om ändring i brottsbalken
Regeringens proposition
1975/76: 174
om ändring i brottsbalken;
beslutad den 18 mars 1976.
Regeringen föreslår riksdagen att antaga det förslag som har tagits upp i
bifogade utdrag av regeringsprotokoll.
På regeringens vägnar
OLOF PALME LENNART GEIJER
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås ändringar i brottsbalkens bestämmelser om
spioneri, vissa andra brott mot rikets säkerhet samt samhällsfarlig ryktesspridning och beljugande av myndighet. Beträffande spioneri innebär förslaget att straffansvaret begränsas till fall
där gärningsmannen haft syfte, dvs. direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Som en följd härav ändras gärningsbeskrivningen för brottet obehörig befattning med hemlig uppgift att omfatta gärningar som f.n. är att bedöma som spioneri och som avsett hemlig uppgift men som förövats
med indirekt eller eventuellt uppsåt. För grova fall av brottet införs en särskild straffskala.
Brottet olovlig underrättelseverksamhet föreslås uppdelat på två paragrafer. Straffansvaret för den del av brottet som avser anskaffande av uppgifter rörande annan främmande makts militära eller andra förhållanden begränsas på samma sätt som beträffande spioneri, nämligen till fall där gärningsmannen handlat i direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda.
Gärningsbeskrivningen för den del av brottet som avser anskaffande av
uppgifter om annans personliga förhållanden behålls oförändrad men ges en ny brottsbeteckning, olovligt anskaffande av personuppgifter.
För att vidga förutsättningarna för en fri samhällsdebatt föreslås att be-
stämmelsen om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet upphävs i fredstid men bibehålls för tid då landet är i krig eller då beredskapstillstånd råder. Vidare föreslås att bestämmelserna om samhällsfarlig ryktessprid-
ning, beljugande av myndighet och tagande av utländskt understöd mönstras ut ur lagstiftningen.
1—- Riksdagen 1975/76, I suml. nr 174
Förslag till
Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom föreskrives i fråga om brottsbalken!
dels att 16 kap. 6 §, 17 kap. 6 § samt 19 kap. 8 och 13 §§ skall upphöra att gälla,
dels att nuvarande 19 kap. 11 och 12 §§ skall betecknas 19 kap. 12 respektive 13 §.
dels att 19 kap. 5. 7, 9 och 14—16 §§ skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i balken skall införas fyra nya paragrafer, 19 kap. 8, 10 och 11 §§ samt 22 kap. 2 a §, av nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
19 kap.
Den som. med uppsåt att gå Den som, för att gå främmande främmande makt tillhanda, obehö- makt tillhanda, obehörigen anskafrigen anskaffar. befordrar, lämnar far, befordrar, lämnar eller eljest eller eljest röjer uppgift rörande röjer uppgift rörande försvarsverk, försvarsverk, vapen, förråd, im- vapen, förråd, import, export eller port, export eller förhållande i öv- förhållande i övrigt, vars uppenbarigt, vars uppenbarande för främ- rande för främmande makt kan mande makt kan medföra men för medföra men för rikets försvar eller rikets försvar eller för folkförsörj- för folkförsörjningen vid krig eller ningen vid krig eller av krig föran- av krig föranledda utomordentliga ledda utomordentliga förhållanden förhållanden eller eljest för rikets eller eljest för rikets säkerhet, dö- säkerhet, dömes, vare sig uppgiften mes, vare sig uppgiften är riktig el- är riktig eller ej, för spioneri till ler ej. för spioneri till fängelse i fängelse i högst sex år. Detsamma högst sex år. Detsamma skall gälla, skall gälla, om någon i syfte Som nu om någon med uppsåt som nu sagts sagts obehörigen framställer eller obehörigen framställer eller tager tager befattning med skrift, teckbefattning med skrift, teckning eller ning eller annat föremål som inneannat föremål som innefattar sådan fattar sådan uppgift. uppgift.
7§
Förövas, beträffande uppgift Förövas. beträffande uppgift som rör förhållande av hemlig na- som rör förhållande av hemlig natur, gärning som i 5 § sägs utan tur, gärning som i 5 § sägs utan syfuppsåt att gå främmande makt till- te att gå främmande makt tillhanda, handa, dömes för obehörig be- dömes för obehörig befattfattning med hemlig uppgift ning med hemlig uppgift till
böter eller fängelse i högst två år.
! Senaste lydelse av 19 kap. 11 § 1970: 225 19 kap. 12 § 1974: 565.
Nuvarande lydelse Föreslagen Iyvdelse till böter eller fängelse i högst två år eller, om riket var i krig, till böter eller fängelse i högst fyra år.
Den som av grov oaktsamhet befordrar. lämnar eller eljest röjer uppgift som avses i 5 § och som rör förhållande av hemlig natur, dömes för vårdslöshet med hemlig uppgift till böter eller fängelse i högst sex månader eller, om riket var i krig. till böter eller fängelse i högst två år.
Är brott som i 7 § sägs att anse
som grovt, skall för grov obehö-
rig befattning med hemlig
uppgift dömas till fängelse i
högst fyra år.
Vid bedömande huruvida brottet
är grovt skall särskilt beaktas, om
gärningen innefattade tillhandagå-
ende av främmande makt eller var
av synnerligen farlig beskaffenhet
med hänsyn till pågående krig eller
rörde förhållande av stor betydelse
eller om den brottslige röjde vad
som på grund av allmän eller en-
skild tjänst betrotts honom.
9 §
Den som, med uppsåt att gå Den som av grov oaktsamhet befrämmande makt tillhanda, här i ri- fordrar, lämnar eller eljest röjer ket bedriver verksamhet för anskaf- uppgift som avses i5 § och som rör fande av uppgifter rörande militära förhållande av hemlig natur, döeller andra förhållanden, vilkas up- mes för vårdslöshet med penbarande för den främmande hemlig uppgift till böter eller makten kan medföra men för aän- fängelse i högst sex månader eller, nan främmande makts säkerhet, el- om riket var i krig, till böter eller ler här i riket till dylik verksamhet fängelse i högst två år. lämnar medverkan som ej är aullenast tillfällig, dömes för olovlig underrättelseverksamhet till böter eller fängelse i högst två år. "
För olovlig underrättelseverksamhet skall ock dömas, om någon, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, här i riket hemligen
Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse eller med användande av svikliga
medel antingen bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter
om annans personliga förhållande eller till dvlik verksamhet lämnar
medverkan som ej är allenast till-
fällig.
10 §?
Den som, för att gå främmande makt tillhanda, här i riket bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter rörande militära eller an-
dra förhållanden, vilkas uppenba-
rande för den främmande makten kan medföra men för annan främ-
mande makts säkerhet, eller här i
riket till dylik verksamhet lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig, dömes för olovlig underrättelseverksamhet till böter
eller fängelse i högst två år.
Den som, med uppsåt att gå
främmande makt tillhanda, här i riket hemligen eller med användande av svikliga medel antingen bedriver verksamhet för anskaffande av
uppgifter om annans personliga
förhållande eller till dylik verksamhet lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig dömes för otovligt anskaffande av person-
uppgifter till böter eller fängelse i högst två år.
14 §
För försök, förberedelse eller För försök, förberedelse eler stämpling till högförräderi, trolös- stämpling till högförräderi, trolöshet vid förhandling med främmande het vid förhandling med främmande makt, spioneri, grovt spionen eller makt. spioneri, grovt spioneri, grov
olovlig underrättelseverksamhet. obehörig befattning med hemlig
så ock för försök eller förberedelse uppgift. olovlig underrättelseverktill obehörig befattning med hemlig samhet eller olovligt anskaffande
uppgift dömes till ansvar enligt vad av personuppgifter. så ock för för-
1 23 kap. stadgas. Såsom stämpling sök eller förberedelse till obehörig
till högförräderi skall även anses att befattning med hemlig uppgift dö-
? Förutvarande 19 kap. 10 § upphävd genom 1970: 225.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse träda i förbindelse med främmande mes till ansvar enligt vad i 23 kap. makt för att förbereda. möjliggöra stadgas. Såsom stämpling till högeller underlätta att sådant brott må förräderi skall även anses att träda i förövas. förbindelse med främmande makt
för att förbereda. möjliggöra eller
underlätta att sådant brott må för-
Övas.
Den som underlåter att avslöja Den som underlåter att avslöja högförräderi, trolöshet vid förhand- högförräderi, trolöshet vid förhandling med främmande makt, spioneri ling med främmande makt, spione-
eller grovt spioneri, dömes ock till ri. grovt spioneri eller grov obehöansvar enligt vad i 23 kap. sägs: och rig befattning med hemlig uppgift.
skall till sådant ansvar dömas jäm- dömes ock till ansvar enligt vad i 23
väl om han icke insett men bort in- kap. sägs; och skall till sådant an-
se att brottet var å färde. svar dömas jämväl om han icke in-
sett men bort inse att brottet var å
färde.
15 8
Om någon, som med hänsyn till Om någon. som med hänsyn till vad honom är veterligt, på grund av vad honom är veterligt, på grund av
meddelad varning eller eljest bort meddelad varning eller eljest bort
inse att högförräderi. trolöshet vid inse att högförräderi. trolöshet vid förhandling med främmande makt, förhandling med främmande makt, spioneri eller grovt spioneri är å spioneri, grovt spioneri eller grov
färde, medverkar till gärningen, dö- obehörig befattning med hemlig
mes till ansvar såsom för medhjälp uppgift är å färde. medverkar till därtill: dock må ej dömas till svåra- gärningen. dömes till ansvar såsom re straff än fängelse i två år. för medhjälp därtill; dock må ej dö-
mas till svårare straff än fängelse i
två år.
16 Olovlig underrättelseverksamhet eller olovlig värvning eller försök, förberedelse eller stämpling till olovlig underrättelseverksamhet må ej utan regeringens förordnande åtalas av åklagare.
Gärning som avses i 3 eller 4 kap. Gärning som avses i 3 eller 4 kap.
och innebär sådan kränkning av och innebär sådan kränkning av
främmande makt som i 7!/ $ sägs, främmande makt som i 12 § sägs.
så ock försök, förberedelse eller så ock försök, förberedelse eller
stämpling till gärning som nu sagts stämpling till gärning som nu sagts eller underlåtenhet att avslöja så- eller underlåtenhet att avslöja sådan gärning må ej heller åtalas av dan gärning må ej heller åtalas av åklagare utan förordnande av rege- åklagare utan förordnande av regeringen eller den regeringen bemyn- ringen eller den regeringen bemyndigat därtill. digat därtill.
3 Senaste lydelse 1974: 565.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 22 kap. 2a§
Om någon under beredskapstill-
stånd eller då riket är i krig bland
allmänheten sprider eller till främmande makt framför eller låter framkomma falskt rykte eller annat
osant påstående som är ägnat att
framkalla fara för rikets säkerhet, dömes för ryktesspridning
till fara för rikets säkerhet till böter eller fängelse i högst två år.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978.
Utdrag
JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1976-03-18
Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och statsråden Sträng, Andersson, Johansson. Holmqvist. Aspling. Lundkvist, Geijer, Bengtsson, Norling, Feldt. Zachrisson, Leijon. Hjelm-Wallén, Peterson
Föredragande: statsrådet Geijer
Proposition om ändring i brottsbalken
1¶Inledning
Gällande bestämmelser om brott mot rikets säkerhet finns i 19 kap. brottsbalken (BrB). De fick i allt väsentligt sin nuvarande utformning vid den revision av strafflagens regler om brott mot staten och allmänheten som genomfördes år 1948 (prop. 1948: 80 och 144, ILU 1948:39 och rskr
1948: 379).
Revisionen innebar i fråga om brottet spioneri bl. a. att kravet på uppsåt
med avseende på rekvisitet ”att gå främmande makt tillhanda” fick en
vidare innebörd än det hade haft tidigare. Enligt de bestämmelser som gäll-
de före år 1948 krävdes nämligen för straffbarhet syfte — dvs. direkt upp-
såt från gärningsmannens sida — att gå ffrämmande makt tillhanda. Genom
reformen likställdes indirekt och eventuellt uppsåt med syfte. Bestämmel-
sen överfördes utan ändring i detta avseende ull BrB. Enligt gällande rätt kan alltså ansvar för spioneri komma i fråga bl. a. i fall då en gärningsman
inte har haft för avsikt att gå främmande makt tillhanda men likväl har insett att hans handling får denna effekt. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 januari 1974 tillkallades
en sakkunnig! för att se över BrB:s bestämmelser om brott mot rikets säker-
het. Huvuduppgiften var därvid att undanröja de mindre tillfredsställande
konsekvenser som 1948 års utvidgning av uppsåtsrekvisitet vid spioneri hade medfört. Den sakkunnige fick vidare i uppdrag att överväga i vad
mån en ändring av bestämmelserna om spioneribrotten borde föran-
! Regeringsrådet Magnus Sjöberg.
leda följdändringar i fråga om det i samma kapitel upptagna brottet obehö-
rig befattning med hemlig uppgift. Med utgångspunkt i det vitala intresset
av en fri samhällsdebatt borde särskild uppmärksamhet också ägnas frågan om brotten ryktesspridning till fara för rikets säkerhet och tagande av utländskt understöd var ändamålsenligt utformade. När det gällde straffskalorna i kapitlet borde frågan om en gemensam straffskärpningsregel för det fall att riket är i krig övervägas. I uppdraget ingick slutligen en allmän kartläggning och bedömning av behovet av ändringar i gällande lagstiftning i
syfte att skapa bättre förutsättningar för bl. a. en fri samhällsdebatt utan att
därmed väsentliga skyddsintressen med hänsyn till rikets säkerhet åsido-
sattes.
