Prop. 1975/76:174
om ändring i brottsbalken
Prop. 1975/76: 174 Regeringens proposition
1975/76: 174
om ändringi brottsbalken ; beslutad den l8 mars 1976.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.
På regeringens vägnar
OLOF PALME LENNART GEIJER
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ändringar i brottsbalkens bestämmelser om spioneri. vissa andra brott mot rikets säkerhet samt samhällsfarlig ryktes- spridning och beljugande av myndighet.
Beträffande spioneri innebär förslaget att straffansvaret begränsas till fall där gärningsmannen haft syfte, dvs. direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Som en följd härav ändras gämingsbeskrivningen för brottet obehörig befattning med hemlig uppgift att omfatta gärningar som f. n. är att bedöma som spioneri och som avsett hemlig uppgift men som förövats med indirekt eller eventuellt uppsåt. För grova fall av brottet införs en sär- skild straffskala.
Brottet olovlig underrättelseverksamhet föreslås uppdelat på två para- grafer. Straffansvaret för den del av brottet som avser anskaffande av upp- gifter rörande annan främmande makts militära eller andra förhållanden begränsas på samma sätt som beträffande spioneri. nämligen till fall där gärningsmannen handlat i direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Gärningsbcskrivningen för den del av brottet som avser anskaffande av uppgifter om annans perSonliga förhållanden behålls oförändrad men ges en ny brottsbetcckning. olovligt anskaffande av personuppgifter.
För att vidga förutsättningama för en fri samhällsdebatt föreslås att be- stämmelsen om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet upphävs i freds- tid men bibehålls för tid då landet är i krig eller då beredskapstillstånd rå- der. Vidare föreslås att bestämmelserna om samhällsfarlig ryktessprid- ning. beljugande av myndighet och tagande av utländskt understöd mönst- ras ut ur lagstiftningen.
l—Riksdagen I97S,-"7h, | saml. nr |74
Prop. 1975/76: 174
Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
IJ
Härigenom föreskrives i fråga om brottsbalken' dels att 16 kap. 6 5. 17 kap. 6 5 samt 19 kap. 8 och 13 åå skall upphöra att gälla.
dels att nuvarande 19 kap. 11 och 12 åå skall betecknas 19 kap. 12 re- spektive 13 %.
dels att 19 kap. 5. 7. 9 och 14— 16 55 skall ha nedan angivna lydelse. dels att i balken skall införas fyra nya paragrafer. 19 kap. 8. 10 och 11 55 samt 22 kap. 2 a 5. av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
19 kap.
Den som. med uppsåt att gå främmande makt tillhanda. obehö- rigen anskaffar. befordrar. lämnar eller eljest röjer uppgift rörande försvarsverk. vapen. förråd. im- port. export eller förhållande i öv- rigt. vars uppenbarande för främ- mande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkförsörj- ningen vid krig eller av krig föran- ledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet. dö- mes. vare sig uppgiften är riktig el- ler ej. för spioneri till fängelse i högst sex år. Detsamma skall gälla. om någon med uppsåt som nu sagts obehörigen framställer eller tager befattning med skrift. teckning eller annat föremål som innefattar sådan
uppgift.
Förövas. beträffande uppgift som rör förhållande av hemlig na- tur. gärning som i 5.5 sägs utan uppsåt att gå främmande makt till- handa. dömes för obehörig be- fattning med hemlig uppgift
' Senaste lydelse av 19 kap. 11 & 1970: 225 19 kap. 12 & 1974z565.
Den som. för att gå främmande makt tillhanda. obehörigen anskaf- far. befordrar. lämnar eller eljest röjer uppgift rörande försvarsverk, vapen. förråd. import, export eller förhållande i övrigt. vars uppenba- rande för främmande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet, dömes. vare sig uppgiften är riktig eller ej. för spioneri till fängelse i högst sex år. Detsamma skall gälla. om någon i s_xfte som nu sagts obehörigen framställer eller tager befattning med skrift. teck- ning eller annat föremål som inne- fattar sådan uppgift.
Förövas. beträffande uppgift som rör förhållande av hemlig na- tur. gärning som i 5 15 sägs utan syf- te att gå främmande makt tillhanda. dömes för obehörig befatt- ning med hemlig uppgift till böter eller fängelse i högst två år.
Prop. 1975/76: 174
Nuvarande lydelse till böter eller fängelse i högst två år eller. om riket var i krig. till böter ellerfängelse [ högstfyra år.
Den som av grov oaktsamhet be- fordrar. lämttar eller eljest röjer uppgift som avses i5 & och som rör förhållande av hemlig natur, dö- mes för vårdslöshet med hemlig uppgift till böter eller fängelse i högst sex månader eller. om riket var i krig. till böter eller fängelse i högst två år.
85
Den som. med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, här i ri- ket bedriver verksamhet för anskaf- fande av uppgifter rörande militära eller andra förhållanden. vilkas up- penbarande för den främmande makten katt medföra men för an- nan främmande makts säkerhet, el- ler här i riket till dylik verksamhet lämnar medverkan som ej är all- enast tillfällig. dömes för olovlig underrättelseverksamhet till böter eller fängelse i högst två år. '
För olovlig underrättelseverk- samhet skall ock dömas, om nå- gon, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda. här i riket hemligen
Föreslagen lydelse
Är brott som i 7 5 sägs att anse som grovt, skal/för g ro v 0 b e h 6 - rig befattning med hemlig uppgift dömas till fängelse i högst fyra år.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas. om gärningen innefattade tillhandagå- ende av främmande makt eller var av synnerligen farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållande av stor betydelse eller om den brotts/ige röjde vad som på grund av allmän eller en- skild tjänst betrotts honom.
95
Den som av grov oaktsamhet be- fordrar. lämnar eller eljest röjer uppgift som avses i 5 5 och som rör förhållande av hemlig natur. dö— mes för vårdslöshet med hemlig uppgift till böter eller fängelse i högst sex månader eller. om riket var i krig, till böter eller fängelse i högst två år.
Prop. 1975/76:174
Nuvarande lydelse eller med användande av svik/igu medel ättlingen bedriver verksam- het för anskaffande av uppgifter om annans personliga förhållande eller till dylik verksamhet lämnar medverkan som ej är allenast till- fällig.
Föreslagen lydelse
10 52
Den som, för att gå främmande makt tillhanda, här i riket bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter rörande militära eller an- dra förhållanden. vilkas uppenba- rande för den främmande makten kan medföra men för annan främ- mande makts säkerhet. eller här i riket till dylik verksamhet lämnar medverkan som ej är allenast till- fällig. dömesför olovlig u nder-
rättelseverksamhet till böter eller fängelse i högst två år.
115
Den som. med uppsåt att gå främmande makt tillhanda. häri ri- ket hemligen eller med användande av svikliga medel antingen bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter om annans personliga förhållande eller till dylik verksam- het lämnar medverkan som ej är al- lenast tillfällig dömes för olo v - ligt anskaffande av person- u ppg i ft e r till böter eller fängelse ihögst två år.
145
För försök. förberedelse eller stämpling till högförräderi. trolös- het vid förhandlng med främmande makt. spioneri. grovt spionen" eller olovlig underrättelseverksamhet. så ock för försök eller förberedelse till obehörig befattning med hemlig uppgift dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. Såsom stämpling till högförräderi skall även anses att
För försök. förberedelse eller stämpling till högförräderi, trolös- het vid förhandling med främmande makt. spioneri. grovt spioneri. grov obehörig befattning med hemlig uppgift. olovlig underrättelseverk- samhet eller olovligt anskaffande av personuppgifter. så ock för för- sök eller förberedelse till obehörig befattning med hemlig uppgift dö-
? Förutvarande 19 kap. 10 .5 upphävd genom 1970: 225.
Prop. 1975/76: 174
Nuvarande lydelse träda i förbindelse med främmande makt för att förbereda. möjliggöra eller underlätta att sådant brott må förövas.
Den som underlåter att avslöja högförräderi. trolöshet vid förhand— ling med främmande makt. spioneri eller grovt spioneri. dömes ock till ansvar enligt vad i 23 kap. sägs: och skall till sådant ansvar dömas jäm- väl om han icke insett men bort in- se att brottet var å färde.
'Jl
Föreslagen lydelse
mes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. Såsom stämpling till hög- förräderi skall även anses att träda i förbindelse med främmande makt för att förbereda. möjliggöra eller underlätta att sådant brott må för- övas.
Den som underlåter att avslöja högförräderi. trolöshet vid förhand- ling med främmande makt. spione- ri. grovt spioneri eller grav obehö- rig befattning med hemlig uppgift. dömes ock till ansvar enligt vad i 23 kap. sägs: och skall till sådant an- svar dömas jämväl om han icke in- sett men bort inse att brottet var å färde.
15 _s
Om någon. som med hänsyn till vad honom är veterligt. på grund av meddelad varning eller eljest bort inse att högförräderi. trolöshet vid förhandling med främmande makt. spioneri eller grovt spioneri är å färde. medverkar till gärningen. dö- mes till ansvar såsom för medhjälp därtill: dock må ej dömas till svåra- re straff än fängelse i två år.
Om någon. som med hänsyn till vad honom är veterligt. på grund av meddelad varning eller eljest bort inse att högförräderi. trolöshet vid förhandling med främmande makt. spioneri. grovt spioneri eller grov obehörig befattning med hemlig uppgift är å färde. medverkar till gärningen. dömes till ansvar såsom för medhjälp därtill: dock må ej dö- mas till svårare straff än fängelse i två år.
16 å” Olovlig underrättelseverksamhet eller olovlig värvning eller försök. för- beredelse eller stämpling till olovlig underrättelseverksamhet må ej utan regeringens förordnande åtalas av åklagare.
Gäming som avses i 3 eller 4 kap. och innebär sådan kränkning av främmande makt som i II 9" sägs. så ock försök. förberedelse eller stämpling till gärning som nu sagts eller underlåtenhet att avslöja så- dan gärning må ej heller åtalas av åklagare utan förordnande av rege- ringen eller den regeringen bemyn- digat därtill.
” Senaste lydelse 1974: 565.
Gäming som avses i 3 eller 4 kap. och innebär sådan kränkning av främmande makt som i 12 # sägs. så ock försök. förberedelse eller stämpling till gärning som nu sagts eller underlåtenhet att avslöja så- dan gärning må ej heller åtalas av åklagare utan förordnande av rege— ringen eller den regeringen bemyn- digat danill.
Prop. 1975/76: 174
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse 22 kap. 2 a 5 Om någon under beredskapstill- stånd eller då riket är i krig bland allmän/teten sprider eller till främ- mande makt framför eller låter framkomma falskt rykte eller annat osant påstående sotn är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet. dömes för ryktesspridning till fara för rikets säkerhet till böter eller fängelse i högst två år.
Denna lag träderi kraft den 1januari 1978.
Prop. 1975/76:174 7
Utdrag JUSTlTI EDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde
1976-03- 18
Närvarande: statsministern Palme. ordförande. och statsråden Sträng. An- dersson. Johansson. Holmqvist. Aspling. Lundkvist. Geijer. Bengtsson. Norling. Feldt. Zachrisson. Leijon. Hjelm-Wallén. Peterson
Föredragande: statsrådet Geijer
Proposition om ändring i brottsbalken
] Inledning
Gällande bestämmelser om brott mot rikets säkerhet finns i 19 kap. brottsbalken (BrB). De fick i allt väsentligt sin nuvarande utformning vid den revision av strafflagens regler om brott mot staten och allmänheten som genomfördes år 1948 (prop. 1948: 80 och 144. lLU 1948: 39 och rskr 1948: 379).
Revisionen innebar—i fråga om brottet spioneri bl. a. att kravet på uppsåt med avseende på rekvisitet "att gå främmande makt tillhanda" fick en vidare innebörd än det hade haft tidigare. Enligt de bestämmelser som gäll- de före år 1948 krävdes nämligen för stratfbarhet syfte — dvs. direkt upp- såt från gärningsmannens sida — att gå främmande makt tillhanda. Genom reformen likställdes indirekt och eventuellt uppsåt med syfte. Bestämmel- sen överfördes utan ändring i detta avseende till BrB. Enligt gällande rätt kan alltså ansvar för spioneri komma i fråga bl. a. ifall då en gämingsman inte har haft för avsikt att gå främmande makt tillhanda men likväl har in- sett att hans handling får denna effekt.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4januari 1974 tillkallades en sakkunnig1 för att se över BrB:s bestämmelser om brott mot rikets säker- het. Huvuduppgiften var därvid att undanröja de mindre tillfredsställande konsekvenser som 1948 års utvidgning av uppsåtsrekvisitet vid spioneri hade medfört. Den sakkunnige fick vidare i uppdrag att överväga i vad mån en ändring av bestämmelserna om spioneribrotten borde föran-
1 Regeringsrådet Magnus Sjöberg.
Prop. 1975/76:174 s
leda följdändringar i fråga om det i samma kapitel upptagna brottet obehö- rig befattning med hemlig uppgift. Med utgångspunkt i det vitala intresset av en fri samhällsdebatt borde särskild uppmärksamhet också ägnas frågan om brotten ryktesspridning till fara för rikets säkerhet och tagande av ut- ländskt understöd var ändamålsenligt utformade. När det gällde straffskä- lorna i kapitlet borde frågan om en gemensam straffskärpningsregel för det fall att riket är i krig övervägas. I uppdraget ingick slutligen en allmän kart- läggning och bedömning av behovet av ändringar i gällande lagstiftning i syfte att skapa bättre förutsättningar för bl. a. en fri samhällsdebatt utan att därmed väsentliga skyddsintressen med hänsyn till rikets säkerhet åsido- sattes.
Den sakkunnige avlämnadc i maj 1975 sitt betänkande (Ds Ju 1975: 16) Spioneribrottet m.m. Betänkandet innehåller förslag till ändringari 16. 17. 19 och 22 kap. BrB. Betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga.
Betänkandet har remissbehandlats. Yttranden har därvid inkommit från justitiekanslern (JK). riksåklagaren (RÅ). Svea hovrätt. rikspolisstyrelsen. överbefälhavaren. länsstyrelsen i Stockholms län. beredskapsnämnden för psykologiskt försvar. överstyrelsen för ekonomiskt försvar. Sveriges ad- vokatsamfund. Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges åklagare. Tjänstemännens centralorganisation ('l'CO) och Pressens samarbets- nämnd.
Vissa remissinstanser hartill sina yttranden fogat särskilt inhämtade ytt- randen. nämligen RÅ fran överäklagarnai Stockholm. Göteborg och Mal- mö och från länsåklagama i Norrbottens och Älvsborgs län samt länssty- relsen i Stockholms län från polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt.
Yttrande har vidare inkommit från Sveriges författarförbund.
2. Betänkandet
l betänkandet föreslås att följande lagändringar genomförs i 19 kap. BrB. Spioneristadgandet i 5 & begränsas att omfatta endast fall där gärningsman- nen haft direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Som en följd härav ändras gärningsbeskrivningen beträffande obehörig befattning med hemlig uppgift (7 & första stycket) att omfatta gärningar som f.n. är att bedöma som spioneri och som avsett hemlig uppgift men som förövats med indirekt eller eventuellt uppsåt.
För att möta bl. a. den situationen att brottet obehörig befattning med hemlig uppgift innefattar tillhandagående av främmande makt införs en särskild straffskala för grova fall av brottet (8 5). Bestämmelsen om vårds- löshet med hemlig uppgift i 7 5 andra stycket bryts ut till en särskild para- graf (9 å). Nuvarande 9 5. som upptar brottet olovlig 'underrättelseverk- samhet. delas upp på två paragrafer. 10 och 11 55. Till 10 & hänförs 95
Prop. 1975/76: 174 9
första stycket med den ändringen att endast fall av direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda kommer att omfattas av bestämmelsen. Till 1 l & flyttas 9 & andra stycket. som därvid erhåller en ny brottsbeteckning. olovlig personspaning. Vidare föreslås vissa följdändringari 14— 16 55.
För att skapa bättre förutsättningar för en fri samhällsdebatt utan att för den skull väsentliga skyddsintressen med hänsyn till rikets säkerhet åsido- sätts föreslås att bestämmelsen i nuvarande 19 kap. 8 & om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet utmönstras vad avser mera normala förhållan- den men bibehålls vad avser tid då landet är i krig eller då av krig föranled- da utomordentliga förhållanden råder. Den föreslagna begränsningen leder till att lagrummet flyttas från 19 kap. till 22 kap.. som behandlar krigsartik- lar. Vidare föreslås att bestämmelserna om samhällsfarlig ryktesspridning (16 kap. 6 €). beljugande av myndighet (17 kap. 6 5) samt tagande av ut— ländskt understöd (19 kap. 13 & BrB) upphävs.
] fråga om det närmare innehållet i betänkandet hänvisas till bilagan.
3. Remissyttrandena
3.1. Spioneribrottet
Utredningens ståndpunkt att det såsom spioneri kriminaliserade områ- det enligt gällande rätt är avsevärt vidare än vad som efter vanligt språk- bruk och i det allmänna rättsmedvetandet innefattas i rubriceringen spio- neri godtas i allmänhet av remissinstansema. Till förslaget att ansvar för spioneri skall inträda endast i fall då direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda föreligger ansluter sig sålunda flertalet remissinstanser såsomJK. RÅ. länsåklagaren [ Älvsborgs län. Svea hovrätt. länsstyrelsen [ Stock- holms län, beredskapsniimnden för psykologiskt försvar. Sveriges advo- klllsamfimd. TC 0. Pressens samarbetsnämnd och Sveriges författarför- bund,
Överbefälhavaren och rikspolisstyrelsen tillstyrker omkonstruktionen av Spioneribrottet under förutsättning att den av utredningsmannen före— slagna paragrafen grov obehörig befattning med hemlig uppgift införs. För- eningen Sveriges åklagare uttalar sig i samma riktning. Överåklagaren i Stockholm godtar förslaget om än med viss tvekan.
Större tveksamhet inför förslaget uttrycker liinsåklagaren i Norrbottens län och Sveriges domareförbund. Länsåklagaren anser att direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda torde kunna styrkas utan större svårighet i de fall där initiativet till handlingen tagits av främmande makt. Däremot kan — i de fall där initiativet utgår från ”spionen" själv — motiven till handlandet vara andra och avsikten att gå främmande makt tillhanda där- för inte lika självklar men gärningen ändå vara lika allvarlig för rikets sä- kerhet och framstå som lika förkastlig.
Domareförbundet anför att gärningsmannen i de klassiska fallen av spio- neri ofta handlar endast av ekonomiska motiv eller för att klara sig undan i
Prop. 1975/76: 174 10
en utpressningssituation. Han har inget politiskt intresse i saken. I dessa fall föreligger som regel direkt uppsåt i förhållande till gynnandet av främ- mande makt. Spionen'handlingen är nämligen ett nödvändigt genomgångs- led till den effekt gärningsmannen vill uppnå. Dessa fall kommer alltså att också enligt förslaget bli straffbara som spioneri. Situationen behöver dock inte vara denna. Som exempel anförs att den som representerar den främmande makten. beställaren. för att göra handlingen mindre motbju- dande för gärningsmannen inte uppger för honom i vems intresse han handlar. Detta kan också vara gärningsmannen likgiltigt. Beställaren påstår kanske att det är någon inhemsk politisk organisation som vill ha fram upp- gifter. Man kan tänka sig många fall där uppgiftslämnaren skulle gå fri där- för att man inte kan bevisa att han insåg att uppgiften var avsedd för främ— mande makt. med andra ord man kan inte bevisa direkt uppsåt. men om- ständigheterna är ändå sådana att man anser sig kunna utgå ifrån att går- ningsmannen haft åtminstone eventuellt uppsåt i förhållande till gynnandet av främmande makt. Ett sådant handlingssätt kan enligt domareförbundet ha ett drag av svek och trolöshet. Förbundet anser det tveksamt om det är tillräckligt att föra sådana handlingar under en mildare straffskala och un- der en mindre allvarlig brottsbenämning.
Mot förslaget att begränsa spioneribrottet till fall där gärningsmannen handlat med direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda uttalar sig överåklagarna i Göteborg och Malmö.
Överåklagaren i Göteborg anser inte att tillräckliga skäl föreligger att just beträffande spioneri frångå det uppsåtsbegrepp som i övrigt gäller för brottsbalksbrotten. Han pekar också på att förslaget inte är konsekvent ens beträffande brotten mot rikets säkerhet enär utredningen i fråga om brottet "olovlig personspaning" godtar gängse typer av uppsåt. Att utred— ningen således arbetar med olika uppsåtsbegrepp inom i stort samma äm- nesområde måste vara klart otillfredsställande och skapa förvirring och osäkerhet i arbetet med dessa frågor.
Även överåklagaren i Malmö anser det vara principiellt betänkligt att be- träffande ett brott av så allvarlig natur som Spioneribrottet införa en in- skränkning av uppsåtsbegreppet som i övrigt i allmänhet inte gäller för brott enligt BrB. Den kritik som föranletts av utgången i lB-målet och som kommit fram genom den allmänna debatten i massmedia torde förmodligen inte heller till så stor del ha sin egentliga grund i det gällande uppsåtsrekvi- sitets konstruktion som i spioneriparagrafens alltför heterogena uppbygg- nad såvitt avser de objektiva rekvisitcn. Överåklagaren ifrågasätter därför om inte de problem som består i bl. a. att få spioneriparagrafens innehåll och tillämpningsområde i överensstämmelse med den allmänna rätts- känslan i stället för en ändring av uppsåtsrekvisitet bör angripas genom en omarbetning av paragrafens innehåll med avseende på dess objektiva rek- visit.
Som en särskild fråga tar rikspolisstyrelsen upp avsaknaden av bestäm-
Prop. 1975/76:174 11
melser om spioneri mot politiska och ekonomiska förhållanden av betydel- se för rikets säkerhet. Rikspolisstyrelsen finner det synnerligen angeläget att spioneribrotten blir föremål för en djupgående översyn och modemise- ring med hänsyn till den ändring av målinriktningen mot sådana intressen som kan skönjas i nuvarande underrättelseverksamhet.
3.2. Obehörig befattning med hemlig uppgift
Utredningens förslag att till brottet obehörig befattning med hemlig upp- gift hänföra spioneriförfaranden som avser uppgifter av hemlig natur men som begås utan direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda godtas i all- mänhet av remissinstanserna. Den begränsning av det straffbara området som förslaget samtidigt innebär med avseende på uppgifter av icke hemlig natur har dock föranlett en del yttranden.
Avkriminaliseringseffekten godtas uttryckligen av RÅ. överåklagaren i Stockholm. Svea hovrätt och länsstyrelsen i Stockholms län. RÅ och över- åklagaren i Stockholm anför som motivering att de situationer som enligt förslaget kommer att falla utanför det straffbara området torde sakna stör- re praktisk betydelse.
Även Sveriges domardi'irbund anser sig kunna godta den föreslagna lös- ningen med hänsyn till att de fall som genom förslaget utesluts från det straffbara området synes vara praktiskt osannolika. Förbundet vill dock peka på en handlingstyp där konsekvensen av förslaget kan ifrågasättas. exempelvis då någon ur tidningar eller officiella publikationer mot ersätt- ning samlar in uppgifter om hamn- och sjöfartsförhållanden men utan syfte att gynna främmande makt.
Också JK behandlar problemet med i och för sig öppna uppgifter. vilka tagna var för sig ger en begränsad information om förhållanden av intresse för främmande makt men som tillsammantagna ger en för främmande makt värdefull helhetsbild. Åtskilliga uppgifter som rör vån försvar torde enligt JK vara av den karaktär att de var för sig är av begränsat intresse och där- för saknar sekretesskydd men tillsammantagna ger en viss översikt av för- hållanden som berör totalförsvaret. Eftersom en mer ingående studie av tänkbara effekter av förslaget härvidlag saknas i betänkandet bjuder för- siktigheten att man vidgar ramen för bestämmelsen så att nämnda fall ryms inom straffstadgandet. BrB 19 kap. 7s' bör därför enligt JKzs mening inte begränsas till befattning med hemliga uppgifter utan avse alla de uppgifter enligt 19 kap. 55 vilkas uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets säkerhet. Genom att ge upp rekvisitet "hemlig uppgift" och i stället knyta an till rekvisiten för spioneri torde bestämmelsen alltjämt få anses strikt begränsad till klart straffvärda förfaranden. Brottsbeteckning- en för ett på så sätt avgränsat brott skulle kunna vara "obehörig befattning med uppgift av betydelse för rikets säkerhet".
Förslaget att införa en särskild straffbestämmelsc för grova fall av
Prop. 1975/76: 174 12
obehörig befattning med hemlig uppgift har inte mött någon er- inran under remissbehandlingen.
[ fråga om kriterierna för grovt brott görs dock några påpekanden. Enligt länsåklagaren i Älvsborgs län bör övervägas om inte krigsfara och bered- skapstillstånd börjämställas med krig vid bedömningen om brottet bör an- ses som grovt. I sådana lägen aktualiseras och hanteras mängder av hemli- ga uppgifter av många personer inom totalförsvaret. Ett röjande av för- svarshemligheter kort före ett krigsutbrott kan bli ödeläggande för rikets försvarsansträngningar. Sveriges jifirfattarförbund understryker att vissa kriterier för grovt brott måste användas med stor försiktighet. särskilt kri- teriet "vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom". Enligt förbundet bör det i propositionen markeras att den trolöshet som därvid åsyftas bör vara förenad med avsevärda skador eller emanera från tjänsteman som intar nyckelposition eller eljest befinner sig högt upp på förtroendeskalan för att konstituera grovt brott.
Rikspolisstyrelsen betonar att det nya brottet grov obehörig befattning med hemlig uppgift bör bryta det s.k. meddelarskyddet i tryckfrihetsför- ordningen. Eftersom en ny massmediegrundlag är aktuell bör denna av- vaktas innan ändringarna beträffande 19 kap. 5 och 8 åå träder i kraft. Re- sultatet blir annars att det under en övergångstid uppstår en inte godtagbar lucka i lagen.
Strafflatitude rna för normalformen och den grova formen av brot- tet obehörig befattning med hemlig uppgift diskuteras i en del yttranden.
Behovet av en skärpning av straffsatserna påtalas i yttranden från åkla- garhåll. Som motiv anförs bl.a. att de gärningar. som enligt utrednings- förslaget överförs från spioneriparagrafen till 19 kap. 7 och 8 Så kan vara lika allvarliga som spioneribrotten. Länsåklagaren [ Norrbottens län ifrå- gasätter därför om inte straffskalorna i dessa lagrum bör bringas i överens- stämmelse med dem för spioneri resp. grovt spioneri. Förslag i samma riktning framförs av överåklagarna i Göteborg och Malmö.
Enligt Föreningen Sveriges åklagare kommer brottstypen obehörig be- fattning med hemlig uppgift att inrymma fall då direkt uppsåt att gå främ- mande makt tillhanda inte kan styrkas men där exempelvis ekonomisk vin- ning varit drivkraften på ett sätt som gör gärningen väl så straffvärd som det typiska spioneriet. Av bl. a. detta skäl anser föreningen att straffmaxi- mum för den grova formen av brottet bör vara detsamma som för spioneri.
RÅ och överåklagaren i Stockholm anser däremot strattlatituden för grov obehörig befattning med hemlig uppgift vara tillräcklig för att medge en lämpligt avpassad påföljd för de brott som det här är fråga om.
[ betänkandet föreslås att brottet vårdslöshet med hemlig upp- gift i nuvarande 7 5 andra stycket skall brytas ut till en särskild paragraf. 9 &. Förslaget har inte föranlett några erinringar från remissinstansemas sida.
Prop. 1975/76: 174 13
3.3 Olovlig underrättelseverksamhet Förslaget att begränsa det straffbara området för olovlig underrättelse- verksamhet i 19 kap. 9 5 första stycket till fall där gärningsmannen har di- rekt uppsåt att gå främmande makt tillhanda och utan kompletterande straffbestämmelse för ej avsiktliga gärningar har i allmänhet godtagits av remissinstansema. Till utredningens förslag i denna del ansluter sig RÅ. [än.s'r'iklagaren i Norrbottens län. Svea hovrätt. rikspolisstyrelsen. länsstyrelsen i Stock- holms län. beredskapsnämna'en för psykologiskt försvar. Sveriges advo- katsamjitnä. TCO och Pressens samarbetsnämn(1. Med hänsyn till att det skulle te sig anmärkningsvärt med ett vidare uppsåtsrekvisit vid olovlig un- derrättelseverksamhet än vid det grövre brottet spioneri accepterar även Sveriges domarefirbund den förordade lösningen. JK och Överbejälhavaren ställer sig däremot tveksamma till förslaget. JK betonar att de olägenheter från utrikespolitisk synpunkt som kan vara förbundna med olovlig underrättelseverksamhet kan inträda vare sig fråga är om verksamhet med direkt syfte att tillhandagå främmande makt eller fråga är om t. ex. en av svensk politisk organisation bedriven verksamhet. vilken önskar bilda opinion mot viss främmande makt genom att införskaf- fa uppgifter om militära och andra förhållanden. JK framhåller att uppgifts- insamlandet avser förhållanden av särskilt känslig natur och inte politiska. ekonomiska. sociala etc. samhällsförhållanden i allmänhet. som en fri of- fentlig debatt odisputabelt måste kunna avhandla. Han anser därför att den avvägning utredningsmannen har gjort av hänsyn till rätten till fri opinions— bildning inte är odiskutabel.
Även om bestämmelsen om olovlig underrättelseverksamhet i dess nu- varande lydelse veterligen inte tillämpats i annat fall än då direkt uppsåt varit för handen. innebär detta ingen garanti för att dylika gämingar i fram— tiden inte kan komma att begås med indirekt eller eventuellt uppsåt anför överbefälhavaren. Utöver faran för förveckling med främmande makt kan verksamhet av typ olovlig underrättelseverksamhet lätt läggas om till spio- neri mot Sverige. Överbefälhavaren anser därför att man bör överväga att behålla den nuvarande uppsåtsformen eller att införa ett kompletterande straffstadgande mot den som utan syfte att gå främmande makt tillhanda förfar på angivet sätt.
Mot förslaget att ändra uppsåtsrekvisitet för olovlig underrättelseverk- samhet uttalar sig överåklagaren i Stockholm och Föreningen Sveriges åklagare.
