbok Teater, opera verksamhet Teckna/måla Konsert Spela instrument Sjunga i kör bildnings- Skriva artiklar/ Bibliotek verksamhet insändare Delta i Museum] studiecirkel utställning Förenings- möte populärkulturell Filma/ Biograf aktivitet fotografera Sällskaps- dans

De olika områdena (indexbildningarna) inom Index B kan ordnas hierak- tiskt efter den relativa storleken på uppmätta förändringar. Här finns det också något område med negativ utveckling.

Index B 1983—1986 Besök på konstnärlig institution 65 % Egen populärkulturell aktivitet 7 8 % Egen konstnärlig verksamhet 43 % Besök på bildningsaktivitet 86 % Besök på bio 5 3 % Egen bildningsverksamhet 37 %

Relativt mest uppåt har besök på konstnärlig institution gått med en ökning med fyra procentenheter. En ökning registreras också för egen populär- kulturell verksamhet. Egen bildningsverksamhet visar på en rörelse i motsatt riktning genom en minskning med fem procentenheter.

För hela befolkningen har rörelserna i indexen emellertid varit måttliga och deras inbördes storleksrelation påverkas överhuvudtaget inte.

Gör vi motsvarande lista över de olika indexen på frekvent aktivitetsnivå får vi följande resultat:

1990—1992

69% 81% 44% 87% 53% 32%

Index B 1983—1986 1990—1992

Besök på konstnärlig institution 24 % 29 % Egen populärkulturell aktivitet 52 % 5 6 % Egen bildningsverksamhet 20 % 21 % Egen konstnärlig verksamhet 37 % 3 8 % Besök på bildningsaktivitet 59 % 60 % Besök på bio 24 % 22 %

Även här går mönstret från årsnivån igen. Det är besöken på konstnärliga institutioner samt den egna populärkulturella aktivitetsnivån som ökat. Den minskning av deltagande i bildningsaktivitet som vi tidigare kommenterat på basnivån finns inte när kraven på aktivitet skärps. Slutsatsen blir att de spo- radiska deltagarna i bl.a. studieförbundens verksamhet eller de som någon enstaka gång går på kurs har blivit färre men att de återkommande deltagarna eller skribenterna är ungefär lika många som tidigare.

Diagram 5.1.3 Förändring för gruppen 45—64 år mellan 1983—1986 och 1990—1992 i andel som under ett år deltagit i någon kulturaktivitet inom olika besöksaktiviteter eller egenaktiviteter.

Egen verksamhet konstnärlig bildning

populärkultur El 1983—86

. 1990—92

— _ _ Besöksaktivitet konstnarli g — _

bildning

populärkultur

0 20 40 60 80 100

Källa: Tabell 5133.

Även när det gäller index för frekventa aktiviteter är förändringarna på det hela taget få. De förändringar som inträffat över tid är så små att indexets in- bördes ordning bevaras också här. Vi har låtit göra studier av utvecklingen över tid också för Index B för olika undergrupper av befolkningen. I den medelålders gruppen, 45—64 år,

har andelen aktiva ökat med mer än fem procentenheter för tre av index- bildningarna. Det gäller konstnärlig besöksaktivitet, samt för populärkultur såväl besök som egen aktivitet.

Diagram 5.1.4 Förändring för gruppen 45—64 år mellan 1983—1986 och 1991—1993 i andel som under den senaste månaden deltagit i någon kulturaktivitet inom olika besöksaktiviteter eller egenaktiviteter.

Egen verksamhet konstnärlig bildning populärkultur D1983—86

Besöksaktivitet . 1990—92

konstnärlig bildning

populärkultur %

0 [0 20 30 40 50 60

Källa: Tabell 5.1.4a=Tabell 5 . 1 .3a.

Bland index för frekventa aktiviteter har ökningen varit ännu mer om- fattande för tre av grupperingarna inom Index B. Undantaget är besöks— aktiviteter under egen bildningsverksamhet som minskat tydligt på frekvent aktivitetsnivå.

Gruppen ”äldre vuxna utan barn” uppvisar ökningar på basaktivitetsnivå bara i en av indexbildningarna besök på konstnärlig verksamhet. Denna ökning kvarstår om kraven på aktivitetsnivå skärps. Det finns också en ök- ning i andelen frekventa besökare på bildningsinstitution i den här gruppen.

Bland vuxna som har barn i hushållet har det skett flera rörelser under tioårsperioden. Den tydligaste bland småbamsföräldrama gäller egen populär— kulturell verksamhet på frekvent nivå. Här finns en stor ökning, från 53 % som ägnat sig åt detta de senaste fyra veckorna till 72 %, som alltså fotat, filmat eller varit ute och dansat på 1990-talet. Andelen småbamsföräldrar som ofta ägnar sig åt egen bildningsaktivitet har minskat på årsnivå, men inte fullt så kraftigt på den frekventa aktivitetsnivån.

Även skolbarnsföräldrama har minskat den egna bildningsaktiviteten från 47 % på årsbasis till 36 %. Minskningen slår inte igenom lika kraftigt på

frekvent aktivitetsnivå. På denna nivå har man dock misnkat andelen besök på bildningsinstitutioner med fem procentenheter.

De boende i Stockholm har ökat andelen aktiva som ägnar sig åt egen konstnärlig verksamhet eller besöker institution. Även ofta-besökare på insti- tutioner har ökat i Stockholm. I Malmö/Göteborgs—området har däremot den egna konstnärliga verksamheten minskat såväl på basaktivitetsnivå som fre- kvent nivå. De frekventa besöken på konstnärlig institution har däremot ökat i Malmö/Göteborg. Om det är i båda eller bara en av städerna vet vi emellertid inte.

5.2. Mångsidighet i kulturvanoma och samband med bakgrundsfaktorer

Det är vanligt att man belyser skillnader mellan kön, olika åldersgrupper eller grupper med olika utbildningsbakgrund med avseende på kulturaktiviteter. Mer sällan skapas variabler som kombinerar dessa förklaringsvariabler. Det är känt att ålder och utbildningsnivå är nära kopplade. Det är sannolikt att en person som har en kort utbildning också tillhör de äldre i samhället. Vi vet också att kvinnor som grupp i regel är mer kulturellt aktiva än män, men få data har visat om detta gäller oavsett kvinnornas ålder eller alla kvinnor i en viss åldersgrupp oavsett utbildning.

Sekretariatets studie av mångsidigheten i kulturvanoma och sambanden med bakgrundsfaktorer baseras på ett material från SCB:s ULF—undersökning insamlat 1990—1991 genom personliga intervjuer med totalt drygt 10 000 personer. Sekretariatet har låtit dela in dessa i 24 olika befolkningsgrupper där kön, ålder och utbildningsnivå kombineras på olika sätt. Var och en av de olika grupperna representerar mellan 60 000 och 650 000 personer i Sveriges befolkning. Totalt har vi låtit analysera dessa befolkningsgruppers vanor uppdelade på de 17 olika kulturaktiviteter som ingått i undersökningen. Eftersom ett material av denna typ blir svåröverskådligt har sekretariatet därefter valt att vidarebearbeta det. I den bearbetningen används en snävare kulturdefinition som omfattar 12 av de 17 aktiviteterna. I en annan bearbet- ning ingår samtliga 17. Allt material finns redovisat i den särskilda tabell- bilagan.

I jämförelsen med den i föregående avsnitt redovisade indexeringsstudien ingår många delvis överensstämmande variabler. Det handlar dock om analys av material från två helt separata undersökningar varför vissa skillnader finns. Som exempel kan nämnas att i indexeringsstudien ingår dans i form av säll- skapsdans i detta avsnitt ingår dans i form av konstdans och folkdans.

De 12 aktiviteterna som ingår i den snäva kulturdefinitionen är valda så att vi fått sex besöksaktiviteter och sex egenaktiviteter vilka är att:

— gå på teater besöka konstutställning — besöka någon annan typ av utställning eller något museum gå på konsert

besöka biblioteket

gå på bio

spela instrument

sjunga i kör

— dansa folkdans eller konstdans — rita eller måla

skriva dagbok eller dikter

— läsa böcker

De aktiviteter som dessutom ingår i analysen med den vidare definitionen är att:

— delta i studiecirkel

— lyssna på grammofon ägna sig åt fotografering eller filmning läsa tidskrifter

— läsa veckotidningar

Inom varje enskild kulturaktivitet har vi rangordnat de 24 befolknings— gruppema. Det betyder att vi tar hänsyn till gruppernas inbördes ordning vad beträffar aktivitet men inte till om andelen utövare inom en grupp i sig är hög eller låg. Den mest aktiva gruppen har tilldelats rangpoäng 24 och den minst aktiva fick rangpoäng 1. Varje aktivitet har rangordnats på två olika nivåer — dels om man alls ägnat sig åt den under loppet av en lZ—månaderspen'od, dels om man ägnat sig åt den en gång per månad eller oftare. Observera alltså att även om aktiviteten i fråga i och för sig utövas eller besöks sällan uttryckt i andel av befolkningen finns det alltid en grupp som utövar aktiviteten i större utsträckning än andra.

För var och en av de 24 bakgrundsgruppema har vi sedan kunnat beräkna summan av rangpoängen för de enskilda aktiviteterna. Med den snäva kultur— definitionen blir den teoretiskt maximala rangpoängen 12 x 24 = 288 och den lägsta tänkbara 12, vilket skulle innebära att samma grupp varit minst aktiv inom samtliga ingående aktiviteter. På motsvarande sätt blir den teoretiskt maximala rangpoängen 408 och den lägsta 17 i analysen med den vidare kulturdefinitionen. Detta index, baserat på rangpoäng, anger om en grupp av individer är mångsidiga i sitt kulturutövande. Hög rangpoäng indikerar alltså att många är utövare, eller flitiga utövare, i flera olika aktiviteter. Sannolikt gäller detta förhållande även individerna, men i den här analysen är data analyserade på gruppnivå, inget annat.

En befolkningsgrupp kan ha en hög andel aktiva på årsbasis utan att för den skull också ha de flitigaste utövarna eller besökarna. Det betyder att det inte är självklart att man får samma relativa placering då poängen beräknas på hur stor andel av gruppen som alls har utövat en aktivitet som när man tittar på vilka som tillhör de flitiga utövarna.

Diagram 5.2.1 Mångsidighet uttryckt iform av rangpoäng för 24 befolkningsgrupper ordnade efter andel aktiva i 12 kulturaktiviteter. Aktiviteter valda med snäv kulturdefinition. Utövande eller besök ska ha skett senaste 12 månaderna.

poäng 300 268 254 247 ' 250 242 211 195199200200 200 178 170 [53156 150 119 126 13] 94 105 100 80 84 62 51 58 50 25 0 aaaaaaoooooooaaaaoaaaaaa | =? | sr | | sr vw cu vw d— | =: f” | cr *? x: !? aiåasiiosåeåäeswåsåsTNew v» ua vn v» ru :E -— q- >: vr ru vå vå ua -— nå gå 2 N # ! # en 2 2 2 ! ! — 2 _ N & 2 i 2 — 3 _ 22 MM 2 22 2 sexscx

Källa: Tabell 5.2.1a

Av ovanstående diagram framgår att det finns en stor spännvidd. Vissa grupper har genomgående hög ranking på alla aktiviteter, andra genomgående låg. Det betyder att grupper där en stor andel är aktiva på ett kulturområde ofta är aktiva också på andra områden. Med en rangpoängsumma på 25 har de mer än 350 000 pensionerade lågutbildade männen en mycket svag rekrytering till kulturlivets olika delar med den snäva kulturdefinitionen. Ytterligare närmare 600 000 män med kort utbildning i åldersspannet 25 till 64 år samlar mindre än 60 rangpoäng.

Unga kvinnor som befinner sig i utbildning tillhör, tillsammans med kvin- nor med eftergymnasial utbildning i alla åldrar, de som uppvisar störst andel aktiva på många områden. Dessa grupper får fler än 200 rangpoäng i vår analys. Denna grupp är ungefär lika stor som den bestående av män på skalans nedre del eller 950 000.

Studerar man mönstret bakom de olika rangpoängen kan man se att mön- stret för lågutbildade män 25 år eller äldre samt för de pensionerade kvinnor- na med kort utbildning stämmer bättre överens än om de äldsta kvinnorna jämförs med jämnåriga kvinnor med högre utbildning.

Utbildningen är den faktor som ger tydligast utslag i detta material, därnäst kön och minst ålder. I fråga om ålder är skillnaden störst mellan de unga (16— 24 år) och övriga åldersgrupper.

I en andra analysbild har vi studerat rangpoängfördelningen med utgångs- punkt från frekvent deltagande med den snäva kulturdefinitionen. I den övre delen av skalan sker få förskjutningar mellan de olika grupperna men män i övre medelåldern med eftergymnasial utbildning får nu fler än 200 rangpoäng och ingen grupp placerar sig ofta bland de minst aktiva bara en grupp har mindre än 60 rangpoäng, de lågutbildade pensionerade männen. Mer än hälf— ten av de 24 grupperna har flyttat sig något på skalan, men ingen har för- ändrat sin relativa position med mer än 3 steg framåt eller två steg tillbaka.

Diagram 5.2.2 Mångsidighet uttryckt iform av rangpoängför 24 befolkningsgrupper ordnade efter andel aktiva i 12 kulturaktiviteter. Aktiviteter valda med snäv kulturdefinition. Utövande eller besök ska ha skett senaste månaden eller oftare.

poäng

300 254 250 239245 221 209219 7 198 _00 173,80l82 164 148 150 134142 128 ”7126 100 32 88 88 93 62 65 48 50 () EEEESEES?S$E$?EE$2885(£SS | | vw cu =: vn =: | | =: sååålåeicamrmer'ieaåeiNåN mur.-noll:? QE—Névgém _in mémé Ech—iävxz 254—'! —N2!=rMN—=r— 22! 54 2 22 2 :i!!!

Källa: Tabell 5.2.2a

Totalt 10 av de 24 grupperna minskar sin rangpoängsumma då kraven på aktivitetsnivå ökar från årsbasis till senaste månaden eller oftare. Fem av

dessa minskar sin rangpoängsumma med mer än 20 poäng. Det är skolpojkar 101

samt eftergymnasialt utbildade män i ålder 16—24 år samt kvinnor i åldern 25— 44 år med gymnasieutbildning eller högre som minskar mest. Fyra av grup— perna förbättrar sin rangpoäng med mer än 20. Samtliga är över pensions- åldem och har förgymnasial eller gymnasial utbildningsnivå.

Ett förhållande som bör uppmärksammas är att de unga männen, som i de allra flesta fall i dag får en gymnasial eller eftergymnasial utbildning, placerar sig relativt lågt på rangskalan särskilt vid den höga aktivitetsnivån.

När den vidare kulturdefinitionen med 17 aktiviteter används, påverkas ordningen mellan de olika bakgrundsgruppema knappast alls av att ytterligare fem kulturaktiviteter inräknas när man ser till deltagande det senaste året. Sammanlagt 18 av grupperna byter visserligen position inbördes, men för— flyttningen sker, med ett undantag, bara ett eller två steg uppåt eller nedåt på skalan. Undantaget är pensionerade kvinnor med eftergymnasial utbildning som flyttar ner fyra steg.

På aktivitetsnivån att ha utövat eller deltagit ofta sker med den vidare kulturdefinitionen med 17 aktiviteter en ompositionering av 12 av de 24 grupperna men förändringen inskränker sig till ett eller två steg uppåt eller nedåt på skalan med undantag för pensionerade kvinnor med förgymnasial utbildning som flyttar ner tre steg.

Slutsatsen blir att många yngre, främst välutbildade, är ”allätare” på kultur- området och därigenom får hög andel utövare inom många olika kultur- aktiviteter. Utövandet sker emellertid i regel inte regelbundet eller ofta. Personer över pensionsåldern som ägnar sig åt kulturaktiviteter är däremot vanligen regelbundna besökare eller utövare vilket stärker gruppens position när kraven på aktivitetsnivå graderas upp.

En analys av det här slaget hjälper oss att identifiera vilka som deltar i stor eller liten utsträckning i olika kulturaktiviteter, men den ger inte svaret på motiven vare sig för deltagande eller för att avstå. För det behövs ytterligare, mer djupgående, studier av olika gruppers motivering. Inte heller ger en bearbetning av det här slaget oss någon uppfattning om vilken behållning man har av sitt deltagande. Både motiven och behållningen är faktorer som närmare skulle behöva belysas i framtida studier.

Det skulle också vara värdefullt att kunna upprepa detta slags analys base— rad på en individuellt beräknad aktivitetspoäng. Dett torde vara möjligt inom ramen för existerande databaser.

5.3. Jämförelse mellan olika socio—ekonomiska faktorers betydelse

Något om metoden

För att kunna studera förklaringvärdet hos vissa bakgrundsvariabler har vi låtit genomföra logistiska regressionsanalyser.2

Syftet med metoden är att undersöka förklaringsvärdet i vissa variabler, i det här fallet utbildningsnivå, i förhållande till någon annan variabel, i det här fallet kulturaktivitet. Alla andra variabler, t.ex. kön och ålder, hålls konstanta. Logistisk regression ger oss möjlighet att arbeta med s.k. oddskvoter.

Man utgår från en referensgrupp, i regel den som troligen har lägst aktivi— tetsnivå, och relaterar alla andra grupper till den. I vår analys har vi använt förgymnasialt utbildade, icke facklärda arbetare samt personer som är yrkes- verksamma inom serviceyrken, gruv-, sten- eller petroleumbransch som referensgrupp.

De förgynmasialt utbildade jämförs i analysen med gymnasieutbildade och eftergymnasialt utbildade. De icke facklärda arbetarna jämförs med facklärda arbetare, tjänstemän på tre olika nivåer, egna företagare samt studerande. Yrkesreferensgruppen slutligen, jämförs med personer i akademikeryrken, socialt arbete, administrativt arbete, inom handel, transport, tillverknings- industri och lant—lskogsbruk.

Måttet oddskvot antar alltid ett värde 1,0 för referensgruppen. Jämför- gruppemas värden är i sig mått på hur mycket troligare det är att man i den aktuella gruppen finns med bland dem som deltagit i eller utövat den kulturaktivitet som studerats. Ju högre oddskvot desto starkare förklarings- värde hos variabeln.

Syfte med valet av metod och uppläggning av analysen

Avsikten med vår oddskvotanalys är att få ett mått på den inbördes relationen mellan utbildning, yrke och socioekonomisk status som förklaringar till del— tagande i kulturlivet. De har visserligen ett starkt samband med varandra, men vilken av dem som väger tyngst är av intresse.

Eftersom skolsystemet förändrats under senare hälften av 1900-talet finns, som tidigare påpekats, också ett samband mellan ålder och utbildningsnivå. För att eliminera en sådan effekt har oddskvotanalysen genomförts på be-

2 Logistisk regressionsanalys är en multivariat analysmetod där slutresultatet — en sannolikhetsberäkning uttryckt i en s.k. oddskvot fått låna terminologi från spelteori och vadslagning. Oddskvoten anger förhöjda sannolikheter för ett visst beteende för en grupp människor i jämförelse med en annan grupp. Ju högre oddskvot desto större sannolikhet att just den gruppen visar det studerade beteendet. Däremot ger inte Oddskvoten svar på hur många de är eller hur stor gruppen skulle kunna bli. 103

folkningen uppdelad i två åldersgrupper. I bearbetningen har de yngsta (16— 24 år) och de äldsta (65 år och äldre) uteslutits. Den yngre av grupperna som vi har med i analysen är 25—44 år och omfattas således av grundskole- reformen medan den äldre gruppen, 45—64 år gammal, rymmer personer med den traditionella folkskolan som lägsta utbildningsnivå.

Kön betraktas ofta som en viktig särskiljande variabel varför vi ville elimi— nera effekten av den på de utbildnings- och yrkesrelaterade variablerna.

Oddskvoter har således beräknats antingen för variablerna kön, utbildning eller yrke — i en samtidig bearbetning där en variabel analyseras medan de två andra konstanthålles eller för variablerna kön, utbildning och socio-ekono- misk status med samma inskränkning. Oddskvoten uttrycks i tal som starkt förenklat anger ökningen av sannolikhet för utfallet i en variabel — i vårt fall kulturaktiviteter — till följd av egenskaper i någon annan variabel — här bak- grundskaraktäristika.

Analysen har gjorts för fem olika kulturaktiviteter av besökskaraktär be— sök på bio, teater, konsert, museum och bibliotek.

I oddskvotanalyserna som studerar relationen mellan utbildning, yrke och socio-ekonomisk status har sannolikheten satts till 1.0 för man, förgymnasial utbildning, icke facklärd arbetare samt arbete inom serviceyrken eller gruv/- sten/petroleumbransch.

Resultat

Alla de fem kulturaktiviteter som studerats med logistisk regressionsanalys uppvisar bland yngre personer, 25—44 år, signifikanta skillnader i benägenhet att delta i aktiviteten beroende på utbildning. I den äldre åldersgruppen har utbildningen betydelse endast för variablerna konsertbesök och biblioteks- besök. Kön är åtskiljande variabel vad betrafar biblioteksbesök (oavsett ålder) och teaterbesök (bland yngre). Variationer i socio—ekonomisk status uppvisar ingen signifikant skillnad i benägenhet att delta i kulturaktiviteter för den äldre åldersgruppen, men tjänstemän på olika nivåer bland de yngre har ökad sannolikhet att besöka teater, bio och konsert. Även inom olika yrkesgrupper förekommer ökad benägenhet att delta i olika kulturaktiviteter beroende på ålder.

Diagram 5.3.1 Utbildningens betydelse som förklaringsvariabel till skillnader mellan kulturaktiviteter bland personer 25—44 år. F örklaringsvärdet uttryckt iform av Oddskvoter visar den relativa benägenheten att delta i kulturaktiviteteri i fråga för respektive utbildningsgrupp. Oddskvot 1.0 tillsätts en referensgrupp, i detta fall förgymnasialt utbildade personer.

Oddskvot

6,00 5,00 4,00 . Förgymnasial 3,00 El Gymnasial 2,00 . Eftergymnasial 1,00 0,00

63 5 a ;;

2 m

Källa: Tabell 5.3.1a

Oddskvoterna för varierande benägenhet att gå på bio är inte signifikanta i något fall bland äldre, men visar på klart högre benägenhet bland yngre per- soner med gymnasial eller eftergymnasial utbildning att besöka bio jämfört med förgymnasialt utbildade. Det är mer än 50 % förhöjd chans att en gymnasieutbildad person mellan 25 och 44 år varit på bio och nästan 3,5 gånger större sannolikhet för den som har eftergymnasial utbildning i jäm— förelse med en lågutbildad person. Bland de yngre är det också ökad be- nägenhet för biobesök bland lägre tjänstemän jämfört med alla andra socio— ekonomiska grupper, samt för personer verksamma inom akademikeryrken, administrativt, kommersiellt eller socialt/vårdande arbete.

Oddskvoterna för variabeln teaterbesök visar att bland yngre personer, 25— 44 år, ligger det starkaste förklaringsvärdet till andelen besökare i utbild— ningsnivån. Den som har eftergymnasial utbildning i denna åldersgrupp har en oddskvot på 3.3 jämfört med personer med förgymnasial utbildning som alltså tilldelats sannolikhetstalet 1.0. Det betyder att det är 3,3 gånger högre sannolikhet att en högutbildad person är teaterbesökare jämfört med en låg- utbildad. Även en gymnasieutbildning ger ökad sannolikhet för teaterbesök med en oddskvot på 1.5. Det betyder att det är 50 % högre sannolikhet för ett teaterbesök bland gymnasieutbildade personer i åldersgruppen 25—44 år än för de lågutbildade i samma ålder. Det finns också en ökad sannolikhet för teaterbesök bland kvinnor jämfört med män, men denna oddskvot är lägre än

den för utbildning, 1.4. Även bland högre tjänstemän i den yngre ålders- gruppen är benägenheten att besöka teater avsevärt högre än i jämförelse med andra grupper och personer verksamma inom administrativa eller kom- mersiella yrken skiljer sig också signifikant från övriga yrkesgrupper. Äldre personer har inga signifikanta oddskvoter.

För konsertbesök är sannolikheten bland yngre personer förhöjd om de har en högre utbildning och likaså måttligt förhöjd bland lägre och medelhöga tjänstemän. Också personer inom akademikeryrken och i kommersiellt arbete har en signifikant oddskvot som tyder på förhöjd sannolikhet för konsert- besök.

Det starkaste sambandet mellan utbildning och kulturaktiviteter finner vi bland yngre personer som besökt museum. Det är mer än 5,5 gånger högre sannolikhet att en eftergymnasialt utbildad person varit på museum än en för— gymnasialt utbildad. Socio—ekonomisk status visar inga signifikanta skill- nader mellan grupperna och bara akademikeryrken urskiljer sig bland yrkes- gruppema. Den äldre gruppen har inga signifikanta skillnader i någon av bakgrundsvariablema.

Kvinnor, oavsett åldersgrupp, har ökad benägenhet för besök på bibliotek. Utbildningsvariabeln uppvisar signifikanta samband men inte variabeln socio- ekonomisk status. Akademikeryrken ger ökad sannolikhet i båda åldersinter— vallen och yrken inom socialt/vårdområdet likaså, men då bara bland yngre personer.

Sammanfattningsvis ger den logistiska regressionsanalysen tydliga svar på utbildningens starka förklaringsvärde bland personer mellan 25 och 44 år. Denna variabel särskiljer beteendet för alla de studerade kulturaktiviteterna medan yrke eller socio-ekonomisk status inte på samma systematiska vis är särskiljande. Ett undantag är då yrken med teknisk, naturvetenskaplig, sam- hällsvetenskaplig eller humanistisk inriktning, som i samtliga kulturvariabler visar starkt samband med kulturaktiviteterna. Kön är relativt mindre särskil- jande som förklaringsvariabel. Bland de äldre finns också samband med ut— bildning och akademikeryrken och hög oddskvot för två av de fem studerade kulturaktiviteterna — besök på konsert och bibliotek.

Vi har också låtit göra en kompletterande oddskvotanalys bara för kvinnor. Analysen gjordes på kvinnor i samtliga åldersgrupper och antalet studerade variabler utvidgades enligt den vida kulturdefinition som också användes i analysen av befolkningsgruppema i avsnitt 5.2. Variablerna konstdans och körsång, som har få utövare i befolkningen uteslöts dock av bearbetnings- tekniska skäl.

De bakgrundsvariabler som ingår i analysen är ålder, socio-ekonomisk status samt fysisk rörlighet.

Av analysen framgår att varje åldersgrupp är mer aktiv i någon eller några kulturvariabler än den relativt gamla referensgruppen (75—84 år), de yngsta kvinnorna går i mycket större utsträckning på bio och även 25—44—åriga

kvinnor tillhör oftare biobesökarna. Övriga skillnader mellan grupperna gäller i samtliga fall egenaktiviteter. Ju yngre man är desto mer sannolikt att man ägnat sig åt att måla, fotografera eller lyssna på fonogram. De medelålders skiljer sig från andra åldersgrupper genom att oftare läsa tidskrifter.

Den socio-ekonomiska variabeln visar att kvinnliga tjänstemän på mellan— nivå i större utsträckning än de icke facklärda arbetarna har ägnat sig åt 10 av de 15 aktiviteter som studerats. Studerande kvinnor har högre sannolikhet att ägna sig åt sex av aktiviteterna och de kvinnliga högre tjänstemännen ägnar sig mer åt 7 av de 15 aktiviteterna än vad icke facklärda arbetare gör. För högre tjänstemän eller tjänstemän på mellannivå ingår alla eller så gott som alla aktiviteter som betyder besök på kulturinstitution. De studerande har signifikant större benägenhet att besöka bio och teater samt bibliotek.

5.4 Sammanfattande iakttagelser

I detta avsnitt har vi analyserat utvecklingen av deltagandet i kulturlivet på ett övergripande plan. Genom att konstruera index samt bearbeta tillgängliga uppgifter genom undergruppsindelning får vi en viss indikation på utveckling över tid, vilka grupper som är aktiva och hur starkt förklaringsvärdet är i olika bakomliggande oberoende variabler.

Vi har studerat förändringar i kulturvanoma över tid, mångsidigheten i olika gruppers vanor och samband med olika bakgrundsvariabler samt det relativa förklaringsvärdet i ett antal utbildningsrelaterade bakgrundsvariabler.

Totalintrycket är att aktivitetsnivån generellt är hög i Sverige och att man under den senaste 10—årsperioden lyckats öka intresset ytterligare för några kulturområden. Samtidigt kan vi se att de skillnader som brukar påpekas mellan olika befolkningsgrupper tycks bestå med ett undantag. Vi verkar få fler aktiva medelålders och äldre.

Den grupp som var ung då 1974 års kulturpolitik fastlades, de som nu ut— gör gruppen 45—64-åringar, är en grupp som på många punkter förändrat sina vanor på kulturområdet. Vi kan naturligtvis inte uttala oss om huruvida ett äkta samband föreligger, men man kan fundera över om inte påverkan under de första åren med en kulturpolitik satte spår bland de då unga på ett alldeles särskilt sätt. Detta skulle behöva studeras närmare och resultaten kan möjligen bekräfta hypotesen att varje tidsperiod måste vinna sina unga för kulturen genom målmedvetna insatser.

Ett annat tydligt resultat är det starka förklaringsvärdet i utbildningsvaria- beln. Den slår särskilt igenom lband de yngre. Man bör dock hålla i minnet att det är stor skillnad på den grupp som inte hade möjlighet att studera vidare för 20 eller 50 år sedan och den grupp som inte studerar vidare i dag. Tolv års skolutbildning erbjuds numera de allra flesta nio skolår är obligatoriskt. Det betyder dels att den grupp som har kort skolutbildning ständigt minskar. Den 107

lilla grupp som lämnar skolan efter nio år eller kortare tid är inte jämförbar med äldre korttidsutbildade. En konsekvens av detta är att också kulturpoliti— ken måste finna nya vägar om man har ambitionen att nå också denna min— skande grupp.

Bland personer i övre medelåldern eller pensionsåldern finns en stor bredd inom den mycket stora grupp som kategoriseras som förgymnasialt utbildad.

Det är tydligt att de starkaste förklaringssambanden tycks finnas mellan utbildning och olika kulturaktiviteter. De socio-ekonomiska skillnaderna eller skillnader i yrkesval tycks spela en relativt mindre roll. Det tycks också som om kön spelar relativt mindre roll än utbildning även om det också är så att de minst aktiva är lågutbildade män och de mest aktiva är välutbildade kvinnor.

Även om rörelser i kulturvanoma kan konstateras över tid är det svårt att värdera i vilken utsträckning dessa rörelser beror på den förda kulturpolitiken eller inte. I vissa fall kan vi antagligen med säkerhet uttala oss om att det inte är fråga om en sådan effekt. Det gäller t.ex. de relativt stora ökningarna av intresset på musikens område. Ett växande musikintresse är emellertid någon- ting för kulturpolitiken att ta fast på. Många människors kulturella kontakter äger i dag rum genom musiken.

En annan tydlig trend i materialet är att den egna bildningsaktiviteten gått tillbaka. Delvis kan detta vara en effekt av att utbildningsnivån ökar i sam- hållet, men här avspeglar sig också bland unga människor minskad efter- frågan på folkbildningens traditionella studieverksamhet, ökade kostnader för deltagaren parallellt med effekten av ett minskat utbud. Inom ramen för det index som rör bildningsverksamhet ingår också aktiviteter som att skriva insändare och artiklar. En särskild granskning av utvecklingen av den variabeln tyder emellertid inte på någon minskad aktivitet bland yngre. För- klaringen ligger i minskat deltagande i kurser och studiecirklar bland yngre.

Rörelser i denna aktivitet kan emellertid också ha andra än kulturpolitiska orsaker. Kvinnors ökande förvärvsarbetsgrad är exempel på en sådan förändring. En relativt måttligt minskad efterfrågan på studiecirklar kan också vara orsaken till att utbudet krymper eller att avgifterna ökar vilket i sin tur kan leda till relativt större rörelser i andelen deltagare i olika befolknings— grupper.

Verksamhetsinnehållet på ett kulturområde förändras också över tid. Exempelvis arbetar teatern i dag med andra typer av uppsättningar, i mindre salonger och även med färre föreställningar jämfört med för 20 år sedan. Vid jämförelser av en kulturaktivitet vid två tidpunkter kan man således aldrig utgå från att allt annat är lika.

Analyser av det slag vi här ägnat oss åt blir med nödvändighet förenklade. Samtidigt är det den möjlighet som står till buds om man också vill väga in effekten av många olika variabler individrelaterade eller situationsrelaterade. För att läsaren också ska ha en möjlighet att stämma av sin verklighetsbild på olika kulturområden övergår vi nu till att gå igenom område för område.

6. Teater och cirkus

Teaterområdet karaktäriseras av

att andelen mycket intresserade av teater är ganska liten 5 % av befolkningen, att ungefär 40 % av befolkningen varit på minst en teaterföre- ställning under ett år, att en ökande andel av befolkningen sett någon amatörteaterföre- ställning under det senaste året, en rikstäckande institutionsstruktur, som omfattar tre helt statligt finansierade institutioner Dramaten, Operan i Stockholm och Riksteatern — samt 27 övriga teaterinstitutioner varav flertalet är länsteatrar, att det finns ca 150 fria teatergrupper, varav ca 60 har statliga bidrag, att statliga bidrag utgår även till vissa andra teaterändamål som Drottningholmsteatem, Vadstenaakademien och Marionetteatem, att det finns ett litet antal privatteatrar, framför allt belägna i Stockholm, att teaterområdet är det enskilda konstområde som uppbär det mest omfattande statliga stödet men att finansieringen av de regionala teaterinstituionema till största delen sker med bidrag från kom- muner och landsting, den organisatoriska strukturen på teaterområdet är stark, att det finns ett nät av arrangerande teaterföreningar, de allra flesta lokala föreningar inom Riksteatern, att studieförbunden också fungerar som arrangör av teaterföre- ställningar, att Skådebanan arbetar pedagogiskt och biljettförmedlande med målsättning att locka nya grupper till teatern, att amatörteaterverksarnheten ökat under perioden, teater också ges i radio och television och där möter en minskad men alltjämt stor publik.

6.1. Befolkningens intresse för teater

I olika undersökningar genom åren framkommer att få personer har ett starkt intresse för teater, men att relativt många har ett visst intresse.l Mindre än 5 % av befolkningen uppger sig vara mycket intresserade av teater och ytter- ligare ca 15 % uppger sig vara ganska intresserade. Ca 35 % av befolkning- en klassificerar sig själva som måttligt intresserade. Intresset för teater är lägst bland barn men ungefär konstant i den vuxna befolkningen oavsett ålder. I särklass starkast är det bland de välutbildade med eftergymnasial utbildning. Ca 40 % av befolkningen har sett någon teaterföreställning det senaste året.

Tre genrer dominerar då befolkningen spontant får nämna vilken slags tea— ter som intresserar dem — komedier, musicaler och klassisk teater. Det senare intresset återfinns dock huvudsakligen bland personer med eftergymnasial utbildning. Två andra genrer samhällsinriktad teater och opera — nämns där— emot av få totalt sett — 2 respektive 1 % av befolkningen. Det innebär i individer räknat närmare 100 000 potentiella besökare på opera och kanske 150 000 personer som är vunna för samhällsinriktad teater. Den samhällsin- riktade teatern har en större grupp intresserade bland personer med eftergym- nasial utbildning där 7 % uppgivit intresse för genren. Det spontant uppgivna operaintresset är oberoende av utbildningsnivå.

6.2. Utbud av teater 6.2.1 Utbudets omfattning och geografiska spridning

Teaterföreställningar visas i dag vid åtminstone något tillfälle per år i de flesta av landets kommuner. Antalet fasta teaterinstitutioner har mer än fördubblats sedan 1974.

Av nuvarande länsteatrar har fem sitt ursprung i Riksteaterns tidigare fasta regionala ensembler som ombildats till regionala teaterinstitutioner. Två teat- rar, Blekingeteatem och Kronobergsteatem, har lagt ihop sina verksamheter i nuvarande Kronobergsteatern. En teaterinstitution — Norrköping/Linköping stadsteater har under perioden ombildats till regionteater. Ett par av de i dag statsunderstödda regionala teaterinstitutionema har ett förflutet som fria tea— tergrupper med statligt stöd. Det gäller Skaraborgsteatem med hemmascenen i Skövde, Byteatem i Kalmar samt Folkoperan i Stockholm. Sammantaget betyder detta att teaterns regionalisering inte alltid inneburit att ett tidigare

1 Nordberg J & Nylöf G (1987): Kulturbarometern i detalj: Tema Teater. PUB Informerarl Sveriges Radio/PUB i samarbete med Statens kulturråd samt Nordberg ] & Nylöf G (1992): Kulturbarometern i detalj: Tema Teater. Rapport nr 11 Sveriges Radio/PUB i samarbete med Statens kulturråd.

”teaterlöst” län verkligen tillförs helt ny teater. Regionaliseringen av teater- institutionema har däremot skapat ett ganska komplett teatemät över landet.

Diagram 6.2.1 Antal föreställningar totalt och utanför hemkommunen för statsstödda teaterinstitutioner respektive statsstödda fria teatergrupper.

Antal 14 000 I |_. ' Antal 12 000 ./',-X. . / föreställningar X-/ X. I Peatår' . 10 000 institutioner 8 000 _D—Varav utanför 'N. '—,_—-O hem— 6 000 x /./ kommunen

* Antal

,. .

4 000 & föreställningar

fria 2 000 teatergrupper O _o—Varav utanför

=:- tx o m xo ox N N en sr hem- 2 ': 08 & $ & Q $ $ $ kommunen ("'i 0 ON N 113 OO '— "- N om [x [x [x oo OO oo Ch CN ON ON ON ON ON CN ON CN ON ON & CN

Källa: Tabell 6.2.1a

Trots tillkomsten av många nya teaterinstitutioner har antalet föreställ— ningar som erbjuds publiken förändrats ganska litet under perioden. En för- klaring till det är att de teaterinstitutioner som funnits med under hela 20-års- perioden har minskat sina föreställningar från drygt 11 000 till knappt 9 000 föreställningar totalt. Här förekommer dock stora variationer mellan enskilda institutioner — en del har ökat antalet föreställningar medan andra minskat. Största minskningarna svarar Riksteatern och Musikteatern i Malmö för. Att Riksteaterns föreställningverksamhet minskat genom ombildandet av de re- gionala ensemblema är ganska naturligt. Riksteatern har dock minskat sin fö- reställningsverksamhet i samtliga län i landet från knappt 4 400 spelåret 1973/74 till drygt 1 700 spelåret 1993/94. Spelåret 1991/92 med ca 1 200 föreställningar representerar vågdalen i utvecklingen. Föreställningar för sjukhus och vårdinstitutioner m.m. hade t.ex. nästan helt upphört spelåret 1991/92 men ökar nu åter i antal.

6 . 2.2 Turnéer

Riksteatern är en tuméteater. De regionala teaterinstitutionema har uppdraget att erbjuda föreställningar runt om i länen. Föreställningar utanför hemlänet förekommer i begränsad utsträckning. Många fria teatergrupper har en omfat— tande tuméverksamhet.

Rikstetatems tuméverksamhet har minskat dels på grund av tillkomsten av regionteatrar, dels av ekonomiska skäl. De statliga anslagen har inte hållit takten med kostnadsutvecklingen på teaterområdet i allmänhet och för tumé- teatem i synnerhet. Trots att förutsättningama för turnéteater till regionernas huvudorter har förändrats har Riksteatern framför allt förändrat utbudet riktat till de mindre orterna. I en analys som Riksdagens revisorer låtit göra framgår att Riksteatern 1990/91 besökte lika många orter med 5 000 invånare eller mer som man gjorde 1982/83.2 Antalet besökta orter med mindre än 5 000 invånare hade minskat från drygt 200 till ca 100.

I början av perioden var det vanligare att Operan i Stockholm turnerade med sina föreställningar än vad som var fallet vid 1990-talets början då ande— len föreställningar utanför hemkommunen så gott som halverats. Dramaten har under hela perioden haft få föreställningar utanför Stockholm. De första åren på 1990-talet pekade statistiken på en liten ökning, men den senaste tea- terstatistiken visar att Dramaten spelåret 1993/94 gav ungefär 4 % av samtli- ga föreställningar ute i landet.

Variationerna mellan olika regionala teaterinstitutioner är stora. Stadsteat- rarna, som endast undantagsvis har bidrag från landstingen, turnerar i minst utsträckning. Mellan 0 och 14 % av föreställningarna spelas utanför hemmascenen. Länsteatrarna turnerar mer men skillnaderna är mycket stora mellan olika teatrar. Spelåret 1993/94 gavs i genomsnitt 45 % av föreställ- ningarna utanför hemmascenen. För länsteatem i Örebro var andelen endast 13 %, vilket ändå är en ökning sedan institutionen bildades då andelen in— ledningsvis var ännu lägre. Även Östgötateatern har en låg andel tuméföre- ställningar, men drygt 60 % av länets befolkning bor i teaterns två hemkom— muner. Exempel på teaterinstitutioner med hög andel tuméföreställningar är Skaraborgs länsteater och Teater Halland. Båda spelar mer än 70 % av sina föreställningar utanför hemkommunen.

Andelen turnerande utanför hemkommunen bör bl.a. ses i relation till hur stor del av länets befolkning som bor i huvudorten, länets yta och ortsstruk— tur.

Närmare 60 statsunderstödda fria teatergrupper har spelat runt 3 700 fö— reställningar per är utanför sina hemortskommuner det senaste året.

2 Teatrarna och svenska folket (1993). Rapport från Riksdagens revisorer.

6.2.3. Genrer och särskilda målgrupper

Det samlade teaterutbudet har en stark koncentration på talteater.

Genom tillkomsten av Norrlandsoperan, Värmlands musikteater och Folk- operan har dock utbudet fått tillskott av opera och musikteater.

Under de gångna 20 åren har också andra initiativ tagits för att bredda ut- budet av teaterforrner.

Inom Riksteatern finns sedan 1977/78 en ensemble som spelar teater på teckenspråk Tyst teater. Ensemblen var ursprungligen en verksamhet inom ABF som Riksteatern övertog. Riksteatern driver också en teaterverksamhet på finska sedan 1980/81. Man arbetar med såväl egna uppsättningar som gästspel från Finland. Dessutom knyter man finskspråkiga amatörföreställ- ningar till verksamheten.

Som ett led i att anpassa den nationella tuméteatem till det faktum att Sve- rige blivit allt mer mångkulturellt har ensemblen Shikasta bildats. Verksamhe— ten inleddes 1992/93. Inom de grupper som under de senaste decennierna in- vandrat till Sverige finns hundratals välutbildade scenkonstnärer.

En särställning bland de språkliga minoriteterna i Sverige har den samiska urbefolkningen. Under 1970— och 1980—talet verkade den samiska teatern Dålvådis — en stor del av tiden som fri teatergrupp med statsbidrag. Gruppen lade ner sin verksamhet 1990. Senare har en ny teater, Samiska Teatern, bil- dats.

De dansensembler som finns inom fem av teaterinstitutionema behandlas i kapitel 7.

6.2.4. Utbud för barn och ungdom

Årligen sätts mellan 80 och 100 olika föreställningar avsedda för barn- och ungdomspublik upp runt om på landets teaterinstitutioner. Spelåret 1993/94 gav de närmare 4 300 barn- och ungdomsföreställningar vilket är en ökning med närmare 500 jämfört med slutet av 1970-talet. De teaterinstitutioner som fanns vid 20—årsperiodens början har varierat antalet föreställningar under pe- rioden.

Diagram 6.2.2 Antal föreställningar totalt och för barn och ungdom för teaterinstitutioner respektive fria teatergrupper.

Antal föreställningar 14 000 12 000 . Antal föreställningar teater- 10 000 institutioner g 000 El varav för barn och ungdom 6 000 lAntal föreställningar fria teater ru er 4 000 g PP EI varav för barn och 2 000 ungdom 0

1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

Källa: Tabell 6.2.2a & Tabell 6.5.2b

Av det samlade utbudet på teaterinstitutionema utgör barn- och ungdoms— föreställningarna spelåret 1993/94 drygt 30 %. Tio år tidigare låg andelen högre med närmare 40 %. Den stora andelen barn- och ungdomsföreställ— ningar produceras av länsteaterinstitutionema som även 1993/94 ligger på en nivå på över 40 %. De tre nationalscenerna och stadsteatrarna har en nivå som understiger 30 %. Vissa är har de regionala teaterinstitutionema fått ökade bidrag för att stärka sin teaterverksamhet mot de yngre målgruppema.

Totalt kan man alltså konstatera en ökning av antalet uppsättningar vid tea- terinstitutionema vad beträffar teater för barn och ungdom framför allt mot periodens slut samt betydande svängningar mellan åren i antalet föreställ— ningar.

De fria teatergruppema är viktiga producenter av barn— och ungdomsföre- ställningar. Föreställningar anpassade för bam och ungdom har ökat i de fria teatergruppemas utbud och utgör i dag drygt 70 % av deras verksamhet, mot drygt 50 % under början av 1980-talet. De fria teatergruppema har de senaste åren gjort ca 1 000 fler barn- och ungdomsföreställningar än teaterinstitutio- nema tillsammans. Man spelar dock i regel för mindre publiker.

Såväl tuméverksamhet som föreställningar för barn— och ungdom har blivit viktiga inslag i bidragsvillkoren för de fria teatergruppema vilket kan vara en förklaring till att de bibehållit en hög andel sådana föreställningar när teater- institutionema har minskat sina andelar.

6 . 2 . 5 Arrangörsnätet

Basorganisationen för teaterverksamheten runt om i landets små och medelstora kommuner är teaterföreningama. Under 20—årsperioden har ett 60- tal teaterföreningar tillkommit och verksamhet finns nu i 225 av landets kommuner. Teaterföreningama är sammanslutna i länsteaterföreningar, i dag sammanlagt 23 till antalet. Teaterföreningama utgör grunden för Riksteaterns verksamhet och tillsammans med styrelsen utgör teaterföreningamas ombud kongressen som är Riksteaterns högsta beslutande organ. Teaterföreningama ordnar emellertid inte bara föreställningar med Riksteaterns ensembler utan arrangerar också föreställningar med länsteatems tuméutbud och med fria teatergrupper. Teaterföreningama arbetar också med publikrekrytering på sina respektive orter och tillsammans ordnar man årligen mer än 8 000 före- ställningar vilket motsvarar i genomsnitt 30 föreställningar per kommun. Ca 70 % av de föreställningar som arrangeras kommer från andra producenter än Riksteatern.

På senare år finns emellertid tendenser till att arrangörsledet sviktar, främst till följd av att de kommunala bidragen minskat. Teaterutredningen förordade att man skulle prioritera insatser för arrangörsledet bl.a. genom att teater- föreningama skulle ges ökade möjligheter att satsa på bildningsverksamhet och publikarbete.

Arrangörsledet består också av främjandeorganisationen Skådebanan som i och för sig inte själv arrangerar några teaterföreställningar men som har betydelse för att intressera en publik till föreställningsverksamheten.

Folkbildningen har också stor betydelse som arrangör av föreställnings- verksamhet genom de kulturprogram som anordnas inom dramatisk fram- ställning och dans. Fram till slutet av 1980-talet ökade dessa arrangemang till fler än 10 000 program eller föreställningar per år. Under de första åren på 1990—talet skedde en nedgång, men den senaste statistiken från studie- förbunden visar att antalet kulturprogram med dramatisk framställning är fler än någonsin med närmare 13 000 arrangemang 1993/94.

En stor arrangör av teater har också skolan varit. Särskilt för barn- och ungdomsföreställningar är skolan den viktigaste arrangören. Det har på senare år funnits en stark oro för denna del av arrangörsnätet då skolornas organisation förändrats. Då pengar decentraliserats från kommunala förvalt- ningar till de enskilda skolorna har inledningsvis bl.a. de fria teatergruppema drabbats. Enligt Kommunförbundet pågår arbete i många kommuner för att skapa en ny, välfungerande arrangörsroll bl.a. genom att skolorna utser kulturombud som samverkar om köp av föreställningar.

6.2.6. Utbud i etermedierna

Den spridning av teatern som konstform som radion och sedermera televisio- nen svarat för har varit mycket stor. Radioteatems utbud har ökat i sänd— ningstimmar per vecka under den gångna 20-årsperioden från drygt 6 till drygt 9 timmar och Radioteatern har ett utvecklat samarbete med bl.a. landets regionala teaterensembler.

Tv-utbudet har ökat från 4 timmar till 27 timmar dramatik i veckan under perioden 1973 till 1992. Den egna produktionen har emellertid ökat relativt sett mindre under samma period. År 1973 producerades drygt 2 timmar teater eller film av Sveriges Television. År 1992 var egenproduktionen på kategorin dramatik knappt 4 timmar.

Tv—teaterns tidigare fasta ensemble introducerade många skådespel och scenkonstnärer direkt i de svenska vardagsrummen under 1960-talet och många föreställningar har blivit älskade klassiker. Framför allt gäller det kan— ske bearbetningar av verk som spelats in i levande miljö som Hemsöborna, Raskens eller Kära Farmor.

Den stora ökningen av sändningstid för drama i tv står dock seriefiktionen för. Med serier som Varuhuset och Rederiet har televisionen etablerat en an- nan forrn av dramatik än den tidigare vanliga tv-teatem. I takt med att radion och televisionen utsatts för konkurrens kan man konstatera dels att utbudet av dessa genrer ökat, men också att publikema till de enskilda programmen i re— gel har minskat.

Dramaten och Operan i Stockholm hari sina avtal inskrivet att de ska med- verka till tv-överföringar av sitt utbud. Det har också under den gångna 20— årsperioden gjorts försök att med etermediemas hjälp göra de olika teaterupp- sättningama vid regionala teaterinstitutioner tillgängliga för en större publik, men någon helhjärtad satsning har inte kommit till stånd. En tillbakablick på perioden 1981—1994 visar att antalet överföringar i de flesta fall varit lågt. I stort sett handlar det i genomsnitt om en föreställning per år från Operan i Stockholm och Dramaten. Även andra teaterscener i landet får föreställningar omformade till tv—föreställningar, dock i ännu mindre omfattning.

En tv-bearbetning kan göra en tv-teaterföreställning tillgänglig för långt fler personer än vad som någonsin kan få möjlighet att se föreställningen di— rekt från scen. Det har emellertid förekommit en återhållsamhet från såväl tea- terinstitutionemas som televisionens sida när det gäller att genomföra sådana bearbetningar. Ur televisionens perspektiv innebär det bara en begränsad kostnadsreduktion att omforma en befintlig föreställning till tv—formen jämfört med kostnaden för originaluppsättningar. Man har haft strävan att utveckla tv- dramat till en egen konstform. Men motstånd har också, i vissa perioder, funnits bland scenkonstnärerna som inte alltid tycker att tv-mediet förmedlar deras uppsättningar med alla dess kvaliteter och som oroat sig för att kontak- ten med publiken ska bli lidande. På senare år har samarbetsklimatet, enligt

uppgift, förbättrats och under 1995 planerar Sveriges television t.ex. sänd- ning eller inspelning av tre olika uppsättningar från Dramaten.

6.3. Publiken till teater

Är 1993/94 gjordes totalt mer än 2,8 miljoner besök på den offentligt stödda teatern runt om i landet, ca 298 000 på Riksteatern, ca 260 000 på Drama- ten, ca 182 000 på Operan i Stockholm, ca 1 446 000 på läns- och statsteat- rama tillsammans och ca 649 000 besök inom ramen för de statsstödda fria teatergruppemas verksamhet.

Antalet teaterbesök (sålda biljetter) har minskat under hela 20-årsperioden från knappt 4 miljoner besök till ca 2,8 miljoner besök på de statsunderstödda institutionsteatrarna tillsammans med de fria teatergruppema. Publikintresset sviktar således. Men det finns stora skillnader mellan olika teatrar. De institu— tioner som funnits med ända sedan periodens början hade då en publik på drygt 3 miljoner besök medan man 20 år senare har ca 1,7 miljoner besök. Samtidigt har ungefär hälften av stads- och länsteatrarna snarare stärkt sin ställning, uttryckt i antal sålda biljetter, sedan mitten av 1980—talet. Operan i Stockholm, Dramaten och Riksteatern har minskat sin publik, Operan med ca 80 000, Dramaten med ca 100 000 och Riksteatern med drygt 700 000 be- sök. Då bör man emellertid hålla i minnet att en del av Riksteaterns minskning är en följd av ombildandet av de regionala ensemblema. De fria grupperna med statsbidrag redovisade i slutet på 1980-talet en gemensam besöksstatistik på över 800 000 besök.

Det har ibland diskuterats om ökat intresse för privatteatrarnas utbud kan ligga bakom publikminskningen på de offentligt stödda teatrarna. Så tycks emellertid inte vara fallet. De privatteatrar i Stockholm vi kunnat följa tillbaka till 1970—talet har snarare minskat än ökat sin publik och de sex teatrar, China, Folkan, Intiman, Maxim, Oscars och Vasan, som kan följas sedan de första åren på 1980-talet har fått vidkännas publikminskningar från ca 750 000 besök 1982/83 till 590 000 1990/91. Det är däremot troligt att de numera vanligt förekommande sommar- och bygdespelen liksom livaktiga amatörteaterföreningar runt om i landet samlar en inte obetydlig publik.

6 . 3 . 1 Teaterbesökarna

Hittills har vi redovisat tetaerbesök i termen av sålda biljetter. Ser vi till antal besökare, dvs. antal människor som går på teater får vi en delvis annan bild av utvecklingen.

Diagram 6.3.1 Andel av befolkningen som besökt teater under senaste året.

% av befolkningen * * * * * * *4*4* * * * 45 * * * 41 42 * * 43 40 35 30 25 20 15 10 5 0 CN 0 ("'t W [x CN _ '— (6 D |x 00 00 00 00 ON ON OS 3 9 & cl» vb rl c's 5 _' ä a a a a % a * befolkningen från 11 år ingår

** befolkningen från 16 år ingår *** befolkningen från 9 år ingår Källa: Tabell 6.3.la

Det är svårt att få en fullständigt jämförbar bild över teaterbesökarna under vår utvärderingsperiods första decennium. Tillgänglig statistik är baserad på olika slags åldersgrupper men trenden är ändå entydig. Ungefär en tredjedel av befolkningen kan räknas in som teaterns besökare under loppet av ett år under periodens första del varefter andelen ökar till upp emot drygt 40 % un— der 1980—talet.

En sammanvägning av resultaten från biljettstatistiken och befolkningsun- dersökningarna pekar på att det inte tycks finnas stora grupper som slutat gå på teater. Däremot finns det anledning att tro att man går mer sällan och på delvis andra slags föreställningar än tidigare.

Operaföreställningar när som framgått små andelar av befolkningen. Opera- publiken återfinns i hög utsträckning bland personer med hög utbildning samt bland personer boende i Storstockholm. Detta resultat motsvaras väl av en nyligen genomförd publikundersökning på Operan i Stockholm där det visade sig att 83 % av salongens besökare kom från Stockholrnsomrz'idet.3 I samma undersökning konstaterades att 81 % av publiken hade gymnasieutbildning eller eftergymnasial utbildning.

Någon motsvarande färsk undersökning från Dramaten finns inte rapporte- rad, men två undersökningar genomförda i mitten av 1970-talet respektive 1980-talet visade att 85 respektive 80 % av publiken kom från Storstock-

3 Operans årsbok 1992—93.

holmsregionen och 68 % av publiken hade en avslutad gymnasieutbildning eller högre.4

Att 15—20 % av publiken på såväl Operan i Stockholm som Dramaten kommer från landet utanför Storstockholm betyder inte att det är 15—20 % av de boende utanför Stockholm som varit på dessa scener under det senaste året. Av hela befolkningen var det 1991 totalt 7 % som varit på Dramaten el- ler Operan i Stockholm under det senaste året. Av de boende i Storstockholm var det 24 % — av de boende utanför de tre storstadsregionerna är det 4 %! Bland boende i Malmö och Göteborg betyder de båda nationalscenema ännu mindre 1 % av invånarna i dessa båda storstäderna hade besökt Operan i Stockholm eller Dramaten under loppet av en lZ-månadersperiod. År 1985 ställdes också frågan om man besökt Operan i Stockholm respektive Drama— ten någon gång under sin levnad. Det var 21 % av alla tillfrågade som varit på Dramaten och 15 % som besökt Operan i Stockholm någon gång. De bo— ende i Storstockholm dominerar helt dessa båda grupper — nästan 60 % av Stockholmarna hade någon gång varit på Dramaten och 48 % av samma grupp hade någon gång besökt Operan. Bland övriga landets invånare var motsvarande andel för Dramaten mindre än 20 % och för Operan i Stock- holm mindre än 10 %. Ju äldre personer desto större var sannolikheten att frågorna besvarades med ”ja”. Störst betydelse efter hemorten — har inte oväntat utbildningsnivån.

6.3.8 Hinder för att besöka teatern

Data från mitten av 1960-talet visar att 1965/66 var det i ett urval av Stor- stockholmare mer än hälften som inte varit på teater en enda gång under senaste 18 månadema.5 Ca 10 % av befolkningen i storstadsområdet stod för hälften av alla teater besök under perioden. En tredjedel av de tillfrågade an- såg att radio och tv tillgodosåg deras teaterbehov och att kvällströtthet, svårig— heter att skaffa biljetter och allmän okunskap om teatrarna upplevdes som de största hindren att gå på teater. Kvinnor hade ytterligare två argument — höga biljettpriser och bristande intresse för teater i familjen eller bekantskaps- kretsen.

Frågor som ringar in andelen som inte varit på talteater de senaste 5 åren har ställts 1985/86 samt 1991. Vid båda tillfällena var det drygt 40 % av be- folkningen som inte besökt talteateri det tidsperspektivet.

4 Nowak L (1983): Dramatens publik. Rapport nr 21 Sveriges Radio/PUB. 5 Swedner H et al.(l97l): Skådebanans ombud och medlemmar. En studie av publikorganisation. Lunds universitet.