Den sakkunnige avlämnade i maj 1975 sitt betänkande (Ds Ju 1975: 16)
Spioneribrottet m. m. Betänkandet innehåller förslag till ändringar i 16, 17,
19 och 22 kap. BrB. Betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga.
Betänkandet har remissbehandlats. Yttranden har därvid inkommit från
justitiekanslern (JK). riksåklagaren (RÅ), Svea hovrätt. rikspolisstyrelsen.
överbefälhavaren, länsstyrelsen i Stockholms län, beredskapsnämnden för
psykologiskt försvar, överstyrelsen för ekonomiskt försvar. Sveriges advokatsamfund. Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges åklagare, Tjänstemännens centralorganisation (ICO) och Pressens samarbetsnämnd. | .
Vissa remissinstanser har till sina yttranden fogat särskilt inhämtade yttranden. nämligen RÅ fran överäklagarna i Stockholm. Göteborg och Malmö och från länsåklagarna i Norrbottens och Älvsborgs län samt länsstyrelsen i Stockholms län från polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt.
Yttrande har vidare inkommit från Sveriges författarförbund.
2 Betänkandet
I betänkandet föreslås att följande lagändringar genomförs i 19 kap. BrB.
Spioneristadgandet i 5 § begränsas att omfatta endast fall där gärningsmannen haft direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Som en följd härav ändras gärningsbeskrivningen beträffande obehörig befattning med hemlig uppgift (7 § första stycket) att omfatta gärningar som f.n. är att bedöma som spioneri och som avsett hemlig uppgift men som förövats med indirekt
elier eventuellt uppsåt.
För att möta bl.a. den situationen att brottet obehörig befattning med hemlig uppgift innefattar tillhandagående av främmande makt införs en särskild straffskala för grova fall av brottet (8 §). Bestämmelsen om vårds-
löshet med hemlig uppgift i 7 § andra stycket bryts ut till en särskild paragraf (9 §). Nuvarande 9 §, som upptar brottet olovlig underrättelseverksamhet, delas upp på två paragrafer, 10 och 11 §§. Till 10 5 hänförs 9 §
första stycket med den ändringen att endast fall av direkt uppsåt att gå
främmande makt tillhanda kommer att omfattas av bestämmelsen. Till
11 § flyttas 9 § andra stycket, som därvid erhåller en ny brottsbeteckning, olovlig personspaning. Vidare föreslås vissa följdändringar i 14—16 §§.
För att skapa bättre förutsättningar för en fri samhällsdebatt utan att för
den skull väsentliga skyddsintressen med hänsyn till rikets säkerhet åsido-
sätts föreslås att bestämmelsen i nuvarande 19 kap. 8 § om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet utmönstras vad avser mera normala förhållan-
den men bibehålls vad avser tid då landet är i krig eller då av krig föranled-
da utomordentliga förhållanden råder. Den föreslagna begränsningen leder
till att lagrummet flyttas från 19 kap. till 22 kap.. som behandlar krigsartik-
lar. Vidare föreslås att bestämmelserna om samhällsfarlig ryktesspridning
(16 kap. 6 §), beljugande av myndighet (17 kap. 6 §) samt tagande av utländskt understöd (19 kap. 13 § BrB) upphävs.
I fråga om det närmare innehållet i betänkandet hänvisas till bilagan.
3¶Remissyttrandena
3.1¶Spioneribrottet
Utredningens ståndpunkt att det såsom spioneri kriminaliserade områ-
det enligt gällande rätt är avsevärt vidare än vad som efter vanligt språkbruk och i det allmänna rättsmedvetandet innefattas i rubriceringen spio-
neri godtas i allmänhet av remissinstanserna. Till förslaget att ansvar för spioneri skall inträda endast i fall då direkt uppsåt att gå främmande makt
tillhanda föreligger ansluter sig sålunda flertalet remissinstanser såsom JK, RÅ, länsåklagaren i Älvsborgs län, Svea hovrätt, länsstyrelsen i Stock-
holms län, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, Sveriges advo-
katsamfund. TCO. Pressens samarbetsnämnd och Sveriges författarförbund.
Överbefälhavaren och rikspolisstyrelsen tillstyrker omkonstruktionen av spioneribrottet under förutsättning att den av utredningsmannen föreslagna paragrafen grov obehörig befattning med hemlig uppgift införs. Föreningen Sveriges åklagare uttalar sig i samma riktning. Överåklagaren i Stockholm godtar förslaget om än med viss tvekan.
Större tveksamhet inför förslaget uttrycker länsåklagaren i Norrbottens län och Sveriges domareförbund. Länsåklagaren anser att direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda torde kunna styrkas utan större svårighet
i de fall där initiativet till handlingen tagits av fftämmande makt. Däremot kan — i de fall där initiativet utgår från spionen” själv — motiven till handlandet vara andra och avsikten att gå främmande makt tillhanda där-
för inte lika självklar men gärningen ändå vara lika allvarlig för rikets sä-
kerhet och framstå som lika förkastlig. Domareförbundet anför att gärningsmannen i de klassiska fallen av spio-
neri ofta handlar endast av ekonomiska motiv eller för att klara sig undan i
en utpressningssituation. Han har inget politiskt intresse i saken. I dessa
fall föreligger som regel direkt uppsåt i förhållande till gynnandet av främmande makt. Spionerihandlingen är nämligen ett nödvändigt genomgångs-
led till den effekt gärningsmannen vill uppnå. Dessa fall kommer alltså att
också enligt förslaget bli straffbara som spioneri. Situationen behöver dock inte vara denna. Som exempel anförs att den som representerar den främmande makten. beställaren, för att göra handlingen mindre motbjudande för gärningsmannen inte uppger för honom i vems intresse han
handlar. Detta kan också vara gärningsmannen likgiltigt. Beställaren påstår
kanske att det är någon inhemsk politisk organisation som vill ha fram upp-
gifter. Man kan tänka sig många fall där uppgiftslämnaren skulle gå fri därför att man inte kan bevisa att han insåg att uppgiften var avsedd för främ-
mande makt, med andra ord man kan inte bevisa direkt uppsåt, men omständigheterna är ändå sådana att man anser sig kunna utgå ifrån att gär-
ningsmannen haft åtminstone eventuellt uppsåt i förhållande till gynnandet
av främmande makt. Ett sådant handlingssätt kan enligt domareförbundet ha ett drag av svek och trolöshet. Förbundet anser det tveksamt om det är
tillräckligt att föra sådana handlingar under en mildare straffskala och un-
der en mindre allvarlig brottsbenämning.
Mot förslaget att begränsa spioneribrottet till fall där gärningsmannen handlat med direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda uttalar sig överåklagarna i Göteborg och Malmö.
Överåklagaren i Göteborg anser inte att tillräckliga skäl föreligger att
just beträffande spioneri frångå det uppsåtsbegrepp som i övrigt gäller för
brottsbalksbrotten. Han pekar också på att förslaget inte är konsekvent
ens beträffande brotten mot rikets säkerhet enär utredningen i fråga om
brottet "olovlig personspaning” godtar gängse typer av uppsät. Att utred-
ningen således arbetar med olika uppsåtsbegrepp inom i stort samma äm-
nesområde måste vara klart otillfredsställande och skapa förvirring och osäkerhet i arbetet med dessa frågor.
Även överåklagaren i Malmö anser det vara principiellt betänkligt att be-
träffande ett brott av så allvarlig natur som spioneribrottet införa en in-
skränkning av uppsätsbegreppet som i övrigt i allmänhet inte gäller för
brott enligt BrB. Den kritik som föranletts av utgången i 1B-målet och som kommit fram genom den allmänna debatten i massmedia torde förmodligen
inte heller till så stor del ha sin egentliga grund i det gällande uppsåtsrekvisitets konstruktion som i spioneriparagrafens alltför heterogena uppbyggnad såvitt avser de objektiva rekvisiten. Överåklagaren ifrågasätter därför om inte de problem som består i bl. a. att få spioneriparagrafens innehåll och tillämpningsområde i överensstämmelse med den allmänna rättskänslan i stället för en ändring av uppsåtsrekvisitet bör angripas genom en
omarbetning av paragrafens innehåll med avseende på dess objektiva rek-
visit.
Som en särskild fråga tar rikspolisstyrelsen upp avsaknaden av bestäm-
melser om spioneri mot politiska och ekonomiska förhållanden av betydel-
se för rikets säkerhet. Rikspolisstyrelsen finner det synnerligen angeläget
att spioneribrotten blir föremål för en djupgående översyn och modernisering med hänsyn till den ändring av målinriktningen mot sådana intressen
som kan skönjas i nuvarande underrättelseverksamhet.
3.2 Obehörig befattning med hemlig uppgift
Utredningens förslag att till brottet obehörig befattning med hemlig uppgift hänföra spioneriförfaranden som avser uppgifter av hemlig natur men
som begås utan direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda godtas i all-
mänhet av remissinstanserna. Den begränsning av det straffbara området
som förslaget samtidigt innebär med avseende på uppgifter av icke hemlig
natur har dock föranlett en del yttranden.
Avkriminaliseringseffekten godtas uttryckligen av RÅ. överåklagaren i
Stockholm, Svea hovrätt och länsstyrelsen i Stockholms län. RÅ och över-
åklagaren i Stockholm anför som motivering att de situationer som enligt förslaget kommer att falla utanför det straffbara området torde sakna större praktisk betydelse.
Även Sveriges domareförbund anser sig kunna godta den föreslagna lös-
ningen med hänsyn till att de fall som genom förslaget utesluts från det
straffbara området synes vara praktiskt osannolika. Förbundet vill dock
peka på en handlingstyp där konsekvensen av förslaget kan ifrågasättas. exempelvis då någon ur tidningar eller officiella publikationer mot ersättning samlar in uppgifter om hamn- och sjöfartsförhållanden men utan syfte att gynna främmande makt.
Också JK behandlar problemet med i och för sig öppna uppgifter, vilka tagna var för sig ger en begränsad information om förhållanden av intresse för fftämmande makt men som tillsammantagna ger en för främmande makt värdefull helhetsbild. Åtskilliga uppgifter som rör vårt försvar torde enligt JK vara av den karaktär att de var för sig är av begränsat intresse och därför saknar sekretesskydd men tillsammantagna ger en viss översikt av förhållanden som berör totalförsvaret. Eftersom en mer ingående studie av tänkbara effekter av förslaget härvidlag saknas i betänkandet bjuder försiktigheten att man vidgar ramen för bestämmelsen så att nämnda fall ryms
inom straffstadgandet. BrB 19 kap. 7§ bör därför enligt JK:s mening inte begränsas till befattning med hemliga uppgifter utan avse alla de uppgifter enligt 19 kap. 5§ vilkas uppenbarande för främmande makt kan medföra
men för rikets säkerhet. Genom att ge upp rekvisitet ”hemlig uppgift” och
i stället knyta an till rekvisiten för spioneri torde bestämmelsen alltjämt få anses strikt begränsad till klart straffvärda förfaranden. Brottsbeteckning-
en för ett på så sätt avgränsat brott skulle kunna vara ”obehörig befattning med uppgift av betydelse för rikets säkerhet”.
Förslaget att införa en särskild straffbestämmelse för grova fall av
obehörig befattning med hemlig uppgift har inte mött någon erinran under remissbehandlingen.
I fråga om kriterierna för grovt brott görs dock några påpekanden. Enligt
länsåklagaren i Älvsborgs län bör övervägas om inte krigsfara och beredskapstillstånd bör jämställas med krig vid bedömningen om brottet bör an-
ses som grovt. I sådana lägen aktualiseras och hanteras mängder av hemliga upppifter av många personer inom totalförsvaret. Ett röjande av för-
svarshemligheter kort före ett krigsutbrott kan bli ödeläggande för rikets försvarsansträngningar. Sveriges författarförbund understryker att vissa
kriterier för grovt brott måste användas med stor försiktighet, särskilt kri-
teriet ”vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom”. Enligt förbundet bör det i propositionen markeras att den trolöshet som därvid åsyftas bör vara förenad med avsevärda skador eller emanera från tjänsteman som intar nyckelposition eller eljest befinner sig högt upp på förtroendeskalan för att konstituera grovt brott.
Rikspolisstyrelsen betonar att det nya brottet grov obehörig befattning
med hemlig uppgift bör bryta det s.k. meddelarskyddet i tryckfrihetsför-
ordningen. Eftersom en ny massmediegrundlag är aktuell bör denna avvaktas innan ändringarna beträffande 19 kap. 5 och 8 §§ träder i kraft. Re-
sultatet blir annars att det under en övergångstid uppstår en inte godtagbar
lucka i lagen.
Strafflatituderna för normalformen och den grova formen av brot-
tet obehörig befattning med hemlig uppgift diskuteras i en del yttranden.