Överåklagaren i Stockholm anser i motsats till utredningsmannen att fall kan uppkomma som är både straffvärda och som i det allmänna rättsmed- vetandet framstår som typiska fall av olovlig underrättelseverksamhet utan att direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda kan styrkas. Som exempel anförs att den misstänkte erkänner att de aktuella uppgifterna lämnats till en utländsk ambassad men uppger att avsikten inte varit att gå
Prop. 1975/76: 174 14
främmande makt tillhanda utan att informationen lämnats i samband med handläggningen av annat ärende. t. ex. något ansökningsårende. Om den misstänktes invändning inte kan lämnas utan avseende. skulle förfarandet inte kunna straffas. En verksamhet av angivet slag kan särskilt under mera oroliga tider vara till men för Sverige. Det kan finnas risk att tilltron till Sveriges neutrala hållning kan komma att onödigtvis rubbas. Enligt över- åklagaren finns det därför inte skäl att ändra på nuvarande uppsåtsrekvisit. I stället bör onödiga eller annars olämpliga åtal liksom nu förebyggas ge- nom regeln om åtalsprövning i 19 kap. 16 å. Föreningen Sveriges åklagare uttalar sig i samma riktning.
Förslaget att bryta ut 9 å andra stycket till en särskild paragraf med ny brottsrubricering har i allmänhet godtagits av remissinstansema. Valet av brottsrubricering — olovlig persons paning — har dock föranlett några påpekanden.
Rubriceringen "olovlig personspaning” godtas uttryckligen av länsåkla- garen i Norrbottens län. rikspolisstyrelsen. TCO och Pressens samarbets- nämnd.
Några instanser anser däremot inte att den föreslagna brottsbenämning- en är tillfredsställande. Enligt JK leder rubriceringen framför allt tankarna till ett sökande som är inriktat på personen och inte uppgifter om perso- nen. JK förordar därför för sin del beteckningen "olovligt anskaffande av personuppgifter". Svea hovrätt efterlyser en benämning som antyder upp- såtet att gå främmande makt tillhanda medan Sveriges domareförbund ifrågasätter om inte "flyktingspionage" är en lämpligare brottsbenämning.
Enligt Föreningen Sveriges åklagare förefaller urskiljandet av den aktu- ella formen av underrättelseverksamhet till en särskild brottstyp med egen beteckning varken innehållsmässigt eller språkligt ge några fördelar.
3.4. Ryktesspridning
Utredningens förslag att mönstra ut brotten ryktesspridning till fara för ri- kets säkerhet. såvitt avser annan tid än då riket är i krig eller beredskaps- tillstånd råder. samhällsfarlig ryktesspridning och beljugande av myndig- het tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Som motiv anförs främst att samhället tveklöst är bättre rustat att möta falsk ryktesspridning nu än förr genom att massmedias information fått effekti— vare genomslagskraft. Vidare anges sådana faktorer som en högre genom- snittlig utbildningsnivå och ett bredare politiskt engagemang bland allmän- heten nu mer än tidigare vara ägnade att förta effekten av falsk ryktes- spridning.
Annan uppfattning har Svea hovrätt. Sveriges domareförbund och För— eningen Sveriges åklagare.
Att helt lita till den fria debatten och massmedias förmåga och vilja att medverka till erforderliga tillrättalägganden förefaller Svea hovrätt vansk- ligt. Rättelser och dementier bedöms ofta sakna nyhetsvärde och ges då li-
Prop. 1975/76: 174 15
ten publicitet. inte sällan på undanskymd plats. Vidare kommer de ofta så sent. att obotlig skada av ett falskt rykte eller annat oriktigt påstående re- dan inträtt. Hovrätten erinrar om att också utredningen beträffande brottet ryktesspridning till fara för rikets säkerhet framhåller. att möjligheterna att med saklig upplysning och information möta de skadeverkningar förfaran- det kan ha är mycket små. Vad angår brottet beljugande av myndighet har hovrätten svårt att inse hur kriminaliseringen av uppsåtligt spridande av medvetet sanningslösa påståenden rörande faktiska förhållanden skulle kunna inkräkta på den fria kritikrätten. Erfarenheterna av lagstiftningen tyder inte heller på att så skulle vara fallet. Däremot kan möjligheten att i straffrättslig ordning ingripa mot sådana gärningar som här avses — och därmed möjligheten att i offentlig rättegång visa att framförda påståenden är osanna — vara värdefull. Sammanfattningsvis anser hovrätten tillräckli- ga skäl inte föreligga för att mönstra ut hithörande straffstadganden.
Även Sveriges domareförbund hyser på likartade grunder betänkligheter mot att lämna den straffri. som uppsåtligen sprider falskt rykte eller andra osanna påståenden ägnade att medföra de i lagrummen angivna samhälls- skadliga verkningarna. Beträffande sådan samhällsfarlig ryktesspridning som kan medföra fara för allmän ordning och säkerhet anser man det inte heller verklighetsfrämmande att anta att den inflammerade och alltmer hårdnande samhällsdebatt som nu råder kan ge upphov till sådana situatio- ner som avses i lagrummet. ] fråga om beljugande av myndighet anför för- bundet att det i regel varken torde vara meningsfullt med ett straffrättsligt ' ingripande eller anses önskvärt från de angripna myndigheternas sida. Men situationer kan enligt förbundet tänkas där den falska ryktessprid- ningen är så hänsynslös och så samhällsskadlig att möjligheterna till ett ingripande bör finnas. Att som utredningen hänvisa till att brottet ibland också innefattar förtal av enskild och att personen i fråga kan kräva ut ang. svar för sådant brott är verklighetsfrämmande. Få människor och allra minst ämbetsmän önskar figurera i förtalsproccsser. Förbundet känner sig därför inte övertygat om att tillräckliga skäl föreligger för att upphäva kri- minaliseringen av falsk ryktesspridning.
Föreningen Sveriges åklagare ifrågasätter om det av utredningen före- bragta materialet är tillräckligt för att ligga till grund för en ändrad lagstift- ning. Föreningen anser sig f.n. inte vilja ta ställning till betänkandets för- slag i dessa delar. Som ett alternativ till den föreslagna ändringen av be- stämmelsen om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet anser man kun- na övervägas att låta bestämmelsen omfattas av den särskilda åtalspröv- ningen enligt 19 kap. 16?) BrB.
Länsåklagama i Älvsborgs och Norrbottens län diskuterar den föreslag- na ändringen beträffande ryktesspridning till fara för rikets sä- ke rhet. Enligt Iänsåklugaren i Älvsborgs län bör det avgörande för straffansvaret vara om ryktesspridningen är ägnad att framkalla fara för ri- kets säkerhet. Konstateras sådan fara föreligga är det ointressant om riket.
Prop. 1975/76:174 16
är i krig eller om krigsfara råder. Lagrummet bör därför behållas i sin nuva- rande utformning. I.änsåklugaren i Norrbottens län ifrågasätter om inte en samskrivning av den föreslagna nya 2 a 5 i 22 kap. med den för krigsmän gällande speciella bestämmelsen i 22 kap. 6 & BrB bör övervägas.
Polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt tat" upp brottet beljugande a v my ndigh et till särskild belysning och anför att det inte alltid är möj- ligt för myndigheten att meddela de sakupplysningar som kan krävas för att vederlägga osanningar. lnom polisens verksamhetsområde kan exem- pelvis sekretesskäl. hänsyn till gärningsman eller annan berörd person el- ler spaningstekniska skäl inte sällan omöjliggöra bemötanden. som grun- das på en fullständig redovisning av sakförhållandena. Situationer där en serie medvetet oriktiga påståenden. som av anförda skäl inte är möjliga att bemöta. avsevärt kan försvåra en myndighets verksamhet torde knappast kunna uteslutas. ] dylika fall bör enligt polisstyrelsen straffansvar kunna utkrävas. i vart fall i krislägen. Vissa skäl talar således för att straffbudet bibehålls utan ändring av gämingsbeskrivningen. Däremot anser man det lämpligt att brottet läggs under speciell åtalsprövning på sätt som skett med vissa andra brott enligt 19 kap. rss BrB.
Frågan om myndigheternas in fo r m a t i o n 5 m öj ] i g h e t e r behandlas i några yttranden.
JK erinrar om att utredningsmannens förslag bygger på bl. a. de informa- tionsrcsurser varöver vissa myndigheter numera förfogar. Emellertid kan långt ifrån alla myndigheter tänkas få resurser för egen informationsverk- samhet. För vissa myndigheter. exempelvis inom rättsväsendet. är läget vidare mycket speciellt. Rättsväsendets avgöranden lämpar sig generellt föga för prcsspolemik. Överstyrelsen för ekonomisktförsvar betonar beho- vet av resurser för snabb och saklig information för att bemöta falskt rykte eller osant påstående som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet. Enligt lc'insc'ikloguren iÄlvsborgs län kan det vara angeläget att nu på nytt aktualisera vad informationsutredningen framfört i sitt huvudbetänkande (SOU 1969: 48) om vidgad samhi'tllsinformation.
3.5 Tagande av utländskt understöd
Utredningens förslag att upphäva bestämmelsen om tagande av ut- ländskt understöd tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissin- stanser.
Tveksamt till förslaget om en avkriminalisering ställer sig dock Sveriges domareft'irbmrd. Förbundet uppger sig dela utredningens mening att det är otillfredssti'tllande att paragrafen har fått en så generell utformning att fall. där i Sverige propageras mot svensk utrikespolitik gentemot viss mot- ståndsrörelse och kritiken ekonomiskt understöds av en svensk person som sympatiserar med motständsrörelsen. denne kan bli straffbar enligt lagrummet. dvs. anses handla i främmande makts intresse. Man bör därför
Prop. 1975/76:174 17
söka finna en mer rationell avgränsning av straffbudets räckvidd. Skäl ta- lar dock emot att bestämmelsen avskaffas helt. exempelvis att den förtäck— ta utländska propagandan inte lika lätt låter sig bekämpas genom upplys— ning och offentlig diskussion som den propaganda som är öppet under- stödd från utlandet. Förbundet erinrar om att det under de sista åren har bragts i dagen hur hänsynslöst utländsk propaganda. t. ex. CIA. arbetar för att påverka förhållanden i främmande stater. Mot bakgrund härav och med beaktande av den hårdnande ideologiska kampen ter det sig olyckligt att för framtiden avstå från straffbudet som ett medel mot propaganda som be- döms som samhällsskadlig. En möjlighet att förhindra lagföring av icke straffvärda fall av tagande av tttländskt understöd vore enligt förbundet att utsträcka den i 19 kap. 16 & BrB föreskrivna särskilda åtalsprövningen till att omfatta också detta brott.
Förslaget till avkriminalisering avstyrks av Svea hovrätt, ("jr-'erbefi'ilha- varen och rikspolisstyrelsen. Hovrätten anser att möjligheter bör finnas att genom ingripande i straffrättslig ordning bekämpa en samhällsskadlig pro- paganda och att brottet tagande av utländskt understöd i sak bör bibehål- las. Överbefälhavaren anför att det faktum att stadgandet veterligen ännu inte tillämpats inte utgör ett motiv att utmönstra det. Den preventiva effek- ten får inte underskattas. Eftersom en gärning enligt nuvarande 19 kap. 13 & även efter en avkriminalisering torde komma att ske fördolt är det osannolikt att allmänheten blir i stånd att uttala sin förkastclsedom så som utredningsmannen förutsatt. Den som utpekar någon för tagande av ut— ländskt understöd kan riskera att bli stämd för förtal. Stadgandct bör där- för bibehållas. Enligt 1'ikspolisstyrclsen bör frågan ytterligare utredas. lämpligen i samband med en genomgripande översyn av spionerilagstift- ningen i sin helhet.
4. Föredraganden
4.1. Inledning
Den som med uppsåt att gå främmande makt tillhanda obehörigen röjer uppgift rörande förhållande vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets säkerhet ådrar sig enligt 19 kap. 5 Så brottsbalken (BrB) ansvar för spioneri.
I uttrycket ”uppsåt att gå främmande makt tillhanda" ligger inte endast att gärningsmannen direkt har åsyftat att främja främmande makt. Med ett sådant direkt uppsåtjämställs vad som betecknas som indirekt och eventu- ellt uppsåt. Som spion kan alltså även den dömas som visserligen inte åsyf- tar att gå främmande makt tillhanda men inser att hans gärning nödvändigt- vis måste få detta till följd (indirekt uppsåt). Han kan också dömas om han inser att gärningen medför risk för en sådan effekt och det måste antas att han inte skulle ha avstått från gärningen även om han hade varit säker på att den skulle medföra effekten (eventuellt uppsåt).
Prop. 1975/76: 174 18
Innebörden av det nu angivna rekvisitet klargjordes fören större allmän- het genom den s.k. lB-affären. som ledde till bl.a. att en journalist ålades spioneriansvar för att han i tidning hade publicerat insamlade uppgifter rö- rande hemlig del av försvarets underrättelsetjänst (SvJT 1.974 rfs. 84). Den debatt som åtalet och domen väckte gav vid handen att beteckningen spio- neri är mycket värdeladdad och att den allmänna uppfattningen syntes vara att spioneribegreppet borde förbehållas gärningar som direkt syftade till att gå främmande makt tillhanda.
Med anledning härav tillkallade jag bl. a. en utrcdningsman med uppgift att se över spioneribestämtnelsema och även i övrigt utreda frågan om ändringar i bestämmelserna i 19 kap. BrB om brott mot rikets säkerhet.
Utredningsmannen har är 1975 lagt fram ett betänkande (Ds .lu 1975: 16) Spioneribrottet m.m. Betänkandet kan sägas behandla två huvudfrågor. Den första berör i främsta rummet bestämmelserna om spioneri och avser huvudsakligen en teknisk översyn av spionen'bcstämmelserna och — som en konsekvens härav — en översyn av vissa andra straffbestämmelseri ka- pitlet som nära ansluter till bestämmelsema om spioneri. Den andra hu- vudfrågan gäller om ändringari 19 kap. BrB bör göras — utan att väsentliga skyddsintressen åsidosätts — i syfte att skapa bättre förutsättningar för en fri samhällsdebatt och ett obundet meningsutbyte. Härvidlag tilldrar sig bestämmelserna om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet (19 kap. 8 &) och tagande av utländskt understöd (19 kap. 13 5) det främsta intres— set. Med hänsyn emellertid till att bestämmelserna om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet har mycket nära samband med bestämmelserna i 16 kap. BrB om samhällsfarlig ryktesspridning (6 &) ochi 17 kap. om beljugan- de av myndighet (6 &) såväl innehållsmässigt som systematiskt och lagtek- niskt har även sistnämnda bestämmelser tagits upp till behandling. Slutli— gen behandlas i bctänkandct frågan om införande av gemensamma straff— bestämmelser i l9kap. BrB för det fall att riket är i krig.
Utredningsförslaget innehåller således förslag till en huvudsakligen tek- nisk översyn av spioneribestämmelserna. Under remissbehandlingen har rikspolisstyrelsen med anledning därav pekat på att det inte finns några be- stämmelser om spioneri mot politiska och ekonomiska förhållanden av be- tydelse för rikets säkerhet och därvid hänvisat bl.a. till fallet Guillaume i Västtyskland. Styrelsen finner det synnerligen angeläget att spioneribrot- ten blir föremål för en djupgående översyn och modernisering med hänsyn till den ändring av målinriktningen mot sådana intressen som kan skönjas i nuvarande underrättelseverksamhet.
För egen del menarjag att gällande spioneribestämmelser ger skydd för sådana ekonomiska och politiska förhållanden vilkas uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets säkerhet. Utredningsförsla— get innebär inte någon ändring härvidlag. Vid sådant förhållande och då ut- redningsförslaget under remissbehandlingen fått ett i allt väsentligt välvil- ligt mottagande förordarjag att förslaget nu läggs till grund för lagstiftning.
Prop. 1975/76: 174 19
4.2 Spioneribrottet Gällande bestämmelser i 19 kap. 5 och 6 ss om spioneri resp. grovt spioneri fick i allt väsentligt sin nuvarande utformning vid den reform av dåvarande strafflagens regler om brott mot staten och allmänheten som ge- nomfördes år 1948 (prop. 1948180 och 144. lLU 1948: 39 och rskr 1948: 379). Vid BrB:s tillkomst överfördes bestämmelserna från strafflagen till BrB i stort sett utan annan ändring än att straffskalornajusterades.
De olika slag av handlingar som omfattas av straffbestämmelsen om spioneri är anskaffande. befordrande. lämnande och annat röjande. Före- målet för någon av dessa handlingar är uppgift. som rör försvarsverk. va- pen. förråd. import. export eller annat förhållande och vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkför- sörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden el— ler eljest för rikets säkerhet. Handlingen skall ha skett obehörigen. dvs. den skall inte på grund av särskilda förhållanden vara tillåten. [ subjektivt hänseende gäller. i överensstämmelse med vad i allmänhet gäller brott cn- ligt BrB. att brottets objektiva bestämningar skall täckas av uppsåt från gär- ningsmannens sida och att detta uppsåt i och för sig inte behöver vara di- rekt utan att straffbarhet föreligger även i fall då endast s. k. indirekt eller eventuellt uppsåt föreligger. Därutöver gäller emellertid i subjektivt hänse- ende att handlingen skall ske i uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Här är som inledningsvis framhållits att märka att även i detta senare hän- seende straffbarhet föreligger redan vid indirekt eller eventuellt uppsåt.
En genomgång av praxis rörande spioneri som utredningsmannen har fö- retagit har gett vid handen att uppsåtsfrågan i rättstillämpningen i regel varitjuridiskt-tekniskt okomplicerad. [ de flesta fall torde förekomsten av direkt uppsåt ha varit obestridd eller frågan om uppsåt ha behandlats som en ren bevisfråga. 1 det s. k. lB-målet har emellertid domstolen använt sig av konstruktionen eventuellt uppsåt. När uppsåtsfragan i detta mål kom- mit i centrum och det uttryckligen slagits fast att även annan form av tipp- såt än direkt uppsåt räcker för straffbarhet. har en sådan bedömning — av den allmänna debatten i massmedia att döma — tett sig främmande och nä- ra nog oförenlig med spioneribegreppet.
Utredningsmannen ansluter sig till kritikerna och menar att brottsbe- nämningen spioneri omfattar mera än vad som för det allmänna rättsmed- vetandet och enligt vanligt språkbruk framstår som naturligt. ] valet mellan attjämka gämingsbeskrivningen därhän att ansvar för spioneri inträder en— dast ifall då direkt uppsåt föreligger eller att ersätta den nuvarande brotts- benämningen med en ny sådan som kan väntas bättre svara mot de olika fall som omfattas av de nuvarande spioneribestämmclserna förordar utred- ningsmannen den förstnämnda lösningen.
Under remissbehandlingen har remissinstansema i stor utsträckning gi- vit uttryek åt uppfattningen att det såsom spioneri kriminaliserade området kan antas vara avsevärt vidare än vad som i det allmänna rättsmedvetan-
Prop. 1975/76:174 - 20
det innefattas i rubriceringen spioneri och godtagit förslaget att begränsa brottsbenämningen spioneri till förfaranden där gärningsmannen handlari syfte att gå främmande makt tillhanda. I några yttranden framhålls dock det principiellt olämpliga i attjust beträffande spioneri införa en inskränk- ning av det uppsåtsbegrepp som i allmänhet gäller för brott enligt BrB. ÄVen inom kapitlet som rör brott mot rikets säkerhet kommer man därige- nom att arbeta med olika uppsåtsbegrepp. en inkonsekvens som måste an- ses vara klart otillfredsställande.
Två instanser har vidare ställt sig tveksamma till den föreslagna om- struktureringen av spioneribrottet frän andra utgångspunkter. De anför att gärningar. även om de begås utan direkt uppsåt. kan vara lika förkastliga och lika allvarliga för rikets säkerhet. Bevissvårigheter beträffande gär- ningsmannens direkta uppsåt kan uppstå i fall där uppdragsgivaren inte ger till känna att uppgifterna primärt är avsedda för främmande makt utan an- ger exempelvis en inhemsk politisk organisation som mottagare. Även om endast eventuellt uppsåt i förhållande till gynnandet av främmande makt kan styrkas. kan gärningsmannens handlingssätt i dessa fall ha samma drag av svek och trolöshet.
För egen del finner jag det vara självklart att en brottsbenämning inte bör omfatta mera än vad som för det allmänna rättsmedvetandet framstår som naturligt. Samma ståndpunkt har f. ö. intagits av brottsförebyggande rådet (BRÅ) i dess rapport (1974: 3) Kriminalpolitiskt utvecklingsarbete. För en bred allmänhet ter det sig oförklarligt att redan indirekt uppsåt att ga främmande makt tillhanda är tillfyllest för att någon skall kunna fällas till ansvar för spioneri. Från denna utgångspunkt och mot bakgrund av det förhållandet att beteckningen spioneri för allmänheten kommit att framstå som särskilt värdeladdad ter det sig naturligt att som utredningsmannen fö- reslar begränsa brottsbenämningen spioneri till förfaranden där gärnings- mannen handlari syfte att gå främmande makt tillhanda.
När det gäller farhågorna beträffande de olägenheter som kan tänkas uppstå om olika uppsåtsbegrepp används inom 19 kap. BrB vill jag erinra om att redan nu förekommer skilda sådana begrepp i kapitlet. Utöver det vanliga uppsåtsbegreppet förekommer sålunda krav på direkt uppsåt i visst hänseende i tre paragrafer. Straffbestämmelsen för olovlig underrättelse- verksamhet i 9 ;” riktas emot den som häri riket bedriver verksamhet "för anskaffande av uppgifter" av viss art. För brottet tagande av utländskt un- derstöd i 13 & krävs att understödet mottas "för att — — — påverka den all- männa meningen om statsskicket eller åtgärder i rikets inre eller yttre sty- relse". ] 14ä stadgas bl.a. att "såsom stämpling till högförräderi skall äVen anses att träda i förbindelse med främmande makt för att förbereda. möjliggöra eller underlätta att sådant brott må förövas". Jag kan därför in— te dela uppfattningen att den föreslagna lösningen beträffande spioneri bör undvikas enbart med hänsyn till de svårigheter som skilda uppsåtsbegrepp kan tänkas medföra.
Prop. 1975/76: 174 21
Inte heller bevissvärighetema bör överdrivas. Spioneriparagrafen avser att täcka bl. a. fall där gärningsmannen handlar av ekonomiska motiv eller i en utpressningssituation utan eget politiskt intresse i saken. I dessa fall fö- religger i regel direkt uppsåt att tillhandagå främmande makt eftersom spionerihandlingen utgör ett nödvändigt genomgångsled till den effekt gär- ningsmannen vill uppnå. Ett tillhandagående av främmande makt kan an- ses föreligga även om gärningen närmast sker för en organisation som handlar i främmande makts intresse (jfr NJA II 1942 s. 6721” och 676). Dessa fall kommer också enligt förslaget att bli straffbara som spioneri. Visserligen kan svårigheter ibland tänkas uppstå att styrka annat än even- tuellt uppsåt i förhållande till gynnandet av främmande makt. Vissa gär- ningar av denna typ kan otvivelaktigt vara allvarliga. Den omständigheten att de med den föreslagna regleringen kommer att falla utanför Spioneripa- ragrafens tillämpningsområde medför dock inte att de lämnas straffria. jfr avsnitt 4.3.
Mina överväganden har således lett mig till uppfattningen att sådana för- faranden som för ett naturligt betraktelsesätt inte ter sig som spionen" mås- te tas undan från paragrafens tillämpningsområde. 1 det allmänna rätts- medvetandet uppfattas spioneri som ett handlande i förrädisk avsikt eller i syfte att gå främmande makt tillhanda. Beteckningen spioneri bör i enlighet härmed förbehållas fall där gynnandet av främmande makt ingår som ett avsiktligt led i gärningsmannens handlande. Jag förordar därför att 19 kap. 5 & ändras i överensstämmelse med utredningsmannens förslag.
Hänvisningar till S4-1
4.3. Obehörig befattning med hemlig uppgift
Den som utan uppsåt att gå främmande makt tillhanda men i övrigt upp- såtligen begår gärning som till sina objektiva bestämningar överensstäm- mer med gärningsbeskrivningen för spioneri, med det tillägget att gär- ningen skall avse uppgift som rör förhållande av hemlig natur. straffas en- ligt gällande rätt för obehörig befattning med hemlig uppgift (19 kap. 7 5 första stycket). Straffskalan omfattar böter eller fängelse i högst två eller. om riket vari krig. böter eller fängelse i högst fyra år.
Under "förhållande. av hemlig natur" inbegrips endast sådant som verk— ligen är avsett att hemlighållas och inte heller redan blivit allmänt känt. För att ett visst förhållande skall kunna anses vara avsett att hemlighållas bör denna avsikt i regel ha kommit till uttryck på något sätt. Förutom genom anbringande av hemligstämpel kan detta ha skett genom order till underly- dande eller anslag om förbud för obehöriga att vinna tillträde o.d. l undan- tagsfall kan ett visst förhållande — t. ex. militära positioner under krig — vara sådant att det i och för sig framgår att förhållandet är av hemlig natur.
Enligt utredningsmannens förslag bör omkonstruktionen av spioneri- brottet få till följd att de gärningar. som f. n. bedöms som spioneri men som förövas utan direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda. i stället träffas
Prop. 1975/76:174 22 av straffbestämmelsen i 19 kap. 7 &. förutsatt att gärningen avser uppgift av hemlig natur. Enligt förslaget åstadkoms ändringen genom att orden "utan uppsåt" i 19 kap. 75 första stycket ersätts med "utan syfte" att gå främmande makt tillhanda.
Förslaget innebär också en begränsning av det straffbara området i för- hållande till gällande rätt. Gärningar. som avser förhållanden av icke hem- lig natur och som begås utan direkt uppsåt att gå främmande makt tillhan- da. kommer enligt förslaget att falla utanför såväl 5 & som 7 så. Som motiv anförs att sådana gärningar praktiskt sett synes vara så osannolika att" man kan bortse från dem när det gäller-kriminalisering.
Den sålunda föreslagna lagändringen har vid remissbehandlingen till- styrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Vad gäller avkriminaliseringseffekten har dock den invändningen framförts att pro- blem kan uppstå med i och för sig öppna uppgifter vilka tagna var för sig ger en begränsad information men som tillsammantagna kan ge en för främmande makt värdefull helhetsbild. Straffansvaret borde därför inte be- gränsas till befattning med hemlig uppgift utan avse alla de uppgifter enligt 19 kap. 5 &. vilkas uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets säkerhet.
Till skillnad från spioneribrottet uppställs beträffande brottet obehörig befattning med hemlig uppgift inget krav på att gärningsmannen med sin handling skall ha uppsåt att gå främmande makt tillhanda. [ förarbetena till 1948 års lagstiftning uttalades att paragrafen. för att kriminaliseringen inte skulle sträcka sig för långt. måste begränsas till uppgifter av sådan beskaf- fenhet att deras anskaffande eller röjande innefattade en typisk fara så att det framstod som otillbörligt att anskaffa eller röja dcm. Därför upptogs krav på att uppgiften skulle vara av hemlig natur och att gärningen skulle ske obehörigen (SOU 1944: 69 s. 135).
De av utredningsmannen föreslagna ändringarna i 5 och 7 5.5 innebär emellertid att 7 & inte bara kommer att omfatta handlingar där gärnings- mannen saknat uppsåt att gå främmande makt tillhanda. och där den nyss anförda begränsningen till uppgifter av hemlig natur därför framstår som erforderlig. utan även handlingar som förövats med indirekt eller eventu- ellt uppsåt att gå främmande makt tillhanda. För att fånga upp dessa hand- lingar. som f. n. bedöms som spioneri kan det i och för sig övervägas att lå- ta dessa omfattas av straffansvar utan begränsningen till uppgifter av hem- lig natur. En sådan lösning skulle dock kräva en differentiering mellan de fall då uppsåt att gå främmande makt tillhanda saknas och de fall då sådant uppsåt i indirekt eller eventuell form är för handen. Sistnämnda brott skul- le i såfall tas upp i en paragraf för sig tnedan 7 & första stycket skulle bibe- hålla sin nuvarande lydelse.
Som utredningsmannen har funnit torde den nuvarande begränsningen till uppgifter av hemlig natur emellertid täcka alla väsentliga fall då en straffsanktion kan ha en funktion att fylla. De fall som mönstras ut från 5 &
Prop. 1975/76: 174 23
och som inte fångas upp av 7 så första stycket synes i praktiken vara så osannolika att man kan bortse från dem. Förslaget i denna del har också mottagits positivt av remissinstansema. Jag förordar därför att den av ut- redningsmannen föreslagna ändringen i fråga om brottet obehörig befatt- ning med hemlig uppgift genomförs.
Straffskalan för obehörig befattning med hemlig uppgift omfattar böter eller fängelse i högst två år eller. om riket var i krig. böter eller fängelse i högst fyra år. Lämnas straffskalan orubbad kan. som utredningsmannen anfört. brott som innefattar tillhandagående av främmande makt komma att bedömas efter en förhållandevis lindrig straffskala även om brottet i och för sig är av allvarlig art. För att möta bl.a. den situationen föreslås att en särskild straffskala införs för grova fall av obehörig befattning m e (1 h e ml ig u p pgift. Bestämmelsen har utformats efter direkt möns- ter från stadgandet angående grovt spioneri. Som kvalifikationsgrunder anges sålunda att gärningen varit av synneligen farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rört förhållande av stor betydelse eller att den brottslige röjt vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom. Straftlatituden omfattar enligt förslaget fängelse i högst fyra år.
Förslaget har inte mött någon egentlig erinran under remissbehandling- en. Ävenjag delar uppfattningen att en komplettering i detta hänseende är välgrundad. Bland de omständigheter som enligt förslaget skall beaktas särskilt vid bedömningen om brottet skall anses som grovt. upptas emeller- tid inte det fall som just motiverat införandet av en strängare straffskala. Även om de angivna momenten endast utgör exempel på försvårande om- ständigheter anser jag det lämpligt att komplettera uppräkningen med ett kriterium varav framgår. att en gärning som innefattat tillhandagående av främmande makt bör anses som grov. Att som en remissinstans föreslår ut- tryckligen jämställa krigsfara och beredskapstillstånd med krig anser jag däremot inte nödvändigt. Bland exemplen på kvalifikationsgrunder anges redan gärning som rört "förhållande av stor betydelse". Exemplifteringen är inte heller uttömmande eller i och för sig avgörande för vad som skall anses som grovt brott. Rubriceringen skall alltid ske med hänsyn tagen till samtliga vid brottet föreliggande omständigheter.