Frågor om hinder för teaterbesök ställdes 1992, då till hela befolkningen.6 Det främsta skälet att inte besöka teatern vara att man upplever sig upptagen av förvärvsarbete och familj. Det är fortfarande vanligt att uppge att film eller tv tillgodoser motsvarande behov, vilket 14 % gör. Biljettprisema uppges som skäl att avstå från teaterbesök för endast 4 % av befolkningen, att man känner sig vilsen på teatern anger bara 2 %. Däremot är det geografiska av- ståndet ett hinder som nämns av 14 % av de svarande. Andelen varierar dock med boendeorten. Exempelvis nämns det av runt 20 % av de boende i Västernorrland, Blekinge och Norrbotten men bara av drygt 5 % i Göteborgs och Bohuslän samt Östergötland.

6.3.2. Besökare i olika åldrar

Framför allt de yngre barnen uppvisar en hög andel teaterbesökare. Under se— nare år har så många som närmare 80 % av de yngsta barnen, 3—8-åringama besökt en teaterföreställning under loppet av ett år. Ju äldre barn inom den gruppen desto fler som varit på teater. Daghem och skola spelar här en mycket stor roll. För barn, 3—8 år, till föräldrar med kort utbildning är det förskolan och skolan som ordnat senaste besöket i tre fall av fyra, men även barn till föräldrar med eftergymnasial utbildning är beroende av skola och

daghem för sina teaterbesök. Det finns en liten skillnad redan i dessa åldrar mellan pojkar och flickor på cirka 5 %. I takt med att teaterinstitutioner byggts ut i landet har de geografiska skillnaderna mellan andelen teaterbesö- kare bland småbarnen utjämnats. Under början av 1980—talet var det 80 % av storstadsbarnen som varit på teater någon gång under ett år, men 60 % av småbarn bosatta på små orter. Tio år senare är motsvarande andelar 84 % mot 78 %.

Andelen besökare på teater bland de äldre skolbarnen har varierat både uppåt och nedåt olika år. Man kan fråga sig om detta förhållande speglar för- ändrade villkor för skolan snarare än ett varierande teaterintresse hos barnen. Jämför man data från 1980-talets början med uppgifter tio år senare kan man se en liten ökning av andelen teaterbesökare bland 9—14-åriga skolbarn som nu ligger på nivån 47 %.

För befolkningen i yrkesverksamma åldrar gäller att andelen teaterbesökare ökat under hela 1980-talet och nu närmar sig en årlig besöksandel på ca 45 %. Även pensionärsgruppen över 65 år har fått en ökande andel teaterbe- sökare, men avståndet mellan de yrkesverksamma och pensionärerna har trots det snarare ökat än minskat under perioden.

Diagram 6.3.2 Andel teaterbesökare senaste året och senaste månaden i olika åldersgrupper, förändring under 10 år

% teaterbesökare

80 Besökt senaste är 70 respektive månad: 60

| l1983—85 år 50

| El 1991—93 är 40

| I 1983—85 mån 30

| I1991—93 mån 20 .. l , |

t.. 05 0? m

9—14 år 15—24 år 25—44 år 45—64 år

65— år

Källa: Tabell 6.3.2a= Tabell 6.3.1a

6.3.3. Skillnader mellan män och kvinnor

Bland barn är det, som tidigare nämnts ganska små skillnader mellan könen med avseende på andelen teaterbesökare genom att de ofta besöker teatern i grupp. Det är ungefär 10 procentenheter fler kvinnor än män i vuxen ålder som är teaterbesökare.

6.3.4. Utbildning och facklig tillhörighet

Utbildning, yrke och facklig anslutning är tre variabler som har starkt sam— band med varandra. Utbildningen är den bakomliggande variabeln till de båda andra i stor utsträckning. De högutbildade har ungefär dubbelt så hög andel teaterbesökare som lågutbildade. Gapet har varit oförändrat under hela den senaste lO-årsperioden.

Ser vi till sysselsättning skiljer sig de studerande från förvärvsarbetande. Närmare 60 % av de studerande har varit på teatern det senaste året. Tidigare var det också vanligast inom just denna grupp att gå ofta på teater — dvs. att ha besökt teatern senaste månaden eller minst 6 gånger under ett år. I början av 1990-talet har andelen återkommande teaterbesökare ökat också i de yrkes— aktiva åldrarna — oavsett ålder och oavsett sysselsättning. De studerande har däremot minskat sin andel återkommande besökare något.

Diagram 6.3.3 Teaterbesök senaste året fördelat efter fackliga huvudorganisationer och kön. Jämförelse mellan 1982/83 och 1990/91.

80 70 60

50 40 Hela befolkningen 30 SACO—kvinnor 20 SACO-män

J TCO-kvinnor 10 TCO—män 0 LO-kvinnor

Källa: Tabell 6.3.3a

Studerar man hur de olika fackliga kollektiven förändrat sina teatervanor finner vi att andelen har ökat bland såväl män som kvinnor i LO- och TCO- kollektiven, medan andelen teaterbesökare har minskat bland såväl män som kvinnor inom SACO-gruppen från en tidigare mycket hög nivå med 76 % av kvinnorna och 60 % av männen till 72 respektive 56 % 1990/91.

På samma sätt kan vi se skillnader i andelen besökare på teater bland arbe- tare och tjänstemän. Medan drygt 25 % av arbetarna varit på teater det senas- te året är det närmare 50 % av tjänstemännen som varit det, 7 % av de högre tjänstemännen har varit på teater flera gånger det senaste året en andel som i och för sig minskat från 12 % de senaste 10 åren. Såväl arbetare som tjän- stemän har dock totalt sett ökat sin andel teaterbesökare sedan början av 1980—talet.

6.3.6. Teaterbesökens geografiska fördelning

Teaterbesökare är starkt beroende av närhet till teaterlokalen. Det förekommer visserligen bussresor till teaterinstitutionema i storstäderna och residensstä- derna men vi kan i undersökningar av teatervanor se att medan 48 % av de 121

boende i landets regionhuvudstäder, där även Borås, Helsingborg, Norrkö- ping och Sundsvall m.fl. icke—residensstäder med teaterinstitution inräknas, varit på teater det senaste året är det bara 37 % av de boende utanför re— gionhuvudortema som varit på teater. Störst avvikelse finns det för den grupp som bor längst ifrån regionhuvudstädema, i glesbygd eller på ren landsbygd, där bara 31 % varit på teater det senaste året. Däremot är skillnaden i besöks- andel mellan Stockholm, övriga storstäder samt regionhuvudorter ganska måttlig. Exempel på län där besök på teater avviker kraftigt nedåt i förhållande till riksgenomsnittet är Jämtland och Norrbotten, men också Jönköping och Halland.

De flesta teaterbesökare uppger att de varit på en teaterföreställning i hemortskommunen. Därnäst vanligast är att besöka teater i samband med re- sor till storstad. Det är 25 % av befolkningen som sett teateri hemortskom- munen och 17 % som gjort ett besök i samband med resa till de tre storstä— derna. Till den senare gruppen räknas då också besökare från kranskommu— nema till de tre storstäderna. De båda grupperna överlappar varandra. Teater— besök i annat län än hemortslänet, utöver storstadsbesöken, förekommer i li- ten utsträckning. Däremot händer det att man besöker en teaterföreställning i hemortslänet utanför den egna hemkommunen.

6.3.7. Besök på föreställningar inom olika genrer

Talteater dominerar bland teaterbesökarna. Såväl i mitten på 1980-talet som i början av 1990—talet är det 27 % av befolkningen som varit på talteater någon gång under året. För befolkningen som helhet dominerar komediföreställ— ningar följd av en pjäs av en klassisk författare. Detta är även rangordningen bland personer med eftergymnasial utbildning, men komedin har där inte samma dominerande ställning som bland personer med lägre utbildning. Musikteater i form av opera, operett eller musikal är också vanliga teater- former att besöka. Det har 16 % av befolkningen gjort. På ungefär samma nivå placerar sig också revyföreställningar. I åldersgruppen 45—64 år är besök på revy t.o.m. lika vanligt som på talteater.

Diagram 6.3.4 Andel besökare under ett år på olika teatergenrer.

% av befolkningen som tittat/lyssnat på:

TV-teater (svensk teaterpjäs)

Radioteater

Amatörteater Dockföreställning

Revyföreställning

Operett/Musikal

Opera EI 1985/86 Musikteater

I199l

Talteater

0 20 40 60 80 100

Källa: Tabell 6.3.4a

Amatörteatem har vuxit till sedan mitten av 1980—talet då bara 3 % uppgav att de besökt en sådan föreställning. Sommar- och bygdespelen liksom livak- tiga amatörteaterföreningar runt om i landet har bidragit till att göra formen populär. Amatörteatem når också ut oavsett ålder, utbildning eller bostadsort.

6.3.9. Omständigheter runt teaterbesök

Vi har i tidigare avsnitt redovisat att knappt 20 % av befolkningen uppger att de är mycket eller ganska intresserade av teater. En högre andel av befolk- ningen har varit på teater det senaste året. Det är således fler än de mycket eller ganska intresserade som faktiskt går på teatern. En förklaring till skillna- den kan vara att besök på teater, särskilt för kvinnor, har en social dimension. Man går alltså inte på teater bara för att se en föreställning. Hur stor andel av de intresserade, respektive måttligt instresserade eller ointressearde som varit på teater har vi inte kunnat finna någon uppgift om, men tillgängliga data i dataserien Kulturbarometern borde i och för sig kunna ge underlag för en sådan analys.

Kanske får vi viss vägledning om styrkan i den sociala dimensionen genom de två undersökningar som genomförts på Dramaten. Runt 30 % av publiken på enskilda föreställningar förklarar där att besöket varit någon an- nans idé och att de själva inte ordnat med biljetter. Att gå ensam på teatern är också, enligt samma undersökning ovanligt. Mindre än 10 % av publiken på Dramaten var där ensamma. Merparten gjorde besöket tillsammans med en eller flera personer, så många som 25 % i grupp om fem personer eller fler. Det finns dock inget som tyder på att den sociala aspekten kommer i första rummet. Det är pjäsen som är det väsentliga.

6.3.10. Några internationella jämförelser

Generellt sett ligger andelen besökare på teater i de nordiska länderna högt. Varannan islänning har varit på teater det senaste året och även i Finland är andelen teaterbesökare i befolkningen hög med 43 %. I Danmark är nivån

6 Delvis opublicerade data från Sveriges Radio/PUB samt data från Riks- dagens revisorer. 125

lägre än i Sverige 31 % av danskarna har besökt teatern det senaste året och lägst andel finner vi i Norge med 26 % av befolkningen. I samtliga nor— diska länder är det den traditionella talteatern som drar flest i befolkningen. Opera är relativt sett mest populär på Island där ungefär 10 % av befolk— ningen besökt en operaföreställning under ett år jämfört med under 5 % i öv— riga nordiska länder. Det kan också noteras att operett och musikal har mindre stark ställning i andra nordiska länder än i Sverige och att revyn är ungefär lika stark i Norge som Sverige medan den som teaterforrn inte når stora ande- lar av befolkningen i något annat nordiskt land.

I andra länder i Europa är andelen av befolkningen som går på teater lägre. I Frankrike har bara 14 % av den vuxna befolkningen varit på teater det senaste året och så få som 43 % av befolkningen har varit på professionell teater någon gång i sitt liv. Ungefär samma siffror för såväl besök någonsin som senaste året uppmättes för besök på amatörteater. Fransmännen har i gengäld ofta besökt cirkus. Visserligen har bara 9 % varit på cirkus det senaste året, men hela 72 % av fransmännen har varit på cirkus någon gång.

Uppgifter från Nederländerna och Storbritannien är högre än de franska med mellan 25 och 30 % av befolkningen som besökt teater det senaste året. Enligt en undersökning i det tidigare Västtyskland var det 20 % av befolk— ningen som varit på teater senaste halvåret.

6.3.11. Publik vid teaterföreställningar i etermedierna

I takt med att konkurrensen inom och mellan de båda medierna radio och tv ökat har dramats publik vid det enskilda tillfället minskat. De förändringar i lyssnar- och tittarvanoma som inträffat sedan televisionen introducerades har påskyndat minskningen av lyssnare till enskilda radioprogram. På 1980-talet hade en veckas utbud hos Radioteatern en publik på runt en halv miljon människor. Numera sänds radioteaterns utbud samlat under helgerna och når då 250 000 personer med en eller flera föreställningar under loppet av en helg. Radioteatern har en särskild styrka i förmågan att nå såväl barnen, bl.a. genom de sommarlovsdramatiseringar som förekommit, som de äldsta som inte i så stor utsträckning kommer iväg på levande teater. Radioteatern kan fortfarande hävda sig väl med den publik den levande teatern når.

Många teaterföreställningar i tv har blivit älskade klassiker. Dramaproduk- tioner som filmats i levande miljöer når ofta mycket stora publiker. Tidigare gällde det också tv-teater i ett format som mer liknar teaterscenens. Mångniil— jonpubliker var inte ovanligt på 1970—talet. Men också i dag när uppsättningar som till formen mer liknar teaterscenens eller som är bearbetningar av upp— sättningar från någon av landets teaterinstitutioner stora publiker. Ett exempel är uppsättningen julen 1993 av Henrik Ibsens Hedda Gabler som sågs av en miljonpublik. Tv—bearbetningen samma period av Smutsiga ögon, ursprung—

ligen en enmansföreställning på scen, sågs av drygt 150 000 personer och televiseringen av Markurells i Wadköping från Örebro hade en publik på närmare en halv miljon tittare.

Trots en mindre publik i dag än för 20 år sedan när den enskilda tv—teater— uppsättningen oftast publiker vid ett enda tillfälle som vida överstiger vad en teaterensemble kan hoppas på under ett helt spelår. Man när denna publik överallt i landet och inom alla åldrar och utbildningsgrupper. För många blir det stora teaterupplevelser och kanske den enda kontakten med dramatik.

6.4. Amatörteater

I takt med att besök på amatörteaterföreställningar ökat kunde man förvänta sig att antalet personer som sysslar med amatörteater också ökat. Sedan mitten av 1980—talet har emellertid obetydliga förändringar skett — det är runt 5 % av befolkningen som är aktiva inom amatörteaterverksamhet då som nu. Då befolkningen sedan dess har ökat är det emellertid fler personer nu.

Vanligast är detta intresse bland skolbarn och ungdomar i olika åldrar där mer än 30 % är eller har varit verksamma med amatörteater. Det är också vanligare med amatörteaterverksamhet bland dem som har gymnasieutbild- ning eller eftergymnasiala studier.

Amatörteatergrupper är i regel knutna till något studieförbund. Det finns närmare 450 amatörteaterföreningar anslutna till de båda organi- sationerna ATR och ATF. Tillsammans ansluter de närmare 40 000 med- lemmar. Sverigefinska Riksförbundet samordnar den finska amatörteater— verksamheten i Sverige. ATR uppger till Teaterutredningen att man 1993 producerade närmare 1 000 uppsättningar som tillsammans gavs i drygt 8 000 föreställningar som sågs av en publik på närmare 900 000.

Diagram 6.4.1 Antal 1 000 deltagande istudiecirklar inom teaterområdet.

Antal 1 000 deltagare 90 80 70 . . . ' Teaterhistoria, film-, tv— 60 radiodramatik 50 40 Cl Barnteater 30 . Utövande teater, mim 20 m.m. 10

0

1973/74 1976/77 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

Källa: Tabell 6.4. la

Inom studieförbundens verksamhet är verksamheter inom teaterområdet i tilltagande. Efter en nedgång under början av 1980—talet ökar antalet deltagan- de i studiecirklar åter. Ca 70 000 deltagande var registrerade i cirklar för ut- övande teater 1993/94 vilket förmodligen motsvarar litet drygt hälften så många uttryckt i antalet deltagare eftersom många följer sin cirkel både höst- och vårtermin.

6.5. Teaterns ekonomi

Teaterområdet är det enskilda konstområde som uppbär mest statligt stöd. Om man inräknar samtliga institutionsteatrar, stödet till fria grupper, stödet till övriga teaterändamål som Vadstenaakademien, Drottningsholmsteatern och Marionetteatern, publikfrämjande verksamhet och utvecklingsarbete, cent- rumbildning, amatörverksamhet och internationell verksamhet var stödet 1993/94 närmare 1 miljard kronor. Är 1973/74 var motsvarande stöd i 1994 års pennngvärde ca 650 miljoner kronor. Mer än 90 % av det statliga stödet till teater utgår i form av anslag till teaterinstitutioner av olika slag.

6.5.1. Offentliga bidrag till teater

I takt med att det regionala teaterinstitutionsnätet byggts ut har det statliga stö- det till dessa teatrar ökat kraftigt.

Diagram 6.5.1 Det statliga stödet till olika teaterinstitutioner. 1994 års penningvärde

Antal 1 000 kronor

350 000 300 000 ./' . ' Regionala och _. /, lokala teater- 250 000 /'X. . / institutioner ' 200 000 ., _D—Svenska ' Riksteatern 150 000

' Operan

1 00 000 —o— Dramatiska

50 000 teatern

0

1991/92 1992/93 1993/94

___—._....—

Källa: Tabell 6.5.1a

Stödet till de enskilda teaterinstitutionema varierar. Operan i Stockholm, Dramaten och Riksteatern som helt finansieras med statliga pengar är de scener som har den totalt största omslutningen och de största statliga bi— dragen. År 1994/95 var anslaget drygt 150 miljoner kronor för Dramaten, drygt 200 miljoner kronor för Riksteatern och drygt 250 miljoner kronor för Operan i Stockholm. Operan och Dramaten har haft realökningar av anslagen perioden 1973/74—1993/94 medan Riksteatern fått en realminskning.

De regionala teaterinstitutionema har sammanlagt statliga bidrag som något överskrider bidraget till Operan i Stockholm. Till detta ska föras Landstings- bidrag på närmare 150 miljoner kronor samt kommunalt stöd på ungefär en halv miljard kronor. Såväl de statliga som de landstingskommunala och pri- märkommunala bidragen har ökat mycket under de gångna 20 åren, vilket delvis hänger samman med att teatrarna har blivit fler. Kommunernas bidrag i fast penningvärde har mer än fördubblats. Landstingen, som inledningsvis var en mycket blygsam bidragsgivare till teatern med en summa motsvarande ca 7 miljoner kronor i dagens penningvärde har successivt ökat anslagen till

drygt 140 miljoner kronor budgetåret 1993/94. Även spelintäktema har ökat i fast penningvärde.

Diagram 6.5.2 Intäkter för teaterinstitutionema. 1994 års penningvärde.

Miljoner kronor 2 000

1 800

1 600 1 400 . Spelintäkter

1 200

1 000 800 El Kommunala bidrag

600

400 200

0

I Landstingsbidrag

' Statliga anslag

1973/74 1976/77 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

Källor: Källor: Tabell 6.5.1a & Tabell 6.5.2a & Tabell 6.5.2b & Tabell 65.20

Under den gångna 20-årsperioden har stödet till de fria teatergruppema också ökat mycket. 1993/94 var det 56 grupper som fick statligt stöd vilket är dubbelt så många som 1973/74 då 29 grupper fick bidrag. Stödbeloppen har för dem alla höjts avsevärt. Emellertid handlar det om relativt små anslag i relation till det institutionaliserade teaterlivet. Det statliga stödet ökade fram till 1992/93 då det var 36 miljoner kronor. Det minskade därefter och var 1993/94 ca 30 miljoner kronor genom att Folkoperan blev institution och överfördes till annat anslag. De fria grupperna erhöll också bidrag om ca 8 miljoner kronor av arbetsmarknadsmedel (utöver a—kassa). Självfinansie— ringsgraden hos de fria teatergruppema är avsevärt mycket högre än för tea- terinstitutionema.

Diagram 6.5.3 Intäkter för fria teatergrupper med statligt stöd. 1994 års penningvärde.

Antal 1 000 kronor 180 000

160 000 140 000 120 000 100 000 80 000 60 000 40 000 20 000

0

: Övriga bidrag

Övriga intäkter

lll Biljettintäkter

E Kommunbidrag

' Landstingsbidrag

El Annat statligt bidrag

I Statliga verksamhetsbidrag

1973/74 1976/77 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

Källa: Tabell 6.5.3a

Antalet grupper totalt i landet som spelar teater utan statliga anslag är svårt att bilda sig en uppfattning om många grupper bildas på projektbasis och upplöses sedan, många grupper stöds enbart av kommuner eller landsting. Med utgångspunkt från antalet ansökningar om projektmedel till Statens kul— turråd kan man göra uppskattningen att ungefär 150 fria teatergrupper är verksamma.

Teatercentrum med uppgift att verka opinionsbildande och med en viss förmedlande roll, har fått ökande bidrag under hela perioden. Genom en del- ning skapades en egen centrumbildning för dans varvid resurserna också de- lades upp. Teatercentrum har dock med god marginal återtagit den ekono-

miska nivå man hade före denna delning. Det statliga bidraget utgjorde 1993/94 ca 2 miljoner kronor.

6 . 5 . 2 Spelintäkter

Enligt institutionsteatrarnas egna uppgifter är biljettintäktema totalt ca 212 miljoner kronor spelåret 1993/94. Det är en ökning med närmare 70 miljoner kronor under perioden i fast penningvärde. De statsunderstödda fria grupper- na rapporterar tillsammans knappt 50 miljoner spelåret 1993/94, vilket är en kraftig minskning jämfört med tidigare år. Inte sedan 1982/83 har de gemen- samma spelintäktema för de fria grupperna varit lägre än 1993/94.

Den senast genomförda hushållsbudgetundersökningen från 1992 har gjort beräkningen att hushållen spenderat knappt en halv miljard kronor i dagens penningvärde på teater. Då ingår också biljettköp på privatteatrar, vilka bara i Stockholm hade ca 600 000 besök, samt andra teaterföreställningar som 10- kalrevyer, föreställningar med operettsällskap, amatörteateruppsättningar, bygdespel m.m.

Det bör påpekas att de statsbidragsstödda teaterinstitutionema och fria grupperna inte bara har intäkter från privathushållen utan att teaterföreningar, skolor och förskolor också bidrar med föreställningsköp.

I statistiken över privathushållens utgifter finns tre kategorier med anknyt- ning till teaterområdet — scenframträdanden och dans, teater samt opera och konsert. Den absolut största enskilda posten lägger privathushållen på kategorin scenframträdanden och dans. Posten har också ökat sedan 1970- talet. Minst pengar lägger privathushållen på opera och konsert.

6.5.3. Bidrag till enskilda utövare på teaterområdet

Konstnärsnämnden fördelar bidrag till scen— och filmkonstnärer. Det senaste året fördelades närmare 2,5 miljoner kronor inom teaterområdet. Till detta kommer ett antal scenkonstnärer med inkomstgarantier — totalt 22 personer inom hela området scen och film. Totalt betyder detta att enskilda utövare på teaterområdet stöttas med drygt 3 miljoner kronor enligt Kulturdepartementets beräkningar.

Konstnärsnämnden fördelar också bidrag för internationellt kulturutbyte. Denna del kan inte urskiljas för scenkonstnärernas del. Även Statens kultur- råd och Svenska Institutet fördelar bidrag till detta ändamål.

6.5.4. Bidrag till publikfrämjande verksamhet

Den publikfrämjande organisationen Skådebanan, med sin bas i fackliga or— ganisationer och några studieförbund, har som främsta syfte att intressera tea— terovan publik för teaterbesök. Arbetet bygger till stor del på att rekrytera ar— betsplatsombud eller personer som fungerar som ombud i bostadsområden eller inom medlemsorganisationema. Den bärande idén är således att väcka intresse genom en aktivt uppsökande verksamhet. Ombuden utbildas för sin publikrekryterande uppgift, ofta i samarbete med något studieförbund. Om- budsarbetet är oavlönat. Antalet ombud utvecklades mellan 1970 och 1992 från ca 1 500 ombud till ca 8 000. Under samma period minskade antalet förmedlade biljetter från 200 000 till 102 000.

Mellan 1978/79 och 1991/92 stödde staten Skådebaneverksamheten inom ramen för grundbeloppssystemet. Sammanlagt sju olika regionala skådebanor fick statliga bidrag. Dessutom utgick bidrag till Stiftelsen Riksskådebanan. År 1989 gick Skådebanan i Stockholms län i konkurs. Under ett antal år fördela- des dessa grundbelopp till allmänna teaterfrämjande åtgärder. Från 1992/93 utgår i stället ett samlat anslag till Riksskådebanan och grundbeloppsfinansie— ringen är avskaffad. Anslaget har sedan dess behållits på samma nominella nivå, totalt 4,3 miljoner kronor.

Den regionala verksamheten spelar i dag en liten roll som del i förrned- lingen av teaterbiljetter. Teaterutredningen visar också att de biljetter som förmedlas i regel avser teaterns lättare genrer.7 Man exemplifierar med Skåde— banan i Uppsala som spelåret 1991/92 förmedlade drygt 7 000 biljetter varav drygt 4 500 gick till föreställningar på privatteatram. Teaterutredningen pekar också på att de sammanlagda offentliga bidragen till Skådebanan överstiger den sammanlagda omsättningen av biljettförmedlingen varför man får dra slutsatsen att den förmedlande rollen numera är av underordnad betydelse i Skådebanans verksamhet och att tonvikten i stället ligger på det pedagogiska arbetet.

6.6. Utbildning och arbetsmarknad

Det utbyggda teaternätet har skapat ungefär 1 000 ny arbetstillfällen inom teaterns område. Är 1973/74 hade teaterinstitutionema totalt 2 955 anställda uttryckt i årsverken och 1993/94 rapporterades sammanlagt 3 943. Ca 10 % av de nya arbetstillfällena har tillkommit på institutioner som varit verksamma under hela perioden.

De fria teatergruppema med stasbidrag har fördubblats till sitt antal sedan 1973/74. Det innebär att antalet arbetstillfällen ökat från närmare 190 till ungefär det dubbla för de fria grupper som har statligt stöd. Den genom— snittliga personalstyrkan i de fria grupperna har således hållit sig i princip oförändrad, med mellan 6,5 och 7 årsverken i genomsnitt per grupp.

Under de senaste 20 åren har antalet personer som enligt Folk— och bostadsräkningarna försörjer sig på scenkonst, dvs. på konstnärligt arbete inom scenens område, ökat stadigt och utgjorde 1990 närmare 3 800 per- soner.

Det finns i dag utbildningslinjer inom högskolan för skådespelare, musik- dramatik samt mimare. Vid den sceniska utbildningen inom högskolan ser man att antalet examinerade över tid varit tämligen konstant med i genomsnitt 20—30 examinerade från skådespelarlinjen årligen. Den musikdramatiska lin—

7 SOU 1994z52: Teaterns roller. Betänkande av Teaterutredningen.

jen exarninerar ca 15 elever per år och mimlinjen, som inte har årlig intagning har de senaste åren examinerat ca 5 elever per utbildningsgrupp.

Arbetslösheten är hög inom skådespelarkåren och har ökat under hela 1980—talet. Drygt 20 % av medlemmarna i Svenska Teaterförbundet var an- mälda arbetslösa någon gång under loppet av 1994. Det är en kraftig ökning sedan 1974 då andelen var 4 % — en nivå som stod sig under hela 1970-talet. Många skådespelare involveras i arbetsmarknadspolitiska åtgärder av olika slag.

Samtidigt som det varit ett kulturpolitiskt mål att sprida scenkonsten runt om i landet finns det en tendens till att den växande gruppen skådespelare samlats i storstadsregionerna och då särskilt i Stockholm. Av de nytillkomna scenkonstnärerema mellan 1975 och 1990 består hälften av personer som är bosatta i Stor-Stockholm. Det är en större koncentration av ökningen till hu— vudstaden än för någon av de övriga litterärt eller konstnärligt arbetande grupperna. Där inskränker sig andelen Stockholmare av den totala ökningen till mellan 20 och 40 %. Med tanke på att Stockholm är en teatertät stad och att filmproduktion samt inspelningar för radio och tv i huvudsak är förlagd till Stockholm kan man konstatera att tillväxten av scenkonstnärer skett där arbetstillfällen erbjuds.

En arbetsmarknad för scenkonstnärer finns inom ramen för studieförbun— dens verksamhet. Framför allt bereds många tillfälle att medverka inom ramen för de kulturprogram som anordnas. Tidigare gjordes försök att mäta antalet arbetstillfällen för kulturarbetare inom studieförbunden, men den redovis- ningen förekommer inte längre. Antalet kulturprogram som involverar scen- konstnärer har dock minskat mellan 1988/89 och 1993/94 från närmare 5 000 arrangemang till ca 3 500.

Diagram 6.6.1 Antal arrangemang iform av kulturprogram inom ramen för studieförbundens verksamhet.

Antal arrangemang 1 4 000

12 000 10 000

8 000 lAntal kulturprogram Dramatisk 6 000 framställning 4 000

2 000 0

1973/74 1976/77 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

Källa: Tabell 6.6.1ä

6.7. Cirkus

Cirkus är benämningen på en föreställning i en lokal med amfiteatraliskt an- ordnade åskådarplatser kring en cirkelrund ridbana (manege) där det före- kommer ett flertal artistframträdanden med tonvikt på akrobatik, jonglering, clowneri och djurdressyr. Tidigare förekom cirkus mest i fasta byggnader men numera visas cirkus som regel i tält.

Begreppet Varieté syftar vanligen på en föreställning med ett program som består av ett flertal artistframträdanden av olika slag som visas på en scen eller en scenliknande estrad. Dessa nummer kan vara identiska med dem som bru— kar visas på cirkus. På varietéscenerna förekommer emellertid också sång, tal- och musiknummer, vilka sällan eller aldrig brukar förekomma i en cirkus— föreställning. De nummer som brukar kunna växla mellan varieté— och cirkus- engagemang kallas ofta för skådenummer. De för cirkusarna och varietéerna gemensamma artisterna kan därför betecknas som skådeartister.

I utredningen Kulturrådets betänkande angavs att man avsåg att utvidga den rådande synen på vad som räknades till varje konstart och att de offentli— gas stöd borde omfatta alla genrer inom en konstart. Cirkus borde följaktligen omfatta av de samhälleliga insatserna på samma grunder som teater.8

8 SOU 1972166 Kulturrådet: Ny kulturpolitik Nuläge och förslag. Be- tänkande av Kulturrådet. 135

6.7.1. Antal och utbud

År 1980 uppgick antalet i Sverige verksamma cirkusar till sex. Endast tre av dessa kunde betecknas som helsvenska. Detta var en minskning jämför med tidigare decennier då det funnits fler cirkusar med svensk direktion. Föränd- ringen berodde sannolikt på att det under dessa år blivit svårare att driva en stor svensk cirkus.9

Under 1980-talet inträffade emellertid en ökning av antalet cirkusar i Sve- rige. Denna förändring står sig fortfarande. År 1995 beräknas således ha fö- rekommit elva ambulerande tältcirkusar av varierande storlek i vårt land. Därtill kommer cirkusfestivalen ”Cirkusprinsessan” under en aprilvecka i Stockholm samt cirkusföreställningar i minst tre stationära parkanläggningar. Dessutom har förekommit olika framträdanden av elever från gymnasielinjen vid Vasaskolan i Gävle samt Ludvika Minicirkus, Norsholms Ungdomscir- kus och andra projekt för utbildning av unga skådeartister.

En förklaring till det ökade antalet verksamma cirkusar i Sverige under se— nare år är att man har funnit tidigare nästan oprövade möjligheter att sälja cir- kusbiljetter till organisationer och företag. 10

Innehållet i cirkusföreställningama har under de senaste 35 åren genomgått väsentliga förändringar. Ändringarna beror bl.a. på det förbud som 1960 in- fördes mot förevisning av ett flertal djurslag, framför allt apor och rovdjur. Flera av dessa djurslag var mycket betydelsefulla för cirkusarna och bortfallet av dem har enligt uppgift haft en negativ inverkan på publiktillströmningen.ll Liknande lagstiftning finns i Danmark, Finland och Norge.

6.7.2. Besök på cirkusföreställningar

Det är svårt att få en bild av hur stor del av befolkningen som regelbundet eller någon gång går på cirkus. Det gäller framför allt den vuxna befolk- ningen. Att gå på cirkus betraktas i stor utsträckning som ett familjenöje och de uppgifter som finns att tillgå redovisar endast besök bland barn.

Drygt tre fjärdedelar av alla barn 3—8 år har varit på cirkus någon gång, ca häften av barnen det senaste året. Till skillnad från teaterbesök, som oftast görs i sällskap med förskola eller skola, görs den allra största delen cirkusbe— sök tillsammans med familjen.

Under 1980-talets slut ökade andelen barn som varit på cirkus det senaste året från 34 % 1984 till 55 % 1989/90. Det var något vanligare bland pojkar

9 Danielsson A, Samhället och cirkusen. Rapport från Kulturrådet l981:1. 10 SOU 1990:39 Konstnärens villkor. Betänkande av konstnärsutredningen ” Se not 10.

än bland flickor. Det var också vanligare att barn till högutbildade föräldrar och barn som bodde i storstäderna hade varit på cirkus det senaste året. 12

Att undersökningar av cirkusbesök endast gjorts bland barn betyder inte att cirkus endast är ett nöje för barnfamiljer. Under senare år har det vuxit fram en ny cirkusform som blandar traditionell cirkuskonst med mer moderna ut- tryck vilken huvudsakligen drar till sig en vuxen publik. Uppgifter om den vuxna befolkingens besök på cirkus saknas dock. Däremot har vi mått på in- tresset uttryckt i publik till cirkusprogram i tv. Ett färskt exempel utgör en te— leviserad cirkusföreställning med enbart kvinnliga artister, Cirkusprinsessan, som sändes i juni 1995. Programmet sågs av mer än en miljon människor varav bara ca 125 000 var under 15 är, ca 375 000 var i yrkesverksam ålder och ungefär en halv miljon var äldre än 60 år.

6.7.3. Cirkusområdets problem

Utgiftema för att driva en cirkus är höga och står i klart förhållande till cirku- sens storlek. En stor del av utgifterna beror på att en ambulerande cirkus har med sig hela föreställningslokalen med därtill hörande skrymmande utrust- ning från plats till plats. För cirkus krävs också lokala tillstånd som samman- tagna kan bli en dryg kostnadspost. Att gå på cirkus här länge varit ett utpräglat familjenöje vilket har försvårat för cirkusarna att höja biljettpriserna.

Svårigheterna att driva en cirkus är dock inte bara ekonomiska. Samhälls— regleringen av cirkusverksamheten har under många år utgjort en komplika— tion för dem som drivit sådan verksamhet.

Cirkusföreställningar betraktades länge som offentliga tillställningar och reglerades i allmänna ordningsstadgan vilket innebar att kraven på tillstånd och villkor var betydligt mer omfattande än för teaterföreställningar och fram— föranden av andra konstnärliga verk vilka reglerades i lagen om allmänna sammankomster.

En cirkusföreställning behandlades således annorlunda än en teaterföre— ställning eller annan allmän sammankomst vad det gällde ordnings— och sä- kerhetsföreskrifter även om den ägde rum i samma tält eller byggnad. I de flesta fall innebar det en ekonomisk belastning att tvingas söka särskilda till- stånd och följa de strängare föreskrifterna.

År 1979 uppdrog Kulturrådet åt cirkuskännaren Alf Danielsson att som ut- redningsman utarbeta förslag till hur man skulle kunna förenkla bestämmel- serna och myndighetsanvisningarna vid anordnandet av en cirkusföreställ- ning.

Utredaren kom med en rad förslag som remissbehandlades. Med utred- ningens förslag och remissmaterialet som underlag utarbetade Kulturrådet

12 Filipson L (1990): Småbarnenskultur- och mediebarometer 1989/90. PUB Informerar V Sveriges Radio/PUB. 137

1983 en skrivelse till regeringen om åtgärder för att underlätta för cirkusverk- samheten i Sverige.

I skrivelsen betonades att cirkus är en konstart och Kulturrådet anförde bl.a. att cirkusföreställningar skulle jämställas med teaterföreställningar och andra konstnärliga sammankomster samt hemställde om ett tillägg i lagen om allmänna sammankomster där cirkusföreställningar uttryckligen skulle upptas bland de föreställningar som inräknades i begreppet sammankomst för fram- förande av konstnärligt verk.

Denna förändring kom också så småningom att genomföras och cirkusfö- reställningar jämställs nu med teaterföreställningar och andra allmänna sam- mankomster i gällande ordningslag (1993: 1617).

Kulturrådet betonade också att cirkuskonsten behövde ett departement med det övergripande ansvaret för konstartens existensvillkor för att bättre bevaka dess intressen. Rådet hemställde därför att departementsförordningen skulle kompletteras med en bestämmelse, varav framgår att förvaltningsärenden som gäller cirkus ska handläggas inom nuvarande Kulturdepartementet, i den mån sådana ärenden inte ankommer på något annat departement. Därvid har ingen ändring skett.

6 . 7 . 4 Skådeartisternas arbetsmarknad

Ett särdrag hos skådeartister är att de inte traditionellt utbildas för att med- verka i eller framföra några konstnärliga verk som skapats av andra. Deras ”skådenummer” skapas praktiskt taget alltid av dem själva med hjälp av eventuella lärare. Instuderade "skådenummer" inkluderar även kostymupp— sättning, rekvisita och musikarrangemang. Skådeartisterna måste själva utar— beta scenario och skapa hela det konstnärliga verket. Utmärkande för många kategorier av skådeartister är att de på grund av sin specialisering och svårig- heten att inöva nya skådenummer har mycket små möjligheter att variera sin repertoar. Detta är ett särskilt dilemma för en svensk artist eftersom publikun- derlaget är så litet i Sverige.

I Sverige finns ingen fast arbetsmarknad för skådeartister. Endast ett mycket litet antal svenska artister erhåller numera cirkusengagemang utanför Sveriges gränser. Konkurrensen med motsvarande artister från hela världen är mycket hård.

Det under senare år ökade antalet cirkusar i Sverige har inte resulterat i en motsvarande ökning av engagemangstillfällen för svenska yrkesartister. De stora och mellanstora cirkusarna sysselsätter sällan svenska artister som inte tillhör eller har annan nära anknytning till direktionen. Däremot kan konstate- ras att de minsta cirkusarna i större utsträckning väljer svenska artister utanför den egna familjekretsen.

I äldre tider erhöll många skådeartister engagemang i Sveriges folkparker. Denna tradition upphörde i mitten av 1970-talet vilket enligt Folkparkemas Centralorganisation förklarades bero på ett vikande publikunderlag i kombi- nation med begränsade resurser för de enskilda folkparkerna. Förutom i kol- lektiv som Varieté Vaudeuvill och Gycklargruppen finns dock i dag vissa möjligheter till engagemang för skådeartister i nöjesparker och i samband med förenings- och firmafester.

6.7.5. Ekonomi

Alla svenska cirkusar är privatägda. Cirkuskonsten åtnjuter inte något statligt stöd för verksamheten eller produktionen. Alltsedan i mitten av 1970-talet har emellertid ett antal svenska cirkusartister årligen beviljats konstnärsbidrag.

Cirkusar är i mycket hög grad beroende av beslut och åtgärder från kom- munernas sida. Kulturrådet har därför bl.a. framhållit angelägenheten av kommunala stödåtgärder, t.ex. genom att kommunerna avgiftsfritt eller till reducerad kostnad tillhandahåller centralt belägna cirkusplatser och annan servrce.

6.8. Sammanfattande iakttagelser

Teatern är det enskilda konstområde som uppbär mest statligt stöd. Nätet av teaterinstitutioner har kompletterats sedan 1974 så att det i stort sett täcker hela landet. Antalet fria teatergrupper med statligt stöd har fördubblats. Detta har inneburit att antalet uppsättningar kunnat öka något och att antalet spelade föreställningar utökats, dock inte med mer än drygt 10 %. Samtidigt har antalet sålda biljetter på de offentligstödda teaterinstitutionema minskat. Riksteaterns tuméverksamhet har också minskat — speciellt är det färre riktigt små orter som besöks i dag jämfört med tidigare. En del av förklaringen ligger i att Riksteaterns regionala ensembler ombildats till de fyra regionala teaterinstitutionema i Kronoberg/Blekinge, Örebro, Västmanlands och Västerbottens län.

Andelen teaterbesökare i befolkningen har dock ökat under 20-årsperioden men den grupp som uppger att de är mycket eller ganska intresserade av teater är inte särskilt hög — knappt 20 % av befolkningen.

Genom utbyggnaden av teaternätet har kostnaderna för teater ökat under perioden. Till en del förklaras också kostnadsökningarna av att teatern haft högre kostnadsutveckling än vad som följer av de allmänna prishöjningama.

Dramaten och Operan i Stockholm är främst en angelägenhet för de boende i Stockholm — bara 1 % av de boende i Malmö eller Göteborg har varit på be-

sök på någon av de två scenerna det senaste året, och 4 % av övriga boende utanför Stockholmsregionen har sett någon föreställning på de båda teatrarna. I genomsnitt under perioden har inte heller särskilt många föreställningar från dessa scener bearbetats för tv trots att ett sådant uppdrag finns inskrivet i båda institutionernas avtal. I genomsnitt en föreställning per scen och år har det blivit, men det förekommer såväl år utan något samarbete som exempel på att flera uppsättningar versionerats för televisionen. Då så sker när man i regel publiker i storleksordningen flera hundra tusen tittare.

Antalet scenkonstnärer har ökat till följd av utbyggnaden av teaternätet. En stor del av de nytillkomna skådespelarna har också stannat i Stockholm, där många av arbetstillfällena finns för etermedier, film eller andra frilansupp- drag.

Sammantaget har tonvikten i genomförda satsningar lagts på att stärka och utveckla grunden för teaterverksamheten genom utbyggnad av institutions- nätet. Spridningen av verksamheten genom turnéer eller utvecklandet av publikintresse har inte utvecklats i samma takt.

Privatteatrama tycks inte ha tagit hand om den ökande teaterpubliken, som många gånger antytts. Dessa teatrar har också fått vidkännas publikminsk— ningar under 1980-talet och början av 1990—talet. I stället tycks det vara ama— törteaterverksamhet som både engagerat deltagare och rekryterat en ny publik till teatern. Att ta fasta på detta intresse och utveckla samarbetet med stu- dieförbund och amatörteatersällskap kan vara en väg för två teatervärldar att mötas. En mer målmedveten satsning på att nå ut med de offentligt finan- sierade teaterföreställningarna till en publik via televisionen kan vara en annan. Tv—bearbetningar kan vara såväl ett sätt att öka effektiviteten i teater- verksamhet, särskilt på små scener eller i glesbygd. Det kan också vara ett sätt att göra verksamheten mer känd för de boende i länet och att avdra- matisera teatern som institution.

De fria teatergruppema bedriver en omfattande föreställningsverksamhet som är av stor betydelse runt om i landet. De fria grupperna ger en mycket stor del av sina föreställningar för barn och ungdom och får därigenom stor betydelse för barnteaterutbudet. Många teatergrupper turnerar också med sina föreställningar och ger därigenom ett betydelsefullt bidrag till ett levande teaterutbud utanför regionhuvudortema.

7. Dans

Dansområdet karaktäriseras av att

mer än hälften av befolkningen har varit ute och dansat det senaste året och en fjärdedel av landets befolkning dansar eller har tidigare dansat folkdans,

danskonsten är starkt koncentrerad till storstäderna och att de flesta i befolkningen har små möjligheter att se professionella dansföre- ställningar,

det finns fyra fasta dansensembler verksamma inom tal— eller musikteatrar, Operabaletten i Stockholm, balettensemblen vid GöteborgsOperan, Östgötabaletten inom Östgötateatern och Cullbergbaletten inom Riksteatern,

ytterligare en dansensemble, den inom Malmö Musik och Teater, kommer att flyttas till Lund och bilda Skånska Dansteatern,

en nystartad renodlad dansteater finns också på försök i Härnösand,

gästspelscenen Dansens Hus i Stockholm, samt ytterligare ett par mindre scener i Göteborg, Malmö och Stockholm ger kontinuerligt dansföreställningar av såväl svenska som utländska grupper,

arrangörsledet utanför storstadsregionerna är svagt men både insti- tutionsensemblerna och de fria dansgruppema turnerar i viss ut— sträckning.

7.1. Befolkningens intresse för dans

Intresset för att dansa är stort. I en undersökning från 1986/87 uppger 72 % av befolkningen att de tycker om att dansa.1

l

Nordberg J & Nylöf G (1987): Kulturbarometern i detalj: Tema Teater. PUB Informerar I Sveriges Radio/PUB i samarbete med Statens kulturråd. 141

Diagram 7.1.1 Intresse för dans i olika former. Andelar i befolkningen 9—79 år som varit ute och dansat eller besökt en dansföreställning senaste året, respektive någonsin dansat folkdans eller balett.

Tycker om att dansa

Varit ute och dansat

Dansat/dansar folkdans

Dansat/dansar balett

Besökt dansteater-

föreställning % av befolkningen

0 20 40 60 80

Källa: Tabell 7.1.1a

Breda befolkningsundersökningar kring dans som konstnärligt uttryck saknas. Intresset för dansföreställningar har däremot uppskattats i samband med mätningar av intresse för teater. Ett fåtal människor, mindre än 1 %, nämner dansföreställningar som sitt särskilda intresse.2 De som ändå nämner det är för det mesta under 25 år, studerande och boende i någon av de tre storstadsregionerna. Andelen inom dessa respektive grupper är emellertid också låg i mätningen 1 % av de tillfrågade.

7.2. Utbud på dansområdet 7.2.1 Dansutbudets omfattning och spridning

Professionell dans erbjuds kontinuerligt där det finns institutioner med fasta dansensembler eller gästspelscener för dans. Musikaler med inslag av sång och dans utgör en stor och populär del av privatteatrarnas utbud.

Antalet fria koreografer eller dansgrupper som får statligt stöd har under den gångna 20-årsperioden ökat från knappt ett tiotal per år till mellan 15 och 20. De flesta av dem har sin hemvist i Stockholmsregionen, vilket gör att dansutbudet är starkt koncentrerat till huvudstadsområdet. Både institutions—

2 Nordberg J & Nylöf G (1992): Kulturbarometern i detalj: Tema Teater. Rapport nr 11 Sveriges Radio/PUB i samarbete med Statens kulturråd.

knutna danskompanier och fridansgrupper med statligt stöd ger emellertid föreställningar på andra platser i landet.

Statistiken över dansen i Sverige är ny och outvecklad och ordentliga tidsserier är svåra att få fram. En jämförelse från 1980-talets början visar en allmän ökning av föreställningsverksamheten. Stora skillnader förekommer dock mellan olika år. De tre spelåren 1991/92—1993/94 var institutionernas utbud ca 350, 500 respektive 260 föreställningar. En del av minskningen det sista året kan härledas till Göteborgs Musikteaters flytt till det nya operahuset vilket medförde att de bara gjorde två dansuppsättningar istället för sex som föregående år. Östgötateatern har under det senaste året brottats med ekono- miska svårigheter, vilket avspeglas tydligt i antalet föreställningar som halv- erats.

Innan det senaste årets minskning tycks GöteborgsOperan ha fördubblat antalet föreställningar och Östgötabaletten nästan fyrdubblat sin föreställ- ningsverksamhet. Inom Riksteatern har en liten minskning skett sedan slutet av 1970-talet, vilket hänger samman med att Riksteaterns andra balettkom- pani, Cramerbaletten, avvecklades 1985/86.

Diagram 7.2.1 Utvecklingen av föreställningsverksamheten vid institutioner med dansensembler.

Antal föreställningar 140 120 , f . i I Operan 1 Stockholm 100 i . __ g :- DRiksteatem 80 å i E i 2 ; IGöteborgsOperan & f & . s , = I s ' N " . 60 , 'i' . & E = ., IMalmo Mus1k och ' 5 $ ; l ! = ; 5 ! f . , x : s ; Teater AB 40 t t r s = i a t : . ' I ' » ' & I & I I N ; , N , * _ __ " 5 ? i E ? i i = 5 & IOstgotateatem 20 5 = t : i ; i = = t = 5 5 # I & ; x ; u ; = t i ? ? S t t t i : = I * ! I N 0 5 s 2 t ; : s i i ! :

O O —- N N Y?" 00 CN ON ON ON CX X X X X X X & ON O '— N m (x 00 ON ON ON ON CN ON ON ON ON & .— .— ._— ._ _. ._..

Källa: Tabell 7.2.1a

Föreställningsstatistiken från de fria dansgruppema med statliga bidrag tyder, om man bortser från en del kraftiga svängningar mellan åren, på att nivån ligger runt 600 föreställningar per år. Ungefär 30 % av de fria dans- 143

gruppernas föreställningar genomförs utanför hemkommunen/hemlänet. Det bör påpekas att statistiken över de fria grupperna är osäker och det är svårt att göra jämförelser över tid eftersom redovisningsformen har ändrats under årens lopp.

Totalt sett är utbudet för barn och ungdom inte särskilt omfattande. De fem fasta scenerna gav tillsammans 35 barn— och ungdomsföreställningar 1993/94 och de fria dansgruppema gav ytterligare ca 200.

Diagram 7.2.2 Utvecklingen av föreställningsverksamheten för fria dans-

grupper/koreografer. Antal föreställningar ] 200 1 000 800 I Antal föreställningar EI varav för barn och 600 ungdom I varav utanför hemlän/ 400 hemkommun 200 0

1976/77 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1991/92 1992/93 1993/94

Källa: Tabell 7.2.2a

Gästspelsverksamheten vid Dansens Hus har varierat mellan 63 och 131 föreställningar per år. En del av föreställningarna består av framträdanden av inhemska fria dansgrupper med statliga bidrag, vilket kan innebära att de räknas in i statistiken både hos de fria grupperna och hos Dansens Hus.

De fasta danskompanierna redovisade 1993/94 tillsammans 30 dansupp- sättningar. Av dessa var 12 särskilt avsedda för barn och ungdom. Cullberg- baletten hade enbart vuxenprogram.

De fria dansgruppema med statliga bidrag har tillsammans genomfört strax under hundra uppsättningar senaste är, vilket innebär en ökning på senare år. Uppsättningar avsedda för barn och ungdom utgör en knapp fjärdedel av uppsättningarna men mer än en tredjedel av antalet föreställningar.

Vid Dansens Hus blir av naturliga skäl repertoarbredden stor på grund av karaktären av gästspelsscen.

7.2.2 Turnéer och scener

En begränsning i möjligheterna för danskompanier och dansgrupper att turnera är att antalet lämpliga scener för dansframträdanden är få i landet. Det ställs andra krav på en dansscen än på en teaterscen. Förutom de fasta sce- nerna vid dansinstitutionema och gästspelscenema finns ytterligare ett tiotal platser i landet som har lokaler lämpade för dansframträdanden. Dansarna arbetar dock också i andra miljöer än scenmiljöer det förekommer dans utomhus, i industrilokaler och olika kommunala fritidslokaler som idrotts- hallar m.m.

De flesta turnéer genomförs av fria grupper. Cullbergbaletten vid Riks- teatern, gör en stor del av sina föreställningar i utlandet.

Det svaga arrangörsledet begränsar tumémöjlighetema inom dansområdet.

7.3. Publiken vid dansföreställningar

Det totala antalet besök på dansföreställningar vid de fem teater- och dansin- stitutionema i landet har ökat sedan slutet av 1970-talet från drygt 180 000 till närmare 250 000 1992/93. Antalet årliga föreställningar har under samma tid ökat med drygt 100.

Minskningen av antalet föreställningar under det senaste året avspeglas av naturliga skäl även i besökssiffrorna och 1993/94 rapporterade institutions- teatrarna drygt 150 000 besök. Dansens Hus redovisade samma år en publik på ca 20 000 besök. Vissa av dessa besök ingår samtidigt i föreställ— ningsstatistiken för de fria dansgruppema. Dansens Hus rapporterar en an- märkningsvärt stor andel ungdomar i sin publik, hela 25 %.

Den statistik som finns över danspubliken på föreställningar hos de fria dansgruppema är osäker eftersom många av föreställningarna spelas på offentlig plats eller för annars icke-betalande publik. Antalet betalande besö- kare 1993/94 var drygt 58 000, vilket var en ökning med 3 000 från före- gående år. Utöver det uppskattas den icke-betalande publiken uppgå till ca 10 000.

7.3.1. Besök och besökare

Liksom i tidigare kapitel måste vi på dansområdet göra åtskillnad mellan be- sök och besökare. Vi har tidigare visat på statistik som tyder på ett starkt be- gränsat dansintresse, men liksom fler än de uttalat intresserade går på teater, är det fler som varit på dansföreställning än som spontant uppger intresse för dans som konstform. Det är mycket ovanligt att någon undergrupp av befolkningen uppger att de varit på dansföreställning flera gånger under ett år 145

även om detta naturligtvis förekommer. I den mån detta uppmätts är per- sonerna — inte överraskande —- boende i Stockholm.

Data från 1985/86 uppger att 3 % av befolkningen varit på minst en dans— föreställning det senaste året. Då frågan upprepades, år 1991 var motsvarande andel 2 %. Det är vanligare bland kvinnor än män att ha varit på en dansföreställning. Publiken är ganska väl spridd i åldrarna, besök är vanliga- re bland personer med gymnasieutbildning eller högre samt bland stor- stadsboende.

7.3.2. Dans i televisionen

Såväl teater som dans når via televisionen människor som är svåra att nå genom scenföreställningar. Speciellt tydligt är detta för dansen, där före— ställningar erbjuds på så få platser i landet. Som exempel på televisionens genomslagskraft kan nämnas baletten ”Våroffer”, som när den senast visades i tv, vid ett enda tillfälle nådde en lika stor publik som Operabaletten i Stockholm når på två år. Även om dans jämfört med andra tv-program har litet publikunderlag, så är televisionen ändå relativt sett en stor möjlighet för dansen att nå ut. Antalet dansföreställningar per år inom Sveriges Television är i dag få. I övriga svenskspråkiga tv-kanaler förekommer dans som konst- form knappast alls.

7.4. Befolkningens dansvanor

Att dansa är ett vanligt nöje, både som ett sätt att umgås och en fritidssyssel- sättning i mer organiserade former. Dansundervisning av olika slag bedrivs både inom ramen för studieförbunden och som privat verksamhet. Under de senaste 20 åren har har det blivit allt vanligare att danspedagoger arbetar inom ramen för studieförbundens verksamhet, skolan eller i annan kommunal regi och de privata dansskoloma har blivit färre.

7 . 4. 1 Sällskapsdans

Som tidigare uppgivits är intresset för att själv dansa stort och att ha besökt danslokal eller diskotek är mycket vanligt. Data har samlats in regelbundet sedan 1980—talets början och visar en stabil nivå på andelen i befolkningen som varit ute och dansat. Sällskapsdansandet är emellertid starkt ålders- beroende. Drygt 80 % av alla 15—24-åringar har varit ute och dansat det senaste året och så många som 65 % har varit på dans senaste månaden.

Lektioner och kurser i de traditionella sällskapsdanserna finns både på privata dansskolor och inom studieförbunden. En mer utvecklad form av sällskapsdans förekommer även som tävlinsggren.

7.4.2. Folkdans

Folkdans har en stark förankring hos befolkningen. Totalt är det drygt 25 % av befolkningen som dansar eller tidigare har dansat folkdans. Dessa åter— finns i alla ålders- och utbildningsgrupper och i hela landet. Intresset för folk- dans tycks också vara i tilltagande. Är 1986/87 var det 3 % av befolkningen som uppgav att de var aktiva folkdansare. Data från 1992 visar att 10 % av befolkningen dansar folkdans. Ökningen beror troligen såväl på att männi- skor som tidigare varit aktiva folkdansare har återupptagit sitt intresse, som på en viss nyrekrytering till folkdansen. Speciellt utanför storstadsområdena tycks folkdansen ha fått ett uppsving. Ökningen är också särskilt stor bland barn 9—14 år.

7.4.3. Balett och jazzdans

Att själv dansa balett eller jazzdans är mindre vanligt. Då data samlades in 1985/86 var det 2 % av befolkningen som aktivt dansade, vanligen kvinnor och yngre boende i Stockholmsregionen. Ytterligare 4 % uppgav att de tidigare hade dansat. Dessa personer var också i regel kvinnor, men något äldre och välutbildade. Frågan upprepades 1991 men hade en något annor- lunda lydelse så att man höll isär klassisk balett från jazzdans och showdans, som tidigare inte inkluderats. 10 % av alla kvinnor uppgav då att de någon gång har dansat fridans eller showdans och ytterligare 5 % är aktiva. Av alla kvinnor är det 6 % som dansar eller tidigare har dansat klassisk balett. Båda dansforrnema attraherar få män.

7.4.4. Dans i skolan

Inom skolan har det av tradition förekommit dans inom ämnet idrott. I läroplanen för grundskolan för 1980—talet, Lgr 80, är dans särskilt nämnt under kursplanerna för respektive stadium. Även i den nya läroplanen, Lpo 94, finns dans med under kursplanen för idrott och hälsa. Traditionellt är det framför allt sällskapsdans och folkdans som har förekommit på skolans gymnastiktimmar. Det är mer ovanligt att eleverna fått ägna sig åt friare rörel- seuttryck.

En del skolor har också arbetat med dramapedagoger som i viss utsträck- ning givit eleverna möjligheter att lära grundläggande dansrörelser. Sedan mitten av 1980-talet pågår mer målmedvetna satsningar för att stärka intresset för dans från grunden genom att starta med barn redan från förskoleåldem.

Under senare läsår har dans fått utrymme på schemat inom ramen för det nyinrättade estetiska programmet på gymnasieskolan.

Dansen har också stärkt sin ställning i skolan genom projektet ”Kultur i skolan”, som startade 1985/86. Under senare delen av 1980-talet och början av 1990—talet hade Kulturrådet särskilda resurser för att stödja och utveckla intresset för dans hos barn runtom i landet. Speciella projektmedel fördelades till ”Dans i skolan” — en verksamhet som drivits med hjälp av en heltids— anställd danskonsulent. År 1985 hade åtta av landets kommuner dans på schemat inom ramen för ungdomsskolan. År 1989 hade antalet kommuner ökat till 35. Till dessa tillkommer ett antal kommuner som bedrev dans inom skolan i projektform. Läsåret 1994/95 var det ett femtiotal kommuner som hade dansverksamhet inom ramen för skolans verksamhet.