Behovet av en skärpning av straffsatserna påtalas i yttranden från åklagarhåll. Som motiv anförs bl.a. att de gärningar. som enligt utredningsförslaget överförs från spioneriparagrafen till 19 kap. 7 och 8 §§ kan vara lika allvarliga som spioneribrotten. Länsåklagaren i Norrbottens län ifrågasätter därför om inte straffskalorna i dessa lagrum bör bringas i överensstämmelse med dem för spioneri resp. grovt spioneri. Förslag i samma riktning framförs av överåklagarna i Göteborg och Malmö.
Enligt Föreningen Sveriges åklagare kommer brottstypen obehörig befattning med hemlig uppgift att inrymma fall då direkt uppsåt att gå främ-
mande makt tillhanda inte kan styrkas men där exempelvis ekonomisk vin-
ning varit drivkraften på ett sätt som gör gärningen väl så straffvärd som
det typiska spioneriet. Av bl. a. detta skäl anser föreningen att straffmaximum för den grova formen av brottet bör vara detsamma som för spioneri.
RÅ och överåklagaren i Stockholm anser däremot strafflatituden för grov obehörig befattning med hemlig uppgift vara tillräcklig för att medge en lämpligt avpassad påföljd för de brott som det här är fråga om.
I betänkandet föreslås att brottet vårdslöshet med hemlig upp-
gift i nuvarande 7 § andra stycket skall brytas ut till en särskild paragraf, 9 &. Förslaget har inte föranlett några erinringar från remissinstansernas sida.
3.3 Olovlig underrättelseverksamhet
Förslaget att begränsa det straffbara området för olovlig underrättelse-
verksamhet i 19 kap. 9 § första stycket till fall där gärningsmannen har di-
rekt uppsåt att gå främmande makt tillhanda och utan kompletterande straffbestämmelse för ej avsiktliga gärningar har i allmänhet godtagits av remissinstanserna.
Till utredningens förslag i denna del ansluter sig RÅ, länsåklagaren i
Norrbottens län, Svea hovrätt. rikspolisstyrelsen, länsstyrelsen i Stockholms län, beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, Sveriges advo-
katsamfund, TCO och Pressens samarbetsnämnd. Med hänsyn till att det skulle te sig anmärkningsvärt med ett vidare uppsåtsrek visit vid olovlig underrättelseverksamhet än vid det grövre brottet spioneri accepterar även Sveriges domareförbund den förordade lösningen.
JK och Överbefälhavaren ställer sig däremot tveksamma till förslaget.
JK betonar att de olägenheter från utrikespolitisk synpunkt som kan vara förbundna med olovlig underrättelseverksamhet kan inträda vare sig fråga
är om verksamhet med direkt syfte att tillhandagå främmande makt eller
fråga är om t. ex. en av svensk politisk organisation bedriven verksamhet.
vilken önskar bilda opinion mot viss främmande makt genom att införskaf-
fa uppgifter om militära och andra förhållanden. JK framhåller att uppgiftsinsamlandet avser förhållanden av särskilt känslig natur och inte politiska. ekonomiska, sociala etc. samhällsförhållanden i allmänhet, som en fri offentlig debatt odisputabelt måste kunna avhandla. Han anser därför att den
avvägning utredningsmannen har gjort av hänsyn till rätten till fri opinionsbildning inte är odiskutabel. Även om bestämmelsen om olovlig underrättelseverksamhet i dess nu-
varande lydelse veterligen inte tillämpats i annat fall än då direkt uppsåt varit för handen, innebär detta ingen garanti för att dylika gärningar i framtiden inte kan komma att begås med indirekt eller eventuellt uppsåt anför överbefälhavaren. Utöver faran för förveckling med främmande makt kan verksamhet av typ olovlig underrättelseverksamhet lätt läggas om till spioneri mot Sverige. Överbefälhavaren anser därför att man bör överväga att behålla den nuvarande uppsåtsformen eller att införa ett kompletterande straffstadgande mot den som utan syfte att gå ffrämmande makt tillhanda förfar på angivet sätt.
Mot förslaget att ändra uppsätsrekvisitet för olovlig underrättelseverksamhet uttalar sig överåklagaren i Stockholm och Föreningen Sveriges
åklagare. Överåklagaren i Stockholm anser i motsats till utredningsmannen att fall
kan uppkomma som är både straffvärda och som I det allmänna rättsmed-
vetandet framstår som typiska fall av olovlig underrättelseverksamhet utan att direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda kan styrkas. Som
exempel anförs att den misstänkte erkänner att de aktuella uppgifterna lämnats till en utländsk ambassad men uppger att avsikten inte varit att gå
främmande makt tillhanda utan att informationen lämnats i samband med handläggningen av annat ärende, t.ex. något ansökningsärende. Om den
misstänktes invändning inte kan lämnas utan avseende, skulle förfarandet
inte kunna straffas. En verksamhet av angivet slag kan särskilt under mera oroliga tider vara till men för Sverige. Det kan finnas risk att tilltron till Sveriges neutrala hållning kan komma att onödigtvis rubbas. Enligt över-
åklagaren finns det därför inte skäl att ändra på nuvarande uppsåtsrek visit.
I stället bör onödiga eller annars olämpliga åtal liksom nu förebyggas genom regeln om åtalsprövning i 19 kap. 16 §. Föreningen Sveriges åklagare
uttalar sig i samma riktning. Förslaget att bryta ut 9 § andra stycket till en särskild paragraf med ny
brottsrubricering har i allmänhet godtagits av remissinstanserna. Valet av brottsrubricering — olovlig personspaning — har dock föranlett
några påpekanden. Rubriceringen "olovlig personspaning” godtas uttryckligen av länsåklagaren i Norrbottens län. rikspolisstyrelsen, TCO och Pressens samarbets-
nämnd.
Några instanser anser däremot inte att den föreslagna brottsbenämning-
en är tillfredsställande. Enligt JK leder rubriceringen framför allt tankarna till ett sökande som är inriktat på personen och inte uppgifter om personen. JK förordar därför för sin del beteckningen "olovligt anskaffande av
personuppgifter”. Svea hovrätt efterlyser en benämning som antyder uppsåtet att gå främmande makt tillhanda medan Sveriges domareförbund ifrågasätter om inte ”flyktingspionage” är en lämpligare brottsbenämning.
Enligt Föreningen Sveriges åklagare förefaller urskiljandet av den aktuella formen av underrättelseverksamhet till en särskild brottstyp med cgen beteckning varken innehållsmässigt eller språkligt ge några fördelar.
3.4 Ryktesspridning Utredningens förslag att mönstra ut brotten ryktesspridning till fara för ri-
kets säkerhet, såvitt avser annan tid än då riket är i krig eller beredskapstillstånd råder, samhällsfarlig ryktesspridning och beljugande av myndig-
het tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Som
motiv anförs främst att samhället tveklöst är bättre rustat att möta falsk ryktesspridning nu än förr genom att massmedias information fått effekti-
vare genomslagskraft. Vidare anges sådana faktorer som en högre genom-
snittlig utbildningsnivå och ett bredare politiskt engagemang bland allmän-
heten nu mer än tidigare vara ägnade av förta effekten av falsk ryktes-
spridning.
Annan uppfattning har Svea hovrätt, Sveriges domareförbund och Föreningen Sveriges åklagare.
Att helt lita till den fria debatten och massmedias förmåga och vilja att
medverka till erforderliga tillrättalägganden förefaller Svea hovrätt vanskligt. Rättelser och dementier bedöms ofta sakna nyhetsvärde och ges då li-
ten publicitet, inte sällan på undanskymd plats. Vidare kommer de ofta så sent, att obotlig skada av ett falskt rykte eller annat oriktigt påstående redan inträtt. Hovrätten erinrar om att också utredningen beträffande brottet ryktesspridning till fara för rikets säkerhet framhåller, att möjligheterna att med saklig upplysning och information möta de skadeverkningar förfarandet kan ha är mycket små. Vad angår brottet beljugande av myndighet har hovrätten svårt att inse hur kriminaliseringen av uppsåtligt spridande av medvetet sanningslösa påståenden rörande faktiska förhållanden skulie kunna inkräkta på den fria kritikrätten. Erfarenheterna av lagstiftningen tyder inte heller på att så skulle vara fallet. Däremot kan möjligheten att i straffrättslig ordning ingripa mot sådana gärningar som här avses — och därmed möjligheten att i offentlig rättegång visa att framförda påståenden är osanna — vara värdefull. Sammanfattningsvis anser hovrätten tillräckliga skäl inte föreligga för att mönstra ut hithörande straffstadganden.
Även Sveriges domareförbund hyser på likartade grunder betänkligheter mot att lämna den straffri, som uppsåtligen sprider falskt rykte eller andra
osanna påståenden ägnade att medföra de i lagrummen angivna samhälls-
skadliga verkningarna. Beträffande sådan samhällsfarlig ryktesspridning som kan medföra fara för allmän ordning och säkerhet anser man det inte heller verklighetsfrämmande att anta att den inflammerade och alltmer hårdnande samhällsdebatt som nu råder kan ge upphov till sådana situationer som avses I lagrummet. I fråga om beljugande av myndighet anför förbundet att det i regel varken torde vara meningsfullt med ett straffrättsligt "ingripande eller anses önskvärt från de angripna myndigheternas sida. Men situationer kan enligt förbundet tänkas där den falska ryktesspridningen är så hänsynslös och så samhällsskadlig att möjligheterna till ett
ingripande bör finnas. Att som utredningen hänvisa till att brottet ibland också innefattar förtal av enskild och att personen i fråga kan kräva ut an-.
svar för sådant brott är verklighetsfrämmande. Få människor och allra minst ämbetsmän önskar figurera i förtalsprocesser. Förbundet känner sig därför inte övertygat om att tillräckliga skäl föreligger för att upphäva kriminaliseringen av falsk ryktesspridning.
Föreningen Sveriges åklagare ifrågasätter om det av utredningen förebragta materialet är tillräckligt för att ligga till grund för en ändrad lagstiftning. Föreningen anser sig f.n. inte vilja ta ställning till betänkandets förslag I dessa delar. Som ett alternativ till den föreslagna ändringen av be-
stämmelsen om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet anser man kun-
na övervägas att låta bestämmelsen omfattas av den särskilda åtalspröv-
ningen enligt 19 kap. 16§ BrB.
Länsåklagarna i Älvsborgs och Norrbottens län diskuterar den föreslagna ändringen beträffande ryktesspridning till fara för rikets sä-
kerhet. Enligt länsåklagaren i Älvsborgs län bör det avgörande för
straffansvaret vara om ryktesspridningen är ägnad att framkalla fara för rikets säkerhet. Konstateras sådan fara föreligga är det ointressant om riket
är i krig eller om krigsfara råder. Lagrummet bör därför behållas i sin nuva-
rande utformning. Länsåklagaren i Norrbottens län ifrågasätter om inte en
samskrivning av den föreslagna nya 2 a § i 22 kap. med den för krigsmän gällande speciella bestämmelsen i 22 kap. 6 § BrB bör övervägas.
Polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt tar upp brottet beljugande
av myndighet till särskild belysning och anför att det inte alltid är möj-
ligt för myndigheten att meddela de sakupplysningar som kan krävas för att vederlägga osanningar. Inom polisens verksamhetsområde kan exempelvis sekretesskäl, hänsyn till gärningsman eller annan berörd person eller spaningstekniska skäl inte sällan omöjliggöra bemötanden, som grundas på en fullständig redovisning av sakförhållandena. Situationer där en serie medvetet oriktiga påståenden. som av anförda skäl inte är möjliga att bemöta, avsevärt kan försvåra en myndighets verksamhet torde knappast kunna uteslutas. I dylika fall bör enligt polisstyrelsen straffansvar kunna utkrävas. i vart fall i krislägen. Vissa skäl talar således för att straffbudet bibehålls utan ändring av gärningsbeskrivningen. Däremot anser man det
lämpligt att brottet läggs under speciell åtalsprövning på sätt som skett
med vissa andra brott enligt 19 kap. 168 BrB.
Frågan om myndigheternas informationsmöjligheter behandlas i
några yttranden.
JK erinrar om att utredningsmannens förslag bygger på bl. a. de informa-
tionsresurser varöver vissa myndigheter numera förfogar. Emellertid kan långt ifrån alla myndigheter tänkas få resurser för egen informationsverk-
samhet. För vissa myndigheter, exempelvis inom rättsväsendet. är läget vidare mycket speciellt. Rättsväsendets avgöranden lämpar sig generellt
föga för presspolemik. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar betonar beho-
vet av resurser för snabb och saklig information för att bemöta falskt rykte
eller osant påstående som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet. Enligt länsåklagaren i Älvsborgs län kan det vara angeläget att nu på nytt aktualisera vad informationsutredningen framfört i sitt huvudbetänkande (SOU 1969:48) om vidgad samhällsinformation.
3.5 Tagande av utländskt understöd
Utredningens förslag att upphäva bestämmelsen om tagande av ut-
ländskt understöd tillstyrks eiler lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser.