Mot bakgrund av det anförda ansluter jag mig sålunda till förslaget att i 19 kap. BrB införa en ny paragraf med beteckningen grov obehörig befatt- ning med hemlig uppgift (8 5). Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall i enlighet med nyss anförda synpunkter särskilt beaktas om gärningen innefattade tillhandagående av främmande makt eller var av synnerligen farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållande av stor betydelse eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän el- ler enskild tjänst betrotts honom. I likhet med flertalet remissinstanser fin- nerjag den föreslagna straffskalan. fängelse högst fyra år. vara tillräcklig för att medge en lämpligt avpassad påföljd för de brott som det här är fråga om.
Prop. 1975/76: 174 24
Jag ansluter mig vidare till förslaget att bryta ut brottet vårdslöshet m e (1 he ml ig u p pgi ft i nuvarande 7 & andra stycket till en särskild para- graf(9 s").
Hänvisningar till S4-3
- Prop. 1975/76:174: Avsnitt 4.1
4.4. Olovlig underrättelseverksamhet
Nuvarande 19 kap. 9 & upptar ansvarsbestämmelser för olovlig un- d e rrät t e l s e v e rk sam h e t. 1 första stycket kriminaliseras verksamhet som går ut på anskaffande av uppgifter rörande militära och andra förhål- landen. Uppenbarandet av uppgiftema för främmande makt skall kunna medföra men för annan främmande makts säkerhet. 1 andra stycket krimi- naliseras bl.a. verksamhet som innebär att någon hemligen eller med an- vändande av svikliga medel anskaffar uppgifter om annans personliga för- hållanden. Här krävs däremot inte att uppenbarandet av uppgifterna kan medföra särskilda men. I subjektivt hänseende krävs i fråga om båda brottstyperna — liksom f. n. i fråga om spioneri — att gärningsmannen haft uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Såväl direkt som indirekt och eventuellt uppsåt kan alltså kotnmai fråga. För att förebygga onödiga eller annars olämpliga åtal hari 19 kap. 16 # tagits in bestämmelser om särskild åtalsprövning beträffande olovlig unden'ättelseverksamhet. För åtal krävs sålunda regeringens förordnande. Åtalsfrågan kan av regeringen prövas från utrikespolitiska och andra synpunkter.
Huvudsyftet med kriminaliseringen i 9 & första styc ket är att förhin- dra utländska organisationer att i Sverige bedriva spioneriverksamhet som riktar sig mot annan främmande makt. Gärningsbeskrivningen täcker emellertid också fall där syftet med verksamheten varit något helt annat än att gå främmande makt tillhanda men där verksamheten ändå får denna ef- fekt. Enligt utredningsmannens mening torde endast gärningar begångna med direkt uppsåt i det allmänna rättsmedvetandet framstå som olovlig un- derrättelseverksamhel. l tillgängliga domar (bil. under 1.3) har enligt ut— redningsmannen inte heller i något fall indirekt eller eventuellt uppsåt ak- tualiserats i domsmotiveringen. Även språkligt anser han brottsbenäm- ningen svara bäst mot fall då direkt uppsåt föreligger. [ betänkandet före- slås därför att första stycket ändras på motsvarande sätt som i fråga om spioneri så att endast fall av direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda kotnmer att omfattas av straffbestämmelsen.
Förslaget leder till straffrihet i fall då endast indirekt eller eventuellt uppsåt att gå främmande makt tillhanda föreligger. Enligt utredningsman- nens mening synes något egentligt praktiskt behov av en kompletterings- bestämmelse för dessa fall inte föreligga. Han anser det inte heller uteslu- tet att ett straffrättsligt ingripande i sådana fall skulle kunna uppfattas som en omotiverad inskränkning av rätten till fri opinionsbildning.
Remissutfallct i denna del har varit övervägande positivt. Fyra instanser ställer sig emellertid tveksamma eller avvisande till förslaget. Överbefälha-
I' J 'JI
Prop. 1975/76: 174
varen anför att den hittillsvarande erfarenheten av ifrågavarande brott inte utgör någon garanti för att dylika gärningar i framtiden inte kan komma att förövas med indirekt eller eventuellt uppsåt. Utöver den fara för förveck- ling med främmande makt som sådan verksamhet kan medföra kan den också lätt läggas om till spionen" mot Sverige. Överåklagaren i Stockholm pekar på fall då bevissvårigheter torde kunna uppstå i fråga om syftet att gå främmande makt tillhanda och anför som exempel att en misstänkt erkän- ner att han i samband med handläggningen av visst legitimt ärende till en utländsk ambassad lämnat uppgifter som kan medföra men för annan främ- mande makt men uppger att avsikten inte varit att gå främmande makt till- handa. En sådan handling torde i det allmänna rättsmevetandet framstå som ett typiskt fall av olovlig underrättelseverksamhet men skulle. om den misstänktes invändning inte kan lämnas utan avseende. enligt förslaget lämnas straffri. JK framhåller att de uppgifter som olovlig underrättelse- verksamhet avser är förhållanden av särskilt känslig natur och inte politis- ka. ekonomiska. sociala eller härmed likställda samhällsförhållanden som bör kunna debatteras fritt.
Som jag redan tidigare anfört beträffande spioneri bör en brottsbenäm- ning ge en rättvisande bild av lagstadgandets innehåll. Rubriceringen olov- lig underrättelseverksamhet för otvivelaktigt tanken till en verksamhet som bedrivs i syfte att gå främmande makt tillhanda. Någon annan form av uppsåt har inte heller varit aktuell i de domar som meddelats och som in- gått i utredningsmannens material. Även om denna omständighet knappast kan tas till intäkt för att en straffvärd underrättelseverksamhet inte skulle kunna bedrivas utan direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda. före- faller en sådan utveckling föga trolig. Behovet av en bestämmelse för dessa fall framstår därför som ringa. Vad gäller den typ av handling som över— åklagaren i Stockholm har andragit som exempel harjag svårt att förstå på vad sätt den skulle kunna anses utgöra en verksamhet, vilket är en förut- sättning för straffansvar enligt bestämmelsen i såväl dess nuvarande som dess föreslagna lydelse. Om det däremot förhåller sig så att uppgifterna lämnats i syfte att få en gynnsam behandling i det aktuella ärendet förelig- ger direkt uppsåt att gå den främmande makten tillhanda.
Mot angiven bakgrund och med hänsyn till att det skulle te sig anmärk- ningsvärt med ett vidare uppsåtsrekvisit vid olovlig underrättelseverksam- het än vid det grövre brottet spioneri — somju också avser förhållanden av särskilt känslig natur och där dessutom skyddsintresset har större styrka — finner jag övervägande skäl tala för den inskränkning av straffbestämmel- sens tillämpningsområde som utredningsmannen föreslagit. Jag förordar därför att Straffansvaret för olovlig underrättelseverksamhet begränsas till verksamhet som bedrivs i syfte att gå främmande makt tillhanda.
I 9 5 andra stycket behandlas s.k. flyktingspionage m.m. Bestäm- melsens syfte är att bereda enskilda personer skydd mot fara för framtida förföljelse eller annat lidande. Genom bestämmelsen erhåller bl.a. flyk-
Prop. 1975/76:174 26
tingar skydd mot registrering och annat "spionage" med hänsyn till poli- tisk åskådning. ras m.m. från främmande makts sida. Bestämmelsen är alltså inte påkallad främst av hänsyn till den svenska statens säkerhet. Dess placering i kapitlet om brott mot rikets säkerhet har motiverats med att en verksamhet av detta slag kan läggas om till att avse spionen' i egent- lig mening.
Utredningsmannen har föreslagit att bestämmelsen bibehålls intakt. Som motiv anförs att en genomgång av tillgängliga domar rörande brott mot l9 kap. 9 å" andra stycket givit vid handen att omkring hälften avsett s.k. flyktingspionage. [ flera av dessa mål har den tilltalade invänt att han saknat uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Om krav på direkt uppsåt skulle ställas upp. skulle följaktligen det skydd för enskilda människors in- tegritet som stadgandet primärt är avsett att ge kunna komma att minska betydligt. Däremot bör brottet enligt utredningsmannens mening tas upp i en paragraf för sig och ges en särskild brottsbenämning. Utredningsman- nen föreslår brottsrubriceringen "olovlig personspaning".
Förslaget i sak har inte föranlett några erinringar vid remissbehandling- en. Jag ansluter mig till den allmänna uppfattningen att skäl till ändring av den gällande gärningsbeskrivningen inte föreligger. Vad gäller Valet av brottsrubricering har några remissinstanser dock förordat andra benäm- ningar. Man har bl. a. ifrågasatt om inte den ofta använda benämningen "'flyktingspionagc" är lämpligare än "olovlig personspaning”.
Jag delar uppfattningen att en brottsrubricering så långt möjligt bör kny- ta an till allmänt språkbruk. Den under remissbehandligen föreslagna be- nämningen flyktingspionage bör emellertid inte komma i fråga redan av det skälet att den ger en klart ofullständig uppfattning om den personkrets som bestämmelsen skyddar. Med hänsyn till att benämningen spioneri i enlig— het med den av mig tidigare förordade lösningen kommer att begränsas till handlingar där gärningsmannen haft direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda bör inte heller detta ord eller någon synonym därtill användas i förevarande paragraf. l valet mellan tänkbara brottsbenämningar finnerjag den av JK föreslagna beteckningen "olovligt anskaffande av personuppgif- ter" vara att föredra framför den av utredningsmannen använda benäm- ningen olovlig personspaning. Jag förordar därför att 9 & andra stycket i enlighet med förslaget flyttas till en särskild paragraf och ges brottsbeteck- ningen "olovligt anskaffande av personuppgifter".
4.5. Ryktesspridning
Under rubriken ryktesspridning har utredningsmannen behandlat tre likartade brott. nämligen ryktesspridning till fara för rikets säkerhet (.19 kap. 8 5). samhällsfarlig ryktesspridning (16 kap. 6 .5) och beljugande av myndighet (I7 kap. 6 å).
För ryktesspridning till fara för rikets säkerhet straffas den som bland
Prop. 1975/76:174 37
allmänheten sprider eller till främmande makt fratnför eller låter framkom- ma falskt rykte eller annat osant påståendc som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet. För samhällsfarlig ryktesspridning straffas den som bland allmänheten sprider falskt rykte eller annat osant påstående som är ägnat att framkalla fara för folkförsörjningen eller för allmän ordning och säkerhet. För beljugande av myndighet slutligen straffas den som bland all- mänheten sprider falskt rykte eller annat osant påstående ägnat att under- gräva aktningen för myndighet eller annat organ som äger besluta i allmän- na angelägenheter. Strafflatituden är i samtliga fall böter eller fängelse i högst två år.
Gemensamt för nu nämnda bestämmelser är att de avser att skydda sam- hälleliga institutioner och funktioner mot den menliga verkan som spridan- de av osanna påståenden kan föra med sig. Bestämmelserna innebär en in- skränkning av den allmänna yttrandefriheten.
De aktuella bestämmelserna kom i allt väsentligt till vid mitten av 30- talet. Anledningen till att spridande av falskt rykte blev föremål för lagstif- tarens intresse vid den här tiden kan sökas i vissa extremistiska partiers verksamhet. Vissa yttringar av deras propaganda ansågs betänkliga. Vad man främst vände sig mot var propaganda som eggade till våld och an- vändningen av lögnaktiga och vilseledande uppgifteri syfte att förbereda en våldsam omstörtning. Man ville lagstiftningsvägen möta vad som kunde anses som klara missbruk av yttrandefriheten.
Uppfattningarna om vad som kan sägas vara missbruk av yttrandefrihe- ten växlar med olika samhällssystem och från en tid till en annan. Utred— ningsmannen har funnit att vårt samhälle i dag med dess öppenhet och mångfald vad gäller debatt och information är väsentligt bättre rttstat än 30-talets samhälle för att möta och bemöta falska rykten och andra osanna påståenden. Mot denna bakgrund har utredningsmannen föreslagit att ifrå- gavarande straffbestämmelser mönstras ut ur lagstiftningen utom såvitt av— ser ryktesspridning till fara för rikets säkerhet under tid då riket äri krig el- ler då av krig föranledda utomordentliga förhållanden råder.
De sålunda föreslagna lagändringama har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Några instanser anser dock att utred- ningsmannen satt alltför stor lit till den fria debatten och massmedias vilja och förmåga att medverka till erforderliga tillrättalägganden samt till myn- digheternas möjligheter att med saklig upplysning och information möta skadeverkningar av falsk ryktesspridning.
Otvivelaktigt kan spridande av lögnaktiga påståenden bland allmänheten-- eller till främmande makt under vissa omständigheter. särskilt i orostider. utgöra en samhällsfara. I likhet med utredningsmannen anserjag emeller- tid inte enbart detta förhållande kunna motivera att man från samhällets si- da ingriper med straffsanktioner mot sådana företeelser och därmed in- skränker yttrandefriheten. Straffrättsliga åtgärder bör tillgripas först när andra medel saknas eller måste antas vara verkningslösa. Vidare måste en
Prop. 1975/76:174 28
inskränkning av yttrandefriheten vara så klart avgränsad i brottsbeskriv- ningen att kravet på rättssäkerhet är tillgodosett.
Jag delar utredningsmannens uppfattning att information och upplysning är de adekvata åtgärderna när det gäller att motverka eller undanröja de skadeverkningar eller risker för sådana verkningar som kan bli följden av att osanna uttalanden sprids bland allmänheten eller förs fram till främ- mande makt. Det råder ingen tvekan om att möjligheterna härvidlag vä- sentligt utökats och förbättrats under senare år. Massmedierna har i dag en långt större och bredare genomslagskraft än tidigare. Även de myndigheter och andra organ som straffbestämmelserna avser att skydda har numera i stor utsträckning resurser för information till sitt förfogande. Statistiken över meddelade domar visar att ifrågavarande straffbestämmelser tilläm- pats i mycket begränsad omfattning. Efter BrB:s tillkomst har bestämmel- sen i 19 kap. 8s' aldrig tillämpats. Under samma tid har bestämmelsen i 16 kap. (mä tillämpats i fem fall och 17 kap. 6? i ett fall. Behovet av straffbe- stämmelser mot falsk ryktesspridning framstår mot denna bakgrund som föga framträdande. i allt fall under tid då någon särskild omständighet inte föreligger som gör att ryktesspridningen framstår som särskilt farlig eller straffvärd med hänsyn till rikets säkerhet. I linje härmed ansluter jag mig till utredningsmannens förslag att upphäva straffbestämmelserna om sam- hällsfarlig ryktesspridning och om beljugande av myndighet samt. såvitt gäller fredstid. om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet.
Att falsk ryktesspridning kan få allvarliga konsekvenser för rikets säker— het under tid då landet är i krig eller då av krig utomordentliga förhållanden råder är uppenbart. De normala informationsvägama kan endast utnyttjas i begränsad omfattning och möjligheterna att med saklig upplysning möta de skadeverkningar förfarandet kan ha måste anses vara mycket små. Ryk- tesspn'dningen framstår i dessa lägen som särskilt farlig samtidigt som an- nars till buds stående remedier saknas eller kan förmodas vara mer eller mindre verkningslösa, I likhet med utredningsmannen finnerjag därför be— hov föreligga att i tider då sådana extraordinära förhållanden råder som ett komplement till bestämmelserna om spioneri och obehörig befattning med hemlig uppgift bibehålla ett straffrättsligt skydd mot ryktesspridning till fa- ra för rikets säkerhet. En sådan straffbestämmelse bör i enlighet med för- slaget tas in i 22 kap. som behandlar krigsartiklar.
4.6. Tagande av utländskt understöd
För tagande av utländskt understöd straffas enligt 19 kap. 13% BrB den som av främmande makt eller någon som handlar i dess intresse tar emot pengar eller annan egendom för att genom utgivande eller spridande av skrifter eller på annat sätt påverka den allmänna meningen om stats- skicket eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse. Straffet är fängel- se i högst två år.
Prop. 1975/76: 174 29
Gärningen anses fullbordad i och med mottagandet. Den som lämnar bi- draget behöver inte stå i något uppdragsförhållande till den främmande makten. Straff kan således drabba en person som mottar bidrag av en svensk. som av sympati för den främmande makten ger bidrag för att gag- na vad han anser vara den främmande maktens intresse. Förutom uppsåt som skall avse samtliga objektiva bestämningar. kräver bestämmelsen också att direkt uppsåt att driva viss propaganda skall föreligga hos motta- garen. Propagandan skall som nyss nämnts avse den allmänna meningen om statsskicket eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse.
Den propaganda som bestämmelsen syftar på är en för rikets säkerhet farlig agitation. Enligt utredningsmannen har bestämmelsen i 19 kap. 13 & emellertid getts en så allmän avfattning att den skulle kunna få en mycket vidsträckt tillämpning. Tillämpningsområdet inskränks i praktiken genom det ovannämnda kravet på direkt uppsåt hos mottagaren. Vidare föreligger stora svårigheter att styrka mottagande av bidrag. Enligt tillgänglig stati- stik över meddelade domar (bil. under 1.3) synes bestämmelsen inte hel— ler ha tillämpats efter BrB:s ikraftträdande. Nu anförda skäl har utrednings- mannen funnit tala för att bestämmelsen bör upphävas samt tillagt att en utifrån understödd och för landet farlig agitation bäst stävjas genom upp- lysning och offentlig diskussion. Enligt utredningsmannen utgör inte straff- hotet den avhållande faktorn för en presumtiv gärningsman utan risken för att det skall komma till allmänhetens kännedom att utländskt understöd fö- rekommer. Den som mottagit utländskt understöd är enligt utrednings- mannen utsatt för allmänhetens förkastelsedom långt innan han dömts av domstol. Utredningsmannen har därför föreslagit att bestämmelsen om ta- gande av utländskt understöd upphävs.
Förslaget till avkriminalisering har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Förslaget avstyrks dock av överbefälhavaren. Svea hovrätt och rikspolisstyrelsen medan Sveriges domareförbund ut- trycker viss tveksamhet. Enligt överbefälhavaren utgör det faktum att stadgandet veterligen inte tillämpats inte motiv för att utmönstra det. Den preventiva effekten får inte underskattas. Eftersom en gärning enligt nuva- rande 19 kap. 13 & även efter en avkriminalisering torde komma att ske för- dolt är det vidare osannolikt att allmänheten bliri stånd att uttala sin för— kastclsedom så som utredningsmannen förutsatt. Den som tttpekar någon för tagande av utländskt understöd kan riskera att bli stämd för förtal. Rikspolisstyrelsen anser att det måste vara ett starkt svenskt intresse att försöka förhindra förtäckt utländsk propaganda mot vårt samhällssystem. Sveriges domareförbund anser att paragrafen f. n. har en alltför generell ut- formning och att man därför bör söka finna en mer rationell avgränsning av straffbudets räckvidd. Att helt avstå från straffbudet som ett medel mot propaganda som bedöms som samhällsskadlig framstår enligt förbundet som olyckligt särskilt med kännedom om hur hänsynslöst utländsk propa- gandaverksamhet på senare tid har bedrivits för att påverka förhållanden i främmande stater.
Prop. 1975/76: 174 30
För egen del menar jag att det är uppenbart att bestämmelsen i 9 kap. 13 & BrB inte kan stå kvar i sin nuvarande utformning. Som utredningsman- nen påpekar har paragrafen en så vidsträckt avfattning att om exempelvis någon här i Sverige propagerar för att den svenska utrikespolitiken skall ändras till förmån för en viss motståndsrörelse och propagandan ekono- miskt understöds av svensk person som sympatiserar med motståndsrörel- sen. så kan den som driver propagandan straffas för tagande av utländskt understöd. Frågan är emellertid om man bör nöja sig medjämkningar i den nuvarande lydelsen eller om man som utredningsmannen föreslår skall ta steget fullt ut och avskaffa bestämmelsen helt.
Till förmån för sistnämnda lösning talar det förhållandet att bestämmel— sen såvitt känt aldrig har lett till fällande dom. Det kan visserligen invän- das att bestämmelsen ändå kan ha en preventiv funktion. Som utrednings— mannen framhåller utgör emellertid risken för att det utländska understö- det kommer till allmän kännedom otvivelaktigt det kraftigast avhållande momentet. Blir det bekant att en politisk rörelse här i landet från utlandet mottar ekonomiskt stöd för sin verksamhet diskrediteras med all sannolik- het rörelsen i allmänhetens ögon. Det står samtidigt klart att en fortsatt kri- minalisering i varje fall inte underlättar möjligheterna att klarlägga sådana transaktioner som det här är fråga om utan snarast leder till än större för- siktighet och att ytterligare sofistikerade metoder för understöd kommer till användning.
Om bestämmelsen avskaffas innebär det inte att alla bidrag från utlandet till propaganda här i landet blir tillåtna. Ett sådant bidrag kan utgöra ett led i en straffbar förberedelse eller stämpling till högförräderi eller annat brott mot rikets säkerhet som anges i 19 kap. 14 & BrB. Vidare kan exempelvis en journalist. som tar ersättning från främmande makt för att i sina artiklar smyga in statsfientlig propaganda. ådra sig ansvar för mutbrott enligt det förslag till ändring i 20 kap. 2 äBrB som upptagits i prop. 1975/76: 176. Det viktigaste remediet mot propagandaverksamhet — oavsett om den finan— sieras från utlandet eller ej — är emellertid upplysning och offentlig diskus— sion. De skäl som sålunda talar för att de tidigare behandlade ryktessprid— ningsbrotten kan upphävas i fredstid gäller också tagande av utländskt un- derstöd. Jag biträder därför utredningsmannens förslag att upphäva 19 kap. 13 så BrB.
4.7. Gemensam straffskärpningsregel
Utredningsmannen har också övervägt frågan om det i samband med vissa brott i 19 kap. BrB särskilt omnämnda fallet att riket är i krig bör be- handlas i en gemensam straffskärpningsregel.
Straffskärpningsgrunden "om riket är i krig" förekommer f. n. i fem fall i kapitlet. nämligen i 19 kap. 4 5 första och andra stycket (egenmäktighet vid förhandling med främmande makt). i 7 & första och andra stycken (obe-
Prop. 1975/76: 174 31
hörig befattning med hemlig uppgift resp. vårdslöshet med hemlig uppgift) samt i 12 & (olovlig värvning). Tre olika latitttdvarianter förekommer. Utanför 19 kap. återfinns samma grund i 18 kap. 6 5 om svikande av för- svarsplikt. som innehåller en fjärde strafflatitud. samt på flera ställen i 21 kap. om brott av krigsmän.
Enligt utredningsmannen skulle en gemensam straffskärpningsregel en- dast kunna motiveras som en förenkling av ett annars mindre överskådligt angivande av påföljderna. Med hänsyn till att flera latitudvarianter före— kommeri de få bestämmelser där straffskärpning kommer i fråga om riket är i krig har utredningsmannen funnit att en särskild gemensam straff- skärpningsregel i 19 kap.. utan att medföra påtagliga fördelar. sannolikt skulle medverka till att kapitlet lagtekniskt i stället blev mera svåröver- skådligt. Han har därför avstått från att föreslå en sådan straffskärpnings- regel.
Utredningsmannens ståndpunkt har inte mött några erinringar under re— missbehandligen. Jag ansluter mig till den allmänna meningen.
4.8. Övriga frågor
Utredningsförslaget föranleder vissa följdändringar. 1 19 kap. 14 och 15 5.5 upptas bestämmelser om försök. förberedelse och stämpling samt viss form av medverkan. Utredningsmannen har funnit att den före- slagna ändringen i fråga om spioneribrottet bör föranleda att bestämmel- serna i 14 och 15 åå skall gälla även för grov obehörig befattning med hem- lig uppgift i samma mån som de f.n. är tillämpliga på spioneri. Med anled- ning av uppdelningen av den nuvarande bestämmelsen om olovlig under- rättelseverksamhet på två särskilda brott har utredningsmannen vidare fö- reslagit att 14 & jämte olovlig underrättelseverksamhet skall avse även olovlig personspaning.
Enligt 19 kap. 16 & får åklagare inte åtala för bl. a. olovlig underrättelse- verksamhet tttan regeringens medgivande. Denna regel har sin grund i öns- kemålet att frågan om åtal bör prövas även från utrikespolitiska och andra liknande synpunkter. Behovet av en sådan prövning knyter enligt utred- ningsmannen främst an till den form av olovlig underrättelseverksamhet som avses i nuvarande 19 kap. 9s' första stycket. Vad gäller brott enligt andra stycket föreligger främst ett till sin typ annorlunda skyddsintresse. nämligen enskilda människors integritet. Utredningsmannen har inte an- sett skäl föreligga att beträffande det senare brottet. olovlig personspa- ning. bibehålla den nuvarande åtalsbegränsningen.
Jag ansluter mig till förslaget vad avser 19 kap. 14— 16 åå. Vissa gärningar som beskrivs i 16. 17 och 19 kap. BrB kan enligt 7 kap. 4 och 5 ss tryckfrihetsförordningen (TF) utgöra tryckfrihetsbrott. Vidare gäller enligt 7 kap. 3 & andra stycket TF att vissa brott i 19 kap. BrB. däri-
Prop. 1975/76: 174 32
bland spioneri och grth spioneri. bryter igenom det s.k. meddelarskyd- det. Eftersom ändringar föreslås i nämnda kapitel i BrB måste sambandet mellan ändringarna och TF beaktas. Utredningsmannen har i dessa frågor hållit kontakt med massmedieutredningen (MMU). Något förslag till änd- ringar i TF med anledning av det nu framlagda betänkandet har utrednings— mannen inte funnit påkallat med hänsyn till MMU:s då pågående arbete med en översyn av TF.
MMU har numera överlämnat sitt betänkande (SOU 1975: 49) Massme- diegrundlag. Enligt förslaget skall en enhetlig reglering av yttrandefriheten i massmedier m.m. ske i en massmediegrundlag. som skall ersätta bl. a. TF. Vid utformningen av förslaget till massmediegrundlag har MMU beak— tat föreliggande förslag till ändringar i BrB.
Under remissbehandlingen av förslaget har MM Uzs arbete berörts i någ- ra yttranden. Bl.a. har påpekats att ikraftträdandet av en ny massmedie- grundlag bör avvaktas innan ändringarna beträffande 19 kap. 5 och 8 ås BrB genomförs eftersom annars en inte godtagbar lucka i lagen skulle uppstå under en övergångstid. .
Som anmärkts i annat sammanhang har regeringen beslutat att inte f. n. lägga fram något förslag till en helt ny massmediegrundlag. Däremot skall en partiell reform av tryckfrihetslagstiftningen göras. De av mig nu föror— dade ändringarna i BrB kommer därvid att beaktas.
Med hänsyn till det samband som föreligger mellan tryckfrihetslagstift- ningen och brotten mot rikets säkerhet bör de aktuella lagstiftningsåtgär- dema samordnas. För ändring av grundlag fordras två riksdagsbeslut med nyval till riksdagen däremellan. Den nu aktuella grundlagsändringen be- räknas kunna träda i kraft den 1 januari 1978. Jag förordar därför att de fö- reslagna ändringarna i fråga om brotten mot rikets säkerhet träder i kraft samtidigt eller den 1 januari 1978.
Utredningsmannen har slutligen föreslagit vissa följdändringar i lagen (1952: 98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. Denna lag är tidsbegränsad att gälla till utgången av juni 1976. Regeringen har denna dag beslutat proposition med förslag till nya regler om telefon— avlyssning vid förundersökning m.m. 1 det sammanhanget har sambandet med den lagstiftningjag ntl föreslår beaktats.
5 Upprättat lagförslag [ enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upp- rättats förslag till lag om ändring i brottsbalken .
Prop. 1975/76:174 33 6 Specialmotivering till lagförslaget
19 kap. 5 &? Kravet på direkt uppsåt anges i paragrafen med uttrycket "för att" vil- ket uttryck i motsvarande situation används på andra ställen i brottsbal- ken.
Uttrycket "obehön'gen anskatfar. befordrar. lämnar eller eljest röjer” skall. som utredningsmannen påpekar. förstås så att var och en av dessa handlingar är tillräcklig för att ett fullbordat brott skall föreligga. Lämnar således någon obehörigen uppgift vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets säkerhet. inträder straffansvar trots att uppgif- ten kanske redan är känd för den främmande makten och gärningen därför inte kan sägas innebära att uppgiften röjs. Att paragrafen har denna inne- börd framgår enligt min mening tillräckligt tydligt av lagtexten. Utred- ningsmannens förslag till redaktionell jämkning av lagtexten har därför inte upptagits i departementsförslaget.
7 5
Paragrafen motsvarar nuvarande 7 & första stycket. Som en följdändring till det ändrade uppsåtsrekvisitet i 5 5 har uttrycket "utan uppsåt" ersatts med ”utan syfte". Med hänsyn till att grova fall av brottet föreslås krimi- naliserade i en särskild paragraf (8 &) har Straffskärpningsgrunden för det fall riket vari krig utmönstrats ur 7 &.
85
Till lagrummet hänförs grova fall av obehörig befattning med hemlig uppgift. Som exempel på kvalificerande moment anges bl.a. att gärningen innefattade tillhandagående av främmande makt. varigenom de fall som f. n. bedöms som spionen" men som förövas med indirekt eller eventuellt uppsåt att gå främmande makt tillhanda kan bestraffas med fängelse i upp till fyra år. Kvalifikationsgrunderna i övrigt är utformade efter direkt mönster från bestämmelsen om grovt spioneri.
95
Paragrafen motsvarar oaktsamhetsbestämmclsen i nuvarande 75 andra stycket.
105
Paragrafen motsvarar nuvarande 9 5 första stycket med den skillnaden att. i överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande 5 5. krav på direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda skrivits in i gärningsbeskriv- ningen.
Prop. 1975/76: 174 34
115
Paragrafen motsvarari sak nuvarande 9 5 andra stycket men har erhållit en ny brottsbenämning. olovligt anskaffande av personuppgifter.
12 och 13 55
Till dessa lagrum har nuvarande 11 och 12 5.5 förts över oförändrade.
14 och 15 5.5
Med hänsyn till att vissa brott förs över från spioneribestämmelsens till- lämpningsområde till bestämmelsen om grov obehörig befattning med hemlig uppgift har 14 och 15 5.5 ändrats för att i motsvarande mån gälla grov obehörig befattning med hemlig uppgift.
Som en följd av att den nuvarande bestämmelsen om olovlig underrättel- severksamhet delas upp på två brott. olovlig underrättelseverksamhet och olovligt anskaffande av personuppgifter. har 14 äjusterats i enlighet här- med.