Dans förekommer också inom den frivilliga kulturskolan, som i flera kommuner kompletterar eller ersätter den mer specialiserade musikskolan. Bland de 20 kulturskolor som var verksamma våren 1994, hade alla utom en dans på programmet. I 13 av kulturskoloma arbetade man med dans i sam- verkan med ungdomsskolan. Totalt är det närmare 3 000 elever runt om i landet som dansar inom ramen för kulturskolans verksamhet. Efter musik- utövande är dans den mest omfattande aktiviteten totalt inom kulturskoloma i elevantal räknat.

Solna kommun har haft dans i kommunal regi längst av alla landets kommuner. År 1966 kommunaliserades dansskolan i Solna och 1974 erbjöds alla förskolor i kommunen att delta i verksamheten första gången. Verk- samhetsåret 1988/89 hade kommunen närmare 500 barn och ungdomar aktiva inom den kommunala dansskolans ram. Läsåret 1993/94 hade detta antal ökat till ca 700 elever. Solna är den kommun som har absolut flest elever verksamma inom dansområdet av alla de 20 kommuner som 1994 drev kulturskola.

7.4.5. Dans inom folkbildningen

Under några år på 1980-talet bedrevs så gott som ingen verksamhet inom dansområdet i studiecirkelforrn. Orsaken var att formerna för danscirklar hade förändrats i riktning mot umgänges- och motionsdans, vilket inte berättigade till cirkelbidrag. Under dessa år bedrevs emellertid dans i ett stort antal kul- turgrupper. Efter några års utvecklingsarbete har formerna för danscirklarna förnyats och de finns nu åter inom ramen för studiecirkelverksamheten.

Dansverksamheten inom studieförbunden engagerar sedan några år närma- re 90 000 deltagande i drygt 6 000 studiecirklar per år. Det betyder att man nu åter närmar sig den nivå som rådde i slutet av 1970-talet då man hade fler än 7 000 studiecirklar inom dansområdet och närmare 110 000 deltagande i dessa cirklar. Den folkliga dansen har nu ett större antal deltagande än tidigare liksom balett och klassisk dans. Modern balett engagerade dock fler del- tagande i slutet av 1970-talet än vad som är fallet i dag. År 1991 var det 1 % av befolkningen mellan 15 och 79 år som uppgav att de det senaste året delta— git i en studiecirkel i dans.

Inom folkbildningen ordnas också kulturprogram i studieförbundens regi med dansframträdanden. Antalet har ökat under hela perioden från knappt 900 till dagens närmare 2 000 dansprograrn per år.

Diagram 7.4.1 Antal 1 000 deltagande ikulturprogram, kulturgrupper och studiecirklar i dans i folkbildningens regi.

Antal 1 000 deltagande 300 .

250. X ! Kultur- program i X. dans

200 / _D— Kulturgrupper

150 / i dans

T . Folklig dans

—o— Modern konstdans

8". lli. 1

——A Balett, klassisk

O '+*—'+ A A A ' ”==—"" dans Ix 0 m 0 Ch N N ("3 [x 00 00 00 00 ON ON ON X X X X X X X N O ON N ln OO !— .— N [N [* 00 00 00 O ON O O CN ON ON & ON ON ON _ _ _ _ _ _ _ _

Källa: Tabell 7.4.1a

7 . 4 . 6 Amatördansorganisationer

Dansområdet har tre organisationer som verkar för amatördansen, Svenska Ungdomsringen för Bygdekultur, Riksföreningen för Folkmusik och Dans (RFoD) samt Samarbetsnämnden för folklig dans. Alla tre organisationerna uppbär statligt stöd. Ungdomsringen är den äldsta organisationen och är den större av de båda grundorganisationema med närmare 40 000 medlemmar 149

anslutna till mer än 450 föreningar i landet. RFoD är en relativt yngre organisation, bildad 1981, med såväl individuella medlemmar som grupper och föreningar anslutna. Samarbetsnämnden för folklig dans är en paraplyorganisation för ett antal organisationer och institutioner som vill främja utvecklingen av den svenska folkliga dansen. Samarbetsnämnden har en vidare målsättning än att öka intresset för amatördans. Man arbetar också opinionsbildande för forskning och dokumentation på dansområdet. Sam- arbetsnämnden har bl.a. som medlemmar Arkivet för folklig dans och Dans— högskolan men också de båda amatördansorganisationema ovan. Samarbets- nämnden fick första gången 1992/93 projektbidrag från Kulturrådet för att utveckla nya sceniska former för att visa folkdans för publik.

7.5. Dansens ekonomi 7.5.1 Stöd till institutioner

Kostnaderna för de fasta danskompanierna inorn teaterinstitutionema inryms inom institutionens totala budget. Kulturrådets statistik för 1993/94 redovisar för första gången de fem institutionsteatrarnas beräknade kostnader för dans- verksamhet. Sammanlagt uppgick de till drygt 88 miljoner kronor varav Operan i Stockholm stod för 35 % och de andra fyra för drygt 15 % vardera.

Sedan 1988/89 kan institutionerna ansöka om särskilda grundbelopp för att tillfälligt knyta en koreograf till verksamheten. Antalet sådana grundbelopp har ökat från 0,5—2 stycken under åren som gått.

7.5.2. Stöd till fria grupper

De statliga utgifterna för dansändamål, exklusive bidragen till institutionerna, har ökat under senare år och uppgår 1993/94 till ca 25 miljoner kronor. Detta belopp omfattar både stöd till Dansens Hus, som är en relativt stor delpost, stöd till fria koreografer och dansgrupper, verksamhetsbidrag till danslivets organisationer och amatörorganisationer samt publikfrämjande verksamhet som t.ex. länsdanskonsulenter.

Stödet till de fria grupperna och koreografema har ökat under hela 20—års- perioden. Ändå täcker de statliga bidragen långt ifrån produktionskostnaderna för dansuppsättningarna. De dansuppsättningar som genomförs med offentligt stöd får merparten av detta från staten. Ur det anslag som Kulturrå- det fördelar till fria dansgrupper ingår även stöd till bl.a vissa gästspelscener. Bidragen har sedan mitten av 1970-talet ökat i fast penningvärde från drygt 1 miljon kronor till knappt 9 miljoner kronor 1993/94. Av denna summa förde-

lades drygt 6 miljoner kronor till fria koreografer/dansgrupper. Ett flertal fall visar sig de beviljade bidragen inte räcka till för den produktion som planerats och det är inte ovanligt att dansgruppema återkommer till Kulturrådet med ansökningar om kompletterande bidrag för att kunna avsluta projektet. Förutom bidrag från Kulturrådet förekommer också arbetsmarknadsbidräg till dansuppsättningar.

Är 1993/94 uppgick det samlade bidraget från samtliga landsting till statsstödda dansgrupper till 420 000 kronor. De kommunala bidragen var ungefär fyra gånger högre än landstingsbidragen.

Med ett förhållandevis litet publikunderlag är intäktsmöjligheterna på dansområdet begränsade. Den stora intäktskällan för de fria dansgruppema, förutom de statliga bidragen var likväl spelintäktema vilka svarar för 23 % av gruppernas omslutning.

Diagram 7.5.1 F inansieringsbilden för fria dansgrupper/koreografer med statliga bidrag i 1 OOO-tals kronor. 1994 års penningvärde.

Antal 1 000 kronor 16 000

14000. W ///// [11Övriga bidrag

12 000 . IOvriga intakter _Illlllll %

10 000 & __=: & &

E Annat statligt bidrag 8 000 Biljettintäkter

6 000 I Kommunbidrag

4 000 El Landstingsbidrag

2 000 I Statsanslag

0

1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

Källa: Tabell 7.5.1a

7.5.3 Bidrag till enskilda utövare och internationellt utbyte

Konstnärsnämnden fördelar stipendier och inkomstgarantier även till dansare. En analys av nämndens bidragsredogörelser visar att dansområdet under pe- rioden 1986/87 till 1990/91 stärkte sin ställning genom närmare en fördubb- ling av bidragen i fast penningvärde räknat. I löpande värde ökade bidragen

från 0,6 miljoner kronor till 1,5 miljoner kronor. Sedan dess har de ökat ytterligare och uppgick 1993/94 till 1,9 miljoner kronor.

Kulturrådets medel för att stödja internationellt kulturutbyte kommer även dansen till del i form av gästspelsbidrag och stöd för deltagande vid internationella dansfestivaler, tävlingar och erfarenhetsutbyte av olika slag. Även Svenska institutet och SIDA fördelar bidrag till internationellt kultur- utbyte på dansområdet.

7.5.4 Bidrag till publikfrämjande verksamhet

Arrangörsnätet på dansområdet är svagt. Inom de arrangerande teaterför— eningarna saknas ofta kunskap om dans. Till de publikfrämjande insatserna på dansens område ska kanske främst räknas arbetet med att öka intresset för dans i landets skolor. Detta arbete är tänkt att stärka publikintresset på lång sikt.

Statens stöd till dansfrämjande verksamhet har ökat under senare år, men fortfarande är insatserna förhållandevis små. Danscentrum som arbetar för att främja danskonstens utveckling och för att bredda publikintresset erhöll drygt 1 miljon kronor 1993/94.

Sedan 1980-talets mitt utgår även statliga medel till Svensk Danskommitté som också arbetar för att stärka dansens ställning.

Inom det publikfrämjande arbetet måste också räknas in de olika amatör— dansorganisationernas arbete. Bidragen till dessa organisationer har också ökat utan att bidragen för den skull kan anses vara särskilt stora. Bidrag till Svenska Ungdomsringen för Bygdekultur går via Ungdomsstyrelsen, tidiga— re Statens Ungdomsråd.

Kulturådet fördelar också stöd till länsdanskonsulenter vilka arbetar för att utveckla dansområdet ute i regionerna. Länsdanskonsulentemas uppgift är att vara länken mellan danslivet och dansutbildningar, arrargörer och publik. De ska bl.a stimulera till kontakter mellan amatörverksamheten och det profes— sionella danslivet. Statens utgifter för länsdanskonsulenter var 1993/94 500 000 kronor vilket var en ökning med 300 000 kronor från året innan.

7.6. Utbildning och arbetsmarknad 7.6.1 Utbildning

Yrkesutbildningar finns för såväl dansare som danspedagoger och koreogra- fer. Utbildning för dansare skedde tidigare vid elevskolor som var knutna till institutionsteatrarna med dansverksamhet. Under senare år har utbildningssi- tuationen omorganiserats. Elevskolan vid Operan i Stockholm övergick 1981

till att bli Svenska Balettskolan. Elevskoloma vid institutionerna i Göteborg och Malmö har under senare år också de blivit självständiga skolor på grund- skolenivå. Utbildningen i Stockholm ger emellertid gymnasiekompetens.

En treårig yrkesutbildning för dansare bedrivs vid Balettakademierna i Stockholm och Göteborg.

En treårig danspedagogutbildning ges vid Danshögskolan i Stockholm, som fick sin högskolestatus 1978. Sedan 1987 finns där också en tvåårig folkdansledarutbildning. Vid Danshögskolan finns dessutom en utbildning för koreografer som startar vart tredje år och är treårig.

Efter förslag av Utredningen av konstnärliga högskoleutbildningar in- rättades 1994 en tvåårig dansarlinje med inriktning på modern dans vid Dans— högskolan.3 Utbildningen bör ses som en påbyggnadsutbildning och för- utsätter att de sökande har genomgått yrkesdansarutbildning. Pedagoglinjen fick samtidigt en starkare inriktning på barn och ungdom.

Danshögskolan anordnar också kontinuerligt fristående kortare kurser. Sammantaget betyder det att många personer befinner sig i dansutbildningar av olika slag. De allra flesta, 95 %, av dem som som påbörjat någon av de längre utbildningarna vid Danshögskolan fullföljer utbildningen till examen.

7.6.2. Arbetstillfällen och tjänstgöringsvillkor

Arbetsmarknaden för dansare och koreografer är, som torde framgått, ytterst begränsad. Antalet fast anställda dansare vid de fem fasta balettkompaniema är drygt 140. Till detta kommer att man till dessa scener också knyter ett fyrtiotal frilansande dansare under verksamhetsåret. De fria dansgrupper och koreografer som erhåller statliga bidrag sysselsätter ytterligare ett hundratal dansare och koreografer. Enligt Svenska Teaterförbundets statistik finns emellertid långt fler dansare. År 1993 var 569 dansare och 36 koreografer anslutna till Teaterförbundet vilket innebär mer än en fördubbling av antalet medlemmar på dansområdet sedan mitten av 1970-talet.

Svenska Danspedagogförbundet, som är en yrkesorganisation för dans- pedagoger i konstnärlig dans, organiserar ca 150 personer. På detta område har emellertid ökningen av antalet medlemmar varit ganska måttlig under de senaste 20 åren.

Eftersom bara en liten del av alla dansare och koreografer har tillsvidare- anställning finns kompetensbevarande daglig träning för frilansdansare i Stockholm, Göteborg och Malmö. Koreograferna har också tillgång till sub- ventionerade repetitionslokaler bl.a. genom Danscentrum i Stockholm.

3 SOU 1992:12: Konstnärliga högskoleutbildning Betänkande av Utred- ningen om konstnärliga högskoleutbildningar. 153

Dansarna vid de fasta scenerna pensioneras i 40—årsåldem. Det finns ingen entydig arbetsmarknad efter scenkarriären.

7.7. Sammanfattande iakttagelser

Befolkningens intresse för dans har huvudsakligen tagit sig uttryck i eget dansande och att dansa är en vanlig sysselsättning i befolkningen.

Sedan länge är dans ett särskilt viktigt inslag i ungdomskulturen, både som ett sätt att uttrycka sig och som ett sätt att få kontakt. Medieutvecklingen med musikvideo och MTV har gjort dansen än mer synlig i den moderna populär— kulturen.

Som konstform är dansområdet däremot ett litet verksamhetsområde med begränsade resurser. En fast regional struktur för dans saknas och området är starkt koncentrerat till storstäderna. Trots att det är många som tycker om att dansa är det få som sett en dansföreställning. De begränsade möjligheterna att få se dans på scen har sannolikt bidragit till svårigheterna att utveckla intresset för dans som konstnärligt uttryck.

Trots att statens insatser på dansområdet har ökat under de senaste 20 åren är områdets resurser begränsade.

För att utveckla området behövs insatser på flera plan. Publikintresset och kunskapen om dans måste utvecklas från grunden. Genom satsningar på dansverksamhet, både som eget dansande och genom dansföreställningar, inom ramen för förskola och skola kan en stor grupp som annars kanske inte skulle komma i kontakt med dans få tillgång till konstarten från unga år. Ökade satsningar för att nå den vuxna publiken är också nödvändiga om danskonsten ska nå ut till en bredare publik.

För områdets utveckling är det viktigt att arrangörsledet stärks och att arrangörerna utbildas i de särskilda kunskaper som krävs för att arrangera en dansföreställning.

Så länge området har en liten publik och begränsade intäktsmöjligheter kommer dansverksamheten sannolikt ha svårt att hävda sig inom institutio- nerna. För det fria danslivet är det svårt att ge längre föreställningsserier och turnera mer om inte arrangörsstrukturen förstärks.

Ska dansområdet utvecklas krävs samlade och riktade insatser inom både mottagar—, arrangörs- och produktionsledet.

8. Musik och fonogram

Musikområdet karaktäriseras av

— ett brett och vittförgrenat musikliv, — att musik förekommer i en mängd olika sammanhang och miljöer, att andelen mycket intresserade av musik är stor och ökande, — att hälften av befolkningen uppger att de tycker om att sjunga, — att en femtedel av befolkningen utövar musik men att andelen min- skar ju äldre man blir, — att hälften av befolkningen lyssnat på musik på fonogram under den senaste månaden, - att det finns sju professionella symfoniorkestrar, fem kammar- orkestrar och 20 regionala musikstiftelser eller motsvarande verk- samhet (länsmusiken), att staten svarar för nästan hela finansieringen av de regionala musikstiftelsema (länsmusiken) och ger bidrag till symfoni- och kammarorkestrama, till fria musikgrupper, arrangerande musik- föreningar, amatörorganisationer och till utgivning av fonogram, — att en stor del av amatörmusicerandet och utbudet av musikprogram sker inom folkbildningens ram, att körlivet i Sverige är omfattande, inte minst inom kyrkor och samfund, _ att kyrkor och samfund även i övrigt har en stor musikverksamhet, — att arrangörsledet är beroende av kommunalt stöd och ideella in- satser,

— att kommunerna genom den kommunala musikskolan svarar för den absolut största offentliga insatsen på musikområdet — 200 000 elever deltar årligen i musikundervisningen, att utbudet av musik i radio ökat starkt särskilt genom tillkomsten av de reklamfinansierade lokalradiostationema, — att utländska bolag dominerar fonogrammarknaden.

8.1. Befolkningens intresse för musik

Intresset för musik är mycket stort.1 Mer än 50 % av befolkningen (9—79 år) uppger att de är ganska eller mycket intresserade av musik. När frågan om intresse ställdes 1975 var motsvarande andel 44 %.

I samband med att frågan om musikintresse ställts 1986 och 1992 har också genrepreferenser undersökts. Störst är intresset för pop- och rock- musik och det är också på sådana konserter de flesta varit under det senaste året. Intresset för pop och rock har på de sex åren ökat från 34 % till 37 %. Särskilt stort är intresset bland ungdomar i åldern 15—24 år, där 74 % av ungdomarna är mycket eller ganska intresserade. En tendens att oftast spon- tant nämna favoriter ur den angloamerikanskä pop- och rockvärlden på 1980- talet har förskjutits mot att svenska grupper nämndes oftare på 1990-talet.

Näst störst är intresset för klassisk musik 26 % av befolkningen är mycket eller ganska intresserad. Detta intresse har också ökat i hela befolk- ningen under perioden 1986 till 1992. Intresset för klassisk musik har sam- band med ålder. Men ännu mer utskiljande är utbildningsnivån. Det är 44 % av personer med eftergymnasial utbildning som uppger ett mycket eller gän- ska stort intresse för klassisk musik.

Intresset för svensk folkmusik är också tämligen stort även om relativt få uppger att det är mycket stort. Intresset har ökat något sedan 1986 och 1992 uppger 19 % av befolkningen ett mycket eller ganska stort intresse. Liksom för klassisk musik är intresset åldersberoende — i åldrarna under 25 år är det mycket svagt. Så gott som hela ökningen av intresserade finns bland personer över 45 år.

Intresset för jazz är något mindre än övriga genrer, men det är ändå 13 % som uppger mycket eller ganska stort intresse för jazz. De intresserade är även häri regel de äldre. Intresset är också högre bland personer med efter- gymnasial utbildning, vilket inte är fallet med intresset för folkmusik.

Bland genrer som befolkningen spontant nämner intresse för ska också nämnas operett och musikal, moderna visor samt mer allmän underhåll- ningsmusik. Ingen av dessa genrer nämns spontant av fler än 10 % av be- folkningen.

8.2. Musikutbud

I detta avsnitt behandlar vi det musikutbud som har det största offentliga stödet, främst vid landets olika musikinstitutioner samt utbudet av musik i radions public service-kanaler.

1 Nordberg J & Nylöf G (1994): Kulturbarometern i detalj: Tema Musik. Statens kulturråd i samarbete med tidigare Sveriges Radio/PUB.

8 . 2 . 1 Orkesterinstitutioner

De statligt finansierade orkesterinstitutionerna (symfoni— och kammar- orkestrar) ger ungefär 1 000 konserter årligen. Mindre än 10 % av dessa har varit s.k. interna konserter på olika slags institutioner som vårdhem, fängel- ser och sjukhus. Antalet interna konserter har minskat från ca 100 vid 1980— talets början till 23 1992/93.

Orkesterinstitutionerna ger också skolkonserter. Även dessa har minskat något i antal och utgör ca en fjärdedel av verksamheten 1992/93 mot drygt 30 % i början av 1980—talet. Den kraftiga uppgången av konsertutbudet i slutet av 1970-talet har sin bakgrund i att orkestrarna i Örebro och Norrköping dessa år tycks ha varit synnerligen aktiva med skolkonsertverk- samhet. Möjligen var principen för registrering av verksamhet med skolan en annan vid denna tidpunkt för de båda orkestrarna.

Också konserterna utanför hemkommunen har minskat till antalet.

Diagram 8.2.1 Antal konserter totalt, på turné samt för särskilda målgrupper för de statsstödda orkesterinstitutionerna.

Antal 2 500 . ' Antal 2 000 konserter vid statsstödda orkester- 1 500 . institutioner I&- N. +varav utanför | 000 N- -—-/' h _ em-

kommunen

. varav skolkonserter

—o— varav interna

vh rxrx xx mxo (xxx axa __

1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92

Källa: Tabell 8.2.1a

Det saknas systematiska uppgifter om repertoaren vid orkesterinstitutio- nema.

8.2.2. Svenska Rikskonserter

Efter ett antal omorganisationer under 1970- och 1980—talen fick Svenska Rikskonserter 1988 sin nuvarande form. Huvuduppgiften är att stödja och komplettera musiklivet samt bedriva internationell verksamhet. Betydande del av konsertverksamheten bedrivs i samverkan med andra arrangörer. Förutom ledning och administration finns särskilda avdelningar för produktion, som även omfattar tidigare avdelningar för utveckling och barn- och ungdom, och fonograrnutgivning under namnet Caprice. Till Rikskonserter är knutna slag- verksensemblen Kroumata och Stockholms Blåsarsymfoniker, som utgör länsmusiken i Stockholms län.

Före 1988 års omorganisation arrangerade Rikskonserter mer än 6 000 konserter årligen, flera i samarbete med dåvarande Regionmusiken. Konser- terna framfördes till största delen som interna arrangemang eller för skolorna. Numera genomför Svenska Rikskonserter årligen ca 300 offentliga konserter i Sverige inom områdena kammarmusik, folkmusik, jazz och orkester. Vidare genomförs ca 150 konserter/projekt inom barn- och ungdomsområdet. Man genomför också ett 50-tal konserter i utlandet inom alla genrer. En stor del av konserterna produceras i samarbete med andra parter, t.ex. länsmusikstiftel- ser, festivalarrangörer m.fl. Därtill kommer årligen ett par hundra konserter som framförs av Stockholms Blåsarsymfoniker samt ett tjugotal konserter av slagverksensemblen Kroumata.

Utöver denna verksamhet ger Rikskonserter bl.a. stöd till en rad amatör— musikorganisationer och föreningar samt ger tillsammans med Sveriges Radio P2 ut tidskriften Musik.

Tillgänglig statistik tillsammans med flera organisationsförändn'ngar under 20-årsperioden gör det svårt att göra en enkel, beskrivande bild av hur Riks- konserters verksamhet förändrats över tid med avseende på utbudet. Publiken till de olika arrangemang man är med och producerar redovisas inte heller ef- tersom konserterna i regel är samproduktioner.

8 .2.3 Länsmusiken

Länsmusiken bildades 1988 i form av 20 musikstiftelser med landstingen som huvudmän. Detta blev resultatet av en översyn av den regionmusik- organisation som en gång skapades för att ta vara på den kompetens som fanns inom de tidigare militärmusikkårema. Regionmusiken arrangerade ungefär 6 000 konserter årligen under delar av 1970-talet. Efter 1976 saknas tillförlitlig statistik. I de utredningar av Regionmusiken som gjorts har heller inte tonvikten lagts vid verksamhetens utbud. Det är oklart i vilken mån Regionmusikens musikstatistik sammanfaller med och avser samma konsert- verksamhet som Rikskonserters. Eftersom den gamla Regionmusiken är avvecklad har vi bedömt utvärderingen av denna verksamhet som avslutad. I

stället koncentrerar vi oss på de länsmusikstiftelser som inledde sin verk— samhet 1988.

Inom Länsmusiken genomfördes år 1993 12 000 konserter i Länsmusi— kens regi. Det största antalet konserter, 27 %, avser västerländsk konstmu- sik. 24 % bestod av visor och sånger och 17 % kan inte genrebestämmas som en helhet. Folkmusik svarade för 16 % av utbudet. Jazz samt pop- och rockmusik omfattade 6 % respektive 2 % av repertoaren. Den rena militära tjänstemusiken, som en gång var de ursprungliga Regionmusikensemblernas kärna, utgjorde 1992 en mycket liten del av länsmusikens utbud.

Med sina 12 000 konsertarrangemang per år är Länsmusiken en mycket stor konsertproducent. Man turnerar flitigt inom de län man ansvarar för men nästan var tredje konsert äger ändå rum i hemkommunen. Musikutbyte mellan länen förekommer i begränsad utsträckning — bara knappt 5 % av konserter- na spelas i annat län eller utomlands. Drygt en tredjedel av konserterna är av- sedda för skolor/förskolor och 15 % för institutioner av skilda slag. Samar- betet med Rikskonserter beträffande länsmusikens konsertarrangemang är obetydligt.

8 . 2 . 4 Fria musikgrupper

Det statliga stödet till fria musikgrupper fördelas av Kulturrådet. År 1973, året innan den nuvarande stödformen introducerades, var det totalt 21 musik— grupper som erhöll statliga bidrag. Antalet musikgrupper som får statligt stöd ökade sedan kraftigt. Från början av 1980-talet, då antalet bidrag låg på drygt 160, fördelade till något färre grupper eftersom särskilda turnébidrag före- kom, har antalet bidrag minskat till ca 125 per år. Bidragen per grupp ligger i regel under 100 000 kronor.

De fria musikgrupper som erhåller statliga bidrag har bara undantagsvis annat offentligt stöd de senaste åren har det rört sig om ca fem av grup- perna.

Det är inte möjligt att bilda sig en uppfattning om hur många fria musik- grupper som verkar runt om i landet, men de är många. Det har heller inte varit möjligt att inom ramen för denna utredning göra en analys av vilken slags musik de olika grupperna svarar för. Någon statistik över antalet fram— trädanden eller åhörare till gruppernas arrangemang finns inte heller tillgäng- lig.

Offentligt stöd utgår också till landets SCR-orkestrar. Någon statistik som belyser deras verksamhet över tid har vi inte kunnat ta fram. Även Svenska kyrkan är en stor arrangör av musikevenemang. I en stor undersökning från 1986 visade man att kyrkan stod som arrangör till 900 stora kyrkokonserter

och 7 100 mindre konsertarrangemang som tillsammans hade över 700 000 besök.2 Inte heller här har vi uppgifter som kan visa på utvecklingen över tid.

8.2.5 Musik i radio och tv

Sedan 1973 har Sverige fått flera nya tv-kanaler och ett mycket stort antal radiokanaler. Musikutbudet i kanalerna är stort. Mängden av musik och dess inriktning i de drygt 80 nya reklamfinansierade lokalradiostationema är när detta skrivs inte redovisad, men att musik är en huvudingrediens i samtliga stationers utbud är ställt utom allt tvivel. I radions public service-kanaler har musikutbudet ökat under hela 20-årsperioden från mindre än 200 timmar musik i veckan under 1970-talet till närmare 1 000 timmar musik eller under— hållning med musik en bit in på 1990—talet.

Den klassiska musiken har sedan Musikradion införde nattsändningar 1988 ökat från knappt 60 timmar per vecka till mer än det dubbla. Den lättare underhållningen med musik i riksprogrammet har stabiliserats på motsvaran- de nivå, dvs. ca 125 veckotimmar. I de regionala sändningarna, numera i P4, har motsvarande ökning av musikutbudet ägt rum. Den direktupptagna musi— ken har ökat från 13 veckotimmar startåret 1979 till 48 veckotimmar 1992 och grammofonmusiken har ökat från 53 timmar till närmare 700 veckotimmar för samtliga 25 regionala stationer tillsammans.

Som en jämförelse med konsertutbudet på institutionerna kan nämnas att direktupptagen musik 1992 förekom i en omfattning om drygt 4 500 timmar under loppet av ett år i public service-radions fyra kanaler. Grovt räknat mot- svarar det 3 000 konserter. Till detta ska läggas drygt 45 000 timmar gram- mofonmusik under ett år.

I televisionen är musikutbudet avsevärt mindre. Nivån har legat runt fem veckotimmar under så gott som hela perioden och utbudet innehåller huvud- sakligen klassisk musik men även pop- och rockmusik förekommer, främst i de reklamfinansierade tv-kanalerna. Den paneuropeiska satellitkanalen MTV sänder musikvideo i princip dygnet runt, avbrutet för korta talprogram eller reklam. MTV kan ses av 47 % av samtliga tv-innehavare enligt senast till- gängliga uppgifter från 1993.3

2 Svenska kyrkans kulturarbete en rapport om det rikskyrkliga arbetet med kulturfrågor. Svenska kyrkans utredningar 199415.

3 Basundersökning 1994. Rapport utgiven av MedieMätning i Skandinaiven AB.

8.3. Publiken vid musikevenemang och musiklyssnande i radio m.m.

8.3.1. Publik på konserter m.m.

Hela 60 % av befolkningen uppger att de varit på något evenemang med le— vande musik det senaste året. Den andelen ökade under 1980-talet. Bara mellan 1986 och 1992 ökade andelen personer som besökt konsertlokaler av mer traditionellt slag från 11 till 20 %, som varit på konsert i någon kyrka från 5 till 18 % samt hört konsert från utomhusscen från 10 till 19 %. Hälf— ten av alla besökare på musikevenemang har varit på något sådant där en kör eller sånggrupp medverkat.

Diagram 8.3.1 Andel av befolkningen som besökt musikevenemang under senaste året.

% av befolkningen

70 60 50 40 30 20 10 0 O )0 C') W [X CN _! '— m a a s 0? 0? 0? .. g O? N _ -—1 OO ('") W [N O O '_' & g a a ; a a * befolkningen från 11 år ingår ** befolkningen från 16 år ingår *** befolkningen från 9 år ingår Källa: Tabell 8.3.la

Sett över tid har andelen besökare på musikevenemang ökat kraftigt under hela perioden. Man bör dock tolka uppgifterna med en viss reservation efter— som musikevenemang och konsertbesök är termer som kan ha använts på delvis olika sätt i de olika undersökningarna.

8.3.2. Besök på konsert inom olika genrer

Det absolut vanligaste är att man varit på pop- eller rockkonsert det senaste året, dvs. den del av det ”levande" musiklivet som i huvudsak klarar sig utan stöd från det offentliga. Andelen besökare på sådana evenemang har också ökat kraftigt mellan 1986 och 1992, från 14 % till 22 % av befolkningen. Merparten av publiken är 15—24 år — mer än 50 % av befolkningen i dessa åldrar har varit på sådan konsert. Det är betydligt vanligare bland män än kvinnor att ha varit på pop-rockkonsert. Personer med låg utbildning har säl— lan varit på pop-rockkonsert

Diagram 8.3.2 Andel av befolkningen ( 0—00 år) som under året besökt olika slags konsertlokaler och konsertgenrer. Jämförelse 1986 och 1992.

Konsertlokal Konsertlokal Utomhusscen Kyrka Idrottsarena

Musikpub El 1986

Annan

samlingslokal I 1992

Konsertgenre

Pop/rock

Klassik/nutida musik Svensk folkmusik

Jazz

0 5 10 15 20 25 % av befolkningen som besökt

Källa: Tabell 8.3.2a

Den därnäst vanligaste konserttypen är de klassiska konserterna, vilket även inkluderar nutida musik. Det är 14 % av befolkningen — de flesta i yrkesaktiva åldrar som varit på en sådan konsert. Personer med hög utbild- ning har i större utsträckning varit på klassisk konsert än övriga utbildnings—

grupper. 1 62

J azzkonserter har 8 % av befolkningen varit på en ökning med några procentenheter sedan 1986. Besök är vanligare inom åldersgruppen 45—64 år än i övriga åldersgrupper. Det är 17 % av de högutbildade som uppger att de varit på jazzkonsert.

Musikevenemang med svensk folkmusik när 10 % av befolkningen under ett år. Äldersprofilen är äldre och detta är den enda konserttyp där det är van- ligare med besök bland personer boende utanför de tre storstadsregionerna än inom.

8.3.3. Besökare i olika åldrar

De små barnen, 3—8 år, har ofta varit på evenemang med levande musik. Det är 67 % av alla 3—8-åringar som gjort något sådant besök det senaste året. Det är vanligare med besök bland barn i den första skolåldern, bland barn till högutbildade föräldrar och bland barn utanför storstäderna. I jämförelse med teater spelar hemmen större roll som ledsagare. Bland små barn är det hela 73 % som gjorde det senaste besöket med familjen. Det är också i storstaden det är vanligast att familjen följer barnet på evenemang med musik. Men för— skolan är säkerligen en utjämnande faktor, men inte fullt så betydelsefull som på teaterområdet. Tidigare under perioden var det vanligare att daghem och skola ledsagade barnen.

Diagram 8.3.3 Andel besökare på musikevenemang senaste året och senaste månaden i olika åldersgrupper, förändringen under 10 år.

% besökare på musikevenemang

80 70 Besökt senaste är respektive månad 60 I 1983—85 är 50 Cl 1991—93 år 40 I 1983—85 mån 30 I 1991—93 mån 20 10 0 "ä .,ä |— ct— ol— Dä 0? .. i.” 3 i .l. m "T N er 0

Källa: Tabell 8.3.3a= Tabell 8.3.1a

Allra vanligast är dock besök på musikevenemang bland ungdomar 15—24 år. Mer än 70 % av denna åldersgrupp har varit på konsert eller liknande det senaste året — mer än 30 % har varit på musikevenemang den senaste måna— den. I de båda åldersgrupperna ovanför är det också vanligt med konsertbe- sök, men nivån ligger på den genomsnittliga för befolkningen eller runt 60 %. Yngre skolbarn och pensionärer är de som går minst på musikevene- mang. Inte ens hälften av dessa grupper har varit på konsert det senaste året och bara runt 15 % har varit på konsert den senaste månaden.

8.3.4. Skillnader mellan män och kvinnor

Musikevenemang hör till de kulturaktiviteter där skillnader mellan män och kvinnor är närmast obefintliga. Bland de små barnen kan man dock se att flickor oftare går på musikevenemang än pojkar.

8.3.5. Utbildning och facklig tillhörighet

Liksom för många andra kulturaktiviteter av evenemangskaraktär är det van- ligare med konsertbesök bland högutbildade personer än bland lågutbildade. Det gap som har funnits är stort, närmare 30 procentenheter. Det har i princip inte förändrats under den period vi studerat.

Diagram 8.3.4 Besök på musikevenemang senaste året fördelat efter facklig huvudorganisation och kön. Jämförelse mellan 1982/83 och 1990/91.

Hela befolkningen

JV"

SACO-kvinnor SACO-män TCO-kvinnor

J TCO-man

Källa: Tabell 8.3.4a

Tittar man på andelen besökare inom olika yrkesgrupper eller grupper med olika facklig anslutning visar sig följande mönster.4 Inom tjänstemannagrup- perna (TCO och SACO) är kvinnorna de som i större utsträckning besöker konserter med levande musik. Högst andel besökare finner vi bland SACO— kvinnorna, där 70 % besökt en konsert det senaste året mot 43 % av männen i TCO-kollektivet. Äldem spelar relativt liten roll inom de båda tjänstemanna- kollektiven. Inom LO-gruppen finns inte de tydliga könsskillnaderna, men däremot en åldersskillnad så att de yngsta (under 35 är) mer liknar tjänste- männen än de äldsta. Jämfört med motsvarande data från 1980-talets början ser man också att besökande på konserter med levande musik ökat i samtliga grupper. När det gäller ofta-besökarna liknar TCO-tjänstemännen och LO- arbetarna varandra.

4 Lindgren V & Neländer S (1993): Om kultur och fritid. Del 1—3. Ettfakta- material om förhållandena vid 1990-talets början. Rapporter från löne- och arbetslivsenheten vid LO baserad på bearbetningar av SCB/ULF.

8.3.6. Konsertbesökens geografiska fördelning

Det finns inga uppgifter som tyder på att det skulle vara vanligare med besök på musikevenemang beroende på om man bor i eller utanför städerna på månadsbasis stämmer mönstren för boende i regionhuvudortema och utanför väl med varandra och på årsbasis är skillnaden liten — bara tre procentenheter till regionhuvudorternas fördel. Det är ungefär 25 % av befolkningen som bor avlägset från regioncentra och inte ens inom den gruppen kan man se nå— gon minskad andel besökare. Musikevenemangen har således en god räck- vidd i förhållande till landets befolkning.

8.3.7. Några internationella jämförelser

I de nordiska länderna är det mellan 10 och 15 % av befolkningen över 15 år som varit på musikevenemang med klassisk musik senaste året. En något starkare ställning har, liksom i Sverige, pop— och rockmusik som mellan 15 och 20 % av befolkningarna varit med om. För jazz, folkmusik och visor varierar redovisningen på ett sätt som gör järnförelsema begränsade, men av allt att döma är intresset för dessa tre genrer tillsammans minst lika starkt eller starkare än för pop- och rockmusik mätt 1 besök på musikevenemang.

Den franska kulturstatistiken omfattar ungefär motsvarande åldersgrupp och beroende på genre är det mellan 6 och 10 % av befolkningen som besökt en konsert det senaste året. Flest har varit på pop— eller rockkonsert och minst andel på jazzkonsert. Ifrån det tidigare Västtyskland har vi uppgifter om att 15 % av befolkningen varit på pop- eller rockkonsert det senaste halvåret, medan 8 % varit på något klassiskt musikevenemang. I Schweiz uppger 31 % att de varit på konsert av något slag under året innan, i Nederländerna är motsvarande uppgift 21 %.

8.3.8. Lyssnande på musik i radio och tv

I princip hela befolkningen har tillgång till radio. Även bandspelare av olika slag är vitt spridda — 94 % av befolkningen hade tillgång till någon slags bandspelare och CD-spelare har ökat kraftigt på några år.

Den allra största delen av kontakten med musiken sker alltså, inte över- raskande, via massmedierna och musikanläggningarna. Radion når ut till fler med musikprogram än tv/video gör. Särskilt pop- och rockmusiken når inom loppet av en månad mycket stora delar av befolkningen, 60 %, och man kan notera en kraftig ökning bara sedan mitten av 1980—talet, då andelen som hört pop och rock var 38 %. Klassisk musik, jazz och svensk folkmusik når mellan 25 och 30 % av befolkningen via radio under loppet av en månad.

Mönstret är detsamma för tv/video där mellan 10 och 20 % under en månad sett program inom de tre genrerna jazz, svensk folkmusik respektive klassisk musik.

Lyssnandets omfattning följer i princip intresset i de olika åldersgrupper- na. De yngre har sin tyngdpunkt inom pop och rock och de äldre i de tre andra musikformema. För jazzmusiken är radion dock en viktigare källa än egna skivor och band. Speciellt gäller det de äldsta som knappast alls hör jazzmusik annat än via radio.

Mest tid lägger befolkningen på den lätta musiken där lyssnandet, senast det uppmättes, i slutet på 1980-talet omfattade ungefär en kvart per dag. Lyssnandet på seriös musik i radio en genomsnittlig dag är litet någon minut bara.

Musikradiolyssnare i P2 har studerats vid två tillfällen 1968 och 1984.5 1984 intervjuades drygt 11 000 personer om sitt radiolyssnande varvid man fann ca 1 100 som lyssnat på musikradion i P2 senaste månaden. I dag sän— der musikradion dygnet runt i vissa delar av landet, vilket kan innebära att denna siffra kan vara högre i dag då ungefär var fjärde invånare har tillgång till en renodlad musikkanal och var femte dessutom har ytterligare två privata lokalradiostationer som sänder klassisk musik att välja på.

1984 var ca 70 % av Musikradions lyssnare återkommande lyssnare vilket kan innebära ungefär 7 % av befolkningen dvs. ungefär en halv miljon sven- skar. Till samma resultat kom man 1968. De flesta musikradiolyssnare är regelbundna lyssnare och drygt 80 % lyssnar minst en gång i veckan. Bara 10 % av lyssnarna uppger att det är viktigt att koncentrera sig på sitt lyssnan- de — mer än hälften uppger att de gärna sysslar med någonting annat samtidigt som de lyssnar.

Musikradiolyssnaren var 1994 något oftare i 45—64-årsåldem och mindre ofta under 25 år än befolkningsgenomsnittet. Högutbildade är kraftigt över— representerade. Något oftare bor man i storstäderna. 1968 kom man till unge- fär likartade resultat, men tendenserna var då ännu mer markanta — exempel— vis var det en relativt större överrepresentation av högutbildade och storstads- bor. Det hade alltså skett en viss utjämning på 15 år.

Musikradiolyssnare spelar, sjunger och går på konsert i ungefär samma utsträckning som övriga befolkningen.

När det gäller musikgenrer är det orkestermusik som favoriseras bland musikradiolyssnama — mer än 70 % uppger att de mycket gärna lyssnar på det medan ungefär hälften säger att man mycket gärna lyssnar på körmusik, solosång och svensk folkmusik. Jazz, opera, kammarmusik och program om musik tillhör det som ungefär 40 % lyssnar till mycket gärna. Intresset för utomeuropeisk musik är lågt — 15 % lyssnar mycket gärna medan 35 % anger att de mycket ogärna lyssnar på sådan musik. Det är 30 % av musik-

5 Nordberg J & Nowak L (1985): Musikradions lyssnare 1984. Rapport nr 7 Sveriges Radio/PUB.

radiolyssnarna som uppger att de inspirerats till fonogramköp av musik i musikradion flera gånger per år.

Ett program som ”Opp Amaryllis” (morgonprogrammet på vardagar) när 1 % av befolkningen (drygt 80 000 personer) under loppet av en vecka och 6 % av befolkningen (närmare en halv miljon människor) under en månad.

8.4. Amatörutövande av musik 8.4.1 Musikskolan

Den kommunala musikskolan finns i så gott som alla kommuner i landet. År 1988 saknade sex av landets kommuner musikskola. I 1992 års statistik är det bara en kommun som inte redovisar kostnader för en musikskoleverk- samhet. Den organisatoriska formen varierar numera mycket. Vanligast är kommunal musikskola med placering under skolstyrelse eller annan utbild— ningsanknuten nämnd. Några kommuner har eller planerar att bolagisera verksamheten eller ombilda den till stiftelse. I flera kommuner arbetar man för att bredda kommunala musikskolans uppgift till att även innefatta andra este- tiska uttrycksformer. Mer än 200 000 skolbarn deltar i musikskolans verk- samhet.

I åldersgruppen 7—15 år var det 1990/91 22 % av barnen som uppger att de spelar musikinstrument inom ramen för den kommunala musikskolan. Svaret är vanligast i åldersgruppen 10—12 år och det är mycket vanligare att flickor deltar i kommunala musikskolan än att pojkar gör det (42 % mot 27 % bland lO—lZ-åringama). Störst skillnad mellan könen är det emellertid för medverkan i sånggrupp eller kör. 5 % av pojkarna är med och sjunger i grupp och hela 21 % av flickorna. När det gäller att delta i en musikgrupp är det däremot ungefär lika vanligt bland flickor och pojkar, 5 respektive 7 %.

Uppgifter om att spela musikinstrument finns också insamlade på samma sätt för 1982/83. Det som har inträffat är att andelen 7—9-åringar som spelar har minskat.

Att delta i kommunala musikskolan är klart socio-ekonomiskt relaterat. Nästan dubbelt så många tjänstemannabam som arbetarbärn går i musiksko— lan. Det är vanligare att tjänstemannabarnen spelar instrument, vilket 46 % av dessa barn gör mot 32 % av arbetarbamen.

8 .4 . 2 Amatörverksamhet

Att spela instrument hör inte bara barn och ungdomen till, men gruppen ut— övare som spelar minskar med ökande ålder. Bland personer i övre medelål— dern och över pensionsåldern uppger 10 till 15 % att de kan spela något

instrument. I dessa åldrar är det också mycket ovanligt med spelande i grupp. Det är bara 1 % av personer över 45 år som spelar i orkestrar eller andra grupper mot mellan 5 och 10 % i barn- och ungdomsgrupperna.

Mer än halva befolkningen tycker mycket eller ganska mycket om att sjunga. De yngsta och de äldsta är intresserade av att sjunga i något mindre utsträckning, men även bland dem är andelen hög. Däremot finns en tydlig könsskillnad. Nästan 70 % av alla kvinnor tycker om att sjunga, men bara knappt 40 % av männen. Trots att så många tycker om att sjunga är det bara 4 % av befolkningen som sjunger i kör. De flesta körsångama finns bland skolbarnen.

Många av dem som kan spela instrument gör det också ganska regelbundet — 20 % kan spela instrument och 13 % har spelat senaste veckan.

Inom folkbildningen har musiken stor betydelse. Många konserttillfällen är arrangemang i folkbildningens regi. Antalet kulturprogram med musik har varierat under hela 20-årsperioden på en nivå om ca 40 000 program.

Studieförbunden räknar med att man har runt fyra miljoner besök på sina kulturprogram under ett år. Studiecirklar om musik har ungefär en halv mil— jon deltagande. Antalet cirklar i musik har ökat från drygt 40 000 till drygt 60 000 årligen.

Diagram 8.4.1 Antal arrangemang iform av studiecirklar, kulturgrupper och kulturprogram i musik i folkbildningens regi.

Antal arrangemang 70 000 60 000 50 000 I Kulturprogram Sång/musik 40 000 El Studiecirklar 30 000 Sang/musrk ' I Kulturgrupper 20 000 * Sång/musik 10 000 , | rx o m xo ax N m =!- [x 00 00 00 00 ON CN ON ?> & & n?n & I ä E [N (& 00 cc 00 O CN ON & e a a a a e &

Källa: Tabell 84.13

Diagram 8.4.2 Antal 1 000 deltagande i studiecirklar i musiki folkbildningens regi.

Antal 1 000 deltagande 600

Musikhistoria

500 [11 Improvisatorisk musik

E Övriga enskilda

400 instrument

300 I Stränginstrument

Piano

200 I Solosång

I Instrumental musik-

100 ensemble

EI Sång/musik i grupp

I Körsång

[NO lx % xx NDOX (x(x 0508 v—(v—I

1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

Källa: Tabell 8.4.2a

Om man jämför studiecirkelstatistiken med uppgifter från hela befolk- ningen tycks det som om en stor del av de som deltar i studiecirklar i musik är återkommande såväl höst som vår. Enligt uppgifter om befolkningen var det nämligen ca 3 % som hade deltagit i studieförbundsanknuten verksamhet på tema sång eller musik som deltagare eller ledare. Det motsvarar ca 250 000 personer. Studerande är överrepresenterade.

Musik/sångföreningar ansluter enligt statistiken 4 % av befolkningen eller drygt 250 000 personer i åldrarna 15 år och äldre. Anslutningsgraden är högre bland män än kvinnor och största andelen medlemmar finns i ålders- gruppen 45—64 år.

8.5. Arrangerande musikföreningar

Arrangerande musikföreningar har vuxit fram sedan början av 1970—talet och har sedan dess fått bidrag från Kulturrådet. Anslaget har successivt ökat från motsvarande några hundratusen kronor i dagens penningvärde år 1973/74 till drygt 11 miljoner kronor 1992/93. Totalt var det hösten 1994 ca 160 före— ningar som delade på bidraget.

Riksförbundet för kammarmusikarrangörer har ett 100-tal föreningar runt om i landet. Kammarmusikföreningama ordnar vardera mellan 5 och 35 kon-

serter per år vanligast är ett 10-tal årliga arrangemang. Detta är siffror som också hållit sig stabila under många år. Ungefär en tredjedel av kammarmu— sikföreningarna får statligt bidrag. Det motsvarar ungefär 22 % av förening- arnas intäkter, vilket är en förstärkning under 1990-talets första år. Kommu- nerna har bidragit till föreningarnas intäkter med en tredjedel av kostnaderna under lång tid.

Även jazzmusiken är organiserad i ett gemensamt förbund, Svenska J azz— riksförbundet. Det finns ett hundratal jazzklubbar runt om i landet. Den genomsnittliga jazzklubben har en mycket omfattande verksamhet med ett sjuttiotal konserter årligen. Ungefär en fjärdedel av jazzklubbama får statligt stöd. Jazzklubbarna har en lägre andel av sina kostnader via kommunala an- slag, men i kronor räknat betalar kommunerna ut högre belopp till jazz- klubbama än till kammarmusikföreningama. Det statliga bidraget via Statens kulturråd motsvarar 14 % av föreningarnas intäkter, en nivå som hållit sig en längre tid. De enskilda jazzklubbama har mycket varierande omslutning och ekonomi. Fasching i Stockholm är ett extremt exempel där rörelsen med klubb och restaurang omsätter 7 miljoner kronor per år.

Till de arrangerande musikföreningama räknas också de enskilda SOR-or- kestrarna. Det finns 75 SCR-orkestrar i landet. Man ordnar drygt tio konser- ter i genomsnitt per förening årligen. Eftersom SOR-orkestrama bedriver så- väl arrangerande som musicerande verksamhet skiljer sig deras ekonomi från de tidigare nämnda föreningarna. De får statligt stöd till sin centrala verksam- het via stödet till de centrala amatörorganisationerna. Ett drygt 20-tal orkestrar har också bidrag till den lokala verksamheten. De kommunala bidragen är höga och svarar för 45 % av verksamheten medan Kulturrådets bidrag ligger på en nivå under 10 %.

Även inom Riksföreningen för Folkmusik och Dans bedrivs såväl arrange— rande verksamhet som egen musikverksamhet. Föreningarna ordnade till- sammans 100 konserter 1993. Den centrala verksamheten stöds via anslaget till centrala amatörorganisationer.

Ytterligare ett antal musikföreningar som får statliga bidrag saknar gemen— sam centralorganisation. Dit hör exempelvis Fylkingen med program inom elektronisk musik och den nutida musikgenren.

En arrangerande musikföreningsorganisation med tonvikt på ungdom är Kontaktnätet som erhåller bidrag för den centrala verksamheten från Statens ungdomsstyrelse. Man arrangerar, med hjälp av de statliga bidragen från Statens kulturråd, tumékonserter och 1993 tog var fjärde rockförening inom Kontaktnätet del av tuméutbudet.

8.6. Musikområdets ekonomi

Det statliga stödet till musik har under 20-årsperioden utvecklats från 250 till drygt 400 miljoner kronor i fast penningvärde. Till detta kommer delar av stödet till folkbildningen. Stödet till musikteater räknas in under teaterstödet.

Det statliga stödet till det svenska musiklivet har således i reellt värde ökat med närmare 60 % sedan 1974. Den stora ökningen inträffade under slutet av 1970-talet och sedan dess har t.o.m. minskningar skett. Den största ut- vecklingen av statliga medel har skett inom ramen för den anslagspost som numera kommer länsmusiken till del. Den regionala musikverksamheten fick kraftiga tillskott av ekonomiska resurser under slutet av 1970—talet, men un- der början av 1980-talet krympte anslagen åter något. I samband med läns- musikreformen 1988 förstärktes anslaget kraftigt. I 1994 års penningvärde ökade det från knappt 185 miljoner kronor 1985/86 till dåvarande regionmu- siken till drygt 250 miljoner kronor. Länsmusiken finansieras nästan helt av staten, men den nivå som rådde vid starten har reducerats något och 1994/95 budgeterades knappt 235 miljoner kronor till denna verksamhet. Svenska Rikskonserter fick en anslagsminskning i samband med införandet av den nya organisationen 1988/89 då vissa uppgifter avlastades. De statsstödda symfoni— och kammarorkestrarna har fått ökade statliga anslag i takt med att nya kamrnarorkestrar har tillkommit.

Diagram 8.6.1 F inansieringsbilden för de statsstödda orkesterinstitutionerna. 1994 års penningvärde.

Antal 1 000 kronor 400 000

350 000 300 000 250 000 200 000 150 000

5” Övriga intäkter

I Spelintäkter I Landstingsbidrag El Kommunala bidrag

I Statliga anslag

srrx rxrx XX mxo rx:x axox __

Källa: Tabell 8.6.1a

1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

Under början av perioden satsades mycket pengar på stöd till fria grupper. I början av 1980-talet var stödet värt närmare 15 miljoner kronor i dagens

penningvärde. Grupperna får i dag dela på ca 8 miljoner kronor. De arran— gerande musikföreningama har fått mer statliga medel samtidigt som antalet föreningar som ska dela på summan har ökat. 1973 var det bara två organisa- tioner som erhöll arrangemangsstöd — 1992/93 var det drygt 100.

Annat ojfentligt stöd

Det är svårt att ge en samlad bild av de landstingskommunala och primär- kommunala satsningarna på musik. Landstingen har en ekonomisk redovis- ning som sträcker sig tillbaka till 1986 i termer av förbrukade anslag. I detta perspektiv har landstingen minskat sina satsningar på musik från 78 miljoner kronor i 1994 års penningvärde till 53 miljoner kronor år 1992, dvs. en ur- holkning med 30 %.

I redovisningen av kommunernas samlade kulturutgifter går det inte att ur- skilja hur mycket som går till musik totalt.

Även arbetsmarknadsmedel är en viktig finansieringskälla genom projekt— verksamhet riktad mot musiklivet.

Musikinstitutionerna har haft ökande produktionskostnader som yttrar sig i termer av lägre publik och högre kostnad per årsverke. En förklaring till de ökande produktionskostnaderna är nya avtal inom fackområdet som givit OB- ersättning och andra arbetstider än tidigare. En annan förklaring är att en uppstramning av konsertverksamheten har skett så att betalande räknas — inte som tidigare förbipasserande eller gratisplatser. Dessa båda faktorer gör det svårt att utvärdera vad som egentligen hänt på området vad beträffar musik- institutionema och tydliggör behovet av en klart definierad statistik över verk- samheten.

8.7. Utbildning och arbetsmarknad

Musikhögskolor finns i Arvika, Göteborg, Malmö, Piteå, Stockholm och Örebro. På alla de olika högskolorna finns musiklärar— och grundskollärar- utbildningar. Musikerutbildning finns i Göteborg, Malmö och Stockholm och där, samt i Piteå, utbildas även organister.musikerutbildningar. De flesta mu- sikhögskolor erbjuder även påbyggnadskurser i bl.a. komposition, dirige— ring, musikpedagogik och musikterapi. De erbjuder också fristående kurser i musikvetenskap.

På musikerlinjen studerar årligen ca 450 blivande musiker. Antalet studie- platser har ökat med knappt 10 % under perioden. De årliga examinerade har emellertid minskat under samma period och ligger nu på 70—80 per år.

Påbyggnadsutbildningar av olika slag ges till mellan 40 och 50 personer per år detta har inte ändrats över tid. Antalet examinerade på dessa utbild-

ningarna har emellertid ökat kraftigt från mindre än fem per år fram till mitten av 1980-talet till närmare 20 per år.

Kyrkomusikerlinjen har ytterligare ett hundratal studenter i utbildning per år. Här har skett en kraftig ökning av utbildningsplatserna sedan slutet av 1970—talet. Examinerade från denna linje varierar mellan olika år men ligger runt ca 20 per år.

SCB:s redovisningar av examinationsfrekvensen för musiker visar att drygt hälften av de som påbörjade musikerlinjen 1981/82 hade examinerats från utbildningen sju år senare. En liknande uppföljning av studenterna som hade börjat utbildningen 1985/86 visade på en liten nedgång till strax under hälften. Bland dem som påbörjat kyrkomusikerlinjen 1981/82 hade en större andel, 88 %, avslutat utbildningen efter sju år. Även på denna linje hade examinationsfrekvensen sjunkit. Endast 65 % av dem som började 1985/86 hade avslutat utbildningen efter sju år.

Antalet musiker har enligt Folk- och bostadsräkningen ökat under 20- årsperioden från ca 5 000 till närmare 7 500 personer. Hälften av dessa mu- siker finns i Storstockholm och i Malmö- och Göteborgsregionemä där möj- ligheterna till arbetstillfällen är störst.

Drygt 1 200 musiker har fast anställning i någon musik- eller teaterinstitu- tion. De statsstödda orkesterinstitutionerna sysselsätter nästan 900 årsverken varav ca 540 musiker. Till detta kommer Länsmusiken med närmare 600 års- verken totalt, varav ca 420 är musiker. Vid åtta av landets teaterinstitutioner finns också fasta musiker och sångare anställda. Främst Operan i Stockholm är en stor arbetsgivare också för musiker. Ytterligare 2 300 personer är an- ställda som kyrkomusiker.

Antalet KLYS—medlemmar inom tonområdet uppgick 1993 till ca 7 000.

Diagram 8.7.1 Antal årsverken inom statsstödda orkesterinstitutioner och RegionmusikenLänsmusiken.

Antal årsverken 900

800 700 600 500 400

| 300 | 200 ! |

I Orkesterinstitutionerna

D Regionamusiken/ Länsmusiken

100 0

1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

Ingen uppgift om anställda vid Regionmusiken för 1982/83 Källa: Tabell 8.7.1a

Utbudet av musikarrangemang är stort. Ett mycket stort antal kultur— program med musik ordnas i studieförbundens regi. Andra arrangörer är kammarmusikföreningar, jazzklubbar, rockmusikföreningar, restauranger och pubar, folkparker, kyrkor och samfund m.fl.

Det är svårt att få en bild av antalet arbetslösa musiker. De musiker som är anslutna till Musikerförbundet finns med i deras a—kassestatistik, men i den ingår även andra yrkesgrupper som är ansluta till förbundet, t.ex scen- vaktmästare och bingopersonal. Arbetslösheten inom Musikerförbundet har ökat stadigt sedan 1974 då den låg på ca 3 %, 1994 uppskattar man att 17 % av kassans medlemmar registrerats som arbetslösa vid något tillfälle.

De musiker som är anslutna till SYMF tillhör Teaterförbundet och deras a- kassa.

8.8. Fonogram

Fonogram är samlingsnamnet för grammofonskivor, inspelade ljudkassetter och CD. Fonogramområdet omfattar hela processen från tillverkning till spridning och omsätter betydande belopp.

