SOU 2002:95
Forskarrapporter till Säkerhetstjänstkommissionen
Förord
Säkerhetstjänstkommissionen tillkom vid en tidpunkt då olika forskare, framför allt historiker och statsvetare, inlett arbeten med projekt som låg nära kommissionens uppdrag. Flera av dessa projekt hade påbörjats inom ramen för det forskningsprogram om svensk militär underrättelse- och säkerhetstjänst som Humanistisksamhällsvetenskapliga forskningsrådet på regeringens uppdrag utlyst i februari 1998. Genom att anställa några av forskarna som experter kunde kommissionen tillgodogöra sig deras kunskaper och kompetens och ge dem möjlighet att arbeta med fri tillgång till det relevanta källmaterialet. Resultatet av deras arbete publiceras som bilagor till kommissionens betänkande. Rapporterna har föredragits för och diskuterats i kommissionen. Författarna svarar dock själva för sakinnehållet. Det är med andra ord respektive författares analyser, tolkningar och slutsatser som presenteras i rapporterna. Vidare publiceras som bilagor till kommissionens betänkande ett antal rapporter som författats inom kommissionens sekretariat och av enskilda kommissionsledamöter.
Gunnar Brodin Ordförande i Säkerhetstjänstkommissionen
SOU 2002:95 Forskarrapporter till Säkerhetstjänstkommissionen
5
Innehåll
Ulf Bjereld: Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980.
1 Introduktion...............................................................13
2 Uppgiften ..................................................................16
3 Den palestinska terrorismen.........................................20
4 Sverige och Palestinafrågan.........................................23
5 Den svenska Palestinarörelsens framväxt.......................29
6 Övervakarnas hotbilder................................................34
6.1 Hotbild I: Terroraktioner i eller mot Sverige.........................37
6.2 Hotbild II: Sverige som bunkringsplats för terrorister .........40 6.3 Hotbild III: Enskilda svenskar som understödjer terroristisk verksamhet ............................................................40
7 Övervakningens utformning .........................................44
8 Post- och telefonkontroll av svenska Palestinaaktivister ...................................................................50
9 Enskilda ärenden........................................................61
9.1 Gunnar Ekbergs bombhot av flygplan....................................61
9.2 Attentatet mot Omar Sufan ....................................................70 9.3 Sammansvärjningen mot Ben Gurion .....................................76
9.4 Tjörn-ärendet............................................................................79
Forskarrapporter till Säkerhetstjänstkommissionen SOU 2002:95
6
9.5 Shahak-affären ......................................................................... 81 9.6 Björnidet................................................................................... 83
9.7 Registrering av deltagare i TV-programmet Pejling.............. 84 9.8 Registrering av deltagare i ungdomsledarutbildningsresa..... 85
10 Utvärdering och slutsatser ...........................................87
10.1 Sammanfattning....................................................................... 93
Referenser .........................................................................98
Jakob Gustavsson: Hemliga tjänster och det öppna samhället.
1 Inledning .................................................................101
2 Vad säger den statsvetenskapliga demokratiteorin?.......105
3 Hur bör väktarna vaktas?............................................109
4 Tillämpas detta i praktiken? .......................................114
4.1 Kanada .................................................................................... 115 4.2 Storbritannien ........................................................................ 119
4.3 Sverige .................................................................................... 123 4.4 Vad bör göras? ....................................................................... 130
Referenser .......................................................................133
SOU 2002:95 Forskarrapporter till Säkerhetstjänstkommissionen
7
Thomas Jonter: Det amerikanska spåret. En undersökning av IB:s bildande och eventuella kopplingar till USA.
1 Inledning.................................................................135
1.1 Stämmer denna förklaring?....................................................137 1.2 Rapportens syften och frågeställningar ................................137
1.3 Arkivbilden och periodiseringar............................................138
2 USA:s exportkontrollpolitik 1940-1972: en kort bakgrund .................................................................140
3 USA:s militära exportkontroll och Sverige (perioden 1948-1953) ............................................................143
3.1 Sammanfattning: Perioden 1948-1953..................................148
4 De svenska förfrågningarna om ökad krigsmaterielimport kommer igång (perioden 1954-1958) .....................................................................149
4.1 Sammanfattning: Perioden 1954-1958..................................171
5 Förhandlingar inleds (perioden 1959-1962)................173
5.1 Sammanfattning: Perioden 1959-1962..................................178
6 Perioden 1963-1973................................................179
7 Slutsatser ................................................................185
Källor och litteratur ..........................................................188
Forskarrapporter till Säkerhetstjänstkommissionen SOU 2002:95
8
Lars Olof Lampers: Sjukhusaffären i Göteborg 1975
1 Inledning .................................................................193
2 Hösten 1974 - säkerhetspolisen behöver hjälp.............195
2.1 ”Vänta nu, jag känner kanske någon som skulle
passa….” ................................................................................. 196
2.2 Facket reagerar över Lindqvists anställning......................... 197
2.3 Februari 1975 - Jan Lindqvist kommer i kontakt med säkerhetspolisen..................................................................... 198 2.4 Det mystiska stickhålet i gummibälgen ............................... 199
2.5 Lindqvists första uppdrag för säkerhetspolisen................... 202 2.6 Tjörn-ärendet......................................................................... 203
2.7 Mitt upp i alltihop - Leif Andersson träffar IB-folk ........... 204 2.8 Jan Lindqvists sista uppdrag för säkerhetspolisen............... 205
2.9 Spelet är förlorat .................................................................... 205
3 Avslöjandet och dess följder.......................................207
3.1 Saken skall utredas................................................................. 209
3.2 Krav på nya utredningar ........................................................ 213 3.3 Efterspelet .............................................................................. 216
4 Avslutning................................................................222
SOU 2002:95 Forskarrapporter till Säkerhetstjänstkommissionen
9
Lars Olof Lampers: Värnpliktskonferensen i Örebro 1972.
1 Bakgrund.................................................................225
2 Förhistorien .............................................................227
3 Förloppet.................................................................228
3.1 Den 22 mars 1972 – första konferensdagen..........................228 3.2 Den 23 mars – andra konferensdagen. Tumultet utbryter ...................................................................................229
3.3 Senare på kvällen……….........................................................232
3.4 Morgonen den 24 mars 1972 .................................................234 3.5 JO anländer – Bo Westins presskonferens ...........................237
3.6 Måndagen den 27 mars...........................................................238 3.7 Holmér och Persson till justitiedepartementet den 4 april………………………………………………………......239 3.8 Den fortsatta händelseutvecklingen......................................241
4 JO:s utredning..........................................................245
5 Register och personuppgifter förstörs..........................250
6 Slutsatser ................................................................255
6.1 Varför skulle konferensen övervakas? ..................................255 6.2 PkK och HT 16 ......................................................................259
6.3 Beslutet att dölja SÄPO:s inblandning .................................259 6.4 Planskisserna...........................................................................260
6.5 Gallringen av register m.m.....................................................261 6.6 Uppgifter lämnade till JO m.m. ............................................261
6.7 Frågan om åsiktsregistrering vid konferensen .....................261
Forskarrapporter till Säkerhetstjänstkommissionen SOU 2002:95
10
Bilaga 1: Planskisserna.....................................................263
Källor och litteratur ..........................................................265
Lars Olof Lampers: Överskottsinformation från telefonavlyssning.
1 Inledning .................................................................267
2 Begreppet ”överskottsinformation” m.m. .....................269
3 Avlyssningen av det kommunistiska partikomplexet ......272
3.1 Inledning ................................................................................ 272 3.2 Telefonavlyssningarna och överskottsmaterialet................. 273
3.3 Övriga riket............................................................................ 280 3.4 Avlyssningarnas längd ........................................................... 282
3.5 Hanteringen av telefonkontrollmaterialet inom säkerhetspolisen..................................................................... 282
4 Avlyssningen av FNL/KFML-komplexet 1968-1975 ......288
4.1 Telefonkontrollerna............................................................... 288
4.2 Överskottsmaterialet............................................................. 290 4.3 Övrigt om avlyssningen av FNL/KFML/SKPkomplexet............................................................................... 296
4.4 Avslutning.............................................................................. 296 4.5 Avlyssningen av SKP 1977 - 1978......................................... 297
5 Avlyssningen av KFML(r) i Stockholm .........................300
5.1 Telefonkontrollen.................................................................. 300
SOU 2002:95 Forskarrapporter till Säkerhetstjänstkommissionen
11
5.2 Överskottsmaterialet .............................................................301 5.3 Avslutning...............................................................................301
6 Avlyssningen av KFML(r) i Göteborg ...........................302
6.1 Telefonkontrollerna ...............................................................302 6.2 Överskottsmaterialet .............................................................303
6.3 Avslutning...............................................................................304
7 Avlyssningen i samband med IB-affären 1973 - 1974..305
7.1 Inledning.................................................................................305 7.2 Telefonavlyssning inleds........................................................308
7.3 Insamlandet av överskottsinformation .................................311 7.4 Slutsatser.................................................................................315
8 Diverse avlyssningar som genererat överskottsinformation................................................318
9 Nyttjande av överskottsinformation i samband med personalkontroll........................................................322
9.1 Inledning.................................................................................322 9.2 ”Stenberg”...............................................................................323
9.3 Åke Norström........................................................................324 9.4 Staffan Ehnebom....................................................................325
9.5 Torsten Leander .....................................................................326
10 Överskottsinformation som grund för nyregistrering ......329
11 De statliga utredningarna ..........................................331
11.1 Inledning.................................................................................331 11.2 JK:s utredning om telefonkontroll och överskottsinformation 1978 ..................................................331
Forskarrapporter till Säkerhetstjänstkommissionen SOU 2002:95
12
12 Sammanfattning .......................................................336
BILAGA 1: Närmare beskrivning av överskottsakter,
aktuella under avlyssningen av SKP-komplexet ............338
Källor och litteratur ..........................................................350
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
13
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
av Ulf Bjereld
1 Introduktion
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen blev en central politisk stridsfråga i samband med att den s.k. IB-affären rullades upp våren 1973. IB-avslöjarna - Peter Bratt och Jan Guillou - kunde peka på flera spektakulära och kanske också olagliga inslag i hur underrättelse- och säkerhetstjänsten IB agerat gentemot svenska medborgare som stödde palestiniernas sak i Mellanösternkonflikten. IB hade t.ex. genom Gunnar Ekberg en infiltratör i Palestinakommittén i Göteborg. Ekberg hade inte nöjt sig med att inrapportera eventuella hot mot rikets säkerhet från Palestina-aktivisternas sida, menade Bratt och Guillou. Han hade också i högsta grad påverkat händelseutvecklingen, t.ex. genom att uppmana till olagliga handlingar och i mars 1969 själv ringa och bombhota ett israeliskt El Al-flygplan på flygplatsen i Frankfurt.
IB anklagades även för att ha hjälpt den israeliska säkerhetstjänsten Shin Beth med att utföra inbrott hos palestinier boende i Sverige, överlämnat uppgifter till Shin Beth om svenska medborgare samt att indirekt ha hjälpt Shin Beth att skicka en brevbomb till den ledande palestinske företrädaren Omar Sufan, bosatt i Stockholm. Anklagelsepunkterna kan sammanfattas som att övervakningen av Palestinarörelsen i flera avseenden bedrivits på ett olag-
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
14
ligt sätt, varit ineffektiv samt kränkt enskilda människors integritet och rättssäkerhet.1
Den svenska regeringen tog inledningsvis bestämt avstånd från kritiken mot IB och Gunnar Ekbergs verksamhet i Palestinarörelsen. Regeringen menade att flera allvarliga terrordåd kunnat förhindras tack vare de informationer som kommit fram bl.a. genom Gunnar Ekbergs rapporter. I ett särskilt betänkande från riksdagens försvarsutskott (nr 25/1973) listades inte mindre än 38 punkter med exempel på viktiga informationer om Palestinarörelsens verksamhet som Gunnar Ekberg levererat. Informationspunkterna inrymde bl.a. planerade försök att stoppa Israelveckan i Stockholm, försök att utröna det ”sionistiska inflytandet” inom regeringen, planer på utbildning av svenskar och araber för sabotage mot judiska institutioner i Sverige samt uppgifter om att två inom den svenska Palestinarörelsen ledande personer haft uppdrag att för den palestinska organisationen PFLP:s räkning mäta avstånd mellan vissa pelare på Lodflygplatsen i Israel.2 Palestinarörelsen i Sverige förnekade bestämt sanningshalten i de uppgifter som presenterades i försvarsutskottets betänkande.
Debatten om IB och de svenska Palestina-aktivisterna har sin bakgrund i den palestinska befrielserörelsens framväxt under senare delen av 1960-talet. Flera palestinska grupper tvekade inte att använda flygplanskapningar och andra terroraktioner som medel för att nå uppmärksamhet för sin sak. Aktionerna genomfördes såväl i Mellanöstern som på andra håll i världen. Samtidigt bildades i Sverige i slutet av 1960-talet olika Palestinagrupper och Palestinakommittéer till stöd för palestinierna gentemot Israel. Den svenska socialdemokratiska regeringens Mellanösternpolitik var vid den här tidpunkten fortfarande högst Israelvänlig. Det var först i mitten av 1970-talet som PLO och palestinierna fick ökat stöd i den svenska regeringspolitiken.3
IB-avslöjandet innebar att en mängd frågor restes kring hur de svenska säkerhetstjänsterna agerat i samband med övervakningen av Palestinarörelsen. Svaren på frågorna har hittills varit få. I en del avseenden har Peter Bratts och Jan Guillous bild bekräftats. Vi vet t.ex. att Gunnar Ekberg verkligen var IB-agent och verksam inom
1 Gunnar Ekberg verkade också som IB:s agent i KFML, i FNL-grupperna och i Svensk-
kinesiska vänskapsförbundet. Se t.ex. Folket i Bild/Kulturfront nr 9, 10 och 17 år 1973 samt Peter Bratts bok IB och hotet mot vår säkerhet s 124-139 (Bratt 1973).
2
Försvarsutskottets betänkande angående den militära underrättelsetjänsten m.m. (nr 25 år
1973). Vänsterpartiet kommunisterna var vid detta tillfälle inte representerat i försvarsutskottet.
3
Se Bjereld (1989).
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
15
en mängd olika vänster- och frontorganisationer, däribland Palestinarörelsen. Ekberg har också medgivit att han verkligen ringde och bombhotade ett El Al-plan på flygplatsen i Frankfurt i mars 1969. Men i många avseenden vet vi desto mindre. Vi vet t.ex. inte motivet bakom Ekbergs bombhot. Var det ett försök att desavouera den svenska Palestinarörelsen, att uppegga den till våldsamma och olagliga aktioner? Eller var det, som Gunnar Ekberg själv påstår, ett nödvändigt ont eftersom han övertalades att ringa och bombhota av en ledande palestinier och inte vågade neka av rädsla att avslöjas som agent? Vilken typ av uppgifter inrapporterade Ekberg till IB? Hur hanterade IB därefter dessa uppgifter? Vilka åtgärder vidtog IB och SÄPO gentemot den svenska Palestinarörelsen, vid sidan av Ekbergs verksamhet? Hur lagliga och hur ändamålsenliga var dessa åtgärder?
Svaren på dessa frågor är otvivelaktigt av betydelse för Säkerhetstjänstkommissionens uppdrag att kartlägga och granska de svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddande verksamhet när det gäller hot som härrör ut inrikes förhållanden. Med författningsskyddande verksamhet menas säkerhetstjänsternas kartläggning av svenska politiska ytterlighetsorganisationer och grupperingar som har bedömts utgöra eller kan komma att utgöra ett hot mot rikets säkerhet.4
Säkerhetstjänsternas verksamhet i en demokrati utspelar sig alltid i spänningsfältet mellan å ena sidan demokratins krav på öppenhet och medborgerliga rättigheter och å andra sidan säkerhetstjänsternas strävan efter sekretess och omsorg om landets säkerhet. I denna studie vill jag utifrån den övergripande problematiken kring spänningen mellan demokratisk öppenhet och nationell säkerhet försöka bringa klarhet i vad som egentligen hände i samband med övervakningen av den svenska Palestinarörelsen under 1960- och 1970-talen. Jag vill beskriva vilka åtgärder som övervakningsorganen vidtog gentemot den svenska Palestinarörelsen, vilken typ av sak- och personuppgifter som samlades in och hur dessa uppgifter därefter hanterades. Jag vill genom att analysera säkerhetstjänsternas hotbild, motiv och rutiner försöka förklara deras agerande gentemot den svenska Palestinarörelsen under dessa år. Därutöver vill jag utvärdera säkerhetstjänsternas agerande gentemot den svenska Palestinarörelsen med avseende på rättssäkerhet och på agerandets effektivitet.
4 Se Direktiv 1999:26: Kommission för granskning av de svenska säkerhetstjänsternas för-
fattningsskyddande verksamhet.
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
16
2 Uppgiften
Föreliggande studie utgör ett forskningsuppdrag utfört för Säkerhetstjänstkommissionen (dir. 1999:26, prop. 1998/99:140, 1999/ 2000:KU4), i syfte att utgöra en del av underlaget för kommissionens betänkande. Forskningsuppdraget består i att kartlägga och granska de svenska säkerhetstjänsternas verksamhet med avseende på övervakning av den svenska Palestinarörelsen, med särskild koncentration på åren 1965-1980. Studien skall bl.a. beskriva övervakningens omfattning, vilka person- och sakuppgifter som bedömts vara relevanta samt vilka metoder som använts för insamling av uppgifterna. Därutöver syftar studien till att belysa frågor kring övervakarnas hotbild och prioriteringar, övervakningsorganens relationer till statsmakten samt huruvida uppgifter om svenska medborgare utlämnats till främmande makt.
Flera skäl har legat till grund för min avgränsning av undersökningsperioden till åren 1965-1980. Merparten av de kontroversiella och omtvistade händelserna kring övervakningen av Palestinagrupperna ägde rum under dessa år. Den palestinska befrielserörelsen växte sig stark i slutet av 1960-talet och deras användande av terrorn som politiskt vapen kulminerade under första hälften av 1970talet. Den svenska Mellanösternpolitiken förändrades kraftigt i mitten av 1970-talet. Fram till 1974 betraktades Palestinakonflikten som en konflikt mellan Israel och de arabiska staterna, där skuldbördan till stor del lades på den arabiska sidan. Palestinierna sågs som en flyktinggrupp och tillskrevs ingen egen roll i konflikten. Från och med 1974 sågs konflikten i stället som en nationell konflikt, mellan Israel och det palestinska folket. Kritiken mot Israel ökade och palestiniernas rätt till statsbildning erkändes. Slutligen finns det också ett pragmatiskt skäl till den tidsmässiga avgränsningen. Jag har till mitt förfogande för forskningsuppgiften haft tre månaders heltidsarbete, fördelat på sex månader halvtid under perioden 1 september 2000 till 28 februari 2001. Det har då förefallit mig rimligt att koncentrera arbetsinsatsen på de här aktuella åren. År 1980 är ingen absolut slutgräns. I något enskilt fall har jag valt att föra händelseutvecklingen fram ytterligare något år in på 1980talet.
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
17
Materialet har i första hand hämtats från SÄPO:s samt från den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten MUST:s arkiv. Jag har haft fri tillgång till de register och till det arkivmaterial som behövts för forskningsarbetet. Inte vid något enskilt tillfälle har jag nekats eller mött motstånd när jag begärt ut olika handlingar.
I SÄPO:s arkiv har materialet i huvudsak hämtats ur serien ”Kampen mellan araber och judar i Främre Orienten” som jag gått igenom i sin helhet för perioden 1965-1980. Rapporteringen kring den svenska Palestinarörelsen har under dessa år inte samlats i några egna akter, utan legat inbladad i denna serie.5 Jag har dessutom gått igenom ett hundratal personakter (i huvudsak rörande svenskar aktiva i Palestinarörelsen samt palestinier verkande i Sverige), SÄPO:s s.k. månads- och kvartalsrapporter samt Gunnar Ekbergs enskilda rapporter.6 Ur MUST:s arkiv har jag gått igenom den s.k. Ö IV-serien ”Handlingar rörande säkerhetsunderrättelsetjänst”.7Avslutningsvis har jag haft tillgång till Säkerhetstjänstkommissionens förhörs- och samtalsuppteckningar med bl.a. ledande politiker, militärer, poliser och aktivister. Med några undantag, som jag återkommer till längre fram i texten, är det min bedömning att det samlade materialet utgör en god grund för att genomföra forskningsuppgiften.
I texten har jag valt att vid olika tillfällen namnge personer som i någon mening spelat en offentlig roll i politiken och i opinionsbildningen. I övriga fall har jag undvikit att namnge enskilda personer eller valt att ge dem fiktiva namn. Om inget annat uppges, så är det de riktiga namnen som förekommer i texten.
I Säkerhetstjänstkommissionens direktiv stadgas att kommissionen skall granska säkerhetstjänsternas verksamhet med avseende på hot som härrör ur inrikes förhållanden samt att kommissionen inte skall granska den underrättelseverksamhet som avser endast förhållanden utomlands.8 En distinktion skulle således kunna göras mellan säkerhetstjänsternas agerande gentemot å ena sidan svenska medborgare och å andra sidan palestinier boende i Sverige men utan
5
I slutet av 1970-talet börjar SÄPO i viss utsträckning arkivera material om Palestinagrup-
pernas verksamhet i separata akter. Jag har gått igenom även detta material.
6
I SÄPO:s arkiv återfinns dels ett stort antal av Ekbergs rapporter in extenso, dels den s.k.
Ada-serien. Gunnar Ekberg skickade sina rapporter till sin kontaktman som sorterade materialet och sände det vidare till IB:s centrala sektioner i Stockholm, som i sin tur översände det till SÄPO, där det redigerades till s.k. Ada-rapporter.
7
I sökandet efter material har jag haft stor nytta av Evabritta Wallbergs inventeringsrapport
till HSFR gällande den militära underrättelse- och säkerhetstjänstens arkiv 1920-1979 samt av Sören Nilssons ”Kartläggning över de register som har använts inom den militära säkerhetstjänsten”, överlämnad till Försvarets underrättelsenämnd (FUN) 1998-07-03.
8
Direktiv 1999:26.
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
18
svenskt medborgarskap. En sådan uppdelning har dock varit ogörlig, eftersom svenska medborgare i flera fall verkat sida vid sida med personer utan svenskt medborgarskap i de olika organisationerna. Jag har hanterat problemet genom att vid enskilda tillfällen, när det varit av betydelse för förståelsen av säkerhetstjänstens agerande, ange om de enskilda personerna haft svenskt medborgarskap eller ej.
I kapitel tre beskrivs den palestinska terrorismen och de palestinska befrielserörelsernas framväxt och verksamhet i slutet av 1960- och början av 1970-talet. Under dessa år börjar olika palestinska grupper agera med betydligt större självständighet i förhållande till de arabiska staterna än tidigare. Med terrorn som vapen försökte olika palestinska grupper vinna uppmärksamhet och stöd åt den palestinska saken. Avsnittet skall tjäna som bakgrund till analysen av de svenska säkerhetstjänsternas hotbild med avseende på risken att den palestinska terrorismen spreds till Sverige eller på något annat sätt innebar ett hot mot Sveriges nationella säkerhet.
I kapitel fyra presenteras den svenska Mellanösternpolitikens utveckling under efterkrigstiden, med särskild fokusering på åren 1965-1980. I mitten av 1970-talet förändrades den svenska synen på Palestinafrågan så till vida att palestinierna, som dittills i huvudsak betraktats som en flyktinggrupp vars öde man på humanitära grunder kunde beklaga, började ses som ett folk med legitima nationella rättigheter, inklusive rätten till egen statsbildning. Den palestinska organisationen PLO tillskrevs också status av det palestinska folkets mest auktoritativa talesman. Samtidigt började Sverige kritisera Israel i betydligt större utsträckning än tidigare. De svenska säkerhetstjänsternas agerande gentemot Palestinarörelsen kan knappast förstås utan att hänsyn tas till den starkt Israelvänliga svenska politiken som kännetecknade perioden fram till 1973-74.
Kapitel fem skildrar den svenska Palestinarörelsens framväxt och utveckling, främst i slutet av 1960- och början av 1970-talet. Palestinarörelsen lyckades aldrig växa sig tillnärmelsevis så stark som t.ex. FNL-rörelsen. I avsnittet analyseras den svenska Palestinarörelsen omfattning, dess verksamhet och organisation samt dess ideologiska utveckling. Vilken var t.ex. den svenska Palestinarörelsens syn på terrorn och på terrorns legitimitet?
Kapitel sex identifierar de hotbilder som legat till grund för säkerhetstjänsternas agerande. Hur bedömde säkerhetstjänsterna risken för terror mot israeliska/judiska eller palestinska mål i Sverige eller mot svenska mål i utlandet? Dessutom diskuteras hotbilder i form av enskilda svenskar som understödjer terroristisk verksam-
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
19
het eller möjligheten av att terrorister använde Sverige som bunkringsplats.
I kapitel sju redovisas den svenska övervakningens utformning med avseende på omfattning och metoder. I vilken utsträckning användes infiltration, post- och telefonkontroll, inrapportering från demonstrationer och offentliga möten, inbrott m.m.? Vilken typ av person- och sakuppgifter inrapporterades och registrerades? I vilken utsträckning skickades insamlade uppgifter vidare till främmande makt?
I kapitel åtta görs en genomgång av beslut om att genomföra post- och telefonkontroll av enskilda personer verksamma i Palestinarörelsen. Vilken kvalitet uppvisade det underlag som säkerhetspolisen åberopade som grund för sina framställningar om post- och telefonkontroll? Och var besluten om post- och telefonkontroll rimliga, givet det underlag som inlämnats?
I kapitel nio analyseras flera enskilda händelser i samband med säkerhetstjänsternas övervakning av den svenska Palestinarörelsen. En del av dessa händelser har tidigare uppmärksammats och varit kontroversiella, en del av dem har varit okända. Till de tidigare uppmärksammade händelserna hör Gunnar Ekbergs bombhot mot ett israeliskt El Al-flygplan i mars 1969, brevbomsattentaten med den palestinska företrädaren Omar Sulfan i november 1972 samt den påstådda sammansvärjningen mot Israels förre premiärminister Ben Gurion i maj 1969. Bland tidigare ej uppmärksammade händelser kan nämnas att IB-mannen Gunnar Ekberg bombhotade ytterligare ett flygplan och att det bombhotet var i förväg känt och väl förankrat hos IB:s ledning. Jag tänker också kommentera några uppseendeväckande registreringar av enskilda personer på grund av deras deltagande i TV-programmet Pejling 1981 samt registreringen av deltagarna i en kurs för ungdomsledare, som reste till Libanon 1978.
I kapitel tio utvärderas de svenska säkerhetstjänsternas agerande gentemot Palestinarörelsen med avseende på rättssäkerhet och effektivitet. Därefter dras några mer övergripande slutsatser om det svenska övervakningssystemet utifrån spänningen mellan demokratisk öppenhet och nationell säkerhet.
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
20
3 Den palestinska terrorismen
Junikriget 1967 mellan Israel och dess arabiska grannstater slutade i ett förödande nederlag för araberna. På bara sex dagar erövrade Israel Gazaremsan och Sinaihalvön från Egypten, Golanhöjderna från Syrien samt Västbanken från Jordanien.9 Genom ockupationen av arabiska territorier blev Israel geografiskt betydligt mer lättförsvarat än tidigare. Men samtidigt tvingades Israel också hantera omkring en miljon palestinaaraber som befolkade de ockuperade territorierna.
Störst betydelse för den fortsatta utvecklingen fick otvivelaktigt palestiniernas återinträde på den politiska arenan. Alltsedan situationen i området stabiliserats efter 1948-49 års krig i samband med Palestinas delning och den israeliska statens tillkomst, hade palestinierna som självständig aktör spelat en endast perifer roll i konflikten. Som medborgare i Israel eller geografiskt splittrade i olika flyktingläger under arabiska administrationer hade deras möjligheter att agera politiskt varit små. 1950-talets politiska klimat kännetecknades också av en arabisk nationalkänsla där tanken på den arabiska nationen utgjorde en spärr för tanken på palestinierna som ett eget folk med egna nationella aspirationer.
Från 1960-talets början förändras emellertid situationen successivt. Självständiga palestinska gerillagrupper började från arabiskt territorium i ökad utsträckning genomföra riktade aktioner mot Israel. I ett försök att få kontroll över dessa självständiga palestinska grupper tog de arabiska staterna initiativ till bildandet av PLO 1964.
Efter junikriget tilltog inställningen bland palestinierna att de arabiska staterna var oförmögna att tillvarata deras intressen. Gerillagrupper som Al Fatah men även mer militanta och vänsterinriktade som PFLP och DFLP tilltog i styrka och deras aktioner växte i såväl antal som omfattning. År 1969 blev Al Fatah den mest inflytelserika grupperingen inom PLO och Yassir Arafat tillträdde ordförandeposten. De arabiska staternas dominans över organisationen var därmed avslutad.
9
Framställningen i detta kapitel bygger, om inget annat anges, på min doktorsavhandling
”Svensk Mellanösternpolitik” (1989).
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
21
Den 23 juli 1968 kapade PFLP (Folkfronten för Palestinas befrielse), en liten marxistisk palestinsk kamporganisation, ett El Al-plan och tvingade det att flyga till Algeriet. Aktionen innebar början till en ny strategi från de palestinska gerillaorganisationernas sida i kampen mot Israel. Tidigare hade dessa organisationer endast attackerat mål inne i Israel. Nu övergick man till att attackera israeliska mål varhelst man kunde komma åt dem. Även stater som ansågs stödja Israel gjordes till måltavla. USA blev genom sin starka uppslutning bakom Israel en självklar sådan, men även t.ex. schweiziska och österrikiska flygbolag attackerades för att avskräcka från turism och immigration till Israel.10
Under perioden fram till hösten 1970 var det PFLP som låg bakom de flesta av aktionerna. Men efter det blodiga inbördeskriget i Jordanien 1970-71, då kung Hussein fördrev den palestinska gerillan från jordanskt territorium, framträdde i stället organisationen Svarta September och tog på sig ansvaret för flertalet av aktionerna. Om Svarta September verkligen var en egen, självständig organisation eller om den användes som täckmantel av militanta Al Fatahaktivister råder än i dag ingen klarhet.11
Av de mest uppmärksammade aktionerna märktes mordet på den jordanske premiärministern al-Tall i Kairo i november 1971. Premiärminister al-Tall framställdes av Svarta September som huvudansvarig för den jordanska krigföringen mot palestinsk gerilla hösten 1970. En annan aktion som väckte stor internationell uppmärksamhet var massakern på Lodflygplatsen i Israel i maj 1972. Aktionen genomfördes av tre japaner, men PFLP tog på sig ansvaret för den. Störst uppmärksamhet väckte Svarta Septembers aktion vid München-OS 1972, där ett tiotal israeliska idrottsmän dödades.
Under perioden 1968-1976 genomförde palestinska organisationer ett 60-tal aktioner i Europa eller mot europeiska mål. Dessa 60 aktioner utgjorde ungefär 2/3 av samtliga palestinska aktioner under dessa år. De aktioner som ingår i denna sammanställning utgörs i huvudsak av flygplanskapningar, attacker på flygplatser och flygbolag (främst El Al) samt mot diplomatiska beskickningar. Fördelat på enskilda europeiska stater drabbades främst Västtyskland,
10 Jureidini och Hazen (1976). 11
Jureidini och Hazen (1976) hävdar att Svarta September verkligen agerade oberoende från Al Fatah och att terroraktionerna upphörde när Al Fatah under 1973 fick kontroll över organisationen. Al Fatah-ledaren Abu Iyad säger att Svarta Septembers medlemmar ”alltid hevdet at den ikke hadde noen som helst organisert forbindelse med Al Fatah eller PLO. Jeg har kjent mange av dem, og jeg kan forsikre att de fleste tilhörte ulike fedayinorganisasjoner.” (Iyad 1980 s 122).
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
22
följt av Grekland, Nederländerna, Storbritannien, Frankrike, Italien, Schweiz och Österrike.12
Från 1974 och fram till 1970-talets slut avtog de palestinska terroraktionerna utanför staten Israel. Vid denna tid vann palestinierna stora diplomatiska framgångar (PLO tillerkändes t.ex. observatörsstatus i FN:s generalförsamling och inbjöds att delta i FN:s generalförsamlings debatt om Palestinafrågan) och Palestinafrågan etablerades på den politiska dagordningen. Därigenom försvann ett av de viktigaste motiven bakom palestiniernas användande av terror som politiskt medel.
I följande kapitel skall vi redovisa hur den svenska utrikespolitiska ledningen förhöll sig till Palestinakonflikten och till de palestinska terroraktionerna under dessa år. Den officiella svenska politiken gentemot Israel och palestinierna utgör en nödvändig bakgrundsteckning för förståelsen av övervakningsorganens hotbilder och agerande gentemot den svenska Palestinarörelsen.
12 Jureidini och Hazen (1976) samt Shadid (1981).
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
23
4 Sverige och Palestinafrågan
De svenska underrättelse- och säkerhetstjänsternas agerande gentemot den svenska Palestinarörelsen kan inte studeras isolerat från den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken gentemot konflikterna i Mellanöstern. Den svenska regeringens uppfattning om konfliktens aktörer, dess hotbild och dess agerande gentemot parterna i konflikten utgör en naturlig del av den kontext vari de olika övervakningsorganen hade att verka. I detta kapitel redovisas därför den svenska Mellanösternpolitikens utveckling 1945-1980, med särskilt fokus på Palestinafrågan under åren 1965-1980.13
I februari 1947 beslöt Storbritannien, efter ett flertal misslyckade försök att agera på egen hand, att hänskjuta frågan om Palestinamandatets framtid till FN. Nationernas Förbund (NF) hade efter första världskriget och det Ottomanska imperiets fall överlämnat Palestina som ett s.k. mandatområde till Storbritannien, att förvalta tills området blev moget för självständighet. Men mandatområdet blev en börda för Storbritannien, som inte lyckades hantera de växande stridigheterna mellan judar och araber i området.
Under våren 1947 tillsatte FN en Palestinakommitté - UNS-COP (United Nations Special Committee on Palestine) - med uppgift att bereda och ge förslag till lösning på frågan. Inga stormakter eller arabstater blev representerade i denna kommitté. Ordförande i UNSCOP blev en svensk, justitierådet Emil Sandström.
I augusti samma år lade UNSCOP fram sina rekommendationer. Kommittén hade inte kunnat enas, men majoritetens förslag gick ut på att det brittiska mandatet skulle avvecklas så snart som möjligt och Palestina skulle delas i en arabisk och en judisk stat förenade i en ekonomisk union. Den 29 november 1947 antog FN:s generalförsamling en resolution baserad på UNSCOP:s förslag. Resolutionen stöddes av 33 stater (bl.a. Sovjetunionen, USA och Frankrike), medan 13 stater röstade emot (bl.a. de arabiska staterna). Sverige tillhörde de stater som stödde generalförsamlingens förslag, med innebörden att det brittiska mandatområdet Palestina skulle delas i en arabisk och en judisk del. Men Sverige uttalade samtidigt stor tvekan över hur realistiskt förslaget egentligen var. Delnings-
13 Framställningen i detta kapitel bygger i huvudsak på Bjereld (1989).
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
24
planen förutsatte parternas samtycke, och de arabiska staterna var emot en delning av Palestina. De förordade i stället att Palestina skulle bli en odelad stat, med lika rättigheter för araber och judar. Något sådant ville den judiska sidan inte gå med på, eftersom de utgjorde en minoritet av befolkningen. Judarna ville att mandatområdet skulle bli det judiska folkets hemland, men kunde i det här skedet också acceptera FN:s delningslösning.
Händelseutvecklingen gick emot ett regelrätt krig mellan judar och araber i området. Den 15 maj 1948 utropade judarna den självständiga staten Israel på de delar av det forna brittiska mandatområdet som man då kontrollerade. Den nyutropade staten anfölls omgående av de kringliggande arabstaterna. Israel lyckades dock försvara sin självständighet och under 1949 pressas arabstaterna till bilaterala stilleståndsavtal med den judiska staten. De araber som bodde i de områden som kontrollerades av judarna flydde i massomfattning till de arabiska staterna. De delar av Palestina som inte kontrollerades av Israel (främst Västbanken och Gazaremsan) hamnade under jordansk och egyptisk kontroll. Den 11 maj 1949 beviljades Israel medlemskap i FN.
I försöken att bringa fred mellan judar och araber i slutet av 1940-talet utsåg FN en särskild medlare, svensken greve Folke Bernadotte. Men greve Bernadotte mördades den 17 september 1948 av judiska aktivister som fruktade att hans plan för fred skulle vara alltför generös gentemot den arabiska sidan. Bernadottes mördare infångades aldrig och Sverige protesterade skarpt hos den israeliska regeringen. Sverige menade att Israel av politiska skäl inte lade ned tillräcklig energi i efterspaningarna. Bernadotte-affären bidrog till att Sverige inte erkände Israel formellt förrän i juli 1950.
Men när Sverige väl hade erkänt Israel blev den svenska Mellanösternpolitiken snabbt mycket Israelvänlig. Delvis hade de goda förbindelserna med Israel sin grund i de täta banden mellan israelisk och svensk socialdemokrati, som ju båda var statsbärande partier i respektive land. Sverige hade - om än inte utan vissa betänkligheter - ställt sig bakom delningsresolutionen och menade nu att det var de arabiska staterna som måste göra eftergifter för att det skulle kunna skapas fred och stabilitet i regionen. Arabstaterna måste - enligt den svenska linjen - erkänna Israel, förhandla med Israel och sluta fred med Israel. Sverige betraktade konflikten som en mellanstatlig konflikt, mellan de arabiska staterna och staten Israel. Palestinierna sågs inte som ett eget folk med egna nationella rättigheter, utan som en arabisk flyktinggrupp vars öde man på humani-
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
25
tära grunder kunde beklaga. De tillskrevs ingen egen roll i den israelisk-arabiska konflikten.
Med undantag för Suez-kriget 1956, då Sverige skarpt kritiserade Israel för att tillsammans med Frankrike och Storbritannien agera självsvåldigt gentemot Egypten, var de nära och goda förbindelserna mellan Sverige och Israel kännetecknande för hela perioden 1948-1967. Som ett tecken på dessa goda förbindelser kan man se dåvarande statsminister Tage Erlanders tal inför Stockholms Arbetarkommuns representantskap den 7 juni 1967, endast två dagar efter den israeliska attacken mot Egypten som inledde junikriget. Detta krig - som av israelerna kallades sexdagarskriget för att påminna araberna om det förödmjukande nederlag de led i ett krig som bara varade sex dagar - ledde till att Israel ockuperade Sinaihalvön och Gazaremsan från Egypten, Golanhöjderna från Syrien och Västbanken från Jordanien. Kriget inleddes med ett israeliskt anfall mot Egypten, men hade föregåtts av en ökning av palestinska gerillaattacker mot Israel från arabiskt territorium samt en militär kraftsamling från arabiskt håll vid olika punkter vid den israeliska gränsen.
Efter två dagars krig - när krigsutvecklingen ännu stod och vägde - formulerade sig Tage Erlander så här:
Under snart 20 år har världen med beundran följt det storartade uppbyggnadsarbetet i Israel. Inte minst den internationella arbetarrörelsen har på nära håll sett med vilka offer och med vilken entusiasm och skaparkraft ett modernt demokratiskt välfärdssamhälle har byggts upp under ledning av den israeliska socialdemokratin och fackföreningsrörelsen i den demokratiska socialismens anda. Förföljda judiska flyktingar från hela världen, från öst och väst, från Europa, Afrika, Asien har där funnit ett hem. Nu kämpar Israels folk ånyo en kamp, inte bara för frihet och oberoende utan för hela sin existens.
Israels seger i kriget följdes av att FN:s säkerhetsråd samlades kring den berömda resolution 242. Enligt resolution 242 skall Israel återlämna områden som ockuperades under kriget mot att arabstaterna erkänner Israel och lovar att hålla Aqabaviken (som blockerats strax före krigsutbrottet) öppen. Om palestinierna sägs endast att det är nödvändigt att det åstadkoms en rättvis lösning på flyktingproblemet. Samtidigt utsågs den dåvarande svenske Moskva-
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
26
ambassadören Gunnar Jarring till FN:s generalsekreterares särskilde representant i konflikten.
Junikriget innebar således att Israel blev ockupationsmakt. Junikriget innebar också - som framgick av kapitel tre - ett uppsving för den palestinska rörelsen och för den palestinska nationalismen. Det blev därför allt svårare för omvärlden att betrakta palestinierna enbart som en flyktinggrupp.
Men i den svenska Mellanösternpolitiken syns det få spår av förändring förrän en bit in på 1970-talet. Sverige intog under åren 1968-1972 en mycket tystlåten position i den internationella debatten om Palestinafrågan. Ett skäl - som åtminstone officiellt åberopades - var att Sverige inte ville försvåra Gunnar Jarrings verksamhet genom att ta ställning i konflikten. Tanken var att Jarring som svensk skulle uppfattas som mindre opartisk om Sverige uttalade sig till förmån för någondera av parterna.14 Det är först under 1974 som Sveriges officiella ställningstagande i konflikten förändras. Men då blir förändringen å andra sidan desto mer genomgripande.
Fram till 1974 hade Sverige betraktat konflikten som en mellanstatlig konflikt - mellan Israel och de arabiska staterna - och där skuldbördan i huvudsak lades på den arabiska sidan. De arabiska staterna måste erkänna Israel, förhandla med Israel och sluta fred med Israel. Eftersom Sverige ställde sig bakom säkerhetsrådets resolution 242 innebar det visserligen också att Sverige stödde kravet på att Israel måste återlämna områden som ockuperades under junikriget. Men palestinierna betraktades fortfarande som en flyktinggrupp. Under åren 1974-1976 övergår Sverige i stället till att beskriva konflikten som en nationell konflikt, en konflikt mellan två folk om rätten till samma territorium. Palestinierna beskrivs inte längre som en flyktinggrupp, utan som ett folk med legitima nationella rättigheter. I dessa nationella rättigheter ingår rätten till en egen stat, sida vid sida med den israeliska staten. Konfliktens parter är således inte längre Israel och de arabiska staterna utan Israel och det palestinska folket. PLO - som tidigare inte kommenterats alls i svenska uttalanden - får nu status av det palestinska folkets mest auktoritativa talesman. I FN röstar Sverige för att PLO skall få delta i generalförsamlingens behandling av Palestinafrågan. Liksom tidigare har Israel och övriga stater i regionen rätt till existens inom säkra och erkända gränser, men Israels vedergällningsaktioner samt bosättningar på ockuperade områden kritiseras i starka ordalag. En
14
Det är dock osäkert huruvida den svenska tystnaden bottnade i en genuin omsorg om Jarrings uppdrag eller i en ovilja att ta ställning i en politiskt känslig och ytterst svårhanterad fråga. Se t.ex. Lidbom (1982) och Bjereld (1992).
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
27
rättvis och varaktig lösning skall fortfarande basera sig på resolution 242. Men dessutom måste det palestinska folkets legitima nationella rättigheter erkännas och förverkligas. Flyktingarna från junikriget 1967 måste också få rätt att återvända.
Av förändringarna i den svenska Palestinapolitiken var det främst synen på PLO som var kontroversiell och väckte debatt. Palestiniernas status av folk med legitima nationella rättigheter hade vid denna tid redan börjat vinna internationellt erkännande. Däremot betraktades PLO fortfarande av många som en terrororganisation - även om organisationen inte ägnade sig åt sådan verksamhet. Misstanken var på flera håll stor att Yassir Arafat och PLO trots allt bidrog till att åtminstone indirekt understödja de terrordåd som palestinska organisationer utanför PLO ägnade sig åt.
Sveriges avståndstagande från alla palestinska terroraktioner var starkt - men man valde att inte ge PLO ett direkt ansvar för dem. I 1970 års utrikespolitiska deklaration kommenterades de palestinska terroraktionerna mycket kort: ”I konfliktens spår utsätts den internationella flygtrafiken för ett allvarligt hot genom nya och desperata kampmetoder”. Språkbruket skärptes över tid och i en interpellationsdebatt i riksdagen den 28 november 1972 menade dåvarande statsrådet Carl Lidbom apropå den växande terrorn att ”Vår inställning är att de våldshandlingar som det här är fråga om bör motarbetas oavsett i vilket syfte eller i vilken politisk situation de begås”. Först i samband med erkännandet av PLO som palestiniernas mest auktoritativa talesman kommenteras PLO:s eventuella ansvar för terrorhandlingarna. I en interpellationsdebatt i riksdagen den 22 november 1974 markerar Olof Palme en viss distans till PLO genom att påpeka att PLO har ”använt våldsmetoder som vi måste ta klart avstånd från, likaväl som vi tar klart avstånd från de omfattande väpnade vedergällningsaktioner som Israel vidtagit”. Vi kan här således notera att Olof Palme väljer att kritisera Israels vedergällningsaktioner samtidigt som han kritiserar PLO:s användande av våldsmetoder. Begreppet ”våldsmetoder” är vidare än begreppet ”terrormetoder” och syftar således på ett bredare spektrum av aktiviteter och innebär inget specifikt ställningstagande i frågan om PLO:s ansvar för terroraktionerna.
Hösten 1976 förlorade socialdemokraterna i Sverige valet och en borgerlig trepartiregering tog över. Många hade förväntat sig att en sådan regering - med t.ex. den kände Israelvännen Per Ahlmark som vice statsminister - skulle försöka ”rulla tillbaka” den svenska Mellanösternpolitiken i en mer Israelvänlig riktning. Men så blev inte fallet. Utrikesminister Karin Söder gjorde i en interpellations-
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
28
debatt i riksdagen den 18 november 1976 klart att ”den nya regeringen fullföljer de linjer i Mellersta Östernfrågan som gällt under lång tid” och så blev det.15 Det var t.o.m. så att de borgerliga regeringarna kritiserade Israel fler gånger och i hårdare ordalag är vad den socialdemokratiska regeringen gjorde. Skälen till Sveriges skarpa kritik mot Israel under de borgerliga regeringsåren hade främst sin grund i att Israel under dessa år förde en starkt aktivistisk utrikespolitik som i flera avseenden utmanade den internationella opinionen - t.ex. genom invasionerna av Libanon 1978 och 1982.
Orsaken till förändringen av den svenska Mellanösternpolitiken i mitten av 1970-talet har varit föremål för intensiv debatt. Kritikerna av den svenska politiken har försökt förklara den som en eftergiftspolitik mot palestinska terrororganisationer eller gentemot oljerika arabstater. En rimligare förklaring är att terrorn och oljan visserligen starkt bidrog till att föra upp frågan om palestiniernas situation och deras nationella rättigheter på den internationella dagordningen, men att politikförändringen hade en djupare grund än så. Den svenska politiken förändrades inte i ett vacuum, utan var ett led i en internationell process där så småningom en överväldigande majoritet av världens stater erkände palestinierna som ett folk med nationella rättigheter. Skälen till denna förändrade syn hade snarast sin grund i att konflikten de facto förändrades i slutet av 1960- och början av 1970-talet. Palestinierna slog sig in i konflikten och den palestinska nationalismen fick ett uppsving på ett helt annat sätt än tidigare. Därigenom blev det inte längre rimligt att förespråka samma strategier för att nå en rättvis och varaktig lösning som tidigare. Den svenska politikförändringen kan därför karaktäriseras som en anpassning till en förändrad situation, där det skulle ha varit mer iögonfallande om Sverige valt att hålla fast vid de gamla positionerna.
15
Små nyansförändringar går ändå att utskilja efter regeringsskiftet 1976. T.ex. så beskrev de borgerliga regeringarna PLO som det palestinska folkets mest representativa i stället för auktoritativa talesman. Och i en speciell röstförklaring i FN:s generalförsamling - i samband med att Sverige den 1 november 1976 röstade ja till att PLO skulle få delta i säkerhetsrådets debatt om Palestinakonflikten - betonade den borgerliga regeringen att om säkerhetsrådet beslutar att inbjuda en part som inte är en stat innebär det ”an expectation that that party accepts the same responsibilities as a member State, that is, to respect the sovereignty and integrity of member States and to refrain from the threat of use of force in international relations. Riktningen på reprimanden kan inte missförstås: ”The Swedish delegation finds it appropriate to make these observations in view of certain passages in the programmes and declarations made by the PLO in the past” (Bjereld, 1989 s 71-72).
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
29
5 Den svenska Palestinarörelsens framväxt
I takt med uppsvinget för de palestinska rörelserna i Mellanöstern i slutet av 1960-talet bildades också stödgrupper i Sverige för palestiniernas sak. Den svenska Palestinarörelsen nådde emellertid aldrig samma omfattning som t.ex. FNL-rörelsen. En enkel beräkning - baserad på uppgifter ur en av Palestinarörelsens tidskrifter Palestinsk Front - visar att antalet lokalorganisationer fram till 1975 varierade mellan fyra och sex stycken. I slutet av 1970-talet - när FNL-rörelsen ebbat ut - ökade antalet lokalorganisationer till strax under 50. Men under 1980-talet minskade antalet lokalorganisationer igen. Antalet medlemmar i de olika lokalorganisationerna blev heller aldrig särskilt stort.
Palestinarörelsen arbetade också, till skillnad från FNL-rörelsen, fram till mitten av 1970-talet i en stark opinionsmässig motvind. Stödet för Israel bland såväl allmänhet som de politiska partierna var stort. Minnet av förintelsen samt palestiniernas användande av terrorvapnet försvårade för Palestinarörelsen att vinna stöd i opinionen. I en opinionsmätning från 1969 svarade t.ex. 33 procent att de gillade och 35 procent att de ogillade Israels uppträdande i Mellanösternkonflikten, medan endast fem procent sade sig gilla och hela 48 procent ogilla Al Fatahs uppträdande. I en motsvarande undersökning genomförd 1973 svarade 49 procent att de gillade och 35 procent att de ogillade Israels uppträdande, medan fem procent sade sig gilla och hela 74 procent ogilla Al Fatahs uppträdande.16 Bland de politiska partierna var det i början av 1970-talet endast - vid sidan av de små kommunistiska grupperingarna - Vänsterpartiet Kommunisterna, delar av socialdemokratin samt några enstaka folkpartister och centerpartister som stödde palestiniernas sak.
Redan i september 1967 - några månader efter junikrigets avslutande - bildades den s.k. Arabiska klubben i Stockholm. Medlem-
16
Mätningarna genomfördes av dåvarande Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar (nuvarande Styrelsen för psykologiskt försvar, SPF) och redovisas i Törnqvist (1970) och (1974). Först under senare delen av 1970-talet blir den svenska folkopinionen mer kritiskt inställd till Israel (se Bjereld 1989).
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
30
marna var araber boende i Stockholmstrakten och klubben arrangerade i mars 1968 en av landets första Palestinademonstrationer. Senare under 1968 och under 1969 bildas olika Palestinagrupper i Sverige, var och en med sitt eget namn - t.ex. Aktionsgruppen Palestinsk
Front (som gav ut tidskriften Palestinsk Front), Arbetsgruppen för Palestina (som gav ut tidskriften Palestinabulletinen), Palestinakommittén i Göteborg (ingen egen tidskrift) samt Palestinagruppen i Lund (som gav ut tidskriften Palestinadebatt). Enligt Gunnar Ekbergs rapportering hade Aktionsgruppen Palestinsk Front i slutet av 1969 mellan 30 och 40 aktiva medlemmar medan Arbetsgruppen för Palestina hade ett 15-tal medlemmar. Ekbergs egen organisation - Palestinakommittén i Göteborg - uppges ha haft ett 40-tal medlemmar, varav 15 aktiva. Palestinagruppen i Lund hade endast ett tiotal medlemmar.17
Medlemmarna i de olika Palestinagrupperna var till en början svenska akademiker, författare och journalister samt enskilda palestinier. För texterna i Palestinsk Front svarade t.ex. Staffan Beckman, Jan Guillou, Göran Palm, Göran Rosenberg och Marina Stagh.
Men i takt med att den palestinska rörelsen splittrades uppvisar också den svenska Palestinarörelsen tecken på splittring. Den centrala skiljelinjen gick mellan dem som förespråkade enhetsfrontsprincipen (d.v.s. att man stödde de palestinska befrielserörelserna som en helhet och inte satte en organisation framför en annan) och de som förespråkade ett mer riktat stöd åt de socialistiska palestinska organisationerna.
FNL-rörelsen splittrades aldrig på samma sätt som Palestinarörelsen. Det viktigaste skälet var att FNL fungerande som en sammanhållande länk för den vietnamesiska befrielserörelsen på ett sätt som PLO under 1970-talet inte förmådde (se diskussionen i kapitel tre om de palestinska befrielserörelsernas utveckling och framväxt).
Sommaren 1971 hölls en kongress i Stockholm för att nå organisationell enighet inom den svenska Palestinarörelsen. De som förespråkade enhetsfrontsprincipen vann majoritet och kongressen antog ett handlingsprogram med innebörden att man skulle stödja den palestinska befrielsekampen i sin helhet. Splittringen var emellertid så stark att det inte gick att hålla samman organisationen. Minoriteten bildade Folkfrontens arbetsgrupper (FFAG) som fram till 1975 bedrev verksamhet på 4-5 platser i Sverige. FFAG var välorganiserade, men hade väldigt få medlemmar. Staffan Beckman var
17 Ada-rapport november 1969.
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
31
ett ledande namn och FFAG stödde främst PFLP av de palestinska organisationerna. FFAG upplöstes 1975 och flera av medlemmarna sökte sig till KFML(r).
Majoriteten i den svenska Palestinarörelsen organiserade sig efter splittringen 1971 i Palestinagruppen i Stockholm och i andra Palestinagrupper runt om i landet. Jan Guillou, Göran Palm, Göran Rosenberg och Marina Stagh tillhörde alla denna majoritet, vilken fortsatte att ge ut tidskriften Palestinsk Front. I februari 1976 bildas den riksomfattande organisationen Palestinagrupperna i Sverige (PGS). Politiskt låg kretsen i Palestinagrupperna/Palestinsk Front närmare KFML/SKP medan kretsen kring FFAG låg närmare KFML(r).
Den svenska Palestinarörelsen hade svårigheter med hur man skulle förhålla sig till palestiniernas användande av terrorn som politiskt vapen. Å ena sidan var det helt främmande för dem att förespråka terroraktioner. Å andra sidan uppfattade man trots allt en legitimitet i att ett förtryckt och plågat folk använde sig av alla till buds stående medel i kampen för att förändra sin situation. Konsekvensen av denna kluvenhet blev att delar av Palestinarörelsen under åren kring 1970 undvek såväl att fördöma som att stödja t.ex. palestinska flygplanskapningar. I tidskrifterna följs rapporter om palestinska terrordåd ofta upp med rapporter om israeliska handlingar, varvid det betonas att antalet personer som dödas av israeliskt våld är mångdubbelt större än antalet människor som dödas av det palestinska våldet.
Svårigheten att förhålla sig till de palestinska terrorattackerna återfanns såväl hos den minoritet som bildade FFAG som hos den majoritet som så småningom bildade PGS. Försonligheten mot terroraktionerna var något större hos FFAG. Staffan Beckman berättar i samtal med Säkerhetstjänstkommissionen att han uppfattade de första palestinska flygplanskapningarna som motiverade, eftersom de synliggjorde det palestinska folket inför omvärlden. Däremot tog han avstånd från angrepp mot mål utanför Mellanöstern.18Men även hos de aktivister som i första hand inte stödde PFLP fanns det en obenägenhet att entydigt ta avstånd från den palestinska terrorismen. I ett uttalande av Palestinagruppen i Stockholm efter den massaker på Lodflygplatsen i Israel som PFLP tog på sig ansvaret för tog man visserligen avstånd från aktionen. Men man gjorde det med argumenten att PFLP:s aktion ”fyller en splittrande funktion”, att den gynnade sionismen och USA-imperialismen och
18 Säkerhetstjänstkommissionens samtal med Staffan Beckman den 2 januari 2001.
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
32
att den var ett uttryck för ”äventyrspolitik”.19 Avståndstagandet var således formulerat som att attacken borde kritiseras eftersom den inte var ändamålsenlig, d.v.s. den gynnade inte palestiniernas sak. Däremot finns det i uttalandet inga spår av avståndstagande från terroristiska handlingar, t.ex. i form av våldsdåd mot civila, i sig. Avståndstagandet utesluter inte möjligheten att det i vissa situationer skulle vara ändamålsenligt att använda sig av terror som politiskt vapen och att det då också skulle vara legitimt att göra det.
PFLP, som stöddes av FFAG, upphörde med terrorhandlingar 1972 och var heller inte inblandat i massakern under München-OS 1972. Därigenom blev det enklare för de svenska Palestinaaktivisterna att ta avstånd från terroraktionerna. Efter 1972 genomfördes sådana aktioner endast av grupper som av den svenska Palestinarörelsen uppfattades som splittrare och motverkare av den palestinska saken (eftersom varken PLO som helhet eller Al Fatah och PFLP förespråkade terrorhandlingar).
På grund av det begränsade antalet medlemmar blev den svenska Palestinarörelsens verksamhet aldrig särskilt omfattande. Inom opinionsbildningen bestod verksamheten i huvudsak av demonstrationer, studiecirklar, offentliga möten samt insändare i tidningar. Till opinionsbildningen kan också läggas ett antal debattböcker som i slutet av 1960-talet uppmärksammade palestiniernas sak och som fick stort genomslag i den politiska debatten, t.ex. Per Gahrtons Kampen om Palestina (1970), Staffan Beckmans båda böcker
Palestina och USA-imperialismen (1969) samt Palestina och Israel (1969) samt Sigbert Axelsons och Carl-Henric Grenholms Palestinafrågan och den svenska opinionen (1972). Den senare boken väckte stor uppmärksamhet genom sin kombination av kristna utgångspunkter och pro-palestinska ställningstaganden. En särskild roll spelade Sune Perssons Palestinakonflikten (1971) som inte var av debattkaraktär, men som gav stort utrymme åt den palestinska faktorn i konflikten.20 Bland de böcker som uttryckte större sympati för den israeliska saken märks särskilt Det hatade Israel (1970) av
Per Ahlmark, Thomas Hammarberg och Ernst Klein.21
19 Palestinsk Front nr 2, 1972. 20
Perssons bok utkommer fortfarande i nya upplagor och används i undervisning på universitet och högskolor.
21
Före 1967 utgavs endast ett fåtal böcker om Palestinafrågan. Mest inflytelserik var troligen Herbert Tingstens Det hotade Israel (1957) där författaren motiverar judarnas rätt till Palestina i historiska, kulturella och ”lidande”-termer. Boken utkom i en reviderad upplaga i samband med junikriget 1967. Tidiga verk som intagit en mer pro-arabisk eller pro-palestinsk ståndpunkt är t.ex. Mufid Abdulhadis Arabernas äganderätt till Palestina (1962) Boken refuserades av nio förläggare och utgavs i stället av författaren själv. Nämnas kan vidare Gunnar Hägglöfs Jerusalem i taggtråd (1964) samt Carl von Horns Fredens soldater (1966).
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
33
Palestinarörelsen upprätthöll också kontakter med representanter för de olika palestinska befrielserörelserna. Kontakterna kunde variera med avseende på intensitet och formalisering. Flera enskilda Palestina-aktivister deltog i studieresor till Mellanöstern, där de knöt kontakter med olika palestinska organisationer samt besökte flyktingläger. Den svenska Palestinarörelsen fungerade också som värd vid tillfällen när representanter för olika palestinska organisationer besökte Sverige.
Ett viktigt led i Palestinarörelsens arbete, främst under senare delen av 1970-talet samt 1980-talet var att sända ned läkare och annan sjukvårdspersonal till de palestinska flyktinglägren. Palestinarörelsen verkade också genom att samla in och till de palestinska flyktinglägren sända ned mediciner av olika slag.
Sammantaget kan vi konstatera att junikriget 1967 ledde till en förändring av den politiska kartan i Mellanöstern. De palestinska grupperna vinner i politisk styrka och internationaliserar konflikten genom att använda terrorn som politiskt vapen. I Sverige - liksom i andra europeiska stater - bildas i slutet av 1960-talet stödrörelser för palestiniernas sak. Stödrörelserna blir aldrig särskilt starka. De har få medlemmar, men är i allmänhet välorganiserade. Rörelsens ansikte utåt blir i flera fall enskilda intellektuella, författare och journalister som i debatten slåss för palestiniernas sak. Palestinarörelsen stödjer inte palestiniernas användande av terrorvapnet, men delar av rörelsen undviker också att entydigt fördöma användandet. Palestinarörelsens verksamhet består till övervägande delen av traditionellt politiskt arbete i form av opinionsbildning samt kontakter med företrädare för de palestinska organisationerna. Palestinarörelsen lägger också ned stort arbete på medicinsk hjälpverksamhet.
I nästa kapitel skall vi studera vilka hotbilder som den palestinska terrorismen och den svenska Palestinarörelsens verksamhet gav upphov till hos de svenska underrättelse- och säkerhetstjänsterna.
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
34
6 Övervakarnas hotbilder
Den svenska vänstern har i princip alltid tagit bestämt avstånd från terrorism som politiskt medel. Baader-Meinhofrörelsen och de tyska terroristerna fick heller aldrig något fäste i den svenska politiska kulturen. Men när det gäller Palestinarörelsen var saken - som framgick av kapitel fem - inte riktigt lika självklar. Den svenska vänsterns avståndstagande från det palestinska våldet var aldrig lika starkt och entydigt som avståndstagandet från t.ex. de tyska terroristernas våldsanvändning. Vänstern uppfattade de palestinska organisationerna - till skillnad från de tyska grupperna - som befrielserörelser, med rätt att bruka våld mot den israeliska övermakten. Palestinarörelsen kom mot denna bakgrund att utgöra ett av de starkaste orosmomenten för den svenska säkerhetstjänsten när det gällde risken för stöd åt terrorrörelser.
I detta kapitel redovisas de hotbilder och de scenarier som låg till grund för säkerhetstjänsternas agerande gentemot den svenska Palestinarörelsen. I slutet av kapitlet diskuteras också hotbildernas rimlighet och verklighetsförankring. Hotbilderna är rekonstruerade ur de rapporter och lägesbedömningar som återfunnits i arkivmaterialet. Ingenstans i materialet har jag funnit några mer övergripande dokument där säkerhetstjänsterna på ett samlat sätt diskuterar sannolikheten för olika risker eller hot med avseende på Palestinarörelsen i Sverige. Det behöver inte nödvändigtvis innebära att sådana texter inte finns eller har funnits. De kan ha gallrats ut eller finnas arkiverade på ett sådant sätt att jag inte hittat dem. Min bedömning är dock att den typen av hotbildsanalyser med avseende på den svenska Palestinarörelsen inte genomfördes. Min hotbildsrekonstruktion består därför i stället av enskilda utsagor som jag hittat i olika dokument och som jag försökt skapa mening och mönster i.
Palestinarörelsens tillkomst i slutet av 1960-talet möttes med undran från säkerhetstjänsternas sida. Säkerhetstjänsterna hade ingen entydig karta att utgå ifrån i bedömningen av dessa grupper. Tidstypiskt är ett meddelande från en rapportör (sannolikt Gunnar Ekberg) från december 1968:
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
35
Enligt ett meddelande uppsatt på en anslagstavla inom FNLlokalen, Skolgatan 19, Göteborg, finns en grupp som kallar sig ”Solidaritet för Palestina” och kontaktman för gruppen är ”Gustav Blom”, tfn xx xx xx, Göteborg. Något härutöver är icke känt om gruppen, dess målsättning eller verksamhet.22
Gunnar Ekberg skulle bara någon månad senare bli en av denna Palestinagrupps ledande medlemmar och med breda kontaktytor i hela den svenska Palestinarörelsen. Eftersom kunskapen om Palestinarörelsen var så begränsad inom säkerhetstjänsterna blev Ekbergs rapportering (som skildras mer ingående i kapitel sju) en av de viktigaste informationsbitarna i de hotbilder som växte fram hos övervakarna i slutet av 1960- och början av 1970-talet.
Säkerhetstjänsternas ringa kunskap om den svenska Palestinarörelsen hade sin motsvarighet i säkerhetstjänsternas svårighet att förstå den politiska och ideologiska utvecklingen inom den palestinska rörelsen överhuvudtaget. I ett dokument daterat den 4 september 1969 - med rubriken ”Följande har inhämtats om de viktigaste palestinska befrielseorganisationerna” - framgår vilken vanmakt säkerhetstjänsterna kände inför händelseutvecklingen inom och mellan de olika palestinska organisationerna i Mellanöstern:
Det är svårt att ge någon sammanhängande beskrivning av dessa rörelsers organisation. Det är också svårt att beskriva deras politik, kontakter med varandra och eventuella lojalitet mot någon viss arabstat eller anslutning till någon viss lära. Inom varje organisation förekommer alla schatteringar av politisk inställning och attityder. De ändrar sig också, fluktuerar och smälter samman med varandra. Förbund ingås ständigt inom grupper och mellan grupper men bryts sedan och detta gör det omöjligt att göra en bedömning, som är aktuell. Personlig rivalitet och gräl om fördelning av pengar eller vapen blandas och förblandas med ideologiskt eller nationellt betingade meningsmotsättningar de olika rörelserna emellan. (…) Att studera dessa rörelser är som att försöka se mönstret i ett ständigt skakande kalejdoskop.23
Det är ingen svårighet att hitta dokument som visar säkerhetstjänsternas begränsade kunskap om de politiska och nationella förhållanden som låg till grund för palestiniernas agerande i Mellanösternkonflikten. I ett PM daterat den 12 mars 1969 - med rubriken
22 Kampen mellan araber och judar i Främre Orienten, 250:08/6, 5/5. Namnet ”Gustav
Blom” är fingerat.
23
Kampen mellan araber och judar i Främre Orienten, 250:08/6, 44/147.
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
36
”Följande har inhämtats om Al Fatah-organisationen” görs t.ex. följande analys av Yassir Arafats bevekelsegrunder för att ta del i den politiska kampen för palestinierna och mot Israel:
Yassir Arafats oresonliga hat mot Israel och hans förhoppning att kunna utradera denna stat från kartan kan möjligen ha sin grund i att han tidigare varit rättrogen mohammedan och medlem av det mohammedanska brödrasamfundet.24
Under rubriken ”Följande har inhämtats” döljer sig av allt att döma uppgifter som inhämtats genom samarbete med utländska samarbetspartners. Rapporterna är entydigt negativa till de palestinska organisationerna. Dokument som antyder negativa uppfattningar om Israel lyser med sin frånvaro. Särskilt uppseendeväckande är den beskrivning av PLO som förekommer i flera enskilda dokument, långt efter det att PLO tagit avstånd från terror som politiskt vapen. I ett dokument med titeln ”Om terroristerna har följande inhämtats” - daterat den 10 december 1974, efter det att PLO vunnit diplomatiska erkännanden och Yassir Arafat inbjudits av FN att hålla ett anförande inför generalförsamlingen - utpekas t.ex. PLO som en organisation som styr terrorverksamheten i Mellanöstern:
Samtliga hittills inhämtade uppgifter bekräftar att palestinska befrielseorganisationen (PLO) försöker göra gällande att den står främmande inför terroraktioner, medan den i själva verket kontrollerar dessa på mycket nära håll.25
Dokumentet är undertecknat med signaturen EH. Samma signatur står för ett dokument som så sent som 1980 tveklöst utpekar PLO som en terroristorganisation:
Samtidigt som den i väst lanserar sig som en moderat organisation, fortsätter PLO att i de mest våldsamma ordalag försäkra arabvärlden, att man fortfarande är trogen sina extremistiska kompromisslösa principer, som de fastställs i palestinska nationella chartan och i palestinska nationalrådets operativa resolutioner. Det är dessa extrema uttalanden, som avslöjar PLO:s verkliga karaktär och målsättning (min kursivering U.B.).26
24 Kampen mellan araber och judar i Främre Orienten, 250:08/6, 44/98. 25
Kampen mellan araber och judar i Främre Orienten, 250:08/6, 3/45.
26
Kampen mellan araber och judar i Främre Orienten, 250:08/6, 3D/549.
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
37
Dessa uttalanden om PLO som en i början av 1980talet.ex.tremistisk terroristorganisation är en direkt blåkopia av den israeliska retoriken. Oavsett vilken syn man har på PLO och organisationens agerande i Mellanösternkonflikten är det uppseendeväckande att en så onyanserad och oproblematiserad syn gång på gång återkommer i SÄPO:s handlingar. Saken blir inte mindre uppseendeväckande med tanke på att Sverige - som framgick av kapitel fyra - i sin utrikespolitik erkände det palestinska folkets legitima nationella rättigheter (inklusive rätten till statsbildning) och tillskrev PLO status som det palestinska folkets mest auktoritativa talesman.
För rättvisans skull skall det betonas att det också finns dokument som mer sakligt och analytiskt förhåller sig till de palestinska rörelserna och till Mellanösternkonflikten. Så småningom urskiljs PFLP och Svarta September och andra palestinska organisationer som separata aktörer med ibland rivaliserande målsättningar och strategier. Men totalt sett är det den israeliska synen på PLO och palestinierna som dominerar materialet.
Vilka hotbilder är då möjliga att identifiera i det material som berör händelseutvecklingen i Mellanöstern och de olika Palestinagruppernas agerande i Sverige? Jag har valt att diskutera hotbilderna i termer av oro för terroraktioner i eller mot Sverige, oro för att
Sverige används som bunkringsplats för terrorister samt oro för att enskilda svenskar understödjer terroristisk verksamhet i Sverige eller utomlands. Låt oss börja med oron för terroraktioner i Sverige.
6.1 Hotbild I: Terroraktioner i eller mot Sverige
Oron för att terroraktioner skulle komma att genomföras i Sverige var i säkerhetstjänstens ögon den mest centrala hotbilden, både med avseende på sannolikheten att de verkligen skulle komma till stånd och på de eventuella konsekvenserna. Jag skall här diskutera denna hotbild utifrån huruvida hoten var riktade mot israeliska/judiska mål i Sverige, mot arabiska/palestinska mål i Sverige samt mot svenska mål i Sverige eller utomlands.
Rädsla för aktioner riktade mot israeliska eller judiska mål i Sverige dominerar undersökningsmaterialet i kategorin ”terroraktioner i eller mot Sverige”. På flera ställen i materialet förekommer rapporter och källuppgifter om att enskilda palestinier eller Palestinagrupper planerar terroraktioner riktade mot olika israeliska eller judiska mål i Sverige. Uppgifterna rör allt från hot mot israeliska am-
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
38
bassaden till planer på att attackera judiska daghem i Stockholmstrakten. Ibland kommer uppgifterna från utlandet - sannolikt oftast Israel och annars andra västländer - som tipsar om att enskilda terrorister är på väg till Sverige eller att terrordåd av olika slag planeras. Ibland kommer uppgifterna från källor som rör sig i palestinska kretsar i Sverige eller från anonyma personer. Uppgifterna tas ibland på allvar och säkerhetstjänsterna undersöker deras substans. Ibland tycks de mera lakoniskt inregistreras och läggas till handlingarna. Uppgifterna är ibland uppenbart fantasifulla, ibland mera svårbedömda. Ett.ex.empel kan hämtas från juni 1971 då en källa meddelar att två palestinier verksamma i Sverige (jag har valt att markera deras namn med X och Y) planerar någon form av terrorattentat:
Enligt uppgift sammanträffade X med Y den 8 juni 1971. Man diskuterade bl.a. planer på att under juli månad utföra 'något liknande' det som hänt i Turkiet (d.v.s. mordet på Israels konsul) eller i Sverige (d.v.s. mordet på Jugoslaviens ambassadör) mot Israels ambassad i Stockholm. Man talade bl.a. om att sända några hebreisktalande personer till Israels ambassad.
I en handanteckning på detta dokument, tillskriven den 2 juli 1971, skriver SÄPO:s dåvarande expert på terroristgrupper i Sverige, och kanske särskilt de olika palestinska grupperna, Folke Axman att ”med kännedom om personerna förefaller denna 'uppgift' vara mindre sannolik”.
Däremot förekommer uppgifter om hot mot palestinska eller arabiska mål i Sverige nästan inte alls i materialet. Det är lite märkligt med tanke på att de enda terrordåd med anknytning till Mellanösternkonflikten som utfördes i Sverige eller i Sveriges absoluta närområde var riktade mot palestinier och araber, inte mot israeler. Så mottog t.ex. den 29 november 1972 den i Sverige framträdande palestiniern Omar Sufan en brevbomb, som gav honom mycket svåra skador. Och den 21 juli 1973 sköt den israeliska underrättelsetjänsten en marockan till döds på öppen gata i Lillehammer i Norge. Hoten mot enskilda palestinier skulle dels kunna tänkas komma från Israel eller enskilda israeler, men också från andra palestinier i den tidvis starkt splittrade palestinska rörelsen. Men vare sig risken för palestinska ”gängstrider” eller israeliska attentat mot palestinier i Sverige ges någon särskild uppmärksamhet i dokumenten. Delvis kan det förstås vara en effekt av antalet inkomna tips utifrån, där uppgiftslämnare av olika slag tycks ha varit betydligt
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
39
mer beredvilliga att ge uppgifter om hot mot israeler än om hot mot palestinier. Vid enstaka tillfällen kontaktar enskilda palestinier själva säkerhetspolisen och berättar om anonyma hot de utsatts för. Ett intressant.ex.empel på denna problematik är när Palestinaaktivisten ”Rune Jansson”27 registreras av SÄPO i december 1976. ”Jansson” ledde vid denna tidpunkt en solidaritetsgrupp för palestinier. Han registrerades med motiveringen att det gällde att skydda hans säkerhet:
Med hänsyn till den risk för attentat som varje person löper, som så aktivt deltar i Israel-arabstatskonflikten som ”Jansson”, föreslås registrering av ”Jansson” […] i hans egenskap av företrädare för [solidaritetsgruppen]. Registrering önskas även av gruppen.28
Men den typen av resonemang om enskilda palestiniers och Palestina-aktivisters säkerhet utgör undantag. De absolut flesta resonemangen och uppgifter om inkomna hot rör israeliska eller judiska mål i Sverige.
Rädsla för aktioner mot svenska mål, i Sverige eller i utlandet, förekommer ej heller det i särskilt stor utsträckning i materialet. Frånvaron av denna hotbild är kanske lite förvånande, med tanke på att den svenska utrikespolitiken genom erkännandet av PLO som det palestinska folkets mest auktoritativa talesman väckt ont blod hos många israeler. Olof Palme kritiserades vid flera tillfällen ytterst hårt för att ha fört en för försonlig politik gentemot PLO. Den svenska utrikespolitiken skulle därigenom ha kunnat provocera israeliska terrorister till attentat. Å andra sidan hade Sverige i förarbetena till den s.k. terroristlag som infördes 1973 pekat ut Svarta September som typexempel på en organisation som lagen var riktad emot. Och i ett riksdagsanförande i april 1973 sade Carl Lidbom att lagen skulle tillämpas mot internationella terroristorganisationer som den kroatiska Ustasja-rörelsen samt Svarta September. Stämplandet av Svarta September som en terroristorganisation, jämbördig med den fascist-influerade Ustasja-rörelsen, väckte ont blod i en del palestinska kretsar och viss risk bör ha förelegat att aktioner igångsattes för att straffa Sverige. Men i materialet syns
27 Namnet fingerat. 28
Det är noterbart att konflikten så sent som 1976 beskrivs som ”Israel-arabstatskonflikten”. Sedan ett par år tillbaka var den officiella svenska beskrivningen i stället ”Palestinakonflikten”, eftersom konfliktens parter inte längre ansågs bestå av Israel och de arabiska staterna utan av Israel och det palestinska folket.
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
40
ytterst få indikationer på att säkerhetstjänsterna bedömde risken för denna typ av aktioner som särskilt allvarlig.
6.2 Hotbild II: Sverige som bunkringsplats för terrorister
De svenska övervakningsorganen försökte hålla ett vaksamt öga på vilka palestinier som bodde eller mer eller mindre tillfälligt uppehöll sig i landet. Skälet var inte bara att förhindra terrorverksamhet i Sverige utan också en viss oro för att Sverige skulle användas som en plats där terrorister kunde vila ut och samla krafter i väntan på nya aktioner. Vid flera enskilda tillfällen tipsades Sverige om att personer som ansågs vara terrorister uppehöll sig i Sverige eller var på väg till Sverige. Även om ytterst lite av denna kommunikation tycks det som att Sverige gärna hjälpte till med uppgifter om dessa personers resor. Som framgår av kapitel sju var den svenska restriktiviteten betydligt större i ärenden som gällde svenska medborgare.
Men även om risken för att palestinska terrorister tog sin tillflykt till Sverige var relativt stor, så var kanske konsekvenserna desto mindre. Terrorister på flykt och i behov av vila och rekreation har allt att tjäna på att leva så stillsamt som möjligt och att undvika att få säkerhetspolisens ögon riktade mot sig. Risken att de skulle utnyttja Sverigevistelsen till attentat genomförda i Sverige måste bedömas som liten. Däremot fanns förstås risken att Sverige fick ett rykte om sig att vara en fristad för terrorister. Ett sådant rykte skulle dels minska Sveriges internationella anseende, dels öka risken för att än fler terrorister tog sin tillflykt till Sverige.
Materialet möjliggör inte någon bedömning av i hur stor utsträckning Sverige verkligen användes som bunkringsplats av palestinska terrorister. Däremot framgår det att den svenska säkerhetstjänsten var medveten om risken och i allmänhet följde upp de tips som kom in om terroristers vistelse i Sverige
6.3 Hotbild III: Enskilda svenskar som understödjer terroristisk verksamhet
I samband med Palestinarörelsens uppkomst och utveckling i slutet av 1960- och tidigt 1970-tal var säkerhetstjänstens hotbild inledningsvis inriktad på ett organisationellt samarbete mellan Palestinagrupperna och olika kommunistiska grupperingar i Sverige -
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
41
främst KFML, KFML(r) och Förbundet Kommunist (FK) - samt mellan Palestinagrupperna och olika palestinska organisationer, främst Al Fatah och PFLP. Men en bit in på 1970-talet trängs den upplevda risken för ett organisationellt samarbete i bakgrunden. I stället betonas risken för att enskilda medlemmar och aktivister inom Palestinarörelsen - med eller utan sin organisations goda minne - ger hjälp eller understöd åt terrorister och terroristhandlingar. Dels kan det röra sig om direkt delaktighet i planeringen och genomförandet av terrordåd, riktade mot främst israeliska mål i Sverige eller i utlandet. Dels kan det röra sig om ett mer indirekt stöd, t.ex. i form av att överlåta sina passhandlingar, hjälpa till med information av olika slag eller erbjuda logi.
Överlag inriktas övervakningen i mitten av 1970-talet av svenska Palestina-aktivister betydligt mer på enskilda personer och mindre på de formella organisationerna.29 Som exempel på oro för ett direkt stöd eller deltagande i terroroperationer kan nämnas uppgifter om att enskilda svenska medborgare agerat kurirer och smugglat sprängmedel som sedan använts i terroraktioner. (Svenskar har lättare att passera passkontroller än vad palestinier har.) Ett annat.ex.empel är de resor som enskilda svenska Palestina-aktivister gjorde till Mellanöstern och där de ibland uppgavs ha deltagit i de träningsläger med militära inslag som bedrevs i de palestinska flyktinglägren. I en Ada-rapport daterad augusti 1969, härstammande från Gunnar Ekberg, påstås att ”det är svårt att bedöma om den militära träning som ges i Jordanien i något fall skall användas i Sverige mot israeliska mål”. I det genomgångna materialet återfinns dock inga tecken på att någon svensk - utöver Gunnar Ekberg själv - deltagit i militär träning i palestinska flyktingläger. Bland de uppgifter som kommit in om ett mer indirekt stöd åt palestinska terrorister kan nämnas främst uppgifter om passanskaffning och logistiskt stöd. Folke Axman sammanfattar i förhör med kommissionen sin bedömning av de enskilda svenska Palestina-aktivisterna som att ”bland de svenskar som var engagerade i Palestinarörelsen var det ingen som kunde anses farlig, men de kunde ändå utgöra ett potentiellt hot då de kunde vara stöd eller täckmantlar”.30
29 Ett tänkbart skäl är att övervakningsorganen några år in på 1970-talet gjorde bedömningen
att något organiserat stöd från den svenska Palestinarörelsen till palestinska terroraktioner inte var sannolik. Däremot uppfattade man en risk i att enskilda aktivister skulle kunna vara villiga att vara terrorister behjälpliga. En annan riskuppfattning kan ha varit att enskilda individer omedvetet skulle låta sig utnyttjas av terrorister (t.ex. med bostad, bilhyrning, faktauppgifter, pengar etc).
30
Säkerhetstjänstkommissionens förhör med Folke Axman den 26 oktober 2000.
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
42
Då och då förekom det också uppgifter om att de mediciner som av svenska Palestina-aktivister skickades till palestinska flyktingläger hade stulits från svenska sjukhus. Jag har i materialet inte funnit någonting som ger stöd åt dessa uppgifter.
Vid sidan av de tre övergripande hotbilderna - terroraktioner i eller mot Sverige, att Sverige används som bunkringsplats för terrorister samt att enskilda svenskar understödjer terrorverksamhet - finns också en oro över karaktären av samarbetet mellan de kommunistiska rörelser som nämndes ovan och Palestinagrupperna. Relationen mellan Palestinarörelsen och vänstern i allmänhet redovisade i kapitel fem och skall inte upprepas här. Låt oss dock konstatera att samma oro som säkerhetstjänsterna upplevde inför ett samarbete mellan den svenska Palestinarörelsen och olika palestinska organisationer upplevde man inför ett samarbete mellan andra vänsterrörelser - främst de kommunistiska grupperingarna - och palestinska organisationer. Det fanns också en oro över att Palestinagrupperna i Sverige finansierades av de palestinska grupperna eller av de arabiska staterna. Ganska snart stod det emellertid klart att så inte var fallet. Redan våren 1971 inrapporterade Gunnar Ekberg att de olika vänsterkommittéerna han bevakade, inklusive Palestinagrupperna, inte fick något ekonomiskt stöd från utlandet.31
Sammantaget kännetecknas de svenska säkerhetstjänsternas hotbild under de här aktuella åren av en genuin rädsla för terrordåd, utförda av palestinier eller av svenskar som sympatiserar med palestiniernas sak, riktade mot israeliska eller judiska mål i Sverige. Oro för attentat mot palestinier i Sverige eller mot svenska mål i Sverige eller utomlands är betydligt mindre förekommande. Säkerhetstjänsten är medveten om risken för att Sverige används som bunkringsplats för terrorister, men även om så skulle vara fallet blir de direkta konsekvenserna för Sverige inte så dramatiska. I hotbilden ingår också att det snarare är enskilda individer än organiserade grupper inom den svenska Palestinarörelsen som direkt eller indirekt skulle kunna tänkas ge stöd åt terroraktionerna.
Med facit i hand är det lätt att konstatera att hotbilden till övervägande delen var falsk med avseende på risken för att enskilda svenska medborgare skulle bidra till terroraktiviteter. Den svenska vänsterns avståndstagande från användande av terror som politiskt medel medförde ett stort hinder för enskilda individer att ge aktivt stöd åt de palestinska aktionerna. Men saken var inte lika självklar då som den är nu. Vänsterns politiska stöd åt den palestinska saken
31 Ada-rapport maj-juli 1971.
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
43
var starkt och det uttrycktes på flera håll förståelse för de palestinska aktionerna, utan att det innebar ett uttalat stöd åt dem. Dessutom fanns risken att palestinska organisationer skulle angripa israeliska mål i Sverige.
Däremot är det svårt att inte vara kritisk mot frånvaron i hotbilden av risken för att enskilda palestinier i Sverige skulle utsättas för attentat, oavsett om angreppet skulle komma från Israel eller från palestinier. Det är också olyckligt att den politiska ensidigheten i det material som legat till grund för säkerhetstjänstens analyser var så stark. Åtminstone borde man ha varit medveten om ensidigheten i materialet och någonstans markerat denna medvetenhet.
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
44
7 Övervakningens utformning
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen utgjorde aldrig något dominerande inslag i IB:s eller SÄPO:s totala verksamhet. Skälet är att den svenska Palestinarörelsen, som framgick av kapitel fem, aldrig växte sig särskilt stark och att de enskilda aktivisterna var relativt få. Å andra sidan gjorde aktivisternas begränsade antal det enklare för IB och SÄPO att hålla sig informerade om vad som försiggick i de olika Palestinagrupperna.
IB och SÄPO skilde sig åt med avseende på vilka metoder som användes för övervakningen av Palestinarörelsen. Medan SÄPO i huvudsak använde sig av traditionella övervakningsmetoder (inrapportering från demonstrationer, bevakning, direktkontakt med aktivister, post- och telefonkontroll) använde sig IB mera av oortodoxa och kontroversiella tillvägagångssätt (infiltration, inbrott eller inbrottsliknande metoder etc).
Gunnar Ekbergs verksamhet som IB-agent och infiltratör utgör det absolut mest dominerande inslaget i IB:s verksamhet gentemot den svenska Palestinarörelsen. De officiella motiven till Ekbergs infiltration av Palestinarörelsen var att IB på så sätt ville skaffa sig informationer om eventuellt samröre mellan enskilda Palestinaaktivister och palestinska terroristorganisationer.32 Ekberg hade knutits till IB redan före Palestinarörelsens tillkomst, då med den officiella uppgiften att undersöka huruvida de svenska vänsterrörelserna var utlandsfinansierade.
Men Ekbergs faktiska verksamhet i Palestinarörelsen gick långt utöver att hålla sig informerad om ett eventuellt samröre mellan enskilda Palestina-aktivister och palestinska terroristorganisationer. De rapporter han sände vidare till sina kontaktpersoner inom IB - och som kommenteras längre fram i detta kapitel - är oerhört detaljrika och redovisar uppgifter som ligger mycket långt från eventuellt samarbete eller stöd åt terrorister. En särskild kontroversiell uppgift som förekom i samband med IB-affären är att Ekberg själv skulle ha uppmanat enskilda Palestina-aktivister att begå olagliga handlingar och att agera politiskt på ett sätt som skulle desavouera
32
Se t.ex. Säkerhetstjänstkommissionen förhör med Gunnar Ekbergs kontaktman samt med Gunnar Ekberg själv den 3 maj 2000.
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
45
rörelsen inför den svenska allmänheten. Ekberg har förnekat att han skulle ha ägnat sig åt en sådan verksamhet. Men i en rapport, rubricerad ”Om mötet med den blivande Palestinakommittén, Studentkåren den 18/1 1969”, skriver Ekberg själv att han skall försöka få den svenska Palestinarörelsen så impopulär hos den breda allmänheten som möjligt:
Palestinakommittén kommer att få en smärtsam födelse. Tror nog att jag skall göra allt för att den skall få vind i seglen så att den så snart så (sic) möjligt går ut och gör så grova propagandanummer som möjligt (helst flaggbränning). På så vis kommer den säkert att bli impopulär hos den breda allmänheten som jag inte tror har glömt antisemitismen för 25 år sedan. Det skall bli intressant att se vad som kommer att hända under israeliska veckan33
Ekberg skickade endast sina rapporter till sin kontaktman inom IB.Han hade inga egna kontakter med SÄPO:s sektion i Göteborg.34 Kontaktmannen sorterade Ekbergs material, och skickade det sedan vidare till IB:s centrala sektioner i Stockholm som bl.a. vidarebefordrade det till SÄPO, där det redigerades till s.k. Adarapporter. Dessa Ada-rapporter innehöll också annat material än Ekbergs rapportering.
Vid sidan av sin verksamhet som rapportör och eventuellt provokatör medverkade Ekberg också vid inbrott i enskilda palestiniers bostäder och vid enskilda tillfällen vid buggningsaktioner. Ekberg reste i egenskap av Palestina-aktivist också vid flera tillfällen till Mellanöstern och deltog bl.a. i militär träning med palestinsk gerilla i palestinska flyktingläger. Några av de mest uppmärksammade och diskuterade inslagen i Ekbergs verksamhet granskas ingående i kapitel nio.
Vid sidan av Ekbergs agentverksamhet kom det hela tiden in tips och upplysningar till IB och SÄPO om verksamheten bland Palestina-aktivister och om palestinska påstådda terrorister som uppehöll sig i Sverige. En del av dessa uppgifter kom från enskilda personer som rörde sig i de palestinska nätverken i Sverige. Andra uppgifter - ofta fantasifulla - tycks vara överlämnade i syfte att misskreditera den svenska Palestinarörelsen. Uppgiftslämnarna har inte gått att spåra i materialet. I de fall där syftet varit att misskreditera tycks emellertid uppgifterna ibland ha kommit från enskilda
33
Rps/Säk, 5:73/307, Meddelare ”Ada”, Lnr 3.
34
Säkerhetstjänstkommissionens förhör med Ekbergs kontaktman.
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
46
individer i Sverige, ibland från utländsk underrättelsetjänst och då sannolikt Israels. I några fall förefaller det som om samma uppgiftslämnare inom de palestinska nätverken återkommer flera gånger. Däremot tycks det inte ha funnits någon ytterligare infiltratör av samma omfattning och målmedvetenhet som Gunnar Ekberg. SÄPO:s verksamhet i förhållande till den svenska Palestinarörelsen var betydligt mer traditionell. Demonstrationer och möten bevakades och i några enskilda fall genomfördes post- och telefonkontroll. (Post- och telefonkontrollen uppmärksammas särskilt i kapitel åtta.) Den enskilde polisman på SÄPO som hade ansvar för verksamheten gentemot Palestinarörelsen från 1970 och framåt var Folke Axman. Han hade ett öppet arbetssätt och sökte gärna kontakt med olika palestinska och arabiska grupper. Axman menar själv att syftet med hans öppenhet var att grupperna skulle veta att de var observerade och på så sätt avskräckas från att planera terrordåd. Enligt Axmans egen uppfattning fungerade det hela bra och hans arbetssätt hade positiva effekter.35 Hur det hela gick till framgår bl.a. av ett PM av Axman från den 19 juni 1969:
Kontakt har tagits med företrädare för Al Fatah-organisationen och Arabiska klubben. Det har härvid med särskild skärpa betonats den stora vikt svenska myndigheter fäster vid att lugn och ordning råder, att lagar och demokratiska regler följas och att man över huvud helt avhåller sig från alla ytterlighetsriktningar. Det har vidare framhållits att man från svensk sida inte på något sätt kommer att tolerera någon form av våld från arabiska extremister. Dessa synpunkter har helt accepterats och man har från arabiskt håll framhållit vikten av att god kontakt upprätthålles med myndigheterna. De flesta i landet boende araberna torde vara angelägna om att få behålla sina anställningar och man är vidare medveten om att varje våldsyttring skulle innebära en avsevärd negativ belastning.36
Folke Axmans syn på IB:s informationer om den svenska Palestinarörelsen framgår av en handanteckning på ett PM från den 17 juni 1971 om palestinsk terrorverksamhet i Sverige, där polisintendent Lars P Lindroth i kanten skrivit att enligt Axman innehåller IB:s rapportering beträffande palestinsk verksamhet sällan ”någon form av sanning”.37 I förhör med Säkerhetstjänstkommissionen minns inte Folke Axman om han haft någon särskild uppfattning
35
Säkerhetstjänstkommissionens förhör med Folke Axman 26 oktober 2000.
36
Kampen mellan araber och judar i Främre Orienten, 250:08/6, 3A/45.
37
Dokumentet återfunnet i Jan Guillous personakt Aa 1 s 79.
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
47
om kvaliteten på IB:s rapportering om den svenska Palestinarörelsen.
Vilken typ av person- och sakuppgifter var det då som inrapporterades och registrerades? I Gunnar Ekbergs rapportering - som till sin kvantitet är mycket omfattande - har det egentligen inte gjorts någon sovring alls. Ekberg rapporterar ingående om det mesta som sägs på det möten han deltar i, om enskilda medlemmars uppfattning i olika sakfrågor, planerad politisk verksamhet samt om motsättningar på såväl det politiska som personliga planet inom organisationen. Mängden inrapporterat material var inte helt uppskattat av Ekbergs kontaktman, som i förhör med Säkerhetstjänstkommissionen menade att mycket av den information som Ekberg levererade var ”värdelös”. Vid sidan av sina rapporter skickade Ekberg också över en mängd olika tidskrifter och bulletiner.38
Vid sidan av Ekbergs omfattande rapportering består det inkomna materialet i SÄPO:s och MUST:s arkiv i stor utsträckning av uppgifter om arabers in- och utresor i Sverige, om personkontakter mellan svenska Palestina-aktivister och påstådda eller misstänkta terrorister, om svenska Palestina-aktivisters resor till Mellanöstern eller till olika Palestinakonferenser på olika håll i världen samt om olika påstådda planer på attentat och sabotage mot israeliska och judiska mål i Sverige. Vanliga förekommande teman är t.ex. att svenska medborgare skall fungera som kurirer för att smuggla vapen och sprängämnen åt palestinska terrorister eller ge bort sina pass att användas av palestinier som reser under falsk identitet. I kapitel nio ges flera konkreta exempel på denna typ av material och på hur ärendena hanterats av SÄPO och av IB.
Det är svårt att av materialet urskilja i vilken utsträckning uppgifter om svenska medborgare lämnats ut till främmande makt. Informationsöverföring mellan säkerhetstjänster tecknas inte ned på papper för att registreras. Bland det inkommande materialet om händelser i Mellanöstern förekommer ofta formuleringen ”Efter vad som inhämtats”, vilket av innehållet i materialet att döma tyder på att de kommit från området. Uppgifterna kan t.ex. avse det politiska läget i området eller uppgifter om palestinska terrorhot och planerade palestinska aktioner.
De som av Säkerhetstjänstkommissionen hörts i saken menar att Sverige var utomordentligt restriktivt när det gällde att ge information om enskilda svenska medborgare. Folke Axman menar att ”Sverige var ett mottagarland gentemot de andra underrättelse-
38 Säkerhetstjänstkommissionens förhör med Ekbergs kontaktman.
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
48
tjänsterna och lämnade i princip inte någon information tillbaka om svenska medborgare”.39 Håkan Isacson - som var Peter Bratts och Jan Guillous viktigaste källa under IB-affären - betonar också restriktiviteten, men menar också att namn ibland lämnades ut:
Principiellt var man mycket restriktiv när det gällde utlämnandet av namn till utländska underrättelseorganisationer. Dock, när det fanns ett legitimt gemensamt intresse lämnades uppgifter ut. Det gällde personer tillhörande Palestinarörelsen, om vilka uppgifter utlämnades till Israel.40
Håkan Isacson namnger i samtalet med Säkerhetstjänstkommissionen två personer om vilka uppgifter lämnats ut till Israel - Jan Guillou och Göran Rosenberg.41 I Justitieombudsmannens utredning om IB-affären av den 12 september 1975 bekräftar IB:s chef Birger Elmér att uppgifter om Göran Rosenberg lämnats ut:
Principiellt lämnade IB inte uppgifter om svenska medborgare till utländska tjänster. Å andra sidan kan naturligen ha inträffat att IB tillhandagått med identifikationsuppgifter och liknande rörande svenska medborgare i samband med operationer som berört svenska säkerhetsintressen. Så torde ha varit fallet då det gäller Rosenberg.
Det är inte möjligt att på ett mer generellt plan fastställa i vilken utsträckning SÄPO och IB lämnat ut uppgifter om svenska medborgare till utländska säkerhetstjänster. Saken diskuteras ytterligare i kapitel nio, i samband med granskningen av några enskilda och kontroversiella händelser.
Vi har här enbart diskuterat utlämnande av uppgifter om svenska medborgare. Det förefaller sannolikt att de svenska säkerhetstjänsterna varit mer beredvilliga att lämna ut uppgifter rörande palesti-
39
Säkerhetstjänstkommissionens förhör med Folke Axman 26 oktober 2000.
40
Säkerhetstjänstkommissionens samtal med Håkan Isacson den 23 februari 2000.