165
Anledning att bibehålla den nuvarande åtalsbegränsningen för olovlig underrättelseverksamhet till den del som enligt förslaget motsvaras av brottet olovligt anskaffande av personuppgifter har inte ansetts föreligga. Första stycket har därför lämnats oförändrat.
Ändringen i andra stycket är enbart av redaktionell art.
22 kap. 2 a &
Paragrafen motsvarar nuvarande 19 kap. 8 15 för det fall gärningen be- gåtts under beredskapstillstånd eller då riket äri krig. Av 22 kap. 16 & föl- jer att bestämmelsen under vissa förutsättningar kan vidgas att avse även annan-tid.
7. Hemställan
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att antaga förslaget till lag om ändring i brottsbalken. '
8. Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som föredra— ganden har lagt fram.
Prop. 1975/76: 174 35
Q Bilaga
tv?
ww JUSTITIE- & DEPARTEMENTET
SPIONERIBROTTET M. M.
Betänkande avgivet av utredningen för översyn av brottsbalkens bestämmelser om brott mot rikets säkerhet
Maj 1975
Ds Ju 1975:16
Prop. 1975/76: 174
lnnehäll
Skrivelse till Statsrådet och chefen förjustitiedepartementet Förslag till lag om ändring i brottsbalken Förslag till lag om ändring i lagen (1952: 98) med särskilda bestäm- melser om tvångsmedel i vissa brottmål
I Utredningsuppdraget m.m. l.| Direktiven 1.2 Kort allmän historisk översikt över spioneribrottet och vissa andra stadganden om brott mot rikets säkerhet 1.3 Vissa statistiska uppgifter
2 Spioneribrottet 2.1 Gällande bestämmelser och närmare om vissa förarbeten till dessa 2.2 Särskilt om de subjektiva rekvisiten 2.3 Överväganden och förslag 3 Obehörig befattning med hemlig uppgift 3.1 Gällande bestämmelser och närmare om vissa förarbeten till dessa 3.2 Överväganden och förslag
4 Olovlig underrättelseverksamhet 4.1 Översikt över bestämmelsens tillkomst och utformning i se- nare lagstiftning 4.2 Överväganden och förslag
'.Il
Ryktesspridning 5.1 Översikt över framväxten och utvecklingen av stadganden om brott angaende ryktesspridning 5.2 Vissa förarbeten till nuvarande bestämmelser 5.3 Överväganden och förslag 5.3.1 Allmänna överväganden 5.3.2 Ryktesspridning till fara för rikets säkerhet 5.3.3 Samhällsfarlig ryktesspridning 5.3.4 Beljugande av myndighet
(» 'l'agande av utländskt understöd 6.1 Översikt över stadgandcts framväxt och redogörelse för för- arbetena till nu gällande bestämmelse 6.2 Överväganden och förslag
Prop. 1975/76:174 7 Gemensam straffskärpningsregel
8 Specialmotivering 8.1 Brottsbalken 8.2 Lagen (1952: 98) med särskilda bestämmelser om tvångsme— del i vissa brottmål
37
Prop. 1975/76: 174 38
Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet
Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4januari 1974 tillkallade chefen för justitiedepartcmentet samma dag regeringsrådet Magnus Sjöberg att som sakkunnig företa en översyn av brottsbalkens bestämmelser om brott mot rikets säkerhet (Ju 1974: 02).
Till sekreterare åt den sakkunnige förordnades den 14 januari 1974 revi- sionssekreteraren Gillis Erenius.
Samråd har ägt rtrrn med massmedieutredningen och företrädare för 1973 års fri- och rättighetsutredning. Vidare har företrädare för Svenska journalistförbundet vid sammanträffande med trtredningsmannen överläm- nat skrivelse med synpunkter att tas under beaktande vid utredningsupp- dragcts fullgörande.
Utredningen får härmed avlämna betänkande med förslag till ändringari brottsbalken och vissa följdändringar i annan lagstiftning.
Utredningsuppdraget är härmed slutfört. Stockholm i maj 1975.
MAGNUS SJÖBERG GlLLlS ERENIUS
Prop. 1975/76: 174
Förslag till Lag om ändring i brottsbalken
39
Härigenom förordnas beträffande brottsbalken dels att 16 kap. 6 ä. 17 kap. 6 & samt 19 kap. 8 och 13 ss skall upphöra att
gälla.
dels att nuvarande 19 kap. 11 och 12 ss skall betecknas 19 kap. 12 respek-
tive 13 s.
. dels att 19 kap. 5. 7. 9 och 14— 16 ss skall ha nedan angivna lydelse. dels att i balken skall införas fem nya paragrafer. 19 kap. 8. 10. 11 och 13 st samt 22 kap. 2 a s* av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
19 kap.
5
Den som. med uppsåt att gå främmande makt tillhanda. obehö- rigen anskaffat. befordrar. lämnar eller eljest röjer uppgift rörande försvarsverk. vapen. förråd. im- port. export eller förhållande i öv- rigt. vars uppenbarande för främ- mande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkförsörj- ningen vid krig eller av krig föran- ledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet. dö- mes. vare sig uppgiften är riktig el- ler ej. för spioneri till fängelse i högst sex år. Detsamma skall gälla. om någon med uppsåt som nu sagts obehörigen framställer eller tager befattning med skrift. teckning eller annat föremål som innefattar sådan uppgift.
Förövas. beträffande uppgift som rör förhållande av hemlig na- tur. gärning sorn i 5.3 sägs utan uppsåt att gå främmande makt till- handa. dömes för obehörig befattning med hemlig uppgift till böter eller fängelse i högst två år eller. om riket var i
'fi- &
Den som. för att gå främmande makt tillhanda. obehörigen anskaf- far eller befordrar eller obehörigen lämnar eller eljest röjer uppgift rö- rande försvarsverk. vapen. förråd. import. export eller förhållande i övrigt. vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkför- sörjningen vid krig eller av krig för- anledda utomordentliga förhållan- den eller eljest för rikets säkerhet. dömes. vare sig uppgiften är riktig eller ej. för s p 1 o n e ri till fängelse i högst sex år. Detsamma skall gälla. om någon i syfte som nu sagts obe- hörigen framställer eller tager be- fattning med skrift. teckning eller annat förnål som innefattar sådan uppgift.
Förövas. beträffande uppgift som rör förhållande av hemlig na— tur. gärning som i 5 s sägs utan s_tf- te att gå främmande makt tillhanda. dömes for obehörig befattning med hemlig uppgift till böter eller fängelse i högst två är.
Prop. 1975/76: 174
Nuvarande lydelse
krig. till böter ellerfz'ingelse i högst fvra är.
Den som av grov oaktsamhet be- fordrar. lämnar eller eljest röjer uppgift som avses i 5 $$ och som rör förhållande av hemlig natur. dö- mes för v ti " d slö s h et med hemlig uppgift till böter eller fängelse i högst sex månader eller. om riket var i krig. till böter eller fängelse i högst två år.
9
Den som. med uppsåt att gå främ— mande makt tillhanda. här i riket bedriver verksam/retför anskaffan- de av uppgifter rörande militära el- ler andra _f'r'irhrillanden, vilkas up- penbarande för den främmande nrakten kan tired/öra men för an- nanfrämmande makts säker/ret. el- ler här i riket till d_vlik verksamhet lämnar medverkan som ej är ulle- nast tillfällig. dömes för olovlig underättelseverksamhet till böter eller fängelse i högst två rit”.
För olovlig underrättelseverk- samhet skall ock dömas, om någon, nred uppsåt att gå främmande makt till/rumla. här i riket Item/igen eller med användande av svikliga medel antingen bedriver verksam-
40
l"t'ireslagen lydelse
85
Är brott som i 7 s sägs att anse som grovt. skall för g ro v obehörig befattning med h e m 1 i g u p p gift dömas tillfäng- else i högst fvra år.
Vid bedihnande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas. om gärningen var av synnerligen farlig beskaffenhet med hänsyn till pågå- ende krig eller rördefifi/"hållande av stor betydelse eller om den brottsli- ge röjde vad som på grund av all- män eller enskild tjänst betrotts ho- ”()/U.
5
Den som av grov oaktsamhet be- fordrar eller lämnar eller eljest rö— jer uppgift som avses i5 # och som rör förhållande av hemlig natur. dömes för vårdslöshet med he mlig u ppgift till böter eller fängelse i högst sex månader eller. om riket var i krig. till böter eller fängelse i högst två är.
Prop. 1975/76: 174 Nuvarande lydelse
het för anskaffande av uppgifter Om annans personliga förhållande eller till d_vlik verksatnltet lätnnar medverkan som ej är allenast till— föllig.
4l
Föreslagen lydelse
IOÖ
Den som, för att gå främmande makt tillhanda. här i riket bedriver verksamhet för tttts'kttlfatttle av uppgifter rörande militära eller andra förhällatulen. vilkas uppen- barande för den främmande mak- ten kan tried/öra men för annan främmande makts säker/tet. eller
här i riket till d_vlik verksamhet läm- nar medverkan sotn ej är allenast tillfällig. döntes för olo v I i g underrättelseverksamhet till böter eller fängelse i högst två ar.
llå
Den som. med uppsåt att gå främmande makt tillhatn'la. häri ri- ket hemligen eller med användande av svikliga medel antingen bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter om annatts personliga förhållande eller till d_vlik verksam- het läntnar medverkan som ej är al- lenast tillfällig döntes för olovlig p e r s 0 n s p a nin g till böter eller fängelse i högst två är.
[4.5
För försök. förberedelse eller stämpling till högförräderi. trolös- het vid förhandling med främmande makt. spioneri. grovt spioneri eller Olovlig underrättelseverksamhet. så ock för försök eller förberedelse till obehörig befattning med hemlig uppgift dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. Såsom stämpling till högförräderi skall även anses att träda i förbindelse med främmande
För försök. förberedelse eller stämpling till högförräderi. trolös- het vid förhandling med främmande makt. spioneri. grovt spionen". grov obehörig befattning med Item/ig uppgift. olovlig underrättelseverk- samhet eller olovlig personspaning. så ock för försök eller förberedelse till obehörig befattning med hemlig uppgift dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. Såsom stämpling
Prop. 1975/76: 174 Nuvarande lydelse
makt för att förbereda. möjliggöra eller underlätta att sådant brott må förövas.
Den som underlåter att avslöja högförräderi. trolöshet vid förhand- ling med främmande makt. spioneri eller grovt spioneri. dömes ock till ansvar enligt vad i 23 kap. sägs: och skall till sadant ansvar dömas jäm- väl om han icke insett men bort in- se att brottet var å lärde.
Föreslagen lydelse
till högförräderi skall även anses att träda i förbindelse med främmande makt för att förbereda. möjliggöra eller underlätta att sådant brott må förövas.
Den som underlåter att avslöja högförräderi. trolöshet vid förhand- ling med främmande makt. spione- ri. grovt spioneri eller grov obehö- rig befattning med hetnlig uppgift. dömes ock till ansvar enligt vad i 23 kap. sägs: ock skall till sådant an- svar dömas jämväl om han icke in- sett men bort inse att brottet var & färde.
lis'
Om någon. som med hänsyn till vad honom är veterligt. på grund av meddelad varning eller eljest bort inse att högförräderi. trolöshet vid förhandling med främmande makt. spioneri eller grovt spioneri är a tärde. medverkar till gärningen. dö- mes till ansvar såsom för medhjälp därtill: dock må ej dömas till svåra- re straff än fängelse i två år.
Om någon. som med hänsyn till vad honom är veterligt. på grund av meddelad varning eller eljest bort inse att högförräderi. trolöshet vid förhandling med främmande makt. spioneri. grovt spioneri eller grov obehörig befattning med hentlig uppgift är å färde. medverkar till gärningen. dömes till ansvar såsom för medhjälp därtill: dock mä ej dö- mas till svårare straff än fängelse i två år.
lö & Olovlig undcrrättelscverksamhet eller olovlig värvning eller försök. för- beredelse eller stämpling till olovlig underrättelsevcrksamhet må ej utan regeringens förordnande åtalas av åklagare.
Gärning som avses i 3 eller4 kap. och innebär sadan kränkning av främmande makt som i ll s*" sägs. sä ock försök. förberedelse eller stämpling till gärning som nu sagts eller underlåtenhet att avslöja så— dan gärning må ej heller åtalas av åklagare utan förordnande av rege- ringen eller den regeringen bemyn- digat därtill.
Gäming som avses i 3 eller4 kap. och innebär sådan kränkning av främmande makt som i 12 s* sägs. så ock försök. förberedelse eller stämpling till gärning som nu sagts eller underlåtenhet att avslöja sä- dan gärning må ej heller åtalas av åklagare utan förordnande av rege- ringen eller den regeringen bemyn- digat därtill.
Prop. 1975/762174 43 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
22 kap. 2 a #
(')nt någon under beredskttpstill- stånd eller då riket lir i krig bland allmänheten sprider eller till frit/n- mande ntakt _fi'a/tt/ifir eller låter _l'ramkmntna falskt rykte eller annat osunt påstående som är lig/tat att framkalla fara för rikets säkerhet. dömes för r y k t e s 5 p ri d nin g till fara för rikets säkerhet till böter eller _lk'ittgelse i högst två ar.
Förslag till Lag om ändring i lagen (1952: 98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål
Härigenom förordnas. att I * lagen (1952198) med särskilda bestämmel- ser om tvångsmedel i vissa brottmal skall ha nedan angivna lydelse.
1 s
Vad i denna lag stadgas skall äga tillämpning vid förundersökning angä- ende
bron som avses i |?» kap. l. 2. 3 eller 5 a & brottsbalken. om brottet inne- fattar gärning varom i 4 & nämnda kap. sägs.
brott som avses i I?» kap. 4 eller brott som avses i l3 kap. 4 eller 5 s 18 kap. I. 3 eller 4 & eller 19 55.118 kap, 1. 3 eller stå eller l9 kap. 1.2.5 ellerö 5.7 s*ji'irstastye- kap. l. 2. 5. 6. 7. 8. 10 eller I] .*5 ket. 9 s* eller [3 s* brottsbalken. brottsbalken. '
brott som avses i 3 kap. I. 2. 5 eller6 & eller4 kap. l. 2. 3 eller4 s'brotts- balken. om gärningen innebär förgripelse mot Konungen eller annan sotn är nämnd i 18 kap. 2 ä' samma balk. eller
försök. förberedelse eller stämpling till brott som ovan nämnts. om så- dan gärning är belagd med straff.
Prop. 1975/76: 174 44
] Utredningsuppdraget m. m.
1 .] Direktiven
Utredningsuppdraget anges i yttrande till statsrådsprotokollet den 4ja- nuari 1974 av chefen förjustitiedepartementet. Efter en översikt över brot- ten mot rikets säkerhet. varvid bl. a. l948 års revision av brott mot staten och allmänheten berörs. anför departementschefen bl.a. följande.
Bland de ändringari materiellt hänseende som företogs i bestämmelserna om spioneribrotten vid |948 ärs reform märks bl.a. att kravet på uppsåt med avseende på rekvisitet "att gå främmande makt till handa" fick en vidare innebörd än det tidigare haft.
1 rättspraxis och doktrin skiljer man sedan länge mellan tre former av uppsåt. nämligen direkt. indirekt och eventuellt uppsåt. Direkt uppsåt till viss effekt föreligger. om effekten ärjust det som gärningsmannen vill Upp- nä genom sin handling. lndirekt uppsåt till viss effekt föreligger. om gär- ningsmannen inser att effekten är nödvändigt förbunden med hans hand- ling utan att den därför är vad han vill uppnå genom denna eller ett genom— gängsled därtill. Eventuellt uppsåt slutligen föreligger om gärningsmannen inser att effekten är en möjlig — om än inte nödvändig — följd av handling- en och det dessutom kan hållas för visst att han skulle ha handlat som han gjort även om han insett att effekten skulle inträda.
Enligt de bestämmelser angående spioneri som gällde före I948 års re- form krävdes för straffbarhet syfte (dvs. direkt uppsat från gärningsman- ens sida) att gå främmande makt till handa. Straffrättskommitten. vars förslag låg till grund för refortnen. uttalade i denna del att den här liksom i andra sammanhang funnit. att indirekt eller eventuellt uppsåt bör likställas med syfte. Denna uppfattning godtogs tttan närmare kommentarer av före— dragande departcmentschefcn och föranledde inte några vidare uttalanden vare sig från lagrådets sida eller ttnder riksdagsbehandlingcn. l-lithörande fråga togs inte heller upp till behandling i samband med att förevarande be- stämmelser tned endast smärre jämkningar fördes över till BrB.
Av vad sålunda anförts framgår att ansvar för spioneri enligt gällande rätt kan ifrågakomma bl. a.'i fall då en gärningsman i första hand ingalunda haft för avsikt att gå en främmande makt till handa men där han likväl in- sett att hans handling får denna effekt. Vissa gärningar av denna typ kan otvivelaktigt vara av så allvarlig beskaffenhet att det ter sig rimligt att be- straffa dem enligt de stränga regler som gäller för spioneri. Däremot torde det enligt allmän uppfattning te sig främmande att en sådan handling skall ges samma rubricering som en mot rikets säkerhet direkt riktad spioneri- verksamhet. Denna inställning bör bl.a. ses mot bakgrund av det förhål- landet att beteckningen spioneri för allmänheten kommit att framstå som särskilt värdeladdad. Sett från denna utgångspunkt torde det te sig mera_ naturligt att handlingar som objektivt sett utgör spioneri men där ett direkt uppsåt att gå främmande makt till handa saknas merajämställs med deti I9 kap. 7 & första stycket upptagna brottet. obehörig befattning med hemlig uppgift. än med de typiska spioneribrotten i 5 och 6 M” i samma kapitel. Obehörig befattning med hemlig uppgift skiljer sig från spioneri främst ge- nom fränvaron av kravet på uppsåt att gå frätnmande makt till handa.
Prop. 1975/76: 174 45
Dessutom gäller den begränsningen i förhållande till spioneribrotten att l9 kap. 7 & avser endast uppgifter av hemlig natur.
Enligt min mening finns det mot bakgrund av vadjag nu anfört anledning att göra en översyn av BrB:s bestämmelser om spioneri i avsikt att undan- röja de mindre tillfredsställande konsekvenserna av den på detta område är l948 genomförda reformen. Därvid bör också övervägas i vad mån en ändring med avseende på bestämmelserna om spioneribrotten bör föranle- da ändringar i fråga om det i 7 s" första stycket upptagna brottet. obehörig befattning med hemlig uppgift. Det kan därvid bl. a. te sig naturligt att för allvarligare fall införa en särskild straffskala för grovt brott. Med utgångs- punkt från nuvarande förhållanden och det vitala intresset av en fri sam- hällsdebatt kan det vidare vara motiverat att ägna särskild uppmärksamhet åt frågan huruvida de i 8 och l3 ss angivna brotten. ryktesspridning till fa- ra för rikets säkerhet och tagande av utländskt understöd. är ändamålsen- ligt utformade. När det gäller straffskalorna i kapitlet kan det förtjäna övervägas om inte det i samband med vissa brott särskilt omnämnda fallet att riket är i krig bör behandlas i en för dessa brott gemensam straffskärp- ningsregel och de nu gällande straffskalorna för samma brott justeras med hänsyn därtill. Jag förordar därför att en särskild sakkunnig tillkallas för att närmare utreda frågan om ändringari BrB:s bestämmelser om brott mot ri- kets säkerhet.
De här angivna synpunkterna på frågor som den sakkunnige bör ägna uppmärksamhet ät får inte betraktas som en uttömmande redovisning av uppdragets omfång. Den sakkunniges arbete bör sålunda enligt min me- _ ning inte bindas av några detaljerade direktiv. Det böri stället förutsättas 'att han med ledning av bl.a. rättspraxis på detta område samt en noggrann avvägning mellan hänsynen till rikets säkerhet å ena sidan och andra beak- tansvärda intressen å andra sidan. särskilt värdet av en fri samhällsdebatt. gör en egen kartläggning och bedömning av behovet av ändringari gällan- de lagstiftning. Vid sin utredning bör den sakkunnige också beakta vilken inverkan ändringar i BrB:s regler bör få på tryckfrihetsförordningens be- stämmelser om otillåtet yttrande och otillåtet offentliggörande. Härvid bör den sakkunnige samråda med massmedieutredningen. som genom tilläggs- direktiv denna dag fått i uppdrag att ägna särskild uppmärksamhet åt frå- gan om gränsdragningen mellan tryckfrihetsprocess och vanlig brottsmåls- process.
Med utgångspunkt i direktiven kan utredningsuppdraget delas upp på två huvuduppgifter. Den första berör i främsta rummet bestämmelserna om spioneri H*): 5) och avser huvudsakligen en teknisk översyn av spioneri- stadgandet och — som en konsekvens härav — en översyn av vissa andra straffstadganden i kapitlet som nära ansluter till bestämmelserna om spio- neri. Den andra huvuduppgiften avser frågan om ändringar i 19 kapitlet bör göras — utan att väsentliga skyddsintressen åsidosätts — i syfte att ska- pa bättre förutsättningar för en fri samhällsdebatt och ett obundet me- ningsutbyte. Härvidlag tilldrar sig bestämmelserna om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet H*): 8) och tagande av utländskt understöd (l9: l3) det främsta intresset. Som framgår av vad som redovisas i det följande (s. 50 ff) har emellertid stadgandet om samhällsfarlig ryktesspridning till fara för rikets säkerhet mycket nära samband med bestämmelserna i 16 kap.
Prop. 1975/76: 174 46
om samhällsfarlig ryktesspridning (16: 6) och i 17 kap. om beljugande av myndighet (17: (3) såväl innehållsmässigt som systematiskt och lagtekniskt (prop. 1948: 80 s. 193). Dessa senare stadganden kan därför knappast förbi- gås. om parallellstadgandet i 1928 görs till föremål för en översyn. På grund härav har jag ansett mig böra i förevarande sammanhang ta upp till övervägande även de två nämnda straffstadgandena om samhällsfarlig ryk- tesspridning och beljugande av myndighet.
Vad angår dispositionen av utredningen har det synts lämpligt att först behandla spioneribrottets utformning och därtill direkt anknytande. likar- tade spörsmål och därefter den andra huvudfrågan. ehuru denna fråga får anses vara av mera övergripande och principiell natur än den förra. Sist öven/ägs i enlighet med direktiven frågan om införande av gemensamma straffbestämmelscr i 19 kap. för det fall att riket är i krig.
Vissa gärningar som beskrivs i BrB 16. 17 och 19 kap. kan enligt 7 kap. 4 och 5 ss tryckfrihetsförordningen utgöra tryckfrihetsbrott. Vidare gäller enligt 7 kap. 3 & andra stycket nämnda förordning att vissa brott i 19 kap. BrB. däribland spioneri och grovt spioneri. bryter igenom det s.k. medde- larskyddet. Om ändringar skeri nyssnämnda kapitel i BrB. mäste således sambandet mellan dessa kapitel och tryekfrihetsförordningen beaktas. Massmedieutredningen har hållits underrättad om de förslag som läggs fram i detta betänkande och kommer att beakta dem vid fullgörande av sitt utredningsuppdrag. Särskilt förslag till ändringar i tryckfrihetsförordning- en läggs därför inte fram i detta sammanhang.
1.2 Kort allmän historisk översikt över spioneribrottet och vissa andra stad- ganden om brott mot rikets säkerhet
1864 års strafflag (SL,). i dess ursprungliga lydelse. saknade bestämmel- ser orn spioneri i modern mening. SL (8 kap. 9— 12 så) upptog nämligen i huvudsak endast stadganden om s. k. krigsspioneri. lhuvudbestämmelsen härvidlag. 9 s. kriminaliserades bl.a. att svensk eller norsk titan i krig för fienden uppenbarade vissa hemligheter som kunde vara av betydelse för fi- endens krigföring oavsett om Uppenbarandet skedde i förrädiskt syfte eller ej. Beträffande motsvarande verksamhet under fredstid saknades dock inte helt bestämmelseri SL. Sålunda upptog 8 kap. 18 och 19 ss" stadganden av ålderdomlig karaktär. vari kriminaliserades Uppenbarandet av statshemlig- heter antingen från sådan persons sida. som fått sig dem anförtrodda. eller av annan. som ägt vetskap därom att de borde hållas hemliga.
Först genom lagstiftning av är 1913 blev spioneri i modern mening krimi- naliserat. Nämnda år företogs dels vissa ändringar i 8 kap. SL. dels stifta- des en särskild lag ( 1913: 48) innefattande vissa bestämmelser till skydd för hemligheter av betydelse för rikets försvar. Förutom för krigsspioneri stadgades nu i 8 kap. (20 5) straff för uppenbarande och utforskande av ”sådana handlingar. avbildningar eller andra föremål eller sådana sakför-
Prop. 1975/76: 174 47
hållanden. vilkas uppenbarande för främmande makt kan skada rikets för- svar och som han vet böra hemliga hållas”. Uppenbarandet skulle vara obehörigt. Subjektivt fordrades vetskap hos gärningsmannen om att det han uppenbarade eller utforskade borde hållas hemligt. Begicks brott enligt 8 kap. 20 & med direkt uppsåt att uppenbara hemligheter för främmande makt tillämpades en strängare straffskala. Genom lagstiftning 1936 och 1939 kompletterades bestämmelserna i 8 kap. med stadganden varigenom bl. a. ytterligare förfarandetyper straffbelades. Sålunda infördes 1936 ett stadgande. 21 a s. vari. efter ändring 1939. föreskrevs straff för den som i syfte att gå främmande makt tillhanda anskaffar eller låter anskaffa uppgif- ter angående förhållanden rörande riket eller annan makt. vilkas medde- lande till främmande makt kan skada rikets försvar eller folkförsörjning el- ler dess vänskapliga förbindelser med främmande makt. elleri detta syfte tar befattning med sådana uppgifter. År 1939 tillkom även en bestämmelse. 8 kap. 21 b %. i vilken föreskrevs strt'tffför den som åtar sig att gå främman- de makt tillhanda på något av de sätt som angavs i 18. 20 och 21 a 5.5 av samma kapitel.
1 förarbetena till senare lagstiftning har 1913 års lagstiftning betecknats som ett provisorium i avbidan på en fullständig omarbetning av SL 8 kap. 1936 och 1939 års lagstiftningsåtgärder utgjorde. som framgår av det före- gående. endast påbyggnader på tidigare lagstiftning. 1940 genomfördes vis- sa ändringar på förevarande lagstiftningsområde. Den tidigare uppdelning- en på krigsspioneri och på brott mot rikets säkerhet under fredstid liksom den tidigare uppsplittringen på en mängd olika stadganden bibehölls dock. I fråga om vissa förfaranden under fredstid kriminaliserades dels obehörigt besittningstagande eller anskaffande av upplysningar om sakförhållanden som borde hållas hemliga med hänsyn till bl. a. rikets försvar. dels obehö- rigt lämnande av sådana upplysningar (8 kap. 9 och 10 st). Förövades gär- ning enligt 9 eller 10 ;” för att gå främmande makt tillhanda — alltså med di— rekt uppsåt — dömdes enligt 11 & efter en väsentligt strängare straffskala. Endast brott enligt 11 & hade beteckningen spioneri. I 14 & stadgades straff för den som i syfte att — alltså även här med direkt uppsåt — gå främmande makt tillhanda anskaffade uppgifter angående förhållanden. berörande ri- ket eller annan makt. vilkas meddelande till främmande makt kunde skada rikets vänskapliga förbindelser med sadan makt. etc. 1 lagrummet stadga- des även straff för den som inom riket eljest för främmande makts räkning bedrev hemlig underrättelseverksamhet i militärt eller politiskt syfte.
1 den utredning som föregick 1940 års lagstiftning togs frågan om brotts- benämningen spioneri upp till särskilt övervägande. Sålunda uttalades. att benämningen spioneri eller krigsspioneri borde införas för förfarande som sker för främmande makts räkning. Brott sorii bestar endast i obehörigt ut- forskande utan syfte att bistå främmant'le makt borde däremot cj benämnas spioneri. eftersom sådant brott kunde vara av tämligen lindrig art (SOU 1940: 8. s. 49).
Prop. 1975/76: 174 48
I sitt förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944269) lade straffrättskommitten fram förslag som syftade till en total omredigcn'ng av de ifrågavarande straffbestämmelsenta. [ sakligt hänseen- de utmönstrades de särskilda bestämmelserna om krigsspioneri och för- enklades de övriga spioneribestämmelserna. Dessa senare sammanfördes i fyra paragrafer. utformade i enlighet med den systematik som föreslagits beträffande andra av kommittén omarbetade kapitel i SL. 1948 års lagstift- ning om brott mot staten och allmänheten anslöt sig nära till straffrätts- kommittens förslag.
Nu gällande lagstiftning om spioneri skiljer sig i endast ringa mån från den år 1948 antagna. Huvudbestämmelserna. spioneri och grovt spioneri. SL 8 kap. 4 resp. 5 äöverfördes till brottsbalken (BrB) 19 kap. 5 resp. 6 s" i stort sett utan annan ändring än att straffskalornajusterades. Likaledes överfördes '"reservstadgandet" om obehörig befattning med hemlig upp- gift i SL8 kap. 6 åtill BrB 19 kap.7 & med endast redaktionella_iämkningar.
Även de övriga bestämmelserna i BrB 19 kap. som har intresse i föreva- rande sammanhang har i huvudsak oförändrade övertagits från motsvaran- de stadganden i SL. De i SL 11 kap. 65 upptagna bestämmelserna om samhällsfarlig ryktesspridning överfördes sålundai den del bestämmelser- na angår att någon bland allmänheten sprider falskt rykte eller annat osant påstående som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet till 19 kap. 8 & och sammanfördes där med ett stadgande. vari kriminaliseras att någon till främmande makt framför eller låter framkomma sådant falskt rykte eller osant påstående. Vad i övrigt stadgadesi SL 11 kap. 6 & uppdelades på två andra. särskilda brott i BrB. nämligen samhällsfarlig ryktesspridning. 16 kap. 6 %. och beljugande av myndighet. 17 kap. 6 &. Bestämmelserna i SL om olovlig underrättelseverksamhet (8 kap. 7 s') och om tagande av ut- ländskt understöd (8 kap. 10 &) överfördes oförändrade eller med endast redaktionellajämkningar till BrB 19 kap. 9 resp. 13 &.
Bestämmelserna i BrB 19 kap. angående spioneri och därtill hörande brottstyper ansltrter sig i systematiskt hänseende till den i BrB i övrigt till- lämpade inre systematiken. 1 ett huvudstadgande. 19 kap. 5 5, har rekvisi- ten för brottet angetts. En indelning efter svårhetsgrad har genomförts i 19 kap. 5 och 6 åå. Till 'det primära brottet ansluter ett resewstadgande. 19 kap. 7 5.