Sedan början av 1970-talet har fonogramområdet genomgått betydande förändringar. Organisationen av utgivningen har förändrats och möjligheterna och formerna för lyssnande har ändrats på grund av ny teknik.

8 . 8 . 1 Fonogrammarknadens utveckling

Vid 1970-talets början fanns ett mindre antal stora, multinationella bolag som klart dominerade fonogrammarknaden. Men det fanns också förhållandevis många svenska små bolag varav några hade speciella genreinriktningar (folk- musik, religiöst etc.). Ett flertal av de små bolagen var emellertid kortlivade, varje år tillkom ca 20 bolag medan ungefär lika många försvann.

Många av de svenska grammofonbolagen hade en icke-kommersiell prä- gel. De ägdes ofta kollektivt i form av föreningar eller musikerkollektiv och utgivningen hade i många fall ideologisk eller kulturpolitisk grund. Många av bolagen bedrev sin verksamhet i opposition mot de större bolagens ensidigt angloamerikanskt präglade utgivning.

Vid 1970-talets slut kom en ny våg av alternativ musik, punken, med en liknande organisation, dvs. ett stort antal oberoende ”enmansbolag” som gav ut Singelskivor med nybildade svenska grupper.

Enligt beräkningar fanns vid slutet av 1970-talet ca 600 svenskägda bolag. Vid sidan av de små alternativa bolagen fanns flera andra svenskägda bolag av olika storlek som i huvudsak svarade för ett annat utbud än de multinatio— nella bolagen.

Under 1980—talet förändrades inte strukturen inom den svenska fonogram- branschen nämnvärt. Ett litet antal stora bolag dominerade fortfarande mark- naden, men det fanns även ett förhållandevis stort antal svenskägda bolag. Till de medelstora svenska bolag på 1980-talet hörde bl.a. Sonet, Electra, BIS, Caprice, Proprius, MNW och Dragon.

Med tiden kom de stora och multinationella bolagen att kontrollera en allt större del av marknaden. Många av småbolagen försvann; de flesta blev upp- köpta av utlandsägda bolag eller upphörde med sin verksamhet. I slutet på 1980-talet och början av 1990-talet försvann även flera av de medelstora svenskägda bolagen t.ex. Electra och Sonet.

Det finns i dag ett tjugotal fonogramdistributörer av olika storlek och med olika inriktning. De mest betydelsefulla är de distributörer som ingår i Gram- mofonleverantörernas förening (GLF) och som i de flesta fall är identiska med de större produktionsbolagen.

För de mindre fonograrnbolagen kan det ofta vara svårt att få distributio- nen att fungera på ett tillfredsställande sätt.6

6 Digitala drömmar med fonogrammen mot 2000-talet. Rapport från Statens kulturråd 1993z5.

8.8.2. Utbud på fonogrammarknaden

Den totala fonogramutgivningen har en tendens att variera kraftigt. Under senare år har utgivningent ökat. År 1993 utgavs 9 961 fonogram i landet, varav ca 92 % på utländska bolag. Ca hälften av de utgivna fonogrammen hörde genremässigt hemma inom pop/rock. Den näst största gruppen var klassisk musik, vilket utgjorde ca 30 % av den totala utgivningen.

Antalet utgivna fonogram med svenska artister har ökat från 540 till 803 stycken under åren 1987—1993. Pop/rock-genren stod för 62 %, vilket var en större andel än 1987 då denna genre stod för något mindre än 50 % av utgivningen med svenska artister.

De totala försäljningssiffroma för fonogram har ökat kraftigt under senare år. År 1994 såldes över 2 miljarder CD att jämföra med 260 miljoner 1987. Antalet sålda kassetter år 1994 uppgick till ca 330 miljoner. Det totala för- säljningsvärdet för fonogram har fördubblats under samma tid. År 1993 uppgick det till 1 556 miljoner kronor.

Fördelningen mellan svenskt och utländskt av det totala försäljningsvärdet har varit förhållandevis konstant sedan mitten av 1980-talet, under hela perio- den har andelen svenskt legat runt ca 30 %.

Trots att utgivningen i landet tiodubblats på 20 år har antalet skivhandlare med fullt sortiment minskat från ca 500 till ca 100. I dag finns i huvudsak skivaffärer med brett sortiment endast i storstäderna. Men även i dessa affärer kan det vara svårt att hitta fonogram från mindre oberoende svenska fono- grarnbolag som anlitar en distributör utanför storbolagens revir.7

8.8.3. Fonogramlyssnande i befolkningen

Att lyssna på fonogram har ökat kraftigt under senare år inom alla genrer och samtliga åldersgrupper.

År 1992 hade 58 % av befolkningen 9—79 år lyssnat på pop/rock på fono- gram den senaste månaden medan 28 % hade lyssnat på klassisk/nutida mu— sik, 16 % på svensk folkmusik och 13 % på jazz.

Lyssnartiden bland dem som lyssnar på fonogram har dock minskat under de senaste tio åren. År 1986 var tiden för dem som lyssnade på kassettband en genomsnittlig dag 74 minuter, 1994 hade den minskat till 51 minuter. Lyssnartiden bland dem som lyssnade på skiva hade också minskat, från 74 till 68 minuter.8

Att lyssna på pop/rock var vanligast bland barn och ungdom. År 1992 hade 97 % av 15—24—åringarna i befolkningen lyssnat på pop/rock på fono-

7 Se not 6. 8 Mediebarometern 1994. MedieNotiser nr 1 1995. Rapport utgiven av NORDICOM-Sverige.

gram den senaste månaden. Att lyssna på klassisk musik, folkmusik och jazz på fonogram var vanligast bland personer i åldern 45—64 år.

Bland barn och ungdom är det också mycket vanligt att ha lyssnat på mu- sik på radio, tv eller video. I åldersgruppen 15—24 år hade 90 % lyssnat på pop/rock på radio den senast månaden medan 82 % hade lyssnat på musik i denna genre på tv eller video.

Att ha lyssnat på musikkassett, CD och grammofon (oavsett genre) under en genomsnittlig dag är vanligare bland ungdomar än bland andra åldersgrup— per. År 1994 hade 73 % av 15—24-åringarna lyssnat på grammofonskiva el- ler CD det senaste dygnet, vilket var en ökning med tio procentenheter sedan slutet på 1970-talet. Ungdomars lyssnande på musikkassett en genomsnittlig dag hade däremot minskat från 57 % 1979 till 42 % 1994.

Totalt sett lyssnar män på fonogram något mer än kvinnor. Lyssnarvanor— na skiljer sig också något åt mellan de olika genrerna. Män lyssnar mer på pop/rock och jazz än kvinnor, medan dessa i sin tur lyssnar mer på folkrnu- sik. Klassisk musik åtnjuts i ungefär lika hög grad av män som kvinnor.

Andelen i befolkningen som lyssnat på musik en genomsnittlig dag var störst bland dem med gymnasieutbildning. Skillnaden i lyssnarvanor mellan denna grupp och dem med eftergymnasial utbildning var dock liten.

Att lyssna på pop/rock var vanligast bland personer med gymnasieutbild— ning, medan att lyssna på folkmusik, jazz och klassisk musik var vanligare bland personer med eftergymnasial utbildning. Skillnaden var störst när det gällde klassisk musik, där 20 procentenheter fler bland dem med eftergym— nasialutbildning hade lyssnat. Inom andra genrer var skillnaderna i lyssnar— vanor mindre, oftast ca fem procentenheter.

8.8.4. Statens stöd till utgivning av fonogram

Statliga medel till fonogramverksamhet har funnits sedan slutet på 1960-talet. När Stiftelsen Institutet för Rikskonserter bildades 1968 avsattes en mindre del av institutets anslag för fonogramutgivning. Rikskonserters första skiv— märke hette Expo Norr. År 1972 ändrades skivmärkets namn till Caprice och en särskild fonogramavdelning bildades och Rikskonserters uppdrag för fo- nogramproduktion utvidgades. Det dröjde emellertid till 1982 innan riksdagen beslutade att permanenta Rikskonserters fonogramverksamhet.

Samma år inrättades ett särskilt bidrag för produktion och utgivning av fo— nogram som fördelades av Kulturrådet. Då startades också produktionen av den musikhistoriska skivantologin Musica Sveciae inom ramen för Musika- liska Akademiens verksamhet.

Statens insatser för fonogramproduktion förändrades återigen 1987 i sam- band med Rikskonserters omorganisation. Förändringarna innebar bl.a. att anslaget för fonogramproduktionen vid Svenska Rikskonserter skars ned

med en tredjedel. Ansvaret för äldre svensk musik togs över av Musica Sve- ciae. Rikskonserter skulle inrikta sin fonogramproduktion på utgivningen av ny svensk musik och svenska artister och komplettera utgivningen som gjor- des av andra. Sedan 1988 är Caprice en avdelning inom Svenska Rikskonser— ter. Kulturrådet skulle fortsätta fördela bidrag för samtliga genrer.

Samtidigt togs nya initiativ när det gällde stöd för distributionen av fono— gram. Caprice Distribution AB, med uppgift att marknadsföra och distribuera kvalitetsfonogram, inrättades 1988 som ett dotterbolag till Svenska Rikskon- serter. Ett år senare ändrades namnet till Compact Distribution AB.

Budgetåret 1993/94 uppgick det statliga stödet för dessa fyra ändamål till 16,4 miljoner kronor. Av dessa disponerade Kulturrådet 6 miljoner kronor, vilket var en ökning med ca 1 miljon kronor jämfört med tidigare år.

Det stöd som Kulturrådet fördelar för fonogramproduktion regleras i en särskild förordning.9 Syftet med stödet som är ett förhandsstöd är att främja ett allsidigt utbud av konstnärligt och kulturpolitiskt värdefulla fonogram och bidragsbesluten grundar sig på en kvalitetsbedömning av den planerade pro— duktionen. Bidraget avser i första hand fonogram med svensk musik och/eller med svenska artister, men bidrag kan också ges till andra artister om de är bosatta i Sverige.

Bidraget ska avse en enskild produktion och får inte ges som ett allmänt bidrag till ett producerande bolag.

När villkoren kring de statliga fonograminsatsema preciserades ytterligare några år efter att stödet inrättats fick Kulturrådet ett samlat ansvar för områ- det. De ursprungliga riktlinjerna för bidragsgivningen förblev oförändrade men en större flexibilitet i användningen av stödmedlen medgavs och Kultur- rådet kan numera ta egna initiativ till viss utgivning. Under senare år har sär- skild vikt lagts vid insatser som förbättrar distribution och marknadsföring.

Det statliga stödet för produktion av fonogram har i löpande priser nästan fördubblats sedan 1982/83. Sett i fasta priser med 1994 års prisnivå har emellertid en minskning med 0,6 miljoner kronor ägt rum.

Antalet ansökningar om statligt stöd för fonogramproduktion var 1993/94 493 stycken, vilket var ungefär detsamma som 1982/83. För huvuddelen av perioden har emellertid ansökningsantalet legat på en lägre nivå, mellan 300 och 350 stycken, för att de senaste åren åter ha ökat. Under de senaste tio åren har ca 27 % av de sökande beviljats bidrag av varierande storlek. Anta- let beviljade ansökningar per år har minskat något sedan 1980—talets början. Är 1982/83 beviljades 126 ansökningar och 1993/94 107 ansökningar. Bi- draget per produktion har varit ungefär oförändrat räknat i fasta priser. Bidra— gen täcker i regel inte mer än en mindre del av produktionskostnaderna. De två genrer som erhållit största delarna statligt stöd har sedan början av 1980-

talet varit pop/rock och jazz, vilka erhållit ca en fjärdedel av stödet var, däref- ter följer västerländsk konstmusik 14 % och folkmusik 10 %.10

8.9. Sammanfattande iakttagelser

Vi har kunnat konstatera ett ökande musikintresse och en ökad musikaktivitet. Hur detta avspeglar sig i de statsunderstödda musikinstitutionemas verksam- het är dock oklart. För orkesterinstitutionerna visar bilden snarast vikande be- söksantal. Länsmusiken och Svenska Rikskonserters verksamhet är svår att följa över tid.

Den största delen av musikområdet fungerar helt utan stöd från det offent— liga. En mängd konserter, ett stort utbud av musik på fonogram och i radio och tv samt ett betydande eget musicerande gör att musiken är väl förankrad i befolkningen och att det finns ett vittförgrenat nät av verksamheter. Bredden i utbudet av musik i radio är av stor betydelse för allmänhetens möjligheter att komma i kontakt med olika slags musik.

Intresset för musik är starkt, särskilt bland de unga. Det varierar dock mellan olika åldersgrupper och mellan personer med olika utbildningsnivå. I nästan alla föreningar förekommer inslag av musik.

Under de senaste tjugo åren har den kommunala musikskolan byggts ut vilket gett kraftigt ökade möjligheter att erbjuda unga människor tillfälle att lära sig spela instrument. Det har också bidragit till att bredda musikintresset och till att skapa en grund för många att ägna sig åt musik som vuxen på pro— fessionella grunder. Utbyggnaden har också inneburit en vitalisering av det lokala musiklivet genom elevensembler och genom att musikskolans lärare medverkar i orkestrar och körer.

Att utöva musik är framför allt kopplat till de tidiga ungdomsåren. Många slutar att spela redan i de övre tonåren. Det är en stor utmaning för musiklivet att bevara och utveckla musikutövandet i vuxenåldem.

Det statliga stödet till musiklivet ökade under periodens början och har där- efter i huvudsak legat still. Stödet går till institutioner som är spridda över hela landet. Professionella ensembler finns i de flesta län. Den koncentration av statliga medel till fasta institutioner i Stockholm, som gäller inom andra kulturområden, finns inte på musikområdet.

Länsmusikorganisationer finansieras nästan helt med statliga medel. För- ankringen i det lokala och regionala musiklivet varierar. Samarbetet mellan regionmusiken/länsmusiken och Rikskonserter har minskat betydligt under det senaste decenniet.

De statliga bidragen till symfoni- och kammarorkestrar samt till länsmusi- ken innebär ett kraftigt stöd till västerländsk konstmusik. Andra genrer som jazz, folkmusik, körliv har inte alls samma stödjepunkter som konstmusiken.

Förutom kommunala musikskolan riktas det kommunala stödet framför allt till arrangörer av skilda slag. Deras insatser är nödvändiga för möjligheten att uppleva levande musik och för att de insatser som görs i produktionsledet skall utnyttjas effektivt.

Musikevenemang finns i många olika sammanhang och miljöer och kanske är det så att de traditionella konsertarrangörerna har fått svår konkurrens från andra arrangörer av konserter. Det borde dock finnas möjligheter att ta vara på det ökande intresset för klassisk musik, jazz och folkmusik inom ramen för den anslagsfinansierade musikverksamheten. Inom musikområdet är det mycket tydligt att publiken tagit sig till musiken på andra vägar än de traditio— nella.

"_ "F. få" Räihä" qlgquärb ridå WIN? rl—xoi _ . ' ' Liliäpnulln'l ::an !" ITRI Will m;;l-lr'iiö'l ubåt

'...'-*it;?” '

$'%—alm smt 15” 'å' . -'1_.=|if'-L'ina--w "vb "71 351 , lgaagiiäfifhr ._ _ , ' Enlai

17.1—11. ..'| 1

"& I'fl ".

9. Film och video

Filmområdet karaktäriseras av att

— alla ser film,

ingen annan kulturaktivitet förenar så många ungdomar som bio- besöken, drygt hälften av alla 15—24 åringar har varit på bio minst en gång under den senaste månaden, — antalet biografer är obetydligt färre än när televisionen infördes men salongerna har blivit mindre genom att flerduksbiografer blivit vanliga, biografvisningarnä minskat i betydelse i och med televisionens införande, utbudet av film i svenskspråkiga tv—kanaler dagligen omfattar ett tiotal långfilmer producerade för biografvisning — den som har till- gång till satellitdistribuerade kanaler har ett mångdubbelt större ut- bud, — den USA-producerade filmen dominerar utbudet i alla visnings- former, — två helintegrerade medieföretag, Svensk Filmindustri och Sand- rews, dominerar svensk filmproduktion och även distribution och visning av film på biograf, — offentliga insatser för film i huvudsak omfattar produktionsstöd och stöd till filmkulturella verksamheter, — medel för stöd till filmproduktion kommer från visning av film på biograf, svenska tv-företag, uthyrning och försäljning av film på video samt staten, - staten svarar för hela finansieringen av den filmkulturella verksam- heten, verksamheten inom Filminstitutet med produktionsstöd och film— kulturell verksamhet är reglerat i avtal mellan staten och bransch— organ inom film— och videoområdet samt två svenska mark- sändande tv-företag, — förhandsgranskning äger rum av film som visas offentligt, marknaden för film på video för uthyrning och försäljning har vuxit snabbt sedan början av 1980-talet,

— försäljningen av film på video femdubblats sedan slutet av 1980- talet, — ca 70 % av befolkningen har tillgång till video i hemmen. _1

9.1. Befolkningens intresse för film

Intresset för film är stort i Sverige. Riktigt hur stort vet vi inte, men så gott som alla ungdomar mellan 16 och 24 år går någon gång på bio under ett år. Biobesök tillhör dessutom de kulturaktiviteter som en ganska stor grupp skulle vilja ägna sig åt oftare enligt en stor SIFO—undersökning från 1990.1 I den gruppen är småbamsföräldrar och medelålders personer med utflyttade barn överrepresenterade. I genomsnitt skulle var fjärde person i landet vilja gå oftare på bio än de gör.

Intresset för film yttrar sig också i att biofilm ses på tv av väldigt många människor. I tv—utbudet har biofilm alltid tillhört de populära programtypema.

9.2. Biografer och film

Mellan 1956, då televisionen introducerades i Sverige, och början av 1960- talet minskade biobesöken från ca 80 miljoner till 40 miljoner om året. I takt med ett breddat innehav av tv-apparater, introduktion av färg—tv och ut ökad sändningstid minskade biopubliken ytterligare och 1973 gjordes drygt 20 miljoner biobesök i landet.

Videons introduktion på marknaden med hyr- och köpvideo har inte till- närmelsevis haft samma effekt på biomarknaden som införandet av televisio nen.

De senaste åren har antalet biografbesök uppgått till drygt 15 miljoner.

9.2.1. Filmens tillgänglighet på biograf

Det finns två slags biografer i Sverige. Den ena utgörs av de ca 700 biografer som visar högst fem föreställningar per vecka. Under lång tid minskade dessa biografer i antal, men sedan mitten av 1980-talet har minskningen stoppats upp. Dessa biografer betalar inte biografavgift enligt filmavtalet. De övriga biograferna, som ger mer än fem föreställningar per vecka, har ökat sin andel av det totala antalet biografer från 22 % till närmare 40 % men är ungefär lika många nu som för 30 år sedan, ca 450 salonger. En del av förklaringen till detta är att nya flerduksbiografer byggs i alla större städer. Därigenom har biografvisningsperioden för många filmer kunnat förlängas genom anpass— ning av salong till storleken på aktuell publik. Flerduksbiografen ger också ökad valfrihet genom att fler filmer erbjuds samtidigt. Denna möjlighet finns givetvis inte på mindre orter.

1 Francke] G & Fritz A (1990): Kulturmonitom vintern 1989/90. SIFO.

Diagram 9.2.1 Antal biografer totalt och uppdelade efter de med högst och de med fler än fem föreställningar per vecka.

Antal biografer ] 400 I 200 |: Biografer med >5 1 000 föreställningar/v (avgiftspliktiga) 800 _ Biografer med högst 5 600 föreställningar/v (ej avgiftspliktiga) 400 ' Totalt 200 0

wr [* rx ix & X m xo rx ix Ch ox ._. _.

Källa: Tabell 9.2. la

1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

Majoriteten av de icke-avgiftspliktiga biograferna är folkrörelseägda. Nästan alla dessa biografer har någon form av kommunalt stöd. Såväl bidrag till driften som subventionerade lokaler kan förekomma. På orter med mindre än ca 25 000 invånare är biografvisning i regel en förlustaffär. Verksamheten bygger därför på både kommunalt stöd och ideellt arbete.

Ungefär 40 % av de icke-avgiftspliktiga biograferna ingår i Folkets Hus- föreningarnas Riksorganisation (FHR). Totalt är det 300 Folkets Husföre ningar som driver biograf. FHR är huvudman för Bio Kontrast som är en verksamhet för visning av kvalitetsfilm. Av bygdegårdar anslutna till Bygde- gårdarnas Riksförbund visar ett femtiotal film i fullfilmsformat och på ytterligare ca 100 gårdar förekommer visning av 16 mm-film riktad till barn. Nykterhetsrörelsens medlemmar i Riksföreningen Våra gårdar driver ett sjuttiotal biografer.

Drygt 40 % respektive drygt 20 % av de biografer som erlägger biograf— avgift ägs av Svensk Filmindustri respektive Sandrews. Andra stora ägare av sådana biografer är Svenska Bio där Svensk Filmindustri också har ägarintressen. Biografer som erlägger biografavgift visar film utan offentligt stöd. På vissa större orter visas kvalitetsfilm med kommunalt stöd, t.ex. av Folkets Bio eller av en kommunalt driven biograf.

Film visas också i studioform. Stöd lämnas från Filminstitutet till mer traditionell filmstudioverksamhet, till Filmcentrum, till Bio Kontrast och

Folkets Bio. Filminstitutet driver sin egen filmstudio i Stockholm och genom samverkan även i Göteborg och Malmö. Under perioden 1976/77 till 1987/88 drevs ett projekt med visning av 16 mm-film i samverkan mellan Filminstitu— tet och kommunerna i syfte att visa kvalitetsfilm från såväl Sverige som ut- landet.

Bio Kontrast drivs av främst Folkets Husrörelsen på 200 biografer runt om i landet. Verksamheten drivs i studioform och 1992 ordnade man drygt 2 000 föreställningar på kvällstid och knappt 2 000 matine'föreställningar. Sveriges Förenade Filmstudios med 100 filmstudior visar film för medlem— mar vid slutna visningar.

Inom ramen för Bio Kontrast drivs också Barnens respektive Ungdomens Bio Kontrast som visar kvalitetsfilm för sina respektive målgrupper. Barnens Bio Kontrast bedrivs i klubbform tillsammans med Unga Omar på ett hundra- tal orter i landet. Ungdomens Bio Kontrast finns på ett tjugotal orter. Även Bygdegårdamas riksförbund ordnar klubbvisningar för barn och ungdom — SoL-Bio. Totalt finns 200 SoL-Bioklubbar runt om i landet. Sveriges Förenade Bam- och Ungdomsfilmstudior har numera nästan helt upphört.

På initiativ av Folkets Husrörelsen startade 1986 schemalagda skolbio- föreställningar. Verksamheten har därefter utvecklats med aktiv medverkan av Filminstitutet. Sedan 1988/89 disponerar Filminstitutet ett särskilt anslag för att främja intresset bland barn och ungdom att se kvalitetsfilm på biograf. Institutet har också avsatt medel för skolbiosamordnare i flera län.

Ett problem med stöd till alternativa visningsplatser för biograffilm är att det snarare motverkat en utveckling av de svenska biograferna än att stötta deras existens. Detta problem har sedan några år uppmärksammats av Film- institutet som numera ger stöd till olika slags biografer.

9.2.2. Biografernas geografiska spridning

Biograf finns i praktiskt taget alla kommuner även om omfattningen av vis- ningsverksamheten varierar betydligt. De största städerna har blivit biotätare med stark koncentration till ett fåtal flerduksbiografer i stadskärnoma, medan antalet biografer i övriga landet minskat.

Trots detta är Sverige ett av världens biograftätaste länder såväl vad gäller antalet dukar per capita som spridningen över landet. En viktig förklaring till detta är de stora folkrörelsernas engagemang.

9.2.3. Filmutbudets spridning på genrer, ursprungsland och målgrupper

Under ett år visas totalt 1 000 spelfilmer på landets biografer varav ca 200 premiärvisas. Det är en betydande minskning av det totala utbudet. Minsk- ningen av antalet premiärvisade filmer är betydligt mindre. Eftersom svenska filmer kan visas till och från under flera år utgör de numera mer än 25 % av det totala antalet visade filmer i landet. Av de premiärvisade filmerna är nu- mera ungefär 10 % av inhemsk produktion.

Diagram 9.2.2 Antal filmer som visats på biograf varav svenska respektive utländska.

Antal filmer ] 800 I 600 I 400 1 200 1 000 |:] Svenska 800 I Utländska 600 400 200 0 wr ix o ta o ox N m v (X (X W 00 00 oo ON CN ON % B & & R & 2 & Fa tx ix lx oo oc oo ox ox ax 93 9 2 3 2 i.) 2 3 &

Källa: Tabell 9.2.2a= Tabell 9.2. la

Diagram 9.2.3 Ursprungsland för filmer som premiärvisats på biograf ] 993.

I Sverige

El Övriga Norden Östra Europa I Västra Europa

25% USA

D Övriga länder

Källa: Tabell 9.2.3a 187

Utbudet av premiärfilmer domineras av USA-producerad film. Andelen har ökat under senare år på bekostnad av såväl nordisk film, som film från övriga Europa.

9.2.4 Utbud av film i televisionen

Under 1970- och 1980-talen sändes inte långfilm i tv varje dag, men sedan tv-utbudet utökats med satellitsändande kanaler har film i tv blivit vardags- vara. Det finns flera kanaler som enbart sänder biofilm dygnet runt. Antalet kanaler som sänder svensktextade program har ökat från två till ett tiotal.

Sveriges Television har sedan 1970-talet visat biograffilm sex till åtta tim- mar i veckan fördelat på sina båda kanaler. En nyligen genomförd analys visar att långfilmsutbudet ungefär fördubblats sedan dess, vilket betyder att drygt en långfilm om dagen visas i någon av de båda public service—kanaler— na. Mycket film produceras i dag direkt för televisionen.

En analys av drygt 700 biograffilmer som sändes i tv under perioden 1977—1987 visade att nästan 60 % av alla var producerade före 1970. Detta torde ha ändrat sig i dag då biofilm sänds i tv bara något år efter sin biograf- premiär.

I tv-utbudet under den studerade tioårsperioden var de svenskproducerade filmernas andel i tv större än bland premiärfilm på biograf. Samtidigt var USA-dominansen inte alls lika stor som bland premiärfilmerna på bio. Dess- utom fungerade tv—utbudet så att ju nyare film som visades, desto färre var USA—producerade. Skälet till detta är att kostnaderna för sändningsrätt i tv av nyare populär film är mycket höga. En tredjedel av den nyare filmen hade an- nat västeuropeiskt ursprung än England jämfört med biograffilmutbudet en mycket hög andel.

Genreindelningen i filmstatistiken för televisionen och biografer skiljer sig tyvärr åt. Jämförelser går därför inte att göra. Tre huvudkategorier användes för tv-utbudet: realism, humor och spänning. Drygt 90 % av utbudet kunde klassificeras inom dessa vida ramar. Ungefär hälften, 47 % av utbudet, klassificerades som realism. Ju nyare film, desto större andel realism. De riktigt gamla filmerna från tiden före 1940 klassificerades i regel som humor.

9.3. Publiken till biofilm

Totalt görs årligen drygt 15 miljoner besök på biograf. Mer än 80 % av alla biobesök görs på en avgiftspliktig biograf, en ökning sedan 1960-talet. Av detta följer att de båda stora biografägarna, Sandrews och Svensk Film- industri, ökat sin sammanlagda andel av den totala biopubliken till ca 85 %

av totalpubliken. Ca 700 000 besök görs på skolvisningar, filmstudio- visningar och filmfestivaler eller på andra liknande föreställningar.

Diagram 9.3.1 Andel av befolkningen som besökt biograf under senaste året

% av befolkningen 60

50

40

30

20

10

0 5.8 % se i ä. '" ä % å 220 å % ä

* befolkningen från 16 år ingår ** befolkningen från 9 år ingår Källa: Tabell 9.3.la

Även om den totala biopubliken minskat är det inte en mindre andel av be- folkningen som går på bio.

I slutet av 1980-talet, då satellit-tv ännu inte fått spridning och Sveriges Television sände ganska få långfilmer, var det i genomsnitt en miljon männi— skor som var publik till de tv-sända långfilmerna.2 Moderna svenska lång- filmer nådde ännu fler och den genomsnittliga publiken för dessa låg på närmare två miljoner tittare. s.k. preminärfilm eller sådan film som nått ytterst liten publik vid biografvisning nådde vid den här tidpunkten ca 400 000 tittare.

Fem år senare, med ökad tillgång till video och satellitutbud i tv samt fem svenskspråkiga blandade tv—kanaler, kan man konstatera att svensk nyprodu- cerad långfilm i tv fortfarande hävdar sig väl med publik på uppemot 2 miljo— ner tittare eller mer när filmen visas i någon av de marksändande kanalerna. Även smalare filmgenrer hade publik på 250 000—300 000 tittare, en siffra som vida överstiger vad lång tids biografvisning ger för sådana filmer.

2 Gahlin A & Wigren G (1989): Långfilmsdags. En analys av tv-publiken, bio-besök och video-tittandet. Rapport nr 2 Sveriges Radio/PUB. 189

Diagram 9.3.2 Jämförelse mellan biopublik och rv-publik i Sveriges Television 1993/94 med avseende på några svenska och importerade kvalitetsfilmer.

Antal 1 000 besök eller tittare 700 600 500 400 lBiograf 300 El Television 200 100 I O % > 9. E .a: 50 cv: 2 == ”& = g & n g ?: 2 15 å & & .a 0.) = : .L' .se —— i— :i ** & _D .E 0 & 5 ;S ”* 0 x 5 f är. %” = 5 E de ” ” D 2 D "'D = 3 0 Ti C En in 0 ”* ETE

Källa: Tabell 9.3.2a

Filmer som ses av få biografbesökare nås ofta av en stor publik då de sänds i tv. Även populära biofilmer får en avsevärt större publik vid tv-sänd- ning många gånger 1—2 miljoner tittare vid ett enstaka tillfälle.

9.3.1. Besökare i olika åldrar

Biografpubliken är ung; den största andelen besökare finner vi bland 15—24- åringarna tätt följda av skolbarn mellan 9 och 14 år. De unga går också rela- tivt ofta på bio, vilket betyder att den senaste månaden har mer än hälften av alla ungdomar gjort ett biobesök. Bland yngre yrkesverksamma är den andelen bara drygt 20 % och bland äldre yrkesverksamma eller pensionärer inte ens 10 %.

Diagram 9.3.3 Andel biobesökare senaste året och senaste månaden i olika åldersgrupper, förändring under 10 år.

% biobesökare 100 Besökt senaste år 90 respektive månad: 80 70 I 1983—85 år 60 [11991—93 år 50 40 I 1983—85 mån 30 l1991—93 mån 20 10

0

3—8 år 9—14 år 15—24 är 25—44 år 45—64 år 65— ar

Källa: Tabell 9.3.3a=Tabell 9.3.1a

Dessa åldersskillnader är inte alls lika tydliga när det gäller långfilms- publiken i tv. Den genomsnittliga långfilmen i tv är 1989 nådde 12 % av gruppen i de biografaktiva åldrarna och 7 % av pensionärerna — en mycket måttlig skillnad jämfört med förhållandena vid biografvisning.

9.3.2 Skillnader mellan män och kvinnor

Skillnader mellan pojkar och flickor eller mellan män och kvinnor när det gäller biobesök är ytterst liten.

9.3.3. Utbildning och facklig tillhörighet

Liksom på många andra områden skiljer sig de med den kortaste utbildningen från de högutbildade när det gäller besök. Oavsett ålder är det de längst ut— bildade som i störst utsträckning har varit på bio. Också facklig tillhörighet uppvisar skillnader så att LO—kollektivets medlemmar gått på bio i mindre ut- sträckning och färre gånger under ett år än SACO-kollektivets. Skillnaderna är dock mindre på detta område än på något av de som presenterats i tidigare kapitel. Biofilm i tv, däremot, når lika stor andel av alla utbildningsgrupper.

Diagram 9.3.4 Biobesök senaste året fördelat efter facklig huvudorganisation och kön. Jämförelse mellan 1982/83 och 1990/91.

SACO-män TCO-kvinnor TCO-män LO-kvinnor

LO-man

Källa: Tabell 9.3.4a

9.3.4. Biobesökens geografiska fördelning

Av det totala antalet biobesök görs 40 % i de tre storstäderna vilket är en högre andel än befolkningsunderlaget motiverar.

Lägger man till ytterligare sju kommuner med det högsta antalet biobesök — Uppsala, Örebro, Linköping, Karlstad, Västerås, Helsingborg och Lund — fångar man in närmare 60 % av alla biobesök under ett år. En förklaring till den ojämna fördelningen av besöken är att flerduksbiografer finns i storstäder medan biografer med maximalt fem föreställningar per vecka huvudsakligen finns på mindre orter och landsbygd.

Ändå är skillnaden i andel biobesökare inte så stor beroende på boendeort. De 1,8 miljoner invånare över 9 år som bor i Stockholmstrakten går oftast, 61 % av alla har varit på bio. I Malmö och Göteborg är andelen årliga bio- besökare ca 55 % liksom också i andra tätorter. På glesbygden är det 47 % som varit på bio senaste året.

9.3.5. Besök på föreställningar inom olika genrer och med svensk film

De mest publikdragande filmerna — filmer som samlar publik på mellan en och två miljoner åskådare är oftast film inom kategorierna äventyr/action eller komedi, men det förekommer också att dramafilm när dessa publiktal.

Diagram 9.3.5 Andel av samtliga biobesök som gjorts på svenska filmer.

% besök 40

35 30

25

20 15

10

? (N G ('i C Ch N m vf [x [x 00 00 00 00 ON ON 0! x x x x x x x x x m ND CN N ln OO '— N M (x [x [x 00 00 00 ON O 05 O CX ON ON ON Ch Ch ON 0 v— .— .— .— _. .— ._ _. '—

Källa: Tabell 9.3.5a

Även om svensk film har ökat sin andel av biograffilmsutbudet har publi— ken inte följt denna trend. I stället varierar de svenska filmernas andel av filmpubliken mycket mellan olika år, beroende på om vissa publikdragande filmer visats. Skillnaden kan vara så stor som mellan 15 % och 35 % av alla biobesök under ett år.

9.3.6. Några internationella jämförelser

Internationell statistik visar att biopubliken minskat i alla länder i Europa under de senaste 30 åren. Utvecklingen har gått i olika takt i olika länder, men riktningen är den samma. Störst förändring kan man notera i Österrike, som från att ha varit ett av Europas besökstätaste länder med 15 besök per invåna- re och år har fått notera en minskning till strax över ett per invånare och år. Sverige har 1,9 besök per invånare medan länder som Ryssland, Bulgarien, Tjeckoslovakien (före delningen) och Norge ligger på drygt 2 besök per in—

vånare. Länder med lägre besökstal än Sverige är t.ex. Finland, Portugal och Österrike.

I jämförelse med andra nordiska länder har Sverige en hög andel biobesö- kare i befolkningen. Medan genomsnittet här ligger på en nivå över halva be- folkningen har man i Finland tal som ligger närmare tio procentenheter lägre och i Danmark nivån 35 % av befolkningen som gjort något biobesök. Även Tyskland och Frankrike uppvisar tal som är lägre än de svenska.

Den inhemska filmen har en relativt stark ställning i Sverige. Uttryckt i marknadsandelar har inhemska produktioner mellan 20 och 30 % av biljett- intäktema i Sverige, vilket bara överträffas av Frankrike där 35 % av in- täkterna kommer från inhemsk film. I Danmark står den inhemska filmen för 15 % av biljettintäktema och i Finland för 10 %. De flesta andra länder i Europa har väsentligt lägre marknadsandelar för den inhemska filmen.

Vi har tidigare nämnt att den USA—producerade filmen har en dominerande ställning i Sverige, men det finns flera exempel på länder där dominansen är ännu större. Drygt 65 % av biljettintäktema i Sverige gäller film från USA medan ca 80 % av intäkterna i Belgien, Danmark, Holland, Spanien och Tyskland kommer från sådan film. I Grekland utgör biljettintäktema från film från USA mer än 90 %.

9.4. Amatörutövare som arbetar med film och video

Att fotografera och filma är en av de allra mest utbredda fritidssysselsättning- ama. Så gott som alla svenskar, 90 %, har tillgång till stillbildskamera. Ca 20 % av befolkningen har tillgång til videokamera. Tillgång till traditionell filmkamera är däremot mindre vanlig, liksom 8 mm-filmprojektor. Detta slags utrustning finns hemma hos 15 % av befolkningen.

Ungefär 200 000 personer i landet räknar sig som amatörfilmare med ambitioner och ett antal film- och medieverkstäder som vuxit upp runtom i landet har rönt stort intresse. Att filma eller fotografera överhuvudtaget gör mer än 65 % av befolkningen någon gång under ett år. Inom åldersgruppen 15—64 år har mellan 20 och 25 % filmat eller fotograferat den senaste veckan.

Antalet studiecirklar på temat film- och fototeknik har ökat från drygt 2 100 till dryga 3 100 sedan mitten av 1970-talet. Antalet deltagande har inte ökat fullt så mycket men ca 23 000 deltagande fanns registrerade 1992/93.

Filminstitutet har också tagit fasta på intresset för att filma och redan 1982/83 inledde man lokala försök med video. Stödet permanentades 1990/91. Mer än 10 miljoner kronor har fördelats, främst till folkrörelser, kommuner, medieorganisationer och folkhögskolor. Filminstitutet har också utvecklat medieundervisningsstöd för skolbruk i syfte att stärka kvalitets- filmens ställning bland ungdomar.

På några ställen i landet har det skapats s.k. filmpooler eller regionala film- och videocentra som försöker samordna intresset för medieverksamhet och lokal filmproduktion. Företeelsen är ganska ny och behandlas mer utförligt i huvudbetänkandet.

9.5. Filmområdets ekonomi

Biografer betalar en filmhyra till distributören. För de avgiftspliktiga bio- graferna finns en tämligen låg garantihyra, men i praktiken är denna hyra 25 % av biljettintäktema upp till 3 000 kronor. För nyare film krävs i regel en högre andel av intäktemai filmhyra. De icke—avgiftspliktiga biograferna, som har låg besöksfrekvens och få föreställningar, har inte samma enhetliga regler för filmhyra.

På senare år har de populära filmerna kommit att få ökande betydelse för biografintäkterna. Andelen av de samlade intäkterna från de tio mest sedda filmerna var vid 1980-talets början drygt 30 % men utgör under 1990—talet drygt 40 %. Störst betydelse har filmerna från USA som svarar för mellan 70 % och 80 % av biografernas totala intäkter.

Kostnaderna för en biobiljett har i fasta priser ökat under hela den gångna 20årsperioden från i genomsnitt drygt 44 kronor till närmare 56 kronor per biljett.

I Sverige och Schweiz är de privata utläggen för biografbesök de högsta i Europa trots relativt få besök per person. Den genomsnittlige invånaren spen— derar motsvarande närmare 140 kronor per person och år.

9.5.1. Intäkter till Filminstitutet

Filmreformen år 1963 genomfördes för att bryta den djupa kris som drabbade svensk filmproduktion på 1960—talet. Reformen innebar att statens stöd till produktion av film kom att ske genom att biograferna befriades från nöjes- skatt. I gengäld infördes en biografavgift som kom att finansiera Svenska Filminstitutet och stödet till produktion av film. Produktionen av film ökade också efter några år. Fram till 1991 svarade Filminstitutet för en egen film- produktion.

Diagram 9.5.1 F inansieringsbilden för stöd till filmproduktion och filmkulturell verksamhet via Filminstitutet i I OOO-tals kronor. 1994 års penningvärde.

Antal 1 000 kronor

140 000 12 000 0 ' Statsbidrag 100 000 inklusive riktade anslag 80 000 _D—Biograf— 60 000 avgifter 40 000 0 Video- avgifter 20 000 0 _o—Anslag från tv-bolagen =!" IN 0 m O 05 N (N (x 00 00 00 00 ON ? E & Fi n?n & ). ix !x :x oo oo oo ax & e 9: e 2 9: &

Källa: Tabell 9.5.1a

Över tid har finansieringen av insatserna för film breddats och det statliga bidraget har ökat kraftigt. Staten är nu den största bidragsgivaren. Intäkterna från video har minskat kraftigt.

I mitten av 1970-talet träffades det första avtalet om att rundradioföretaget skulle bidra till svensk filmproduktion genom en ny produktionsfond inom Filminstitutet.

Det filmavtal som upprättades med branschen 1982 kom att omfatta även videobranschen genom en s.k. kassettavgift. Under en period i slutet av 1980—talet då videouthyrningen expanderade kraftigt och antalet parallell- distribuerade kopior av hyrfilm var omfattande stod kassettavgiften för en betydande del av Filminstitutets intäkter. Medan biografavgiften pendlat runt en nivå mellan 80 och 90 miljoner kronor per år i 1994 års penningvärde närmade sig videoavgiftema denna nivå en kort period i slutet av 1980-talet men har nu minskat.

De filmavtal som var gällande fram till år 1993 var så konstruerade att filmbranschen inte bara bidrog med resurser till filmproduktion utan också till olika filmkulturella insatser av Filminstitutet. Genom det nya filmavtalet som trädde i kraft i januari 1993 finansierar staten tillsammans med biograf-, video- och tv-branschen stödet till produktion av film. Staten har dessutom påtagit sig ansvar för det filmkulturella arbetet.

Biografavgiftema förändrades inte genom det nya filmavtalet utan är, som tidigare, 10 % av biljettintäktema från avgiftspliktiga biografer. Video— branschen bidrar med en fast summa på 30 kronor per långfilmskassett och

tv-företagen Sveriges Television och Nordisk Television (TV4) bidrar med 15 respektive 5 miljoner kronor. Dessutom avsätter tv-företagen lika stora belopp i form av samproduktionsåtaganden, medfinansiering och köp av visningsrätter.

9.5.2. Medel för filmproduktion

Förutom stödet via Filminstitutet tillförs filmproduktionen även stöd från annat håll. Sveriges Television och Nordisk Television satsar alltmer på en- skilda filmprojekt förutom de medel som ingår i filmavtalet. Enskilda produk- tionsbolag, privatbolag, organisationer av skilda slag liksom några regionala filmfonder tillför produktionen medel.

Sedan 1978/79 finns också ett särskilt konstnärsstöd till film som produce- ras utan primär avsikt att biografvisas offentligt. Stödet fördelas av Konst- närsnämnden.

Det nya filmavtalet innebär att stödet till filmproduktion fördelas av fem konsulenter, två för långfilm, en för kort- och dokumentärfilm, en för barn- film och en för satsningar på nya filmare och filmprojekt. Merparten av pro- duktionsstödet, 75 %, kan betalas ut som förhandsstöd, för långfilm dock maximalt 70 % av produktionskostnaderna. Efterhandsstöd omfattar reste- rande 25 % av intäkterna till avtalet. All svensk film som får minst 30 000 besök kan därigenom få lägst 4 miljoner kronor i efterhandsstöd. Detta stöd ökar upp till 110 000 besök, maximalt 8 miljoner kronor. Stödet utgår utan särskild kvalitetsprövning.

Diagram 9.5.2 Stöd till filmproduktion fördelat via Filminstitutets fonderi ] OOO-tals kronor. 1994 års penningvärde.

Antal 1 000 kronor 250 000 200 000 ' / ' / I |50 000 _ - ,/' _

//' I,; - Stöd nu nun-

. ' ' produktion 100 000

50 000 0 ]-—+——+-+——+——+——+——4——4——4——4

Källa: Tabell 9.5.2a=Tabell 9.5. la

1973/74 1976/77 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1991/92 1992/93 1993/94

Det totala stödet till produktion av film varierar år för år beroende av att del av medlen är direkt kopplade till omsättningen på biografmarknaden och videomarknaden. År 1993/94 uppgick produktionsstödet till nästan 170 mil- joner kronor. Därutöver tillförs filmproduktionen ytterligare ca 300 miljoner kronor från andra källor, produktionsbolag, tv—företag, privata företag, orga- nisationer samt utländska finansiärer, bl.a. internationella samproduktions- fonder.

9.5.3. Stöd till distribution

På orter med litet besöksunderlag blev lönsamheten för biograferna sämre under 1970-talet. Det fick bl.a. till följd att utbudet av film blev allt smalare och att kvalitetsfilm fick svårt att nå mindre platser i landet. Ett statligt frakt— stöd för den bästa tredjedelen av filmrepertoaren infördes i januari 1979 till glesbygdslän men utvidgades sedermera att gälla hela landet. Det utvidgades även till 16 min-film, men bara för icke-avgiftspliktiga biografer. År 1992, då listan över fraktstödda filmer närmade sig 1 000 titlar, avskaffades frakt- stödet och medel överfördes istället till Filminstitutet som inrättade ett stöd för repertoarbreddande åtgärder avsett att stimulera till förnyelse och utveckling av filmrepertoaren på små och medelstora orter. Stödordningen fungerar också som ett projektbidrag till lokala arrangemang som t.ex. filmfestivaler och sommarbiografer. Stödsumman är knappt 1 miljon kronor per år.

Är 1983/84 infördes på försök ett statligt stöd till parallelldistribution av aktuell film. Stödet, som permanentades 1986/87, innebär att ett antal extra kopior av aktuella filmer tas fram för visning på små och mellanstora orter. Stödet har lett till att distributionen av aktuell film har påskyndats gentemot mindre och medelstora orter, vilket i sin tur förbättrar de ekonomiska vill- koren för att driva biograf på orten. Långsam omloppstid på premiärfilmer anses vara en av orsakerna till den tidigare biodöden framför allt i förorter och kranskommuner till större tätorter.

Trots parallelldistribution händer det att video—releasen av en film planeras in innan filmen nått biografen på den lilla orten. Ändå är dessa filmkopior viktiga för just dessa biografer.

Film med parallellstöd väljs under medverkan av biografägmepresentanter för främst icke-avgiftspliktiga biografer. Sedan 1991/92 görs försök att stödja parallelldistribution också av ett antal importerade kvalitetsfilmer. Stödet har berört ett trettiotal filmer per år de senaste åren.

Sedan 1988 har Filminstitutets visningsnämnd disponerat särskilda medel för att stödja filmvisning på biograf för barn och ungdom. Ambitionen har varit att vidga utbudet av film på biograf för dessa målgrupper, särskilt barn, som annars så gott som helt år hänvisade till att se sådan film i tv eller inte

alls. Filminstitutet har också utvecklat pedagogiskt material till hjälp för ledare eller lärare som medverkar vid dessa filmvisningar.

Via Filminstitutet har också ett särskilt stöd betalats ut till visningsorgani- sationer bl.a. till Folkets Husföreningarnas Riksorganisation för Bio Kontrastverksamhet och filmstudioverksamheten i landet.

9.5.4. Stöd till import av film

Sedan början av 1980-talet disponerar Filminstitutet medel för stöd till import av värdefull film. Syftet med stödet är att bredda utbudet av film på biograf. Stödet har haft stor betydelse för import av europeisk film och för film där marknadsförutsättningama bedömts som osäkra.

I samband med riksdagens behandling år 1992 av det nya filmavtalet be- slöts att Filminstitutets egen import av vuxenfilmer skulle upphöra. Samtidigt beslöts att fördubbla de medel som fördelas till filmbolagen som stöd till im- port. År 1995 beslöt riksdagen att åter tillåta Filminstitutet importera vuxen- film.

9.5.5. Stöd till biografer

Det tidigare nämnda fraktstödet var den första direkt statligt finansierade åt- gärden för att förbättra situationen för de svenska biograferna. Några år senare gavs Filminstitutet möjlighet att ge stöd till utrustning av biografer med 16 mm-projektorer, vilket knappt 80 biografer använt sig av.

Filminstitutet har sedan 1988/89 fördelat stöd till upprustning av äldre bio- grafer, vilket bl.a. ledde till att antalet biografer i landet åter ökade. Medel till detta anvisades av staten och av medel från filmavtalet. Stödet är konstruerat med krav på motprestation, så att ett minst lika stort belopp ska skjutas till från annan källa. Under den senaste 5-årsperioden fick sammanlagt 289 bio— grafer i landet upprustningsstöd. Ett sedan länge ackumulerat upprustnings- behov av biograferna runt om i landet har dock minskats kraftigt och Film- institutet menar att det i dag bara finns ett mindre behov kvar att täcka.

9.5.6 Stöd till bevarande av det filmhistoriska kulturarvet

Filminstitutet svarar för en omfattande dokumentationsverksamhet som bl.a. omfattar restaurering och bevarande av film. Med sitt arkiv med ca 15 000 titlar har man ett av de mest heltäckande filmarkiven i världen. Här finns det svenska filmarbetet bevarat och ett stort antal utländska filmtitlar som distri-

buerats i Sverige. Arbete med att omkopiera äldre nitratbaserad film samt bleknande färgfilm pågår sedan många år. Närmare 900 svart-vita långfilmer har hittills säkerhetskopierats, men arbete med kortfilmsarkivet och ca 300 långfilmer i färg återstår. Filminstitutet gör också dessa äldre filmer tillgängliga för visning genom sin egen filmklubbsverksamhet, Cinemateket. Affischer, bilder och recensioner om film bevaras också. Man håller också ett omfattande bibliotek med inriktning på filmlitteratur.

9.6. Utbildning och arbetsmarknad

Inom filmområdet behövs ett stort antal olika yrkesgrupper med hög konst— närlig och teknisk kompetens. Formella utbildningsvägar finns inom ramen för Dramatiska Institutet (DI). DI har till uppgift att utbilda för yrkesmässig verksamhet inom film/tv, teater och radio. Till de flesta utbildningarna sker antagning vart annat år, vanligen antas två till tre personer till varje utbild— ningslinje.

Inom film/tv-området finns treåriga utbildningar i regi för spelfilm respek- tive dokumentär/oberoende film. På DI utbildas även filmfotografer, ljud- tekniker, filmklippare/videoredigerare och produktionsledare inom film- området. Där finns dessutom en dramatik/dramaturgi/manusutbildning där eleverna väljer en inriktning mot film eller teater. DI erbjuder också ett antal kortkurser inorn filmområdet.

Vid Göteborgs universitet fanns under läsåret 1992/93 en ettårig utbildning i film och video. Sedan hösten 1993 har kursen utvidgats till ett tvåårigt film/videoprogram med två inriktningar: en för film- och videofotografi och en för film- och videoredigering.

Biograffilm ger inte full sysselsättning för några skådespelare i dag. Med— verkan i tv-produktioner och scenproduktioner kombineras med uppdrag inom film. Detta i sin tur har lett till att arbetsmarknaden blivit mycket kon- centrerad till de tre storstäderna framför allt till Stockholm. I takt med att tele- visionens distriktsverksamhet och den regionala teaterverksamheten byggts ut har vissa förutsättningar skapats för att film också ska kunna produceras på andra platser i landet. Detta har uppmärksammats bl.a. av nybildade regionala filmpooler och filmproduktionsfonder.

Under 1960—talets nedgångsperiod för filmen såg man främst problem på produktionssidan. Stora resurser satsades därför på att garantera fortsatt kompetens för filmproduktion inom landet. I dag finns behov av personer som arbetar med filmkulturell verksamhet som pedagoger eller konsulenter. Medieprogrammet och det estetiska programmet inom gymnasieskolan kom— mer dels att innebära en arbetsmarknad för lärare dels skapa ett behov av nya arbetsuppgifter även på filmområdet i takt med att eleverna examineras från linjerna.

9.7. Video

Video har funnits tillgänglig för hemmabruk sedan början av 1970-talet. Det förekom då flera olika tekniska system vilket verkade tillbakahållande på hushållens vilja att investera i utrustningen. Det var först på 1980-talet som videon fick sitt genombrott. Då utkristalliserades en teknisk standard och hyr- filmsmarknaden tog fart.

Videon ger människor möjligheter att välja tid för det egna tv-tittandet och att se film i hemmen. Sedan början av 1980—talet har utbudet av film på video ökat kraftigt. Vanan att se film på video har blivit allt mera spridd. Fler har tillgång till videoutrustning i hemmet vilket påverkar både hyrfilmsmarknaden och köpfilmsmarknaden. Videomarknaden påverkas också av utvecklingen inom närliggande medier, vilket har haft stor betydelse för befolkningens tittarvanor och användning av den egna videoutrustningen.

Men införandet av video har också kantats av en häftig debatt. Då videon började få en vidare spridning kom också flera larmrapporter om de våld- samma och grymma filmer som spreds på videokassett. Som en startpunkt för debatten brukar ett Studio-S-program från 1980 räknas, där scener ur våldsfilmer visades och diskuterades för första gången i tv. År 1981 tillkom videovåldslagen som förbjöd yrkesmässig spridning till barn under 15 år av film eller videofilm innehållande verklighetstrogna våldsskildringar eller hot om våld. Ett år senare utvidgades lagen att gälla spridning av videogram med skildringar av rått eller sadistiskt våld också till vuxna. År 1985 skärptes lagen och begreppet ”rätt och sadistiskt” ändrades till ”grovt”. Även skildring av sexuellt våld eller tvång inbegreps i lagen. Biografbyrån ska sedan 1986 ge medgivande till att allmänt åtal mot ett videogram väcks enligt video- våldslagen. Videovåldslagen har senare inarbetats i brottsbalken och gäller numera även stillbilder, tv och andra rörliga bilder och maximistraffet för olaga våldsskildring har höjts. Sedan yttrandefrihetsgrundlagen trädde i kraft 1992 har olaga våldsskildring blivit ett yttrandefrihetsbrott. I konsekvens med det måste numera varje film eller videofilm ha en ansvarig utgivare.

Debatten om videofilmemas grova scener har fortsatt under hela 1980- och 1990-talet vilket lett till ett antal ytterligare åtgärder från statens sida. Från 1986 har Biografbyrån i uppdrag att också granska videogram. Det är obliga- toriskt att förhandsgranskning sker av offentligt visade videogram, men filmdistributören kan också begära frivillig förhandsgranskning av de filmer som hyrs ut i butik. Från 1991 införde man också en tillsynsfunktion hos Biografbyrån beträffande marknaden för uthyrning och försäljning av video- film. En regional tillsynsorganisation arbetar direkt mot den lokala video- uthyrningsmarknaden. Frågan om att även förhandsgranska videofilm som visas i slutna sällskap har funnits levande i debatten under hela perioden. Man har emellertid, med hänvisning till yttrandefrihetslagstiftningen, undvikit ett sådant beslut. Som ett led i ett åtgärdspaket inrättades år 1990 Våldsskild- ringsrådet, organiserat som en kommitté under Kulturdepartementet. Rådet 201

har bl.a. till uppgift att bekämpa otillåtna våldsskildringar, att följa marknads- utvecklingen, samordna verksamhet mot skadliga våldsskildringar i rörliga bilder samt förmedla bättre kunskap om utbudet, men man har också till upp- gift att utvärdera samhällets insatser mot skadliga verkningar av våldsskild- ringar i rörliga bilder. Man bidrar genom stöd till forskningen med sakligt underlag till den fortsatta debatten.

9.7.1. Utbud

Antalet videogram som har mångfaldigats och offentliggjorts i Sverige under 1980—talet har ökat med knappt 150 stycken årligen sedan 1987. Enligt redo— visning från Arkivet för ljud och bild släpptes år 1991/92 1 489 videofilmer på hyr- och köpfilmsmarknaden.

Videomarknaden består av en hyrfilmsmarknad och en köpfilmsmarknad som haft ganska olika utveckling. Hyrfilmsmarknaden ökade starkt i volym under 1980-talet och hade en betydande omsättning fram till slutet av decen— niet för att sedan minska, medan köpvideomarknaden länge förde en undan— skymd tillvaro med en relativt liten men stabil omsättning.

Hyrfilmsmarknaden väckte inledningsvis stark kritik eftersom utbudet an- sågs vara undermåligt, dominerat av framförallt pornografi som svarade för en stor andel av det sammanlagda utbudet. I takt med att antalet titlar ökade och videoapparaten fick en breddad spridning förändrades bilden. Redan i mitten av 1980-talet var utbudet på hyrfilmsmarknaden i stort likt det utbud som biograferna hade ett par år tidigare. I början av 1990-talet hade tiden mellan biografpremiären och utgivningen på video förkortats. De mest popu- lära filmerna på biograferna ligger ofta i topp på listan över de mest uthyrda videofilmema ungefär ett halvår efter biopremiären.

På Videomarknaden gör Filminstitutet och Filmcentrum gemensamma an- strängningar för att balansera Videomarknaden så att också smalare film ” får en andra chans” att möta en publik. Man stöder därför lansering av värdefull film som såväl köp- som hyrvideo. Filminstitutet producerar också sedan början av 1990—talet en katalog över videofilm. Ursprungligen innehöll kata- logen bara sådan film som granskats av Biografbyrån, men åren därefter har katalogen kommit att bli heltäckande så att alla hemvideopremiärer förtecknas. Ett särskilt avsnitt ägnas dock s.k. sevärd film som fått Filminstitutets distri- butionsstöd. Mellan 1990 och 1994 lämnade Filminstitutet stöd till 365 sådana filmer. I ungefär 20 % av fallen har man själv fungerat som distribu- tör.

USA-producerad film dominerar hyrfilmsmarknaden och utgör drygt 70 % av det totala utbudet. Europa och Sverige står för huvuddelen av de

resterande 30 %. Genremässigt domineras marknaden av action och thriller som tillsammans utgör mer än 40 % av hyrfilmsmarknaden.3

Efter den starka ökningen av uthyrningen under 1980-talet innebar 1990- talet en vändpunkt och omsättningen minskade. Videouthyrningen i Sverige bland de videogrossister som var anslutna till Sveriges Videodistributörers förening minskade från 900 000 till 760 000 enheter mellan 1987 och 1992. Videouthyrningen var störst år 1988.

Trots att hyrfilmsutbudet ökade och att branschen sänkte de internationellt sett höga priserna på hyrfilm minskade uthyrningen. Prissänkningen bidrog inte till att få fart på marknaden utan fick i stället som resultat att omsättningen minskade ytterligare. I början av 1992 trodde man inom branschen att mark- naden skulle stabilisera sig. Det gjorde den dock inte utan omsättningen fort— satte att sjunka.