41
Bakgrunden till utlämnandet av uppgifter om Göran Rosenberg står sannolikt att finna i ett påstående om att det var Rosenberg som tillsammans med Jan Guillou för PFLP:s räkning mätt avståndet ”mellan vissa pelare på Lodflygplatsen i Israel”, som det hette i den sista av Försvarsutskottets 38 punkter om viktiga informationer om Palestinarörelsens verksamhet som Gunnar Ekberg påstods ha levererat. Namngivandet av Jan Guillou och Göran Rosenberg gjordes av förre IB-rapportören Svante Winqvist i boken ”IB-affären - i vems intresse?” som kom ut 1974. I sak förefaller uppgiften om Guillous och Rosenbergs pelarmätning utomordentligt osannolik och det finns inga spår av den i det genomgångna materialet. Winqvists anklagelser blev föremål för ett tryckfrihetsåtal, där Winqvist friades. Se Rosenberg (1996) kapitel 13.
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
49
nier vistandes eller boendes i Sverige, men utan svenskt medborgarskap.
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
50
8 Post- och telefonkontroll av svenska Palestina-aktivister
Vid några tillfällen under åren 1965-1980 använde säkerhetspolisen post- och telefonkontroll mot svenska medborgare aktiva i Palestinarörelsen. Vid fyra av de fem tillfällen jag undersökt uppvisar det beslutsunderlag som säkerhetspolisen anförde inför domstolen avsevärda brister. Dels innehöll säkerhetspolisens ansökningar om post- och telefonkontroll uppgifter som var grovt felaktiga. Dels var ansökningarna vinklade på ett sådant sätt att domstolarna missleddes och att domstolarnas möjlighet att på saklig grund fatta beslut om post- och telefonkontroll avsevärt försvårades. Jag skall i det följande ge några exempel på dessa brister.
Låt oss först konstatera att antalet ansökningar från säkerhetspolisen om post- och telefonkontroll mot medlemmar av den svenska Palestinarörelsen under perioden 1965-1980 endast uppgick till ett fåtal. Den kritik som jag riktar mot säkerhetspolisens agerande gäller således inte post- och telefonkontrollens omfattning, utan endast säkerhetspolisens agerande vid de tillfällen då sådana ansökningar verkligen lämnades in till domstolen.
Skälen till post- och telefonkontrollens begränsade omfattning mot Palestina-aktivisterna är bl.a. att antalet aktivister - som tidigare påpekats - under hela perioden var relativt litet. Palestinarörelsen blev i Sverige aldrig den massrörelse som t.ex. FNL-rörelsen var. Flera av Palestina-aktivisterna misstänkte också att de var avlyssnade, vilket medförde att de oftast undvek att tala om känsliga saker på telefon.
I det följande skall jag redogöra för fem fall där säkerhetspolisen genomförde post- och telefonkontroll av enskilda svenska medborgare som var aktiva i Palestinarörelsen. Dessa fem fall avser kontroller som pågick under en längre period och där misstankarna mot de kontrollerade varierade mellan spioneri, förberedelse för spioneri, medhjälp till förberedelse för spioneri, förberedelse för sabotage samt förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse.
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
51
Det första fallet avser post- och telefonkontroll mot ”Gustav Blom”42 som i slutet av 1960- och början av 1970-talet arbetade inom Palestinakommittén i Göteborg. Han misstänktes för spioneri och hans telefon avlyssnades och hans post kontrollerades under nära ett och ett halvt års tid, från den 25 februari 1971 till den 2 juli 1972.
I säkerhetspolisens begäran om post- och telefonkontroll mot ”Gustav Blom” redogörs först för hans politiska verksamhet inom Palestinarörelsen i allmänna drag. Därefter uppges att ”Blom” ”under en flygresa mellan Alexandria och Kairo gör (…) observationer av militära anläggningar i förhållande till tiden för start och landning” (uppgiften baseras på en rapport av Gunnar Ekberg som reste tillsammans med ”Gustav Blom” vid det aktuella tillfället). I Egypten sägs ”Blom” också ha fotograferat en bro vid Nilen, vilket lett till att han gripits av civilklädda polismän. Han släpptes dock omgående.
I begäran läggs också vikt vid ”Gustav Bloms” teknikintresse. Det anförs t.ex. att han är ”intresserad av raketuppskjutningar” och att han ”visar ett påtagligt intresse för elektroniska avlyssningsapparater”. Han påstås ha ett säkerhetstänkande som tar sig uttryck i att hans telefon ”står ständigt kopplad till en bandspelare” och att han har ett telefonabonnemang med hemligt telefonnummer vid sidan av sin ordinarie telefon. Vid en resa i Norge upptäckte han säkerhetspoliser som skuggade honom, varpå han fotograferade dem. ”Blom” har också föreslagit att Palestinakommittén i Göteborg skulle hyra lokal under täcknamn samt att man skulle försöka avlyssna KFML(r):s möteslokaler. (KFML(r) uppfattades vid det tillfället som en politisk konkurrent till Palestinakommittén.)
Den mest graverande uppgiften för ”Blom” är att han indirekt knyts till den s.k. Björnidet-affären. (Historien kring Björnidet refereras mer utförligt i kapitel nio.) I korthet handlade Björnidet om att ledande personer i den svenska Palestinarörelsen i juni 1971 skulle ha suttit på en restaurang i Stockholm och gjort upp planer för ett träningsläger för svenskar och araber med utbildning i sabotage mot judiska institutioner i Sverige. Träningslägret skulle förläggas till ordföranden i Nordiska Rikspartiet Assar Oredssons sommarställe Björnidet i Dalsland. Bland de tänkbara judiska institutioner som sabotagen skulle riktas mot nämns en rekreationsplats för judiska barn, synagogor och judiska församlingen i Stockholm. Säkerhetspolisen tog hotet på allvar och övervakade Oreds-
42
Fingerat namn.
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
52
sons sommarställe, utan att finna något som helst tecken på aktivitet.
Björnidet-historien var en uppenbar skröna. Det som gör den relevant för post- och telefonkontrollen av ”Gustav Blom” är inte att han skulle ha påståtts funnits med bland de personer som gjorde upp planen. I stället skriver säkerhetspolisen - som motiv för en förlängning av tillståndet att kontrollera ”Bloms” post och telefon - att hans ”roll i dessa planer är obekant men hans nära anknytning till flera av mötesdeltagarna är väl dokumenterad”. Det används alltså som argument för telefonavlyssning och postkontroll av ”Blom” att han var bekant med personer som på en Stockholmsrestaurang skulle ha gjort upp fantasifulla planer på samarbete med nynazister och attentat mot judiska barn. Till saken hör att ingen av dessa personer själva stod under telefon- eller postkontroll, vilket de förstås skulle ha gjort om säkerhetspolisen tagit uppgifterna om det påstådda samtalet på allvar. Varför skulle ”Bloms” telefon avlyssnas, om inte de direkt inblandade personernas telefoner avlyssnades?
Till misstankarna läggs också att säkerhetspolisen tycker att ”Gustav Blom” har för god ekonomi. I begäran om post- och telefonkontroll skriver säkerhetspolisen att de finner det ”anmärkningsvärt att ’Blom’, som senaste året varit tjänstledig för studier, innehar bil, en 18 m fiskebåt, har inköpt dyrbar elektronisk utrustning (TV, bandspelare, stereohögtalare, radio - olika modeller m.m.) och att hans ekonomi ändå räcker till en hel del resor”.
Det är svårt att se logiken i misstankarna mot ”Blom” för spioneri. Gällde misstankarna de påstådda planerna att avlyssna KFML(r):s möteslokaler? Eller var det ”Bloms” intresse för militära anläggningar och broar i Egypten? Och om hans ekonomi var orimligt god - vem finansierade i så fall hans verksamhet och varför? Sovjetunionen? Palestinska organisationer? Säkerhetspolisen preciserar i sin begäran aldrig anklagelserna, utan låter dem obestämt sväva i luften.
Post- och telefonkontrollen av ”Gustav Blom” ger inga resultat. Fiskebåten visar sig inte vara ”Bloms”. Däremot inköpte ”Blom” en ministyrradiosändare vilket fick säkerhetspolisen att inköpa en likadan och bygga ihop den för att se hur den fungerade.
Ingenting framkommer som har någon beröring med kriminell verksamhet, allra minst spioneri. Ändå förnyas tillståndet till post- och telefonkontroll närmast rutinartat under nära ett och ett halvt års tid. Till slut ger säkerhetspolisen upp och skriver till domstolen
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
53
att det under utredningen ej har ”framkommit något som styrker misstanken mot ’Blom’ om spioneri, varför ärendet har avskrivits”.
Det allvarliga i historien om post- och telefonkontrollen av ”Gustav Blom” är dels insinuationerna om hans delaktighet i den s.k. Björnidet-planen, dels bristen på precision i anklagelserna om spioneri. Enligt min uppfattning bör ansvaret för det inträffade i detta fall läggas både på säkerhetspolisen som presenterar ett missledande och undermåligt underlag och på domstolen som låter sig nöja med en sådan bristande precision i anklagelserna och närmast rutinartat förlänger tillståndet under så lång period, trots en uppenbar brist på resultat.
Nästa fall avser post- och telefonkontroll av sjuksköterskan J.S.43vars post och telefon kontrollerades under två perioder, från den 13 augusti till den 15 november 1976, samt från den 28 augusti 1977 och några veckor framåt, då J.S. lämnade landet. Misstanken rubricerades som förberedelse till spionage.
Vid det första övervakningstillfället 1976 hade J.S. just återkommit till Sverige efter en tid i Libanon. Hon lämnade tillfälligt Libanon i samband med inbördeskriget och den kaotiska situation som då rådde.44
En stor del av säkerhetstjänstens argumentation i sin begäran om post- och telefonkontroll handlar om J.S:s politiska aktiviteter och påstådda samröre med terrorister. I samband med Carlos-affären (se kap. nio) påstods att J.S. haft kontakt med chefen för PFLP:s illegala operationer i Europa, Wadi Haddad. Det påstods också att J.S. i maj 1973 skulle ha forslat vinbuteljer, var och en innehållande 7 kg plastiskt sprängämne till Paris och till palestinier där. Vidare skulle J.S. ha svarat för alla förberedelser inför PFLP:s och japanska Röda Arméns aktion mot Shell-raffinaderiet i Singapore i januari 1974. J.S. nämndes även i samband med vissa förberedelser till kapningen av ett flygplan tillhörande Japan Air Lines.
Det är således inga små saker som läggs J.S. till last. Bara misstanken om att J.S. varit ansvarig för dessa aktioner skulle vara skäl nog för post- och telefonkontroll. Men det anmärkningsvärda är hur säkerhetstjänsten i sin begäran till domstolen ger felaktiga uppgifter om grunden för påståendena om J.S.
43 Personen har förekommit i den allmänna debatten, men jag har ändå valt att inte skriva ut
namnet.
44
Det var i samband med detta krig som svenska sjuksköterskan Eva Ståhl under uppmärksammade former evakuerades från flyktinglägret Tel el-Zaatar. Eva Ståhl miste under kriget om Tel el-Zaatar sin man, sitt ofödda barn och sin ena arm.
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
54
Anklagelserna mot J.S. om smuggling av sprängmedel i vinbuteljer, genomförandet av alla förberedelser inför PFLP:s och den japanska Röda Arméns attentat mot Shell-raffinaderiet i Singapore och inblandning i kapningen av ett flygplan från Japan Air Lines härstammar samtliga från en enda källa. Det är ett PM i samband med att säkerhetspolisen 1975 upprättar en personakt för J.S. I detta PM nämns alla de här uppräknade anklagelserna mot J.S. och tillskrivs ”en tämligen tillförlitlig källa” som står PFLP nära. I underrättelsekretsar är formuleringen ”tämligen tillförlitlig” en av de svagare, medan formuleringar som ”säker” eller ”mycket säker” väger betydligt tyngre. Några andra belägg eller källuppgifter om J.S:s roll i de aktioner som nämnts ovan förekommer inte i materialet. Samma källuppgifter förvandlas i en promemoria av Ebbe Carlsson och Hans Holmér i samband med den s.k. sjukhusaffären i Göteborg till att det är ”känt för säkerhetsavdelningen” att J.S. varit kurir för PFLP och att ”uppgifter finns” om att hon begått de andra handlingarna.45 Och i säkerhetstjänstens begäran om post- och telefonkontroll av J.S. sägs följande:
Det bör här särskilt pekas på vad som framkommit beträffande J.S., som otvivelaktigt binder henne till brottslig handling genom sin medverkan i av PFLP begångna terroraktioner.46
Samma källuppgift som ursprungligen betecknas som ”tämligen tillförlitlig” blir således i Hans Holmérs promemoria att det är ”känt för säkerhetsavdelningen” och i begäran om post- och telefonkontroll till något som ”otvivelaktigt” binder J.S. till brottslig handling. Ingenting har därefter framkommit som stärker anklagelserna mot J.S. på de ovan refererade punkterna. Samtliga anklagelser har sin grund i denna ursprungligen ”tillförlitliga” källa. Begäran om post- och telefonkontroll utformades således på ett sätt som måste betraktas som grovt vilseledande.
Post- och telefonkontrollen av J.S. ger inget resultat. Vid det första tillfället avbryts den redan efter tre månader. Enbart praktiska omständigheter anförs som skäl. Det faktum att ingenting av intresse framkommit efter tre månaders post- och telefonkontroll uppfattas således inte som att misstankarna mot J.S. försvagats.47
45 Promemoria angående vissa händelser vid sjukvårdsförvaltningen och Rikspolisstyrelsens
säkerhetsavdelnings sektion i Göteborg m m. Av departementssekreterare Ebbe Carlsson, Justitiedepartementet samt avdelningschef Hans Holmér, Rikspolisstyrelsen (1975-10-30).
46
Begäran om telefonkontroll av J.S. den 25 augusti 1977.
47
PM angående J.S., Rps/Säk Växjö 1976-11-15.
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
55
Kritiken mot säkerhetstjänstens agerande skall inte riktas mot att man begärde post- och telefonkontroll på J.S. Även om källan endast beskrevs som ”tämligen tillförlitlig” var omständigheterna och anklagelsernas art sådana att en begäran kunde vara motiverad. Det allvarliga ligger i att säkerhetstjänsten i sin begäran använder felaktiga uppgifter om att det fanns bevis och inte bara misstankar om J.S:s delaktighet i terroraktioner. Genom dessa felaktiga uppgifter omöjliggjorde säkerhetstjänsten för domstolen att fatta beslut på saklig grund. Den typen av felaktiga uppgifter har förstås också en starkt negativ inverkan på trovärdigheten i de uppgifter som vid andra tillfällen åberopas som skäl för post- och telefonkontroll.
Det tredje fallet avser post- och telefonkontroll av den svenska medborgaren David Kaloti under hans tid som chef för det svenska PLO-kontoret i Stockholm. Begäran är daterad den 25 september 1979 och kontrollen pågick även efter denna studies slutår 1980. Misstankarna mot David Kaloti avsåg förberedelse för sabotage.
Under senare delen av 1970-talet öppnade PLO informationskontor i flera europeiska länder. PLO eftersträvade att dessa kontor skulle få så hög officiell ställning som möjligt, motsvarande andra länders ambassader. De europeiska regeringarna spjärnade i allmänhet emot och förklarade att alla organisationer som ville självklart hade rätten att öppna informationskontor, även PLO. I praktiken fick PLO-kontoret aldrig någon tung ställning i Sverige.
David Kaloti var en känd person för den svenska säkerhetstjänsten. Dels genom att han under många år varit en ledande företrädare för palestinierna i Sverige. Dels genom hans inblandning i flera av de omdiskuterade händelser som berör säkerhetstjänstens övervakning av den svenska Palestinarörelsen och som refereras på flera ställen i denna skrift. Men begäran om telefonkontroll från 1979 och framåt kan knappast beskrivas som riktad mot David Kaloti personligen. Snarare görs den mot bakgrund av att Kaloti genom sin nya ställning som chef för PLO-kontoret blir en nyckelperson i kontakterna mellan palestinier i Sverige och utomlands samt mellan PLO-kontoret och olika utländska beskickningar i Sverige. De flesta resonemangen i framställan handlar också om PLO-kontoret.
Det anmärkningsvärda i säkerhetspolisens begäran om telefonkontroll av David Kaloti är att man även denna gång åberopar uppgifter som är felaktiga eller åtminstone uppenbart tvivelaktiga. I detta fall är det Gunnar Ekbergs uppgifter om att det var David Kaloti som tog initiativet till att bombhota ett El Al-plan från Frankfurt i mars 1969. Som framgår av redovisningen i kapitel nio av bombhotsincidenten genomfördes bombhotet av Gunnar Ekberg
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
56
själv och det förefaller högst tvivelaktigt att det utfördes på uppdrag av David Kaloti.
Vid tidpunkten för säkerhetspolisens begäran om telefonavlyssning av David Kaloti - sex år efter avslöjandena i samband med IBaffären - var den låga trovärdigheten i Gunnar Ekbergs rapportering väl känd, inte minst hos säkerhetspolisen. Ändå väljer man att i sin begäran om telefonkontroll av David Kaloti mörka tvivelaktigheten i dessa uppgifter. Det är ett agerande som uppenbart vilseleder domstolen och som undergräver trovärdigheten i säkerhetspolisens uppgifter i andra sammanhang.
Det fjärde fallet avser post- och telefonkontroll av Palestinaaktivisten T.E.48 under perioden 31 mars till 1 juli 1978. Misstanken avsåg medhjälp till förberedelse för sabotage. Syftet med post- och telefonkontrollen angavs till att ”utröna förhållandet kring T.E:s engagemang med palestinska terrororganisationer, samt söka klarlägga hans eventuella kontakt med Svarta September-organisationens vistelse i landet”. Bakgrunden till den begärda kontrollen av T.E. var att det påstods föreligga uppgifter om att Svarta September var ”på gång igen” och att T.E. ”känner till dess existens”.
T.E. hade alltsedan Palestinarörelsens framväxt i Sverige i slutet av 1960-talet varit en av dess ledande personligheter. Vid splittringen kring 1970 kom T.E. att företräda den sida som sympatiserade med PFLP. Eftersom PFLP under en viss period använde sig av flygplanskapningar och sabotage som politiskt medel är det inte särskilt förvånande att säkerhetspolisen riktade särskild uppmärksamhet mot T.E. och hans verksamhet. Däremot är argumentationen för att hans telefon bör avlyssnas återigen mycket tunn. Till stor del består den av diverse enskildheter och påståenden ur Gunnar Ekbergs rapportering. Bland annat påstås att T.E. skulle ha varit delaktig i förberedelsearbetet för ett sabotage i Västtyskland 1976, att han i Sverige sammanträffat med PFLP:s Europachef, att J.S. fanns i hans vänkrets samt att en svensk flygvärdinna på ett kapat plan berättat att en av kaparna sagt sig ha en vän i Sverige och beskrivit denne på ett sätt som förde tankarna till T.E. Dessutom påstås att T.E. planerade att vända sig till ”Svenska Brott”49 för att få hjälp med vapenleveranser till den palestinska rörelsen.
48
Personen har förekommit i den allmänna debatten, men jag har ändå valt att inte skriva ut namnet.
49
Uttrycket ”Svenska Brott” användes på 1970-talet som beteckning för ett påstått svenskt gangstersyndikat av amerikansk modell. Huruvida ”Svenska Brott” verkligen existerade är mer än vad jag vet.
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
57
Även om anklagelsepunkterna ovan i hög grad brister i trovärdighet kan naturligtvis rykten om Svarta Septembers återkomst och T.E:s personkontakter i PFLP-lägret väcka frågan om en post- och telefonkontroll av T.E. vore motiverad. Men igen kan vi konstatera att begäran är utformad på ett sätt som försvårar för domstolen att göra en prövning på saklig grund. Om skälet till att avlyssna T.E. verkligen vore att klarlägga hans kontakt med Svarta September - såsom det påstås i ansökan - så är det anmärkningsvärt att domstolen inte får ta del av SÄPO:s samlade bild av T.E. och Svarta September. I begäran om post- och telefonkontroll av T.E. försöker SÄPO göra det så troligt som möjligt att kontakter mellan T.E. och Svarta September verkligen föreligger. Men man utelämnar då en uppgift som förs fram i ett PM från SÄPO daterat den 22 mars 1978 i vilket det slås fast att ”Det är känt att PFLP-folk i Stockholm och T.E. inte vill ha kontakt med Svarta September”.50
Det är möjligt att en telefonavlyssning av T.E. vore motiverad trots att SÄPO har uppgifter om att T.E. inte vill ha någon kontakt med Svarta September. Men domstolen får ingen chans att ta ställning till det, eftersom SÄPO i sin begäran väljer att inte redovisa den uppgiften. Dessutom är uppgiften om att T.E. inte vill ha kontakt med Svarta September svår att förena med det i begäran uppgivna syftet med telefon- och brevkontrollen, d.v.s. att klarlägga T.E.:s kontakter med just Svarta September.
Även uppgiften om att T.E. planerade att vända sig till ”Svenska Brott” för att få hjälp med vapenleveranser borde ha granskats mera kritiskt. Uppgiften härstammar från en rapport av Gunnar Ekberg daterad den 23 september 1970, d.v.s. nästan åtta år tillbaka i tiden. Av rapporten framgår att det är Ekberg själv som tar upp en diskussion om att man borde försöka skaffa fram pass till palestinier. Sedan skriver Ekberg att han och T.E. ”diskuterade möjligheten av att knyta kontakt med AB Svenska Brott för passanskaffning (även vapenanskaffning via Svenska Brott avhandlades)”.51 Det var således Ekberg som först förde frågan om passanskaffning på tal och ingenstans i rapporten framgår det att T.E. skulle ha förespråkat eller funderat på att kontakta AB Svenska Brott.52
Kontrollen av T.E. avbryts efter fyra månader. Förundersökningen läggs ned och brott har ej styrkts. I motiveringarna sägs att T.E. ”varit mycket förtegen på telefon” och att han ”uttryckt sin
50 PM 1978-03-22 ”Följande har inhämtats” AA 2688:059. 250:08/6 PFLP sid 75. 51
5:73/307, Ada Lnr 4.
52
I ett samtal med Säkerhetstjänstkommissionen uppger B.S. att han aldrig ens hört talas om något som heter AB Svenska Brott.
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
58
misstanke över att hans telefon kan vara avlyssnad”. SÄPO gör då bedömningen att inget av vikt för utredningen kan förväntas inkomma på telefon under den närmaste framtiden, men konstaterar också att misstanken mot T.E. kvarstår.
Det femte fallet avser post- och telefonkontroll av KFML (r)medlemmen V.S.53 under perioden 23 december 1975 till 2 oktober 1978, d.v.s. under nära tre års tid. Misstanken mot V.S. gällde förberedelse alternativt stämpling till allmänfarlig ödeläggelse. I oktober 1978 lades förundersökningen mot V.S. ned då brott ej kunde styrkas. Samtalsuppteckningarna bedömdes vara utan betydelse för utredningen av det brott för vilket V.S. varit skäligen misstänkt och förstördes därför.
V.S. var under flera års tid en ledande kraft i KFML(r):s Palestina-arbete. Som framgick av kapitel fem om den svenska Palestinarörelsens framväxt sökte sig flera av medlemmarna av Folkfrontens arbetsgrupper (FFAG) till KFML(r) när FFAG avvecklades som organisation i mitten av 1970-talet. Merparten av KFML(r):s arbete i Palestinafrågan under 1970-talet bestod av politiskt stöd åt PFLP samt insamling av läkemedel och utsändande av medicinsk personal till palestinska flyktingläger i Libanon.
Det var också just samröret med PFLP som låg till grund för misstankarna mot V.S. I sina funktioner inom KFML(r) träffade V.S. ofta PFLP-representanter i Sverige samt höll kontakt med PFLP i Libanon, bl.a. för att administrera nedsändandet av svensk sjukvårdspersonal. V.S:s namn figurerade också i den s.k. Carlosaffären (som skildras mer ingående i kapitel nio), genom att V.S. var den tänkta mottagaren av de brevförsändelser som J.S. under uppmärksammade former våren 1975 sände till läkarstationen på Tjörn.
Hos säkerhetspolisen fanns det en oro över att KFML(r) skulle hjälpa PFLP med förberedelseåtgärder för terroraktiviteter. Visserligen hade PFLP sedan några år tillbaka slutat med flygplanskapningar och motsvarande aktioner, men SÄPO litade inte på att PFLP inte skulle återuppta den verksamheten. I ansökan om post- och telefonkontroll skriver SÄPO att V.S. ”skäligen kan misstänkas vara stödfunktionär i Sverige för den palestinska terrororganisationen PFLP och för förberedelse och medverkan till brottsliga handlingar, t.ex. luftfartssabotage”. Kontrollen av V.S. fortsätter under nära tre års tid, trots att det inte framkommer något som stärker brottsmisstanken.
53
Personen har förekommit i den allmänna debatten, men jag har ändå valt att inte skriva ut namnet.
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
59
I efterhand är det lätt att konstatera att KPML(r) aldrig gav någon hjälp med förberedelseåtgärder för terroristattentat, vare sig i Mellanöstern eller annorstädes. Det är min bedömning att säkerhetspolisen borde ha kunnat dra den slutsatsen redan i mitten av 1970talet. Däremot kunde man från säkerhetspolisens sida knappast veta att ingen enskild KPML(r)-medlem någonsin skulle antingen bli omedvetet utnyttjad eller i överdrivet nit och på ett otillbörligt sätt vara terroristerna behjälplig. Det är kanske inte heller rimligt att kräva att säkerhetspolisen i mitten av 1970-talet - i den tid då den palestinska rörelsen skakades av politisk och ideologisk splittring - skulle vara helt säker på att PFLP inte skulle återuppta terroristverksamheten.
Underlaget som säkerhetspolisen bifogar sin ansökan om post- och telefonkontroll av V.S. är betydligt mer sakligt utformat än vid de fyra övriga fall som här redovisats. Domstolen fick därigenom bättre möjligheter att fatta ett riktigt beslut. Därmed självklart inte sagt att beslutet i sig var riktigt.
Min övergripande bedömning är att SÄPO:s ansökningar om post- och telefonkontroll - oavsett det egentliga behovet av dessa åtgärder - brustit på flera viktiga punkter.54 Ansökningarna ger ingen allsidig bild av misstankarna mot de berörda personerna. De är vinklade på ett sådant sätt att de grovt försvårar för domstolen att fatta beslut på saklig grund. Ibland har de innehållit sakligt felaktiga uppgifter, som t.ex. att det var belagt att J.S. ”otvivelaktigt” medverkat i terroraktioner. Ibland har det handlat om utelämnad information, som t.ex. att uppgifterna om David Kalotis delaktighet i bombhotet mot Frankfurt-planet uteslutande vilade på uppgifter från Gunnar Ekberg som själv var den person som genomförde bombhotet och vars uppgifter hade låg trovärdighet. Även i fallet T.E. utelämnade SÄPO viktig information genom att inte berätta att inte ens SÄPO själv trodde att T.E. hade kontakter med Svarta September. I fallet ”Gustav Blom” kommer SÄPO med insinuationer om hans indirekta delaktighet i de s.k. Björnidet-planerna, på ett sätt som blir orimligt. I det senare fallet visar också domstolen dåligt omdöme, genom att utan ifrågasättande låta post- och telefonkontrollen pågå i nästan ett och ett halvt år.
Telefonkontroll är enligt lagen ett förundersökningsinstrument, ett medel att använda i en brottsutredning. Säkerhetspolisen tycks
54
Jag vill betona att min kritik avser ansökningarnas utformning och inte innebär något ställningstagande i sakfrågan om post- och telefonkontroll gentemot de här aktuella personerna.
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
60
här i stället ha använt det som ett allmänt spaningsinstrument, i syfte att få in upplysningar om personer man varit intresserade av.
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
61
9 Enskilda ärenden
I detta kapitel studerar jag några av de mest uppmärksammade och kontroversiella enskilda ärenden som förekommit i debatten om övervakningen av den svenska Palestinarörelsen. Avsikten är att återge händelseförloppet så noggrant som möjligt, för att möjliggöra en bedömning av de svenska övervakningsorganens inblandning och ansvar. Jag redovisar också några icke tidigare uppmärksammade fall där övervakningsorganen - enligt min uppfattning - agerat på ett otillbörligt sätt. Däremot behandlar jag inte den s.k. sjukhusaffären i Göteborg hösten 1975, eftersom den behandlas utförligt av Säkerhetstjänstkommissionen i ett annat sammanhang.55
9.1 Gunnar Ekbergs bombhot av flygplan
Ett av de mest uppmärksammade och kontroversiella inslagen i Gunnar Ekbergs verksamhet som IB-agent och infiltratör i den svenska Palestinarörelsen var att han den 20 mars 1969 själv ringde och bombhotade ett israeliskt El Al-plan. Från en telegrafstation vid Engelbrektsgatan i närheten av Studentkåren i Göteborg ringde han till flygplatsen Frankfurt am Main och påstod att ett El Al-plan som just skulle starta hade en bomb ombord.
Ekberg har själv medgivit att han genomförde bombhotet, men menar att han övertalats till det av David Kaloti, som vid den tiden var en ledande företrädare för palestinierna i Sverige. Ekberg hävdar dels att han inte visste om det verkligen fanns en bomb på planet, dels att han riskerade att väcka Kalotis misstänksamhet om han vägrade genomföra bombhotet.56 Såväl David Kaloti som andra personer har menat att Ekbergs version är osann. De menar att Ekberg själv tog initiativet till bombhotet och att han vid flera tillfällen för-
55
För en ingående studie av sjukhusaffären i Göteborg, se Lampers (1997).
56
Förhör med Gunnar Ekberg hos Rps/Säk den 23 november 1973 samt samtalsuppteckningar från Säkerhetstjänstkommissionens förhör med Gunnar Ekberg dem 3 maj 2000.
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
62
sökte övertala personer inom Palestinarörelsen att begå olagliga handlingar.57
Avslöjandet att Gunnar Ekberg i sin gärning som agent gick så långt som att bombhota flygplan väckte stor uppmärksamhet. Trots Ekbergs förklaringar till varför han gjorde som han gjorde sågs bombhotet ändå som ett uttryck för att IB och dess agenter agerade på ett sätt som gick långt utöver vad som kunde anses vara acceptabelt.
Vad som hittills däremot inte uppmärksammats är att Gunnar Ekberg genomförde ytterligare ett bombhot och det av en än allvarligare art. Den 7 juni 1970 - ett drygt år efter det första bombhotet - ringde Gunnar Ekberg anonymt till Kastrup och meddelade att ett plan från Middle East Airways, på väg till Beirut över Frankfurt och Zürich, innehöll en bomb.58 Planet skulle just starta och 19 passagerare och fyra besättningsmän fick evakueras. Efter en genomsökning av planet kunde det starta, fyra timmar försenat.
Ekbergs hot mot Köpenhamnsplanet i juni 1970 måste bedömas som än mer kontroversiellt än hotet mot El Al-planet, eftersom han denna gång inte kan legitimera sitt agerande med att han handlat överrumplat. Tvärtom var hotet mot Köpenhamnsplanet förankrat hos IB:s ledning som godkände och hjälpte till att planera operationen. Det officiella skälet var att Ekberg igen hade utsatts för påtryckningar av David Kaloti att genomföra ett bombhot och att IB inte ville riskera att Ekberg framstod som illojal med den palestinska saken.59
I det följande skall vi noga granska händelseförloppet i samband med Ekbergs båda bombhot. Hur trolig är Ekbergs version att bombhoten inte tillkom på hans initiativ? Hur troligt är det att Ekbergs agerande grundade sig på en omsorg att inte väcka misstanke om bristande lojalitet med palestinierna? Hur väl införstått var IB med Ekbergs båda bombhot och i vilken utsträckning godkände IB att Ekberg genomförde bombhoten? Svaren på dessa frågor är av betydelse av åtminstone två skäl. För det första för att utvärdera om Palestinarörelsen i Sverige verkligen använde sig av olagliga handlingar med terroranknytning - som t.ex. bombhot - i politiska syften. För det andra för att utvärdera i vilken utsträckning IB använde och godkände olagliga metoder och t.o.m. uppmuntrade Pa-
57 Se t.ex. förhör med David Kaloti hos Rps/Säk den 19 februari 1974, förhör med Noure-
dinne Chatti hos Rps/Säk den 21 mars 1974 samt förhör med ”Gustav Blom” den 15 mars 1974.
58
Förhör med Gunnar Ekberg hos Rps/Säk den 23 november 1973.
59
Förhör med avdelningsdirektör Bo Anstrin på Rps/Säk den 5 februari 1974 samt förhör med Ekbergs kontaktman.
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
63
lestina-aktivister att genomföra handlingar med terroranknytning, som t.ex. bombhot.
Låt oss börja med Ekbergs bombhot mot El Al-planet från Frankfurt den 20 mars 1969. Det vi vet är att David Kaloti denna dag tillsammans med Nouredinne Chatti kom till Göteborg från Stockholm i bil för att hjälpa till att förbereda en kampanj mot den stundande Israelveckan. I bilen medför Kaloti och Chatti propagandamaterial som skall överlämnas till den lokala Palestinakommittén i Göteborg. På Studentkåren sammanträffar Kaloti med Gunnar Ekberg, som representerar Palestinakommittén. Det är första gången de möts. Gunnar Ekberg skall ta David Kaloti till en lokal där propagandamaterialet tills vidare skall förvaras. Nouredinne Chatti kör bilen, Gunnar Ekberg och David Kaloti åker med.
Därefter skiljer sig Ekbergs version av vad som inträffade avsevärt från Kalotis och Chattis. Enligt Ekberg talade Kaloti och Chatti kryptiskt om en operation och ett telefonsamtal som måste göras för ”sakens” skull. De ville att Gunnar Ekberg skulle göra det, eftersom hans röst inte skulle kännas igen.
Jag gick naturligtvis med på det, för att få reda på närmare detaljer, vad det rörde sig om. David Kaloti tog mig till en telegrafstation i närheten av Studentkåren i Göteborg och gav mig meddelandet som jag skulle ringa till ett visst nummer. Det meddelandet var alltså ett Flight-nummer och någon form av avgångstid och meddelade att en bomb fanns ombord på det flygplanet, som var destinerat till Mellanöstern.60
Ekberg uppger att han ringde numret och på engelska framförde ett meddelande med innebörden att det fanns en bomb ombord på planet, samt med angivande av Flight-nummer och avgångstid. Enligt Ekberg följde David Kaloti med honom in på telegrafstationen och såg till att han ringde. Därefter bemödade sig Ekberg om att så snart som möjligt avlägsna sig från Kaloti och Chatti, för att ringa sin kontaktman. Om sina överväganden säger Ekberg att han överrumplades av Kalotis begäran och att han fruktade att Kaloti som ledande palestinsk företrädare i Sverige skulle ha mist förtroendet för honom om han nekat. Genom att medverka kunde Ekberg i stället få insyn i vad som skedde och därefter ge IB alla detaljer. Ekberg kunde heller inte veta om det verkligen fanns en bomb på planet. Om det inte fanns någon bomb var hotet falskt, men ingen
60 Förhör med Gunnar Ekberg hos Rps/Säk den 23 november 1973.
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
64
större skada var skedd. Om det verkligen fanns en bomb, kunde lika gärna Ekberg ringa som någon annan.61
David Kalotis version av vad som inträffade i samband med bombhotet är helt annorlunda. Enligt Kaloti är det Gunnar Ekberg som plötsligt ber Nouredinne Chatti att stanna bilen. Ekberg lämnar bilen och ber Kaloti följa med. Ekberg och Kaloti går in på en telegrafstation där Ekberg försvinner in i en hytt. Efter en stund blir Kaloti irriterad och återvänder till bilen. Han är stressad eftersom han och Chatti skall återvända till Stockholm för att delta i demonstration samma kväll och han vill därför inte förlora tid i onödan. Kaloti tycker att Ekberg beter sig underligt och förstår inte vad denne håller på med. När Ekberg inte dyker upp återvänder Kaloti in på telegrafstationen. Han möter då en springande Gunnar Ekberg som ropar ”Kör iväg - jag förklarar sen!”. I bilen berättar Gunnar Ekberg att han genomfört en aktion. David Kaloti frågar då vad för sorts aktion, varpå Ekberg meddelar att han ringt flygplatsen i Frankfurt och sagt att det fanns en bomb i ett EL Alplan. Kaloti säger sig ha blivit ”riktigt förbannad och upprörd”, eftersom hans tid var dyrbar och eftersom DPFLP - som Kaloti sympatiserade med - alltid varit emot aktioner som bombhot och flygplanskapningar. Gunnar Ekbergs påstående om att det varit David Kaloti som tagit initiativet till bombhotet betecknar Kaloti som en ”ren lögn”.62
Nouredinne Chattis redogörelse för händelseförloppet överensstämmer i alla relevanta delar med David Kalotis. Chatti menar också att han själv kritiserade Ekberg för tilltaget, eftersom DPFLP var emot den typen av hot som Ekberg genomfört.63
Innan vi närmare skärskådar Ekbergs, Kalotis och Chattis versioner av det inträffade skall vi redovisa händelseutvecklingen i samband med Ekbergs andra bombhot, d.v.s. det mot Middle East Airways-planet från Köpenhamn till Beirut den 7 juni 1970.
I en egenhändigt formulerad rapport från den 19 november 1973 skriver Gunnar Ekberg att han någon gång under våren 1970 fick ett telefonsamtal från David Kaloti. Ekberg skriver:
Vid det här laget så kände vi varandra väl, jag hade träffat honom i Mellanöstern osv. Han meddelade mig på ett mycket kryptiskt sätt, att han ville ha en tjänst utförd och han ville ock-
61 Förhör med Gunnar Ekberg hos Rps/Säk den 23 november 1973. 62
Förhör med David Kaloti hos Rps/Säk den 19 februari 1974.
63
Förhör med Nouredinne Chatti hos Rps/Säk den 21 mars 1974.
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
65
så testa min pålitlighet i förhållande till DPFLP, som han företrädde vid den tidpunkten. Han sa det rakt ut.
Ekberg uppfattade samtalet som att Kaloti ville att Ekberg skulle genomföra en telefonbombning liknande den som skett mot flygplatsen i Frankfurt 1969. Ekberg fick också en uppgift om en kontaktman i Göteborg som skulle ge Ekberg vidare information.
Jag kontaktade IB omedelbart och rapporterade och vi beslöt att försöka hitta den här kontaktmannen och få ytterligare detaljer.
Kontaktmannen var en palestinier boende i Göteborg och denne informerade Ekberg om datum, tidpunkt och Flight-nummer för bombhotet. Det visade sig då, enligt Ekberg, att David Kaloti själv skulle befinna sig på planet tillsammans med ett antal svenska Palestina-vänner på väg till Beirut. Ekberg skulle i samband med bombhotet klargöra att det var israeler som låg bakom utplacerandet av bomben, varefter David Kaloti och de svenska Palestinavännerna skulle kunna utnyttja hotet i propagandistiskt syfte mot Israel.
Ekberg höll kontinuerligt IB informerade om vad som hände och fick också IB:s godkännande för att genomföra operationen:
Jag rapporterade till IB och det beslöts, eftersom vi var ute i god tid och vi hade kontroll över det hela och vi visste flygplanet och det fanns god tid att åtgärda, att vi skulle utföra handlingen för att inte äventyra min ställning.
Gunnar Ekbergs kontaktman bekräftade i förhör med Rps/Säk den 12 februari att Gunnar Ekberg ringt upp honom och informerat om vad som höll på att hända. Kontaktmannen ringde då Bo Anstrin, som fattade beslutet att genomföra aktionen. Enligt kontaktmannen kunde man inte veta huruvida det planerade bombhotet var reellt, d.v.s. om det verkligen skulle finnas en bomb på planet.
Även Bo Anstrin bekräftar att Gunnar Ekberg hade IB:s mandat att genomföra aktionen:
Vi ville inte äventyra hans informationer, som kan vara till nytta och värde. Därför ansåg vi att han inte borde neka att utföra det här.64
64 Förhör med Bo Anstrin hos Rps/Säk den 5 februari 1974.
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
66
På en fråga om vem på IB som tog ansvaret för att Gunnar Ekberg skulle genomföra bombhotet svarar Anstrin att när det gällde ansvar för sådant som låg utanför den reguljära tjänsten, så rådgjorde han alltid med Elmér. Anstrin minns inte om så skedde även denna gång, men förutsätter att det förhöll sig så. På frågan om SÄPO informerades om aktionen svarar Anstrin att ”sannolikheten talar för att IB tog kontakt med säkerhetsavdelningen på RPS för att höra dess åsikt. (…) Det eventuella samrådet måste därför ha resulterat i att man skulle tillåta Gunnar Ekberg att medverka. Beskedet om detta måste ha framförts den vanliga vägen över kontaktmannen i Malmö”.65
Olof Frånstedt, som var SÄPO:s kontaktman med IB under åren 1969-70, förnekade dock att IB informerat säkerhetspolisen. Han sade sig vara ”absolut säker på att något samråd säkerhetsavdelningen-IB inte skedde i fallet med flygplanshotet den 7 juni 1970”.66
I enlighet med uppgjorda planer genomförde Gunnar Ekberg bombhotet den 7 juni 1970. Enligt hans minnesbild så ringde han någonstans från Bohuslän, när han körde upp mot kusten för att bada. Han utförde handlingen helt ensam.67 Som skäl för att IB inte förvarnade flygplats eller flygbolag om att det var falsklarm åberopar Bo Anstrin källskyddet.68
Det råder inget tvivel om att handlingen verkligen ägde rum. På en förfrågan från svensk polis i samband med de utredningar som följde på IB-avslöjandet 1973 meddelar dansk polis att Kastrup den 7 juni 1970 kl 10.16 nåddes av ett telefonsamtal med meddelandet att ”Middle East 224 starting from Copenhagen 10.15 carrying explosives placed by Israelis”. Planet skulle just starta, men återkallades. De 19 passagerarna och fyra besättningsmännen evakuerades och planets avgång försenades med fyra timmar.
David Kaloti tar mycket bestämt avstånd från Ekbergs anklagelser om att det var Kaloti som tagit initiativet till bombhotet. Kaloti påstår att han utsatts för telefonhot före sin avresa till Beirut och att telefonrösten sagt att ”du kommer säkert fram”. Kaloti berättade detta för Folke Axman, som var den person på Rps/Säk som hade ansvar för terroristbekämpning och kontrollen av bl.a. Palestinarörelsen. Som tidigare omtalats arbetade Folke Axman ofta genom direktkontakter med dem han var satt att övervaka. Han kän-
65 Förhör med Bo Anstrin hos Rps/Säk den 5 februari 1974. 66
Rps/Säk. Stockholm. 1974-02-19. ”Anteckningar efter samtal med byråchef Olof Frånstedt vid Rps/Säk”. AA 4500:133.
67
Rapport från Gunnar Ekberg den 19 november 1973 om ”telefonbombning” av flygplan i Köpenhamn.
68
Förhör med Bo Anstrin hos Rps/Säk den 5 februari 1974.
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
67
de därför David Kaloti väl. Kaloti berättar att Folke Axman av dessa skäl befann sig på Arlanda avresedagen (Kaloti flög från Arlanda för att sedan byta till Beirut-planet i Köpenhamn). Kaloti menar vidare att flygkaptenen på det hotade planet sa att Israel ofta gjorde så här för att störa Middle East Airways verksamhet och avskräcka resenärer från att anlita bolaget.69
Av de beskrivningar av händelseförloppet som givits ovan är det två motsatta bilder som växer fram. I den första bilden är Ekberg en motvillig, övertalad deltagare i bombhoten som initieras från palestinskt håll. Skälen till hans deltagande är en blandning av risken att annars bli misstänkt för bristande lojalitet med palestinierna, att hoten var ”ofarliga” så till vida att de inte ökade risken för att någon människa skulle komma till skada samt att deltagandet innebar en möjlighet att förse IB med detaljerad information om vad som pågick. I den andra bilden är det Ekberg själv som tar initiativet till bombhoten, kanske för att imponera på sina uppdragsgivare eller kanske för att misskreditera den palestinska rörelsen i Sverige. I båda bilderna är IB medvetna om bombhotet mot Köpenhamnsplanet - det är däremot osäkert om IB bedömer initiativet till dem som kommande från Ekberg eller från Kaloti.
Vilken bild verkar då ligga sanningen närmast? Låt oss börja med att konstatera att de två bombhot mot flygplan som här diskuterats tycks vara de enda två välplanerade bombhoten mot flygplan som sänts från Sverige och haft anknytning till den palestinska kampen. Ingenstans i materialet återfinns spår från några ytterligare bombhot (vilket i och för sig inte utesluter att de ändå kan ha förekommit). Ingen annan uppgiftslämnare från Palestinarörelsen har inrapporterat några bombhot eller några seriösa planer på bombhot. Telefonkontroll, brevkontroll och i vissa fall avlyssning av ledande personer - svenskar eller araber - inom den palestinska rörelsen visar inte några tecken på förekomst av bombhot. De enda tillfällena då Palestinarörelsen i Sverige förknippats med bombhot är de två gånger då Gunnar Ekberg uppgivit att han kontaktats av David Kaloti. Ingen annan person inom Palestinarörelsen uppger - vare sig i förhör med polis eller i samtal under telefonavlyssning eller under andra övervakningsformer - att Kaloti tagit denna typ av initiativ. Att David Kaloti skulle valt att två gånger använda sig av just Ekberg - varav den ena gången vid första tillfället de träffades - som bombhotare förefaller inte sannolikt.
69 Förhör med David Kaloti hos Rps/Säk den 19 februari 1974.
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
68
Däremot finns det.ex.empel på att aktivister inom Palestinarörelsen i olika sammanhang berättar om hur Gunnar Ekberg försökt övertala enskilda personer att begå olagliga handlingar. Ett.ex.empel kan hämtas från ett samtal mellan David Kaloti och Kurt Lundgren som ringdes från SKP-ledaren Gunnar Bylins avlyssnade telefon den 16 januari 1974. Det är mitt under IB-affären och diskussionen om Gunnar Ekbergs verksamhet. Kurt Lundgren ringer då David Kaloti och berättat att flera personer inom vänsterrörelsen (Lundgren nämner Harald Holst och Sköld Peter Matthis) varit utsatta för Ekberg, som försökt övertala dem att begå illegala handlingar. Nu vill de gå ut och berätta om detta på en presskonferens, och frågan är om David Kaloti också vill vara med. Kaloti accepterar, och får då frågan av Kurt Lundgren vad han tänker svara på frågan om varför han själv inte anmälde Ekberg för det första bombhotet. Kaloti svarar att han ”inte kan gå och anmäla en kille” som solidariserar sig med palestinierna, utan att löpa risken att bli stämplad som angivare. Kurt Lundgrens och David Kalotis konversation förefaller uppriktig. Möjligheten att de båda misstänker att de ringer från en avlyssnad telefon och väljer att anpassa samtalet därefter kan förstås inte uteslutas, men förefaller inte sannolik. Telefonavlyssningsrapporterna tycks oftast indikera att personer som misstänker att de är avlyssnade i stället väljer att antingen tala kryptiskt eller helt undviker att ta upp känsliga frågor på telefon. Konstlad naturlighet i syfte att ”lura” avlyssnarna är en konst som är svår att genomföra i praktiken.
Ett ytterligare exempel kan hämtas ur ett polisförhör med ”Gustav Blom”. I förhöret påstår ”Blom” att Gunnar Ekberg agerade uppviglare inom Palestinarörelsen:
Vid ett sammanträde i Palestinakommittén någon tid efter dess bildande, närmare tidpunkt kunde [”Gustav Blom”] ej ange, kom Gunnar Ekberg upp med förslaget, att de skulle bekämpa Israel genom att bombhota deras reguljära flygplan och på så sätt störa deras ekonomi. Förslaget avvisades dock av kommittén, varvid Gunnar Ekberg omtalade, att han själv för någon tid sedan ringt från en telefonautomat till Frankfurts flygplats och bombhotat ett El Al-plan. Gunnar Ekberg sade sig ha gjort detta utan att ha gripits av polisen.70
Gunnar Ekbergs trovärdighet undergrävs också av att han i en rapport sommaren 1969 skriver att det är David Kaloti som kontaktat
70 Polisförhör med ”Gustav Blom” den 15 mars 1974.
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
69
flygplatsen Frankfurt am Main och uppgivit att en bomb fanns i ett El Al-plan. Detta trots att Ekberg senare vidgår att det är han själv som ringt samtalet, om än på anmodan av Kaloti.71 Att Kaloti skulle ha ringt in bombhotet är för övrigt något som läggs honom till last, i samband med begäran om telefonkontroll mot Kaloti så sent som i slutet av 1970-talet.
En ytterligare indikation på att Gunnar Ekberg inte drog sig för att försöka provocera den svenska Palestinarörelsen till att begå olämpliga handlingar är Ekbergs egen rapport från januari 1969 (som återgavs i kapitel sju om övervakningens utformning), där Ekberg själv berättar om hur han vill misskreditera Palestinaaktivisterna:
Palestinakommittén kommer att få en smärtsam födelse. Tror nog att jag skall göra allt för att det skall få vind i seglen så att den så snart så (sic) möjligt går ut och gör så grova propagandanummer som möjligt (helst flaggbränning). På så vis kommer den säkert att bli impopulär hos den breda allmänheten.72
Vilken bild har då SÄPO av David Kaloti och hans eventuella våldsbenägenhet? Som tidigare påpekats var Folke Axmans en helt annan än den som inrapporterades från IB-källor och framför allt från Gunnar Ekberg. På en IB-rapport om palestinsk terrorverksamhet i Sverige har polisintendent Lars P Lindroth den 17 juni 1971 tillfogat en handanteckning om att enligt Folke Axman innehåller sällan IB-rapporteringen beträffande palestinsk verksamhet ”någon form av sanning”. Någon oro för att David Kaloti skulle initiera våldsaktioner framkommer heller inte i Folke Axmans skrivelser. Ett exempel på detta kan hämtas från september 1972, då en orolig hyresvärd ville vräka David Kaloti, efter några tidningsartiklar som berättade om att David Kaloti arresterats i Israel. Folke Axman kontaktade då hyresvärden för att klarlägga ”vissa förhållanden beträffande Kalotis påstådda farlighet”. Efter kontakten med Folke Axman blev hyresvärden ”uppenbart lugnare” och beslöt sig för att inte försöka få David Kaloti vräkt.73
Folke Axmans bristande tro på Kalotis farlighet gör självklart inte Kaloti till något sanningsvittne. Men SÄPO:s bild av Kaloti undergräver ytterligare tilltron till Ekbergs berättelse. Särskilt
71 Ekbergs rapport är daterad juli-augusti 1969 och återfinns i dossier 250:08/6, 48/23, löp-
nummer 3.
72
Rps/Säk, 5:73/307, Meddelare ”Ada”, Lnr 3.
73
PM av Folke Axman den 28 september 1972.
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
70
tungt väger också argumentet att ingen annan Palestina-aktivist uppger - vare sig i förhör med polis eller i samtal under telefonavlyssning eller under andra övervakningsformer - att Kaloti uppmanat dem till denna typ av aktivitet.
Mot bakgrund av ovanstående förefaller det inte troligt att initiativen till bombhoten kom från Kaloti, utan snarare från Ekberg. Huruvida Kaloti sedan understödde Gunnar Ekbergs initiativ eller ej kan vi inte veta.
IB:s godkännande av Ekbergs bombhot mot Köpenhamnsplanet måste beskrivas som häpnadsväckande. Åtminstone tre aspekter av IB:s godkännande av aktionen förtjänar att lyftas fram. För det första kan man ställa sig frågan huruvida IB:s godkännande av bombhot mot flygplan verkligen var förenligt med svensk lagstiftning. För det andra menar Ekbergs kontaktman i polisförhör (se ovan) att IB inte kunde veta om bombhotet var reellt eller inte. Med tanke på att poängen var att den tänkte initiativtagaren till hotet David Kaloti själv skulle befinna på planet, blir tolkningen att hotet var reellt fullkomligt absurd. För det tredje förefaller IB:s påstådda tolkning att Kaloti ville ”testa” Ekbergs lojalitet inte rimlig. Ingen annan Palestina-aktivist hade utsatts för ett sådant test - inte heller i de rapporter Ekberg själv författade. Om IB:s ledning verkligen trodde på Ekberg, borde deras eget omdöme ändå föranlett dem att avstyra operationen. Därutöver innebar bombhotet förstås ett avsevärt lidande för de enskilda människor som utsattes för det.
9.2 Attentatet mot Omar Sufan
På det stora hela undkom Sverige att drabbas av de terroraktioner som olika palestinska grupper genomförde under 1960- och 1970talet. Den terror som förekom i Sverige bestod av några brevbomber avsända till enskilda palestinier. På förmiddagen den 29 november 1972 öppnade palestiniern Omar Sufan ett till honom adresserat brev, varpå en bomb i brevet exploderade och Sufan fick svåra skador. Om detta skrev Peter Bratt i IB och hotet mot vår säkerhet:
Det får anses vara troligt att det Mossad eller Shin Beth som skickade denna brevbomb till Omar Sufan. […] Det rör sig här om ett mordförsök där IB:s arbete kan ha bestått i medhjälp (utan avsikt) till attentatet. Det är omöjligt för en utomstående att objektivt slå fast om IB spelat en sådan roll i sammanhanget eller inte, men mycket talar för det. Endast en opartisk under-
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
71
sökningskommission skulle ha förutsättningar att få fram sanningen.74
Polisen lyckades aldrig identifiera avsändaren till bomben och utredningen lades så småningom ner. Det följande syftar till att redovisa vad det för denna undersökning tillgängliga materialet innehåller i fråga om IB:s delaktighet i attentatet.
Omar Sufan kom till Sverige år 1965. Han var född och uppvuxen i Jordanien och hade studerat medicin några år i Österrike. I Sverige tog Sufan tidigt del i stödarbetet för Palestina och var under några år Al Fatahs officielle representant i Sverige. Men vid tillfället när bomben kom hade han sedan något år trappat ned den politiska verksamheten och var inte längre Al Fatah-representant.
Bomben som skickades låg i en försändelse som i sin tur låg i ett större ytterkuvert. På ytterkuvertet var Omar Sufans namn och adress ifyllt för hand och på baksidan av ytterkuvertet fanns ett svenskt avsändarnamn med en bostadsadress i Stockholm. Någon person med det namnet fanns dock inte på den uppgivna bostadsadressen. Brevet var poststämplat i Stockholm. I polisförhör uppger Sufan att han inte utsatts för några telefonhot eller motsvarande på senare tid.
Polisutredningen gjorde inga större framsteg. I ett PM daterat den 30 november 1972 - dagen efter bombdådet - diskuterar kommissarie Folke Axman på SÄPO - som bäst kände Mellanösternproblematiken och den palestinska kolonin i Sverige - tänkbara gärningsmän och motiv. Inledningsvis konstaterar Axman att Omar Sufan var Al Fatah-man medan flertalet av de politiskt aktiva palestinierna i Sverige sympatiserar med PFLP eller DPFLP och att det därigenom uppstått vissa motsättningar mellan Omar Sufan och dem. Axman konstaterar också att Omar Sufan sedan början av 1971 ej varit aktiv på samma sätt som tidigare.
Axman menar därefter att brevbomben kan ha sitt ursprung i motsättningarna mellan Sufan och mer radikala palestinska krafter:
Som en följd av Sufans agerande i palestiniernas sak kan han mycket väl ha ådragit sig övriga härvarande arabers misshag, vilket åtminstone hypotetiskt, kan peka på ett palestinskt eller arabiskt ursprung av postförsändelsen.
Men Axman nöjer sig inte med den tolkningen. Han formulerar i stället fyra ytterligare tänkbara motiv och gärningsmän:
74 Bratt (1973) s 128.
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
72
1. Aktion från palestinskt håll.
2. Egen tillverkning möjlig men föga sannolik.
3. Ej heller ett agerande från svenskt extremistiskt håll kan uteslutas.
4. Det bör slutligen erinras om det förhållandet att ett antal araber på skilda håll mottagit brevbomber vilka sannolikt haft en israelisk avsändare
Axman tar inte ställning till vilken av hypoteserna han uppfattar som mest sannolik. Däremot konstaterar han i slutet av sitt PM att Israel intresserat sig för Omar Sufans aktiviteter:
Det är bekant att israeliska polisen tillfrågat David Kaloti angående Sufans person och verksamhet. Detta skedde vid Kalotis besök i Israel 1972.
Axman syftar på arresteringen av David Kaloti i Israel i september 1972 och de förhör han då genomgick.
Vid sidan av försöken att försöka finna eller identifiera den person som stod som avsändare på brevet med bomben följer polisen olika spår. Ett av dem är en svensk bekant till Omar Sufan som oförhappandes återupptagit kontakten med honom en tid före bombdådet. Denne bekant besökte Sufan kvällen före bomben och betedde sig - enligt Sufan - lite underligt och verkade en aning nervös. Trots att klockan blev mycket sen insisterade gästen på att inte sova över utan åberopade vad Sufan uppfattade som ett svepskäl för att ge sig av. Sufan väljer att ta upp denne bekant först efter stor tvekan, eftersom han är högst osäker på att denna skulle kunna vara inblandad. Polisen förhör personen i fråga, men ingenting anmärkningsvärt framkommer under förhöret.
Ett annat spår gällde en israel, bosatt i Holland som ofta besökte Sverige och då brukade bo på Hotel Holmia. En av de anställda på hotellet uppger i förhör med polisen att hon vid olika tillfällen hjälpt denne israel att posta ”lite tjocka, konstiga brev”. Israelen avreste från hotellet samma dag som brevbomben nådde Omar Sufan, och hade dagen innan fått besök av en vän. Det hotellanställda vittnet hade dock inte observerat några brevförsändelser i samband med just denna vistelse. Det framgår inte av SÄPO:s material om polisen lyckades spåra och förhöra denne israel.
Peter Bratt skriver i IB och hotet mot vår säkerhet att IB kartlade Omar Sufans vanor men att IB aldrig genomförde något inbrott
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
73
hos Sufan.75 Men i Omar Sufans personakt hos SÄPO återfinns ett IB-dokument daterat den 6 september 1971 som ger en mycket detaljerad bild av hur det ser ut i Omar Sufans lägenhet:
Under ett besök i Omar Sufans hem, (adress), sågs ett stort antal böcker med arabisk text. På väggarna satt propagandablad för Al Fatah såsom vimplar och affischer. Ett stort antal ”Al Fatah frimärken” sågs även. Fyra stycken 16 mm filmer låg framme. En av filmerna var märkt ”Palestina”. En annan hade arabisk text. I en adressbok förekom bland andra Sara Lidmans adress och telefonnummer. (…) I en garderob låg ytterligare propagandablad och något som såg ut som checkhäften men med arabisk text. På en hylla i garderoben låg ett kikarsikte, smalt och svart, vit text. Cirka 30 cm långt. Siktet var förvarat i ett svart fodral.76
Till dokumentet är fogat en detaljerad skiss över lägenheten med sängar och bord etc noggrant markerade. Dessutom berättas att man hittat två postsparbanksböcker, varav den ena haft insättningar på 12 000:- samt 2 x 10 000:-. Det är uppenbart att besöket gjorts utan att Omar Sufan varit närvarande i lägenheten. Genom källangivelsen är det också uppenbart att det är IB som genomfört ”besöket”. Däremot framgår det inte av handlingarna vilket syftet med besöket varit.
Det är inte helt enkelt att se ett samband mellan intrånget i Sufans lägenhet och bombdådet, eftersom intrånget ägde rum drygt 15 månader innan Sufan nåddes av bomben. Dessutom hade Sufans politiska aktiviteter trappats ned avsevärt, så det är svårt att se varför en bomb av politiska skäl skulle skickas till honom just vid det tillfället.
Men det finns ett ytterligare - och starkare - spår som polisen av skäl som vi strax skall redovisa väljer att inte följa fullt ut. Det spåret har sin bakgrund i följande händelseförlopp. I augusti 1971 meddelar en IB-källa att en svensk person vid namn Per Freman77tillsammans med källan själv levererat sprängmedel till Omar Sufans bostad. Källan ”vars trovärdighet ej kan bedömas” påstår att källan i månadsskiftet juli/augusti 1971 reste:
i en bil tillhörande Per Freman, X-gatan 55 till Sufans bostad. Freman innehade sprängmedel och källan såg honom överlämna
75 Bratt (1973) s 128. 76
”Erik” 5:73/264, 31/1637.
77
Namnet Per Freman är fingerat.
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
74
två lådor i Sufans bostad. Svensken sade att sprängämnet hade stulits från en svensk arméförläggning av personer som sympatiserar med PFLP.78
Någon Per Freman bor det inte på X-gatan 55 vid det tillfället. Däremot bor där en person med ett mycket snarlikt namn - låt oss här kalla honom för Per Fröman. Namnen är så snarlika att det knappast kan röra sig om en tillfällighet, utan snarare en felstavning eller felskrivning. Per Fröman finns vid detta tillfälle inte i något polisregister. Källans rapport innehåller även andra berättelser av fantasifullt slag, kring personer som inte finns eller som inte bor på de adresser som uppges. Källans rapportering föranleder av allt att döma ingen åtgärd.
Femton månader efter att den anonyma källan meddelat att Per Freman levererat sprängmedel till Omar Sufans bostad mottar Sufan brevbomben. Och som avsändare på brevet står, enligt Sufan, en Per Freman, X-gatan 55. Sufan påstår bestämt att han inte känner någon person som heter vare sig Per Freman eller Per Fröman. Pappersresterna från kuvertet med brevbomben visar att gatunumret på avsändaradressen verkligen var 55 och att avsändarnamnet sannolikt var det som Sufan uppger.
Per Fröman på X-gatan 55 har under de femton månader som gått hunnit antecknas i säkerhetspolisens register, i egenskap av deltagande i olaglig demonstration samt ”medlem av KFML eller därmed jämförbar organisation”.
Polisen kallar Per Fröman till förhör. Fröman svarar dock inte på telefon och infinner sig ej heller efter skriftlig kallelse. Så småningom får polisen tag på honom, och han lovar att infinna sig till förhör den 15 februari. Vare sig i polisutredningen eller i Per Frömans personakt återfinns dock något spår av detta förhör.
Jag har varit i telefonkontakt med Per Fröman som meddelar att han inte minns att han kallats till polisförhör överhuvudtaget och att han borde ha kommit ihåg det om så skulle ha varit fallet. Per Fröman berättar också att han vid det aktuella tillfället bodde i ett kollektiv och hade hyrt ut sin lägenhet på X-gatan 55 i andra hand. Det skulle i så fall förklara varför han inte svarat på de första kallelserna till polisförhör. Det förklarar däremot inte varför polisutredningen uppger att polisen fått tag på honom och att han lovat att infinna sig till förhör den 15 februari. Men den uppgiften kan förstås ha sin grund i ett missförstånd.
78 Dokumentet återfinns i Per Frömans personakt.
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
75
Det kan knappast vara en slump att Per Fremans/Frömans namn två gånger förekommer i samband med Omar Sufan - först som en person som uppges överlämna två lådor sprängmedel till Sufan och sedan som en person vars namn står som avsändare till brevbomben till Sufan. Vid båda tillfällena kallas personen Per Freman i stället för Per Fröman. Denna felskrivning eller felstavning - som alltså görs två gånger - innebär att det är sannolikt att det är samme person som i rapporten från augusti 1971 meddelar att Per Freman levererat sprängmedel till Sufan som i november 1972 skriver Per Fremans namn som avsändare på det brev som innehöll bomben till Sufan.
Polisen kände till sambandet mellan namnet Per Freman och Omar Sufan men fick inte använda sig av det i undersökningen. I ett PM från den 15 december 1972 skriver en SÄPO man att:
Med hänsyn till uppgifternas art och källans karaktär i ovan omtalade Erikmeddelande kunde uppgifterna inte användas i utredningen kring Sufan-fallet. Det hemställdes därför från Stockholms polisdistrikt, kriminalavdelningens rotel 1, att Fröman måtte övervakas genom Rps/Säk:s försorg för att därigenom om möjligt kunna klarlägga Frömans eventuella roll i fallet. Den 13/12 1972 beslutade bc Olof Frånstedt att Fröman icke skulle ställas under övervakning.
”Uppgifternas art och källans karaktär” medför således att uppgifterna om sambandet mellan Per Freman/Fröman och källan inte kunde användas i utredningen. Detta trots att avsändarnamnet på brevbomben till Sufan var just Per Freman. Källan är den ende som tidigare använt detta felaktiga namn och mycket talar därför för att det är samme person som inrapporterat den påstådda sprängmedelsleveransen till Sufan och som skrivit avsändaradressen på kuvertet med brevbomben till Sufan.
Fallet inrymmer fortfarande en stor mängd frågor. Varför pekas Per Freman/Fröman två gånger ut i samband med Omar Sufan (första gången som sprängmedelsleverantör, andra gången som avsändare av en brevbomb)? Är avsikten att smutskasta Per Fröman? Är Per Frömans namn medvetet felaktigt stavat? Varför väljer polisen att inte gå vidare med detta spår?
Utifrån befintligt material är det omöjligt att med säkerhet säga vem som låg bakom brevbomben till Omar Sufan och vilket syftet kan ha varit. Oavsett vilka skäl som ligger bakom är polisens och
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
76
säkerhetstjänstens val att inte följa upp spåret om uppgifterna kring Per Freman/Fröman uppseendeväckande.
9.3 Sammansvärjningen mot Ben Gurion
Den 22 maj 1969 häktades i Köpenhamn tre personer, som misstänkta för mordförsök på den förre israeliske premiärministern Ben Gurion. De tre var palestinskan och jordanske medborgaren Mouna
Soudi, irakern Suheir Razzak samt svenska medborgaren Rolf Svensson, som i Dagens Nyheter beskrevs som ”skandinavisk chef för en arabisk terrorgrupp med huvudkvarter i Stockholm”. På deras hotellrum påträffades en pistol, en handgranat och ammunition.
Gruppen anklagades för att ha planerat att åka till Rio, för att där mörda Ben Gurion som befann sig på resa i Sydamerika. Den 12 juni släpptes de tre häktade och utvisades till respektive hemländer. Affären väckte stor uppmärksamhet i Sverige. Var det frågan om ett palestinskt terrorförsök som förhindrades? Varför släpptes i så fall de tre inblandade så relativt snabbt? Eller var det i stället fråga om en israelisk plan för att komma åt Mouna Soudi och den palestinska rörelsen? Och vilken roll spelade den svenska säkerhetstjänsten i denna affär? Den följande redovisningen tar främst sikte på den senare frågan.
Rolf Svensson hade sedan slutet av 1960-talet närmat sig Palestinarörelsen i Sverige, men mötts med misstänksamhet och skepsis. Bland annat hade hans åsikter uppfattats som antisemitiska och han hade också uppmanat till direkta aktioner på ett sätt som låg den svenska Palestinarörelsen fjärran. Arbetade Rolf Svensson egentligen för IB, på samma sätt som Gunnar Ekberg men mera oskickligt? Eller arbetade han för den israeliska underrättelsetjänsten Mossad, som infiltratör och provokatör? Eller försökte han verkligen främja den palestinska saken, fast på ett sätt som alls inte uppskattades av de svenska stödgrupperna?
Historien tar sin början våren 1969, då Mouna Soudi - konststuderande i Paris och med påstådda band till PFLP - kommer till Sverige för att sista veckan i mars sätta upp en utställning med palestinska barnteckningar och foton på ABF-huset i Stockholm under den stundande Israelveckan. Mouna Soudi deltar i demonstrationer och kommer i kontakt med Rolf Svensson. Vad som då utspelar sig mellan dem är inte känt. I förhör med dansk polis uppger Rolf Svensson att han av Mouna Soudi i samband med utställningen vär-
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
77
vades för en palestinsk terroraktion.79 Efter utställningens avslutande åkte Mouna Soudi vidare till Danmark.
Det är belagt att Rolf Svensson den 30 april åker till Köpenhamn. Där sammanträffar han med Mouna Soudi och de åker båda tillsammans vidare till Beirut där de stannar i elva dagar. Enligt Rolf Svensson får han i Beirut veta att attentatet gäller Ben Gurion, som den 6 maj skall åka till Sydamerika på ett sex veckor långt besök. Enligt egen utsago instrueras Rolf Svensson att inom en viss tid åka till Köpenhamn för att på ett visst hotell invänta Mouna Soudis ankomst.80
Men den danska polisen var inte helt ovetande om vad som var på gång. I ett telex till den svenska SÄPO-chefen P.G. Vinge meddelar Arne Nielsen från den danska säkerhetspolisen att ett attentat håller på att planeras och att en svensk medborgare deltar i planeringsarbetet:
Vi har nu erfaret, at en svensk statsborger Rolf Svensson den 14.5.69 skulle ankomme till Koebenhavn for paa et hærvarende hotel at moede en gruppe araber bestaaende af to mænd og to kvinder, der skal planlægge et sabotageangreb mod et El Al fly.
I ett odaterat danskt PM berättas att danskarna fått veta att Rolf Svensson och Mouna Soudi varit i Beirut och att ”et forlydende ville vida” att de båda planerade ett attentat och att Rolf Svensson skulle återvända till Köpenhamn för att invänta partner. Dansk polis hittade Rolf Svensson på Hotel Skandinavia på Istedgade och observerade hans rörelser. De första dagarna kontaktade han inte någon person, men efter ytterligare någon dag går han till hotel Carlton och frågar efter ett telegram. När telegrammet väl ankommit flyttar Rolf Svensson dit. Ytterligare 4-5 dagar förlöper utan att något händer. Hotellet börjar bli oroligt och kräver Rolf Svensson på betalning. Rolf Svensson har inga pengar, utan lämnar en flygbiljett till Rio som pant. Strax därpå - den 20 maj - ankommer Mouna Soudi till Köpenhamn och tar också hon in på hotel Carlton. Nästa dag åker Mouna Soudi och Rolf Svensson tillsammans till Kastrup och möter irakern Suheir Razzak. Även han checkar in på hotellet och därefter går de alla tre på Tivoli. Vid återkomsten till hotellet
79 Odaterat PM från dansk polis angående ”Svensson-sagen”. Återfunnet i Rolf Svenssons
personakt.
80
Odaterat PM från dansk polis angående ”Svensson-sagen”. Återfunnet i Rolf Svenssons personakt.
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
78
meddelar Rolf Svensson receptionen att han tänker avresa nästa dag.
Dansk polis väljer då att slå till. På natten knackar de på Rolf Svensson hotelldörr. Rolf Svensson öppnar, med stilett i hand. Han gör dock inget motstånd. Under hans huvudkudde hittar polisen en skarpladdad pistol och i hans koffert en handgranat. Även Mouna Soudi och Suheir Razzak grips.
I polisförhören uppger Rolf Svensson att han värvats av Mouna Soudi för att föra in vapnen till Rio - som svensk skulle han ha lättare att komma igenom tullkontrollen. Själva mordet skulle utföras av Suheir Razzak. Rolf Svensson hade fått ett par tusen dollar av Mouna Soudi och skulle få ytterligare efter attentatet. Rolf Svensson påstår också att han inte skulle ha fullföljt planerna, utan vid lämpligt tillfälle tillkallat polis. Mouna Soudi menar i stället att hon utnyttjats av Rolf Svensson. Hon erkänner att hon överlämnat ett paket innehållande vapen från Beirut till Rolf Svensson, men att hon inte kände till innehållet. Efter tre veckors häktning släpps de tre misstänkta och utvisas ur Danmark.
Den svenska Palestinarörelsens misstankar mot Rolf Svensson väcktes tidigt. Hans antisemitiska utspel och förespråkande av ”direkta aktioner” var främmande för den svenska Palestinarörelsen. I en ”Ada”-rapport från slutet av maj 1969 sägs att T.E. betraktade Rolf Svensson som en ”sionistagent” och att en ledande palestinier i Sverige - Adnan Badreddine i Göteborg - ”såg hela affären med mordkomplotten i Köpenhamn som en aktion från sionisternas sida för att svartmåla PFLP”.
Ingenting i Rolf Svenssons personakt eller i materialet i övrigt tyder på att svensk säkerhetstjänst var inblandad i Köpenhamnsaffären. Däremot kan det inte uteslutas att IB tagit kontakter i fallet Rolf Svensson, utan att det satt några spår i materialet.
I den efterföljande debatten om Köpenhamnsaffären har det också påståtts att Rolf Svensson hotades till livet, efter det att hans roll i affären blivit känd i palestinska kretsar. I den bilaga till Försvarsutskottets betänkande nr 25 år 1973 som skall sammanfatta de informationer som försvarsstabens allmänna byrå fått av Gunnar Ekberg - och som i opinionsbildningen användes för att legitimera hans verksamhet - sägs t.ex. (i punkt 19, s. 37) att:
Två inom Palestinarörelsen ledande personer meddelade att de betraktade en namngiven svensk som 'sionistagent'. Vederbörande anhölls i Köpenhamn tillsammans med den kända kvinnliga flygplanskaparen för attentat mot Ben Gurion. På grund
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
79
härav erfors att svensken befann sig i livsfara. Genom informationerna kunde erforderliga skyddsåtgärder vidtas.
Mycket av uppgifterna om mordhotet mot Rolf Svensson bygger på Gunnar Ekbergs rapportering och det är därför svårt att bedöma sanningsvärdet. I förhör har Gunnar Ekberg påstått att PFLPledaren Wadi Haddad gett Gunnar Ekberg Rolf Svenssons pass och bett Ekberg leta reda på honom så att PFLP kunde döda honom. I andra Ekberg-rapporter från tiden strax efter Köpenhamnsaffären talas om att olika palestinska representanter i Sverige antytt att Rolf Svensson inte skulle komma att gå ”skottfri” eller ”dubbelansikten” som Svensson måste akta sig. Men i en artikel i SKP:s tidning Gnistan 14-20/12 1973 skriver Marina Stagh - då gift med Jan Guillou och båda verksamma i den svenska Palestinarörelsen - att Gunnar Ekberg sökte upp Jan Guillou och själv föreslog att de båda skulle leta rätt på Rolf Svensson och ”klå upp honom eller hämnas på något sätt”.
Det finns inga vittnesutsagor om hot mot Rolf Svensson förutom dem som kommer från Gunnar Ekberg själv. Det är också Gunnar Ekberg som påstår att han själv fått uppdraget att spåra upp Rolf Svensson för likvidering. Den svenska säkerhetstjänsten tycks ha tagit hotbilden mot Rolf Svensson på allvar. Och om Rolf Svensson arbetade för Israel - vilket mycket tyder på - så förefaller det inte orimligt att det också fanns ett hot mot hans person.
I början av 1970-talet återvände Rolf Svensson till Sverige. Han bytte efternamn och avled 1997.
9.4 Tjörn-ärendet
I kapitel åtta redovisades övervakningsorganens argumentation i samband med framställan om post- och telefonkontroll av bl.a. J.S. och V.S. För både J.S. och V.S. gällde att det s.k. Tjörn-ärendet fanns med i bakgrundsbilden. Tjörn-ärendet åberopades också i diskussionen kring den s.k. sjukhusaffären i Göteborg hösten 1975.
I juli 1975 mördades den avhoppade PFLP-representanten Moukarbal av den sedermera mytomspunne terroristen Carlos. Bland Moukarbals tillhörigheter återfanns J.S:s namn och adress. I Ebbe Carlssons och Hans Holmérs promemoria i samband med sjukhusaffären i Göteborg hösten 1975 finns en bilaga med titeln ”Det s.k. Carlos-ärendet, här även kallat Tjörnärendet”, i vilken det berättas
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
80
om att J.S. under ”täcknamnet Dina” skickat fem brev till läkarstationen på Tjörn, brev vilka var ”delvis i kryptisk form”. Såsom texten i promemorian är utformad leds läsarens tanke till att det skall finnas ett samband mellan ”Carlos-ärendet” och J.S. till de brev som sändes till läkarstationen på Tjörn. På annan plats i promemorian används också påståendet att ”det s.k. Carlos-ärendet haft en utlöpare till sjukvården i regionen” som argument för att det var riktigt att säkerhetspolisen skaffade sig en kontakt på sjukvårdsförvaltningen i Göteborg.
Denne kontaktperson - den s.k. sjukhusagenten Jan Lindqvist - fick också bl.a. i uppgift att ta reda på vilka läkare som denna sommar tjänstgjorde på läkarstationen på Tjörn, för att därigenom kunna spåra den tänkta mottagaren till breven. Mottagaren visade sig så småningom vara V.S.
Vad var det då för brev som skickades till läkarstationen på Tjörn och vari bestod deras kryptiska form? Finns det något fog för promemorians påståenden om ett samband mellan ”Carlos-affären” och de fem breven? Låt oss först rekapitulera händelseförloppet. Sommaren 1975 mottog läkarstationen på Tjörn ett mystiskt kuvert i vilket återfanns ytterligare fem mindre kuvert innehållande maskinskrivna brev. Ett brev var avfattat på svenska medan de resterande fyra var skrivna på engelska. På de fem kuverten stod fem olika förnamn på personer vilka inte kunde identifieras. Samtliga brev var undertecknade med namnet ”Dina”. Breven hade sänts till läkarstationen på Tjörn i en försändelse från centrallasarettet i Karlskrona. På läkarstationen på Tjörn öppnade man huvudförsändelsen, men inte de enskilda kuverten. Försändelsen återsändes därefter till centrallasarettet i Karlskrona, som i sin tur kontaktade säkerhetspolisen.
Breven var skrivna av J.S. och skickade till läkarstationen på Tjörn med V.S. som tänkt mottagare. V.S. var vid denna tid en av nyckelpersonerna i arbetet med att sända ut svensk sjukvårdspersonal till palestinska flyktingläger. Av innehållet i de fem breven - som återfinns i J.S:s personakt - framgår det att breven är avsedda för vänner - svenskar och palestinier - till J.S. som vid tillfället befann sig i palestinska flyktingläger. Tanken måste ha varit att V.S. skulle ha distribuerat dessa brev vidare, antingen genom att hon själv skulle åka till området eller genom att hon kunde skicka dem med sjukvårdspersonal som var på väg dit.
Brevens innehåll utgör en blandning av personliga och alldagliga saker. Det är däremot utomordentligt svårt att se vari den ”kryptis-
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
81
ka form” skulle bestå, som Ebbe Carlsson och Hans Holmér talar om i sin promemoria.
Någonstans gick det fel i kommunikationen mellan J.S. och V.S., vilket medförde att brevförsändelsen kom på villovägar. Det är knappast förvånande att Centrallasarettet fattade misstanke och kontaktade säkerhetspolisen. Även säkerhetspolisens behandling av själva sakärendet förefaller rimlig. Däremot är det knappast möjligt att se något legitimt skäl till att koppla samman terroristen Carlos med J.S. och brevförsändelsen till läkarstationen på Tjörn, på det sätt som görs i Ebbe Carlssons och Hans Holmérs promemoria.
9.5 Shahak-affären
I sin bok IB och hotet mot vår säkerhet berättar Peter Bratt om en artikel i Aftonbladet den 6 juli 1971, där det avslöjades att Jordaniens kung Hussein fick hjälp av Israel för att få tillgång till amerikansk ammunition. Israel hade ett intresse av att kung Hussein lyckades nedkämpa den palestinska gerillan, samtidigt som kung Hussein och Israel hade ett gemensamt intresse av att samarbetet de båda parterna emellan inte kom ut. Bratt menar att Israel genom Shin Beth eller Mossad försökte efterforska källan till Aftonbladets artikel, eftersom de var övertygade om att källan måste vara en israel. Shin Beth eller Mossad kontaktade IB och bad om hjälp. IB vände sig i sin tur till Gunnar Ekberg och bad honom försöka ta reda på källan. Uppgiften var lätt för Gunnar Ekberg. Artikeln i Aftonbladet hade nämligen skrivits av hans vän och kamrat i Palestinarörelsen Jan Guillou. Ekberg frågade Guillou om källan och fick av den intet ont anande Guillou svaret att det var en man vid namn dr. Israel Shahak. Ekberg vidarebefordrade sedan denna uppgift till israelerna. Bratt avslutar resonemanget med att påtala att det är lika med grundlagsbrott för svenska myndigheter att forska i källor till svenska tidskriftsartiklar samt att utlämna uppgiften till Israel innebär olovlig underrättelseverksamhet. Bratt menar att Ekbergs rapport ”bör finnas i kopia i något arkiv på IB” och förespråkar att sakförhållandet måste undersökas av en undersökningskommission.81
Gunnar Ekbergs rapport i ärendet har rubriken ”Ang Ammunitionstransporter i Mellanöstern” och återfinns i Jan Guillous personakt. Ekberg berättar där att det var dr Shahak som var Jan Guil-
81 Bratt (1973) s 133 f.
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
82
lous källa. För fullständighetens skull väljer jag här att återge Ekbergs rapport i sin helhet.
Jan Guillou och Marina Stagh har för källan [Ekberg U.B.] den 1/9 berättat hur de i Israel 'avslöjat' ammunitionstransporter från USA till kung Hussein i Eilats hamn i Israel.
Jan Guillou och Marina Stagh skulle ha besökt en avspärrad del i Eilats hamn i sin egenskap av journalister. Där hade man träffat på etiopiska sjömän som i förtroende berättat att man fraktade ammunition. Ammunitionen lastades i Japan från amerikanska depåer, gick sedan via övriga asiatiska hamnar till Eilat, där den lastades av. Jan och Marina, som väl vet att Israel är självförsörjande vad det gäller ammunition för handeldvapen, grubblade mycket över den 'amerikanska' ammunitionen från Eilat. Senare träffade man en gammal vän i Jerusalem, en akademiker (professor?) vid namn Schahak. Schahak forskar i något tekniskt ämne vid Jerusalems universitet och sägs vara en utomordentligt rik källa när det gäller att få fram uppgifter om israeliskt civilt och militärt liv. Schahak berättade för Jan och Marina att han fått uppgifter från en mycket säker källa att ammunitionen forslats från Israel till Jordanien och kung Husseins armé strax söder om Döda Havet. Transporterna sker med israeliska lastbilar. Jan och Marina kopplade genast ihop de två historierna (se vidare tidigare artikel i Aftonbladet).
Schahak kommer att inom de närmaste tiden flytta till London för att där verka politiskt mot Israel.
Rapporten tycks belägga att Ekberg verkligen inrapporterade till IB om vem som var Aftonbladets och Jan Guillous källa. Däremot finns det som vanligt inga dokument som stärker eller försvagar tesen att informationen skulle ha skickats vidare till Israel. Däremot kan man ju diskutera hur sannolikt det är att IB själv skulle ha tillräckligt starkt intresse av att spåra Aftonbladets källa.
I en inlaga inlämnad av Gunnar Ekberg i samband med att han hösten 1973 förhördes för sin roll i IB-affären kommenterar Ekberg de anklagelser om grundlagsbrott i form av efterforskande av källa som Bratt riktat mot honom och IB. Ekberg skriver där att han:
vill minnas att Jan spontant flera gånger nämnde Israel Shahak som källa i Israel, inte bara till uppgifterna om ammunitionstransporterna. I varje fall nämndes Israel Shahak och ammunitionstransporterna till mig av Jan innan artikeln publicerades.
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
83
Källan var alltså känd och behövde ej efterforskas. (Ekbergs kursiveringar, U.B.) De flesta detaljerna om transporterna fick dock Jan fram genom eget spionage i Israel.
Det är förstås omöjligt att veta huruvida Jan Guillou verkligen berättade för Ekberg om Israel Shahak innan artikeln gick i tryck. Trovärdigheten i Ekbergs berättelse försvagas emellertid av att han i sin egen rapport - som citerades utförligt ovan - påstår att Jan Guillou och Marina Stagh berättade händelseförloppet för honom den 1 september, d.v.s. nära två månader efter det att artikeln publicerats. Min personliga tolkning blir att Mosad eller Shin Beth verkligen bad IB om hjälp med att spåra källan till Jan Guillous artikel i Aftonbladet och att IB lät Gunnar Ekberg genomföra detta uppdrag.
9.6 Björnidet
I det särskilda betänkande från riksdagens försvarsutskott (nr 25/1973) som nämndes i kapitel ett och som listade 38 punkter med exempel på viktiga informationer om Palestinarörelsens verksamhet som Gunnar Ekberg levererat är uppgifterna om Björnidet en av punkterna. Och som framgick av kapitel åtta om post- och telefonkontroll mot svenska Palestina-aktivister så lades det ”Gustav Blom” till last att han var bekant med personer som var inblandade i den s.k. Björnidet-affären. Historien om Björnidet baserar sig på en anonym källa som inrapporterat en sammankomst mellan flera ledande svenska Palestina-aktivister i syfte att i samarbete med nynazister utföra attentat mot judiska mål i Sverige. Rapporten om Björnidet beskriver planerna enligt följande:
Den 16 juni 1971 möttes följande personer på en Stockholmsrestaurang: Staffan Beckman, Jan Guillou, David Kaloti, (samt fyra ytterligare namn, U.B.). (…) Vid mötet planerade man ett träningsläger för svenskar och araber med utbildning i sabotage mot judiska institutioner i Sverige. Träningsplatsen skulle förläggas till ett sommarställe ”Björnidet” vid Dals Ed med telefon (…). Sommarstugan och telefonen innehas av Göran Assar Oredsson, (adress U.B.). Oredsson är känd som ledare för Nordiska Rikspartiet (nynazisterna i Sverige). Vid mötet angavs följande objekt som tänkbara mål: en rekreationsplats för judis-
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
84
ka barn vid Glemsta, nära Stockholm, synagogor, El Al-kontor, judiska församlingen och israeliska turistkontoret i Stockholm.82
På dokumentet har någon den 4 oktober samma år tillskrivit ”Närboende till Oredsson i Björnidet, Ed, har inte märkt någon aktivitet”. Redan ett par månader tidigare - den 4 augusti 1971 - undersökte personal från säkerhetstjänsten området. Fotografier togs och man konstaterade att allt verkade lugnt och normalt. Björnidet och de planer som nämndes i dokumentet ovan återkommer inte vidare i materialet. Rapporten om Björnidet var en uppenbar skröna och det är förvånande att riksdagens försvarsutskott 1973 använde den som ett argument för att legitimera Gunnar Ekbergs verksamhet som agent i Palestinarörelsen.
9.7 Registrering av deltagare i TV-programmet Pejling
Under år 1981 sändes i svensk TV en dramaserie med namnet ”Det finns inga smålänningar”. TV-serien försökte föra över de palestinska flyktingarnas situation till en svensk kontext. Den dramaturgiska tanken var att på samma sätt som palestinierna av Israel förvägrades en nationell identitet (titeln anspelar på förra israeliska premiärministern Golda Meirs uttalande: ”Det finns inga palestinier”) skulle smålänningarna - efter att Småland i ett tänkt scenario ockuperats - förvägras sina rättigheter. TV-serien väckte en enorm uppståndelse. Kritikerna menade att serien inte uppfyllde kraven på opartiskhet utan missgynnade Israel. Ett flertal Radionämndsanmälningar lämnades in.
Som ett led i den debatt televisionens visning av ”Det finns inga smålänningar” gav upphov till anordnade TV:s samhällsmagasin Pejling en diskussion om TV-serien och om Palestinakonflikten. I diskussionen medverkade företrädare för olika sidor i konflikten. Någon vecka efter att debatten sänts skickade SÄPO:s sektion i Göteborg (Pejling sändes av Göteborgs-TV) en framställan till sektionen i Stockholm, där man bad om hjälp att identifiera personer som deltagit i debatten och uttryckt åsikter till stöd för palestinierna. Skrivelsen är daterad den 8 oktober 1981 och i texten kan man läsa:
82 MUST, Ö IV-serien, 1971, Vol 326, nr 70:5.
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
85
Sveriges Radios TV-debatt i programmet Pejling 810924 inspelades på videotejp av OG. Från videoinspelningen fotograferades några propalestinska ansikten. Sänder en fotobilaga till AS. Ex 2 finns hos OG. Tacksam för hjälp med identifikation.83
OG i texten ovan står för säkerhetspolisens sektion i Göteborg, medan AS står för sektionen i Stockholm. Sektionen i Stockholm var mycket tjänstvilliga och översände ett svar där flera av de från TV:n avfotograferade personerna identifierades. Flera av dem var redan registrerade som en följd av sin verksamhet inom den svenska Palestinarörelsen. Men i ett fall är personen oregistrerad. Han registrerades och har i dag - 20 år senare - fortfarande en ogallrad personakt på SÄPO. I akten finns inga andra anklagelser än att han ”deltog i SR:s TV-debatt i programmet Pejling 810924 i anslutning till filmen ”Det finns inga smålänningar”. (…) ingick i den propalestinska panelen. Foto från OGs videoinspelning bifogas. Vid rotel (…) är känt, att (…) har kontakt med Kaloti, David, vilken är föremål för tvångsåtgärd”. Kaloti var som bekant en ledande företrädare för den palestinska saken i Sverige och vid den här tiden dessutom chef för PLO-kontoret (det var i den egenskapen han utsattes för tvångsåtgärd, d.v.s. telefonavlyssnades). Kontakt med Kaloti var ingen skälig grund för registrering och åberopades - vad jag kunnat finna - inte i några andra fall. Mannen var vid tillfället för registreringen inte svensk medborgare. Oavsett om mannen var svensk medborgare eller ej förefaller det mig mycket märkligt att SÄPO i Göteborg begär identifiering av enskilda personer enbart av det skäl att de som inbjudna gäster uttryckt pro-palestinska åsikter i ett debattprogram i TV, samt att de som identifieras och inte tidigare varit registrerade nu registreras.
9.8 Registrering av deltagare i ungdomsledarutbildningsresa
En annan registrering värd att uppmärksamma äger rum hösten 1978. Vid en ungdomsledarutbildning vid Carlforsska skolan i Västerås planerade några av eleverna att genomföra sin praktik vid ett palestinskt flyktingläger i Libanon. En av eleverna var palestinier och drivande i planerna. Skolstyrelsen i Västerås avstyrkte resplanerna med hänvisning till säkerhetsskäl. Eleverna vägrade emellertid acceptera beslutet och valde att åka till Libanon och genomför-
83 Kampen mellan araber och judar i Främre Orienten. 250:08/6, 51/1483.
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
86
de sin praktik, bekostat med egna medel. Saken fick stor uppmärksamhet i bl.a. lokaltidningen Västmanlands Folkblad.
Några månader efter resans avslutande registrerades inte bara den palestinier som varit drivande i planeringsarbetet, utan samtliga elva elever som deltog i resan överhuvudtaget.84
84 Kampen mellan araber och judar i Främre Orienten. 250:08/6, 45/1184 ff.
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
87
10 Utvärdering och slutsatser
Säkerhetstjänsterna i en demokrati måste i sin verksamhet ta hänsyn såväl till demokratins krav på insyn och rättssäkerhet som till kravet på nationell säkerhet, i betydelsen att effektivt förebygga och förhindra olika former av hot mot staten och dess medborgare. I detta kapitel skall jag ge min bedömning av hur de svenska säkerhetstjänsterna i sin övervakning av Palestinarörelsen 1965 - 1980 lyckades genomföra balansgången mellan demokratins krav och ett effektivt säkerhetsarbete. Först gör jag en utvärdering av rimligheten i de hotbilder som låg till grund för säkerhetstjänsternas arbete. Därefter utvärderar jag säkerhetstjänsternas agerande med avseende på effektivitet och rättssäkerhet samt diskuterar några förklaringar till säkerhetstjänsternas hotbilder och agerande.
I kapitel sex redovisades säkerhetstjänsternas tre huvudsakliga hotbilder rörande händelseutvecklingen i Mellanöstern och de olika Palestinagruppernas agerande: oro för terroraktioner i eller mot Sverige, oro för att Sverige används som bunkringsplats för terrorister samt oro för att enskilda svenskar understödjer terroristisk verksamhet i Sverige eller utomlands. När det gällde den första hotbildskategorin - oro för terroraktioner i eller mot Sverige - visade det sig att den allt överhängande rädslan avsåg aktioner riktade mot israeliska eller judiska mål i Sverige. I materialet finns t.ex. ett mycket stort antal uppgifter om påstådda planer på attentat mot olika israeliska eller judiska mål i Sverige. En stor andel av säkerhetstjänsternas åtgärder var också inriktade på att avvärja den typen av hot. Däremot diskuteras endast i mycket begränsad utsträckning risken för att palestinska eller arabiska mål i Sverige skulle utsättas för någon form av attentat eller att attentat skulle riktas mot svenska mål, i Sverige eller i utlandet.
Det är inte så konstigt att säkerhetstjänsterna i så stor utsträckning fruktade att israeliska eller judiska mål i Sverige skulle utsättas för attentat. Den internationella utvecklingen med ett stort antal rivaliserande och på många sätt oförutsägbara palestinska grupper som inte tvekade att använda terrorn som politisk medel gav fog för en sådan oro. Varför skulle just Sverige utgöra en frizon, när så många andra stater i Europa inte gjorde det? Hotbilder i form av
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
88
risk för palestinska attentat mot israeliska eller judiska mål i Sverige måste därför i högsta grad bedömas som rimliga. Däremot uppvisar säkerhetstjänsterna alltför sällan en kritisk distans till flera av de mer eller mindre fantasifulla inrapporteringar om påstådda planerade hot som förekom.
Det är förvånande att risken för attentat mot arabiska eller palestinska mål i Sverige diskuterades så lite i det befintliga materialet. Sannolikheten för sådana attentat var knappast försumbar - inte minst med tanke på att de två enda terrordåd med anknytning till Mellanösternkonflikten som genomfördes på skandinavisk mark under dessa år var riktade mot araber - brevbomben till Omar Sufan i november 1972 samt den israeliska underrättelsetjänstens dödsskjutning av en oskyldig marockan på öppen gata i Lillehammer i juli 1973. Splittringen inom den palestinska rörelsen tog sig också på flera håll i världen uttryck i attentat mot palestinier genomförda av andra palestinier.
I materialet återfinns inte heller någon större rädsla för attentat riktade mot svenska mål, i Sverige eller i utlandet. Även denna frånvaro av hotbild är förvånande, med tanke på att Sverige under åren fram till mitten av 1970-talet förde en starkt Israelvänlig politik och att Sverige i den s.k. terroristlagen offentligt stämplade Svarta September som en terroristorganisation.
Hotbilden att Sverige skulle bli en bunkringsplats för terrorister uppmärksammas däremot och tips om misstänkta palestinska terroristers vistelse i landet följs regelmässigt upp. Materialet tillåter inte någon bedömning av i hur stor utsträckning Sverige verkligen fungerade som en sådan bunkringsplats. Sveriges geografiska läge, förekomsten av en palestinsk flyktingkoloni och Sveriges allmänna utrikespolitiska profil talar dock för att Sverige - ur palestinsk synvinkel - vore en tänkbar plats att dra sig undan till i syfte att hämta nya krafter på.
Risken att enskilda svenskar på ett eller annat sätt skulle understödja terroristisk verksamhet kommer ofta till uttryck i materialet. De befarade stödåtgärderna varierar mellan allt från direkt delaktighet i planering och genomförande av attentat till passanskaffning och erbjudande av logi. Ur ett säkerhetstjänsterspektiv förefaller mig oron för att enskilda svenskar - om än inte organisationer - skulle kunna vara delaktiga i sådana åtgärder inte orimlig. I det avseendet är hotbilden befogad. Däremot uppvisar materialet - vilket diskuterades i kapitel sex - inte sällan en oförmåga från säkerhetstjänsternas sida att skilja agnarna från vetet och en oförmåga att förhålla sig kyligt analytisk till flera av de vildvuxna larmrapporter
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
89
som inrapporterades om vad enskilda svenskar gjorde eller planerade att göra.
Sammantaget gör jag bedömningen att hotbilderna var rimliga (om än något överdrivna) när det gäller oron för terroraktioner mot israeliska/judiska mål i Sverige, att Sverige skulle användas som bunkringsplats för terrorister samt att enskilda svenskar i någon form skulle understödja terroristisk verksamhet. Däremot menar jag att säkerhetstjänsterna i alltför liten utsträckning uppmärksammade risken för attentat mot arabiska och palestinska mål i Sverige samt för attentat riktade mot svenska mål, i Sverige eller i utlandet. Det förefaller som om den politiska eller känslomässiga närheten till Israel - d.v.s. uppfattningen att Sverige och Israel i någon mening spelade i samma lag - här blev ett hinder för en mer allsidig och realistisk hotbildsanalys.