Tveksamt till förslaget om en avkriminalisering ställer sig dock Sveriges
domareförbund. Förbundet uppger sig dela utredningens mening att det är
otillfredsställande att paragrafen har fått en så generell utformning att fall,
där i Sverige propageras mot svensk utrikespolitik gentemot viss mot-
ståndsrörelse och kritiken ekonomiskt understöds av en svensk person som sympatiserar med motständsrörelsen, denne kan bli straffbar enligt lagrummet, dvs. anses handla i ffämmande makts intresse. Man bör därför
söka finna en mer rationell avgränsning av straffbudets räckvidd. Skäl ta-
lar dock emot att bestämmelsen avskaffas helt, exempelvis att den förtäckta utländska propagandan inte lika lätt låter sig bekämpas genom upplysning och offentlig diskussion som den propaganda som är öppet under-
stödd från utlandet. Förbundet erinrar om att det under de sista ären har
bragts i dagen hur hänsynslöst utländsk propaganda, t. ex. CIA. arbetar för att påverka förhållanden i ffämmande stater. Mot bakgrund härav och med beaktande av den hårdnande ideologiska kampen ter det sig olyckligt att för framtiden avstå från straffbudet som ett medel mot propaganda som bedöms som samhällsskadlig. En möjlighet att förhindra lagföring av icke
straffvärda fall av tagande av utländskt understöd vore enligt förbundet att utsträcka den i 19 kap. 16 § BrB föreskrivna särskilda åtalsprövningen till
att omfatta också detta brott.
Förslaget till avkriminalisering avstyrks av Svea hovrätt, överbefälha-
varen och rikspolisstyrelsen. Hovrätten anser att möjligheter bör finnas att
genom ingripande i straffrättslig ordning bekämpa en samhällsskadlig propaganda och att brottet tagande av utländskt understöd i sak bör bibehållas. Överbefälhavaren anför att det faktum att stadgandet veterligen ännu
inte tillämpats inte utgör ett motiv att utmönstra det. Den preventiva effek-
ten får inte underskattas. Eftersom en gärning enligt nuvarande 19 kap. 13 § även efter en avkriminalisering torde komma att ske fördolt är det osannolikt att allmänheten blir i stånd att uttala sin förkastelsedom så som utredningsmannen förutsatt. Den som utpekar någon för tagande av utländskt understöd kan riskera att bli stämd för förtal. Stadgandet bör därför bibehållas. Enligt rikspolisstyrelsen bör frågan ytterligare utredas, lämpligen i samband med en genomgripande översyn av spionerilagstift-
ningen i sin helhet.
4¶Föredraganden
4.1 Inledning
Den som med uppsåt att gå främmande makt tillhanda obehörigen röjer uppgift rörande förhållande vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets säkerhet ådrar sig enligt 19 kap. 5 § brottsbalken (BrB) ansvar för spioneri.
I uttrycket ”uppsåt att gå främmande makt tillhanda” ligger inte endast att gärningsmannen direkt har åsyftat att främja främmande makt. Med ett sådant direkt uppsåt jämställs vad som betecknas som indirekt och eventuellt uppsåt. Som spion kan alltså även den dömas som visserligen inte åsyftar att gå fftämmande makt tillhanda men inser att hans gärning nödvändigtvis måste få detta till följd (indirekt uppsåt). Han kan också dömas om han inser att gärningen medför risk för en sådan effekt och det måste antas att han inte skulle ha avstått från gärningen även om han hade varit säker på att den skulle medföra effekten (eventuellt uppsåt). 2- Riksdagen 197576. I saml. Nr 174
Innebörden av det nu angivna rekvisitet klargjordes för.en större allmänhet genom den s.k. IB-affären, som ledde till bl. a. att en journalist ålades
spioneriansvar för att han i tidning hade publicerat insamlade uppgifter rörande hemlig del av försvarets underrättelsetjänst (SvJT 1974 rf s. 84). Den debatt som åtalet och domen väckte gav vid handen att beteckningen spioneri är mycket värdeladdad och att den allmänna uppfattningen syntes
vara att spioneribegreppet borde förbehållas gärningar som direkt syftade
till att gå ffrämmande makt tillhanda.
Med anledning härav tillkallade jag bl. a. en utredningsman med uppgift
att se över spioneribestämmelserna och även i övrigt utreda frågan om
ändringar i bestämmelserna i 19 kap. BrB om brott mot rikets säkerhet. Utredningsmannen har år 1975 lagt fram ett betänkande (Ds Ju 1975: 16)
Spioneribrottet m.m. Betänkandet kan sägas behandla två huvudfrägor. Den första berör i främsta rummet bestämmelserna om spioneri och avser
huvudsakligen en teknisk översyn av spioneribestämmelserna och — som en konsekvens härav — en översyn av vissa andra straffbestämmelser i ka-
pitlet som nära ansluter till bestämmelserna om spioneri. Den andra huvudfrågan gäller om ändringar i 19 kap. BrB bör göras — utan att väsentliga skyddsintressen åsidosätts — i syfte att skapa bättre förutsättningar för en
fri samhällsdebatt och ett obundet meningsutbyte. Härvidlag tilldrar sig bestämmelserna om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet (19 kap.
8 §) och tagande av utländskt understöd (19 kap. 13 8) det främsta intres-
set. Med hänsyn emellertid till att bestämmelserna om ryktesspridning till
fara för rikets säkerhet har mycket nära samband med bestämmelserna i 16 kap. BrB om samhällsfarlig ryktesspridning (6 8) och i 17 kap. om beljugan-
de av myndighet (6 §) såväl innehållsmässigt som systematiskt och lagtekniskt har även sistnämnda bestämmelser tagits upp till behandling. Slutligen behandlas i betänkandet frågan om införande av gemensamma straff-
bestämmelser i 19 kap. BrB för det fall att riket är i krig.
Utredningsförslaget innehåller således förslag till en huvudsakligen teknisk översyn av spioneribestämmelserna. Under remissbehandlingen har
rikspolisstyrelsen med anledning därav pekat på att det inte finns några be-
stämmelser om spioneri mot politiska och ekonomiska förhållanden av be-
tydelse för rikets säkerhet och därvid hänvisat bl.a. till fallet Guillaume i
Västtyskland. Styrelsen finner det synnerligen angeläget att spioneribrot-
ten blir föremål för en djupgående översyn och modernisering med hänsyn
till den ändring av målinriktningen mot sådana intressen som kan skönjas i
nuvarande underrättelseverksamhet.
För egen del menar jag att gällande spioneribestämmelser ger skydd för sådana ekonomiska och politiska förhållanden vilkas uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets säkerhet. Utredningsförsla-
get innebär inte någon ändring härvidlag. Vid sådant förhållande och då utredningsförslaget under remissbehandlingen fått ewt i allt väsentligt välvilligt mottagande förordar jag alt förslaget nu läggs till grund för lagstiftning.
4.2 Spioneribrottet
Gällande bestämmelser i 19 kap. 5 och 6 §§ om spioneri resp. grovt spioneri fick i allt väsentligt sin nuvarande utformning vid den reform av dåvarande strafflagens regler om brott mot staten och allmänheten som genomfördes år 1948 (prop. 1948:80 och 144, ILU 1948:39 och rskr 1948: 379), Vid BrB:s tillkomst överfördes bestämmelserna från strafflagen till BrB i stort sett utan annan ändring än att straffskalorna justerades.
De olika slag av handlingar som omfattas av straffbestimmelsen om spioneri är anskaffande, befordrande. lämnande och annat röjande. Föremålet för någon av dessa handlingar är uppgift, som rör försvarsverk, vapen. förräd, import. export eller annat förhållande och vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets försvar eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet. Handlingen skall ha skett obehörigen. dvs. den skall inte på grund av särskilda förhållanden vara tillåten. I subjektivt hänseende gäller, i överensstämmelse med vad i allmänhet gäller brott enligt BrB, att brottets objektiva bestämningar skall täckas av uppsåt från gärningsmannens sida och att detta uppsåt i och för sig inte behöver vara direkt utan att straffbarhet föreligger även i fall då endast s. k. indirekt eller eventuellt uppsåt föreligger. Därutöver gäller emellertid i subjektivt hänseende att handlingen skall ske i uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Här är som inledningsvis framhällits att märka att även i detta senare hänseende straffbarhet föreligger redan vid indirekt eller eventuellt uppsåt.
En genomgång av praxis rörande spioneri som utredningsmannen har företagit har gett vid handen att uppsätsfrågan i rättstillämpningen i regel varit juridiskt-tekniskt okomplicerad. I de flesta fall torde förekomsten av direkt uppsåt ha varit obestridd eller frågan om uppsåt ha behandlats som en ren bevisfråga. I det s.k. IB-målet har emellertid domstolen använt sig av konstruktionen eventuellt uppsåt. När uppsåtsfrågan i detta mål kommit i centrum och det uttryckligen slagits fast att även annan form av uppsåt än direkt uppsåt räcker för straffbarhet, har en sådan bedömning — av den allmänna debatten i massmedia att döma — tett sig främmande och nära nog oförenlig med spioncribegreppet.
Utredningsmannen ansluter sig till kritikerna och menar att brottsbenämningen spioneri omfattar mera än vad som för det allmänna rättsmedvetandet och enligt vanligt språkbruk framstår som naturligt. I valet mellan att jämka gärningsbeskrivningen därhän att ansvar för spioneri inträder endast i fall dä direkt uppsåt föreligger eller att ersätta den nuvarande brottsbenämningen med en ny sådan som kan väntas bättre svara mot de olika fall som omfattas av de nuvarande spioneribestämmelserna förordar utredningsmannen den förstnämnda lösningen.
Under remissbehandlingen har remissinstanserna i stor utsträckning givit uttryck åt uppfattningen att det såsom spioneri kriminaliserade området kan antas vara avsevärt vidare än vad som i det allmänna rättsmedvetan-
Prop. 1975/76: 174 | 20
det innefattas i rubriceringen spioneri och godtagit förslaget att begränsa
brottsbenämningen spioneri till förfaranden där gärningsmannen handlar i syfte att gå främmande makt tillhanda. I några yttranden framhålls dock
det principiellt olämpliga i att just beträffande spioneri införa en inskränkning av det uppsåtsbegrepp som i allmänhet gäller för brott enligt BrB.
Även inom kapitlet som rör brott mot rikets säkerhet kommer man därigenom att arbeta med olika uppsåtsbegrepp, en inkonsekvens som måste anses vara klart otillfredsställande.
Två instanser har vidare ställt sig tveksamma till den föreslagna om-
struktureringen av spioneribrottet frän andra utgångspunkter. De anför att
gärningar, även om de begås utan direkt uppsåt. kan vara lika förkastliga och lika allvarliga för rikets säkerhet. Bevissvårigheter beträffande gär-
ningsmannens direkta uppsåt kan uppstå i fall där uppdragsgivaren inte ger
till känna att uppgifterna primärt är avsedda för främmande makt utan anger exempelvis en inhemsk politisk organisation som mottagare. Även om
endast eventuellt uppsåt i förhållande till gynnandet av främmande makt
kan styrkas, kan gärningsmannens handlingssätt i dessa fall ha samma drag av svek och trolöshet.
För egen del finner jag det vara självklart att en brottsbenämning inte bör omfatta mera än vad som för det allmänna rättsmedvetandet framstår som naturligt. Samma ståndpunkt har f. ö. intagits av brottsförebyggande
rådet (BRÅ) i dess rapport (1974: 3) Kriminalpolitiskt utvecklingsarbete.
För en bred allmänhet ter det sig oförklarligt att redan indirekt uppsåt att gå främmande makt tillhanda är tillfyllest för att nägon skall kunna fällas till ansvar för spioneri. Från denna utgångspunkt och mot bakgrund av det förhållandet att beteckningen spioneri för allmänheten kommit att framstå som särskilt värdeladdad ter det sig naturligt att som utredningsmannen föreslår begränsa brottsbenämningen spioneri till förfaranden där gärningsmannen handlar i syfte att gå främmande makt tillhanda.
När det gäller farhågorna beträffande de olägenheter som kan tänkas uppstå om olika uppsätsbegrepp används inom 19 kap. BrB vill jag erinra
om att redan nu förekommer skilda sådana begrepp i kapitlet. Utöver det vanliga uppsåtsbegreppet förekommer sålunda krav på direkt uppsåt i visst
hänseende i tre paragrafer. Straffbestämmelsen för olovlig underrättelseverksamhet i 9 § riktas emot den som här i riket bedriver verksamhet ”för anskaffande av uppgifter” av viss art. För brottet tagande av utländskt understöd i 13 § krävs att understödet mottas ”för att — — — påverka den all-
männa meningen om statsskicket eller åtgärder i rikets inre eller yttre sty-
relse”. I 14 § stadgas bl.a. att ”säsom stämpling till högförräderi skall även anses att träda i förbindelse med främmande makt för att förbereda, möjliggöra eller underlätta att sädant brott må förövas”. Jag kan därför inte dela uppfattningen att den föreslagna lösningen beträffande spioneri bör
undvikas enbart med hänsyn till de svårigheter som skilda uppsåtsbegrepp kan tänkas medföra.