En avgörande faktor bakom hyrfilmsmarknadens nedgång var konkurren- sen från fler tv-kanaler och också ett ökat utbud av film i tv. Behovet av att hyra videofilmer minskar när man har ett stort filmutbud på tv som man kan spela in för att se när man vill. Försäljningen av oinspelade videokassetter har ökat kraftigt sedan början av 1980-talet. År 1982 såldes 3 miljoner oinspelade kassetter; tio år senare hade försäljningen ökat till 8,4 miljoner kassetter.

Köpvideomarknaden i Sverige var under många år starkt begränsad och omsatte ungefär 10 % av hyrfilmsmarknaden, vilket var lite vid en interna- tionell jämförelse. Under senare år då hyrfilmsmarknaden har minskat har emellertid försäljningen av inspelade videogram ökat. Mellan år 1989 och 1994 ökade försäljningen av antalet inspelade videogram från 800 000 till 3,9 miljoner.

Utbudet på köpvideomarknaden skiljer sig till viss del från hyrfilm- och biograffilmutbudet, även om också likheterna är stora. Svensk film har en starkare ställning på köpfilmsmarknaden än på hyrfilmsmarknaden. Över 20 % av köpfilmema är svenska, medan svensk film endast utgör 7 % av hyrfilmsutbudet.

De mindre distributöremas position är starkare på köpfilmsmarknaden än på hyrfilmsmarknaden. Barnfilm och dokumentärfilm står för en mycket större andel av utbudet medan action, drama och thriller utgör en jämförelse- vis liten del av utbudet av köpvideofilm. Utbudet på hyr- och köpfilmsmark- nadema och på biograferna och tv-kanalerna har dock under senare år blivit allt mer lika varandra.

Att köpfilmen ökar när hyrfilmen tappar i omsättning är inte unikt för Sverige utan snarare ett mönster från andra länder. På den totala film- marknaden i Europa hade köpfilmen 1992 för första gången en större omsätt- ning än hyrfilmen. En förklaring är att många har börjat bygga upp egna ”videotek” med inspelade filmer.

3 Carlsson U & Anshelm M, red. (1995): MedieSverige 1995. Statistik och analys. NORDICOM-Sverige nr 1 203

Den utveckling som hyr- och köpfilmsmarknaden genomgått sedan början av 1980-talet är främst en effekt av att videoanvändningen ändrat karaktär. Videons mest centrala funktion har sedan länge varit att den ger tittarna möj- lighet att spela in tv-program för att vid en senare tidpunkt titta på program— met. Denna användning har hela tiden varit dominerande även om den min- skade något under den tid då hyrfilmsmarknaden visade störst tillväxt.

Under början av 1980-talet kom video allt mer att användas som en ”hem- biograf” för många som inte hade tillgång till en biograf. Videon fungerade som en slags förlängning av biograferna och gav fler människor möjlighet att se film. Därmed blev videon en konkurrent till biograferna.

Det har under senare år konstaterats att videon återigen används mycket mer till att titta på inspelade tv-program. När publiken blir allt mer selektiva i sitt tittande får videon en central betydelse.

9.7.2. Befolkningens videotittande

Mellan år 1979 och 1993 har andelen av befolkningen som tittade på video föregående dag ökat från 1 % till 10 %. Bland barn (9—14 år) och ungdom (15—24 år) hade en större del, 22 respektive 15 %, tittat på video dagen före. Det är särskilt i dessa åldersgrupper som det skett en markant ökning av tittandet de senaste 15 åren. Bland personer 65 år och äldre var det endast 4 % som tittat på video föregående dag (1993).

Störst var andelen tittare bland dem med gymnasial utbildning. Bland dem med förgymnasial respektive eftergymnasial utbildning var det något färre som tittat på video dagen före.

Sedan 1987 har andelen i befolkningen som tittat på video en genomsnitt- lig dag minskat, trots att fler fått tillgång till videoapparat i hemmet. Det är framför allt de ungas tittande som har minskat. Bland barn och ungdom har andelen som tittat på video en genomsnittlig dag så gott som halverats mellan 1987 och 1992.

Användningen av videon har under senare år förändrats. Video tycks vara ett medium som används någon gång i veckan som komplement till tv-pro- grammen. Nästan hälften av befolkningen har tittat på video någon gång under en genomsnittlig vecka.

9.8. Sammanfattande iakttagelser

Efter att under de första åren efter televisionens introduktion i Sverige ha fört en tynande tillvaro fick Sverige åter en livskraftig filmproduktion. Branschen har, genom de olika filmavtalen, gjort gemensamma ansträngningar med

staten för att åstadkomma detta. Den svenska långfilmsproduktionen omfattar mellan 15 och 20 filmer per år. I jämförelse med andra länder i Europa är produktionen hög. Bredden i produktionen skapar också förutsättningar för publikt framgångsrika filmer. Sådana är betydelsefulla för att bevara filmens breda förankring i befolkningen. Kortfilm och dokumentärfilm visas numera nästan enbart i tv, förutom särskilda visningar för vissa grupper.

Under många år var uppmärksamheten så gott som helt koncentrerad på att rädda produktionen. Stöd lämnades till filmbolagens produktioner och även Filminstitutet producerade film. Det fanns heller inga tecken på att intresset för att ta del av biofilm i sig skulle ha varit vacklande. Men publiken valde andra vägar till filmen än att se den på biograf. Med undantag för ungdomar- na valde stora delar av befolkningen att bekvämt ta del av filmutbudet enligt televisionens urval direkt i hemmen. Ungdomen, för vilka biobesöket både är en social aktivitet och ett sätt att uppleva film, blev biograferna trogna.

Med televisionens inträde halverades antalet biobesök ganska snabbt och minskningen fortsatte år efter år — odramatiskt men obevekligen i en nedåt- gående kurva. Detta ledde till dålig lönsamhet för biografägarna, nedslitna salonger och att bara ungdomspubliken återstod,

I och med att berörda parter med Filminstitutet som aktiv institution upp- märksammat att filmpolitik inte bara är liktydigt med filmproduktion utan att distribution och visning är nödvändiga delar i ett väl fungerande ”filmsystem” har utvecklingen tagit en litet annan inriktning. Trenden med publikbortfall ha stoppats upp, biografnätet har rustats upp och i dag finns en fungerande bio- graf i så gott som varje kommun. Under senare år finns också två intressanta tendenser i publikens beteende — ungdomarna har börjat gå oftare på bio och de minsta barnen och de medelålders går i större utsträckning på bio under loppet av ett år än tidigare. Samtidigt kan man konstatera att trots att antalet besök minskat är det numera en ökad andel av befolkningen som går på bio. Detta är en viktig förutsättning för breddning av utbudet av film på biograf.

Besök på svensk film varierar mycket mellan åren beroende på om publik— succéer haft premiär eller inte. Inhemsk eller importerad kvalitetsfilm har relativt svårt att hävda sig på bio. Fortfarande är televisionen det effektivaste sättet att nå ut med film av detta slag till en bredare publik runt om i landet. Generellt har emellertid biofilmen i tv fått minskande publiker även den. I takt med att utbudet ökat genom tillkomsten av satellitdistribuerade kanaler med nyare film dygnet runt och totalt 5 konkurrerande svenskspråkiga kanaler, har publiken fått ett betydande utbud att välja ifrån jämfört med läget i slutet på 1980-talet. Med undantag för enstaka publiksuccéer i tv väljer också publiken mer olika i dag än för 10 år sedan då antalet långfilmer per vecka i tv under- steg ett lO-tal.

Videon har inneburit en stor förändring för såväl televisionen som bio- grafvisningen av film. Vissa filmer hinner i dag inte längre avsluta sin vis- ningsperiod på de mindre orterna innan de finns tillgängliga på hyr- eller

köpvideo. Detta påverkar givetvis besökstalen på biografvisningen. Samtidigt ger videon en möjlighet för filmen att få ökad livslängd och en bredare sprid- ning. Filminstitutet har dragit konsekvenserna av detta och arbetar numera tillsammans med videobranschen för att göra också värdefull film tillgänglig i videoutgåva.

I takt med att tekniken bakom den rörliga bilden blivit lättare, mer tillgäng- lig och billigare har också intresset för att arbeta med film kunnat breddas. Den traditionella filmproduktionen kan i dag genomföras även utanför Stockholms-området vilket gynnar arbetsmarknaden på andra orter i landet. Det finns också ett klart intresse att vidga det filmkulturella arbetet till att involvera barn- och ungdom i själva produktionsprocessen. Amatörfilmande ses som vägen in till en djupare insikt i filmkonsten.

Det nya filmavtalet från 1993 innebär bl.a. att staten ensam finansierar den filmkulturella delen och tillsammans med berörda branscher och svenska marksändande tv-företag finansierar stödet till filmproduktion. Konstruk— tionen med ett avtal har ett brett stöd. Under hösten 1995 kommer det nya systemet för stöd till filmproduktionen att övervägas. Bl.a. kommer reglerna för efterhandsstödet att prövas.

Det är en angelägen uppgift att Filminstitutet utvidgar sina uppföljningar på filmens område och noga studerar vilka olika insatser som på längre sikt gynnar kvalitetsfilmens ställning som publik aktivitet. Olika försöksverksam- heter bör utvärderas och effekten av insatserna spridas till en vidare krets. Ett framtida samarbete med skolan är ett viktigt led i att skapa en ökad förståelse för filmen som konstform och för biografvisningsformens bevarande och utveckling.

10. Bild och form

Bild- och formområdet karaktäriseras av

— mångfald och stor bredd, — nära 20 000 yrkesverksamma bild- och formkonstnärer varav ca 1/3 är medlemmar i de olika konstnärsorganisationema, koncentration av de yrkesverksamma till storstadsregionerna med 58 % 1990, varav 38 % i Stor-Stockholm, att ungefär 20 % av befolkningen ägnar sig åt målning och teckning och andra former av eget konstnärligt skapande bl.a. i studiecirklar, — 700 000 medlemmar i konstföreningsrörelsen, främst genom mer än 2 000 konstföreningar på arbetsplatserna, — närmare 1 000 museiutställningar av konst och konsthantverk årligen och närmare 9 000 utställningar i konstföreningsregi, varav 6 000 på arbetsplatser, — omfattande utställningsverksarnhet på 200—300 kvalitetsgallerier, — auktionsfirmor och konsthandel som bidrar till kommersialisering av marknaden men också till ökat intresse och kunskapsspridning, nära 2 miljoner besökare årligen på museer och konstutställningar, — privata inköp av konst för drygt 1 miljard kronor per år, ett statligt ansvar för statliga konstmuseer och stöd till länsmuseema, konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader, bidrag till utsmyck- ning av bostadsområden, stöd till yrkesverksamma konstnärer och organisationer inom området, — insatser från kommuner och landsting i form av bidrag till regionala och kommunala konstmuseer och konsthallar, inköp av konst och visst direkt stöd till konstnärer.

10.1. Befolkningens intresse för bild och form

På en direkt fråga till ungdom och vuxna om intresse för bildkonst och konsthantverk svarade år 1993 drygt 20 % att detta intresse var ganska eller mycket stort.1 Intresset var lika fördelat på ganska respektive mycket stort

] Nordberg J & Nylöf G (1989): Kulturbarometern i detalj: Tema Konst, museer och utställningar. PUB Informerar 11 Sveriges Radio/PUB i sam- arbete med Statens kulturråd samt Nordberg J & Nylöf G (1995): Kultur- 207

intresse. Starkast uttalat var intresset bland kvinnor, personer i övre medel- åldern, de med hög utbildning samt boende i Stockholmsområdet. Andelen mycket intresserade av bildkonst eller konsthantverk översteg emellertid inte 20 % i någon av dessa undergrupper.

I en annan undersökning ställdes frågan till dem som sällan eller aldrig går på konstutställningar om de skulle vilja göra sådana besök i större utsträck- ning. En grupp motsvarande 30 % av befolkningen 16—24 år sade sig vilja gå oftare på utställningar än de gjorde. Främsta skäl att inte gå oftare var att man prioriterar andra intressen eller i största allmänhet hade svårt att komma sig för. En grupp motsvarande närmare 40 % av befolkningen hade däremot inte någon sådan önskan.2

Ett annat mått på intresse för konst är medlemskap i konstförening. Konst- föreningama i Sverige ansluter totalt 700 000 medlemmar enligt statistik från 1994. En bedömning av antalet medlemmar i konstföreningar från 1980 upp- skattade antalet till 495 000. Från en undersökning 1988 har vi uppgifter om att 8 % av befolkningen uppgav sig vara medlem i någon konstförening. I absoluta tal motsvarar detta ca en halv miljon människor, vilket kan bekräfta att antalet medlemmar ökat.

Konstföreningar ansluter ungefär lika stor andel män och kvinnor och hu- vudsakligen personer i de yrkesaktiva åldrarna. Anslutningsgraden är klart utbildningsrelaterad så att personer med hög utbildning är medlemmar i en konstförening i mer än fyra gånger så hög utsträckning som personer med kort utbildning — 17 respektive 4 %.

Istället för att fråga efter intresse kan man studera det faktiska beteende människor rapporterar. Då avspeglar sig ett betydligt större intresse för konst. Om man formulerar kriteriet på intresse för konst eller konsthantverk som att ha besökt ett konstmuseum eller en utställning, eller att ha köpt konst till hemmet eller själv ha ägnat sig åt konst eller konsthantverk med något slags konstnärliga ambitioner under det senaste året är det hela 56 % av befolkningen som tillhör gruppen intresserade. Andelen är högre bland kvinnor, personer i yrkesaktiva åldrar och välutbildade personer. Bland pensionärer och lågutbildade, däremot, är det mindre än 30 % av grupperna som uppvisar intresse mätt på detta sätt.

barometern i detalj: Tema Konst, museer och utställningar 1995. Statens kulturråd.

2 Francke] G & Fritz A (1990): Kulturmonitom vintern 1989/90. SIFO.

10.2. Utbud av bild och form 10.2.1 Konst i offentlig miljö

Det krävs inte nödvändigtvis en aktiv handling för att ta del av konst utan det är fullt möjligt att oplanerat möta konst i vardagen. Konst är en del av den of- fentliga miljön på gator och torg och i bostadsområden. I de flesta väntrum, både inom vården och kollektivtrafiken, finns tavlor, skulpturer eller annan utsmyckning. Man möter dagligen bilder och fotografier i tidningen, på tun- nelbanan eller bussen. På många arbetsplatser finns någon form av utsmyck- ning. Televisionen som bildmedium täcker hela spektrat från reportagebild till konstbild.

Under de senaste tjugo åren har förekomsten av bildkonst i vardagslivet blivit allt vanligare. Statens konstråd, som tillkom 1937, administrerar statens inköp av konst i offentlig miljö. Rådet har till uppgift att genom förvärv av konstnärliga arbeten till statens byggnader och andra lokaler för statliga myndigheter verka för att konstnärliga värden införlivas med samhällsmiljön. Rådet skall också informera myndigheter, företag och enskilda om betydelsen av konst i sarnhällsmiljöer.

I samband med rådets tillkomst fattade riksdagen ett principbeslut om den s.k. ”enprocentregeln” som innebar att en summa motsvarande 1 % av sta- tens byggnadskostnader skulle avsättas för konstnärlig utsmyckning. Me- delstilldelningen har emellertid aldrig direkt kopplats till de statliga byggkost— naderna.

De senaste årens bolagisering av statliga byggnader har förändrat förut- sättningama för Statens konstråds uppdrag. 1 budgetpropositionen 1993/94 anfördes att den statliga ambitionsnivån för konstnärlig utsmyckning och ge- staltning i fortsättningen inte på samma sätt som tidigare kan jämföras med en bestämd andel av kostnaderna för det statliga byggandet utan att insatserna i stället bör bedömas utifrån det övergripande kulturpolitiska målet att skapa en offentlig miljö där konst är ett naturligt och framträdande inslag.

Det statliga stödet till konstnärlig utsmyckning av bostadsområden inför— des 1962 och handläggs av Boverket. Till en början utgick stödet i form av ett tillägg i underlaget för statliga lån vid byggandet av bostäder. Det kompletterades fr.o.m 1987 med ett statligt bidrag för konstnärlig utsmyckning i bostadsområden med anledning av att lånemöjligheterna utnyttjats förhållandevis lite.

Det är ofta kända konstnärer och konstnärer som nyligen gjort sig bemärk- ta på något sätt som får i uppdrag att smycka miljöer i storstadsområden medan man på mindre orter nästan genomgående anlitar traktens egna konst- närer.3 Det är ovanligt att konstnären givits tillfälle att delta i planeringen av

3 Att vidga deltagandet i kulturlivet. Rapport från Statens kulturråd l991:3. 209

den totala miljön i vilken konstverket skall ingå. Beställningen avseri allmän- het ett konstverk i en redan i övrigt slutgiltig miljö.

Konstnärlig utsmyckning finns också i allmänna samlingslokaler. Stats— bidrag utgår för konstinköp till folkparker, folkets hus, bygdegårdar och nykterhetsorganisationernas samlingslokaler.

Folkparkerna köper nästan uteslutande stora verk t.ex. skulpturer som placeras utomhus, eller ridåer och andra stora väggtextilier. Sedan 1974 har folkparkerna tillförts mer än 350 verk med hjälp av statliga bidrag och medel från kommuner, enskilda parker eller andra givare.

De övriga samlingslokalorganisationemas konstinköp gäller i första hand stafflikonst och grafik, men även skulpturer och textilkonst förekommer. Det är vanligt att yrkesverksamma konstnärer ute i landet bjudits in av samlings- lokalorganisationema till utställningar som också är öppna för allmänheten. Sedan 1977 har ca 12 000 konstverk köpts för de statliga bidragsmedlen till de allmänna samlingslokalema.

Landstinget ansvarar för en viktig del av den offentliga konsten genom att erbjuda t.ex. konst i vården. Utsmyckningen i tunnelbanan i Stockholm är ett annat exempel på landstingets bidrag till konst för allmänheten. Konnnunema svarar också för offentlig konst i en rad lokala miljöer.

10.2.2. Museer, konsthallar och utställningar

Förutom den offentliga konsten som kommer alla till del bedrivs en omfattan- de utställningsverksamhet. Det är svårt att få en helhetsbild av den eftersom den officiella museistatistiken inte omfattar all utställningsverksamhet. Fram- för allt saknas många av de kommunala konsthallama i statistiken.

Antalet museer vars samlingar i första hand innehåller konst och konst- hantverk har varit relativt oförändrat under 1980-talet och 1990-talets första år. Bland de ca 200 museerna i museistatistiken har 14 % konst och konst— hantverk som sitt huvudsakliga samlingsområde. Där ingår även arkitektur och konstnärshem. En dryg tredjedel av museerna med konst är belägna i nå- gon av storstadsregionerna.

Det totala antalet tillfälliga utställningar på statliga museer, länsmuseer, kommunala museer och övriga museer har med få undantag legat runt ca 1 600 utställningar per år sedan 1980-talet. Andelen utställningar på temat konst och konsthantverk har successivt ökat från 47 % år 1982 till 55 % 1993.

Statens konstmuseer är ansvarsmuseum på området konst och skall verka för lämplig samordning mellan museer på central och regional nivå. De skall även verka för en utveckling av kontakterna mellan museiväsendet och dess omvärld. Nationalmuseum, Moderna Museet och Östasiatiska museet ingår

sedan gammalt i Statens konstmuseum. Sedan januari 1995 ingår också Prins Eugens Waldermarsudde som en självständig enhet.

Statens konstmuseer har tillsynsansvar inte bara för de egna samlingarna utan även för annan konst i statens ägo som inte står under tillsyn av annan myndighet. Statens konstmuseer bedriver också depositionsverksamhet genom att låna ut konst från sina samlingar till statliga myndigheter. Deposi- tioner sker också till museer och kulturinstitutioner, även sådana med annan huvudman är staten.

De regionala museernas verksamhet innefattar konstutställningar i olika utsträckning. Flertalet regionala museer har konstsamlingar men endast två länsmuseer, i Linköping och i Gävle, har samlingar vars innehåll i första hand är inriktade på konst och konsthantverk. Däremot har 50 % av de till- fälliga utställningarna på länsmuseema en sådan inriktning. Enligt uppgifter från Kulturrådet fanns det ca 15 000 konstverk från 1900—talet på länsmu- seema år 1989. Tillsammans med äldre konst och grafik fanns i samlingarna ca 35 000 verk.

Genom tillskott av nya grundbelopp har Kulturrådet under senare år velat stimulera konstverksamheten vilket bl.a. har medfört att några museer anställt konstpedagoger och på så sätt ökat sitt engagemang på konstområdet.

Landstingen har viss utställningsverksarnhet i egen regi, men den har se- dan 1970-talet varit förhållandevis begränsad.

I de flesta kommuner engagerar man sig på ett eller annat sätt i konstut- ställningsverksamhet. Man arrangerar utställningar i egen regi och/eller ger stöd till konstutställningar som arrangeras av föreningslivet. Siffror för det totala utbudet saknas.

Kommunala konsthallar med regelbunden utställningsverksamhet och fast anställd personal finns i ca 60 kommuner, främst de större. Ungefär lika många kommuner har egna konstmuseer. De kommunala museerna är mycket olika och visar på stor variation både vad det gäller verksamhetens omfattning och inriktning. Några kommunala konstmuseer, t.ex. de i Göteborg, Norr- köping och Malmö, har stora samlingar. Ett antal kommuner har museer eller samlingar över enskilda konstnärer.

Även om endast en mindre del av kommunerna har särskilda institutioner för konst förekommer konstutställningar i de flesta kommuner. Konst och konsthantverk kan ställas ut t.ex. i ett hörn eller en utställningssal i bibliote- ket, i stadshusets foajé eller i det kommunala kulturhuset.

Konstutställningsverksamheten i kommunerna bedrivs ofta i samverkan med konstföreningama. I många fall (men långt i från alltid) får föreningen ekonomiskt stöd från kommunen. En vanlig samarbetsform är att kommunen står för lokal, frakt och annonsering medan konstföreningen arrangerar ut- ställningarna och får behålla provisionen i samband med försäljning.4

4 Kommunerna och konsten, Svenska Kommunförbundet 1993.

10.2.3. Riksutställningar

Riksutställningar har som en av sina uppgifter att öka intresset för bild- konsten och för de konstnärliga uttrycksmedlen. Som en del i verksamheten ingår att göra utställningar tillgängliga också för en ovan publik. En viktig uppgift för Riksutställningar är att kompensera bristen på konstutställningar ute i många av de mindre kommunerna genom att producera vandringsutställ- ningar. Riksutställningars utställningar når ungefär två tredjedelar av landets kommuner under ett år. Andelen har inte nämnvärt förändrats under 1980— talet. 1 den tredjedel av kommunerna som inte besöks av Riksutställningar återfinns många av landets små kommuner.

Under Riksutställningars första år visades många konstutställningar på länsmuseer och i konsthallar, men i takt med att länsmuseema har ökat sin egenproducerade utställningsverksamhet har Riksutställningars utbud riktats mot och efterfrågats av andra utställningsarrangörer.

10.2.4. Gallerier och andra försäljningsställen för bildkonst

De kommersiella gallerierna har stor betydelse för såväl utställning som för- säljning av konst och konsthantverk. Det är emellertid svårt att få en bild av hur det kommersiella konstutbudet har utvecklats över tid. Någon säker sta- tistik över antalet privata gallerier finns inte. En allmän uppfattning är dock att antalet gallerier har ökat under de senaste decennierna. Ökningen har skett inte bara i storstäderna, utan även i medelstora och mindre kommuner. En ny företeelse är också kvalitetsgallerier i ren glesbygd. Genom galleriexpansio— nen har konstnärerna fått större möjligheter att möta en publik. Galleriernas verksamhet vänder sig emellertid huvudsakligen till en förhållandevis konst- kunnig publik.

Uppfattningarna av hur många gallerier det finns i landet är mycket skif- tande. Svenska Galleriförbundet har ett 60-tal medlemmar. 1 en utredning från 1979 redovisas siffran 600 gallerier.5 Personer med kunskap om branschen anser dock att man snarare bör tala om ett antal mellan 200 och 300. En av svårigheterna med att få en bild av galleribeståndet i landet är gränsdragningsproblemet. Det finns t.ex. många rambodar som också är gal- lerier, även om det knappast kan anses vara deras huvudsakliga syssla.

Inte bara gallerier, utan också mer traditionell konsthandel och auktionshus försäljer konst. Utställning och försäljning av konst sker vidare på konstmässor och marknader, i bokhandlar, på restauranger och caféer.

5 Stöd till konstutställningsverksamhet. Rapport från Kulturrådet 197912.

Som här beskrivits uppvisar utställningsverksamheten stor omfattning och betydande bredd. Detta är bildkonstområdets stora styrka och bäddar för plu- ralism och bredd när det gäller uttrycksformer och konstinriktningar.

10.3. Verksamhet driven av organisationer 1 0.3 . 1 Konstföreningsverksamhet

Att organisera sig i konstföreningar har en lång tradition i Sverige, den första konstföreningen bildades redan 1832.

Konstföreningar, både allmänna och föreningar knutna till arbetsplatser, finns över hela landet. Deras verksamhet når delvis andra grupper än de vana musei- och galleribesökarna.

Vid 1970-talets slut beräknades det totala antalet konstföreningar i landet vara ca 1 350 stycken, varav ca 1 100 var arbetsplatsföreningar. Sedan dess har antalet vuxit till ungefär 2 500, av dessa är ca 2 150 arbetsplatsföreningar och 350 allmänna föreningar till vilka vem som helst kan ansluta sig.

Verksamheten inom konstföreningarna uppvisar stor spännvidd både aktivitetsmässigt och kvalitetsmässigt. Vissa föreningar ägnar sig åt egen ut- ställningsverksamhet, beställning av konstverk, studiecirklar och utgivning av böcker medan andra har en årlig konstutlottning som enda aktivitet. Konstföreningarna uppges årligen köpa och förmedla konst för ca 150 miljoner kronor.

Ett ökande antal föreningar har naturligtvis medfört fler aktiviteter. I slutet på 1970-talet anordnades 5 000 konstutställningar och över 300 övriga kul- turprogram genom konstföreningarna. År 1993 genomfördes ca 8 700 ut— ställningar, 1 800 föreläsningar, 600 kurser och studiecirklar, 4 400 studie- besök och resor och 1 500 övriga kulturprogram i landets konstföreningar.

Sveriges Konstföreningars Riksförbund (SKR) grundades 1973 och samlar numera merparten av landets konstföreningar. Uppgiften för SKR är att ge de lokala föreningarna service och information samt att föra deras talan i kulturpolitiska frågor. SKR bedriver också ett omfattande konstpedagogiskt arbete i form av föreläsningar, kurser och seminarier samt produktion av konstbildande material. Vid 1994 års slut var ca 300 allmänna konstföre- ningar och 1 400 arbetsplatsföreningar anslutna till SKR.

Medlemsantalet för samtliga föreningar anslutna till SKR beräknas uppgå till ca 660 000. Genom konstföreningarna har man kontakt med ca 15 000 funktionärer verksamma inom föreningarnas styrelser, inköpsnämnder ut- ställningsgrupper och programkommittéer.

Den tidigare riksorganisationen Konstfrämjandet gick i konkurs 1992. På initiativ av några centrala folkrörelseorganisationer samt förbundets 20 dis- triktsorganisationer bildades emellertid några månader senare en ny central

organisation som antog namnet F olkrörelsemas Konstfrämjande (FKf). FKf har till uppgift att genomföra utbildningsinsatser och svara för samordning och service till distrikten. I november 1994 hade organisationen sammanlagt 28 medlemsorganisationer varav drygt hälften var centrala folkrörelseor— ganisationer. De aktiva distrikten täcker 14 län.

Tidigare arbetade organisationen bl. a. med att förlägga och förmedla färg— grafik. I samarbete med Konstfrämjandets medlemsorganisationer byggde man med tiden upp en ombudskår som utvecklade kontaktytor över hela lan- det. De bärande arbetsformerna bestod av Studieverksamhet, vandrings- utställningar och bildförrnedling genom ombud i medlemsföreningar och på arbetsplatser. Den nya organisationen planerar inte att arbeta med egen grafik- utgivning.

Merparten av distrikten har klarat att fortsätta sitt arbete även efter konkur- sen. De förmedlar tillsammans drygt 5 000 bilder per år av såväl centralt som regionalt verksamma konstnärer. Verken förmedlas dels via 1 200 utställ- ningar i egna lokaler och hos medlemsorganisationema, dels via ett tusental ombud på arbetsplatser och i föreningar.

Under 1993 träffade FKf och SKR ett avtal om samarbete. Avtalet innebär bl.a. att FKf får sin kansliservice från SKR i Malmö och att SKR:s konst- bildningsservice står till FKf:s förfogande. De har också tillgång till SKK:s årliga handbok om konstbildningsarbete. SKR:s medlemmar har i sin tur till- gång till FKf:s ljusbildsarkiv om 30 000 bilder.

10.3.2. Konstbildande verksamhet inom studieförbunden

Konstbildande verksamhet bedrivs även inom ramen för studieförbundens kulturprogram på temat konst och konsthantverk. De flesta programmen om— fattar film. Ren konstvisningsverksamhet förekommer, jämfört med konst- föreningamas verksamhet, i ganska blygsam skala.

Diagram [0.3.1 Antal kulturprogram anordnade inom ramen för studieförbundens verksamhet.

Antal kulturprogram

12 000 10 000 8 000 I Kulturprogram film, foto, bild 6 000 El Kulturprogram konst/ konsthantverk 4 000 2 000 0

1973/74 1976/77 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

Källa: Tabell 10.3.1a

Kulturprogramverksamhet på temat bild, film och foto samlade 1993/94 drygt 280 000 deltagande. Omfattningen var dock i slutet av 1970—talet ännu mycket större med drygt 400 000 deltagande. Studieförbunden ordnar även kulturprogram på temat konst och konsthantverk. Under 1990-talet har antalet deltagande gått kraftigt tillbaka från över 200 000 deltagande år 1988/89 till 41 000 deltagande fördelade på de ca 800 arrangemangen 1993/94. I avsnitt 10.6, om eget skapande inom ramen för studieförbundens verksamhet, återkommer vi till ett resonemang om denna nedgång som också återspeglas i efterfrågan på studiecirklar inom konsthantverksområdet.

Inom ramen för studieförbundens konstbildande verksamhet finns även teoretiska studiecirklar i bl.a konsthistoria.

10.3.3. Konstnärsorganisationer

Det finns ett flertal organisationer och centrumbildningar som är samman- slutningar av konstnärligt verksamma personer inom bild- och formområdet. Centrumbildningarna — Konstnärscentrum, F otograficentrum, Illustratör- centrum och Centrum för konst och hantverk anordnar utställningar,

sprider information och bedriver opinionsbildning kring bild- och formkonst- näremas villkor. Genom projekt, utställningar och dokumentation arbetar de också med att skapa fler arbetstillfällen och förmedla uppdrag åt konstnärer.

Konsthantverkskooperativen har tillkommit för att underlätta för medlem- marna att ställa ut och sälja sina verk men också för att informera och komma i kontakt med allmänheten. Kooperativens utställningslokaler besöks av bl.a. skolor, studiecirklar och konstföreningar och kooperativen deltar på så sätt i konstbildningsarbetet.

Parallellt med konshantverkskooperativen har det runt om i landet vuxit fram konstnärsägda gallerier för att förbättra utställningsmöjlighetema för konstnärer.

Det finns också ett antal ideella organisationer och föreningar som arbetar med kunskapsspridning och utställningsverksamhet.

Grafiska sällskapet är en ideell riksorganisation för svenska grafiker som arbetar för förståelse och uppskattning av grafiken som konstart. De driver ett eget galleri i Stockholm och anordnar utställningar runt om i landet, ofta i samarbete med SKR. Sällskapet har två verkstäder tillgängliga i första hand för medlemmar.

Föreningen Svensk Form är en ideell riksförening och ett centralt kontakt- och informationsorgan för frågor som rör industriell formgivning och konst— hantverk. Föreningens målsättning är att främja god formgivning av svenska produkter, verka för förbättrad gestaltning av bostad och allmän miljö och sprida kunskap om god form. De bedriver också utställningsverksamhet både i Sverige och utomlands.

Svensk Form har sex lokalföreningar och den regionala verksamheten får allt större betydelse för både cirkulation av vandringsutställningar och som centra för utbildningsverksarnhet.

Föreningen Nutida Svenskt Silver ( NjS ) är en förening för silversmeder som bedriver utställningsverksamhet både i egen lokal i Stockholm och ute i landet.

Föreningen Handarbetets vänner är en ekonomisk förening som arbetar för att stärka den textila konstens ställning. Föreningen bedriver dels utbildnings- och kursverksamhet samt ateljéverksarnhet.

Det finns också ett flertal fackliga organisationer för bild- och forrnkonst- närer till vilka vi återkommer senare.

10.4. Hemslöjd

Hemslöjdsverksamheten har både kulturell, näringsmässig och social bety- delse. Det är samtidigt svårt att exakt och konkret definiera begreppet hem- slöjd. Gränserna mot å ena sidan konsthantverk och småindustriell verksam- het eller å andra sidan ren hobbyverksamhet är ganska flytande. Synen på

vad som räknas till hemslöjd varierar mellan olika aktörer och har också för- ändrats över tid.

När uttrycket hemslöjdsrörelsen används är det ofta synonymt med de hemslöjdsföreningar och den butiksverksamhet som ryms inom Svenska Hemslöjdsföreningamas Riksförbund (SHR). SHR har till uppgift att främja den svenska hemslöjden och dess utveckling. Förbundet består av tre riks- föreningar, SameÄtnam, Föreningen för Svensk Hemslöjd och Föreningen Svenska Spetsar samt de ideella hemslöjdsföreningama i länen. Vid 1980- talets slut genomgick SHR vissa organisatoriska förändringar. Totalt är ca 20 000 medlemmar anslutna via de olika organisationerna. Även individuellt medlemskap förekommer.

Den ekonomiska verksamheten inom SHR fungerade länge som hem- slöjdsrörelsens ansikte utåt. För den breda allmänheten är begreppet hemslöjd intimt förknippat med de hemslöjdsbutiker som finns runt om i landet. Ett di— lemma var dock att man med en begränsad ekonomisk bas för sitt arbete försökte bedriva en omfattande ideell verksamhet. Under 1970- och 1980- talet drabbades hemslöjdsrörelsens butiker av ekonomiska svårigheter och i ett antal fall kunde inte nedläggningar undvikas. I dag finns ca 50 butiker.

I takt med ekonomiska bekymmer kom den ekonomiska verksamheten som verktyg för rörelsens hemslöjdsfrämjande ambitioner att framstå som allt mer osäkert. Svårigheter för affärsdrivande föreningar att åtnjuta offentliga bidrag och en önskan att profilera SHR i riktning mot en bredare folkrörelse— organisation med ökat medlemsantal och högre ideell medlemsaktivitet ledde 1987 till beslut om omorganisation. Förändringarna trädde formellt i kraft 1989, men det har tagit tid för den nya organisationen att få genomslag.

Målet för den nya organisationen är att åstadkomma en tydligare uppdel- ning mellan ideell och ekonomisk verksamhet och renodla SHR som ideell organisation. Kopplingen till den ekonomiska verksamheten åstadkoms genom att de ideella föreningarna på regional eller lokal nivå kan driva butiks- verksamhet via aktiebolag, stiftelse eller liknande.

Nämnden för hemslöjdsfrågor ( NF H )

I juli 1981 övergick hemslöjdsnämnden från att vara ett rådgivande organ vid Statens industriverk till att vara en egen myndighet inom hemslöjdsområdet, Nämnden för hemslöjdsfrågor (NFH). Detta kan sägas vara ett uttryck för den höjda ambitionsnivån för statens insatser på området vilka hade skisserats i Hemslöjdsutredningens betänkande.6 Myndigheten får numera sina anslag via Kulturdepartementet.

6 SOU 1979:77: Hemslöjd — kulturarbete, produktion, sysselsättning. Be- tänkande av Hemslöjdsutredningen.

NFH har till uppgift att främja hemslöjden och fungerar som tillsynsmyn- dighet för den regionala hemslöjdskonsulentema.

På förslag av 1963 års hemslöjdsutredning befästes och förstärktes det statliga ansvaret för konsulentverksamheten. En basorganisation med en tjänst i varje län byggdes till en början upp och statsbidrag utgick till hälften av kostnaderna. Landstinget skulle svara för lika stor del av kostnaderna.

Sedan 1988 har organisationen byggts ut till två konsulenter i varje län. En spetskonsulent och tre sameslöjdskonsulenter bekostas av staten och lands— tingen i samverkan. Huvudmannaskapet för konsulenterna är olika i olika regioner.

Konsulentema verkar för en utveckling av den lokala slöjden och genom- för olika projekt i syfte att förbättra slöjdens kvalitet och höja slöjdarnas kompetens. Deras uppgift är att väcka intresse för, främja, utveckla och för- medla kunskap om hemslöjd med beaktandet av såväl kulturella som ekono- miska aspekter.

Statens stöd till hemslöjden har diskuterats och utretts i olika sammanhang under perioden. Främjarverksamheten har kritiserats och många har pekat på verksamhetens komplexa organisatoriska struktur som försvårat överblick och samverkan. Många har också hävdat att stödinsatserna har haft svårt att tränga ned till slöjdarna och att för stor del av resurserna har lagts på en för stor organisation och manifestationer av olika slag.

Hemslöjden är till sin natur lokalt bunden och geografiskt spridd och ett verksamt stöd bör därför vara decentraliserat. Samtidigt finns många övergri- pande problem som bör lösas genom insatser på central nivå.

10.5. Besök på konstutställningar och konstmuseer

Uppgifterna om hur möjligheterna att se konst tas tillvara är fragmentariska. En stor del av utbudet erbjuds inom ramen för privat verksamhet och där sak- nas uppgifter om antal besök. Uppgifterna om befolkningens besök på konst- utställningar och museer i offentlig regi är också begränsade.

Konstmuseerna är den grupp museer som besöks i störst utsträckning. Statens konstmuseers tre enheter separatredovisas i museistatistiken de flesta av åren. Totalt har besökstalen minskat från drygt 800 000 besök per år i början av 1980-talet till ca 700 000 besök. Flest besök får Nationalmuseum som, beroende på separatutställningar, har ett besöksantal som i regel varierar mellan 200 och 250 tusen besök. År 1992 noterades en mycket hög siffra, 578 000 besök som bl.a. var en effekt av den mycket välbesökta Carl Larssonutställningen.

Moderna Museet har också mycket varierande besökstal, men de senaste åren har antalet besök legat strax under 150 000 besök. År 1988 då utställ- ningen Picasso presenterades noterades mer än 400 000 besök.

Östasiatiska museet har minskat sitt antal besök betydligt jämfört med början av 20-årsperioden och har numera mellan 50 000 och 60 000 besök årligen.

Någon särredovisning av besök på konstutställningar på länsmuseer och kommunala museer finns inte.

De kommunala konsthallar som ingår i statistiken har mycket varierande besökstal, men det rör sig ofta mellan 50 000 och 150 000 besök årligen be- roende på ortens storlek. Även besökstal under 10 000 förekommer dock på flera av orterna.

Uttryckt i besökare, eller andelar av befolkningen, visar statistiken att drygt 25 % av alla över 15 år har varit på ett konstmuseum eller ett museum med avdelning för konst under det senaste året. Det innebär en kraftig ökning av andelen besökare på konstmuseer i befolkningen sedan slutet av 1980- talet. En del av förändringen beror dock på att museer med egen konst- avdelning numera räknas in i statistiken vilket inte tidigare var fallet.

De historiska konstskattema lockar många besökare till konstmuseer och konstavdelningar med permanenta samlingar, men även specialutställningar av konst och konsthantverk besöks av många. Närmare 30 % av befolk- ningen har varit på en sådan utställning det senaste året — det är något van- ligare med besök på konstutställning än konsthantverksutställningar. Ungefär 10 % av befolkningen har besökt båda typerna av utställningar.

Delvis är det naturligtvis samma människor som besöker museer och de specialutställningar som ordnas, men om man inkluderar också konstutställ- ningar på arbetsplatser och i föreningslokaler har 45 % av befolkningen, eller närmare 3 miljoner människor, som sett en konstutställning i något sammanhang.

10.5.1. Bild och form i massmedier

Etermediemas program om bildkonst och hantverk tilldrar sig intresse. När— mare 60 % av befolkningen 15—79 år, eller mer än 3 miljoner människor, har det senaste året sett något tv-program eller lyssnat på program i radio som handlar om konst. Det är vanligare med kontakt via tv än radio. Visserligen kan vi konstatera att denna andel minskat något mellan 1988 och 1993, från 64 % till 59 %, men andelen är ändå mycket hög om vi jämför med andra sätt att komma i kontakt med konst och hantverk. Så många som drygt 25 % av befolkningen har kommit i kontakt med program om konst, främst via tv, så sent som senaste månaden. Tv-program om konst när alla åldrar ( 15—79 år) i stor utsträckning. Det är de äldsta, de välutbildade och storstads- borna som i störst utsträckning tittar och lyssnar. Ett program som Bild- joumalen nådde i genomsnitt drygt 150 000 tittare varje gång det sändes.

Det är också många som läser om konst i dagliga tidningar, specialtidskrif— ter eller böcker. Dagspressen når halva befolkningen med material om konst och konsthantverk under ett år och närmare 30 % under en månad. Material om konst i böcker eller tidskrifter når något färre, eller ca 45 % av befolk- ningen, under ett år.

Sammantaget betyder detta att ca 70 % av befolkningen kommer i kontakt med konst via något av våra massmedier under ett år varav så många som närmare 30 procentenheter under loppet av en månad. Av särskilt intresse är att notera att en stor grupp i befolkningen har sin enda kontakt med konstlivet via massmedierna. År 1988 var det 42 % av befolkningen 15—79 år som sett, hört eller läst om konst i massmedierna men som inte varit på någon utställ- ning eller något konstmuseum det senaste året.

10.6. Amatörutövande inom bild och form

Ungefär 20 % av befolkningen ägnar sig årligen, den senaste lO—årperioden, åt målning eller teckning medan så många som mellan 40 % och 50 % har handarbetat, slöjdat eller reparerat. Strax under 20 % av befolkningen räknar sig som utövare eller tidigare utövare av konsthantverk. Andelen aktiva ut- övare är ungefär jämnstor i åldrarna över 25 år och uppåt. Det är betydligt vanligare bland kvinnor än män både att utöva och tidigare ha utövat konst- hantverk mer än dubbelt så många kvinnor som män räknar sig till den här gruppen. Det starkt dominerande arbetsmaterialet är textil, men även trä och keramik är ganska vanligt förekommande. Hantverk i trä är egentligen det enda där männen uttrycker sina konstnärliga ambitioner på hantverksområdet. Metall och glas lockar relativt få. En betydande grupp, 16 % av befolkningen, ägnar sig också, eller har

tidigare ägnat sig åt bildkonst. Det finns en tendens till att denna grupp har ökat en aning sedan 1988. Till skillnad mot konsthantverket verkar bild- konsten mer apellera till den yngre halvan av befolkningen och det finns inga stora skillnader i utövandet mellan män och kvinnor. Måleri och teckning är de två dominerande uttrycksforrnerna för egen verksamhet — båda lockar fler kvinnor än män. Foto är den tredje största formen med en tendens till ett något större intresse bland män än kvinnor. Film och video är det fortfarande få som ägnar sig åt med konstnärliga ambitioner, men från att inte alls ha synts i statistiken 1988 har dessa båda områden ändå avsatt spår i 1993 års statistik framför allt bland de unga.

10.6.1. Eget skapande inom ramen för studieförbunden

Studieförbunden är en stor arrangör av studiecirklar på tema bild och form (konsthistoria, teckning, målning, skulptur, grafisk konst, film och foto m.m.) och konsthantverk (konsthantverkshistoria, trä-, metall- och textil- slöjd, keramik, porslinsmålning, vävning, konstsömnad m.m.) och bland de estetiska verksamheterna är dessa områden tillsamrnantagna de klart domine- rande. Sett över tid har emellertid antalet studiecirklar minskat kraftigt. För- ändringen har dock inte påverkat antalet deltagande i motsvarande utsträck- ning.

Enligt studieförbundsstatistiken samlar cirklar i konsthantverksanknutna ämnen ungefär 250 000 deltagande varje år medan cirklar på temat bild och form engagerar drygt 130 000 deltagande. Liksom tidigare påpekats finns det anledning att tro att många följer dessa cirklar i flera terminer vilket skulle tyda på att antalet individer kanske är 150 000—200 000. Tidigare i perioden översteg antalet deltagande i de båda typerna av studiecirklar 400 000.

Diagram 10.6.1 Antal deltagande i studiecirklar på temat konsthantverk och konsthantverkshistoria anordnade inom ramen för studieförbundens verksamhet.

Antal 1 000 deltagande 450 400 350 300 250 200 150

100 50 0

Porslinsmålning

Metallslöjd

Keramik

Konstsömnad

Vävning

[11 E E] & Träslöjd I I E] I

Övrig textilslöjd

VIN [x(x XX ("SND [xlx ONON ._i.—.

Källa: Tabell 10.6. la

1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

På de flesta estetiska områden vi gått igenom tidigare har antalet studie- cirkeldeltagande varit tämligen konstant eller tilltagande för området som hel- het även om variationen mellan olika typer av cirklar kan ha förekommit.

Konsthantverkshistoria

Övrigt konsthantverk

Konsthantverkscirklama uppvisar ett avvikande mönster med en kraftig ned- gång för samtliga praktiska cirklar.

Det finns inte någon enkel och entydig förklaring till utvecklingen på just det här området utan flera faktorer samverkar till att nivåerna i slutet av 1970- talet blev så höga. En bidragande orsak kan vara att kraven på studiematerial för dessa konsthantverkscirklar i mitten av 1970—talet mildrades. Tidigare hade studieplaner med komponenter som färglära och komposition varit ett krav. Nu blev det tillåtet att träffas i cirkel utan teoretiska studier. Parallellt gavs dispenser till längre sammankomster än vad som tidigare varit tillåtet vilket öppnade konsthantverkscirklarna för helt ny verksamhet som t.ex. växtfärgning, som tidigare inte rymts inom cirkelns tidsram. På 1970-talet lanserades också ett antal tekniker på det textila området — batik och makramé är sådana exempel. Det går säkert att finna ytterligare faktorer som bidrog till det ökade intresset för konsthantverksområdet. Under 1980—talet har intresset mattats från allmänheten, andra estetiska uttryck ligger mer ”i tiden” och leder till ökad efterfrågan av cirklar kring bildkonst, musik eller teater. Det har också påtalats i debatten att framför allt de textila konsthantverken har haft svårt att hävda sin plats inom studieförbunden i en tid då betydelsen av de samhällsinriktade studierna och de klassiska bildningsämnena uppvärderats.7

Diagram 10. 6.2 Antal deltagande i studiecirklar på temat konst och konsthistoria anordnade inom ramen för studieförbundens verksamhet.

Antal 1 000 deltagande 140

1 20 Konsthistoria

100 Övrigt bild & form

80 Film-, fototeknik

60 Grafisk konst

40 Skulptur 20 Målning

0 Teckning

vh ixtx NX mo (xxx oxox ._....

Källa: Tabell 10.6.2a

1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

7 Waldén L (1994): Handen och anden. De textila studiecirklarnas hemlig- heter. Carlssons.

Konsthantverkscirklama rekryterar i dag färre personer än för ca 15 år sedan medan cirklar på temat bild och form visar en uppåtgående trend. Totalt finns en liten tendens till att dessa slags verksamheter tillsammantagna anslu- ter något färre deltagande i dag än för 15 år sedan. Även mätt i andel deltagare i befolkningen finns en sådan trend till minskad aktivitet i den senaste mätningen.

Uppgifterna från studieförbunden om deltagande i studiecirklar inom äm- nesområdet bild och form stämmer ganska väl överens med uppgifter som in- hämtats i andra undersökningar om befolkningens deltagande i konstutbild- ningar där ca 200 000 personer uppger att de gått en studiecirkel eller annan praktisk/teoretisk konstnärligt inriktad utbildning det senaste året. Att ha del- tagit i konstnärlig utbildning är dubbelt så vanligt bland kvinnor som män och mer än dubbelt så vanligt bland högutbildade som lågutbildade.

10.7. Ekonomi på bild- och formområdet

Statens insatser på konstornrådet syftar till att bevara och ställa ut befintlig konst i museer, genom bidrag till konstnärer stödja tillkomsten av ny konst samt att medverka till konst i offentlig miljö. Statligt stöd utgår också till ett antal organisationer och centmmbildningar på bild- och formkonstområdet som beskrivits i tidigare avsnitt bl.a. för konstbildningsarbete.

Det statliga stödet till bildkonsten är i jämförelse med t.ex teater- eller musikområdena förhållandevis begränsat, även om en ökning har skett sett i ett 20-årsperspektiv. Det största enskilda anslaget går till Statens konst- museer. I slutet av 1980-talet sköt bevakningskostnaderna för konstmuseema i höjden vilket förklarar den kraftiga uppgången i nedanstående diagram. Just år 1988/89 uppstod en differens mellan budget och utfall på mer än 20 mil- joner kronor för Statens konstmuseer av detta skäl.

Diagram 10. 7.1 Statliga bidrag till bild- och formkonstområdet. 1994 års priser.

Antal 1 000 kronor

120 000 I 100 000 ' Bidrag till konstmuseer /I I . u / _D—Brdrag och

80 000 ersättningar till

konstnärer

* Konst i offentlig miljö inkl. bostads— områden

_o— Organisationer och centrum—

I // 20 000 & bildningar

O

0

whomoaxm Nmsr rxrxoooooooocx oxaox XXXNXXX XXX memoriam—' _Nm rxrxrxoooooocn masa oxaxoxcxaxoxax csaxox ___—___.— ._.—.._.

Källa: Tabell 10.7. la

Konst i ojfentlig miljö

Anslaget för förvärv av konst för statens byggnader låg vid periodens början på en lägre nivå än 1 %—regeln, men vid 1980-talets mitt höjdes det så att det under några år motsvarade 1 %. Efter 1985 började anslaget successivt ur- holkas för att öka något igen de senaste budgetåren. Enligt Statens konstråds beräkningar motsvarar det ca 0,7—0,8 % av det statliga byggandet. Anslaget för Statens konstråds andra uppgifter har dock ökat under perioden.

Medlen för konst i bostadsmiljöer som handhas av Boverket kom- pletterades fr.o.m 1987 med ett statligt bidrag för konstnärlig utsmyckning i bostadsområden, och har funnits sedan dess med undantag för budgetåret 1992/93. Bidragsramen har under hela perioden varit 15 miljoner kronor. De första åren var utnyttjandet förhållandevis lågt, och bidragstaket nåddes inte förrän efter tre år. Under 1989 och 1990 bedrevs informationsprojektet — Konst där vi bor —, ett samarbete mellan AMS, Boverket, Statens konstråd och KRO, vilket ökade kunskapen om både konstens miljövärden och om bi- draget, vilket sannolikt bidrog till att utnyttjandet ökade fram till 1991/92. 224

Sedan dess har bidraget varit jämförelsevis lågt utnyttjat vilket torde bero på det minskade byggandet.

Statliga och statligt stödda museer inom konstområdet

Förutom Statens konstmuseer har Millesgården, Thielska galleriet och sedan 1994/95 även Rooseum i Malmö statligt stöd. Bidragen till länsmuseema, som redovisas i kapitel 14 avser delvis bild— och formområdet. Museer för arkitektur respektive konsthantverk ingår även de i kapitel 14.

Statens stöd till enskilda konstnärer

Statens stöd till enskilda bild— och formkonstnärer fördelas av Sveriges Bild- konstnärsfond, ett organ inom Konstnärsnämnden. Stöd till enskilda bild- och formkonstnärer fördelas i princip från tre olika anslag bidrag till konst- närer, visningsersättning åt bild— och formkonstnärer samt inkomstgarantier för konstnärer. Den senare stödformen innefattar också lO-åriga långtids- stipendier.

I början av 1980-talet förändrades bidragsgivningen till bild— och form- konstnärer i syfte att uppnå en uppdelning mellan rena stipendieforrner och en s.k. visningsersättning som ursprungligen var tänkt att kompensera bild— konstnärer för visning av konst i offentlig ägo. I dag görs i praktiken ingen åtskillnad mellan de båda anslagen utan Bildkonstnärsfonden har satsat på att höja stipendiesumman till de enskilda bild- och formkonstnärer som erhåller arbetsstipendier, utveckla det internationella kulturutbytet samt bygga ut anta- let projektbidrag. En effekt av förändringen är att ett färre antal bild- och formkonstnärer nu får ett större stipendiebelopp. Bildkonstnärsfonden förde- lar också bidrag till kollektivverkstäder samt olika resebidrag och ateljésti- pendier. Bidragen till utlandsvistelser eller resor ingår inte i redovisningen ovan.

Utöver ovannämnda medel bidrar staten i form av arbetsmarknadspolitiska insatser. Svenska institutet, SIDA och i viss mån även Kulturrådet fördelar bidrag till internationellt utbyte inom området.

Statens stöd till bild- och formkonstnärer redovisas mer utförligt i kapi- tel 21 Konstnärspolitik.

Organisationer och centrumbildningar

Statens bidrag till organisationer och centrumbildningar inom konstområdet förmedlas av Kulturrådet. Till de organisationer som får verksamhetsbidrag hör dels centrumbildningarna, dels organisationer som arbetar med utställ— ningsverksamhet och kunskapsspridning som Grafiska Sällskapet, Före— 225

ningen Svensk Form, Föreningen Handarbetets vänner, Svenskt barn- bildarkiv, Föreningen Nutida svenskt silver, Stiftelsen Gerlesborgsskolan samt SKR och nu Folkrörelsernas Konstfrämjande.

Genom det tidigare Konstfrämjandets konkurs har denna del av anslagen kommit att krympa kraftigt under senare år. Anslaget till konstföreningsverk- samheten har därigenom mer än halverats och det konstbildande området har förlorat ett stöd i storleksordningen 8 miljoner kronor. Bidraget till sam— verkan mellan det nya Folkrörelsernas konstfrämjande och SKR är tänkt att fördelas av SKR under en treårsperiod.

Hemslöjd

Ett anslag till främjande av hemslöjden har under merparten av perioden funnits under Industridepartementets huvudtitel. Från 1992/93 har det över- förts till Kulturdepartementet. Anslaget finansierar konsulentverksamheten vars lönekostnadsutveckling under senare år lett till en ökning av anslaget från drygt 5 miljoner kronor 1973/74 i fast penningvärde till nära 16 miljoner kronor 1993/94.

Regionala och kommunala satsningar på konst.

Det är svårt att få en samlad bild av landstingens ekonomiska stöd till bild- och formområdet. I stort sett har det legat på en total nivå kring 20 miljoner kronor per år i fast penningvärde med svängningar mellan 13 och 27 miljoner kronor. Svängningarna kan dock i viss mån bero på olika tillvägagångssätt i redovisningen. Området utgör således en mycket liten del på endast ett par procent av de landstingskommunala driftskostnaderna för kultur.

Anslaget till konst vid nybyggnation ingår för några landsting i byggansla- get vilket gör att det är svårt att ge en rättvis bild i vilken omfattning lands- tingen lägger pengar på konst i offentlig miljö.

Landstingen är i regel en av huvudmännen och en viktig finansiär av läns- museet, vilket i många fall har konstsamlingar. En del landstingskommunala medel går även till andra konstmuseer. Dessa senare insatser ökade kraftigt under 1980-talets första hälft, men har sedan dess successivt minskat.

Landstingen har under de senaste tjugo åren också i viss utsträckning givit stöd till utställningsverksamhet och artotekverksamhet.

Landstingen ger också bidrag till konstföreningar som arrangerar utställ- ningar och bedriver konstbildande verksamhet på länsplanet. Stödet till konstföreningsverksamhet finns med i statistiken sedan slutet av 1970-talet. Under 1980-talet utgick ett successivt ökande stöd till både konstföreningsdistrikten och Konstfrämjandet.

Kommunernas insatser på bildkonstområdet framgår inte av den officiella statistiken från SCB. I en skrift från Kommunförbundet uppger man dock att anslaget till museer och utställningar utgör i medeltal 6 % av kommunernas totala kulturanslag.8 Vad av detta som avser konstverksamhet är emellertid omöjligt att säga. Kostnaderna för kommunala konsthallar eller annan utställ- ningsverksamhet inom kommunen särredovisas inte i den gemensamma sta— tistiken.

Många kommuner köper regelmässigt konst men det går inte att få fram någon totalsumma på grundval av befintliga uppgifter. Enligt de uppgifter som finns ökade kommunernas kostnader för konstinköp och utsmyckning från 2 miljoner till 19 miljoner kronor i löpande penningvärde under 1970- talets senare hälft. Under senare decennier går det tyvärr inte att urskilja kom- munernas kostnader för konst. Anslag för inköp av konst redovisas på olika sätt. Mer än 90 % av alla kommuner hade dock någon summa avsatt för konst enligt 1988 års bokslut. I regel rör det sig dock om små belopp, drygt 16 % hade anslag som översteg 80 000 kronor. Pengarna används vanligen till inköp av stafflikonst och konst som köps på utställningar för att sedan placeras på kommunens arbetsplatser. Anslagen för konstinköp varierade emellertid betydligt, både mellan olika kommuner och inom samma kommun olika år. Genomsnittligt redovisas minskade konstanslag med närmare 20 % mellan 1992 och 1993. Konstinköpen är ofta kopplade till 1 %-regeln. Det finns dock exempel på kommuner som antagit regler om såväl 0,5 % som 2 %.

Köp av konst till hemmet

Enligt undersökningar från SCB spenderar ett genomsnittligt svenskt hushåll knappt 300 kronor per år på ”tavlor”. Det är naturligtvis omöjligt att bedöma om detta är konstnärliga originalverk, reproduktioner eller andra slags bilder att pryda väggarna i hemmet med, men oaktat sådana kvalitetsbegrepp betyder det att befolkningen i 1994 års penningvärde spenderade 1,15 miljarder kronor på konstköp.