Hur effektiva var då de åtgärder som säkerhetstjänsterna vidtog i syfte att förebygga eller förhindra terroraktiviteter med anknytning till Mellanösternkonflikten? Effektivitetsutvärderingar är alltid vanskliga, eftersom vi inte kan veta vad som hade hänt om vissa åtgärder inte vidtagits eller om andra åtgärder hade vidtagits i stället. Allt annat lika kan vi emellertid konstatera att Sverige i huvudsak förskonades från terroraktioner med anknytning till Mellanöstern under åren 1965 - 1980. Nu behöver det inte alldeles självklart bero på en effektiv säkerhetstjänst. I stället skulle det kunna vara så att hotbilderna visserligen var rimliga i någon allmän mening, men att de palestinska organisationerna av olika skäl valde att inte väva in Sverige och det svenska territoriet i sina strategier. Resonemangen om säkerhetstjänstens effektivitet blir därför med nödvändighet av diskuterande slag.
I en utvärdering av effektiviteten ligger det i sakens natur att man uppehåller sig mera vid vad som kan kritiseras och vad som borde ha gjorts annorlunda. I fallet med övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965 - 1980 bör man också skilja mellan säkerhetspolisens agerande och IB:s agerande. En första iakttagelse blir att säkerhetspolisen agerat mera organiserat och - i ordets bokstavliga betydelse - professionellt än vad IB gjort. Säkerhetspolisen har arbetat med traditionella metoder i form av skuggning, informationsinhämntning, uppföljning av tips samt post- och telefonkontroll. IB har arbetat med mer informella metoder, där improvisation och tillfälligheter tycks ha spelat en betydligt större roll.
I fyra avseenden finner jag skäl att rikta kritik mot effektiviteten i säkerhetspolisens agerande. För det första levde det i säkerhetspolisens bakgrundsbeskrivningar till de palestinska organisationerna
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
90
länge kvar en bild som inte var självständigt analytisk, utan snarare en kopia av den israeliska propagandabilden. I kapitel sex redovisades t.ex. hur Yassir Arafats ”oresonliga hat” mot Israel på fullt allvar förklarades med att han ”tidigare varit rättrogen mohammedan”. Och bilden av PLO som en terrororganisation levde i säkerhetspolisens analyser kvar långt efter det att PLO blivit en internationellt erkänd och accepterad organisation. Det är uppenbart att säkerhetspolisen i det avseendet brast med avseende på intellektuell öppenhet och förmåga att hantera förändringar i omvärlden. Uppslutningen bakom den israeliska verklighetsbeskrivningen vilar tung i stora delar av materialet.
För det andra uppvisar säkerhetspolisen i flera avseenden oförmåga att hantera och kritiskt analysera den mängd tips som strömmar in om palestinska terrorplaner, där svenska medborgare påstås vara delaktiga. Någon enstaka gång finner man marginalanteckningar som antyder skepsis. Jag vill här göra reservationen att det skulle kunna förhålla sig så att de inkomna tipsen visserligen registrerades, men att säkerhetspolisen inte vidtog några åtgärder eftersom de uppfattades som uppenbart oseriösa. Men spår av den typen av överväganden syns alltför sällan i materialet för att den tolkningen skall kännas trovärdig. I stället uppfattar jag det som att säkerhetspolisen uppvisade stor osäkerhet gentemot de enskilda tipsen och inte förmådde att självständigt förhålla sig till dem. Ett undantag utgörs av Folke Axman, som vid olika tillfällen markerade misstroende mot de rapporter som hade sitt ursprung i olika IBkällor.
För det tredje menar jag att post- och telefonkontrollen visserligen användes endast vid ett fåtal tillfällen, men att när den användes fick den i flera fall pågå slentrianmässigt utan att den gav någon utdelning (se kapitel åtta). Inte i något fall ledde avlyssningen till att det framkom uppgifter som styrkte brottsmisstankarna.
För det fjärde avbryts polisundersökningen av brevbomben mot
Omar Sufan utan att alla spår har följts upp fullt ut. Som framgick av avsnittet om bombdådet mot Omar Sufan i kapitel nio vägras polisen att använda uppgifterna om den person som tidigare lämnat sannolikt falska uppgifter om ett samband mellan Omar Sufan och den person - här kallad Per Fröman - som stod som avsändare på brevet med bomben i utredningen. Och detta trots att Per Frömans namn vid båda tillfällena varit felstavat på samma sätt, vilket indikerar att uppgiftslämnaren om samröre mellan Omar Sufan och Per Fröman var samma person som skrev Per Frömans namn som av-
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
91
sändare på brevbomben. Säkerhetspolisen vägrade också att ge polisen tillstånd att skugga Per Fröman.
Ett särskilt inslag i säkerhetspolisens verksamhet var Folke Axmans personliga kontakt med de Palestinagrupper han var satt att hålla ett öga på. Hans personliga besök och överhuvudtaget säkerhetspolisens linje att direkt kontakta ”misstänkta” personer för att få dem att avhålla sig från verksamhet som skulle innebära lagbrott tycks – enligt min uppfattning – ha fallit väl ut.
IB:s verksamhet gentemot den svenska Palestinarörelsen handlar mycket om Gunnar Ekberg. Effektiviteten i hans arbete kan kritiseras i åtminstone två avseenden. För det första inrapporterade han en så stor mängd detaljuppgifter och lägenhetsskisser att det för en läsare eller bedömare blev svårt att skilja det väsentliga från det oväsentliga. Flera av hans inrapporterade uppgifter var också uppenbart felaktiga. För det andra valde Gunnar Ekberg vid olika tillfällen att spela provokatörens roll. Provokationsviljan framgår dels av hans egen rapport som tidigare refererats (se t.ex. kapitel sju), där han explicit säger att han skall eftersträva att få den svenska Palestinarörelsen att misskreditera sig själv inför allmänhetens ögon. Dels av hans direkta delaktighet och initiativtagande i två bombhot mot flygplan, varav ett var i förväg känt och förankrat hos IB:s ledning.85
Hur skall då säkerhetstjänsternas agerande bedömas utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv? Jag ser här skäl att rikta kritik mot säkerhetstjänsternas agerande i åtminstone tre avseenden.
För det första innebär Gunnar Ekbergs verksamhet på flera sätt en svår kränkning av enskilda människors integritet och rättssäkerhet. Gunnar Ekbergs rapportering var - som påpekats på flera ställen i denna rapport - oerhört omfattande. Den absolut övervägande delen av hans uppgifter rör förhållanden varifrån det är utomordentligt svårt att spåra någon relevans för terroristskydd. I stället rör det sig om en detaljerad beskrivning av enskilda människors politiska åsikter och i flera fall också personliga egenskaper. Ekberg har också varit IB behjälplig med att ta sig in i olika lokaler, under former som förefaller juridiskt tvivelaktiga. Flera av de uppgifter han överlämnat har varit felaktiga. Ansvaret vilar tungt på IB:s ledning som lät Gunnar Ekberg fortsätta sin verksamhet och på sådant sätt under så lång tid.
För det andra har säkerhetspolisens ansökningar - som visades i kapitel åtta - om post- och telefonkontroll brustit på flera viktiga
85 I vilken utsträckning Ekbergs agerande styrdes av ett behov att dramatisera för att legiti-
mera sin egen verksamhet är en öppen fråga.
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
92
punkter. Ansökningarna har inte givit någon allsidig bild av misstankarna mot de berörda personerna. De har varit vinklade på ett sådant sätt att de grovt försvårat för domstolen att fatta beslut på saklig grund. Ibland har de också innehållit sakligt felaktiga uppgifter om enskilda personer eller utelämnat uppgifter som talat till den misstänktes fördel. Säkerhetspolisen tycks också ha använt telefonkontroll som ett allmänt spaningsinstrument, i stället för att använda det som ett medel i en brottsutredning, vilket telefonkontroll enligt lagen är tänkt att vara. Som en följd därav har flera enskilda personer utsatts för det integritetsintrång som post- och telefonkontroll medför, utan att domstolarna haft ett fullgott underlag för sitt beslut.
För det tredje har jag hittat enskilda fall där säkerhetspolisen agerat på ett sätt som inte varit förenligt med rättssäkerheten i någon rimlig mening. Jag har i kapitel nio under rubrikerna ”Registrering av deltagare i TV-programmet Pejling” samt ”Registrering av deltagare i ungdomsledarutbildningsresa” redogjort för två sådana fall. I det första fallet registrerade så sent som 1981 en enskild person endast för att han som inbjuden deltagare i TV-programmet Pejling uttryckt åsikter som av säkerhetspolisen uppfattades som ”propalestinska” (med tillägget att han hade kontakt med David Kaloti, vilket flertalet av de i Sverige boende palestinierna hade, eftersom
Kaloti var chef för PLO-kontoret i Stockholm). I det andra fallet registrerades 1978 ett tiotal elever vid Carlforsska skolan i Västerås eftersom de valde att - mot skolledningens vilja - förlägga sin ungdomsledarpraktik till ett flyktingläger i Libanon. Huruvida dessa händelser är ”olycksfall i arbetet” eller en del av ett större mönster är något som Säkerhetstjänstkommissionen får förhålla sig till i sitt huvudbetänkande, som bygger på studier av hur säkerhetstjänsterna agerat på flera olika områden.
Det har funnits få spår i materialet av vilka uppgifter Sverige överlämnat till utländsk makt och i vilken utsträckning uppgifter om svenska medborgare lämnats ut överhuvudtaget. Intervjuuppgifter tyder på att uppgifter om svenska medborgare endast lämnats ut vid mycket sällsynta tillfällen samt att informationsutbyte mellan olika länders underrättelse- eller säkerhetstjänster sällan dokumenteras. Jag har därför ingen möjlighet att på basis av befintligt material dra några övergripande slutsatser om och i så fall vid vilka tillfällen Sverige lämnade ut uppgifter om enskilda svenska medborgare eller om palestinier bosatta i Sverige.
Hur skall vi då förklara de misstag och tillkortakommanden som säkerhetstjänsterna till viss del uppvisat i sitt arbete med att över-
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
93
vaka och kontrollera den svenska Palestinarörelsen? Min slutsats är att bristen på parlamentarisk och politisk insyn och kontroll av främst IB är den viktigaste enskilda förklaringsfaktorn. Utan något kontrollmaskineri tilläts IB utvecklas till en organisation vars verksamhet gentemot Palestinarörelsen präglades av amatörism, missriktat nit och oförmåga att hantera sin egen agent i Palestinarörelsen Gunnar Ekberg. En professionellt skött underrättelsetjänst skulle ha uppvisat betydligt större skepsis mot Ekbergs rapporter och aldrig accepterat t.ex. de bombhot mot flygplan som Ekberg ägnade sig åt.
Dessutom förefaller den politiska miljön - på både SÄPO och IB - varit oerhört ensidig. Vare sig det beror på att en viss typ av människor söker sig till dessa miljöer eller på att ett visst politiskt tänkande tenderar att växa fram ur dessa miljöer är det olyckligt för det analysarbete som skall ligga till grund för hotbilder och agerande. Ett bredare politiskt tänkande hade sannolikt omöjliggjort den ensidighet som nu framkom i materialet med avseende på bilden av PLO samt det okritiska förhållningssättet till uppgifter med israelisk härkomst.
10.1 Sammanfattning
Föreliggande studie utgör ett forskningsuppdrag utfört för Säkerhetstjänstkommissionen (dir. 1999:26, prop. 1998/99:140, 1999/ 2000:KU4), i syfte att utgöra en del av underlaget för kommissionens betänkande. Forskningsuppdraget består i att kartlägga och granska de svenska säkerhetstjänsternas verksamhet med avseende på övervakning av den svenska Palestinarörelsen, med särskild koncentration på åren 1965-1980. Studien skall bl.a. beskriva övervakningens omfattning, vilka person- och sakuppgifter som bedömts vara relevanta samt vilka metoder som använts för insamling av uppgifterna. Därutöver syftar studien till att belysa frågor kring övervakarnas hotbild och prioriteringar, övervakningsorganens relationer till statsmakten samt huruvida uppgifter om svenska medborgare utlämnats till främmande makt.
Materialet har i första hand hämtats från SÄPO:s samt från den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten MUST:s arkiv. I SÄPO:s arkiv har materialet i huvudsak hämtats ur serien ”Kampen mellan araber och judar i Främre Orienten” för perioden 1965-1980. Dessutom har ett hundratal personakter (i huvudsak rörande svenskar aktiva i Palestinarörelsen samt palestinier verkande i Sve-
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
94
rige), SÄPO:s s.k. månads- och kvartalsrapporter samt IB-mannen Gunnar Ekbergs enskilda rapporter gåtts igenom. Ur MUST:s arkiv har materialet hämtats från den s.k. Ö IV-serien ”Handlingar rörande säkerhetsunderrättelsetjänst”. Avslutningsvis ingår Säkerhetstjänstkommissionens förhörs- och samtalsuppteckningar med bl.a. ledande politiker, militärer, poliser och aktivister i det undersökta materialet.
I kapitel tre beskrivs den palestinska terrorismen och de palestinska befrielserörelsernas framväxt och verksamhet i slutet av 1960- och början av 1970-talet. Under dessa år började olika palestinska grupper agera med betydligt större självständighet i förhållande till de arabiska staterna än tidigare. Med terrorn som vapen försökte olika palestinska grupper vinna uppmärksamhet och stöd åt den palestinska saken. Avsnittet utgör en bakgrund till analysen av de svenska säkerhetstjänsternas hotbild med avseende på risken att den palestinska terrorismen spreds till Sverige eller på något annat sätt innebar ett hot mot Sveriges nationella säkerhet.
I kapitel fyra presenteras den svenska Mellanösternpolitikens utveckling under efterkrigstiden, med särskild fokusering på åren 1965-1980. I mitten av 1970-talet förändrades den svenska synen på Palestinafrågan så till vida att palestinierna, som dittills i huvudsak betraktats som en flyktinggrupp vars öde man på humanitära grunder kunde beklaga, började ses som ett folk med legitima nationella rättigheter, inklusive rätten till egen statsbildning. Den palestinska organisationen PLO tillskrevs också status av det palestinska folkets mest auktoritativa talesman. Samtidigt började Sverige kritisera Israel i betydligt större utsträckning än tidigare. De svenska säkerhetstjänsternas agerande gentemot Palestinarörelsen kan knappast förstås utan att hänsyn tas till den starkt Israelvänliga svenska politiken som kännetecknade perioden fram till 1973-74.
Kapitel fem skildrar den svenska Palestinarörelsens framväxt och utveckling, främst i slutet av 1960- och början av 1970-talet. I Sverige - liksom i andra europeiska stater - bildas i slutet av 1960-talet stödrörelser för palestiniernas sak. Stödrörelserna blev aldrig särskilt starka. De hade få medlemmar, men var i allmänhet välorganiserade. Rörelsens ansikte utåt blev i flera fall enskilda intellektuella, författare och journalister som i debatten argumenterade för palestiniernas sak. Palestinarörelsen stödde inte palestiniernas användande av terrorvapnet, men delar av rörelsen undvek att entydigt fördöma användandet. Palestinarörelsens verksamhet bestod till övervägande delen av traditionellt politiskt arbete i form av opinionsbildning samt kontakter med företrädare för de palestinska or-
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
95
ganisationerna. Palestinarörelsen lade också ned stort arbete på medicinsk hjälpverksamhet.
Kapitel sex diskuterar de hotbilder som låg till grund för säkerhetstjänsternas agerande. Sammantaget kännetecknades de svenska säkerhetstjänsternas hotbild under de här aktuella åren av en genuin rädsla för terrordåd, utförda av palestinier eller av svenskar som sympatiserade med palestiniernas sak, riktade mot israeliska eller judiska mål i Sverige. Oro för attentat mot palestinier i Sverige eller mot svenska mål i Sverige eller utomlands var betydligt mindre förekommande. Säkerhetstjänsten var medveten om risken för att Sverige används som bunkringsplats för terrorister, men även om så skulle vara fallet blev de direkta konsekvenserna för Sverige inte så dramatiska. I hotbilden ingick också att det snarare var enskilda individer än organiserade grupper inom den svenska Palestinarörelsen som direkt eller indirekt skulle kunna tänkas ge stöd åt terroraktionerna.
I kapitel sju redovisas den svenska övervakningens utformning med avseende på omfattning och metoder. I vilken utsträckning användes infiltration, post- och telefonkontroll, inrapportering från demonstrationer och offentliga möten, inbrott m m? Vilken typ av person- och sakuppgifter inrapporterades och registrerades? I vilken utsträckning skickades insamlade uppgifter vidare till främmande makt?
I kapitel åtta görs en genomgång av beslut om att genomföra post- och telefonkontroll av enskilda personer verksamma i Palestinarörelsen. Resultaten visar att post- och telefonkontroll visserligen bara användes vid ett fåtal tillfällen, men att ansökningarna om post- och telefonkontroll oftast brast på flera viktiga punkter. Ansökningarna gav inte någon allsidig bild av misstankarna mot de berörda personerna. De var vinklade på ett sådant sätt att de grovt försvårade för domstolen att fatta beslut på saklig grund. Ibland innehöll de också sakligt felaktiga uppgifter om enskilda personer eller utelämnade uppgifter som talade till den misstänktes fördel. Som en följd därav utsattes flera enskilda personer för post- och telefonkontroll utan att domstolarna hade ett fullgott underlag för sitt beslut.
I kapitel nio analyseras flera enskilda händelser i samband med säkerhetstjänsternas övervakning av den svenska Palestinarörelsen. Bland de tidigare uppmärksammade händelserna kan nämnas Gunnar Ekbergs bombhot mot ett israeliskt El Al-flygplan i mars 1969, brevbombattentatet mot den palestinske företrädaren Omar Sufan i november 1972 och den påstådda sammansvärjningen mot Israels
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
96
förre premiärminister Ben Gurion i maj 1969. Bland de tidigare ej uppmärksammade händelserna kan nämnas att IB-mannen Gunnar Ekberg bombhotade ytterligare ett flygplan och att det bombhotet var i förväg känt och väl förankrat hos IB:s ledning. Därutöver kommenteras några uppseendeväckande registreringar av enskilda personer på grund av deras deltagande i TV-programmet Pejling 1981 samt registreringen av deltagarna i en ungdomsledarutbildningsresa till Libanon 1978.
Det har funnits få spår i materialet av vilka uppgifter Sverige överlämnat till utländsk makt och i vilken utsträckning uppgifter om svenska medborgare lämnats ut överhuvudtaget. Intervjuuppgifter tyder på att uppgifter om svenska medborgare endast lämnats ut vid mycket sällsynta tillfällen samt att informationsutbyte mellan olika länders underrättelse- eller säkerhetstjänster sällan dokumenteras. Därför är det inte möjligt att på basis av befintligt material dra några övergripande slutsatser om och i så fall vid vilka tillfällen Sverige lämnade ut uppgifter om enskilda svenska medborgare eller om palestinier bosatta i Sverige.
I kapitel tio utvärderas de svenska säkerhetstjänsternas agerande gentemot Palestinarörelsen med avseende på effektivitet och rättssäkerhet. Effektiviteten i säkerhetstjänsternas agerande kritiseras med avseende på att hotbildsanalyserna inte sällan baserades på ett material som hade stora likheter med den israeliska propagandabilden, på oförmåga att kritiskt analysera den stora mängd tips om palestinska terrorister som kom in och på att post- och telefonkontrollen i flera fall fick pågå slentrianmässigt utan att brottsmisstankar stärktes samt att brevbombsattentaten mot Omar Sufan inte utreddes fullt ut. Gunnar Ekbergs verksamhet kritiseras ur ett effektivitetsperspektiv genom att hans rapporter innehöll en så stor mängd detaljuppgifter att det var svårt att skilja väsentligheter från oväsentligheter samt att hans verksamhet i samband med bombhoten mot flygplan gjorde mer skada än nytta.
Ur ett rättssäkerhetsperspektiv kritiseras Gunnar Ekbergs förmedling av personuppgifter i stor omfattning som inte har varit av relevans för terroristbekämpningen. Säkerhetspolisens ansökningar om post- och telefonkontroll har uppvisat så stora brister att flera enskilda personer utsatts för tvångsåtgärder utan att domstolarna haft ett fullgott underlag för sitt beslut. Säkerhetspolisen tycks också ha använt telefonkontroll som ett allmänt spaningsinstrument, i stället för att använda det som ett medel i en brottsutredning, vilket telefonkontroll enligt lagen är tänkt att vara. I några fall har personer också registrerats enbart därför att de medverkat i
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
97
TV-program eller genomgått en utbildning med inslag av praktikresa till Libanon.
Bristerna bedöms ha sin grund i frånvaron av parlamentarisk insyn och kontroll samt en politisk ensidighet i de bedömningar som legat till grund för delar av verksamheten. Utan något kontrollmaskineri tilläts IB utvecklas till en organisation vars verksamhet gentemot Palestinarörelsen präglades av amatörism, missriktat nit och oförmåga att hantera sin egen agent i Palestinarörelsen Gunnar Ekberg. En professionellt skött underrättelsetjänst skulle ha uppvisat betydligt större skepsis mot Ekbergs rapporter och aldrig accepterat t.ex. de bombhot mot flygplan som Ekberg ägnade sig åt. Ett bredare politiskt tänkande hade sannolikt omöjliggjort den ensidighet som nu framkom i materialet med avseende på bilden av PLO samt det okritiska förhållningssättet till uppgifter med israelisk härkomst.
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
98
Referenser
Abdulhadi, M. (1962). Arabernas äganderätt till Palestina. Stock- holm. Ahlmark, P., Hammarberg, T. och Klein, E. (1970). Det hatade Is- rael. Stockholm: Pan/Norstedts. Axelson, S. och Grenholm, C-H. (1972). Palestinafrågan och den svenska opinionen. Stockholm: Prisma. Beckman, S. (1969 a). Palestina och Israel. Stockholm: Rabén & Sjögren. Beckman, S. (1969 b). Palestina och USA-imperialismen. Stock- holm: Rabén & Sjögren. Bjereld, U. (1989). Svensk Mellanösternpolitik. Stockholm: Carls- sons bokförlag. Bjereld, U. (1992). Kritiker eller medlare? Sveriges utrikespolitiska roller 1945-1990. Stockholm: Nerenius & Santérus Förlag. Bratt, P. (1973). IB och hotet mot vår säkerhet. Hedemora: Gid- lunds. Gahrton, P. (1967). Kampen om Palestina. Stockholm: Prisma. Von Horn, C. (1966). Fredens soldater. Stockholm: Norstedts. Hägglöf, G. (1964). Jerusalem i taggtråd. Stockholm: Norstedts. Iyad, A. (1980). Palestinier uten fedreland. Oslo: Gyldendal Norsk Forlag. Jureidini, P. A. och Hazen, W. E. (1976). The Palestinian Move-
ment in Politics. Lexington, Massachusetts/Toronto: Lexington Books. Lampers, L. O. (1997). Granskningsmakten och sjukhusaffären i Göteborg 1975. En studie av kontrollorganen och utredningarna i en politisk affär. Trebetygsuppsats. Statsvetenskapliga institu- tionen. Stockholms universitet. Lidbom, C. (1982). Reformist. Stockholm: Tiden. Persson, S. (1971). Palestinakonflikten. Lund: Studentlitteratur. Rosenberg, G. (1996). Det förlorade landet. Stockholm: Bonniers. Shadid, M. (1981). The United States and the Palestinians. London: Croom Helm. Tingsten, H. (1957). Det hotade Israel. Stockholm: Wahlström & Widstrand.
SOU 2002:95 Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980
99
Törnqvist, K. (1970). ”Attityder till några internationella problem och massmedier” Psykologiskt Försvar No 47. Törnqvist, K. (1974). ”Svenskarna och konflikten i Mellersta Östern” Psykologiskt Försvar No 64. Winqvist, S. (1974). IB-affären - i vems intresse? Göteborg: Replik.
Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980 SOU 2002:95
100
SOU 2002:95 Hemliga tjänster och det öppna samhället
101
Hemliga tjänster och det öppna samhället
av Jakob Gustavsson
1 Inledning
Den förre underrättelsechefen Thede Palm berättar i sina memoarer (1999:96-98) att det under hans tid på det så kallade T-kontoret inte fanns några skriftliga instruktioner eller regler för verksamheten. Med undantag från de årliga budgetanslagen så förekom inte heller någon annan form av styrning eller kontroll från regeringshåll. För Palms del var det en god ordning. Han kunde ta sina befogenheter själv och på egen hand fatta beslut om vilka åtgärder som krävdes för att trygga rikets säkerhet. Samtidigt som utrikesminister Östen Undén försökte skapa internationellt förtroende för den svenska neutralitetspolitiken arbetade den militära underrättelsetjänsten därför i en delvis annan riktning. Under Palms ledning inrättade Sverige ett nära samarbete med amerikanska CIA och brittiska MI6, ingick organiserad bytesverksamhet med den beryktade general Gehlen, tidigare chef för Nazitysklands östeuropaspionage, och försökte aktivt bygga upp motståndsrörelser och agentnät i de baltiska sovjetrepublikerna.
Den militära underrättelsetjänsten framstår på så vis som ett korrektiv mot en ”missriktad” regeringspolitik. Palm tolkar sitt uppdrag som att han utan direktiv och i största hemlighet skulle genomföra sådant som politikerna inte klarade av att försvara offentligt. Tanken att han skulle ha sökt politiskt stöd för åtgärderna beskriver han som alldeles främmande: ”Det skulle ju ha inneburit
Hemliga tjänster och det öppna samhället SOU 2002:95
102
att jag lagt över ansvaret för vårt handlande på regeringen, och det kom aldrig i fråga” (Palm 1999:96). Enligt Palms uppfattning vilade ansvaret i stället på honom själv. När han på ålderns höst reflekterar över sina närmare två decennier som underrättelsechef så tycker han att det ofta kändes ensamt och betungande. Men han känner sig också nöjd över att det som måste göras faktiskt blev gjort. När det gäller relationen till statsminister Tage Erlander, som var en gammal vän sedan studentåren i Lund, konstaterar han att ”jag har rätt att säga att jag inte gjorde honom mycket besvär” (1999:97). För demokratiskt sinnade personer kan Palms berättelse uppfattas som stötande. Samtidigt utgör den en god illustration av en mer allmän problematik för de stater som bekänner sig till demokrati i västerländsk mening. Å ena sidan förutsätter det demokratiska styrelseskicket att statsapparaten skall styras och kontrolleras av folkets valda representanter. Det är ju de folkvalda som bär det yttersta ansvaret för den verksamhet som bedrivs i statens namn. Därtill kommer att den offentliga makten skall utövas under lagarna och vara öppen för insyn från allmänheten. Å andra sidan finns det vissa områden där principer av det slaget inte tillämpas fullt ut. Det handlar om demokratins självförsvar. För att skydda sig mot yttre och inre fiender anses även demokratiska stater ibland ha rätt att arbeta med odemokratiska metoder. De friheter och rättigheter som vanligtvis utmärker demokratin blir ju meningslösa om de kan användas av någon för att avskaffa det demokratiska styrelseskicket.
De säkerhets- och underrättelseorganisationer som har till uppgift att skydda staten mot dess fiender betraktas således som undantag. Om samma krav ställdes på dem som på andra delar av den statliga förvaltningen så skulle deras arbete bli omöjligt. För att upprätthålla effektiviteten i verksamheten förutsätts att den hålls hemlig och skyddad från allmänhetens insyn. Samtidigt är det uppenbart att det även på det här området krävs någon typ av insyn och demokratisk kontroll. Om verksamheten pågår helt i det fördolda finns annars risken att organisationerna inte bara agerar utanför lagens råmärken, utan också följer en egen politisk linje som saknar stöd hos landets politiska ledning. I extremfallet kan en sådan organisation utvecklas till en stat i staten som själv kommer att utgöra det hot den ursprungligen var satt att bevaka.
Syftet med den föreliggande studien är att översiktligt diskutera hur säkerhets- och underrättelsetjänsternas speciella krav på hemlighet och autonomi kan balanseras mot det demokratiska samhällets krav på insyn och kontroll. Enligt en vanlig uppfattning så kan
SOU 2002:95 Hemliga tjänster och det öppna samhället
103
en sådan balans knappast uppnås. En anonym före detta chef för en europeisk säkerhetstjänst påstås exempelvis ha sagt att ”det är svårt att kontrollera en säkerhetstjänst inifrån, att göra det utifrån är omöjligt” (citerad i Laqueur 1994:338). Samma tonläge präglar många andra bedömares syn på problematiken. För vissa leder detta till slutsatsen att verksamheten med fördel kan avskaffas och organisationerna läggas ned (se t ex Codevilla 1992:291-292 och Moynihan 1997). För andra leder det till ett mer resignerat konstaterande att detta är något som demokratierna på det stora hela måste acceptera och lära sig att leva med (t ex Laqueur 1994:335-338, jmf Agrell 1998:165-166).
Min huvudtes är att sådana uppfattningar är onödigt pessimistiska. Det är fullt möjligt att hitta institutionella arrangemang som skulle tillgodose åtminstone de mest grundläggande demokratikraven. Hur dessa institutioner skall utformas är emellertid något som kan tänkas variera från fall till fall. Precis som när det gäller författningar i stort så kommer identiska arrangemang att generera olika resultat beroende på de historiska och politiska förutsättningar som gäller för varje land. Någon universallösning finns därför knappast. Däremot kan vi på goda grunder urskilja vissa grundprinciper som kan vägleda ett eventuellt reformarbete både i Sverige och i andra länder.
Undersökningen präglas av såväl normativa som empiriska och konstruktiva ambitioner (jmf Lundquist 1998:27-29). Jag har efter bästa förmåga försökt hålla dessa åtskilda från varandra. De två första avdelningarna behandlar normativa frågeställningar. Jag inleder med en kortfattad diskussion av hur man inom den normativt orienterade demokratiforskningen har resonerat kring problemet med staters interna säkerhet. Därefter presenterar jag ett antal grundprinciper för hur man, enligt min uppfattning, bör utforma kontrollen av de hemliga tjänsterna.
Detta principresonemang ligger till grund för den följande och mer omfattande avdelningen där jag diskuterar empiriska erfarenheter från de kontrollsystem som tillämpas i några olika länder. Jag har valt att koncentrera mig på tre olika fall, nämligen säkerhetstjänsterna i Kanada, Storbritannien och Sverige. Valet är delvis motiverat av rent praktiska skäl; jämförelsevis mycket har redan skrivits om kontrollsystemen i de här länderna. Men fallen har också ett visst principiellt intresse. Kontrollsystemen i Kanada och Storbritannien skiljer sig nämligen åt på ett tämligen radikalt sätt. De utgör av det skälet en intressant referensram för en diskussion om situationen i Sverige. Den avslutande delen innehåller sedan ett för-
Hemliga tjänster och det öppna samhället SOU 2002:95
104
sök till en konstruktiv diskussion där jag lyfter fram några saker som man enligt mig mening bör tänka på vid utformningen av ett kontrollsystem på svensk botten.
SOU 2002:95 Hemliga tjänster och det öppna samhället
105
2 Vad säger den statsvetenskapliga demokratiteorin?
Grundproblemet utifrån demokratiska utgångspunkter är att organisationer av det här slaget håller stora delar av sin verksamhet hemlig. Det finns flera skäl till varför det är på det viset, men det viktigaste är tveklöst att det finns ett behov av att skydda källorna. De personer som lämnar ut känsliga uppgifter måste känna sig säkra på att deras identitet är skyddad, i annat fall skulle det inte vara möjligt att rekrytera uppgiftslämnare. Men det handlar också om att hålla dem som anses hota den nationella säkerheten osäkra om vad man vet och inte vet om deras verksamhet (Agrell 1998:147-153, Laqueur 1994:326-329).
Därtill kommer den särskilda problematik som uppstår genom att säkerhets- och underrättelsetjänster har ett behov av arbeta med det som brukar betecknas som ”okonventionella metoder” (se Töllborg 1991, Fijnaut & Marx 1995). Till skillnad från konventionellt polisarbete, som i huvudsak handlar om att koppla en gärningsman till ett brott, är ju de hemliga tjänsterna inriktade på att samla in uppgifter som kan förhindra att brott överhuvudtaget begås. I praktiken innebär det att man använder sig av sådant som telefonavlyssning, buggning med dolda mikrofoner samt olika former av ”provokationer” där förmodade säkerhetsrisker lockas till att röja sina intentioner. En särskild och synnerligen omdiskuterad del av organisationernas arbetsmetoder består av uppbyggnaden av register över människors åsikter, verksamhet och personliga egenskaper.
I stort sett alla världens stater håller sig med säkerhets- och underrättelsetjänster i någon form. Med tanke på hur vanligt förekommande den här problematiken är kunde man kanske förvänta sig att den diskuterades grundligt i den mycket omfattande statsvetenskapliga litteraturen om demokrati. Så är emellertid inte fallet. En högst ovetenskaplig genomgång av ett antal välkända läroböcker på området tyder på att den här frågan knappast diskuteras överhuvudtaget (se Alford & Friedland 1986, Held 1987, Dahl 1989, March & Olsen 1995, Przeworski et al. 1999). Böcker av det slaget
Hemliga tjänster och det öppna samhället SOU 2002:95
106
innehåller vanligen en genomgång av olika demokratidoktriner och diskuterar ingående sådant som medborgarskapets innehåll och olika tekniker för att omsätta ”folkviljan” i praktisk politik. Under vilka omständigheter ett demokratiskt samhälle bör acceptera undantag från sina egna grundläggande principer berörs emellertid inte.
På ett mer allmänt plan brukar den normativa demokratiteorin emellertid utgå från en distinktion mellan demokratins processkrav och substanskrav (se t ex Lundquist 1998:76-79). Med processkrav avses formerna för den demokratiska maktutövningen. Hit räknas sådant som fria val, lika rösträtt och grundläggande fri- och rättigheter. Med substanskrav avses i stället politikens innehåll. Ett demokratiskt styrelseskick anses exempelvis förutsätta sådant som att politiska åtgärder inte är olagliga, att de svarar mot de folkvalda politikernas vilja och att de accepteras av den allmänna opinionen. Demokratiteorin hävdar vanligtvis att ett demokratiskt styrelseskick inte kan reduceras till vare sig en viss process eller en viss substans. För att en politisk åtgärd skall uppfattas som demokratisk krävs att den står i samklang med såväl processkrav som substanskrav. Uppfattningen om vilka dessa krav egentligen är, och framför allt vilken relativ vikt som de skall tillmätas, tenderar emellertid att variera mellan olika demokratidoktriner.
Den problematik som här är för handen berör både demokratins processkrav och substanskrav. Till processkraven hör ju inte bara valsystem och rättighetskatalog, utan även kravet på öppenhet och insyn i den offentliga maktutövningen. Ytterst tänkes makten utgå från medborgarna själva. För att dessa skall ha möjlighet att fatta förnuftiga beslut när de väljer representanter och politik måste de kunna hålla sig informerade om vad som sker i den offentliga sfären. Dessutom anses öppenheten motverka att maktutövningen på ett eller annat sätt står i strid med de individuella rättigheterna. Alla beslutsprocesser och handläggningsärenden bör av det skälet kunna granskas och kontrolleras av allmänheten. De undantag som kan accepteras på rent principiella grunder gäller situationer där öppenheten kommer i konflikt med andra processkrav, framför allt enskilda personers rätt till integritet. I praktiken innebär det att vissa förvaltningsområden regelmässigt kringgärdas av sekretess, exempelvis under rättegångar eller inom socialtjänsten. Även i sådana fall är dock grundprincipen att åtminstone de personer som själva är direkt berörda skall ha insyn i myndigheternas hantering.
Innehållet i de demokratiska substanskraven är något mer omtvistat. En del av dessa, framför allt kravet att förvaltningen skall
SOU 2002:95 Hemliga tjänster och det öppna samhället
107
styras av politikerna, kan dock betraktas som ett helt nödvändigt inslag för att lösa frågan om det demokratiska ansvarsutkrävandet. Den representativa demokratin innebär ju att medborgarna under större delen av tiden överlåter styrelsen till sina representanter, vilka med jämna mellanrum ställs till svars i allmänna val. I valsituationen skall väljarna kunna belöna eller bestraffa representanterna för den politik som förts under den gångna mandatperioden. Väljarna måste således ha en verklig möjlighet att rösta bort den politik de är missnöjda med. För att väljandet skall vara ett meningsfullt uttryck för folkviljan förutsätts emellertid att den förda politiken faktiskt styrs av de folkvalda representanterna.
En intressant författare som ger sig in på en mer djupgående diskussion av hur demokratin bör hantera säkerhetsproblematiken är den danske statsvetaren Alf Ross. I sin klassiska studie Hvorfor demokrati?, som gavs ut i sin första upplaga 1946 och översattes till svenska två år senare, återfinns ett särskilt kapitel kallat ”Demokratins självförsvar – frihetens begränsning”. Ross är av uppfattningen att det är meningslöst att ge den demokratiska friheten en sådan omfattning att den kan användas till att avskaffa all frihet (1967:207-208). Demokratin har med andra ord rätten att försvara sig mot sina fiender, även om det sker med metoder som vanligtvis inte anses som acceptabla. Det är bättre med en bestående om än beskuren frihet, menar han, än en obeskuren frihet som samtidigt löper fara att gå under (1967: 214).
Ross syn på säkerhetsproblematiken kan således beskrivas som ”ansvarsetisk” snarare än ”sinnelagsetisk”. Han anser att demokratin har rätt bryta mot sina egna principer, givet att man därigenom kan undvika något som utgör ett större hot mot det demokratiska styrelseskicket. Demokratin kan därför besluta sig för sådant som att beröva enskilda personer deras individuella rättigheter, t ex rätten att yttra sig offentligt. Att på förhand lägga fast under vilka förhållanden något sådant får ske anser han däremot inte möjligt. Det måste bero på resultatet och avgöras från fall till fall. Det centrala i sammanhanget är att åtgärder av det slaget skall bidra till att värna de övergripande demokratiska idealen.
På ett mer praktiskt plan förhåller sig dock Ross skeptisk till inskränkningar i de demokratiska friheterna. Problemet är enligt hans uppfattning att åtgärder av det slaget sällan leder till avsedd effekt (1967:214-215). Förtryck av antidemokratiska krafter leder i stället ofta till en förstärkning av deras livskraft. Om de tillåts att verka offentligt så uppstår vanligtvis en mer naturlig demokratisk motreaktion. Dessutom finns det enligt Ross en risk för en ”tröskel-
Hemliga tjänster och det öppna samhället SOU 2002:95
108
sänkning”. Om man börjar vidta åtgärder av det slaget så kan de leda till att man genomför fler och mindre välmotiverade ingrepp i samma riktning. Avvikelser från grundprinciperna kan då komma att användas för att skydda helt andra värden än demokratin. Om demokratin har rätt till självförsvar, varför skulle inte kapitalismen, socialismen eller vilken annan samhällsideologi som helst ha rätt till samma sak? Resultatet skulle då kunna bli att det parti som innehar den politiska makten förskansar sina värden med diverse förbud och inskränkningar i de individuella rättigheterna. ”Men härmed är”, skriver han, ”diktaturen i realiteten införd” (1967:216).
I sådana fall där demokratin ändå väljer att bryta mot sina egna principer så menar Ross att det avgörande kriteriet bör vara synen på våld som politiskt medel. Maximen skall enligt hans uppfattning vara att ”våld kan mötas med våld, åsikter endast med åsikter” (1967:216-217). De grupper och partier som bekänner sig till en våldsam omstörtning av samhället kan således inte räkna med att ha full tillgång till de demokratiska fri- och rättigheterna. I andra fall skall icke-demokratiska åsikter bekämpas enbart med opinionsbildning och diskussion.
Våldskriteriet förefaller tydligt i teorin. Från ett rättstekniskt perspektiv är det naturligtvis mer problematiskt. De grupper som förespråkar våld kan låta bli att tala om det, eller betrakta våldet som en teoretisk möjlighet som är uppskjuten till en avlägsen och obestämd framtid. Ross är medveten om det. Mot bakgrund av de invändningar som nämndes ovan så argumenterar han följaktligen för att gränsfall allmänt sett bör behandlas med återhållsamhet. På en punkt intar Ross emellertid en mer kategorisk uppfattning. Som ett minimikrav för demokratins självförsvar anser han att personer med icke-demokratiska uppfattningar, oavsett om de förespråkar våld eller ej, inte skall anställas i offentlig förvaltning. Denna hårdare uppfattning grundas på att det ingalunda är någon demokratisk rättighet att bli tjänsteman. Staten skall därför välja sina tjänare bland dem som bekänner sig till demokratin. ”Att förneka detta krav”, skriver han, ”är inte tolerans utan en tanklöshet jämställd med självmord” (1967:197).
SOU 2002:95 Hemliga tjänster och det öppna samhället
109
3 Hur bör väktarna vaktas?
Jag kommer i den här avdelningen att presentera några grundläggande principer för utformningen av ett kontrollsystem med avseende på de hemliga tjänsterna. I den statsvetenskapliga förvaltningsforskningen syftar ”kontroll” vanligtvis på slutstadiet i den så kallade policyprocessen. Utformningen av den offentliga politiken tänkes således bestå av initiering, beredning, beslutsfattande och implementering, varefter man genomför olika kontrollåtgärder som återkopplas till de tidigare stadierna i processen. Det kan finnas flera olika syften med kontrollverksamheten. En enkel distinktion är den mellan ”reliabilitet” och ”rationalitet” (Lundquist 1991:240-242). Med det förra avses frågan om i vilken utsträckning den aktuella myndigheten faktiskt genomför de åtgärder som regeringen eller andra överordnade myndigheter vill att den skall genomföra. Med det senare avses i stället frågan om vilken effekt dessa åtgärder får i praktiken.
Kontrolluppgifter kan i princip genomföras av olika organ. Antingen kan det vara något som den aktuella myndigheten ansvarar för själv, eller så kan det genomföras av externa organ som är speciellt avsedda för just detta. I de flesta stater har man en stor flora av sådana specialorgan. I Sverige finns den typen av befogenheter hos exempelvis Konstitutionsutskottet, Justitieombudsmannen, Justitiekanslern, Riksrevisionsverket, Statskontoret, förvaltningsdomstolarna samt en mängd andra organ. Det finns emellertid goda skäl att tänka sig att ”vanliga” kontrollorgan inte alltid är särskilt lämpade för att granska den typ av organisationer som det här är fråga om. Ett sådant är att verksamheten är hemlig och att den information som lämnas ut är av känslig natur. De personer som ges möjlighet att tränga in i verksamhetens detaljer måste vara särskilt betrodda ur säkerhetssynpunkt. Den information som tas fram i samband med kontrollen måste rimligen också stanna inom en klart mindre krets av personer än vad som vanligen är fallet.
Sekretesstänkandet inom säkerhets- och underrättelsetjänster innebär dessutom att ett effektivt kontrollarbete är mycket svårt att genomföra. De olika enheterna inom den här typen av organisationer opererar vanligtvis relativt oberoende av varandra. För att
Hemliga tjänster och det öppna samhället SOU 2002:95
110
förhindra den skada som kan orsakas av ”läckor” strävar man efter att minimera den information som transporteras horisontellt mellan olika enheter. Samma minimitänkande präglar också den vertikala rapporteringen. Chefer och högre nivåer delges resultaten av de ålagda arbetsuppgifterna, men sällan detaljer om källor och arbetsmetoder. All informationshantering är således uppbyggd på principen om ”need to know”; endast den som har ett direkt behov av att känna till en viss uppgift har möjlighet att skaffa fram den (Gill 1994:219-220). En följd av den här ordningen är att det ofta är ytterst få personer som har en helhetsbild av vad organisationen egentligen arbetar med. I vissa fall kan det leda till att man även inom den högsta ledningen har problem med att skaffa sig en uppfattning om verksamhetens inriktning (se t ex Lidbom 1990: 42-52).
Men bristen på information kan ibland också vara avsiktlig. Det faktum att de hemliga tjänsterna arbetar med metoder som i vissa fall befinner sig i ett moraliskt och juridiskt gränsland innebär att det finns ett psykologiskt tryck på tjänstemännen att inte vara alltför detaljerade i sin rapportering till överordnade. I den engelskspråkiga forskningen benämns detta för ”plausible deniability” (Gill 1994:220-221). Cheferna skall skyddas i händelse av att känsliga operationer skulle bli kända utåt. Det bästa sättet att åstadkomma det är att cheferna verkligen hålls oinformerade om vad som är i görningen. De kan sedan gå ut offentligt och fullt sanningsenligt förneka att de känt till saken. För den enskilde tjänstemannen innebär det att arbetsinstruktionerna förmedlas på ett subtilt och delvis underförstått sätt. Den som önskar stiga i graderna måste kunna läsa av chefernas intentioner och agera på grundval av det, utan att få särskilt detaljerade instruktioner uppifrån.
De hemliga tjänsterna bör därför vara underkastade ett särskilt kontrollsystem som tar hänsyn till de egenheter som kännetecknar deras verksamhet. Det finns ingen självklar mall för hur ett sådant system skall vara utformat; den optimala lösningen kommer att variera beroende på en rad omgivningsfaktorer, framför allt hur det aktuella landets författning och politiska system är utformat i stort. Som utgångspunkt skulle jag emellertid vilja hävda att kontrollsystemet bör ta hänsyn till två grundläggande principer. Den första principen är att styrning och kontroll bör hållas organisatoriskt åtskilda från varandra. De positioner som på olika sätt ger direktiv för verksamhetens inriktning bör med andra ord inte vara desamma som de som sedan har till uppgift att kontrollera vad organisationen faktiskt gör. På organisationsnivå kan det handla om att chefen
SOU 2002:95 Hemliga tjänster och det öppna samhället
111
för organisationen, som ju delar ut instruktioner för den fortlöpande verksamheten, inte samtidigt skall ha ansvar för att undersöka hur dessa instruktioner implementeras. Den uppgiften skall i stället placeras hos en särskild kontrollenhet inom organisationen.
Kontrollfunktionen skall rapportera till styrningsfunktionen. I den meningen är styrningsfunktionen formellt överordnad kontrollfunktionen. Samtidigt gäller det att söka bygga in ett visst mått av autonomi för kontrollfunktionen. De som utför kontrollarbetet måste veta att de kan utföra en kritisk granskning av såväl de styrande som de styrda. I annat fall blir det svårt att tränga in i verksamhetens egentliga natur och avgöra vem som bär ansvaret för det som sker. Hur ett sådant arrangemang skall kunna utformas rent praktiskt är betydligt svårare att uttala sig om. Problemet ligger i att det blir svårt att upprätthålla principen om att den som är chef för en organisation skall kunna ställas till ansvar för alla delar av dess verksamhet. För att så skall vara fallet bör ju rimligen chefen ha befogenhet att styra även kontrollfunktionen. Utifrån chefens perspektiv så finns risken att en självständig kontrollfunktion fungerar som ett redskap för oppositionella inom organisationen och försöker underminera hans ställning.
Relationen mellan styrning och kontroll är allmänt sett ett svårlösligt problem. I Sverige har det bland annat illustrerats av den infekterade konflikt som under år 2000 utspelades om RRVs ledning och ställning i förhållande till regeringen. När det gäller de hemliga tjänsterna vill jag hävda att det är befogat att tänka sig att man naggar chefens befogenheter i kanten och tillåter att kontrollfunktionen inte helt står under dennes befäl. Uttryckt i konstitutionella termer handlar det om att skapa ett inslag av maktbalans inom organisationen. För detta talar enligt min mening de speciella egenskaper som kännetecknar den här verksamheten. Det gäller inte minst det faktum att det totala antalet personer som bereds möjlighet att få total insyn i verksamheten med nödvändighet måste vara relativt litet. Under sådana omständigheter framstår det som nödvändigt att man försöker undvika att dessa personer befinner sig i en beroendeställning i förhållande till varandra, eller för den delen att de utvecklar en alltför stark värdegemenskap.
Den andra huvudprincipen är att styrningsfunktioner och kontrollfunktioner bör finnas på flera olika nivåer inom det politiska systemet. Dessa nivåer tänkes sedan vara ansvariga inför varandra i hierarkisk ordning. I ett parlamentariskt system innebär det att det finns separata styrnings- och kontrollfunktioner såväl inom den aktuella organisationen som på regerings- och parlamentsnivå. De
Hemliga tjänster och det öppna samhället SOU 2002:95
112
som har styrningsfunktioner skall utfärda riktlinjer för verksamheten. Med riktlinjer avses i det här sammanhanget två saker. För det första handlar det om att reglera verksamhetens former genom skriftliga bestämmelser om vad man får och inte får göra för att lösa sin uppgift. För det andra handlar det om att styra innehållet i verksamheten, både genom att lägga fast grundläggande mål och att ge mer preciserade direktiv i enskilda fall. De riktlinjer som formuleras på högre nivåer skall vara av principiell och övergripande natur, för att sedan ges ett mer konkret innehåll ju närmare själva organisationen man kommer. Så långt som möjligt bör dessa riktlinjer också vara offentliga. Säkerhetsproblematiken innebär här klara begränsningar, men ambitionen bör ändå vara att inte i onödan gömma något bakom ett förment behov av sekretess.
När det gäller kontrollfunktionerna så måste de förses med goda förutsättningar för sitt arbete. På ett praktiskt plan handlar det om sådant som att få tillgång till skriftliga handlingar, ta fram dokument fritt ur arkiven och att kunna fråga ut vilka tjänstemän som helst inom den aktuella organisationen. Hur detta skall organiseras mer konkret är svårt att ha någon generell uppfattning om. Men för att kontrollarbetet skall fungera effektivt krävs ändå att de som arbetar med detta ges en mycket privilegierad ställning i informationshanteringen. Dessutom krävs självfallet goda utredningsresurser rent allmänt, framför allt i form av personal som är specialiserad och kompetent för uppgiften. Om förutsättningar av det slaget inte tillgodoses så förvandlas kontrollfunktionen till ett fasadarrangemang som inte har reella möjligheter att fullgöra de uppgifter som den formellt sett är ålagd att göra.
Kontrollfunktionen är i huvudsak ansvarig inför styrningsfunktionen på samma nivå och rapporterar i första hand till denna. Men det verkar också rimligt att den kontrollfunktion som befinner sig på en lägre nivå, dvs i det här sammanhanget närmare den organisation som kontrolleras, låter informationen gå vidare uppåt till kontrollfunktionen på nivån närmast ovanför. Säkerhetshänsyn måste även i det här fallet avgöra hur mycket och hur detaljerad information som kan tillåtas passera från en nivå till en annan. Fördelen med ett inslag av rapporteringsplikt mellan kontrollfunktioner på olika nivåer är emellertid att dessa då skulle få en något mer autonom position i förhållande till styrningsfunktionen på ”sin egen” nivå.
Ett annat sätt att försöka åstadkomma den maktbalans som diskuterades ovan gäller tillsättningen av chefer och personal inom kontrollfunktionerna. Här kan man tänka sig att det sker genom
SOU 2002:95 Hemliga tjänster och det öppna samhället
113
någon form av samarbetsarrangemang mellan styrningsfunktioner på olika nivåer. På organisationsnivå skulle alltså chefen för kontrollfunktionen utses av organisationschefen i samråd med regeringen, varpå regeringen sedan skulle samråda med parlamentet i tillsättandet av en chef för kontrollfunktionen på regeringsnivå.
Den brittiske statsvetaren Peter Gill har i ett likartat nivåresonemang framfört tanken att någon form av kontroll av de hemliga tjänsterna skall finnas också på ”samhällsnivå” (1994:296-303). Denna fjärde nivå skulle då syfta på sådant som de politiska partierna och intresseorganisationer av olika slag. En sådan tanke skulle kunna ges stöd i den statsvetenskapliga demokratilitteraturen.
Intresseorganisationernas deltagande i policyprocessen betraktas där ofta som ett praktiskt sätt att skapa selektivt stöd för den förda politiken hos de grupper som är närmast berörda av dess utformning. Ett starkt inslag av organisationer är ju också något som brukar anses kännetecknande för det svenska statsskicket i stort (se t ex Rothstein 1992, Hermansson 1993).
Rent principiellt kan man naturligtvis tänka sig att intresseorganisationer ges en roll även på säkerhetsområdet. I vissa länder existerar också relativt slagkraftiga organisationer som utan formell sanktionering säger sig värna om medborgarnas fri- och rättigheter genom att vidta extern granskning av landets säkerhetstjänst (Gill 1994:299). För egen del ställer jag mig dock tveksam till tanken att staten skulle ingå ett samarbete av det slaget med delar av det civila samhället. Ett skäl för det är naturligtvis sekretessproblemet och risken för läckor. Men det handlar också om de problem med representativitet och ansvarsutkrävande som uppstår när intresseorganisationer får möjlighet att deltaga i policyprocessen. Precis som på andra politikområden är det svårt att motivera varför just vissa organisationer tillåts ingå i ett sådant kontrollarrangemang medan andra inte får det. I den mån organisationerna har ett inflytande på policyprocessen så inställer sig också frågan om varför medborgarna i egenskap av väljare inte skall ha en möjlighet att byta ut sådana organisationer som de är missnöjda med.
Hemliga tjänster och det öppna samhället SOU 2002:95
114
4 Tillämpas detta i praktiken?
Jag kommer i den här avdelningen att diskutera några kontrollsystem som tillämpas i ett antal olika länder. Som påpekats av den brittiske juristen Laurence Lustgarten (1997:62-63) så finns i det här sammanhanget ett generellt mönster. I nära nog alla västerländska stater skapades nya säkerhets- och underrättelsetjänster under den första tiden efter andra världskrigets slut. Det skedde i ljuset av erfarenheterna av kriget och under den förutsättningen att ett nytt storkrig snart nog kunde vara för handen. De nya organisationerna kringgärdades av stor sekretess och försågs med avsevärd handlingsfrihet. Runt mitten av 1970-talet, efter ungefär trettio år av svag demokratisk insyn och kontroll, exponerades sedan dessa organisationer i media. I land efter land ”avslöjades” de hemliga tjänsterna, en granskning som överallt ledde till skandaler och anklagelser om maktmissbruk och olagligheter.
Det är svårt att uttala sig om varför avslöjandena skedde vid den här tidpunkten och i så många länder ungefär samtidigt. För egen del är jag benägen att tro att det handlade om kombinationen av ett förändrat samhällsklimat och avspänningen på det internationella planet. Vad orsaken än kan ha varit så blev en följd att det i många länder drogs igång ett stort utredningsarbete, vilket i sin tur resulterade i organisatoriska reformer och nyinstiftade kontrollmekanismer (se t ex Codevilla 1992, Gill 1994, Lustgarten & Leigh 1994, Fijnaut & Marx 1995, Töllborg 1997 & 1999). De åtgärder som genomfördes har varierat från land till land. Som ofta är fallet när det gäller konstitutionell förändring har reformerna varit ”institutionella” i den meningen att man i olika länder har byggt vidare utifrån sina egna historiska erfarenheter och författningsmässiga förutsättningar.
Det offentliga samtalet kring den här frågan verkar emellertid inte ha avstannat. Problemet med hur man skall kontrollera de hemliga tjänsterna förefaller vara ständigt aktuellt. Det kalla krigets slut och upplösningen av Östblocket har i många fall inneburit en intensifiering av den diskussion som inleddes under 1970-talet. Så är ju uppenbart fallet i Sverige där det nya internationella politiska läget har rest frågor kring vad neutralitetspolitiken egentligen in-
SOU 2002:95 Hemliga tjänster och det öppna samhället
115
nebar och vad säkerhets- och underrättelsetjänsterna egentligen ägnade sig åt. Men en liknande diskussion förs också i många andra länder med en annan säkerhetspolitisk inriktning. Det finns därför goda skäl att se hur man på olika håll i världen har försökt komma tillrätta med motsättningen mellan hemliga tjänster och öppna samhällen.
4.1 Kanada
Ett land som gjort sig känt för att ta den här typen av kontrollproblem på allvar är Kanada. Den kanadensiska erfarenheten på säkerhetsområdet passar väl in i det bredare västerländska mönstret. Efter att en serie missförhållanden avslöjats tillsattes i slutet av 1970talet en särskild utredningskommission under ledning av domaren David McDonald. Den så kallade McDonaldkommissionens rapporter resulterade i en organisatorisk nyordning. Från att tidigare ha varit en del av den federala kanadensiska polisen, The Royal Canadian Mounted Police (RCMP), förflyttades säkerhetstjänsten 1984 till en nyinrättad och från polisen fristående organisation, betecknad The Canadian Security Intelligence Service (CSIS). Denna nyordning åtföljdes av ett kontrollsystem som vid en internationell jämförelse framstår som ovanligt avancerat.
I det kanadensiska politiska systemet råder ”ministerstyre”. Ministern betraktas med andra ord som ansvarig inte bara för den övergripande styrningen inom sitt politikområde, utan även för förvaltningsorganens handläggning i enskilda fall.
Säkerhetstjänsten faller under justitieministerns område. Gällande lagstiftning säger därför att chefen för CSIS regelmässigt skall konsultera statssekreteraren på justitiedepartementet och då inhämta instruktioner vad gäller såväl policyfrågor som handläggningen av fall som anses vara av känslig natur (Lustgarten 1997:67). Denna styrning understöds av en särskild avdelning inom justitiedepartementet där ett antal personer på heltid ägnar sig åt jämförelsevis konkreta och operativa säkerhetsfrågor kring exempelvis telefonavlyssning och brevkontroll.
En stor del av kontakterna mellan justitiedepartement och CSIS sköts dock av en så kallad Inspector General (IG). Detta är den kanadensiska regeringens speciella kontrollorgan. IG-ämbetet har till uppgift att hålla justitieministern underrättad om hur säkerhetstjänsten faktiskt bedriver sin verksamhet; i vilken utsträckning den följer sina direktiv, begår olagligheter eller använder tvivelaktiga
Hemliga tjänster och det öppna samhället SOU 2002:95
116
metoder. Chefen för ämbetet utses av regeringen. Denne har till sitt förfogande en stab om ungefär tolv personer som är uppdelade på två avdelningar: en för kontroll och översyn, en för policyfrågor och normer för säkerhetstjänst (Gill 1994:264).
För att kunna genomföra sina uppgifter har IG rätt att få tillgång till allt material och alla personer som finns inom CSIS. Utgångspunkten för IGs arbete är emellertid vanligtvis den verksamhetsrapport som chefen för CSIS årligen överlämnar till justitieministern. IG granskar rapporten och gör sedan egna undersökningar. Det handlar dels om mer sporadiska nedslag i syfte att granska faktauppgifter, dels om mer omfattande genomgångar av särskilt utvalda sakfrågeområden (Lustgarten 1997:68). På grundval av det överlämnar IG ett omdöme i form av en rapport till justitieministern.
IG-ämbetet används av justitieministern också för styrnings- och policyfrågor. Det utgör därför inte något ”rent” kontrollorgan av det slag som diskuterades ovan. På parlamentsnivå finns emellertid ett organ som har just den karaktären, betecknat The Secret Intelligence Review Committee (SIRC). Det är framför allt detta inslag i det kanadensiska systemet som väckt uppmärksamhet internationellt. SIRC fungerar på två sätt. För det första genomförs en fortlöpande kontroll av att säkerhetstjänsten följer de stadgar som satts upp för verksamheten. För det andra utgör SIRC en ”klagomur” dit alla medborgare kan vända sig om de uppfattar sig vara felaktigt behandlade av säkerhetstjänsten (Brodeur 1997:91). SIRCs kontroll presenteras i en årlig rapport som formellt sett överlämnas till justitieministern. Denne har sedan att överlämna rapporten till det kanadensiska parlamentet, och varken justitieministern eller någon annan del av regeringen har någon rätt att påverka rapportens innehåll.
SIRC består av en ordförande och mellan två och fyra ytterligare ledamöter. Därtill finns ett sekretariat och en utredningschef. Tillsättningen av SIRCs medlemmar sker genom speciell procedur där regeringen samråder med de oppositionspartier som har minst tolv mandat i parlamentet. För att komma ifråga för att ingå i SIRC krävs att en person tillhör gruppen Privy Councillors, något som i det kanadensiska politiska systemet innebär att man i något skede varit såväl minister som ledamot av parlamentet. Inga sådana uppdrag är dock tillåtna under den tid som personen ifråga ingår i SIRC. I praktiken förefaller man ibland ha gjort undantag från kravet på ministererfarenhet; personer har utsetts till Privy Councillors enbart i syfte att göra det möjligt för dem att ingå i SIRC (Gill
SOU 2002:95 Hemliga tjänster och det öppna samhället
117
1994:286, Brodeur 1997: 92-93). Det centrala i sammanhanget är att de som ingår i kontrollorganet skall ha politisk och administrativ erfarenhet från federal nivå, samtidigt som de befinner sig på viss distans från den partipolitiska hetluften.
SIRC har rätt att få tillgång till allt material som berör säkerhetstjänsten. Det gäller inte bara sådant material som finns inom själva säkerhetstjänsten CSIS, utan även utredningar och uppgifter som finns inom regeringsorganet IG. Det finns med andra ord vissa inslag av samarbete och koordinering mellan de två kontrollorganen (Gill 1994:265-266). SIRC kan också ge IG direktiv att undersöka förhållanden inom CSIS, exempelvis sådant som rör klagomål som inkommit från allmänheten. Men det förekommer även överlappningar och dubbelarbete mellan SIRC och IG, något som följer naturligt av att de två organen befinner sig på olika nivåer och har delvis olika funktioner i systemet.
Den yttersta avnämaren för SIRCs årsvisa kontrollrapporter är parlamentets justitieutskott och dess underkommitté för nationella säkerhetsfrågor. Det är i detta forum som justitieministern måste stå till svars för hur säkerhetstjänsten har genomfört sin uppgift. Samtidigt innebär den speciella konstruktionen, dvs samrådsförfarandet vid utnämningen av medlemmarna och det faktum att årsrapporten först överlämnas till justitieministern, att SIRC inte kan betraktas som direkt underordnat justitieutskottet. Vid några tillfällen har detta lett till konflikter mellan SIRC och justitieutskottet, framför allt under perioder då utskottets politiska sammansättning varit mycket olik den som rådde vid kontrollorganets tillsättning. Utskottets ledamöter har då uttryckt misstroende mot SIRC och begärt att lagen skulle ändras så att de själva fick ta del av hemligt material för att utvärdera säkerhetstjänstens arbete.
I den kanadensiska debatten har man därför framfört tanken att det vore lämpligt att ”klargöra rollerna” för SIRC och justitieutskottet (jmf Brodeur 1997:126-127).
För mig som utomstående betraktare framstår det som en mindre god idé. SIRC är i huvudsak ett kontrollorgan på parlamentsnivå. Samtidigt förefaller man ha en relativt autonom position i förhållande till såväl parlamentet som regeringen. Om SIRC gjordes mer beroende av parlamentet och justitieutskottet, som ju även har en styrningsfunktion på den här nivån, så skulle man omintetgöra det inslag av ”maktbalans” som finns i den nuvarande konstruktionen. Men samtidigt är kritiken begriplig när det gäller delar av den information som passerar från SIRC via justitieministern till justitieutskottet. Till skillnad från årsrapporten, som ju måste presente-
Hemliga tjänster och det öppna samhället SOU 2002:95
118
ras till parlamentet i ograverad form, har ministern nämligen rätt att redigera och hemlighålla delar av de många mindre utredningsrapporter som SIRC producerar under ett år.
Det kanadensiska kontrollsystemet har således olika inslag som avviker från de principer som diskuterades ovan. Samtidigt är de flesta bedömare överens om att den kanadensiska säkerhetstjänsten tillhör de mest välkontrollerade i världen (ex Brodeur 1997:123, Johnson 1991:68). Det är också ett intryck som verkar delas av aktörerna själva. Laurence Lustgarten hänvisar (1997:67) till en intervju med IG-ämbetets chef Richard Thompson där denne säger sig vara helt säker på att IG kan tränga in i säkerhetstjänstens innersta kärna. Thompson sägs även beskriva IG som ett ”samvetets röst” som uppmanar justitieministern att grundligt tänka över alla handlingar som kan uppfattas som tveksamma. Inom det kanadensiska justitiedepartementet förefaller man på motsvarande vis vara tillfredsställd med den roll som IG spelar (Lustgarten 1997:69).
De positiva omdömena dominerar också bedömningen av SIRC. Det faktum att ett sådant kontrollorgan existerar anses ha påverkat säkerhetstjänstens arbete på ett flertal olika sätt. Såväl Peter Gill (1994:287) som Laurence Lustgarten (1997:73-74) hävdar exempelvis att hård kritik från SIRC har förmått säkerhetstjänsten att kraftigt skära ned insatserna på det notoriskt svårdefinierade området ”subversiv verksamhet”. I andra fall anses säkerhetstjänsten ha reagerat ”proaktivt” och på egen hand förändrat sådant där man förväntat sig kritik från SIRC. Intrycket av att SIRC fungerar effektivt förstärks av att kontrollorganet har varit benäget att använda sig av media för att kritisera säkerhetstjänsten offentligt, en kritik som inte sällan har framförts i ett klart respektlöst tonläge. Den speciella kommission som hade till uppgift att granska nyordningen inom säkerhetsområdet i slutet av 1980-talet kom även den till slutsatsen att försöket med SIRC varit framgångsrikt och att kontrollorganet verkligen hade lyckats få ett grepp om säkerhetstjänstens verksamhet (Lustgarten 1997:74-75).
Det faktum att SIRC inte utvecklades till ett tandlöst fasadarrangemang brukar delvis tillskrivas dess förste ordförande, Ron Atkey, som ledde organet 1984-88 (Brodeur 1997:123, Lustgarten 1997:71). Atkey hade under en kort period på 1970-talet varit minister i en konservativ regering. Men han hade också en bakgrund som universitetslärare i författningsrätt, och han var sedan många år en ledande person i rättighetsorganisationen Canadian Civil Liberties Association. Atkey tog sitt uppdrag på mycket stort allvar och valde att redan från börja söka profilera det nyinstiftade orga-
SOU 2002:95 Hemliga tjänster och det öppna samhället
119
net som kritiskt och föga vördnadsfullt inför såväl regering som säkerhetstjänst. Denna hållning förefaller därefter ha levat vidare inom SIRC även under andra ordförande som har haft en helt annan bakgrund.
En annan intressant iakttagelse är att det inte verkar ha förekommit några läckor där hemliga uppgifter lämnats ut till obehöriga. Det är ju annars en tungt vägande invändning mot kontrollarrangemang som innebär att utomstående personer kommer i kontakt med känsligt material. Mig veterligen har emellertid varken IG eller SIRC anklagats för något sådant. De som arbetar inom kontrollorganen har följt de strikta sekretessbestämmelserna. Om så inte var fallet skulle med all sannolikhet hela kontrollsystemets utformning snabbt komma att ifrågasättas.
De kanadensiska erfarenheterna verkar med andra ord vara av klart intresse för andra länder. I den kanadensiska debatten har mer skeptiska röster framfört en misstanke om att kontrollen av CSIS, dvs den säkerhetstjänst som inrättades i början av 1980-talet, har öppnat upp för andra aktörer på säkerhetsområdet. Man tror framför allt att RCMP, som ju tidigare ansvarade för säkerhetstjänsten, sakta men säkert bygger upp en ny sådan verksamhet, något som då skulle falla utanför kontrollorganens kompetens (se Gill 1994:321, Brodeur 1995:74). Man kan således inte med säkerhet säga att kontrollsystemet inneburit att moraliskt och juridiskt tveksamma metoder helt skulle ha avskaffats. Men problemet ligger i så fall inte i verksamhetens natur, utan möjligen i att de kanadensiska kontrollorganen givits i uppgift att granska en viss organisation snarare än säkerhetstjänstområdet i dess helhet.
4.2 Storbritannien
De kontrollmekanismer som tillämpas i Storbritannien framstår som betydligt mindre ambitiösa. Den brittiska säkerhetstjänsten heter formellt The Security Service, men den är förmodligen mer känd under beteckningen MI5. Liksom kanadensiska CSIS är MI5 en civil organisation i den meningen att den saknar polisiära befogenheter. MI5 ägnar sig således åt att utreda säkerhetsrisker med avseende på spionage, terrorism, subversiv verksamhet och annat. Men i sådana fall där MI5s informationsinhämtning anses kräva frihetsberövanden så hanteras detta av en specialavdelning inom den reguljära polisen.
Hemliga tjänster och det öppna samhället SOU 2002:95
120
Under lång tid befann sig MI5 i ett slags juridiskt ingenmansland. Chefen rapporterade direkt till premiärministern och ytterst få personer utanför dennes kansli hade någon uppfattning om organisationens förehavanden. Regeringen släppte över huvudtaget inte ut någon information; såväl chefens identitet som var MI5 hade sina lokaler var kringgärdat av strikt sekretess (de som intresserade sig för saken verkar dock ha haft klart för sig att organisationen fanns på Curzon Street i Londons innerstad).
Under 1989 introducerades emellertid en ny lagstiftning, The Security Service Act, som syftade till att skapa en konstitutionell grund för MI5s existens. Den nya lagen, som drevs igenom av Douglas Hurd som inrikesminister, var oväntad för de flesta utomstående bedömare. Till skillnad från vad som skett i många andra länder så hade reformeringen av säkerhetstjänsten nämligen inte föregåtts av något omfattande utredningsarbete.
Skälet var i stället det stora rabalder som uppstått i samband med att den förre MI5-mannen Peter Wright givit ut sina memoarer
Spycatcher 1987. Wright hade ett särskilt syfte med boken: han var övertygad om att organisationen under en tid varit utsatt för en betydligt mer omfattande sovjetisk infiltration än vad man tidigare hade trott. Men han beskrev också sin egen karriär, och gav därigenom en bild av en organisation som mer eller mindre systematiskt använde sig av metoder som framstod som juridiskt och moraliskt tveksamma. Wrights bok fick följaktligen stor uppmärksamhet i brittisk media och debatt, inte minst genom toryregeringens beslut att förbjuda såväl publicering som distribution inom Storbritannien.
Den lagstiftning som nu gäller innebär att MI5-chefen utses av premiärministern tillsammans med inrikesministern. Det är den sistnämnde som formellt sett bär det yttersta ansvaret för verksamheten. Chefen för MI5 anses fortfarande ha ett stort mått av autonomi när det gäller organisationens arbete. Men ett visst mått av styrning och koordinering med andra organisationer inom säkerhets- och underrättelseområdet sker i organ som Joint Intelligence Committee (JIC) och Joint Intelligence Organisation (JIO). JIC och JIO består av organisationschefer och departementstjänstemän, och svarar i sin tur inför ett ”inre kabinett” bestående av premiärministern, utrikesministern, förvarsministern, inrikesministern och finansministern (Gill 1994:140-142).
När det gäller kontrollmekanismer så har MI5 försetts med en så kallad Staff Counsellor (SC). På ett formellt plan handlar det om ett kontrollorgan som befinner sig på organisationsnivå. Rent fy-
SOU 2002:95 Hemliga tjänster och det öppna samhället
121
siskt har denne person emellertid sitt kontor inom premiärministerns kansli. SC skall fungera som en klagomur för tjänstemän som får problem med sitt samvete eller av andra skäl vill påvisa missförhållanden inom organisationen, utan att deras identitet röjs för chefer och kollegor (Lustgarten 1997: 76-77, Gill 1994:258). SC kan framföra klagomålen till MI5-chefen, men har också möjlighet att vända sig till premiärministern direkt. Tanken är att man med en konstruktion av det slaget skall minska risken för ”whistleblowers”, dvs missnöjda tjänstemän som väljer att vädra sin kritik offentligt, och i stället korrigera missförhållanden utan att de blir kända utåt.
På parlamentsnivå finns i Storbritannien ett organ kallat The Intelligence and Security Committee (ISC). Detta upprättades i mitten av 1990-talet och fanns inte med i den ursprungliga formuleringen av The Security Service Act. SIC har till uppgift att granska MI5, den militära underrättelsetjänsten MI6 och det brittiska signalspaningsorganet GCHQ, och består av nio ledamöter från såväl underhus som överhus. Sammansättningen bestäms av premiärministern i samråd med oppositionsledaren. ISC producerar en årlig rapport som först lämnas till premiärministern och därefter föreläggs parlamentet. Erfarenheterna från ISC är hittills relativt begränsade; dess arbete förefaller inte riktigt ha kommit igång förrän under 1998. Men någon ingående granskning torde inte vara möjlig. Det är nämligen cheferna för de olika säkerhets- och underrättelsetjänsterna som förser ISC med information och dessa har juridisk rätt att undanhålla material som de anser vara alltför känsligt.
För utomstående personer som anser sig felaktigt behandlade av MI5 finns en annan kontrollstruktur. Det handlar om två olika organ, kallade The Tribunal och The Commissioner (Gill 1994:291-295). The Tribunal består av tre till fem personer, vanligtvis jurister, som tar emot klagomål från allmänheten. Om The Tribunal uppfattar att den klagande har rätt – t ex därför att säkerhetstjänsten genomfört förfrågningar eller husrannsakan utan att ha ”skälig grund” för sina misstankar – så kan den ge MI5 order om att upphöra med det, liksom att förstöra eventuella arkivuppgifter. I vissa fall kan den även besluta att den klagande skall tilldelas ekonomisk kompensation. The Commissioner som tillsätts med en hög domare, har delvis i uppgift att assistera The Tribunal genom att undersöka huruvida det finns någon grund för klagomålen. Därtill har The Commissioner ett särskilt ansvar för att på egen hand granska de tillstånd för husrannsakningar som ges av inrikesdepartementet. Det är inte helt enkelt att placera in dessa två organ i det nivåresonemang som diskuterades ovan. Det är den brittiska regeringen
Hemliga tjänster och det öppna samhället SOU 2002:95
122
som tillsätter medlemmarna. Men syftet med de två organen är ändå att genomföra en viss kontroll för allmänhetens räkning, inte för regeringens. Den som har posten som Commissioner skall dessutom producera en årlig rapport till inrikesministern, som denne sedan är skyldig att överlämna till parlamentet. I viss mening befinner sig kontrollorganen således på parlamentsnivå. Samtidigt är det uppenbart att det inte rör sig om särskilt kraftfulla kontrollorgan. Varken The Tribunal eller The Commissioner har några riktiga utredningsresurser till sitt förfogande, och den information som de har tillgång till är beroende av vad man inom MI5 och inrikesdepartementet väljer att förmedla till dem. Resultaten av kontrollen redovisas inte heller offentligt på något vis; de personer som framför klagomål har inte ens rätt till en motivering till kontrollorganens beslut.
De forskare som granskat kontrollorganen är överens om att det rör sig om ett skenarrangemang som inte har till uppgift att genomföra någon kontroll i egentlig mening (Gill 1994:295-296, Lustgarten 1997: 76-78). Det intrycket förstärks utan tvekan av de statistiska uppgifter som finns om dem. På MI5s hemsida kan man nämligen läsa att organisationen under perioden 1989-1997 var föremål för 275 klagomål från allmänheten, av vilka kontrollorganen inte i något fall gav den klagande rätt. Såväl Peter Gill som Laurence Lustgarten ironiserar också kring den årsrapport som The Commissioner lämnar till inrikesministern. Denna påstås vanligen vara ungefär fyra och en halv sida lång, och i huvudsak bestå av omotiverade försäkringar av typen ”jag finner situationen fullt tillfredsställande”.
Det finns goda skäl att tänka sig att inte heller MI5s interna kontrollorgan, The Staff Counsellor, fungerar på något särskilt effektivt sätt. I likhet med The Tribunal och The Commissioner är SC i huvudsak ett ”reaktivt” organ; en undersökning vidtas om det inkommer klagomål, men det sker ingen löpande kontroll av verksamheten. Förmodligen finns det också vissa psykologiska spärrar för den missnöjde MI5-tjänstemannen mot att vända sig till en person av det slaget. Det finns ju ingen garanti för att det inte slår tillbaka mot tjänstemannen själv.
Såvitt jag vet finns inga egentliga uppgifter som SCs arbete. Men en indikation på att institutionen inte åtnjuter något stort förtroende hos personalen inom MI5 är det så kallade Shayler-fallet som tilldragit sig uppmärksamhet i Storbritannien. David Shayler, en före detta MI5-tjänsteman, gick för några år sedan ut i tidningarna och framförde påståenden om diverse oegentligheter inom organi-
SOU 2002:95 Hemliga tjänster och det öppna samhället
123
sationen. Shayler hävdade bland annat att MI5 håller sig med ett register där en rad framstående personer, bland annat ledande politiker och kända musiker, utpekas som ”subversiva element”.
Shayler har efter tre år i landsflykt valt att komma hem till Storbritannien för att under hösten 2002 genomgå en rättegång där han anklagas för att ha röjt statshemligheter. Inför rättegången har Shayler politiserat sitt agerande. I en intervju publicerad i tidskriften Newsweek (September 4, 2000) förklarade han att hans ambition är att verka för en förändring av lagstiftningen så att arkiven öppnas och ett nytt inslag av parlamentarisk kontroll över de hemliga tjänsterna införs. Shaylers påstår att hemlighetsmakeriet kring säkerhets- och underrättelsetjänsterna till stora delar är onödigt. Det egentliga syftet har enligt Shayler inget med nationell säkerhet att göra. Det handlar i stället om att undvika att ett antal misslyckanden och andra genanta inslag från det förgångna kommer i dagen.
Den brittiska regeringen har avstått från att kommentera anklagelserna. Men man har samtidigt vidtagit åtgärder som påminner om dem som vidtogs i samband med publiceringen av Spycatcher. Så sent som under 1999 beslutades nämligen att den parlamentariska kommittén, ISC, skall tilldelas nya resurser i form av en så kallad Inspector som har till uppgift att undersöka de hemliga tjänsternas arbete. Vad detta innebär i praktiken återstår att se. Klart är emellertid att vid en jämförelse med det kanadensiska kontrollsystemet så framstår det brittiska som svagt. Det saknas ett egentligt kontrollorgan på regeringsnivå, och den struktur som finns på parlamentsnivå är ineffektiv. De aktuella organen verkar sakna det mandat, de utredningsresurser och den materialtillgång som krävs för att bedriva en kontrollverksamhet av den typ som sker i Kanada.
4.3 Sverige
Det svenska kontrollsystemet är annorlunda utformat, men det måste ändå anses ligga närmare det brittiska än det kanadensiska. Liksom i andra länder finns det i Sverige flera organisationer med uppgifter på säkerhetsområdet, men den största och viktigaste av dessa är Säkerhetspolisen, SÄPO. Det är SÄPO som bär ansvaret för sådant som kontraspionage, terrorismbekämpning och övervakning av icke-demokratiska politiska grupperingar. I organisatoriskt avseende utgör SÄPO en avdelning inom Rikspolisstyrelsen (RPS). SÄPO-chefen är formellt underställd rikspolischefen. I förordningen med instruktioner för RPS (1989:733) förklaras att
Hemliga tjänster och det öppna samhället SOU 2002:95
124
SÄPO-chefen skall leda den löpande verksamheten, men att rikspolischefen skall hållas informerad och få avgöra frågor som anses vara av särskild vikt. Samtidigt har man under senare år genomfört åtgärder för att ge SÄPO en mer självständig position i förhållande till RPS. Chefen för SÄPO har nu status av generaldirektör, en beteckning som vanligtvis ges chefer för självständiga myndigheter, och utses direkt av regeringen.
SÄPO utgör således en polisorganisation, till skillnad från kanadensiska CSIS och brittiska MI5, och regleras juridiskt av polislagen och annan lagstiftning avseende svensk polis. Den övergripande inriktningen av verksamheten styrs av riktlinjer som regeringen har utarbetat i samråd med ledarna för de politiska partier som är representerade i utrikesnämnden. Någon styrning av hur SÄPO agerar i enskilda fall skall inte förekomma. SÄPO ligger under justitieministerns ansvarsområde, men den svenska regeringsformen tillåter inte att vare sig regering, riksdag eller något annat beslutande organ lägger sig i hur en förvaltningsmyndighet hanterar enskilda ärenden (RF 11:7, jmf Holmberg & Stjernquist 1985:185-186). Huruvida detta efterlevs i praktiken är svårt att veta; regeringen anses dock i extraordinära lägen kunna utnyttja sin befälsrätt (11 kap. 6§ RF) till att på ett konkret sätt föra befäl över polisen (Töllborg 1991:42).
Det finns ett antal olika organ som har till uppgift att kontrollera SÄPOs arbete. På regeringsnivå genomförs ett visst kontrollarbete av RPS styrelse. Denna skall enligt den gällande förordningen (1989:773) ”nära följa verksamheten vid Säkerhetspolisen, särskilt med avseende på de riktlinjer som regeringen meddelar”. I praktiken sker det genom att SÄPO-chefen regelbundet informerar RPS styrelse om SÄPOs verksamhet. SÄPO-chefen ingår för övrigt själv i styrelsen när man där behandlar frågor som berör Säkerhetspolisen. För övrigt består styrelsen av Rikspolischefen och ett antal lekmannarepresentanter, enligt praxis riksdagsledamöter från de största partierna i riksdagen. Styrelsen får totalt inte överstiga åtta personer, och samtliga ledamöter utses av regeringen. En gång om året presenterar styrelsen resultatet av sin granskning i form av en rapport som överlämnas till justitieministern.
Precis som när det gäller annan myndighetsutövning så har Justitiekanslern (JK) och Justitieombudsmannen (JO) en central uppgift. JK utses av regeringen medan JO utses av riksdagen. De två organen har alltså olika uppdragsgivare, men deras kontrollfunktioner är i princip desamma; bägge har att övervaka lagenligheten i den offentliga myndighetsutövningen (Söderlind & Petersson
SOU 2002:95 Hemliga tjänster och det öppna samhället
125
1988:356-361). JK och JO är reaktiva organ i den meningen att de genomför sitt kontrollarbete på grundval av anmälningar som kommer in från allmänheten. Men de har också rätt att på eget initiativ genomföra utredningar på områden där det finns skäl att tro att det kan ha förekommit oegentligheter. JK är i sina instruktioner dessutom ålagd att varje år gå igenom ärendeförteckningarna hos alla statliga myndigheter.
JK och JO är i grunden åklagarämbeten. Det innebär att de i princip har rätt att väcka åtal mot tjänstemän som anses ha brutit mot lagen. Den typen av åtgärd vidtas emellertid mycket sällan. Det vanliga är i stället att myndigheter som JK eller JO anser har felat får en ”erinran” där de uppmanas att rätta till problemet. De två kontrollorganen saknar möjlighet att tvinga myndigheterna att agera på något särskilt sätt. En myndighet avgör i princip själv vilken vikt som skall fästas vid en ”erinran”. I praktiken finns dock ett starkt tryck att rätta sig efter kritiken, särskilt som denna offentliggörs i kontrollorganens årsberättelser.
Med tanke på det breda kontrolluppdraget så har JK och JO begränsade resurser. JK-ämbetet består av Justitiekanslern själv och en personalstyrka på ett tiotal personer. JO-ämbetet, eller Riksdagens ombudsmän som är den egentliga men sällan använda beteckningen, består av fyra personer. Dessa har sinsemellan en arbetsfördelning som innebär att ärenden fördelas mellan olika ansvarsområden. En av dem fungerar som chefsjustitieombudsman med ett övergripande ansvar för verksamheten. JO har dessutom en expedition med ett trettiotal anställda. JK och JO har rätt till full insyn i SÄPOs verksamhet. Om de så önskar har de således rätt att få se allt skriftligt material som finns inom organisationen, liksom att fråga ut tjänstemän på alla nivåer.
Inom ett av SÄPOs ansvarsområden, nämligen utlämnandet av personuppgifter vid tillsättningen av säkerhetsskyddsklassade tjänster, finns ett relativt nyinrättat och särskilt utformat kontrollorgan. Det är den så kallade Registernämnden som sedan 1996 har tagit över Rikspolisstyrelsens roll i samband med det som numera kallas ”registerkontroll”. Registernämnden har två uppgifter. Den ena är att fatta beslut om vilka uppgifter som skall lämnas ut till arbetsgivaren. Den andra är att se till att SÄPO inte har personuppgifter i sina register som strider mot gällande lagstiftning, framför allt förbudet mot ”åsiktsregistrering” (Töllborg 1999:57-80). Den förordning (1996:730) som reglerar nämndens verksamhet stipulerar att det maximalt skall finnas åtta ledamöter. Inget sägs i förordningen om ledamöternas kompetens, men tre av de fem som för
Hemliga tjänster och det öppna samhället SOU 2002:95
126
tillfället (oktober 2002) sitter i nämnden är jurister. En av dessa, Carl-Anton Spak, innehar posten som nämndens ordförande. De övriga två, Christel Anderberg och Ingvar Johnsson, var vid utnämningen riksdagsledamöter. Samtliga ledamöter utses av regeringen.
Erfarenheterna från Registernämndens arbete är av naturliga skäl begränsade. Men nämnden inrättades i kölvattnet av det så kallade Leander-fallet där den svenska staten beslutade att betala ut skadestånd till en person som på felaktiga grunder registrerats av SÄPO och på grundval av det blivit av med sin anställning (se Töllborg 1997:179-197, 1999:177-94). Strax efter sin tillkomst fick nämnden i uppdrag av regeringen att utreda hur personalkontrollfrågor hade hanterats under 1969-1996. Resultatet överlämnades i form av en rapport till regeringen den 16 december 1998. Nämnden riktar där bitvis stark kritik mot såväl de hemliga registreringsföreskrifter som den praxis som rådde på det här området under den undersökta perioden (1998:82-88). De bestämmelserna har sedermera avskaffats och registerkontrollen regleras numer av den så kallade polisdatalagen som trädde i kraft den 1 april 1999.
Registernämnden själv anser sig ha varit framgångsrik i att skaffa sig grundliga kunskaper om SÄPOs arbete. I verksamhetsberättelsen för 1997 hävdar nämnden att den inte haft några svårigheter med att få svar på frågor från SÄPO och att det material den begärt fram omgående ställts till dess förfogande. Nämnden säger sig därför ha ”trängt djupt in i SÄPO-registrets innehåll och utnyttjande”. Även juristen Dennis Töllborg, som allmänt sett ger uttryck för en kritisk hållning till de svenska kontrollorganen, förefaller i stora delar vara positiv till nämndens arbete. Töllborg är förvisso skeptisk till mycket i registernämndens konstruktion, men han ifrågasätter inte att nämnden lyckats få fram trovärdiga uppgifter. Rapporten om personalkontrollen karakteriserar Töllborg (1999:18) som ett ”undantag” från den brist på kritiskt perspektiv som enligt hans uppfattning varit utmärkande för de olika utredningar som gjorts av det svenska säkerhetsskyddet. När det gäller uppgiften att löpande kontrollera vilken typ av uppgifter som SÄPO för in i sitt register konstaterar Töllborg (1999:142) emellertid att nämnden här inte går in i registermaterialet på egen hand, utan låter sig nöjas med föredragningar från en SÄPO-tjänsteman.
Hur stämmer då det svenska kontrollsystemet överens med de principer som diskuterades ovan? Såväl JK, JO och Registernämnden verkar leva upp till principen om att styrningsfunktioner inte skall blandas samman med kontrollfunktioner. När det gäller Re-
SOU 2002:95 Hemliga tjänster och det öppna samhället
127
gisternämnden finns komplikationen att nämndens huvuduppgift ligger på ett annat område, nämligen att avgöra vilka registeruppgifter som skall lämnas ut. Men det innebär inte att nämnden har några styrningsfunktioner vad gäller inriktningen på SÄPOs arbete. I fallet med RPS styrelse uppstår däremot en sammanblandning av uppgifterna. Det är svårt att avgöra i vilken utsträckning RPS styrelse verkligen utövar någon styrning av Säkerhetspolisen; de gällande instruktionerna lämnar avsevärt utrymme för tolkning, och historiskt sett har relationen mellan rikspolischefen och SÄPOchefen varit allt annat än glasklar (se Magnusson 1989). Men det faktum att rikspolischefen formellt sett är högste chef för SÄPO och samtidigt är ordförande i RPS styrelse, liksom att även SÄPOchefen själv anses tillhöra styrelsen när vissa frågor behandlas, innebär ändå att det här inte finns någon åtskillnad mellan styrnings- och kontrollfunktioner.
Att nivåkategorisera de olika kontrollorganen ställer även det till vissa problem. Såväl RPS styrelse som Registernämnden har sina uppdrag från regeringen och bör därför betraktas som kontrollorgan på regeringsnivå. Det rör sig dock inte om några ”rena” regeringsorgan såtillvida att ett flertal av medlemmarna i bägge fall utses bland framträdande riksdagsledamöter. Dessa uppfattar med all sannolikhet sina uppdrag som att de representerar riksdagen och kanske sina politiska partier. Även JK har formellt regeringen som sin uppdragsgivare. Men också där finns en viss dubbelhet såtillvida att JK inte bara är regeringens kontrollorgan, utan även betraktas som allmänhetens organ med uppgift att tillvarata den enskildes rätt i förhållande till den statliga myndighetsutövningen.
Samma dubbelhet präglar naturligtvis JO, med den skillnaden att uppdraget då utgår från riksdagen. I sitt stora översiktsverk över svensk förvaltningspolitik påpekar Donald Söderlind och Olof Petersson (1988:360) att det finns en spänning mellan de uppgifter som JO och JK har att hantera, och att det är något som kan leda till konflikter och problem. Särskilt tydligt är detta för JK-ämbetet. Förutom sin roll som granskare fungerar JK som statens juridiska ombud och har då att tillvarata statliga intressen i förhållande till enskilda personer som exempelvis har framfört skadeståndskrav.
I vilken utsträckning de olika kontrollorganen samarbetar genom att dela med sig av sin information om SÄPO är okänt för mig. Såvitt jag vet finns i alla fall ingen formell uppgörelse av det slaget. Men man kan naturligtvis föreställa sig att de studerar de öppna delarna av varandras SÄPO-utredningar så som dessa kommer till uttryck i verksamhetsberättelserna. Däremot har de inte tillgång till
Hemliga tjänster och det öppna samhället SOU 2002:95
128
de delar som är hemligstämplade. För att den typen av information skall passera från ett kontrollorgan till ett annat krävs att regeringen, som ju är den formelle uppdragsgivaren för tre av det fyra kontrollorganen, av någon anledning tar ett beslut om att så skall ske.
Det finns goda skäl att tro att kontrollen av SÄPO inte är särskilt effektiv. Frågan om missförhållanden inom Säkerhetspolisen har ju varit något av en följetong i svensk samhällsdebatt under mycket lång tid. En av de som givit uttryck för stor skepsis gentemot kontrollorganen är förre statsrådet och Parisambassadören Carl Lidbom. I slutet av 1980-talet fick Lidbom i uppdrag att leda den statliga kommitté som skulle utreda SÄPO, något som efter politiska kontroverser resulterade i att denne genomförde en utredning på egen hand (SOU 1989:18) samt publicerade en bok på samma tema (1990).
I utredningstexten hävdar Lidbom (SOU 1989:18:30) att SÄPO har ”lärt sig att leva i gråzonen och undandra sig insyn från statsmakter och tillsynsmyndigheter. . . Inga protokoll med rättsligt tveksamma beslut lyser JO eller JK i ögonen när de någon gång företar inspektion på SÄPO”. Mot bakgrund av erfarenheterna från sitt eget utredningsarbete påstod Lidbom sig ”inte vara det minsta förvånad över att varken inspekterande myndigheter, parlamentariska ledamöter i RPS styrelse eller särskilt tillsatta kommissioner [...] upptäckt några tvivelaktiga eller olagliga beslut eller förfaranden [...] genom att lyssna på föredragningar av tjänstemän på SÄPO eller genom att gå igenom handlingar hos myndigheten”.
Den som utreder SÄPO bör enligt Lidbom söka vinna förtroende hos tjänstemän i lägre befattningar och fråga ut dessa om vilka arbetsrutiner som gäller. Om man istället lyssnar på organisationens chefer så finns en klar risk för att man serveras friserade versioner, eller att cheferna själva inte är riktigt medvetna om vad som sker. Den typen av granskningsstrategier anser sig Lidbom emellertid inte ha stött på hos kontrollorganen. Tvärtom menar han att de inte riktigt tar sitt uppdrag på fullt allvar. SÄPO-frågor är enligt Lidboms uppfattning inte något som JK eller JO särskilt gärna befattar sig med. Han går till och med så långt att han påstår att en av justitieombudsmännen öppenhjärtigt bekänt för honom att ”det nog [är] lika bra att vi inte vet så mycket” (Lidbom 1990:70). Ett av kapitlen i Lidboms bok om utredningsarbetet bär följaktligen underrubriken ”Det räcker inte att lyssna på föredragningar av tjänstemän”, en polemik riktad mot såväl kontrollorgan som tidigare SÄPO-utredningar.
SOU 2002:95 Hemliga tjänster och det öppna samhället
129
Stark kritik mot kontrollsystemet har som nämnts ovan också framförts i ett antal böcker av Dennis Töllborg (1986, 1991, 1999). Det som Töllborg framför allt har uppmärksammat i sin omfattande forskning är personalkontrollproblemet. Som ett av flera exempel på de olika kontrollorganens oförmåga att tränga in i SÄPOs arbete anför Töllborg (1991:49-50, 1999:140-142) den utredning som JK Hans Stark i början av 1990-talet genomförde om åsiktsregistrering. Efter att ha granskat registreringsförfarandet inom SÄPO kom JK till slutsatsen att det inte förekommit några oegentligheter och att personer inte i något avseende hade registrerats enbart på grund av sina politiska åsikter. I ett senare skede kom JK därför att avstyrka inrättandet av den nya Registernämnden med motiveringen att det inte funnits något att anmärka på den tidigare ordningen. Töllborg påpekar i lätt sarkastisk ton att mot bakgrund av vad som nu är känt om detta, framför allt genom det så kallade Leander-fallet, så framstår JK:s slutsatser som ”minst sagt anmärkningsvärda” (1999:22).
Som Torsten Leanders juridiska ombud när fallet prövades i Europadomstolen kan Dennis Töllborg förvisso betraktas som något av en part i målet. Men han är ingalunda ensam i sin kritik av kontrollorganen. Även Registernämnden har i sin omfattande utredning av personalkontrollen 1969-1996 polemiserat mot JK:s slutsatser och hävdat att det registreringsförfarande som tillämpades stod i strid med både den svenska regeringsformen och regeringens hemliga riktlinjer för SÄPO (1998:52). En mer underförstådd form av kritik framfördes av den statliga kommitté som utredde Registernämndens inrättande. Kommittén förklarar i sin utredning (SOU 1997:67) att den tillsyn som utövas av kontrollorganen, dvs JK och JO, ”blir med nödvändighet av sporadisk natur”. Registernämndens arbete skulle däremot leda till ”en kontinuerlig insyn i och en betydelsefull ökning av tillsynen av en viktig del av SÄPOs arbete”.
Sammanfattningsvis är mitt intryck att det svenska kontrollsystemet lider av klara brister. Förmodligen är detta ingen kontroversiell slutsats. Inrättandet av Registernämnden innebär ju ett försök att skapa ett kontrollorgan som är bättre lämpat för att granska den speciella typ av verksamhet som det här är frågan om. Men viktiga delar av SÄPOs verksamhet faller naturligtvis utanför nämndens kontrollområde, t ex sådant som buggning och telefonavlyssning. Jämfört med Storbritannien framstår det svenska systemet möjligen i något bättre dager. Den brittiska staten har allmänt sett en starkare ställning i förhållande till det civila samhället än vad som är
Hemliga tjänster och det öppna samhället SOU 2002:95
130
fallet i Sverige. Men även i Storbritannien har man ju under senare tid genomfört reformer på säkerhetsområdet som möjligtvis kan leda till en förbättring. I bägge länderna verkar emellertid ambitionsnivån ligga betydligt lägre än vad den gör i Kanada.