Inte heller bevissvårigheterna bör överdrivas. Spioneriparagrafen avser att täcka bl. a. fall där gärningsmannen handlar av ekonomiska motiv eller i
en utpressningssitluation utan eget politiskt intresse i saken. I dessa fall föreligger 1 regel direkt uppsät att tillhandagä främmande makt eftersom spionerihandlingen utgör ett nödvändigt genomgångsled till den effekt gärningsmannen vill uppnå. Et tillhandagående av främmande makt kan anses föreligga även om gärningen närmast sker för en organisation som handlar i fträmmande makts intresse (jfr NJA II 1942 s. 672f och 676). Dessa fall kommer också enligt förslaget att bli straffbara som spioneri.
Visserligen kan svårigheter ibland tänkas uppstå att styrka annat än even-
tuellt uppsåt i förhållande till gynnandet av främmande makt. Vissa gärningar av denna typ kan otvivelaktigt vara allvarliga. Den omständigheten
att de med den föreslagna regleringen kommer att falla utanför spioneripa-
ragrafens tillämpningsområde medför dock inte att de lämnas straffria, jfr
avsnitt 4.3.
Mina överväganden har således lett mig till uppfattningen att sådana för-
faranden som för ett naturligt betraktelsesätt inte ter sig som spioneri mås-
te tas undan från paragrafens tillämpningsområde. I det allmänna rättsmedvetandet uppfattas spioneri som ett handlande i förrädisk avsikt eller i syfte att gå främmande makt tillhanda. Beteckningen spioner bör i enlighet
härmed förbehållas fall där gynnandet av främmande makt ingår som ett avsiktligt led i gärningsmannens handlande. Jag förordar därför att 19 kap.
5 § ändras i överensstämmelse med utredningsmannens förslag.
4.3¶Obehörig befattning med hemlig uppgift
Den som utan uppsåt att gå ffrämmande makt tillhanda men i övrigt upp-
såtligen begår gärning som till sina objektiva bestämningar överensstäm-
mer med gärningsbeskrivningen för spioneri, med det tillägget att gär-
ningen skall avse uppgift som rör förhållande av hemlig natur. straffas en-
ligt gällande rätt för obehörig befattning med hemlig uppgift (19 kap. 7 § första stycket). Straffskalan omfattar böter eller fängelse i högst två eller. om riket var i krig, böter eller fängelse i högst fyra år.
Under "förhållande av hemlig natur” inbegrips endast sådant som verkligen är avsett att hemlighållas och inte heller redan blivit allmänt känt. För att ett visst förhållande skall kunna anses vara avsett att hemlighållas bör
denna avsikt i regel ha kommit till uttryck på något sätt. Förutom genom
anbringande av hemligstämpel kan detta ha skett genom order till underly-
dande eller anslag om förbud för obehöriga att vinna tillträde o. d. I undan-
tagsfall kan ett visst förhållande — t.ex. militära positioner under krig — vara sådant att det i och för sig framgår att förhållandet är av hemlig natur.
Enligt utredningsmannens förslag bör omkonstruktionen av spioneri-
brottet få till följd att de gärningar, som f. n. bedöms som spioneri men som förövas utan direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda, i stället träffas
av straffbestämmelsen i 19 kap. 7 §. förutsatt att gärningen avser uppgift av hemlig natur. Enligt förslaget åstadkoms ändringen genom att orden "utan uppsåt” i 19 kap. 7§ första stycket ersätts med ”utan syfte” att gå främmande makt tillhanda.
Förslaget innebär också en begränsning av det straffbara området i för-
hällande till gällande rätt. Gärningar. som avser förhållanden av icke hem-
lig natur och som begås utan direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda. kommer enligt förslaget att falla utanför såväl 5 § som 7 §. Som motiv anförs att sådana gärningar praktiskt sett synes vara så osannolika att man
kan bortse från dem när det gäller kriminalisering.
Den sålunda föreslagna lagändringen har vid remissbehandlingen tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Vad gäller avkriminaliseringseffekten har dock den invändningen framförts att problem kan uppstå med i och för sig öppna uppgifter vilka tagna var för sig ger en begränsad information men som tillsammantagna kan ge en för främmande makt värdefull helhetsbild. Straffansvaret borde därför inte begränsas till befattning med hemlig uppgift utan avse alla de uppgifter enligt 19 kap. 5 §, vilkas uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets säkerhet.
Till skillnad från spioneribrottet uppställs beträffande brottet obehörig befattning med hemlig uppgift inget krav på att gärningsmannen med sin handling skall ha uppsåt att gå ffrämmande makt tillhanda. I förarbetena till 1948 års lagstiftning uttalades att paragrafen. för att kriminaliseringen inte skulle sträcka sig för långt, måste begränsas till uppgifter av sådan beskaffenhet att deras anskaffande eller röjande innefattade en typisk fara så att det framstod som otillbörligt att anskaffa eller röja dem. Därför upptogs krav på att uppgiften skulle vara av hemlig natur och att gärningen skulle ske obehörigen (SOU 1944:69 s. 1357.
De av utredningsmannen föreslagna ändringarna i 5 och 7 §& innebär emellertid att 7 § inte bara kommer att omfatta handlingar där gärningsmannen saknat uppsåt att gå främmande makt tillhanda, och där den nyss anförda begränsningen till uppgifter av hemlig natur därför framstår som
erforderlig. utan även handlingar som förövats med indirekt eller eventuellt uppsåt att gå fftämmande makt tillhanda. För att fånga upp dessa handlingar, som f. n. bedöms som spioneri kan det i och för sig övervägas att lå-
ta dessa omfattas av straffansvar utan begränsningen till uppgifter av hemlig natur. En sådan lösning skulle dock kräva en differentiering mellan de fall då uppsåt att gå främmande makt tillhanda saknas och de fall då sådant uppsåt i indirekt eller eventuell form är för handen. Sistnämnda brott skulle i så fall tas upp i en paragraf för sig medan 7 § första stycket skulle bibe-
hålla sin nuvarande lydelse.
Som utredningsmannen har funnit torde den nuvarande begränsningen till uppgifter av hemlig natur emellertid täcka alla väsentliga fall då en
straffsanktion kan ha en funktion att fylla. De fall som mönstras ut från 5 §
och som inte fångas upp av 7 § första stycket synes i praktiken vara så osannolika att man kan bortse från dem. Förslaget i denna del har också mottagits positivt av remissinstanserna. Jag förordar därför att den av ut-
redningsmannen föreslagna ändringen i fråga om brottet obehörig befattning med hemlig uppgift genomförs.
Straffskalan för obehörig befattning med hemlig uppgift omfattar böter eller fängelse i högst två år eller, om riket var i krig. böter eller fängelse i högst fyra år. Lämnas straffskalan orubbad kan, som utredningsmannen anfört, brott som innefattar tillhandagående av främmande makt komma att bedömas efter en förhållandevis lindrig straffskala även om brottet i och för sig är av allvarlig art. För att möta bl. a. den situationen föreslås att
en särskild straffskala införs för grova fall av obehörig befattning
med hemlig uppgift. Bestämmelsen har utformats efter direkt möns-
ter från stadgandet angående grovt spioneri. Som kvalifikationsgrunder
anges sålunda att gärningen varit av synneligen farlig beskaffenhet med
hänsyn till pågående krig eller rört förhållande av stor betydelse eller att den brottslige röjt vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts
honom. Strafflatituden omfattar enligt förslaget fängelse i högst fyra år.
Förslaget har inte mött någon egentlig erinran under remissbehandling-
en. Även jag delar uppfattningen att en komplettering i detta hänseende är
välgrundad. Bland de omständigheter som enligt förslaget skall beaktas
särskilt vid bedömningen om brottet skall anses som grovt. upptas cmellertid inte det fall som just motiverat införandet av en strängare straffskala.
Även om de angivna momenten endast utgör exempel på försvårande omständigheter anser jag det lämpligt att komplettera uppräkningen med ett
kriterium varav framgår, att en gärning som innefattat tillhandagående av
främmande makt bör anses som grov. Att som en remissinstans föreslår uttryckligen jämställa krigsfara och beredskapstillstånd med krig anser jag däremot inte nödvändigt. Bland cxcmplen på kvalifikationsgrunder anges redan gärning som rört "förhållande av stor betydelse”. Exemplifieringen är inte heller uttömmande eller i och för sig avgörande för vad som skall anses som grovt brott. Rubriceringen skall alltid ske med hänsyn tagen till samtliga vid brottet föreliggande omständigheter.
Mot bakgrund av det anförda ansluter jag mig sålunda till förslaget att i
19 kap. BrB införa en ny paragraf med beteckningen grov obehörig befatt-
ning med hemlig uppgift (8 8). Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall i enlighet med nyss anförda synpunkter särskilt beaktas om gärningen innefattade tillhandagående av främmande makt eller var av synnerligen
farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållande av
stor betydelse eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom. I likhet med flertalet remissinstanser finner jag den föreslagna straffskalan, fängelse högst fyra år. vara tillräcklig för att medge en lämpligt avpassad påföljd för de brott som det här är fråga
om.
Jag ansluter mig vidare till förslaget att bryta ut brottet vårdslöshet med hemlig uppgift inuvarande 7 § andra stycket till en särskild paragraf (9 8).
4.4 Olovlig underrättelseverksamhet
Nuvarande 19 kap. 9 § upptar ansvarsbestämmelser för olovlig underrättelseverksamhet. I första stycket kriminaliseras verksamhet som gär ut på anskaffande av uppgifter rörande militära och andra förhällanden. Uppenbarandet av uppgifterna för ffrämmande makt skall kunna medföra men för annan främmande makts säkerhet. I andra stycket kriminaliseras bl. a. verksamhet som innebär att någon hemligen eller med användande av svikliga medel anskaffar uppgifter om annans personliga förhållanden. Här krävs däremot inte att uppenbarandet av uppgifterna kan medföra särskilda men. I subjektivt hänseende krävs i fråga om båda brottstyperna — liksom f.n. i fråga om spioneri — att gärningsmannen haft uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Såväl direkt som indirekt och eventuellt uppsåt kan alltså komma i fråga. För att förebygga onödiga eller annars olämpliga åtal har i 19 kap. 16 § tagits in bestämmelser om särskild åtalsprövning beträffande olovlig underrättelseverksamhet. För åtal krävs sålunda regeringens förordnande. Åtalsfrågan kan av regeringen prövas från utrikespolitiska och andra synpunkter.
Huvudsyftet med kriminaliseringen i 9 § första stycket är att förhindra utländska organisationer att i Sverige bedriva spioneriverksamhet som riktar sig mot annan främmande makt. Gärningsbeskrivningen täcker emellertid också fall där syftet med verksamheten varit något helt annat än att gå främmande makt tillhanda men där verksamheten ändå får denna effekt. Enligt utredningsmannens mening torde endast gärningar begångna med direkt uppsåt i det allmänna rättsmedvetandet framstå som olovlig underrättelseverksamhet. I tillgängliga domar (bil. under 1.3) har enligt utredningsmannen inte heller i något fall indirekt eller eventuellt uppsät aktualiserats i domsmotiveringen. Även språkligt anser han brottsbenämningen svara bäst mot fall då direkt uppsåt föreligger. I betänkandet före-
slås därför att första stycket ändras på motsvarande sätt som i fråga om
spioneri så att endast fall av direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda
kommer att omfattas av straffbestämmelsen.
Förslaget leder till straffrihet i fall då endast indirekt eller eventuellt uppsåt att gå främmande makt tillhanda föreligger. Enligt utredningsman-
nens mening synes något egentligt praktiskt behov av en kompletterings-
bestämmelse för dessa fall inte föreligga. Han anser det inte heller uteslutet att ett straffrättsligt ingripande i sådana fall skulle kunna uppfattas som en omotiverad inskränkning av rätten till fri opinionsbildning.
Remissutfallet i denna del har varit övervägande positivt. Fyra instanser
ställer sig emellertid tveksamma eller avvisande till förslaget. Överbefälha-
Prop. 1975/76: 174 Le 'n
varen anför att den hittillsvarande erfarenheten av ifrågavarande brott inte utgör någon garanti för att dylika gärningar i framtiden inte kan komma att förövas med indirekt eller eventuellt uppsåt. Utöver den fara för förveckling med främmande makt som sådan verksamhet kan medföra kan den
också lätt läggas om till spioneri mot Sverige. Överåklagaren i Stockholm
pekar på fall då bevissvårigheter torde kunna uppstå i fråga om syftet att gå främmande makt tillhanda och anför som exempel att en misstänkt erkän-
ner att han i samband med handläggningen av visst legitimt ärende till en
utländsk ambassad lämnat uppgifter som kan medföra men för annan främ-
mande makt men uppger att avsikten inte varit att gå fftämmande makt tillhanda. En sådan handling torde i det allmänna rättsmevetandet framstå
som ett typiskt fall av olovlig underrättelseverksamhet men skulle, om den misstänktes invändning inte kan lämnas utan avseende, enligt förslaget lämnas straffri. JK framhåller att de uppgifter som olovlig underrättelseverksamhet avser är förhållanden av särskilt känslig natur och inte politiska. ekonomiska. sociala eller härmed likställda samhällsförhållanden som bör kunna debatteras fritt.