1.3 Vissa statistiska uppgifter
Nedanstående uppgifter är hämtade ur Sveriges officiella statistik. Krimi-_ nalstatistik Del 2. Domstols- och åklagarstatistik. (T. 0. m. 1966 benämndes publikationen "Brottsligheten".)
Statistiken hänför sig till antalet dömda personer. Den fördelar sig inte på de särskilda brotten inom 8 kap. utan anger endast hur många personer som dömts enligt kapitlet som helhet. De återgivna siffrorna kan därför
Prop. 1975/76: 174 49
även omfatta personer som dömts för andra brott enligt 8 kap. än spioneri och därtill anknytande brott. Detta torde dock med hänsyn till arten av öv- riga brott som behandlades i SL 8 kap. sakna praktisk betydelse i föreva- rande sammanhang.
Samtliga siffror avser i första instans dömda personer. Siffrorna inom parentes anger antalet bötesdomar som ingår i totalsiffran.
1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 40 116 77 83 116 53 21 2
1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 4 2 3 1 10 311) 3t2) Sth
1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964 1 11(2) 2 1 2 3 l 3 I
SL:s stadgande i 11 kap. 6 5 om samhällsfarlig ryktesspridning — mot- svarande stadgandcnai BrB 16 kap.6 &. 17 kap. 6 & och 19 kap. 8 s' — vilket i statistiken redovisas särskilt, har enligt samma statistiska källa (från 1948 och till tiden för BrB) tillämpats endast en gång (bötesdom 1949).
Statistiken avseende BrB utvisar att nedan angivet antal personer dömts till påföljd enligt BrB 19 kap.5— 13 N' resp. 16 kap. 6 %& och 17 kap. 6 s*.
1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972
19:5 1
19:6 —
19:7 2 l l — — — — 19:8 — 19:9 19:12 — — — — _ _ _ _ 19:13 — — — — m _ _ _
,,
1 1
1626 3 | — 1 — — _ _ 1716 — —
För tiden efter årsskiftet 1948—49. då den senaste materiellt betydelse- fulla revisionen orn spioneri och därtill ansltrtande brott trädde ikraft. har. bortsett från SvJ'l' 1974 rf s. 84. något fall av här aktuella brottstyper ej re- fererats. Av de icke-refererade fallen avseende den aktuella perioden har trtredningen haft tillgång till cirka 606"? av domarna. Av dessa rör 20 spio- neri och grovt spioneri. 2 obehörig befattning med hemlig uppgift och 17 olovlig undcn'ättelscverksarn het.
2 Spioneribrottet
2.1 Gällande bestämmelser och närmare om vissa förarbeten till dessa Gällande bestämmelseri 19 kap. 5 och 6 så om spioneri resp. grovt spio- neri har överförts nästan oft'irändrade från 1948 års lagstiftning i ämnet.
Prop. 1975/76: 174 50
Denna byggde. som inledningsvis nämnts. på stratfri'rttskommittens år 1944 avgivna betänkande med förslag till ny lagstiftning rörande brott mot staten och allmänheten.
De olika slag av handlingar som omfattas av straffbestämmelsen är an— skaffande. befordrande. lämnande och annat röjande. Föremålet för någon av dessa handlingar är uppgift. som rör försvarsverk. vapen. förråd. im- port. export eller annat förhållande och vars trppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkfi'irst'n'jningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet. Handlingen skall ske obehörigen. dvs. den skall icke på gnrnd av särskilda förhållanden vara tillåten. ] subjektivt hänseende gäller. i över- ensstämmelse med vad i allmänhet gäller för brott enligt BrB. att brottets objektiva bestämningar skall täckas av uppsåt från gärningsmannens sida och att detta uppsåt i och för sig ej behöver vara direkt utan att straffbarhet föreligger även i fall då endast s. k. indirekt eller eventuellt uppsåt förelig— ger. Därutöver gäller emellertid i subjektivt hänseende beträtfande spione- ribrottet att handlingen skall ske i uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Här är att märka att även i detta senare hänseende gäller att straffbarhet föreligger redan vid indirekt eller eventuellt uppsåt. I detta sammanhang är av intresse att ta del av vad under förarbetena till 1948 års straffstadgande uttalades i fråga om innebörden av uttrycket "uppsåt att gå främmande makt tillhanda”. Straffrättskommitten yttrade sålunda (SOU 1944:69 s. 132— 133).
Något syfte att uppnå denna effekt (att gå främmande makt tillhanda) fordras icke i motsats till vad fallet är enligt gällande lag. Liksom i andra sammanhang har sålunda indirekt och eventuellt uppsåt funnits böra lik— ställas rned syfte. Som spion bör alltså enligt kommitténs åsikt även den kunna dömas. som väl ej åsyftar att gå främmande makt tillhanda men in- ser att hans gärning nödvändigtvis måste få detta till följd eller ock inser att den medför risk för en sådan effekt. i sistnämnda fall dock endast om det måste antagas att han icke skulle avstått från gärningen även om han varit säker på att den skulle medföra effekten. Exempel härpå erbjuda fall. där gärningsmannens syfte är att främja viss organisations verksamhet eller att hjälpa en anhörig eller annan gärningsmannen närstående person. Även så- dana gärningar kunna enligt kommitténs mening vara av sådan farlighets- grad. att spioneristraff är motiverat. Uppsåtct behöver icke vara förenat med önskan att gynna främmande makt. Den som anskaffar eller lämnar uppgift utan annan önskan än att få betalt kan vara att döma för spioneri. om han har åtminstone eventuellt uppsåt att därmed gå främmande makt tillhanda. Med tillhr-rndagående avses icke blott hjälp i någon verksamhet. som främmande makt redan igångsatt eller planerat. Det är tillräckligt. att gärningen länder främmande makt till fördel. Sedan gammalt har uttrycket tillhandagå i SL 3: 9. i detta lagrrrms lydelse före lagändringen den l2juni 1942. ansetts äga denna vidsträckta innebörd. och även i nuvarande 8 kap. torde uttrycket böra tolkas på detta sätt. Ett tillhandagående av främman- de makt kan anses föreligga även om gärningen närmast sker för en organi- sation som handlar i främmande makts intresse (jfr NJA 11 1942 s. 672 f.
Prop. 1975/76: 174 51
och 676). Gärningsmannen behöver icke ens ha uppsåt att föra en uppgift vidare. Även om han anskaffar denna med uppsåt att behålla den för sig själv men utnyttja den till främmande makts fördel. kan han vara att döma för spioneri. Såsom exempel härpå må anföras. att någon. i tanke att göra främmande makt en tjänst. skaffar sig kännedom om ett ammunitionsför- råd med uppsåt att. utan att in_viga någon i sina förehavanden. själv bringa ammunitionen att explodera. Å andra sidan fordras det för att tillhandagå- ende av främmande makt skall föreligga icke att uppgiften länder främman- de makt till verklig fördel. utan det är tillräckligt. att den är främmande makt till hjälp i något avseende vari denna önskar bistånd. Den som länmar upplysning om en konstruktionsdetalj i ett vapen. vars tillverkningssätt främmande makt önskar lära känna. får anses ha tillhandagätt den främ- mande makten. även om denna pågrund av bristande kännedom om kon- struktionen i övrigt ändock icke kan tillverka vapnet. Uppsät att tillhanda- gå främmande makt föreligger emellertid icke. där oriktig uppgift lämnas för att vilseleda den främmande makten. Även i andra fall kan lämnande av medvetet sanningslösa uppgifter gå straffritt. emedan det saknas uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Det kan nämnas. att i hittillsvarande praxis i några fall ådömts ansvar för bedrägeri eller bedrägeriförsök. där någon er- bjudit sig att gå främmande makt tillhanda med upplysningar men icke haft för avsikt att fullgöra sitt åtagande trtan endast velat tillskansa sig penning- ar.
Vid remissbehandlingen anförde endast Sveriges advokatsamfund syn- punktcri nu berörd del. Samfundet. som uppmärksammade att enligt kom- mitténs förslag. i motsats till vad då gällde. för straffbarhet inte fordrades något syfte (direkt uppsåt) att gå främmande makt tillhanda utan endast "vanligt" uppsåt. påpekade att något behov av skärpning i denna del inte syntes ha yppats. Samfundet hemställde därför. att för stralfbarhet alltjämt måtte krävas syfte att gå främmande makt tillhanda (prop. 1948: 80 s. 1221. Departernentschefen anförde i anslutning härtill endast. att i subjektivt hänseende syntes. som kommitten föreslagit. böra gälla att straff sktrlle kunna inträda inte endast då det förelegat syfte att gå främmande makt till- handa utan så snart vanligt uppsåt — även cventtrellt uppsåt — att göra det- ta funnits (prop. 1948: 80 s. 124). I denna del föranledde förslaget ingen er- inran från lagrådet. Ej heller vid riksdagsbehandlingen berördes lagförsla- get härvidlag. Någon ändring i subjektivt hänseende gjordes ej vid överta- gandet av spioneribestärnrnelsen i BrB.
2.2 Särskilt om de subjektiva rekvisiten
Utöver vad sålunda förekommit trnder förarbetena till 1948 års lagstift- ning om spioneri må här — från en mera allmän utgångspunkt och för att ge en viss bakgrund till den debatt som förts om det subjektiva elementet i spioneribrottet trnder senare tid — något ytterligare sägas om subjektiva rekvisit av typen "uppsåt att gå främmande makt tillhanda". Beträffande just detta rekvisit har trnder förarbetena använts uttrycket "kvalificerat" uppsåt (SOU 1944: 69 s. 134). Uttrycket synes syfta på det förhållandet att
Prop. 1975/76: 174 5 to
det regelmässigt som subjektivt betecknade rekvisitet är "fristående". dvs. ett moment som saknar sin motsvarighet i gärningsbeskrivningens ob- jektiva sida. Ordet "kvalificerat" synes emellertid mindre väl lämpat i här avsett hänseende. eftersom det skulle kunna syfta på ett subjektivt mo- ment sorn har till funktion att kvalificera en även i sin grundform kriminali- serad brottstyp.1 Det fristående subjektiva momentet "uppsåt att gå främ- mande makt tillhanda" framstår emellertid i själva verket som konstitutivt för spioneri som brottstyp i samma man som exempelvis rekvisitet tilläg- nelseuppsåt för stöldbrottet.
1 nordisk doktrin används ej sällan beteckningen "subjektiva överskott" för subjektiva rekvisit som inte är knutna till något objektivt moment. Man kan i svensk rätt skilja mellan två olika typer av "subjektiva överskott". 1 de fall där direkt uppsåt krävs — avsiktsöverskott — kan man tala om fri- stående avsiktrekvisit, medan i de fall. där varje form av uppsåt räcker — uppsåtsöverskott — termen fristående uppsåtsrekvisit är adekvat.2
BrB gerfleraexempel på fristående avsiktsrekvisit. Begränsarman sigtill 19 kap. finner man tre fall. Straffbestämmelsen i 9 s. olovlig underrättelse- verksamhet. riktar sig mot den som "här i riket bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter” av viss art. 1 13 s. tagande av utländskt under- stöd. talas orn den som av främmande makt mottager penningar "för att — — — påverka den allmänna meningen". Slutligen stadgas i 14 ; bl.a. att "såsom stämpling till högförräderi skall även anses att träda i förbindelse med främmande makt för att förbereda. möjliggöra eller underlätta att så— dant brott må förövas".
I flera fall ger BrB även exempel på fristående uppsåtsrekvisit. 1 19 kap. ges flera exempel: 19: 1 första stycket (högförräderi). "med uppsåt att riket — —— — skall — — — läggas under främmande makt": 19: 1 andra stycket. "med uppsåt att åtgärd eller beslut av statschefen — — — skall framtvingas eller hindras" samt 19:5 (spioneri) och 19:9 första och andra styckena (olovlig underrättelseverksamhet) "med uppsåt att gå främmande makt tillhanda".
Utöver uppsåt. direkt. indirekt eller eventuellt. som skall täcka brottets objektiva bestämningar. krävs saledes enligt 19: 5 att gärningsmannen haft uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Även detta senare uppsåt kan vara såväl direkt. indirekt som eventuellt men det saknar motsvarighet på brottets objektiva sida. Denna inkongruens mellan den subjektiva och den objektiva sidan är emellertid endast skenbar3. såtillvida som det subjektiva momentet regelmässigt äger sin motsvarighet i gärningsmannens yttre handlingssätt. Anledningen till att rekvisitet konstruerats som ett friståen—
1 Se Agge. Straffrättens allmänna del 11. Stockholm 1961. s. 261. ” Se Jareborg. Handling och uppsåt. Stockholm 1969. s. 273. " Se Agge. a. a.. s. 259.
Prop. 1975/76:174 53
de uppsåtsrekvisit synes vara att frnna i att det är lagtekniskt svårt att i be— stämmelsen närmare beskriva de yttre moment i vilka uppsåtet manifeste- rar sig.
2.3. Överväganden och förslag
1 svensk straffrätt saknades länge bestämmelser rörande spioneri i nuti- da bemärkelse. Sådana infördes först genom lagstiftning år 1913. Först år 1940 infördes benämningen spioneri på det förfarande som motsvarar det moderna spioneribrottet och som kan äga rum även under fredstid. Det ut- märkande för spioneribrottet som det beskrivs i BrB. dit bestämmelserna överförts i princip oförändrade från 1948 års lagstiftning om brott mot sta- ten och allmänheten, är att någon uppsåtligen går främmande makt tillhan- da och att själva agerandet — anskaffandet eller befordrandet, lämnandet eller annat röjande — avser uppgift angående förhållande — militärt eller annat — vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för ri- kets säkerhet.
1 den mån äldre svensk rätt innehöll straffbestämmelser beträffande för- faranden som var riktade mot rikets säkerhet var dessa bestämmelser kopplade till regler som rörde landsförräderi och därmed sammanhängande brott. Sålunda finner man i 1734 års lag. missgärningsbalken fjärde kapit- let. en bestämmelse (5 5) om uppenbarande "af Konungens och rikets hem- liga rådslag och slut. ide ärenden. som å rikets vård och säkerhet ligger”. I överensstämmelse med romersk-rättslig åskådning torde spioneriet ha bc- traktats som ett meddelande till fienden i krig från en statsborgares sida av sådana hemligheter som var av betydelse för fiendens krigföring. Brottet betraktades som en kränkning av en bestående trohetsplikt mot staten och utgjorde således en form av landsförräderi.' Om spioneri från utlännings sida kunde följaktligen inte heller bli fråga; någon trohetsplikt av nyss nämnt slag förelåg ju inte. Även om numera brotten högförräderi. lands— förräderi och landssvek är klart skilda från spioneribrottet. torde i det all— männa medvetandet en viss koppling ske av spioneribrottet med de nyss— nämnda brotten såtillvida att spioneri torde uppfattas som ett handlande i förrädisk avsikt eller syfte att gå främmande'makt tillhanda. Som redovi— sats i det föregående (5. 14) hade också vid 1940 års lagstiftning brottsbe- nämningcn spioneri på särskilt anförda grunder förbehållits det direkt upp- såtliga brottet. En sådan avgränsning av spioneribrottet gäller emellertid
' Uttrycken spion och spioneri är särskilt värdeladdade. Såsom synonymer till or- det spion kan nämnas "hemlig agent". "hemlig kunskaparc eller iakttagare" eller "förklädd iakttagare". Synonymer med spionera är bl. a. "hemligen ge åkt på för att förråda". "i hemlighet eller i smyg iakttaga" eller "söka uppspåra eller utlista eller ltrra av någon hemligheter". (Se (.)stergren. Nusvcnsk ordbok Vl. Stockholm 1945. spalterna 1208 och 1209.) Av dessa olika betydelser av uttrycken spion och spionera framgår. att kopplingen med förräderi alltjämt har språklig relevans. Spioncri får ej sällan i allmänt språkbruk en konnotation av svek och trolöshet. Spionerihandlingen uppfattas sålunda enligt vanligt språk som en handling med viss avsikt eller syfte.
Prop. 1975/76: 174 54
inte juridiskt-tekniskt såsom gärningsbeskrivningen utformats i 1948 års lagstiftning och enligt nu gällande bestämmelseri BrB i övrigt. att i den mån annat inte föreskrivs straffbarhet inträder även i fall då endast indirekt el- ler eventuellt uppsåt föreligger.
En genomgång av praxis rörande spioneri. vilken genomgång utförts som ett led i denna utredning. har gett vid handen att uppsåtsfrågan i rätts- tillämpningen i regel varit juridiskt-tekniskt okrunplicerad. 1 de flesta fall torde förekomsten av direkt uppsåt ha varit obestridd eller frågan om uppsåt ha behandlats som en ren bevisfråga. 1 ett fall har framkommit att domstolen använt sig av konstruktionen eventuellt uppsåt och i det s.k. lB-målet (Sv.l'l' 1974 rf. s. 34) har indirekt uppsåt ansetts tillfyllest. När så uppsåtsfrågan i det sistnämnda fallet kommit i centrum och det uttryckli- gen slagits fast att även annan form än direkt uppsåt räcker för straffbar- het. haren sådan bedömning av den allmänna debatten i massmedia att döma — tett sig främmande och nära nog oförenlig med spioneribegreppet.
Genom BrB kom envar av lagens gärningsbeskrivningar att konsekvent motsvaras av en brottsbenämning. 1 och med BrB fullbordades därigenom ett arbete som pågått under de senaste reformerna av strafflagen. Systemet med brottsbenämning är ingen nödvändig konsekvens av BrB:s klassifika- tionsprincip. Det är emellertid förenat med flera fördelar att ha dylika be- nämningar. Föredragande departementschefen anförde särskilt en. nämli— gen att benämningarna bidrar till att hålla allmänheten underkunnig om vil- ka förft'n'anden som är kriminaliserade (prop. 1962: 11) 5. B 44). Det är väl just i detta hänseende som en etikettering av gärningsbeskrivningarna. som i sig har uppenbara praktiska fördelar. kan medföra olägenheter. På grund av BrB:s utl'rn'mningi systematiskt hänseende med dess relativt vida och abstrakt utformade gärningsbeskrivningar kan det vara en vansklig uppgift att med en brottsbenämning på ett adekvat sätt täcka in de åsyftade gär—ningarna. Vissa av de valda brottsbenämningarna hör uppenbarligen hemma bland de mer belastande benämningar som med utgångspunkt i gärningsbeskrivningen kan tänkas stå till buds. Sa t.ex. innefattas i be- greppet mordbrand (13: 1) att någon anlägger brand som innebär fara för annans liv eller hälsa eller annans egendom. En handling kallas misshandel (3:51 även om den förorsakar endast smärta. Beträffande spionen' täcker gärningsbeskrivningen enligt gällande rätt inte bara fall då gärningsmannen handlar i avsikt — direkt uppsåt — att gå främmande makt tillhanda utan också fall då denne insett att hans handlande med nödvändighet måste få denna effekt eller insett att risk förelegat för effektens inträde. dvs. att han skulle komma att gå främmande makt tillhanda. 1 det senare fallet förut- sätts dock för att uppsåt skall föreliggajämväl att domstolen finner att det kan antagas att gärningsnwnnen skulle ha handlat som han gjort även om han insett att effekten skulle inträda.
Av vad nu sagts torde framgå att det kan antagas att kriminaliseringssek- torn enligt gällande rätt är avsevärt vidare än vad som efter vanligt språk-
Prop. 1975/76:174 55
bruk innefattas under uttrycket spioneri. Detta förhållande är i sig otill- fredsställande eftersom det motverkar det ovan angivna syftet med särskil- da brottsbenämningar. Det bör vara en tumregel för lagstiftaren att brotts— benämningarna får en sådan utformning att de inte uppfattas som något mer omfattande eller mer ofördelaktigt än domstolarna konstaterat. Be- nämningen harju rent faktiskt en icke ringa betydelse för hur gärningsman- nen betraktar sig själv och hur han betraktas av andra.
Konstruktionen med indirekt och eventuellt uppsåt. som har hävd i svensk straffrätt måste — generellt sett — ses som ett behövligt komple- ment till det direkta uppsåtet. Den torde också som sådan vara godtagen i det allmänna rättsmedvetandet. i allt fall i fråga om brott där brottseffekten framstår såsom något konkret och påtagligt. Beträffande spioneribrottet kompliceras emellertid bilden genom att ett för brottet konstitutivt element utgörs av ett s. k. fristående uppsåtsrekvisit. När de allmänna reglerna om uppsåt tillämpas på det nämnda rekvisitet. synes sålunda det brottsliga i förfarandet te sig tämligen abstrakt som spioneri betraktat och det torde i det allmänna rättsmedvetandet vara än mer fjärmat från vad som vanligen förknippas med "Spioneri". Föreligger sålunda risk för att den straffrättsli- ga benämningen hos allmänheten inte har full täckning för de fall då ansvar enligt stadgandet kan komma ifråga. bör enjämkning av bestämmelserna ske. Därvid kan man välja antingen att gärningsbeskrivningenjämkas där- hän att ansvar för spioneri inträder endast vid fall då direkt uppsåt förelig- ger eller att den nuvarande brottsbenämningen ersätts av en ny sådan som kan väntas bättre svara mot de olika fall som omfattas av det nuvarande stadgandet. Med hänsyn till att brottsbenämningen spioneri har stark hävd i svensk straffrätt och uppenbarligen är en adekvat brottsbenämning för det fall gärningen begås med direkt uppsåt och då en annan och allmännare och samtidigt träffande benämning inte torde stå att finna. synes den sist angivna utvägen. byte av brottsbenämning. inte böra väljas. I stället bör den lösningen väljas. att stadgandet ändras så. att det kommer att omfatta endast fall då direkt uppsåt föreligger. Jag vill därför föreslå en ändring av denna innebörd av bestämmelsen i 19: 5 om spioneri.
En omkonstruktion av spioneribrottet i enlighet med vad nu sagts med- för att vissa förfaranden som sker utan direkt uppsåt antingen kommer att träffas av straffbestämmelsen i 19 kap. 7 & om obehörig befattning med hemlig uppgift eller kommer att falla utanför det straffbara området. Detta spörsmål tas upp i nästföljande avsnitt.
3 Obehörig befattning med hemlig uppgift
Den som utan uppsåt att gå främmande makt tillhanda men i övrigt upp— såtligen begår gärning. som till sina objektiva bestämningar överensstäm-
Prop. 1975/76: 174 56
mer med gärningsbeskrivningen för spioneri med det undantaget att gär- ningen skall avse uppgift av hemlig natur. straffas enligt 19: 7 första stycket för obehörig befattning med hemlig uppgift.
Stadgandet skiljer sig således från spioneriparagrafen vad gäller gär- ningsbeskrivningen endast däri att det fristående uppsåtsrekvisitet uteslu- tits samt att den uppgift gärningen avser skall vara hemlig. I viss mån kan bestämmelsen sägas vara en "iuppsamlingsparagraf" såtillvida som i den kriminaliseras vissa förfaranden av spionen'karaktär som faller utanför spioneribrottet. Den har dock ett ijämförelse med sådana bestämmelseri BrB som egenmäktigt förfarande och motsvarande brott i 9 och 10 kap. en mer inskränkt betydelse i detta hänseende. Medan de sist berörda bestäm- melserna är av typisk ”uppsamlingskaraktär" och får anses omfatta ett stort antal disparata gärningstyper. är bestämmelsen i 19: 7 mera preciserat avgränsad — objektivt genom hänvisningen till 19: 5 och kravet på "förhål- lande av hemlig natur" samt subjektivt genom uteslutande av det friståen- de uppsåtsrekvisitet. Bestämmelsen torde snarast kunna betecknas som ett "reservstadgande".
Som nämnts i det föregående bibehölls i 1940 års lagstiftning angående spioneri den tidigare uppdelningen i krigs- och fredsspioneri. (jär—ningsbe- skrivningarna återfanns i Sl. 8 kap. 8— 10 så. varav 8 ; avsåg krigsspione— ri. 1 l l & stadgades dessutom att. om någon förövadc gärning som angavs i 9 eller 10 5. för att gå främmande makt tillhanda. skulle dömas för spioneri och enligt en högre straffskala. ] och med 1948 års lagstiftning infördes en s.a.s. omvänd metod att presentera bestämmelserna. Först beskrevs vad som menades med spioneri (4 s') och grovt spioneri (5 s). Därefter gavs be- stämmelser avseende brott där fristående uppsåtsrekvisit ej ingick i gär- ningsbeskrivningen men där gärningsmannen uppsåtligen eller av grov oaktsamhet förövat gärning som beskrevs i spioneribestämmelsen.
Bestämmelserna i BrB om obehörig befattning med hemlig uppgift har i princip överförts oförändrade från SL och härrör från 1948 års lagstiftning om brott mot staten och z'tllmänheten. Beträffande stadgandets avgränsning i förhållande till spioneribrottet anförde straffrättskommitten bl.a. följan- de (SOU 1944:69 s. 135).
Det torde sålunda icke böra stadgas straff för var och en som. låt vara uppsåtligen. under krig omtalar (. ex. httru stämningen är inom krigsmak- ten eller befolkningen. För att kriminalisetingen icke skall sträcka sig för vitt. måste förevarande paragraf. i vilken det ej uppställts krav på kvalifi— cerat uppsåt. begränsas till uppgifter av sådan beskaffenhet. att deras anv skaffande eller röjande innefattar en typisk fara så att det framstår såsom otillbörligt att anskaffa eller röja dem. 1 paragrafen har därför upptagits krav på att uppgiften skall vara av hemlig natur och att gärningen skall ske obehörigen.
Beträffande innebörden av uttrycket ”förhållande av hemlig natur". summerade kommittén vissa synpunkter i det den anförde. att huruvida en
Prop. 1975/76:174 57
uppgift var av hemlig natur fick bedömas med ledning av sakliga övervä- ganden (SOU l944:69 s. 136"). Departementschefen utvecklade närmare vad Som borde förstås med uttrycket (prop. 1948: 80 s. 126).
Anmärkas må att — på sätt kommittén även framhållit — det avgörande för frågan. huruvida en uppgift är av hemlig natur eller ej. icke är. om den åsatts s. k. hemligstämpel. Denna åtgärd kan ifrågakomma allenast beträf- fande vissa allmänna handlingar. medan de uppgifter om vilka här är fråga kunna avse även andra sakförhållandet] än sådana som finnas återgivna i allmänna handlingar. Såsom kommitten framhållit bör alltså det avgörande vara. huruvida uppgiften sakligt sett är hemlig. Vad kommitten till utveck- ling härav anfört i motiven synes dock ktrnna leda till en alltför vidsträckt tolkning av uttrycket "uppgift av hemlig natur". Härunder torde icke få ingripas annat än sådant som verkligen är avsett att hemlighållas och icke heller redan blivit allmänt känt. För att ett visst förhållande skall kunna an- ses vara avsett att hemlighållas bör denna avsikt i regel ha kommit till ut- tryck pa något sätt. såsom — frånsett hemligstämpel — genom order till un- derlydande eller anslag om förbud för obehöriga att vinna tillträde o.d. 1 undantagsfall kan ett visst förhållande — t.ex. militära positioner under krig _— vara sådant att det i och för sig framgår att förhållandet är av hemlig natur.
Obehörig befattning med hemlig uppgift. varom stadgas i BrB 19: 7 första stycket. innebär att någon. trtan uppsåt att gå främmande makt tillhanda. begår gärning som anges i 19: 5 beträffande hemlig uppgift. 1 det föregåen- de har föreslagits att för spioneri skall dömas endast i det fall då gärnings- mannen haft syfte — direkt uppsåt — att gå främmande makt tillhanda. En omedelbar konsekvens härav blir att gärningsbeskrivningen beträffande obehörig befattning med hemlig uppgift bör ändras så. att gärningen skall ha begåtts "utan syfte att gå främmande makt tillhanda". Därmed kommer bl.a. gärningar som f. n. är att bedöma som spioneri och som avsett hemlig uppgift men som begåtts med indirekt eller eventtrellt uppsåt att hänföras till obehörig befattning med hemlig uppgift. Sådana gärningar kan uppen- barligen medföra betydande men för rikets säkerhet och därför vara i hög grad straffvärdt't. Den nuvarande straffskalan i 19". 7 första stycket är dock inte bestämd med tanke på sådana brott: straffskalan omfattar böter eller fängelse i högst två år eller. om riket vari krig. böter eller fängelse i högst fyra år. medan straffet för spioneri är fängelse i högst sex år. Lämnas straffskalan för obehörig befattning med hemlig trppgift orrrbbad. kan så- lunda brott som innefattar tillhandagående av främmande makt komma att bedömas efter en förhållandevis lindrig straffskala även om brottet i och för sig är av allvarlig natur. För att möta bl.a. denna situation bör som en ytterligare konsekvens av den föreslagna ändringen av spioneristadgandet införas en särskild straffskala för grova fall av obehörig befattning med hemlig uppgift. En sådan straffskala bör lämpligen kunna ansluta till vad
Prop. 1975/76: 174 - 58
som f. n. gäller för det fall brottet begåtts när riket vari krig. eller till böter eller fängelse i högst fyra år.
ljämförelse med gällande rätt innebär vidare vad som föreslagits i fråga om spioneristadgandet en begränsning av det straffbara området. Enligt förslaget kommer nämligen gärningar som avser förhållanden av icke hem- lig natur att. där direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda ej förelig- ger. falla utanför det straffbara området såväl enligt 19: 5 som 19: 7.
Som framgår av redogörelsen ovan för förarbetena till 1.9: 7 första styc- ket framhöll departementschefen. att uttrycket "förhållande av hemlig na- tur" icke borde ges en för vidsträckt tolkning. Under uttrycket skulle såle- des ej avses annat än sådant som verkligen är avsett att hemlighållas och inte blivit allmänt känt. Avsikten skulle explicit ha kommit till uttryck. En- dast i undantagsfall sktrlle en "implicit" avsikt härvidlag vara tillfyllest.