4.4 Vad bör göras?
Statsvetare har ibland en tendens att vilja göra om politikens organisering från grunden. Den rådande ordningen har ju vanligtvis vuxit fram historiskt genom ett evigt lappande och lagande på befintliga regelverk och förvaltningsstrukturer. Mer sällan händer det att något politikområde organiseras om från början. På ett politiskt plan finns det också mycket som talar mot ett sådant tillvägagångssätt; stora och svepande förändringar har ofta lett till både oförutsedda och oönskade konsekvenser. För en utomstående betraktare innebär det emellertid att saker och ting inte alltid framstår som särskilt effektiva. Samhällsförhållandena förändras i rask takt efter sin egen logik, politiken har däremot en stark inbyggd tröghet och förutsätter ständiga kompromisser mellan motstridiga intressen och principer.
Att ställa upp långa önskelistor över politiska åtgärder kan därför framstå som en aning naivt. Några ”optimala lösningar” kan ju aldrig genomföras i praktiken. På just det här politikområdet finns det emellertid ingen anledning att avstå från att föra fram relativt radikala rekommendationer. De demokrativärden som står på spel är alldeles för viktiga för det. Som jag uppfattar saken är det inte heller så att fungerande kontrollmekanismer nödvändigtvis måste inkräkta på säkerhetstjänstens rättmätiga behov av att hålla delar av sin verksamhet hemlig för en bredare allmänhet.
Mot den bakgrunden anser jag att framför allt två åtgärder bör genomföras när det gäller det svenska kontrollsystemet. För det första bör de organ som har till uppgift att kontrollera Säkerhetspolisen för regeringens räkning – framför allt RPS styrelse, men i viss mån även JK och Registernämnden – ersättas med ett nytt kontrollorgan. Till skillnad från RPS styrelse bör ett sådant organ inte ha några styrningsfunktioner i förhållande till SÄPO, till skillnad från JK bör det genomföra en fortlöpande och grundlig granskning av SÄPO, och till skillnad från Registernämnden bör dess kontrollmandat täcka samtliga delar av SÄPOs verksamhet. För det andra bör det inrättas ett nytt kontrollorgan på parlamentsnivå. Man kan på goda grunder hävda att dagens ordning in-
SOU 2002:95 Hemliga tjänster och det öppna samhället
131
nebär att ett kontrollorgan på denna nivå helt enkelt inte finns. Ledamöterna i det nya organet bör utses av riksdagen, men ledamöterna själva bör befinna sig på en viss distans från såväl partipolitik som olika förtroendeuppdrag. Organet skall genomföra en kontinuerlig kontroll av verksamheten, och naturligtvis ha rätt till full insyn i allt tillgängligt material. Resultatet av kontrollorganets granskning bör redovisas i form av en årsrapport som föreläggs riksdagen. Årsrapporten bör vara offentlig och tillgänglig också för allmänheten. Vid sidan om detta bör kontrollorganet ha möjlighet att genomföra mer avgränsade undersökningar av olika delar av SÄPOs verksamhet. Dessa bör sedan presenteras i form av särskilda rapporter som kan hållas hemliga om man inom kontrollorganet anser att detta är nödvändigt.
De mer specifika aspekterna av de två nya kontrollorganens utformning, liksom hur deras inbördes relationer kan ordnas, kommer inte att diskuteras här. Vissa förslag har sedan tidigare presenterats av Dennis Töllborg (1999:166-172). Men det är i det sammanhanget viktigt att påpeka att kvaliteten i det arbete som utförs av de nya kontrollorganen inte enbart avgörs av deras formella befogenheter eller utredningsresurser. En viktig insikt inom organisationsforskningen är att sådana faktorer inte har någon självklar inverkan på utfallet. Det har många gånger visat sig att organisationer som åtnjutit likartade förutsättningar har utvecklats på helt olika sätt; vissa har framstått som framgångsrika medan andra har betraktas som lika klara misslyckanden. Frågan är vad sådana variationer beror på. Forskningen tyder på att det handlar om något svårfångat: framgångsrika organisationer har vad den amerikanske statsvetaren James Q. Wilson (1989:95-101) kallar”a sense of mission”. Enkelt uttryckt innebär det att sådana organisationer genomsyras av en gemensam ”ideologi” som är starkt omfattad av såväl chefer som personal. Alla drar åt samma håll och nyanställda socialiseras snabbt in i samma mönster.
Det finns dessvärre inget standardrecept för hur man bygger en sådan ”ideologi”. Alla framgångsrika organisationer har på sätt och vis sin egen historia. Men den existerande forskningen pekar ändå ut några pusselbitar. En viktigt insikt är att organisationer inte bör åläggas alltför många och alltför disparata uppgifter. Ju enklare och mer koncis organisationens målformulering är, desto bättre blir oftast resultatet. En annan central poäng är att det är betydligt lättare att skapa en gynnsam ”ideologi” i en helt nybildad organisation än vad det är att förändra en organisation som verkat under längre tid.
Hemliga tjänster och det öppna samhället SOU 2002:95
132
Attityder och handlingsmönster läggs fast under en ”formativ period” och tenderar sedan att leva vidare över tiden.
Till detta måste naturligtvis fogas att framgångsrika organisationer vanligen styrs av kompetenta chefer. Den mer populära managementlitteraturen kännetecknas möjligtvis av en viss övertro på ledarskapets betydelse. Men även den seriösa och forskningsbaserade förvaltningslitteraturen betonar enskilda personers inverkan på organisationers funktionssätt (t ex Doig & Hargrove 1994). Den bild som ges är att framgångsrika organisationer åtminstone i ett inledande skede har styrts av en person som haft en mycket klar uppfattning om vad organisationen skall göra och hur den skall göra det, och som på ett skickligt sätt kunnat förmedla detta till personalen.
Avslutningsvis kan således konstateras att det även finns organisationsteoretiska skäl som talar för en mer omfattande revidering av det svenska kontrollsystemet. Om ambitionen är att utöva en reell kontroll av SÄPOs verksamhet så skulle den gynnas avsevärt av att det upprättades två nya och för ändamålet särskilt avsedda organ, och att dessa då försågs med rätt sorts ledarskap. Att mot den bakgrunden fortsätta att lappa och laga på den idag existerande kontrollstrukturen framstår i mina ögon som en mindre god idé.
SOU 2002:95 Hemliga tjänster och det öppna samhället
133
Referenser
Agrell, W, 1998. Konsten att gissa rätt. Underrättelsevetenskapens grunder. Lund: Studentlitteratur. Alford & Friedland, 1986. The Powers of Theory: Capitalism, the State and Democracy. Cambridge: Cambridge University Press. Brodeur, J-P, 1997. ”Parliamentary versus civilian oversight”, i Töllborg, D (ed)
National Security and the Rule of Law. Cent-
rum för Europaforskning, Göteborgs universitet, skrift nr 5. Codevilla, A, 1992. Informing Statecraft. Intelligence for a New Cen- tury. New York: The Free Press. Dahl, R, 1989. Democracy and Its Critics. New Haven: Yale Uni- versity Press. Doig, JW & Hargrove, E C (red.) 1994. Leadership and Innovation. Entreprenuers in Government. Baltimore: The Johns Hopkins University Press. Fijnaut, C & Marx, G (red.) 1995. Undercover. Police Surveillance in Comparative Perspective. The Hague: Kluwer Law Interna- tional Förordning (1996:773) med instruktion för Registernämnden Förordning (1989:730) med instruktion för Rikspolisstyrelsen Gill, P, 1994. Policing Politics. Security Intelligence and the Liberal Democratic
State. London: Frank Cass.
Held, D, 1987. Models of Democracy. Oxford: Basil Blackwell. Hermansson, J, 1993. Politik som intressekamp. Parlamentariskt be-
slutsfattande och organiserade intressen i Sverige. Stockholm:
Norstedts. Holmberg, E & Stjernquist, N, 1985. Vår författning. Stockholm: Norstedts. Johnson, 1991. ”Controlling the CIA: A Critique of Current Safe-
guards”, i Hastedt, G P (ed). Controlling Intelligence. London: Frank Cass. Laqueur, W, 1994. The Uses and Limits of Intelligence. New Bruns- wick: Transaction Publishers. Lidbom, C, 1990. Ett uppdrag. Stockholm: Wahlström & Wid- strand. Lundquist, L 1991. Förvaltning och demokrati. Lund: Studentlitte-
Hemliga tjänster och det öppna samhället SOU 2002:95
134
ratur. Lundquist, L, 1998. Demokratins väktare. Lund: Studentlitteratur Lustgarten, L, 1997. ”Accountability of Security Services in West-
ern Democracies”, i Töllborg, D (ed) National Security and the
Rule of Law. Centrum för Europaforskning, Göteborgs universitet, skrift nr 5.
Lustgarten, L & Leigh, I, 1994. In From the Cold. National Security
and Parliamentary Democracy. Oxford: Clarendon Press.
Magnusson, E, 1989. Maktkamp om SÄPO. Corona. March, J G & Olsen, J P, 1995. Democratic Governance. New
York: The Free Press. Moynihan, D P, 1997. ”Secrecy as Government Regulation”, i PS:
political science & politics, pp. 160-165.
Newsweek, Sept. 4, 2000 Palm, T, 1999. Några studier till T-kontorets historia. Kungl. Sam-
fundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia. Przeworski, A – Stokes, S C – Manin, B (eds.) 1999. Democracy,
Accountability and Representation. Cambridge: Cambridge University Press.
Registernämnden, 1988. Personalkontroll den 1 oktober 1969 – den
30 juni 1996. Rapport till regeringen av Registernämnden beslutad den 16 december 1998.
Registernämnden. Verksamhetsberättelse 1997. Ross, A, 1967 (1946). Varför demokrati?. Storkholm: Tidens förlag. Rothstein, B, 1992. Den korporativa staten. Intressorganisationer och
statsförvaltning i svensk politik. Stockholm: Norstedts. SOU 1989:18. SÄPO. Säkerhetspolisens arbetsmetoder. SOU 1997:65. Polisens register.
Söderlind, D & Petersson, O, 1988. Svensk förvaltningspolitik.
Uppsala: Diskurs förlag. Töllborg, D, 1986. Personalkontroll. En ideologikritisk studie kring
den svenska personalkontrollkungörelsen. Göteborg: Synposion.
Töllborg, D, 1991. Under Cover. Den svenska säkerhetspolisen och
dess arbetsmetoder. Stockholm: Norstedts Juridikförlag.
Töllborg, D, 1997. National Security and the Rule of Law. Centrum
för Europaforskning, Göteborgs universitet, skrift nr 5. Töllborg, D, 1999. Medborgerligt pålitlig? Svenskt säkerhetsskydd i
förvandling. Stockholm: Norstedts juridik.
Wilson, J Q, 1989. Bureaucracy. What Government Agencies Do and
Why They Do It. Basic Books.
Wright, P, 1987. Spycatcher. New York: Viking Penguin.
SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
135
Det amerikanska spåret. En undersökning av IB:s bildande och eventuella kopplingar till USA.
av Thomas Jonter
1 Inledning
Varför skapades IB (eller Grupp B som den hemliga avdelningen inom Försvarsstaben kallades före 1965)? Sedan Jan Guillou och Peter Bratt publicerade sina artiklar i FiB/Kulturfront 1973 har flera teorier lanserats.
Vissa journalister har hävdat att IB var socialdemokraternas egen hemliga underrättelsetjänst och bildades för att övervaka och kontrollera kommunistisk verksamhet i Sverige.1 Andra har förklarat skapandet av IB med socialdemokraternas misstro mot Säkerhetspolisen (Säpo), eller ”den särskilda polisverksamheten” som enheten kallades fram till 1965. Enligt denna teori litade inte socialdemokraterna på att Säpo skulle kunna göra korrekta bedömningar av vilka som var säkerhetsrisker mot bakgrund av politiskt hemvist. Därför vore det bättre att trogna socialdemokratiska fackföreningsmän anlitades. Av den anledningen ingicks ett trepartsavtal mellan försvaret, SAF och LO om att skapa en övervakningsorganisation där Grupp B ingick som en hemlig säkerhetstjänst. Det var försvarsstabens inrikesavdelning, och i synnerhet Grupp B under ledning av Birger Elmér, som kom att ansvara för vitala delar av denna verksamhet. Birger Elmér hade i sin egenskap av militär och socialdemokrat breda kontaktytor både i försvaret och i SAP.2 Enn Kokk drar också samma slutsats i sin Vitbok, där han hävdar att det
1
Kanger, Thomas/Gummesson, Jonas, Kommunistjägarna. Stockholm 1990.
2
F d partisekreteraren och utrikesministern Sten Andersson har vid flera tillfällen hävdat att
detta var orsaken till att IB skapades.
Det amerikanska spåret SOU 2002:95
136
var militären som utnyttjade de socialdemokratiska kontaktnäten för sin kartläggning av svensk kommunistisk verksamhet.3 Den analysen gör också Försvarets underrättelsenämnd under ledning av Anders Björck i sitt betänkande från 1998.4
En annan teori som framförts har gått ut på att amerikanska krav låg bakom bildandet av IB. Enligt den teorin krävde USA säkerhetsgarantier för att inte amerikanska försvarshemligheter ”läckte” till tredje makt, då avancerade vapensystem såldes och hemliga tekniska uppgifter levererades till Sverige. Genom ett säkerhetsavtal som slöts med Förenta staterna den 30 januari 1961 hade Sverige garanterat ett visst säkerhetsskydd för hemlig amerikansk teknisk information som förvarades i landet. Den svenska regeringen lovade att med egna säkerhetsorgan kontrollera att det inte förekom kommunistisk eller annan infiltrationsverksamhet vid de företag och myndigheter som handskades med hemlig amerikansk information.5
Flera socialdemokratiska politiker har anfört de amerikanska kraven som orsak till att IB bildades. Exempelvis för Ingvar Carlsson fram denna förklaring i sina memoarer.6 Även f.d. försvarsminister Anders Thunborg, som under 1960-talet var statssekreterare i försvarsdepartementet, har för Säkerhetstjänstkommissionen uttalat sig i samma riktning.7ÖB Stig Synnergren har också hävdat att amerikanska krav låg bakom bildandet av Grupp B.8 Den som kanske tydligast uttryckt denna förklaring, är f.d. departementsrådet i försvarsdepartementet, Ingemar Engman. Inför såväl Neutralitetspolitikkommissionen 1992 som Säkerhetstjänstkommissionen 2000 har han hävdat att det var de amerikanska säkerhetskraven som låg till grund för att IB skapades. Engman har emellertid inte kunnat uppge om övervakningssystemet byggdes upp enligt direkta amerikanska krav eller om Grupp B bildades av de svenska säkerhetstjänsterna utifrån vad de själva bedömde som nödvändigt för att kunna leva upp till säkerhetsavtalet.9
3 Kokk, Enn, Vitbok. Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen. Stockholm 2001. 4
Redovisning av vissa uppgifter om den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Försvarets
underrättelsenämnd till Regeringen, 1998-11-26.
5
Säkerhetsavtalet, se Sveriges överenskommelse med främmande makter. (SÖ) 1961:51.
6
Carlsson, I, Ur skuggan av Olof Palme. Stockholm 1999, s. 157.
7
Säkerhetstjänstkommissionens samtal med Anders Thunborg, 5 juni 2000.
8
Säkerhetstjänstkommissionens samtal med Stig Synnergren, 27 januari 2000. Se även Syn-
nergrens uttalande vid ett seminarium vid FOA vilket hölls 1993, se FOA VET om försvars-
forskning. FOA:s försvarsforskning s. 85, Stockholm 1995.
9
Säkerhetstjänstkommissionens samtal med Ingemar Engman, den 12 januari 2000. Se även
”Utskrift av utfrågning av direktör Engman”, Neutralitetspolitikkommissionen 25 februari 1992.
SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
137
1.1 Stämmer denna förklaring?
Den 31 augusti 1962 träffades en mer övergripande överenskommelse mellan USA och Sverige rörande militärt tekniksamarbete med beteckningen Memorandum of Understanding Concerning
Technical Information.10 Till varje enskilt avtal knöts ett hemligt s.k. ”annex” (bilaga), vilka specificerade särskilda villkor för varje enskild överenskommelse mellan USA och den svenska motparten (försvarsindustri eller vapenslag).
En första fråga som infinner sig är hur detta går ihop rent kronologiskt. Grupp B bildades nämligen år 1957. De som fört fram denna förklaring har dock menat att de förhandlingar och diskussioner som utmynnade i säkerhetsavtalet fördes redan under senare hälften av 1950-talet. Mot den bakgrunden skulle det alltså vara möjligt att de amerikanska kraven påverkade Grupp B:s utformning, även om säkerhetsavtalet undertecknades först den 30 januari 1961.
1.2 Rapportens syften och frågeställningar
Syftet med denna undersökning är att pröva om hypotesen med de amerikanska kraven äger giltighet. För att kunna testa hypotesen måste även de svensk-amerikanska förbindelserna i teknikexportfrågor i bred betydelse under tiden 1948-1973 analyseras. Med teknikexport avses här de frågor som gällde krigsmateriel. Det är inte fråga om att analysera exportkontrollen inom ramen för den framväxande embargopolitiken mot kommunistblocket under det kalla kriget, även om den frågeställningen berörs. I denna undersökning kommer följande frågor att besvaras:
1. Hur växte teknikexportsamarbetet fram mellan Sverige och USA under tiden 1948-1973?
2. Vilka överenskommelser och avtal på krigsmaterielområdet har funnits mellan Sverige och USA under nämnda tid?
3. Vilka eventuella krav måste Sverige leva upp till för att Förenta staterna skulle acceptera en vidgad export av krigsmateriel?
4. Vilket syfte hade de eventuellt framförda kraven och genom vilka kanaler skedde det i så fall?
10
Memorandum of Understanding concerning Technical Information, 31 augusti 1962 (Om noteväxlingen mellan Sverige och USA, se SÖ 1962:38).
Det amerikanska spåret SOU 2002:95
138
5. Vilka svenska reaktioner ledde de eventuellt framförda amerikanska kraven till och fördes några förhandlingar om implementering av dessa?
6. Vilka åtgärder ledde det svensk-amerikanska tekniksamarbetet på krigsmaterielområdet för Sveriges del?
7. Hur informerades de berörda myndigheterna i USA om de eventuellt vidtagna åtgärderna?
1.3 Arkivbilden och periodiseringar
I Sverige har flera arkiv genomsökts, både tillhörande statliga myndigheter och enskilda organisationer. Kommissionen har ägt full tillgång till de statliga arkiven, även till kvalificerat hemliga handlingar. Därmed inte sagt att allt som kan vara av värde för denna rapports syften har bevarats. I exempelvis Militära underrättelsetjänstens (MUST) arkiv har många dokument, vilka möjligen kunnat ge mer kunskap om de svensk-amerikanska förbindelserna, utgallrats.
Följande myndighetsarkiv har genomsökts i Sverige: Försvarets materielverk (FMV), Krigsarkivet, MUST, Säkerhetspolisen, Försvars-, Inrikes- och Utrikesdepartementens och Neutralitetspolitikkommissionens arkiv (förvaras vid Regeringskansliets centralarkiv).
Även enskilda militärers arkiv har genomsökts. Dessutom har av Säkerhetstjänstkommissionens gjorda samtalsuppteckningar använts som källa (se lista över arkiv i käll- och litteraturförteckningen).
I USA är det främst National Archives och Library of Congress i Washington DC som har genomsökts.
Följande periodiseringar har gjorts för att underlätta en analys av de svensk-amerikanska förbindelserna. Perioden 1948-1953 har valts eftersom de svenska påstötningarna om att få köpa amerikansk krigsmateriel började kring 1948 och de första mer omfattande svenska sonderingarna om att förvärva avancerade amerikanska vapensystem inleddes kring årsskiftet 1953/54. Under den följande perioden, 1954-1958, diskuterade svenska och amerikanska experter en svensk import av vapensystem från USA. En konsekvens av dessa samtal blev att en amerikansk expertgrupp i säkerhetsfrågor gjorde ett viktigt besök i Sverige i maj 1958. Besöket resulterade i att USA sade ja till en mer omfattande teknikexport. Under nästa period, 1959-1962, undertecknades olika krigs-
SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
139
materielavtal mellan de bägge staterna, och slutligen slöts det ovan nämnda ramavtalet, Memorandum of Understanding Concerning
Technical Information, år 1962. Den sista perioden som valts är åren 1963-1973, eftersom den möjliggör en analys av hur avtalet efterlevdes och vilka kontakter som upprätthölls fram till dess att IB avslöjades år 1973. Under dessa år rasade även Vietnamkriget och det kan vara av intresse att se om denna konflikt påverkade det svensk-amerikanska tekniksamarbetet på krigsmaterielområdet mot bakgrund av att Sverige kritiserade USA:s politik.
Det amerikanska spåret SOU 2002:95
140
2 USA:s exportkontrollpolitik 1940-1972: en kort bakgrund
Den amerikanska exportkontrollens historia börjar sent. Först år 1940 fick Förenta staterna en lagstiftning som avsåg att kontrollera exporten av militärstrategiskt viktiga produkter. The Export Control Act skapades för att förhindra en export till andra länder av produkter vilka ansågs betydelsefulla för det amerikanska försvaret. Det primära syftet med lagen var att stärka en inhemsk produktion och därmed minska beroendet av utländska produkter. I motsats till senare lagstiftning var The Export Control Act inte speciellt inriktad på att försvåra amerikansk export av strategiskt viktiga produkter till reella och tänkbara fiender. Den målsättningen, vilken syftade till att tjäna den nationella säkerheten, var snarare av sekundär betydelse. Lagen var tänkt att fungera tillfälligt, men den förlängdes 1942, 1945, 1946 och 1947.11
Exportlagstiftningen hängde således kvar efter kriget. År 1947 kom dock kontrollsystemet att luckras upp i och med att licenskravet för export till Tyskland och Japan försvann. Men när kalla kriget var ett faktum, och den amerikanska säkerhetspolitiken därmed ändrade fokus, fick exportkontrollen ny aktualitet. Hotbilden hade visserligen förändrats. Sovjetunionen och öststatskommunismen fick ta över den roll som tidigare spelats av Tyskland och Japan. Den amerikanska kongressen ansåg att den nya situationen krävde en mer passande lagstiftning.
Lagen från 1940 var anpassad till en krigssituation och av den anledningen röstades en ny lag igenom, The Export Control Act of 1949. Den nya lagen gällde alla, inte bara militärt betingade, exportsituationer. Således kunde även export av civila varor till en potentiell fiende förbjudas med hänsyn till den nationella säkerheten. Syftet var att förhindra att det kommunistiska blocket erhöll strategiskt viktiga varor från väst, vilka kunde användas för att stärka den östeuropeiska krigsmaskinen. Av den anledningen var det viktigt att även andra västländer deltog i den nya embargopolitiken.
11 Mörth, Ulrika & Sundelius, Bengt, Interdependens, konflikt och säkerhetspolitik. Sverige och
den amerikanska teknikexportkontrollen. Stockholm 1998, s. 10.
SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
141
Intresset från de övriga västländerna var vid denna tid svalt. Orsaken till det svala intresset var att den västeuropeiska handeln med Östeuropa bedömdes komma att minska. Efter långdragna förhandlingar, där Förenta staterna sammankopplade embargopolitiken med mottagande av militär hjälp, accepterade merparten av de västeuropeiska staterna USA:s krav på bildandet av en multilateral organisation för exportkontroll.
År 1949 antogs Mutual Defense Assistance Act. Lagen tillät militär export till länder som var beredda att ansluta sig till den framväxande globala exportkontrollen. I november samma år konstituerades den organisation som skulle administrera detta samarbete, Coordinating Committee for Multilateral Export Controls (Co-Com).12Kärnan utgjordes av Nato-staterna Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Storbritannien och USA. Kanada, Danmark, Norge och Västtyskland anslöt sig år 1950. Japan och Portugal blev medlemmar påföljande år och 1953 gick Grekland och Turkiet med i organisationen. USA ville att även de alliansfria västländerna Finland, Schweiz, Sverige och Österrike skulle bli medlemmar i CoCom, men de avstod med hänsyn till neutralitetspolitiken13 (Sverige och Schweiz skulle senare inlemmas i exportkontrollen men då genom ett informellt samarbete, se nedan).
Inte alla varor blev föremål för embargot. I själva verket ansågs handeln med Östeuropa viktig för de flesta västeuropeiska stater. Dessa hade lidit stora ekonomiska förluster under andra världskriget och ett lyckat Marshallprogram var beroende av denna handel. Den principiella hållningen var att begränsa embargot till att gälla enbart strategiskt viktiga produkter, vilka ansågs kunna användas i den kommunistiska krigsmaskinen. Kontrollistor upprättades över dessa strategiskt viktiga varor. Koreakriget, som bröt ut 1950, medförde att dessa kontrollistor utökades. Denna utvidgning av embargot uppskattades inte av de västeuropeiska medlemsstaterna, som befarade en reducerad handel. Det var främst Storbritannien som reagerade mot de hårdare amerikanska kraven. År 1954 kom också embargopolitiken att uppmjukas, till stor del beroende av britternas motstånd. Den brittiska regeringens huvudsakliga argument var att spänningen mellan öst och väst minskat efter Stalins död och det uppnådda stilleståndsavtalet i Korea. Av den anledningen kunde även kontrollistan reduceras, hävdade britterna i samtalen med de
12
Om CoCom:s framväxt, se Førland, Tor Egil, Cold Economic Warfare: The Creation and
Prime of CoCom, 1948-1954. Oslo 1991.
13
Åström, Sverker, Ögonblick. Från ett halvsekel i UD:s tjänst. Stockholm 1992; Mörth & Sundelius, s. 53.
Det amerikanska spåret SOU 2002:95
142
amerikanska representanterna. CoCom:s kontrollistor reducerades överhuvudtaget mellan 1953 och 1958 och därmed ökade den västeuropeiska handeln med Östeuropa.14
Den amerikanska exportkontrollen kom att bli mer flexibel under presidenterna John F Kennedy och Lyndon B Johnson under 1960-talet. Enbart mycket strategiska produkter belades nu med embargo. I slutet av 1960-talet var den allmänna uppfattningen i USA att ett totalembargo mot Sovjetblocket endast skulle få marginella effekter. Orsaken till omorienteringen var inte enbart att det internationella läget ansågs mindre hotfullt. Den försämrade amerikanska ekonomin påverkade också uppluckringen av exportkontrollen. Den amerikanska exporten behövde helt enkelt ökas för att få fart på den inhemska ekonomin igen. En konsekvens av denna omorientering blev att ett omfattande teknik- och forskningsavtal undertecknades med Sovjetunionen 1972. I sak innebar denna politik att USA lät stryka de varor i kontrollistorna som Sovjetunionen ändå kunde skaffa från andra länder. Det övergripande villkoret var att den nationella säkerheten inte fick hotas.15
14 Mörth & Sundelius, s. 56. Om olika tolkningar av den amerikanska hållningen, se Adler-
Karlsson, Gunnar, Western Economic Warfare 1947-1967. Stockholm 1968. Se även Mastanduno, M, ”Trade as a Strategic Weapon: American and Alliance Export Control Policy in the Early Postwar Period”. Ingår i Ikenberry, D, Lake, D och Mastanduno, M, The State and
American Foreign Economic Policy. Itacha, NY: Cornell University Press.
15
Mörth & Sundelius, s. 56 ff.
SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
143
3 USA:s militära exportkontroll och Sverige (perioden 1948-1953)
När väl kalla kriget var ett faktum började svenska militärer att förhöra sig om inköp av högteknologisk krigsmateriel från USA och Storbritannien. Sverige hade i motsats till sina skandinaviska grannländer en omfattande egen tillverkning av vapen, men likväl behövde det svenska försvaret stärkas. Det var i synnerhet spaningsradarstationer för luftbevakning och stridsledning som efterfrågades. Den svenska flygförvaltningen beställde ett radarsystem med beteckningen PJ-21 från Storbritannien. Den första stationen kom i mitten av 1948, men fler blev det inte eftersom britterna stoppade leveranserna med hänvisning till det spända internationella läget. Av den anledningen vände sig den svenska flygförvaltningen till det amerikanska bolaget Bendix Aviation Corporation i juni 1948 med en beställning av 23 stationer. Ett avtal skrevs, men de amerikanska myndigheterna16 sade nej till exporten och avvisade de övriga svenska förfrågningarna om köp av krigsmateriel. Den främsta anledningen var att USA ville markera sitt missnöje med den svenska neutralitetspolitiken.17 Förenta staterna hade i samband med Natos bildande förgäves försökt förmå den svenska regeringen att ansluta sig. Ett annat skäl, som framfördes till de svenska representanterna, var att USA var mer angeläget om att tillgodose de allierades behov av krigsmateriel än att hjälpa en neutral stat. Slutligen fanns även en oro över att Sverige skulle hamna på ”fel sida” i händelse av krig mellan västmakterna och Sovjetunionen och att den exporterade materielen skulle kunna hamna i fiendens händer.18
När Nato väl var bildat våren 1949 och USA insåg att Sverige skulle förbli neutralt, ändrades både den amerikanska och brittiska hållningen. Att försöka pressa in Sverige i västalliansen med en restriktiv politik ansågs nu som utsiktslöst. Dessutom hade USA:s förtroende för den svenska krigsmakten ökat och av den anled-
16 Agrell, Wilhelm, Fred och fruktan. Sveriges säkerhetspolitiska historia 1918-2000. Lund
2000, 150 f.
17
Om kriget kommit…Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949-1969, SOU 1994:11, s. 129.
18
Ibid.
Det amerikanska spåret SOU 2002:95
144
ningen borde Sveriges slagstyrka förbättras ytterligare för att stå emot sovjetisk aggression, resonerade beslutsfattarna på amerikansk sida. En konsekvens av denna hållning var att Sverige fick köpa stridsflygplan från Storbritannien. I september 1950 togs också Sveriges nya förfrågningar om köp av framför allt spaningsradarstationer upp till diskussion. Ett godkännande var nu på väg.19 I maj 1951 beviljade USA exportlicens för ett antal radarstationer från Bendix Aviation Corporation.20
Nu inleddes en intensiv diplomatisk aktivitet för att skapa förutsättningar för en utvidgad export av krigsmateriel till Sverige. Även om Sverige inte var medlem av Nato, låg det i både västmakternas och svenskarnas intresse att landet hade ett starkt försvar. Om USA skulle ta steget att förse Sverige med avancerade vapensystem, måste svenskarna vara beredda att samarbeta inom ramen för en isolering av östblocket och andra kommunistiska stater. Från Förenta staternas sida utgjorde embargopolitiken och Marshallplanen (Sverige deltog i Marshallplanen 21
)
två sidor av samma mynt. Att
stärka Europas stabilitet betydde inte enbart ekonomisk återuppbyggnad utan också att den hotande öststatskommunismen kunde isoleras. Om vissa västeuropeiska stater ställde sig utanför det framväxande embargosamarbetet, löpte man risken att isoleringen av kommunistblocket skulle misslyckas. Då kunde strategiskt viktiga produkter fortsätta att vidareexporteras till Sovjetunionen. I och med att Mutual Defence Assistance Act of 1949 antogs fick USA ett starkt påtryckningsmedel.
I samband med Koreakrigets utbrott 1950 ökade den amerikanska pressen på Sverige för en anslutning till CoCom. Året därefter nåddes en kompromiss mellan svenska representanter och USA:s regering, vilken innebar att Sverige lovade att undvika export av strategiskt viktiga varor till kommunistblocket. Det var inte fråga om ett formellt avtal utan en unilateral deklaration från svensk sida. Från svenska regeringens horisont var det viktigt att samarbetet fick denna informella karaktär för att inte misstanken skulle kunna
19
”Radar Sets for Sweden”, Memorandum of Conversation, 25 augusti 1950, 758.5-MAP/8-2550, Snow till Secretary of State, 26 september 1950, 758.5-MAP/9-2650, National Archives (NA).
20
Om kriget kommit…Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949-1969, SOU 1994:11, s. 130.
21
Om Sveriges politik i förhållande till Marshallplanen, se Sevon, Cay, Visionen om Europa.
Svensk neutralitet och europeisk återuppbyggnad 1945-1948. Helsingfors 1995; Silva, Charles, Keep them Strong, keep them Friendly. Swedish-American Relations and the Pax Americana, 1948-1952. Stockholm 1999.
SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
145
uppkomma att den svenska alliansfriheten övergivits.22 Genom detta ”gentlemen’s agreement” hade Sverige lovat att informera USA vid eventuella avvikelser från CoCom:s exportpolitik. Det var med andra ord fråga om en samkörning med CoCom men utan bindande och formella avtal. I USA:s ögon hade Sverige i praktisk mening förbundit sig att föra en handelspolitik som övriga Nato-länder.23
Mot den bakgrunden var USA villigt att sälja krigsmateriel till Sverige. En överenskommelse träffades den 30 juni och den 1 juli 1952 i form av en noteväxling, där det framgick att Sverige skulle få köpa utrustning, materiel och tjänster från Förenta staterna. Sverige lovade att följa FN:s stadga och att föra en fredlig politik och inte angripa andra stater. Dessutom förband sig den svenska regeringen att inte vidareexportera hemlig utrustning av amerikanskt ursprung utan medgivande från USA samt att garantera ett säkerhetsskydd för de importerade varorna, tjänsterna och informationerna:
Vad beträffar i enlighet med denna note förvärvad utrustning, material, upplysningar eller tjänster kommer Sveriges regering icke utan Förenta Staternas regerings samtycke uppgiva rätt till eller besittning därav. Sveriges regering kommer också att vidtaga nödiga säkerhetsåtgärder till skydd för sådan utrustning, material, tjänster eller upplysningar.24
Överenskommelsen var inte till formen ett avtal med specificerade villkor, vilka angavs enligt vissa distinkt formulerade krav och förpliktelser. Noteväxlingen var uttryckt i en allmänt hållen form där Sveriges utfästelser utgjorde en generalisering av förpliktelser enligt den amerikanska exportlagstiftningen (Mutual Defense Assistance
Act).25 Tidigare krävdes särskilda villkor för varje enskilt fall av import av amerikansk krigsmateriel. Tanken var att överenskommelsen skulle resultera i en smidigare och mindre tidsödande process.
De neutrala staterna Sverige och Schweiz klassades i en kategori för
22
Karlsson, Birgit, ”Sveriges relationer till Östeuropa 1945-1950”, s. 50 f. Ingår i Silva/Jonter (Red), Sverige inför en ny världsordning, 1945-1950. Formativa år för svensk utrikespoli-
tik?Utrikespolitiska institutet 1995.
23
Agrell 2000, s. 201. Sverige lämnade samarbetet år 1967. Den svenska regeringen satte punkt för den mångåriga anpassningen till de amerikanska exportkontrollkraven. Men å andra sidan hade redan då CoCom-samarbetet förlorat sin betydelse, se Mörth & Sundelius, s. 102.
24
Sveriges överenskommelser med främmande makter 1954:74 (SÖ 1954:74); Se även Butterworth till State Department, ”Procurement by Sweden from United States of Military Equipment, Materials or Services”, 758.5-MSP/7-352, NA.
25
De olika kategorier av krigsmateriel som fick exporteras till andra länder stipulerades i en av presidenten undertecknad lista över vapen och ammunition, ”Enumeration of arms, ammunition, and implements of war, By the president of United States of America. A Proclamation”, HP 24, V I, 1953-juni 1955, UD:s arkiv (UDA).
Det amerikanska spåret SOU 2002:95
146
sig för att undvika sammanblandning med allierade eller kvasiallierade stater.26
Med hänsyn till den svenska regeringen offentliggjordes noteväxlingen först efter ett par år.27 Anledningen sägs ha varit att några veckor före undertecknandet försvann det svenska DC 3-planet över Östersjön och Catalinan som spanade efter det sköts ned av ryssarna. Om noteväxlingen blev känd skulle den sovjetiska regeringen kunna påstå att USA och Sverige hade ett operationellt samarbete mot Sovjetunionen över Östersjön med hänvisning till avtalet.28
Avtalet ledde inte till någon nämnvärd ökad amerikansk export av krigsmaterie. Inte heller levererade Förenta staterna mängder av hemlig teknisk information till svenska försvarsindustrier eller till det svenska försvaret. Som Neutralitetspolitikkommissionen mycket riktigt påpekar köpte det svenska försvaret krigsmateriel från andra länder under de närmaste åren. Det var Storbritannien som var huvudleverantör, exempelvis av stridsflygplan, navigationssystem och stridsvagnar.29
Varför blev då inte USA den stora leverantören? Neutralitetspolitikkommissionen analyserar inte orsaken till detta. En av anledningarna var att avtalet inte tillät export av avancerad utrustning och behövlig teknisk information. Den amerikanska krigsmaterielexporten reglerades i olika listor över vad som fick säljas till andra länder. Listorna innehöll olika kategorier klassificerade efter känslighetsgrad för varje enskild vara eller information. Avtalet tillät således inte export av den typ av utrustning och hemlig teknisk information som Sverige ansåg sig behöva.30 Medlemsländerna i Nato hade ett avtal med USA, Multilateral Development Assistance Program (MDAP). Den svensk-amerikanska överenskommelsen från 1952 hade skapats för att möjliggöra en specialställning vid sidan av MDAP med avseende på inköp av krigsmateriel och erhållande av tekniska och taktiska informationer. MDAP innebar en mer omfattande krigsmaterielimport från Nato-staternas sida i jämförelse med det svensk-amerikanska avtalet.31
26 Åström till Jarring, 28 september 1960, HP 24, V I/USA, UDA. 27
SÖ 1954:74.
28
SOU 1994:11, s. 145, fotnot 36; se även Åström 1992, s. 65 f.
29
30
“Enumeration of arms, ammunition, and implements of war, By the president of United States of America. A Proclamation”, HP 24, V I, 1953-juni 1955, UDA.
31
Om vilka program och regler som omgärdade det amerikanska försvarssamarbetet med andra länder och i synnerhet kriterierna för att få delta i MDAP, se Stig Wennerströms rapport till chefen för försvarsstaben,16 januari 1957, HP 24, V I/USA 1955 juli-1957, UDA.
SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
147
En annan orsak till USA:s ovilja att förse Sverige med mer krigsmateriel och hemlig teknisk information hade med politiska anledningar att göra. Amerikanerna ville se mer av tillmötesgående samarbete från svensk sida. De följande årens säkerhetspolitiska diskussioner mellan de bägge länderna kom i mångt och mycket att handla om att förmå svenskarna att ta ett större militärt ansvar för hela Skandinavien. I ett policy-dokument av USA:s högsta organ för säkerhetsfrågor, National Security Council (NSC), sägs det rakt ut att Sverige skulle uppmuntras till att inleda ett militärt samarbete med sina skandinaviska grannländer.32 Svenska militärer försökte övertyga den amerikanska militärledningen att Sverige var berett att ta ett större säkerhetspolitiskt ansvar, vilket även innebar ett samarbete med USA. Exempelvis träffade ÖB Nils Swedlund amerikanska militärer vid flera tillfällen i början av 1953. Vid dessa tillfällen försökte Swedlund få amerikanerna att förstå att Sverige accepterade och uppskattade USA:s politik i Europa och att Sverige var berett att slåss om landet blev angripet.33 Mot den bakgrunden vore det olyckligt, menade Swedlund, om inte USA tog hänsyn till Sverige i sina planläggningar:
…he felt that is was important that a highly-qualified American officer should sit down with him and his officers with necessary maps and he wld (would, min anmärkning, TJ) be glad to discuss Sweden´s plans of defense and problems connected therewith.
34
Ambassadör Butterworth skrev i en rapport hem till Washington att flera indikationer tydde på att Sverige var berett att koordinera sina planer och sin strategi med västmakterna. Att Swedlund och militären var villiga till en sådan gemensam planläggning var en sak, men var den socialdemokratiska regeringen inställd på samma sak, frågade sig Butterworth.35Ännu var inte den amerikanska regeringen villig att gå de svenska önskemålen till mötes.
32
National Security Council (NSC 121), ”The position of the United States with respect to Scandinavia and Finland”, 20 augusti 1952, RG 273, Records of Security Council, NA.
33
Butterworth till Secretary of State, 20 januari 1953, 758.5/1-2053, NA; 27 februari 1953, 758.5/2-2753, NA.
34
Butterworth till Secretary of State, 20 januari 1953, 758.5/1-2053, NA
35
Butterworth till Matthews, 18 februari 1953, 758.5/2-1853, NA.
Det amerikanska spåret SOU 2002:95
148
3.1 Sammanfattning: Perioden 1948-1953
När kalla kriget var ett faktum, försökte Sverige köpa krigsmateriel från USA. Men den amerikanska administrationen avvisade de svenska propåerna med hänvisning till den svenska alliansfriheten. Förenta staterna kunde inte gå med på en mer omfattande export till Sverige, om inte den svenska regeringen tog steget mot ett förpliktande västsamarbete. Men när väl Nato var bildat och den svenska regeringen hade gått med på att samarbeta inom ramen för en exportkontroll gentemot Östeuropa, svängde USA:s tidigare negativa hållning. Exempelvis fick det svenska försvaret köpa radarstationer år 1951. Påföljande år slöts en överenskommelse mellan de bägge länderna, vilken innebar att Sverige tilläts en ökad import av amerikansk krigsmateriel. Sverige förband sig i avtalet att inte vidareexportera hemlig utrustning av amerikanskt ursprung utan medgivande från USA samt att garantera ett nödvändigt säkerhetsskydd för de importerade varorna, tjänsterna och informationerna.
Vad gjorde Sverige för att vidta nödvändiga säkerhetsåtgärder? Det finns ingenting i dokumenten som talar för att svenska myndigheter förde samtal om hur ett tillfredsställande säkerhets- och övervakningssystem borde utformas mot bakgrund av dessa krav. Däremot vidtogs säkerhetsåtgärder i Sverige av andra skäl. De spionaffärer som rasade under tidigt 1950-tal fick till konsekvens att den civila polisen, inklusive ”den särskilda polisverksamheten”, och den militära underrättelsetjänsten genomgick stora förändringar. USA gjorde heller inga ansträngningar för att kontrollera eller godkänna det svenska säkerhetsskyddet. Från amerikansk sida fanns egentligen inga behov av kontroller, eftersom det inte var fråga om att exportera topphemlig utrustning och teknisk information.
SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
149
4 De svenska förfrågningarna om ökad krigsmaterielimport kommer igång (perioden 1954-1958)
De svenska militärerna fortsatte sina ansträngningar att visa upp en mer samarbetsvillig sida. Det svenska försvaret behövde förbättras och framför allt förnyas. Av den anledningen gjordes huvudsakligen två förfrågningar. Den första gällde det svenska flygvapnets önskan att köpa avancerad radarutrustning av den amerikanska vapenindustrikoncernen Westinghouse. Den amerikanska administrationen var splittrad i frågan. State Department förordade en försäljning medan Department of Defense var emot med tanke på att lagstiftningen förbjöd detta.36
State Department ansåg att tjänstemännen vid Department of Defense hade agerat alldeles för byråkratiskt. Enligt den amerikanska utrikesförvaltningen var dessa tjänstemän förmodligen inte insatta i vad det nationella säkerhetsrådet ( NSC) hade bestämt för policy rörande USA:s militära samarbete med Sverige. State Department syftade på NSC 121, i vilket USA:s säkerhetspolitiska mål gentemot hela Skandinavien formulerats.37 Utifrån State Departments horisont hade Sverige redan rört sig i rätt riktning mot att ta större militärt ansvar för Skandinavien samt att visa att man verkligen avsåg att försvara sig i händelse av krig. State Departments hållning skulle med tiden vinna.
I december 1954 meddelade svenska ambassaden i Washington UD i Stockholm att det inte skulle bli någon försäljning av radarstationer på grund av att den efterfrågade utrustningen tillhörde kategorin icke frisläppta (”non-releasable”) varor.38 Däremot kunde stater som deltog i det nya samarbetsprogrammet The Mutual Weapons Development Program (MWDP) få tillgång till dessa krigs-
36
Memorandum for Major General George C. Stewart, 27 december 1954; Memorandum for Assistant mutual security, DCS/M, Department of the Air Force, 1 oktober 1954, Neutralitetspolitikkommissionens arkiv, vol 20, Regeringskansliets centralarkiv.
37
Abbot till Hilker, 27 oktober 1954, 758.56/10-2754, NA.
38
Raynor till Hilliker, 22 december 1954, 758.5/12-2255, NA
Det amerikanska spåret SOU 2002:95
150
materiel. MWDP hade skapats för att få till stånd en utveckling av mer avancerade vapensystem inom ramen för ett samarbete mellan USA och länder med vilka Förenta staterna hade försvarsavtal. Denna utveckling krävde en högre grad av sekretesskydd och av den anledningen ingick enbart ett fåtal stater i samarbetsprogrammet.39
Sveriges Washingtonambassadör Erik Boheman vände sig nu till en tjänsteman vid State Department och frågade om det var möjligt för Sverige att delta i MWDP. Boheman var nämligen osäker på huruvida en import av avancerad krigsmateriel från USA krävde ett deltagande i MWDP. Tjänstemannen vid State Department kunde inte svara på rak arm, men lovade att undersöka saken.40
Den andra förfrågan rörde svenska önskemål om att få hjälp med att utveckla fjärrstyrda robotar. De svenska påstötningarna genom militära kanaler hade inte lett någonstans. Av den anledningen besökte Boheman den amerikanske utrikesministern Allen Dulles i början av januari 1954 för att undersöka om denne kunde göra något för att påskynda processen. Boheman gick rakt på sak och framhöll att som han hade förstått det var Sveriges neutralitetspolitik nu fullt accepterad:
och att någon ändring av de allmänna riktlinjerna för densamma icke eftersträvades från den amerikanska utrikes- och försvarsledningen. Allen Dulles bekräftade omedelbart detta.41
Boheman förklarade vidare att Sverige befann sig i ett dilemma. Frågan det svenska försvaret ställde sig var om man skulle fortsätta att utveckla ett mer konventionellt luftförsvar eller om man skulle försöka att övergå till ett toppmodernt robotsystem med fjärrstyrda missiler (s k ”guided missiles”). Sverige hade kommit ganska långt i försöksverksamheten med dessa fjärrstyrda system men ville få teknisk hjälp och assistans av USA för det fortsatta utvecklingsarbetet: ”Det måste ju vara ett amerikanskt intresse, att vårt försvar i detta hänseende bleve så modernt och effektivt som möjligt.”42
39 Stig Wennerström kom att reda ut begreppen angående de olika amerikanska vapenexport-
lagarna i en promemoria ett par år senare, Wennerström till chefen för försvarsstaben,16 januari 1957, HP 24, V I/USA 1955 juli-1957, UDA.
40
Raynor till Hilliker, 22 december 1954, 758.5/8-1555, NA.
41
Boheman till kabinettssekreterare Lundberg, 8 januari 1954, HP 24, V I 1953-juni 1955, UD:s arkiv (UDA).
42
Ibid.
SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
151
Utrikesminister Dulles uppgav att han hade förståelse för de svenska önskemålen och att han skulle ”förbereda marken så att det hela kunde äga rum i för oss önskvärda former”43.
State Department förordade, som sagt, att det svenska försvaret skulle utrustas med avancerad amerikansk utrustning och tekniskt know-how. Det fanns dock ett stort problem som framförallt Department of Defense lyfte fram i de interna diskussionerna inom den amerikanska administrationen: sekretessen. Det fanns nämligen en rädsla för att hemliga, tekniska uppgifter som rörde det amerikanska robotsystemet skulle läcka ut. Inte bara till fienden utan även till vissa av de allierade inom Nato, vilka inte bedömdes ha ett fullgott säkerhetssystem. Den amerikanska amiralen Espe vid Naval Department hade exempelvis framfört till svensk militär att USA:s försvarsdepartement beslutat att inga sådana samtal fick föras.44 Mot den bakgrunden rekommenderade kabinettssekreteraren Arne S Lundberg Boheman att försöka få amerikanerna att förstå att det inte handlade om att få tillgång till ”komponentkonstruktioner”. Vad som behövdes var tekniska råd och hjälp, hävdade Lundberg i instruktionen till Boheman, för att få en vink om ”framkomliga och icke framkomliga utvecklingsvägar”. Lundberg menade att det vore önskvärt att få igång en diskussion mellan svenska och amerikanska tekniker om dessa utvecklingsvägar, där Sverige var berett ”att framlägga vår uppfattning och våra resultat inom de områden som diskuteras”.45
Boheman meddelade i slutet av januari att de svenska marin- och flygattachéerna hade fått nekande svar på sina förfrågningar. Samtidigt hade utrikesminister Dulles talat med CIA:s militära chef Bedell Smith och några toppar i det amerikanska flygvapnet. Enligt Dulles lär Bedell Smith ha blivit imponerad av den svenska hållningen i Koreakriget, något som kanske kunde gynna Sverige i robotfrågan. Reaktionerna var alltså inte negativa men, skriver ambassadör Boheman, det krävdes ”top level pressure” för att förmå lägre instanser att övervinna sina betänkligheter”.46
En annan orsak till USA:s ovilja kunde ha att göra med de spionaffärer som skakat om Sverige i början av 1950-talet. I amerikanska ögon vittnade de uppdagade fallen om ett ineffektivt svenskt säkerhetstjänstsystem. Det fanns nämligen ett visst tvivel på amerikansk sida rörande svenskarnas förmåga att skydda hemlig infor-
43 Ibid. 44
Ibid.
45
Lundberg till Boheman, 15 januari 1954, HP 24, V I, 1953-juni 1955, UD:s arkiv, UDA.
46
Boheman till Lundberg, 29 januari 1954, HP 24, V I, 1953-juni 1955, UD:s arkiv, UDA.
Det amerikanska spåret SOU 2002:95
152
mation. I en rapport till State Department från början av 1952 diskuteras fallet med den svenske marinunderofficeren Hilding Andersson som gripits för spioneri för Sovjetunionens räkning några månader tidigare. De erfarenheter som kunde dras från fallet var inte uppmuntrande, skriver rapportens två författare, Werner Lansburgh och Marshall Green. Dessa tjänstemän var stationerade vid ambassaden i Stockholm och hade till huvudsaklig uppgift att kartlägga den svenska kommunismen. Säkerhetspolisen och den militära underrättelsetjänsten hade ett skamfilat rykte från andra världskriget och det blev inte bättre av vad som framkom i fallet Hilding Andersson, står det att läsa i rapporten. Även om säkerhetspolisen genomgått omstruktureringar och fått mer resurser, måste tvivel resas huruvida dessa förbättringar var tillräckliga, konkluderade författarna.47
Dessa tvivel minskade inte då Fritiof Enbom och dennes påstådda kumpaner greps. I en rapport hem till Washington i slutet av april 1952 uttryckte Marshall Green sin skepsis och oförståelse inför den svenska säkerhetspolisens handfallenhet. Enligt Marshall Green talade det mesta för att det var tack vare Fritiof Enboms egna bekännelser, inte den svenska säkerhetspolisens arbete, som flera spioner kunnat gripas. Enbom hade trots allt spionerat för Sovjetunionens räkning i tio års tid och borde hållits under uppsikt, fortsatte Marshall Green.48 Syrligt konstaterades:
It is at any rate a fairly belated date that Enbom´s 10 years activities are now being discovered.49
Enbom figurerade t.o.m. i ett personregister som den amerikanska ambassaden upprättat för att kartlägga svensk kommunism. Detta personregister var baserat på öppna svenska källor:
This embassy´s index on Swedish Communists based on overt sources already in 1948 listed Fritiof Enbom as the leader of the Communist youth organization of the key garrison town of Boden.50
Det är svårt att säga om rapporter av det här slaget påverkade de beslutande organen i Washington. Men att informationen fanns
47 Lansburgh och Green till Department of State, 758.5.MSP/2-0152, NA. 48
Green till Department of State, 758.52/4-2852, NA.
49
Ibid.
50
Ibid.
SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
153
med i helhetsbilden då beslut skulle fattas om en ökad tillgång av hemlig teknisk information till Sverige eller inte, bör tas för självklart.
I mars 1954 meddelade Boheman att ett genombrott hade skett. Ett möte mellan svenska och amerikanska tekniker skulle få äga rum. Ambassadören hade haft två samtal med CIA:s militära chef, Bedell Smith, och även träffat ordföranden i Joint Chiefs of Staff, amiral Radford. Det var på amiral Radford det hela hade hängt, enligt Boheman. Dessutom hade ett möte arrangerats med en statssekreterare i Department of Defense. Statssekreteraren betonade att diskussionerna mellan de bägge ländernas tekniker skulle ske på ett informellt sätt och enbart handla om tekniska saker.51
I slutet av april 1954 besökte den svenska expertgruppen USA. Enligt Boheman ansåg de amerikanska experterna att det presenterade svenska programmet var väl avvägt och klokt planerat med tanke på Sveriges förhållandevis begränsade resurser. Samtidigt hade de amerikanska teknikerna slagits av att Sverige använde små anslag för att utveckla det nya vapnet. Även om det planerade svenska robotsystemet var avpassat för svenska förhållanden, talade mycket för att en import av vissa komponenter från USA skulle förkorta produktionstiden:
…att vissa delar och vissa instrument, som redan serietillverkas här eller komma att serietillverkas för det amerikanska försvaret här, kunna få köpas, och att sådana köp kunna förkorta vägen till produktionsstadiet och vara ekonomiskt fördelaktiga.52
Processen var i gång. De svenska förfrågningarna hade börjat hitta in i den amerikanska administrationen. USA:s attityd hade nu klart slagit om från ett rent avvisande till en mer tillmötesgående hållning. Vid årsskiftet 1954/55 gjordes två informella framstötar från svensk sida om att få delta i The Mutual Weapons Development Program. Det var främst det fjärrstyrda robotsystemet som intresserade svenskarna.53
I början av 1955 studerade det amerikanska försvarsdepartementet det tekniska samarbetet med Sverige och en viktig del av frågan var huruvida ett svenskt deltagande i MWDP var den bästa lösningen. I mitten av augusti var ställningen den att mycket talade för ett vidgat samarbete med svenskarna. I själva verket kunde Sverige
51 Boheman till Lundberg, 17 mars 1954, HP 24, V I, UDA. 52
Boheman till Lundberg, 23 april 1954, HP 24, V I, 1953-juni 1955, UD:s arkiv, UDA.
53
Merchant till Hensel, 25 mars 1955, 758.56/3-2555, NA.
Det amerikanska spåret SOU 2002:95
154
med sin höga tekniska nivå även bidra till att förbättra det amerikanska försvarsprogrammet. Av den anledningen var det inte säkert att MWDP (som var formulerad i form av att USA hjälpte och bidrog till mottagande parts försvarsstyrka) var den bästa formen för ett tekniskt utbyte. Den handläggande tjänstemannen framkastade idén att kanske skulle ett mer ömsesidigt förpliktande avtal träffas där det framgick att det var fråga om två jämbördiga parter:
…that technical assistance to Sweden might be handled on a straight quid pro quo basis rather than through the Mutual Weapons Development Program.54
Men innan ett beslut om ett medgivande kunde fattas borde ytterligare utvärderingar av frågan göras:
We propose to study this matter further…55
State Department var fortfarande för ett tillmötesgående i syfte att uppnå målen i NSC 121. Den amerikanska ambassaden hävdade visserligen att den amerikanska utrikesförvaltningen inte hade den kompetens som behövdes för att avgöra vilka säkerhetsrestriktioner ett sådant program krävde. Trots denna brasklapp hade ambassaden med sina erfarenheter från Sverige en positiv syn på den svenska säkerhetsnivån i motsats till vissa delar av det amerikanska försvarsdepartementet:
We do feel that the standard of security in Sweden is high and compares favorably with many of our NATO partners, and we have the impression that the Pentagon, at least at certain levels, is unduly apprehensive on this point.56
Hur ska detta uttalande tolkas? I State Departments ögon hade antingen de senaste åren inneburit en förbättring av det svenska säkerhetssystemet eller ansågs inte den tidigare negativa bedömningen av i synnerhet säkerhetspolisens arbete som alltför relevant. Mot bakgrund av detta uttalande talar det mesta för att State Departments tidigare ovilja att gå de svenska önskemålen till mötes hade mer att göra med politiska orsaker. State Department ville se mer av svenskt tillmötesgående då det gällde försvarssamarbete med
54 Quarles till Merchant, 15 augusti 1955, 758.5/8-1555, NA. 55
Ibid.
56
Abbot till Hilliker, 27 april 1955, 758.5/4-2755, NA.
SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
155
USA och västmakterna. När väl den svenska hållningen förändrats i en mer samarbetsvillig riktning i början av 1950-talet, fick detta till resultat att den amerikanska utrikesförvaltningen blev mer positiv i sitt bemötande. Sverige ansågs nu som en trovärdig och informellt allierad stat som Förenta staterna ville hjälpa i syfte att öka landets försvarsstyrka.
Samtidigt hade Department of Defense och de behöriga militära myndigheterna vissa betänkligheter mot det svenska säkerhetssystemets effektivitet. De ansvariga militära organen krävde att säkerhetsaspekten skulle lösas inom ramen för ett vidgat vapentekniskt samarbete mellan USA och Sverige. Detta var ett krav som ideligen kom att framföras till svenska militärer och diplomater under den närmaste tiden.
Från svensk sida var man införstådd med denna problematik. Det gällde att få de amerikanska beslutsfattarna att godkänna det svenska säkerhetsskyddet. Möjligen togs säkerhetsaspekterna upp under ÖB Nils Swedlunds nära fyra veckor långa hemliga besök i USA hösten 1955. I försvarsstabschefen Rickard Åkermans dagboksanteckning från den 13 oktober står följande om Swedlunds resa: ”Sw avreste på em till USA. Få se om det kommer ut."57 Den sista meningen syftade på om det verkligen skulle gå att hemlighålla ÖB:s resa till USA. Chefen för den hemliga underrättelsetjänsten T-kontoret, Thede Palm, skulle även han bege sig till USA för att vara Swedlund behjälplig. Exempelvis var en lunch inbokad i Pentagon.58 Marcus Wallenberg hade, mot bakgrund av sitt breda och inflytelserika kontaktnät i USA, skrivit ett rekommendationsbrev för Swedlunds räkning för att möjliggöra ett besök hos CIA-chefen Allen Dulles.59
I sin bok ”Några studier till T-kontorets historia” berättar Thede Palm att han vid sitt första besök i Washington träffade CIA:s militära chef general Bedell Smith.60 Av Palms dagboksanteckningar framgår att han även träffade CIA:s högsta chef Allen Dulles, bror till dåvarande utrikesministern John Foster Dulles. Väldigt lite är känt av vad som avhandlades vid Palms möten med Bedell Smith, Allen Dulles och andra tjänstemän vid CIA. Av de knapphändiga anteckningar som nedtecknats av Palm, finns inget som rör säkerhetsfrågor.61
57 13/10 1955, Rickard Åkermans arkiv, vol 2., KrA. Avskrift av Magnus Hjort. 58
18/10, 1/11 1955, Rickard Åkermans arkiv, vol 2., KrA.
59
MW 2, vol 132, Wallenbergarkivet. En kopia av brevet hittades av Magnus Hjort.
60
Palm, Thede, Några studier till T-kontorets historia, Stockholm 1999, s. 82.
61
Säkerhetstjänstkommissionens huvudsekreterare, Fredrik von Arnold, är den enda som har haft tillstånd att gå igenom Thede Palms arkiv. Enligt de anteckningar vilka von Arnold
Det amerikanska spåret SOU 2002:95
156
Vi vet heller inte om ÖB Nils Swedlund tog upp säkerhetsfrågorna vid sina möten med amerikanska militärer. En omständighet pekar dock möjligen i den riktningen. Med sig på resan befann sig nämligen Wallenberggruppens säkerhetsansvarige, bankdirektör Karl Arvid Norlin. Denne hade ett förflutet som en av landets mest kunniga då det gällde uppbyggnaden av det civila flyget i Sverige. Norlins uppgifter för Wallenbergsfären verkar mer ha handlat om att sköta kontakterna med det amerikanska militärindustriella komplexet. Med sitt stora kontaktnät i Förenta staterna kunde Norlin öppna viktiga dörrar för Swedlund. Men det verkar som om han inte bara följde med som dörröppnare utan också deltog aktivt själv. Exempelvis informerade Norlin Marcus Wallenberg om USA-resan och om Thede Palms besök hos CIA-chefen. Vad som avhandlades framgår dock inte av vare sig Norlins eller Marcus Wallenbergs arkiv.62
En genomgång av Karl Arvid Norlins korrespondens visar att han hade omfattande kontakter med den amerikanska underrättelsetjänsten. Exempelvis träffade han brigadgeneral John M Schweizer vid AC/S Intelligence och överste Westenbaker från Air Technical Intelligence Center vid Air Force Base i Ohio. Av breven framgår bara att de träffades, men inte vad som sades. Möjligen rörde det sig enbart om kommersiella kontakter då Norlin representerade Wallenbergsfären, vilket innebar ekonomiska intressen i form av köp och försäljning av vapen och vapenteknologi. Ett brev till Erik Boheman från maj 1957 talar dock för att Karl Arvid Norlin kan ha spelat en aktiv roll i det framväxande samarbetet med USA:
Tyvärr fick Henning (Holger Henning var chef för sektion II vid försvarsstaben vilket innebar att han ansvarade för underrättelsetjänsten, min anmärkning, T J) och jag ej tillfälle att se Dig en gång till före vår avresa, men jag hoppas att Du fått en redogörelse av Stig Löfgren (svensk försvarsattaché i Washington, min anm., TJ). Jag hoppas att inom snar framtid åter få besöka Washington och skulle då sätta värde på att få orientera Dig om den förbättring jag hoppas på efter vårt första besök.63
gjort vid ett besök i arkivet framgår det inte huruvida säkerhetsaspekter vid svenska vapenköp diskuterades överhuvudtaget. Däremot står det att Palm och CIA-chefen Dulles diskuterade ”läget i Finland, radarläget, trelandsfrågan, baltfrågan”.
62 Karl-Arvid Norlins arkiv, ”PM till 3:an samt reserapporter från KA Norlin 1955-58”, Wal-
lenbergarkivet (WA).
63
Brev till Erik Boheman, 6 maj 1957, vol 1, ”1947-1958” , Karl-Arvid Norlins arkiv, WA.
SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
157
Syftade Norlin på diskussionerna om att köpa de amerikanska robotsystemen? Det framgår inte. Däremot var Norlins kontakter i USA viktiga för Wallenberggruppen och han kan ha utgjort en förbindelselänk mellan amerikanska militärer och vapentillverkare, och den svenska Wallenberggruppens försvarsindustrier och svenska försvaret.
Men som sagt: vi vet inte vad som i detalj avhandlades då Thede Palm träffade CIA-chefen, inte heller vad Norlin tog upp med amerikanska militärer. Vi vet heller inte om säkerhetsaspekterna diskuterades då Swedlund träffade höga amerikanska officerare.
Generalmajor Rickard Åkerman träffade USA:s ambassadör John M Cabot och amerikanska militärer vid en middag i november 1955. Åkerman framhöll att Sverige hoppades på teknisk hjälp från USA, i synnerhet inom kärnenergiområdet. Åkermans förfrågan handlade om att Sverige skulle få tillgång till teknisk kunskap och komponenter för att utveckla egna kärnvapen. Forskningen om svenska kärnvapen var i full gång vid FOA och AB Atomenergi under denna tid.
64
Cabot framhöll att ett starkt svenskt försvar
även låg i USA:s intresse och att av den anledningen åtgärder hade vidtagits för att hjälpa Sverige med att lösa tekniska problem. I det sammanhanget omnämndes speciellt de svenska önskemålen om att få teknisk hjälp rörande ”guided missiles”. Av samtalen framgick det även att general Gaither, vilken också deltog i middagen, samma dag hade träffat Holger Henning. De båda lär ha haft en, som det står i rapporten, ”lengthy conversation of mutual interest”.
65
I vilken form borde den tekniska hjälpen och utbytet med Sverige ske? Det var flygattachén i Washington, den senare till livstid dömde spionen, överste Stig Wennerström som fick reda ut begreppen. I en koncist formulerad PM från januari 1957 redogjorde Wennerström för vad som krävdes för att Sverige skulle få tillgång till hemliga tekniska uppgifter och önskade vapensystem. All amerikansk militär hjälp till utlandet hade tidigare kanaliserats i samarbetsprogrammet Multilateral Assistance Program (MDAP), konstaterade Wennerström. Den svensk-amerikanska överenskommelsen från 1952 hade skapats för att möjliggöra en specialställning för Sverige med i stort sett samma rättigheter som deltagarländerna i
64
Se Jonter, Thomas , Sverige, USA och kärnenergin. Framväxten av en svensk kärnämneskon-
troll 1945-1995. SKI Rapport 99:21; Försvarets forskningsanstalt och planerna på svenska kärnvapen. SKI Rapport 01:5; Kärnvapenforskning i Sverige. Samarbetet mellan civil och militär forskning, 1947-1972. SKI Rapport 02:19.
65
Memorandum of conversation, 27 november 1955, Deltagare: Major General Rickard Åkerman, Major General Ridgely Gaither och ambassadör John M Cabot, 758.5/11-2755, NA.
Det amerikanska spåret SOU 2002:95
158
MDAP. Den accelererande vapenforskningen hade lett till ett ökat behov av stärkt sekretesskydd. Av den anledningen hade en ny organisation skapats - Mutual Weapons Development Program (MWDP). Ett medlemskap i MDAP berättigade inte till ett deltagande i MWDP, hävdade Wennerström. I det nya samarbetsprogrammet deltog enbart ett mindre antal stater vilka hade en egen avancerad forskningsverksamhet. Konsekvensen av denna nyordning innebar att 1952 års överenskommelse hade upphävts i praktiken. En ny överenskommelse med USA måste träffas för att möjliggöra köp av önskad vapenteknologi, konkluderade Wennerström.66
Mycket riktigt sonderade svenska militärer huruvida det var möjligt att delta i MWDP, i synnerhet då det gällde, som det heter i ett dokument från januari 1957, ”technical advice in developing advanced weapons”.67 Frågan hade nu också rests inom den avdelning som ansvarade för att den politik som försvars- och utrikesdepartementen hade formulerat, då det gällde handhavandet av amerikansk hemlig militär information, efterlevdes – State-Defense Military Information Control Committee (S-DMICC).68
Även om Wennerström i sin promemoria tydligt pekat på att USA krävde en ny överenskommelse med skärpta krav på sekretesskydd, verkade flera av de involverade svenska militärerna tro att Sverige skulle kunna förvärva de efterfrågade krigsmaterielen utan några nya avtal. Det var i och för sig inte så märkligt med tanke på att flera amerikanska representanter, med vilka svenskarna förde samtal, inte ansåg att något nytt avtal behövdes. I slutet av november 1957 meddelade den svenske försvarsattachén i Washington, Stig Löfgren, chefen för försvarsstabens sektion II, Holger Henning, att behandlingen av de svenska förfrågningarna gick trögt.69Löfgrens rapport är mycket informativ av flera anledningar. För det första visar den att frågan hade utvecklats från att ha handlat om svenska önskemål om teknisk hjälp för att utveckla sina egna robotar till att köpa mer eller mindre färdiga robotsystem. För det andra att diskussionerna mellan USA och Sverige dittills hade förts genom underrättelsetjänstkanaler. Eftersom det var de båda ländernas underrättelsetjänster som dittills skött frågan är det fullt möjligt att
66 Wennerström till chefen för försvarsstaben, 16 januari 1957, HP 24, V I/USA 1955 juli-
1957, UDA.
67
Beam till Armstrong, 758.5/1-957, NA.
68
Ibid. Om S-DMICC, se Memorandum for the Secretary of Defense, ”Continuation of DOD Representation on an interdepartemental Committee”, RG 218, Records of the U.S. Joint Chiefs of Staff, Chairman´s File, box 27, NA.
69
Löfgren till Henning, 25/11 1957, HP 24, VI/USA 1955 juli-1957, UDA.
SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
159
säkerhetsaspekterna inte bara diskuterades utan blev föremål för åtgärder från svensk sida. Nu tog istället de båda ländernas flygvapen över samordningen av det fortsatta arbetet.
För att komma fram till ett lämpligt handhavande av de svenska önskemålen, bestämdes att ett antal konferenser skulle hållas där olika aspekter av en sådan procedur ventilerades. Tanken var att en preliminär konferens skulle äga rum i december 1957, där de amerikanska representanterna presenterade en översikt över de robotsystem som överhuvudtaget skulle kunna komma i fråga:
Avsikten vore inte att vid detta första meningsutbyte gå in på tekniska detaljer utan att ge svenska vederbörande ett underlag för vidare diskussioner. Den svenska sidan skulle därpå välja ut de vapen, som vore av intresse. Vid en senare konferens skulle mer detaljerade diskussioner föras beträffande de utvalda vapnen. 70
Vid den första konferensen, vilken lämpligen borde äga rum i Stockholm, skulle även formerna för det fortsatta meningsutbytet diskuteras. För det tredje är Löfgrens rapport informativ mot bakgrund av att den klart visar att USA skulle komma att kräva säkerhetsgarantier för att de hemliga uppgifterna skyddades. Om dessutom svenska krigsmaterielprodukter skulle bli föremål för export där amerikanskt tekniskt know-how ingick, måste även denna hemliga information skyddas mot insyn från tredje makt. Det var första gången som detta krav tydligt uttrycktes.
Vad innebar då de steg som tagits i konkret mening? Diskussionerna hade gjort framsteg, men det innebar inte att Förenta staterna hade gett grönt ljus för en försäljning av robotsystem eller att Sverige skulle få ta emot hemliga tekniska informationer. Löfgren uttryckte det på följande vis till Henning:
Genom att upptaga diskussioner av detta slag förbinder sig amerikanska försvarsdepartementet inte till några materielleveranser. Sådant får bli en senare fråga.71
Några dagar efter det att Löfgren skrev sin rapport, framgår det i ett utkast till ett memorandum inom State Department att svenska flygvapnet hade varit i kontakt med Joint Chiefs of Staff (JCS). JCS hade gett klartecken till en försäljning och därmed kunde det
70 Ibid. 71
Ibid.
Det amerikanska spåret SOU 2002:95
160
amerikanska försvarsdepartementet påbörja preliminära komparativa studier av olika missilvapen som kunde komma i fråga. Men det fanns en restriktion i valet av tänkbara missiler:
The weapons under discussion will be limited to the types being made available to our NATO allies.72
Förmodligen var det Löfgrens möte (vilket beskrivs i rapporten till Henning) som här avsågs. Av den amerikanska promemorian framgår det inte med vilken svensk representant som samtalen fördes.
I januari 1958 besökte överste Taylor Stockholm för att bekanta sig med de svenska önskemålen. Överste Taylor ställde sig positiv till att det svenska försvaret utrustades med amerikanska robotar. De robotsystem som diskuterades var följande:
“Air-to-air”: i form av ”Falcon” och ”Sidewinder”; “Surface-to-air”: ”Hawk” och ”Nike”; “Surface-to-surface”: ”Honest John” och ”Matador”; ”Bomarc”.
Taylor hävdade att 1952 års avtal var tillräckligt, men att svenska regeringen måste kunna garantera att den förvärvade krigsmaterielen inte vidareexporterades samt att informationen om vapenkonstruktionerna hölls hemlig.73
Den 20-22 januari 1958 ägde den andra konferensen rum i Washington. Chefen för flygvapnet, Torsten Rapp, ledde den svenska delegationen bestående av representanter från alla tre vapenslagen. Från svensk sida hävdades att det svenska flygvapnets svaghet främst bestod i att man inte kunde försvara sig mot attacker från mycket höga höjder och från jämförelsevis låga nivåer. En komplettering av det svenska vapensystemet med amerikanska robotar kunde råda bot på denna svaghet, hävdade de svenska officerarna. Under en av besöksdagarna presenterades olika typer av amerikanska missiler. Även kostnader och försäljningsvillkor diskuterades.74Den 21 mars 1958 lämnade Erik Boheman en officiell förfrågan till USA:s utrikesminister, John Foster Dulles, om att den svenska
72 Memorandum (”DRAFT”), 26 november 1957, RG 59, Lot files 72 D 339, Box 3, Bureau
of European Affairs Office of Northern European Affairs. Records Relating to Sweden 1957-75, NA.
73
Lundberg till Boheman och Åström. 3 januari 1958, HP 24 V I/USA, UDA.
74
Office Memorandum, ”Talks on Swedish need for Missiles, January 20-22, 1958”, 31 januari 1958, 758.5611/1-3158, NA.
SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
161
regeringen nu önskade att få tillgång till luftrobotsystem samt ett luftburet varningssystem (”airborne warning and control systems for air defense”). Han hänvisade bl.a. till överenskommelsen från 1952.75 Redan samma dag behandlades förfrågan av State Department. Av promemorian framgick det att nästa steg i processen var att inspektera det svenska säkerhetssystemet med avseende på skyddet av sekretessbelagd information. Samtidigt som denna kontroll gjordes, rekommenderade den amerikanska utrikesförvaltningen att en analys av kostnader och tillgänglighet för de efterfrågade robotsystemen borde göras. Den svenska motparten skulle inte meddelas att sådana analyser utfördes. Inte heller skulle vidare samtal få föras i robotfrågan med svenskarna förrän resultatet av kontrollen av det svenska säkerhetskontrollsystemet var klart.76
Under våren 1958 planerade de berörda svenska myndigheterna det kommande besöket av den amerikanska expertgruppen från State-Defense Military Information Control Committé (S-DMICC).77 Av ett program som utarbetats för expertgruppens besök framgår det att en bred genomgång av det svenska säkerhetstjänstsystemet presenterades. Först lämnades en allmän orientering av de statliga myndigheter vilka ansvarade för denna verksamhet samt en redogörelse för vilken lagstiftning som gällde och hur den fungerade i praktiken. Det var chefen för Inrikesavdelningen vid Försvarsstaben (Fst/In), Filip Grudemark respektive kapten Normann (Fst/In) som höll dessa genomgångar. Chefen för säkerhetsfrågor vid Kungliga flygstyrelsen, kommissarie Gruvhammar, redogjorde därefter för säkerhetsavtal med andra stater. Intressant att notera är att Birger Elmér föreläste om den allmänna opinionen i Sverige samt över huvud taget om statligt anställdas attityd till säkerhetsfrågor. De nationella säkerhetstjänsternas arbete och organisation presenterades av Grudemark och åtgärder vid säkerhetsskydd föredrogs av Gruvhammar och kapten Sjöström (Fst/In). Grudemark lade ut texten om personskydd och kapten Segerström och Gruvhammar redogjorde för industriskydd. Sjöström berättade om hur arbetet med sekretessbelagd information var utformat i Sverige. Övrig tid ägnades åt besök vid vissa industrianläggningar och militära förband.78 (se S-DMICC:s rapport nedan).
75
Boheman till Dulles, 21 mars 1958, 758.5612/3-2158, NA.
76
”Memorandum for: Director, Office of Programming and Control Office of the Assistant Secretary of Defense (ISA)”, 21 mars 1958. 758.5612/3-2158, NA.
77
”Preliminary Plan for conference” 29 april 1958, av Sverker Åström, Holger Henning och Torsten Rapp 5/5-9/5 1958”, HP 24, V I/USA, UDA.
78
Ibid.
Det amerikanska spåret SOU 2002:95
162
Besöket ägde rum 5-9 maj 1958. Den amerikanska expertgruppen leddes av chefen för Munition Control vid Department of State, Merrill M. Hammond. Övriga deltagare utgjordes av representanter från utrikes- och försvarsdepartementen samt från armén, marinen och flygvapnet, med observatörer från Joint Chiefs of Staff och CIA.79 S-DMICC ansvarade för kontrollen av vilken hemlig information som fick och inte fick överlämnas till andra stater samt att den policy som hade bestämts i säkerhetsfrågor efterlevdes.80
Rapporten blev godkänd av S-DMICC vid ett möte den 13 augusti 1958. Inledningsvis konstaterar gruppen att nuvarande överenskommelser med den svenska regeringen enbart tillät USA att överlämna en begränsad mängd hemlig militär information till Sverige. Den amerikanska kunskapen om den svenska kompetensen att skydda hemlig information hade dittills varit otillräcklig:
The United States Government has had scanty knowledge of the capability of the Swedish Government to protect classified information.81
Förutom att gruppen träffade de ansvariga för säkerhetstjänsterna i Sverige, gjordes besök vid SAAB i Linköping, Svenska flygmotor AB i Trollhättan och vid LM Ericssons anläggningar i Mölndal. De tre företagen var alla involverade i sekretesskyddat militärt arbete. Gruppen besökte och inspekterade även en underjordisk hangar avsedd för stridsflygplan av jettyp.
Rapportens innehåll och struktur stämmer kronologiskt med det ovan refererade svenska programmet över besökets uppläggning. Efter en allmän inledning under punkt I följde en redogörelse för den svenska lagstiftningen på säkerhetsområdet, där sekretessfrågor och lagar som reglerar skydd och spionage med straff och påföljder ventilerades (II.). Det rörde sig om en mycket allmän
79 Övriga deltagare: Arthur Tyler Port, Director, Office of Security Policy; Manpower, Per-
sonnel, and Reserve, Department of State, Colonel James S Simmerman, Chief, Security of Information Branch, Security Division, Department of Army, Captain O F Salvia, Assistant Head, Foreign Disclosures Policy and Control Staff, Office of Naval Intelligence, Department of the Navy, Colonel Gordon T Sowers, Chief, Security Policy, Directorate of Intelligence, Department of the Air Force, Charles V Broadley, Central Intelligence Agency och Arthur D Foley, Assistant to Director, Office of Munitions Control, Department of State; Team Secretary, The State-Defense Military Information Control Committee. ”An Evaluation of the Security System of Sweden”, (RG 59, Lot File 67 D 75, Box 1. ”Records Relating Swedish Affairs 1958-1964” . Bureau of European Affairs Country Director to Scandinavia and Finland (EUR/SCAN), NA.
80
“Memorandun for the Secretary of Defense”, ”Continuation of DOD Representation on an interdepartemental Committee”, RG 218, Records of the U.S. Joint Chiefs of Staff, Chairman´s File, box 27, NA.
81
Ibid.
SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
163
genomgång. Under punkt III ”NATIONAL ORGANIZATION FOR SECURITY” behandlades den civila och militära säkerhetstjänsten. Enligt rapporten var inrikesdepartementet ansvarigt för den interna säkerheten i Sverige. Under inrikesdepartementet sorterade den civila polisen med olika avdelningar specialiserade på kontraspionage. Statspolisintendenten, vilken var chef för statspolisen, kontrollerade de centrala säkerhetsakterna i Sverige. Kontrollen av utlänningar sköttes av Statens utlänningskommission, som förde ett register utländska medborgarna som vistades i Sverige.
Sektion II vid Försvarsstaben var den avdelning som ansvarade för den militära säkerhetstjänsten i landet. Enligt rapporten existerade ett mycket aktivt samarbete mellan säkerhetspolisen och den militära säkerhetstjänsten. Den militära säkerhetstjänsten var beroende av den civila polisen, då det gällde att ansvara för och utföra personalkontroll av militär personal. Ingen formell organisation fanns för koordinering av säkerhetsfrågor mellan olika departement. Även om inget formellt samarbete ägde rum, fortsatte rapporten, kunde man tala om ett gränsöverskridande samarbete mellan de olika departementens säkerhetsorganisationer. Den amerikanska gruppen fick veta att regeringsorganisationen var liten och därför fanns ett utvecklat informellt samarbete. Regelbundna möten hölls mellan säkerhetsansvariga vid de olika departementen. När det gällde arbetet med sekretessbelagd information vid försvarsindustrin var det försvarsdepartementet som var ansvarigt. Civilförsvaret skötte säkerhetsaspekterna i den icke försvarsinriktade industrin.
Under punkten ”IV. PHYSICAL SECURITY” redogjordes för hur det yttre säkerhetsskyddet var reglerat. Den svenska klassifikationen av sekretess jämfördes med den amerikanska och de två systemen hade, trots olika etiketter, en snarlik uppbyggnad, enligt rapporten.
Reglementena för överlämnande, distribution och förvaring samt förstörelse av hemligstämplade dokument gicks igenom. Slutligen behandlades ”Building Security”. Det rörde sig om hur säkerhetsvakter arbetade, alarmsystem fungerade, vilka typer av byggnader som utrustats med skyddsstängsel etc. Gruppen kunde konstatera att:
The foregoing descriptions of security procedures and practices apply equally to government and industry.
82
82
Ibid.
Det amerikanska spåret SOU 2002:95
164
Personalkontrollen sammanfattades under punkt V (”PERSON-NEL SECURITY”). Varje departement ansvarade självt för godkännandet av personal som skulle arbeta med sekretessbelagd information. Alla departement fick hjälp av säkerhetspolisen för att få den nödvändiga informationen för att kunna ge tillstånd för arbete med skyddsklassad verksamhet i statliga myndigheter och i de industrier där sekretessbelagd verksamhet ägde rum. Därefter redogjordes för rutinerna vid personalkontroll, där rapporten konstaterade att en fullständig kontroll för tjänst med kvalificerat hemlig information kunde jämföras med en amerikansk kontroll för arbeten under beteckningen ”top secret”:
A full investigation may be compared, in general to a U.S. full field investigation.83
När väl säkerhetspolisen överlämnat informationen till departementen, påbörjades en utvärdering av denna. När det gällde militär personal och anställda vid försvarsindustrin var det Fst/In som utvärderade de från säkerhetspolisen mottagna uppgifterna. Personalkontrollens bedömningsgrund bestod av flera kriterier, exempelvis kriminellt förflutet, homosexualitet, alkoholism, medlemskap i möjlig landsförrädisk organisation (framförallt det svenska kommunistpartiet) och äktenskap med utländsk medborgare.
Under rubriken ”Designations and Disposition of Security Risks”, rapporterade expertgruppen att de personer vilka ansågs vara säkerhetsrisker nekades att få de sökta tjänsterna utan att orsakerna angavs för de drabbade. Därefter lämnades följande mycket intressanta upplysning rörande hur den svenska fackföreningsrörelsen samarbetade med regeringen i syfte att stoppa säkerhetsrisker på arbetsplatserna:
Swedish officials said that in the industrial area the labor unions bear the brunt of complaints on refusals of security risks. It was stated that labor union leaders cooperate with the government in this matter. The Defense Ministry has told the labor leaders that the communists are not eligible for classified work, although this disqualification is not made public.84
83 Ibid. 84
Ibid.
SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
165
Vad som sägs i detta citat är att fackföreningarna samarbetade med regeringen i syfte att förhindra att kommunistiska arbetare fick tjänster som ansågs ha betydelse för rikets säkerhet. I direkt anslutning till detta påstådda samarbete meddelades att fackföreningarna även hjälpte till att få bort säkerhetsrisker som redan var anställda:
No Swedish employee can be dismissed without cause and without due form. However, administrative transfers can be made, and Swedish officials state that this method is used to remove security risks from sensitive jobs. Labour union leaders are said to understand the necessity for such transfers.85
Vad som förklarades här var alltså dels att svenska arbetare genom sina kollektivavtal var skyddade mot godtyckligt avskedande, dels att omflyttningar ändå kunde ske och att de fackliga ledarna var införstådda med detta. De amerikanska gästerna har fått en inblick i det industriskyddssystem som inom ramen för personalkontrollen successivt växt fram efter 1945.
Det sista området som rapporten behandlade var det svenska industriskyddet. Rapporten hävdade att det ytterst var försvarsdepartementet som ansvarade för att säkerheten efterlevdes i de företag som i någon mening var involverade i hanteringen av statligt sekretessbelagd information. Varje vapenslag kontrollerade att säkerheten efterlevdes i de företag som anlitats. Leverantörer och underleverantörer förpliktade sig att efterleva sekretessreglerna. Ett säkerhetsavtal ingick i varje kontrakt:
When a firm is being considered for classified contract, the firm´s officials are cleared for contract talks. If a contract is let, the firm appoints an official who will be responsible for security of information. Names of all employees who are to have access to classified information are then sent to the cognizant military service which forwards the names to the State Police for investigation. Clearances are determined by the military service.86
S-DMICC-rapporten landade i följande slutsatser då det gällde värderingen av det svenska säkerhetstjänstsystemet:
85 Ibid. 86
”An Evaluation of the Security System of Sweden”, RG 59, Lot File 67 D 75, Box 1. Records Relating Swedish Affairs 1958-1964. Bureau of European Affairs Country Director to Scandinavia and Finland (EUR/SCAN), NA.
Det amerikanska spåret SOU 2002:95
166
The Swedish government is acutely alert to the threat of espionage. Physical security arrangements in Sweden, although differing from U.S. systems, are considered highly developed and are exellent by U.S. standards. Personnel security practices in Sweden are considered to be adequate and effectively applied. Industrial security in Sweden is adequate for the protection of all classified information.87
Dessa slutsatser ledde till följande sammanfattande bedömning:
The over-all security system of the Swedish Government and industry is considered competent to protect whatever information the United States may deem appropriate for release to that country.88
Den viktiga frågan att besvara är nu: Stämmer den bild som representanterna för de svenska säkerhetstjänsterna målade upp för den amerikanska expertgruppen? Att både den civila och den militära säkerhetstjänsten hade genomgått stora förändringar under 1950talet är helt klart. De spionaffärer som skakat om landet hade lett till att de s.k. spionlagarna drivits igenom i riksdagen. Både ”den särskilda polisverksamheten” och den militära säkerhetstjänsten hade tillförts ytterligare anslag för att genomföra de behövliga förändringarna i takt med den upplevda allt mer tilltagande hotbilden. En särskild industriskyddskommission tillsattes även 1957 mot bakgrund bl.a. av att en ingenjör vid LM Ericsson Anatole Ericsson, föregående år gripits för spionage för Sovjetunionens räkning.89
Men hade alla de åtgärder som beskrivs i S-DMICC:s rapport verkligen vidtagits? Att avsikten var att det svenska säkerhetstjänstssystemet skulle fungera som det presenterades i maj 1958 är nog riktigt, men hade alla igångsatta reformer lett till dessa resultat i praktisk mening? Vad som talar emot detta är ett par omständigheter som måste beröras. För det första är det, som sagt, tveksamt om personalkontrollen verkligen fungerade på det sätt som det beskrevs i presentationen för S-DMICC. Exempelvis företogs inte fältundersökningar
87 Ibid. 88
Ibid.
89
Se Eliasson, Ulf, Politisk övervakning och personalkontroll 1945-1969. Säkerhetspolisens
medverkan i den politiska personalkontrollen, SOU 2002:88.
SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
167
fullt ut enligt de principer som den amerikanska rapporten beskrev.90 Den andra omständigheten rör industriskyddet. Fungerade det verkligen på det sätt som framgår av S-DMICC:s rapport? Industriskyddskommissionen hade tillsatts 1957 och ett delbetänkande kom redan den 31 augusti 1957.91 Två delbetänkanden var klara först efter det att S-DMICC:s besök hade ägt rum, nämligen den 27 maj 1958. Visserligen utesluter inte detta att förbättringar redan hade ägt rum och då möjligen i synnerhet vid de försvarsindustrier som var av intresse för USA. Men hade det verkligen skett vid alla försvarsanläggningar och företag som i någon mening skulle hantera amerikansk hemlig information? Det är tveksamt.
Det finns ytterligare en omständighet som möjligen talar emot att det svenska säkerhetstjänstsystemet fungerade på det sätt som S-DMICC:s rapport beskrev. Under punkt III, ”NATIONAL ORGANIZATIONS FOR SECURITY” angavs att ett mycket aktivt samarbete ägde rum mellan den civila och militära säkerhetstjänsten. Men rimmade inte denna uppgift illa med hur de aktörer som representerade ”den särskilda polisverksamheten” och den militära säkerhetstjänsten själva såg på det dåtida samarbetet. Samma dag som S-DMICC:s besök i Sverige inleddes den 5 maj 1958 färdigställde chefen för Fst/In, Filip Grudemark, en promemoria över tänkbara samarbetsformer mellan den militära säkerhetstjänsten och den civila polisen. Promemorian lämnades till cheferna Thulin, Åke Hasselrot och Andermark vid den särskilda polisverksamheten. Grudemark hävdade i promemorian att det lätt kunde uppstå definitionsproblem ute på fältet. Exempelvis började ofta ett sabotage i den civila sektorn men det yttersta syftet var att skada det svenska försvaret. Vem skulle då agera – den militära säkerhetstjänsten eller polisens särskilda verksamhet? Inrikesavdelningens chef föreslog att syftet med en aktion borde definiera vem som skulle agera:
Avgörande för en företeelses hänförande till den militära säkerhetstjänstens informationsområde bör sålunda vara det mål som riktar sig mot eller det syfte, som ligger bakom. Självfallet kommer gränsfall uppstå, där bägge parters - den militära och den civila sektorns - intressen äro berörda. I sådana fall uppstår frågan om fallet skall tas upp som ett gemensamt arbete eller
90
Ibid.
91
”PM ang ordnande av sekretesskydd vid vissa industrier m.m.”, 31 augusti 1957, uppgiften är hämtad från Ulf Eliassons Politisk övervakning och personalkontroll 1945-1969. Säkerhets-
polisens medverkan i den politiska personalkontrollen, SOU 2002:88.
Det amerikanska spåret SOU 2002:95
168
om det kan delas upp och sålunda bearbetas eller lösas delvis av de olika parterna. Lösningen i sådana fall torde helt enkelt ligga i ett långt drivet samarbete och gemensam utvärdering av arbetsmaterial för det slutgiltiga resultatet.92
Påpekandet kan verka trivialt. Ute på fältet uppstår, om inte alltid så väldigt ofta, intressekollisioner, eftersom problemet många gånger består i att avgöra vad ett sabotages egentliga syfte är. Det intressanta med promemorian är de förslag som Grudemark presenterade för hur samarbetet kunde förbättras. Först följde en lista på vad den militära säkerhetstjänstens mål borde vara när det gällde att förhindra skadlig verksamhet riktad mot det svenska försvaret. Därefter konstaterade Grudemark att inrikesavdelningen inte hade tillräckliga resurser för att själv att klara den uppgiften. Av den anledningen borde inrikesavdelningen få upplysningar och hjälp av statspolisen för att kunna göra relevanta utvärderingar:
Inför dessa problem har det synts önskvärt, att från inrikesavdelningens sida något klarlägga i vilken utsträckning från statspolisen eller andra håll lämnade uppgifter eller informationer kan tjäna syftet att göra inrikesavdelningens eller rättare den militära säkerhetstjänsten effektivare i sitt arbete.93
Det var främst hjälp med följande upplysningar Grudemark var intresserad av:
Personuppgifter Upplysningar om använda metoder Upplysningar om utnyttjad materiel Upplysningar om bedriven verksamhet.94
Mot ovanstående bakgrund kan man fråga sig om den bild som målades upp för den amerikanska expertgruppen av ett aktivt samarbete mellan den militära säkerhetstjänsten och statspolisen verkligen stämde. Ett aktivt och effektivt samarbete mellan den militära säkerhetstjänsten och statspolisen var en förutsättning för att den beskrivna personalkontrollen skulle kunna göras i försvaret, i försvarsindustrin och överhuvudtaget i de civila sektorer som var in-
92 ”5/5 1958 Avdelningschefen” ”PM angående önskvärda uppgifter (informationer) för
Fst/In”, HK 18 1960, Säkerhetspolisens arkiv (SPA). Avskrift gjord av Ulf Eliasson 26/9 2000.
93
Ibid.
94
Ibid.
SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
169
volverade i den svenska försvarsplaneringen. Samarbetet mellan den militära säkerhetstjänsten och statspolisen fungerade i allmänhet väl i avseende på personalkontrollen under denna tid. Det fanns väl utarbetade rutiner för hur detta samarbete skulle gå till. Vad konflikten handlade om var att Grudemark ville ha uppgifter från statspolisen som rörde spaningsverksamheten vid sidan av det rena personalkontrollarbetet. Avsikten var att utveckla den militära säkerhetstjänstens metoder för att få fram uppgifter för en effektivare säkerhetstjänst. Revirstriden kom att fortsätta ytterligare några år. Olika försök till att formalisera ett samarbetsavtal gjordes utan några större framgångar. Till slut kom de båda parterna fram till att ett förtroendefullt, icke formaliserat samarbete var den enda framkomliga vägen.95
Två andra omständigheter talar möjligen för att det svenska säkerhetssystemet inte fungerade som det utmålades för den amerikanska expertgruppen. Under sommaren 1958 utarbetade Fst/In under ledning av Filip Grudemark och försvarsstabschefen Curt Göransson en promemoria, vilken kunde användas för såväl utbildning i som kontroll av säkerhetstjänstens bedrivande. I promemorian behandlades diverse säkerhetsåtgärder som exempelvis tystnadsplikten, rutiner vid arbetet med hemliga handlingar, nycklars förvarande och order rörande sekretessföreskrifter. Dessutom handlade en punkt om utbildning och sekretesskontroll och vissa om instruktioner för säkerhetsmän.96 I början av januari 1959 genomfördes kontroller av säkerhetstjänstens effektivitet. Birger Elmér och Filip Grudemark medverkade i de olika kontrollerna.97 Det kan i och för sig invändas att rutinkontroller och överhuvudtaget förändringar av verksamheten är ett naturligt inslag i säkerhetstjänsternas utvecklingsarbete. Det är nog riktigt, men det är svårt att föreställa sig att alla dessa händelser inte hade med det amerikanska expertbesöket att göra.
95
”Pm med anledning av vid sammanträde den 14/1 1959 upptagna frågor angående samverkan ifråga om underrättelseverksamheten mellan försvarsstaben och den särskilda polisverksamheten för hindrande och uppdagande av spioneri m m ”; ”Protokoll vid sammanträde hos statspolisintendenten Thulin med representanter för försvarsstaben inrikesavdelning ang vissa ”konkurrensfrågor” den 26/1 1959; ”Protokoll, hållet vid sammanträde hos statspolisintendenten med representanter för försvarsstabens inrikesavdelning den 11 juni 1959”. Närvarande: Thulin, Grudemark, Berendt, Elmér, Hasselrot, Andermark och Danielsson.”; Från Åke Hasselrot till Andermark, ”Pm ang disposition över förslag till samarbetsavtal med Fst/In p g a det samråd som hittills hållits”; Från G Thulin till C H Henning; 22/1; 1960 Från Henning till Thulin, 23/6 1961, HK 18, Säpo:s arkiv.
96
”Security Clearance”, av C Göransson och F Grudemark, Ö III, vol 18, 6:001/2 (836), MUST:s arkiv (Ma).
97
”Rapport över kontroll av säkerhetstjänsten på Hd 9/1 1959, Ö III, vol 103, 300:50, Ma.
Det amerikanska spåret SOU 2002:95
170
Med ledning av de genomgångna dokumenten måste en slutsats bli att en koppling fanns mellan S-DMICC:s besök i Sverige och de vidtagna åtgärderna för att förbättra det svenska kontroll- och övervakningssystemet.
Varför skulle de svenska säkerhetstjänsterna överdriva sin effektivitet? En uppenbar anledning var att Sverige var i skriande behov av att få tillgång till hemlig teknisk information för att få fram effektivare krigsmateriel. Av den anledningen måste svenskarna övertyga de amerikanska experterna om att det svenska kontroll- och övervakningssystemet var effektivt. En annan anledning kan ha att göra med de svenska säkerhetstjänsternas professionella prestige i förhållande till supermakten USA. Det ansågs viktigt att uppvisa att även det lilla landet Sverige hade effektiva säkerhetstjänster.
Om nu det presenterade säkerhetssystemet inte fungerade fullt ut i praktiken i maj 1958, kan det tänkas att de svenska säkerhetstjänsterna var öppna för att utforma de olika delarna inom ramen för kontroll- och övervakningsverksamheten för att tillfredsställa amerikanska krav. Vi vet också att säkerhetskraven inte var en helt ny fråga för de svenska aktörerna. Från mitten av 1950-talet berördes säkerhetsaspekterna i de samtal som fördes mellan svenska och amerikanska militärer. Vi vet också att dessa samtal fördes genom de bägge ländernas underrättelsetjänster fram till 1957.