Enligt Kulturbarometern är det ca 20 % av befolkningen som uppger att man köpt konst eller hantverksföremål till hushållet minst en gång det senaste året. Denna nivå tycks vara jämn även i slutet på 1980-talet uppmättes samma andel. Vanligast är inköp av detta slag i de yrkesverksamma åldrarna mellan 25 och 65 år. Andelen köpare är mycket högre inom den högutbildade gruppen där mer än 40 % uppger att man gjort något köp av konst eller hant- verk det senaste året.

Det är osäkert huruvida 1980-talets uppförstorade konstmarknad avspeglar sig i breda statistikundersökningar. Vare sig i hushållsbudgetstudierna från

8 Se not 4.

SCB eller fördjupningsstudierna i Kulturbarometern ser man några tydliga tecken på det. Förklaringen är antagligen att denna del av konsthandeln be- rörde en mycket liten del av befolkningen och därför inte kommer till något uttryck i urvalsundersökningar — detta trots att denna del av marknaden om- satte avsevärda belopp.

Köpen av konst fördelar sig huvudsakligen på tre slags uttryck konst- hantverksföremål, som köpts av 11 % av befolkningen, målningar, som köpts av 9 % av befolkningen och grafiska blad, som köpts av 5 % av be— folkningen. Skulpturer och fotokonst köps av betydligt färre. År 1988 ställ- des också frågan om hur man köpt sitt konstverk. Då var det 8 % av befolk- ningen som handlat direkt av konstnären eller konsthantverkaren själv medan bara 4 % hade gjort sitt inköp på en utställning eller på ett galleri. Det senare inköpssättet förekom tämligen ofta bland person med hög utbildning, men för övrigt i mycket låg utsträckning. Det var 14 % av de högutbildade som hand- lat på ett galleri eller i samband med en utställning och en lika stor andel av gruppen hade också erfarenhet av konstköp direkt av konstnär det senaste året. Konsthandel och auktioner hade levererat konst till 6 % av befolkningen under 1988 medan 1 % av befolkningen köpte konst eller hantverksföremål genom konstföreningarna.

Även inom näringlivet köps konst eller konsthantverk för utsmyckning av arbetslokaler, företagsentréer eller för att skänkas bort som gåvor. Vi har inte lyckat få fram någon uppgift om hur stor denna marknad är men man kan förutsätta att den är betydande. Många stora företag har särskilda grupper eller nämnder som svarar för inköpen till företaget.

Under 1980-talet steg priserna på alster av företrädesvis äldre konstnärer. Denna rörelse har inte direkt satt spår i form av ökade priser eller ökat intresse för andra konstnärers verk. Snarast kan man säga att det förekom två, parallella, marknader — en för konst som prydnad och en annan för konst som placeringsobjekt.

Slöjdverksamhet

Det är svårt att uppskatta det totala ekonomiska värdet av den slöjd- och handarbetsverksamhet som utförs för avsalu och eget behov. I mitten på 1980-talet uppskattade man värdet av saluslöjden till 600 miljoner kronor. De föreningsägda butikernas omsättning av slöjdalster uppgick vid samma tid till omkring 70 miljoner kronor. Enligt olika källor sålde slöjdarna själva direkt till konsumenterna slöjdprodukter till ett värde av 300—360 miljoner kronor. Återstående 200 miljoner kronor förmedlas via andra kanaler som privata hemslöjdsaffärer och presentbodar eller vid mer tillfälliga arrangemang som mässor och utställningar.

Att ange en siffra för det totala samhälleliga stöd som kommer slöjdandet till del genom olika kanaler, direkt eller indirekt är inte möjligt. En mycket

grov och överslagmässig bedömning skulle dock kunna tyda på att detta upp- går till minst storleksordningen 95—100 miljoner kronor årligen. Den övervä- ganden delen av detta utgörs av stödet till studieförbundens kursverksamhet för konsthantverks- och slöjdintresserade.

10.8. Utbildning och arbetsmarknad

Flertalet av de elever som antas till högskolestudier inom bild- och forrnom- rådet har genomgått förberedande utbildningar inom studieförbund, folkhög- skola och/eller förberedande konstskola. Med det nystartade estetiska pro- grammet finns nu möjligheter att ännu tidigare inrikta sig mot en konstnärlig verksamhet. Söktrycket till högre konstnärlig utbildning är mycket stort, och endast 5 % av de sökande antas till utbildningarna.

Utbildningsmöjligheter på högskolenivå för bild- och formkonstnärer har tillkommit på flera orter sedan 1970-talets slut då det endast fanns tre konst- högskolor med utbildning i fri konst (Konsthögskolan och Konstfackskolan i Stockholm och Valand i Göteborg). Konsthögskolan i Umeå började sin verksamhet efter riksdagsbeslut år 1986. Under hösten 1995 omvandlas Konstskolan Forum till en konsthögskola i Malmö, organisatoriskt knuten till Lunds universitet.

Inom området finns ett antal utbildningslinjer på de olika högskolorna. Högskoleutbildning i fri konst, som innehåller måleri, skulptur och grafik varav ett område väljs som huvudområde, finns fr.o.m hösten 1995 i Stock- holm, Göteborg, Umeå och Malmö.

Designutbildningar på högskolenivå finns också på flera orter. Vid Konst- fack i Stockholm finns utbildningsprogram i grafisk design och illustration, industridesign, inredningsarkitektur och möbeldesign, keramik och glas, metallkonsthantverk, textilkonst och formgivning och bildpedagogik. Designprogrammet vid Högskolan för Design och Konsthantverk i Göteborg har en inriktning mot grafisk design, industridesign, inredningsarkitektur eller produktdesign. Där finns också ett konsthantverksprogram med inriktning på keramikkonst, metallkonst eller textilkonst. Utbildningen vid Designhögskolan i Umeå är inriktad på industridesign, vilket innebär att den är både teknisk och konstnärlig. I Umeå arbetar man däremot inte med glas, keramik, textil, möbler eller grafisk formgivning. Designutbildningen vid Lunds Tekniska Högskola skiljer sig från designutbildningama vid de andra högskolorna såtillvida att den är speciellt inriktad mot byggnaders industriellt framställda produkter t.ex. möbler och inredningar, belysningsarmaturer, fönsterkonstruktioner m.m.

Högskoleutbildning för fotografer finns på två orter. En tvåårig påbygg- nadsutbildning för konstnärligt verksamma fotografer finns vid Konstfack i

Stockholm. Vid Fotohögskolan i Göteborg finns ett treårigt fotografprogram och ett tvåårigt program för film/video.

Det finns även en del Specialkurser inom området. Vid Konsthögskolan i Stockholms Arkitekturskola finns en ettårig påbyggnadsutbildning som är uppdelad på två linjer; byggnadskonst och restaureringskonst.

Under perioden 1979/80 till 1992/93 har det totala antalet studenter inom bild— och formområdet ökat från ca 700 till 800 per läsår, med vissa förskjut- ningar utbildningarna emellan.

Utbildningarna är i genomgående långa, fyra eller fem år, vilket gör att det är ansenligt många fler personer under utbildning än som examineras varje år. Det totala antalet examinerade inom bild— och formutbildningama har under hela perioden varit ca 100 personer årligen. Det estetiska programmet på gymnasieskolan har inledningsvis blivit mycket efterfrågat och det är rimligt att anta att efterfrågan på högre utbildningar, även på bild- och formområdet, kommer att öka ytterligare som en konsekvens av det.

10.8.1. Konstnärernas antal och arbetsförhållanden

Uppgifterna om hur många bild- och formkonstnärer det finns i landet varie— rar. Folk— och bostadsräkningen redovisar över 10 000 bildkonstnärer 1990, vilket är en ökning med drygt 50 % sedan 1975. Till det kan läggas ungefär lika många tecknare, fotografer och formgivare.

Antalet konstnärer kan också uppskattas utifrån medlemsantalet i konst- närernas fackliga organisationer. Medlemsantalet i Konstnärernas Riksorganisation (KRO) och Föreningen Sveriges Konsthantverkare och Industriformgivare (KIF) m.fl. är avsevärt lägre än uppgifterna från Folk- och bostadsräkningen. År 1990 var antalet medlemmar i KRO ca 3 300, en 25 % ökning sedan 1975. Det sammanlagda antalet medlemmar i KIF, Föreningen Svenska Tecknare och Svenska Fotografernas förbund uppgick 1990 till ca 2 565 personer, viket var en ökning med ca 75 % sedan 1975. Svenska Konstnärsförbundet hade ca 600 medlemmar år 1994.

Enligt Folk- och bostadsräkningen var 1990 ca 38 % av bild— och form— konstnärerna bosatta i Stor-Stockholm, medan ca 12 respektive ca 8 % bor i Stor-Göteborg och Stor-Malmö. Jämfört med förhållandena 1975 tyder det på en viss utflyttning utanför storstadsområdena eftersom det då var 63 % av bild— och formkonstnärerna som bodde i storstad. I absoluta tal har dock antalet konstnärer ökat mest i Stockholm.

Bild- och formkonstnärer är i allmänhet egenföretagare. Endast ett begrän- sat antal konstnärer har möjlighet att försörja sig på sin konstnärliga verk— samhet. I betänkandet ”Konstnärens villkor” uppges att det finns ca 1 000

bild— och formkonstnärer som satsar på att helt eller huvudsakligen livnära sig på sitt konstnärsskap.9

Eftersom bildkonstnärer inte kan tillhöra någon A-kassa i egenskap av konstnärer finns ingen arbetsmarknadsstatistik av sådan karaktär för denna grupp. Arbetsmarknadsinsatser i form av t.ex. beredskapsarbeten och fort- bildning kommer dock bildkonstnärer till del.

Den huvudsakliga försörjningsmöjligheten för konstnärer utöver försälj- ning av egna alster är stipendier och bidrag av olika slag samt annan yrkes- verksamhet. Statliga bidrag utgår också i syfte att underlätta arbetsvillkoren genom att Kulturrådet lämnar bidrag till konsthantverkskooperativ och Bild- konstnärsfonden ger stöd till kollektivverkstäder.

Huvuddelen av ansökningarna till Bildkonstnärsfonden kommer från gruppen målare, grafiker, skulptörer och arkitekter och det är också till denna grupp som det flesta bidragen beviljas. Sedan 1980-talets början har ansök- ningarna från denna grupp ökat med 30 %, medan antalet beviljade 1- och 2- årsbidrag har ökat med 90 %. Långt ifrån alla sökande erhåller emellertid bidrag.

Av de hittills utdelade 45 långtidsstipendierna har 19 tillfallit personer verksamma inom bild- och formområdet och en knapp tredjedel av de 157 in- komstgarantierna innehas för närvarande av upphovsmän på bild- och form- området.

Det finns även andra möjligheter för konstnärer att erhålla ekonomiskt stöd. Akademien för de fria konsterna delar årligen ut priser och stipendier. Privata stiftelser, fonder och företag ger också stöd till konstnärer genom bi— drag och stipendier.

I drygt 10 % av alla kommuner finns arbetsstipendier till konstnärer, ochi ett trettiotal kommuner stöds konstnärer i form av subventionerade ateljéer.

10.8.2. Utställningsersättning

Våren 1978 träffades ett avtal mellan staten och berörda konstnärsorganisa- tioner om utställningsersättning inom den statliga sektorn. Avtalet avsåg er- sättning för utställning av konstverk i upphovsmannens ägo och är därför närmast att jämföras med en hyra för det konstverk som utställaren tillhanda- håller arrangören.

I början av 1980-talet kom SKR och KRO med ett gemensamt förslag till hur en statlig utställningsersättning för utställningar i kommunal och enskild regi skulle kunna konstrueras. Förslaget innebar att utställningsersättning skulle utgå direkt till utställande konstnär från ett särskilt anslag som skulle disponeras av Bildkonstnärsfonden. Regeringen avslog dock förslaget och

9 SOU l990:39: Konstnärens villkor. Betänkande av Konstnärsutredningen. 231

fastslog att kravet på ersättning endast kunde riktas till den som anordnade ut- ställningen. Staten hade genom sitt avtal om ersättning för utställningar som anordnas av staten tagit konsekvenserna av detta synsätt.

SKR och KRO fortsatte dock att gemensamt arbeta för att utställningser- sättning skulle införas för de konstnärer som ställer ut i konstföreningarnas regi. Det ledde så småningom till att SKR fr.o.m juli 1991 tilldelades sär- skilda medel för att etablera en försöksverksamhet med utställningsersättning i några distrikt. Verksamheten påbörjades i Norbotten, Blekinge och Malmö. Ersättning gavs där till konstnärer som ställde ut separat under minst en vecka och som hade godkänts enligt de kriterier som tagits fram i samarbete med KRO. Antalet utbetalningar av utställningsersättning har under senare år ökat och kommit att omfatta allt fler konstnärer. Medel för utställningsersättning utgick även via Konstfrämjandet.

Utställningsersättning tillämpas också i vissa av de större kommunerna. Kommunförbundet har valt att inte uttala någon rekommendation angående utställningsersättning med hänvisning till att kommunerna är fria att teckna egna avtal. Varje enskild kommun beslutar alltså själv hur den förhåller sig till utställningsersättning, om och enligt vilka principer en sådan ersättning ska utgå.

10.8.3. Internationellt utbyte för konstnärer

Möjligheten att få nya impulser, knyta kontakter och delta i utställningar utomlands är av stor betydelse för bildkonstnärerna. Stöd till internationellt utbyte inom bildkonstområdet utgår från flera myndigheter och präglas av ett nära samarbete dem mellan.

Nämnden för utställningar av nutida svensk konst i utlandet (NUNSKU) har till uppgift att anordna utställningar av nutida svensk konst i utlandet samt arrangera svenskt deltagande i biennalerna i Venedig och Sao Paulo. Som del i NUNSKUzs verksamhet ingår också att bjuda in representanter för konst- museer och andra utställningsproducenter till Sverige.

Bildkonstnärsfonden fördelar särskilda resestipendier samt projektbidrag till utställningar i utlandet. Bidragen är i första hand avsedda att användas för rese-, transport-, och försäkringskostnader samt kost och logi. De allra flesta av dessa bidrag tillfaller bildkonstnärer, men fotografer, textilkonstnärer och konsthantverkare finns också representerade.

Akademien för de fria konsterna utdelar resestipendier och ger bidrag till svenskt deltagande i utställningar utomlands som del i sin verksamhet.

Svenska institutet stöder utställningsverksamhet inom hela kulturområdet arkitektur, design, foto, konsthantverk och konst i form av t.ex. stöd till svensk representation i sarnlingsutställningar och bidrag till kontaktskapande verksamhet.

Kulturrådets bidrag till internationell verksamhet går huvudsakligen till konstnärsgrupper och organisationers deltagande i internationella samman- hang.

För att ge konstnärerna möjlighet att för en tid själva verka utanför landets gränser finns särskilt möjligheter att under en period få nyttja en ateljé utom- lands.

Det har blivit allt vanligare att de olika statliga parterna samverkar. Ett exempel på det är då Kulturrådet vid några tillfällen åtagit sig att komplettera NUNSKU:s insatser med medel för finansiering av svenskt deltagande vid konstmässor och biennaler. Ofta har då även Bildkonstnärsfonden och Svenska institutet medverkat.

10.9. Sammanfattande iakttagelser

Bildkonsten kan inte längre enbart definieras som de traditionella uttrycks- formerna skulptur, måleri, teckning, grafik, foto osv. Den tar även gestalt i installationer, performance och på video, genom multimedia och s.k. konceptkonst. Det gemensamma är den visuella karaktären. I ett vidare bild- och forrnkonstbegrepp ryms även arkitektur, konsthantverk, hantverk och hemslöjd dvs. den medvetet formgivna miljön och dess föremål.

Bild- och formområdet uppvisar en stor bredd när det gäller innehåll, verksamhetsformer och aktörer.

Antalet yrkesverksamma bild- och formkonstnärer har sedan 1975 ökat med över 50 procent och uppgick 1990 till nära 20 000 varav ca 1/3 är med- lemmar i de olika konstnärsorganisationema. Ca 58 % av de yrkesverksam- ma bildkonstnärema och konsthantverkarna i Sverige bor i de tre storstads- områdena. Goda utställningsmöjligheter och en kvalificerad konstpublik lik- som utbildnings— och fortbildningsmöjligheter är viktiga förklaringar till detta. Den relativa tillväxten av yrkesverksamma har dock varit större utanför storstäderna varför storstadsdominansen bland bild— och formkonstnärer minskat med några procentenheter.

Utbudet av konst är omfattande. Iden offentliga miljön och i bostadsom- råden har den ökat väsentligt. Nya verksamhetsfält har tillkommit för konst- närlig gestaltning t.ex. utformningen av vägar och broar.

Årligen visas närmare 1 000 museiutställningar av konst och konsthant- verk och närmare 9 000 utställningar i konstföreningsregi, varav 6 000 på arbetsplatser. En omfattande utställningsverksamhet bedrivs av 200—300 kvalitetsgallerier. Till detta kommer auktionsfirrnor och konsthandel som bi- drar till en kommersialisering av marknaden men också ökat intresse och kunskapsspridning.

Stora samlingar av konst finns centralt i Statens konstmuseer och i varie- rande omfattning regionalt i länsmuseer samt i ett antal specialmuseer varav 233

vissa har statligt stöd. Betydande samlingar och verksamheter inom konstom- rådet har kommunala museer, med Göteborgs konstmuseum som det största. Museemas verksamheter är emellertid ojämnt fördelade över landet.

Bildkonsten är den konstart som berörts minst av kulturlivets regionalise- ring. Landstingen har inte tagit samma ansvar för bildkonsten som för t.ex. musik och teater. Huvudparten av de tillfälliga utställningarna i länsmuseema utgörs dock av konstutställningar.

I kommunerna har det på 20 år kommit till ett antal konsthallar, som än- tingen drivs i egen regi eller i föreningsregi, och några konstmuseer.

Utanför de större städerna är det dock fortfarande ont om offentliga lokaler där det går att se utställningar, möta konstnärer i arbete eller ta del av vis- ningar och annan konstbildande verksamhet. Bara en knapp tredjedel av kommunerna har en egen konsthall eller ett konstmuseum med fackutbildad personal. Det är bland de små och medelstora kommunerna som bristerna på utställningar och utställningsmöjligheter finns.

Antalet gallerier har ökat under de senaste decennierna. Det medför att möjligheterna att ta del av konst, även mycket kvalificerad, blivit betydligt större. Galleriexpansionen är ett tecken på att intresset för nutidskonst ökat. Det medför också att konstnärskåren fått större möjligheter att möta en publik. De senaste åren har inneburit en kraftig vitalisering av utställnings- och programverksamhet i anslutning till experimentell konst, som ofta visats på oväntade platser och i okonventionella lokaler.

Det allmänna intresset för bild- och formkonst i form av besök på museer och utställningar, privata inköp av konst och eget utövande har varit stabilt under perioden. Ungefär 20 procent av befolkningen ägnar sig åt målning och teckning och andra former av eget konstnärligt skapande bl.a. i studiecirklar. 700 000 är medlemmar i konstföreningsrörelsen, främst genom över 2 000 konstföreningar på arbetsplatserna, varav merparten är organiserade inom Sveriges Konstföreningars Riksförbund samt genom Folkrörelsernas konstfrämjande. Museer och konstutställningar har nära 2 miljoner besökare per år och privata inköp av konst görs för drygt en miljard kronor per år.

Bild- och formområdet har många aktörer och intressenter. Detta förhål- lande, som i sig är en tillgång, innebär emellertid också problem. Konstbil- dens och bildkonstnärernas liksom det kvalificerade konsthantverkets ställ— ning är förhållandevis svag på den kommersiella marknaden.

När det gäller de offentliga åtagandena kännetecknas de av en splittring av resurser och en svårighet till överblick när det gäller insatser och effekter. Det saknas starka, samlande aktörer och en effektiv struktur för ansvars- och uppgiftsfördelning och samverkan.

Det statliga kulturstödet fördelas högst olika mellan olika konstarter, gen- rer och verksamhetsformer. Statens stöd till bild- och formområdet uppgår

budgetåret 1993/94 till knappt 235 miljoner kronor att jämföras t.ex. med 1 miljard kronor till teater.

På bild- och formområdet finns visserligen institutioner men inte ett lika systematiskt uppbyggt institutionsnät som på teater- och musikområdena eller för den kulturhistoriska museiverksamheten. Förutom ansvaret för Statens konstmuseer ger staten bidrag till länsmuseema och några få kulturinstitutio— ner därutöver. Övriga konstmuseer drivs med några få undantag utan statligt stöd. Detsamma gäller landets konsthallar.

Det statliga stödet till bild— och formområdet är huvudsakligen inriktat mot produktionsledet. Genom Konstnärsnämnden och Kulturrådet stödjer staten enskilda konstnärer och organisationer med ersättningar och bidrag. Staten är vidare, genom Statens konstråd, tillsammans med landsting och kommuner stora beställare och köpare av konst, såväl s.k. staffli— eller löskonst som mo— numental konst med fast knytning till olika byggnader och offentliga miljöer.

I den kommunala kulturverksamheten har bildkonsten ekonomiskt sett en mycket liten plats. Anslagen till museer och utställningar uppges i medeltal utgöra 6 % av kommunernas totala kulturanslag. Då inbegrips alla slags mu- seer och utställningar, vilket innebär att anslagen till ren konstverksamhet är betydligt mindre, exakt hur mycket går inte att avgöra då detta inte särredovi- sas.

I drygt 10 % av alla kommuner förekommer arbetsstipendier till konst- närer och något fler subventionerar ateljéer. Som inköpare av konst har kom- munerna en viktig roll — tillsammans med staten och landstingen.

1 betänkandet ”Konstnärens villkor” uppges att det finns ca 1 000 bild— och formkonstnärer som satsar på att helt eller huvudsakligen livnära sig på sitt konstnärsskap. 10

10 Se not 9.

ll Litteratur och tidskrifter

Litteratur— och tidskriftsområdet karaktäriseras av

stor titelbredd i utgivningen av böcker genom en årlig utgivning från svenska förlag av drygt 5 000 titlar s.k. allmänlitteratur, att allt fler nyutgivna titlar är översättningslitteratur och att domi- nansen för engelskspråkig översättningslitteratur ökar, ett brett utbud av försäljningsställen för böcker, men fullsorterad bokhandel saknas i många kommuner, ökande betydelse för bokklubbsförsäljningen av litteratur, att bibliotekens inköp av böcker svarar för runt 5 % av bokför- lagens försäljning till återförsäljare, en stor mängd tidskriftstitlar på marknaden, en hög andel läsare i befolkningen — drygt 80 % har läst en bok senaste året och var tredje svensk har läst i en bok en genom- snittlig dag, att senast lästa bok i regel är en skönlitterär roman, att det vanligaste sättet att skaffa böcker är via biblioteket, en stabil andel i befolkningen som skriver insändare eller artiklar men en minskande andel brevskrivare, att kostnaderna för litteratur och tidskrifter till största delen bärs av medborgarna själva, att det mest omfattande statliga stödet på litteraturområdet är det som går direkt till författarna i förrn av författarpenning och stipen- dier, att det statliga litteraturstödet har betydelse för bredden i utgivning- en bl.a. genom de små förlagen och enmansförläggare, att statliga bidrag lämnas också för långsiktiga insatser som utgiv- ning av klassikerserie för skolan, stöd till lagerhållning av viss litteratur och utgivning av August Strindbergs samlade verk.

11.1. Befolkningens intresse för litteratur och tidskrifter

Trots att de faktiska förutsättningama med hög läskunnighet är goda är intres- set för litteratur i befolkningen mindre än intresset för musik men högre än för teater eller bildkonst och konsthantverk.1 Var tredje person menar att man är mycket eller ganska intresserad av att läsa böcker. De som är mycket in- tresserade av att läsa böcker utgör bara 10 % av befolkningen. Andelen in- tresserade är större bland kvinnor, bland äldre och bland personer med efter- gymnasial utbildning. Drygt 15 % av befolkningen uppger att de har mycket litet intresse av litteratur. I denna grupp är män överrepresenterade liksom personer med låg utbildningsnivå. Även i denna grupp ökar andelen med ökande ålder. Nästan 30 % av alla pensionärer uppger sig ha ett mycket litet intresse för litteratur.

Då man ber vuxna nämna en favoritförfattare blir det en prosaförfattare som nämns. Hela 41 % nämner namnet på en sådan och 25 % nämner då nanmet på en författare som kan räknas till kvalitetslitteraturen. Dessa favorit- författama är i regel från detta sekel men mycket få, bara 2 % av befolk— ningen, nämner författare som debuterat efter 1970. De som är ointresserade av litteratur har inte tillfrågats om någon favoritförfattare.

Ungefär lika många nämner en svensk författare som en angloamerikansk. Ytterst få nämner någon författare från länder utanför denna krets, och bara 1 % nämner författare från de övriga nordiska länderna.

I åldersgruppen 15—24 år är det drygt 40 % som nämner en angloameri— kansk författare som sin favorit och bara 13 % som nämner en svensk. I åld- rama över 45 är förhållandet det omvända. Böcker från andra språkområden än det nordiska eller angloamerikanska nämns nästan uteslutande av personer med eftergymnasial utbildning. De nämnda favoritförfattama eller favorittit— larna fördelar sig ungefär lika på kvalitetslitteratur och underhållningslittera- tur. Inom underhållningslitteraturen dominerar spänningstemat i alla åldrar och är helt dominerande i ungdomsgruppen. Framför allt pensionärerna tycks ha en bredare smak och nämner dessutom såväl historiska teman som kärlek och romantik.

11.2. Utbud av litteratur och tidskrifter 1 1 .2.1 Kanaler för spridning

År 1970 avreglerades bokbranschen genom att systemet med fasta bokpriser avskaffades och fri prissättning på böcker började tillämpas. För att underlätta

] Nordberg J & Nylöf G (1990): Kulturbarometern i detalj: Tema Litteratur och bibliotek. PUB Informerar IV Sveriges Radio/PUB i samarbete med Statens kulturråd.

övergången mellan fastprissystem och fri prissättning träffades en överens— kommelse mellan bokförlag och bokhandel, det s.k. fackbokhandelsavtalet, som kom att gälla t.o.m. 1992. Fackbokhandelsavtalet reglerade framför allt frågor om abonnemang och rabatter för bokhandeln.

År 1968 uppgavs att det fanns 525 boklådor i landet varav 335 var A- boklådor, vilket närmast kan jämföras med dagens fackbokhandel. Uppgifter från 1973, då det fanns 295 s.k. A-boklådor och 151 stycken B-boklådor vi- sar att en stor förändring ägde rum åren innan 1974 års kulturpolitiska beslut. Tre år efter att fastprissystemet avskaffats hade alltså ett 80-tal boklådor, var- av hälften fullsorterade, försvunnit från marknaden. Minskningen fortsatte under 1970-talet och år 1982 fanns 254 fackbokhandlar, 83 servicebokhand- lar samt ett 50-tal specialbokhandlar. Därefter har situationen varit ganska stabil med någon minskning av fackbokhandlar och en viss ökning av ser- vicebokhandeln. Sedan fackbokhandelsavtalet upphört räknar man med 200— 220 bokhandlar som har en direkt relation till förlagen med en regelbunden leverans av nya böcker, 100—120 boklådor som huvudsakligen erhåller böcker via Seeligs nyhetsservice samt ett 50-tal boklådor med ett specialiserat sortiment.

Fram till mitten av 1970-talet förekom så gott som ingen kedjebildning inom bokhandeln utan branschen bestod med några få undantag av fristående bokhandelsföretag. Den kedjebildningen som då började ledde så småningom till att tre grupper av bokhandlar formerades de kooperativa niångfilialföre- tagen med ca 40 butiker, Bokiakedjan med ca 100 bokhandlar samt ett knappt hundratal fristående boklådor utan knytning till kedja.

Seelig är bokhandelns distributions- och serviceföretag. Det fungerar som grossist mellan de svenska förlagen och den svenska bokhandeln och sköter också distributionen från ca 250 förlag till bokhandeln. Seeligs centrallager omfattar ca 40 000 titlar. Sammanlagt levereras ca 30 miljoner exemplar via Seelig per år. Seelig har också utarbetat ett inforrnationssystem (KLOKA) för bokhandeln. Katalogen innefattar ca 130 000 titlar.

Det är i första hand med små och medelstora förlag som Seelig har distri- butionsavtal. De allra minsta förlagen med ett fåtal titlar per år äri regel hän- visade till att själva sköta sin distribution till bokhandeln från eget lager. Volymen är för liten för att kunna täcka distributörens grundpriser. Vissa förlag har dessutom egen postorder- respektive bokklubbsförsäljning med egna kataloger, där även vissa andra småförlag har möjlighet att medverka.

År 1992 fanns det nästan 200 boklådor som var helt ensamma på sin ort. Av dessa hade mer än 60 % uppburit statligt kreditstöd.

Minskningen av antalet butiker hänför sig till de tre storstadsområdena samt till orter med mindre än 10 000 invånare. På orter med mellan 10 000 och 30 000 invånare har antalet butiker ökat.

Diagram 11.2.1 Utveckling av bokhandeln i olika delar av landet mellan 1982 och 1992.

Stockholms län

Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län

Malmöhus län

Hallands län Göteborgs och Bohus län Älvsborgs län

Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län

Norrbottens län

0 l 0 2 0 3 0 40 5 0 60 Antal bokhandlar

Källa: Tabell 1 1.2. l a

År 1992 var det 77 av landets kommuner som saknade bokhandel. Det är emellertid 40 av dessa kommuner som är förorter till större städer eller har tillgång till en annan bokhandel inom en 3-milsradie. Av de 17 kommuner utan egen bokhandel där det är mer än 5 mil till närmaste bokhandel ligger alla utom en i Norrlandslänen.

I rena landsbygdsområden är bokläsningen mindre än i andra delar av lan- det trots att biblioteksbesöken inte har en anmärkningsvärt låg nivå. Bok- handelns Finansieringsinstitut har också påtalat att butiksnedläggelser kan leda till minskad bokkonsumtion. Man menar att ingenting tyder på att biblio- teken skulle öka sin utlåning på dessa orter utan att resultatet är en ren minskning av läsandet.

Bokklubbama har blivit en allt viktigare försäljningskanal. De fick sitt ge- nombrott under 1970-talet. Vid den tidpunkt då bruttoprissystemet för böcker övergavs fanns fyra bokklubbar verksamma i Sverige. År 1980 hade dessa ökat till 37 och en viss ökning skedde även under 1980—talet, men i långsarn- mare tempo. Senare undersökningar saknas men 1994 uppskattades antalet till ca 50 med tillsammans ca 2 miljoner medlemsskap.2 Vissa bokklubbar är knutna till enskilda förlag eller företagsgrupper medan andra bokklubbar är fristående.

11.2.2. Utgivning av litteratur

Kunskaperna om bokutgivningen grundas huvudsakligen på två källmaterial dels Svensk bokförteckning som katalogiserar alla böcker utgivna i landet, dels Svenska Bokförläggareföreningens branschstatistik som redovisar fakta om utgivningen från föreningens medlemsförlag. Den senare statistiken täcker dock inte hela den omfattande marknaden utan ca 70 % av den totala bokutgivningen eller 90 % av bokförlagen. En hel del av massmarknadslitte- raturen saknas i denna statistik liksom bl.a. ett av de stora förlagen/bokklub- barna Bra Böcker.

Enligt Svensk bokförteckning utges årligen närmare 13 000 boktitlar var- av merparten är nyutgivning. Den stora utgivningsvolymen gäller emellertid facklitteratur i hela dess vidd, medan skönlitterära och barn- och ungdomslit- teratur utgör vardera drygt 2 000 respektive 1 000 titlar per år. Med undan- tag för den senaste 20-årsperiodens början har nivån på bokutgivningen legat tämligen stabil när det gäller skönlitteratur för vuxna medan antalet titlar inom barn— och ungdomslitteraturen i det närmaste fördubblats.

Bilden blir inte exakt densamma om bokförlagens branschstatistik an- vänds. Den stora skillnaden uppstår i antalet utgivna facklitterära titlar, men nivåerna ligger också lägre för såväl skönlitteratur som barn- och ungdomslit- teratur. I diagrammet nedan illustrerar vi hur nyutgivningen av litteratur ter sig enligt Bokförläggareföreningens statistik.

2 leid R i Carlsson U & Anshelm M, red. (1995): MedieSverige 1995. Statistik och analys. NORDICOM-Sverige nr 1. 241

Diagram 11.2.2 Antal utgivna nya titlar av olika slags litteratur enligt Bokförläggareföreningens statistik.

Antal titlar 1 400

1 200 / ' Facklitteratur

. I 1000 /X / u/' . _D—Skönlitteratur 800 / ' Barn- och

600 ./. /'X,____. ungdoms-

*' . 'x, böcker 400 if X/

200

_o— Uppslagsverk

0

1993 1994

1973/74 1976/77 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89 1991/92

Källa: Tabell ] 1.2.2a

Den årliga nyutgivningen av skönlitteratur har ökat med närmare 300 titlar under 20-årsperioden och bland barn- och ungdomsböcker har tillkommit drygt 200 titlar på årsbasis om man jämför 1973 med situationen 20 år sena- re. Före mitten av 1980-talet särredovisades inte nytryck och pocketutgåvor för vuxen- respektive barn- och ungdomslitteratur eller fackböcker. Därför är det svårt att ge en uppfattning om den sammanlagda utgivningen för respekti- ve litteraturkategori dessförinnan.

Av de titlar som utges under ett år, enligt Kungl. bibliotekets databas Libris, är ett ökande antal översättningslitteratur. Vid periodens början ut- gjorde dessa ca 1 700 av de då drygt 8 000 titlarna, medan det 1993 utgavs drygt 2 700 översatta titlar. Översättningslitteraturen utgör således en täm— ligen stabil andel av det totala utbudet. Den översatta litteraturen kommer i klart dominerande utsträckning från den anglosaxiska språkkretsen. Denna andel tenderar också att öka över tid medan översättningslitteraturen från t.ex. Danmark och Norge har minskat sin andel.

Diagram 11.2.3 Antal titlar av översättningslitteratur efter översättningsspråk

enligt Libris-systemet. Samtliga utgivna titlar skönlitteratur, barn- och ungdomslitteratur och facklitteratur.

Antal titlar 3 000

2 500

2 000

1 500

1 000

500

moo (Nhoo ONCNON ._.—....

Antalet sålda volymer har mellan 1973 och 1994 ökat från 12,5 miljoner till ca 15 miljoner.

1982 1985 1988 1991 1991 1992 1993

El Övriga språk

El Norska Danska

I Franska

& Tyska

I Engelska

Diagram 11.2.4 Antal titlar samt tryckta respektive sålda volymer i Bokförläggareföreningens utgivning enligt Bokförläggareföreningens statistik.

] OOO-tal 30 000 . 'X',- I 25 000 '/ XI/ x'Nn_. 20 000 I Tryckta . . ./.X volymer o/ ' 15 000 *J—/ Xo/ ' Sålda volymer 10 000 A Nya titlar 5 000 A_A”A_A/A—A_A A_AT-q—A

0-l—-|—|—|—|—i—|——i—i—i—i-—-|

VFOWOONN Nmmwr txrxoooooooocn axaoxox moammoo— —N____ hhrxoooooocx oas oacxcnaxcxax max ___—'_'v—lv— __

Källa: Tabell 1 1.2.4a

I takt med att bokutgivningen ökat har utgivningen av inhemska skönlitte— rära författare ökat i antal titlar per år men minskat i andel av den årliga ut- givningen. År 1973/74 publicerades inom ramen för Bokförläggareföre— ningens medlemsföretag 439 nya skönlitterära titlar. Av dem var 263 svenska originaltitlar, vilket motsvarar ca 60 %. År 1994 redovisar föreningen 728 nyutgivna titlar varav 328 var svenska. Det motsvarar ca 45 %. Under samma period har lyriken och dramatiken i nyutgivningen minskat något till översättningslitteraturens fördel. Andelen svenska författare till nyutgiven bam- och ungdomslitteratur har däremot ökat en aning.

1982 års bokutredning uppskattade att antalet bokförlag (år 1984) i vidaste mening uppgick till över 700 och att ett drygt hundratal av dessa svarade för merparten av den till allmänheten riktade bokutgivningen.

Budgetåret 1991/92 ansökte ca 250 förlag eller enskilda utgivare om stat- ligt litteraturstöd. Av dessa kan ca 150 betecknas som en— eller tvåboksutgiva- re, medan övriga kan sägas bedriva förlagsverksamhet med mer eller mindre regelbunden utgivning. Den sistnämnda gruppen torde utgöra den helt över- vägande delen av antalet allmänutgivande förlag på den svenska bokrnarkna— den.

Antalet medlemsförlag i Svenska Bokförläggareföreningen uppgick år 1991 till 127.

Efter den stora tillväxten av små och medelstora kvalitetsförlag under slutet av 1970-talet har större delen av 1980-talet kännetecknats av stabilitet. Under

senare år har emellertid ett antal små och medelstora förlag köpts upp av kon- kurrensstarkare förlag eller — i några fall gått i konkurs. Den holländska koncernen Wolters Kluwers köp av Liber är den första stora inbrytningen av utländskt kapital på den svenska bokmarknaden.

På bamboksmarknaden — som tidigare inte har påverkats lika starkt av på— gående koncentrationstendenser — har en koncentration skett de senaste åren.

Den svenska bokmarknaden har därmed (även med läromedlen undan- tagna) utvecklats till ett oligopol med fem dominerande ägargrupper: Bon- niers, Liber/Norstedt (ägd av Wolters Kluwer), Bra Böcker, Natur och Kultur samt Rabén & Sjögren. Dessa grupper torde svara för ca 75 % av den totala bokförsäljningen.

1 1 .2.3 Tidskriftsutbudet

Begreppet tidskrifter omfattar sammantaget en mängd titlar. Kulturrådet gör bedömningen att det kan röra sig om ca 10 000 titlar. Enligt Svensk tid- skriftsförteckning som NORDICOM bearbetat finns ca 3 000 tidskrifter, men då ingår t.ex. inte ett stort antal företagstidskrifter. Företagstidskrifter utgör ändå en betydande del av utgivningen enligt Svensk tidskriftsförteckning. Analysen visar att, företagstidskriftcrna oräknade, ungefär hälften av alla tidskrifter är olika slags organisationstidskrifter.3 Populärpressen omfattar ca 10 % av alla utgivna tidskrifter. Detta slags press behandlas i kapitel 17 till- sammans med morgon- och kvällspressen. Fackpressen har under perioden mellan 1975 och 1991 utgjort ungefär 15 % av tidskriftsutbudet och andelen kultur- och allmänpolitiska tidskrifter varierar runt 10 % av utbudet.

3 Carlsson U & Anshelm M, red. (1993): MedieSverige 1993. Statistik och analys. NORDICOM-Sverige nr 1 och Carlsson U & Anshelm M, red. (1995): MedieSverige 1995. Statistik och analys. NORDICOM-Sverige nr 1. 245

Diagram 11.2.5 Tidskrifter upptagna i Sveriges Tidskriftsförteckning uppdelade på olika tidskriftstyper.

% 100 111111 .. 90 _ [DOvriga 80 ': " f i -' EKultur och 70 . , . allmänpolitisk tidskrift

60 50 40 30 20 10

0

El Fackpress ** Populärpress I Företagstidskrift

I Kommunal tidskrift

[] Statlig tidskrift

I Organisationstidskrift

ln N O O (* 00 00 oo ON CX & ON _— _. _ .—

*

*1988 *1991

* inkluderar ej tidskrifter från Postens tidningstaxa. Källa: Tabell 11.2.5a

Organisationstidskriftema är, med de små ideella organisationernas med— lemsblad exkluderade, ungefär 1 500 till antalet. Trots att vissa ideella organi- sationer således saknas är ändå detta den ledande typen av utgivare. Närmare 40 % av alla organisationstidskrifter har sitt ursprung som medlemsblad för en ideell organisation. Intresseorganisationer och ekonomiska organisationer av olika slag har varsin fjärdedel av organisationstidskriftstitlarna medan de fackliga organisationerna svarar för ca 10 % av titelbredden.

Ca 250 tidskriftstitlar har statliga eller kommunala utgivare. Kulturtidskrifterna utgör bara en mindre del av samtliga utgivna tidskrifter. Exakt hur många det totala antalet är kan bara uppskattas Kulturrådet gör bedömningen att det kan finnas ca 1 000 titlar som betecknas som kulturtid- skrifter. Knappt hälften av dem som ansöker om stöd och bidrag brukar utgå till ca 200 titlar. Vi väljer därför här att beskriva de tidskrifter som ansökt om stöd från Statens kulturråd. Om de övriga finns bara tillfällig och ytlig infor- mation.

Under 1980-talet ökade antalet kulturtidskrifter som ansökte om offentligt stöd från ca 180 titlar till fler än 300 titlar år 1990. Är 1993/94 ansökte sammanlagt 301 tidskrifter om stöd vilket också beviljades 185 stycken. De nytillkomna tidskrifterna har i regel låg periodicitet. I takt med att tidskrifterna ökade i antal försköts således proportionen mellan olika periodiciteter så att

246 mer än hälften av alla kulturtidskrifter som utges på 1990—talet utkommer med

1—4 nummer per år och andelen kulturtidskrifter med månadsutgivning har minskat från 15 till 10 % av samtliga utgivna titlar.

Kulturtidskriftema spänner över ett brett fält av ämnen. Några ämnen do- minerar dock utgivningen nämligen det samhällsvetenskapliga området samt konst, musik, teater och film. Tillsammans täcker dessa ämnesområden när— mare 40 % av de titlar som ansöker om stöd.

Spridningen på ämnesområdena har varit ganska konstant över 20—årspe- rioden. Den största enskilda förändringen är att tidskrifter av mer allmän eller blandad karaktär minskat i betydelse. Från att 1980 ha utgjort närmare 25 % omfattar de på 1990-talet bara 15 % av alla kulturtidskrifter. Det är dock inte en kraftig minskning av antalet tidskrifter med blandat innehåll som är förkla- ringen — bara ett par tre titlar har försvunnit — utan att de nytillkomna tidskrif- terna i stor utsträckning är tematiska. Störst förändring i en enskild genrer kan noteras inom kategorin litteraturhistoria där utbudet ökat med mer än 10 titlar.

11.3. Läsare och läsvanor

På årsbasis har bokläsningen ökat under de första åren av den 20—årsperiod vi studerar. År 1968 var andelen bokläsare någon gång under ett år 68 % i be- folkningen. År 1982 hade den andelen ökat till 82 % och på 1990-talet upp- mäts fortfarande denna nivå.

Enligt Mediebarometem har andelen bokläsare i befolkningen en genom- snittlig dag varit ganska konstant de senaste 15 åren.4 Runt 30 % av be- folkningen har läst eller bläddrat i en bok ”i går”. 1 diagrammet nedan skiljer sig ett av mätvärdena för 1994 från alla tidigare. Man har i denna undersök- ning uttryckligen sagt att även läxböcker ska räknas in vilket ledde till en kraftig ökning av andelen läsare, framför allt i åldersgruppen 9—14 år.

4 Mediebarometem 1994. Rapport utgiven av MedieMätning i Skandinaiven AB och Mediebarometem 1994. MedieNotiser nr 1 1995. Rapport utgiven av NORDICOM—Sverige 247

Diagram 11.3.1 Andel av befolkningen 9—79 år som läst en bok en genomsnittlig dag.

%

1979 1982 1985 1988 1991 1992 1993 1994 1994

* **

* Samma definition som tidigare år. ** Läsning av läxböcker inkluderat. Källa: Tabell 11.3.la

Alla läser inte varje dag, men redan i perspektivet att ha läst i en bok den senaste veckan fördubblas andelen läsare jämfört med en genomsnittlig dag och ca 80 % av befolkningen har läst någon bok under loppet av ett år.

11.3.1 Läsare i olika åldrar och skillnader mellan män och kvinnor

Ju äldre man är desto vanligare är det att inte alls ha läst en bok under året. Så gott som alla barn och ungdomar i skolåldern tvingas ju att läsa böcker i skolarbetet men redan bland personer över 20—årsåldem kan man notera att så många som ca 20 % inte läst någon bok alls det senaste året. Bland pensionä- rer är motsvarande andel 30 %. Observera att då frågan om läxböcker ställs blir siffrorna högre.

Diagram 11.3.2 Andel bokläsare senaste månaden och senaste året i olika åldersgrupper.

% Senaste månaden Senaste året

100 l_ 90 LUND—Cl

80 % —-—9_14 år

70 %

60 —1:1—15—24 år 50 —+—25—44 år 40 —o—45—64 år 30 , —O—65— ar 20 10 0 -— N m =!” Q' '— N M =:- CN ON ON ON * ON * ON CN CN CN 05 O OK & CN * CN ON ON ON

Källa: Tabell 11.3.2a

Liksom på så många olika områden inom kultursektorn är kvinnor mer ak- tiva än män. Detta gäller oavsett ålder, men ju äldre grupper man jämför desto mer liknar de varandra i sina vanor.

11.3.2. Utbildning och facklig tillhörighet

Utbildning är en avgörande faktor för läsvanoma. Medan 30 % och 40 % av de lägst utbildade inte har läst någon bok det senaste året är det bara mellan 5 % och 10 % av personer med eftergymnasial utbildning som tillhör icke— läsarna.

På årsbasis är det inte så stora skillnader mellan olika fackliga gruppers läsvanor. Däremot läser SACO-kollektivets medlemmar betydligt oftare. Ungefär dubbelt så stor andel av dessa som inom LO-kollektivet, eller drygt 60 % mot 30 %, läser böcker i stort sett varje vecka.

Diagram 11.3.3 Bokläsning senaste året. Andelen läsare fördelad efter fackliga huvudorganisationer och kön. Jämförelse mellan 1982/83 och ] 990/91.

SACO kvinnor SACO män

Senaste året

Källa: Tabell 11.3.3a

11.3.3. Läsning av olika slags litteratur

Vad är det då man läser? Vanligaste litteraturkategori är skönlitterär prosa följd av facklitteratur av olika slag. Barn- och ungdomsböcker har också många läsare de flesta naturligtvis i barn- och ungdomsåldrarna. Den sma— laste kategorin är poesi. Totalt 10 % av befolkningen har läst någon poesi under ett år. Poesi når få i alla undergrupper av befolkningen, men läsningen förekommer oftare bland kvinnor, i högre åldrar och bland personer med gymnasial och eftergymnasial utbildning.

Diagram 11.3.4 Andel av befolkningen som läst olika slags litteratur någon gång det senaste året.

Skönlitteratur Prosa vuxna totalt Spänning Science fiction

Kärlek/romantik

Annat

Poesi

Facklitteratur totalt

Teknik/natur

Konst/kultur/ biografi Samhälle/historia m.fl.

Samlevnad! psykologi Religion/ livsåskådning

Barn- ungdoms- böcker

Seriealbum %

Källa Tabell ] 1.3.4a

Genom att fråga läsarna om deras senast lästa bok har man konstaterat att denna i regel är en skönlitterär roman för vuxna. Det är fallet för 44 % av be- folkningen och författaren är vanligen angloamerikansk. Oavsett undergrupp i befolkningen är senast lästa bok oftare en underhållningsroman än en kvali- tetsroman. Vanligaste tema är spänning. Observera alltså att litteraturvalet för 251

det faktiska läsandet skiljer sig från de svar man får på frågan om favoritför- fattare. I det fallet nämns kvalitetslitteratur något oftare än vad läsvanoma se- dan i praktiken visar prov på.

1 1 . 3 . 4 Tidskrifter

Även om relativt få nås av tidskrifter och Specialtidningar en genomsnittlig dag är det många som under loppet av en vecka har läst i någon tidskrift. Andelen läsare av tidskrifter under loppet av ett år är mindre än läsare av böcker.

Ju äldre en person är, desto vanligare att den har läst en tidskrift. Tid— skriftsläsare är oftare män än kvinnor. Tidskriftsläsande är också relaterat till hög utbildning. Trots att de fackliga tidskrifterna bara utgör en mindre del av tidskriftsutbudet är det ändå så att läsningen av dem är den mest utbredda. Det förklarar i någon mån tendensen till att läsarna också huvudsakligen finns i de yrkesverksamma åldrarna. Därefter följer två vanliga tidskriftsteman med varsin målgrupp musiktidskrifter som främst når personer under 25 år och film/foto/konsttidskrifter som når personer mellan 15 och 44 år i störst ut- sträckning. Bland högutbildade är också läsning av litteraturtidskrifter van— ligt.

Läsning av böcker och tidskrifter samvarierar genom att båda är så utbred- da och bara 10 % av befolkningen har enbart läst tidskrifter men inga böcker. Denna grupp domineras av män med låg utbildning i heltidsarbete och de fackliga tidskrifterna spelar här säkert en stor roll.

Läsning av seriealbum och serietidningar

Som en särskild typ av tidskrifter och Specialtidningar kan serietidningar räk- nas. Ungefär halva befolkningen har läst en serietidning någon gång under året och läsargruppen domineras av barn och ungdomar även om hälften av alla 25—44-åringar också läst serietidning. Serietidningsläsaren är, liksom tid- skriftsläsaren, oftare en man. Det förekommer ibland i debatten påståenden om att bokläsandet ersätts av serietidningsläsande och tv-tittande. Statistiken pekar dock inte på någon sådan trend. Att bara läsa serier och inte böcker är mycket ovanligt. Endast 6 % av befolkningen har bara läst serietidningar och inte någon bok. Det är något vanligare bland män i förvärvsarbetande ålder.

Det är 16 % av befolkningen som under det senaste året läst ett s.k. se- riealbum. Att läsa sådana är absolut vanligast bland barn och ungdomar där omkring 40 % under det senaste året läst ett sådant. Det är ovanligt att bara läsa seriealbum utan läsningen varvas med läsning av böcker.

11.3.5. Sätt att skaffa böcker och tidskrifter

I en undersökning från 1989 tillfrågades bokläsare hur de fått tag på de böcker de läst under året. De tre vanligaste sätten är att läsa en bok som fanns hemma, att låna på bibliotek samt att ha fått boken som gåva, men även lån från släkt och vänner och köp i bokhandeln är betydande. Totalt är det 55 % av befolkningen som någon gång under året läst en lånad bok. Nästan lika vanligt är att man köpt en bok vilket 51 % uppger att de gjort. Vanligaste in- köpsställe är bokhandeln där var tredje tillfrågad hade handlat, följt av post- order, som inkluderar bokklubbar, som 23 % anlitat. Varuhus uppges av nästan 20 % som inköpsställe. Kiosk, tobaksaffär, antikvariat och bokom— bud är mindre vanliga inköpsställen.

Diagram 11.3.5 Andel av befolkningen som skaffat böcker på olika sätt un- der ett år.

Sätt att erhålla bok för läsning 1989

Lånat av:

Bibliotek, bokbuss Släkt, bekanta

Köpt via: Bokhandel Varuhus

Per post

Kiosk, tobakshandel Bokombud

Auktion, antikvariat

Erhållits som gåva

"Fanns hemma"

På annat sätt

Källa: Tabell 11.3.5a

Att få böcker man läst som gåva förekommer oftast bland barn ochi någon mån bland ungdomar. För åldersgruppen 9—14 år är faktiskt bokgåvan det vanligaste sättet att få tag i en bok efter lån på bibliotek. Ungdomars vanligas- te bokanskaffningssätt efter biblioteket är att läsa böcker som redan finns hemma.

%

I en undersökning om bokanskaffning med något annorlunda uppläggning från 1972 tillfrågades bokläsare om hur de skaffat de böcker som de läst de senaste 14 dagarna. Detta gör att studierna bara blir begränsat jämförbara. I undersökningen från 1972 dominerade helt klart biblioteket som anskaff- ningsställe — var tredje bok kom därifrån medan bokhandel och bokklubbar vid den här tidpunkten spelade en ganska undanskymd roll.

I anslutning till uppföljning av läsande av böcker inom utgivningen av En bok för alla har frågor ställts vid två tillfällen till befolkningen om hur de skaffar böcker, oavsett om det är för egen läsning eller böcker som ges bort.5 Av den studien att döma har bokklubbarna som anskaffningsväg hållit en konstant nivå sett över tid. Både 1978 och 1985 var andelen i dessa under— sökningar knappt 25 % av befolkningen. Ungefär var tredje svensk uppgav vid båda undersökningstillfällena att man levde i en familj där minst en person var medlem i någon bokklubb.

11.4. Amatörutövande i form av eget skrivande

Svenskarna inte bara läser — de skriver också själva. Sedan 1983 har Kultur- barometern mätt omfattningen av olika skrivaktiviteter hos befolkningen. Även i SCB/ULF finns uppgifter om egenaktiviteter med anknytning till skrivande. Ungefär 20 % av befolkningen skriver under loppet av ett år någon gång dagbok eller dikter. De flesta som skriver gör det också regel- bundet. Det är alltså ungefär samma storlek på den grupp som skrivit dagbok eller dikter senaste månaden som gjort det senaste året. Andelen som skriver här inte heller förändrats nämnvärt sett över tid.

5 Johansson H 0 & Petterson L (1986): En bok för alla från förlag till' läsare. Litteratur och samhälle nr 1-2. Avdelningen för litteratursociologi,

Uppsala universitet.

Diagram 11.4.1 Andel av befolkningen som skrivit olika slags alster det senaste året respektive senaste månaden.

Andel som skrivit...senaste...

50 'x'x'x-

' Brev, år

—-—-El—Brev, månad

' Dagbok, år

——0—— Dagbok, 20 W månad 10 'Å—A_. /AxA A Insändare, år A i : _A—Insändare, 0 månad m (* CN — m 0.0 09 09 a o ("i Vi (* ON .— oo oo 00 00 ax & O ON ox &

Källa: Tabell 11.4.1a

Särskilt kvinnor skriver dagbok eller dikter i stor utsträckning. Det är 30 % av alla kvinnor som uppger detta mot bara 11 % av männen. Skrivande hör också tydligt ungdomen till. Det är dubbelt så stor andel bland 9—14-åringama som bland 25—44-åringarna som skrivit dagbok eller dikter. Ett återkommande intresse för skrivande kan dock noteras bland personer som uppnått pensionsåldern.

I Kulturbarometern ingår också frågor om att skriva insändare och artiklar. Den grupp som ägnar sig åt detta är betydligt mindre, cirka 10 % av befolk— ningen, och det finns inga tydliga könsskillnader. Även här finns det en liten tendens till större aktivitet bland yngre än äldre, men den starkaste förkla— ringsvariabeln är utbildning. Mer än 20 % av alla med eftergymnasial ut- bildning har skrivit en artikel eller insändare det senaste året mot mindre än 5 % av personer som saknar gymnasial utbildning.

Den vanligaste formen för skrivande är att skriva brev. Ungefär halva be- folkningen räknar sig som brevskrivare och ungefär en tredjedel har skrivit brev den senaste månaden.

Sedan mätningarna inleddes 1983 har emellertid just brevskrivandet ge- nomgått en förändring, genom att andelen minskat med 7 procentenheter. Minskningen i andel är ungefär lika stor bland män som bland kvinnor även om kvinnorna är brevskrivare i betydligt större utsträckning än män. Minsk-

ningen av brevskrivandet tycks dock främst vara en generationsfråga. Bland personer över 40 år är förändringen bara ett par procentenheter, men bland de yngsta, 9—14—åringarna, är minskningen mer än 10 procentenheter. Tidigare skrev närmare 80 % av alla skolbarn brev åtminstone någon gång om året. I dag är det knappt 70 % som skrivit ett brev. Det är de sporadiska brevskri- varna som minskat i andel bland de yngre — den andel som någorlunda regel— bundet skriver brev har knappast påverkats alls över tid.

Inom ramen för studieförbundens verksamhet ordnas många kulturpro- gram på temat litteratur. Den har vuxit till närmare 1 300 arrangemang per år som samlat ca 150 000 deltagande eller åhörare. Tillväxten av publik var särskilt stark i 1990-talets början efter några år av vikande intresse. Till detta ska läggas ett stort antal studiecirklar runt litteratur, främst skönlitteratur. Totalt ordnades ca 6 000 cirklar med mer än 53 000 deltagande år 1993/94 1 ämnena litteraturhistoria och skönlitteratur.

11.5. Litteraturområdets ekonomi

En exakt siffra över bokbranschens samlade ekonomi saknas, men med hjälp av olika källor kan man dra slutsatsen att man 1992 omsatte drygt 3,5 miljar- der kronor (exklusive moms) i konsumentvärde på allmänlitteratur.

En svårighet när det gäller beräkningen av bokbranschens ekonomi är till- gången på data från branschens olika delar. Alla förlag ingår inte 1 Bok- förläggareföreningen och finns därför inte med i den statistiken. Bokförläg- garnas branschstatistik redovisar inte den samlade försäljningen till bok- klubbar någonstans. Man har sedan 1990/91 delat upp försäljningen till egna bokklubbar och klubbar med annan ägare i två olika poster den ena anges i förlagsnettopris, den andra i konsumentpris. Hur försäljningen till klubbar med andra ägare redovisats före 1990/91 framgår inte av statistiken. För bokklubbsmarknaden finns ytterligare ett problem med redovisningen genom att den tidigare största klubbgruppen i landet — Bra Böckers bokklubbar — inte ingår i Bokförläggareföreningens statistik. Under 1980—talet uppges Bra Böckers bokklubbar ha haft ca en tredjedel av bokklubbsmarknaden.

I nedanstående diagram redovisas skattningar av konsumentvärdet för bokförsäljningen med avseende på fördelningen mellan de olika kundgrup- perna. Redovisningen sträcker sig endast fram till 1988. Bokförläggare- föreningen, som gjort beräkningarna, har därefter slutat med detta slags re- dovisning. Ett av skälen är att det finns en oenighet mellan bokhandels- och bokförläggarbransch om hur konsumentvärdet ska beräknas för den del av försäljningen som sker via bokhandel. Bokhandeln hävdar att man genom den fria prissättningen har sämre marginaler på försåld litteratur än bokför- läggarna gör antagande om i sina kalkyler.