Syftet med att införa det begränsande rekvisitet "förhållande av hemlig natur". var uppenbarligen att i frånvaron av det fristående uppsåtsrekvisi- tet så begränsa stadgandet. att det skulle komma att avse endast uppgifter av sådan beskaffenhet. att deras anskaffande eller röjande innefattade en typisk fara. Mot bakgrund av vad som förekommit under förarbetena till stadgandet synes utrymme inte finnas att genom praxis vidga innebörden av det nämnda rekvisitet och därmed i motsvarande mån krympa det straffria området. vilket blir en följd av att krav på direkt uppsåt skrivs in i 19: 5. För att nå ett sådant resultat synes en ändringi lagtexten erforderlig. Emellertid torde redan den nu gällande bestämningen av det ifrågavarande rekvisitet täcka alla väsentliga fall då stadgandet kan ha en funktion att fyl- la. Rekvisitet bör därför enligt min mening kunna behållas oförändrat trots den föreslagna ändringen i 19: 5. De fall som på grtrnd av denna ändring ut- mönstras från 19:5 och som ej fångas trpp av 19:7 första stycket synes praktiskt sett vara så osannolika att de bör anses som försumbara vad av- ser kriminalisering i nu avsett hänseende.
4 Olovlig underrättelseverksamhet
Genom lagändring år 1939 föreskrevs i SL 8: 21 a straff för den som med direkt uppsåt att gå fri'rmmande makt tillhanda bl.a. anskaffade uppgifter angående annan makts förhållanden. vilkas meddelande till främmande makt kunde skada Sveriges vänskapliga förbindelse med främmande makt. 1 motiven (prop. 193913 s. 9) framhölls bl.a. att erfarenheten visat. att ett land kunde vara operationsområde för utländska spioneri- eller underrät- telseorganisationer. vilkas verksamhet icke avsåg det land där organisatio- nen arbetade utan ett annat land. att svensk lag inte innehöll något mot så- dan verksarnhet riktat straffbud. att ur allmän ordningssynpunkt ävensom
Prop. 1975/76:174 59
med hänsyn till förhållandet till främmande makter. med vilka Sverige upprätthöll vänskapliga förbindelser. en sådan verksamhet inom svenskt område torde anses vara icke önskvärd samt att det pågrund härav syntes vara förtjänt att överväga att straffbelägga sådan verksamhet.
Under det fortsatta Iagstiftningsarbetet på området jämkades och kom— pletterades bestämmelsen genom lagstiftning l94l) samtidigt som den flyt- tades över till SL 8: 14. Till paragrafen fogades ett andra stycke i vilket fö- reskrevs straff för den som inom riket annars för främmande makts räk- ning bedrev hemlig underrättelseverksamhet i militärt eller politiskt syfte.
Genom lagstiftning år I942 ändrades de ifrågavarande bestämmelserna (prop. l942: 27). Med hänsyn till arten av de brott som enligt 8: H första stycket var att hänföra till spioneri skärptes straffet. Beträffande åter det i lagrummets andra stycke angivna brottet ansågs däremot en ändringi mot- satt riktning motiverad. nämligen såtillvida som möjlighet gavs att. då syn- nerligen mildrande omständigheter förelåg. döma till böter. Under motive- ring att spioneri knappast var en träffande benämning på de brott som i all- mänhet föll in under l4 & andra stycket. flyttades bestämmelsen till en ny få. 14 a. i vilken brottsbeskrivningcn gjordes något mera utförlig. Brottet benämndes olovlig underrättelseverksamhet och stadgandet erhöll följan- de lydelse.
Den som. i annat fall än förut är sagt. inom riket för främmande makts räkning bedriver hemlig underrätteIseverksamhct i militärt eller politiskt syfte. dömes för olovlig underrättelseverksamhet till fängelse eller straffar- bete i högst två år. Äro omständighetema synnerligen mildrande. må till böter dömas. _
Med anledning av en vid 1944 års riksdag väckt motion (l944: [: 138) ge- nomfördes. för att förebygga onödiga eller annars olämpliga åtal enligt 8: M a. den ändringen. att allmän åklagare inte utan Konungens medgivan- de skulle få väcka åtal för ifrågavarande brott. Ätt'tlsfrågan skulle därvid prövas från politiska och andra förekommande synpunkter (ILU 1944: 23. rskr l944: 23l ). Ätalsbegränsningen infördes genom lag år l944.
Huvudsyftet med kriminaliseringen enligt l8: I4 a var att förhindra ut- ländska spionetiorganisationer att förlägga sin verksamhet till Sverige. Så- dan verksamhet ansågs kunna. om den fick fortsätta ostörd. medföra icke önskvärda förvecklingar för det land där den bedrevs. Redan den omstän- digheten att spioneriorganisationcr för främmande makt är verksamma i Sverige ansågs innebära en fara för vårt land med hänsyn till att deras ar- bete när som helst kunde övergå i spioneri mot Sverige.
Kriminalisering av undenättelseverksamhet av berört slag föreskrevs efter 1948 års genomgripande ändringari SL 8 kap. i 8: 7. Den då av riksda- gen antagna lydelsen hade utformats i enlighet med ett av första lagutskot— tet framlagt förslag som i sina grunddrag överensstämmer med motsvaran- de bestämmelse i nu gällande lagstiftning. Riksdagen fann emellertid. att
Prop. 1975/76: 174 60
frågan i vilken omfattning politisk och- militär underrättelseverksamhet. som utan att rikta sig mot Sverige bedrives här i riket. borde bestraffas. in- te fått en slutlig lösning genom den då antagna lydelsen av förevarande be- stämmelse. Riksdagen anhöll därför om skyndsam förnyad utredning i det- ta ämne (lLU l948: 39. rskr (948: 379). Sedan straffrättskommitten verk- ställt denna utredning erhöll bestämmelsen sin slutliga utformning år l949 (prop. I949: l98).
Den som. med uppsåt att gå främmande makt tillhanda. här i riket bedri- ver verksamhet för anskaffande av uppgifter rörande militära eller andra förhållanden. vilkas uppenbarande för den främmande makten kan med- föra men för annan främmande makts säkerhet. eller här i riket till dylik verksamhet lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig. dömes för olov- lig ttnderrättelseverksamhet högst till straffarbete i två år.
Vad i första stycket stadgas skall ock gälla. om någon. med uppsåt att gå främmande makt tillhanda. här i riket hemligen eller med användande av svikliga medel antingen bedriver verksamhet för anskt-tffande av uppgifter om annans personliga förht'tllandc eller till dylik verksamhet lämnar med- verkan som ej är allenast tillfällig.
De år l949 verkställda ändringarna i stadgandet innebar inskränkningari det straffbara området i två hänseenden. Särskilda regler om straff vid medverkan infördes i bestämmelsen. Härigenom inskränktes det straffbara området i förhållande till vad annars skulle ha gällt enligt de allmänna med- verkansreglerna. Vidare preciserades bestämmelsen angående "flykting- spioneri" därhän. att den endast avsåg underrättelseverksamhet genom ut- forskande av enskilds personliga förhållanden.
Stadgandet hari sak oförändrat överförts till BrB l9: 9.
4.2. Överväganden och förslag
Det förfarande som enligt BrB 19: 9 första stycket kriminaliseras utgör en verksamhet. En enstaka åtgärd är inte tillfyllest. Verksamheten skall avse anskaffande av uppgifter rörande militära eller andra förhållanden. Liksom i Ii): 5 krävs dessutom att ett men-rekvisit skall vara uppfyllt. Uppenbaran- det av uppgifterna för främmande makt skall sålunda kunna medföra men för annan främmande makts säkerhet. En ytterligare inskränkning av det straffbara området ligger däri att tillämpningen av medverkansbestämmel- sen i 33: 4 har begränsats genom en särskild medverkansregcl i själva st raffst ad gan det .
Vid den slutliga utformningen år I949 av vad som nu utgör I9: 9 tillades ett andra stycke. varigenom krimint-tliscrades ett på visst sätt utfört anskaf- fande av uppgifter om annans personliga förhållanden. Även här erfordras att det rör sig om en verksamhet. Däremot krävs inte att uppenbarandet av uppgifterna kan medföra särskilt men. Stadgandets syfte är att bereda en-
Prop. 1975/76: 174 61
skilda personer skydd mot fara för framtida förföljelse eller annat lidande. Genom stadgandet erhåller således bl.a. flyktingar skydd mot registrering och annat "spionage" med hänsyn till politisk åskådning. ras. m.m. från främmande makts sida. Stadgandet är således inte påkallat främst av hän- syn till den svenska statens säkerhet. Av förarbetena framgår emellertid. att stadgandets placering i kapitlet om brott mot rikets säkerhet motiverats med att en verksamhet av detta slag även kan inrymma fara för den svens- ka staten. därigenom att verksamheten lätt kan läggas om till att avse spio- neri mot denna.
l subjektivt hänseende krävs. förutom uppsåt. täckande samtliga objek- tiva rekvisit. att ett fristående trppsåtsrekvisit är för handen. Gärningsman- nen skall ha haft uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Som närmare ut- Vecklats i anslutning till spioneribrottet är härvidlag alla tre uppsåtsformcr- na — direkt. indirekt och eventuellt uppsåt — tillfyllest. I detta hänseende utgjorde ej heller bestämmelsen om olovlig underrättelseverksamhet sådan den var utformad före [948 och 1949 års lagändringar något avsteg. Uttryc- ket "hemlig underrättelseverksarnhet i militärt eller politiskt syfte" i 8: l4 a inrtebar sålunda inte att gärningen var straffbar endast om den för- övades med direkt uppsåt.
Som gär'ningsbeskrivningcn i BrB |9: 9 första stycket utformats omfattar den i första hand i Sverige bedriven och för främmande makt avsedd agent- verksamhet som är riktad mot annan främmande makt. Det liggeri sakens natur att en verksamhet av sådan beskaffenhet i allmänhet sker med direkt uppsåt och att sådant uppsåt i allmänhet kan styrkas utan större svårighet. Det torde också förhålla sig så. att endast gärningar begångna med direkt uppsåt i det allmänna rättsmedvetandet framstår som olovlig underrättel- severksamhet. Även språkligt torde den använda brottsbenärrrningen sva- ra bäst mot fall då direkt uppsåt föreligger. Emellertid sträcker sig lagrum- mets tillämpningsområde längre i det att det täcker även situationer där en- dast indirekt eller eventuellt uppsåt att gå främmande makt tillhanda före- ligger. Fall kan alltså tänkas. där syftet med verksamheten är något helt annat än att gå främmande makt tillhanda men där verksamheten i alla fall får denna effekt. Som exempel kan nämnas att syftet med viss verksamhet är att samla material som underlag för skapande av opinion inom landet mot en främmande makts agerande i visst sammanhang eller mot dess poli- tiska handlande i allmänhet. F.n verksamhet av detta slag har givetvis myc- ket litet gemensamt med sådana förfaranden som sker med direkt uppsåt och som straffstadgandet primärt vill träffa.
Av tillgängliga domar rörande bestämmelsens första stycke har i intet fall i domsmotiveringen indirekt eller eventuellt uppsåt aktualiserats. Det förefaller ocksa föga troligt att det ifrågavarande stadgandet kommer till tillämpning i andra fall än där direkt uppsåt är för handen.
Vad nu upptagits och vad i motsvarande hänseende i det föregående an- förts beträffande spioneribrottet leder enligt min mening till att stadgandet
Prop. 1975/76: 174 62
i 19: 9 första stycket i överensstämmelse med vad som föreslagits beträf- fande spioneribrottet bör ändras så. att endast fall av direkt ttppsåt kom- mer att omfattas av stadgandet.
En ändring av 19:9 första stycket i enlighet med det sagda kommer emellertid — i motsats till vad som i motsvarande situation gäller beträffan- de spioneribrottet — att genomgående leda till straffrihet i de fall då endast indirekt eller eventuellt uppsåt föreligger. 'l'ill Il): 9 första stycket ansluter nämligen inte någon bestämmelse motsvarande den som är upptagen i 19: 7. Fråga uppkommer då om en kompletterande bestämmelse för de se- nast berörda fallen bör tillskapas. Som redan nämnts finns skäl antaga att antalet fall där en sådan bestämmelse skulle kttnna bli tillämplig är ytterst begränsat. Något egentligt praktiskt behov av en kompletteringsbestäm- melse synes således inte föreligga. lnte heller kan det intresse som det nu— varande straffstadgandet avser att skydda anses ha sådan styrka att en kompletterande bestämmelse kan anses motiverad oavsett att den praktis— ka nyttan av en sådan bestämmelse kan bedömas som mycket liten. Slutli— gen bör i sammanhanget beaktas att ingrepp med straffrättsliga åtgärder mot den som utan syfte att gå främmande makt tillhanda förfar på sätt som i övrigt beskrivs i l9: 9 första stycket för mången skulle te sig främmande och obefogat. Uteslutet är ej heller att det skulle kttnna uppfattas som en omotiverad inskränkning av rätten till fri opinionsbildning. Vad nu anförts innefattar enligt min mening bärande skäl att ej införa en kompletterande straffbestämmelse av det slag som här berörts.
Vidkommande straffstadgandet i 19: 9 andra stycket skttlle i princip sam- ma synpunkter kunna anläggas på utformningen av rekvisitet "uppsåt att gå främmande makt tillhanda". Vid genomgång av tillgängliga domar rö- rande brott mot l9: 9 har emellertid framkommit att omkring hälften avsett s. k. flyktingspionage och att i flera av de mål där dessa senare domar med— delats den tilltalade invänt att tlppsåt saknats att gå främmande makt till- handa. Om direkt uppsåt stipulerades även i fråga om brott enligt l9: 9 and- ra stycket. skulle följaktligen det skydd för enskilda människors integritet. som stadgandet primärt är avsett att ge. ktmna komma att betydligt minska i styrka. Vid sådant förhållande synes någon ändring av gärningsbeskriv— ningen ej böra komma i fråga. Däremot kan det förtjäna övervägas att ge brott enligt l9z9 andra stycket en särskild benämning. Redan som går- ningsbeskrivningarna i första och andra styckena nu är utformade kan det- ta synas motiverat. Efter en ändring av gärningsbeskrivningen i första stycket i enlighet med vad som föreslagits i det föregående synes skälen för skilda brottsbenämningar än starkare. Benämningar som synes kunna tagas till övervägande är "olovligt utforskande". "olovligt anskaffande av per- sonuppgifter” och "olovlig personspaning". Den förstnämnda benäm- ningen anger visserligen att fråga är om något slag av verksamhet men den synes alltför allmän och saknar dessutom anknytning till det intresse som främst skyddas genom bestämmelsen. nämligen enskildas integritet. Den
Prop. 1975/76: 174 63
andra benämningen. som också anger att fråga är om verksamhet. har vis- serligen viss anknytning till bestämmelsens skyddsobjekt men synes sam- tidigt kunna ge intryck av att vad som är avsett att skyddas har samband med offentligrättslig personregistrering. Den tredje benämningen. slutli- gen. är visserligen tämligen allmän men synes adekvat såtillvida att den ger antydan om såväl skyddsobjektet som att fråga är om en verksamhet. På grundval av nu redovisade överväganden och efter samråd med nämnden för svensk språkvård föreslås att brott som avses i BrB 19: 9 andra stycket ges benämningen "olovlig personspaning". Samtidigt bör stadgandet övetföras till en särskild paragraf.
5. Ryktesspridning
5.1 Översikt över framväxten och utvecklingen av stadganden om brott an- gående ryktesspridning
Missgärningsbalken 615 i 1734 års lag stadgade stränga straff för den. som i ont uppsåt diktade eller kring landet utspridde "lögner och falska rychten. the ther röra Rikets säkerhet" eller som därmed kom "almänt buller och oväsende" åstad.1 Ett i sak likalydande stadgande blev av Lag— commiteen genom dess år 1833 avgivna utlåtande upptaget i dess förslag till Straff-Balk (9: 9)2. Commiteens förslag blev med oförändrad brottsbe- skrivning upptaget i 1864 strafflag (8: 14), där det i oförändrat skick bestod till 1936.
Med förebild i utländsk strafflagstiftning föreslog Thyren”. att utspridan- dc av lögner och falska rykten skulle vara straffbart inte blott när rikets sä- kerhet sattes i fara utan även när fara för allmän ordning och frid framkal- lades.
Frågan togs upp till övervägande av den år 1933 tillkallade kommittén för utredning om åtgärder mot statsflentlig verksamhet (SOU l935:8. s. 119f.). Kommitténs uppdrag var att verkställa en förutsättningslös utred- ning angående mot sådan av sammanslutningar eller enskilda bedriven verksamhet. som syftar till att med våld eller annars på olaglig väg omstör- ta eller förändra Sveriges stats- och rättsordning. Uppdraget synes böra ses mot bakgrunden av vissa företeelser i samband med de diktaturstrå- vanden som med förebilder från andra håll i Europa under 1930-talet fram- trädde i vårt politiska liv.
lAng. framväxten av brottet "ryktesspridning till fara för rikets säkerhet" i svensk rätt må hänvisas till framställningen hos Nelson. Rätt och ära Uppsala 1950 s. 315ff.
2 Se Utlåtande. i anledning af anmärkningar wid förslaget till allmän (.."riminallag. af Lagcommlteen (1833) 2. uppl. 1840 s. 109 och Förslag till Criminallag 2. uppl. 1839 s. 17. 3 Se Thyrén. Förberedande utkast till strafflag. Speciella delen Xl (Lund 1933). s. 10 (5 15). s. 214.
Prop. 1975/76:174 64
Vid sin behandling av åtgärder för att stävja missbruk av yttrandefrihe— ten uppehåller sig kommitten först vid problem rörande yttrandefrihetens gränser. Samtidigt som yttrandefriheten framhålles som en av grundpelar- na för den demokratiska samhällsordningen anförs (SOU 1935: 8 s. 99).
Den frihet den demokratiska samhällsordningcn inrymmer för individen kan emellertid lika litet i detta hänseende som i något annat vara obegrän- sad. Den har sina gränser-i hänsynen till andras frihet och samhällets bäs- ta. En frihet. som tjänar till förevändning att använda moraliskt förkastliga medel och bryta samhällets lagar. kan icke åberopa sig på de demokratiska principerna. Friheten förutsättcs utövad under ansvar och självdisciplin. Där dessa saknas och friheten urartar till självsvåld. kan den demokratiska ordningen och därmed allas frihet råka i fara. Faran hotar såväl från det håll. där självsvåldet uppträder. som från den reaktion. vilken självsvåldet kan framkalla. En sådan reaktion kan i sin iver att ställa till rätta lätt frestas att gå för långt. 1 den mån självsvåldet icke på annat sätt kan stävjas. måste fråga uppstå om samhällets ingripande.
Under rubriken förutsättningarmt för propagandans straffbarhet uppe- håller sig kommitten särskilt vid behandlingen av lögnaktiga uppgifter. Den ovan berörda bestämmelsen i SL 8: 14 är här av särskilt intresse. Be- stämmelsen hade emellertid en :"tlderdomlig karaktär och blev på grund av dess vaga uttryckssätt knappast tillämpad. Enligt kommitten fanns det dock ett starkt behov av ett skydd mot samhällsfarlig ryktesspridning. Härom anförde kommitten (SOU 1935: 8 5.126—127).
Någon meningsskiljaktighet kan ej råda därom att användande av ett så- dant mcdcl (lögnaktig propaganda) i den politiska striden måste fördömas. Användningen därav kan också. såsom erfarenheten visar. innebära sär- skilda faror för lugnet och ordningen..Osanna uppgifter och falska rykten ha visat sig särskilt ägnade att verka upphetsande och åstadkomma oro. En särskild form av medlcts användning i de diktatursträvande krafternas tjänst är provokatoriska dåd. vilka tillskrivas motståndarna. Det bör icke råda någon tvekan om att med de skadliga verkningar sådana propaganda- metoder kunna ha. staten bör reagera mot dem genom straffstadgande. sz'trigheterna för tillämpningen ur de angående hetspropaganda anförda synpunkterna föreligga här i avsevärt mindre omfattning. då det använda medlet ger en viss fasthet åt brottsbeskrivningen.
Den av kommittén föreslagna bestämmelsen avsåg. i anslutning till Thyrens förslag. utspridande av falska rykten och lögnaktiga uppgifter. Angående avgränsningen av det straffbara området anförde kommittén (SOU 193528 5. 127).
Det ligger i sakens natur att det ej går att i den politiska debatten helt undVika oriktiga uppgifter. som lämnas i god tro. och även om det skulle förekomma att oriktiga uppgifter medvetet lämnas. torde det. huru motbju- dande ett sådant tillvägagångssätt än är, vara praktiskt omöjligt att i varje fall ingripa. Verkan av en dylik uppgift är också helt visst i vanliga fall ej
Prop. 1975/76: 174 65
farligare än att det kan vara nog med den allmänna opinionens dom och att i den fortsatta diskussionen uppgiften från annat håll rättas. Vad som bör drabbas äro dc allvarliga fall. då det falska ryktet eller den lögnaktiga upp- giften är ägnad att väcka förakt för allmänt organ eller att framkalla fara för rikets säkerhet eller allmän ordning och frid och då däråt gives allmän spridning i sådant syfte.
Den av kommittén föreslagna bestämmelsen (8: 14) löd (SOU 1935: 8 s. 13).
Den. som uppsåtligen ger allmän spridning åt falska rykten eller lögnak- tiga uppgifter. ägnade att väcka förakt för allmänt organ eller att framkalla fara för rikets säkerhet eller allmän ordning och frid. straffes. där ej hand- lingen särskilt är belagd med högre straff. med fängelse eller böter.
1 det på grundval av kommitténs förslag och remissyttrandena däröver utarbetade departemcntsförslagct (prop. 1936: 234. s. 44 f.) återfanns kom— mitténs förslag väsentligen bibehållet (8: 29 a). Med anledning av anmärk- ningar från lagrådet. vilka dock icke i sak biträddes av departementsche- fen. företogs en uppdelning av det föreslagna stadgandet på 8 och 10 kap. SL. Därvid blev i den antagna lydelsen SL 8: 14 kvar men avsåg blott den. som ger allmän spridning åt falska rykten eller lögnaktiga uttalanden. ägna- de att framkalla fara för rikets säkerhet. Enligt 10: 14 a SL bestraffades så- dan ryktesspridning. ägnad att framkalla fara för den allmänna ordningen eller väcka förakt för offentlig myndighet eller annat organ. som äger be- sluta i offentliga angelägenheter. Stadgandena avsåg uppenbarligen både tttspridande och fortspridande.
[)epartementschefen anförde bl.a. att uttrycken "väcka förakt för all- mänt organ" och "framkalla fara för rikets säkerhet eller allmän ordning och frid" var tämligen obestämda och svävande. Genom en närmare speci- ficering skulle enligt departementschefens mening stadgandet dock kunna bli alltför begränsat. Vad gäller den allmänna ordningen påpekades. att det endast var fara för ordningsstörande av mera omfattande art som avsågs.
Som nyss nämnts framfördes i lagrådet erinringar mot förslaget i sak. Lagrådet ( prop. 1936: 234 s. 62 ) anförde sålunda bl.a. att det då gällande stadgandet i SL 8: 14 knappast tillämpats och att det endast i ett eller annat enstaka fall hade tagits upptill övervägande av åtalsmyndighet. Lag- rådet var också av den meningen att det föreslagna stadgandet skulle få ringa verkan. Lagrådet avstyrkte stadgandet i vad det avsåg straff för för- farande som var ägnat att "väcka förakt för offentlig myndighet eller annat organ. som äger besluta i offenliga angelägenheter". Härom anfördes bl. a. ( prop. 1936: 234 ,s. 63—64).
Paragrafen innefattarjämväl stadgande om straff för där beskrivet förfa- rande. som är ägnat att "väcka förakt för offentlig myndighet eller annat organ som äger besluta i offentliga angelägenheter”. Vad härmed åsyftas kan ej anses fullt tydligt och än mindre kan med ledning av lagtexten när-
5—Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 174
Prop. 1975/76: 174 66
mare bedömas i vad man ett sådant stadgande kan träffa några fall. vilka utan att vara annorstädes i strafflagen behandlade äro av obestridligt straffvärd beskaffenhet. En på osanna rykten och uttalanden stödd agita- tion. som har till mål att emot "offentlig myndighet" framkalla en stäm- ning svarande emot det starka ordet "förakt". torde i sin framfard endast sällan kunna undgå att genom faktiska angrepp å en eller flera för viss tjänsteåtgärd eller tjänsteverksamhet ansvariga personer hemfalla under redan nu gällande straffbud. Nära ligger ock antagandet. att en sådan för- kunnelse under vissa omständigheter och i allt fall där den framträderi mer hotande form skall finnas innebära den fara för den allmänna ordningen. vilken redan förut i förevarande .b' angivits såsom grund för ingripande med straff. Att ett särskilt straffskydd skulle vara av nöden för de representati- va församlingar och andra. vilka kunna vara hänförliga under den ganska mångtydiga och även eljest mindre tillfredsställande beteckningen "organ som äger besluta i offentliga angelägenheter". kan icke anses vara på över- tygande sätt påvisat. Även om utöver vad nu sagts några fall skulle före- komma. i vilka befogad näpst icke kan ske på annan väg än den i förslaget anvisade. lärer dock det praktiska tillämpningsområdet bliva synnerligen begränsat. och stadgandet måste antagas komma att mindre väl ägna sig för att utöva en i huvudsak allenast återhållande eller dämpande verkan. Ej heller bör förbises. att ett sådant stadgande genom sin i vissa hänseenden obestämda innebörd kan — synnerligast i upprörda lägen — inbjuda till för- sök att åt ett parti. som sitter vid makten. bereda en icke i allo berättigad företrå'tdesställningi den politiska striden. en möjlighet som tydligen är helt främmande för nu föreliggande förslags syfte och grunder. Att olägenhe- terna härav måste bara betydande ligger i öppen dag.
Genom den år 1940 vidtagna revisionen av SL 8 kap. skedde vissa för- ändringar avseende stadgandet om samhällsfarlig ryktesspridning. Detta stadgande (nu SL 8:21) erhöll dels strängare straffsatser. dels föreskrevs särskilt straff för oaktsamhet vid krig eller krigsfara. Vid den år 1942 vid- tagna förnyade revisionen av samma kapitel skedde ej annan ändring än den som betingades av regeln i Sl. 8: 29 a om straffskärpning beträffande brott. som förövas. dä riket är i krig eller krigsfara. Dessa båda revisioner
lämnade stadgandet i SL lt): 14 a utan ändring.
5.2 Vissa förarbeten till nuvarande bestämmelser
Straffrättskommittén tog upp de ifrågavarande stadgandena i SL 8: 21 och 10: 14 a till behandling. Kommittén fann det vara ändamålsenligt att föra samman de båda stadgandena till ett stadgande (l 1: 6). vilket bereddes plats bland brotten mot allmän ordning. Vid denna sammanslagning före- togs också smärre justeringar i gärningsbeskrivningen. Sålunda skärptes kravet på osant innehåll. Däremot utvidgades stadgandet att gälla påståen- de ägnat att framkalla fara för medborgerlig trygghet. Vidare behövde utta- landet icke längre vara ägnat att väcka förakt för myndighet utan blott un- dergräva aktningen för myndigheten. Eftersom kommittén fann det "vara
Prop. 1975/76: 174 67
ett rimligt krav. att innan någon tager på sitt ansvar att bland allmänheten sprida ett meddelande av här ifrågavarande slag. han i någon mån söker kontrollera meddelandets riktighet". föreslogs kriminalisering av de fall av oaktsamhet. då mcddelaren "underlåtit skäliga mått och steg föratt förvis- sa sig om dess osanning". Spridningsrekvisitet förändrades genom att ut— trycket "blandallmänheten" infördes.
Vid remissbehandlingen mötte det föreslagna stadgandet kritik i de mest skilda riktningar (prop. 1948: 80 s. 191— 192). Man syntes allmänt vara av den åsikten. att brottsbeskrivningen var alltför vag. Från systematisk syn- punkt ifrågasatte justitiekanslersämbetet riktigheten av hela brottets hän- förande till brotten mot allmän ordning. Sveriges advokatsamfund fann ut- talanden ägnade att framkalla fara för medborgerlig trygghet vara att hän- föra till brotten mot person. Föreningen Sveriges häradshövdingar liksom länsstyrelsen i Gävleborgs län gjorde den principiella erinran att uttrycket "påstående ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet. allmän ordning el- ler medborgerlig trygghet" var ett exempel på en svävande brottsbeskriv- ning. ()aktsamhetsstadgandet vann föga genklang. och Advokatsamfundet ifrågasatte och en ledamot av Göteborgs rådhusrätt bestred hela stadgan- dets lämplighet och nödvändighet. Nämnde ledamot anförde. att den före— slagna utsträckningen av kriminalisationen var ägnad att beskära den of- fentliga kritiken i allmänna angelägenheter och därför inte borde upptas i lagen. Samfundet anförde bl.a. (prop. 1948: 80 s. 192).
Även om det icke kunde bestridas att ryktesspridning stundom ktrnde in- nebära en viss samhällsfara. vore samfundet likväl av den uppfattningen att bästa medlet att förhindra sådan ryktesspridning eller förebygga de skadliga konsekvenserna därav icke vore straff utan vederhäftig upplys- ning. Pa grund härav ville samfundet förorda. att paragrafen trpptoges till förnyat övervägande och att man därvid. i stället för att föreslå en utvidg- ning av det straffbara området. undersökte möjligheterna att avskaffa hela straffbestämmelsen eller väsentligt inskränka dess tillämplighetsområde. Skulle det emellertid befinnas erforderligt att bibehålla en straffbestäm- melse i ämnet. syntes det under alla förhållanden oundgängligen erforder- ligt att giva brottsrekvisiten en mera distinkt och entydig trtformning ärr som skett i förslaget. En så tänjbar paragraf som den föreslagna överens— stämde icke med kravet på rättssäkerhet. Det straffbara området borde av- sevärt inskränkas.
Hovrätten över Skfrne och Blekinge fann däremot brottsbeskrivningen vara alltför snäv och föreslog skydd även för folkhtrshållningen.
Departementschefen ( prop. 1948: 80 s. 192 — 193) tillbakavisade anmärk- ningen om brottets klassifikation nrenjänrkade stadgandets lydelse till för- hindrande av att det skulle kunna komma att tillämpas vid fara för enskild person. Stadgandet utsträcktes att gälla även folkförsörjningen. l likhet med Advokatsamfundet fann departementschefen det vara betänkligt att straffa i fall av oaktsamhet.
Prop. 1975/76: 174 68 Departementschefen anförde bl. a.