Chefen för T-kontoret, Thede Palm, och chefen för Försvarsstabens sektion II, Holger Henning, träffade amerikanska militärer och representanter för underrättelsetjänsten vid flera tillfällen. Det är fullt möjligt, eller t o m rimligt, att anta att säkerhetsaspekterna avhandlades vid dessa möten. Men några empiriska belägg har inte påträffats. Dessutom företogs svenska studier av de amerikanska säkerhetssystemen före 1958. Förrådskommittén, vilken studerade frågor rörande personalkontroll, sekretesskydd, förvaring av hemliga handlingar och industriskydd, gjorde exempelvis en studieresa i USA under 1950-talet. I två bilagor från 1956 förvarade i MUST:s arkiv står det att läsa att förrådskommittén hade genomfört egna undersökningar på plats i Förenta staterna där man samlat på sig reglementen, handböcker och överhuvudtaget litteratur om det amerikanska industriskyddet.98Att förrådskommittén lärde sig mycket om hur det amerikanska säkerhetssystemet var uppbyggt är självklart, men om dessa erfa-
98 Bilaga 1, ”Vissa synpunkter på USA:s inre säkerhet mot spionage, sabotage osv”; Bilaga 2,
”Personalkontroll, sekretessgrader, handhavande och förvaring av hemliga handlingar, industriskydd”, F I:3, MUST:s arkiv (Ma). Ulf Eliasson hittade rapporten i MUST:s arkiv.
SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
171
renheter påverkade de svenska säkerhetstjänsternas utformning går inte att besvara inom ramen för denna undersökning.
4.1 Sammanfattning: Perioden 1954-1958
Vid årsskiftet 1953/54 började svenska militärer och diplomater att göra förfrågningar om att få tillgång till mer avancerade vapensystem och hemliga tekniska uppgifter från USA. Efter vissa betänkligheter sade USA sig vara villigt att diskutera de önskemålen med svenska experter. Redan år 1954 fick de involverade svenska tjänstemännen veta att den krigsmateriel och de tekniska uppgifter som man önskade var underkastade sträng sekretess i USA. Om Sverige skulle tillåtas att ta emot vapenutrustning och hemliga tekniska uppgifter av topphemlig karaktär, måste den svenska regeringen kunna garantera att de levererade varorna och informationerna inte hamnade hos tredje makt. De samtal, som fördes mellan de bägge staterna på olika nivåer, samt de undersökningar som den amerikanska administrationen lät göra i frågan fick till konsekvens att en expertgrupp skickades till Sverige i maj 1958 för inspektion av det svenska säkerhetsskyddet. Expertgruppen, State Defense Military Information Control Committee, kom fram till att den svenska säkerhetsnivån då det gällde att skydda hemligstämplade verksamheter var god. Den rapport som gruppen sammanställde ledde till att den amerikanska regeringen sade ja till en ökad export av avancerade vapensystem och hemliga tekniska uppgifter till Sverige.
Frågan är om de svenska säkerhetstjänsterna kunde leva upp till den bild av hur säkerhetsskyddet fungerade som presenterades för S-DMICC. Flera omständigheter talar för att den presentation som gjordes för den amerikanska expertgruppen inte var fullt ut korrekt, ja t.o.m. gav en överdriven bild av systemets effektivitet. Mot den bakgrunden skulle det vara möjligt att det svenska säkerhetssystemet fortfarande var öppet för influenser från amerikansk sida i avseende på hur personalkontrollen och industriskyddet utformades, trots att Grupp B i formell mening hade bildats redan i augusti 1957. Från ansvarigt svenskt håll var man väl medveten om att exempelvis den licenstillverkning, som skulle ske i svensk försvarsindustri med ledning av amerikanska sekretesskyddade ritningar, måste ha ett säkerhetsskydd som godkändes av USA. När Förenta staterna krävde att den svenska regeringen skulle ansvara för detta arrangemang måste det lösas på ett praktiskt fungerande sätt.
Det amerikanska spåret SOU 2002:95
172
5 Förhandlingar inleds (perioden 1959-1962)
Hur skulle säkerhetsfrågorna hanteras i samband med förvärvandet av de amerikanska robotsystemen? Den nya Washingtonambassadören, Gunnar Jarring, skrev i ett brev till chefen för politiska avdelningen, Sverker Åström, att det bästa vore att sekretessbestämmelserna manifesterades i form av en svensk-amerikansk noteväxling. Med det arrangemanget kunde processen gå vidare och de konkreta säkerhetsfrågorna kunde lösas vid kontraktskrivandet.99
När väl den amerikanska regeringen gett sitt medgivande till en vidgad vapenexport, meddelade flygvapenchefen general Torsten Rapp att Sverige var intresserat av robotsystemen Sidewinder, Falcon, Hawk, Bomarc och Tartar. Nu gick det undan. Den 17 februari 1959 avslutades förhandlingarna mellan USA och Sverige beträffande ett avtal om 2000 missiler av märket Sidewinder.100 Att avtalet om en försäljning var klart innebar dock inte att leveransen kunde påbörjas omgående. För det första tog det tid att lösa alla praktiska problem med en leverans. För det andra måste säkerhetsaspekterna regleras. Dessutom hade Sverige efterfrågat andra typer av missiler, inte bara Sidewinder. Under år 1959 kom villkoren för köp av andra missiler att bli föremål för många samtal och ställningstaganden.101
Sammantaget ledde dessa samtal till att Sverige fick köpa de efterfrågade missilerna, men att de slutgiltiga villkoren måste anpassas till vissa specifika säkerhetskrav och andra mer praktiska problem rörande tillverkningen och leveranstider.
En utdragen diskussionsfråga blev vem som skulle förse Sverige med de efterfrågade missilerna – USA eller Nato? Robotköpen innebar en komplex process med flera berörda parter på amerikansk
99 Jarring till Åström, 29 september 1958, HP 24, V I/USA, UDA. 100
Willoughly till Timmons, ”Sale of U. S. Missiles to Sweden”, 758.5612, NA; se även ”News Release”, 17 februari 1959, ”SWEDISH AIR FORCE PURCHASES U.S. NAVY AIR-TO-AIR MISSILES”, HP 24, V I/USA, Neutralitetspolitikkommissionens arkiv, vol 20, Regeringskansliets centralarkiv.
101
State Department till Amembassy, 758.5612/4-2559; ”Sale of U.S. Missiles to Sweden”, 758.56/8-1759; 758.5612/10-2059; Secretary of Defense, ”Sale of U.S. Missiles to Sweden”, 30 September 1959, Rg 59, Lot file 67 D 75, box 1, Bureau of European Affairs Office of Northern European Affairs. Records Relating to Sweden, 1957-75. NA.
SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
173
sida: de tillverkande företagen, Department of Defense, State Department, flera nivåer inom den amerikanska underrättelsetjänsten och de tre vapenslagen.102 Det förekom även svenska önskemål om licenstillverkning av komponenter för robotsystemen i Sverige.103Det gällde i synnerhet Hawk och Sidewinder, men det amerikanska försvarsdepartementet avvisade dessa planer. I samband med att det svenska förslaget om licenstillverkning tillbakavisades gav det amerikanska försvarsdepartementet klartecken till att även robotsystemet Hawk skulle få säljas till Sverige.104
För att säkerhetsavtalen skulle kunna regleras krävdes en regeringsöverenskommelse enligt amerikansk lagstiftning. Jarring meddelade utrikesdepartementet i april 1960 att ingenting hindrade att ett säkerhetsavtal av interrimskaraktär förhandlades fram innan en mer omfattande överenskommelse träffades. Ett sådant förfarande skulle kunna skynda på leveransen av luftvärnsroboten Hawk.105
I maj 1960 diskuterades formerna för ett säkerhetsavtal i mer konkreta ordalag. Den svenska regeringen gick på linjen att det bästa vore att frågan löstes i form av ett tillägg till överenskommelsen från 1952. Dessutom var det viktigt att även USA kunde garantera Sverige säkerhet då svenska komponenter och teknisk information användes i USA.106 Det var ju inte fråga om en enkelriktad trafik av avancerade och hemliga informationer. I ett svenskt förslag till säkerhetsöverenskommelse med USA från september 1959 listades de villkor, som borde gälla i samband med att uppgifter och data rörande J 35 Draken måste överlämnas till amerikanska industrier då en flygsimulator skulle beställas.107
USA krävde dock att ett nytt avtal med mer omfattande säkerhetsbestämmelser skulle träffas. Chefen för det amerikanska flygvapnet, Thomas D White, föreslog i ett brev hur frågan borde hanteras steg för steg. I det första steget föreslogs att ett bilateralt avtal beträffande säkerhetsarrangemangen mellan USA och Sverige skul-
102 Memorandum of Conversation, ”Swedish Request for U.S: Missiles”, 758.5612/10-2059,
NA.
103
Jarring till Herther, 758.56/12-259; Memorandum of Conversation, ”Swedish Request for U.S. Missiles”, RG 59, Lot file 67 D 75, Box 1, Bureau of European Affairs Office of Northern European Affairs. Records Relating to Sweden, 1957-75. NA.
104
Memorandum for the deputy for the mutual security program , ”Request Involving purchase of Military Equipment, Materials or Services Under the Mutual Security Act of 1954, as Amended”, 21 mars 1960, 758.56/7-1660; se även svar till Jarring, 758.56/3-960, NA.
105
”P.M.”, av Lewenhaupt 8 april 1960, HP 21, V I/USA, UDA.
106
Memorandum of Conversation, ”Swedish Suggested Annex to 1952 Agreement on Security Concerning Procurement of Military Equipment”, Från Jarring till State Department, 10 maj 1960, 758.56/5-1060, NA.
107
”Förslag till säkerhetsöverenskommelse med USA beträffande krigsmateriel”, HP 21, V I/USA, september 1959, UDA.
Det amerikanska spåret SOU 2002:95
174
le slutas. Därefter skulle ett avtal rörande tekniskt samarbete förhandlas fram. Slutligen skulle ett avtal ingås mellan tillverkaren (företaget) och den svenska myndighet som ansvarade för köpet.108Torsten Rapp svarade att han accepterade villkoren.109 Svenska utrikesdepartementet var dock inte lika tillmötesgående. I ett brev från Sverker Åström till Jarring uttrycktes både förvåning och olust inför det amerikanska förslaget. Det hade, enligt Åström, tidigare enbart varit tal om att lösa själva säkerhetsaspekterna:
Förslaget om avtalskomplex omfattar ju inte mindre än tre olika överenskommelser: säkerhetsavtalet, överenskommelser om tekniskt samarbete och skydd av patenträttigheter, förutom säkerhetsavtal, jämväl överenskommelser om tekniskt samarbete, respektive om skydd av patenträttigheter m.m.110
Förslaget ansågs inte acceptabelt. Åström menade i linje med tidigare svenska förslag att avtalet borde utformas som en komplettering till 1952 års noteväxling, ”vilket är enligt vår uppfattning ett grundläggande avtal på detta område som inte bör negligeras”.111
Under sommaren och hösten 1960 fortsatte diskussionerna om villkoren för köpen av robotsystemen. Från USA:s sida hade det ansetts viktigt att ett nytt avtal förhandlades fram, eftersom 1952 års överenskommelse inte bedömdes som tillräcklig. Ett nytt avtal skulle reglera följande områden:
1. Any classified equipment, materials, services or information acquired by one Government from the other country will be subject to the same security measures as are applied in respect of similar military equipment, materials, services, or information produced in the receiving country.
2. Classified equipment, information etc. will not be used by the receiving Government for other purposes than those for which such equipment etc. have been acquired or released. Furthermore, the receiving Government will not relinquish title
108 White Papers, ”Release of Guided Missile Information to Sweden”, 17 maj 1960, Library
of Congress, kopia av originalet finns i Neutralitetspolitikkommissionens arkiv, vol 20, Regeringskansliets centralarkiv.
109
”Release of Guided Missile Information to Sweden”, av Colonel Howard L Burris, USAF, White Papers, Library of Congress, kopia av originalet finns i Neutralitetspolitikkommissionens arkiv, vol 20, Regeringskansliets centralarkiv.
110
Åström till Jarring, 5 augusti 1960, HP 21, V I/USA, UDA.
111
Ibid.
SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
175
thereto or possession thereof without the consent of the other Government.
3. Classified equipment, materials, services or information which have been acquired with reference to this agreement may only be transferred on a government to government basis.112
Svenska utrikesdepartementet fick backa. Det amerikanska förslaget om tre avtal inom ramen för en överenskommelse vann. I december 1960 accepterade Sverige de principer som framfördes från amerikanska regeringen.113
UD sammanfattade förhandlingarna i en promemoria från 26 januari 1961. Fem dagar senare undertecknades säkerhetsavtalet. På en punkt vann ändå den svenska hållningen, nämligen att principen om nationell behandling i säkerhetsavseende skulle gälla. Detta innebar att svenska, inte amerikanska, säkerhetsföreskrifter skulle gälla i Sverige och amerikanska i USA.
Från svensk synpunkt var det viktigt att ett avtal kunde träffas snabbt för att möjliggöra de brådskande leveranserna av den efterfrågade mark- och flygplansutrustningen, i synnerhet den utrustning som behövdes för att få Falcon-systemet att fungera.114
Det färdiga avtalet reglerade i stort sett de tre punkter som Torsten Rapp fick som förslag från den amerikanske flygvapenchefen. En särskild tillämpningsöverenskommelse utarbetades för att implementera säkerhetsavtalet från den 30 januari 1961. Grundprincipen var att varje land skulle hantera den mottagna informationen på samma sätt som det nationella säkerhetsskyddet föreskrev. Implementeringsföreskrifterna reglerade inspektioner, handhavande av sekretesskyddat materiel, personalkontroll, kategorisering av hemligstämplat materiel, besök vid anläggningar där sekretessbelagt arbete utfördes, etc.115
I mars 1961 meddelade flygöverdirektör Westergård vid Kungliga Flygförvaltningen utrikesdepartementet att tillstånd för att köpa följande krigsmateriel från USA hade erhållits:
112 Memorandum of Conversation, ”Swedish Comments on United States Draft Notes Re-
lating to Patent Rights, Technical Assistance and Security Arrangements”, 7 oktober 1960, 758.56/10-760, NA.
113
”Negotiation of Agreement with Sweden for Exchange of Classified Information”, RG 59, Lot file 72 D 339, Box 3, Bureau of European Affairs Office of Northern European Affairs. Records Relating to Sweden, 1957-75. NA.
114
”P.M. angående säkerhetsavtalen med U.S. A.”, 26 januari 1961, HP 21, V I/USA, UDA.
115
”Security procedures implementing the General Security Agreement of 30 January 1961 between the Governments of Sweden and United States”, HP 21, V I/USA, UDA.
Det amerikanska spåret SOU 2002:95
176
1. Jaktrobot Sidewinder: 2000 missiler till en kostnad av 9 miljoner dollar.
2. Jaktrobot 327 och 328 (Falcon), till en kostnad av 24 miljoner dollar.
3. Luftvärnsrobot 327 (Hawk): 119 missiler till en kostnad av 22 miljoner dollar. Leverans skulle ske under andra halvan av 1962.
4. Utrustning för J 35 Draken, till en kostnad av 6 miljoner dollar.116
Slutligen undertecknades det omfattande ramavtalet Memorandum of Understanding Concerning Technical Information den 31 augusti 1962. Avtalets parter på den svenska sidan var Kungliga arméförvaltningen, Kungliga marinförvaltningen och Kungliga flygförvaltningen. Motparten på den amerikanska sidan var Department of Defense. Enligt noten förband sig Sverige att vidta ”nödvändiga säkerhetsåtgärder till skydd för sådan utrustning, materiel, tjänster eller upplysningar”.117
Själva överenskommelsen var en offentlig handling men till varje enskilt kontrakt om köp slöts en hemlig bilaga, ett s.k. annex. I varje enskilt annex angavs vad avtalet handlade om och vad för slags krigsmateriel och/eller hemlig teknisk information som skulle levereras och vilken grad av sekretesskydd som skulle gälla. Dessutom angavs i varje enskilt annex de involverade företagen och de ansvariga myndigheterna. Kontakterna mellan de involverade parterna skulle skötas av s.k. ”project officers” och berörda svenska försvarsattachéer.118 Då det gällde sekretessbedömning för varje enskilt köp hade ÖB utarbetat särskilda föreskrifter som skulle följas. Enligt dessa skulle den behöriga projektmyndigheten göra en sekretessbedömning av varje annexförslag. Försvarsdepartementet avgjorde vilka annex som skulle bli föremål för sekretess. ÖB kunde i sin tur utfärda tillstånd för icke sekretessbelagda annex.119
116 ”Inköp av materiel från USA”, 16 mars 1961, HP 21, V I/USA, UDA. 117
Memorandum of Understanding Concerning Technical Information, den 31 augusti 1962. Om noteväxling mellan Sverige och USA, se SÖ 1962:38.
118
”PM gällande bestämmelser angående teknisk information mellan USA och Sverige samt synpunkter på kontrollgruppens (US Military Information Control Committée) besök i Sverige”, av S. Nordlander, Fst/In 15/1 1969, Säpo:s arkiv, HSC 111/65, Säpo:s arkiv.
119
Ibid.
SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
177
5.1 Sammanfattning: Perioden 1959-1962
Under år 1959 blev det helt klart att Sverige skulle få köpa de efterfrågade robotsystemen. I maj 1960 började de amerikanska och svenska ansvariga militärerna och diplomaterna att diskutera hur ett säkerhetsavtal skulle utformas. Från svensk sida framhölls att det bästa vore att detta skedde i form av ett tillägg till 1952 års överenskommelse. Den uppfattningen delades inte av den amerikanska regeringen, vilken hävdade att ett nytt övergripande avtal måste undertecknas med specifika krav då det gällde tre förhållanden:
1. säkerhetsbestämmelser vilka skulle reglera skyddet av leverera-
de tjänster och information;
2. ett avtal om hur teknikutbytet mellan de bägge länderna skulle
hanteras;
3. ett avtal om hur patenträttigheter skulle skyddas inom ramen
för teknikinformationsutbytet.
Sverige fick backa och ett mer övergripande säkerhetsavtal undertecknades den 30 januari 1961. Grundprincipen var att respektive lands säkerhetsföreskrifter och lagar skulle gälla. Den 31 augusti 1962 undertecknades det övergripande avtalet gällande teknikutbytet. Avtalet om patenträttigheter drog ut på tiden och undertecknades först den 4 oktober 1964.120
120 SÖ 1964:68
Det amerikanska spåret SOU 2002:95
178
6 Perioden 1963-1973
År 1965 gjorde S-DMICC ett nytt besök i Sverige för att kontrollera det svenska säkerhetssystemet. Försvarsstabens inrikesavdelning sammanställde en promemoria inför besöket. Av promemorian framgår att de svenska myndigheterna skulle beskriva de förändringar i lagstiftningen och i de berörda bestämmelserna som ägt rum sedan besöket 1958. En annan viktig punkt som presenterades för S-DMICC var de förändringar som skett då det gällde säkerhetstjänstens organisation, i synnerhet rörande ansvarsförhållanden och samordningen mellan de olika säkerhetsorganen. Det gällde i synnerhet infiltrationsskyddet mot bakgrund av de erfarenheter som gjorts med anledning av att Stig Wennerström kunde gripas som spion. Två av föreläsningarna som hölls 1965 finns bevarade som manuskript i Säpo:s arkiv. En föreläsning hade titeln ”National Security organizations in Sweden” och handlar om de omorganisationer som skett inom polisen i och med att polisväsendet förstatligades 1965. I manuskriptet redogörs det för den nya säkerhetspolisens uppbyggnad och dess huvudsakliga uppgifter. Därefter följde en historisk genomgång av säkerhetspolisens utveckling sedan andra världskriget. Det framkom bl.a. att säkerhetspolisen genomgått förbättringar under de senaste åren med anledning av Wennerströmaffären. En viktig reform i den omstruktureringen var att industriskyddsdetaljen flyttades över från försvarsstaben till Säkerhetspolisen inom Rikspolisstyrelsen och fick det nya namnet Industriskyddsgruppen (IG). I manuskriptet ”Basic Security legislation in Sweden” behandlades den svenska lagstiftning som reglerade den nationella säkerheten samt reglementen för säkerhetsarbetet (rutiner för anställning av personal, personkontroll, sekretesskontroll, fysisk skydd etc.). Föreläsningarna var mycket allmänt hållna och innehöll inga uppseendeväckande informationer.121
Nästa kontroll skulle ha ägt rum 1969. En promemoria gjordes för att förbereda S-DMICC:s besök i Sverige (”PM gällande be-
121 ”Besök av expertgrupp från USA 1965 och 1972”, av Fst/In (AC) 15/3 1965, HSC
111/65, Säpo:s arkiv.”PM angående besök av US Military Information Control Committee 6/4-15/4 1965”, HSC 111/65, Säpo:s arkiv.
SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
179
stämmelser angående teknisk information mellan USA och Sverige samt synpunkter på kontrollgruppens US Military Information Control Committee´s besök i Sverige”). Överste Selander vid Fst tog med sig promemorian i samband med ett privat besök i USA. Av promemorian framgick att inga förändringar hade skett sedan besöket 1965. Av den anledningen sköts besöket upp på obestämd tid.
Tre år senare, i oktober 1972, kom dock gruppen på ett fem dagars besök. I en promemoria utarbetad av Fst/Säk togs de punkter upp som borde delges den amerikanska gruppen. Förutom den sedvanliga genomgången av säkerhetstjänsternas organisation och de grundläggande lagarna och föreskrifterna rörande säkerhetsskyddet, skulle även organisationen vid Försvarets materielverk (FMV) presenteras. S-DMICC skulle även besöka svenska försvarsindustrier och militära myndigheter vilka förfogade över hemlig amerikansk information. Vid dessa besök skulle den amerikanska gruppen förevisas hur handlingar och materiel hanterades och förvarades.
122
Ett planeringsschema över föreläsningarna finns bevarat i Säpo:s arkiv och enligt detta program skulle följande ämnen delges S-DMICC:
1. lagstiftning (tryckfrihetsförordningen och sekretesslagen,
brott mot rikets säkerhet med påföljder, skyddslagen samt
bevakningskungörelsen;
2. ansvarsförhållanden för organisationen av säkerhetstjänsten;
3. personbedömning med personalkontroll (Personalkungörel
sens grunder, ÖB:s tillämpningsföreskrifter, skyddsklassindelning, förfaringssätt inom krigsmakten vid personbedömning. Grunder för registrering och utlämnande av personuppgifter);
4. sekretesskydd;
5. tillträdesskydd (tillämpningsföreskrifter, skyddslagar och be- vakningskungörelsen);
6. industriskydd;
7. utbildning och säkerhetstjänst.123
122 ”PM ang utländskt besök”, av Överstelöjtnant B Wallroth, Fst/Säk 1972.09.27, HSC 111/65,
Säpo:s arkiv.
123
”Av Fst och RPS ledda genomgångar i samband med NDCP besök 1972.10.16-1972.10.20”, av Övlt Wallroth, HSC 111/65, Säpo:s arkiv.
Det amerikanska spåret SOU 2002:95
180
Manuskript till ett par av föreläsningarna finns bevarade från besöket. De är, liksom de refererade föreläsningarna från 1965, allmänt hållna.124 En av föreläsningarna, ”NATIONAL SECURITY OR-GANIZATIONS IN SWEDEN” är styckevis identisk med den som hölls med samma titel 1965. Dock finns vissa förändringar, exempelvis redogörs för personalkontrollkungörelsen från 1969. Av föreläsningen framgår det att Sveriges arbetsgivarförening (SAF) hade sin egen säkerhetsorganisation med ett eget kontor för säkerhetsfrågor. Två gånger per år arrangerade SAF konferenser. Säpo brukade delta i dessa konferenser, enligt föreläsningen. I ett anförande med titeln ”Protective security in industry” av Sigge Heyner vid Rikspolisstyrelsen angavs att Industriskyddsgruppen (IG) har inspekterat ca 1500 svenska företag. Av dessa hade ca 1000 utformat sina egna säkerhetsinstruktioner i enlighet med IG:s rekommendationer.125
Vid de tre inspektionsresor som S-DMICC gjorde i Sverige 1958, 1965 och 1972 besöktes nedanstående företag, myndigheter, regementen och försvarsanläggningar:
1958 1965 1972
L M Ericsson X X Bofors X X
Kockums X FFV-CVA, Arboga X X X
FOA
X
Radarskolan, Gbg, F 9
X
F 3
X
Lv 6 X
F 8 X F 12 (Kalmar)
X
SAAB
X
FMV
X
124
”THE SWEDISH POLICE ORGANIZATION”. ”BASIC SECURITY LEGISLA-TION IN SWEDEN” och ”NATIONAL SECURITY ORGANIZATIONS IN SWE-DEN”,”GENERAL REGULATIONS AS TO THE APPLICATION OF THE PROTEC-TIVE ORDINANCE (1970)” ”Security of Information” HSC 111/65, Säpo:s arkiv.
125
Ibid. Deltagare på svensk sida var följande personer: Övlt T Carlius, Fst, Sigge Heyner, RPS, övlt R Westerberg, FMV-F, B Andersson, FMV/Säk, Thunborg, FÖD, Edelman, UD, Övlt Wallroth, Fst, Avd dir I Hägerström, FMV. Bd E Gruvhammar, Flygstaben, major H Molin, Marinförvaltningen. B Ågren, Arméförvaltningen, 1:e akt Sager, Fst/SÄK
SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
181
Av det genomgångna materialet att döma verkar inget uppseendeväckande ha framkommit vid S-DMICC:s kontrollbesök.
Hur påverkades det militärtekniska samarbetet mellan länderna mot bakgrund av den svenska kritiken av USA:s Vietnamkrig? Det finns ingenting i de genomgångna handlingarna som talar för att det militärteknologiska samarbetet påverkades av de frostiga diplomatiska förbindelserna mellan USA och Sverige från slutet av 1960-talet och fram till 1972.126 Exempelvis begav sig generalmajor Carl-Gustav Ståhl vid FMV till Washington på uppdrag av ÖB Stig Synnergren för att diskutera det aktuella läget. Ståhl hade varit arméattaché i Washington under perioden 1966-72 och hade av den anledningen goda kontakter med amerikanska militärer. I Washington träffade han chefen för Joint Staff (vilket motsvarar försvarsstaben i Sverige), George M. Seignious. Ståhl undrade om det nuvarande politiska läget skulle få negativa konsekvenser för det militära samarbetet:
Seignious svarade att han ansåg det nödvändigt att företrädare för försvaret i USA och Sverige höll goda kontakter, även om samarbetet just nu måste ske på en lägre nivå.127
En annan kontakt vid Department of State, Robert A Basil, DIR International Programs, Defence Research and Engineering, Department of Defense ansåg att det tekniska samarbetet borde kunna fortgå normalt även i nuvarande situation:
Däremot ansåg Basil att om Sverige just nu skulle begära att få anskaffa ny materiel av hemlig natur, t. ex för Viggenprogrammet, skulle en sådan framställning icke kunna bifallas. Basil ville dock se detta som en temporär situation och menade att när läget åter förbättrades skulle det icke vara några problem”.128
I en promemoria med titeln ”De aktuella militära kontakterna USA-Sverige” sammanfattades läget. Promemorian var baserad på försvarsledningens erfarenheter, den svenska Washingtonambassadens bedömning samt generalmajor Ståhls analys av det svenskamerikanska teknikutbytet. Enligt denna analys hade visserligen
126 Om de frostiga förbindelserna, se Leifland, Leif, Frostens år- om USA:s diplomatiska ut-
frysning av Sverige. Stockholm 1997.
127
Leifland till Wachtmeister 4 mars 1973, HP 21, V I/USA, UDA.
128
Ibid.
Det amerikanska spåret SOU 2002:95
182
den amerikanska administrationen bestämt att svenska militära besök på hög nivå (vilket innebar överste av 1.a graden och uppåt) måste föregås av ett godkännande av State Department och/eller presidentstaben i Vita huset. Men den praktiska konsekvensen var ändå att samarbetet fortsatte som tidigare:
Några störningar har emellertid ännu icke konstaterats i attachéernas normala förbindelser med vederbörande ”intelligence”-chefer och ”Liaison”-avdelningar, ej heller i fråga om beviljande av besöksansökningar på nivå överste och lägre. 129
Umgängestonen mellan svenska och amerikanska militärer var fortfarande positiv, står det att läsa i promemorian. När det gäller teknikutbytet lär det inte överhuvudtaget ha påverkats negativt: I fråga om det militärtekniska samarbetet så tycks det för närvarande icke ha påverkats.130
Det var sant i sak men samtidigt hade den amerikanska regeringen vidtagit en åtgärd som i förlängningen kunde leda till negativa konsekvenser för Sverige:
Sverige har i fråga om det militära samarbetet tidigare behandlats i huvudsak som NATO-länderna. Så är nu icke längre fallet – vi har skiljts ut från denna grupp. Försämras de politiska förbindelserna ytterligare kan en stegvis fortsatt nedfrysning av de militära förbindelserna aktualiseras. Försvarsavdelningen bedömer det därvid vara möjligt att såväl besöksverksamhet som samarbetsavtal kan komma i den omedelbara farozonen.131
Det finns dock ingenting i dokumenten som pekar på att ett sådant ytterligare steg togs av USA. Självklart var den information som kom från USA oerhört viktig för det svenska försvaret. USA var den överlägset viktigaste exportören av krigsmateriel och teknisk information till Sverige. Av all krigsmateriel som kom från andra länder härstammade över hälften från Förenta staterna. Carl-Gustav Ståhl gjorde en uppskattning i februari 1973 vilken kom fram till att 70 % av informationsutbytet mellan USA och Sverige gick i riktning mot Sverige. Samtidigt var Sverige ”ett av de få län-
129 ”De aktuella kontakterna militära kontakterna USA-Sverige, 6 mars 1973, HP 24 V
1/USA.
130
Ibid.
131
Ibid.
SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
183
der som överhuvudtaget har något att erbjuda supermakten USA på det militärtekniska planet”.132
Även om Sveriges behov av amerikansk militär teknik var stort, får man inte glömma att trots allt gick 30 % av informationsflödet från Sverige till USA. Kanske utgjorde denna omständighet en av anledningarna till att USA inte tog steget mot en hårdare politik. Självklart fanns även andra tänkbara orsaker till denna hållning. En anledning kan ha varit att det låg i amerikanskt intresse att Sverige hade ett starkt försvar med udden vänd mot Sovjetunionen. Mot den bakgrunden var inte USA berett att offra hjälpen till Sverige även om en kritik mot USA:s Vietnamkrig framförts av den svenska regeringen.
132 ”Det militära samarbetet Sverige-USA”, 28 februari 1973, HP 24, V I/USA, UDA.
Det amerikanska spåret SOU 2002:95
184
7 Slutsatser
Det militära tekniksamarbetet mellan Sverige och USA växte fram successivt under perioden 1948-1973. En självklar konfliktaxel mellan de bägge staterna utgjorde Sveriges alliansfria hållning och Förenta staternas krav på svensk uppslutning kring ett västligt försvarssamarbete. Mellan åren 1948 och 1951 var den amerikanska inställningen negativ till att förse det svenska försvaret med utrustning och teknisk hjälp. Först efter det att Sverige tagit steget mot ett fördjupat samarbete med västmakterna tillät USA en ökad export av krigsmateriel. Det var främst den militära samkörningen med Nato och att Sverige deltog i embargopolitiken gentemot kommunistblocket som gjorde USA välvilligt inställt. År 1952 slöts en överenskommelse om krigsmaterielexport mellan de bägge staterna, vilken innebar att Sverige fick tillgång till utrustning och hemlig teknisk information utan att tidsödande prövningar behövde göras från fall till fall. I överenskommelsen förband sig Sverige att inte vidareexportera krigsmateriel och hemlig information av amerikanskt ursprung samt att vidta nödvändiga säkerhetsåtgärder för att den levererade utrustningen inte skulle kunna hamna hos tredje makt. Det var inte fråga om specifika krav utan noteväxlingen var formulerad i en allmänt hållen ton där Sveriges utfästelser utgjorde en generalisering av de förpliktelser enligt amerikansk lagstiftning på krigsmaterielexportområdet.
Några inspektioner och kontroller av det svenska säkerhetsskyddet gjordes inte, vare sig före eller under tiden som överenskommelsen ägde laga kraft och fram till S-DMICC:s besök i Sverige i maj 1958. Det fanns inga större behov av detta eftersom ingen topphemlig utrustning och information levererades till Sverige. Överenskommelsen tillät nämligen inte export av sofistikerad vapenteknologi och topphemlig information. Under perioden 1954-1958 förekom förfrågningar från svensk sida om att få tillgång till mer avancerade vapen. Representanter för den amerikanska regeringen svarade att sådana leveranser krävde en högre grad av säkerhetsgarantier från den svenska regeringens sida. En amerikansk expertgrupp skickades till Sverige i maj 1958 för att undersöka det svenska säkerhetsskyddets effektivitet. Gruppen kom fram till att
SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
185
det svenska säkerhetsskyddet var tillfredställande. Mot den bakgrunden tillät USA:s regering att förhandlingar med Sverige om en vidgad teknikexport kunde påbörjas.
Den viktiga och avgörande frågan att besvara i denna rapport är: Fick de amerikanska kraven på säkerhetsgarantier till konsekvens att Grupp B (föregångaren till IB) bildades? En slutsats är att det inte går att tala om direkta krav från Förenta Staternas sida. Det finns ingenting i de genomgångna dokumenten som tyder på att USA fick utförliga och detaljrika informationer om hur det svenska säkerhetsskyddet var utformat i konkret mening och vilka specifika avdelningar som var ansvariga för varje enskild verksamhet. De svenska säkerhetstjänsterna presenterade en bred genomgång av hur säkerhetsskyddet var utformat och vilka myndigheter som var ansvariga. Från amerikansk horisont var den avgörande frågan om Sverige kunde uppvisa ett effektivt säkerhetsskydd. Hur det svenska säkerhetssystemet skulle vara utformat i detalj, med ansvariga myndigheter och särskilda sektioner för specifika ansvarsområden, var en fråga som överlämnades till de svenska myndigheterna att avgöra.
Mot den bakgrunden kan en amerikansk påverkan enbart betyda en eventuell indirekt sådan, dvs. att de berörda svenska myndigheterna utformade säkerhetstjänsterna mot bakgrund av hur de uppfattade de amerikanska intentionerna.
Det finns vissa omständigheter som möjligen talar för en indirekt påverkan. För det första var involverade svenska militärer och diplomater införstådda med att svenska säkerhetsgarantier var en förutsättning för ett utvidgat tekniksamarbete mellan länderna redan från år 1954. För det andra sköttes frågan om att få tillgång till de avancerade robotsystemen av de bägge ländernas underrättelsetjänster fram till 1957 då Department of State tog över ansvaret på den amerikanska sidan. Exempelvis träffade T-kontorets chef Thede Palm och chefen för försvarsstabens sektion II, Holger Henning, företrädare för USA:s underrättelsetjänst vid ett flertal tillfällen. Det framgår inte av dokumenten om säkerhetsfrågorna diskuterades vid dessa samtal, men det vore märkligt om frågan överhuvudtaget inte togs upp. För det tredje gjorde den s k förrådskommittén en studieresa till USA 1956 för att studera personalkontroll, sekretesskydd, förvaring av hemliga handlingar och industriskydd. Förrådskommittén hade exempelvis tagit med sig ett antal handböcker, reglementen och överhuvudtaget litteratur över det amerikanska industriskyddet. I vilken grad förrådskommittén påverkades av hur industriskyddet var utformat i USA är svårt att av-
Det amerikanska spåret SOU 2002:95
186
göra. Det är rimligt att anta att besöket genererade idéer och influenser, vilka i sin tur kan ha inverkat på industriskyddets utformning i Sverige. Industriskyddskommissionens tre betänkanden blev klara under tiden den 31 augusti 1957 och den 27 maj 1958 och mot den bakgrunden är en sådan påverkan fullt möjlig. För det fjärde verkar inte personalkontrollen ha fungerat fullt ut som den beskrivs i rapporten som färdigställdes av S-DMICC efter besöket i Sverige i maj 1958. För det femte verkade det amerikanska besöket ha lett till flera åtgärder för att förbättra säkerhetsrutinerna inom den militära säkerhetstjänsten. Det amerikanska expertbesöket verkar ha genererat aktivitet för att förbättra säkerhetsskyddet mot bakgrund av vad man utlovat i de presentationer som gjordes i maj 1958.
Sammantaget talar dessa omständigheter för att den bild som presenterades för den amerikanska expertgruppen inte riktigt stämde. En rimlig slutsats är, med ledning av hela det genomgångna materialet, att de svenska säkerhetstjänsterna måste ha påverkats av de amerikanska kraven på säkerhetsgarantier vilka fördes fram från år 1954 och fram till att säkerhetsavtalet slöts i januari 1961. Därmed inte sagt att denna indirekta påverkan resulterade i att Grupp B bildades. Med ledning av de genomgångna dokumenten kan man inte påstå att denna koppling fanns. En möjlig tolkning är att Grupp B:s formella skapande gjordes för att de svenska myndigheterna skulle kunna få till stånd ett effektivare säkerhetssystem, vilket i sin tur var en förutsättning för svensk import av avancerade vapensystem och mottagande av hemliga tekniska uppgifter. Kanske tänkte de involverade svenska aktörerna i dessa banor, men det finns ingenting i de tillgängliga dokumenten vare sig i USA eller Sverige som styrker denna tolkning.
Säkerhetsavtalet mellan USA och Sverige undertecknades den 30 januari 1961 och grundprincipen var att respektive stats säkerhetsföreskrifter och lagar skulle gälla. Den 31 augusti 1962 undertecknades det övergripande avtalet gällande teknikutbytet. Avtalet om patenträttigheter drog ut på tiden och undertecknades först 1964. Den ansvariga myndigheten för att avtalet efterlevdes i USA var Department of Defense och i Sverige Kungliga armé-, flyg- och marinförvaltningarna. Det svensk-amerikanska militärtekniska samarbetet fungerade utan allvarliga störningar fram till 1973 då denna undersökning gör halt. Inte ens den svenska regeringens kritik av USA:s Vietnamkrig verkar ha påverkat detta samarbete negativt.
SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
187
Källor och litteratur
Otryckta källor:
Försvarets materielförvaltning (FMV), Stockholm
”SMF Diarium över ankomna och avgångna hemliga skrivelser av synnerlig betydelse 16/9 1941 – 25/10 1964”
Försvarsdepartementet, Stockholm
Diarium, Kvalificerat hemliga arkivet
Militära underrättelsetjänstens arkiv (MUST), Stockholm
Ö III 1955-1961 Ö IV 1961-1972 F III, vol 1-3
Riksarkivet, Stockholm
Försvarsdepartementets arkiv
Försvarsdepartementets hemliga handlingar diarium 1956-1962. Föd, hemliga diarium 1958-64 Föd, Kommandoexpeditionen, hemliga arkivet diarier 1961 Föd, Hemliga arkivet, Koncept 1961-1962 Föd, Fsekt, Attachéärenden, 1957-62 Föd, Kommandoexpeditionen, Asekt/Att Attachéärenden 1960, 1961, 1962 Föd, Försvarets kommandoexpedition, Expeditionen, Inkomna handlingar, Serie H 1962, vol 1-VII
Inrikesdepartementets arkiv (Ind)
Hemliga arkivet
Det amerikanska spåret SOU 2002:95
188
Akter i departementschefsärenden, 1958-1964 E II Ind, Hemliga arkivet, Koncept till Kungl. Maj:td beslut 1958-1962 B Ind., Hemliga arkivet, Ingående hemligt diarium 1947-
Regeringskansliets centralarkiv, Stockholm
Neutralitetspolitikkommissionens arkiv
Vol 13-15, 19-21 National Archives 1947-09-22 – 1969–09-17
Krigsarkivet, Stockholm
Curt Göranssons arkiv
Tjänsteanteckningar
C-E Almgrens arkiv
DagsPM
Richard Åkermans arkiv
Säkerhetspolisens arkiv, Stockholm
HK 18/60 HSC 111/65
Utrikesdepartementets arkiv, Stockholm
H 114 Ea Diplomatiska framställningar, underhandlingar och avtal som rör handel och sjöfart. Östeuropa i allmänhet. 1956-62.
SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
189
HP 24 V I/USA Tillstånd till in- och utförsel av vapen, ammunition och krigsmateriel. 1950-1973.
Säkerhetstjänstkommissionen
Anteckningar från samtal och förhör
Ingemar Engman den 12 januari 2000. Stig Synnergren den 27 januari 2000. Anders Thunborg den 5 juni 2000.
Stiftelsen för ekonomisk historisk forskning inom bank och företagande, Stockholm (även kallat Wallenbergarkivet)
Karl-Arvid Norlins arkiv Marcus Wallenbergs arkiv
United States National Archives and Records Administration, Washington DC (NA)
RG 59 General Records of the Department of State
Central Decimal File 1950-1963 Subject-Numeric File 1963-1973 Lot Files/Office Files
RG 84 Records of the Foreign Service Posts of the Department of State, Sweden Stockholm Embassy
Classified General Records 1953-1963
RG 218 Records of Joint Chiefs of Staff
RG 263 Records of Central Intelligence Agency
Det amerikanska spåret SOU 2002:95
190
- Raymond Murphy Papers on International Communism, Sweden file - CIA Office of Research and Estimates Reports
RG 273 Records of National Security Council (NSC)
RG 330 Records of the Secretary of Defense
RG 341 Records of the Secretary of the Air Force
Library of Congress, Washington, DC
Manuscript Division
Nathan Twining Papers Thomas D White Papers
Litteratur
Agrell, Wilhelm, Fred och fruktan. Sveriges säkerhetspolitiska historia 1918-2000. Lund 2000.
Adler-Karlsson, Gunnar, Western Economic Warfare 1947-1967. Stockholm 1968.
Eliasson, Ulf, Politisk övervakning och personalkontroll 1945-1969.
Säkerhetspolisens medverkan i den politiska personalkontrollen, SOU 2002:88.
Førland, Tor Egil, Cold Economic Warfare: The Creation and Prime of CoCom, 1948-1954. Oslo 1991.
Jonter, Thomas, Sverige, USA och kärnenergin. Framväxten av en svensk kärnämneskontroll 1945-1995. SKI Rapport 99:21;
- Försvarets forskningsanstalt och planerna på svenska kärnvapen. SKI Rapport 01:5. se
- Kärnvapenforskning i Sverige. Samarbetet mellan civil och militär forskning, 1947-1972. SKI Rapport 02:19.
SOU 2002:95 Det amerikanska spåret
191
Leifland, Leif, Frostens år- om USA:s diplomatiska utfrysning av
Sverige. Stockholm 1997.
Mastanduno, M, ”Trade as a Strategic Weapon: American and Alliance Export Control Policy in the Early Postwar Period”. Ingår i Ikenberry, D, Lake, D och Mastanduno, M, The State and American
Foreign Economic Policy. Itacha, NY: Cornell University Press.
Kanger, Thomas & Gummesson, Jonas, Kommunistjägarna. Stockholm 1990.
Karlsson, Birgit, ”Sveriges relationer till Östeuropa 1945-1950”. Ingår i Silva/Jonter (Red), Sverige inför en ny världsordning, 1945-1950. Formativa år för svensk utrikespolitik? Utrikespolitiska institutet 1995.
Kokk, Enn, Vitbok. Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen. Stockholm 2001.
Mörth, Ulrika & Sundelius, Bengt, Interdependens, konflikt och säkerhetspolitik. Sverige och den amerikanska teknikexportkontrollen. Stockholm 1998.
Om kriget kommit…Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949-1969 . SOU 1994:11. Stockholm 1994
Palm, Thede, Några studier till T-kontorets historia. Stockholm 1999.
Sevon, Cay, Visionen om Europa. Svensk neutralitet och europeisk återuppbyggnad 1945-1948. Helsingfors 1995.
Silva, Charles, Keep them Strong, Keep them Friendly. Swedish-
American Relations and the Pax Americana, 1948-1952. Stockholm 1999.
Sveriges överenskommelser med främmande makter. Utgiven av Utrikesdepartementet Sthlm 1954, 1962. (SÖ)
Åström, Sverker, Ögonblick. Från ett halvsekel i UD:s tjänst. Stockholm 1992.
Sjukhusaffären i Göteborg 1975 SOU 2002:95
202
qvist. Man beslöt sig för att informera klubbledningarna och avvakta med vidare åtgärder.
I sin rapport hade Lindqvist, angående det påstådda sabotaget, skrivit att ”felet har senare visat sig bero på att ett stickhål fanns i en gummibälg. Teknikerna finner detta högst märkligt. Sabotage kan inte uteslutas.” Det fanns dock en annan sanning om ”sabotaget”. Erik Thalén hade berättat om detta vid mötet i november 1974 då också Axel Eriksson och Leif Andersson deltog. Thalén berättade då om ett strömavbrott som inträffat i slutet av augusti 1974. Vid tillfället skulle egentligen ett reservaggregat ha trätt i funktion. Så skedde dock inte och Thalén menade att detta berodde på ett hål som någon stuckit i den gummibälg som reglerade påslaget. Elfirman som undersökte strömavbrottet nämner i sin rapport dock inget om någon gummibälg med hål på, än mindre något sabotage. Anledningen till att reservaggregatet inte slog till var enligt firman att ett relä drabbats av oxidation. Thalén var väl förtrogen med elfirmans rapport eftersom han själv förvarade den i sin skrivbordslåda. Enligt Sjölenius kände han i mars 1975 inte till elfirmans utredning. Lindqvists rapport och påståendena om ”sabotaget” är uppenbara falsarier. Avsikten framgår av bl.a. JO:s utredning:
Sjölenius har konsekvent skyddat säkerhetspolisen. Han kan därför ha sagt till ”facket” att Lindqvist anställdes för utredning om sabotagehändelser.
2.5 Lindqvists första uppdrag för säkerhetspolisen
Som nämnts hade Jan Lindqvist vid besöket på säkerhetssektionen fått en lista med 13 namn på personer anställda någonstans inom sjukvårdsförvaltningen. Lindqvist skulle nu ta närmare reda på deras arbetsplatser. Omständigheterna kring detta detektivarbete visar hur problematiska följderna kan bli om säkerhetspolisen lämnar ut uppgifter till en kontaktman. Lindqvist talade först med Sjölenius om hur han skulle gå till väga för att få fram uppgifterna. Sjölenius hänvisade till personalchefen Lars-Olof Larsson. Enligt denne kom Lindqvist vid något tillfälle in med ”en lista med ett 10-tal namn på anställda inom sjukvårdsförvaltningen”. Lindqvist ville veta var inom förvaltningen de arbetade. Larsson hjälpte honom med detta. Lindqvist fick dock hjälp av fler personer. En av dessa, sjukhusintendenten på Sahlgrenska sjukhuset Roland Lundberg,
SOU 2002:95 Sjukhusaffären i Göteborg 1975
203
nämnde att Lindqvist sent en kväll i mars 1975 ringde och uppgav att han hade en lista med 6-10 namn på. Han behövde nu hjälp att få reda på var personerna arbetade. Lundberg gav i uppgift till en av sina assistenter att skaffa fram uppgifterna som Lindqvist erhöll någon dag därefter. Ytterligare en person, den t.f. säkerhetschefen vid förvaltningen Bertil Hermansson, såg listan.
2.6 Tjörn-ärendet
4
I samband med att den s.k. sjukhusspionen avslöjades i oktober 1975 motiverade man från offentligt håll Lindqvists verksamhet med att denne skulle bistå säkerhetspolisen med uppgifter om personal vid sjukvårdsförvaltningen som ”haft och har kontakter med vissa internationellt verkande terrororganisationer”. Tretton år senare kunde Expressen avslöja att det bl.a. handlade om kontakter med den internationellt kände terroristen Carlos. Det är främst den första utredningen om sjukhusaffären, gjord av Hans Holmér och Ebbe Carlsson i slutet av oktober 1975, som torgför terroristkopplingarna och Carlos-spåret.
Av säkerhetspolisens egna handlingar framgår att Centrallasarettet i Karlskrona den 26 juli 1975 erhöll en försändelse innehållande ett antal brev från läkarstationen Lilldal på Tjörn. Några dagar senare kontaktade ”en förtrolig kontaktman” vid lasarettet en polis i Karlskrona. Någon vecka senare hade säkerhetssektionen i Karlskrona gjort en undersökning rörande försändelsen. I skrivelse till säkerhetspolisen i Göteborg redogjorde man för denna. Man anger att breven med största sannolikhet skrivits och sänts till Lilldal av en läkare vid Centrallasarettet i Karlskrona. Av brevens innehåll framgick, menar man, ”att [X] i Göteborg har kamrater och kontakter som har vissa anknytningar med extremistiska ytterlighetsgrupper”. Från säkerhetspolisen i Stockholm hade man också fått ”knapphändiga uppgifter” enligt vilka [X:s] namn skulle figurera bland anteckningar som anträffats i samband med undersökningar i Paris rörande den s.k. Carlos-affären.
Avslutningsvis bifogade säkerhetspolisen i Karlskrona kopior av innehållet i försändelsen ”för kännedom och eventuell undersökning”. Enligt noteringar på en handling, upprättad inom säkerhetspolisen i Göteborg, begärde en säkerhetspolis i Stockholm att om
4 I SÄPO:s arkiv finns ett antal handlingar inlämnade från säkerhetssektionen i Göteborg. Här finns en hel del handlingar rörande KFML(r) och i volym 15:4/6A, volym 30, finns uppgifter som rör sjukhusaffären.
Sjukhusaffären i Göteborg 1975 SOU 2002:95
204
möjligt få reda på för vem försändelsen till läkarstationen i Lilldal varit avsedd. Säkerhetspolisen i Göteborg konstaterade att den lämpligaste personen att tala med var en intendent vid landstinget i Kungälv. Av noteringarna framgår också att säkerhetspolisen den 25 augusti varit i kontakt med Jan Lindqvists ”handledare” Bengt Sjölenius som skulle återkomma. Någon har också noterat ett telefonnummer och skrivit ”Sjölenius - Lindqvist” i anslutning till detta.
Den 9 september 1975 sammanställde Jan Lindqvist ”en lista på de läkare som tjänstgjorde vid läkarstationen på Tjörn under sommaren 1975”. Av listans totalt åtta namn var det uppenbarligen endast ett som väckte säkerhetspolisens intresse; en kvinna som tjänstgjorde på Tjörn under hela sommaren 1975.
I mitten av augusti 1975 samtalade en av de fackliga företrädarna, Hans Falklind, med Erik Thalén. Falklind hade frågat Thalén om Jan Lindqvist hade något att göra med de problem som KFML(r) skapade. Thalén bekräftade då detta. Därefter gav Thalén Falklind en bakgrund till varför det var viktigt att hålla reda på kommunister inte minst om de varit på utbildning utomlands. Thalén menade att ”det nästlat sig in personer med dolda syften i sjukvårdsförvaltningen”. Man hade dock inte kunnat klarlägga om någon av dem var medlem i någon organisation och ”(d)et är därför Jan Lindqvist är här. Så fort något händer skall han fungera som polisens kontaktman och förmedla hjälp via rätt intendent.”
2.7 Mitt upp i alltihop - Leif Andersson träffar IB-folk
Under två veckor i slutet av augusti och början av september 1975 var Leif Andersson, tillsammans med två partikamrater från Göteborg, Göran Johansson och Sören Mannheimer, i allra största hemlighet inkallad till militär repetitionsövning. Förhållandena var dock lite annorlunda än i vanliga fall. Övningen leddes av Birger Elmér, tidigare chef för Sveriges hemliga militära underrättelsetjänst, IB. Vid sin sida hade han Ingvar Paues som under tio års tid arbetade under Elmér med kartläggning och registrering av bl.a. svenska kommunister. Både Elmér och Paues hade i maj 1973 avslöjats i mängder av tidningar som ”spioner” efter att FiB/Kulturfront i flera artiklar kartlagt IB. Vid övningen, som mer hade karaktären av en två veckor lång kurs, diskuterades bl.a. hur motståndsrörelser verkade i olika länder under andra världskriget. Därutöver diskuterade man den verksamhet som den s.k. extremvänstern i Göteborg,
SOU 2002:95 Sjukhusaffären i Göteborg 1975
205
främst KFML(r), bedrev. Någon gång under kursdagarna berättade Leif Andersson om ”r-arnas” verksamhet inom bl.a. sjukvårdsförvaltningen. Andersson lämnade vid tillfället över en namnlista till Ingvar Paues. Enligt Andersson skulle namnlistan ursprungligen ha kommit från Axel Eriksson på hösten 1974 men det är mer sannolikt att Andersson fick listan från Jan Lindqvist. Det finns inga uppgifter om ett samband i övrigt mellan kursen och Jan Lindqvist eller sjukvårdsförvaltningen. Kurssällskapet besöktes vid något tillfälle av SAP:s partisekreterare Sten Andersson tillsammans med den nye ordföranden i Göteborgs arbetarekommun Sven Hulterström.5
2.8 Jan Lindqvists sista uppdrag för säkerhetspolisen
Den 15 september 1975 sammanställde Jan Lindqvists kontaktman vid säkerhetspolisen ännu en lista över personer som Lindqvist skulle undersöka. Septemberlistan utgörs totalt av 29 namn. Noteringar på ett exemplar av handlingen (som återfunnits i SÄPO:s arkiv) gör gällande att 20 namn förts upp av säkerhetspolisen - ”övriga namn är antecknade av Jan Lindquist, kontaktman vid Sjukvårdsförvaltningen”. Av dessa hade sju redan förekommit på marslistan vilket visar att Lindqvist sparat namnuppgifterna från denna. Om de två övriga namnen har Lindqvist berättat att han själv lade till dessa. Namnen hade han fått av en partikamrat som han stött ihop med av en händelse. Lindqvist hade då frågat ”hur det stod till politiskt inom sjukvården”, och mannen hade sagt att det förekom vissa problem med ”r-are” och nämnde de två namn som Lindqvist sedan lade till på listan. Enligt Lindqvists kontaktman inom säkerhetspolisen antecknade dock Lindqvist dessa namn i onödan; de båda var redan föremål för säkerhetspolisens uppmärksamhet”.
2.9 Spelet är förlorat
I mitten av oktober, endast några dagar innan Lindqvist avslöjades i massmedia, ville Erik Thalén ha hjälp av den facklige företrädaren Dan Svensson i ett anställningsärende. Svensson svarade att han kanske kunde hjälpa till men då ville han som en gentjänst ha reda på sanningen om Jan Lindqvist. Thalén tvekade först men berättade
5 Omständigheterna runt kursen behandlas i Det grå brödraskapet. En berättelse om IB (SOU 2002:92), avsnittet ”Krigs-IB”.
Sjukhusaffären i Göteborg 1975 SOU 2002:95
206
sedan att Leif Andersson ”för länge sedan” ringde och frågade om säkerhetspolisen kunde få kontakta Thalén i en angelägen fråga. Senare hade Thalén fått besök från säkerhetspolisen varvid man diskuterat en läkare som varit på utbildning i öststaterna. Säkerhetspolisen hade frågat om Thalén kunde tänka sig att fungera som kontaktman men Thalén ansåg sig inte kunna ställa upp på grund av sin tjänsteställning. Efter en tid hade Thalén förstått att Jan Lindqvist i stället fått denna funktion. Thalén hade också bekräftat att Lindqvist hade medhjälpare bland fackliga företrädare för Svenska Kommunalarbetareförbundet (SKAF).
Såväl Falklind som Svensson hade nu fått bekräftelser från Thalén på att Jan Lindqvist arbetade för säkerhetspolisens räkning. Någon dag efter detta samtal, den 16 oktober 1975, informerade de båda förvaltningens tredje stora fackklubb SACO om vad man fått reda på. SACO och SKTF kom då överens om att i en skrivelse till sjukvårdsstyrelsens presidium kräva ”att denna verksamhet omedelbart stoppas och att sjukvårdsstyrelsen lämnar oss en fullständig redogörelse för vad som hittills förevarit”.
Rykten om att det fanns någon sorts agent inom sjukvården i Göteborg hade börjat cirkulera också bland journalister. Den 20 oktober blev Hans Falklind uppringd av en av dessa, Sven-Oskar Ruhmén på Aftonbladets redaktion i Stockholm. Denne frågade Falklind om det var sant att det fanns en ”säpoagent” inom sjukvårdsförvaltningen. Falklind bekräftade och Ruhmén sade att ”då kommer en artikel om detta att publiceras i Aftonbladet i morgon”. Falklind bad dock Ruhmén avvakta en dag till eftersom facket skulle ha ett möte med fövaltningsdirektionen i Lindqvistärendet. Ruhmén accepterade detta varför artikeln i stället skulle publiceras den 22 oktober.
Mötet med förvaltningsdirektionen inleddes med att de fackliga företrädarna krävde att Lindqvist skulle avlägsnas från sjukvårdsförvaltningen. Per Anders Örtendahl sade sig vara bestört över att Lindqvists verksamhet tycktes ha en annan inriktning än den han själv från början informerats om. Både Thure Höglund och Örtendahl lovade att Lindqvist skulle bort.
SOU 2002:95 Sjukhusaffären i Göteborg 1975
207
3 Avslöjandet och dess följder
Den 22 oktober 1975 hade Aftonbladets förstasida en artikel med texten: ”SÄPO-AGENT SPIONERAR PÅ ANSTÄLLDA inom sjukvården.”
I artikeln gjordes gällande att agenten hade anställts i februari 1975 på sjukvårdsförvaltningens ekonomiavdelning och att han vid sidan av sin ordinarie syssla skulle ha ägnat sig åt åsiktsregistrering för säkerhetspolisens räkning. En koppling gjordes till IB i och med att agentens närmaste chef inom förvaltningen, Svante Winqvist, sades ha varit IB-agent. I artikeln förekom inga offentliga bekräftelser eller dementier. En anonym källa gjorde dock gällande att man sedan en tid misstänkte agenten för att ha sysslat med åsiktsregistrering. Kvällstidningen GT publicerade senare på dagen en artikel baserad på Aftonbladets uppgifter kompletterade med en kommentar från bl.a. en av säkerhetspolisens byråchefer, Olof Frånstedt. Denne förnekade all kännedom om saken.
Nyheten fick stort genomslag och massmedierna började i stort sett belägra sjukvårdsförvaltningen. En presskonferens hölls på kvällen där Per Anders Örtendahl sade att han vid årsskiftet 1974/1975 hade kontaktats av Leif Andersson som berättat om ett strömavbrott på ett av sjukhusen. De båda bestämde sig då för att ta upp saken med sjukvårdsdirektören Thure Höglund. Därefter bestämdes att man skulle anställa en person för att undersöka om det låg ett sabotage bakom strömavbrottet. Leif Andersson berättade vid presskonferensen att han vid årsskiftet 1974/1975 fått rapporter om flera misstänkta sabotage på sjukhus i staden. Det gällde bl.a. ett elektriskt aggregat som användes under operationer som reservaggregat vid strömavbrott. Mitt under pågående operation hade strömmen plötsligt brutits och reservaggregatet trädde inte i funktion. Patientens liv kunde enligt Andersson dock räddas men det fanns anledning att misstänka sabotage. Vilka de andra sabotagen skulle ha varit ville inte Andersson yttra sig om (vilket ju inte var så konstigt eftersom det inte fanns några). Andersson tillfrågades också om ”agenten” och säkerhetspolisen hade någon roll i sammanhanget:
Fråga: Tillhörde mannen säpo? Andersson: Det tror jag inte. Fråga: Vet du det? Andersson: Jag ska undersöka det i morgon.
Sjukhusaffären i Göteborg 1975 SOU 2002:95
208
Enligt säkerhetspolisen i Stockholm kände man inte till något om saken. De ledande i sjukvårdsstyrelsen talade om misstänkta sabotage men sade sig inte veta något om säkerhetspolisen. Dan Svensson från SKTF:s fackklubb sade dock vid samma presskonferens att fackets egna utredningar tydde på att ”agenten” ägnat sig åt kontroll av anställda med vänstersympatier. Svensson berättade om hur facket i mitten av mars informerats om sabotageteorin - ”vi trodde inte ens då på den teorin”.
Säkerhetspolisens chef Hans Holmér hade under dagen läst Aftonbladet. Han kontaktade den nye chefen för säkerhetssektionen i Göteborg, Evert Johansson (Synnerman hade pensionerats några månader tidigare), och undrade vad som stod på. Johansson, som deltog i mötet i februari då Lindqvist och Sjölenius var på besök, kunde då dementera att säkerhetspolisen hade en agent inom sjukvårdsförvaltningen. Det var, enligt Johanssons uppfattning, istället så att man kontaktats av företrädare för sjukvårdsförvaltningen eftersom man där hade problem med vissa driftsstörningar vid sjukhusen. Holmér informerade sedan rikspolischefen Carl Persson och justitieminister Lennart Geijer om detta.
Två dagar senare framträdde Jan Lindqvist, Erik Thalén och Bengt Sjölenius på en presskonferens. Lindqvist berättade att han anställts för att undersöka några tekniska missöden - någon åsiktsregistrering var det inte tal om och han förnekade kontakter med säkerhetspolisen. Sjölenius berättade att han begärt polisutredning om de övriga sabotage som Leif Andersson nämnt på presskonferensen några dagar tidigare. Sjölenius var förbryllad över uppgifterna; som högste ansvarig för säkerheten inom förvaltningen hade han endast känt till det omtalade strömavbrottet. Sjölenius uttalande ställde till det något för Leif Andersson. Det skulle dock bli värre. På kvällen höll sjukvårdsstyrelsen ett extrainkallat möte. Under en paus i mötet kom Thalén ut till de väntande journalisterna och serverade dessa en riktig nyhet:
Ni har inte frågat mig om Säpo varit här. Det har de. De frågade mig, efter rekommendationer från Leif Andersson, om jag ville bli agent. Men jag tackade nej. De berättade om en del små incidenter som hade inträffat inom förvaltningen, bl.a. elstopp, hissar som stannade o.s.v. Men det var inte tal om någon rapportering med politisk anknytning…..jag tyckte att
SOU 2002:95 Sjukhusaffären i Göteborg 1975
209
den här kontakten med Säpo var otrevlig och jag informerade förvaltningens jurist (alltså Sjölenius, LOL) som bara sa ”jaså”.
Man kan undra vilka motiv Thalén hade för att på detta sätt ställa till problem för såväl Andersson som Sjölenius. Andersson blev naturligtvis av pressen åter tillfrågad om han haft kontakter med säkerhetspolisen i ärendet. Han förnekade först detta men erkände sedan, hårt pressad, att så ändå varit fallet:
Jag hade ganska goda kontakter med Säpo efter min tid som partiombudsman. Det var ganska naturligt att jag gav dem namn på en lämplig person, men åsiktsregistrering, nej.
Som nämnts hade Holmér bl.a. informerat Lennart Geijer om att säkerhetspolisen inte haft något med Lindqvists verksamhet att göra. Andersson hade nu hävdat det motsatta. Under helgen den 25-26 oktober framträdde både Holmér och Geijer i massmedia och tillbakavisade Anderssons uppgifter. Denne blev både förvirrad och upprörd. Han ringde Axel Eriksson, den säkerhetspolis som han på hösten 1974 haft kontakt med och undrade hur det kunde komma sig att säkerhetspolisen först bett honom om hjälp och sedan förnekade detta. Eriksson kunde inte heller förklara detta men ordnade så att Andersson kom i kontakt med Hans Holmér. Då Andersson sedan talade med Holmér uppfattade denne att Andersson ”föreföll virrig och upprörd”. Efter de försäkringar som Holmér hade fått från sektionschefen Evert Johansson i Göteborg kände han sig inte alls övertygad om att Anderssons uppgifter var korrekta varför han lämnade dessa utan avseende. Leif Andersson måste nu ha känt sig som en mycket ensam man. Han kontaktade under helgen några personer i Stockholm, bland dem Thage G Peterson, Sten Andersson och Birger Elmér.
3.1 Saken skall utredas
På justitiedepartementet sammanträffade den 27 oktober ett antal personer för att diskutera händelserna i Göteborg. Rikspolischefen Carl Persson överlämnade en PM som Hans Holmér upprättat efter sitt samtal med Evert Johansson. Av denna framgick att Sjölenius och Lindqvist omkring årsskiftet 1974/1975 sökt upp säker-
Sjukhusaffären i Göteborg 1975 SOU 2002:95
210
hetssektionen i Göteborg ”på uppdrag av sjukhusdirektionen”. Sjölenius hade berättat att Lindqvist anställts för att vid sidan av sitt arbete som ekonom följa upp ”vissa egendomliga händelser inom sjukhuset såsom misstänkta cellbildningar och `sabotagedåd´”. Därutöver nämndes att personal från sektionen vid ett eller två tillfällen i september 1975 hade kontakt med Lindqvist varvid man ”bytte personuppgifter i anslutning till resonemanget om hemlig cellbildning”. Sektionen hade under sommaren 1975 haft kontakt med någon vid sjukvårdsförvaltningen ”i det s.k. Carlos-ärendet”. Detta var i princip det man kunde informera justitiedepartementet om.
Med vid mötet var bl.a. Lennart Geijers pressekreterare Ebbe Carlsson. Enligt Leif Andersson ringde Carlsson plötsligt på kvällen den 27 oktober till Andersson och sade att han var på väg till Göteborg och att han hade Geijers och Palmes uppdrag att undersöka affären.
Leif Andersson hade någon av dessa dagar kontakt med ordföranden i Göteborgs arbetarekommun, Sven Hulterström. Denne ville att Andersson skulle avge en rapport om vad som förevarit. Hulterström hade frågat Andersson av vilket skäl han hade haft kontakter med säkerhetspolisen. Andersson svarade att ”det har jag gjort för partiet”. Kontakterna med säkerhetspolisen var bra för att kunna hålla kontroll på ”r-arna”.6 Den 27 oktober hade Hulterström telefonkontakt med Thage G Peterson och sade ”att det var stort bråk i Göteborg”.7 Strax därpå träffades Leif Andersson, Hulterström, Thage G Peterson samt Sten Andersson på ett hotell vid Arlanda för att reda ut vad som hänt. Hulterström hade före mötet talat med Sten Andersson och till denne sagt att om partiet hade engagerat Leif Andersson så fick man väl ta sitt ansvar för det.8 Vid mötet förklarade Leif Andersson sin roll som säkerhetspolisens kontaktman. Enligt Leif Andersson berördes dock inte det möte som Leif Andersson, Hulterström och Sten Andersson två månader tidigare deltagit i där också Birger Elmér och Ingvar Paues var närvarande. Peterson kände till att Leif Andersson då deltagit i en kurs under Birger Elmérs ledning - detta hade Peterson själv i affärens inledningsskede fått höra av Elmér. Elmér skulle också ha sagt att Andersson ingick i IB:s krigsorganisation och att ”kursen” egentligen var en repövning inom ramen för krigsorganisationen.
6 Förhör med Sven Hulterström den 9 februari 2000. SÄKO. 7 Förhör med Thage G Peterson den 8 mars 2000. SÄKO. 8 Förhör med Sven Hulterström den 9 februari 2000. SÄKO.
SOU 2002:95 Sjukhusaffären i Göteborg 1975
211
Ingen av de fyra personerna kan idag närmare erinra sig vad som diskuterades vid mötet på Arlanda.
Efter det att Ebbe Carlsson landat i Göteborg på kvällen den 27 oktober sökte han omgående upp Leif Andersson. Denne sade ungefär samma sak som han någon dag tidigare gjort till Holmér. Man ringde Axel Eriksson som strax anslöt sig till sällskapet. Carlsson fick nu klart för sig att Andersson haft rätt; det var säkerhetspolisen som genom Eriksson kontaktat Andersson om en kontaktman. Carlsson ringde sedan till Holmér och berättade att ”vi har fått det hela om bakfoten”. Detta föranledde Holmér att kontakta Pehr Synnerman för att kolla om det verkligen var sant att det var säkerhetspolisen som låg bakom det hela. Synnerman hade dock bara skrattat och sagt att han inte kom i håg ”ett skit”. Han uppgav senare för utredare att han väl varit ”lite glömsk” och inte tänkte på kontakten mellan Axel Eriksson och Leif Andersson.9
Efter besöket hos Leif Andersson reste Ebbe Carlsson tillbaka till Stockholm där han omedelbart sammanträffade med Holmér varefter de båda åkte hem till justitieminister Geijer för att berätta nyheterna. Troligen gav Geijer dem på stående fot då uppdraget att redan nästa dag resa till Göteborg och göra en mer noggrann undersökning så att Geijer kunde vara bättre förberedd då han skulle svara på en fråga i riksdagen om några dagar.
I Göteborg frågade Holmér och Carlsson ut huvudaktörerna, dock inte den nyss avgångne sektionschefen Pehr Synnerman. Denne hade ju redan förklarat för Holmér att han inte kunde erinra sig något i saken. De båda utredarna stod inför ett problem; varför hade Eriksson egentligen bett Andersson om hjälp med en kontaktman? Eriksson kunde i stort sett bara hänvisa till Synnerman. Eriksson visste vidare endast att det inom säkerhetsavdelningen förekom åtgärder beträffande en viss namngiven läkare. Inte heller Evert Johansson kunde ge något besked om skälen för Synnermans uppdrag till Axel Eriksson. Han hade ju redan några dagar tidigare berättat för Holmér att det var sjukvårdsförvaltningen som sökt upp säkerhetspolisen och inte tvärt om. Holmér och Ebbe Carlsson började nu tillsammans med Evert Johansson och Axel Eriksson att söka igenom sektionens arkiv på jakt efter svar. Axel Erikssons uppgifter om ”palestinaläkarna” fann man något stöd för, liksom
9 Här kan nämnas att SÄKO förhört Pehr Synnerman. Han uppgav då att Holmér, efter att Lindqvist avslöjats, ”en natt” ringde till Synnerman. Denne var sömnig och ”det är mycket möjligt att han inte mindes något, vilket kan ha varit riktigt just då”. Synnerman ”skrattade åt Holmér och uttryckte sig vanvördigt till denne”. Synnerman ”hade ingen respekt för Holmér”. Han menar att sjukhusaffären ”var en bagatell som blåstes upp genom medierna”. Förhör med Pehr Synnerman den 18 januari 2000. SÄKO.
Sjukhusaffären i Göteborg 1975 SOU 2002:95
212
för uppgifterna om att man från säkerhetssektionens sida intresserat sig för KFML(r):s cellbildningar på olika arbetsplatser i staden. Vad man dock framför allt fann var uppgifter vilka tolkades som att det inom sjukvårdsförvaltningen och KFML(r) fanns personer med kopplingar till terrorister.10 Axel Eriksson tittade på dokumenten och frågade Johansson om denne kände till uppgifterna. Johansson svarade att en del av materialet var nyheter för honom. De flesta uppgifterna var även nyheter för Eriksson vilket inte var så konstigt eftersom de tillkommit efter att han hade slutat vid sektionen vid årsskiftet 1974/1975.
Problemet med framför allt ”terror-kopplingarna” var att flertalet av dem i tid låg efter Erikssons förfrågan om en kontaktman. Holmér och Carlsson tog dock inte någon större hänsyn till detta faktum utan byggde sin utredning huvudsakligen på dessa uppgifter. Tillvägagångssättet kom något halvår senare att starkt uppröra JO som då nyligen börjat utreda affären. JO upptäckte nämligen, i samtal med Pehr Synnerman och Evert Johansson, att dessa efter Holmérs och Carlssons besök i Göteborg träffats för att diskutera frågan. Johansson hade då berättat för Synnerman vad som kommit fram under utredarnas besök på sektionen. Johansson hade sagt till JO att enligt vad han ”numera vet” kunde Synnerman på goda grunder i februari 1975 - då Lindqvist och Sjölenius besökte säkerhetssektionen - misstänka att det inom sjukvårdsförvaltningen förekommit hemlig cellbildning från KFML(r):s sida och att ”särskilt läkare, som var medlemmar i KFML(r), hade förbindelser med internationella terrororganisationer, PFLP, IRA, m.fl.” Att Holmér och Carlsson mer eller mindre byggt sin utredning på antaganden bekräftades också av Hans Holmér då denne hördes av JO. Denne skriver i samtalsuppteckningen:
KFML(r) hade bitit sig fast i Göteborgsområdet och har haft en del medlemmar anställda inom sjukvårdsförvaltningen. Från Säpo:s sektion i Göteborg har man ansett sig skyldig att följa dessas verksamhet. Under augusti och september 1974 har några läkare haft en del kontakter i Mellersta Östern. Det finns misstankar om att stulen medicin sänts till gerillarörelsen PFLP.
10 För en analys av påståendena om kopplingar mellan KFML(r) och olika terrororganisationer, se Magnus Hjort: Hotet från vänster (SOU 2002:91) samt Lars Olof Lampers: Granskningsmakten och sjukhusaffären i Göteborg (1997), bilaga 1.
SOU 2002:95 Sjukhusaffären i Göteborg 1975
213
Detta var alltså huvuddragen i Holmér/Carlssons utredning. Inför JO redovisade Holmér sedan hur man kommit fram till att detta var orsaken till begäran om en kontaktman vid sjukvårdsförvaltningen:
Dåvarande sektionschefen Synnerman torde ha ansett att Säpo borde ha en kontaktman vid sjukvårdsförvaltningen. Detta är en slutsats som Holmér kommit fram till…..vilka motiv Synnerman haft går helt enkelt inte att komma fram till. Holmér kan således inte med 100%ig säkerhet säga att Synnermans bedömningar stämmer med den efterhandskonstruktion som Holmér gjort på grundval av den utredning han verkställt.
Således kunde Evert Johansson, några dagar efter Holmérs och Carlssons besök, upplysa en möjligen något förundrad Pehr Synnerman om varför denne antagligen velat ha en kontaktman inom säkerhetspolisen.
3.2 Krav på nya utredningar
En som inte var nöjd med Holmérs och Carlssons utredning var den moderata representanten i rikspolisstyrelsen, Astrid Kristensson. Hon begärde vid ett flertal tillfällen att rikspolischefen Carl Persson skulle göra det som utredarna struntat i, nämligen tala med Synnerman. Kristensson, som fick ärendet föredraget för sig under november och december, hade reagerat på en del mindre logiska resonemang och uppgifter i utredningen. Carl Persson delade hennes tvivel. Efter affären hade också en mängd rykten florerat om att det i själva verket var IB som tillsammans med några socialdemokrater ägnade sig åt övervakning av vänsterextremister. I början av 1976 talade Persson med Synnerman om saken. Denne, som egentligen bara hade uppgifterna från Evert Johansson som stöd för sitt agerande, talade strax före mötet också med Axel Eriksson. Inför Persson kunde Synnerman sedan berätta att man under hösten 1974 genom telefonavlyssning fått klart för sig att det fanns KFML(r):are inom sjukvårdsförvaltningen, att cellbildning förekom och att några av ”r-arna” varit på utbildningsläger i Palestina.
Sjukhusaffären i Göteborg 1975 SOU 2002:95
214
Av det skälet att han bett Axel Eriksson ordna en kontaktman vid förvaltningen. Det hade dock inte gällt några ”terroristaktiviteter” eftersom sådana hade blivit aktuella först framåt sommaren 1975.
Synnerman har alltsedan sjukhussaffären inträffade, envist hävdat att hans begäran om en kontaktman egentligen var ”en skitsak”. Han vinner stöd genom Hans Holmér som inför JO sade att säkerhetssektionens behov av en kontaktman inte var stort. Detta framgår naturligtvis också av att man från sektionens sida inte pressade på hårdare för att få en kontaktman och då Sjölenius och Lindqvist till slut i februari 1975 kom upp på säkerhetssektionen, hade Synnerman glömt bort det hela.
Att det fanns ”r-are” inom sjukvårdsförvaltningen var ingen nyhet för SÄPO. Genom den ständiga telefonkontrollen fick man efterhand uppgifter om ”r-are” som arbetade på olika ställen i staden, bl.a. Sahlgrenska sjukhuset. Man hade sedan några år samlat in sådana uppgifter. Bakgrunden till detta var följande. Då regeringen i april 1973 utfärdade de kvalificerat hemliga registreringsföreskrifterna påpekade SÄPO-chefen Hans Holmér på en intern konferens att en nyhet i kungörelsen var att ”vi helt plötsligt fick befogenhet att intressera oss för vad som händer på arbetsplatserna och vid demonstrationer”. Rörande arbetsplatserna ”så ställs vi inför stora svårigheter” fortsatte han och förordade ”samarbete med personalorganisationerna, gärna genom personalchefen, för att kunna bedöma stämningen på vissa nyckelindustrier eller industrier där man har oroligheter”. Han poängterade att ”(d)et vi ska intressera oss för är hemlig cellbildning på arbetsplatserna och inte vanliga vilda strejker. De yttringar hitintills som den hemliga cellverksamheten visat är att det varit lite våldsamheter och lite avancerad orolighet på de platserna.” Hemliga celler på arbetsplatser var alltså ett problematiskt område och Holmér kunde inte närmare gå in på hur man här skulle förfara. Däremot, menade han, var det enklare med hemlig cellbildning inom den militära sektorn där man hade hjälp av säkerhetscheferna på regementena.11
Dokument från säkerhetspolisen i Göteborg visar hur man där arbetade med att söka kartlägga de arbetsplatser där personer tillhörande KFML(r) var verksamma. En sammanställning upptar drygt 30 företag och myndigheter i staden. Handlingarna visar att
11 Anledningen till att säkerhetspolisen ”helt plötsligt” fått befogenhet att registrera deltagare i hemliga celler var att försvarsstabens säkerhetsavdelning krävt detta i ett remissyttrande till ett tidigare förslag till föreskrifter. Om cellbildningen som registreringsgrund, se Magnus Hjort: Hotet från vänster (SOU 2002:91). För en redovisning av framväxten av registreringsföreskrifterna, se Ulf Eliasson: Politisk övervakning och personalkontroll 1969-2002 (SOU 2002:89).
SOU 2002:95 Sjukhusaffären i Göteborg 1975
215
man redan på hösten 1972, alltså före regeringens tillämpningsföreskrifter trädde i kraft, gjordes noteringar om KFML(r):s driftceller. Rörande flera av företagen och myndigheterna finns namnlistor över medlemmarna i de olika cellerna. För SKF finns exempelvis ett femtontal personer, alla med ofullständiga personnummer. Några uppges ha slutat. När denna lista skrevs framgår inte. Beträffande Götaverken finns en lista på ca tio personer, också här med ofullständiga personnummer. Likadant är det med Arendalsvarvet (ca 20 personer). För Volvo finns en lista på 25 personer. Eriksbergsvarvet har en lista på ca femton personer. Här finns en uppgift som tyder på att listan upprättats senast i oktober 1973. Bland andra företag och myndigheter med namnlistor kan nämnas Byggnads Västra (tre personer), Ringhals (fyra personer), Saab-Scania (tre personer), Papyrus (nio personer) samt S.t Jörgen (tre personer).
Vad handlingarna också alltså visar är att SÄPO intresserade sig för KFML(r):s aktiviteter vid Sahlgrenska sjukhuset redan några år innan Jan Lindqvist anställdes vid sjukvårdsförvaltningen. Den första noteringen om ”Sahlgrenskas sjukvårdscell” har gjorts på hösten 1972 då det rapporteras att KFML(r):s sjukvårdscell delat ut ett flygblad på Sahlgrenska sjukhuset med uppmaning till kamp mot EEC.12
Cellbildningen var också det enda skälet till varför Jan Lindqvist fick i uppgift att rapportera till säkerhetspolisen. Också detta framgår av dokument i SÄPO:s arkiv. Rubriken på den första namnlistan som han erhöll från säkerhetssektionen är nämligen Förteckning över personer som misstänkes tillhöra KFML(r)-cell vid Sjukvårdsförvaltningen. Listan uppställd av personal vid OG. Enbart rubriken på handlingen är tillräcklig för att kunna avfärda alla påståenden som gjordes i samband med att sjukhusaffären utreddes om att säkerhetspolisen egentligen skulle ha varit intresserad av vänsterextremister med terrorkontakter. Också den andra listan, som Lindqvist fick i början av hösten 1975 har en rubrik som klart visar avsikten:
Förteckning över KFML(r)-medlemmar som är anst vid sjukvårdsförvaltningen i Göteborg
12 I SÄPO:s arkiv finns ett antal handlingar inlämnade från sektionen i Göteborg. Här finns en hel del handlingar rörande KFML(r) och i mappen 15:4/6b sid 9 finns uppgifter rörande KFML(r):s arbete med s.k. driftceller. I akten finns också en lista över namn på personer tillhörande bl.a. KFML(r). Listan är till sin karaktär mycket lik den som Lindqvist fick av säkerhetspolisen i mitten av september 1975 men är betydligt mer omfattande eftersom den upptar namn på r-are som är verksamma på andra håll i Göteborg än inom sjukvårdsförvaltningen. Det rör sig totalt om ett 80-tal namn.
Sjukhusaffären i Göteborg 1975 SOU 2002:95
216
och som kan misstänkas vara medlemmar i arb pl celler.
13
Att Lindqvists ursprungliga uppgift för säkerhetspolisen hade med just cellbildningen att göra framgår för övrigt av Holmérs och Ebbe Carlssons utredning förutsatt att man har tillgång till hela denna (den avhemligades i stort sett helt först sommaren 1999). Av utredningen framgår att terroristkopplingarna var något som Lindqvist vid ett enstaka tillfälle kom i beröring med och då hade han varit anställd i drygt sex månader.
3.3 Efterspelet
JO lade fram sin utredning om sjukhusaffären i april 1976. Han fann ingen anledning till kritik mot någon tjänsteman men ansåg sig inte heller ha nått klarhet på alla punkter, t.ex. vad som egentligen motiverat Leif Andersson att verka för att Jan Lindqvist skulle anställas vid sjukvårdsförvaltningen. Men JO bar också på ytterligare information som han inte ansåg sig kunna redovisa. Strax innan han inledde sin utredning, vid årsskiftet 1975/1976 söktes han upp av en bekymrad Stig Synnergren som då var överbefälhavare. Synnergren hade under någon av affärens första dagar i slutet av oktober 1975 blivit informerad om att Leif Andersson tillhörde ”krigsorganisationen” och i det avseendet genomgått en kurs under förre IB-chefen Birger Elmérs ledning. Synnergren hade fått höra att kursen hållits sommaren 1974. Därför fanns det enligt Synnergren anledning att tro att Leif Anderssons deltagande i kursen kunde ha styrt hans agerande vid rekryteringen av Jan Lindqvist. Också statsminister Olof Palme hade i affärens inledningsskede informerats av Synnergren. Överbefälhavaren hade då redogjort för IB:s krigsorganisation och den utbildning som förekommit. Synnergren hade sagt ifrån att IB inte hade något med själva affären att göra. Han hade nämnt att Leif Andersson genomgått utbildning inom IB men hade inför Palme inte angivit någon tidpunkt. Utgångspunk-
13
Sommaren 1998 publicerade Göteborgs-Posten en av de namnlistor som Jan Lindqvist fick från SÄPO. Listan hade överlämnats till redaktionen av Bertil Hermansson, f.d. sjukvårdsintendent vid förvaltningen. Han hade i sin tur någon gång under 1975 fått en kopia av Jan Lindqvist. Något märkligt är det väl att Hermansson så sent som 1998 förfogade över listan. Då han hördes av JK 1978 sade Hermansson att han erhållit två kopior av en namnlista från Jan Lindqvist. Hermansson tog med de båda kopiorna och visade JK. I JK:s protokoll från förhöret står sedan att ”namnlistorna förstördes den 11/11 1978”.
SOU 2002:95 Sjukhusaffären i Göteborg 1975
217
ten för Synnergren hade dock vid samtalet varit att utbildningen låg före anställandet av Jan Lindqvist.
Nu skulle alltså också JO börja utreda affären och Synnergren var därför mycket rädd för att Anderssons pressade situation skulle föranleda honom att avslöja alltför mycket om den oerhört hemliga krigsorganisationen.
Det är högst oklart vad Synnergren egentligen sade till JO. Enligt dennes kanslichef Karl-Erik Uhlin fick man veta att ”något som kallas krigs-IB” låg bakom det hela. Kopplingen till sjukhusaffären var dock oklar. Uhlin har antytt att det inte var själva organisationen som låg bakom ”det här i Göteborg” men på något sätt fanns det personer kopplade till verksamheten som också hade en roll i sjukhusaffären. Då Carl Persson i samband med JO:s utredning engagerade sig i affären sökte Synnergren upp också denne och redogjorde i lika kryptiska ordalag för det problematiska i sammanhanget. Synnergren menade att Leif Andersson vid affärens början ”pratat en massa och visat sig vara direkt olämplig”. Anledningen till ryktena om att ”någon socialdemokratisk organisation” varit inblandad, menade Synnergren berodde på att ”en rad andra socialdemokrater i Göteborg var inblandade i krigsorganisationen”.
Efter JO:s utredning ”dog” affären. Den väcktes emellertid till liv igen på hösten 1977 efter att Astrid Kristensson i en tidningsartikel mer eller mindre anklagat Holmérs och Ebbe Carlssons utredning för att vara falsk. Den borgerliga regeringen, som tillträtt året innan, gav då i uppdrag till JK Ingvar Gullnäs att på nytt utreda affären. Innan JK ens hunnit få sitt formella uppdrag hade han Stig Synnergren på tråden. Denne ville informera Gullnäs om att det fanns en koppling mellan sjukhusaffären och IB. Gullnäs svarade att han skulle återkomma så snart han börjat titta på saken. Omkring jul 1977 fick Gullnäs uppgifter från förre SÄPO-chefen PG Vinge om att Leif Andersson var ”gammal IB-man”. Då Gullnäs några veckor senare hörde Andersson berättade denne att han kände Elmér och Ingvar Paues men ”endast som vänner och partibröder”. Han sade också att han träffat dem på ”en kurs som anordnades av försvarsstaben”. I februari 1978 talade Gullnäs så med Synnergren. Denne upprepade vad han sagt till ett flertal personer sedan sjukhusaffären utbröt; det samband mellan IB och sjukhusaffären som han ringt Gullnäs om tidigare bestod i att Andersson ”tillhört krigsorganisationen”. Han var nu utbytt. Varken krigsorganisationen eller IB hade dock haft något med sjukhusaffären att göra, enligt Synnergren. Problemet var således endast personkopplingen. Efter denna bekräftelse från Synnergren på att Leif Andersson var
Sjukhusaffären i Göteborg 1975 SOU 2002:95
218
involverad i en krigsorganisation som hade med IB att göra, begav sig Gullnäs omedelbart till Birger Elmér för ett samtal med denne. Elmér bekräftade att Leif Andersson ingick i ”IB:s krigspott” och att han var betydelsefull i denna endast i sin egenskap av politiker. Elmér hade hållit i en kurs i ”motståndshistoria” vid vilken Andersson deltagit. Elmér kunde dock lösa ett problem. Synnergren hade sedan oktober 1975 gått runt och oroat sig för att Leif Anderssons agerande påverkats av hans deltagande i den av Elmér ledda kursen. Han hade delgivit ett flertal personer detta - bland dem Olof Palme och JO Thyresson. Elmér berättade emellertid att något sådant samband inte kunde föreligga. Kursen hade nämligen hållits i augusti 1975, d.v.s. strax före sjukhusaffären bröt ut.
Hur Synnergren reagerade på denna information är inte känt men att han snart fick reda på det är klart. Ett år senare talade Gullnäs nämligen åter med Synnergren. Anledningen ska strax redovisas. Vid samtalet förklarade Synnergren att han, då affären bröt ut, ”svävat i villfarelse om tidpunkten för Leif Anderssons deltagande i IB-utbildningen”. Synnergren sade att han trott att den ägde rum innan Jan Lindqvist rekryterades som kontaktman till sjukvårdsförvaltningen - ”så småningom fick han dock det rätta förhållandet klart för sig”. Gullnäs hade strax före samtalet med Synnergren fått ytterligare uppgifter vilka, oavsett om de hade att göra med sjukhusaffären eller inte, var anmärkningsvärda och kanske rent av tydde på brottslig verksamhet. En tidigare anställd vid IB:s inrikesavdelning hade nämligen för Gullnäs avslöjat att IB återupptagit sin inrikesverksamhet i början av 1970-talet. Gullnäs hade reagerat direkt när han hörde detta. Han var nämligen mycket medveten om att IB sedan 1969 inte tilläts bedriva någon verksamhet riktad mot svenska medborgare. Därmed fick också Gullnäs bekräftelse på de misstankar som uttalats i samtal han haft med bl.a. företrädare för polisen. Stig Synnergren uttryckte i samtalet med Gullnäs irritation över antydningar från polisiärt håll om att IB var inblandad i sjukhusaffären. Inför uppgifterna om IB:s återupptagna inrikesverksamhet ställde han sig helt frågande; såvitt han visste hade man gjort ”rent hus” efter 1970. Han menade dock att han inte kunde ”känna till och kontrollera hur enskilda medarbetare utnyttjar och använder sina kunskaper”. I slutet av sin utredning försökte Gullnäs få rätsida på alla frågor utan att lyckas. Kontakter med Synnergrens efterträdare Lennart Ljung, Birger Elmér och Ingvar Paues ledde ingen vart. Samtliga förnekade att IB efter 1970 återupptagit inrikesverksamheten.
SOU 2002:95 Sjukhusaffären i Göteborg 1975
219
Gullnäs lät publicera sin utredning i maj 1979 dock utan att offentliggöra uppgifterna om IB:s krigsorganisation och Leif Anderssons roll i denna. Synnergren blev, efter att ha tagit del även av de hemligstämplade delarna, ytterst upprörd och framträdde inför försvarets underrättelsenämnd som var det organ som utövade den parlamentariska kontrollen över bl.a. IB. Han bemötte en rad påståenden som Gullnäs framförde.14 Anledningen till att han på hösten 1977 över huvud taget ringt Gullnäs var att han ville ge denne samma information som han tidigare givit Olof Palme och JO Thyresson. Synnergren berättade att han, då affären just brutit ut, hade stött ihop med Palme i en korridor i riksdagshuset. Palme hade frågat om IB var inblandad i sjukhusaffären och om Leif Andersson varit engagerad inom IB. Synnergren lovade att ta reda på detta och återkomma snarast. Vid tillfället, berättade Synnergren för FUN, kände han inte till Leif Anderssons bakgrund, men efter kontakter, sannolikt med Elmér, kunde han meddela Palme
att Leif Andersson utbildats inom IB vid en kurs i Göteborg
att bl.a. hade Elmér varit lärare
att ytterligare några deltagit kursen
att utbildningen gällt IB:s krigsorganisation, vilken jag orienterade om ungefär så som jag senare gjorde för JK
att IB inte var inblandad i Göteborgsaffären
Olof Palme hade då bett Synnergren orientera Holmér ”så att missuppfattning inte skulle ske”.15 Synnergren hade därefter orienterat Holmér om krigsorganisationen. Det hade då visat sig att Holmér kände till en ”del av” denna. Inför FUN beklagade Synnergren att han inte varit tillräckligt noggrann då han första gången frågade om Leif Anderssons utbildning inom IB:
14 Synnergren sammanfattade sina kommentarer till JK:s utredning i en PM rubricerad Anteckningar använda vid föredragning inför underrättelsenämnden 1979-06-06. PM:n (KH 3/79) förvaras i försvarsdepartementets arkiv. 15 Hans Holmér uppgav inför JK Gullnäs att det ”var möjligt” att han redan från början kände till att Leif Andersson ”arbetat för IB”. Han hade dock inte tagit med uppgiften i utredningen eftersom han ”bedömt saken så att uppgiften inte hade med ärendet att göra”.
Sjukhusaffären i Göteborg 1975 SOU 2002:95
220
Jag levde i tron att det skedde innan den s.k. ”sjukhusspionen” anställdes. Omgående när jag fick vetskap om att jag haft fel tidsperspektiv (alltså någon gång strax efter den 22 februari 1978, LOL) ringde jag till JK och meddelade honom detta. Ett samtal någon tid efter JK utfrågning av honom ledde till att jag fann att jag misstagit mig på tidpunkten. Skälet varför jag ringde JK var främst att han vid första utfrågningen frågat mig ingående om jag ansåg att L.A. utbildning i IB regi kunde ha påverkat dennes agerande vid sjukhuset och ev. mot socialdemokratiska partiet. Det nya tidsförhållandet innebar att såväl JK frågor som mina svar ej varit relevanta.
Avslutningsvis konstaterade Synnergren att JK i sin utredning förde fram ”så många redan tidigare kända rykten och nya förmodanden och rykten samt skapar sådan misstänksamhet mot IB och personer inom IB att en ny utredning av denna organisation tyvärr blir nödvändig”. Också så blev det. Två veckor senare tillsattes en ny utredning under ledning av regeringsrådet Bengt Wieslander. Bl.a. skulle utredningen följa upp vissa av de trådar som JK Gullnäs lämnat efter sig. Man kan dock konstatera att utredningen inte lyckades något vidare med detta bl.a. till följd av att olika personer måste ha lämnat oriktiga uppgifter till utredningen. Rörande sjukhusaffären skall dock sägas att utredningen träffade rätt; något samband mellan anställningen av Jan Lindqvist och den militära underrättelsetjänsten kunde inte konstateras.
Det väckte viss uppmärksamhet då Ingvar Gullnäs i massmedia i början av år 1988 berättade att han ”numera” kände till sanningen bakom sjukhusaffären. Dock menade han att tystnadsplikten förbjöd honom att avslöja något. Tre år senare, i november 1991, uppfyllde den då nytillträdde försvarsministern Anders Björck ett av det årets vallöften, nämligen att offentliggöra så mycket som möjligt av JK:s utredning om sjukhusaffären. Bland det som avhemligades fanns uppgifterna om IB:s s.k. krigsorganisation. Avslöjandena kunde dock inte förmå Ingvar Gullnäs att avslöja vad han visste. Först då SÄKO samtalade med honom berättade han vad han fått höra. Gullnäs och Synnergren hade stött ihop vid skidspelen i Falun våren 1986. De hälsade och Synnergren sade oförmedlat: ”Numera kan jag väl tala om hur det egentligen var. Det var IB:s
SOU 2002:95 Sjukhusaffären i Göteborg 1975
221
krigsorganisations folk som låg bakom sjukhusspionen i Göteborg.” Eftersom de närmade sig läktaren och omgavs av andra och då Gullnäs lagt detta bakom sig blev inget mer sagt därom.16 Stig Synnergren har vid förhör inför SÄKO sagt sig inte kunna minnas samtalet med Gullnäs men att det såtillvida var sant som att det var personer som utbildats av Elmér inom IB:s krigsorganisation (men inte krigsplacerats) som var inblandade.17 Synnergren har också uppgivit att han, för att undvika att sprida kunskaper om ”Krigs-IB” aldrig talade helt öppet härom med JO Thyresson eller JK Gullnäs, när de utredde sjukhusaffären i Göteborg. Synnergren säger själv att han ”åkte slalom” förbi Gullnäs frågor. Senare har han skojat med Gullnäs om detta. 18
16 Samtal med Ingvar Gullnäs den 14 december 1999. SÄKO. 17 Förhör med Stig Synnergren den 27 januari 2000. SÄKO. 18 Samtal med Stig Synnergren den 28 maj 2001. SÄKO.
Sjukhusaffären i Göteborg 1975 SOU 2002:95
222
4 Avslutning
Något samband mellan anställningen av ”sjukhusspionen” och IB har inte kunnat påvisats. Däremot torde kopplingen mellan Jan Lindqvist och den till IB på olika sätt knutne Leif Andersson ha varit besvärande nog. Särskilt det faktum att Leif Andersson endast någon månad innan Lindqvist avslöjades tillsammans med två andra socialdemokrater deltagit i en kurs i Elmérs regi, bör ha varit tillräckligt för att oroa personer inom både regeringen och SAP. Inte minst mot bakgrund av att partisekreteraren Sten Andersson och ordföranden i Göteborgs arbetarekommun, Sven Hulterström, vid något tillfälle anslutit sig till kurssällskapet. Under kursen hade också Leif Andersson till Ingvar Paues överlämnat en lista på namn han fått från säkerhetspolisen, antagligen genom Jan Lindqvist. Under 1970-talet hade också Andersson och flera andra socialdemokrater i Göteborg haft löpande kontakter med Birger Elmér och Ingvar Paues. Samtalet gällde då ofta extremvänsterns aktiviteter på arbetsplatserna.