Diagram 11.5.1 Bokförsäljningens fördelning mellan olika kundgrupper. Andel av försäljningen omräknad till konsumentvärde exkl. moms och exkl.

returer.

20%

0%

=.. (x x (') (x CN .—

Källa: Tabell 1 1.5.1a

1976/77 1979/80 1982/83 1985/86 1988/89

ll] Övrig direkt- eller återförsäljning

Presam (Preab m.fl.) El Varav varuhus

5 Bibliotek

Cl Bokklubbar

I Fackbokhandel inkl. Seeli g

Sedan 1990/91 redovisar bokförlagsbranschen sin försäljning på ett nytt sätt som inkluderar bokklubbarnai statistiken över värdet av försäljningen till återförsäljare. 1 figuren nedan anges således värdet av bokförsäljningen i förlagsnettopriser istället för i skattade konsumentpriser.

Diagram 11.5.2 Värdet av bokförsäljningen fördelad mellan olika återförsäljarkategorier. Andel av försäljningen i förlagsnettopriser exkl. moms och exkl. returer.

100%

Övriga

80%

Presam

60% Varuhus

4 O % Biblioteksförsäljning

Bokklubbar

20% Bokhandel

O%

1993 1994

'— N ON ON x x D _— ON ON Ch ON _ _—

Källa: Tabell 1 1.5.2a

En stor, och ökande, del av bokförsäljningen går numera via bokklubbar- na som uppskattas ta 24—28 % av återförsäljarmarknaden beroende på vilket branschorgan som står för beräkningen.

Det förekommer också försäljning av böcker genom direktförsäljning från bokförlagen. Denna ingår inte i diagrammet ovan, men det skattade konsu- mentvärdet var 1994 ca 250 miljoner kronor vilket innebär en ökning jämfört med periodens början då konsumentvärdet uttryckt i 1994 års penningvärde var drygt 170 miljoner kronor.

Biblioteksförsäljningen utgör under hela 20-årsperioden sedan 1973 en mindre del, runt 5 %, av bokförlagens samlade försäljningsvärde.

Enligt Bokförläggareföreningens statistik har originalutgivningen kommit att bli en allt viktigare del i den fakturerade försäljningen medan omtryck och pocketutgåvor fått relativt mindre betydelse för förlagens intäkter. Under se- nare år har realisationsförsäljningens andel av det fakturerade beloppet kom- mit att öka en aning i betydelse.

Diagram 11.5.3 Fakturerad försäljning av olika slags litteratur.

Miljoner kronor i 1994 års penningvärde 800

700 ? —A— Skönlitteratur 600 *

5 00 _D— l:acklrtteratur 400 —0— Barn- och ungdoms- 300 litteratur * 200 Mo —o— Uppslagsverk 100 —.—Pocket och inb. 0 billigböcker V (N O ("3 0 05 N N ("1 V (x :x oo oo oo oo ox ax ox ax . . ä B ä ?: n?n & I = 2 & * Pocket och brllrghets— 3 3 (& ä ä ä ä & upplagor särredovisade

1973/74 - 1982/83 Källa: Tabell 11.5.3a

Den ökande marknaden svarar facklitteraturen för. Observera i diagrammet ovan att pocketböcker och andra billighetsupplagor tidigare särredovisades, men att denna försäljning efter 1982/83 ingår i respektive litteraturkategori. Därav den högre kurvan för följande år.

Försäljningsvärdet av barn- och ungdomslitteratur har minskat på senare år och på 1990-talet säljs inte uppslagsverk i någon betydande omfattning via Bokförläggareföreningens förlag. Eftersom förlagskoncemen Bra Böcker inte ingår i statistiken syns emellertid inte effekten av utgivningen av Natio- nalencyklopedien som påbörjats under 1990-talet.

11.5.1. Befolkningens kostnader för böcker och tidskrifter

Den största delen av kostnaden för böcker och tidskrifter står läsarna själva för. Enligt SCB:s undersökningar av privathushållens utgifter spenderar det genomsnittliga hushållet drygt 1 000 kronor per år på böcker. Detta belopp har varit tämligen konstant i fast penningvärde sedan 1970—talet. Enligt Nationalräkenskaperna köper svenska folket tillsammans böcker för mer än 3,6 miljarder kronor. Dessa värden stämmer tämligen väl överens med de uppskattningar bokbranschen själv gör. Man lägger ytterligare ca 9 miljarder

kronor på tidningar, tidskrifter och andra tryck. I den senare posten ingår dagstidningar, veckopress m.m.

11.5.2. Offentligt stöd till litteratur och tidskrifter

Det ligger i det offentligas intresse att säkra en jämn utgivning och tillgång till kvalitetslitteratur. Folkbibliotekssystemet är en av grundstenama i detta, bi— drag till författare, bokutgivning och bokhandel är andra. Författarna kom- penseras genom den ersättning som utgår för utlåning av deras verk via bib- lioteken. Sedan 1975/76 är det också möjligt för bokförlagen att få stöd för sin utgivning av kvalitetslitteratur som inte helt bärs av marknaden. Stödet är ett selektivt stöd som i huvudsak har formen av efterhandsstöd till enskilda titlar. Bokhandeln har särskilda stödformer för att bibehålla infrastrukturen med välsorterade boklådor runt om i landet.

Diagram 11.5.4 Utvecklingen av det statliga litterturstödeti 1 OOO—tals kro- nor. 1994 års penningvärde.

Litteraturstöd

Antal 1 000 kronor 60 000

50 000 ./ x.

XIX ___—'—l 40000 / ' ' 30000 ' 20000 10000 0! fi EZ % & £ & ä ä & 3 = & ä & ra & ä %. ä & (x ox ax ax ox & ax ax ox ox ox _. v—1 _ _ u—l _ v—l _ '_'!

Källa: Tabell 1 1.5.4a

Diagram 11.5.5 Utvecklingen av det statliga litterturstödet i kronor per titel. 1994 års penningvärde.

Antal 1 000 kronor per titel 50 T

1982/83 1985/86 1988/89 1991/92 1992/93 1993/94

Källa: Tabell 11.553

Diagram 11.5.6 Utvecklingen av det statliga litterturstödet i antal stödda titlar inom olika litteraturkategorier.

Antal titlar 300

/-X ' Svensk . | skönlitteratur

250 _D—Bam- och

un gdoms- litteratur

» Facklitteratur

—o— Skönlitteratur i översättning

A Klassisk

100 litteratur

_A— Litteratur på minoritets- språk

/ . Projektstöd

Källa: Tabell 1 1.5.6a

Litteraturstödet är en huvudsakligen titelbreddande stödform som utgår till förlagen för enskilda titlar. Bidragsgivningen, som Statens kulturråd svarar för innebär en kvalitetsprövning. Bidragen utgår i huvudsak som efterhands- stöd. Ett villkor för bidrag är att förlagen för de stödda titlarna tillämpar av staten fastställda maximipriser, den s.k. prispressen. Årligen får ca 800 titlar stöd.

Litteraturstödet kommer såväl de stora bokförlagen som de små förlagen och enmansförläggarna till del. För de senare kategorierna är titelstödet många gånger en förutsättning för utgivning. Betydelsen av stödet för de större förläggarna har diskuterats. Som exempel kan nämnas att Bonnier- koncernen 1993 omsatte ca 2 miljarder kronor och att man under samma period uppbar knappt 2 miljoner i titelstöd.

Den största enskilda delen av litteraturstödet utbetalas till ny svensk skönlitteratur. Ungefär en tredjedel av litteraturstödet går till denna litteraturkategori.

Stödet till litteratur på invandrar— och minoritetsspråk utgick ursprungligen som ett förlagsstöd och har 1993/94 omvandlats till ett system med verksam- hetsbidrag.

Inom ramen för litteraturstödet görs också ett antal riktade åtgärder på bokområdet. Här stöds utgivningen av August Strindbergs samlade verk. Vidare lämnas verksamhetsbidrag till En bok för alla AB för deras utgivning av serien ”En bok för alla” samt för läsfrämjande åtgärder för barn och ung- dom. Det finns också ett särskilt stöd till utgivning av en klassikerserie för skolbruk. Stöd lämnas också till författarverkstäder och Svenska Vitterhets- samfundet och Samfundet de nio har verksamhetsbidrag via detta anslag.

Särskilda bidrag lämnas också för produktion av lättläst litteratur som ges ut av Stiftelsen för lättläst nyhetsinformation och litteratur.

Under en kort period lämnades också stöd i form av kreditgarantier till bokförlag. Denna stödform har numera upphört.

Bokhandeln stöds på flera olika sätt. Det finns ett sortimentsstöd till bok— handeln, möjlighet till lån för investering (kreditstöd), stöd till rådgivning samt katalogdatorstöd. Målsättningen med katalogdatorstödet är att huvudde- len av de berörda mindre bokhandlarna ska ges möjlighet att ansluta sig till branschens gemensamma datoriserade katalogsystem. Stödet ska därefter av— skaffas. Stödet till bokhandeln administreras av Bokbranschens Finansie— ringsinstitut AB (BFI).

Tidigare fanns också ett distributionsstöd som garanterade bokhandeln till— gång till de boktitlar som givits ut med offentliga bidrag. Sedan fackbokhan- delsavtalet avvecklades 1992 har dock distributionsstödet till fackbokhandeln upphört.

Under de 15 år som stödet till bokhandeln i form av investeringslån har funnits har man beviljat lån vid 168 tillfällen. Lånen är jämnt fördelade Över tid. En analys av lånens ändamål tyder på att de flesta gått till ombyggnad av befintliga butiker. En tredjedel av krediterna har utnyttjats i samband med nyetablering eller överlåtelse av butiker 11 respektive 23 %. Antalet lån till nyetableringar ökar under hela perioden medan överlåtelselånen tenderar att minska. De flesta lånen har gått till fackboklådor och mycket få av de boklå- dor som beviljats krediter har sedermera lagts ner — endast 7 av 168 bokhand— lar.

Bokhandelsstödet kommer huvudsakligen handeln utanför storstads- regionerna till del. I de tre storstäderna har bara 1 av 168 kreditgarantier läm- nats en fackbokhandel men 5 av 9 beviljade krediter till specialhandeln har gått till storstadsområdet.

Sortimentsstödet infördes 1985 i syfte att ge möjlighet för bokhandeln att kunna hålla en bredd i utbudet. Sortimentsstödet är konstruerat som ett abon- nemang genom en anslutning till distributören Seelig&Co. Abonnemangen kan väljas på några olika nivåer med som mest 1 000 titlar i abonnemanget. De titlar som ingår i abonnemangen är numera, till skillnad från i det tidigare

fackbokhandelsavtalet, inte kopplade till titlar med statligt litteraturstöd. Detta har naturligtvis diskuterats. Å ena sidan har man framhållit detta som en bris— tande möjlighet för de statligt understödda titlarna att nå ut med hjälp av det statliga distributionsstödet. Å andra sidan hävdas att man genom ett populära— re urval av titlar i sortimentsabonnemangen kunnat bibehålla bokhandeln, och därigenom kanalen till det smalare sortimentet för intresserade på orten.

Mellan 80 och 90 av servicebokhandlarna har årligen tagit del av detta speciella stöd. En analys visar att trenden varit att butikerna efter en tid blir djärvare i nivån på sitt abonnemang.

Sedan 1992 finns möjlighet att erhålla statligt stöd vid inköp av dator till bokhandeln. Genom tillgång till gemensamma databaser är avsikten att varje bokhandel ska ha möjlighet att kunna ge komplett information om boksorti- mentet utan att behöva tillhandahålla varje enskild titel i sin butik.

Stödet till författare, översättare m.fl. uppohovsmän på det litterära områ- det utgörs av ersättning relaterad till utlåningen på folk- och skolbiblioteken. Ersättning utgår alltså också för användningen av bibliotekens referenslittera- tur. Stödets storlek bedöms efter en stickprovsundersökning på bokut— låningen, som årligen genomförs av Sveriges Författarfond. Det statliga stödet fördelas av Författarfonden. Stödet behandlas utförligare i kapitel 21.

Tidskriftsutgivningen i landet har också sin motsvarande stödform. För kulturtidskrifter finns således möjlighet att ansöka om produktionsstöd och utvecklingsstöd från Statens kulturråd. Kulturrådet har också satsat resurser på att marknadsföra detta stöd och har t.ex. under många år samlat de tidskrifter som fått stöd i en gemensam katalog som bl.a. finns tillgänglig på landets alla bibliotek.

Under en del av 1980-talet utbetalades också ett allmänt stöd till organisa— tionstidskrifter. Stödet infördes 1977 och avskaffades 1 juli 1986.

Diagram 11.5.7 Utveckling av det statliga stödet till kulturtidskrifter och organisationstidskrifteri ] OOO-tals kronor. 1994 års penningvärde.

Antal 1 000 kronor 180 000 160 000 140 000 120 000 lStöd till kulturtidskrifter 100 000 DAnslag till 80 000 organisations- tidskrifter 60 000 (vissa år) 40 000 20 000 0 =!” (N C m 0 ON N N m Q' (x [x 00 00 00 00 08 O ON ON % & ä ä & ?o 2 = ?: R E & a a & ä ä ä % %

Källa: Tabell 11.5.7a= Tabell 11.5.4a

11.6. Utbildning och arbetsmarknad

Den enda högre utbildningen för den som vill ägna sig åt skrivande i vid be- märkelse är journalistutbildningen. Intresset för den har ökat kraftigt under den gångna 20—årsperioden. Sedan utbildningen förlängdes från två till tre år och blev en egen utbildningslinje har man numera drygt 400 registrerade ele— ver varav ungefär 150 examineras per år.

Intresset hos allmänheten för att skriva är så stort att 13 folkhögskolor ordnar skrivarkurser.

Enligt Folk- och bostadsräkningen har knappt 1 000 personer i Sverige uppgivit författare som yrke. Det är en ökning med närmare 300 personer sedan 1975. Mer än hälften av dem som kodades som författare i Folk- och bostadsräkningen 1975 fanns i Stockholm med omnejd. Den dominansen för huvudstaden har i stort hållit sig över tid trots att man inte är beroende av en lokal arbetsmarknad på samma sätt som inom teater- eller musikområdet. 1990 fanns mer än 60 % av alla författare i någon av de tre storstadsregio- nerna.

I Folk- och bostadsräkningen ingår emellertid bara personer som bedömer att författarskapet är den huvudsakliga sysselsättningen. Enligt Författar- förbundet finns drygt 2 000 författare i Sverige. Gruppen har ökat med ca 500 sedan mitten av 1970-talet. I Dramatikerförbundet är drygt 400 personer medlemmar. En viss dubbelanslutning förekommer.

11.7. Sammanfattande iakttagelser

Inte inom något annat traditionellt konstområde står medborgarna själva för så stor del av de sammanlagda kostnaderna som på litteraturområdet. Bok- branschen beräknas ha ett konsumentvärde i storleksordningen 3,5 miljarder kronor. Till det kommer allmänhetens utgifter för inköp av olika tidskrifter.

Andelen bokläsare har, efter att ha ökat under den första delen av perio- den, hållit sig ganska stabil på årsnivå om än med en svag tendens till minskning de senaste åren. Läsaktiviteten är hög — drygt 80 % av befolk— ningen har läst en bok det senaste året vilket är avsevärt högre än aktiviteten på många andra kulturområden undantagandes dagstidningsläsning, fono— gram- eller radiolyssnande samt tv-tittande. Det är dock ont om återkom- mande uppföljningar av läsarna och vad de läser.

Antalet författare har ökat något under perioden och antalet titlar som pu— bliceras av svenska författare har också ökat.

För barn- och ungdomsböcker tycks litteraturstödet ha fått en relativt stor betydelse. Ungefär 20 % av dessa böcker får i dag statligt utgivningsstöd. För skönlitteratur för vuxna är andelen lägre. Utgivningen av skönlitteratur från mindre språkområden och en del av klassikerutgivningen är särskilt beroende av litteraturstöd. Kulturrådet, som återkommande följt upp och värderat stödets effekter, drar slutsatsen att staten till låg kostnad uppnår den avsedda effekten att stärka mångfalden och kvaliteten i bokutgivningen.

Differensen mellan tryckupplagan och försålda exemplar av varje enskild titel är stor. I takt med att fler titlar utges säljs också färre exemplar per titel. Tendensen till ett växande bokberg har man försökt bemästra genom att dra ner tryckupplagoma. Det är angeläget att noga följa hur förlagsbranschen i ett sådant läge agerar i förhållande till utgivning av kvalitetslitteratur.

Liksom på flera andra enskilda kulturområden kan vi konstatera att det of— fentliga stödet är tydligast på produktionssidan. De insatser som görs för att sprida litteratur och tidskrifter eller för att vidga kretsen av mottagare är inte lika uthålliga eller tydliga. Upphörandet av fackbokhandelsavtalet innebar att de statligt stödda titlarna inte längre fick samma automatiska distribution till fackhandeln som tidigare.

Översättningslitteraturen domineras helt av översättningar från engelska. Utvecklingen i förlagsbranschen sedan 1974 präglas av en viss koncentra— tion. Fem stora förlagsgrupper, varav- en utlandsägd, dominerar nu markna-

den. Det är också hos dessa som tillgången till egna distributionsföretag och bokklubbar finns. Mindre förlag har under perioden såväl etablerats som upphört. För de mindre och medelstora förlagen med kvalitetsutgivning har det statliga litteraturstödet enligt de flesta bedömare spelat en inte oväsentlig roll för utgivningsmöjligheter och överlevnad.

Antalet bokhandlar minskade påtagligt framför allt under 1970-talet. Läget har sedan stabliserats. Bokhandelns andel av den totala bokförsäljningen är med internationella mått mätt låg. Bokklubbama har i dag runt en fjärdedel av marknaden. En tendens som blivit markant på senare'år är kedjebildningen inom bokhandeln.

Sedan fackbokhandelsavtalet upphörde 1992 råder ”avtalslöst” tillstånd mellan förlagsbranschen och bokhandelsbranschen. Förlagens gemensamma marknadsföringsinsatser har också minskat. Genom det avtalslösa tillståndet och genom kedjebildningen inom bokhandeln har de stora förlagen fått ett större inflytande över bokhandelns inköp. För medelstora och mindre förlag och för den fristående bokhandeln har detta inneburit svårigheter. Kulturrådet har t.ex. i olika sammanhang redovisat en risk för att de små och medelstora kvalitetsförlagens titlar inte når ut till handeln.

Mellan framför allt de stora förlagen och bokhandelskedjoma å ena sidan och mindre förlag, fristående bokhandlar och författarna å den andra finns skillnader i bedömningen av hur väl dagens bokmarknad fungerar. Det gäller också värdet av det statliga litteraturstödet inklusive frågan om prispressen, där de större förlagen är relativt kritiska.

' uy": ' "..., ' va' " admit-"l P'rmtl "indtil”! 'l'FIH-U

nin- Hmmm ab ut;-:| gnugga _ ,..,__ liliilhllll'hin då.» 1.551 .nu

'. mmm,-dummy; un llcn .,,h WEM! Jalmari

,;EWHÖM" nu.» vid ',,1- "lui; ull-rauurnurni bam

.--- uv. när it:-Mumin dlbhntttllozl _mnnl

""få? Muti-thu! utan Jil 'ful-"lå & Wollin! ut!

>,; ' -. . .'- ." ..t; nMLQHII' , ., . , , _ ,,. ;__, ”.H. r. M-..mwui:m .r* .. H."— _' .tr ' vf .. .T, " , "".", ,, _ _ _. , . .., mammut». ,. ' ' .. ', . |. _ .Ji. . . '? ' lf ' ..".ix' 'i'|"' t..."—».? "" mi...... lawn-emo . "" " ' .'.J' ll": ,|l|1.i"||151 smala Eb mh-

' .w' .” " 3 ".""

* ', ,...], __; "'_r'J'l'" , - ._. .... ".. . .:. ., ,, ,, ., J

_|.5.|.'1' Jill

Il. _ , ,, .. ,, _ " : .t'_' ._, .'-" _|, .. ', ,, . |. . . ' | , —I"—Ii'

12. Folkbibliotek

Biblioteksområdet karaktäriseras av

— ett omfattande nät av folkbibliotek,

ett omfattande nåt av skolbibliotek,

— länsbibliotek, lånecentraler och depåbibliotek som stödjande funktioner, — statligt finansierade forsknings- och specialbibliotek samt privata företagsbibliotek, — ett väl utvecklat system för lån av medier mellan bibliotek, den s.k. lånekedjan, en stor andel i befolkningen som besöker biblioteken, att ett av de vanligaste sätten att skaffa en bok man läst är att låna den på bibliotek, en ökande andel utlåning av facklitteratur samt läsning på bibliotek, — en pågående breddning av uppgifterna för folkbiblioteken i riktning mot funktionen som inforrnationscentra,

— att statens ekonomiska bidrag till folkbiblioteken är av huvudsak- ligen stimulerande karaktär.

12.1. Befolkningens intresse för bibliotek

Intresset för att besöka biblioteket är, vad vi kunnat finna, inte direkt upp- mätt. Däremot kan vi konstatera att biblioteksbesök tillhör en av de mer frek- venta fritidsaktivitetema för befolkningen. Jämfört med andra kulturaktiviteter är biblioteksbesök absolut vanligast.

Att låna en bok på bibliotek är också, som framgick i kapitel 11, ett av de vanligaste sätten att skaffa sig tillgång till böcker. Det är 40 % av befolk— ningen som det senaste året läst en bok som de lånat på bibliotek.1 Det är vis— serligen fler som såväl läser böcker överhuvudtaget som besöker biblioteket under loppet av ett år i något ärende men andelen av befolkningen som lånat hem böcker för läsning tas här som mått på intresset för bibliotekens grund- läggande uppgift.

1 Nordberg J & Nylöf G (1990): Kulturbarometern i detalj: Tema Litteratur och bibliotek. PUB Informerar IV Sveriges Radio/PUB i samarbete med Statens kulturråd. 269

12.2. Bibliotekens utbud

12.2.1. Fasta lokaler och uppsökande verksamhet

Ett viktigt drag i folkbibliotekens utveckling de senaste 20 åren kan beskrivas som kondensering. Det mycket stora antalet filialer och utlåningsstationer av skiftande kvalitet har reducerats parallellt med att omfattningen av de lokala boksamlingarna har ökat och tillgången till alternativa medier i bibliotekets ut— bud breddats.

Diagram 12.2.1 Utveckling av antal biblioteksfilialer.

Antal filialer 2 000 1 800 1 600 1 400 1 200 1 000

800 600 400 200 0

© ON N ln 00 (* [* 00 00 00 CN ON OK OK ON v—l v—l _— _—

Källa: Tabell 12.2. la

1991 1992 1993

Under 20—årsperioden har närmare 1 000 filialer och utlåningsstationer försvunnit samtidigt som den sammanlagda veckoöppettiden vid biblioteksfi— lialerna har ökat. Det betyder att de många små, sällan öppna, utlåningsstatio- nerna minskat i antal till förmån för filialer med mer omfattande service och ökat öppethållande. De senaste båda årens biblioteksstatistik tyder på att denna trend nu brutits och veckoöppettiden minskar åter.

Diagram 12.2.2 Utveckling av genomsnittligt veckoöppet vintertid vid biblioteksfilialema.

Timmar/vecka 18 16 14

12

10

8

6

4

2

0

2 a a a e ; a a a' e a a a a a &

Källa: Tabell 12.2.2a= Tabell 12.2.la

Parallellt med att små utlåningsstationer avvecklats har antalet kommuner med tillgång till bokbuss ökat. I periodens början fanns bokbuss i var fjärde kommun. I dag fungerar bokbusservice i drygt varannan kommun. Ett sätt att rationalisera denna service har varit att flera kommuner delar på samma buss. 1 30 av kommunerna med bokbusservice sköts administrationen från någon annan kommun.

Folkbiblioteken har också satsat på uppsökande verksamhet av olika slag. Man har satsat på att placera ut böcker för läsning inom förskolan, vård- och omsorg samt på olika arbetsplatser. För den som är sjuk eller på annat sätt bunden till hemmet finns möjlighet att låna från folkbiblioteket genom ser- vicen ”Boken kommer”. Inriktningen av den uppsökande verksamheten har långsamt förskjutits under de gångna åren — mätningarna startade 1978. Proportionellt större andel av resurserna satsas i dag på förskolan medan in- satserna inom sjukvården reducerats sjukhusverksamheten är dock den mest omfattande i årsverken räknat.

Diagram 12.2.3 Folkbibliotekens uppsökande verksamhet. Antal kommuner som erbjuder service och antal individer som erbjuds den.

Antal kommuner , , 300 Antal indrvrder som

kunde få service 1993 . ./.___.—l .. 250 ./ Aldreomsorg 111 100 st _D—Förskola/ fritids 307 287 st ' Arbetsplatser 170 991 st _o—Sjukhus 50 33 816 st 0 00 '— V (N O ("1 [x 00 00 00 05 ON OK Ch ON ON CX &

Källa: Tabell 12.2.3a

Den kraftiga nedgången för sjukhus mellan 1990 och 1993 förklaras av att äldrevården omorganiserats 1992 genom ÄDEL—reformen. Statistiken är därför inte jämförbar tillbaka i tiden.

12.2.2. Bibliotekens bok- och mediebestånd

Tack vare lånekedjan har den svenske låntagaren ett enormt utbud av litteratur till sitt förfogande. Totalt inrymmer de svenska folkbiblioteken drygt 45 miljoner bokvolymer. Skolbiblioteken uppges ha ca 30 miljoner enheter. Det bör dock påpekas att det rests kritik emot den uppgiften. Kritikerna menar att delar av skolornas bokbestånd är inaktuell, gallringsbar litteratur.

Forskningsbiblioteken har enligt senast tillgängliga statistik närmare 670 000 hyllmeter böcker, vilket med en försiktig omräkning innebär ytter— ligare närmare 35 miljoner volymer.

Mediebeståndet på de svenska folkbiblioteken utgörs av såväl tryckta som audio-visuella medier. De tryckta medierna är alltjämt helt dominerande men tillväxten med avseende på talböcker och fonogram har varit tydlig de senaste decennierna. På senare år har även tillgången på videogram ökat. I Sverige finns inte till skillnad från i Norge och Finland avtal med public service—tele- visionen om tillhandahållande av program på kassett till allmänheten, men

vissa bibliotek har ändå såväl tv-program som mer traditionella videofilmer i sitt medieutbud. Även den mycket blygsamma tillgången till konst i bibliote- kens mediebestånd har ökat under perioden. En viss stagnation har inträtt de senaste åren.

Bokbeståndet uppges till en tredjedel bestå av barnböcker. De senaste 20 åren har biblioteken förstärkt sitt bestånd av barnlitteratur genom att nyför- värven till nästan 40 % utgörs av sådana böcker.

Uppgifter om hur det resterande beståndet fördelar sig mellan facklitteratur och skönlitteratur för vuxna saknas i statistiken. Bibliotekens fasta boksam- lingar i form av referenslitteratur utgör mindre än 5 % av boksamlingarna. Andelen har inte förändrats under de gångna 20 åren.

I statistiken över skolbiblioteken uppges ungefär 15 % vara uppslags— böcker och hälften facklitteratur. Endast var tredje bok i skolbiblioteket är en skönlitterär bok.

Diagram 12.2.4 Mediebeståndets utveckling vid folkbiblioteken.

Antal 1 000 volymer 50 000

45 000 40 000

35 000 30 000

D Bokbestånd

. AV—medier

1973 1976 1979 1982 1985 1988 1992 1993

1991

* uppgift saknas. Källa: Tabell 12.2.4a

Uppgifter om bok- och mediebeståndet måste kompletteras med informa- tion om nyförvärv och gallring för att en bedömning av kvaliteten ska kunna göras. Den tillgängliga statistiken ger inga uppgifter om folkbibliotekens gallring av medier. Däremot vet vi att ungefär 15 % av bokbeståndet förvaras i magasin. Skolbiblioteken anses i många fall ha en hög andel föråldrat eller utslitet material.

Diagram 12.2.5 Nyförvärv av böcker vid folkbiblioteken.

Antal 1 000 volymer 2 500

2 000 1 500 1 000

500

1973 1976 1979 1982 1985 1988 1992 1993 1991

Källa: Tabell 12.2.5a

Vi kan konstatera att antalet nyinköpta böcker till folkbiblioteken har min— skat sedan senare hälften av 1980—talet. Uppgifter om titelbredden tyder emellertid på att denna har ökat något under samma period. Det betyder att variationen i folkbibliotekens utbud har ökat under perioden genom fler titlar, fler olika AV-medier och även ett ökat antal tidnings— och tidskriftsprenume- rationer. Samtidigt har det minskade antalet exemplar av vissa nyinköpta böcker gjort det svårare att snabbt kunna låna aktuell och efterfrågad litteratur.

Uppgift om hur stor andel av nyförvärven som är skönlitteratur saknas ty- värr i den återkommande statistiken. I en studie av folkbibliotekens inköp av nyutgiven skönlitteratur2 kunde man konstatera att bibliotekens inköp till ca två tredjedelar är vad som kunde klassificeras som kvalitetslitteratur medan en tredjedel av nyförvärven utgjordes av böcker i underhållningsgenren. Detta är ungefär omvänt till förhållandet mellan underhållningslitteratur och kvalitets- litteratur i bokutgivningen.

2 Lindung Y (1989): Lånen, författarna, pengarna om folk och skol— bibliotekens utlåning av skönlitteratur. BIK-förbundet samt Lindung Y i DIK-forum l991:6.

Diagram 12.2.6 Nyförvärv av vissa AV-medier vid folkbiblioteken.

Antal enheter 90 000

80 000 70 000

60 000 50 000 . Talböcker

40 000 30 000 20 000 10 000

0

Källa: Tabell 12.2.6a= Tabell 12.2.5a

El Fonogram

1973 1976 1979 1982 1985 1988 1991 1992 1993

Det kraftigt ökade antalet nyförvärv av talböcker 1988 sammanfaller delvis med en period av målmedvetna satsningar på att förstärka talboksbeståndet vid länsbiblioteken i landet. Mellan 1985/86 och 1989/90 fördelades samman- lagt drygt 13 miljoner kronor från Tal— och punktskriftsbiblioteket till läns- biblioteken som bidrag för inköp av talböcker. En motsvarande satsning, men med något års fördröjning kan alltså noteras inom folkbiblioteken. År 1988 är periodens toppår varefter nyförvärven åter minskar.

12.2.3. Bibliotekens övriga tjänster

Även om en grundläggande uppgift för folkbiblioteken är att tillhandahålla böcker för hemlån har uppgifterna successivt vidgats. De flesta bibliotek till- handahåller läs- och studieplatser, man har ett omfattande utbud av tidningar och tidskrifter vilka i många fall också täcker behoven för invandrare. I allt större utsträckning utvecklas biblioteken i riktning mot att fungera som informationscentraler. Man spelade t.ex. en viktig roll i den senaste folkom- röstningen om medlemskap i EU genom att erbjuda en bred information i frågan. Många bibliotek använder datatekniken i ökande omfattning och allt fler erbjuder nu allmänheten en vidgad informationsservice. Specialtjänster som finns inom biblioteken är t.ex. inläsningstjänst för synskadade, utrust- ning för släktforskning m.m.

Biblioteken har också kommit att fungera som kulturcentrum i många kommuner. I bibliotekets lokaler ordnas utställningar av olika slag och ett omfattande utbud av kulturprogram i samarbete med bl.a. studieförbunden.

12.3. Befolkningens utnyttjande av bibliotek

Mått på utnyttjande av biblioteken finns av två slag. Det är viktigt att dessa inte blandas samman. Dels produceras årligen en statistik över medielån. Detta är en statistik som bl.a. ska ligga till grund för biblioteksersättningen till författarna, men som också tjänar som ett av flera mått på bibliotekens pro— duktion.

Det andra måttet är individorienterat. Man mäter således besökare och lån- tagare inte i första hand hur många böcker man lånar eller hur ofta man lå- nar en bok. Besöksstatistiken är sedan början av 1980-talet kontinuerlig. Tyvärr saknas en motsvarande statistik av låntagare. Därför kan vi inte stude— ra om en förskjutning skett över tid i hur stor andel av biblioteksbesökarna som också lånar en eller flera böcker. En slutsats som man kan dra av statisti- ken är dock att biblioteksbesöken i allt större utsträckning syftar till annat än att bära med sig en bok hem för läsning.

1 2.3. 1 Medielånen Folkbibliotekens utlåning

Folkbibliotekens utlåning växte mycket kraftigt under 1960- och 1970-talen för att sedan uppvisa en viss nedgång under 1980—talet. I början av 1990-talet har kurvan på nytt vänt och en svag uppgång har skett.

Diagram 12.3.1 Bokutlåning i ] OOO-tals volymer 1967—1993. Antal 1 000 80 000 70 000 60 000 50 000 40 000 30 000 20 000 10 000 0

1967 1970 1973 1976 1979 1982 1985 1988 1991 1992 1993

Källa: Tabell l2.3.1a= Tabell 12.2.5a

Utvecklingen av utlåningen varierar mellan olika län. Medan totalbilden vi- sar på en nedgång för utlåningen vid folkbiblioteken under 1980-talet finns det län som mot slutet av den perioden uppvisat en uppåtgående trend. Det gäller Kronobergs, Hallands och Gotlands samt Västerbottens län. Dessa län karaktäriseras också av en mycket kraftig tillväxt av antalet utbildade bibliote— karier under 20—årsperioden — ökningar på över 100 %. Det rör sig här om lån som tidigare haft ett omfattande antal utlåningsstationer med få biblioteka- rier anställda och som strukturerat om sitt bibliotekssystem relativt sent.

Den största andelen hemlån har under hela 20-årsperioden gällt barnböcker — drygt 40 % av all utlånad litteratur. En omfördelning mellan de båda andra kategorierna facklitteratur och skönlitteratur — har inträffat successivt under samma tid så att skönlitteraturen kommit att utgöra en relativt mindre del av utlåningsvolymen.

Diagram 12.3.2 Utlåningens fördelning mellan barnböcker, skönlitteratur för vuxna och facklitteratur.

% 45 40 35 i 30 , lbarnböcker 25 | El skönlitteratur vuxen 20 15 1 lfacklitteratur vuxen 10 | 5 | 0 1 O O N 10 OO _. N ('") (* [x 00 oo 00 O CN Ch 0' m a a a a a &

Källa: Tabell 12.3.2a= Tabell 12.2.5a

Sveriges Författarfond klassificerar utlåningen i de stickprov som ligger till grund för författarersättningen. Drygt 80 000 lån om året har klassifice- rats efter klassifikationssignum. Inte oväntat ligger huvuddelen av lånen un- der H-signum, dvs. skönlitteratur. Det är inte någon av de övriga fackkatego- rierna som samlar 5 % av lånen. Vanligast av lån inom fackområden är inom kategorin Ekonomi och näringsväsen (Q). Inom denna kategori ryms många faktaböcker kring olika hobbys, hem och hushåll.

Som framgår är det i första hand böcker som lånas på biblioteken. AV—lå- nen är dock i kraftig tillväxt. Utlåningen av talböcker har ökat under hela pe-

rioden och de och fonogramutlåningen svarar med undantag för 1993 för un- gefär lika stora andelar av den sammantagna AV-utlåningen med vardera drygt 1,7 miljoner lån per år. År 1993 har en tydlig förskjutning skett som innebär en kraftig ökning av talboksutlåningen och en kraftig minskning av fonogramutlåningen. Ett generationsbyte av skivspelare i befolkningen till CD kan vara en bidragande orsak till nedgången av fonogramlån. En hypotes till ökningen av talboksutlåningen är att genombrottet för kassettboken kan av- spegla sig i statistiken. Den bildkonst som biblioteken införskaffat till arto- tekverksarnhet sätter inga synliga spår i utlåningskurvan.

Diagram 12.3.3 Utveckling av antalet AV—medielånfrån folkbiblioteken.

Antal 1 000 enheter 3 000 2 500 2 000 ITalböcker , 500 ElFonogram . Övriga 1 000 AV-medier 500 0

1973 1976 1979 1982 1985 1988 1991 1992 1993

Källa: Tabell 12.3.3a= Tabell 12.2.5a

Lån från skolbiblioteken

Utlåningen vid skolbilioteken har gått både upp och ner under den period vi kan redovisa. Huvudtrenden har dock varit nedåtgående med en stark upp- gång mellan 1991/92 och 1992/93. Det återstår att se i kommande uppfölj- ningar om denna trend blir bestående eller utgör en tillfällighet.

Minskat lånande med ökad ålder syns tydligt i skolbibliotekens utlånings— statistik. Två av tre barn i åldern 9—14 år har varit på skolbiblioteket det se— naste året och utlåningen från skolans boksarnlingar är omfattande under de första skolåren och fram t.o.m. ”bokslukaråldern” (12—14-årsåldem). På gymnasienivå har antalet hemlån från skolan sjunkit drastiskt utan att ungdo— marnas biblioteksbesök minskat i motsvarande utsträckning. Det blir fr.o.m. denna ålder folkbiblioteken som får svara för en del av boklånen i stället för skolan.

Diagram 12.3.4 Utveckling av medielånen från skolbiblioteken.

1 OOO-tal volymer 30 000

25 000 ' 1:1Låg- och mellanstadie- skolor 20 000

_ Grundskolor

med alla

' 5 000 stadier

10 000 _ Högstadie- skolor

5 000

Gymnasie- skolor

' Totalt

1978/79 1982/83 1991/92 1992/93

Källa: Tabell 12.3.4a

Inom skolbiblioteken kategoriseras de utlånade böckerna på ett litet annor— lunda sätt jämfört med folkbiblioteken. Sedan slutet av 1970—talet har emel- lertid andelen ”skönlitteratur för barn och ungdom” kommit att utgöra en ökande andel av de utlånade böckerna och även skönlitteratur för vuxna har i någon mån ökat sin andel. Däremot kan man se en klar minskning för barn— och ungdomsanpassad facklitteratur samt tecknade serier. Trenden är således inte densamma som den i utlåningen från folkbiblioteken.

Skolbibliotekens boksamlingar i förhållande till folkbibliotekens är satt under debatt. Stora delar av skolans egna boksamlingar är placerade i ämnes- rum och klassrum och aktualiteten i beståndet har ifrågasatts. Studier har visat att framför allt skolan är vinnaren då folk— och skolbibliotek integreras.

Lån från forskningsbibliotek

Forskningsbiblioteken har regionaliserats i takt med att högskolesystemet ut— vecklats i landet. Kungl. biblioteket och högskolebiblioteken har sin finansi- ering via den statliga utbildningsbudgeten. Genom att det svenska högskole- systemet i dag har stor frihet att disponera sina anslag har avvägningen av re- surser för forskningsbiblioteken blivit en lokal angelägenhet för högskolorna. På en del håll tillämpas otraditionella lösningar t.ex. genom att folkbiblioteket får anslag från högskolan för att även svara för dess bokförsörjning.

För ett antal högskolebibliotek förekommer omfattande utlåningsverksam- het genom fjärrlån. Den mest omfattande verksarnheten av detta slag finner vi 279

vid Göteborgs, Lunds och Uppsala universitet med vardera 30 000—50 000 utlånade enheteri form av fjärrlån.

För att täcka kostnaderna för fjärrlåneverksamheten har avgifter på fjärrlån mellan bibliotekssystemen och även mellan de olika forskningsbiblioteken diskuterats. Fr.o.m. budgetåret 1995/96 har regeringen tillfört Kungl. bib- lioteket en särskild resurs avsedd att kompensera de ökande ornkostnadema vid bibliotek med stor nettoutlåning.

12.3.2. Biblioteksbesökare

Data över biblioteksbesökare i befolkningen är visserligen insamlade i olika tidsintervall och med olika befolkningsdefinition, men ger ändå en god bild av läget. Data tyder på att det skedde en tydlig ökning av biblioteksbesökar— nas andel i befolkningen under 1970-talet varefter nivån i början av 1980-talet stabiliserades på drygt 60 % av befolkningen vilket motsvarar drygt 4,5 miljoner årliga besökare på biblioteken. Denna siffra gäller besök på alla slags bibliotek, således inte bara folkbiblioteken. Det finns en tendens till en liten minskning av andelen biblioteksbesökare mellan slutet av 1980-talet till bör- jan av 1990-talet som troligen har sin förklaring i att undersökningarna har arbetat med olika åldersgränser.

Diagram 12. 3.5 Andel av befolkningen som besökt bibliotek under senaste året.

% av befolkningen * * * 70 *** 63 *** *** *** 60 50 40 30 20 10 0 % 's =»? t» a. =".» 5 g—: 9 3 2 a a ; a 8 s 2 ON ON ON CN & ON * befolkningen från 11 år ingår.

** befolkningen från 16 år ingår. *** befolkningen från 9 år ingår. Källa: Tabell 12.3.5a

Besök på olika biblioteksstyper

Parallellt med att många små filialbibliotek och utlåningsstationer med be- gränsade öppettider avvecklats har, som tidigare nämnts, folkbiblioteken sat- sat på olika slags uppsökande verksamhet inom såväl vård och omsorg som ute i arbetslivet. Ser vi på detta ur individernas perspektiv är det ändå i folk- bibliotekets egna lokaler som de allra flesta har lånat sin bok eller dragit nytta av bibliotekets övriga tjänster. Övriga serviceställen må utgöra en viktig källa till bokförsörjning för dem som faktiskt utnyttjar dem, men det stora flertalet biblioteksutnyttjare förlägger ändå sitt besök till bibliotekens egna lokaler.

Diagram 12.3.6 Typ av bibliotek som besökts det senaste året (1988/89).

Folkbibliotek 4 8

Skolbibliotek

Arbetsplats-I Företagsbibliotek

Forsknings-l Institutionsbibliote

Lån från bokbuss/— % av befolkningen 9—79 år

bil

Källa: Tabell 12.3.6a

Vi har tidigare konstaterat att 4,5 miljoner människor besökt biblioteket under ett år. De flesta av dessa, eller 3,5 miljoner människor har då besökt folkbibliotekets huvudbibliotek eller filialer. Drygt 1 miljon skolbarn och vuxna har varit i skolans egna bibliotek det senaste året. Knappt 300 000 människor har besökt ett arbetsplats- eller företagsbibliotek. Det kan såväl in- nebära bokbestånd som arbetsgivaren gör tillgängligt inom ramen för tjänste- utövandet som en boksamling som placerats på arbetsplatsen av folkbibliote- ket. Ungefär 150 000 personer uppger att de lånat hem böcker som folkbib- lioteket placerat på arbetsplatsen. Knappt 200 000 personer har uppgivit att de besökt något av landets forsknings- eller specialbibliotek.

Anledning till besök på bibliotek

Även om de allra flesta besökare lånar eller återlämnar böcker är andra aktivi- teter också mycket vanliga. Att läsa på biblioteket är vanligt, främst handlar 281

det om tidningsläsning. Men många kormner också till biblioteket för de kul- turprogram som ordnas.

Att låna ljud— och bildmedier på biblioteken tycks fortfarande vara av un- derordnad betydelse, men andelen AV-lån ökar, från 2 % av lånen 1976 till 7 % av samtliga expedierade lån 1993.

Diagram 12.3. 7 Ärenden i samband med biblioteksbesök 1988/89.

Lånat/lämnat böcker

Läst tidn/tidskr

42

Sökt information

Besökt evenemang

Lånat/lyssnat ski vor/band

Lånat/sett video

Bedrivit släktforskning

Annat % av befolkningen 9—79 år

Källa: Tabell 12.3.7a

Besökare i olika åldrar

En av de mest särskiljande faktorerna när det gäller besök på bibliotek är ål— der. J u lägre ålder desto större andel av gruppen har besökt biblioteket det senaste året.3

Från tidiga barnaår och upp till mellanstadiets slut besöker barnen bibliotek i mycket stor utsträckning och dessutom tämligen ofta. Det är 93 % av barn mellan 3—8 år som har varit på biblioteket det senaste året. De flesta barn un— der 9 års ålder besöker biblioteket i sällskap med sin familj, men daghem och skola blir den allt vanligare följeslagaren ju äldre barnen blir. För de mindre barnen gäller också att föräldrarnas utbildning tycks spela relativt mindre roll för besök på biblioteket än vad som är fallet i olika utbildningsgrupper bland vuxna. Ett av tre barn har varit på sagostund som arrangeras av biblioteket det senaste året.

3 Filipson L & Nylöf G (1994): Småbarnens kultur- och mediebaromerer 1992. M.fl. år. Sveriges Radio/PUB och Statens kulturråd samt Nordberg J & Nylöf G (1994): Kulturbarometern perioden juli 1991—juni 1993. M.fl. år. Sveriges Radio/PUB och Statens kulturråd.

Från ungefär 15 års ålder avtar besöken på bibliotek och faller därefter kontinuerligt ju äldre åldersgrupper man studerar. Den avgörande skillnaden mellan äldre tonåringar som besöker respektive inte besöker biblioteket är om de fortfarande går kvar i skolan eller ej. Det är också under tonåren som skill- naden mellan pojkars och flickors biblioteksvanor först börjar skönjas. Denna skillnad har kunnat iakttas sedan 1980-talet då mätningarna inleddes.

Diagram 12. 3.8 Andel biblioteksbesökare senaste året och senaste månaden i olika åldersgrupper. Förändring under 10 år.

% av befolkningen

100 .. . Besokt senaste ar 90 , respektive månad: 80 70 | I 1983—85 år 60 % El 1991—93 är 50 40 1 .1983—85 mån 30 % I 1991—93 mån 20 10 | 0 | "5 023 :a 23 :a vä oo sr # =:- sr 1 | _— N g- o m m I | | 0 05 VW W W _ N er

Källa: Tabell 12.3.8a

I början av tjugoårsåldern minskar andelen biblioteksbesök och här visar sig också klara utbildningsskillnader mellan studerande och förvärvsarbetan— de ungdomar. Hela två av fem ungdomar har inte varit på biblioteket alls un- der det senaste året — bara några år tidigare i deras liv var de en av fem. Bara 15 % av förvärvsarbetande ungdomar har besökt biblioteket den senaste månaden, mot 55 % av ungdomar med eftergymnasial utbildning. Ungdomar i 20-årsåldern som har egna småbarn går i mindre utsträckning på bibliotek är övriga, vilket kan tyckas överraskande med tanke på att små barn är så flitiga biblioteksbesökare. Förklaringen är att 20-åringamas barn i regel är så små att de ännu inte börjat besöka biblioteket.

Sett över en lO-årsperiod har andelen pensionärer som under loppet av ett år besöker biblioteket ökat medan besökare i åldersgruppen 25—44 år har minskat något. En annan förändring är att de mindre barnen, 3—8-åringarna också går mer sällan på bibliotek det är en minskning med 12 procent- enheter.

Parallellt med att biblioteksbesöken avtar med ökande ålder minskar också andelen personer i befolkningen som läst en bok som lånats på biblioteket. Bland de yngre skolbarnen förekommer mer läsning av lånade böcker än vad besöken på folkbiblioteken förklarar genom att även skolbibliotekslån före- kommer.

Diagram 12.3.9 Andel biblioteksbesökare, låntagare och låneboksläsare se— naste året i olika åldersgrupper.

% av befolkningen 100 90 80 70 60 50 40 30 20 10 0

9—14 15—24 25—44 45—64 65— år år år ar år

. Besökt El Lånat en bok på . Läst en biblioteksbok folkbiblioteket bibliotek

Källa: Tabell 12.3.9a

Skillnader mellan män och kvinnor

Skillnader mellan män och kvinnor i fråga om besök på bibliotek börjar framträda i slutet av tonåren. Under småbarnsåren och i skolåldern besöks biblioteket i ungefär lika stor utsträckning av pojkar och flickor. I alla andra åldersgrupper upp till pensionsåldern och oavsett utbildning är kvinnor där— efter i större utsträckning än män biblioteksbesökare.

Bland personer 25—44 år är skillnaderna framför allt tydliga mellan kvin- nor och män med gymnasieutbildning. Drygt 40 % av männen med avslutad gymnasieutbildning har varit på biblioteket under det senaste året mot 60 % av kvinnorna med motsvarande bakgrund.

Utbildning och facklig tillhörighet

Utbildningsnivån har, som redan antytts, betydelse för andelen biblioteksbe- sökare. Såväl bibliotek på arbetsplatsema, vilka som tidigare nämnts kan vara av olika slag, som forskningsbiblioteken besöks i störst utsträckning av per- soner med eftergymnasial utbildning. Samma förhållande gäller också folk- biblioteken, men i antal räknat är det ungefär lika många besökare med för- gymnasial som med eftergymnasial utbildning som besöker folkbiblioteken. Medan ungefär 75 % av personer med eftergymnasial utbildning besöker biblioteket under ett år är det bara strax under 40 % av personer utan gym— nasieutbildning som gör det samma. Man bör emellertid tänka på att det före- ligger hög korrelation mellan ålder och utbildning varför andra mått kan komplettera bilden.

Diagram 12.3.10 Biblioteksbesök senaste året fördelade efter fackliga hu- vudorganisationer och kön. Jämförelse mellan 1982/83 samt 1990/91.

Hela befolkningen

SACO-kvinnor SACO-män TCO—kvinnor J TCO-män LO-kvinnor LO—män

Källa: Tabell 12.3.10a

Tittar man på andelen besökare för olika yrkesgrupper eller grupper med olika facklig tillhörighet variabler som har starkt samband med varandra — framträder ett tydligt mönster.4 Inom varje facklig grupp (LO, TCO och SACO) är kvinnorna de som i större utsträckning besöker biblioteken. Högst

4 Lindgren V & Nelander S (1993): Om kultur och fritid. Del 1—3. Ett faktamaterial om förhållandena vid 1990-talets början. Rapporter från löne- och arbetslivsenheten vid LO baserad på bearbetningar av SCB/ULF. 285

andel biblioteksbesökare finner vi hos SACO-kvinnorna, där 83 % besökt biblioteket det senaste året och den lägsta hos männen i LO—kollektivet där 38 % besökt biblioteket.

Mönstret blir i stort sett detsamma om vi studerar de yrkesarbetande utifrån tjänsteställning. Om vi då vänder på perspektivet och tittar på samtliga yrkes- arbetande som besökt biblioteket någon gång under en månad är ungefär 25 % av besökarna arbetarkvinnor, 15 % manliga arbetare, drygt 10 % kvinnliga lägre tjänstemän och knappt 20 % mellanhöga kvinnliga tjänste- män. Manliga och kvinnliga högre tjänstemän, samt mellanhöga tjänstemän utgör lika stora delar, knappt 10 % av besökarna. Minst är gruppen lägre manliga tjänstemän som utgör mindre än 5 % av de yrkesarbetande som be- sökt biblioteket minst en gång i månaden. En jämförelse med resultaten 10 år tidigare visar att det är främst manliga tjänstemän som förändrat sina biblio- teksvanor och nu i mindre utsträckning besöker biblioteket, särskilt gäller det ofta—besökarna.

Biblioteksbesökamas geografiska fördelning

Biblioteken tycks utnyttjas efter i stort sett samma mönster var man än bor i landet med några få undantag5. Biblioteken i Stockholmsregionen har en mindre andel besökare bland barn och ungdomar än genomsnittet för landet. Storstädernas pensionärer har uppsökt biblioteket i större utsträckning än andra pensionärer. I kommuner som är belägna långt ifrån regioncentra kan man också iaktta att de välutbildade i klart högre utsträckning utnyttjar biblio- teken än vad personer med upp till och med avslutad gymnasieutbildning gör.

I en regional kulturundersökning i Örebro län intervjuades ett urval i åldern 16—74 år om bl.a. sina biblioteksvanorf' 61 % av de tillfrågade har besökt biblioteket minst en gång det senaste året. Hälften av dessa har varit på biblio- teket sex gånger eller mer. Vanorna relaterade till ålder och kön stämmer helt överens med riksdata. Av de som besökt biblioteket har den övervägande majoriteten varit på huvudbiblioteket i sin kommun. Var fjärde biblioteksbe- sökare har varit på biblioteksfilial eller bokbuss och arbetsplats- eller sjuk- husbibliotek besöktes av drygt en av tio biblioteksbesökare. Besök över kommungränsema förekommer i mycket liten utsträckning. Till stadsbibliote- ket i Örebro söker sig från övriga kommuner i länet nästan enbart studerande och andra yngre personer. Eftersom barn inte ingår i undersökningen blir fördelningen över besöksärendena annorlunda än i utlåningsstatistiken. Bara en av fyra har lånat barnböcker. Vanligast är lån av fackböcker eller speciallit-

5 Kulturbarometern (särskild analys av data från perioden 1983—1991, SR/PUB, opublicerade data). 6 SCB (1993): Kulturprojiler i Örebro län.

teratur följt av lån av skönlitteratur. Drygt en av tre har besökt biblioteket för att läsa dagstidning eller tidskrifter.

Ungefär hälften av biblioteksbesökarna i Örebro län har kunnat precisera önskemål om hur det lokala biblioteket skulle kunna förbättras. Vanligast är önskemål om fler och nyare fackböcker tätt följt av samma önskemål kring skönlitteratur.

12.3.3 Förändrade vanor

Slutsatsen av genomgången av individ- och utlåningsstatistiken blir att ande— len biblioteksbesökare ökade kraftigt under 1970-talet fram till de första åren på 1980-talet varefter nivån i stort sett hållit sig stabil och hög. Skillnader i besöksmönster för olika ålders- eller utbildningsgrupper har påverkats ganska litet under 20—årsperioden med undantag för att ökningen i pensionärsgruppen inträffade något senare än i övriga åldrar. Ett undantag finns och det gäller de mindre barnen. Jämför man besöksutnyttjandet tio år tillbaka går 3— 8-åringarna visserligen i nästan lika stor utsträckning på biblioteket under loppet av ett år, men antalet besök per år har minskat kraftigt.

Antalet hemlån per individ har däremot minskat under 1980-talet vilket ger en volymrninskning av bibliotekens bokutlåning med närmare 10 miljoner enheter. Skälen till detta kan vara flera och något entydigt svar på frågan går inte att finna i befintlig statistik. Inget tyder på att andelen läsare i befolk- ningen skulle ha minskat. En orsak kan istället vara att antalet biblioteksbesök för den enskilda individen nu är färre under loppet av ett år. En annan förkla- ring kan vara att bibliotekens minskade bokinköp i kombination med ökad ti- telbredd har gjort det svårare att få tag på vissa attraktiva titlar på biblioteket. En tredje förklaring kan vara att biblioteksbesöken faktiskt ändrat karaktär så att syftet i mindre utsträckning är att låna hem boken utan i stället läsningen sker direkt på biblioteket. En fjärde förklaring skulle kunna vara att man i större utsträckning än tidigare köper nyutgiven litteratur — aktuell försälj- ningsstatistik ger dock inget entydigt stöd för en sådan teori. Massmark- nadslitteraturen saknas dock i statistiken.

12.3.4. Några internationella jämförelser

Vi har uppgifter om biblioteksbesök från en tämligen färsk, gemensam un- dersökning i de nordiska länderna.7 Undersökningen omfattar inte barn upp till 15 år varför nivåerna generellt blir lägre än siffrorna i övrigt i detta kapitel.

7 Kulturvanor i Norden, Nordisk statistisk skriftserie nr 62. Köpenhamn, 1993. 287

Enligt denna undersökning har Finland den högsta andelen av befolkningen som besökt bibliotek två av tre finländare har gjort besök det senaste året. Sverige och Danmark delar en andraplats med i genomsnitt drygt hälften av befolkningen i aktuella åldrar. Island har en något lägre andel biblioteksbesö- kare med knappt hälften av befolkningen och Norge slutligen nivån två av fem i befolkningen som besökt biblioteket. Skillnaden mellan män och kvin- nor återfinner vi i samtliga nordiska länder liksom den fallande ålderskurvan.

En fransk källa8 lämnar data från 1989 och betydligt lägre sådana. Bara 23 % av befolkningen där (15 år eller äldre) har besökt biblioteket det senaste året och endast 15 % har varit där åtminstone en gång per månad. Medan det i Sverige är vanligare att låna böcker på bibliotek än av vänner och bekanta är förhållandet i Frankrike det motsatta. Nästan halva den franska undersök- ningsgruppen uppger att de lånat böcker av någon bekant utanför hemmet det senaste året — alltså dubbelt så många som besökt biblioteket.

I en nyligen utkommen publikation9 uppger Europarådets examinators- grupp att knappt en av tre nederländare är inskriven vid ett bibliotek, som där är en avgiftsbelagd service, och att 20 % av den vuxna befolkningen ”använ- der biblioteket”. Man drar här slutsatsen att det höga utnyttjandet i Norden jämfört med i Nederländerna är kopplat till de avgiftsfria lånen i de nordiska länderna.

I den svenska rapporten från Europarådets expertgrupp presenteras data från Storbritannien från 1981. Vid den tidpunkten var det 52 % av den brit- tiska befolkningen som besökt ett bibliotek det framgår inte i vilket tidsper- spektiv.

12.4. Bibliotekens ekonomi

De svenska folkbiblioteken kostar drygt 2,5 miljarder kronor om året. För 20 år sedan var motsvarande summa 1,6 miljarder kronor uttryckt i dagens pen- ningvärde. Folkbibliotekens ekonomi har således avsevärt förstärkts under 20-årsperioden även om en tillbakagång skett under 1990—talet. Kostnaden för folkbiblioteken utöver det som tas in på olika serviceavgifter och på för- senade lån _ täcks till ca 95 % av kommunerna själva. Stat och landsting de- lar på resten av kostnaderna i proportionerna en respektive två tredjedelar. Den största enskilda kostnadsposten har under samtliga år varit personalens löner. Ungefär hälften av driftskostnaderna utgör personalkostnader såväl i dag som för 20 år sedan. Mediekostnaden har blivit den post där folkbibliote— ken tagit sina besparingar. 1973 utgjorde mediekostnaderna drygt 20 % av bibliotekens driftskostnader. 1991 hade den andelen sjunkit till knappt 13 %.