Som jag redan tidigare anfört beträffande spioneri bör en brottsbenäm-
ning ge en rättvisande bild av lagstadgandets innehåll. Rubriceringen olovlig underrättelseverksamhet för otvivelaktigt tanken till en verksamhet som bedrivs i syfte att gå främmande makt tillhanda. Någon annan form av
uppsåt har inte heller varit aktuell i de domar som meddelats och som in-
gått i utredningsmannens material. Även om denna omständighet knappast kan tas till intäkt för att en straffvärd underrättelseverksamhet inte skulle
kunna bedrivas utan direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda, före-
faller en sådan utveckling föga trolig. Behovet av en bestämmelse för dessa fall framstår därför som ringa. Vad gäller den typ av handling som överåklagaren i Stockholm har andragit som exempel har jag svårt att förstå på vad sätt den skulle kunna anses utgöra en verksamhet, vilket är en förutsättning för straffansvar enligt bestämmelsen i såväl dess nuvarande som dess föreslagna lydelse. Om det däremot förhåller sig så att uppgifterna lämnats i syfte att få en gynnsam behandling i det aktuella ärendet föreligger direkt uppsåt att gå den främmande makten tillhanda.
Mot angiven bakgrund och med hänsyn till att det skulle te sig anmärk-
ningsvärt med ett vidare uppsåtsrekvisit vid olovlig underrättelseverksam-
het än vid det grövre brottet spioneri — som ju också avser förhållanden av
särskilt känslig natur och där dessutom skyddsintresset har större styrka — finner jag övervägande skäl tala för den inskränkning av straffbestämmel-
sens tillämpningsområde som utredningsmannen föreslagit. Jag förordar därför att straffansvaret för olovlig underrättelseverksamhet begränsas till
verksamhet som bedrivs i syfte att gå främmande makt tillhanda.
I 98 andra stycket behandlas s.k. flyktingspionage m.m. Bestäm-
melsens syfte är att bereda enskilda personer skydd mot fara för framtida
förföljelse eller annat lidande. Genom bestämmelsen erhåller bl. a. flyk-
tingar skydd mot registrering och annat "spionage" med hänsyn till poli-
tisk åskådning. ras m.m. från ffrämmande makts sida. Bestämmelsen är alltså inte påkallad främst av hänsyn till den svenska statens säkerhet. Dess placering i kapitlet om brott mot rikets säkerhet har motiverats med att en verksamhet av detta slag kan läggas om till att avse spioneri i egentlig mening.
Utredningsmannen har föreslagit att bestämmelsen bibehålls intakt.
Som motiv anförs att en genomgång av tillgängliga domar rörande brott mot 19 kap. 9 § andra stycket givit vid handen att omkring hälften avsett s.k. flyktingspionage. I flera av dessa mål har den tilltalade invänt att han saknat uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Om krav på direkt uppsåt skulle ställas upp. skulle följaktligen det skydd för enskilda människors in-
tegritet som stadgandet primärt är avsett att ge kunna komma att minska betydligt. Däremot bör brottet enligt utredningsmannens mening tas upp i
en paragraf för sig och ges en särskild brottsbenämning. Utredningsmannen föreslär brottsrubriceringen "olovlig personspaning”.
Förslaget i sak har inte föranlett några erinringar vid remissbehandling-
en. Jag ansluter mig till den allmänna uppfattningen att skäl till ändring av
den gällande gärningsbeskrivningen inte föreligger. Vad gäller valet av brottsrubricering har några remissinstanser dock förordat andra benämningar. Man har bl. a. ifrågasatt om inte den ofta använda benämningen "flyktingspionage” är lämpligare än "olovlig personspaning”.
Jag delar uppfattningen att en brottsrubricering så långt möjligt bör kny-
ta an till allmänt språkbruk. Den under remissbehandligen föreslagna be-
nämningen flyktingspionage bör emellertid inte komma i fråga redan av det skälet att den ger en klart ofullständig uppfattning om den personkrets som
bestämmelsen skyddar. Med hänsyn till att benämningen spioneri i enlig-
het med den av mig tidigare förordade lösningen kommer att begränsas till handlingar där gärningsmannen haft direkt uppsåt att gå ffrämmande makt tillhanda bör inte heller detta ord eller någon synonym därtill användas i förevarande paragraf. I valet mellan tänkbara brottsbenämningar finner jag den av JK föreslagna beteckningen olovligt anskaffande av personuppgifter” vara att föredra framför den av utredningsmannen använda benämningen olovlig personspaning. Jag förordar därför att 9 § andra stycket i enlighet med förslaget flyttas till en särskild paragraf och ges brottsbeteckningen ”olovligt anskaffande av personuppgifter”.
4.5 Ryktesspridning
Under rubriken ryktesspridning har utredningsmannen behandlat tre likartade brott. nämligen ryktesspridning till fara för rikets säkerhet (19 kap. 8 §). samhällsfarlig ryktesspridning (16 kap. 6 §) och beljugande av
myndighet (17 kap. 6 §).
För ryktesspridning till fara för rikets säkerhet straffas den som bland
allmänheten sprider eller till ffämmande makt framför eller låter framkomma falskt rykte eller annat osant påstående som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet. För samhällsfarlig ryktesspridning straffas den som
biand allmänheten sprider falskt rykte eller annat osant påstående som är
ägnat att framkalla fara för folkförsörjningen eller för allmän ordning och
säkerhet. För beljugande av myndighet slutligen straffas den som bland all-
mänheten sprider falskt rykte eller annat osant påstående ägnat att undergräva aktningen för myndighet eller annat organ som äger besluta i allmän-
na angelägenheter. Strafflatituden är i samtliga fall böter eller fängelse i
högst två år.
Gemensamt för nu nämnda bestämmelser är att de avser att skydda samhälleliga institutioner och funktioner mot den menliga verkan som spridande av osanna påståenden kan föra med sig. Bestämmelserna innebär en inskränkning av den allmänna yttrandefriheten.
De aktuella bestämmelserna kom i allt väsentligt till vid mitten av 30-
talet. Anledningen till att spridande av falskt rykte blev föremål för lagstiftarens intresse vid den här tiden kan sökas i vissa extremistiska partiers
verksamhet. Vissa yttringar av deras propaganda ansågs betänkliga. Vad
man främst vände sig mot var propaganda som eggade till våld och an-
vändningen av lögnaktiga och vilseledande uppgifter i syfte att förbereda en våldsam omstörtning. Man ville lagstiftningsvägen möta vad som kunde anses som klara missbruk av yttrandefriheten.
Uppfattningarna om vad som kan sägas vara missbruk av yttrandefrihe-
ten växlar med olika samhällssystem och från en tid till en annan. Utred-
ningsmannen har funnit att vårt samhälle i dag med dess öppenhet och
mångfald vad gäller debatt och information är väsentligt bättre rustat än 30-talets samhälle för att möta och bemöta falska rykten och andra osanna
påståenden. Mot denna bakgrund har utredningsmannen föreslagit att ifrågavarande straffbestämmelser mönstras ut ur lagstiftningen utom sävitt avser ryktesspridning till fara för rikets säkerhet under tid då riket är i krig eller då av krig föranledda utomordentliga förhållanden råder.
De sålunda föreslagna lagändringarna har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av flertalet remissinstanser. Några instanser anser dock att utredningsmannen satt alltför stor lit till den fria debatten och massmedias vilja
och förmåga att medverka till erforderliga tillrättalägganden samt till myn-
digheternas möjligheter att med saklig upplysning och information möta skadeverkningar av falsk ryktesspridning.
Otvivelaktigt kan spridande av lögnaktiga påståenden bland allmänheten-
eller till ffämmande makt under vissa omständigheter, särskilt i orostider,
utgöra en samhälilsfara. I likhet med utredningsmannen anser jag ecmeller-
tid inte enbart detta förhållande kunna motivera att man från samhällets si-
da ingriper med straffsanktioner mot sådana företeelser och därmed inskränker yttrandefriheten. Straffrättsliga åtgärder bör tillgripas först när andra medel saknas eller måste antas vara verkningslösa. Vidare måste en
inskränkning av yttrandefriheten vara så klart avgränsad i brottsbeskrivningen att kravet på rättssäkerhet är tillgodosett.
Jag delar utredningsmannens uppfattning att information och upplysning
är de adekvata åtgärderna när det gäller att motverka eller undanröja de
skadeverkningar eller risker för sådana verkningar som kan bli följden av att osanna uttalanden sprids bland allmänheten eller förs fram till främmande makt. Det råder ingen tvekan om att möjligheterna härvidlag väsentligt utökats och förbättrats under senare är. Massmedierna har i dag en långt större och bredare genomslagskraft än tidigare. Även de myndigheter och andra organ som straffbestämmelserna avser att skydda har numera i stor utsträckning resurser för information till sitt förfogande. Statistiken över meddelade domar visar att ifrågavarande straffbestämmelser tillämpats i mycket begränsad omfattning. Efter BrB:s tillkomst har bestämmelsen i 19 kap. 85 aldrig tillämpats. Under samma tid har bestämmelsen i 16
kap. 6§ tillämpats i fem fall och 17 kap. 6§ i ett fall. Behovet av straffbe-
stämmelser mot falsk ryktesspridning framstår mot denna bakgrund som föga framträdande, i allt fall under tid då någon särskild omständighet inte föreligger som gör att ryktesspridningen framstår som särskilt farlig eller
straffvärd med hänsyn till rikets säkerhet. I linje härmed ansluter jag mig till utredningsmannens förslag att upphäva straffbestämmelserna om sam-
hällsfarlig ryktesspridning och om beljugande av myndighet samt. såvitt
gäller fredstid. om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet. Att falsk ryktesspridning kan få allvarliga konsekvenser för rikets säker-
het under tid då landet är i krig eller då av krig utomordentliga förhållanden råder är uppenbart. De normala informationsvägarna kan endast utnyttjas i begränsad omfattning och möjligheterna att med saklig upplysning möta de skadeverkningar förfarandet kan ha måste anses vara mycket små. Ryktesspridningen framstår i dessa lägen som särskilt farlig samtidigt som annars till buds stående remedier saknas eller kan förmodas vara mer eller mindre verkningslösa. I likhet med utredningsmannen finner jag därför behov föreligga att i tider då sådana extraordinära förhållanden råder som ett komplement till bestämmelserna om spioneri och obehörig befattning med hemlig uppgift bibehålla ett straffrättsligt skydd mot ryktesspridning till fa-
ra för rikets säkerhet. En sådan straffbestämmelse bör i enlighet med för-
slaget tas in i 22 kap. som behandlar krigsartiklar.
4.6 Tagande av utländskt understöd
För tagande av utländskt understöd straffas enligt 19 kap. 13 § BrB den som av främmande makt eller någon som handlar i dess intresse tar emot pengar eller annan egendom för att genom utgivande eller spridande av skrifter eller på annat sätt påverka den allmänna meningen om statsskicket eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse. Straffet är fängelse i högst två år.
Gärningen anses fullbordad i och med mottagandet. Den som lämnar bidraget behöver inte stå i något uppdragsförhållande till den främmande
makten. Straff kan således drabba en person som mottar bidrag av en svensk, som av sympati för den främmande makten ger bidrag för att gagna vad han anser vara den främmande maktens intresse. Förutom uppsåt som skall avse samtliga objektiva bestämningar, kräver bestämmelsen
också att direkt uppsåt att driva viss propaganda skall föreligga hos motta-
garen. Propagandan skall som nyss nämnts avse den allmänna meningen om statsskicket eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse.
Den propaganda som bestämmelsen syftar på är en för rikets säkerhet
farlig agitation. Enligt utredningsmannen har bestämmelsen i 19 kap. 13 §
emellertid getts en så allmän avfattning att den skulle kunna få en mycket vidsträckt tillämpning. Tillämpningsområdet inskränks i praktiken genom
det ovannämnda kravet på direkt uppsåt hos mottagaren. Vidare föreligger stora svårigheter att styrka mottagande av bidrag. Enligt tillgänglig stati-
stik över meddelade domar (bil. under 1.3) synes bestämmelsen inte heller ha tillämpats efter BrB:s ikraftträdande. Nu anförda skäl har utredningsmannen funnit tala för att bestämmelsen bör upphävas samt tillagt att en utifrån understödd och för landet farlig agitation bäst stävjas genom upp-
lysning och offentlig diskussion. Enligt utredningsmanncen utgör inte straff-
hotet den avhållande faktorn för en presumtiv gärningsman utan risken för att det skall komma till allmänhetens kännedom att utländskt understöd förekommer. Den som mottagit utländskt understöd är enligt utredningsmannen utsatt för allmänhetens förkastelsedom långt innan han dömts av domstol. Utredningsmannen har därför föreslagit att bestämmelsen om tagande av utländskt understöd upphävs.