Säkerhetspolisen låg aldrig bakom några krav på att en särskild kontaktman skulle anställas vid sjukvårdsförvaltningen. Ansvaret för detta är enbart Leif Anderssons och motiven är inte alldeles lätta att förstå. Emellertid torde Andersson ha ansett det viktigt för partiet att få in en duglig person i förvaltningen. Socialdemokraterna inom Svenska Kommunalarbetareförbundet (SKAF) var enligt Andersson ”väldigt passiva” inom sjukvårdsförvaltningen. Andersson medverkade därför till bildandet av en socialdemokratisk fackklubb där Jan Lindqvist omgående efter sin anställning kom att inta en framträdande position som sekreterare. Genom detta kom Andersson och Lindqvist att sammanträffa omkring en gång i månaden. Men det är också högst sannolikt att Andersson sett Lindqvist som lösningen på vad han ansåg vara påtagliga brister i säkerheten inom sjukvården. Flera av dem SÄKO talat med - personer som känner Andersson väl - har emellertid framhållit att man inte bör läsa in för mycket i detta; Andersson betraktas som ”gråsosse” och skulle, för vilken anställning som helst, alltid rekrytera en socialdemokrat. För dem som gärna sett att IB låg bakom sjukhusspionen finns dock tröst. I början av 1974 hade Ingvar Paues frågat Leif Andersson om denne kunde sätta honom i samband med någon som hade goda kunskaper om extremvänsterns verksamhet i Göteborg. Andersson ordnade då så att Paues kom i kontakt med en socialdemo-
SOU 2002:95 Sjukhusaffären i Göteborg 1975
223
kratisk ombudsman vid Eriksbergsvarvet, Bertil Levin. Det är ju numera känt att Birger Elmér och Ingvar Paues, i linje med vad JK Gullnäs kom fram till i sin utredning, faktiskt fortsatt med övervakning av svenska medborgare inom landet. Levin var en del av denna apparat. Hade det varit Levin och inte Lindqvist som avslöjats 1975 hade det blivit synnerligen problematiskt för regeringen, SAP och IB. Levin hade nämligen, till skillnad från Lindqvist, så vitt är känt ingen koppling till säkerhetspolisen.
Sjukhusaffären i Göteborg 1975 SOU 2002:95
224
SOU 2002:95 Värnpliktskonferensen i Örebro 1972
225
Värnpliktskonferensen i Örebro 1972
av Lars Olof Lampers
1 Bakgrund
Värnpliktskonferensen i Örebro hölls den 22 - 24 mars 1972. Till denna hade värnpliktiga i hela landet valt 171 ombud och arrangören, försvarsstabens personalvårdsbyrå, inbjöd bl.a. press och utländska besökare. Därutöver hade omkring 25 befattningshavare vid militära verk och staber kommenderats att som experter stå till konferensens förfogande. I god tid före konferensen distribuerade personalvårdsbyrån en tryckt samling över samtliga 802 motioner. En förteckning över konferensombuden utgavs också. Under konferensens andra dag avslöjade några delegater att man var övervakade av två personer från försvarsstabens säkerhetsavdelning (Fst/Säk) och att åsiktsregistrering förekommit. Kaos utbröt och saken fick stort utrymme i massmedierna. Försvarsministern Sven Andersson och överbefälhavaren Stig Synnergren var pressade och utlovade en utredning. Justitieombudsmannen reste till Örebro och tog själv omgående initiativ till att utreda saken. Från ansvarigt håll tillstod man att personal från Fst/Säk varit närvarande men förnekade att någon åsiktsregistrering förekommit – man hade endast intresserat sig för den allmänna ordningen samt olika frågor som togs upp under konferensen.
Vad som inte var allmänt känt från början var att de två övervakarna egentligen kom från säkerhetspolisen och hade anlitats av
Värnpliktskonferensen i Örebro 1972 SOU 2002:95
226
Fst/Säk för att hjälpa avdelningen i dessa arbete. Några veckor senare kom detta fram men ännu förnekade man att åsiktsregistrering förekommit. JO:s utredning publicerades i augusti 1972 och innehöll viss kritik mot säkerhetstjänsternas närvaro vid konferensen. I övrigt fann JO ingen anledning att rikta kritik mot SÄPO eller Fst/Säk. Några belägg för åsiktsregistrering fanns inte, ansåg JO, och han tyckte också att SÄPO:s personregistrering över huvud taget fungerade väl och enligt fastlagda riktlinjer. Han fann inte någon registreringsverksamhet inom den militära sektorn och hade således inget att invända i det avsnittet heller. Vid den aktuella tiden var det dock många som tvivlade på JO:s utredning och i de få studier som gjorts om händelsen dröjer sig dessa tvivel kvar. Det ska sägas att några genomgripande analyser i och för sig inte gjorts - värnpliktskonferensen har snarare tagits upp i mer allmänna texter om säkerhetspolisens historia, framför allt beträffande personalkontroll och påstådd åsiktsregistering.1
För att förstå problematiken kring värnpliktskonferensen 1972 bör man ha klart för sig att den allmänna uppfattningen vid den aktuella tiden var att anteckningar om politiska åsikter över huvud taget inte fick göras i säkerhetspolisens register. Med tanke på den tidens extrema politiska yttringar på vänsterkanten, främst i form av KFML och KFML(r), var det ändå många som misstänkte att personer i sådana rörelser var föremål för SÄPO:s uppmärksamhet. Då misstankar om sådant uppstod, var svaret vanligtvis att registrering enbart på politiska grunder inte längre, sedan personalkontrollkungörelsens (PkK) ikraftträdande hösten 1969, förekom. JO:s utredning av händelserna i Örebro kom dock i någon mån att avslöja att formerna för sådan övervakning, t ex att säkerhetspolisen på regeringens initiativ hade utfärdat särskilda föreskrifter till PkK som regeringen inte var förtrogen med och som innefattade tolkningar av PkK som i avgörande utsträckning var främmande för regeringen. Och mycket av det som hände blev inte omedelbart känt och vissa förhållanden har över huvud taget inte blivit kända.
1 Se exempelvis Hans Hederberg Detta fantastiska land (1973) 153-160 Peter Bratts IB och hotet mot vår säkerhet (1973) s 56-58, Curt Falkenstams Polisernas krig (1983) s 178 ff, Dennis Töllborgs Personalkontroll (1986) s 171-172, Carl Perssons Utan omsvep (1990) s 203-204 samt Erik Magnussons Maktkamp om SÄPO (1989) s 64-65. Peter Bratt har också skrivit en större artikel om värnpliktskonferensen i FiB/Kulturfront nr 8/1972.
SOU 2002:95 Värnpliktskonferensen i Örebro 1972
227
2 Förhistorien
Dåvarande chefen för försvarsstaben, Bo Westin, har för kommissionen uppgivit att han kort före konferensen träffade försvarsminister Sven Andersson samt dennes statssekreterare Anders Thunborg varvid dessa manat Westin att följa konferensen så att allt gick ordentligt till. Som en följd av detta skulle Westin ha givit order till Sten Nordlander, chef för Fst/Säk, att avdelningen skulle vara representerad under konferensen.2 Major Boris Falk, chef för en enhet (analysdetaljen) inom Fst/Säk som särskilt ägnade sig åt att följa upp försvarsfientliga strömningar inom krigsmakten, uppgav emellertid i JO-förhör 1972 att initiativet var hans; några veckor före konferensen tog han upp saken med Nordlander och frågade om tillstånd för samarbete med säkerhetspolisen vid konferensen. Falk talade därefter med en befattningshavare vid säkerhetspolisen.3Denne sökte vid något tillfälle upp chefen för säkerhetspolisens byrå B, Olof Frånstedt,4 och frågade denne ”om man skulle hjälpa till vid värnpliktskonferensen i år också”. Frånstedt hade ifrågasatt om man verkligen kunde avvara personal men befattningshavaren ”genmälte att det kanske kunde vara nyttigt att följa konferensen”.5Saken hade också tagits upp på ett rotelchefsmöte den 10 mars och någon tid senare beslutade man sig för att bistå Fst/Säk med två personer och ”man skulle ta folk som hade kännedom om extremistverksamhet”.6 De två utvalda säkerhetspoliserna kallas i denna studie för ”Stig Karlsson” och ”Bengt Bengtsson”. Den som ytterst fattade beslutet var Olof Frånstedt.
2 Förhör med Bo Westin den 29 mars 2000. SÄKO. 3 JO:s förhör med Boris Falk den 5 och 18 april 1972. Dnr 914/72. JO:s arkiv. 4 SÄPO:s byrå B var vid denna tid inriktad på spaning och utredning av alla indikationer på brott mot rikets säkerhet. I detta ingick bl.a. övervakning av politiska extremistorganisationer samt därmed sammanhängande utredningsverksamhet, kommunikationskontroll liksom kontakter med militära institutioner, industrier och större affärsföretag. 5 JO:s förhör med Olof Frånstedt den 2 juni 1972. Dnr 914/72. JO:s arkiv. 6 JO:s förhör med Hans Holmér den 6 juni 1972. Dnr 914/72. JO:s arkiv.
Värnpliktskonferensen i Örebro 1972 SOU 2002:95
228
3 Förloppet
3.1 Den 22 mars 1972 – första konferensdagen
Då ”Stig Karlsson” och ”Bengt Bengtsson” på morgonen begav sig till Medborgarhuset fick de sällskap av en kriminalkommissarie från säkerhetssektionen i Örebro. De tre gjorde ”en kort rekognosceringstur runt byggnaden” varefter kriminalkommissarien avlägsnade sig.7 ”Karlsson” och ”Bengtsson” gick sedan in i konferenssalen och satte sig bredvid Boris Falk på åhörarläktaren. Förhandlingarna gick trögt och det tog flera timmar bara att fastställa dagordningen. Under eftermiddagen vidtog utskottsarbete, detta hade säkerhetsmännen dock ingen insyn i varför de - Falk, ”Karlsson” och ”Bengtsson” - istället ”åkte runt i Örebro och tittade på KFML:s bokhandel Oktober och KFML(r)-bokhandeln Röda Stjärnan” eftersom ”ev. aktioner kunde organiseras därifrån”. Senare på dagen sammanträffade man med personal på säkerhetssektionen varvid det bestämdes att säkerhetsmännen skulle delta i övervakningen av de möten som Förbundet Kommunist och Clarté ML8 samma kväll arrangerade i staden. Man kunde då konstatera att i Clarté ML:s möte deltog ”två kända KFML(r)-medlemmar från Göteborg som inte hade någon anknytning till konferensen”.9
”Stig Karlsson” medförde inga handlingar under den första konferensdagen. Istället försågs han av Falk med anteckningspapper på vilka han under dagen gjorde ett antal anteckningar. Efter den första dagens förhandlingar sammanställde Falk på kvällen en planskiss över lokalen. Avsikten var att bättre kunna hålla reda på de olika delegaterna. Visserligen framgick såväl deras namn som förbandstillhörighet av den offentliga delegatförteckningen, men denna var svår att använda ”då delegaterna i stor utsträckning underlät att som avsett var inleda sina anföranden med att ange sitt namn” enligt vad Nordlander senare uppgav för JO. Skissen gjordes i tre exemplar och senare samma kväll noterade Falk, ”Karlsson” och
7 TÖ-SH 84-72. Rapport ang händelserna kring värnpliktskonferensen i Örebro den 22 – 24 mars 1972 av [namn utelämnat], daterad den 28 mars 1972. Sakakt 3:7403, löpnummer 2. SÄPO. 8 ”Clarte ML” står för Clarte Marxist-Leninisterna. 9 SH 677-72. PM från krinsp [”B Bengtsson”], OG, ang. mitt agerande i samband med årets värnpliktskonferens i Örebro, daterad den 31 mars 1972. Sakakt 3:7403. SÄPO.
SOU 2002:95 Värnpliktskonferensen i Örebro 1972
229
”Bengtsson” ”vilka delegater som under dagen hade försökt sabotera konferensen eller talat uppviglande”.10
3.2 Den 23 mars – andra konferensdagen. Tumultet utbryter
Falk, ”Karlsson” och ”Bengtsson” intog sina platser på åhörarläktaren precis som dagen innan men förhandlingarna avbröts en halvtimme för genomläsning av utskottsmaterial. De flesta ombuden satt då kvar på sina platser men ”Bengtsson” noterade att en av honom känd KFML(r):are inte var på sin plats. ”Bengtsson” gick därför ut i foajén ”och mötte där ovan nämnde KFML(r):are med tre andra personer i sällskap”.11
Sten Nordlander hade inte varit närvarande under den första konferensdagen. Efter uppehållet på torsdagsmorgonen anlände han emellertid och satte sig då tillsammans med de tre säkerhetsmännen.12 Detta var enligt ”Stig Karlsson” helt avgörande för den kommande händelseutvecklingen; Nordlander var känd av flera deltagare som chef för Fst/Säk varför intresset nu också kom att riktas mot de personer han satte sig bredvid.13
Bland delegaterna hade redan kvällen före första konferensdagen gått rykten om att personal från Fst/Säk skulle närvara. En deltagare, Ante Grubbström, tyckte sig ha sett Sten Nordlander i hotellvestibulen. Grubbström frågade byråsekreteraren Roos vid försvarsstabens personalvårdsbyrå om Fst/Säk ”var där”, vilket Roos sade sig helt sakna kännedom om. Därefter hände inget förrän på morgonen konferensens andra dag, då Grubbström tillsammans med en annan deltagare, Lars Olovsson, upptäckte att fyra personer framför dem ”gjorde någon form av noteringar”. De böjde sig därför fram och såg då ett papper som såg ut enligt följande. Det var rutat med en ritad plan över lokalen, där de olika ombudens bord numrerats efter delegaternas beteckningar i deltagarförteckningen. Bokstäverna ”KFML(r)” hade också förekommit i anslutning till något av ombudsnamnen. Efter att ha iakttagit de antecknande personerna en stund, gick Grubbström ut och ringde efter en fotograf ”som kunde ta bilder av de här herrarna för att vi senare skulle
10 JO:s förhör med Sten Nordlander den 5 och 18 april 1972. Dnr 914/72. JO:s arkiv. 11 SH 677-72. PM från krinsp [”B. Bengtsson”], OG, ang. mitt agerande i samband med årets värnpliktskonferens i Örebro, daterad den 31 mars 1972. Sakakt 3:7403. SÄPO. 12 SH 677-72. PM från krinsp [”B. Bengtsson”], OG, ang. mitt agerande i samband med årets värnpliktskonferens i Örebro, daterad den 31 mars 1972. Sakakt 3:7403. SÄPO. 13 Samtal med ”Stig Karlsson” den 28 maj 2001. SÄKO.
Värnpliktskonferensen i Örebro 1972 SOU 2002:95
230
kunna styrka våra uppgifter”. Fotografen anlände vid 10.30-tiden på förmiddagen. Olovsson hade under tiden skrivit av en del av de anteckningar som fördes av ”den som satt längst ut till höger” (”Bengt Bengtsson”). De fyra säkerhetsmännen tycktes enligt Grubbström ”lätt irriterade” över att bli fotograferade. En journalist från Örebrokuriren, Jan-Åke Åkesson, informerades och intervjuade Grubbström och Olovsson.14
Ännu en person, den då inom SSU aktive Sölve Persson, kunde se hur säkerhetsmännen ”ritat upp en karta över salongen och sedan prickat in de olika delegaterna med ett tecken, det var kryss, det var ringar, och det var ifyllda ringar och det var inget tecken alls det fjärde, de var då fyra som jag uppfattade”. Persson kontrollerade sedan vissa tecken mot personer vars partitillhörighet han kände och på det sättet fick han intryck av att kryssen betydde ”moderat”, ringarna ”SSU-are” och de med rött ifyllda ringarna ”KFML”.15
I konferensprogrammet finns en instruktion för förhandlingarnas bedrivande. En punkt kallas ”Ordningsfråga”. Boris Falk noterade i sina handlingar ”vad är ordningsfråga?”. Om han varit närvarande i kongressalen kl 13.15 på torsdagseftermiddagen hade han blivit ordentligt upplyst om detta. Då begärde nämligen en av deltagarna ”ordningsfråga” varpå Lars Olovsson ombads att redogöra för ”att någonting mystiskt föregick”. Olovsson gick upp talarstolen ”och lämnade en redogörelse för vilka markeringar han sett, vilka herrar som skrivit dem” varefter bl.a. Olovsson och Grubbström pekade ut ”Bengtsson” och ”Karlsson”.16 Olovsson hävdade från talarstolen att ”ett kryss betydde att man tillhörde moderata och att rund ring med rött i betydde att man tillhörde KFML”. Han nämnde att ombuden med nummer 18 och 19 hade röda markeringar och att detta stämde väl med de politiska åsikter dessa hade.17 Efter detta utbröt stort tumult i konferenssalen.
Sten Nordlander och Boris Falk var vid denna tidpunkt inte närvarande vid konferensen utan återkom först någon timme senare.18”Karlsson” och ”Bengtsson” var således ”ensamma” då tumultet utbröt. ”Karlsson” och ”Bengtsson” fann för gott att lämna lokalen men uppretade delegater mer eller mindre omringade dem. Då den största uppmärksamheten ägnades ”Bengtsson”, lyckades ”Karlsson” ta sig ut genom en sidodörr in till ett personalutrymme. Till
14 JO:s förhör med Ante Grubbström den 5 april 1972. Dnr 914/72. JO:s arkiv. 15 JO:s förhör med Sölve Persson den 10 april 1972. Dnr 914/72. JO:s arkiv. 16 JO:s förhör med Ante Grubbström den 5 april 1972. Dnr 914/72. JO:s arkiv. 17 SH 677-72. PM från krinsp [”B. Bengtsson”], OG, ang. mitt agerande i samband med årets värnpliktskonferens i Örebro, daterad den 31 mars 1972. Sakakt 3:7403. SÄPO. 18 JO:s förhör med Sten Nordlander den 5 och 18 april 1972. Dnr 914/72. JO:s arkiv.
SOU 2002:95 Värnpliktskonferensen i Örebro 1972
231
JO sade ”Karlsson” 1972 att han där ansåg att ”det kunde vara lika så gott att göra sig av med skissen” eftersom ”den i orätta händer skulle kunna ställa till med stor skada”. Han rev därför sönder papperet och spolade ned det i toaletten.19 Han ringde sedan säkerhetssektionen i Örebro ”och meddelade att det blivit kaos i vplkonferensens sammanträdesrum”. Hur det gått för ”Bengtsson” visste inte ”Karlsson”. Örebrosektionen sände omedelbart ut personal för att undsätta ”den nödställde” ”Karlsson”.20 ”Bengtsson” lyckades på egen hand ta sig till sektionen där han sedan sammanträffade med ”Karlsson”.21 Inför JO uppgav ”Bengtsson” att han förstörde sin planskiss i en destruktionsapparat på sektionen. En packe med stencilerat material lämnade han dock kvar. Dagen därpå begärde Nordlander per telefon att få in alla de handlingar som ”Bengtsson” haft i Örebro. Denne förklarade då att det enda han hade kvar var det öppna material som han lämnat på säkerhetssektionen. Enligt ”Bengtsson” översändes dessa senare till Nordlander.22 I sin PM till Holmér om händelserna angav ”Bengtsson” att
(s)edan kontakt erhållits med Nordlander och Falk överenskoms att vi skulle avbryta och lämna Örebro. Då planskissen inte längre hade något värde förstördes den. De få anteckningar jag gjort på skissen kunde förresten lika gärna varit ogjorda. Det rörde sig om några signalementsanteckningar. Vad som i övrigt fanns antecknat gällde rättsvården och hade intet intresse för oss polismän. Det var alltså aldrig tal om någon åsiktsregistrering.23
Boris Falk kom tillbaka till konferenssalen strax efter det att säkerhetsmännens närvaro avslöjats. Han lyckades ta sig ut ur lokalen och gick till sitt hotellrum där han förstörde sin skiss ”enär han ansåg det fara värt att den skulle bli honom fråntagen och då skulle kunna utnyttjas felaktigt”. Senare hade han fått veta att ”Bengtsson” och ”Karlsson” lyckats ta sig ut ur lokalen med sina anteck-
19 JO:s förhör med ”Stig Karlsson” den 13 april 1972. Dnr 914/72. JO:s arkiv. 20 TÖ-SH 84-72. Rapport ang händelserna kring värnpliktskonferensen i Örebro den 22 – 24 mars 1972 av [namn utelämnat], daterad den 28 mars 1972. Sakakt 3:7403, löpnummer 2. SÄPO. 21 SH 677-72. PM från krinsp [”B.Bengtsson”], OG, ang. mitt agerande i samband med årets värnpliktskonferens i Örebro, daterad den 31 mars 1972. Sakakt 3:7403. SÄPO. 22 JO:s förhör med ”Bengt Bengtsson” den 23 maj 1972. Dnr 914/72. JO:s arkiv. 23 SH 677-72. PM från krinsp [”B. Bengtsson”], OG, ang. mitt agerande i samband med årets värnpliktskonferens i Örebro, daterad den 31 mars 1972. Sakakt 3:7403. SÄPO.
Värnpliktskonferensen i Örebro 1972 SOU 2002:95
232
ningar. Han visste också att de förstört dessa.24 Nordlander var, som nämnts, inte i lokalen vid tiden för tumultets utbrott. Då han senare kom till lokalen sökte han få kontakt med Falk, ”Karlsson” och ”Bengtsson”. Till JO sade han också att han lyckades med detta varefter han beordrade de tre att omedelbart återvända till sina arbetsplatser. Själv stannade han kvar i Örebro för att invänta försvarsstabschefen Bo Westin som enligt tidigare uppgjorda planer skulle anlända till Örebro under eftermiddagen.25
Under eftermiddagen hölls ett sammanträde i konferensens ledning med bl.a. statssekreteraren i försvarsdepartementet Anders Thunborg och chefen för försvarsstabens personalvårdsbyrå Torsten Holm närvarande. Thunborg underströk att åsiktsregistrering var förbjuden och Holm sade enligt pressreferat att han hade
(s)vårt att tro att något sådant här kan ha förekommit. Åsiktsregistrering är ju förbjuden enligt svensk lag.26
3.3 Senare på kvällen………..
Försvarsstabschefen Bo Westin hörde under bilfärden mot Örebro på radionyheterna att det uppstått tumult vid konferensen eftersom ”representanter för säkerhetstjänsten visat sig vara på platsen”. Han kom fram vid 18-tiden då han omgående sammanträffade med försvarsminister Sven Andersson som också anlänt på kvällen. Därefter begav sig Westin till sitt hotellrum där han talade med Sten Nordlander som lämnade en kort orientering om vad som inträffat. Westin uppgav senare för JO att han vid detta tillfälle ”beordrade Nordlander att se till att säkerhetsmännens anteckningar blev bevarade samt att följande morgon lämna en mera noggrann redogörelse”. Senare under kvällen åt Westin middag med Sven Andersson. Westin sade till JO att han först under samtalet med Nordlander tidigare under kvällen fått klart för sig att två av de närvarande säkerhetsmännen kom från säkerhetspolisen. Han sade också att han mitt under supén med försvarsministern sökte upp en telefon och kontaktade byråchefen Olof Frånstedt för att med denne höra efter
24 JO:s förhör med Boris Falk den 5 och 18 april 1972. Dnr 914/72. JO:s arkiv. 25 JO:s förhör med Sten Nordlander den 5 och 18 april 1972. Dnr 914/72. JO:s arkiv. 26 Pressfronten 3/72 om Värnpliktskonferensen och säkerhetstjänsten. Pressklipp sammanställda av försvarsstabens press- och upplysningsavdelning. Sakakt 3:7403. SÄPO. Det är oklart från vilken tidning uttalandet är hämtat.
SOU 2002:95 Värnpliktskonferensen i Örebro 1972
233
om männen från säkerhetspolisen haft något uppdrag för rikspolisstyrelsen eller om de endast varit där för att bistå Fst/Säk.27På kvällen beslutade överbefälhavaren Stig Synnergren och försvarsminister Sven Andersson att tillsätta en militär utredning som skulle granska Örebrohändelsen. Andersson svarade på frågor från pressen och underströk då att om åsiktsregistrering förekommit var detta tjänstefel. Han konstaterade vidare att det inom försvarsstaben inte fanns någon avdelning som sysslade med åsiktsregistrering.28 I TV:s Kvällsöppet hävdade Bo Westin att säkerhetsmännen befann sig på konferensen för att följa debatten om arreststraffet. Han hävdade också att det var viktigt för försvarsstaben att känna till om det var exempelvis socialdemokrater eller moderater som förespråkade ett visst förslag, eftersom man då skulle kunna veta hur stort intresse saken hade för de värnpliktiga. I bl.a. Aktuellts nyhetssändning på kvällen togs Örebrohändelsen upp varvid också bilder visades på de närvarande säkerhetspoliserna av vilka framför allt ”Karlsson” gjorde vad han kunde för att dölja sitt ansikte. Det hade dock ännu inte blivit allmänt känt att två av de avbildade personerna faktiskt var anställda vid säkerhetspolisen och inte vid försvarsstaben. Nu vidtogs vissa åtgärder för att denna hemlighet skulle bevaras.
Olof Frånstedt – som vid tillfället var på semester – uppgav inför JO att Bo Westin ringde honom ”vid midnatt”. Frånstedt hade genom nyhetssändningarna ”fått något hum” om vad som tidigare under dagen hänt i Örebro. Frånstedts bild av samtalet är att Westin sade att försvarsstaben skulle ta på sig allt ansvar för vad som hänt, vilket Frånstedt ”fann egendomligt”. Han frågade Westin om denne talat med rikspolischefen Carl Persson, vilket Westin sade sig inte ha gjort. Westin förklarade vidare att ”samtliga säkerhetsmän skulle anses anställda hos försvarsstaben och att det administrativa skulle kunna ordnas i efterhand”. Frånstedt menade dock att detta var en ”ohållbar” konstruktion och Westin avslutade samtalet med att be Frånstedt att säkerhetspolisen inte skulle göra några uttalanden i saken. Frånstedt ringde därefter till säkerhetsavdelningens jourcentral och erinrade om tjänsteföreskriften att inga uttalanden fick göras. Om press eller radio hördes av skulle ledningen informeras om detta.29
27 JO:s förhör med Bo Westin den 9 juni 1972. Dnr 914/72. JO:s arkiv. 28 Pressfronten 3/72 om Värnpliktskonferensen och säkerhetstjänsten. Pressklipp sammanställda av försvarsstabens press- och upplysningsavdelning. Sakakt 3:7403. SÄPO. Se även Borås Tidning den 24 mars 1972. 29 JO:s förhör med Bo Westin den 9 juni 1972. Dnr 914/72. JO:s arkiv.
Värnpliktskonferensen i Örebro 1972 SOU 2002:95
234
Enligt Westins utsaga till JO skulle Frånstedt ha upplyst honom om att polismännen varit i Örebro enkom för försvarsstabens skull. Westin hade då frågat om man inte kunde säga att alla säkerhetsmännen representerade försvarsstabens säkerhetsavdelning ”och detta hade inte Frånstedt motsatt sig”. Här föreligger alltså inte riktigt samstämmiga uppgifter från Westin och Frånstedt.
3.4 Morgonen den 24 mars 1972
På morgonen den 24 mars kontaktade Frånstedt per telefon sin ställföreträdare, polisintendenten Gösta Danielsson, och bad denne att snarast informera Carl Persson och Hans Holmér.30 Det framgår inte av JO:s förhör vad Danielsson egentligen skulle informera dessa om, men det är troligt att det bl.a. rörde sig om Westins förslag. Samma morgon sammanträffade Westin och Sten Nordlander i Örebro. Nordlander redogjorde då för hur säkerhetsmännen använt sig av planskisserna. Westin hade dagen innan, enligt hans uppgifter till JO, varit av uppfattningen att alla skisser ”fanns i behåll och något annat framgick inte heller av Nordlanders redogörelse på fredagsmorgonen”. Att planskisserna förstörts fick Westin reda på först på måndagen den 27 mars.31Senare under dagen kallades ”Stig Karlsson” in till Holmér tillsammans med sin rotelchef och Gösta Danielsson. ”Karlsson” ombads att lämna en redogörelse för vad som förevarit. Detta möte fick JO reda på först efter några månaders utredande då han förhörde Olof Frånstedt. Denne nämnde då också något som fick JO att reagera – ”Stig Karlsson” hade nämligen visat upp sin planskiss vid mötet. Den skulle ju ”Karlsson” egentligen ha förstört redan i Örebro enligt vad han den 6 april 1972 berättat för JO:s utredare, byråchefen Erik Tersmeden. Frånstedt berättade för JO att han någon tid efter händelserna i Örebro, då han återkommit från sin semester, informerades av Gösta Danielsson om händelserna i Örebro. Denne redogjorde då i stora drag för ovan beskrivna förlopp. ”Bengtsson” och ”Karlsson” hade ringt från Örebro på eftermiddagen den 23 mars och berättat att de ”kastats ut från konferensen”. Danielsson hade då beordrat de båda att återvända till sina respektive stationeringsorter. ”Karlsson” kallades att nästa dag avlägga rapport inför Holmér. Frånstedt fortsatte berätta för JO:
30 JO:s förhör med Olof Frånstedt den 2 juni 1972. Dnr 914/72. JO:s arkiv. 31 JO:s förhör med Bo Westin den 9 juni 1972. Dnr 914/72. JO:s arkiv.
SOU 2002:95 Värnpliktskonferensen i Örebro 1972
235
Bland de papper polismannen hade haft med sig hade Danielsson sett åtminstone ett papper med symboler på vilket skulle kunna vara den omtalade planskissen. Mot bakgrund av dessa uppgifter hade Frånstedt reagerat då det i press och radio omnämndes att försvarsstaben i öppen handling till JO förklarat att planskisserna förstörts av säkerhetsmännen i Örebro.32
JO kallade nu omgående till sig Gösta Danielsson som berättade att ”Karlsson” inför mötet med Holmér tagit med sig en del papper som han haft med sig till Örebro:
Bland dem fanns något som visade sig vara en planskiss över konferenslokalen. Skissen var gjord på rutat papper. På papperets vänstra del fanns anteckningar. På planen fanns kryssmarkeringar. Det syntes vara noteringar om olika personers förehavande. 33
Nordlander träffade under fredagen den 24 mars också Hans Holmér i närvaro av Gösta Danielsson. Nordlander kom då in på de anteckningar som förts av säkerhetsmännen. Han hade vid tillfället överlämnat en lapp på vilken fanns angivet de markeringar som skulle gjorts på en planskiss. Markeringarna hade avsett ”bl.a. utskottstillhörighet, inställning till utskottsförslag och saboterande av konferensen”. Holmér hade dock inte fäst något avseende vid dessa noteringar. Vid en senare tidpunkt - Holmér kunde inte erinra sig exakt när – hade Westin vid ett telefonsamtal berättat att ”de omdiskuterade planskisserna blivit förstörda redan i Örebro”.34 Vid mötet hade Nordlander förklarat att ”försvarsstaben skulle stå för insatsen i Örebro”. Enligt Danielssons uppfattning avsåg Nordlander med detta att försvarsstaben ”skulle svara gentemot massmedia enär säkerhetsmännens närvaro tillkommit på stabens initiativ”. Danielsson berättade för JO att Nordlander vid sitt besök gjort en rekonstruktion av den planskiss som Nordlander uppgivit att säkerhetsmännen haft. Han hade förklarat att försvarsstabens svar till massmedia byggde på utformningen av denna planskiss. Men Danielsson ”fann att Nordlanders rekonstruktion i vissa avseenden av-
32 JO:s förhör med Olof Frånstedt den 2 juni 1972. Dnr 914/72. JO:s arkiv. 33 JO:s förhör med Gösta Danielsson den 6 juni 1972. Dnr 914/72. JO:s arkiv. 34 JO:s förhör med Hans Holmér den 6 juni 1972. Dnr 914/72. JO:s arkiv.
Värnpliktskonferensen i Örebro 1972 SOU 2002:95
236
vek från den planskiss” som ”Stig Karlsson” hade visat hos Holmér tidigare under dagen:
Sålunda saknades anteckningarna vid sidan och några anteckningar som Nordlander haft på sin rekonstruktion hade sannolikt inte funnits på polismannens skiss.35
JO hörde nu näste person som varit med vid mötet hos Holmér, ”Stig Karlssons” rotelchef. Denne uppgav emellertid att han under mötet inte suttit så att han kunnat läsa vad som stod i ”Karlssons” medförda handlingar. Vid ett senare tillfälle hade rotelchefen dock fått en ”reserapport” samt en muntlig redogörelse från ”Karlsson”. Rotelchefen erinrade sig att ”Karlsson” då talat om en planskiss som Boris Falk skulle ha delat ut. ”Karlsson” hade emellertid sagt att han förstört papperet och rotelchefen uppfattade att detta skett redan i Örebro. På papperet skulle ”Karlsson”, enligt uppgift till rotelchefen, ha ”ritat krumelurer för att hjälpa Falk”.36
Slutligen hörde JO också ”Stig Karlsson” själv. JO visade rekonstruktionen av planskissen som lämnats in från försvarsstaben och ”Karlsson” uppgav att den var ”i princip densamma som han fick”. Enda skillnaden var att rekonstruktionen var mera noggrant utförd och försedd med teckenförklaringar. ”Karlsson” upprepade nu vad han sagt till Tersmeden i början av april. Han förstörde sin planskiss redan då han lämnade konferenslokalen i Örebro. Frågan för JO var nu hur det då kunde komma sig att framför allt Gösta Danielsson så tydligt kunde erinra sig en planskiss som förevisats hos Holmér dagen efter det att ”Karlsson” skulle ha förstört den. ”Karlsson” uppgav då att han på hemvägen från Örebro börjat överväga om det inte varit oöverlagt att förstöra planskissen och om han inte borde haft den kvar inför mötet med sina chefer nästa dag. På grund av dessa funderingar satte han sig ner och gjorde ur minnet en rekonstruktion av den skiss han haft. Denna tog han med sig till mötet. ”Karlsson” nämnde dock inte för sina chefer att planskissen var en rekonstruktion. Skälet för detta, uppgav ”Karlsson”, var att Holmér inte alls var intresserad av skissen. Han fick endast order att lämna över sina handlingar till Fst/Säk vilket han gjorde några dagar senare – dock inte planskissen. En tid senare
35 JO:s förhör med Gösta Danielsson den 6 juni 2000. Dnr 914/72. JO:s arkiv. 36 JO:s förhör med ”rotelchefen” den 6 juni 1972. Dnr 914/72. JO:s arkiv. Den ”reserapport” som här nämns har inte kunnat återfinnas i SÄPO:s arkiv.
SOU 2002:95 Värnpliktskonferensen i Örebro 1972
237
förstörde han denna. Till försvarsstaben hade han sagt samma sak – den ursprungliga planskissen hade förstörts redan i Örebro.
”Karlsson” utsaga var dock inte sann. Inför kommissionen har han berättat att inte alls förstörde sin planskiss i Örebro. Den version han uppvisade vid mötet med Holmér var således originalet. Han kan inte närmare förklara varför han ljög inför Tersmeden vid förhöret den 6 april med annat än att han troligen ”skämdes” över det pinsamma i att ha agerat så klumpigt och att detta skulle framgått av skissen. Då JO i början av juni av Frånstedt fick reda på att det existerat en planskiss vid Holmér-mötet, kallade han Danielsson som bekräftade detta. Vid JO arbetade inom utredningen ännu en person som genomförde förhören med de värnpliktiga. Utredaren var enligt ”Karlsson” bekant med en anställd vid säkerhetspolisen, ”XX”, till vilken han nu meddelade att ”den här ”Karlsson”, det är något skit med hans historia för nu är det uppror här nere”, d.v.s. på JO-ämbetet. ”XX” meddelade detta vidare inom säkerhetspolisen tills det kom till ”Karlssons” kännedom. Det dröjde enligt ”Karlsson” sedan inte många timmar innan man ringde från JO och kallade honom till nytt förhör. Men ”Karlsson”, som hade blivit tipsad i förväg om att allt inte stod rätt till, anade att det kunde gälla just planskissen och fick därför lite tid på sig att hitta på historien om den återskapade skissen.37 JO accepterade förklaringen även om han i utredningen framhåller att åtgärderna att förstöra skisserna ”har helt naturligt varit ägnade att framkalla misstankar om att skisserna upptagit anteckningar av obehörigt slag”. Särskilt besynnerligt anser han det vara att Falk och ”Bengtsson” förstörde sina skisser eftersom de redan hunnit sätta sig i säkerhet. Däremot, menade JO, var det mer förklarligt att ”Karlsson”, ”som blev trängd i konferenslokalen förstörde sin skiss genom att spola ned den på en toalett i huset…..”.38 Då visste alltså inte JO att detta inte var sant. Han fann inte anledning att anta ”att de förstörda skisserna i huvudsak upptagit annat än vad rekonstruktionen utvisar”.39
3.5 JO anländer – Bo Westins presskonferens
På fredagen den 24 mars anlände justitieombudsmannen Gunnar Thyresson till konferensen. I och med detta övergick den av ÖB och försvarsministern beslutade militära utredningen till att bli en
37 Samtal med ”Stig Karlsson”. SÄKO. 38 JO:s utredning om värnpliktskonferensen den 8 augusti 1972, s 78. JO:s arkiv. 39 Ibid.
Värnpliktskonferensen i Örebro 1972 SOU 2002:95
238
intern undersökning, som skulle ställas till JO:s förfogande.40 Bo Westin hävdade vid en presskonferens under fredagen att ”samtliga säkerhetsmän representerar försvarsstabens säkerhetsavdelning”. Då det senare framkom att två av säkerhetsmännen var anställda vid SÄPO och således inte formellt stod under militärt befäl ansåg Westin inför JO detta vara ”ovidkommande”:
Då polismännen kommit på försvarsstabens begäran och arbetet skett på försvarsstabens räkning fanns ingen anledning att dra in säkerhetspolisen i saken offentligt.41
Westin förnekade vid presskonferensen bestämt att någon registrering skett och de anteckningar som gjordes vid konferensen fanns enligt hans uppfattning kvar och kunde överlämnas till JO.42 Söndagen den 26 mars avslöjade både Expressen och Aftonbladet att 30 000 anställda inom försvaret tillställts formulär, utgivna av Fst/Säk, som innehöll frågor om bl.a. föreningsverksamhet, ideella och politisk uppdrag m.m. Som en följd av detta beslutade JO att utvidga sin utredning om värnpliktskonferensen till att omfatta hela säkerhetstjänsten, d.v.s. både Fst/Säk och Säpo.43
3.6 Måndagen den 27 mars
Westin hade denna dag kontakt med Hans Holmér varvid Westin relaterade ”supésamtalet” med Frånstedt. Enligt Westin kom han och Holmér överens om att inte göra några vidare uttalanden.44Holmér hade då dagen innan gett en intervju till Aftonbladet för publicering dagen därpå. Där fick Holmér bl.a. frågan om vad som skulle hända med ”säkerhetsmännen som syntes på bild i tidningar och TV”. Holmér svarade då att ”(d)e tillhörde ju inte oss utan för-
40 Pressfronten 3/72 om Värnpliktskonferensen och säkerhetstjänsten. Pressklipp sammanställda av försvarsstabens press- och upplysningsavdelning. Sakakt 3:7403. SÄPO. 41 JO:s förhör med Bo Westin den 9 juni 1972. Dnr 914/72. JO:s arkiv. 42 Pressfronten 3/72 om Värnpliktskonferensen och säkerhetstjänsten. Pressklipp sammanställda av försvarsstabens press- och upplysningsavdelning. Sakakt 3:7403. SÄPO. Se även Dagens Nyheter 25 mars 1972. 43 Pressfronten 3/72 om Värnpliktskonferensen och säkerhetstjänsten. Pressklipp sammanställda av försvarsstabens press- och upplysningsavdelning. Sakakt 3:7403. SÄPO. 44 JO:s förhör med Bo Westin den 9 juni 1972.
SOU 2002:95 Värnpliktskonferensen i Örebro 1972
239
svaret”, vilket alltså var en uppenbar osanning. På kvällen intervjuades statsrådet Carl Lidbom i Dagens Eko och fick då frågan om huruvida en person, som anser att samhället bör omstörtas med våld, får registreras av SÄPO. Lidbom svarade:
Lidbom: Nej, inte enbart av den omständigheten att man omfattar en politisk uppfattning, även om den uppfattningen skulle vara av revolutionär karaktär, utan det får vara några yttre gripbara fakta, som har någonting med rikets säkerhet att göra för att det skall få ske några anteckningar i registret.
Fråga: Men kan inte just den här åsikten vara ett tillräckligt skäl för att bli placerad i ett sådant här register?
Lidbom: Det är klart sagt att enbart åsikten får icke vara en grund för registrering.
Den 28 mars överlämnade Fst/Säk till JO den rekonstruerade planskissen samt stencilerat material som säkerhetsmännen förfogat över vid konferensen.
3.7 Holmér och Persson till justitiedepartementet den 4 april
Hans Holmér och Carl Persson kallades till möte med justitieministern den 4 april 1972 för att diskutera Örebrohändelsen. Då Holmér vid en intern konferens redogjorde för mötet - där förutom Lennart Geijer också Lidbom, Rainer och Gullnäs deltagit - hävdade han följande.
Tillsammans med rikspolischefen hade han informerat bl.a. om att personer inom ”KFML och vissa andra mindre ytterlighetsorganisationer registrerades och att uppgifter ur registret i detta hänseende lämnades vid personalkontroll”. Holmér hade framhållit att ”medlemskap i KFML medförde presumtion för registrering men att det var tänkt att man skulle avföra en person ur registret som inte var revolutionär”. Han menade vidare att 9 § personalkontrollkungörelsen skulle utläsas som en uttolkning av den generella regeln i 2 § och poängterade att ”(s)ärskilt sista punktens ut-
Värnpliktskonferensen i Örebro 1972 SOU 2002:95
240
tryck `kan befaras vara beredd att deltaga´ gav säkerhetstjänsten en relativt vid ram för registreringsarbetet”. Uppgifter om ”medlemskap etc fick säkerhetstjänsten huvudsakligen genom organisationernas egna tryckalster och förteckningar”. Holmér framhöll också ”(d)et allvarliga sambandet mellan KFML och främmande makt”. Han hade också informerat departementet om att ”telefonkontroll för misstanke om förberedelse till uppror och tagande av utländskt understöd för närvarande var insatt mot vissa av ledarna i KFML”.
Enligt Holmér hade Geijer och Lidbom förklarat ”att man för dagen inte ville ta ställning till den redovisade tolkningen av personalkontrollkungörelsen utan skulle avvakta JO:s utredning”. Holmér hade sedan givit företrädarna för departementet ”(d)en allmänna bakgrunden” till händelserna vid värnpliktskonferensen, ”att två man från säkerhetstjänsten varit närvarande”.45 Ingvar Gullnäs, som i egenskap av expeditionschef närvarade vid mötet, har i samtal med kommissionen uppgivit att framför allt Lennart Geijer och Ove Rainer hade varit kritiska till säkerhetspolisens ”extensiva” tolkning av personalkontrollkungörelsen rörande vad som skulle få föras in i registret. Geijer menade att säkerhetspolisen har hade ”gått väl långt” och registrerade saker som han ansåg ”omöjliga” att registrera och att man krävt alldeles för lite av ”aktivitet”. Efter mötet hade både Geijer och Rainer varit ”rätt upprörda” över detta. Man ansåg därför att man måste ”strama upp” registreringsbestämmelserna så att Geijers egen syn skulle slå igenom.46
Att det under ytan fanns motsättningar mellan regeringen och Säpo rörande registreringen framgår också av ett anförande av Holmér på en intern SÄPO-konferens hösten 1972. Holmér sade då att ”(t)ydligt är att säkavdelningen och regeringen haft olika tolkningar av personalkontrollkungörelsen”. Holmér visste då att regeringen skulle behandla frågan om eventuella ändringar i konselj den 22 september. Han fortsatte:
Man kommer kanske att kräva aktivitet i en eller annan form för att vederbörande skall registreras. Beslutet mynnar möjligen ut i nedskärning och då är vi i ett svårare läge. 47
45 Protokoll från sektions- och rotelchefskonferens i Rättvik 16 – 19.5.1972. SH 892-72. Ingår i sakakt 5:720/6, löpnummer 3. SÄPO. 46 Samtal med Ingvar Gullnäs den 19 mars 2002. SÄKO. 47 Protokoll från regionsträff för Bergslagsregionen i Rättvik 6 – 7.9.1972. SH 1766-72. Förvaras i sakakt 5:720/6, löpnummer 3. SÄPO.
SOU 2002:95 Värnpliktskonferensen i Örebro 1972
241
Den 5 april, dagen efter mötet på departementet, kallades parlamentarikerna i rikspolistyrelsen till justitieministern för att diskuterade de aktuella frågorna. Enligt vad Holmér uppgav i annat sammanhang hade ledamöterna redan i slutet av 1970 ”informerats om och deltagit i utformandet av tjänsteföreskriften HT 16 med bilaga”.48
3.8 Den fortsatta händelseutvecklingen
Den 6 april intervjuades Anders Thunborg i Sydsvenska Dagbladet. Han uppgav då att ”självfallet finns det hos de organ som har att svara för rikets säkerhet ett intresse av att veta var personer med samhällsomstörtande åsikter finns. Enbart en persons politiska åsikt eller tillhörighet i en organisation är inte tillräckligt för registrering”. Han tillade:
Däremot registreras organisationer och personer som aktivt engagerat sig i landsskadlig verksamhet, och då är det väl oundvikligt, säger herr Thunborg, att även den politiska färgen hos personen och organisationen kommer in i bilden. 49
Den 6 april debatterades säkerhetstjänsten i riksdagen. Sven Andersson uppgav då att vissa av de anteckningar som Fst/Säk fört under konferensen, försvunnit i det tumult som uppstod efter avslöjandet. Andersson lämnade dessutom en tänkbar förklaring till säkerhetsmännens närvaro och han lät, kanske av misstag, undslippa sig att också säkerhetspolisen varit närvarande:
Jag förstår mycket väl att både säkerhetspolisen och försvarsstaben med utgångspunkt i den propaganda jag talat om var närvarande för att se vilka avsikter man hade, hur man avsåg att störa kongressen och om man nådde resul-
48 Protokoll företagsnämnden den 18 april 1972. Sakakt 5:720/9, löpnummer 1. SÄPO. 49 Pressfronten 3/72 om Värnpliktskonferensen och säkerhetstjänsten. Pressklipp sammanställda av försvarsstabens press- och upplysningsavdelning. Sakakt 3:7403. SÄPO.
Värnpliktskonferensen i Örebro 1972 SOU 2002:95
242
tat med sin propaganda – men det gjorde man ju inte!50
Upplysningen passerade dock obemärkt i debatten. Efter riksdagsdebatten kontaktade flera journalister Erik Tersmeden på JOämbetet som i ett uttalande hävdade att ”(s)äkerhetsmännen säger att de förstörde anteckningar därför att de inte längre ansåg sig ha någon nytta av dem i sitt arbete. De ville också vara säkra på att anteckningarna inte föll i orätta händer”. Samtidigt upplyste han om att man erhållit en tillfredsställande rekonstruktion.51 Den 7 april upplyste Lennart Geijer i TV:s Presskonferens att vissa medlemmar av KFML(r) registreras vid SÄPO. Aftonbladet skrev dagen därpå att justitieministern i programmet tillstod ”att också regeringen först på senaste tiden fått klart för sig att Säpo bedrivit vad som ändå måste anses som systematisk åsiktsregistrering av en del KFML-are”. Geijer hävdade också att det inte handlade om att ”föra register över våldsromantiker”. Däremot var regeringen – ”sedan man nu fått klart för sig vilka mål KFML(r) har” beredd att ”ompröva sin inställning till partiet från 1969 då all åsiktsregistering förbjöds”.52 Här kan vara av intresse att infoga att vad Olof Palme hävdade i en intervju rörande något år senare i samband med IB-affären. Reportern frågade:
Fråga: Det har hävdats att förbudet mot åsiktsregistrering bara gäller polisen. IB och militären får ha vilka register de vill. Är detta rätt? Och rimligt?
Palme: Såvitt jag förstår är detta fel. Jag har i alla fall alltid fattat det så, att förbudet mot åsiktsregistrering gäller alla myndigheter. Även om det skulle vara så att jag kan minnas fel om det rent juridiska, så vore det mot Kungl.
Maj:ts direktiv till försvarsstaben om där fördes sådana register.53
50 Riksdagsprotokoll nr 53/1972. Debatt den 6 april 1972 Ang förekomsten av åsiktsregistrering inom försvaret m.m. 51 Pressfronten 3/72 om Värnpliktskonferensen och säkerhetstjänsten. Pressklipp sammanställda av försvarsstabens press- och upplysningsavdelning. Sakakt 3:7403. SÄPO. Tersmedens uttalande ur SvD den 11 april 1972. 52 Pressfronten 3/72 om Värnpliktskonferensen och säkerhetstjänsten. Pressklipp sammanställda av försvarsstabens press- och upplysningsavdelning. Sakakt 3:7403. SÄPO. 53 Dagens Nyheter den 4 november 1973: Palme bryter tystnaden av Karl Ahlenius och Sven Öste.
SOU 2002:95 Värnpliktskonferensen i Örebro 1972
243
Det förefaller som att justitiedepartementet inte hade informerats - och inte heller låtit sig informeras - om innehållet i HT 16. Det framgår bl.a. av ett föredrag som Holmér höll inför säkerhetspolisens s.k. företagsnämnd – som närmast behandlade personalfrågor – den 18 april 1972. Holmér kommenterade då Geijers uttalanden i konferensen och massmedia med att dessa ”kunde tolkas så att denne icke delade rikspolisstyrelsens uppfattning om tolkningen av personalkungörelsens bestämmelser”. Han gick därefter igenom de orienteringar som tidigare lämnats justitieministern rörande tillämpningen och poängterade att ”(n)ågra formella krav på redovisning inför regeringen av innehållet i föreskrifter som enligt bemyndigande utfärdas av myndighet föreligger icke”. Han nämnde att justitieministern vid ett besök på SÄPO något år tidigare lämnats ”redogörelser om avdelningens organisation och verksamhet i huvuddrag”. Holmér hade då också framhållit att ”`klart revolutionära organisationer´ är föremål för avdelningens intresse”.54
Ledamöterna i RPS´ styrelse informerades den 13 april i plenum om händelserna i Örebro. Man ”diskuterade med riksdagsmännen ingående i tre timmar hur vi skulle förfara med HT 16 – vilken ställning vi skulle inta efter vad som inträffat”. Styrelsen ”beslutade sedan enhälligt att fortsätta med HT 16 och hävda, att den tolkningen är den rätta och att överlåta prövningen av de bestämmelserna till JO”.55Detta hävdade Holmér vid den interna SÄPOkonferensen i maj 1972. Vid samma tillfälle hade Carl Persson ”med största tillfredsställelse” hälsat att JO skulle granska SÄPO. Han sade också:
54 Protokoll företagsnämnden den 18 april 1972. Sakakt 5:720/9, löpnummer 1. SÄPO. 55 Av ett protokoll från mötet i plenum framgår att Carl Persson kritiserade justitieministern för att denne i massmedia sagt att ”ingen får antecknas enbart på grund av medlemskap och en hel del annat”. Persson menade att ”(m)an måste tänka på konsekvenserna då en rad ansökningsärenden nu riskerar att bli liggande”. Detta ”(i) synnerhet som vi anser att vår tolkning är den riktiga”. Persson hävdade vidare att ”94 % av de uppgifter som utlämnas skulle försvinna om justitieministerns tolkning skall tillämpas. Frågan är hur vi skall göra i detta besvärliga läge?”. Ledamoten Dahlén sade sig ”inte fatta någonting och syftade där på justitieministerns uttalande mot bakgrund av den nu lämnade informationen” medan en annan ledamot, Hedin, ansåg att Geijer hade ”glidit” i sitt uttalande i TV jämfört med ett tidigare riksdagsinlägg. Essen Lindahl påstod att Geijer saknade förmåga att ”stå pall emot lite blåsväder”. Han tillade att han ”först den sista tiden fått klart för sig att justitieministern haft en annan uppfattning än styrelsen” rörande registreringen och undrade ”ska vi fortsätta som förr?”. Carl Persson ”deklarerade att vi måste fortsätta” och om JO kom till annan uppfattning skulle man skriva till regeringen. På frågan till ledamöterna om man kunde vara överens om detta kom ett jakande svar. Se Protokoll från plenum den 13 april 1972. Förvaras i Handlingar tillhörande Bc A (Hans Wermdalen), serie F VI volym 4. SÄPO. Se även Ulf Eliasson:
Politisk övervakning och personalkontroll 1969-2002 (SOU 2002:89).
Värnpliktskonferensen i Örebro 1972 SOU 2002:95
244
När det gäller debatten om åsiktsregistrering kan man göra på det sättet att JO-utredningen blir delgiven inom hela polisverksamheten. Den utredningen kommer att vara upplysande i alla de här kontroversiella frågorna. Det är ett alternativ att få ut information.56
Det är oklart vad Persson grundade denna säkra hållning på. Också Holmér hade förväntat sig ett positivt utfall. Han sade, efter det att utredningen publicerats, att han på våren ”hyst oro för att JO-utredningen skulle presenteras under semestertid och inte få den publicitet som var eftersträvansvärd”.57
56 Protokoll från sektions- och rotelchefskonferens i Rättvik 16 – 19.5.1972. SH 892-72. Ingår i sakakt 5:720/6, löpnummer 3. SÄPO. 57 PM från Regionsträff i Rättvik 6 – 7.9.1972. SH 1766-72. Förvaras i 5:720/6, löpnummer 3. SÄPO.
SOU 2002:95 Värnpliktskonferensen i Örebro 1972
245
4 JO:s utredning
JO Gunnar Thyresson lade fram sin utredning Säkerhetspolisen och värnpliktskonferensen i Örebro m.m. den 9 augusti 1972. I sin bedömning konstaterar han inledningsvis att han är ”övertygad om att säkerhetspolisen är ett oumbärligt instrument till skydd för landets yttre och inre säkerhet”. Han understryker att ”de extremorganisationer som finns både till höger och vänster inte f n är av den storleken att de utgör något hot mot vårt samhällsskick” men kunde ”inte förbise risken att de växer i en omfattning som kan bli besvärande för samhället”. JO framhåller också den parlamentariska kontrollen och insynen i SÄPO genom lekmannarepresentanterna i styrelsen, vederbörande riksdagsutskott samt JK och JO. Rörande registreringen anförde JO:
Rikspolisstyrelsens tillämpning av reglerna i personalkontrollkungörelsen på sätt de ovan återgivna tjänsteföreskrifterna (HT 16) ger vid handen står i god överensstämmelse med föreskrifterna i kungörelsen och ger ej heller eljest anledning till någon erinran. Med detta är också sagt att någon politisk åsiktsregistrering inte förekommer. Påståenden härom saknar fog. Den registrering, som i massmedia uppfattas som åsiktsregistrering, är som framgår av den tidigare redogörelsen grundad på andra skäl än enbart politisk uppfattning.
JO uttalade att han ”ej funnit påkallat att från min sida föreslå nya eller ändrade föreskrifter för verksamheten och att jag ej heller funnit anledning till erinran mot rikspolisstyrelsens tillämpning av gällande föreskrifter…..”. JO fann vidare att påståenden om att den militära säkerhetstjänsten ägnade sig åt åsiktsregistrering och också förfogade över personregister saknade fog.
Rörande värnpliktskonferensen riktade JO kritik på flera punkter. Han påpekade att dessa konferenser ”tillkommit i syfte att vara ett forum för ett fritt åsiktsutbyte rörande frågor om försvaret mellan valda ombud för de värnpliktiga och ledningen för krigs-
Värnpliktskonferensen i Örebro 1972 SOU 2002:95
246
makten”. Även om inte säkerhetstjänstens närvaro syftade till åsiktsregistrering ”ter det sig inte så lite stötande att konferensen och deltagarna däri bevakas av säkerhetstjänsten”. Att den militära säkerhetsavdelningen dessutom tog hjälp av säkerhetspolisen i övervakningsarbetet ”ökar betänkligheterna mot avdelningens bevakning av konferensen”. JO uttryckte också mycket ringa förståelse för själva tillvägagångssättet vid övervakningen och ansvaret för detta placerade han på den militära sidan. JO kritiserade också Bo Westin för att denne inledningsvis dolde det för honom kända faktumet att två av de närvarande säkerhetsmännen kom från säkerhetspolisen:
Uttalandet blev därigenom vilseledande och när det rätta förhållandet sedan blev känt på annat sätt skapade uttalandet ett intryck av att man inte ville uppriktigt redovisa vad som förekommit. Om anledningen till att Westin lämnade uppgiften har han hänvisat till att han ville skydda den civila säkerhetstjänsten som inte hade något ansvar för det inträffade. Westin borde naturligen inte ha uttalat sig så som han gjorde.
JO ville dock ”med hänsyn till omständigheterna” låta detta bero. Sammanfattningsvis konstaterade JO att det kunde ”ifrågasättas om säkerhetsavdelningens närvaro vid konferensen över huvud var påkallad och att, om avdelningen ansetts böra ha observatörer ,dessa bort framträda helt öppet och icke som nu skedde”. Han avslutade:
Jag räknar med att överbefälhavaren inför framtida konferenser överväger frågan om säkerhetsavdelningens närvaro. Polis bör för framtiden inte närvara om det ej erfordras av polisiära skäl.
JO fick snart kritik för sin utredning. Journalisten Hans Hederberg påpekar i boken Detta fantastiska land att JO helt okritiskt accepterat och anammat Hans Holmérs uttolkning av personalkontrollkungörelsens paragrafer för införande i och utlämnande ur registret. Hederberg noterade också att RPS hade gått tillbaka till den av regeringen i detta avseende ratade Strandkommissionens rapport
SOU 2002:95 Värnpliktskonferensen i Örebro 1972
247
från 1968, då man författade delar av HT 16. En mening var för övrigt ordagrant hämtad därifrån.58 Det skulle dock dröja ända till 1998 innan någon officiell kritik riktades mot JO för detta. Det skedde då Registernämnden i sin rapport ”Personalkontroll” tog upp bl.a. HT 16. Registernämnden återgav några meningar ur JO:s ”Bedömning” vilka också citerats här ovan. Registernämnden ansåg sig inte kunna dela JO:s mening att rikspolisstyrelsens tillämpning av reglerna i PkK ”står i god överensstämmelse” med föreskrifterna i kungörelsen. Skälet var enligt Registernämnden att JO:s uttryck ”(d)ärest detta står klart skall han inte registreras” enligt nämnden innebär ”en slags omvänd bevisbörda”. Detta har i sin tur att göra med hur man tolkar begreppet ”enbart” i PkK:s andra paragraf där det föreskrevs att anteckning i SÄPO:s register inte fick göras enbart av det skälet att någon genom tillhörighet till organisation eller eljest hade gett uttryck för politisk uppfattning. Registernämnden menade att ordet ”enbart” inte kunde tolkas så att det för att slippa registrering måste står klart att någon inte är beredd att deltaga i samhällsfarlig verksamhet:
I själva verket är det tvärtom. Ordet enbart måste tolkas så att det av någon vid registreringstillfället förekommande omständighet måste framgå att vederbörande är beredd att delta i sådan verksamhet.
Registernämnden konstaterat därför att innehållet i HT 16 ”kunde leda till icke tillåtna förstagångsregistreringar i SÄPO:s register”. Personalkontrollkungörelsens andra paragraf är mycket klar och lämnar till synes inget utrymme för reservationer. Följaktligen upplevdes lydelsen som ett förbud mot åsiktsregistrering vilket säkerligen var grunden för påståenden om sådan i samband med värnpliktskonferensen. Det var ju inte heller ens i justitiedepartementet känt att rikspolisstyrelsen, inklusive lekmannaledamöterna, gjort den tolkning som kom till uttryck i HT 16. Kunskapen i departementet om innebörden av den föregående föreskriften, HT 15, tycks ha försvunnit i och med Herman Klings avgång från justitieministerposten på hösten 1969. Först i samband med mötet på justitiedepartementet den 4 april 1972 med bl.a. Lennart Geijer, Carl
58 Hederberg (1973) s 153 – 160. Strandkommissionen skriver i sitt betänkande Handläggningen av säkerhetsfrågor (SOU 1968:4) på s 65: ”Grunden för registrering ligger dock ej i den politiska uppfattningen som sådan utan är och bör förbli risken för samhällsfarlig verksamhet”. Denna mening återfinns sedan i HT 16.
Värnpliktskonferensen i Örebro 1972 SOU 2002:95
248
Persson och Hans Holmér, fick den politiska ledningen kunskap om hur SÄPO tolkade personalkontrollkungörelsen.
Enligt PkK:s andra paragraf förbjöds anteckning i säkerhetspolisens register om grunden enbart är vederbörandes politiska uppfattning så som sådan kan manifesteras genom antingen tillhörighet till politisk organisation eller på annat sätt (”eljest”). Att kalla detta ett förbud mot åsiktsregistrering är således inte ogrundat. Mer problematisk är den paragraf – PkK 9 § - som styr vad som får utlämnas ur SÄPO:s register i personalkontrollsammanhang. Den lyder i 1969 års tappning:
Uppgift får lämnas ut ur SÄPO:s register om den som
1. dömts eller är misstänkt för vissa närmare angiv-
na brott, sabotage, spioneri, olovlig underrättelseverksamhet m fl.
2. eljest dömts för eller är misstänkt för sådan hand-
ling eller försök därtill som innefattar brott mot rikets säkerhet eller som är ägnad att undergräva det demokratiska statsskickets bestånd eller rikets ställning som oberoende stat eller
3. genom sin verksamhet eller eljest kan befaras vara
beredd att deltaga i sådan handling som avses under 1 och 2.
JO noterade i sin utredning 1972 att inte bara 2 § var vägledande för vad som fick införas i SÄPO:s register:
Ytterligare upplysningar i saken kan emellertid inhämtas genom föreskrifterna om vad som får lämnas ut ur registret i personalkontrollärenden. Får en uppgift lämnas ut måste den rimligen också ha fått föras in.
Det är här som JO helt accepterat Hans Holmérs tolkning av PkK. Vid JO:s besök hos SÄPO den 24 – 25 april 1972 hade Holmér nämligen yttrat följande:
Vad som får införas i registret framgår av 2 § och 9 § personalkontrollkungörelsen lästa tillsammans. Det är förutsatt att i registret skall
SOU 2002:95 Värnpliktskonferensen i Örebro 1972
249
antecknas inte blott den som beslås med brott eller stämplingar mot riket utan också den som genom sin verksamhet eller eljest kan befaras vara beredd att deltaga i utförande av vissa angivna brottsliga handlingar eller i handlande som är ägnat att undergräva det demokratiska statsskickets bestånd eller rikets ställning som oberoende stat. Att den befarade benägenheten för ett sådant brottsligt handlande kan återföras på en politisk uppfattning kan inte rimligen ha avsetts skola fritaga vederbörande från registrering. Bestämmelsen i 2 § att politisk tillhörighet icke får föranleda registrering kan endast gälla sådana fall då vederbörande inte redan av de förut angivna skälen måste anses som säkerhetsrisk.59
Slutsatsen av Holmérs resonemang är att vissa politiska uppfattningar i sig kan kopplas till ett brottsligt handlande. Detta består då i deltagande i sabotage, spioneri, olovlig underrättelseverksamhet eller, som väl här snarast avses, handlingar som är ägnade att undergräva det demokratiska statsskickets bestånd eller rikets ställning som oberoende stat.
Enligt PkK 9 § fick säkerhetspolisen alltså lämna ut uppgift om en person som genom sin verksamhet eller eljest kan befaras vara beredd att delta i sådana handlingar. Då Holmér beskrev detta för JO ingick bl.a. KFML och KFML(r) bland de organisationer som man inom säkerhetspolisen ansåg propagerade för sådana politiska åsikter som var ägnade att undergräva demokratin. Om en person ingick i KFML eller KFML(r) kunde denne alltså befaras vara beredd att inte bara ansluta sig till dessa åsikter utan också omsätta dem i praktiken. Förhållandet mellan teori och praktik skulle här således vara mycket konkret. Det har inte gått att få en förklaring till hur den bristande överensstämmelsen mellan PkK 2 och 9 §§ kunde uppstå. Den enda tolkningen som levererats är av Hans Hederberg som uppger att ”(t)abben kan förmodligen förklaras med att politikerna var intensivt upptagna med `tvåan´ och lät Kanslihusets juridiska tjänstemän sköta resten”.60
59 Anteckningar från inspektion av rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning den 24 – 25 april 1972. Dnr 957/72. JO:s arkiv. 60 Hederberg (1973) s 158. För en utförlig redovisning av registreringsprinciper m.m. se Ulf Eliasson: Politisk övervakning och personalkontroll 1969-2002 (SOU 2002:89).
Värnpliktskonferensen i Örebro 1972 SOU 2002:95
250
5 Register och personuppgifter förstörs
Som nämnts förnekades i samband med värnpliktskonferensen vid flera tillfällen att det fördes ”åsiktsregister” eller personregister inom Fst/Säk. Här är ett antal uppgifter som lämnades till JO under dennes utredning:
Sten Nordlander (18 april 1972):
Avdelningen (Fst/Säk) har inte något personregister som Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning.
Boris Falk (5 och 18 april 1972):
Falk ville särskilt framhålla följande. Försvarsstabens säkerhetsavdelning sysslar inte med personregistrering utan med kartläggning av subversiva organisationers arbetsmetodik.
Bo Westin (den 9 juni 1972):
Försvarsstaben har ingen personregistrering. Det har man haft tidigare. Stommen i dessa tidigare personregister var de uppgifter man vid personalkontroll fått från polisen. Ännu 1961 fanns dessa personregister kvar. De var illa förda och kunde knappast vara av något värde för försvarsstaben. På Westins föranstaltande hade de blivit förstörda. Den service som man numera kan få från polisen gör det onödigt för försvarsstaben att föra något som motsvarar polisregister.
SOU 2002:95 Värnpliktskonferensen i Örebro 1972
251
Enligt Westin skulle registren ha förstörts någon gång efter hans tillträde som chef för försvarsstabens sektion II år 1961. I skenet av vad vi numera vet är detta uttalande inte mycket värt.
Den 29 mars 1972, alltså några dagar efter att JO offentligt förklarat att han avsåg utreda händelserna i Örebro, förstördes en stor mängd persondokument vid Fst/Säk. Under perioden mellan 1940 och 30 september 1969 hade Fst/Säk samlat kopior av de personalkontrollutlåtanden som kom från Statspolisen/Rps. Sammanlagt rörde det sig om ca 20 volymer som gallrades – hur många personkort detta innebar är svårt att uttala sig om. Den 4 april 1972 översändes till Säpo en förstörelserapport där man kort och gott angav att ”(s)amtliga PM rörande personalkontroll erhållna från Rps (Statspolisen) från 1940 – 30.9.1969 har förstörts”. Den 1 oktober 1969 trädde personalkontrollkungörelsen i kraft vilket förklarar varför man anger att man inte samlat några personalkontroll-PM därefter. Dock förstördes samma dag också handlingar med arkivrubriken ”Register 1968 – 1971”. Någon förstörelserapport rörande dessa handlingar har dock inte sänts till Rps. Inför JO hävdade Sten Nordlander den 18 april följande:
Fst bevarar inga uppgifter om vad som framkommit vid personalkontrollärende. Uppgifterna från rikspolisstyrelsen återställs dit när ärendet slutbehandlats. I regel sker återsändandet inom 14 dagar. Före det personalkontrollkungörelsen trädde i kraft behöll man uppgifterna från rikspolisstyrelsen. Dessa äldre uppgifter är numera förstörda.
Då Nordlander sa detta hade ”dessa äldre uppgifter” som ”numera [är] förstörda” varit gallrade i knappt tre veckor! Detta register var dock inte det enda som förstördes inom Fst/Säk dessa dagar. En person, som här kallas ”Stenqvist”, var vid tiden för värnpliktskonferensen verksam inom Utredningsdetaljen, en enhet in Fst/Säk 1. På morgonen den 10 april 1972 kallades ”Stenqvist” in till Sten Nordlander och samtalet rörde det s.k. beredskapsregister som sedan flera decennier förts inom avdelningen. Nordlander beordrade nu ”Stenqvist” att tillsammans med en kollega vid personalkontrollenheten göra en utredning av beredskapsregistret ” inför JO:s förestående besök vid avdelningen en månad senare. ”Stenqvist” arbetade med uppgiften i två dagar, varefter ställföreträdande avdelningschefen, tillika ”Stenqvists” dåvarande detaljchef, major
Värnpliktskonferensen i Örebro 1972 SOU 2002:95
252
Bengt Wallroth, efter inhämtande av avdelningschefens medgivande beordrade ”Stenqvist” att återgå till brådskande arbetsuppgifter vid utredningsdetaljen. ”Stenqvist” känner därför inte till vad som hände med registret. Senare hade han dock frågat avdelningens expeditionsofficer Pehr Swartz, och då ”fått försäkran om att materialet brändes på Lövsta soptipp, där avdelningens sekretessbelagda handlingar brukade brännas under kontroll av honom eller hans assistent”.61
Förstörandet av registren inom Fst/Säk upphörde dock inte heller med detta. Trots alla försäkringar om motsatsen förde Boris Falk vid denna tidpunkt ett personregister vid sin enhet, analysdetaljen, inom Fst/Säk. I samtal med kommissionen har Falk beskrivit detta. Registret omfattade ett par tusen namn, varav dock endast ungefär hälften var fullständigt identifierade. Detta arbetsregister hänvisade till akter med kronologiskt gjorda anteckningar om observationer. Falk hade gärna velat samverka med personalkontrolldetaljen för att söka identifiera personer som man bara kände namnet på. Chefen för denna detalj vägrade dock att samverka, vilket enligt Falk i och för sig var korrekt av honom. I stället sökte Falk via Vapenfrinämnden få fram uppgifter om vederbörande. De hade ju ofta ansökt om vapenfri tjänst. Nämnden kunde därför ofta lämna besked om vederbörandes födelsenummer och även om de skäl som åberopats för ansökan. Registret var enligt Falk ”fruktansvärt brett”. Det upptog pacifister och andra som i föredrag eller artiklar gjort försvarsnegativa uttalanden, miljövänner som pläderat för att försvarsanslagen kunde användas till betydligt mer angelägna ändamål, misstänkta sabotörer etc. Mest intressanta var de som låg långt ut på vänsterkanten, t.ex. KFML(r), Clarté och SKP (vars medlemmar enligt Falk under grundutbildningen försökte visa sig duktiga och vinna kamraternas förtroende), men det fanns ”underliga grifflar” också på högerkanten som exempelvis inom EAP. På registerkorten fanns i övre hörnet en cirkel som Falk fyllde i med färg, t.ex. rött för kommunister, gult för maoister och grönt för pacifister. Falk hävdar att han var väldigt försiktig med att lämna ut uppgifter om personer som bedömdes som säkerhetsrisker. Det förekom att förbandschefer ville ha uppgifter om nyinryckta värnpliktiga från analysenheten, men sådana uppgifter lämnades med enstaka undantag inte ut. Vid ett tillfälle nämnde Falk vid en föredragning inför förbandschefer från Östra militärområdet att en nyinryckt, som tidigare vägrats vapenfri
61 PM av ”Stenqvist” den [datum utelämnat], inlämnad till SÄKO samma dag. SÄKO. Pehr Swartz avled 1984.
SOU 2002:95 Värnpliktskonferensen i Örebro 1972
253
tjänst, skrivit till Vapenfrinämnden och hotat med att hämnas. Han uppgav den värnpliktiges namn och det förband till vilket denne skulle rycka in.
Vid något tillfälle, uppger Falk, besöktes han av en parlamentarisk kommission, kanske riksdagens försvarsutskott, som tittade på hans register. Någon av ledamöterna reagerade på att Falk hade ett fack för socialdemokrater. Falk förklarade att där placerade han sådana vänsteraktivister som inte längre kunde antas vara kommunister. Han hade en särskild pärm med organisationer som SAP, SSU, FPU och MUF. Falk förlägger inledningsvis tiden för denna inspektion till år 1973 men gör sedan gällande att den troligen skett före förstöringen av registerkorten. Enligt Falk måste Sten Nordlander ”för i jösse namn” ha orienterat Westin om analysdetaljens verksamhet.62 Falk hävdar att han inför JO:s förestående granskning inte fick några särskilda order om hur han skulle uppträda. Några veckor efter konferensen hade emellertid expeditionsofficeren Pehr Swartz beordrat att allt Falks arbetsmaterial skulle ”tuggas”. Materialet förvarades då i ett rum där ena långväggen bestod av plåtskåp med utdragbara lådor. Omkring hälften av skåpen upptog uppgifter om försvarsfientliga organisationer medan den andra hälften innehöll ”persondata”. Falk var själv med och bar iväg materialet till ett särskilt rum men han deltog inte i själva förstöringen. Efter detta var det ingen större idé att bedriva något liknande arbete och Falk fick också order om att analysdetaljen skulle läggas ned.63
Ett register som överlevde en fullständig gallring på våren 1972 är det som byggdes upp inom Fst/Säk:s kontraspionagedetalj under 1960-talet. Registret omfattade 1969 omkring 10.000 namn och innehöll uppgifter om främst utländsk beskickningspersonal och svenska kommunister. I någon utsträckning fanns även viss personal inom försvaret med. På korten ifylldes en kort hänvisning till de grundhandlingar i Fst/Säk:s arkiv där uppgifter om personen ifråga förekom. Registret filmades av registratorn och dennes medhjälpare, troligen någon gång under perioden 1971 - 1975. Filmen påträffades av MUST 1999 och har ställts till kommissionens förfogande. Registret gallrades inte under perioden 1960 - 1981 med undantag för att avlidna avfördes. Det överlämnades av registratorn till dennes efterträdare år 1981. Korten fortsatte föras av en kontorist – som skött dem alltsedan tidiga 1960-talet - fram till 1986 då hon gick i pension. Bo Kjellander, som vid den aktuella tidpunkten
62 Samtal med Boris Falk den 6 april 2000. SÄKO. 63 Samtal med Boris Falk den 7 augusti 2000. SÄKO.
Värnpliktskonferensen i Örebro 1972 SOU 2002:95
254
var detaljgruppchef inom kontraspionagedetaljen, berättar för SÄKO att detta register gallrades på order av avdelningschefen Sten Nordlander. Kjellander menar att detta förmodligen skedde inför ”en förestående granskning, kanske den som föranleddes av händelserna vid 1972 års värnpliktskonferens”. En grupp bestående av Kjellander och ytterligare några personer, gick igenom registret och försökte klara ut vad som skulle rensas ut.64 Det förefaller otroligt att en person som Bo Westin skulle varit ovetande om detta register.
Anteckningar från JO:s inspektion vid Fst/Säk den 16 maj 1972:
Hos försvarsstabens säkerhetsavdelning upplägges för personalkontrollerade personer, om vilka uppgifter erhållits från Rikspolisstyrelsen, ett kort i ett kortregister och på kortet anges, förutom vissa personuppgifter, personalkontrollärendets diarienummer och Rps´ aktnummer så att man snabbt kan få fram akten vid behov. Anteckningar göres inte om innehållet i personakten.
64 Samtal med Bo Kjellander den 2 maj 2000. SÄKO.
SOU 2002:95 Värnpliktskonferensen i Örebro 1972
255
6 Slutsatser
6.1 Varför skulle konferensen övervakas?
Ett framträdande militärt önskemål inför konferensen hade enligt Frånstedts uppgifter till JO 1972 varit att ”få hjälp med identifiering av kända orosstiftare”65 vilket låter en smula ologiskt. Troligen menar Frånstedt att dessa ”kända orosstiftare” dittills endast varit kända av SÄPO (och inte av Fst/Säk) och att de var vänsterextremister, vilket ju var de utlovade säpomännens specialområde. Frånstedt var dock den ende som inför JO gick så långt som att nämna ”identifiering” som en av säkerhetsmännens arbetsuppgifter. Westin, som enligt egen uppgift inte var informerad om att Nordlander godkänt samarbete med SÄPO, förklarade för JO att direktiven till säkerhetsmännen varit allmänna; de skulle följa ”för avdelningen särskilt intressanta frågor såsom de om rättsvård, klädsel, ordning och krigslydnad”. Det var vidare – ”(m)ed hänsyn till den subversiva propagandan och de från bl.a. KFML(r) uttalade avsikterna att verka för väpnat uppror och andra brottsliga gärningar” klart att avdelningens representanter skulle vara uppmärksamma ”på utslag av sådan propaganda samt agerande efter de linjer som man visste anbefallts av exempelvis KFML(r)”. Westin menade att försvarsstaben här kunde stödja sig direkt på bestämmelserna om säkerhetstjänst i tjänstereglementet för krigsmakten.66 Nordlander hävdade i JO-förhör att det fanns stor anledning att tro att utslag av särskilt försvarsfientlig propaganda skulle komma fram vid konferensen. Han ansåg det därför ”följa direkt av hans tjänsteplikt som ansvarig för säkerhetstjänsten vid krigsmakten att närvara vid konferensen”.67
Falk uppgav i JO-förhör att syftet med bevakningen av konferensen var bl.a. att följa strömningar och utvecklingar i olika frågor. Försvarsstabens säkerhetsavdelning kunde enligt Falk ”inte
65 JO:s förhör med Olof Frånstedt den 2 juni 1972. Dnr 914/72. JO:s arkiv. 66 JO:s förhör med Bo Westin den 30 mars 1972. Dnr 914/72. JO:s arkiv. 67 JO:s förhör med Sten Nordlander den 5 och 18 april 1972. Dnr 914/72. JO:s arkiv.
Värnpliktskonferensen i Örebro 1972 SOU 2002:95
256
avdela tillräckligt med personal för att uppgiften skulle kunna fullgöras på ett tillfredsställande sätt”. Han menade att det då var ”naturligt att söka samarbete med den civila säkerhetstjänsten”. Han framhöll att Fst/Säk inte sysslar med personregistrering ”utan med kartläggning av subversiva organisationers arbetsmetodik”. Det var i det arbetet ”i och för sig ointressant vilka personerna är och var de har sitt politiska hemvist”. Det enda som var av intresse var ”vad de gör mot krigsmakten”.68 Falk har i två samtal med SÄKO lämnat en del ytterligare upplysningar:
Vid värnpliktskonferensen 1972 var uppgiften att ta reda på om det bland ombuden fanns personer som förfäktade åsikter som var skadliga, fientliga eller farliga för försvaret. För Falks vidkommande var det likgiltigt om sådana personer tillhörde särskilda politiska organisationer - det var personen och åsikten som var det centrala.
69
Uppdraget var diffust men Falks befattning gjorde att det var naturligt att han ”kollade” negativa stämningar. Nordlander hade förklarat att Falk skulle få hjälp av två säkerhetspoliser, Falk tror att SÄPO hade uttryckt önskemål om att få delta för att få tillfälle att identifiera olika personer. Polisernas deltagande var till nytta även för Fst/säk, eftersom också försvaret hade intresse av att veta vad det var för ”knickedicker”.
70
Då Holmér hördes av JO sade han att de två SÄPO-männen helt stod under försvarsstabens befäl och att de under konferensen inte hade något uppdrag för SÄPO:s räkning. Detta hindrade dem inte från att senare redovisa sina erfarenheter till avdelningen men ”så har emellertid inte skett”.71 ”Bengt Bengtsson” uppgav för JO att han uppfattade att SÄPO knappast skulle ha varit med vid konferensen om det inte varit för Fst/Säk:s begäran om assistans. Kvällen före konferensens början sammanträffade han med Falk och ”Stig Karlsson” i Örebro och Falk hade då sagt att han ville ha hjälp med
68 JO:s förhör med Boris Falk den 5 och 18 april 1972. Dnr 914/72. JO:s arkiv. 69 Samtal med Boris Falk den 7 augusti 2000. SÄKO. 70 Samtal med Boris Falk den 6 april 2000. SÄKO. 71 JO:s förhör med Hans Holmér den 6 april 1972. Dnr 914/72. JO:s arkiv.
SOU 2002:95 Värnpliktskonferensen i Örebro 1972
257
att studera hur vissa frågor behandlades vid konferensen.72 I en intern PM om händelserna (som också lämnades till JO) var han mer utförlig. Falk hade påpekat att KFML(r) inför konferensen hårt satsat på att deras värnpliktiga skulle väljas till ombud. De hade dock misslyckats med detta. Falk visste att ”ca fyra ombud” tillhörde KFML(r) och att det kunde befaras att dessa ”skulle göra allt för att störa konferensen och skapa kaos”. ”Bengtssons” uppgift var att lägga märke till förberedelser för en eventuell aktion från dessa och andra KFML(r):ares sida.73 Inför kommissionen har ”Bengtsson” hävdat:
Uppdraget var denna gång att identifiera ledande personer inom KFML(r) som bildade hemliga celler inom det militära. Man var enbart ute efter att identifiera personer som hotade den parlamentariska demokratin. ”Bengtsson” kände igen flera av delegaterna till utseendet men i övrigt gav inte övervakningen någonting och i likhet med konferensen året före rapporterades inga namn in till Säpo centralt för registrering.74
Då man vid SÄPO:s göteborgssektion i början av mars 1972 fick förfrågan från Stockholm om att sända en person till konferensen skrev man i en PM att denne ”bör vara så mycket som möjligt förtrogen med vänsterextremisterna och deras sätt att agera”.75 ”Stig Karlsson” fick av sin rotelchef order att närvara vid konferensen. De enda direktiv han fick var att han tillsammans med en kollega skulle ta kontakt med kapten Falk i Örebro dagen före konferensens början. ”Karlsson” och ”Bengtsson” utrustades då med besökskort till konferenslokalen men erhöll i övrigt inte några särskilda direktiv från Falk. ”Karlsson” hävdade dock inför JO att avsikten var att ”han och hans kollega skulle hjälpa Falk att hålla reda på folket på konferensen”. Eftersom ”Karlsson” vid denna tidpunkt hade arbetat i fem år med ”sådana extrema organisationer som sysslade med eller misstänktes syssla med subversiv verksamhet” så hade han förvärvat ”tämligen god kännedom om dem och deras
72 JO:s förhör med ”Bengt Bengtsson” den 23 maj 1972. Dnr 914/72. JO:s arkiv. 73 SH 677-72. PM från krinsp [”B. Bengtsson”], OG, ang. mitt agerande i samband med årets värnpliktskonferens i Örebro, daterad den 31 mars 1972. Sakakt 3:7403. SÄPO. 74 Förhör med ”Bengt Bengtsson” den 20 januari 2000. SÄKO. 75 PM den 10 februari 1972. OG-SH 138-72. Förvaras i mappen 3:7403 Försvaret och samhället; Diverse. Säkerhetspolisen Göteborg. Öv handl tillhörande reg. JWK-handlingar II 3:00 - 3:904, volym 2. SÄPO.
Värnpliktskonferensen i Örebro 1972 SOU 2002:95
258
arbetssätt”. Han uppfattade det därför som ”självklart att han skulle använda sina kunskaper för att hjälpa Falk att få grepp om skeendet därest företrädare för sådana organisationer började verka vid konferensen vilket av olika anledningar syntes vara att vänta”.76 I samtal med kommissionen är ”Karlsson” än tydligare:
Det var ju vårt jobb att identifiera dom som var ”röda”, dom andra var ju ointressanta. Det var ju KFML och vänsterpartister, alltså kommunister, som var med bland ombuden och det framkom ju också under tiden dom pratade.
77
”Karlsson” kunde dock inte identifiera särskilt många av deltagarna.
Det kan inte råda något tvivel om att syftet med närvaron bl.a. var att identifiera vänsterextremister bland delegaterna. Allmänt kan också sägas att nästan samtliga aktörer i dag redogör för detta med undantag för Sten Nordlander och i någon mån också Bo Westin. De håller i stort sett fast vid de uppgifter de lämnade till JO 1972. Falks, ”Karlssons” och ”Bengtssons” uppgifter till JO och till SÄKO uppvisar betydande skillnader på ett flertal punkter där det avgörande är att de idag går betydligt längre beträffande bl.a. just orsaken till närvaron vid konferensen. Den ende som redan 1972 var inne på den riktiga orsaken var Olof Frånstedt, men av någon anledning tog inte JO närmare upp tråden, som bestod i Frånstedts uppgift om ”identifiering” som en av säkerhetmännens arbetsuppgifter vid konferensen.
Syftet med säkerhetspolisernas närvaro framgår också av en handling som rör 1971 års värnpliktskonferens. Som nämnts övervakades också denna av personal från SÄPO, bl.a. ”Bengt Bengtsson”. I maj sammanställdes en rapport från konferensen där det inledningsvis står:
Vid 1971 års värnpliktskonferens agerade följande vpl på sådant sätt att det kan antagas att vederbörande tillhör angiven organisation. Uppgiftslämnaren är fullt tillförlitlig.
Därefter följer en lista med 20 namn varav 13 sägs tillhöra KFML, sex antas representera KFMLr och en person betraktas som FNL-
76 JO:s förhör med ”Stig Karlsson” den 13 april 1972. Dnr 914/72. JO:s arkiv. 77 Samtal med ”Stig Karlsson”. SÄKO.
SOU 2002:95 Värnpliktskonferensen i Örebro 1972
259
are.78 Var uppgifterna kom ifrån är oklart men det är inte otänkbart att man fått dem från Fst/Säk. I alla händelser visar sammanställningen att man inför 1972 års konferens kunde misstänka att det fanns aktiva inom KFML och KFMLr bland delegaterna.
6.2 PkK och HT 16
JO accepterade uppenbarligen de förklaringar han fick från främst Hans Holmér rörande tillämpningen av personalkontrollkungörelsen. På senare år har Registernämnden i viss utsträckning kritiserat JO:s slutsatser. Från SÄPO:s sida undanhöll man med stor säkerhet också JO den hemliga listan över partier och organisationer. Troligen informerade man inte heller regeringen om denna lista. Även här kunde JO ha borrat djupare och krävt att få ta del av HT 16 i sin helhet – nu nöjde han sig med endast ett utdrag.
6.3 Beslutet att dölja SÄPO:s inblandning
Idén att dölja SÄPO:s närvaro diskuterades säkerligen mer definitivt under kvällen den 23 mars då Sven Andersson och Bo Westin åt middag i Örebro. Varför skulle annars Westin ”mitt under supén” ringa Frånstedt och diskutera just detta? Genom Rapport den 11 april 1972 framkom att två av de närvarande säkerhetsmännen i själva verket tillhörde säkerhetspolisen. Redaktionen hade lyckats spåra upp någon av de två säkerhetspoliserna som bekräftade att han och ännu en SÄPO-man deltagit vid konferensen. Varken Westin eller Holmér ville kommentera uppgifterna. Lennart Geijer bekräftade uppgifterna men sa att ”(f)örsvarsstaben har begärt att få folk från rikspolisstyrelsen för denna uppgift. Men de arbetade naturligtvis för försvarsstabens säkerhetsavdelning”. Nyheten väckte stor uppmärksamhet i pressen och alla undrade självfallet varför man tidigare sagt att alla säkerhetsmän representerade Fst/Säk.79
Det torde vara fel att ge Westin ensam skulden för detta – någon form av överenskommelse måste ha legat bakom, involverande personer som Sven Andersson, Olof Frånstedt och Hans Holmér.
78 Rapport daterad den 7 maj 1971 sammanställd vid SÄPO:s bearbetningssektion i Stockholm. OG-SH 264-71. Förvaras i mappen 3:7403 Försvaret och samhället; Diverse. Säkerhetspolisen Göteborg. Öv handl tillhörande reg. JWK-handlingar II 3:00 - 3:904, volym 2. SÄPO. 79 Se Svenska Dagbladet den 12 april 1972; Säkerhetsmännen var från SÄPO, osign samt Expressen den 12 april 1972; SÄPO-affären växer och växer: Generalen går under jorden av Stigbjörn Bergensten.
Värnpliktskonferensen i Örebro 1972 SOU 2002:95
260
JO:s kritik mot Westin bygger enbart på att det var denne som lanserade idén på den första presskonferensen.
6.4 Planskisserna
De planskisser som inlämnades till JO saknar värde; vittnesmål från de inblandade ger heller ingen klar bild av hur de ska uttolkas. Med all sannolikhet är den av Falk gjorda kopian åtminstone delvis en förfalskning gjord med den äkta som förlaga innan denna förstördes. Falk kan knappast ur minnet med så förhållandevis stor exakthet ha kommit ihåg vilka symboler som hörde till omkring femtio delegater. Symbolen X som enligt rekonstruktionen skall betyda ”ledamot av utskott 2” stämmer dock inte på tre av de tolv ”kryssade” delegaterna. De med röd ring betecknade (rekonstruktionen: ”Söndertrasare av konferensen”) tycks alla tillhöra KFML(r).
En tom ring skall enligt rekonstruktionen betyda ”delegat som motionerat i rättsvårdsfrågor” men detta stämmer illa i ett flertal fall – betydligt fler än de som har en ring (16 st) har motionerat i rättsvårdsfrågor (ca 60 st) och några av de ”ringade” har inte motionerat alls i sådana frågor. Vidare tycks det ganska meningslöst att sitta på själva konferensen och pricka för dessa eftersom samtliga motionärer framgår av den sammanställning som distribuerades inför konferensen. Inte heller tycks värnpliktsrepresentanternas tolkning av tecknen vara helt riktig. Den avskrift som Olovsson lämnade in till JO går inte att dra några säkra slutsatser av.
Symbolerna på de olika planskisserna stod sannolikt för politisk tillhörighet i den utsträckning Falk, ”Bengtsson” och ”Karlsson” kände till sådan eller om det gick att utläsa ur debattinlägg m.m. Symbolerna är måhända av mindre betydelse; säkerhetspoliserna skulle naturligtvis upplysa Falk om de såg några av dem kända vänsterextremister eller kommunister. Det är vidare inte osannolikt att Falk hade ett intresse av att studera utfallet av diskussioner rörande vissa rättsvårdsfrågor men detta var knappast av intresse för ”Karlsson” och ”Bengtsson”.
SOU 2002:95 Värnpliktskonferensen i Örebro 1972
261
6.5 Gallringen av register m.m.
Det är min uppfattning att förstörandet av alla dokument i denna historia, såväl planskisser som beredskapsregister och andra handlingar, motiverades av en rädsla för att framför allt JO skulle upptäcka att det förekom personregistrering inom försvarsstaben. Gallringen den 29 mars av personalkontrollmaterialet, den av ”Stenqvist” i april påbörjade gallringen av beredskapsregistret – som han själv sätter i direkt samband med JO:s förestående inspektion, gallringen av Falks arkiv samt förstörandet av planskisserna talar enligt min mening ett tydligt språk.
6.6 Uppgifter lämnade till JO m.m.
Som framgår av ovanstående skildring har ett flertal inblandade lämnat oriktiga uppgifter till JO. En sådan som redan tagits upp rör ”Stig Karlsson” uppgifter om planskissen. Som vilseledande uppgifter måste man också betrakta Westins, Nordlanders och Falks uttalanden om registren.
Som kraftigt vilseledande uppgift, dock inte inför JO, framstår också Westins uttalande inför allmänheten att samtliga säkerhetsmän representerade Fst/Säk. Som nämnts kan han dock inte ensam hållas ansvarig för detta. Som vilseledande uppgifter framstår också de av framför allt Westin, Nordlander, Falk, ”Karlsson” och ”Bengtsson” lämnade uppgifterna till JO om avsikterna med bevakningen.
6.7 Frågan om åsiktsregistrering vid konferensen
Begreppet åsiktsregistrering är problematiskt. Vad som även för JO måste ha varit helt uppenbart – han förfogade ju själv över bevismaterialet – var att Falk m.fl. åtminstone noterat vem eller vilka som torgförde vissa åsikter, enligt Falks uppgift bl.a. den om man talade för eller emot ett visst utskottsförslag. Enligt de till JO inlämnade handlingarna ska man också i någon utsträckning ha noterat vilket politisk uppfattning vissa delegater hade. Om man sedan med registrering menar notering i SÄPO-arkivet, blir frågan lite mer problematisk. Vissa uppgifter, som dock undanhölls JO, tyder på att både Falk och ”Karlsson” tog med sig personuppgifter ”hem” för införande i registret. I ”Karlssons" fall skulle det dessutom handlat om en nyregistrering.
Värnpliktskonferensen i Örebro 1972 SOU 2002:95
262
Den åsiktsregistreringen stred dock inte mot rikspolisstyrelsens hemliga tillämpningsföreskrifter, HT 16. Möjligen stred de mot PkK:s 2 § men det kan vi inte veta säkert eftersom det är oklart vilka registreringar det rör sig om - under kommissionens arbete har inte, trots extensiva arkivgenomgångar, någon registrering som härrör från värnpliktskonferensen i Örebro återfunnits. För den händelse sådant ändå förekom, kan man i och för sig frikänna ”Karlsson” och ”Bengtsson” från att ha gjort några fel eftersom de endast rättat sig efter sina föreskrifter. Personregistrering inom försvarsstaben var inte reglerad alls vid denna tid varför inte heller Falk kan sägas ha gjort något formellt fel. Dock fattades uppenbarligen inom regeringen beslut på hösten 1969 om att personregistreringen vid Fst/Säk skulle upphöra och inom Fst/Säk gick i november muntliga direktiv ut om detta. Dessa beslut och direktiv bröt man mot. Det är dock oklart på hur hög nivå inom försvarsstaben man var medveten om detta. Kritiken måste istället riktas in mot de högre cheferna, främst Holmér och Carl Persson som låtit utforma en föreskrift som möjliggjorde just det som personalkontrollkungörelsen som förhindra, nämligen åsiktsregistrering. Kritiken drabbar i än högre grad ledamöterna av rikspolisstyrelsen som i plenum godkände tolkningen. Allt pekar vidare på att tillämpningsföreskrifterna inte underställdes justitieministern. Denne kunde dock själv lika gärna ha krävt att få ta del av föreskrifterna – att sådana skulle existera framgick ju tydligt av PkK.
Slutsats: Inom Fst/Säk bröt man under perioden 1969 - 1972 mot regeringens muntliga beslut och försvarsstabens interna direktiv om personregistrering. Det är dock oklart om man verkligen åstadkom några registreringar alls vid värnpliktskonferensen 1972. SÄPO ägnade sig vid konferensen möjligen i något eller några enstaka fall åt åsiktsregistrering men ett påstående om att så verkligen skulle varit fallet saknar underlag.
SOU 2002:95 Värnpliktskonferensen i Örebro 1972
263
Bilaga 1: Planskisserna
Inlämnad handling till JO. ”Karlsson” har identifierat noteringarna som sina.
Saab kon ???
Dag Henried 520818-0371 R Bromma Olofsson P.O Hässleholm Trotskist 451031-3739 Malmö Stefan Boman K1 Blå klädd – glasögon 500106-0119 Stefan Engblom Johnsson, Eric Karlstad (lik Björnsson Ander)
”Karlsson” gjorde även vissa noteringar på en stencil (”Förhandlingsordning) som Falk försett honom med. På denna förekommer ytterligare några namn, dock ej fullständiga. På ett ställe står ”Davidsson ej R:are snarare vit”.80
Boris Falk gjorde under konferensen noteringar i den samling över motioner som sammanställts inför konferensen. Här och var har han gjort understrykningar i texten, bl.a. under en del av motionärernas namn. Falk har huvudsakligen intresserat sig för motioner inom ämnet ”rättsvård” som bl.a. tar upp militära befäls bestraffningsrätt. Namn som understrukits är bl.a. Lars Sundelin, Per Trehörning, Leif Baude (dvs Frank Baudes bror), Erik Wallander och den inte helt obekante Torsten Leander. Falk har också gjort noteringar rörande motioner i ämnet ”fritid”, bl.a. om studiemedel. En av motionärerna, Hans Henrik Lidgard, betecknas som ”vit?”. En rad noteringar av Falk återfinns också rörande motioner om bl.a. ”personalkassefrågor” ”utspisningsfrågor”, ”kasernfrågor” samt ”vapenfri tjänst”. Flera namn åtföljs av oklara symboler eller uttryck som ”Neg?”, ”Vit?”, ”Dem”, ”?”, ”+”, ”Goddagspilt”, ”Religiös”, ”Pacifist”, eller ”*”. En person som motionerar om rätten till ”soldatfackligt politiskt arbete, strejkrätt och organisationsfri-
80 Arkivmaterialet till JO:s utredning om värnpliktskonferensen. JO.
Värnpliktskonferensen i Örebro 1972 SOU 2002:95
264
het” – Pär Jonsson – noteras med en ”*” och texten ”(S eller R?). En annan, som motionerar ”ang risken för elitarmé” – Sven Pearsson – noteras med ”**”.81
81 Ibid.
SOU 2002:95 Värnpliktskonferensen i Örebro 1972
265
Källor och litteratur
Offentligt tryck
1968:4 Handläggningen av säkerhetsfrågor. Utlåtande av parlamentartiska nämnden i Wennerströmaffären.