Med hänsyn till de allvarliga skadeverkningar som. särskilt i orostider. kunna inträda till följd av osann ryktesspridning finnerjag. att ett stadgan- de härcmot alltjämt bör trpptagas i strafflagen. .lag biträder likaledes kom- mitténs förslag att utvidga skyddet för myndighet och annat organ med be- slutanderätt i allmänna angelägenheter från att avse endast ryktesspridning ägnad att väcka förakt till att gälla all ryktesspridning som är ägnad att un- dergräva aktningen för myndigheten eller organet. — — — Utöver vad kom- mitten föreslagit finnerjag vidare. att skydd mot osann ryktesspridning bör stadgas även för folkl'örsörjningen. På sätt hovrätten över Skåne och Ble— kinge framhållit hör nämligen beaktas. att exempelvis rykten om knapphet på viss vara lätt framkalla hamstringspanik och därigenom kunna allvarligt inverka på det allmänna försörjningsläget.
De nu behandlade straftbestämmelserna aktualiserades även i annat sammanhang. nämligen i samband med att 1944 års tryckfrihetssaktrnniga lade fram förslag till tryckfrihetslörordning (SO LJ 1947: 60). [ betänkandet framhölls att bestämmelserna om tryckfrihetsbrott borde hänvisa till mot- svarande stadganden i allmän lag. En väsentlig del av dessa stadganden be- rördes av det då pågående arbetet med lagstiftning om brott mot staten och allmänheten. [ de delar som berörde denna lagstiftning utgick de tryckfri- hetssakkunrtiga i sitt förslag från det då föreliggande av justitiedeparte— mentet upprättade förslaget till ändringi SL.. De sakkunniga tog emellertid inte ståndpunkt till frågan om departementsförslaget uppfyllde de fordring— ar som ur tryckfrihetsrättslig synpunkt borde upprätthållas i fråga om ytt- randefrihetens närmare r'cgleringi den allmänna lagstiftningen. l betänkan- det anmär'ktcs dock. att bland de sakkunniga erinringar framställts beträf- fande vissa av de i detta sammanhang relevanta gär'ningsbeskrivningarna i departementsförslaget. Det gjordes gällande att straffbtrden fått en så obe- tärnd avfattning att de därigenom kom att verka hämmande på tryckfrihe- tens utövning. lirinringar'na avsåg främst brotten angående skymfande av myndighet och kränkande av främmande makt. Stark tvekan hade yppats om dessa straftbud över huvud taget borde upptas i SL (se SOU 1947: 60 s. 243).
Vid remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag framkom stöd från flera håll för den uppfattning som vissa av de sakktrnniga gett trttryck åt ( prop. 1948: 80 s. 439 — 440 ). Sveriges advokatsamfund uttalade sålunda att bl.a. brottet samhällsfarlig ryktesspridning över huvud taget inte borde upptagas i SL. Landsorganisationen anmärkte att gärningstyper som sam- hällsfarlig ryktesspridning givits i påfallande grad en allmän och oklar be- skrivning. Publicistklubben uttalade. att de brottsdefinitioner som uppta- gits från strafflagsförslaget kunde vålla ungefär hur många olyckor för tryckfriheten som helst. Beträffande vissa definitioner. bl. a. samhällsfarlig ryktesspridning. ktrnde dessa titan vidare användas till att trndertrycka "fair comments on matters of public interest". Svenska _journalistför-
Prop. 1975/76: 174 69
eningen hyste farhågor beträffande vissa av de särskilda brotten i departe- mentsförslaget. Föreningen framhöll att brottet samhällsfarlig ryktessprid- ning förutsatte att i rättstillämpningen strängt upprätthölls ett krav på att det ålåg åklagaren att styrka att ett utspritt rykte verkligen var falskt eller ett påstående osant.
Kritiken medförde vissa ändringar i den strafflagstext som antogs år 1948. Beträffande emellertid brottet samhällsfarlig ryktesspridning (11:6-) framhöll departementschefen (prop. 1.948: 80 s. 442).
I motsats till vad gäller de nu behandlade stadgandena. harjag icke i an- ledning av förslaget till tryckfrihetsförordning och de däröver avgivna ytt- randena funnit tillräckliga skäl att vidtaga ändring i 11:6 eller 7 i strafflags- förslaget. [ det förra lagrummet är förutsättning för straffbarhet att någon uppsåtligen sprider falskt rykte eller osant påstående av nämnare angiven samhällsfarlig beskaffenhet. Det måste alltså bevisas. att den utspridda uppgiften var lögnaktig och att detta förhållande enligt vanliga regler täck- tes av gärningsmannens uppsåt.
Stadgandet i SL 11: 6 fick följande lydelse.
Den som bland allmänheten sprider falskt rykte eller annat osant påstå- ende som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet. folkförsörjningen eller allmän ordning och säkerhet eller att undergräva aktningen för myn- dighet eller annat organ vilket äger besluta i allmänna angelägenheter. straffes för samhällsfarlig ryktesspridning högst med straffarbete i två år.
1 BrB har återigen en uppdelning av bestämnrelsen i SL 11:6 på skilda ka- pitel ägt rum. 1 BrB 16:60 ch 17:6har upptagits motsvarighetertill SL 11:6 såvitt avser annat än fara för rikets säkerhet. Vad beträffar den samhälls- farliga ryktesspridningen för övrigt framhöll straffrättskommittén att den osanna propagandan enligt de erfarenheter som de senaste årtiondena givit visat sig spela en betydande roll vid förberedelse till och genomförande av handlingar av upprors- och högförräderikaraktär. Kommittén anförde vidare (SOU 1953: 14 s. 293).
Särskilt med hänsyn härtill synes skyddet mot den osanna propagandan icke vara helt tillfredsställande tillgodosett genom de till 17 kap. överförda bestämmelser som beröra sådan verksamhet. nämligen 5 och 6 åå (SL 8: 4 och 5) om spioneri och grovt spioneri. 7 5 första stycket (SL 8: 6 första stycket) om obehörig befattning med hemlig uppgift och 7 & andra stycket (SL 8: 6 andra stycket) om vårdslöshet med hemlig trppgift samt genom de nuvarande bestämmelserna om samhällsfarlig ryktesspridning (SL 11:6). Spioneristraffdrabbar enligt 17 kap. 5 s* i förslaget den som med uppsåt att gå främmande makt tillhanda obehörigen anskaffar. befordrar eller lämnar sanna eller osanna uppgifter om vissa för riket betydelsefulla förhållanden. Genom 17 kap. 7 så första stycket (SL 8:6 första stycket) utvidgas det en- ligt spioneribestämmelserna straffbara området till lämnande av uppgifter av hemlig natur utan uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Om någon av grov oaktsamhet befordrar eller lämnar uppgift som avses i 17 kap. 5 s
Prop. 1975/76:174 70
(SL 8:4) och som rör förhållande av hemlig natur. följer straff enligt 17 kap. 7 5 andra stycket (SL 8:6 andra stycket). Enligt nu berörda bestäm- melser kan man alltså ej straffa den som. utan uppsåt att gå främmande makt tillhanda. uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bringar till den främ— mande maktens kännedom falskt rykte eller annat osant påstående som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet men ej är av hemlig natur. 1 SL 11:6 avses endast utspridande av sådant rykte eller påstående bland all- mänheten.
Kommittén framhöll att norsk och dansk strafflag innehöll bestämmelser som bättre tillgodosåg skyddet mot den osanna propagandan och ryktes- spridningen. Kommittén anförde som exempel (SOU 1953: 14 s. 293—294).
Om någon exempelvis lämnar främmande makt oriktiga upplysningar som äro ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet. t. ex. genom att påstå att regeringen slutit militäravtal med annan makt elleråt sådan makt upplå- tit baser på svenskt område. kan en sådan gärning straffas endast om de förutsättningar föreligga. om vilka stadgas i SL 8: 4 eller 6. Samma är för- hållandet om någon till främmande makt lämnar falska upplysningar om in- filtration från annan makts Sida eller om krav som sådan makt skulle ha ställt mot landets regering.
Kommittén föreslog kriminalisering av fall då någon till främmande makt framför eller låter framföra osant påstående som är ägnat att framkal- la fara för rikets säkerhet. Sådan gärning skulle vara straffbar även i fall då grov oaktsamhet förelåg.
Vid remissbehandlingen (prop. 1.962:10 del B s. 278—279) underströk kommitten för utredning om det psykologiska försvaret starkt behovet av att man effektivt ingriper mot den samhällsfarliga propagandan. bl.a. i form av straffbud. Kommittén anförde sålunda bl. a. följande.
Det skulle kunna vara motiverat att giva straffbudet en vidare formule- ring. så att det avser ej endast osanna påståenden. En sådan utvidgning kan vara påkallad med hänsyn till att en skicklig förledande propaganda mera sällan använder direkta lögner. Genom ensidiga. ofta starkt affektbetonade framställningar kan det eftersträvade syftet nås lika väl, kanske rent av bättre än om direkta osanningar användes. Emellertid kan den invändning- en göras. att en dylik utvidgning ej skulle stå i god överensstämmelse med yttrandefriheten och rätten till fri åsiktsbildning. Vilseledande propaganda får i stället mötas genom saklig upplysning. Kommittén vill därför ej före- slå någon ändring i förslaget i denna del.
Överbefälhavaren betonade. att stadgandet måste bedömas vara synner- ligen betydelsefullt med hänsyn till rikets säkerhet.
Flera remissinstanser biträdde den föreslagna kriminaliseringen av oakt- samhetshandlingar. medan advokatsamfundet såsom tidigare avstyrkte i denna del. Departementschefen ( prop. 1962: 10 del B s. 280) anslöt sig till samfundets avvisande ståndpunkt och framhöll.
Prop. 1975/76: 174 71
Det bör alltså krävas uppsåt såväl i fråga om att påståendet är osant som att det är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet. Det må framhållas att kravet på uppsåt enligt allmänna grunder icke innebär fordran att gärnings- mannen skall ha handlat med avsikt. Det är tillfyllest att han insett att på- ståendet är osant och att det är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet. varjämte ansvar inträder jämväl om s. k. eventuellt uppsåt föreligger.
På hemställan av lagrådet (prop. 1962: 10 del B 5. 465) innefattades även "falskt rykte" i brottsbeskrivningen.
5.3 Överväganden och förslag
5.3.1 Allmän/ra (it-'ervägundcn
Gemensamt för stadgandena om ryktesspridning till fara för rikets säker- het (l9z8). samhällsfarlig ryktesspridning (1616) och beljugande av myn- dighet (1726) är att med dem avses att skydda samhälleliga institutioner oeh funktioner mot den menliga verkan som kan följa av spridande av osanna påståenden. Det ligger i sakens natur att sådana bestämmelser lätt kan verka ingripande i eljest vedertagna principer om rätt för envar att fritt driva meningsutbyte och på annat sätt bilda opinion i samhälleliga frågor. Vad gäller stadgandenas lämplighet från principiell synpunkt har också meningarna brutit sig vid skilda tillfällen då de behandlats i lagstiftnings- sammanhang. Härtill kommer att dera praktiska nytta. i allt fall i vissa hän- seenden. satts i fråga.
1 direktiven har uppmärksamheten riktats på hithörande problem vad gäller stadgandet i 19: 8. Som inledningsvis nämnts och som klart framgår av förarbetena till stadgandet om ryktesspridning till fara för rikets säker- het synes emellertid detta inte böra behandlas isolerat från parallellstad- gandena i 16: 6 och 17: 6. 1 det följande tas därför till en början samtliga nu nämnda stadganden upp till övervägande vad gäller vissa övergripande synpunkter.
Som nämnts i det föregående kan det historiska ursprunget till nuvaran- de bcstämmelseri BrB 19: 8. 16: 6 och 17: 6 återfinnas i en bestämmelse i 1734 års missgämingsbalk i vilken föreskrevs straff för den som utspred lögn och falska rykten som rörde rikets säkerhet. En motsvarighet till den- na bestämmelse upptogs i SL och bestod där ända fram till år 1936. Denna Senare bestämmelse torde emellertid ej ha tillämpats. Det finns anledning förmoda att motsvarande stadganden som gällde fram till år 1949 kom till användning endast i mycket begränsad utsträckning. Enligt vad som redo- Visats ovan tillämpades det därefter gällande stadgandet. SL 11:6. endast vid ett tillfälle. Vilken del av stadgandet som därvid var aktuell har inte kunnat utrönas. Av de i BrB på skilda lagrum upptagna bestämmelserna har 19: 8 ej någonsin kommit till tillämpning. medan 16: 6 tillämpats i fem och 17: 6 i ett fall. Att lagrummen tillämpats i så begränsad omfattning torde i
Prop. 1975/76: 174 72
viss mån finna sin förklaring i det förhållandet att uppsåtet skulle täcka. utom annat. att ifrågakommet påstående är osant.'
Av den tidigare lämnade redogörelsen framgår att nu gällande bestäm- melser på förevarande område i allt väsentligt tillkom vid mitten av 1930- talet. Anledningen till att spridande av falskt rykte blev föremål för lagstif- tarens intresse vid denna tid torde vara att söka i vissa extremistiska parti- ers verksamhet. Vissa yttringar av dessa partiers propaganda ansågs be- tänkliga. Vad man främst vände sig emot var propaganda som eggade till våld och användande av lögnaktiga och vilseledande uppgifter i syfte att förbereda en våldsam omstörtning. Enligt den år 1933 tillkallade kom- mittén för utredning om åtgärder mot statsfientlig verksamhet var det inte tillrådligt att låta förhållandena helt fritt utveckla sig. Visserligen framhölls att samhället i stor utsträckning måste lita till upplysning som ett medel att bekämpa vilseledande propaganda. Men då det gällde den offentliga propa- gandan fanns anledning att tillgripa lagstiftning. Vad man lagstiftningsvä- gen ville möta var vad som kunde anses som klara missbruk av yttrandefri- heten. Endast falska ryktcn och lögnaktiga uppgifter som var ägnade att framkalla fara i vissa hänseenden skulle sålunda kunna föranleda ingripan- de från det allmänna.
Det torde svårligen kunna bestridas att spridande av lögnaktiga påståen- den bland allmänheten under vissa omständigheter. särskilt under orosti- der. kan utgöra en samhällsfara. Emellertid kan inte enbart detta förhållan- de motivera att man från samhällets sida ingriper med straffsanktioner mot sådana företeelser och därmed inskränker eljest rådande yttrandefrihet.
Generellt låter det sig väl sägas att missbruk av yttrandefriheten bör stävjas. Men frågan vad som skall anses som missbruk och som därför bör beivras låter sig sällan entydigt besvaras. Uppfattningarna härom växlar med olika samhällssystem och från en tid till en annan. I vårt samhälle med allt större öppenhet och mångfald vad gäller debatt och information har man all anledning räkna med att "toleransnivån" i nyssnämnda hänseen- den är hög. Därtill kommer att. även om man i sak är beredd att med hän- syn till motstående intressen godtaga en viss inskränkning i yttrandefrihe- ten. gränsdragningen ofta är ytterst svår att klart ange i författningstext. Risk föreligger att brottsbeskrivningen blir allt för allmän. tänjbar och där- igenom oklar och såledcs kommer att. samtidigt som den illa uttrycker lagstiftarens intentioner. dåligt överensstämma med det övergripande kra- vet på rättssäkerhet. Förarbetena till de här behandlade stadgandena bär vittnesbörd om detta.
Av det sagda synes följa att stor försiktighet bör iakttas när det gäller att genom straffrättsliga åtgärder söka möta spridande av osanna påståenden.
' Se i detta sammanhang det enda refererade rättsfall som i viss mån berör nu ak- tuellt stadgande. NJA 1942 s. 691. Fråga uppkom i målet huruvida den tilltalade in- sett att ryktena var falska.
Prop. 1975/76: 174 73
Uppenbarligen bör sådana åtgärder tillgripas endast när andra remedier in- te står till buds. ljämförelse med de förhållanden som härvidlag rådde på 1930-talet är samhället i dag väsentligt bättre rustat att möta — och bemöta — falska rykten och andra osanna påståenden. Salunda har massmedierna i dag säkerligen en långt större och bredare genomslagskraft än tidigare. Möjlighetema att genom massmedia nå fram med beriktiganden och annan information är därför allmänt sett goda. Även de myndigheter och andra organ som har att svara för de samhällsfunktioner. vilka de ifrågavarande straffbestämmelserna ytterst är avsedda att skydda. har i dag ofta betydan— de resurser för information och upplysning till sitt förfogande.
Mot bakgrund av vad nu andragits kan. allmänt sett. ifrågasättas om det finns något behov av de här omhandlade straffstadgandena. ] allt fall är ett sådant behov numera föga framträt'lande. Vid detta förhållande bör en av- vägning mellan å ena sidan den praktiska nyttan av stadgandena och å and- ra sidan de olägenheter som de onekligen inrymmer främst vad gäller ytt- randefriheten ge till resultat att stadgandena i princip bör kunna utmönst- ras. Emellertid måste innan frågan definitivt besvaras för ett vart av de sär- skilda straffstadgandena närmare övervägas om specifika intressen. knut- na till de särskilda stadgandena. talar emot den nyss angivna slutsatsen.
5.3.2 Ryktesspridning lill fara för rikets säkerhet
Gämingsbeskrivningen i BrB 19: 8 omfattar dels att någon bland allmän- heten sprider falskt rykte eller annat osant påstående dels att någon till främmande makt framför eller låter framkomma falskt rykte eller annat osant påstående. I båda fallen fordras att gärningarna skall vara ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet.
Bestämmelsens andra led — framförande till främmande makt av falskt rykte — tillfogadesi samband med BrB:s tillkomst och har direkt förebild i den norska strafflagen.
Den norska bestämmelsen. som återfinns i s' 97 b i Straffeloven och som tillkom ar 1.950. lyder.
Med fengsel inntil 2 år staffes den som mot bedre vitende eller grovt uaktsomt utbrer offentlig eller meddeler til fremmed makt falske rykter eller utiktige opplysninger som om de vinner tiltro. er egnet til å sette ri- kets indre eller ytre sikkerhet eller forholdet til fremmede makter i fare. el- ler som medvirker hertil.
Det intresse som är avsett att skyddas genom straffstadgandet är rikets säkerhet. Att fara för denna kan uppkomma om osanna påståenden opåta- Iat får spridas bland allmänheten eller föras fram till främmande makt kan inte bestridas. Detta får anses gälla särskilt det förfarande som beskrivs i det senare ledet av stadgandet. nämligen att någon till främmande makt framför eller låter framkomma osant påstående. Här är också möjligheter- na mycket små att med saklig upplysning och information möta de skade—
Prop. 1975/76: 174 74
verkningar förfarandet kan ha. Emellertid torde dessa möjligheter vara be- gränsade även när det gäller de faror som är förenade med ryktesspridning bland allmänheten. Mot bakgrund av det nu sagda torde det därför i allt fall under orostider föreligga ett behov av det nu ifrågavarande straffstadgan- det som ett komplement till bestämmelserna om spioneri och obehörig be- fattning med hemlig uppgift. Däremot kan det ifrågasättas om detta behov i vad avser annat än orostider har sådan styrka att det tar över de olägenhe- ter. som enligt vad ovan anförts. allmänt sett är förknippade med ett stad- gande av nu ifrågavarande slag. En avvägning härvidlag ger enligt min upp- fattning till resultat att stadgandet bör kunna utmönstras vad avser mera normala förhållanden men bibehållas i vad avser tid då landet är i krig eller då av krig föranledda utomordentliga förhållanden råder. Detta böri sin tur - föranleda att stadgandet utmönstras ur 19 kap. och i stället införesi BrB 22 kap.
5.3.3 Sunlhiillsjizr/ig r_r/tresspridning
Straffstadgandet i BrB 16: 6 om samhällsfarlig ryktesspridning upptar tre moment. Till en början skall gärningen avse ett spridande bland allmänhe- ten. Detta rckvisit skall enligt förarbetena ej tolkas restriktivt. Något krav på att ett uttalande skall rikta sig omedelbart till en större krets har sålunda inte avsetts: en kampanj som bedrivs medelst antydningar vid samtal med enskilda kan vara minst lika farlig som en öppet bedriven propaganda. vil- ken lättare kan gendrivas. Gärningsmanncns uppsåt skall omfatta att sprid- ningen sker bland en obestämd krets. Vidare krävs att det som sprids skall vara ett falskt rykte eller annat osant påstående. Till skillnad från förtals- brotten krävs sålunda att ryktet skall vara falskt eller påståendet osant. Sanningslösheten har gjorts till ett brottsrekvisit. Slutligen fordras. att spridandet varit ägnat att framkalla fara för folkförsörjningen eller allmän ordning och säkerhet. Av motiven framgår. att det väsentligaste skälet för införandet av skyddet för folkförsörjningen var att t. ex. rykten om knapp- het på viss vara i orostider lätt framkallar hamstringspanik och därigenom kan allvarligt inverka på det allmänna försörjningsläget. Vad gäller allmän ordning och säkerhet avser detta sådant som ordningsmakten i det allmän— nas intresse har att upprätthålla. 1 överensstämmelse med vad som gäller beträffande den subjektiva värderingen av farerekvisitet i BrB krävs inte att gärningsmannen insett att fara förelåg utan endast att han ägt kännedom om de omständigheter vilka vid en objektiv bedömning grundlägger fara.
Vad här anförts om bestämmelsens objektiva och subjektiva sidor synes ge vid handen att stadgandet har ett användningsområde som i praktiken måste vara mycket begränsat. 1 tider då samhället präglas av lugn och sta- bilitet torde stadgandet knappast vara tillämpligt. eftersom sådan fara som bestämmelsen förutsätter då måste vara i allt fall mycket svår att styrka. Över huvtld taget synes något behov av kriminalisering i det förevarande hänseendet inte föreligga under normala förhållanden. Snarare kan det an-
Prop. 1975/76: 174 75
tagas att en tillämpning av bestämmelsen under sådana förhållanden skulle kunna motverka sitt syfte. ! enlighet med det anförda synes stadgandet om samhällsfarlig ryktesspridning böra upphävas i allt fall vad avser annat än tid då landet är i krig eller då av krig föranledda utomordentliga förhållan- den råder.
Vad därefter gäller tider av sådana extraordinära förhållanden som nyss sagts torde inte kunna bortses från att det kan föreligga ett visst behov av straffrättsligt skydd för de intressen som stadgandet är avsett att värna. Men även här gäller säkerligen att upplysning och information är det medel som i första hand bör komma i fråga: sådana åtgärder torde vara långt ef- fektivare än straffrättsliga ingripanden. Vad som främst kan påkalla straff- sanktion synes vara intresset att skydda folkförsörjningen. I det före- gående har föreslagits att stadgandet i 19: 8 om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet skall upphävas men en motsvarande bestämmelse införas under 22 kap. att tillämpas i första hand under beredskapstillstand eller då landet äri krig. Denna senare bestämmelse synes i och för sig tillämplig på ryktesspridning. som är ägnad framkalla fara för folkförsörjningen. i den mån ryktesspridningen också är ägnad att framkalla fara för rikets säker- het. Det är antagligt att dessa farerekvisit ej sällan kan komma att samman- falla. i allt fall när extraordinära förhållanden råder. Att men för folkför- sörjningen kan. mera allmänt. innefatta men för rikets säkerhet förutsätts f. ö. i stadgandet i 19: 5 om spioneri. Till det sagda kommer att skydd för folkförst'iriningen under krig eller krigsfara i vissa hänseenden även ges ge- nom bestämmelserna i BrB 22: | om landsförräderi och landssvek.
Vad nu anförts ger enligt min mening vid handen att stadgandet i 16: 6 om samhällsfarlig ryktesspridning bör kunna utmönstras i sin helhet. I allt fall synes det praktiska behovet av ett särskilt stadgande av förevarande slag så ringa. att detta uppenbarligen bör få vika för de invändningar av mera principiell och övergripande natur som. enligt vad redovisats i det fö- regående. kan anföras mot ett stadgande av nu ifrågavarande art.
5.3.4 Bc/juymu/t' ur myndig/tel
| överensstämmelse med vad som gäller beträffande de två tidigare be- handlade brotten fordrasäven enligt stadgandet i BrB 1716 om beljugande av myndighet att det rör sig om falskt rykte eller annat osant påStående som sprids bland allmänheten. Gärningsbeskrivningen i övrigt är här utfor- mad så. att ryktesspridningen skall vara ägnad att undergräva aktningen för myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenhe- ter. Givetvis krävs för fällande dom att dessa gärningsmoment är täckta av uppsåt. Att exempelvis sanningslöshetskravet skall vara täckt av gärnings- mannens uppsåt medför naturligtvis att bestämmelsens användningi prak- tiken inskränks avsevärt.
Enligt motiven till stadgandet i dess ursprungliga lydelse förväntades
Prop. 1975/76: 174 76
detta få praktisk betydelse för beivrandet inte blott av vissa yttringar av disciplinupplösande agitation inom försvarsväsendet utan även av sådan propaganda med vilken avsågs att undergräva förtroendet och väcka för- akt för civila myndigheter m.ll. Genom lagändring l948 utvidgades det straffbara området till att avse inte endast osanna uttalanden. ägnade att väcka förakt för myndighet eller organ. utan även sådana uttalanden som var ägnade att undergräva aktningen för myndigheten eller organet.
Det torde vara obestridligt att sanningslösa rykten och påståenden kan medföra att tilltron till eller förtroendet för en myndighet försvagas i sådan grad att dess verksamhet försvåras. Som inledningsvis nämnts (5.3) är ock- så grunden för stadgandet att söka i detta förhållande. Enligt lagrummets lydelse fordras emellertid inte att en sådan effekt inträtt eller att fara för så- dan etfekt kunnat uppkomma. Enligt ordalydelsen kan straff inträda redan när det osanna uttalandet kan undergräva aktningen för myndigheten eller organet. Därmed har straffstadgandet fått en utformning som närmast ger det karaktären av ett förtalsbrott. dock inte riktat mot enskild person utan mot en myndighet eller ett allmänt organ som sådant. Så synes också brot- tet av den under senare tid i massmedia förda debatten att döma ha uppfat- tats bland allmänheten. Att straffa någon enbart för det han förfar så. att aktningen för viss myndighet sätts i fara synes inte stå i överensstämmelse med nu rådande betraktelsesätt. [ sammanhanget kan erinras om att i rätte— gångsbalken 9 kap. 5 & tidigare föreskrevs straff för den som i samband med rättegång kränkte "domstolens värdighet”. Detta led i lagrummet ut- mönstrades emellertid genom lagstiftning år 1973 under hänvisning till att en bestämmelse som enligt sin ordalydelse syftade till att skydda domsto— lens värdighct knappast vari linje med modernt sätt att se på domstolars eller andra myndigheters funktion i samhället (prop. l973: 30 s. 32).
Bibehålles ett straffstadgande om beljugande av myndighet. synes i en- lighet med 'ad här anförts dettai allt fall böra ändras därhän att för straff- ansvar skall krävas. att det osanna uttalandet är ägnat att försvåra myndig- hetens eller organets verksamhet. Som nyss uttalats är det självfallet ange- läget. att det allmännas organ åtnjuter sådant förtroende bland allmänhe— ten att deras verksamhet inte äventyras. Den här relevanta frågan är emel- lertid huruvida straffsanktionering av spridande av osanna påståenden om myndigheter och andra organ behövs eller har någon meningsfull funktion när det gälle ' att upprätthålla detta lörtroende.
Som jag inledningsvis anfört beträffande brotten om ryktesspridning finns det risk. att man med ett stadgande av nu ifrågavarande slag inkräk- tar på den rätt till fri kritik av bl. a. myndigheter som så starkt hävdas — och utövas -— i den allmänna debatten i dag. Att dra en gräns härvidlag är också förenat med stora svårigheter. Därtill kommer att ett ingripande med straffrättsliga åtgärder mången gång kan tänkas snarare försvaga än stärka förtroendet för den myndighet som varit utsatt för ryktesspridningen. Här torde. om någonsin. gälla att information eller upplysning är den adekvata
Prop. 1975/76: 174 77
åtgärden när det gäller att motverka eller undanröja de skadeverkningar el- ler risker för sädana verkningar som kan bli följden av att osanna uttalan- den sprids bland allmänheten. [ grava fall. där påtagliga olägenheter för myndighetens verksamhet kan befaras. torde det f.ö. kunna hävdas att det är en plikt för den berörda myndigheten att — i enlighet med dess allmänna skyldighet att tillse att anförtrodda verksamhetsuppgifter effektivt fullgörs — på lämpligt sätt bemöta osanna rykten och påståenden. Att lagföring i sådant sammanhang skulle ha någon nämnvärd effekt eller ens vara lämp- lig kan på goda grunder starkt ifrågasättas.
Under hänvisning till vadjag nu och tidigare under det allmänna avsnit- tet anfört villjag förorda. att straffstadgandet om beljugande av myndighet utmönstras. I anslutning härtill bör dock erinras om att i den mån beljugan- de av myndighet även innefattar förtal av enskild. vilket ej sällan torde vara fallet. personen i fråga givetvis kan utkräva ansvar för sådant brott. Erinras bör också att åtgärder i sådant fall kan vidtagas från det allmännas sida såtillvida att åtal kan utföras av åklagare. om brottet anges av måls— äganden och åtal av särskilda skäl befinnes påkallat ur allmän synpunkt.l
6. T ägande av utländskt understöd
6.l Översikt över stadgandets framväxt och redogörelse för förarbetena till nu gällande bestämmelser
Brottet tagande av utländskt understöd infördes först i svensk rätt genom 1940 års lagstiftning beträffande SL 8 kap. 1 det betänkande som låg till grund för lagstiftningen (SOU 1940: 8 s. 65) framhöll de sakkunniga inled- ningsvis. att den för ett fritt statsskick erforderliga rätten till ett offentligt meningsutbyte inte kan vara obegränsad. Eftersom ett hänsynslöst utnytt- jande av denna frihet från vissa riktningars och individers sida kan leda till inskränkning i andras frihet. är en viss kontroll från samhällets sida nöd- vändig. Särskilt anförde de sakkunniga. att det måste förebyggas. att den offentliga diskussionen urartar till att förbereda eller understödja brottslig verksamhet. vare sig denna omedelbart riktas mot samhället eller mot en- skilda. .
De sakkunniga uppmärksammade i särskild grad problem som rörde propaganda. Enligt dem mötte betänkligheter att lämna fritt spelrum åt propaganda som organiserades och finansierades av jämförelsevis begrän- sade men ekonomiskt starka företag och organisationer. i sista hand arbe- tande i privat vinstsyfte. I synnerhet var det farligt att det hemlighölls. var- ifrån de medel härrörde som möjliggjorde en propagandaverksamhet. Inom ramen för detta stora problemkomplex tog de sakkunniga upp till be- handling politisk propaganda som finansieras från utlandet. De sakkunniga
' Jfr prop. 1975: 78 om lagstiftning angående ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet. m.m. s. ISI—ISA.