Förslaget till avkriminalisering har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av flertalet remissinstanser. Förslaget avstyrks dock av överbefälhavaren, Svea hovrätt och rikspolisstyrelsen medan Sveriges domareförbund uttrycker viss tveksamhet. Enligt överbefälhavaren utgör det faktum att stadgandet veterligen inte tillämpats inte motiv för att utmönstra det. Den preventiva effekten får inte underskattas. Eftersom en gärning enligt nuvarande 19 kap. 13 § även efter en avkriminalisering torde komma att ske fördolt är det vidare osannolikt att allmänheten blir i stånd att uttala sin förkastelsedom så som utredningsmannen förutsatt. Den som utpekar någon för tagande av utländskt understöd kan riskera att bli stämd för förtal. Rikspolisstyrelsen anser att det måste vara ett starkt svenskt intresse att
försöka förhindra förtäckt utländsk propaganda mot vårt samhällssystem. Sveriges domareförbund anser att paragrafen f. n. har en alltför generell ut-
formning och att man därför bör söka finna en mer rationell avgränsning av
straffbudets räckvidd. Att helt avstå från straffoudet som ett medel mot
propaganda som bedöms som samhällsskadlig framstår enligt förbundet som olyckligt särskilt med kännedom om hur hänsynslöst utländsk propa-
gandaverksamhet på senare tid har bedrivits för att påverka förhållanden i
främmande stater.
För egen del menar jag att det är uppenbart att bestämmelsen i 9 kap. 13 § BrB inte kan stå kvar i sin nuvarande utformning. Som utredningsmannen påpekar har paragrafen en så vidsträckt avfattning att om exempelvis
någon här i Sverige propagerar för att den svenska utrikespolitiken skall
ändras till förmån för en viss motståndsrörelse och propagandan ekonomiskt understöds av svensk person som sympatiserar med motståndsrörelsen, så kan den som driver propagandan straffas för tagande av utländskt understöd. Frågan är emellertid om man bör nöja sig med jämkningar i den nuvarande lydelsen eller om man som utredningsmannen föreslår skall ta steget fullt ut och avskaffa bestämmelsen helt.
Till förmån för sistnämnda lösning talar det förhållandet att bestämmelsen såvitt känt aldrig har lett till fällande dom. Det kan visserligen invän-
das att bestämmelsen ändå kan ha en preventiv funktion. Som utredningsmannen framhåller utgör emellertid risken för att det utländska understödet kommer till allmän kännedom otvivelaktigt det kraftigast avhållande momentet. Blir det bekant att en politisk rörelse här i landet från utlandet mottar ckonomiskt stöd för sin verksamhet diskrediteras med all sannolikhet rörelsen i allmänhetens ögon. Det står samtidigt klart att en fortsatt kri-
minalisering i varje fall inte underlättar möjligheterna att klarlägga sådana
transaktioner som det här är fråga om utan snarast leder till än större försiktighet och att ytterligare sofistikerade metoder för understöd kommer till användning.
Om bestämmelsen avskaffas innebär det inte att alla bidrag från utlandet
till propaganda här i landet blir tillåtna. Ett sådant bidrag kan utgöra ett led
i en straffbar förberedelse eller stämpling ull högförräderi eller annat brott mot rikets säkerhet som anges i 19 kap. 14 § BrB. Vidare kan exempelvis en journalist, som tar ersättning från främmande makt för att i sina artiklar smyga in statsfientlig propaganda, ådra sig ansvar för mutbrott enligt det förslag till ändring 1 20 kap. 2 8 BrB som upptagits i prop. 1975/76: 176. Det viktigaste remediet mot propagandaverksamhet — oavsett om den finansieras från utlandet eller ej — är emellertid upplysning och offentlig diskussion. De skäl som sälunda talar för att de tidigare behandlade ryktesspridningsbrotten kan upphävas i fredstid gäller också tagande av utländskt un-
derstöd. Jag biträder därför utredningsmannens förslag att upphäva 19
kap. 13 5 BrB.
4.7¶Gemensam straffskärpningsregel
Utredningsmannen har också övervägt frågan om det i samband med
vissa brott i 19 kap. BrB särskilt omnämnda fallet att riket är i krig bör behandlas i en gemensam straffskärpningsregel.
Straffskärpningsgrunden "om riket är i krig” förekommer f. n. i fem fall i kapitlet, nämligen i 19 kap. 4 § första och andra stycket (egenmäktighet vid förhandling med främmande makt), i 7 § första och andra stycken (obe-
hörig befattning med hemlig uppgift resp. vårdslöshet med hemlig uppgift) samt i 12 § (olovlig värvning). Tre olika latitudvarianter förekommer. Utanför 19 kap. återfinns samma grund i 18 kap. 6 § om svikande av försvarsplikt. som innehåller en fjärde strafflatitud, samt på flera ställen i 21 kap. om brott av krigsmän.
Enligt utredningsmannen skulle en gemensam straffskärpningsregel endast kunna motiveras som en förenkling av ett annars mindre överskådligt angivande av påföljderna. Med hänsyn till att flera latitudvarianter förekommer i de få bestämmelser där straffskärpaing kommer i fråga om riket är i krig har utredningsmannen funnit att en särskild gemensam straffskärpningsregel i 19 kap.. utan att medföra påtagliga fördelar. sannolikt skulle medverka till att kapitlet lagtekniskt i stället blev mera svåröverskådligt. Han har därför avstått från att föreslå en sådan straffskärpningsregel.
Utredningsmannens ståndpunkt har inte mött några erinringar under remissbehandligen. Jag ansluter mig till den allmänna meningen.
4.8¶Övriga frågor
Utredningsförslaget föranleder vissa följdändringar. I 19 kap. 14 och 15 §§ upptas bestämmelser om försök, förberedelse och stämpling samt viss form av medverkan. Utredningsmannen har funnit att den föreslagna ändringen i fråga om spioneribrottet bör föranleda att bestämmelserna i 14 och 15 §§ skall gälla även för grov obehörig befattning med hemlig uppgift i samma mån som de f. n. är tillämpliga på spioneri. Med anledning av uppdelningen av den nuvarande bestämmelsen om olovlig underrättelseverksamhet på två särskilda brott har utredningsmannen vidare föreslagit att 14 § jämte olovlig underrättelseverksamhet skall avse även olovlig personspaning.
Enligt 19 kap. 16 § får åklagare inte åtala för bl. a. olovlig underrättelseverksamhet utan regeringens medgivande. Denna regel har sin grund i önskemålet att frågan om åtal bör prövas även från utrikespolitiska och andra liknande synpunkter. Behovet av en sådan prövning knyter enligt utredningsmannen främst an till den form av olovlig underrättelseverksamhet som avses i nuvarande 19 kap. 9§ första stycket. Vad gäller brott enligt andra stycket föreligger främst ett till sin typ annorlunda skyddsintresse, nämligen enskilda människors integritet. Utredningsmannen har inte ansett skäl föreligga att beträffande det senare brottet, olovlig personspaning, bibehålla den nuvarande åtalsbegränsningen.
Jag ansluter mig till förslaget vad avser 19 kap. 14—16 §§.
Vissa gärningar som beskrivs i 16, 17 och 19 kap. BrB kan enligt 7 kap. 4 och 5 §§ tryckfrihetsförordningen (TF) utgöra tryckfrihetsbrott. Vidare gäller enligt 7 kap. 3 § andra stycket TF att vissa brott i 19 kap. BrB, däri-
bland spioneri och grovt spioneri, bryter igenom det s. k. meddelarskyd-
det. Eftersom ändringar föreslås i nämnda kapitel i BrB måste sambandet
mellan ändringarna och TF beaktas. Utredningsmannen har i dessa frågor hållit kontakt med massmedieutredningen (MMU). Något förslag till ändringar i TF med anledning av det nu framlagda betänkandet har utredningsmannen inte funnit påkallat med hänsyn till MMU:s då pågående arbete med en översyn av TF.
MMU har numera överlämnat sitt betänkande (SOU 1975:49) Massme-
diegrundlag. Enligt förslaget skall en enhetlig reglering av yttrandefriheten
i massmedier m.m. ske i en massmediegrundlag, som skall ersätta bl. a. TF. Vid utformningen av förslaget till massmediegrundlag har MMU beak-
tat föreliggande förslag till ändringar i BrB. Under remissbehandlingen av förslaget har MMU:s arbete berörts i någ-
ra yttranden. Bl.a. har påpekats att ikraftträdandet av en ny massmediegrundlag bör avvaktas innan ändringarna beträffande 19 kap. 5 och 888 BrB genomförs eftersom annars en inte godtagbar lucka i lagen skulle uppstå under en övergångstid. |
Som anmärkts i annat sammanhang har regeringen beslutat att inte f.n. lägga fram något förslag till en helt ny massmediegrundlag. Däremot skall en partiell reform av tryckfrihetslagstiftningen göras. De av mig nu föror-
dade ändringarna i BrB kommer därvid att beaktas.
Med hänsyn till det samband som föreligger mellan tryckfrihetslagstiftningen och brotten mot rikets säkerhet bör de aktuella lagstiftningsåtgärderna samordnas. För ändring av grundlag fordras två riksdagsbeslut med nyval till riksdagen däremellan. Den nu aktuella grundlagsändringen be-
reslagna ändringarna i fråga om brotten mot rikets säkerhet träder i kraft samtidigt eller den 1 januari 1978.
Utredningsmannen har slutligen föreslagit vissa följdändringar i lagen (1952: 98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. Denna lag är tidsbegränsad att gälla ull utgången av juni 1976. Regeringen har denna dag beslutat proposition med förslag till nya regler om telefonavlyssning vid förundersökning m.m. I det sammanhanget har sambandet
med den lagstiftning jag nu föreslär beaktats.
5¶Upprättat lagförslag
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upp-
rättats förslag till
lag om ändring i brottsbalken.
6 Specialmotivering till lagförslaget
19 kap. 58
Kravet på direkt uppsåt anges i paragrafen med uttrycket ”för att” vilket uttryck i motsvarande situation används på andra ställen i brottsbalken.
Uttrycket "obehörigen anskaffar, befordrar, lämnar eller eljest röjer” skall, som utredningsmannen påpekar, förstås så att var och en av dessa handlingar är tillräcklig för att ett fullbordat brott skall föreligga. Lämnar således någon obehörigen uppgift vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets säkerhet, inträder straffansvar trots att uppgiften kanske redan är känd för den främmande makten och gärningen därför inte kan sägas innebära att uppgiften röjs. Att paragrafen har denna innebörd framgår enligt min mening tillräckligt tydligt av lagtexten. Utredningsmannens förslag till redaktionell jämkning av lagtexten har därför inte upptagits i departementsförslaget.
7§8
Paragrafen motsvarar nuvarande 7 § första stycket. Som en följdändring till det ändrade uppsåtsrekvisitet i 5 § har uttrycket ”utan uppsåt” ersatts med ”utan syfte”. Med hänsyn till att grova fall av brottet föreslås kriminaliserade i en särskild paragraf (8 §) har straffskärpningsgrunden för det fall riket var i krig utmönstrats ur 7 §.
8§
Till lagrummet hänförs grova fall av obehörig befattning med hemlig uppgift. Som exempel på kvalificerande moment anges bl. a. att gärningen innefattade tillhandagående av främmande makt, varigenom de fall som f.n. bedöms som spioneri men som förövas med indirekt eller eventuellt uppsät att gå fftämmande makt tillhanda kan bestraffas med fängelse i upp till fyra år. Kvalifikationsgrunderna i övrigt är utformade efter direkt mönster från bestämmelsen om grovt spioneri.
9§
Paragrafen motsvarar oaktsamhetsbestämmelsen i nuvarande 7§ andra stycket.
10 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 9 § första stycket med den skillnaden att, i överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande 5 §, krav på direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda skrivits in i gärningsbeskrivningen.
3- Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 174
11 §
Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 9 § andra stycket men har erhållit
en ny brottsbenämning, olovligt anskaffande av personuppgifter.
12 och 13 §§ Till dessa lagrum har nuvarande 11 och 12 §§ förts över oförändrade.
14 och 15 §§
Med hänsyn till att vissa brott förs över från spioneribestämmelsens till-
lämpningsområde till bestämmelsen om grov obehörig befattning med hemlig uppgift har 14 och 15 §§ ändrats för att i motsvarande mån gälla
grov obehörig befattning med hemlig uppgift.
Som en följd av att den nuvarande bestämmelsen om olovlig underrättel-
severksamhet delas upp på två brott, olovlig underrättelseverksamhet och olovligt anskaffande av personuppgifter, har 14 § justerats i enlighet här-
med.
16 § Anledning att bibehålla den nuvarande åtalsbegränsningen för olovlig
underrättelseverksamhet till den del som enligt förslaget motsvaras av brottet olovligt anskaffande av personuppgifter har inte ansetts föreligga.
Första stycket har därför lämnats oförändrat.
Ändringen i andra stycket är enbart av redaktionell art.
22 kap. 2a§
Paragrafen motsvarar nuvarande 19 kap. 8 § för det fall gärningen begåtts under beredskapstillstånd eller då riket är i krig. Av 22 kap. 16 § följer att bestämmelsen under vissa förutsättningar kan vidgas att avse även
annan tid.
7 Hemställan
Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att antaga förslaget till
lag om ändring i brottsbalken. |
8 Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar
att genom proposition föreslå riksdagen att antaga det förslag som föredra-
ganden har lagt fram.
- Bilaga
INS 9
ö JUSTITIE- EX] DEPARTEMENTET
SPIONERIBROTTET M. M.