Litteratur
Bratt, Peter: IB och hotet mot vår säkerhet, Avesta 1973 Falkenstam, Curt: Polisernas krig, Borås 1983 Hederberg, Hans: Detta fantastiska land, Stockholm 1972 Magnusson, Erik: Maktkamp inom SÄPO, Eslöv 1989 Persson Carl och Sundelin, Anders: Utan omsvep, Stockholm 1990 Töllborg, Dennis: Personalkontroll; Lund 1986
Säkerhetspolisen, SÄPO
JWK 3:7403 JWK 5:720/6 JWK 5:720/9 JWK II 3:00 - 3:904, Säkerhetspolisen, Göteborg. Akten förvaras i SÄPO:s arkiv, Stockholm. Serie F VI, volym 4 (byråchef Hans Wermdalens handlingar)
Justitieombudsmannen
JO:s utredning den 9 augusti 1972: Säkerhetspolisen och värnpliktskonferensen i Örebro m.m. Dnr 914/72. Även arkivmaterialet till utredningen har använts.
Värnpliktskonferensen i Örebro 1972 SOU 2002:95
266
Säkerhetstjänstkommissionen
Ulf Eliasson: Politisk övervakning och personalkontroll 1969-2002 (SOU 2002:89). Diverse förhör och samtal
Övrigt
Folket i Bild/Kulturfront nr 8/1972 Protokoll (nr 53/1972) från riksdagsdebatten den 6 april 1972 Dagens Nyheter den 4 november 1973 Svenska Dagbladet den 12 april 1972 Expressen den 12 april 1972
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
267
Överskottsinformation från telefonavlyssning
av Lars Olof Lampers
1 Inledning
Detta är inte i första hand en studie i användandet av telefonkontrollinstrumentet som tvångsmedel i förundersökning om brott. Undersökningen avser stället att visa hur telefonkontroll använts i syfte att övervaka svenska medborgare inom svenska politiska partier, organisationer och rörelser. Frågan om huruvida säkerhetspolisen använt sig av överskottsinformation från telefonkontroll har inte varit föremål för någon större offentlig debatt - kanske har den helt kommit i skymundan av åsiktsregistreringsproblematiken. I några böcker har dock frågan tagits upp. Mest initierad tycks Erik Magnussons bok Maktkamp om SÄPO (1989) vara. Författaren skriver där att justitieminister Lennart Geijer i början av 1970-talet ”krävde garantier från Hans Holmér och Carl Persson om att inte säkerhetspolisen olovligen sparade på överskottsinformation från telefonavlyssningen”. Särskilt aktuellt skulle detta enligt Geijer ha varit när säkerhetspolisen avlyssnade bokkaféer och arbetsplatser. Magnusson skriver vidare:
Med bokkaféer syftar Geijer bl a på den telefonavlyssning som förekom mot den svenska FNL-rörelsen och som ledde till att överskottsinformationen samlades i en
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
268
mycket tjock dossier kallad ”Källa Åsa” efter en känd FNL-aktivist.1
Dessa uppgifter i Magnussons bok har varit utgångspunkten för denna studie. Här kan sägas att det kuvert som innehåller ”Källa Åsa:s” rätta identitet än idag förvaras vid säkerhetspolisen. Detta har begärts öppnat och i kuvertet ligger en lapp med texten ”Meddelaren utgöres av telefonkontrolluppgifter från KFML och FNLrörelsen ”. Wilhelm Agrell har i sin bok om övervakningen av svenska kärnvapenmotståndare, Övrig illegal verksamhet (1999), berört ämnet. Under sitt forskningsarbete, där han bl.a. hade tillgång till uppgifter ur SÄPO:s arkiv, stötte Agrell vid flera tillfällen på rapporter från en källa som kallades ”E. Hilding”. Utifrån innehållet i dessa rapporter menade Agrell att mycket pekade på att ”E. Hilding” utgjorde ”samlingsbeteckningen på information från telefonavlyssning av ett antal partiexpeditioner, föreningar med mera”.2Som denna studie kommer att visa hade Agrell helt rätt. Dennis Töllborg tar upp frågan om överskottsinformation i boken Under
Cover (1991). Stödd på uppgifter ur bl.a. förundersökningsprotokoll rörande den s.k. buggningsrättegången i slutet av 1980talet skriver Töllborg att ”(ö)verskottsinformation sparas också i den utsträckning som man anser behövas”.3 År 1978 påstod en kommissarie, som arbetade vid säkerhetspolisen, offentligt att säkerhetspolisen olagligen utnyttjade uppgifter från telefonkontroll.
Saken utreddes av JK som dock inte fann någon anledning till kritik. Janne Flyghed tar i boken Brottsbekämpning - mellan effektivitet och integritet (2000) upp frågan om överskottsinformation och menar att sådan ”har stor betydelse för polisen i dess arbete men den påverkar också i stor utsträckning den enskilde individens integritet”. Flyghed framhåller frågans vikt eftersom ”den är intimt förknippad med risken för missbruk av tvångsmedelssystemet”.4 Historikern Klas Åmark nämner i en artikel i tidskriften Arbetarhistoria, angående det s.k. Leanderfallet, att en av de uppgifter som lämnades ut i ett personalkontrollärende rörande snickaren Torsten Leander, ”av allt att döma [kommer] från avlyssning av telefonen på Clartéexpeditionen”.5 Föreliggande studie visar att Åmarks antagande är riktigt.
1 Magnusson (1989) s 73. 2 Agrell (1999) s 96-97. 3 Töllborg (1991) s 86. 4 Flyghed [red.] (2000), s 92. 5 Arbetarhistoria 1-2/2000, s 22-37: Hemlighetsmakarnas vaktparad. Neutralitetspolitik och personalkontroll; Klas Åmark.
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
269
2 Begreppet ”överskottsinformation” m.m.
Begreppet ”överskottsinformation” - eller ”spillinformation” som man ibland också säger - bör definieras. Tvångsmedelskommittén, som publicerade sitt betänkande 1984, definierar överskottsinformation på följande sätt (observera att definitionen är gemensam för alla former av tvångsmedel):
Med överskottsinformation eller, som kommittén hellre vill kalla det, oavsedda uppgifter, menas uppgifter som utan att ha eftersökts eller efterfrågats har erhållits vid en tvångsmedelsanvändning. Uppgifterna kan gälla brott eller något annat. De kan vara av intresse för någon myndighet eller helt betydelselösa. De kan framkomma i en polisutredning eller i ett skatteärende etc. F.n. finns inga särskilda regler om hanteringen av sådana uppgifter.6
Då man inom säkerhetspolisen år 1981 gallrade ut en del material i personakter, hänvisade man i vissa gallringsanteckningar till bestämmelser om överskottsinformation. Vilka bestämmelser det rörde sig om är oklart - den enda interna som existerat är HT 11. I dessa knyts endast an till rättegångsbalkens (RB) bestämmelser om gallring av material från telefonkontroll.7 Utifrån karaktären av det gallrade materialet kan man emellertid bilda sig en uppfattning om hur överskottsinformation definierades inom säkerhetspolisen vid denna tid.
Inledningsvis ska slås fast att säkerhetspolisen, under i stort sett hela den period som SÄKO enligt direktiven skall studera, sparat stora mängder överskottsinformation från relativt sett få men strategiskt utvalda telefonkontroller. Under perioden från början av 1950-talet till omkring 1980 valde man, vid sidan av bostads-
6SOU 1984:54 s 357 En personakt (nr 5803) har återfunnits där det anges att ett 30-tal sidor gallrats med hänvisning till HT 11. I en PM, daterad den 1 februari 1977 står: ”Anm. Gallringen har skett i enlighet med bestämmelserna, som återfinns i HT 11. Det var i huvudsak fråga om s.k. överskottsinformation från telefonavlyssning, som icke gällde ärendeinnehavaren och material som numera bedömdes som oviktigt/Sign.”
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
270
telefoner, konsekvent ut parti- och tidningsväxlar inom den kommunistiska miljön där samtalsfrekvensen och informationsflödet naturligtvis var omfattande. På så vis fick man en allmän uppfattning om verksamheten inom de olika rörelserna samt namn på personer som kunde kopplas samman med dem. Namninsamlingen har haft stor betydelse i säkerhetspolisens registreringsverksamhet.
Den enda lagregleringen beträffande överskottsinformation återfinns i rättegångsbalken. Under perioden fram till 1989 hade lagrummet följande lydelse (RB 27:16):
Om granskning av uppteckning, som ägt rum vid samtals avhörande, äge vad i 12 § första stycket stadgats om undersökning och granskning av enskild handling motsvarande tillämpning. I den mån uppteckningen innehåller något, som ej är av betydelse för utredningen, skall den efter granskningen omedelbart förstöras.8
Efter vissa ändringar i lagtexten gäller från och med 1989 följande (RB 27:24):
En upptagning eller uppteckning som gjorts vid hemlig teleavlyssning skall granskas snarast möjligt. I fråga om sådan granskning tillämpas 12 § första stycket.
Upptagningar och uppteckningar skall, i de delar de är av betydelse från utredningssynpunkt, bevaras till dess förundersökningen nedlagts eller avslutats eller, om åtal väckts, målet avgjorts slutligt. De skall därefter förstöras.
I denna studie har en del personnamn anonymiserats, andra inte. En förklaring kan här vara på sin plats. Vilka personer som avlyssnats har i detta sammanhang inte haft någon större betydelse - det är ju användandet av överskottsinformationen som står i fokus. Av det skälet är det i stället själva abonnemangen som är centrala. I vissa fall har telefonkontrollen riktats mot så framträdande personer att anonymisering blivit närmast omöjlig. I några fall är det för
8 27 kap 12 § första stycket säger att ”Post- eller telegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild handling, som tages i beslag, må icke närmare undersökas, ej heller brev eller annan sluten handling öppnas av annan än rätten, undersökningsledaren eller åklagaren: dock må sakkunnig eller annan, som anlitas för utredningen angående brottet eller eljest därvid höres, efter anvisning av myndighet, som nu sagts, granska handlingen”. Detta innebar i praktiken att tjänstemän inom säkerhetspolisen kunde åläggas att granska uppteckningar från telefonkontroll.
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
271
övrigt känt att personerna varit föremål för avlyssning. På flera ställen i denna rapport har längre citat gjort av s.k. överskottsrapporter. I möjligaste mån har personer i dessa rapporter anonymiserats, särskild om de inte haft någon framträdande ställning inom de olika partierna och rörelserna. En anonymisering har dock inte till varje pris syftat till att hemlighålla namnen. Om detta helt ska lyckas måste man i texten gå in och dölja en mängd hänvisningar som samtliga på olika sätt kan möjliggöra identifiering. Det har bedömts att sådana ingrepp i allt för stor utsträckning sönderstyckar texten och minskar läsbarheten. I några rapporter av äldre datum har många namn fått stå kvar. Det har då bedömts att sådan publicering rimligen inte kan vara till skada för någon av dem som förekommer i texten.
I huvudtexten förekommer anonymiserade personer med ersättningsnamnet inom citationstecken. Då namn anonymiserats inom längre citat används av praktiska skäl hängklamrar. Källbeteckningarna på de s.k. överskottsakterna har dock inte anonymiserats med ett undantag och det rör en källakt som huvudsakligen innehåller uppgifter från avlyssning av utländska medborgare. Den går i denna studie under benämningen ”ETT”.
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
272
3 Avlyssningen av det kommunistiska partikomplexet
9
3.1 Inledning
Vid televerkets centrala driftkontroll (DRK) i Stockholm färdigställdes på hösten 1950 en speciell avlyssningsanläggning för statspolisens räkning - den s.k. Px-anläggningen. Anläggningen gav då möjlighet att samtidigt kontrollera 12 telefoner. Samtalen spelades in på dimafonplattor och överfördes sedan till statspolisen för uppspelning och avlyssning genom andra dimofonapparater.10 Varje telefonkontroll var knuten till en förundersökning om brott. Vanligtvis leder en förundersökning i vilken tvångsmedel av detta slag utnyttjas, relativt snabbt antingen till att åtal väcks eller till att utredningen läggs ned i brist på bevis. Ganska snart utvecklades emellertid ett mellanting - några åtal väcktes inte, men förundersökningarna fortsatte ändå, i flera fall i åratal. Detta kan förklaras med att telefonavlyssningarna gav något annat, för säkerhetspolisen minst lika betydelsefullt nämligen uppgifter om personer och förhållanden inom de svenska ytterlighetsorganisationerna. Här fick man namn som kunde registreras och här erhölls tider och platser för avtalade möten och demonstrationer så att dessa kunde övervakas. Man var inom säkerhetspolisen med all sannolikhet medveten om att detta insamlande och utnyttjande av telefonkontrollinstrumentet var tvivelaktigt från legalitetssynpunkt. Kanske hade man rentav uppfattningen att det inte ens var tillåtet. I alla händelser ansågs informationen för viktig för att bara kastas. I syfte att kunna använda den i arbetet utan att avslöja inhämtningsmetoden, började man inom säkerhetspolisen dölja uppgifterna under källbeteckningar. Såvitt är känt fanns före 1950 ingen källbeteckning - åtminstone inte rörande svenska förhållanden - som dolde annat än vanliga människor, d.v.s. informanter.11 Men från 1951 började man
9 Avsnittet bygger på följande källor om ej annat anges: P 4968 ”SKU-aktivisten”, volym C1 löpnummer 1-7. SÄPO. 10 PM rörande telefonkontroll. Ingår i Förslag till organisation av den särskilda polisverksamheten på central och högre regional nivå m.m. Dnr HK 150/64. SÄPO. 11 Parallellt med att man började dölja överskottsinformation under källbeteckningar, började man också gömma en annan inhämtningsmetod bakom sådana nämligen buggning. Så
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
273
alltså placera ”biprodukter” från telefonavlyssning i källakter. Och det systemet skulle utvecklas kraftigt under de kommande decennierna.
3.2 Telefonavlyssningarna och överskottsmaterialet
Den första telefonavlyssningen rörande svenska förhållanden som resulterade i skapandet av en fiktiv meddelarakt för överskottsinformation, skedde inom ramarna för förundersökningen mot en person som misstänktes för delaktighet i grovt spioneri. Mannen kallas här SKU-aktivisten eftersom han var aktiv inom Sveriges Kommunistiska Ungdom. Han drev också några mindre företag. ”SKU-aktivisten” förklarades av säkerhetspolisen vara ”mycket aktivt verksam inom den kommunistiska ungdomsrörelsen”. Stadsfiskalen Werner Ryhninger begärde i sin framställan till Stockholms rådhusrätt i slutet av juli 1951 avlyssning av bl.a. två telefoner hos SKU med lokaler i partihögkvarteret på Kungsgatan 84.12Överskottsinformationen placerades i en meddelarakt med beteckningen ”Munin” som numera är helt gallrad. I januari 1952 kunde statspolisen utvärdera och sammanfatta vad som framkommit under avlyssningen av ”SKU-aktivisten”. I en PM daterad i januari 195213 skrev man att omkring 60 - 80 samtal dagligen utväxlats på de båda SKU-telefonerna och att de flesta samtalen skrivits ned i koncentrat, omfattande ca 670 sidor. Man angav vidare:
Genom avlyssningen har visserligen inget framkommit som direkt giver stöd åt misstanken om brott mot 8 kap SL, men en del telefonsamtal äro mycket diffusa och det är svårt att bilda sig någon uppfattning om vad som avhandlas.
I PM:n anges också vad som varit av värde från avlyssningen. Ett stort antal namn på medlemmar i SKU har erhållits, ”ofta sådana som tidigare varit okända”. Vidare:
skedde åtminstone under några år i början av 1950-talet. Se mer om detta i Hjort/Johansson/Lampers/Molin: Övervakningen av SKP (SOU 2002:93) samt Hjort/Lampers rapport Buggning och andra former av teknisk inhämtning (2002). SÄKO. 12 PM den 24 juli 1951. P 4968 volym C1 löpnummer 1. SÄPO. 13Sammanfattning av förhållanden som framkommit vid avlyssning av ”SKU-aktivistens” hemtelefon samt telefonerna till Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund den 14 januari 1952 av C Almedal. P 4968, volym C1, löpnummer 1. SÄPO.
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
274
Vid tiden för den av Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund i början av augusti 1951 anordnade resan till Berlin i samband med den s.k. festivalen erhölls dag för dag namn på ungdomar från hela landet, vilka antingen anmälde sig för deltagande i resan eller avanmälde sig.
Man kunde konstatera att de på en del orter startade DUklubbarna ”gå helt i kommunistisk regi”. Under det sista halvåret hade flera kommunistiska ombudsmän omplacerats och ”det har genom avlyssningen i god tid blivit känt var vederbörande blivit placerad o.s.v.”. I samband med Berlinfestivalen hade man också konstaterat att det rådde ett ”intimt samarbete” mellan SKU och Clarté. Eftersom lokaler till olika sammanträden och konferenser ofta beställdes via telefon, kunde säkerhetspolisen lätt ordna bevakning av dessa om så behövdes - ”ofta framkommer därvid också namnen på en del av de i sammanträdena deltagande”. Slutligen hade man också fått namn på ”ett flertal personer” som kontaktat SKU för att få hjälp eller råd med att erhålla visering till Sovjetunionen och andra öststater - ”(d)essa personer ha alltid visat sig vara partimedlemmar”.14 Denna sammanfattande PM tycks utgöra startpunkten för en mer systematiserad avlyssning av det kommunistiska partiet och dess olika förgreningar.
Då stadsfiskalen Ryhninger i slutet av januari 1952 begärde fortsatt avlyssning av mannen ingick PM:n i ärendet varför man kan dra slutsatsen att åklagaren var införstådd med att säkerhetspolisen avsåg att tillgodogöra sig överskottsinformationen. I Ryhningers ansökan tillkom ett abonnemang som sedan skulle avlyssnas i stort sett ända fram till slutet av 1966, nämligen växeltelefonen på SKP:s kansli på Kungsgatan 84.15 Ryhninger framhöll att eftersom ”SKUaktivisten” i stället kunde förväntas begagna denna telefon var det ”av synnerlig vikt” att avlyssningen flyttades till detta nummer. Vid denna tidpunkt tillät lagen tillstånd till avlyssning en vecka i taget och i nästa framställan begärdes inte förnyat avlyssningstillstånd av SKP:s växelnummer. I stället fortsatte man avlyssna ”SKUaktivisten” endast på telefonerna inom SKU. SKP:s växeltelefon kunde däremot avlyssnas som ett led i förundersökningen mot de misstänkta i den s.k. Enbomsligan. Två personer i denna hade en-
14 Ibid. 15 Numret, 08-52 00 95, återkommer sedan i nästan samtliga ansökningar om ny eller fortsatt telefonkontroll av personer inom SKP-komplexet. Det var dock inte första gången som växelnumret avlyssnades. I en förundersökning mot en person anställd vid Ny Dag avlyssnades SKP:s växel under november 1951 (se HÄ 9/1951. Stockholms tingsrätt).
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
275
ligt säkerhetspolisen växelnumret som ”arbetsplatstelefon”. Avlyssningen inleddes i februari 1952 och lades ned i oktober samma år.16Flera personer i Enbomsligan hade då åtalats och dömts för bl.a. spioneri. Vad som hände sedan går endast att tolka som att säkerhetspolisen hade ett stort behov av att också i fortsättningen kunna avlyssna SKP:s telefoner. I en PM daterad i oktober 1952, skrev en kriminalöverkonstapel vid säkerhetspolisen att vissa slutsatser kunde dras av rättegångarna mot Frithiof Enbom m.fl. Det hade enligt PM:n med ”stor tydlighet” visat sig att funktionärer inom SKP eller personer knutna till den kommunistiska pressen av ideologiska skäl ”villigt” medverkat i det sovjetiska spioneriet mot Sverige. Mot bakgrund av detta hade säkerhetspolisen gjort ”en inventering av berörda klientel”. Den som främst kunde misstänkas för spioneri var enligt säkerhetspolisen ordföranden i Stockholms Kommunistiska Arbetarkommun, tillika riksdagsmannen för SKP, Fritjof Lager. Förutom Lager togs i samma PM upp den tidigare nämnde ”SKU-aktivisten” samt ännu en person, här kallad ”ombudsmannen”. Säkerhetspolisen fick tillstånd att avlyssna dessa på deras bostadstelefoner och följande nummer på Kungsgatan 84: Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund (två abonnemang); SKP:s växel samt fyra abonnemang tillhörande Stockholms Kommunistiska Arbetar-kommun.17
I november samma år tilläts också avlyssning av den telefon som fanns i den kommunistiska riksdagsgruppens rum i Riksdagshuset. Vid årsskiftet 1952/1953 lades dock avlyssningen av riksdagshustelefonen ned. I januari 1953 tillkom i förundersökningen ett abonnemang som gick till ”(d)en kommunistiska täckorganisationen DU-förbundet”.18
Det visade sig snart att kapaciteten i Televerkets Px-anläggning - 12 linjer - var alltför liten. En utbyggnad, klar i mars 1953, gav möjlighet till avlyssning av 24 linjer. Antalet begärda och meddelade tillstånd fortsatte dock att öka och ännu en utbyggnad blev snart aktuell.19
Förundersökningen mot Lager, ”SKU-aktivisten” och ”ombudsmannen” hade nu rullat igång och skulle i praktiken komma att pågå fram till slutet av 1960-talet, även om olika personer kom och gick i förundersökningen. Inom säkerhetspolisen kom man att
16 HÄ 1/1952. Stockholms tingsrätt. 17 PM den 2 oktober 1952. Förvaras i P 4968, volym C1, löpnummer 1. SÄPO. 18 PM den 31 januari 1953. P 4968. Volym C1, löpnummer 1. SÄPO. 19 PM rörande telefonkontroll. Ingår i Förslag till organisation av den särskilda polisverksamheten på central och högre regional nivå m.m. Dnr HK 150/64. SÄPO.
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
276
betrakta detta som avlyssningen av ”parti- eller kommunistkomplexet”.20 Överskottsinformationen från avlyssningen av SKPkomplexet placerades, som nämnts, i en meddelarakt med beteckningen ”Munin”. I maj 1954 upphörde man dock med att bokföra överskottsinformationen under denna beteckning. 21 I stället utvecklades systemet med fiktiva källor sannolikt som en följd av den kraftigt utökade telefonkontrollen.
Vid säkerhetspolisen ersattes ”Munin” med följande fem ämnesinriktade källakter. I ”E. Hilding” antecknades huvudsakligen personer och förhållanden inom SKP:s ledning. Akten innehåller totalt 2250 rapporter upprättade mellan 1954 och 1968. Akten är gallrad. ”E. Ellis” innehåller främst uppgifter om personer och förhållanden inom Stockholms Kommunistiska Arbetarkommun. Källan var aktiv mellan 1954 och 1967 och producerade 367 rapporter. ”E. Dufva” torde ha tillkommit 1954 men tycks då endast ha producerat ett fåtal rapporter. Huvuddelen av rapporterna, ca 1000 stycken, rör istället personer och förhållanden inom Vänsterns Ungdomsförbund för perioden 1967 - 1970. Akten är gallrad. Tanken var möjligen ursprungligen att i ”E. Dufva” spara uppgifter rörande Demokratisk Ungdom. I stället samlades rapporter om SKP:s ungdomsverksamhet i en överskottsakt med beteckningen ”E. Jung”. Källan var aktiv mellan 1954 och 1966 och producerade 395 rapporter. ”E.E.” slutligen, innehåller uppgifter om personer och förhållanden inom vissa organisationer och företag med kopplingar till SKP, främst Svensk-Ryska Sällskapet och resebyrån Folkturist. Källan var aktiv mellan 1954 och 1967.
Under de följande åren skulle ett tjugotal personer under kortare och längre perioder figurera i förundersökningen. Genom utred-
20 PM den 17 mars 1955. Avlyssningen av ”ombudsmannen” lades ned i september 1954. Avlyssningen av Lager avslutades i oktober 1955. Säkerhetspolisen skrev i promemorian att övervakningen och avlyssningen knappast hade gett något svar på huruvida misstanken som riktades mot honom fortfarande kunde anses berättigad. Man ansåg det viktigare att lägga resurser på andra övervakningsobjekt och föreslog att avlyssningen av Lager inte skulle förlängas. Avlyssningen av ”SKU-aktivisten” fortsatte ännu några år. Den lades ned i mars 1958. Då hade alltså ”SKU-aktivisten” varit föremål för telefonavlyssning i 6 år och tio månader. Se också Beslut om avlyssning vid Stockholms rådhusrätt; Avlyssning av ”SKU-aktivisten” m.fl. från juli 1951 - mars 1958, rapport upprättad inom SÄKO av Malin Gustafsson 2001. Enligt PM:n, där avlyssningen av ”SKU-aktivisten” granskas, kan konstateras att det under de nästan sju årens avlyssning inte framkom någonting som gav mer direkt fog för spionmisstankarna mot ”SKU-aktivisten”. Man kan också notera att DU-förbundets telefon avlyssnades från 1952 till 1958 trots att ”SKU-aktivisten” varken var anställd där eller hade något formellt uppdrag för förbundet. 21 ”Munin”-akten gallrades i maj 1979.Rapporter från ”Munin” finns dock kvar i olika person- och sakakter. Under perioden 25 juli 1951 – 18 maj 1954 producerades 1213 rapporter i ”Munins” namn. SK 16/1980, pärm 1. SÄPO. En liten upplysning för den händelse någon undrar: man kan tänka sig att det också funnits en ”Hugin” med liknande innehåll som ”Munin” - så är dock inte fallet.
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
277
ningen hade säkerhetspolisen i november 1955 möjlighet att avlyssna telefonerna i följande lokaler: SKP:s partikansli på Kungsgatan 84; Demokratisk Ungdom, Mälartorget 19; Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund samt tidningen Stormklockan, Kungsgatan 84; Förbundet Sverige-Sovjetunionen, Katarinavägen 20; Stockholms Kommunistiska Arbetarkommun, Kungsgatan 84; tidningen Ny Dag, Kungsgatan 84 samt Svensk-Kinesiska Föreningen, Kungsgatan 77.
Att avlyssna telefonerna och därefter nedteckna det som kunde vara av vikt för förundersökningen och säkerhetspolisens arbete i övrigt var en mycket arbetskrävande uppgift. Att sedan också sortera upp överskottsinformationen i särskilda ämnesinriktade fiktiva meddelarakter innebar att än större resurser måste tas i anspråk. Detta problem behandlades i en PM från 1955 av en kommissarie vid statspolisens tredje rotels kansli i Stockholm:
Man hinner ej med en 100 % -ig avlyssning, om man skall hålla undan för nytt material, och långt mindre bearbeta och nyttiggöra allt: identifieringar, omskrivningar för att tillföra olika ärenden, registerteknisk behandling av erhållna upplysningar etc. Allt detta har blivit övermäktigt.22
För att underlätta arbetet föreslog därför kommissarien att arbetet med att i rapporterna dölja att uppgifter kom från telefonavlyssning skulle upphöra och att allt material som bedömdes vara av intresse redovisades öppet som telefonkontrollmaterial.23 Så kom dock inte att ske (någon reaktion på PM:n har inte påträffats).
Det utökade antalet tillstånd möjliggjordes av den ständiga utbyggnaden av Televerkets Px-anläggning. Man hade sedan våren 1953 i olika omgångar byggt ut denna och hade tre år senare möjlighet att samtidigt kontrollera 56 abonnenter.24
På hösten 1960, efter att ytterligare några personer och abonnemang tagits in i förundersökningen, utvecklade man systemet med
22 Eliasson: Politisk övervakning och personalkontroll 1945 - 1969 (SOU 2002:88) s 119. Citatet har hämtats ur ”Förslag beträffande tredje roteln” av kommissarie J W Karlsson den 14/12 1955. Sp 3:s arkiv, F II nr S 844/55. SÄPO. 23 Eliasson: Politisk övervakning och personalkontroll 1945 - 1969 (SOU 2002:88) s 119, där det anges att problemet främst hade aktualiserats inom den andra byrån (inom Statspolisens tredje rotel) som ansvarade för övervakningen av öststatsmedborgare stationerade i Sverige där även spaningspersonal använts för t.k.-bearbetningen (”Förslag beträffande tredje roteln” av kommissarie J W Karlsson den 14/12 1955. Sp 3:s arkiv, F II nr S 844/55. SÄPO). 24 PM rörande telefonkontroll. Ingår i Förslag till organisation av den särskilda polisverksamheten på central och högre regional nivå m.m. Dnr HK 150/64. SÄPO.
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
278
ämnessorterade överskottsakter. Då öppnades ytterligare sju sådana,25 samtliga med anknytning till kommunistisk verksamhet. En akt med beteckningen ”Jöns” innehåller huvudsakligen uppgifter om personer och förhållanden inom Stockholms kommunistiska arbetarkommun medan ”Adept” tar upp resande till Sovjet, DDR och andra öststater. ”Styrbjörn” är fylld med uppgifter om Stockholms läns kommunistiska partidistrikt och ”Aurora” innehåller uppgifter om Ny Dag - prenumeranter, anställda och andra som kontaktat tidningen. ”Sambo” behandlar personer och omständigheter inom Bokförlaget Arbetarkultur men akten fick senare en annan inriktning. ”Andrea” innehåller uppgifter om Svenska Kvinnors Vänsterförbund och Svensk-Ryska Sällskapet. ”Varia”, slutligen, innehåller diverse ströuppgifter som uppenbarligen inte kunnat inordnas i annan akt.
I en PM från 1960 beskrev statspolisintendenten Georg Thulin hur telefonkontrollmaterialet användes inom den rotel som särskilt hade till uppgift att utföra utredningar rörande ytterlighetspartiernas verksamhet. En av rotelns sektioner hade som allmän uppgift att insamla och bearbeta sådana upplysningar om de kommunistiska partibildningarna i landet, vilka kunde tänkas vara av betydelse för den särskilda polisverksamhetens arbete. I detta arbete använde man sig av förtroliga meddelare, övervakning samt uppgifter från telefonkontrollen (i PM:n kallad t.k.). I det senare fallet beskrivs verksamheten sålunda:
Det till såväl omfång som innehåll rikliga materialet från t.k. bearbetas och uppgifter tillföres personalärenden och sakakter. Under flera år har flera tiotusentals uppgifter på detta sätt tillförts särskilda polisverksamhetens arkiv.26
Det var således ett mycket omfattande material som kunde inhämtas genom denna metod. Inom säkerhetspolisen upprättades vid den här tiden en PM med rubriken 1. Tekniska anordningar m.m. PM:n ger förklaringar till varför man inom säkerhetspolisen hanterat överskottsinformationen så som här beskrivits.
Uppteckning, som icke är av betydelse för utredningen, skall omedelbart förstöras efter granskningen. Vid beslut om denna åtgärd, måste hänsyn tagas till under åren vun-
25 För mer utförliga beskrivningar och exempel, se bilaga 1. 26Framställning om arvodesersättning till vissa befattningshavare för hindrande och uppdagande av spioneri m.m. HSC 720/60. SÄPO.
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
279
na erfarenheter. Det har sålunda bedömts vara säkrast att ge stadgandet en vidsträckt tolkning. Till synes ovidkommande saker har längre fram under utredningens gång visat sig vara av synnerligen stor betydelse.27
Ett problem, och det enda som tycks ha begränsat möjligheterna att få tillgång till överskottsinformation, var att antalet beviljade telefonkontroller ständigt översteg antalet linjer i Px-anläggningen. Efter utredning beslöts åter om utbyggnad, denna gång till 75 kontrollmöjligheter. Av olika skäl beslöts dock också att man skulle anskaffa ny apparatur och då också övergå till automatiserad mekanisk telefonkontroll med tonbandsinspelning i stället för dimafonplattor. Televerkets personal skulle i stort sett endast användas för bandbyte och viss teknisk översyn. En medlyssningsanläggning skulle byggas upp i statspolisens lokaler på Bergsgatan. Anläggningen med de 75 linjerna stod klar omkring sommaren 1961. Man hade försäkrat sig om att den kunde byggas ut med ytterligare 25 linjer. Antalet avlyssningstillstånd fortsatte dock att överskrida anläggningens linjekapacitet. I mars 1963 beräknade man att antalet meddelade tillstånd överskred kapaciteten med ca 28 %. I januari 1963 hade rådhusrätten i Stockholm bifallit 107 framställningar om telefonkontroll.28
Att det verkligen var ett ”partikomplex” som avlyssnades framgår av en ”PM med vissa uppg ang telefonavlyssning som ägt rum i en del vid III D handlagda ärenden”. Uppgifterna avser tiden 1 januari - 30 september 1960. I PM:n finns en förteckning över de personer och telefoner som då var föremål för avlyssning,29 följd av kommentaren ”(o)vanstående namn och nummer har ibland benämnts ’kommunist-’ eller ’partikomplexet’”.
Samtliga personer som nämns i denna PM hade senast i slutet av 1964 utgått ur förundersökningen. Utredningen inriktades därefter mot en person, här kallad ”Högström” verksam inom bl.a. DU och resebyrån Folkturist, ett företag som hade startats av tre aktiva SKP:are år 1961. ”Högström” började avlyssnas i februari 1963 på bostadstelefonen, två telefoner vid DU:s kansli samt SKP:s växeltelefon. Eftersom andra SKP:are vid denna tid började plockas ut ur
27 PM rubricerad 1. Tekniska anordningar, osignerad och odaterad men av texten att döma upprättad omkring 1961. Handlingen ingår i utredningen ”Förslag till organisation av den särskilda polisverksamheten på central och högre regional nivå m.m.” HK 150/64. SÄPO. 28 PM rörande telefonkontroll. Ingår i Förslag till organisation av den särskilda polisverksamheten på central och högre regional nivå m.m. Dnr HK 150/64. SÄPO. 29 I PM:n nämns sammanlagt fem personer och deras respektive bostadstelefoner samt totalt 22 arbetstelefoner varav några förekommer flera gånger, exempelvis numret till SKP:s växel.
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
280
förundersökningen, kom allt fler telefoner att avlyssnas rörande ”Högström”. Då förundersökningen lades ned i december 1966 avlyssnades mannen på totalt 16 telefoner.
3.3 Övriga riket
Det var naturligtvis inte bara i Stockholm som kommunister var föremål för telefonavlyssning. Här ska endast mycket kort nämnas något om att samma arbetsmetod med samlande av överskottsinformation tillämpades också på andra håll i landet.
Några av de ledande inom Göteborgsvänstern avlyssnades under 1960-talet.30 En av dessa, här kallad ”Donaldson”, avlyssnades under åren 1960 - 1966. Även denna avlyssning genererade överskottsinformation. En anställd vid säkerhetspolisen i Göteborg (OG) har inför kommissionen uppgivit bl.a. följande:
Den person som stod i centrum för OG:s intresse var ombudsmannen ”Donaldson”. Via TK av ”Donaldson” hade man också ”gratis koll” på andra VPK:are, huvudsakligen i ledande ställning. Uppgifter som då framkom vidarebefordrades, om de var anmärkningsvärda till registret i Stockholm. En sådan uppgift kunde vara att någon VPK:are var ordförande i en stadsdelsförening, vilket kunde vara ”belastande”.31
I Malmö hade säkerhetspolisen sedan 1959 haft tillstånd till telefonkontroll av en av ortens ledande kommunister. Kontrollen avsåg ett abonnemang på Skånes kommunistiska partidistrikt. Överskottsinformation från avlyssningen placerades av säkerhetssektionen i Malmö i en källakt med samma beteckning som den avlyssnades förnamn, vilket bl.a. framgår av en utskrift av ett samtal som den avlyssnade förde med en person 1965 angående säkerhetspolisens telefonavlyssning.32
Vid säkerhetspolisens Luleåsektion inleddes våren 1969 en förundersökning mot två kända kommunister, båda anställda vid Norrskensflamman. Telefonkontroll sattes in och fortsatte i stort sett i oförändrad form fram till april 1971, då den ene av de två
30 Se bl.a. Säkerhetspolisen/Göteborg, serie F3 KK volym 18 samt P-akten [FEMTON]. SÄPO. 31 Samtal nr 407. SÄKO. Några handlingar som innehåller överskottsinformation från denna avlyssning har dock inte påträffats. 32 Se PM i P-akt nr 6775, serie C1, löpnummer 1. SÄPO.
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
281
misstänkta allt oftare började vistas utomlands. Avlyssningen av den andra mannen fortsatte. Men i en PM från februari 1972 anger säkerhetspolisens Luleåsektion att länsåklagaren inte ingivit ny ansökan eftersom mannen vid årsskiftet inträtt i riksdagen som representant för VPK.33 I augusti 1972 begärde Luleåsektionen på nytt avlyssning av den förste mannen som nu återkommit till Norrskensflammans redaktion. Avlyssningen pågick t.o.m. maj 1973, eftersom han flyttade till en annan ort. Någon avlyssning där blev aldrig aktuell.34 Avlyssningen av de båda männen resulterade i viss överskottsinformation som lokalt vid Luleås säkerhetssektion doldes bl.a. under beteckningarna ”Adam”, ”Bertil”, ”Cesar” och ”Erik”. En del av informationen sammanställdes i PM som via telex översändes till Stockholm.35 I ett av dessa daterat i mars 1970 beklagar sig chefen för säkerhetssektionen i Luleå över att tekniska fel medfört att telefonkontrollen inte fungerat så bra de senaste veckorna vilket fick vissa konsekvenser rörande överskottsinformationen:
På grund härav har det varit ytterligt sparsamt med uppgifter beträffande bl.a. de pågående förhandlingarna i Gruvkonflikten.36
Telexet var ställt till dåvarande chefen för säkerhetspolisen P G Vinge. Av andra telex framgår vilken typ av uppgifter man intresserade sig för i samband med gruvstrejken.37
Av den arkivförteckning som gällde för säkerhetspolisen fram till omkring 1980 framgår att man samlat uppgifter från telefonkontroll av SKP-företrädare runt om i landet under en särskild aktrubrik. Vad detta närmare betyder i fråga om sammanhang, omfattning, uppgifternas karaktär och ålder o.s.v. går i dag inte att ha någon uppfattning om. Noteringarna pekar dock mot att ett flertal lokala partikansliers telefoner under någon period, dock ej senare
33 Se P-akt 7750. SÄPO. 34 Se P-akt 2984. SÄPO. 35 Ett stort antal telex av detta slag förvaras i P 7750, volym a löpnummer 1. SÄPO. 36 Telex från säkerhetssektionen i Luleå till P G Vinge den 12 mars 1970. Förvaras i P 7750, volym A, löpnummer 1. SÄPO. 37 I telex avsänt från säkerhetssektionen i Luleå den 11 mars 1970 nämns bl.a. att i ett telefonsamtal mellan en avlyssnad [A] på Norrskensflamman och ”en okänd man” framkom bl.a. ”att VPK:s partidistrikts valberedning skall sammanträffa i Luleå troligen den 14.3.70. [A] nämner att valberedningen kommer att låsas in i ett rum `utan mat och dryck´ tills de kommer fram till en enhetslinje. [A] tror att partidistriktet kommer att gå till val med två listor. En uppgift om att gruvarbetaren [B], Malmberget, icke ställer upp som riksdagsmannakandidat, kommer [A] att undersöka närmare.” Se telex den 11 mars 1970 till Rps/Säk. Förvaras i P 7750, volym A, löpnummer 1. SÄPO.
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
282
än 1960-talet, varit avlyssnade. Det är oklart när avlyssningen mot SKP/VPK som parti egentligen upphörde. Den bästa måttstocken torde vara när man slutade avlyssna växeltelefonen på Kungsgatan 84 vilket med all säkerhet skedde 1966. Det finns emellertid ”E-Hilding”-rapporter fram till 1968 vilket visar att uppgifter om partiet samlades från avlyssningen av Norrbottenskommunisterna.
3.4 Avlyssningarnas längd
Avlyssningen av SKP-komplexet pågick i princip mellan 1951 och 1966. Det förekom under denna period ett antal avlyssningar som sträckte sig över mycket långa tider. ”SKU-aktivisten” avlyssnades i sex år och nio månader, en person i nio år och tio månader, en person i fem år och en månad, ”DU-mannen” i fyra år och tio månader, ”redaktören” i 3 år och åtta månader samt ”fackexperten” i sju år och tio månader. Summa av förundersökningen i övrigt: inga förhör, inga gripanden, inga åtal.
3.5 Hanteringen av telefonkontrollmaterialet inom säkerhetspolisen
En handling upprättad inom säkerhetspolisen i mitten av 1960-talet berättar en del om förfarandet. Man anger att i inledningen av en telefonkontroll gjordes referaten mer utförliga i syfte att kartlägga den misstänktes ”vanor, hans umgänge och bekantskapskrets m.m.” Därefter gjordes endast kortare referat. Det anges att ”ordför-ord”-utskrifter gjordes mera sällan. ”Uppteckningar” i rättegångsbalkens mening torde således ha varit mindre vanligt förekommande. I ett centralt avsnitt beskrivs sedan hur man praktiskt kunde tillämpa kontrollen. Man anger då att avlyssningen ibland, på grund av den stora mängden inspelade samtal, måste bli mer summarisk. Det gällde bl.a. då den misstänkte kunnat kartläggas eller ”då den eller de kontrollerade telefonerna är kontors- eller arbetsplatstelefoner från eller till vilka många andra än den misstänkte hava samtal”. Sådan summarisk avlyssning gjordes dock inte
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
283
där kontrollen är ”upphängd” på en viss person men man avser att kontrollera icke blott dennes samtal utan även andra samtal på samma apparat.38
Här skriver man alltså utan omsvep att man ibland ”hänger upp” kontrollen runt en i och för sig intressant person men att avsikten också är att kontrollera andra samtal på samma apparat. Det är i dessa ord som kärnan till nyttjandet av överskottsinformation finns. De fem personerna inom SKP:s ”parti- eller kommmunistkomplex” var exempelvis sådana som telefonkontrollen ”hängts upp runt”. Rörande värdet av telefonkontroll anger man att erfarenheten visat att telefonkontrollen i ytterst få fall haft avgörande betydelse för avslöjande av spioneri- och sabotagebrott. Den största betydelsen har telefonkontrollen i stället ”haft såsom arbetsavlastande och personalsparande faktor, då den ju lämnar upplysningar och anvisningar för spaningen och övervakningen, och personal i enlighet med dessa anvisningar kunnat sättas in för ett visst tillfälle eller övervakningen eller skuggningen helt kunnat inställas”. Man skriver vidare att ”telefonkontrollen som regel endast är avsedd att komplettera och underlätta den personliga övervakningen (skuggningen)”. Rörande avlyssningen av kommunister bearbetades denna vid några olika enheter av totalt fyra kriminalpolismän och fem kvinnliga befattningshavare.39
Det finns också handlingar upprättade inom säkerhetspolisen i mitten av 1960-talet som ger inblickar i hanteringen med telefonkontrollmaterialet. I mitten av 1960-talet uppgick antalet inspelade band till omkring 70 per dag, vilka överlämnades till en särskild telefonkontrolldetalj för uppsortering och fördelning enligt särskild plan. De band som rörde svenskrotelns område levererades till dess lokaler ute i Kristineberg på Kungsholmen i Stockholm. Där togs materialet emot vid rotelns sektion 1. I en PM påtalas att ”(b)ibringande av största möjliga personkännedom beträffande yrkeskommunister och andra aktivt verksamma inom partiet har alltid varit en av sektionens viktigaste uppgifter”. Därutöver bedrev sektionen en ”’uppföljning’ i allmänhet av vad som sker ifråga om internt och utåtriktat partiarbete så långt tillgängliga resurser medgiva”. I samma skrivelse är man sedan förvånansvärt öppen rörande utnyttjandet av överskottsinformation:
38 PM rörande telefonkontroll. Ingår i Förslag till organisation av den särskilda polisverksamheten på central och högre regional nivå m.m. Dnr HK 150/64. SÄPO. 39 Ibid.
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
284
Från att ursprungligen ha varit hänvisad till enbart personella insatser har sektionen numera under en följd av år kunnat fullgöra huvudparten av dessa uppgifter genom insatta telefonkontroller i samband med utredningar om misstänkt illegal verksamhet beträffande enskilda medlemmar inom partikretsen. Genom internt tillvaratagande av ”biprodukter” i arbetet har en avsevärd förstärkning av resurserna automatiskt uppkommit.
40
Väl inkommet till denna sektion inom svenskroteln blev materialet omgående föremål för genomgång. Därvid gjordes bl.a. noteringar om förhållanden som bedömdes vara av betydelse för den händelse ännu en framställning till rådhusrätten skulle sammanställas. Vidare gjordes registeranteckningar om person- och adressförändringar m.m. rörande den inre kretsen av SKP-personalen. Det samlade Tkmaterialet vidaresändes därefter till en annan sektion inom svenskroteln för slutlig bearbetning.41 Denna sektion, U4, leddes av Nils Hammerby. I en PM författad 1965 beskriver denne sektionens uppgifter på följande sätt:
Sektionen följer den kommunistiska verksamheten närmast sådan den bedrives av Sveriges Kommunistiska Parti och dess täckorganisationer, men även de internationella frontorganisationernas arbete i vårt land och de s.k. vänskapsföreningarna. Vidare uppmärksammas svenska kommunisters deltagande i internationell verksamhet och utbildning, och nu på senare tid den kinesiska kommunismens framträdande i Sverige och ansträngningar att skaffa sig en egen organisation här.42
Hammerby anger vidare att informationerna om den kommunistiska verksamheten bl.a. ”erhålles genom kommunikationskontroll”:
Materialet från telefonkontroll erhålles i två ex. Ett ex. förvaras tillsvidare, medan ex. nr 2 klippes och uppgifterna sorteras efter innehåll. Uppgifter rörande sakförhållanden samt personuppgifter från stockholmsområdet
40PM ang verksamheten vid BI/S1 den 14 oktober 1965. Serie FII 1965. HSC 309/65. SÄPO. 41 Ibid. 42PM om verksamheten vid sektion BI:U4 den 11 oktober 1965. HSC nr 340/65. SÄPO.
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
285
utskrivas under meddelandebeteckningar (5:73) på ormigblad och kopiorna går till U 5 för slutlig identifiering, insortering och ev nyregistrering. I de fall då inkomna uppgifter berör aktuella ärenden eller är av synnerlig vikt, lämnas de direkt till Ch B I. Personuppgifter, som ej berör stockholmsområdet, distribueras i form av skrivelser till lokalavdelningarna (f.n. omkring 150 per år). 43
Hammerby nämner här sektion U5 inom svenskroteln som slutstation för det bearbetade TK-materialet. Observera att Hammerby också nämner att materialet förs in under meddelandebeteckningen 5:73. Så vad händer när Hammerbys material kommer till sektion U5? Också chefen för sektion U5, Ivar Barregård, har beskrivit handläggningen av överskottsmaterialet i en PM från 1965:
Från sektion U4 överlämnas material med mer eller mindre ofullständiga personuppgifter, vilka inkommit genom tk. Som exempel kan nämnas att 1962 inkom sådana uppgifter på 4 882 personer, en siffra som i dagens läge torde vara tämligen aktuell. 44
Anteckningar om så många som 4 882 personer noterades alltså i materialet från de telefoner man hade kontroll på under 1962. Som en jämförelse kan nämnas att sektionen, genom studier av kommunistiska och nazistiska tidningar, för samma period fick in uppgifter om ca 1 000 personer. Av detta förstår man lättare värdet för säkerhetspolisen av överskottsinformationen. Vi kan också erinra oss Thulins uppgift från 1960 om att ”tiotusentals uppgifter” via telefonkontrollen inkommit till svenskroteln under de senaste åren.
Barregård skriver vidare att materialet från Hammerbys sektion U4 kopierades i ett exemplar för varje namn, som handlingen innehöll. Genom understrykning med rödpenna markerades till vilket namn kopian hörde. Därefter sorterades med vissa intervaller det sammanlagda materialet efter strikt bokstavsordning som förberedelse för slagning i register. För identifiering fanns år 1965 vid U5 ett register som upptog 45 000 – 50 000 namn. Förutom dess ”karaktär av register över kommunister och nazister i Stockholm stad och län, har det även funktion som spaningsregister, eftersom det förutom personer i ytterlighetspartierna även innehåller namn på
43 Ibid. 44Redogörelse för verksamheten vid sektion 5, rotel B:1 den 15 oktober 1965 av Ivar Barregård. HSC 309/65. SÄPO.
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
286
praktiskt taget alla som identifierats på sektionen eller varit föremål för åtgärd eller bearbetning utan att kunna bedömas vara kommunister eller nazister”.45 Om aktuella personer inte fanns i det egna registret, upprättades förteckningar över dessa, sorterade efter polisdistrikt. Listorna innehöll ”de mer eller mindre ofullständiga personuppgifterna och även vad som genom meddelandet blivit känt”. I hemligstämplat skick överlämnades de sedan till en kontaktman som fanns på det aktuella polisdistriktet.
En metod var att kontakta pastorsexpeditionerna inom polisdistriktet - sådana kontakter togs alltså inte av BI/U5 direkt - varför framställningarna gav ”sken av att vara vanliga rutinmässiga förfrågningar från polisdistriktets personal”. I den skrivelse som här citerats ur, framhåller man att kontaktmannen i en del fall är ”så betrodd och så hemmastadd på pastorsexpeditionen att uttrycket att han ’går som barn i huset’ är motiverat”. Han gör då själv sina slagningar.”46 Det inkomna materialet avsåg enligt Barregård i stor utsträckning personer som redan var kända vid sektionen, ”och deras ärende eller registerbeteckning påföres handlingarna, varefter dessa vidarebefordras till vederbörandes upplägg eller ärende, antingen på sektionen eller i arkivet”.47
45 Ibid. 46 HSC 524/67. I detta ärende finns bland annat en intern utredning som säkerhetspolisen lät göra efter att prästen och skriftställaren Rune Pär Olofsson i radions Tidsspegeln den 12 maj 1966 samt i en artikel i Expressen dagen därpå avslöjade att säkerhetspoliser kommit upp på hans pastorsexpedition och tittat i församlingsböckerna för att ”komplettera och förnya sina hemliga register”. Vid säkerhetspolisen sammanställdes några dagar senare en PM ”angående det sätt på vilket sektion U5 vid rotel B:I inhämtar identitetsuppgifter och andra upplysningar genom kontaktmännen i de olika polisdistrikten”. Då handlingar inkom rörande person bosatt i Stockholm och som inte kunde identifieras genom polisens register, ”upprättas med vissa tidsintervaller förteckningar över de sålunda aktualiserade personerna”. Sådana förteckningar kunde via polisdistrikten överlämnas till pastorsexpeditionen om det bedömdes att detta var lämpligast. Anledningen till att man gick via vanliga polisen var att ”en sådan framställning från säkerhetsavdelningens sida skulle väcka en icke önskad uppmärksamhet hos personalen på pastorsexpeditionen” (PM den 17.5.1966. HSC 524/67. SÄPO). Säkerhetspolisen talade med den polisman - det visade sig vara i Täby - som varit i kontakt med Rune Pär Olofsson. Polisen bekräftade i allt väsentligt Olofssons uppgifter bortsett från att han vid tillfället inte varit försedd med ”långa listor”. Dessutom hade han inte, som Olofsson hävdat, legitimerat sig som säkerhetspolis (PM den 18.5.1966. HSC 524/67. SÄPO). Säkerhetspolisen plockade också fram de uppgifter som polismannen skulle ha kontrollerat med Olofsson. Det visade sig då att besöket varit den 18 november 1965 och omfattat tio personer: två prenumeranter på Ny Dag, en prenumerant på Tidsignal, en person som tecknat bidrag till tidningen Clarté, en man som kontaktats av den kommunistiska arbetarkommunen för revidering av en matrikel, två personer som man läst om i Ny Dag, en återförsäljare av en broschyr från Svenska Fredskommittén, en person som meddelat sovjetryska pressavdelningen att han inte ville ha en estnisk tidning samt en person som bokat plats för resa till Östtyskland. Enligt polisen som talade med Olofsson fick han uppgifterna utan några problem. 47 PM den 17 oktober 1966. HSC 524/67. SÄPO
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
287
4 Avlyssningen av FNL/KFMLkomplexet 1968-1975
4.1 Telefonkontrollerna
48
I januari 1968 sammanställde säkerhetspolisen en PM om tre personer - Sköld Peter Matthis49 samt ytterligare två personer, här kallade ”Lundin” och ”Bengtsson” - samtliga aktiva inom KFML och FNL-rörelsen. De tre kunde enligt säkerhetspolisens PM misstänkas för tagande av utländskt understöd, en misstanke som grundats på att de vid den aktuella tiden odlade kontakter med vissa personer vid den kinesiska ambassaden. Som ett led i förundersökningen avlyssnades en rad bostads- och arbetsplatstelefoner bl.a. i Bokhandeln Oktober och FNL-kontoret.50 Med tiden skulle förundersökningen komma att svälla.51 I augusti 1968 tillkom två telefoner på Kafé Marx varav en användes av Vänsterns Ungdomsförbund (VUF). I oktober 1968 tillkom två personer i utredningen och vid årsskiftet 1968/1969 drogs också två utländska medborgare in i
48 Källorna till detta avsnitt utgörs , där ej annat anges, av Sköld Peter Matthis personakt, volym C1, löpnumren 1 - 10 samt Frank Baudes personakt, volym C1, löpnumren 1- 3. SÄPO. 49 Sköld Peter Matthis fick 1975 officiell bekräftelse på att han hade telefonavlyssnats. Efter den s.k. telefonavlyssningsaffären 1975 erhöll han från dåvarande justitieministern Lennart Geijer ett brev om detta. Bland handlingar som offentliggjorts av Stockholms tingsrätt rörande det s.k. IB-målet finns ett dokument upprättat inom SÄPO där bl.a. Matthis´ personaktsnummer anges. Till kommissionen har Matthis sagt att han inte motsätter sig publicering av några uppgifter som kan finnas om honom i SÄPO:s register (samtal med Sköld Peter Matthis den 17 april 2002). Av dessa skäl har jag valt att inte maskera hans namn i denna rapport. 50 FNL-lokalen var under någon tid i slutet av 1960-talet också buggad av säkerhetspolisen. Några rapporter från denna buggning har dock inte kunnat återfinnas. Se mer om FNLbuggningen i Hjort/Lampers Buggning och andra former av teknisk inhämtning (2002) samt i Magnus Hjorts Den farliga fredsrörelsen (SOU 2002:90). SÄKO. 51 Följande lokaler avlyssnades under förundersökningen (samtliga i Stockholm): Bokhandeln Oktober, Kungsgatan 77/Holländargatan 9 A (6801-7507); FNL-kontoret, Pålsundsgatan 8 (6801-7204); FNL-lokalen, Barrstigen (6801-7001); FNL-lokalen Dalagatan 22 (6912-7007); Kafé Marx, Kungsgatan 84 (6808-7006); FNL-lokalen, Hagagatan 1 (7007-7105), KFML:s förbundsexpedition, Tångvägen 36 (7101-7105); DFFG:s förbundskontor, S:t Eriksgatan 10 (7105-7212); SKP:s partiexpedition (7308-7507). Uppgifterna hämtade ur Magnus Hjorts Hotet från vänster (SOU 2002:91).
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
288
förundersökningen. Avlyssningsoperationen utökades nu med ytterligare sex telefoner vilket gjorde att utredningen vid denna tidpunkt totalt omfattade 15 telefoner.52 Precis som i fallet med SKPavlyssningen kom och gick ett antal personer i förundersökningen. I april 1974 hade den bantats ned till fyra svenska och en utländsk medborgare. I en PM daterad den 13 juni 1975 framhålls att Matthis under sommaren skulle flytta. Av denna orsak avbröts avlyssningen av Matthis. Någon annan orsak anges inte. På PM:n har för hand noterats:
17/6 -75 C.åkl Morath beslutade att förlängning ej begärs för 2 -
4. Utredningen fortsätter utan tk som dock tas upp till förnyad prövning avseende september.
Sthlm som ovan/”sign”
Den 13 juni 1975 hade SKP:s partisekreterare Roland Pettersson i SKP:s organ Gnistan avslöjat att man hade starka bevis för att partikansliet var utsatt för telefonavlyssning. Uppgifter om detta hade partiet fått av en televerksarbetare. Större spridning fick uppgifterna den 17 juni då de publicerades i Dagens Nyheter. Det var då Morath lade utredningen på is. Justitieminister Geijer bekräftade tidningsuppgifterna och framhöll att bakom avlyssningen låg misstankar om tagande av understöd från främmande makt. Han betonade också att polisen vid avlyssning omedelbart måste förstöra alla uppgifter som inte hänförde sig till den pågående utredningen.
JO utredde omständigheterna runt avlyssningen och kunde den 30 juni 1975 konstatera att inga felaktigheter begåtts. Den 7 juli presenterade Geijer en ”vitbok” om telefonavlyssningarna. Där tillkännagavs att sju svenska medborgare var föremål för avlyssning med hänvisning till misstanke om brott mot rikets säkerhet. Enligt Geijer talade uppgifter för att SKP ”tagit emot betydande belopp från främmande makt”. Dessa uppgifter hade stärkts under utredningens gång men man saknade tillräckliga bevis för att kunna väcka åtal. Den avlyssning som SKP:arna utsatts för, hade enligt Geijer avbrutits redan före Gnistans avslöjanden. Detta var dock
52 I samband med att de utländska medborgarna började avlyssnas, öppnades en ny meddelarakt, här kallad ”ETT”, vid säkerhetspolisen. Denna fylldes fram till 1972 med överskottsinformation från dessa samtal (se särskilt kapitel om ”ETT” ). En av de avlyssnade utländska medborgarna reste i början av januari 1969 till hemlandet. Trots att således inga nya uppgifter rörande denne erhölls begärde åklagaren förlängt tillstånd varje månad ända fram till december 1969 då man slutligen gav upp hoppet om att personen skulle återvända.
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
289
inte sant, vilket ju framgår av Moraths påteckning på ovan nämnda handling. Avslöjandet ledde, i motsats till vad Geijer uppgav, till att ett stort antal telefonkontroller omedelbart avbröts, vilket naturligtvis fick konsekvenser rörande överskottsinformationen. Så snart telefonkontroller mot ledande inom SKP och KFML(r) återupptogs, fortsatte man dock att samla in överskottsuppgifter på samma sätt som tidigare.
4.2 Överskottsmaterialet
Avlyssningen av Matthis m.fl. pågick från januari 1968 till juni 1975. Överskottsmaterialet skrevs under perioden fram till 1973 om till källrapporter under beteckningen ”Åsa”. Akten förstördes 1984 men ”Åsa”-rapporter finns kvar på många håll i säkerhetspolisens aktsystem. Detta gäller framför allt sakakterna rörande KFML, DFFG och Clarté men också en rad personakter, som Matthis´ m.fl. Allmänt kan nog sägas att det knappast finns en registrerad FNL-aktivist eller KFML/SKP:are som inte har en eller flera ”Åsa”-rapporter i sin akt. För att få en uppfattning om rapportfrekvensen kan nämnas att den sista rapporten har nummer 1696.
Utvecklingen under 1968 ger en bild av ett mycket intensivt rapportskrivande - här rör det sig om i snitt mer än tio rapporter i veckan. Intensiteten i rapportskrivandet belyser också en annan aspekt. Jämför man ”Åsas” närmare 1700 rapporter under perioden januari 1968 - mars 1973 med andra överskottsakter (exempelvis ”E. Hilding” som upptar 2 250 rapporter under 13 år) förstår man att just överskottsinformationen hade en oerhört stor betydelse i övervakningen av FNL/KFML-komplexet. Detta kan förklaras med att säkerhetspolisen i stort sett helt saknade meddelare inom komplexet med undantag för IB:s rapportör Gunnar Ekberg vars rapportering dock i stor utsträckning begränsades till Göteborgsområdet. Som en följd av detta består de berörda personernas akter till mycket stor del av ”Åsa”-rapporter och också andra överskottsrapporter som exempelvis ”E. Dufva”. En uppgift från 1968 gör också gällande att man inom säkerhetspolisen vid en kontroll konstaterade att det ”från TK på FNL” inspelats 187 band inom loppet av tre dagar.53
53 Protokoll från Organisationsutredningens besök vid SÄPO:s rotel B III. HK 125/67. SÄPO.
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
290
Att ge en helt rättvisande bild av innehållet i ”Åsa”-akten är omöjligt. Dels saknas ju materialet i sin helhet, dels är det som finns kvar av mycket skiftande karaktär. Alla möjliga olika typer av uppgifter blandas. För att visa hur noga man kunde redovisa allmänna politiska förhållanden tjänar följande rapport från 1971 som exempel:
5:73/301 ”ÅSA” 2.6. - 31.8.71 (1487) 3 ex Enligt DFFG:s ordförande Ulf Mårtensson har förbundsstyrelsen ställt sig positiv till att dra igång en rätt stor namninsamling i hela landet för Republiken Sydvietnams provisoriska revolutionära regerings sjupunktsdeklaration den 1 juli 1971. Man har skickat ut material till alla lokalgrupper om denna drive och samtliga är mycket positivt inställda till detta. Från KFML kan man hjälpa till med kontaktlänkar och sådant, enligt Sköld Peter Matthis. Mårtensson har även omtalat att under höstens Vietnamvecka skall DFFG samarbeta med Svenska kommittén för Vietnam i hela landet, enär denna vecka infaller samtidigt för de båda organisationerna. Ulf Mårtensson har med en förbundskamrat i Göteborg diskuterat vänsteropportunismen inom SSU. Mårtensson är av den uppfattningen att förbundet måste taga upp dessa frågor och draga till sig dessa människor som inte vill stanna kvar inom SSU och kämpa. De skall istället dragas in i DFFG-arbetet och skolas och luttras där. De voro även inne på den linjen att skicka in folk i SSU under ”förtäckt flagg”. Skicka ut folk som går in i SSU och försöka hålla dem kvar där och slåss i SSU mot sitt parti (SAP) i första hand och i andra hand plocka dem till DFFG. I detta sammanhang nämnde de Bo Hammar i VPK, som Mårtensson tycker är en bra kille som kan hjälpa dem mycket. ”han är beredd å göra de mesta bara vi vinkar nu”. [X] – känd FNL:are och KFML:are – är enligt Hammar beredd att försöka ordna ett sommarjobb (det är vid säkerhetsavdelningen känt att [X] jobbar på Ny Dag för närvarande). Enligt Mårtensson känner inte medlemmarna i VPK till vem [X] är eller var han hör hemma politiskt.
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
291
9.9.71/”sign”54
Om man vill studera vad säkerhetspolisen själv, åtminstone i början av 1980-talet, definierade som överskottsinformationer, kan en vägledning ges i ”Lundins” personakt. I denna har nämligen ett antal gallringar - totalt 51 sidor - gjorts med hänvisning till föreskrifter om överskottsinformation. De sidor som gallrats har ersatts med ett blad med följande text:
S xx mak enl gällande föreskrifter ang överskottsinformation 81-07-XX (undertecknat av den kontorist som ombesörjde gallringen, LOL)
Av en gallringsförteckning i början av akten listas rubrikerna på de handlingar som gallrats. Det handlar om bl.a. trettio ”Åsa”rapporter och sju ”E. Jung”-rapporter. Samtliga ”E Jung”-rapporter finns ännu bevarade i SÄPO:s arkiv. Källakten för ”Åsa”rapporterna - alltså de volymer där samtliga ”Åsa”-rapporter förvarades - makulerades som nämnts helt 1984. Fem av de i ”Lundin”akten gallrade ”Åsa”-rapporterna finns dock bevarade i en annan personakt. Det är sålunda möjligt att visa vilken typ av uppgifter som man inom säkerhetspolisen 1981 ansåg utgjorde överskottsuppgifter. Det handlar om bl.a. följande uppgifter:
”E. Jung” nr 301 7.9.1964 [A] som nu är anställd som journalist i ”Hänt i Veckan” har på inrådan av ”vännen” [B] kontaktat [C] för att få idéer till ett ”valstick” på temat färgade svenska medborgare med rösträtt. Han hänvisades av [C] i första hand till [D], som bor hos [E]. [A] kunde för övrigt lika gärna kontakta [E], då ”hon rör sig i centrum av dessa kretsar”.
Ingen av de i rapporten nämnda personerna var vid den här tidpunkten föremål för brottsmisstanke eller telefonkontroll. Rapporten härrör säkerligen från avlyssningen av någon av Demokratisk Ungdoms telefoner. Dessa avlyssnades 1964 som ett led i förunder-
54 Rapporten hämtad ur P 7031, volym A löpnummer 3. SÄPO. Den verksamhet som beskrivs i det första stycket är närmast i linje med den dåvarande regeringens hållning i vietnamfrågan.
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
292
sökningen mot den i avsnittet Avlyssningen av det kommunistiska partikomplexet nämnde ”Högström”.
”E. Jung” nr 311 22.10.1964 [A] sammanbor nu med [B] som har tel [xx xx xx].
Varken [A] eller [B] var föremål för brottsmisstanke eller telefonkontroll.
”E. Jung” 22.2.1965 På initiativ från Clarté har man bildat en Vietnamkommitté med följande sammansättning: Sköld Peter Matthis (ordf.), [A], [B], [C], [D], [E] (som anses hysa sympatier för kineserna), [F], [G], [H] och [I]. (Kopia till reg. ang Vietnamkommittén)
Ingen av de i rapporten nämnda personerna var föremål för brottsmisstanke eller telefonkontroll.
”E. Jung” 24.2.1965 Ett antal sydamerikaner på besök i Stockholm skulle den 3.3.65 på kvällen komma hem till [A] och [B].
Varken [A] eller [B] var föremål för brottsmisstanke/telefonkontroll.
”Åsa” 12.3.1968 Vid ett stormigt möte med ledningen för Kommunistiska Förbundet i Uppsala hade oppositionen bl.a. angripit [A], vilken bl.a. av [B] (vilken numera går på lärarhögskolan i Stockholm) hade betecknats som reaktionär. Även [C] hade angripit [A]. Hela förbundsledningen angreps av [E]. Dessa tillhör enligt ”Lundin” en vänsteropportunistisk rörelse som inte tror på att det går att omvandla medlemmar utan att de skall rensas ut.
”Åsa” nr 635 november 1968 - januari 1969 24-11-68: Anordnar [A] ett party för vietnameser och svenska sympatisörer i sin bostad. [B], [C] har bjudits. [A] har mycket att tala med vietnameserna om, bl.a. rapporter från Paris bl.a. Enligt [A] har Hue uttryckt en
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
293
önskan om att få sammanträffa med dem som startade FNL i Sverige, såsom [D], [E], [F] och [G]. Man bör ta med [H], vilken kommer att efterträda Sköld Peter Matthis som ordförande i FNL-grupperna fr.o.m. årsskiftet. Tre vietnameser kommer till partyt.
”Åsa” nr 672 23 februari 1969 [A] har beklagat sig för ”Lundin” i Kommunistiska Förbundet över att han går arbetslös sedan snart ett år........Nu skall [A] resa in från [ortsnamn] och hjälpa ”Lundin” med stencilering. Han tycker det kan vara bra att kunna sköta apparaten.
Dessa noteringar ger således en bild av vad man inom säkerhetspolisen år 1981 definierade som överskottsuppgifter. Det ger också en mycket god bild av hur sådana uppgifter i det stora hela ser ut i de fiktiva källakterna. Anledningen till att man i juli 1981 gallrade överskottsuppgifter i ”Lundins” akt beror sannolikt på att JK i ett underhandsyttrande till säkerhetspolisen omkring 1978/1979 meddelat att man snabbare än tidigare borde gallra överskottsinformation ur akterna. Då man 1981 lade om personakterna enligt ett nytt, personnummerbaserat system, passade man på att gallra överskottsinformation ur några akter. Anledningen till att det tycks ha blivit så få - endast två personakter har återfunnits som gallrats på detta vis - kan måhända bero på att man insåg det omöjliga i arbetsuppgiften.55
”Åsa”-akten tycks avslutas 1973. Den sista rapporten som kommissionen funnit är daterad i mars 1973 och ”Åsa”-rapporterna omfattade då totalt 12 hängmappar i SÄPO:s arkiv. Ärendet fick dock en fortsättning. Redan i januari 1969 hade överskottsinformationen från avlyssningen av de i ärendet aktuella utländska medborgarna lagts i en särskild meddelarakt, här kallad ”ETT”. På hösten 1973 introducerade säkerhetspolisen ytterligare två meddelarakter i vilka man placerade överskottsinformationer från telefonkontrollen i förundersökningen mot Matthis m.fl. Den ena akten, kallad ”Argus”, är en något mer sparsam och strukturerad fortsättning på ”Åsa”. Den andra kallades ”Mia” och innehåller överskottsinformation från avlyssningen av de i förundersökningen aktuella utländska medborgarna. Den ersattes senare med en källakt kallad
55 Den andra akten som gallrats på en del överskottsuppgifter - många finns ännu kvar - är Nils Holmbergs.
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
294
”Ulla”. Till skillnad från ”Åsa”-akten är ”ETT”-, ”Mia”-, ”Argus”- och ”Ulla”-akterna inte gallrade.
De första ”Argus”-rapporterna är upprättade i oktober 1973. Inledningsvis täcker de perioden från juni-juli 1973. Akten innehåller totalt 330 rapporter. I och med rapport nr 226, som redovisar några telefonsamtal som utväxlades fram till slutet av maj 1975, görs ett uppehåll på några år. Skälet till det abrupta stoppet var förstås den tidigare nämnda telefonavlyssningsaffären. Allmänt kan sägas om ”Argus”-akten att den visar att det i praktiken var SKP som parti som avlyssnades (en del rapporter är också rubricerade ”Om SKP”). För att underlätta sökning i akten upprättade man vid säkerhetspolisen en sorts innehållsförteckning som klart visar att det är ”organisationen” som står i centrum för rapporteringen. Förteckningen upptar 32 olika rubriker, en del med underrubriker. Under flertalet av rubrikerna finns sedan hänvisningar till olika rapporter i akten. Bland rubrikerna kan nämnas:
- Organisationsfrågor (hänvisning till 21 sidor) - Inre konflikter 9 sidor - anställda i offentlig tjänst 10 sidor - celler/grupper 13 sidor - interna möten 23 sidor - funktionärer i styrelsen 10 sidor - funktionärer, övriga 18 sidor - ekonomi, allmänt 24 sidor - lokaler, allmänt 24 sidor - infiltration, allmänt 6 sidor - infiltration, militärarbetet 6 sidor - strejker 5 sidor
Under huvudrubriken ”Inre aktiviteter” finns sju underrubriker som behandlar bl.a. ”resor i Sverige”, ”resor i utlandet”, ”svenska kontakter” samt ”utländska kontakter”. Den senare underrubriken upptar 28 sidhänvisningar. Då källan åter aktiveras i mars 1977 behandlas samtal som utväxlats från och med början av februari 1977. Då bygger informationen på ett tillstånd att avlyssna en person aktiv inom SKP. Sista rapporten är daterad i början av april 1979 och behandlar ett samtal mellan en SKP:are i Stockholm och en ute i landet. Samtalet utspann sig i mitten av december 1978. Flera av seriens sista rapporter tar upp samtal från december 1978, vilket beror på att avlyssningstillståndet löpte ut vid den tidpunkten.
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
295
4.3 Övrigt om avlyssningen av FNL/KFML/SKPkomplexet
Från omkring 1974 förfogade en av säkerhetspolisens lokala sektioner över en informant som rapporterade om olika förhållanden inom främst KFML såväl lokalt som inom riket i övrigt. Källan lämnade redan från början sådana informationer att man från säkerhetspolisens sida snart ansåg sig behöva mer kött på benen. En säkerhetspolis vid svenskroteln i Stockholm skickade i november 1974 följande telex till chefen för den aktuella sektionen och detta utgör ett belysande exempel på hur man från säkerhetspolisens sida bl.a. betraktade telefonkontrollinstrumentet:
Hemlig Ang källan [sektionsbeteckning] 5:73/347 För att få en viss koll på källans uppgifter och en närmare inblick i vad som sker i ”X”-området synes en telefonkontroll vara ett bra hjälpmedel. Bc B (Olof Frånstedt, LOL) har anammat detta och önskar att ni skriver ett förslag till TK-framställning och tillställer honom. Vilket objekt är lämpligast? Jag tycker [A] förefaller kunna ifrågakomma. Hur ser ni på detta?56
Man hade alltså en rörelse och ett antal händelser men ingen som egentligen var misstänkt för något - allt som behövdes var någon som var lämplig nog att kunna ”bära” en telefonkontroll. Svaret från den lokala sektionen återfinns i en handskriven notering på en kopia av telexet och detta visar att det inte alltid var alldeles lätt att få med åklagaren i planerna:
Enl. [chefen för den lokala säkerhetssektionen] tillställdes länsåklagare [personnamn] förslag på TK på aktuella namn. Förslagen avvisades av [länsåklagaren]. [A] blev inaktuell pga förflyttning/”Sign.”57
4.4 Avslutning
Precis som i fallet med förundersökningen mot SKP-komplexet finns här ett antal personer som utsatts för telefonavlyssning
56 Handlingen förvaras i 5:73/347. SÄPO. 57 Ibid.
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
296
mycket långa perioder. Sköld Peter Matthis avlyssnades i sju år och sex månader, Bylin i sex år och sju månader, en tredje person i två år och sju månader, en fjärde i sex år och en femte i fem år och en månad.
4.5 Avlyssningen av SKP 1977 - 1978
Som nämnts tidigare fortsatte säkerhetspolisen efter några års avbrott att samla överskottsinformation rörande SKP. Telefonkontrollen riktades nu mot endast en av partiets företrädare, här kallad ”Backlind”, och inledningsvis var endast dennes bostadstelefon avlyssnad.58 Efter ett halvår togs också partiexpeditionens telefon in i kontrollen vilket naturligtvis fick avgörande betydelse för sparandet av överskottsinformation. ”Backlind” angavs vara misstänkt för olovlig underrättelseverksamhet. Först några ord om ”Backlinds” personakt. De registerremsor (flexoremsor) som finns kvar i denna talar ett tydligt språk rörande betydelsen av överskottsmaterialet. För åren 1968 till 1978 finns totalt 47 noteringar (remsor) i akten. Av dessa utgörs åtminstone 40 av överskottsuppgifter från telefonavlyssning.
Som nämnts tidigare sparade man vid säkerhetspolisen överskottsinformation från avlyssningen av Matthis m.fl. i en meddelarakt med beteckningen ”Argus”. Denna avlyssning upphörde i juni 1975 varför ”Argus” naturligtvis inte kunde tillföras någon ny information. Meddelarakten kom dock åter till användning då man skulle spara överskottsinformationen från avlyssningen av ”Backlind”. Efter det att akten således legat i träda i närmare 18 månader, återaktiverades den i februari 1977. Sammanställningarna författades vid svenskroteln. I ett samtal som avlyssnats i början av mars mellan två personer sägs följande (här kallade X och Y):
[X] undrar vad de tycker om VPK-splittringen. [Lars] är ju väldigt förtjust säger [Y]. Ja det är väl nästan alla utom sossarna som är förtjusta säger [X].
Efter det att man som ett led i förundersökningen mot ”Backlind” i augusti också börjat avlyssna partikansliets telefon, kom nu fler
58 Framställan föredrogs i januari 1977 för rikspolischefen Carl Persson som godkände den enligt en handskriven notering på PM:n gjord av Gösta Danielsson. På basis av detta ansökte chefsåklagaren KG Svensson sedan hos Stockholms tingsrätt om TK av ”Backlind” vilket bifölls den 28 januari 1977.
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
297
personer in i rapporteringen. En rapport, daterad i november 197759visar karaktären av de uppgifter som sparades (personerna anonymiserade med A, B, C osv. A i meddelande 1 är dock inte samma som A i meddelande 2 osv):
27.9 [ A] diskuterar vad som hänt i Västerbotten med en kamrat. De hoppade i går och det är en stor grej, tidningarna är fyllda med det. Avhopparna har skickat bulletinen till kamraten. Någon från VU ska åka upp i helgen och närvara vid ett möte för sympatisörerna. Vidare diskussion om andra möten.
28.9 [A] kontaktar [B] och diskuterar resan till Göteborg. [A] ska tala om partiet och [B] om krisen.
28.9 [A] ska resa till Kina i mitten på oktober. [A] ska åka med Handelsfront. Eventuellt ska man importera från Kina.
29.9 [A] kontaktar [B] och undrar när passen ska lämnas upp. [B] ska gå upp med passen kl 11.00 idag.
29.9 [A] och [B] med flera, ska gå på mottagning på ambassaden i kväll.
13.10 [A] kontaktar [B]. [C] undrar hur läget är med studiebrevet och partiet. Enligt [B] kom det i dag ut ett viktigt direktiv från kriskampanjsledningsgruppen inför partiets kriskampanj som startar 21 november. Man har kommit överens inom partiet att partiet måste koncentrera sig på den nuvarande klasskampssituationen, att slå tillbaka monopolkapitalets offensiv och då är det framför allt hyreskampen. Man skall genomföra två breda och bra kampanjveckor.
(…)
20.10 [A] ber [B] meddela till [C] att våra suspenderade kamrater skrivit ett brev och begärt utträde i klump all-
59 5:73/337 den 10 november 1977. SÄPO.
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
298
ihopa. Vi ska träffa dom på tisdag och diskutera politik säger [A].
En rapport, daterad i november 1977,
60
tar upp följande
samtal:
21.9 [A], [ortsnamn] kontaktar [B] angående brevet de skickat till mötet i förra helgen. Brevet och hela den frågan behandlades på mötet säger [B]. [A] undrar om han kan få en kort rapport om vad som sades för de ska ha möte igen. Vi skall då diskutera vad vi fattat för beslut. Det är bara två konkreta beslut som fattats på den punkten och det är att Sköld Peter Matthis lämnat vårt parti på grund av olika omständigheter. När det gäller [C] var det den personliga diskussionen när han skulle komma in med pappret med lite kritik om Dagens Nyheters-grejen men i stället kom ju den grejen i Magasinet och det var väl i stort sett det som avgjorde de där frågorna.
Ett exemplar av rapporten gick till två personakter - ej ”Backlinds”.
I december 1978 beslöt säkerhetspolisen att lägga ned kontrollen av ”Backlind”. Man tyckte sig då kunna konstatera att ”Backlinds” utländska kontakter upphört och sannolikt övertagits av någon annan inom SKP.61
60 5:73/337 den 11 november 1977. SÄPO. 61 I ”Backlinds” personakt förvaras ännu relativt detaljrika uppteckningar av de för säkerhetspolisen intressanta telefonsamtalen. I hans personakt finns ett ”Personblad” där uppgifter rörande brottsmisstankarna samt tvångsmedelsinsättningen tas upp. Under punkten ”Övrigt” har någon för hand skrivit ”1980-12-16 K G Svensson beslut om att bevara mtrl 1 år till./Sign” (oläsl, LOL). Materialet skulle i så fall gallras i slutet av 1981 men mer än 20 år senare finns alltså åtminstone delar av det alltjämt kvar i akten.
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
299
5 Avlyssningen av KFML(r) i Stockholm
5.1 Telefonkontrollen
Under perioden maj 1972 till juli 1975 avlyssnades ett antal personers bostads- och arbetstelefoner i en förundersökning riktad mot KFML(r) i Stockholm. Bl.a. avlyssnades KFML(r):s bokhandel Röda Stjärnan och KFML(r):s expedition. 62
Vid en intern SÄPO-konferens i maj 1974 diskuterades möjligheten att i stället för att bara ha telefonkontroll på särskild person, också kunna avlyssna ”viss verksamhet”. Rikspolischefen Carl Persson ansåg det ”sannolikt icke vara möjligt att tänka sig en lagstiftning där telefonkontroll beviljades för viss verksamhet. Denna måste avse misstanke mot en person.” Som svar redogjorde då chefen för säkerhetspolisens kontrasubversionsrotel (tidigare svenskroteln) för värdet av telefonkontrollen av KFML(r) och framhöll att man på hans rotel skulle ha nytta av att kunna gå in med en telefonkontroll på t ex KFML(r):s organisation. Han nämnde att man där har en telefon i bokhandeln Röda Stjärnan. Denna telefon användes av många personer utöver den som tillståndet omfattar och man får mycket material som har betydelse för utredningen om organisationen som sådan. Han menade att man ju där måste ha möjlighet att tillvarataga detta material.63
62 En av de avlyssnade, här kallad ”Johan Törnkvist” råkade illa ut då KPMLr år 2001 publicerade VITBOK om KPMLr, SÄPO och åsiktsregistreringen i Sverige 1969 - 1998. Boken bygger på uppgifter som 127 personer fått ta del av ur sina egna SÄPO-akter. I en av dessa akter fanns följande uppgifter noterade: 74-09-11. S har enligt JT blivit vald till styrelsen. 74-10-21. S invald i distriktsstyrelsen enligt JT. I VITBOKEN skriver man, stödd främst på dessa två uppgifter, om JT att ”(m)ycket tyder på att denne person verkligen fungerade som uppgiftslämnare, men utifrån det knapphändiga materialet är det omöjligt att säga om han sålde sig till SÄPO i samband med att han och hans krets hamnade i konflikt med KFML(r):s dåvarande ledning, som någon slags hämndaktion, eller om han från början fungerade som infiltratör (en Ekberg-typ) och att han därvid 1975 av IB/SÄPO förflyttades från KFML(r) till SKP, som vid denna tidpunkt var som starkast. De som minns hans personliga egenskaper utesluter inte den senare möjligheten.” Det är inga dåliga konspirationsteorier som vävs runt den helt oskyldige ”Törnkvist” som lämnat uppgifterna om ”S” då hans telefoner avlyssnades av säkerhetspolisen. Ärendet visar på de faror som uppstår när SÄPO idag lämnar ut uppgifter utan att ge någon som helst vägledning om innebörden. Se även Magnus Hjort: Hotet från vänster (SOU 2002:91). 63 Protokoll från sektions- och rotelchefskonferens i Ulriksdal den 28 – 31 maj 1974. Diarienummer SH 1020-74. Sakakt 5:720/6, löpnummer 6. SÄPO.
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
300
Rotelchefen beskrev detta som någonting önskvärt men faktum var ju att man just vid den tidpunkten faktiskt hade avlyssning på Röda Stjärnans telefon (både i Stockholm och Göteborg). Carl Perssons svar på rotelchefens propå var att han ”delade uppfattningen att det var av stor betydelse att kunna följa organisationens verksamhet” men att huvudprincipen ändå torde vara att avlyssningen ”måste avse misstanke om brott och så länge dessa misstankar kvarstår var det enligt [hans] uppfattning befogat att bevara materialet”, eftersom ”(d)etta kan ha betydelse för att kunna bedöma ledningsfunktionerna inom organisationen och de ledande personernas agerande”.64
5.2 Överskottsmaterialet
Överskottsinformation från avlyssningen av ovan nämnda personer placerades i en meddelarakt med beteckningen ”Bo”. Aktens första rapport är daterad den 1 juli 1972, d.v.s. strax efter det att man erhållit det första avlyssningstillståndet i maj. Källakten ”Bo” är upplagd med ett särskilt innehållsregister (ej namnbaserat) för uppgifter om organisationen, propaganda, möten, studiecirklar m.m. Kopior av rapporterna har konsekvent gått till kontrasubversionsrotelns enhet för undersökning av bl.a. personer som kunde misstänkas tillhöra politiska ytterlighetsorganisationer. Ett stort antal uppgifter om de i rapporterna nämnda ”r-arna” har sedan registrerats i olika personakter. ”Bo” innehåller totalt 198 rapporter varav tyngdpunkten ligger på det första året (ca 100 st). Därefter tonas det ned till ca 40 för både 1974 och 1975. De sista 20 rapporterna är sammanställda upp till ett halvår efter att avlyssningen upphört.
5.3 Avslutning
Avlyssningsperioderna är något kortare här än i de tidigare nämnda fallen men med tanke på den integritetskränkning telefonkontroll alltid innebär måste det också i dessa fall konstateras att det handlar om långa tider. En person avlyssnades i två år och åtta månader, ännu en person i ett år, en tredje i åtta månader, en fjärde i ett år och nio månader och en femte i ett år och sex månader.
64 Ibid.
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
301
6 Avlyssningen av KFML(r) i Göteborg
6.1 Telefonkontrollerna
65
Avlyssningen av KFML(r) i Göteborg inleddes på sätt och vis redan 1967 då Nils Holmberg, en av de ledande inom KFML, avlyssnades. I början av februari 1969 började man som ett led i förundersökningen mot denne också avlyssna Frank Baude som då ledde KFML i Göteborg. Baude hade under det senaste halvåret avlyssnats i förundersökningen mot Matthis m.fl. men p.g.a. flyttning lämnade han alltså en förundersökning för en annan. Avlyssningen av Holmberg växte mycket snabbt i omfattning och omfattade redan efter något år i stort sett hela extremvänsterkomplexet i Göteborg - KFML, FNL-grupperna, Clarté samt från 1970 KFML(r). I december 1972 lades utredningen mot Holmberg ned och avlyssningen upphörde.66 I stället blev det alltså Baude som tog över Holmbergs roll som centralfigur i utredningen.
Följande telefoner avlyssnades, av vilka alltså flera flyttats över från Holmbergs lista (samtliga telefoner, utom Baudes hemnummer, hörde till lokaler på Fjärde Långgatan 8B, i Göteborg, det s.k. Marx-Engels-huset varifrån KFML(r) sedan början av 1970-talet styrt sin verksamhet): Frank Baudes hemtelefon; Kommunistiska Förbundet; KFMLr:s förbundslokal; Sveriges Kommunistiska Studentförbund - SKS (ml); Bokhandeln Röda Stjärnan; Ungkommunisternas redaktion samt Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund, SKU (ml). Genom senare beslut tillkom Proletärens redaktion och KFML(r):s internationella utskott.67 Telefonkontrollen av Frank Baude kopplades ned den 17 juni 1975, alltså samma dag som
65 Uppgifterna i detta avsnitt är, där ej annat anges, hämtade ur Frank Baudes personakt, volym C, löpnummer 1-3. SÄPO. 66 Holmbergs P-akt, volym C1, löpnummer 1. SÄPO. Frank Baude gick alltså igenom ett flertal stadier som telefonavlyssnad; först som innehavare av telefon som Matthis m. fl. kunde tänkas använda, sedan som innehavare av telefon som Nils Holmberg kunde tänkas använda (i båda fallen fick man s.a.s. Baude på köpet) därefter blev han själv föremål för brottsmisstanke och således avlyssnad ”av egen kraft” för att slutligen bli bärare av ett helt partikomplex. 67 Se Avlyssning av personer inom KFML(r) i Stockholm från 1972 till 1975. Rapport upprättad inom SÄKO av Malin Gustafsson 2002. SÄKO.
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
302
den ovan nämnda telefonavlyssningsaffären briserade i massmedia. Ett drygt år senare kunde man dock åter börja utvinna information om KFML(r) ur telefonkontrollmaterial. Från och med november 1976 avlyssnades en av de ledande inom partiet varvid, förutom mannens hemtelefon, också redaktionstelefonerna på tidningarna Klasskampen och Proletären avlyssnades. Avlyssningen pågick fram till våren 1981.68 Därefter har ingen företrädare för KFML(r) avlyssnats.
6.2 Överskottsmaterialet
69
Hur man förfarit med telefonkontrollmaterialet i Göteborg är inte helt lätt att klarlägga. Med all säkerhet har man dock sparat överskottsinformation i en eller flera lokala källakter. Därefter har det material, som varit av betydelse för andra delar av landet, översänts till Stockholm varifrån det distribuerats ut över landet. I en PM daterad i april 1971 hemställdes i Stockholm om uppläggande av akt för ”ny säkerhetsavdelningens meddelare, kallad `Oge´”.70Första rapporten är daterad i början av december 1970 och har titeln ”Ang viss verksamhet inom KFML i A, B och C län”. Informationerna rör Danelius bokhandel, KFML i Göteborg, Nils Holmberg, Gnistans redaktion, FNL-gruppen i Göteborg samt tidningen
Klasskampen. Ganska snart kommer dock rapporterna att huvudsakligen behandla KFML(r) och främst då partiets kontakter med personer i Stockholm och övriga landet.
Rapporterna har karaktär av månadsredovisningar och de upphör samtidigt som telefonkontrollen av Baude lades ned hösten 1975. Man kan utgå från att en del av personuppgifterna varit registreringsgrundande. I alla händelser har uppgifterna noterats i olika personakter och således också kunnat lämnas ut i samband med personalkontroll. En ”Oge”-uppgift har lämnats ut på det sättet (se exempel 2 i avsnittet Användning av överskottsinformation i samband med personalkontroll).
En säkerhetspolis som i Göteborg arbetade med att sammanställa uppgifter från telefonkontrollen av bl.a. Frank Baude, säger
68 Magnus Hjort: Hotet från vänster (SOU 2002:91) s 80. SÄKO. 69 Uppgifterna i detta avsnitt bygger på, där ej annat anges, källakten Oge 5:73/321. SÄPO. 70 Källakten ”Oge” var således det namn som säkerhetspolisen i Stockholm gav överskottsrapporterna från Göteborg. En av de säkerhetspoliser i Göteborg som sammanställde rapporterna säger sig inte känna igen källbeteckningen utan hävdar att ”detta måste vara något som Stockholm hittat på”. Han visste inte om att rapporter sparats då de borde vara makulerade (samtal nr 408. SÄKO).
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
303
till SÄKO att man noterade information som man tyckte kunde vara till nytta för säkerhetspolisen. Det var aldrig någon i ledningen som satte stopp för detta, ”för så hade man alltid gjort”. Det som enbart berörde Frank Baude ”var inte så mycket”. Om åklagaren hade haft tillräckligt underlag för att väcka åtal mot Baude och begärt att telefonkontrollen skulle läggas ned hade det, enligt mannen, varit ”det värsta som kunde hända eftersom den var ett sätt att hålla koll på verksamheten och den var en bred informationskälla”. Dessa tankegångar uppfattade han att säkerhetspolisens ledning och även justitieministern (sannolikt avses Lennart Geijer) hade, då denne talat om vad som skulle registreras och vilka organisationer som det avsåg. Man försökte ”snappa upp” allting men därmed är inte sagt att allting gick in i något register.71
Som nämnts avlyssnades en företrädare för KFML(r) under åren 1976 till 1981. Överskottsinformationen placerades i en lokal källakt med beteckningen ”Rickard”. Ibland tycks också uppgifter från samma telefonavlyssning ha presenterats under en sifferbeteckning. Sådana överskottsuppgifter vidarebefordrades i viss utsträckning till Stockholm.
6.3 Avslutning
Som i tidigare redovisade fall handlar det också i denna förundersökning om några mycket långvariga avlyssningar. Nils Holmberg avlyssnades i fem år och en månad, Frank Baude i sju år samt ytterligare en person i fyra år och tre månader.
71 Samtal nr 408. SÄKO.
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
304
7 Avlyssningen i samband med IBaffären 1973 - 1974
7.1 Inledning
Den 6 juni 1973 inleddes telefonavlyssning av tre personer i samband med IB-avslöjandet någon månad tidigare. Samma dag hade chefsåklagaren Carl Axel Robèrt förhört både Bratt och Guillou och det är uppenbart att det fanns ett samband men mer ovisst vad detta bestod i. Bratt och Guillou hade i FiB/Kulturfront avslöjat IB:s existens och verksamhet och stor hjälp hade de haft av en före detta IB-anställd, Håkan Isacson. Robèrt ledde två förundersökningar parallellt; en mot de av journalisterna utpekade IB-männen och en mot journalisterna och Isacson. Det var i anledning av den förra Robèrt hörde Bratt och Guillou den 6 juni. I förhörsprotokollen finns inget som tyder på att något särskilt framkom som kunde ha föranlett Robèrt att omedelbart tillgripa tvångsmedel. Däremot finns skäl att anta att det var någonting annat Robèrt var ute efter - journalisternas källor. Robèrt började med Guillou och förklarade inledningsvis att han först och främst var intresserad av de fyra punkter som Isacson någon månad tidigare tagit upp i ett brev72 till Sven Andersson:
Robèrt: Det är väl de som har närmast anknytning till
Isacson och det är ju min skyldighet naturligtvis att samla in så mycket bevismaterial jag kan och därför så ställer jag nu den frågan herr Guillou om ni är i tillfälle att lämna mig bevismaterial på den här punkten.
Guillou gjorde omgående klart för Robèrt att det inte skulle bli tal om att lämna ut några andra källor än Isacson, som ju redan angivit
72 Brevet var Isacsons svar på Sven Anderssons reaktioner på en del av de avslöjanden som gjordes i FiB/Kulturfront. I brevet redogjorde Isacson för ett antal fall där han själv som tidigare IB-anställd varit med om olika operationer.
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
305
sig själv i brevet till Sven Andersson. Robèrt gjorde sedan under förhöret ett flertal försök att få reda på varifrån Bratts och Guillous uppgifter härstammade, men fick hela tiden samma svar. Här några typiska replikskiften:
Robèrt: ....Och er kunskap om de, alltså den bevisning som Ni skulle kunna lägga fram på detta, den emanerar från befattningshavare (vilkas ) anonymitet ni inte kan avslöja?
Guillou: Ja det är riktigt.
(..............)
Robèrt: det är samma bevissituation förstår jag, så att ert kunnande där det kommer från befattningshavare hos IB
Guillou: Ja, just det, det kommer därmed från källor som jag själv anser så absolut tillförlitliga, att jag vågar publicera det.
Sedan frågar Robèrt vilken ytterligare opublicerad information journalisterna förfogade över:
Robèrt: Det är en mening som jag har fäst mig vid här naturligtvis och det är den att Folket i Bild har inte publicerat hela materialet och inte heller visat upp alla bevis eller indicier som ni har, det är klart att det gör ju en undersökningsledare nyfiken, med ett sådant uttalande, vad vi är ute efter är just bevisning, vill redaktörn kommentera det, kan ni säga någonting om vad bevisningen består i, rent allmänt karaktäriserat.
Guillou berättar inte så mycket om flera kommande avslöjanden annat än att man tydligen har för avsikt att avslöja en journalist med kopplingar till IB:
Vi ska ta fram en journalist, jag har inte valt vilken journalist vi skall välja......
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
306
Resultatet av samtalet med Guillou blev alltså magert för Robèrts vidkommande. Guillous enda erbjudande kom i slutet och rörde Gunnar Ekberg. Guillou hänvisade till kontakter han hade i Mellanöstern och sade att han med hjälp av dessa kunde ”ta reda på vissa saker om Ekberg”:
Guillou: I just det här avsnittet, så tror jag mig inom en 14-dagarsperiod kunna ha insamlat informationer som kan förklara så att säga i vart fall Gunnar Ekbergs fysiska aktiviteter i Mellersta Östern efter 1972.
Robèrt: Redaktörn är välkommen
Guillou: I så fall kommer jag att vidarebefordra dom kunskaperna.
Jan Guillou avlöstes efter några minuter av Peter Bratt. Robèrt förklarade, som han också gjorde inför Guillou, att avsikten med förhöret var ”att undersöka i vad mån Ni har möjlighet och vill ställa bevismaterial till åklagarens förfogande”. På flera av frågorna hänvisade Bratt sedan till Isacson i enlighet med dennes brev men då det gällde exempelvis ett påstått inbrott på Egyptens ambassad frågade Robèrt, efter det att Bratt förklarat vad som hände där:
Robèrt: Men då måste jag fråga hur vet Ni att det tillgick på det sättet?