8 Chiffres Clés (1993) Statistic de la Culture. La Documentation F racaise. Paris. 9 Cultural Policy in the Netherlands. National Report prepared for the Council of Europe (1994).

Diagram 12.4.1 Driftskostnader för folkbiblioteken. 1994 års penningvärde.

Antal 1 000 kronor 3 000 000 2 500 000 2 000 000 ' Driftkostnader El varav för ' 500 000 personal 1 000 000 ' Vmaéåyefor 500 000 0

1973 1976 1979 1982 1985 1988 1991 1992 1993

Källa: Tabell 12.4. la

Kapitalkostnadema för folkbiblioteken ökade kraftigt i slutet av 1970-talet. Efter ett antal år med relativt låga kapitalkostnader för folkbiblioteken ökar nu kostnaderna igen.

Diagram 12. 4.2 Kapitalutgifter för folkbiblioteken. 1994 års penningvärde.

Antal 1 000 kronor 140 000

1 20 000 100 000

80 000 . Kapitalkostnader

60 000 D varav för medier

40 000

20 000

0

1973 1976 1979 1982 1985 1988 1991 1992 1993

Källa: Tabell 12.4.2a= Tabell 12.4.1a

Det är framför allt ökande lokalkostnader som förutom stigande lönekost- nader ätit upp allt mer av bibliotekens budget. Två tredjedelar av huvudbiblio- teken flyttade under 1980—talet in i nya byggnader.

Staten har under 20—årsperioden förskjutit sina insatser från stöd till lokal utveckling till ökat stöd för länsbiblioteks- och lånecentralverksamhet. Låne— centraler och depåbibliotek finansieras helt med statliga medel. Den största enskilda statliga posten är i dag verksamheten vid Tal- och punktskrifts- biblioteket. Kostnaderna innefattar då även produktion av tal- och punkt- skriftslitteratur. Nästan lika stor insats läggs på folkbiblioteksverksamheten totalt. I dag går huvuddelen av medlen till länsbiblioteken i form av grund— belopp, medan en mindre andel av det statliga biblioteksanslaget används för att stödja den lokala utvecklingen av bibliotekssystemen i syfte att få en jämnare kvalitet mellan landets kommuner och för att stimulera utveckling.

12.4.1. Statligt stöd till de lokala folkbiblioteken

Bibliotekssystemet var redan vid tiden för 1974 års kulturpolitiska beslut väl utbyggt. I samtliga län fanns redan ett länsbibliotek. För att komplettera länsbibliotekens arbete, och för att skapa en buffert mellan folk— och forsk- ningsbibliotekssystemen, bildades redan under 1960-talet lånecentralema, belägna i Malmö, Stockholm och Umeå. Med utbyggt bibliotekssystem på kommunal nivå har efterfrågan på mer specialiserad litteratur ökat från kom- muninvånarna. Genom lånekedjan har hittills sådana specialönskemål kunnat tillgodoses till en rimlig kostnad för den lokala nivån.

Statens kulturråd har systematiskt stött utvecklingsarbetet vid de regionala biblioteksinstitutionema.

Diagram 12.4.3 Statliga utgifter för biblioteksutveckling. 1994 års penningvärde.

1 000-tal kronor 30 000

]" , . ' Länsbibliotek ./ X /- —D—Lånecentraler 25 000 ' med depå

' ' Lokal/verk-

samhets-

20 000 .X ' utveckling

- , ——o— Arbetsplats— 15 000 bibliotek

A Vissa gemensamma ändamål

—-A——Inköp av talböcker via TPB

' Inköp av invandrarlit— teratur till folkbibliotek

199293 "li

1976/77 1979/80 1982/83 1991/9

Källa: Tabell 12.4.3a

Det statliga stödet till folkbibliotekens lokala utveckling har haft olika tyngdpunkt under periodens olika delar. Under en stor del av perioden har in- satser gjorts för att höja standarden i kommuner med svagt utvecklad biblio— teksverksamhet. Senare har stödet mera inriktats på specifika ändamål som utveckling av beståndet av litteratur på de olika invandrarspråken, upprust— ning av talboksbeståndet, anskaffande av bokbuss, etableringen av arbetsbib- liotek samt läsfrämjande arbete. På senare år har också bibliotekens utveck- ling av användningen av inforrnationsteknologi stötts. Utan tvekan har sats- ningarna på utveckling av lokala folkbibliotek med statliga medel lett till att skillnaderna mellan olika bibliotek i landet i dag är betydligt mindre än tidiga- re.

Utvecklingsbidragen till folk- och länsbiblioteken

Kulturutredningen har låtit göra en specialstudie av hur det statliga stödet till lokal utveckling för folkbiblioteken uppfattas av mottagarna. 10 I studien ställs två stödsystem emot varandra — ett generellt där bidragsgivaren staten överlå- ter till mottagarna att själva uppnå de mål man har med bidraget och ett selek- tivt där bidragsgivaren mer tydligt använder bidraget i stödjande och styrande syfte. De utvecklingsbidrag som förekommer på biblioteksområdet ska an- vändas till att stimulera verksamhet som annars inte hade kommit igång. För att få veta om så verkligen var fallet ingår i Kulturutredningens undersökning samtliga läns— och folkbibliotek i landet dvs. oavsett om man fått statliga ut— vecklingsbidrag eller inte.

Det särskilda utvecklingsbidraget för folkbiblioteken infördes 1985. Två år senare tillkom de rörliga grundbeloppen till länsbiblioteken. Båda bidragen är nominellt små — det kommunala ligger på ca 2 miljoner kronor och det lands- tingskommunala på ca 2,4 miljoner kronor per år, eller totalt 24 grundbelopp.

Det lokala utvecklingsbidraget ska i första hand syfta till att utveckla for- mer för läsfrämjande verksamhet och uppsökande arbete samt metoder att till- varata utvecklingen inom informationsteknologin för folkbibliotekens räk— ning. Under de ca tio år som det lokala utvecklingsbidraget funnits har unge- fär 50 projekt fått bidrag varav ca 20 varit i syfte att utveckla läsfrämjande verksamhet och ett drygt 20-tal projekt har gällt den nya informationstekno- login. Ytterligare några projekt har behandlat utveckling av nya former för biblioteksverksamhet för äldreomsorgen, verksamhet för invandrare, mobil biblioteksverksamhet m.m. Men dessa slags utvecklingsprojekt förekommer även inom folkbibliotek utan statliga bidrag. Totalt 86 kommuner, vilket mot- svarar 30 % av kommunerna, rapporterar att man drivit projekt av det ovan- nämnda slaget. I drygt en av fyra kommuner har det skett utan att man ens ansökt om de statliga utvecklingsmedlen. De kommuner som sökt utveck- lingspengar, men fått avslag har endast undantagsvis drivit projektet ändå. På en hypotetisk fråga till de bibliotek som fått utvecklingsbidrag om man skulle drivit projektet utan bidrag blev svaret i regel nekande. Vi drar därför slutsat— sen att bidraget haft betydelse för om projekten blir av eller ej. Det visar sig också atti de allra flesta fall har projekten fortsatt som ordinarie verksamhet efter utvecklingsperiodens slut.

Utvecklingsbidraget söks mest aktivt av storstadskommunerna och de folkrika huvudkommunema i länen. Drygt hälften av alla ansökningar till Kulturrådet kommer från de 77 kommuner som tillhör denna grupp medan knappt hälften av ansökningarna kommer från de övriga drygt 200 kommu- nerna. Det är också i de större kommunerna som projekt genomförts — med

10 Sandahl R (1994): Stödet till folk- och länsbibliotek och regionala museer. Generellt eller selektivt? Studie för Kulturutredningen.

eller utan offentligt stöd. I mindre än hälften av de 126 kommuner som är små, men inte direkt glesbygd, har utvecklingsprojekt drivits.

De flesta länsbibliotek har genomfört utvecklingsprojekt av det aktuella slaget. De flesta har också haft tillgång till särskilda grundbelopp för genom— förandet och länsbiblioteken anser att bidraget haft en avgörande betydelse för genomförandet. I regel fortsätter projekten efter bidragstidens slut.

Sammanfattningsvis blir slutsatsen att Kulturrådets Stimulansbidrag på biblioteksområdet, trots att det i regel handlar om ganska små belopp per bib- liotek, har en effekt. Bidraget är också en hjälp för biblioteket att få medfi- nansiering till verksamheten — ett slags kvalitetsstämpel på idéerna.

12.5. Utbildning och arbetsmarknad

Bibliotekarieutbildning har under perioden skett vid bibliotekshögskolan i Borås. Från och med läsåret 1993/94 finns också bibliotekarieutbildning i Umeå (HT93) och Lund (VT94). Till linjen har sedan 1972/73 då Bibliotekshögskolan startades intagits mer än 200 studerande per läsår, vilket nu utökats med ytterligare 60 platser genom de nya utbildningarna. Utbildningen är upplagd på fyra terminer. Under den period då folkbiblio— tekssystemet i Sverige byggts ut har det behövts en jämn, hög, tillströmning av nyutexaminerade bibliotekarier. Antalet årligen examinerade bibliotekarier har minskat något under den studerade 20—årsperioden. När systemet nu kon- soliderats har behovet blivit ytterligare något mindre eftersom avgångarna inom den växande yrkeskåren varit relativt liten. Bibliotekarieutbildningen belyses ytterligare i kapitel 20 Högre utbildning på kulturområdet.

Antalet bibliotekarier inom de svenska folkbibliotekssystemen har ökat med närmare 50 % sedan 1973. Samtidigt har andelen bibliotekarier av hela personalstyrkan förändrats endast långsamt från knappt 40 till litet drygt 40 % av de anställda. Antalet icke bibliotekarieutbildade tjänstemän har såle- des ökat i motsvarande omfattning.

Diagram 12.5.1 Utveckling av personal i årsverken vid folkbiblioteken.

Antal årsverken 7 000

6 000

5 000

. Övriga

4 000

El Kontorspersonal 3 000 ' Bibliotekarier

2 000

1 000

0

1976 1979 1982 1985 1988 1991 1992 1993

Källa: Tabell 12.5.1a= Tabell 12.2.1a

Arbetstillfällen tjänstgöringsvillkor

Merparten av de studerande vid bibliotekshögskolan är kvinnor ca 75 %. Detta förhållande präglar i än högre grad yrkeskåren. Enligt senaste Folk- och bostadsräkningen (FoB), 1990, finns det 1 1 309 personer som kategoriserats som bibliotekarier varav drygt 80 % är kvinnor. Fem år tidigare var siffran ungefär densamma. Den tidigare statistiken samredovisade biblioteks- och museitjänstemännen varför äldre statistik är otydlig.

I det senare yrkeslivet som folkbibliotekarie är tjänstgöringen i många fall deltid. På varje årsverke som bibliotekarie vid folkbiblioteken går det enligt biblioteksstatistiken närmare 1,2 tjänsteman eller uttryckt på ett annat sätt — den genomsnittliga tjänstgöringsgraden för folkbibliotekarier är bara strax över 80 %.

Arbetslösheten bland bibliotekarieutbildade har ökat under 1990-talet och är 1994 över 10 % av de fackligt anslutna. En förhållandevis stor del av gruppen, ca 30 %, är deltidsarbetslösa. Många önskar uppskrivningar av sin deltidstjänst till heltid och finns därigenom med i statistiken över arbetssö- kande. Arbetslösheten bland nyutexaminerade bibliotekarier kan komma att öka ytterligare eftersom pensionsavgångarna inte på allvar ökar förrän en bit in på 2000-talet.

Merparten av bibliotekarierna, eller 90 %. arbetar inom den offentliga sektorn bara knappt 10 % är sysselsatta inom näringslivet och då företrä— desvis inom tillverkningsindustri eller servicenäringar.

Biblioteksområdet är av tradition ett av flera områden med lönebidragsan- ställda. Totalt sysselsätter folkbiblioteken närmare 300 personer med lönebi- drag.

12.6. Sammanfattande iakttagelser

De svenska folkbiblioteken har under den gångna 20-årsperioden fått en för— ändrad roll. Den äldre formen av vitt spridda bokutlämningsställen med be— gränsade öppettider har ersatts av större bibliotek med generösa öppettider och många funktioner. Olika former för uppsökande verksamhet har byggts ut och informationsteknologin tas i bruk i snabb takt. Strävan att nå nya grupper har varit tydlig.

Standarden på bibliotekens lokaler och utrustning, och kostnaderna för det, har stigit betydligt under perioden. Personalen har ökat. Besparingar i verksamheten har i stor utsträckning tagits på mediaanslagen.

Andelen besökare på folkbiblioteken har ökat under perioden även om an- talet besök man gör under ett år tycks ha minskat något. Detta visar sig bland annat i vikande utlåning under 1980-talet. Det lånas i dag ut närmare 10 miljo- ner volymer färre än för 10 år sedan. Däremot är det en stor andel av besö— karna som använder bibliotekets tjänster på plats. Man läser tidskrifter, slår i referenslitteratur eller studerar. Folkbibliotekens uppgifter inom utbildnings- området har vidgats. Den nedåtgående utlåningsutvecklingen har också brutits de senaste åren.

Biblioteksbesökarna har i princip samma sammansättning under hela den gångna perioden med några viktiga undantag. Det gäller barn 3—8 år, samt den grupp som kan sägas vara deras föräldrageneration, 25—44-åringama. De senare besöker biblioteket i mindre utsträckning i dag och detta i kombination med att dagens skolor och förskolor inte prioriterar biblioteksbesök lika högt som tidigare leder till att 3—8-åringarna gör klart färre besök på biblioteket i dag än för 10 år sedan.

Tendensen i utlåningsstatistiken är att fackböcker ökar sin andel. Även detta är ett tecken på att biblioteken kommit att få en delvis annorlunda roll — biblioteken blir ett informationscentrum. Detta har i sin tur ökat trycket på fjärrlåneverksamheten. Man kan förvänta sig att beröringspunkterna mellan folkbibliotekssystemen och forskningsbiblioteken ökar ytterligare i framtiden i takt med förlängd grundutbildning och ökad distansundervisning vid hög- skoleenhetema.

Eftersom biblioteken bejakat och utvecklat rollen som informationscentrum är det viktigt att dessa funktioner följs upp i en individbaserad statistik. I takt med att funktionen som bokutlåningsställe kompletteras kommer verksamhe- ten mätt i utlämnade volymer att ge en missvisande bild av bibliotekens funk-

tion. Det är också en risk att man missar att uppmärksamma vilka grupper som bör bearbetas för att komma till biblioteket.

I dag tycks insatserna i första hand behöva satsas på att ge de små barnen ökade möjligheter till biblioteksbesök. I småbarnsåren grundläggs vanor som sätter spår långt upp i åldrarna. Det kan vara värt att fundera över om förkla- ringen till det minskade antalet besök ligger hos förskolor och skolor, som fått en mer pressad vardag med större barngrupper och minskat ekonomiskt rörelseutrymme. Eller är det en ökad grad av förvärvsarbete bland barnens mammor som är orsaken? En tredje förklaring kan vara att bibliotekens öp- pettider sämre svarar upp emot familjernas fria tid när båda föräldrarna i större utsträckning har arbete utanför hemmet. Få kommuner har Söndagsöp- pet och den genomsnittliga öppettiden efter klockan 18 på biblioteken har minskat med drygt 5 timmar i veckan per kommun under 20—årsperioden.

Insatser borde också göras för att uppmuntra de elever som slutar studera att fortsätta att besöka biblioteket. Det är i de sena tonåren som de stora skill- naderna grundläggs.

13. Arkiv

Arkivområdet karaktäriseras av

en arkivlag för den offentliga sektorn som med utgångspunkt i offentlighetsprincipen syftar till att garantera allmänheten tillgång till allmänna handlingar, — en statlig arkivorganisation med Riksarkivet som central sektors- myndighet och landsarkiv som regionalt ansvariga,

— ett lokalt nätverk av stads- och komrnunarkiv,

ett stort antal enskilda arkiv hos föreningar, organisationer och företag, en kraftig tillväxt av arkivens informationsmängd bl.a. i nya tek- niska medier,

— ökad tillgänglighet till arkivinforrnationen genom mikrofilmning och datorbaserade söksystem, ett stort intresse för att använda arkiven för forskning av olika slag.

Ett arkiv skapas av att handlingarna från en verksamhet undan för undan bevaras och förvaras i ordnade former. Arkiven fungerar som aktiva eller aktiverbara minnen som är av betydelse för vår rättssäkerhet, men också behövs för att föra historia och tradition vidare. De svenska arkiven utgör därför en viktig del av det nationella kulturarvet.

Riksarkivet (RA) är den centrala statliga sektorsmyndigheten inom arkiv- området. Dess huvuduppgifter är att främja en god arkivhantering och att be— vara, vårda, tillhandahålla samt levandegöra arkivmaterialet. RA är depå för arkiv från centrala statliga myndigheter. Fr.o.m. 1 juli 1995 har Krigsarkivet inordnats som en enhet i Riksarkivet med uppgiften att verka arkivbildande för de myndigheter som hör till Försvarsdepartementet.

Regionala och lokala myndigheters handlingar förvaras i de sju landsarki- ven som är belägna i Uppsala, Vadstena, Visby, Lund, Göteborg, Härnösand och Östersund. Landsarkiven svarar för det egna länets, samt i regel några närbelägna läns, arkivhandlingar. Stadsarkivet i Stockholm fungerar sedan 1993 med Riksarkivet som arkivdepå för handlingar från Stockholms län ge- nom avtal.

Sedan 1991 regleras det offentliga arkivväsendet i en särskild arkivlag som också inbegriper kommuner och landsting vilka är skyldiga att förteckna och förvara sina egna arkiv.

Någon motsvarande reglering för enskilda arkiv finns inte med undantag för vissa bestämmelser kopplade till bokföringsskyldigheter m.m. Med visst offentligt stöd bevaras dock en stor mängd arkiv från föreningar och organi- sationer, företag och privatpersoner.

Till det statliga arkivområdet i vid mening kan också föras Arkivet för ljud och bild (ALB) som sedan 1979 arkiverar pliktexemplar av ljud— och bildme- dier och Språk- och folkminnesinstitutet (SOFI) som bildades 1993 av de ti— digare dialekt- och ortnamnsarkiven. Inom institutets ram verkar åtta olika arkiv med tematiska samlingar kring ortnamn, personnamn, dialekter, folk- minnen och visor.

Många av våra museer och de vetenskapliga bibliotekens handskriftssam- lingar innehåller bl.a. omfattande person- och verksamhetsarkiv av skiftande ursprung. Drottningholms teaterrnuseum dokumenterar landets teaterliv ge- nom insamling av teatermaterial.

13.1. Arkivens funktion

De offentlig arkiven har tre huvudsakliga roller. För det första att ge såväl allmänheten som samhället i stort en möjlighet att kontrollera förvaltningarna. Det innebär att man genom arkivbildningen säkrar allmänhetens rätt att ta del av allmänna handlingar enligt offentlighetsprincipen men också att arkiven kan fungera som en källa för utredningar, samhällsplanering m.m.

För det andra har arkiven till uppgift att tillgodose myndigheternas egna behov. Det betyder t.ex. att säkra behovet av information för rättskipning och förvaltning.

Arkivens tredje roll är att erbjuda material för forskningens behov. Det gäller såväl den vetenskapliga forskningen, som forskning av hobbykaraktär, hembygdsforskning eller släktforskning.

Arkivlagen reglerar arkivhanteringen hos statliga och kommunala myndig— heter, kyrkokommunala myndigheter och vissa enskilda organ, i de avseen- den dessa har anförtrotts myndighetsutövning. Samma regler för arkivens bevarande, vård och tillhandahållande gäller, vare sig arkiven ännu förvaras hos den arkivbildande myndigheten eller har avlämnats till Riksarkivet eller annan arkivmyndighet. Riksarkivet och andra arkivmyndigheter utövar tillsyn över att myndigheterna fullgör sina skyldigheter enligt arkivförfattningarna. Riksarkivets uppgift är dessutom att utfärda föreskrifter till arkivlagen.

Att arkiven bevaras, hålls ordnade och vårdas är en av de grundläggande förutsättningama för att offentlighetsprincipen ska kunna omsättas i praktisk handling. Arkivlagen medger att allmänna handlingar får gallras, men det får endast göras på ett sådant sätt att de intressen som anges i arkivlagen kan till- godoses med det arkivmaterial som därefter återstår. Bestämmelser om gall- ring kan utfärdas i lag eller förordning. De flesta gallringsbestämmelserna

inom statlig sektor utfärdas av Riksarkivet. Bestämmelser om gallring inom en kommun eller ett landsting utfärdas av kommunfullmäktige eller lands- tinget. Gallring av personuppgifter på ADB-medium regleras genom före- skrifter av Datainspektionen i de fall den bedömer att det kan finnas en risk för otillbörligt intrång i personlig integritet. Sådana föreskrifter om person- uppgifter i myndighetsarkiv utfärdas efter samråd med Riksarkivet. Före- skrifter om gallring av integritetsskyddsmotiv kan även finnas i s.k. register- lagar eller i förordning.

För arkiv utanför den offentliga sektorn finns inte någon motsvarande ge- nerell lagreglering. I bokföringslagen1 finns emellertid bestämmelser om att registreringar i bokföringen ska vara varaktiga, att uppgifter inte får utplånas eller göras oläsliga, att uppgifterna är lätt åtkomliga och att materialet ska för- varas på betryggande sätt. I viss annan lagstiftning finns bestämmelser med bevarandeskyldighet för vissa slag av handlingar, såsom i lagen om självdek- laration och kontrolluppgifter.2 Det gemensamma för detta slag av bestäm- melser är att de tar sikte på den enskildes skyldigheter mot det allmänna och att de ska säkra det allmännas tillgång till bevismaterial i enskilda arkiv. För näringslivsarkiven existerar dock ingen speciell lagstiftning. Det finns inte heller något organ inom näringslivet med en motsvarighet till Riksarkivets funktion inom den offentliga sektorn. Arkiv från det enskilda näringslivets område är därför mycket ojämnt bevarade.

Svenska Arbetsgivareföreningen har betydande arkiv, liksom några av de övriga arbetsgivarorganisationerna. En inventering från 1978 pekade mot ett gemensamt arkivaliebestånd på över 300 hyllmil hos fem av näringslivets ar- betsgivarorganisationer. Ett intensifierat arbete med att säkra även företags- arkiven har på senare år inletts genom ett samarbete mellan Näringslivsar- kivens stödfond och Riksarkivets nämnd för enskilda arkiv.

13.2. Arkivväsendet

13.2.1. De statliga arkivmyndigheterna

Huvuduppgiftema för Riksarkivet och landsarkiven är att utöva det högsta in- seendet över den offentliga arkivverksamheten och att särskilt verka för att myndigheterna på ett ändamålsenligt sätt fullgör sina skyldigheter enligt arkivlagen. Riksarkivet tar emot arkiv från den centrala statsförvaltningen, högre domstolar, statliga utredande kommittéer m.fl. organ som står under dess tillsyn. Riksarkivet tar även emot och förvarar arkiv från riksdagen och dess verk, regeringskansliet, kyrkomötet och statliga myndigheter som inte

] Bokföringslagen (19762125). 2 Lagen (l990:325) om självdeklaration och kontrolluppgifter.

står under verkets tillsyn. Riksarkivet förvarar dessutom ett stort antal arkiv från enskilda arkivbildare, såsom politiker, föreningar, folkrörelser, godsar- kiv m.m. Sedan Krigsarkivet den 1 juli 1995 införlivats med Riksarkivet förvarar verket numera även handlingar från myndigheter under Försvars- departementet.

Arkiven ska beträffande handlingar som mottagits för förvaring hålla dem tillgängliga, främja utnyttjandet av arkivmaterial genom att tillhandahålla och levandegöra arkivinformation och verka för att arkiven ska bli fullständiga. Riksarkivet ska också främja internationellt samarbete inom arkivområdet och därvid samverka med utländska institutioner och internationella organisatio- ner.

Inom ramen för Riksarkivet verkar också Sveriges pressarkiv som började sin verksamhet som ideell förening 1947, men som sedan 1974 är inordnat under Riksarkivet. l Pressarkivet förvaras handlingar som ur många olika synvinklar speglar den svenska presshistorien. Här finns tidningarnas arkiv med uppgifter om ekonomi och produktion, brev och manuskript från olika tidningsmedarbetare, pseudonymregister samt telegram från såväl Svenska Telegrambyrån som TT.

Inom Riksarkivet förvaras sedan 1989/90 personregister från Statistiska Centralbyrån (SCB) på magnetband. 1992 överfördes SCB:s forskningsarkiv med kyrkoboksutdrag till RA. Tillsammans med skattelängderna som funnits hos RA sedan 1920-talet ger dessa utdrag ur kyrkobokföringen nya Sökvägar för forskningen.

Under 1990-talet har Riksarkivet ställts inför nya problem till följd av att flera statliga verk, som Televerket, Vattenfall och Domänverket, bolagiserats. De upphörda verkens arkiv har enligt bestämmelserna i arkivlagen överläm- nats till arkivmyndigheten, dvs. Riksarkivet. De bolag som övertagit verk- samheterna har självklart ett behov av företrädarens arkiv. Riksarkivet har därför i avtal lånat ut arkiven till bolagen.

Omstruktureringen av myndighetsväsendet med exempelvis nedläggningen av tidigare Skolöverstyrelsen och Länsskolnämndema har också ställt Riks- arkivet inför akuta problem genom stora engångsleveranser till arkivdepåema.

Runt om i landet finns ett antal s.k. stadsarkiv. Stockholms stadsarkiv har genom ett avtal med Riksarkivet funktionen som arkivmyndighet för myndig- heter i hela Stockholms län fr.o.m. den 1 december 1993. Malmöhus läns myndighetshandlingar förvaras numera hos Lunds landsarkiv med undantag för statliga handlingar rörande Malmö stad. Regeringen föreslog i 1993/94 års budgetproposition att ytterligare ett landsarkiv ska inrättas. Man har före- slagit placering i Karlstad, där rollen av landsarkiv tilldelas det enskilda ar— kivet Föreningen Värmlandsarkiv.

13.2.2. Enskilda arkiv

De enskilda arkiven utgörs av person-, gårds—, företags-, organisations- och föreningsarkiv. Bland de sistnämnda har folkrörelsearkiven som institutioner intagit en särställning genom att man kommit längst i uppbyggnad och ut- veckling av verksamheten.

F olkrörelse- och föreningsarkiv

Avsaknad av offentlighetsprincip och generella bestämmelser som reglerar arkivvården ställer arkiven på den enskilda sektorn i ett annat och sämre läge än vad som gäller för den offentliga sektorn. Under den senaste 20—årsperio- den kan man ändå tala om en positiv utveckling. Ett antal institutioner (Riksarkivet, Arbetarrörelsens arkiv, Tjänstemannarörelsens arkiv och mu— seum m.fl.) tar hand om de historiska arkiven. Många organisationer har en utbyggd arkivfunktion (t.ex. RF, LRF, Missionsförbundet). I stort sett kan alla riksorganisationer numera lösa depåfrågan på ett bra sätt. Sämre ställt är det när det gäller möjligheterna att styra den aktuella arkivbildningen. Regle- rad arkivfunktion saknas i allmänhet. Vissa konsultinsatser görs genombla. RA som också sörjer för utbildning. Totalt sett sker ändå stora informations- förluster genom ogenomtänkt gallring bl.a. vid datorisering av rutiner.

Regionalt och lokalt har perioden gett en snabb och framgångsrik utbygg— nad av de regionala folkrörelsearkiven. Grunden är riksdagsbeslutet om ett statligt stöd som tillämpats sedan 1972. Det statliga bidraget har fungerat som en morot, men den huvudsakliga finansieringen består av bidrag från lands- ting, kommuner och i knappt tio av länen också betydande bidrag från Läns- arbetsnämndema. Riksarkivets nämnd för enskilda arkiv fungerar som ett samordningsorgan.

Antalet länsfolkrörelsearkiv har under perioden utökats från fyra till tjugo vilket innebär att landets föreningsliv nu överallt kan lämna sina arkiv och få en professionell hantering av dessa. En omfattande inventering av förenings— livet och dess arkiv har skett parallellt med denna process. Dessa uppgifter om föreningsarkiv och deras innehåll är nu sökbara i den Nationella arkivda- tabasen, som byggts upp av RA. En viktig uppgift för folkrörelsearkiven är att göra insamlade arkiv tillgängliga och stimulera till forskning. En annan viktig uppgift är att genom utbildning och konsultinsatser bidra till en bättre och mera genomtänkt styrning av det aktuella informationsflödet hos före- ningslivet.

Ett antal enskilda arkiv är anslutna till Folkrörelsernas arkivförbund. Sedan 1979 har antalet medlemmar i förbundet ökat från 54 till 71. Med- lemmar finns inom alla Sveriges län och även stadsarkiv och landsarkiv är medlemmar till de delar de omfattar arkiv av detta slag.

F öreta gsarkiv

På denna sektor saknas den framgångsrika utbyggnad av ett regionalt nät av arkivinstitutioner som ägt rum på föreningssidan. Under de senaste tjugo åren har viktiga insatser gjorts av bl.a. landsarkiven för att rädda hotade företags- arkiv. Vissa regionala satsningar har gjorts där företag, kommuner, landsting och staten samfinansierat arkivinstitutioner för företagsarkiven. Så har skett för Värmland, Norrland (utom Västerbotten), Stockholmsregionen och Örebroregionen. För närvarande finns sju institutioner varav flera relativt ny- startade eller med mycket blygsam verksamhet. Ett flertal större koncerner i landet har tagit ett stort ansvar för arkiven inom verksamheten, bl.a. Sveriges Radio, Dagens Nyheter, Stora, SCA, Volvo, Johnsonkoncemen och Skandi- naviska Enskilda banken. Det rör sig om storföretagens arkiv, men för den stora del som utgörs av mellan— och småföretag är läget bekymmersamt. Arkivens storlek, företagens relativa ointresse att bidra ekonomiskt, konkurs- arkiven som ingen vill betala för, det enorma och i stort sett oreglerade in— formationsflöde som finns hos företagen är exempel på de problem som finns. Internationalisering, strukturomvandlingar och nedläggningar är andra problem.

I detta läge har Riksarkivet tagit initiativ till aktionen ”Rädda företagsarki- ven”. En referensgrupp har bildats och som en huvuduppgift har utbygg- naden av ett nät av regionala depåer för företagens arkiv fastställts. Ett första konkret resultat av detta arbete blev inrättandet av ett nytt företagsarkiv i Sörmland i maj 1995.

Riksarkivets nämnd för enskilda arkiv fördelar allt statligt stöd till enskild arkivverksamhet i landet. Fr.o.m. 1991/92 fördelas ett särskilt stöd till existe- rande företagsarkiv i olika former. Nämnden har under 1990—talet prioriterat företagsarkivfrågorna, något som kan förutses bestå.

Övriga enskilda arkiv

Ett nät av institutioner tar emot person-, släkt- och gårdsarkiv (RA, Landsar- kiven, KB, universitetsbibliotek, länsbibliotek, länsmuseer m.fl.). I stort finns en etablerad och fungerande arbetsfördelning. Riksarkivets national- register över enskilda arkiv har sedan 1960-talet systematiskt samlat in upp— gifter om dessa arkiv och deras förvaring, också privat sådan. Genom datoriseringen av Nationalregistret finns uppgifterna nu sökbara i den Nationella arkivdatabasen. Resursproblem finns genom att ingen vill betala för de insatser som krävs för att ta hand om dessa arkiv. Andra problem är det stora antalet privatförvarade arkiv. RA gör genom sitt Nationalregister en satsning fr.o.m. 1995 för att lokalisera värdefulla enskilda arkiv av denna typ i privat ägo. Andra problem knyter sig till fideikommissen och avvecklingen av dessa som bl.a. berör många värdefulla godsarkiv.

13.2.3. Övriga verksamheter inom arkivsektorn

Till arkivsektom kan utöver de regelrätta arkiven också av olika skäl räknas vissa verksamheter av något avvikande karaktär. Det är fråga om tre huvud- typer, för det första institutioner som har ett laggrundat bevarandeansvar för en speciell form av information, ex. ljud- och bildupptagningar, för det andra institutioner som bedriver en aktiv insamlingsverksamhet av information som bevaras i arkivform och för det tredje sådana som bedriver forskning i publi- ceringssyfte.

Arkivet för ljud och bild

Arkivet för ljud och bild (ALB) har till uppgift att bevara och tillhandahålla ljud- och bildupptagningar för forskningsändamål. Verksamheten startade 1979 och vilar på den lag om pliktexemplar som riksdagen antog 1978. I princip är det tre huvudgrupper som omfattas av lagen, nämligen radio- och tv-sändningar, biograffilm samt videogram och fonogram. ALB ska även in- ventera och samla bild- och ljudinspelningar som inte faller under pliktex- emplarslagen.

Även om många av ALB:s arbetsuppgifter — registrering, vård och beva- rande m.m. är likartade de som finns vid andra arkivinstitutioner, är ALB inte något arkiv enligt gängse arkivteoretisk terminologi. Då huvuduppgiften är att samla publicerat eller offentliggjort material står ALB närmare funk- tionerna hos ett nationalbibliotek än hos ett nationalarkiv.

Avsikten vid ALB:s tillkomst var att ljud- och bildupptagningar nu syste— matiskt skulle samlas in och bevaras för framtiden på samma sätt som allt tryck hade bevarats hos Kungl. biblioteket sedan 1661. Ambitionsnivån var således i princip ett totalt bevarande av tv— och radiosändningar, utbudet på de svenska biograferna samt den svenska produktionen av videogram och fono- gram.

Sedan 1979 har ljud- och bildutbudet i hög grad förändrats. Sveriges Ra- dios monopol på etersändningar har upphört. Nya distributionsformer som närradion, den lokala reklamradion, tv-sändningar via satellit och multimedier har tillkommit. År 1991 ändrades pliktexemplarslagen så att även dessa nya medieformer omfattades. För de lokala tv- och radiosändningarna gäller dock leveransplikten endast ett urval om högst fyra veckor per år.

ALB:s samlingar växer med flera hundra tusen timmar varje år. Det sam- manlagda beståndet uppgår för närvarande till mer än två miljoner timmar med inspelat ljud och rörliga bilder.

Från 1989 har ALB också till uppgift att redovisa den svenska utgivningen av fonogram genom att årligen ge ut en svensk nationaldiskografi - Svensk fonogramförteckning. Dessutom har ALB ambitionen att retrospektivt doku- mentera den äldre skivproduktionen. Det sker från och med 1995 med stöd

från Riksbankens jubileumsfond inom ramen för forskningsprojektet ”Den svenska grammofonskivans historia”.

Om pliktexemplaren ska kunna hållas tillgängliga i framtiden, måste det finnas tekniska möjligheter att återvinna informationen på banden och kasset— terna i ALB:s samlingar. Det råder i dag stor osäkerhet om beständigheten hos ljud- och videoband. Även om banden är intakta innebär den snabba tek- niska utvecklingen framför allt den korta livslängden hos dagens videosys- tem — att den framtida tillgängligheten är i fara. För att undersöka lämpliga metoder för att långsiktigt säkra bevarandet av elektroniska dokument bedri- ver ALB ett utredningsarbete tillsammans med Kungl. biblioteket och Riks- arkivet.

Av upphovsrättsliga skäl är ALB:s samlingar endast tillgängliga för forskningsändamål. Annat utnyttjande kräver särskilt tillstånd från upphovs- männen i varje enskilt fall. Utanför Stockholm har ALB upprättat ett antal fjärrlåneställen för närvarande 30 st vid högskole— och länsbibliotek samt vid vissa vetenskapliga institutioner. ALB godkänner även andra än universitets- anknutna forskare. Författare, journalister samt konstnärligt verksamma inom film, teater, musik och dans kan också få tillgång till ALB:s samlingar.

Språk- och folkminnesinstitutet

Språk- och folkminnesinstitutet (SOFI), tidigare Dialekt— och ortnamnsarkivet med svenskt visarkiv (DOVA), består av ett antal dokumentationsarkiv som numera är åtta till antalet. Fyra av arkiven finns sedan 1993 samlade tillsam- mans med landsarkivet i nybyggda Arkivcentrum i Uppsala.

DOVA bildades 1970 genom sammanslagning av fyra arkiv — Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala, Ortnamnsarkivet i Uppsala, Dialekt- och ort- namnsarkivet i Lund samt Svenskt Visarkiv. Redan 1971 utökades DOVA med ytterligare ett arkiv, Dialekt-, ortnamns— och folkminnesarkivet i Umeå. Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Göteborg införlivades med DOVA 1974 även om den folkloristiska delen av arkivet inte tillfördes förrän fem år senare, De båda mångåriga forskningsprojekten ”Ordbok över svenska dialekter” och ”Ordbok över Sveriges medeltida personnamn" ombildades till arkiv 1984. Avsikten är numera att de då de avslutats ska införlivas under två av de övriga arkiven inom nuvarande SOFI.

De olika arkiven inom SOFI har sin egna historia och verksamheten är grundad inom olika vetenskapliga traditioner och arbetar enligt delvis olika insamlingsprinciper och med varierande registeruppläggning. De bedriver en selektiv insamling med klar forskningsanknytning. Materialet är inte i sig objektiva dokument utan snarast av karaktären styrd information. Till- sammans representerar och dokumenterar de en del av det s.k. ”dolda kultur- arvet”, som med undantag för ortnamnen saknar det lagskydd som i övrigt ut- märker kulturmiljövården. Genom åren har myndigheten haft till uppgift att

samla in, bevara, bearbeta och ge ut material om svenska, samiska och finska dialekter, personnamn, ortnamn, visor, folkmusik, visor och folkminnen. Från 1980-talets början tillkom också uppgiften att dokumentera den svenska jazzens historia.

Målet för SOFI är att på vetenskaplig grund öka kunskaperna om ortnamn, dialekter och folkminnen m.m. i Sverige, samt att vidmakthålla, levandegöra och sprida detta kulturarv. Det betyder att man har uppgifter som närmar sig såväl kulturmiljövårdens som museernas. Samtidigt har det påtalats att verk— samheten vid arkiven avlägsnat sig från den nu aktuella universitetsforsk- ningen, särskilt den moderna etnologin. Detta gäller även språkforskningen och i mindre grad namnforskningen. Avhandlingar och monografier som tidigare publicerades inom ramen för högskolan kan numera publiceras av SOFI. På ortnamnsområdet har man en aktiv uppgift genom det vårdansvar man utövat tillsammans med Lantmäteriverket och Riksantikvarieämbetet. Detta samarbete grundlades under 1970— och 1980-talen i arbetet med fastig- hetsbeteckningsreformen.

Till följd av den mycket varierande historiska bakgrunden för de olika ar- kiven befinner man sig i olika skeden i sin insamlingsverksamhet. Medan in— samlingsverksamheten till arkiven i Uppsala var som mest aktiv för 50 år se— dan arbetar man under 1990-talet med insamlingsverksamhet i Umeå och Lund. Man har emellertid inte identiska perspektiv på insamlandet. Metodo- logiskt arbetar man med få uppgiftslämnare breda enkätundersökningar tillämpas inte alls.

Svenskt biografiskt lexikon

Svenskt biografiskt lexikon (SBL) är inte någon arkivmyndighet men hänförs i statsbudgetsammanhang till arkivsektom.

Syftet med verksamheten är att producera en generalinventering av bety- delsefulla personligheter och deras gärningar under olika skeden av det sven- ska samhällets utveckling. Biografierna ska basera sig på förstahandskällor. Arbetet med biografin inleddes 1917 och sedan 1962 drivs verksamheten som en egen myndighet. Slutresultatet beräknas omfatta 38 band, varav man hit- tills producerat 28. Utgivningstakten är ca ett band vartannat år. Inom SBL beräknar man att utgivningen av biografin ska vara avslutad 2015.

Utnyttjande av modern datateknik har introducerats i biografiproduktionen relativt sent på SBL. De 25 första banden är framställda på helt traditionell väg genom ark i häften sammanfogade till bundna volymer. Först från band 26 förekommer datalagrade artiklar.

13.3. Arkivens bestånd och tillväxt

I Sverige växer arkiven, enligt uppskattningar gjorda på 1980-talet, varje år med 100 000 hyllmeter papper hos den civila statsförvaltningen, med bortåt 50 000 hyllmeter hos kommuner och landsting och 340 000 hyllmeter hos näringslivet. Dessa siffror avser arkivtillväxten före gallring och gäller enbart pappershandlingar. I den moderna arkivbildningen är papper bara en bland flera databärare. Om arkivens samlade informationstillväxt på andra medier kartor och ritningar, fotografier, film och mikrofilm, ljud— och videoband, magnetband, datakassetter, disketter m.m. finns i dag inga säkra uppgifter.

Efter genomförd gallring bevaras i dag i den offentliga förvaltningen högst 20 % av den totala arkivtillväxten — en internationellt sett hög siffra som sammanhänger med de långtgående insyns— och informationskrav som den svenska offentlighetsprincipen uppställer.

Arkivaliebeståndet i de offentliga arkiven har mellan 1978 och 1991 ökat med närmare 100 hyllkilometer. Ökningen fördelar sig emellertid mycket olika på de olika arkiven.

Diagram [3.3.1 Arkivbestånd i 1 OOO-tal hyllmeter vid olika typer av offentliga arkiv.

Antal 1 000 hyllmeter 250 200 ' Riksarkivet 150 D Krigsarkivet 100 . Landsarkiven samt depåer i Stockholm och Malmö 50 0

1978 1982 1987 1991

Källa: Tabell 13.3. la

13.4. Utnyttjande av arkiven

Arkivinstitutionema för statistik över antalet besök, framtagna originalvoly- mer och antalet svar på brev från skilda frågeställare. Däremot saknas uppgif- ter om hur många nyttjare eller besökare de svenska arkiven har, vilka som

forskar i arkiven eller över vilka arkivserier som används. Det är därför svårt att tillräckligt kvantifiera förändringar i efterfrågan både inom den offentliga sektorn och inom den enskilda. Det är emellertid fier nyttjare än vad som framgår av följande statistik genom att arkiven också delvis blir tillgängliga för släktforskare via inlån av mikrokort till folkbiblioteken. Det var 1988/89 1 % av befolkningen som uppgav att de besökt biblioteket i ett sådant ärende. Svensk Arkivinformation i Ramsele (SVAR) lånade det året ut 136 000 mik- roarkivalier — de fiesta till folkbiblioteken. Två år senare hade siffran ökat till 233 000 mikrokort varav 207 000 mikrokort lånades till folkbiblioteken.

Utlåningen har fortsatt att öka med drygt 10 % per år och uppgick 1993/94 till över 280 000 kort. Mikrokorten kan också köpas styckevis och försäljningen har vissa år varit mycket stor i takt med att ny information till- handahållits på kort.

Diagram 13.4.1 Antal ] OOOforskarbesök i olika typer av offentliga arkiv.

Antal 1 000 forskarbesök

7 0 60 5 0 I Riksarkivet 40 E! Krigsarkivet 30 . Landsarkiven samt depåer i Stockholm 20 OCh Malmö 10 0

1973 1976 1978 1982 1987 1991

Källa: Tabell 13.4.1a

Vid landsarkiven är bilden varierande. Störst antal besök har landsarkivet i Göteborg som liksom RA haft en besöksnivå mellan 15 000 och 20 000 be- sök årligen.

Det stora antalet arkivaliska enheter distribueras numera via moderna sök- medier. Det innebär att antalet framtagna arkivaliska enheter efter ett antal års ökningar har genomgått en minskning under de senaste åren.

Riksarkivets och landsarkivens gemensamma ADB-baserade sökregister heter ARKIS. Registret är en del av ett ännu större och mera övergripande in- formationssystem, den Nationella Arkivdatabasen, som i sin tur är tänkt att ingå i INTERNET. Den Nationella arkivdatabasen innehåller information som

sammanställts från Nationalregistrets REA-databas samt regionala och lokala arkivdatabaser. Men också slagkraftigare, enklare former av information har varit av nöden och därför har det utarbetats en serie handledningar med den gemensamma titeln "Hitta 1". Vissa av broschyrerna, som den om mantals- längderna, har haft en strykande åtgång.

Diagram 13.4.2 Antal 1 000 framtagna arkivaliska enheter vid olika typer av offentliga arkiv.

Antal 1 000 framtagna arkivalier 450 400 350 300 ' Riksarkivet 250 El Krigsarkivet 200 . Landsarkiven samt 150 depåer i Stockholm och Malmö 100 50 0

1973 1976 1978 1982 1987 1991

Källa: Tabell 13.4.2a

Antalet arkivalier som tas fram per besök har således kraftigt kunnat min- skas tack vare bl.a. mikrokorten. Denna bild är särskilt tydlig vid det flitigt utnyttjade landsarkivet i Göteborg som i början av 1990-talet redovisar bara 20 % av det antal framtagna arkivalier som man bokförde 1976.

Den lokalhistoriska forskningen har under de senaste åren lockat många amatörforskare. I synnerhet landsarkiven kan påvisa, att detta utgör en av de allra största förändringarna för de statliga arkivmyndighetema, när det gäller folkbildningsinsatser. Ett samarbete mellan landsarkiven, amatörforskare samt universitets- och högskoleanknutna forskare har etablerats på flera håll i landet. Inte minst för skolorna utgör detta ett intressant fält, vars möjligheter dock inte uppmärksammats i någon högre grad.

Intresset hos bredare grupper i samhället för att använda arkiven, främst då deras individorienterade material kan avläsas inte bara i antalet besök och an- tal framtagna volymer utan också i ett ökande antal kurser i släkt— och hem— bygdsforskning. Kurserna anordnas främst av studieförbunden men hålls också sedan länge av landsarkivens personal. Riksarkivet har under de senas-

te åren givit kurser om ofta efterfrågat material, domböcker och mantalsläng- der, enskilda arkiv m.m.

När det gäller utnyttjandet av arkivmaterial i riksarkivet, har släkt- och hembygdsforskarna ökat stadigt under 1970- och 1980—talen. Utnyttjandet av landsarkivens material har tredubblats sedan 1950—talet. Även om etablerandet av SVAR 1984 har inneburit förändringar, fortsätter användningen av lands- arkivens material på ungefär samma nivå som tidigare.

SVAR:s tillkomst har inneburit, att det rena sökandet efter förfäder och släktingar numera ofta sker med hjälp av mikrokort hos folkbiblioteken och även hemma hos forskaren. Däremot vänder man sig till landsarkiven med förfrågningar i andra materialtyper än kyrkoboksmaterialet eller med mer komplicerade frågeställningar, som kräver tillgång till arkivpersonal och till kompletterande arkivmaterial, som i de flesta fall ännu inte mikrofilmats eller i varje fall inte konverterats till mikrokort. Det mikrofilmade arkivmaterialet når ut och utgör ett rikt underlag också för en mångsidig hembygdsforskning. Mikrokorten skonar också originalhandlingarna från ytterligare förslitning och förstöring.

13.5. Arkivområdets ekonomi

Kostnadsökningen för arkivmyndigheterna har varit kraftig under de senaste decennierna. Samtidigt bör man ha i åtanke att arkiven ständigt ökar i storlek. Trots försök att hålla nere antalet arkivalier är omfattande utökningar av ar- kivmassorna ofrånkomligt i dagens informationssamhälle. Sedan 1993 redo- visas även kostnader för lönebidragsanställd personal under arkivanslagen.

Diagram [3.5.1 Utveckling av anslagen till arkivändamål i I OOO-tals kronor. 1994 års penningvärde.

Antal 1 000 kronor 200 000 ' Riks-Hands- ' arkiven 180 000 160 000 _D—Dialekt-, I/l ortsnamn— och 140 000 / svenskt visarkiv /._—I I I 120 000 / ' Statliga arkiv: 100 000 ./I vissa kost- ./ nader för 80 000 samlingar

60 000 40 000 20 000

—o— Svenskt biografiskt lexikon

. Immigrant-

it

0 ' * * * inst. arkiv- Yi' (N 0 m 0 O N N m V ln rx :x 00 oo 00 00 a ex 0 ox a /dokumenta— ?” 5 ä & *?” & = = ä ä ?r tionsverk- [x !x (* 00 00 00 05 O O) ON ON OxOxOxOchONON oxoxmox samhet .— ______ ._ __ _ _

Källa: Tabell 13.5.1a

13.6. Utbildning och arbetsmarknad Utbildning till arkivarie

Före 1973 fanns ingen utbildning för arkivarier inom ramen för högskolan. Utbildningen hade i princip ägt rum inom ramen för arkivens egen verksam- het. De första åren efter 1973 var utbildningen utformad som en 20—poängs- kurs i arkivkunskap, men har under årens lopp byggts ut och på 1990-talet kan man studera ämnet arkivkunskap upp till 60-poängsnivå på flera orter i landet. Tidigare fylldes studieplatsema av personer med flera år i yrket som arkivtjänstemän, dokumentalister eller museitjänstemän. I dag utbildar man på dessa yrkesinriktade utbildningar också yngre personer utan yrkeserfarenhet från området.

Den yrkesinriktade högskoleutbildningen har betytt mycket för framväxten av en yrkeskår med klarare profil. Den kommunala och enskilda sektorn har anställt många av dem som utbildats på detta sätt. De statliga myndigheterna har också kraftigt utökat antalet utbildade arkivarier. Fortfarande finns dock både statliga myndigheter — inte bara små — samt kommuner och landsting. som saknar utbildad arkivpersonal.

Utöver den akademiska arkivutbildningen ger samtliga sektorer i egen regi eller genom köpta tjänster korta grund- och påbyggnadskurser, avpassade för bestämda ändamål.

Antal anställda vid de statliga arkiven

Tillväxten av arkivbestånden och kostnadsökningen för arkivsektorn avspeg— las också i det ökande antalet anställda vid Riksarkivet och landsarkiven. År 1974 hade dessa sammanlagt 77 anställda finansierade med egna medel, 1984 totalt 210 och 1994 totalt 310 heltidsanställda. Personalökningen har varit störst vid landsarkiven och Riksarkivets andel av den totala personalstyrkan har sjunkit från 60 till 40 %.

Vid arkiven, liksom inom museiväsendet, verkar ett stort antal lönebi- dragsanställda. Uppgifter från 1974 saknas, men budgetåret 1983/84 uppgick de till 190 personer och utgjorde 47 % av den totala personalstyrkan. 1993/94 var antalet 168 heltidstjänster som utgjorde 35 % av personalen.

Arbetsmarknadsåtgärder

Inom arkiven har också åtgärder vidtagits av regionalpolitiska arbetsmark- nadsskäl. Ett tydligt exempel på detta är den verksamhet Svensk arkivinfor- mation (SVAR) bedriver. Verksamheten inrättades ursprungligen 1977/78 som ett arbetsmarknadsprojekt med beredskapsarbete där arkivalier filmades till mikrokort och register över arkivhandlingar upprättades. Vid SVAR är numera 89 personer verksamma.

13.7. Sammanfattande iakttagelser

Om man tidigare kunnat räkna med att varje slag av informationsbärare hade hundratals eller i varje fall tiotals års livslängd, innebär den explosionsartade tekniska utveckligen i många fall bara enstaka års varaktighet. Men å andra sidan är tekniken som gjord för att utnyttjas i arkiv genom möjligheterna att snabbt hantera stora informationsmängder.

För närvarande tyder de flesta prognoser på att tillväxten av arkivens yttre volym har avstannat, om också på en hög nivå. Mängden arkivinformation tillväxer däremot snabbare än någonsin. Den ofantliga tillväxten av informa- tionsmängden döljs genom den allt större packningsgraden för olika elektro- niska medier. Ett allt större och viktigare problem är hur man på bästa sätt lyfter fram och bevarar den för forskning och samhälle mest väsentliga in- formationen.

Genom 1991 års arkivlag har ansvarsförhållandena mellan de arkivbildan— de myndigheterna och arkivmyndighetema blivit klarare. Myndigheterna har det fulla ansvaret för sina arkiv, medan arkivmyndighetemas insatser ska in— skränka sig till tillsyn och rådgivning. Insatser som går utöver dessa uppgif- ter kan utföras mot betalning. Att arkivbildande myndigheter ska betala kost- naderna för leverans, förvaring, vård och tillhandahållande av arkivhand- lingar tillhör också det nya i hanteringen.

Genom arkivlagen har kraven skärpts när det gäller att arkiven är organise- rade så att rätten att ta del av allmänna handlingar underlättas samt att det finns god information om innehållet i arkiven.

Ett problem inom arkivområdet är den successivt minskade räckvidden för arkivlagstiftningen. Samhällsförändringama medför att dokumentationen om viktiga samhällsområden efter hand lämnas utan det skydd som arkivlagstift- ningen ger. Inom staten medför bolagisering och privatisering att informatio- nen om delar av samhällets infrastruktur, däribland vägar, järnvägar, skog- och andra naturtillgångar samt energiproduktionen, inte längre kommer att skyddas och kunna göras tillgänglig med hjälp av offentlighets- och arkiv- lagstiftningen. I samband med bolagisering av kommunala verksamheter har man uppmärksammat problemet, vilket medfört att kommunala bolag i fort- sättningen kommer att lyda under arkivlagstiftningen. Stora delar av statens verksamhet bolagiseras dock utan att följderna på offentlighets- och arkivom- rådet klarlagts och eventuellt följts upp med kompletterande lagstiftning.

Genom privatisering kommer verksamheter som tidigare avsatt statligt och kommunalt reglerade arkiv att i fortsättningen bara behöva efterleva de ur of- fentlighetsprincipens och forskningens synpunkt mindre förmånliga reglerna för enskilda arkiv. Om lagstiftningen inte kan råda bot på detta förhållande genom att utsträcka offentlighets- och arkivlagstiftningen till de bolagiserade och privatiserade områdena, blir det av synnerlig vikt att behandlingen av ur samhällets och forskningens synpunkt viktiga enskilda arkiv uppmärksam- mas på annat sätt.

Arkivinstitutionemas första och mest elementära uppgift är att skydda ori— ginalen och garantera informationens äkthet. Den andra uppgiften är att föra ut och aktivt förmedla informationen till en bred, historiskt och politiskt in- tresserad allmänhet. Detta ställer arkiven inför ett praktiskt dilemma därför att användningen av arkiven skadar och sliter på materialet. Kopieringsteknikens landvinningar ger i dag goda möjligheter att överbrygga denna intressekon- flikt.

Arkivens roll i kulturlivet i vid mening har förstärkts under de senaste de- cennierna. Den enskildes intresse och ansträngningar, när det gäller att söka sina egna och anhörigas rötter, har vuxit till en folkrörelse. Hembygdsforsk- ningen har funnits länge men växt betydligt i omfattning under senare år lik- som den socialhistoriskt inriktade amatörforskning, som utom offentligt, rent individorienterat material använder företagsarkiv och andra enskilda arkiv-

bildares information. Sven Lindqvist har med sin bok "Gräv där Du står" motiverat åtskilliga amatörforskare till att utnyttja arkiven.

Mycket har åstadkommits för att förändra arkiven från den slutna lärda- verkskaraktären till institutioner med en bredare kontaktyta mot samhället. Arkivpropositionens målsättning om ökat tillhandahållande och kulturmålet är snarast en bekräftelse på en redan befintlig anda hos arkivmyndigheterna. Målet att tillgängliggöra arkiven har funnits levande från början i den moderna arkivverksamheten. Den har endast under en period kommit i skymundan för den aktiva rationaliseringsverksamheten ute hos den offentliga förvaltningen för att tillgodose tryckfrihetsförordningens föreskrift om insyn och för att be- mästra de ökande arkivströmmama.

Arkiven behöver dock göra mer för ett aktivt tillhandahållande av arkiven med utgångspunkt från användarna. Detta har hittills inte skett på ett samlat och målmedvetet sätt. Att hitta i arkiven har hittills varit en konst för specialis- ter: arkivarier och akademiska forskare. Jämfört med biblioteken, som tack vare sitt homogena material kommit långt i god sökningsservice åt allmän- heten, ligger arkiven efter.

Utvecklingen av en nationell arkivdatabas och av olika Sökverktyg har en strategisk betydelse. Beståndsöversikter och upprättande av datorstödda be- ståndsregister behöver fullföljas för att levandegöra och bygga upp kunskap om de egna bestånden.

Arkiven är en till stora delar ännu outnyttjad potential inom kulturområdet. Men tillsammans med bibliotek och museer ger arkiven en möjlighet till aktiv och levande kulturverksamhet.

mill! läg-JM lik-duman:

m.m -WUWW- "l'lJLlllh

' ,:M'M'hläörcl :” fi:-' 'III'IMH

MMWEQHII u. man

[nu 'Wdrhi-mllluhllh unbwihmllåhw sem-nam; rill-m

. ..,1'5. I"':|.l Multivan

14. Museer och utställningar

Museiområdet karaktäriseras av att

— många människor anger att de är intresserade av museer och går på museer, — publiksiffrorna varierat betydligt över 20-årsperioden både totalt och för enskilda museer, — det svenska museiväsendet omfattar mellan 200 och 700 institutio- ner beroende på hur man definierar ett museum, — ca 1 600 hembygdsföreningar därutöver förfogar över ca 1 000 föremålssamlingar eller äldre byggnader, — museernas inriktning domineras av kulturhistoria och i andra hand av konst. Få museer har huvudinriktning på naturvetenskap och teknik,

— nya typer av museer som arbetslivsmuseer och ekomuseer har växt fram under de senaste decennierna,

— museiområdet uppbär betydande offentligt stöd framför allt från staten, — museerna och särskilt länsmuseema stärkts väsentligt under perio— den, samverkan inom museiområdet är under utveckling.

Museiområdet är det verksamhetsområde som har den mest mångsidiga och komplexa institutionsstrukturen. Vi inleder därför med en översikt över den. Här tar vi också upp den utveckling av struktur och samverkan som skett sedan 1974 och den kritik av kvarstående brister som finns och som bl.a. förts fram av Museiutredningen.l Frågan om kulturmiljövården be- handlas i kapitel 15

14.1. Museistrukturen

Museerna upprätthåller, tills