Prop. 1975/76: 174 78
fann det framgå tydligt att denna kttnde erbjuda betydande faror för den fria mcningsbildningen i landet. faror som kttnde utveckla sig därhän att de hotade rikets självbestämnntnderå'ttt och kanske dess säkerhet. De anförde härom vidare (SOU l940: 8 s. 65—66).
I synnerhet äro sådana konsekvenser att frukta. om en propaganda fi- nansieras av en främmande makt. Det torde däremot sällan kunna antagas. att denna inlåter sig härpå av osjälviska ideella motiv: fastmera måste man räkna med att den främmande tnaktcn med sitt understödjande av en pro- paganda åsyftar att direkt eller indirekt befordra egna politiska intressen vilka alltför lätt kttnna kotnma i strid med rikets sannskyldiga bästa och verkliga oberoende. Det är hätför icke nödigt att den främmande makten använder "köpta redskap" e.dyl. Det är mycket möjligt att den kan finna medhjälpare hos inländska medborgare. som mer eller mindre osjälviskt sympatisera med den främmande maktens strävanden och i viss mån oegennyttigt ställa sig till förfogande för att genom propagandaverksamhet häri landet befordra dem. I synnerhet i en tid då skilda staters maktpolitis- ka strävanden sammanvävas med försök att vinna anhängare åt bestämda ideologiska riktningar och ofta söka betäckning ttnder sådana försök. är det ytterst angeläget att icke genom att lämna fritt spelrum åt en utifrån be- tald agitation av till synes endast ideologisk innebörd eller eljest av blott inrikespolitisk räckvidd i själva verket bereda väg för underminering in- ifran av vart lands utrikespolitiska självständighet.
Att effektivt stävja ett sådant agitatoriskt ttndermineringsarbete från främmande makts sida erbjöd uppenbarligen för strafflagstiftningen syn- nerliga svårigheter. De sakkunniga anmärkte först. att åtgärder av en främ- mande makts egna organ i stort sett är oåtkomliga för bestraffning. Ytterli- gare anfördes. att de hjälpmedel för agitation som i detta sammanhang var aktuella i regel lämnades på hemliga vägar. som endast på enstaka pttnkter kunde blottläggas så att ett ingripande blev möjligt. Med hänsyn härtill och till att det generellt sett ofta var nödvändigt att. om en straffbestämmelse inte skttlle bli betydelselös. straffbelägga vissa opåkallade förfaranden i nå- got större omfi'tng än som motsvarar just vad man i det väsentliga vill före- bygga. ztnsåg de sakkunniga att en kriminaliseringi detta fall måste ankny- tas till själva mottagandet av ekonomiska hjälpmedel för politisk agitation och att den inte kunde begränsas till sådana fall. i vilka det kunde bevisas att hjälpmedlen härrörde från främmande otakt.
De sakkunniga föreslog en bestämmelse vars första stycke stadgade straff för den som av främmande makt mottaget" penningar eller annat för att häri riket bedriva viss politisk agitation. Vad man härigenom f'amför allt önskade förebygga var att främmande makt använde personer här i ri- ket som redskap för en för rikets självständighet farlig agitation. Eftersom gränsen mellan vad sotn mottages ttnder bestämda instruktioner och som understöd till en mer eller mindre självstänt'lig verksamhet i verkligheten kan vara llytande. ansåg de sakkunniga det inte möjligt att begränsa det straffbara ft'irfarandet till ett mottagande av hjälpmedel som omedelbart
Prop. 1975/76: 174 79
skulle användas i den främmande maktens tjänst. Därför syntes det ound- gängligt att straffbelägga varje mottagande av ekonomiskt stöd för politisk agitation. Av stor betydelse var det naturligtvis att bestämma vilken pro- pagandaverksamhet som skulle avses med understödet. Härom anförde de sakkunniga (SOU [94018 s. 67—68).
Det kunde ifrågasättas att upptaga all propaganda i den främmande mak- tens intresse. Detta vore emellertid mindre lämpligt. ty å ena sidan finnes knappast anledning att medtaga agitation som helt öppet angiver sig före- träda den främmande maktens synpunkter på dess egna angelägenheter. t.ex. i ett krig eller eljest ett motsättningsförhållande till en annan främ- mande makt. Dylik "upplysningsverksamhet" är visserligen ofta högst en- sidig eller på annat sätt snedvriden. men den är bl. a. på grund av sin öppna metod icke så farlig för den svenska staten. Ett inskridande däremot torde följaktligen böra kräva. att en sådan propagandaverksamhet tagit former som i och för sig innebära överträdande av särskilda straffbestämmelser i detta kapitel eller i tryckfrihetsförordningen. Å andra sidan skulle med den ovan antydda bestämningen av propagandans syfte riskeras att icke träffa organiserandet av den mest subtila och fördolda och därigenom kanske farligaste agitationen i utländskt intresse. nämligen den som föregivet" sig angå endast allmänna ideologiska ståndpunkter eller rent inhemska angelä- genheter. "fill förebyggande härav föreslås att straflbelägga mottagande av understöd för propaganda som avser rikets styrelseskick eller åtgärder i dess inre eller yttre styrelse. Härunder inbegripes ideologisk agitation rö- rande politiska ämnen i den man den tillägger sina satser allmängiltighet och följaktligen åtminstone bl.a. tillämplighet på svenska förhållanden: så är vanligen fallet. Naturligtvis omfattar formuleringen jämväl uttalanden. som mera speciellt äro inriktade på särskilda svenska angelägenheter. Mc- ningsyttringar om aktuella eller eljest mera begränsade frågor i svensk po- litik. såsom förestående beslut eller val. inbegripas jämväl. Härvid har an- setts böra särskilt framhållas att ej blott utrikes- utan även inrikespolitiska ämnen avses: de senare erbjuda ofta möjlighet att på ett indirekt och mera försåtligt sätt främja utländska intressen.
Kriminaliseringen åsyftade endast sådan propaganda som avsåg att på- verka den allmänna opinionen.
De sakkunniga ansåg nödvändigt att till bestämtnelsen i första stycket foga ett andra stycke genom vilket även den skulle straffas som av främ- mande makts undersåte mottager penningar eller annat för det ändamål som anges i första stycket och ej titan dröjsmål anmäler det för Konungen eller den myndighet Konungen därtill förordnat. Detta krav på offentliggö— rande av utländska understöd till politisk agitation hade sin grund i svårig- heten att erhålla tillfredsställande effekt åt bestämmelsen i första stycket så länge en förutsättning för straff var att det mottagna skulle bevisligen härröra från främmande makt. Stratfbudet kundeju lätt kringgås genom att 'den främmande makten lämnade understöd utan att dess roll i samman- hanget framträdde. De sakkunniga ansåg det vara att gå för långt att med anledning härav utvidga ansvaret att gälla varje understöd från utländsk
Prop. 1975/76: 174 80
källa. Som en lämplig medelväg föreslogs i stället möjligheten att införa krav på viss anmälningsskyldighet.
Departementschefen biträdde de sakkunnigas förslag i allt väsentligt. Be- träffande emellertid det föreslagna andra stycket ansåg departementsche- fen vissa betänkligheter möta mot att i SL införa bestämmelser om anmäl- ningsskyldighet av den art som föreslagits. Det med stadgandet åsyftade önskemålet skulle enligt departementschefen kunna tillgodoses genom att bestämmelsen i första stycket utvidgades till att avse även den som motta- ger penningar eller annat av någon sotn handlar i främmande makts intres- se (prop. l940: Z l7 s. I()— 17).
51.8:22 erhöll följande lydelse.
Mottager någon av främmande makt penningareller annat för att häri ri- ket genom utgivande eller spridning av skrifter eller annorledes söka på- verka den allmänna meningen om rikets styrelseskick eller om åtgärder i dess inre eller yttre styrelse. straffes med fängelse.
Enligt SL 8: 39 skulle vad sålunda föreskrivits om främmande makt gälla även den som handlari främmande makts intresse.
Straffrättskommitten framhöll beträffande nu aktuellt brott. att erfaren- heten då visade. att mera omfattande Iagstiftningsåtgärder angående stöd- jande av förtäckt utländsk propaganda skulle fylla ett kännbart behov. Kommittén ansåg sig inte höra föreslå någon större saklig utvidgning av bestämmelsen i fråga. Dock föreslog kommittén. som ansåg ämnet för pro- pagandan vara för snävt angivet. att understödets ändamål skulle anges som åtgärd avsedd att påverka den allmänna meningen om rikets politiska angelägenheter (SOU l944: 69 s. ISO— l51 ). Förslaget vann emellertid inte gehör i denna del. Departementschefen fann det inte vara tillrådligt att ut— sträcka tillämplighetcn till att avse andra slag av agitation än sådan som hänför sig till själva statsskicket eller åtgärderi rikets inre eller yttre styrel- se (prop. l948zfit) s. I38).
Vid remissbehandlingen ifrågasattes inte själva bestämmelsen utom så- tillvida att länsstyrelsen i Gävleborgs län ansåg att stadgandet borde tagas under förnyat övervägande. Vissajämkningar företogs och straffbudet er- höll den utformning det har för närvarande.
6.2 Överväganden och förslag De överväganden som ligger bakom kriminaliseringen av tagande av ut- ländskt understöd kan sammanfattas enligt följande. Det ligger i sakens natur att brottslighet enligt l9 kap. mycket ofta äger rum för någon främmande stats räkning. Verksamhet. inriktad på sådan brottslighet. är inte sällan understödd från utlandet. Ett mottagande av ekonomiskt understöd i detta fall kan naturligtvis vara kriminaliserat som förberedelse (23: 2jämfört med 19: 14). En verksamhet från utländsk sida
Prop. 1975/76: 174 st
syftande till att underminera den svenska statens frihet och självbestäm- manderätt behöver emellertid inte nödvändigtvis ta sig formen av under- stöd till förövande av särskilda brott. Underminen'ngsarbetet kan vara att hänföra till ett tidigare stadium än förberedelsestadiet. Här kommer en mer allmänt häller propaganda in i bilden. Framträder denna öppet som härrörande från utlandet. kan den visserligen vara farlig för landets säker- het, men möjligheter fmns att bekämpa den genom upplysning och offent- lig diskussion. Betänkligare är propagandaverksamhet. som till skenet och kanske även i verkligheten har svenskt ursprung. men som helt eller delvis finansieras av en utländsk stat eller eljest från utlandet. För att förebygga sådan propagandaverksamhet. i den mån det är möjligt och icke skulle leda till alltför starkt intrång på meningsbildningens frihet. har förevarande stadgande om straff för tagande av utländskt understöd ansetts erforder- ligt.'
Den brottsliga gärningen beskrivs i stadgandet som att i visst syfte mot- taga penningar eller annan egendom av främmande makt eller någon som handlari dess intresse. Vad gäller innebörden av uttrycket "mottaga pen- ningar eller annan egendom" anges i förarbetena. att straffskyddet avser endast sådana fall där någon med bidrag från utlandet som verkligen kan betecknas som understöd bedriver i stadgandet avsedd propaganda. Den som exempelvis bara tar emot nyhetsmaterial borde inte drabbas av straff. Att ett visst politiskt tankeinnehåll härrör från utländska källor kanju inte i och för sig få föranleda att dess utbredning förbjuds. Således kan inte gene- rellt ett mottagande av tryckta skrifter eller annat för spridning avsett pro- pagandamaterial i färdigt skick anses falla under stadgandet. Detta blir fal- let endast om exempelvis en upplaga av en propagandaskrift kan sägas vara av någon ekonomisk betydelse.
Gärningen anses fullbordad i och med mt'tttagandet. Uttrycket ”främmande makt eller någon som handlar i dess intresse" har ansetts böra ges en extensiv tolkning. Här avses sålunda inte bara självständiga stater. erkända eller icke erkända av Sverige. utan även exil- regeringar och motstånds- eller upprorsrörelscr i den mån dylika statliga bildningar och organisationer har en sådan faktisk maktställning och en så- dan politisk betydelse. att diplomatiska angelägenheter är möjliga i förhål- landet mellan en dylik organisation och Sverige. Dessutom gäller att den sotn handlar i statens eller ('trganisationens intresse inte behöver stå i något uppdragsförhållande till den främmande makten. Det är således möjligt att bidrag som nämns i stadgandet kan ges av en svensk. som av sympati för den främmande makten, såsom detta uttryck är att tolka enligt vad nyss sagts. ger bidrag för att gagna vad han anser vara dennas intresse. ?
' Se Beckman m.fl.. Kommentar till Brottsbalken II. 3 uppl.. Stockholm 1973. s. 343—344. ” Beckman m.fl.. a. a. s. 319 och 344.
Prop. 1975/76: 174 82
Förutom uppsät. som skall avse samtliga objektiva bestämningar. krä- ver stadgandet att ett på visst sätt beskrivet direkt uppsåt skall föreligga hos mottagaren. Denne skall ha ett syfte som går ut på att driva viss i be- stämmelsen angiven propaganda. [ paragrafen anges denna avse "den all- männa meningen orn statsskicket eller atgärderi rikets inre eller yttre sty- relse". Mottagaren skall ha för avsikt att på visst sätt påverka den allmän- na meningcn härom. Lagtexten nämner särskilt att propagandan avses ske "genom utgivande eller spridande av skrifter". Även andra medel för pro- pagandan antyds genom lagens ordalydelse. Enligt förarbetena behöver det inte endast röra sig om propaganda enbart här i riket. Även propagan- daverksamhct i utlandet kan påverka den svenska opinionen. Självfallet rör dock stadgandet endast opinionen häri riket.
Ämnet för propagandan angavs redan i bestämmelsens ursprungliga ly— delse vara rikets författning eller dess styrelse. Härigenom uteslöts vissa mera allmänna politiska ställningstaganden. som inte hänförde sig till sär- skilda styrelseätgärder. säsom avgöranden genom val och dylikt. lnte hel- ler domstolsavgi'irandcn kunde föras in Linder lagens ord. Som ovan an- tytts. avses med statsskicket rikets författning. Propagandan kan gå trt på att öppet päyrka ändring i författningen. Den kan ocksä inskränka sig till kritik av statsskickets sätt att fungera.1 Med atgärder i rikets styrelse för- stas beslut av riksdagen eller regeringen. vilka beslut kan avse säväl inri- kes- som utrikespolitiska ställningstaganden.
Den propaganda. avseende opinionen häri landet. som bestämmelsen åsyftar är en för rikets säkerhet farlig agitation. [ och för sig kan sadan pro- paganda som är öppet understödd fran utlandet vara farlig i angivet hänse- ende. En propagandaverksamhet. emellertid. som både till skenet och i verkligheten har svenskt ursprung. men som finansieras av främmande makt elleri dess intresse torde framstår som väsentligt mer betänklig. Lag- stiftarens avsikt synes också vara att söka komma tillrätta med denna för- täckta utländska propaganda. som inte lika lätt som den av det förra slaget av agitation låter sig bekämpa genom upplysning och offentlig diskussion.
En bestämmelse av detta slag måste med nödvändighet få en generell ut- formning. Stadgandet i 19: 13 har också getts en så allmän avfattning att det skulle kunna få en mycket vidsträckt tillämpning. Om exempelvis häri Sverige propageras mot svensk utrikespolitik gentemot viss motståndsrö— relse och kritiken ekonomiskt understöds av en svensk person som sympa- tiserar med vederbörande motståndsrörelse. kan mycket väl förutsättning- ar föreligga för stadgandets tillämpning. Brottet skulle bestå i mottagande av understödet med avsikt att med kritiken "påverka den allmänna me- ningen" om det aktuella svenska utrikespolitiska ställningstagandet. Det behöver inte ens vara en aktuell åtgärd i "rikets inre eller yttre styrelse” utan det kan röra sig om ett ställningstagande som kan ifrågakomma.2
* Beckman m.fl.. a. a. s. 345. ” Beckman m.fl.. a. a. s. 345.
Prop. 1975/76: 174 83
Utformningen av det subjektiva rekvisitet i 19: I3 gör emellertid att be- stämmelsens tillämpningsområde i praktiken inskränks. I den mån över huvud taget mottagande av bidrag kan styrkas. åligger det dessutom åkla- garen att styrka direkt uppsåt hos mottagaren. Som ovan redovisats synes ej heller enligt tillgänglig statistik stadgandet ha tillämpats efter BrB:s ikraftträdande. Av statistiken för tidigare år kan däremot inte utläsas om motsvarande bestämmelse i SL (8: It)) har tillämpats. Av de domar aVseen- de SL 8 kap.. som varit tillgängliga. har emellertid ingen avsett nu aktuellt stadgande.
Vad som anförts inrymmer i sig starka skäl för det ifrågavarande stad- gandets upphävande. Därtill kommer att det finns anledning förmoda. att i en demokratisk statsbildning, där ju demokratins bestånd är avhängig av ett fritt meningsutbyte. en utifran understödd och för landet farlig agitation bäst stävjas genom upplysning och offentlig diskussion. Anledning finns också att förmoda att propaganda av här aktuellt slag i sådan grad strider mot härskande uppfattning i landet om vilka medel som är tillåtna i sam- hällsdebatten. att just det förhållandet att viss propaganda understöds av främmande makt eller någon sotn handlar i dess intresse är ägnat att. om det kommer till allmänhetens kännedom. diskreditera propagandan. All— mänhetens fördömande av dylikt tagande av understöd synes här vara det väsentligaste. Det torde m.a.o. inte vara straffhotet enligt bestämmelsen i BrB 19: 13 titan risken för att det skall komma till allmänhetens kännedom att utländskt understöd förekommer som är den avhållande faktorn härvid- lag. Den sotn mottagit sådant understöd är sålunda "dömd" genom all- mänhetens förkastclsedom långt innan han dömts av domstol.
Mot bakgrund av vad som anförts föreslårjag att stadgandet i BrB 19: B om tagande av utländskt understöd upphävs.
l detta sammanhang bör slutligen erinras. att mutansvarighetskom- mitte'ns förslag till ändring av BrB:s regler angående mtrtansvar som kon- sekvens har bl. a. att gärning som går in under beskrivningen i 19: l3 kan bli att betrakta som "tagande av muta eller av otillbörlig belöning" enligt lagförslaget.l
7 Gemensam straffskärpningsregel
l direktiven framhålls bl. a. att vad gäller straffskaloma i kapitlet det kan förtjäna övervägas om inte det i samband med vissa brott i BrB 19 kap. sär- skilt omnämnda fallet att riket är i krig bör behandlas i en för dessa brott gemensam straffskärpningsregel. I anslutning härtill skulle de nu gällande straffskaloma för samma brottjusteras med hänsyn därtill.
' Sc SOU 1974: 37 s. 8 och ll3.
Prop. 1975/76: 174 84 Straffskärpning "om riket äri krig" stadgas i 19 kap. iföljande fall:
19: 4 första st. (straffskärpning från max. 2 till max. 4 år) 19: 4 andra st. (straffskärpning från latituden 1—6 år till 4— 10 år eller livs- tid)
19: 7 första st. (straffskärpning från max. 2 till max. 4 år) 19: 7 andra st. (straffskärpning från max. 6 mån. till max. 2 år.) 19: 12 (straffskärpning från max. 6 mån. till max. 2 år)
Straffskärpningsgrunden ”om riket äri krig" förekommer således i fem fall i kapitlet. Dessa innefattar tre olika latitudvarianter. Utanför 19 kap. återfinns samma grund i 18: 6. som upptar straffstadgande om svikande av försvarsplikt. I detta senare stadgande återfinns en fjärde strafflatitud.
Beträffande BrB i övrigt finns ett stort antal Straffskärpningsregler av oli- ka utformning. Här må nämnas. att i 21 kap.. vari behandlas brott av krigs- män. har Straffskärpningsregler för det fall riket var i krig på flera ställen upptagits i ett särskilt stycke av respektive bestämmelse. Detta gäller 2. 3. 7.11.120ch13åå.
Straffskärpningsregler av generell art. motsvarande vad direktiven sy- nes åsyfta. förekommer i BrB. men i mycket begränsad omfattning. Här kan nämnas 18: 2. innefattande straffskärpningsregel om gärning enligt BrB 3—5 kap. innebär förgripelse mot Konungen och 19: 11 innefattande straff- skärpningsregel avseende 3 och 4 kap. Av större intresse i detta samman- hang synes dock vara den konstruktion som använts i BrB 20: 5. som regle- rar de s. k. osjälvständiga ämbetsbrotten. Stadgandet lyder:
Finnes ämbetsman hava genom gärning. som är belagd med straff annor- städes än i l—4 ss. åsidosatt sin tjänsteplikt. må fängelse i högst två år ådömas. ändå att så svårt straff eljest ej kunnat följa.
Bestämmelsen upptar således en generell höjning i straffsatserna för all- männa brott. I det fall straffskalan är högre än som i paragrafen omnämns har det ansetts att det förhållande att gärningen innefattar brott mot tjäns- teplikt kan beaktas inom ramen för straffskalan. Beträffande lägre straff- skalor skulle det verka förryckande på dem. om dessa allmänt höjdes för att tillgodose en mer avlägsen möjlighet att brottet förövades i samband med offentlig tjänst. Det är mot denna bakgrund man får se stadgandet i 20: 5.
Den generella straffskärpningsregeln i 20: 5 fyller således lagtekniskt en väsentlig funktion. En motsvarande regel för här aktuella stadganden i 19 kap. synes emellertid inte kunna motiveras annat än såsom innebärande en förenkling av ett eljest mindre överskådligt angivande av påföljderna. Med hänsyn till att flera latitudvarianter förekommer i de få stadganden där straffskärpning ifrågakommer. förefaller det i hög grad tveksamt om en ge-
Prop. 1975/76: 174 85
mensam straffskärpningsregel skulle medföra fördelar. Det i det föregåen- de framlagda förslaget beträffande 19: 7 första stycket innebär att den där upptagna straffskärpningsregeln utgår. De fyra övriga aktuella stadgande- na i 19 kap. representerar då tre latitudvarianter. Det synes därför tvärtom sannolikt att ett sammanförande av samtliga Straffskärpningsregler för det fall ”riket är i krig" i en särskild paragraf skulle utan att medföra påtagliga fördelar medverka till att kapitlet lagtekniskt blev mer oöverskådligt. Jag finner mig därför ej böra föreslå en straffskärpningsregel av i direktiven an- given art.
Det kan i sammanhanget nämnas. att genom lagstiftning år 1942 (se prop. 1942:27 s. 5 och 16ff.) infördes i SL 8 kap. ett gemensamt straff- skärpningsstadgande. 8:29 a. Utformningen av detta synes inte mana till efterföljd.
8 Specialmotivering
] den allmänna delen har grunderna för de framlagda förslagen angetts särskilt för varje berört lagrum i den mån det ej är fråga om detaljändn'ngar eller ändringar av utpräglat lagteknisk art.
8.1. Brottsbalken
19:5
Kravet på direkt uppsåt anges med uttrycket "för att". vilket uttryck i motsvarande situation används på andra ställen i BrB.
Enligt 1913 års lagstiftning rörande spioneribrotten skildes mellan att obehörigt uppenbara samt obehörigt sätta sig i besittning av hemliga hand-. lingar. l SL 8: 18 kriminaliserades det obehöriga Uppenbarandet. medan obehörigt besittningstagande av hemlighet som närmare beskrevs i 8: 18 straffbelades i 8: 20. 1940 års lagstiftning på ifrågavarande område bibehöll i princip denna systematik. Sålunda kriminaliserades anskaffande av hem- lig upplysning i SL 8: 9. medan röjande bedömdes efter SL 8: 10.
Genom den lagtekniska förenkling som ägde rum i och med 1948 års lagstiftning hänfördes båda dessa gämingsbeskrivningar till en och samma bestämmelse. SL 8: 4. Där beskreVs gärningen som så, att någon ”anskaf- far. befordrar eller lämnar uppgift”. Det torde stå klart. att var och en av dessa handlingar var tillfyllest för att ett fullbordat brott skulle föreligga. I straffrättskommitténs förslag till BrB återfinnes denna handlingsbeskn'v- ning ordagrant. Först efter remissbehandlingen tillkom uttrycket "eller el- jest röjer". Ändringen föranleddes av ett påpekande vad gällde utform- ningen av oaktsamhetsdeliktet i BrB 19: 7 andra stycket. vars handlingsbe- skrivning föreslagits utformad såsom i 19: 5 utom såtillvida att "anskaffar" ej medtagits. Vid remissbehandlingen påpekade överbefälhavaren att det
Prop. 1975/76: 174 86
fallet att någon förvarar hemlig handling oaktsamt språkligt sett inte gick in under denna beskrivning. Han ifrågasatte om inte en ändring borde före- tas. så att ordalagen gav vid handen att det icke enbart var fråga om ett ak- tivt handlande utan även en underlåtenhet att taga något i förvar. Även lag- rådet ansåg på berörda skäl önskvärt att handlingsbeskrivningen förtydli- gades. I konsekvens härmed ändrades motsvarande beskrivning i 19: 5 och erhöll nu gällande avfattning (se härom prop. 1962: 105. B 277—278 och 465 samt C 204).
Av förarbetena framgår såldes klart att det endast rörde sig om ett "re- daktionellt" förtydligande och inte om en förändring i sak. Emellertid har under senare tid viss osäkerhet framkommit angående den rätta tolkningen av här ifrågavarande uttryck. För att gärningsbeskrivningen skall språkligt sett bättre överensstämma med lagstiftarens intentioner har uttrycket "obehörigen anskaffat. befordrar. lämnar eller eljest röjer" ersatts med "obehörigen anskaffar eller befordrar eller obehörigen lämnar eller eljest röjer".
19: 7
Med hänsyn till att gärning som är att hänföra till obehörig befattning med hemlig uppgift stundom kan vara endast i ringa mån straffvärd. har nuvarande straffskalan för brottet ansetts böra behållas. Med hänsyn till att grova fall av brottet föreslås särskilt kriminaliserade har straffskärp- ningsregcln för det fall riket var i krig utmönstrats. Den berörda situatio- nen uppmärksammas i stället i nästföljande paragraf.
19: 8
På skäl som ovan anförts i den allmänna delen har straffet för de grova fallen av obehörig befattning med hemlig uppgift bestämts efter en vidare straffskala än den som f.n. gäller för brottet i allmänhet. Endast fängelse har ansetts böra ingå. Som brottsbenämning användes "grov obehörig be- fattning med hemlig uppgift". Stadgandet har införts i det efter upphävan- de av bestämmelsen om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet ledig- blivna lagrummet. 19: 8. Paragrafen har utformats efter direkt mönster från stadgandet angående grovt spioneri.
19: 9
()aktsamhetsbestämmelsen i nuvarande 19: 7 andra stycket har förts över till en särskild paragraf. 19: 9. Ändringen som gjorts är av redaktionell art. I denna del hänvisas f. ö. till vad i motsvarande hänseende anförts un- der 19: 5.
19:10
I denna paragraf upptogs ursprungligen en bestämmelse om straff för skymfande av utländsk rikssymbol. Detta stadgande upphävdes år 1970
Prop. 1975/76:174 87
(1970: 225). Den föreslagna nya paragrafen motsvarar nuvarande 19: 9 första stycket. dock med den skillnaden att. i enlighet med vad som före- slagits beträffande 19: 5. krav på direkt uppsåt skrivits in i gärningsbeskriv- ningen.
19:11
Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 19: 9 andra stycket. Av skäl som redovisats i den allmänna delen har stadgandet brutits ut till en särskild pa- ragraf och getts en egen brottsbenämning.
19: 12 och 13
Dessa paragrafer motsvarar nuvarande 19: 1 1 respektive 12 och har oför- ändrade förts över till de nya lagrummen.
19: 14 och 15
1 19: 14 och 15 upptas bestämmelser om försök. förberedelse och stämp- ling respektive viss form av medverkan i vad avser vissa brott enligt 19 kap. Med utgångspunkt i det som i den allmänna delen anförts om spioneri- brottets förhållande till brottet obehörig befattning med hemlig uppgift och om behovet av särskilt stadgande för grova fall av sistnämnda brott har det ansetts befogat att låta bestämmelsema i 19: 14 och 15 gälla grov obehörig befattning med hemlig uppgift i samma mån som de är tillämpliga på spio- neri. 19: 14 och 15 har ändrats i enlighet med det sagda.
l anledning av uppdelningen av det nuvarande stadgandet om olovlig un- derrättelseverksamhet på två särskilda brott hari 14 s'jämte olovlig under- rättelseverksamhet upptagits olovlig personspaning.
19: 16
Enligt 19: 16 får åklagare inte åtala för — utom annat -— olovlig underrät- telseverksamhet utan regeringens medgivande. Denna regel är förestavad av önskemålet att frågan om åtal bör prövas även från politiska och andra liknande synpunkter. Behovet av en sådan prövning synes främst knyta an till den form av olovlig underrättelseverksamhet som avses i nuvarande 19:9 första stycket. Vad gäller brott enligt andra stycket föreligger. som framhållits i den allmänna delen. främst ett till sin typ annat skyddsintres- se. nämligen enskilda människors integritet. Vid sådant förhållande och då detta senare brott f.ö. brutits ut till en särskild paragraf och getts en egen benämning. har det inte ansetts föreligga anledning att bibehålla nuvarande åtalsbegränsning beträffande det nu ifrågavarande brottet. 19: 16 första stycket har därför lämnats oförändrad. Den ändring som gjorts i andra stycket är av enbart teknisk art.
”)?-')
Paragrafen motsvarar nuvarande BrB 19: 8. [ sak har det tillägget gjorts att. i överensstämmelse med vad i övrigt genomgående eller för visst brott
Prop. 1975/76:174 88
tillämpas i 22 kap.. i gärningsbeskrivningen angetts att straffansvar inträ- der endast när gärningen begåtts under beredskapstillstånd eller då riket är i krig. Av 22: 16 följer att stadgandets tillämpningsområde under vissa för— utsättningar kan vidgas till att avse även annan tid.. 1 övrigt hänvisas till vad som i den allmänna delen anförts beträffande nuvarande 16:6 och 1.9: 8.
8.2. Lagen (l952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål
De föreslagna ändringarna i BrB 19 kap. innebär bl.a. att till bestämmel- sen i nuvarande 19: 7 första stycket anknyts ett nytt stadgande om grov obehörig befattning med hemlig uppgift. att stadgandet i nuvarande 19: 9 delas upp på två bestämmelser samt att huvarande 19: 13 upphör att gälla. 1 konsekvens härmed föreslås ändring i l & tredje stycket tvångsmedelsla- gen.
Prop. 1975/76: 174