Bratt:........vi har haft kontakt med olika personer inom den här organisationen.
Robèrt: Alltså ni har fått information av andra människor och vilka dom människorna är kan ni avslöja namnen på dom?
Bratt: Nej
Robèrt: Det kan ni inte. Och anledningen till att ni inte kan avslöja namnen vad är det?
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
307
Bratt: En tidning skulle inte kunna arbeta om man inte kunde ha ett fullt förtroende, det skulle vara omöjligt att bedriva någon som helst journalistik.
Liksom i förhöret med Guillou frågade Robèrt vidare om källorna men inte heller Bratt ville diskutera dessa. Efter en knapp timme avslutades samtalet utan att något av vikt egentligen berörts.
7.2 Telefonavlyssning inleds
73
Vad som är helt klart är att Robèrt denna dag förordnade om telefonavlyssning av Bratt och Guillou. Tillvägagångssättet tyder på stor brådska; chefsåklagaren hade laglig rätt att utan att invänta rättens tillstånd fatta beslut om telefonavlyssning. Rätten godkände beslutet någon dag senare. Till grund för Robèrts beslut låg en sexsidig PM från säkerhetspolisen daterad den 6 juni. Det tycks således som om något mycket alarmerande framkom antingen i samband med förhören eller i SÄPO-promemorian. Det första alternativet kan dock uteslutas; den enda koppling som kan göras mellan förhören och beslutet om TK är möjligheten att Robèrt ansåg sig tvungen att den vägen få fram uppgifter om journalisternas källor.
I den SÄPO-promemoria som låg till grund för Robèrts åtgärd att omedelbart förordna om telefonkontroll, framkommer följande uppgifter. Avlyssningsbeslutet omfattade tre personer; Peter Bratt, Jan Guillou samt en utländsk medborgare, här kallad ”X”. Promemorian är uppbyggd runt misstankar om att utländsk underrättelsetjänst via ”X” var involverad i IB-avslöjandet tillsammans med Bratt och/eller Guillou. Kopplingen till ”X” var dock ytterst svag; inom säkerhetspolisen kände man till att Bratt i november 1972 träffat denne och diskuterat ett TV-program som Bratt planerade. I övrigt framhålls att en källa flera år tidigare utpekat Jan Guillou som någon form av utländsk agent. Den kommissarie vid säkerhetspolisen, som skrev promemorian, menade att uppgifterna utgjorde grund för att journalisterna och ”X” var skäligen misstänkta för spioneri alternativt olovlig underrättelseverksamhet för olika namngivna länders räkning. Bland de abonnemang som begärdes avlyssnade var bl.a. Bratts och Guillous arbetstelefoner på FiB/Kulturfront. Med tanke på den uppmärksamhet IB-avslöjandet medförde, var det naturligtvis en intensiv trafik på dessa telefoner.
73 Uppgifterna i detta kapitel baseras på Peter Bratts och Jan Guillous personakter. SÄPO.
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
308
Var det verkligen reella misstankar om spioneri eller behovet att med spionerimisstankar som förevändning använda TK för att få fram journalisternas källor som ledde till att Robèrt beslutade om att avlyssningen skulle inledas? Av de TK-promemorior som sammanställdes under utredningens gång pekar det mesta på att det var källan man ville ha fram. I flera PM nämns hur långt man kommit med denna fråga.74 Vid en intern SÄPO-konferens i november 1973 diskuterades IB-affären. Bratt, Guillou och Isacson hade då gripits och häktningsförhandlingar hållits.75 Vid mötet redogjorde Robèrt något om utredningen. Han kommenterade bl.a. varför han inte redan på våren låtit anhålla Bratt och Guillou. Förklaringen var att han då höll på med utredningen om eventuella brott begångna av IB-anställda varför han inte samtidigt kunde anhålla och anklaga journalisterna för spioneri. Han ansåg det lämpligast att låta Bratt och Guillou lämna sina uppgifter om IB ”i en avspänd anda”. Han fortsatte:
Därefter kunde man hoppas på att Bratt och Guillou, sedan de ställts under övervakning, skulle avslöja sina källor och att man på så sätt skulle kunna finna eventuella läckor inom försvaret. Så småningom fick man dock en allt starkare känsla av att Håkan Isacson var den egentlige uppgiftslämnaren.76
Inför JO - som bl.a. utredde Robèrts agerande - hävdade chefsåklagaren att han befunnit sig under press från ÖB Stig Synnergren:
Till att börja med inställde sig frågan om det fanns andra läckor inom IB. Inte minst ÖB tryckte hårt på denna synpunkt.
Synnergren underströk detta själv under IB-rättegången då han hävdade att ”det helt överskuggande, sett från mitt ansvarsområde, det var att komma åt läckorna. Det var det avgörande!” I en inter-
74 Exempelvis PM den 24 augusti 1973 som inleds med ”Hittills företagen undersökning har ytterligare stärkt misstankarna om att Isaksson är den källa varifrån Guillou och Bratt hämtat merparten av de uppgifter som ligger till grund för deras undersökningar och avslöjanden beträffande Informationsbyrån”. 75 Utredningen hade nämligen i slutet av september tagit en ny vändning i och med att Bratt och Guillou publicerat en rad nya uppgifter om bl.a. IB men också FRA:s signalspaningsverksamhet. I en ny menbedömning som gjordes konstaterades att några av de avslöjade uppgifterna kunde utgöra synnerliga men för försvaret. 76Protokoll från Sektions- och rotelchefskonferens i Ulriksdal den 13 – 16 november 1973. SH 1948-73. Förvaras i sakakt 5:720/6, löpnummer 6. SÄPO.
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
309
vju efter gripandena i oktober 1973 intervjuades Robèrt av DN:s Adrup. Också då lät han påskina att det var journalisternas källor man i första hand var ute efter. Adrup påpekade att ”(d)et har uppfattats som mindre fint att du talat med dem (Bratt och Guillou, LOL) som vittnen och samtidigt samlat material mot dem för ett åtal. Robèrt svarade:
Saken hade ju två sidor. Dels gällde det att utreda om någon tjänsteman vid IB begått brott, dels gällde det hur
IB:s avslöjare kommit över sina uppgifter (LOL:s kur-
siv).77
Det är, mot bakgrund av detta, svårt att se den påstådda kopplingen till ”X” som annat än en förevändning för att ge tyngd åt begäran om telefonkontroll av Bratt och Guillou.78 Intresset för ”X” avtog sedan i stort sett omedelbart, istället intresserade man sig från säkerhetspolisens sida för journalisternas kontakter med framför allt Isacson, men också med andra journalister. Uppgifterna, framför allt de om Guillou som utländsk agent, utgjorde gammal skåpmat och det faktum att de inte sammanställdes i en PM förrän en dryg månad efter avslöjandet, tyder på att man inom säkerhetspolisen
77 Dagens Nyheter den 28 oktober 1973: Åklagare Robèrt, logisk, envis, Adrup. 78 Robèrt hade den 23 maj 1973 fått in en s.k. menbedömning från Fst/Säk som skulle ligga till grund för eventuella åtal. Det var bara ett problem - enligt bedömningen hade inte IBavslöjandet inneburit några allvarligare men för det svenska försvaret. Robèrt har inför JO hävdat att denna menbedömning inte tillkommit på hans initiativ och att den inte heller uppfyllde de krav som Robèrt ansåg borde ställas. Huvudfelet var, enligt chefsåklagaren, att endast de verkliga men som avslöjandena ansågs ha åstadkommit togs upp i bedömningen. Robèrt menade att ”(f)ör att spioneri skall föreligga krävs dock inte någon bevisning om att man åstadkommit skada, det räcker med att man kan ha åstadkommit skada”. Han sade sig ha framhållit detta för ÖB och denne lovade då inkomma med en ny menbedömning. En sådan sammanställdes den 11 juli 1973. Det finns emellertid starka skäl att betvivla Robèrts förklaringar inför JO. Av menbedömningen av den 23 maj framgår klart och tydligt att ”hänsyn endast tagits till eventuella skadeverkningar för rikets försvar eller dess säkerhet” (LOL:s kursiv). Det anges också att ”en liberal tolkning av bestämmelserna utnyttjats”. Vad detta betyder i klartext framgår av att inget av FiB/Kulturfronts avslöjanden betecknades som ”synnerligt men” för försvaret. Däremot menade man att tidningens artiklar om IB sammantaget skulle anses utgöra synnerligt men för försvaret. I den menbedömning som Synnergren presenterade för Robèrt den 23 maj hade tretton olika men tagits upp. Av dessa utgjorde sex punkter ”ringa men” och resten ”icke obetydligt men”. Efter mötet med Robèrt, där denne alltså hade synpunkter, genomgick bedömningen en betydande förändring vilket framgår av ett flertal handskrivna korrigeringar som gjorts på handlingen. Bland annat ändrades två obetydliga men till synnerliga men. Det rörde dels uppgifter om IB:s organisationsuppbyggnad (menet kallades nu för ”obetydligt men - synnerligt men”), dels namnuppgifter och fotografier av ett 20-tal av IB:s befattningshavare (ändrades till ”synnerligt men”). Två ”ringa men”-punkter ströks helt. De viktigaste ändringarna i den menbedömning som presenterades för Robèrt i slutet av maj bestod inte i det som denne senare påstod inför JO. De mest markanta är istället skärpningen av menbedömningen. Man bör kunna dra slutsatsen att Robèrt inte ansåg sig kunna agera rättsligt på basis av den först upprättade menbedömningen.
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
310
inte betraktade dem som särskilt uppseendeväckande. Kopplingen till ”X” hängde med också i en begäran om förlängd telefonkontroll den 20 juni, men redan då hade alltså intresset för journalisternas källor tagit överhanden och man noterade endast att några nya kontakter med ”X” inte förekommit.” Isacson, som fram till nu märkligt nog inte blivit föremål för tvångsmedel i någon form, ansågs genom ett antal kontakter med framför allt Bratt under perioden 8 - 19 juni, vara given som journalisternas sagesman. Därför begärde man fr.o.m. 21 juni telefonkontroll också av honom.
Detta är inte rätta platsen för en utredning om de juridiska turerna som sedan följde i IB-affären. Däremot tjänar ovanstående som bakgrund eftersom säkerhetspolisen, också när det gällde avlyssningarna i samband med IB-affären, sparade överskottsinformation.
7.3 Insamlandet av överskottsinformation
Någon månad efter de fällande domarna mot Bratt, Guillou och Isacsson i början av januari 1974 publicerades en bok av en f.d. IBkontaktman, Svante Winqvist. Boken - IB-affären - i vems intresse? - väckte viss debatt, bl.a. genom att påvisa personliga kopplingar mellan Bratt och Guillou samt ett antal journalister som varit aktiva i bevakningen av affären. Det förefaller som att boken gav upphov till en idé inom säkerhetspolisen. I början av februari 1974 fick två säkerhetspoliser ett uppdrag av byråchefen Olof Frånstedt. Efter mötet skrev en av säkerhetspoliserna, här kallad ”Rolander”, ned vad Frånstedt sagt (uppteckningen sparades sedan av ”Rolanders” kollega”):
Uppdraget avser att ur TK-material i ”IB-utredningen” med korta notiser påvisa hur folk i massmedia - tidningar, radio, TV - , författare, tjänstemän inom offentlig förvaltning, politiskt verksamma inom olika partier, med andra ord människor som har möjlighet att påverka och styra en opinion, agerat i anslutning till IB-historien. Det gäller att visa hur en mängd människor agerat ”bakom kulisserna” när det gäller att taktiskt lägga upp de gjorda avslöjandena och att taktiskt utnyttja materialet vid rätt tidpunkt så att det kan åstadkomma mesta möjliga nytta för den radikala vänstern och motsvarande skada för vad
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
311
de betraktar som sina motståndare, dvs det etablerade samhället.79
Bearbetningen skulle ta omkring 14 dagar. Det finns idag inget resultat av uppdraget kvar hos säkerhetspolisen80. Men det är känt att några promemorior framställdes och att de på sikt kom att ställa till med oro på flera håll. Den 6 februari 1975, ett år efter det att uppdraget gavs, kallades nämligen rikspolischefen Carl Persson till kanslihuset för ett samtal med Olof Palme och Thage G Peterson. Orsaken var att JK Ingvar Gullnäs överlämnat en PM till justitiedepartementet som i sin tur sänt den vidare till statsrådsberedningen. Gullnäs hade fått den av Hans Holmér som av en händelse råkat få se den. Uppenbarligen reagerade Holmér över att PM:n - upprättad inom hans egen myndighet - grundades på överskottsinformation, vilket var skälet till att han gick med den till JK. Denne hade dock valt att inte betrakta överlämnandet som en anmälan - oklart varför - och gick istället med den till justitiedepartementet.81
Enligt Perssons memoarer - han citerar ett samtal mellan RPS´ överdirektör Åke Magnusson och Holmér - hade Holmér ansett det olagligt att skriva en sådan promemoria. Han hade därför frågat vid säkerhetspolisen vem som beordrat utredningen och fått till svar att det var rikspolischefen. Han hade därefter gått med den till JK som frågat honom om detta var att tolka som en anmälan, på vilket Holmér svarade ja. JK hade därefter frågat om han fick informera regeringen om PM:n. Också på den frågan hade Holmér sagt ja.82 I februari 1975 ville så Palme och Peterson ta upp saken
79Anteckningar, huvudsakligen mina egna minnesbilder, om ett utredningsuppdrag. PM daterad den 7 februari 1975 av ”Rolander”. Serie F III Bc P 1973-1975, volym 10. SÄPO. 80 Varje månad sammanfattades de viktigaste resultaten av telefonavlyssningen. I dessa sammanställningar redovisas den typ av kontakter som ”Rolanders” PM bör bygga på. I PM den 20.6.1973 nämns att ”det framgår av andra telefonsamtal att man kontaktar chefredaktörer och andra ansvariga i nyhetsmedia för att informera och `hålla grytan kokande´”. I samma PM sägs att Bratt samarbetar med filmregissören vid Sveriges Radio Karl Slättne och att man också tagit kontakt med Gunnar Fredriksson och Gösta Sandberg på Aftonbladet. Det noteras vidare att Bratt samtalar om IB-avslöjandet med Staffan Skott på Dagens Nyheter. I nästa PM den 24.7.1973 framgår att ett samtal avlyssnas där Slättne inför ett program om IB talar med en person som han ska använda som källa. Det framgår klart vem källan är, nämligen Isacson. Det nämns i PM:n att Bratt ägnar sig åt grundligare undersökningar om IB och att Guillou håller kontakter med ”vänsterorganisationer och sympatiserande privatpersoner. En av dessa är Jan Myrdal. En annan är en namngiven person anställd vid Sveriges Radio. Det framgår också att Bratt har en ny källa på gång samt att han står i förbindelse med en journalist på SKP:s tidning Gnistan. I PM:n sägs också att ”Bratt har många kontakter med medarbetare inom massmedia, främst huvudstadstidningarna och Sveriges Radio TV”. TKpromemoriorna förvaras i Bratts och Guillous personakter. 81 Persson (1990) s 325. 82 Ibid., s 332.
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
312
med Persson. I sin hand hade Palme den 30-sidiga PM:n, daterad den 25 februari 1974, som upptog ”avlyssnade telefonsamtal och förteckningar över personer: journalister och andra”. Persson skriver i sina memoarer om mötet hos Palme:
Det var ytterst allvarligt, eftersom - det hade Palme själv just läst i lagen - allt material från telefonkontrollen som inte var av betydelse för en utredning skulle förstöras. Det skulle omedelbart förstöras om det saknade betydelse och därefter, om det sparades, omedelbart förstöras när det ej längre hade betydelse. Överskottsmaterial fick inte användas. Det material som fanns i PM:n skulle alltså ha varit förstört för länge sedan. Som om inte det var nog hade Säpo ställt samman en förteckning över personer av detta redan olagliga material, alltså utnyttjat det för registrering, och det var också felaktigt. Palme, eller om det var Thage, sade något om åtal: att jag kunde bli åtalad för grovt tjänstefel. Det var jag som hade det yttersta ansvaret och vad Säpo hade gjort var i dubbel mening förbjudet.83
Persson förklarade att denna PM faktiskt visats för Palme den 30 april 1974 och att denne då begärt att få ytterligare information vilket han också skulle ha fått i en ny PM den 10 maj. Palme skulle därefter ha begärt ännu en komplettering. Denna gavs den 19 augusti 1974. Palme och Peterson kunde inte erinra sig att de fått ta del av någon av dessa promemorior utan hävdade att det måste ha rört sig om någon annan information. Persson skulle närmare kontrollera saken.84 Sannolikt kontaktade han Olof Frånstedt och bad denne sammanställa en redogörelse.
Dagen efter Perssons besök i regeringskansliet författade ”Rolander”, säkerligen på Frånstedts uppdrag, en PM rörande bakgrunden till utredningen om IB och massmediakontakterna varvid han använde sig av minnesanteckningarna från året innan. Frånstedt skrev därefter själv en PM i ärendet daterad den 10 februari 1975 - samma dag som Persson återkom till Palme och Peterson för att redovisa ärendet. Handlingen är rubricerad ”PM ang. viss delgivning av TK-material från IB-utredningen”.85 I denna beskrivs
83 Ibid., s 318- 325. 84 Ibid.
85
PM ang. viss delgivning av tk-material från IB-utredningen, daterad den 10 februari 1975.
PM:n föreligger i två exemplar. I den ena anges att ”Tk-uppteckningar som bedömts viktiga
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
313
inledningsvis tk-handläggningen under IB-affären översiktligt. Problemet med här aktuellt område dyker upp i pt 11:
Varför upprättades den handling vars ex 3 nu finns hos statsministern?
a) Rikspolischefen leder enligt instruktionen den särskilda polisverksamheten inom vilkens ram den aktuella utredningen verkställdes. Det torde inte kunna ifrågasättas annat än att det finns informationsplikt gentemot verkschefen. Lika självklart torde det vara att verkschefen har informationsplikt gentemot regeringen.
b) Regeringen torde ha varit intresserad av IButredningens förlopp. Läget redovisades därför vid skilda tillfällen.
c) Domstolen fann att insamlandet av uppgifter och att spridningen av dessa uppgifter var avgörande för den fällande domen.
Därefter följer ett antal punkter där man tar upp vad som framkommit under IB-utredningen. Bl.a. noteras - och detta tycks vara ”Rolanders” enda bidrag till Frånstedts PM - att ”(m)otivet för de misstänkta och ofta för de i periferin medverkande tjänstemännen och särskilt journalisterna framstod ofta som revolutionärt och fientligt till demokratien och regeringen”. Man framhöll också att risken för fortsatt brottslighet genom återaktivering av källor och spridningsvägar ”var vid den aktuella tidpunkten efter årsskiftet 1973/74 överhängande”. I fortsättningen heter det:
h) möjligheterna att göra en sammanfattande analys om det kunde finnas förgreningar i spioneribrotten var små om inte bl.a. tk-materialet bearbetades.
i) för att kunna göra en sådan utvärdering och för att kunna redovisa brottslighetens huvudrekvisit, insamlandet, spridningen och motivet, inom de kretsar som perifert hade stött de åtalade, gjordes sammanställningen.
har överlämnats till chefen för Byrå B i egenskap av förundersökningsledare” - chef för Byrå B var Olof Frånstedt. I det andra exemplaret har denna skrivning ändrats till ”Tkuppteckningar som bedömts viktiga har överlämnats till undertecknad i egenskap av polisiär utredningsledare”. Man kan därför dra slutsatsen att det är Frånstedt som upprättat handlingen eller åtminstone ansvarat för den. Serie F III Bc P 1973-1975, volym 10. SÄPO.
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
314
j) sammanställningen upprättades också för att, om innehållet visade sig kunna vara av intresse för statsministern, delges denne.
Avslutningsvis konstaterades:
Hanteringen av tk-material i övrigt inklusive förstöring av detsamma såsom det redovisats i denna PM överensstämmer med den lagstiftning som gäller och med de rutiner som i anslutning härtill beslutats av åklagaren.86
Av denna redovisning hade då framgått att chefsåklagaren den 20 november 1974 beslutat att materialet från avlyssningen av de misstänkta i IB-utredningen skulle förstöras. Den 18 december 1974 var ”Rolander”, en av de säkerhetspoliser som gjort utredningen, kommenderad till försvarsövning vid polisskolan i Ulriksdal. Hans Holmér kom då fram till honom och sa att han hört talas om en sammanfattning i IB-utredningen som skulle ha gjorts och frågade var den fanns. ”Rolander” upplyste att ex 3 och 4 förvarades hos honom. Man överenskom om att ”Rolander” efter övningen skulle lämna ett exemplar till Holmér.87 I sin PM konstaterar Frånstedt kort att ”(h)andlingen har icke återställts”. Den fanns då sedan en tid hos regeringen. Frånstedt skriver att de uppteckningar, sammanställningar och övriga handlingar som utgjort åklagarens underlag, i sin helhet förstördes under januari 1975.88
7.4 Slutsatser
Man kan observera en diskrepans mellan Frånstedts förklaring - som kommer till uttryck i ”PM ang. viss delgivning av TK-material från IB-utredningen” - till uppdraget (fortsatt utredning rörande misstänkt spioneribrott) och ”Rolanders” uppfattning om detsamma enligt hans PM (kartlägga kontakter inom massmedia för att påvisa hur man styrt opinionen i en riktning som gynnat vänstern). ”Rolanders” uppfattning vinner stöd av att den grundar sig på anteckningar han gjorde då ärendet var aktuellt, nämligen direkt efter det att han fått uppdraget vid mötet hos Frånstedt. Dennes redo-
86 Ibid. 87Anteckningar, huvudsakligen mina egna minnesbilder, om ett utredningsuppdrag. PM daterad den 7 februari 1975 av Krkom ”Rolander”. Serie F III Bc P 1973-1975, volym 10. SÄPO. 88PM ang. viss delgivning av tk-material från IB-utredningen, daterad den 10 februari 1975. Serie F III Bc P 1973-1975, volym 10. SÄPO.
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
315
visning däremot har tillkommit efter det att Carl Persson kallats till Palme och närmast blivit anklagad för att ha ägnat sig åt olagligheter. Det fanns således skäl att ge en riktigt bra förklaring till varför man låtit sammanställa framför allt den första PM:n. Domen mot de åtalade i IB-målet föll den 4 januari 1974 i Stockholms tingsrätt. Endast Jan Guillou överklagade. Allt som hade kunnat peka mot medhjälpare i någon form, torde dittills rimligen ha kontrollerats. Frånstedts förklaring var som nämnts att man skulle undersöka om det fanns förgreningar i spioneribrotten. Men varför skulle man på två veckor finna mer i materialet om detta än man gjort under det halvår då kontrollen och förundersökningen gjordes? Det var naturligtvis inför den första rättegången som detta skulle ha varit klargjort.
I slutet av februari 1974 skulle rättegången i Svea hovrätt mot Jan Guillou inledas. Inför denna var IB/massmedia-utredningen helt oanvändbar. Dels kunde ingen bevisning rörande andra personer än Guillou introduceras, dels skulle existensen av själva utredningen kunna komma till allmän kännedom. Detta skulle innebära en oerhörd risk med tanke på den debatt och indignation som bl.a. Robèrts husrannsakan på FiB/Kulturfront i oktober 1973 förorsakade. Att man dessutom i fem månader avlyssnat FiB/Kulturfronts telefoner och använt uppgifterna till att kartlägga Bratts och Guillous kontakter inom massmedia skulle sannolikt orsakat våldsamma reaktioner om det blivit känt.
Säkerhetspolisen ”Rolanders” förklaring är mer trovärdig; den pekar mot att man med stöd av Tk-materialet ville söka identifiera vilket nätverk som drev IB-debatten och vilka kontakter som togs för att hålla frågorna på dagordningen. Det är således den enda rimliga förklaringen till varför man gjorde detta, annan än den som vanligen motiverade sparande av överskottsinformation från telefonkontroll - behovet av att skapa sig en allmän bild av vissa förhållanden, att få in uppgifter om personer som kunde vara registreringsbara samt att komplettera informationsmängden i övrigt innan materialet förstördes. Det framgår också av Perssons memoarer att man kontrollerade överskottsuppgifterna mot centralregistret. Han hade nämligen noterat på sin egen kopia av utredningen att säkerhetspolisen endast hade ca 10 % av personerna i sitt register.89 I stort sett i varje förundersökning säkerhetspolisen varit involverad i och där man satt in telefonkontroll, hade man utnyttjat
89 Persson (1990) s 318-335.
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
316
överskottsinformationen. Förundersökningen i IB-målet utgjorde inget undantag.
Carl Persson har inför SÄKO hävdat att det var Palme som beordrade undersökningen.90 Det måste dock vara felaktigt; i såväl Perssons memoarer som i handlingar upprättade av bl.a. Frånstedt 1975, finns inget som pekar på detta.91 I stället var undersökningen säkerhetspolisens idé och det är med all säkerhet så, som Persson skriver i sina memoarer, att PM:n visades för Palme den 30 april 1974. Sedan är det säkerligen riktigt att Palme då begärde ytterligare informationer.
Vad bråket kring den aktuella promemorian ytterligare visar är de starka spänningar som under Holmérs chefsperiod fanns mellan denne och Carl Persson. Byråchefen Olof Frånstedt gick i det här sammanhanget direkt till Persson med PM:n och då Palme i februari 1975 ville ha besked av Persson om varför PM:n ursprungligen upprättats, var det uppenbarligen Frånstedt och Persson som beredde ärendet. Holmér var då deras regelrätta motpart eftersom denne ju anmält saken till JK.
90 Förhör med Carl Persson den 11 maj 2000. SÄKO. 91 Persson skrev exempelvis i sin dagbok efter det att han träffat Palme i saken att anledningen till att han lämnat PM:n till statsministern första gången var att ”jag hela tiden haft den uppfattningen att han ville ha information, att PM 25.2.74 var sammanställd för hans information….” (Perssons memoarer s 329). I en PM, sammanfattad i huvudtexten, daterad den 10 februari 1975 skriver Frånstedt att ”sammanställningen upprättades också för att, om innehållet visade sig kunna vara av intresse för statsministern, delges denne”. Båda dessa citat visar klart att det inte var Palme som beordrade undersökningen.
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
317
8 Diverse avlyssningar som genererat överskottsinformation
År 1983 avlyssnades Socialistiska Partiets bokhandel, Röda Rummet, i Malmö. En av de aktiva inom partiet misstänktes för stämpling till uppror. Förundersökningen pågick i två månader och under denna tid samlade säkerhetspolisen överskottsuppgifter i en källakt med beteckningen ”Beda”. Det kunde röra sig om personer som deltagit i interna partimöten samt informationer om fackligt arbete.92
Frihetligt Forum var en form av anarkistisk organisation vars företrädare avlyssnades i slutet av 1970-talet. Materialet sparades i en akt med beteckningen ”Rolf”. Akten består av 60 rapporter, den första daterad den 2 augusti 1978 och den sista den 9 mars 1979.93
Föreningen Unga Filosofer avlyssnades via bl.a. tidskriften
Kommentar som ett led i en förundersökning mot en av de aktiva inom föreningen. Överskottsinformation sparades i en akt med beteckningen ”Gustav”. Första rapporten daterad 3 oktober 1978 - sista den 26 mars 1979.94
Personer aktiva inom KRUM avlyssnades från oktober 1976 till omkring årsskiftet 1978/1979. Överskottsinformationen sparades i en akt med beteckningen ”Evert”.95
En person, verksam vid bildbyrån Saftra avlyssnades under ett halvår 1979 och överskottsinformation placerades i en akt med beteckningen ”Agneta”. Akten innehåller ett personregister med sidhänvisning för varje namn. Sammanlagt finns 88 namn i registret varav 33 förekommer med personnummer. Första rapporten är daterad den 18 juni 1979 och den sista, nr 60, den 7 november 1979. Två fotografer från Saftra stod för merparten av de bilder som publicerades i FiB/Kulturfront 1973 i samband med avslöjandet av IB.96
Några företrädare för Arbetarpartiet Kommunisterna (APK) avlyssnades i början av 1980-talet. Rörande en av dessa sparades
92 Hjort, Magnus: Hotet från vänster (2002), s 134. SÄKO. 93 Källakten ”Rolf”. SÄPO. 94 Källakten ”Gustav”. SÄPO. 95 Källakten ”Evert”. SÄPO. 96 Sakakten Saftra samt källakten ”Agneta”. SÄPO.
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
318
överskottsinformation. Avlyssningen inleddes kring årsskiftet 1980/1981 och pågick fram t.o.m. sommaren 1982. Då, alldeles i slutet av avlyssningsperioden, lade säkerhetspolisen upp en meddelarakt med namnet ”Hades”. Denna innehåller inledningsvis ett antal överskottsuppgifter rörande mer allmänna förhållanden inom APK samt vissa personuppgifter och har insamlats under perioden april 1982 – juli 1982. Då avlyssningen lades ned i juni 1982 upphörde rapporteringen.97
Företrädare för Nordiska Rikspartiet var i mitten av 1980-talet föremål för telefonkontroll. Av handlingar i ärendet framgår att kontrollen främst syftade till att få fram uppgifter i största allmänhet om NRP, dess planer och relationer till andra högerextrema och främlingsfientliga partier.98 Något misstänkt framkom inte, däremot kunde man i någon utsträckning kartlägga de aktuella kontaktytorna. Vid SÄPO:s sektion i Eskilstuna använde man materialet från telefon- och postkontrollen till att upprätta ett ”utredningsregister” innehållande uppgifter om ett hundratal personer varav endast ett fåtal redan var registrerade i centralregistret. Att på detta sätt spara överskottsinformation för upprättande av ett arbetsregister var inte oproblematiskt och hela registret doldes genom att det placerades och anonymiserades i en källakt med beteckningen ”Rita” (fingerat namn).99
97 Källakten ”Hades”. SÄPO. 98 I en utvärdering gjord någon tid efter att telefonkontrollen upphörde, heter det bl.a.: ” Vid förundersökningens början fanns speciellt några frågor som var av intresse, nämligen hur NRP förhåller sig till den ökande verksamhet som Sverigepartiet bedrev, d v s deras möten i centrala Stockholm – ville NRP samarbeta med dessa eller gjorde de detta redan? I vilken omfattning bedrevs verksamheten i övriga delar av landet? Hur finansierar NRP sin verksamhet och hur försörjer sig makarna Oredsson på denna verksamhet? Vilken styrning har Göran Assar Oredsson av medlemmarna i partiet? Råder här en strikt hierarki?” Brottsmisstankarna berördes över huvud taget inte i den sju-sidiga utvärderingen. PM upprättad den 22 januari 1988 inom SÄPO:s sektion i Eskilstuna; Nordiska Rikspartiet – utvärdering efter förundersökning 870916 – 1116. Förvaras i SAK 701301-2211 Nordiska Rikspartiet, Huvudakt, löpnummer 5. SÄPO. 99 Källa ”Rita” (fingerat namn). BE 00-001304-2528-01. SÄPO. Detta innebar att man kunde göra sökningar i arbetsregistret för den händelse man ville se om en viss person förekom där. Registret kom till användning i samband med att NRP höll riksmöte i Malmö den 28-29 november 1987. Uppgifter om mötet hade säkerhetspolisen i Eskilstuna sannolikt fått via kommunikationskontrollen. Man skrev i november 1987 en PM om detta och översände den till Malmösektionen tillsammans med en extrahering ur ”Rita”. I PM:n nämns att en förutsättning för att mötet ska bli av är att tio personer anmäler sitt deltagande – ”Det finns dock ca 20 st medlemmar/sympatisörer i Malmö-/Landskronaområdet, vilket kan borga för att mötet blir av”. Utdraget, som innehåller 35 namn, har påskriften ”Extrahering från Källa
[Rita]. Person´nr och adressuppg kan alltså tagas fram via datan på källan.”
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
319
I början av 1980-talet telefonavlyssnades Z, företrädare för den främlingsfientliga rörelsen Bevara Sverige Svenskt.100 Det framkom dock under utredningen inga uppgifter som styrkte misstankarna mot Z. I enlighet med säkerhetspolisens tidigare nyttjande av telefonkontrollinstrumentet var det ledningen och rörelsens verksamhet som stod i fokus.101 Den 23 januari 1984 beslutade åklagaren om att lägga ned förundersökningen eftersom brott inte kunde styrkas. Materialet från avlyssningen sparades dock i fyra år innan åklagaren i februari 1988 beslutade om förstöring.102 Detta gjorde det möjligt för säkerhetspolisen att i oktober 1986 upprätta en förteckning över de kontakter Z tog under perioden januari 1982 – juni 1984. Listan upptar namn på ett 40-tal personer.103
Inom säkerhetspolisen hade man den 25 maj 1982, d.v.s. vid tiden för tillståndet att avlyssna Z, lagt upp en akt för meddelaren ”Kain” vars tillförlitlighet angavs vara ”A” med enda kännetecknet ”röst”. Här började man samla informationer som kom från avlyssningen av Z. Från den första tiden samlade man här uppgifter främst rörande de utländska personer som Z hade kontakt med men snart noteras också andra kontakter mellan Z och svenskar aktiva inom bl.a. BSS.
Under i stort sett hela 1990-talet drev åklagarmyndigheten i Stockholm en stor förundersökning mot en mängd aktiva högerextremister i Sverige. Brottsmisstanken var genomgående olovlig kårverksamhet. Huruvida detta verkligen var en relevant rubricering är tveksamt – det tycks som att den uppgivna misstanken använts för att genom tvångsmedel få en ingång till att klarlägga annan brottslighet samt också få en mer allmän bild av förhållandena inom den högerextrema världen. Den här åsyftade förundersökningen inleddes i juni 1991 men brottsrubriceringen hade använts i några enstaka fall tidigare, exempelvis rörande Z 1982. Ett så omfattande och tidsmässigt långt övervakningsprojekt genererade naturligtvis omfattande överskottsinformation. Ett tiotal akter med sådan har identifierats. Karaktären på uppgifterna skiljer sig dock avsevärt mot dem som insamlades under perioden före 1980. De högerextrema partierna och nätverken var under 1990-talet mycket oorganiserade och man saknade centrala kanslier och tidningsredaktio-
100 TK-framställning rörande Z den 15 april 1982. Förvaras i Z:s personakt volym C1, löpnummer 1. SÄPO. 101 PM den 22 november 1983. Förvaras i Z:s personakt volym C1, serie 2. SÄPO. 102 Personblad rörande Z, där samtliga beslut rörande förundersökningen noterats. Förvaras i Zs personakt volym A, löpnummer 2. SÄPO. 103 PM den 2 oktober 1986, Förteckning över Zs kontakter från januari 1982 till juni 1984. Förvaras i Zs personakt volym A löpnummer 2. SÄPO.
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
320
ner. De var också små. Detta medförde att överskottsinformationen blev hårt knuten till en mindre krets personer i den telefonkontrollerades närhet.
I dag, hösten 2002, är ännu ett antal aktiva inom den högerextrema miljön föremål för telefonavlyssning. Eftersom man här kommer in i pågående operationer går det inte att närmare redogöra för omständigheterna.
Minst ett 20-tal personer aktiva inom de anarkistiska/autonoma nätverken har under 1990-talet i olika omgångar varit föremål för brottsmisstanke varvid telefonkontroll satts in. Överskottsmaterialet från de avlyssnade personerna har samlats i ett antal överskottsakter.104
104 Se Hjort, Magnus: Hotet från vänster (SOU 2002:91) som tar upp olika fall under 1990talet. SÄKO.
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
321
9 Nyttjande av överskottsinformation i samband med personalkontroll
9.1 Inledning
I de personalkontrollpromemorior som utgjorde underlag för säkerhetspolisens föredragningar inför parlamentarikerna i rikspolisstyrelsen angavs ibland hur informationen rörande de kontrollerade inhämtats. Under 1950- och 1960-talen kunde källnamnen - under vilka telefonkontrollöverskottet samlades - återfinnas i den löpande texten.105 Detta innebar dock inte nödvändigtvis att parlamentarikerna förstod att det var just överskottsuppgifter det handlade om. Under senare delen av 1960-talet upphörde man dock att notera källor i föredragningspromemoriorna, med undantag vanligtvis för om uppgifterna emanerade från öppna källor. Att telefonkontrollöverskott utlämnades i personalkontrollen uppmärksammades av kommissarien vid säkerhetspolisen Melker Berntler i en anmälan till justitiekanslern (JK) i december 1977. Berntler anmärkte då att det vid säkerhetspolisen tillämpades ”ett system med utnyttjande av uppgifter, som erhållits genom telefonavlyssning” och att detta uppenbart stred mot bestämmelserna i rättegångsbalken. Berntlers anmälan resulterade i ett yttrande av justitiekanslern i december 1978. I yttrandet sade sig JK inte funnit någon grund för att kritisera säkerhetspolisens sätt att hantera de uppgifter som inhämtats genom telefonkontroll.
JK:s yttrande resulterade i att det i några personalkontrollpromemorior i slutet av år 1978 särskilt angavs vilka uppgifter som inhämtats genom telefonkontroll. Här skall nämnas ett exempel. Vid ett sammanträde i november 1978 föredrog byråchefen Sture Höglund ett personalkontrollärende som innehöll uppgifter om att X varit kandidat för kårpartiet Clarté vid Stockholms universitet 1968 och 1969. Efter detta konstaterade angav promemorian särskilt att
105 Eliasson: Politisk övervakning och personalkontroll 1945-1969 (SOU 2002:88).
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
322
övriga uppgifter som var kända om X var inhämtade vid telefonavlyssning.
Därutöver har i telefonkontrollsammanhang följande uppgifter framkommit, 1969 i okt framkom att X sökt inträde i KFML och att han skulle kallas till ett styrelsemöte för intern information. Han bedömdes som lämplig ledare för en av KFML planerad lokalgrupp i [---]. 1970 i okt framkom att X tillhörde styrelsen för KFML:s stockholmsavdelning. 1972 i febr framkom att en grupp från KFML(r) i Stockholm skulle besöka [---] ambassaden, där de skulle berätta om den bokhandel som KFML(r) öppnat i Stockholm och redogöra för sin politiska linje. Genom spaning kunde fastställas att X ingick i den grupp från KFML(r) som besökte ambassaden. Något ytterligare har därefter icke blivit känt om X.
Dessa uppgifter lämnades ut till postens försvarssektion och enligt en därefter gjord notering antogs X inte för postens värnpliktiga driftvärn.106
För att studera om de uppgifter som nämnden i plenum godkänt för utlämning, i själva verket härrör från överskottsinformation, måste man först studera personakten. Den föredragningspromemoria som av säkerhetspolisen upprättas i ärendet säger, med undantag för ovan redovisade ärende samt några få ytterligare, ingenting om uppgifternas ursprung.
9.2 ”Stenberg”
”Stenberg” genomgick personalkontroll på hösten 1971. Detta var föranlett av att ”Stenberg” sökt en skyddsklassad tjänst vid ett statligt företag. Han fick inte tjänsten. De uppgifter som lämnades ut var följande:
- ”Stenberg” var 1968 - 1969 aktivt verksam inom Vänsterns Ungdomsförbund (VUF). Bl.a. anlitades han i september 1969 av VUF som inledare i samband med poli-
106 Ibid.
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
323
tiska debatter i skolorna inför valet. Han var då medlem och kontaktman i VUF:s [lokal beteckning]. I april 1969 representerade han VUF vid en konferens på [ortsnamn]. - I juli 1970 framkom att ”Stenberg” före sin inryckning till militärtjänst vid [militär förläggning] av ”X”, skulle erhålla adressuppgifter på lämpliga kontaktmän i staden. ”Stenberg” skulle också få i uppdrag att undersöka huruvida det fanns KFML-sympatisörer på regementet.
Ytterligare en uppgift förekom i PM:n som rörde det faktum att ”Stenberg” spritt valpropaganda vid regementet. Uppgiften härrör dock inte från avlyssningsmaterial.
Den första uppgiften som lämnades ut är en sammanfattning av rapporter från ”E. Dufva” nr 210 den 6 september 1968, nr 212 samma datum samt nr 567 den 24 april 1969. Den andra uppgiften härrör i sin helhet från ”E.Dufva” nr 1110 den 16 juli 1970. Dessa två överskottsuppgifter lämnades också ut vid plenum på hösten 1970 till Fst/Säk utan att särskild förfrågan gjorts.
9.3 Åke Norström
Åke Norström är en av dem som anmälde sitt ärende till Registernämnden som gick igenom ärendet och redovisade resultatet i sin rapport Personalkontroll II som kom på hösten 2000. Norström sökte 1978 och 1988 arbete på FOA. Han genomgick personalkontroll 1978 och 1990. Vid första tillfället lämnades genom beslut den 7 december 1978 följande uppgifter ut ur säkerhetspolisens register:
1972 fick Åke Norström i uppgift av KFML att göra en broschyr om KFML(r). Norström berättade, något senare samma år, att han hade skrivit en kritisk broschyr om KFML(r). Norström var uppsatt som 9:e namn på Clartés valsedel till kårhusfullmäktigevalet vid Umeå universitet år 1976. Clarté fick 7 mandat. Norström ingick i styrelsen för Bokhandeln Oktober AB i Umeå under verksamhetsåret 1972. Han innehade posten som styrelseordförande.
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
324
Norström antogs inte för arbetet vid FOA. Registernämnden skriver i sin rapport Personalkontroll II, rörande den första uppgiften att man ”kunnat konstatera att denna information i och för sig härrör från en källa med hög grad tillförlitlighet” men att den för den skull inte utgjorde tillräcklig grund för en förstagångsregistrering i SÄPO:s register (det finns dock inget som säger att just denna uppgift låg till grund för nyregistreringen). Vad Registernämnden här anspelar på är att uppgiften emanerar från telefonkontroll.107Detta framgår, för ovanlighetens skull, av personalkontrollpromemorian, där det anges att uppgifterna i 1:a och 3:e stycket var ”Tk-uppgifter”. Anledningen till att detta angavs var att JK, någon tid dessförinnan, utrett frågor rörande överskottsinformation och i samband med detta uppmanat säkerhetspolisen att ange när uppgifter som lämnades i personalkontroll grundades på telefonkontroll.108
Så var kom uppgifterna från? Det är klarlagt att Norström själv inte var föremål för telefonkontroll eller brottsmisstanke. Hans eget ärende vid säkerhetspolisen är gallrat sedan flera år. Eftersom uppgifterna går tillbaka till 1972 och rör aktiviteter inom KFML, Clarté och Bokhandeln Oktober är det sannolikt att det här rör sig om ”Åsa”-rapporter (se ovan). Det rör sig i alla händelser om överskottsinformation.
9.4 Staffan Ehnebom
Fallet rör Staffan Ehnebom som i likhet med Norström bad Registernämnden utreda sitt ärende. Nämnden redovisar sina slutsatser i Personalkontroll III som publicerades i april 2002. Ehnebom innehade sedan januari 1976 skyddsklassat arbete vid LM Ericsson i Göteborg där man utförde uppdrag år FMV. I september inkom till säkerhetspolisen i Göteborg följande uppgift om Ehnebom, hämtad ur hans personakt:
1979 i september framkom, att Ehnebom ingick/ingår i KFML(r):s Frölundacell i Göteborg. Vid denna tidpunkt var han i kontakt med ledande inom KPMLr angående ett partimöte på Frölunda torg. /Källa Rickard
107 Registernämnden (2000), s 100. 108 Eliasson: Politisk övervakning och personalkontroll 1969-2002 (SOU 2002:89).
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
325
På basis av denna uppgift registrerades Ehnebom i februari 1980. Anledningen till att man vid FMV sedan, till synes utan anledning, begärde personalkontroll av honom har sannolikt att göra med följande. Någon månad efter att Ehnebom registrerats infördes följande uppgift om honom i SÄPO:s register:
80-03-04 Vid arbetsplatsen L M Ericsson i Mölndal har Ehnebom delat ut broschyren ”Nej till Wallenbergs och Bohmans Kärnkraftssamhälle” utgiven av KFML(r).
Någon gång i slutet av mars begärde FMV-F personalkontroll rörande Ehnebom. Sannolikt hade uppgiften från början av mars, som ju kom från arbetsplatsen till säkerhetspolisen i Göteborg, också nått FMV-F. Alternativet skulle annars vara att säkerhetspolisen informerade FMV-F (eller LM Ericsson) om de uppgifter man hade om Ehnebom, ett förfarande som skulle stått i strid med personalkontrollkungörelsen eftersom inga uppgifter ur SÄPO:s register får lämnas ut till myndigheter vid sidan om personalkontrollen. Den andra uppgiften lämnades dock inte ut i personalkontrollärendet. Som synes emanerade den om Ehnebom utlämnade uppgiften från ”Källa Rickard”. Detta var säkerhetssektionens i Göteborg benämning på det överskott som kom från telefonkontrollen av en ledande inom KFML(r). Personen avlyssnades under perioden 1976 - 1981. I SÄPO:s arkiv i Stockholm finns ingen meddelare med denna beteckning, vilket betyder att man förvarat ”Rickard”rapporterna lokalt i Göteborg.
9.5 Torsten Leander
Rörande det bekanta s.k. Leanderfallet kan följande påpekas. Torsten Leander var vid några tillfällen under 1970-talet föremål för personalkontroll. I Leanders akt förekommer följande registeruppgifter:
1. ”Åsa” nr 455 den 30 augusti 1968
Torsten Leander Stortorget 14 telefon 10 40 65 säljer FNL:s skoltidning i sin skola och redovisar till FNLkontoret.
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
326
Under notisen står skrivet för hand:
Enl [rotelbeteckning] förek ej L i FNL-rörelsen numera. Förfrågan från AIV den 3/9 - 70/Sign
2. ”Åsa” nr 1122 den 16 augusti 1970
En Torsten Leander, som uppgivit sig tillhöra Clartés Stockholmsavdelning, har beställt 8 000 ex av KFML:s valupprop och affischer. Han skall arbeta inom Karlshamnsområdet med propagandan fram till valet. (Lokalavd i KK känner till förhållandet).
Notering nummer tre är också en ”Åsa”-rapport:
3. ”Åsa” nr 1186 den 5 oktober 1970
Torsten Leander från Stockholm, som tillfälligt vistas i Karlshamn, har skickat in medlemsansökan till KFML. Han är tidigare medlem i Clarté.
Ännu en ”Åsa”-uppgift finns i Leanders akt:
4. ”Åsa” nr 1572 den 19 november 1972
Leander, Torsten, ”f xxxxxx-xxxx”, har kontaktat Clartés expedition, tel 315038 och hört sig för om tidningen Soldatfront (KFML) finnes där, vilket den gjorde. Om honom är tidigare känt att han tillhör Clartés Stockholmsavd. samt skickat in medlemsansökan till KFML.
Samtliga dessa fyra uppgifter rör sig alltså om överskottsinformation som sparats i samband med förundersökningarna mot olika personer inom FNL/KFML-komplexet under åren 1969 - 1972. Leander har alltså själv ringt upp i olika ärenden på några av de avlyssnade telefonerna, exempelvis FNL-kontorets 1969 och Clartés 1972. Han har inte själv varit föremål för telefonkontroll eller brottsmisstanke. Då Leanders ärende föredrogs i plenum den 12 oktober 1977 utlämnades endast uppgifterna från augusti och oktober 1970 - alltså två överskottsuppgifter. Då Leander i samband med ansökan om arbetet som vikarierande museitekniker vid marinmuseet i Karlskrona genomgick personalkontroll lämnades genom beslut i plenum den 13 september 1979 uppgifterna från augusti och oktober 1970 ut. Det finns en notering också om att
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
327
hans bil stod parkerad utanför lokalen där FIB/Kulturfront år 1978 höll sin årsstämma. Uppgiften har strukits över på personalkontrollutlåtandet och det är knappast troligt att den uppgiften verkligen lämnades ut eftersom den inte med säkerhet innebar att Leander deltagit i stämman.
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
328
10 Överskottsinformation som grund för nyregistrering
Det är omöjligt att överblicka omfattningen av de nyregistreringar som gjort på basis av överskottsinformation. Under perioden fram till 1969 torde det ha rört sig om åtskilliga fall. I ovanstående kapitel ges några exempel på nyregistreringar efter 1969; Staffan Ehnebom och Torsten Leander. Från 1979 finns exempel som rör personer inom bildbyrån Saftra (se ovan). En aktiv inom denna telefonavlyssnades som ett led i en förundersökning rörande misstanke om spioneri alternativt olovlig underrättelseverksamhet. Överskottsinformationen samlades i en meddelarakt med beteckningen ”Agneta”. I en begäran om nyregistrering av en av Saftras anställda finns följande uppgift:
79-06-18 enligt källa ”Agneta” 5:73/391. [Den registrerades namn, i fortsättningen kallad AA] har enligt uppgift kontakt med ”XX” som är misstänkt för spioneri alternativt olovlig underrättelseverksamhet.109
I personakten finns sedan ett referat av det aktuella telefonsamtalet. Det märkliga är att det här inte finns några uppgifter om kontakt mellan den registrerade (”AA”) och den brottsmisstänkte (”XX”):
18.6.1979 ”AA” kontaktar [namn på annan, dittills oregistrerad person, här kallad YY] angående fotoutställningen i Gdansk. ”YY” har varit därnere och han har anmält sig. Bilderna ska skickas in i slutet av juli. ”AA” har fått alla papper med regler m.m. ”YY” tror att det bara är han själv, ”AA” och en från Karlstad som heter ”här nämns endast ett förnamn” som skall ställa ut från Sverige.110
109 ”AA” personakt. Begäran om nyregistrering daterad den 16 juli 1979. SÄPO. 110 ”AA” personakt. ”Agneta”-rapport daterad den 2 juli 1979. SÄPO.
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
329
Det är visserligen självklart att ”AA” hade kontakt med den brottsmisstänkte eftersom de båda var verksamma vid Saftra och ”AA” har med all säkerhet ringt upp ”YY” från Saftras kontorstelefon. Det skulle kunna hävdas att detta är en typ av information som inte utan vidare kan bedömas vara utan betydelse för den aktuella förundersökningen. Så länge denna pågick skulle man i så fall möjligen fått behålla informationen. Förundersökningen lades emellertid ned den 5 december 1979 eftersom brott då inte kunde styrkas. Avskrivningsbeslutet gällde även ”upptecknat TK-material” men det dröjde till slutet av september 1980 innan detta förstördes. Om man således väljer att betrakta uppgiften om ”AA” som av betydelse för förundersökningen, skulle det ha förstörts senast 1980.
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
330
11 De statliga utredningarna
11.1 Inledning
Frågan om överskottsinformation från telefonkontroll har behandlats i viss utsträckning i olika utredningar, propositioner m.m. sedan 1940. Den första utredning som försökte sig på en reglering i frågan var 1975 års Telefonavlyssningsutredning. Efter kritik vid remissbehandlingen fortsatte frågan att behandlas av Tvångsmedelskommittén som i sitt betänkande 1984 går förhållandevis djupt in i ämnet. Även här föreslogs reglering vilket dock stötte på motstånd från bl.a. justitieministern. I viss mån granskades användandet av överskottsinformation av SÄPO-utredaren Carl Lidbom som 1989 presenterade ett betänkande om SÄPO:s arbetsmetoder. Inte heller hans slutsatser föranledde några åtgärder. Därefter vilade frågan fram tills dess att den s.k. Buggningsutredningen år 1998 publicerade sitt betänkande. I och med detta aktualiserades åter frågan om överskottsinformation som kritiker ansåg inte fått tillräcklig belysning av utredningen. Den utredare som fick djupast insyn i användandet av överskottsinformation var justitiekansler Ingvar Gullnäs i slutet av 1970-talet. Av det skälet finns anledning att närmare redovisa denna utredning.
11.2 JK:s utredning om telefonkontroll och överskottsinformation 1978
I december 1977 JK-anmälde kommissarien vid säkerhetspolisen Melker Berntler sin egen arbetsgivare för att olagligen utnyttja överskottsinformation från telefonavlyssning. I sin anmälan skriver Berntler rörande överskottsuppgifter att ”i många fall skrivs dessa anteckningar om och förses med ett täcknamn för att ge sken av att uppgifterna lämnats av en personlig meddelare. Sådana uppgifter kan sedan komma att användas i personalkontrollärende med de konsekvenser som detta kan komma att få.” Berntler tog upp ett fall från 1970 där säkerhetspolisen skulle ha använt sig av en upp-
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
331
gift från telefonavlyssning trots att uppgiften enligt bestämmelserna inte skulle ha fått sparas då den utgjorde överskottsinformation. I sin utredning skriver Gullnäs att han berett Berntler tillfälle att ”ur ett av honom själv gjort utval av akter hos säkerhetspolisen ta fram exempel på fall där vid telefonavlyssning framkomna uppgifter bevarats trots att de enligt hans mening inte haft något samband med det ärende för vilket telefonavlyssning beviljats”. Gullnäs beskriver sedan materialet som totalt ”28 akter fördelade på 14 personakter (avseende 3 personer) och 14 sakakter (avseende 2 ”saker”). Av en kvalificerat hemlig handling i SÄPO:s arkiv framgår närmare vad det var för akter. De tre personakterna rörde CH Hermansson, Rolf Utberg och Hans Göran Franck medan de två ”sakerna” i själva verket var två meddelarakter, nämligen ”Åsa” och ”Oge”.111
Sedan akterna plockats fram överfördes de till JK:s lokaler där Berntler ”under två och en halv dag haft tillfälle att göra en genomgång av akterna och ange vilka delar av innehållet som han anser bevarats i strid med 27 kap. 16 § rättegångsbalken”.112 I de tre personakterna hade Berntler särskilt markerat vilka rapporter han menade utgjorde överskottsinformation. Bland dessa fanns ”E. Ellis”, ”E. Hilding”, ”E. Jung”, ”Aurora”, ”Adept” samt ”E. Dufva” för att nämna några.113 Efter det att JK studerat materialet besökte han säkerhetspolisen för att där få ledningens kommentarer till Berntlers anmärkningar. I sitt yttrande konstaterar JK att gallringen av material från telefonavlyssning gjordes ”på olika stadier” men att det trots detta var uppenbart att en del av det bevarade materialet ”åtminstone vid ett första påseende framstår som ointressant för utredningen i det aktuella ärendet”. Han underströk dock att detta gällde ”för den som inte är mycket väl förtrogen med arbetsmetoder och problem inom säkerhetsavdelningens arbetsområde” och menade att Berntler saknade sådan insyn. Efter samtal med ledningen för säkerhetspolisen menar JK att han, på ett tydligare sätt än vid tidigare besök, fått klart för sig att gränsdragningen mellan uppgifter av betydelse för utredningen och uppgifter som saknade sådan betydelse, var ”svår”. JK menade vidare att han inte i detalj kunde göra en bedömning av om det förevisade aktmaterialet borde ha förstörts. Eftersom detta ”till allt övervägande del” var mer än
111 SK 16/1980. SÄPO. 112Ang utnyttjande av material från telefonavlyssning, m .m.. Yttrande av JK den 24 november 1978. JK:s diarienummer 2962-77-21. Den kopia av yttrandet som här hänvisas till förvaras i SAK 0012305-4085, löpnummer 2. SÄPO. 113 SK 16/1980. SÄPO.
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
332
tio år gammalt tyckte han sig sakna anledning till att göra sådana bedömningar eftersom det alltså rörde sig om uppgifter som registrerats innan personalkontrollkungörelsen trädde i kraft på hösten 1969.114 Även om JK således inte ville uttala sig om huruvida materialet borde ha förstörts, menade han att han i stället kunde yttra sig rörande principfrågan - vilken information som får bevaras. De brott som säkerhetspolisen utreder går enligt JK inte att jämföra med annan brottslighet - ”särskilt betecknande är att brottsmisstankarna ofta är riktade mot en grupp snarare än mot en viss person”. Rörande påståendet att säkerhetspolisen dolde överskottsuppgifter bakom källbeteckningar, skriver JK i sitt utlåtande att ”om det är så att man verkligen för över den här informationen till källuppgifter för att ge sken av att uppgifterna lämnas av en personlig meddelare så är det ”oroväckande”. JK skriver vidare att
Jag har emellertid inte kunnat finna några belägg för att sådant tillvägagångssätt tillämpas. Det är visserligen sant att anteckningar förses med täcknamn, men detta sker inte i det syfte som Berntler påstår. Täcknamnet är ett praktiskt hjälpmedel som i regel avser ett visst ärende och kan omfatta flera telefoner. Anteckningar ges inte avsiktligt en form som leder till att uppgiften inhämtas på annat sätt än genom telefonavlyssning.
115
JK fann vidare stöd för förfarandet att spara vissa typer av överskottsmaterial med hänvisning till att det kunde vara av intresse för ärendet. Det faktum att säkerhetspolisen lämnade ut dessa uppgifter i personalkontrollen accepterades av JK.
Förutsättningen för att få spara till synes triviala uppgifter skulle alltså vara att dessa ändå är av betydelse för förundersökningen. Sådana uppgifter skall dock förstöras i samband med att förundersökningen läggs ned. JK framhöll i sin utredning att det var säkerhetspolisen som ansåg att det sparade materialet inte utgjorde överskottsinformation. Enligt denna definition skulle således en av de meddelarakter JK fick se, ”Åsa”, i själva verket innehålla uppgifter av betydelse för förundersökningen mot Matthis m.fl. Den 25 november 1976 hade emellertid chefsåklagaren fattat beslut om att samtalsuppteckningarna från avlyssningen skulle förstöras ef-
114Ang utnyttjande av material från telefonavlyssning, m .m.. Yttrande av JK den 24 november 1978. JK:s diarienummer 2962-77-21. Den kopia av yttrandet som här hänvisas till förvaras i SAK 001305-4085, löpnummer 2. SÄPO. 115 SK 16/1980. SÄPO.
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
333
tersom de bedömdes vara utan betydelse för det brott utredningen avsåg och enligt en notering i Matthis´personakt skedde gallringen en knapp månad senare.116 Dock ifrågasatte JK om inte rikspolisstyrelsens ledamöter regelmässigt borde informeras om de fall då uppgifter inhämtats genom telefonavlyssning.117 Så skedde också någon tid efter att JK publicerat sitt yttrande. En annan följd av JK:s utredning blev att tre av de större överskottsakterna - ”Munin”, ”E. Hilding” och ”E. Dufva” - gallrades under maj-augusti 1979.
De kan vara av intresse att ge några inblickar bakom kulisserna under JK:s utredning. Det blev genom Expressen i juli 1978 känt att Berntler anmält sin egen arbetsgivare för att olagligen använt uppgifter från telefonavlyssning. Därefter aktualiserades saken den 19 oktober 1978 då JK i ett uttalande i Dagens Eko konstaterade att ”materialet från telefonavlyssningen har utnyttjats på ett icke korrekt sätt i det här fallet”. Med ”fallet” avsåg JK det ovan nämnda ärendet från 1970.118 Så långt hade alltså JK tagit ställning till sparande av en enda överskottsuppgift. Snart skulle han dock själv få läsa tusentals. Den 13 november förbjöds Melker Berntler efter beslut av PG Näss att rekvirera handlingar från SÄPO:s arkiv. Samma vecka informerades Berntler om att JK skulle påbörja sin utredning den 17 november.119 Så sent som den 18 november 1978 - d.v.s. sex dagar före JK presenterade sitt yttrande - skrev Dagens Nyheter att JK skulle komma att pricka säkerhetspolisen rörande fallet från 1970. Dagen innan hade JK besökt säkerhetspolisen och träffat Berntler, Hjälmroth, P-G Näss och dennes företrädare Olof Frånstedt som då var länspolischef i Göteborg. Det var då Berntler ”ur minnet” berättade för JK vilka akter denne borde studera.120 Den 17 november 1978 upprättade PG Näss en ”Förteckning över de akter och handlingar som kommissarie Melker Berntler i samband med JK:s besök på säkerhetsavdelningen 1978-11-17 begärt att närmare få granska”.121 Enligt Dagens Nyheter skulle Berntler tillsammans med JK gå igenom aktmaterialet i början av nästföljande vecka. Den 21 november gjordes vid säkerhetspolisen ett datautdrag rörande alla arkivbeställningar som Berntler gjort de senaste
116 Matthis personakt, löpnummer A 3. SÄPO. 117 Ibid, s.210. 118 Aftonbladet den 20 oktober 1978. 119 Se JO:s ärende 790125, diarienummer 2891-1978. Berntler JO-anmälde Näss för detta och påstod att det hängde samman med att Berntlers möjligheter att underbygga sina anklagelser rörande överskottsinformation skulle omintetgöras. Näss bestred detta. 120 Dagens Nyheter den 18 november 1978. 121 Förteckningen upptar ”5:73 Åsa (sakakt 301), 5:73 Oge (sakakt 321)” samt Francks, Hermanssons och Utbergs personakter.
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
334
åren.122 Den 24 november avlämnade JK sedan sitt yttrande. Säkerhetspolisen friades.
122 SK 16/80, pärm 1. SÄPO.
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
335
12 Sammanfattning
Överskottsinformation från telefonkontroll har under hela undersökningsperioden använts av säkerhetspolisen. Sådana uppgifter har regelmässigt försetts med en fiktiv meddelarbeteckning varför det för en utomstående observatör inte är alldeles självklart varifrån uppgifter egentligen emanerar. Således har överskottsuppgifter åtnjutit ett högt källskydd trots att det inte är en persons identitet som skyddats utan en arbetsmetodik.
Användandet av överskottsuppgifter kan grovt delas in i tre perioder. Den första utgörs av åren 1950 – 1980 och markerar den period då säkerhetspolisens utnyttjande av överskottsinformation var mycket intensiv. Under perioden avlyssnades företrädare för SKP och dess olika underavdelningar (ca 1951 – 1970). Åren 1968 - 1975 avlyssnades också en del aktiva inom FNL-rörelsen och KFML/SKP samt från 1970 också ledande inom KFML(r). Omkring ett trettiotal fiktiva meddelarakter upprättades för förvaring av uppgifterna. De två största – ”E. Hilding” och ”Åsa” – kom att omfatta ca 2 200 respektive ca 1 700 enskilda rapporter. I varje rapport kunde uppgifter om vanligen 10 – 15 personer förekomma.
Under den andra perioden, 1980-talet, var antalet avlyssningar förhållandevis lågt. Under korta perioder avlyssnades personer inom APK och på vissa håll inom den högerextrema miljön förekom sporadiskt också några telefonkontroller. Under perioden samlades visserligen en del överskottsuppgifter in, men de fåtaliga telefonkontrollerna medförde att det insamlade överskottsmaterialet blev mycket begränsat.
Under den tredje perioden, 1990-talet, utökades antalet telefonkontroller drastiskt och riktades framför allt mot den s.k. vit maktmiljön. Också en del personer inom den anarkistiska/autonoma miljön var föremål för telefonkontroll under längre perioder. I stor utsträckning sparades också överskottsinformation. Under perioden upprättades åter ett större antal överskottsakter men uppgifterna i dessa var nu hårdare knutna till de personer som var centrala i förundersökningarna. Telefonkontrollerna riktade sig mot miljöer som mer hade karaktären av nätverk. Centrala partikanslier, tidningsredaktioner och samlingslokaler saknades i dessa miljöer var-
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
336
för överskottsinformationen inte innefattade särskilt många personer. De övervakade rörelserna bestod inte heller av någon större numerär; vanligen rörde det sig, inom den s.k. vit makt-miljön, om hårt kriminellt belastade grupperingar utan tydlig ideologisk inriktning. Det till synes helt planlösa insamlandet och sparandet som präglade den första perioden, saknar beträffande de högerextrema grupperna motsvarighet under 1990-talet.
Förfarandet med att dölja överskottsuppgifter under fiktiva meddelarbeteckningar har medfört att sådana uppgifter under hela undersökningsperioden kunnat infogas i SÄPO:s arbets- och centralregister (i det senare fallet under förutsättning att de enligt reglerna varit tillräckligt kvalificerade). Ingenting har sedan hindrat att uppgifterna lämnats ut i samband med personalkontroll. Så har skett exempelvis rörande det kända Leanderfallet från 1979. Också andra fall har kunnat konstateras. En mer exakt omfattning är svår att fastställa.
Det kan konstateras att överskottsuppgifter under i stort sett hela perioden - 1980-talet undantaget - varit SÄPO:s främsta inhämtningskälla. Särskilt tydligt är detta under åren 1968 - 1975 då man i stort sett saknade, via exempelvis informanter, djupare insyn i FNL-rörelsen, KFML/SKP och KFML(r). ”Åsa”-rapporterna uppgår, som nämnts, till ca 1 700 under en period av drygt fem år vilket innebär nästan en rapport per dag. Rapporterna torde omfatta flera tusen personer - allt som en följd av att man under dessa år hade telefonkontroll på ett tiotal personer varav endast en, Sköld Peter Matthis, avlyssnades under hela den period som ”Åsa”rapporterna framställdes. Materialet sparades i sin helhet till 1984. År 1978 fick justitiekanslern, genom en anmälan av SÄPOkommissarien Melker Berntler, möjlighet att gå igenom hela ”Åsa”akten. Detta föranledde dock ingen anmärkning.
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
337
BILAGA 1: Närmare beskrivning av överskottsakter, aktuella under avlyssningen av SKP-komplexet
”E. Hilding” Såvitt är känt finns inga dokument som kan kasta ljus över tillskapandet av ”E. Hilding”-akten. Själva namnet anspelar säkerligen på den då aktuelle ”marinspionen” Ernst Hilding Andersson. Som nämnts har ”E. Hilding”-rapporterna gallrats ur själva meddelarakten. Detta skedde i juni 1979. Med tanke på att rapporterna konsekvent kopierades i så många exemplar som det förekom namn i handlingarna, förstår man dock att det inte skulle medföra några större svårigheter att rekonstruera serien. ”E. Hilding”-rapporter finns i de flesta ledande kommunisters personakter, långt fler än de som nämnts i denna studie. Därutöver finns rapporter i de olika sakaktsserier som behandlar SKP. Sammanlagt producerades 2 250 ”E. Hilding”-rapporter mellan 1954 och 1968. Den första rapporten är daterad den 1 april 1954 och den sista i februari 1968.123 Det gör källan till en av de tio mest omfångsrika överskottsakterna. Vad gäller svenska förhållanden är den oslagbar - tvåa är ”Åsa”-akten om KFML och FNL-rörelsen som upptar närmare 1700 rapporter.
Till och med dåvarande statsministern Tage Erlander fick ta del av uppgifter ur ”E. Hilding-rapporter”. Han beskriver i sin dagbok hur statspolisintendenten Georg Thulin vid ett tillfälle i juli 1959 informerade honom om vad som sagts i avlyssnade samtal:
Statspolisintendenten har rapporterat ett par avlyssnade telefonsamtal enligt vilka Norrman (Einar Norrman fd vice ordförande i LO, LOL) har resonerat med Hilding Hagberg om inträde i kommunistiska partiet. Det är väl inte så sensationellt och det var inte det andra heller men desto mer ledsamt. Bjelke och någon mer från Katarinaklubben har redan den 16-17 juni underrättat Ny Dag om överläggningarna i atomfrågan i Saltsjöbaden. De rapporterade att Inga Thorsson och Nancy Eriksson deklarerat, att endast över deras lik skulle min linje om uppskov segra.124
123 SK 16/1980, pärm 1. SÄPO. 124 Tage Erlanders dagbok den 14 juli 1959. Utdrag gjorda av Alf W Johansson och Karl Molin. SÄKO.
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
338
Den informationen som här rör Einar Norrman återfinns i en ”E. Hilding”-rapport från juni 1959.125 Varifrån den andra uppgiften - om Bjelke, Eriksson och Thorsson - kommer, har jag inte kunnat utröna. Den återfinns inte i Bjelkes personakt.
Här ett exempel på en både till innehåll och omfattning typisk ”E. Hilding”-rapport:
5:73/185 ”E. Hilding” 23/10 1964 (1801) 12 ex
Hilding Hagberg kräver att Ny Dag fortsätter som daglig tidning. Det är brott mot den internationella kommunismen att inte tidningen kommer varje dag. Vid partistyrelsens möte den 31 oktober ämnar han ställa frågan på sin spets. Sedan partistyrelsemötet antagit förslaget om övergång till veckotidning, har Hagberg fortsatt att tala för en daglig tidning. I Norrskensflamman har han skrivit en artikel ”Leve Norrskensflamman”, i vilken han rekommenderar tidningen till partikamrater i hela landet. Han understöds av Helmer Persson (P xxxx) och Helmer Holmberg (P xxxx) - den sistnämnde har i Kungsgatan 84 skaffat adresserna till Ny Dags prenumeranter i Västerbotten som ett första steg för Norrskensflammans spridning söderut. Denna utlämning av adresser har stoppats av partiledningen. Vide Svensson (P xxxx) skall i början av november 1964 sammanträffa med Hjalmar Mehr (P xxxx). Svensson skall få erbjudande om ett arbete - det är Mehr som har tagit initiativet till detta. Han har två gånger erbjudit Svensson arbete. Partistyrelsen beslöt i princip om övergång till Ny Dag som veckotidning men överlät till arbetsutskottet att fatta beslut när och hur detta skulle ske. Inom utskottet hade åtta röstat för omläggning, en emot (säkerligen Hilding Hagberg) och två hade ”låtit frågan stå öppen” - dessa voro Harry Hagberg (P xxxx) och Karsten Thunborg (P xxxx). ”Å.N.”, vilken uppges vara affärsföreståndare vid Metro och har telefon 34436 i Jakobsberg, har igenom riks-
125 Se P-akt 5504. SÄPO.
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
339
dagsman Henning Nilsson i Gävle meddelat att han gärna vill tala med CH Hermansson om Metros prispolitik. Per-Olov Zennström (P xxxx) försöker genom advokaten Hans-Göran Franck (P xxxx) bli anställd vid Stockholms-Tidningen eller Aftonbladet. Zennström har därvid framhållit att han har fått en del artiklar placerade i Året Runt. Franck har frågat hur Zennström har det med politiska engagemang. Då det visar sig att Zennström tillhör SKP:s program-kommission, anser Franck att Aftonbladet skulle passa bättre än Stockholms-Tidningen, ty ledningen för Aftonbladet bryr sig inte om sådant. ”O.G.” (p xxx) har meddelat till Ny Dags redaktion att han har läst i Ny Dag om de hemliga handlingar som anträffats på Värmdö och som visat sig vara stulna från justitiedepartementet. ”O.G.” tror sig veta att en del av dessa papper handlar om Hermann Göring och dessa papper är ”O.G.” mycket intresserad av. Nu har det enligt ”O.G.” blivit så märkvärdigt tyst om saken och han vill att Ny Dag skall försöka utforska vart handlingarna har tagit vägen. Detta lovar man och skall senare meddela resultatet till ”O.G.”.126Gunnar Öhman (P xxx) skall stanna ytterligare två år i Prag. ”T.H.” (HA xxx/xx) är i Stockholm. Han har genom Ingemar Andersson på Ny Dag (som han känner mycket väl) försökt få CH Hermansson och John Takman att besöka en utställning, som cubanerna (Fidel Castro) anordnar i Stockholm. ”K.G.” (HA xxx/xx) har meddelat till SKP-ledningen att han i sitt arbete har fått resa till Italien på en månad för ett uppdrag. ”J.R.” (P xxxx) ”är intresserad av hur vi inom partiet umgås med våra egna beslut” och har därför efterhört kongressmaterial från 17:e, 18:e, 19:e och 20:e kongresserna. Han har av Sven Holmberg fått besked om att redogörelserna från 19:e och 20:e kongressen finns i tryck och kan anskaffas. ”J.R.” tycker det är underligt att partiet å ena sidan köper in en ny press för att strax därpå besluta om att lägga ner Ny Dag.
126 Observera hur källskyddet för ”O.G.” upphävs.
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
340
[A] (P xxxx) har hos Ny Dags kassör hört efter hur det står till med betalningen av skulden till [B] (B lånade på sin tid 9.250 mot revers till SKP och denna fordran övertogs av sterbhuset). [A] vill endast bevaka sitt intresse i sterbhuset. Han har fått veta att [C] (brodern) (P xxxx) har fått ut hela summan så när som på 1.375 kronor. [A] har nu hemställt att i fortsättningen så skall utbetalningar endast ske direkt till sterbhuset. Hilding Hagberg och Helmer Persson har fortsatt sina angrepp på den nya partiledningen. Den 5/11 hade Hagberg och Helmer Persson en ledare i Norrskensflamman i vilken han framhåller denna tidnings stora uppgift i fortsättningen, då partiet inte har någon mera daglig tidning. Jan Kempe uppges tillhöra ”de suraste bland de sura” ifråga om de nya linjerna. 5/4-64.
”E. Ellis” Första rapporten i akten är daterad den 1 april 1954. Rapportserien innehåller uppgifter om personer och förhållanden inom främst Stockholms kommunistiska arbetarkommun som avlyssnades via växeln på Kungsgatan 84. Den sista rapporten är daterad den 10 mars 1967 och har nr 367.
”E Dufva” ”E Dufva” skapades samtidigt med de övriga ”E-akterna” och den först rapporten upprättades sannolikt 1954 även om det inte gått att lokalisera de första ”E Dufva”-rapporterna. Den tidigaste har nr 73 och är daterad i maj 1967. Det är lite oklart vilka avlyssningstillstånd som ligger till grund för rapporteringen vid den tiden men det rör sannolikt två ledande kommunister i Norrbotten. Då dessa kontroller upphörde i december 1967 medförde detta ett avbrott i rapporteringen fram till hösten 1968. Då, i augusti 1968, inleddes i en annan förundersökning (se kap Avlyssningen av FNL/KFMLkomplexet) avlyssning av Kafe´ Marx som låg i gårdshuset på Kungsgatan 84. Inom lokalerna fanns en telefon som också disponerades av VUF och vilken man också fick tillstånd att avlyssna. ”E Dufva”-rapporterna upprättas fram till åtminstone juli 1970. Då flyttade VUF - som brutit med VPK - ut ur lokalerna på Kungsgatan 84. Den sista rapporten jag funnit har nr 1001. Det rör sig alltså om en ganska intensiv - närmast daglig - rapportering. Akten gallrades helt i april 1979.
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
341
Här ett exempel på E. Dufva-rapport:127
5:73/188 ”E. Dufva” 27-29/1 1969 (355) 10 ex. Enligt rykten, som cirkulerar inom VUF, har en hemlig partistämma inom VPK varit samlad i Stockholm för att som det heter ”avsätta CH Hermansson”. Flera ledande partimedlemmar från Norrbotten skull ha bevistat denna stämma. Bestämda uppgifter föreligger om att man redan tagit telefonkontakt med medlemmar i Stockholmsregionen och frågat hur deras organisationer ställer sig - för eller emot CH Hermansson. En typograf vid namn B som tidigare inköpt en del av Ny Dags tryckeri vid övergången till offsetframställning, hade sålunda berättat för VUF-ledningen att ”hela Norrskensflamman är i staden”. Man hade frågat ut B var han står inom partiet - Hermanssons eller Hagbergs linje? Inom VUF-ledningen säger man att denna kamp inom VPK-ledningen inte har något större intresse för VUF i och för sig. Tydligen är man där fast besluten att gå sin egen väg. Man har där fått veta att förslag kommer upp vid ett kommande möte inom VPK som går ut på att VUF och Tidsignal skall utrymmas från Kungsgatan 84. VUF har redan hyrt en lokal - ett f.d. apotek - bestående av 14 rum och som uppges ligga i hörnet av Rådmansgatan och Upplandsgatan. Man håller på att överta Tidsignal trots motstånd från Bo Hammar. Enligt en annan uppgift till VUF-ledningen skulle mötet ifråga ha ägt rum helt nyligen i Stockholm. De Hagbergstrogna skulle ha fått partiföreningen i Hägersten med sig.
Uppgifterna hade man fått genom avlyssning av Kafé Marx´ lokaler på Kungsgatan 84, där VUF då höll till. Abonnemanget avlyssnades som ett led i förundersökningen mot ledande företrädare för KFML och FNL-rörelsen.
”E. Jung” ”E Jung” spänner, liksom de flesta övriga i ”E”-serien, över en 13årsperiod från 1954 till 1967. Rapporterna, 395 stycken, behandlar personer och förhållanden inom Demokratisk Ungdom men också
127 Rapporten förvaras i P 7750, volym A. Löpnummer 1. SÄPO.
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
342
i någon utsträckning Forum Vänster och Tidsignal mot slutet av rapportperioden. Serien blir något mindre frekvent efter 1960talets första år, vilket är en tendens som gäller även de andra överskottsakterna i ”E”-serien.
DU-klubbarna började byggas upp i landet från början av 1950talet. År 1952 bildades Riksförbundet Demokratisk Ungdom som topporgan för de lokala klubbarna. DU fungerade inledningsvis parallellt med Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund. Vid SKP:s partikongress 1958 beslöts emellertid om ett samgående mellan DU och SKU varvid det nya förbundet skulle heta Demokratisk Ungdom. Då SKP 1967 ändrade namn till Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) bytte också DU namn till Vänsterns Ungdomsförbund (VUF). Snart skulle en konflikt mellan moder- och ungdomsparti leda till en öppen brytning och 1970 ledde detta också till att VUF splittrades. En fraktion - mer VPK-vänlig - började i Göteborg verka under namnet Kommunistisk Ungdom medan en annan ledde fram till bildandet av Marxist-Leninistiska Kampförbundet (MLK) som öppet stödde KFML. VUF flyttade på våren 1970 ut ur lokalerna på Kungsgatan 84.
DU:s expedition låg under perioden 1951 - 1960 på Mälartorget 19 där man hade två olika abonnemang. Dessa fanns upptagna på ”SKU-aktivistens”, ”DU-aktivistens” och ”DU-kanslistens” avlyssningstillstånd. Det råder alltså inget större tvivel om att överskottsuppgifterna i ”E Jung” framför allt baseras på tillstånden att avlyssna först ”SKU-aktivisten” (1954 - februari 1958), ”DUaktivistens” (februari 1958 - januari 1963) och ”DU-kanslisten” (februari 1963 - december 1966). Efter att tillståndet rörande ”DUkanslisten” löpt ut, slutade man upprätta ”E Jung”-rapporter.
Genom dessa tre avlyssningstillstånd hade säkerhetspolisen alltså konsekvent insyn i DU under hela perioden 1954 - 1966.
”E.E.” Information från avlyssningen av Svensk-Ryska Sällskapet/Förbundet Sverige - Sovjetunionen placerades under perioden 1954 - 1966 i överskottsakten ”E.E.”. Rapporterna baserades på överskottsinformation från avlyssningen av en av de aktiva inom förbundet. Från och med 1961 innehåller akten också en del rapporter om resebyrån Folkturist. Rapporteringen upphör 1966. För åren 1963 - 1966 bygger rapporterna i stor utsträckning på avlyssningen av ”DU-kanslisten”.
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
343
”Jöns” Källa Jöns inleds med en rapport daterad den 13 september 1960. Den handlar om Svenska Fredskommittén som organiserat en tiomannadelegation för besök i Kina. Rapport nr 2 den 8 september 1960 tar upp Fackliga Världsfederationens livsmedelsarbetarekongress till vilken en namngiven person i SKP tagit ut deltagare. Rapport nr 3, den 19 september 1960 tar upp en redaktör vid Ny Dag som inbjudits att tillsammans med en grupp journalister från Sverige besöka Tjeckoslovakien. Rapportserien fortsätter med liknande redogörelser för olika resor. Dessa har arrangerats av bl.a. Föreningen Sverige - Sovjetunionen varför man förstår att uppgifterna till största delen emanerar från avlyssningen av en av de aktiva inom föreningen. Efter ett halvårs uppehåll i rapportskrivandet återupptas detta i augusti 1961. Det handlar då om biljetter till Sassnitzfärjan som beställts av SKP för ett tiotal personer. År 1963 börjar rapporteringen bli ytterst sporadisk; endast en rapport har upprättats det året (rörande en resa till Sovjetunionen). Därefter följer ett uppehåll till nästa rapport i januari 1964, den första av endast tre. För 1965 finns två rapporter, därefter kommer ett uppehåll. I februari 1967 börjar ”Jöns” åter fyllas med rapporter. Dessa handlar nu huvudsakligen om förhållanden vid Stockholms kommunistiska arbetarekommun med det finns också rapporter om vilka som beställt partiets nya tidning Socialistisk debatt, prenumeranter på Ny Dag m.m. Aktens sista rapport baseras på telefonsamtal som utväxlats i december 1967. Totalt innehåller ”Jöns” 224 rapporter.
”Aurora” I september 1960 skapades en meddelarakt med beteckningen ”Aurora” vilken, som namnet antyder, innehåller uppgifter om personer och förhållanden med anknytning till Ny Dag, Kungsgatan 84. Rapportserien tar upp mängder av namn; nya prenumeranter, folk som klagar på att de inte får tidningen i tid, folk som legat efter med prenumerationsavgiften, personer som ringer och vill att Ny Dag ska göra reportage om olika saker eller sådana som vill ha tidningen sänd till annan adress. Någon gång förekommer också namn på personer som är verksamma vid Västermalms Tryckeri. Säkerhetspolisen hade efter 1960 inte tillstånd till avlyssning av någon särskild person på Ny Dag. Uppgifterna kom man troligen åt ändå via SKP:s växel. Inom Säpo gick kopior vanligtvis till den s.k. svenskroteln som sysslade med att registrera kommunister inom A och B län. Vissa uppgifter gick också direkt in i angivna personärenden. Det faktum att varje rapport trycktes upp i ungefär så
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
344
många kopior som motsvarar antalet personnamn - vanligen mellan 20 och 40 stycken - visar att man gjorde en utredning för varje person. Detta blir också tydligt i ett antal rapporter från februari 1965 där rapportskrivaren noterar på cirkulationslistan ”(t)ill B:1/U5 ang. nämnda personer:” (rapport nr 216 den 6 februari 1965). B:1/U5 var en utredningsenhet vid svenskroteln.
Rapporterna nr 150 - 154, daterade juni och juli 1963, tar upp ett mycket stort antal personer som endast meddelat Ny Dag att de antingen vill ha tidningen till annan adress under sommaren eller ha ett sommaruppehåll. Sådana rapportserier återkommer i stort sett varje år.
Från och med april 1965 börjar prenumeranter på då nystartade Tidsignal att föras in i rapporteringen.
Efter de första årens närmast veckomässiga rapportering, övergår denna i mitten av 1960-talet till att bli alltmer sporadisk. De sista åren sammanställs en rapport i månaden. Däremot är rapporteringen till sin karaktär i stort sett oförändrad under hela perioden från 1960 till dess den upphör i november 1967. Totalt hade källa ”Aurora” då producerat 286 rapporter. Man kan säga att det slutar precis som det börjar; den sista rapporten är upptryckt i 40 exemplar och tar upp ungefär lika många personer, nya prenumeranter på Ny Dag, gamla prenumeranter som klagar över sen eller utebliven tidning, uppgifter om adressändringar och uppsagda prenumerationer. AURORA (lat): soluppgång, strålande gryning eller likn (jfr Ny Dag)
”Adept” Vid precis samma tid som ”Aurora” skapades, tillkom en annan fiktiv meddelare kallad ”Adept”. Som namnet antyder handlar det om elever i den bemärkelsen att personerna som förekommer i rapporteringen nästan samtliga reser till kommunistiska partiskolor i utlandet. Den vanligaste utbildningen utgörs av kortare kurser i Bad Doberan där SKP drev en partiskola med svenska lärare. I någon utsträckning förekommer också rapporter om resande till Moskva för längre utbildning. Den första rapporten, daterad den 29 september 1960, innehåller dock uppgifter om fyra personer som lämnat återbud till vistelse på skolan i Bad Doberan. I ett fall gick uppgiften in i HS-ärende, dvs en enklare form av personakt.
Allmänt kan sägas om "Adept"-rapporterna att ett stort antal personer förekommer i rapporterna, i snitt rör det sig om 10 personer/rapport. I många fall går rapporterna i kopia till olika HSärenden och personakter och om sådana inte finns får ”Barregård &
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
345
Co” ett exemplar för vidare bearbetning. Uppgifter i "Adept"rapporterna har i viss omfattning legat till grund för nyregistrering. Det är svårt att säga vilken eller vilka avlyssnade telefoner man hämtat överskottsinformationen från. Troligen rör det sig främst om abonnemang vid SKP:s partikansli på Kungsgatan 84. Det finns dock tecken som tyder på att också samtal av enskilda personer, som Fritjof Lager, i vissa delar noterades om de kunde tillföra något till rapporterna. Särskilt då Säpo noterade skvaller och uppgifter om hur kurserna utfallit kunde sådana samtal vara användbara.
Materialet har karaktären av månadsrapporter. De tunnas ut något omkring 1964 och upphör i praktiken sent samma år vilket naturligtvis hänger samman med beslutet inom SKP att upphöra med utbildningsresorna.128 Den sista rapporten, nr 69, är dock daterad den 16 september 1965 men det är också den enda rapporten det året.
”Styrbjörn” Ännu en meddelarakt för överskottsinformation upprättades i september 1960. Den döptes till ”Styrbjörn” och innehåller uppgifter från telefonavlyssning av Stockholms läns kommunistiska partidistrikt där Axel Janssons telefoner avlyssnades. Precis som i fallen med Aurora och Adept, går rapporterna i kopior till ”Barregård & Co”. Uppgifter i rapporterna infogas också i personärenden.
Källa ”Styrbjörn” följer trenden från övriga spillakter från denna period genom att tunna ut fram mot mitten av 1960-talet. För 1965 finns sex rapporter och för 1966 endast fyra stycken. Den sista rapporten, nr 74, är daterad den 2 februari 1967 och är det årets enda.
”Sambo” Överskottsinformation från avlyssningen av en person som här kan kallas ”Bokhandlaren” placerades i en fiktiv meddelarakt, ”Sambo”, som öppnades vid säkerhetspolisen 1960. Den innehåller dock endast två rapporter från den tiden, båda rörande förlaget Arbetarkultur. Därefter låg akten i träda tills den i mars 1967 kontinuerligt börjar fyllas med rapporter om personer och förhållanden inom SKP. I januari 1967 hade åklagarkammaren i Stockholm ansökt om tillstånd att avlyssna Fritjof Lager och ytterligare en person ”Sellenius”, båda misstänkta för spioneri. Avlyssningen av den senare
128 Om SKP-utbildning utomlands se Molin, Karl m.fl.: Övervakningen av SKP (SOU 2002). SÄKO.
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
346
lades ned i april 1967 medan kontrollen av Lager fortsatte året ut.129Överskottsinformationen från avlyssningen av Lager och ”Sellenius” placerades i källakten ”Sambo”. Denna hade öppnats redan 1960 men då bara fyllts med ett par rapporter om SKP:s bokförlag Arbetarkultur. Den kom nu till användning igen och innehåller under avlyssningsperioden ett hundratal rapporter om personer och förhållanden i SKP/VPK-toppen. Det rör sig här inte längre om den massrapportering av namn, kända och okända, som fram mot mitten av 1960-talet präglade överskottsmaterialet. För att belysa materialets karaktär kan rubrikerna för tre rapporter återges:
nr 27 ”Från Ny Dags redaktion:” nr 28 ”Från tidningen Tidsignals redaktion har följande inhämtats:” nr 29 ”Personnytt från Kungsgatan 84:”
En senare "Sambo"-rapport130 har följande innehåll (den inleds med en redovisning av turerna i 1952 års spionaffär med den s.k. Enbomsligan där den person nämns som läckte till myndigheterna om Enboms aktiviteter. Mannen, här kallad ”Sundh”, blev år 1967 invald i styrelsen för ett av VPK:s partidistrikt):
5:73/274 ”Sambo” 18/10 1967 (61)
13 ex
[T], ombudsmannen i VPK-distriktet i [--- län] har uttalat sig i anledning av de protester som partidistriktet fått mottaga främst från äldre medlemmar med anledning av ”Sundhs” inval. [T] tror att det beror på att de har partiets gamla version av vad som skedde 1952. Den som [T] har talat med, nämligen redaktören för Ny Dag, [K], vet att det är relativt få personer som har protesterat, men han menar att det ändå är illa att en del av den gamla partikadern har en bestämd bild av att denne ”Sundh” då uppträdde som en fiende till partiet. [T] har påvisat att veteranen [X], som var med 1952, har accepterat ”Sundhs” inval. [Y] , som var i Moskva på 1930talet och som inte sväljer vad som helst, har för sin del sagt att ”partiet var inte så förbannat oskyldigt den gången och man intog en absolut vanvettig försvarsställning”. [T] menade vidare att ”de människor som skriker värst i dag (d.v.s. i anledning av ”Sundhs” inval) det var samma
129 Se P 888 samt P 7123. SÄPO. 130 Rapporten förvaras i P 7750, volym A. Löpnummer 1. SÄPO.
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
347
som skrek så förbannat 1952 också, och det är klart att dom känner sig illa berörda av att den här frågan kommer upp igen”. [T] undrar slutligen ”vad det är för djävla dårar de har i partiet”. [Z] (numera ombudsman vid Svensk-ryska sällskapet) har ringt till partidistriktet i [--- län] och med darr på stämman uttalat sin harm, bestörtning och besvikelse. [Å] i Norrbotten har kallat hela [--distriktet] för sinnessjukt osv.
Efter att avlyssningstillståndet rörande Fritjof Lager upphört i december 1967, började ”Sambo” fyllas med rapporter som grundades på tillstånden att avlyssna vissa ledande göteborgskommunister, bland dem Nils Holmberg. Det material som samlades i Stockholm rörde dock endast de kontakter som involverade stockholmskommunister. Källa ”Sambo” består därför av uppgifter om SKP i Stockholm från många olika avlyssningstillstånd; ”bokhandlaren” i början av 1960-talet, Fritjof Lager och ytterligare en person under 1967 samt de göteborgska kommunisterna under perioden från januari 1968 till november 1969.
”Andrea” Vid sidan av den stora överskottssamlingen, källa ”E. Hilding”, placerades uppgifterna ut lite här och var. Exempelvis öppnades 1961 en meddelarakt med beteckningen ”Andrea”. De första rapporterna innehåller uppgifter om bl.a. ledande personer inom Svenska Kvinnors Vänsterförbund. Uppgifter kom närmast från de samtal som utväxlades mellan Axel Janssons hustru och några av de ledande kvinnorna inom SKV (eller andra hustrur till ledande män inom SKP). Troligen hade man inom Säpo en idé om att på sikt kunna samla en rad informationer också om SKV, men snart upphörde rapporteringen och källa ”Andrea” lades på is. Först i mars 1967 började källa ”Andrea” åter producera rapporter men då handlade informationen uteslutande om personer och förhållanden inom Svensk-Ryska Sällskapet. Dessa rapporter upphörde dock snart, den sista är daterad den 6 juni 1967.
”Varia” Meddelarakten ”Varia” innehåller, som namnet indikerar, överskottsuppgifter av mycket varierande karaktär, sådant som antagligen var svårt att placera in i någon av de mer definierade meddelarakterna. Det är en tunn akt.
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
348
En ”Varia”-rapport från juli 1969 innehåller bl.a. följande uppgifter.
Oppositionen mot CH Hermansson och den övriga VPK-ledningen har sin bas i norrbottensdistriktet med Norrskensflamman som språkrör. Inför partiets 22:kongress i september försiggår en livlig verksamhet, varvid man närmast försöker få så många ombud som möjligt nominerade.
Därefter följer en redovisning av hur tongångarna gått i olika samtal den senaste tiden. Förutom Hermansson är ett 20-tal andra personer nämnda. Handlingen har gått till fyra personakter samt till några sakakter rörande VPK.131 Uppgifterna har man fått från avlyssning av VUF:s lokaler. Telefonerna avlyssnades vid denna tid, som nämnts, som ett led i förundersökningen mot ledande inom KFML och FNL-rörelsen.
131 ”Varia” den 29 juli 1969. Förvaras i P 7750, volym A. Löpnummer 1. SÄPO.
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
349
Källor och litteratur
Säkerhetspolisen, SÄPO
Personakter (namn inom [hängklammer] är fingerat) P 888 P 2984 P 4968 P 5504 P 5803 P 6775 P 7031 P 7750 P [Jörgensson] Nils Holmbergs personakt Sköld Peter Matthis´ personakt Frank Baudes personakt ”Backlinds” personakt Jan Guillous personakt Peter Bratts personakt [Z:s] personakt Staffan Ehneboms personakt Torsten Leanders personakt [AA:s] personakt
Källakter (beteckningar inom [hängklammer] betyder att namnet är fingerat) ”E. Jung” ”E. E” ”E. Ellis” ”Jöns” ”Aurora” ”Adept” ”Styrbjörn” ”Sambo” ”Andrea” ”Varia” [ETT]
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
350
”Oge” ”Argus” ”Bo” ”Mia” ”Ulla” 5:73/347 ”Rolf” ”Gustav” ”Evert” ”Agneta” ”Hades” [Rita]
Sakakter JWK 5:720/6, löpnummer 6 701301-2211 Nordiska Rikspartiet, löpnummer 5
Övriga ärenden HK 150/64 HK 125/67 HSC 720/60 HSC 309/65 HSC 340/65 HSC 524/67 SK 16/80 Handlingar från sektionerna, Säkerhetspolisen/Göteborg, serie F3, volym 18. Serie F III Bc P 1973-1975, volym 10
Justitiekanslern
Angående utnyttjande av material från telefonavlyssning m.m. Yttrande av JK den 24 november 1978. Dnr 2962-77-21.
Justitieombudsmannen
Ärende 790125, dnr 2891-1978.
SOU 2002:95 Överskottsinformation från telefonavlyssning
351
Stockholms tingsrätt
HÄ 9/1951 HÄ 1/1952
Säkerhetstjänstkommissionen (SÄKO)
Eliasson, Ulf: Politisk övervakning och personalkontroll 1945-1969 (SOU 2002:88) Eliasson, Ulf: Politisk övervakning och personalkontroll 1969-2002 (SOU 2002:89) Johansson, Alf W./Molin, Karl/Hjort, Magnus/Lampers, Lars Olof: Övervakningen av SKP (SOU 2002:93) Hjort/Lampers: Buggning och andra former av teknisk inhämtning (sekretariatsrapport, 2002) Gustafsson, Malin: Beslut om avlyssning vid Stockholms rådhusrätt;
Avlyssning av [SKU-aktivisten] m.fl. från juli 1951 - mars 1958 (sekretariatsrapport, 2001)
Gustafsson, Malin: Avlyssning av personer inom KFMLr i Stockholm från 1972 till 1975 (sekretariatsrapport, 2002) Hjort, Magnus: Den farliga fredsrörelsen (SOU 2002:90) Hjort, Magnus: Hotet från vänster (SOU 2002:91) Anteckningar från samtal nr 407. Anteckningar från samtal nr 408. Anteckningar från förhör med Carl Persson den 11 maj 2000.
Tryckta källor
Statens offentliga utredningar (SOU) 1984:54 Tvångsmedel - Anonymitet - Integritet. Betänkande av Tvångsmedelskommittén.
Övrigt officiellt tryck
Personalkontroll den 1 oktober 1969 - den 30 juni 1996. Rapport till regeringen av Registernämnden beslutad den 16 december 1998.
Litteratur Agrell, Wilhelm: Övrig illegal verksamhet, Borgå (Finland) 1999 Magnusson, Erik: Maktkamp inom SÄPO, Eslöv 1989 Persson Carl och Sundelin, Anders: Utan omsvep, Stockholm 1990 Töllborg, Dennis, Under Cover, Göteborg 1991
Överskottsinformation från telefonavlyssning SOU 2002:95
352
Flyghed, Janne (red): Brottsbekämpning - mellan effektivitet och integritet, Lund 2000 Carlsson, Anders (red): VITBOK om KPMLr, SÄPO och åsiktsregistreringen i Sverige 1969-1998, HS Offset AB 2001
12.1.1.1 Tidningar och tidskrifter
Tidskriften Arbetarhistoria nr 1-2/2000 Aftonbladet den 20 oktober 1978 Dagens Nyheter den 28 oktober 1973 Dagens Nyheter den 18 november 1978