Betänkande avgivet av utredningen för översyn av brottsbalkens bestämmelser om brott mot rikets säkerhet
Maj 1975
Ds Ju 1975:16
Innehäll
Skrivelse till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet
Förslag till lag om ändring i brottsbalken
Förslag till lag om ändring i lagen (1952: 98) med särskilda bestäm-
melser om tvångsmedel i vissa brottmål
I Utredningsuppdraget m. m. Ldb Direktiven 1.2 Kort allmän historisk översikt över spioneribrottet och vissa
andra stadganden om brott mot rikets säkerhet 1.3 Vissa statistiska uppgifter
2 Spioneribrottet 2.1 Gällande bestämmelser och närmare om vissa förarbeten till
dessa 2.2 Särskilt om de subjektiva rekvisiten 2.3 Överväganden och förslag
3 Obehörig befattning med hemlig uppgift 3.1 Gällande bestämmelser och närmare om vissa förarbeten till
dessa
3.2¶Överväganden och förslag
4 Olovlig underrättelseverksamhet 4.1 Översikt över bestämmelsens tillkomst och utformning i se-
nare lagstiftning
4.2¶Överväganden och förslag
'n Ryktesspridning 5.1 Översikt över framväxten och utvecklingen av stadganden
om brott angaende ryktesspridning
5.2¶Vissa förarbeten till nuvarande bestämmelser
5.3¶Överväganden och förslag
5.3.1 Allmänna överväganden 5.3.2 Ryktesspridning till fara för rikets säkerhet 5.3.3 Samhällsfarlig ryktesspridning 5.3.4 Beljugande av myndighet
6 Tagande av utländskt understöd
6.1 Översikt över stadgandets framväxt och redogörelse för för-
arbetena till nu gällande bestämmelse
6.2¶Överväganden och förslag
7 Gemensam straffskärpningsregel
8¶Specialmotivering
8.1 Brottsbalken 8.2 Lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsme-
del i vissa brottmål
Till Statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 januari 1974 tillkallade chefen för justitiedepartementet samma dag regeringsrådet Magnus Sjöberg att som sakkunnig företa en översyn av brottsbalkens bestämmelser om brott mot rikets säkerhet (Ju 1974: 02).
Till sekreterare åt den sakkunnige förordnades den 14 januari 1974 revi-
sionssekreteraren Gillis Erenius.
Samråd har ägt rum med massmedieutredningen och företrädare för 1973 års fri- och rättighetsutredning. Vidare har företrädare för Svenska
journalistförbundet vid sammanträffande med utredningsmannen överläm-
nat skrivelse med synpunkter att tas under beaktande vid utredningsuppdragets fullgörande.
Utredningen får härmed avlämna betänkande med förslag till ändringar i brottsbalken och vissa följdändringar i annan lagstiftning.
Utredningsuppdraget är härmed slutfört.
Stockholm i maj 1975.
MAGNUS SJÖBERG GILLIS ERENIUS
Förslag till Lag om ändring i brottsbalken
Härigenom förordnas beträffande brottsbalken dels att 16 kap. 6 §. 17 kap. 6 § samt 19 kap. 8 och 13 §§ skall upphöra att
gälla. | dels att nuvarande 19 kap. 11 och 12 §§ skall betecknas 19 kap. 12 respek-
tive 13 85, dels att 19 kap. 5.7, 9 och 14—16 §§ skall ha nedan angivna lydelse.
dels att 1 balken skall införas fem nya paragrafer. 19 kap. 8. 10, I1 och
13 §§ samt 22 kap. 2 a § av nedan angivna lydelse.
Nuvarande tydelse Föreslagen lydelse
19 kap.
$
Den som. med uppsåt att gå Den som, för att gå främmande främmande makt tillhanda. obehö- makt tillhanda. obehörigen anskaf-
rigen anskaffar. befordrar, lämnar far eller befordrar eller obehörigen
eller eljest röjer uppgift rörande lämnar eller eljest röjer uppgift röförsvarsverk. vapen. förråd. im- rande försvarsverk. vapen, förråd, port, export eller förhållande i öv- import. export eller förhållande i rigt. vars uppenbarande för främ- övrigt, vars uppenbarande för mande makt kan medföra men för främmande makt kan medföra men rikets försvar eller för folkförsöri- för rikets försvar eller för folkförningen vid krig eller av krig föran- sörjningen vid krig eller av krig för-
ledda utomordentliga förhållanden anledda utomordentliga förhållan-
eller eljest för rikets säkerhet. dö- den eller eljest för rikets säkerhet, mes, vare sig uppgiften är riktig el- dömes, vare sig uppgiften är riktig ler ej. för spioneri till fängelse i eller ej. för spioneri till fängelse i högst sex år. Detsamma skall gälla. högst sex år. Detsamma skall gälla, om någon med uppsåt som nu sagts om någon i syfte som nu sagts obe-
obehörigen framställer eller tager hörigen framställer eller tager be-
befattning med skrift. teckning eller fattning med skrift, teckning eller annat föremål som innefattar sådan annat fömål som innefattar sådan uppgift. uppgift.
od
Förövas. beträffande uppgift Förövas. beträffande uppgift som rör förhållande av hemlig na- som rör förhållande av hemlig natur. gärning som i 5 § sägs utan tur, gärning som i 5 § sägs utan syfuppsåt att gå främmande makt till- fe att gå främmande makt tillhanda. handa. dömes för obehörig dömes för obehörig befattning med hemlig befattning med hemlig uppgift till böter eller fängelse i uppgift till böter eller fängelse i högst två år eller, om riket var i högst två är.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
krig, till böter eller fängelse i högst
fyra är.
Den som av grov oaktsamhet be-
fordrar, lämnar eller eljest röjer uppgift som avses i5 § och som rör
förhållande av hemlig natur, dö-
mes för vårdslöshet med hemlig uppgift tull böter eller fängelse i högst sex månader eller.
om riket var i krig, till böter eller
fängelse i högst två är.
85 Är brott som i 7 § sägs att anse
som grovt, skall för grov
obehörig befattning med
hemlig uppgift dömas till fäng-
else i högst fyra år. Vid bedömande huruvida brottet
är grovt skall särskilt beaktas, om
gärningen var av synnerligen farlig
beskaffenhet med hänsyn till pågå-
ende krig eller rörde förhållande av
stor betydelse eller om den brottsli-
ge röjde vad som på grund av all-
män eller enskild tjänst betrotts ho-
HOP.
9 §
Den som, med uppsåt att gå fråm- Den som av grov oaktsamhet bemande makt tillhanda, här i riket fordrar eller lämnar eller eljest röbedriver verksamhet för anskaffan- jer uppgift som avses i5 § och som de av uppgifter rörande militära el- rör förhållande av hemlig natur, ler andra förhållanden, vilkas up- dömes för vårdslöshet med
penbarande för den främmande hemlig uppgift till böter eller makten kan medföra men för an- fängelse i högst sex månader cller,
nan främmande makts säkerhet, el- om riket var i krig. till böter eller ler här i riket till dylik verksamhet fängelse i högst två år. lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig, dömes för olovlig
underättelseverksamhet
till böter eller fängelse i högst två är.
För olovlig underrättelseverksamhet skallock dömas, om någon, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda. här i riket hemligen
eller med användande av svikliga
medel antingen bedriver verksum-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
het för anskaffande av uppgifter
om annans personliga förhållande eller till dylik verksamhet lämnar
medverkan som ej är allenast till-
fällig.
10.8¶Den som, för att gå främmande makt tillhanda, här i riket bedriver verksamhet för anskaffande av
uppgifter rörande militära eller andra förhållanden, vilkas uppen-
barande för den främmande makten kan medföra men för annan främmande mukts säkerhet. eller här i riket till dylik verksamhet lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig, dömes för olovlig underrättelseverksamhet
till böter eller fängelse i högst två
år.
8¶Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda. här i riket hemligen eller med användande av svikliga medel antingen bedriver verksamhet för anskäffande av uppgifter om annans personliga förhållande eller till dylik verksamhet lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig dömes för olovlig personspaning till böter eller
fängelse i högst två år.
14 För försök. förberedelse eller För försök, förberedelse eller
stämpling till högförräderi, trolös- stämpling till högförräderi, trolöshet vid förhandling med främmande het vid förhandling med främmande makt, spioneri, grovt spioneri eller makt, spionen. grovt spioneri. grov olovlig underrättelseverksamhet, obehörig befattning med hemlig så ock för försök eller förberedelse uppgift, olovlig underrättelseverktill obehörig befattning med hemlig samhet eller olovlig personspaning,
uppgift dömes till ansvar enligt vad så ock för försök eller förberedelse I 23 kap. stadgas. Såsom stämpling till obehörig befattning med hemlig
till högförräderi skall även anses att uppgift dömes till ansvar enligt vad
träda i förbindelse med främmande i 23 kap. stadgas. Såsom stämpling
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
makt för att förbereda. möjliggöra till högförräderi skall även anses att eller underlätta att sådant brott må träda i förbindelse med främmande förövas. makt för att förbereda. möjliggöra
Den som underlåter att avslöja eller underlätta att sådant brott må högförräderi. trolöshet vid förhand- förövas.
ling med främmande makt, spioneri Den som underlåter att avslöja
eller grovt spioneri, dömes ock till högförräderi. trolöshet vid förhandansvar enligt vad i 23 kap. sägs: och ling med främmande makt. spioneskall till sådant ansvar dömas jäm- ri, grovt spioneri eller grov obehöväl om han icke insett men bort in- rig befattning med hemlig uppgift. se att brottet var å färde. dömes ock till ansvar enligt vad i 23
kap. sägs: ock skall till sådant an-
svar dömas jämväl om han icke in-
sett men bort inse att brottet var ä
färde.
'n in
Om någon, som med hänsyn till Om någon, som med hänsyn till
vad honom är veterligt. pä grund av vad honom är veterligt. på grund av meddelad varning eller eljest bort meddelad varning eller eljest bort
inse att högförräderi. trolöshet vid inse att högförräderi. trolöshet vid förhandling med främmande makt. förhandling med främmande makt. spioneri eller grovt spioneri är a spioneri. grovt spioneri eller grov
färde. medverkar till gärningen. dö- obehörig befattning med hemlig
mes till ansvar såsom för medhjälp uppgift är å färde. medverkar till därtill: dock må ej dömas till svåra- gärningen, dömes till ansvar såsom re straff än fängelse i två år. för medhjälp därtill: dock må ej dö-
mas till svårare straff än fängelse i
två är.
16 8
Olovlig underrättelseverksamhet eller olovlig värvning eller försök. förberedelse eller stämpling till olovlig underrättelseverksamhet må ej utan regeringens förordnande åtalas av åklagare.
Gärning som avses 13 eller 4 kap. Gärning som avses i 3 eller 4 kap. och innebär sådan kränkning av och innebär sådan kränkning av främmande makt som i // $ sägs. främmande makt som i 12 § sägs. sä ock försök. förberedelse eller så ock försök, förberedelse eller stämpling till gärning som nu sagts stämpling till gärning som nu sagts
eller underlåtenhet att avslöja sä- eller underlåtenhet att avslöja sä-
dan gärning må cj heller åtalas av dan gärning må ej heller åtalas av åklagare utan förordnande av rege- äklagare utan förordnande av regeringen eller den regeringen bemyn- ringen eller den regeringen bemyndigat därtill. digat därtill.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
22 kap.
2a§
Om någon under beredskapstillstånd eller då riket är i krig bland allmänheten sprider eller till främmande makt framför eller låter framkomma falskt rykte eller annat
osum påstående som är ägnat alt
framkalla fara för rikets säkerhet, dömes för ryktesspridning
till fara för rikets säkerhet
till böter eller fängelse i högst två
år.
Förslag till Lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål
Härigenom förordnas. att I $ lagen (1952: 98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål skall ha nedan angivna lydelse.
IS Vad i denna lag stadgas skall äga tillämpning vid förundersökning angå-
ende brott som avses i 13 kap. I. 2. 3 eller 5 a § brottsbalken, om brottet innhefattar gärning varom i 4 8 nämnda kap. sägs.
brott som avses i 13 kap. 4 eller brott som avses 1 13 kap, 4 eller 55.18 kap. I, 3 eller 4 8 eller 19 53. 18 kap. I, 3 eller 4 8 eller 19 kap. 1.2. 5 eHer 6 8.7 § första stve- kap. 1, 2.5, 6, 7. 8. 10 eller 11 § ket. 9 § eller 13 § brottsbalken. brottsbalken. | brott som avses i 3 kap. 1.2. 5 eller 6 8 eller 4 kap. 1,2. 3 eller 4 8 brotts-
balken. om gärningen innebär förgripelse mot Konungen eller annan som är nämnd i 18 kap. 2 § samma balk, eHer
försök, förberedelse eller stämpling till brott som ovan nämnts. om sådan gärning är belagd med straff.
I Utredningsuppdraget m. m.
1.1 Direktiven
Utredningsuppdraget anges i yttrande till statsrådsprotokollet den 4 ja-
nuari 1974 av chefen för justiticdepartementet. Efter en översikt över brot-
ten mot rikets säkerhet. varvid bl.a. 1948 års revision av brott mot staten och allmänheten berörs, anför departementschefen bl. a. följande.
Bland de ändringar i materiellt hänseende som företogs i bestämmelserna om spioneribrotten vid 1948 ärs reform märks bl.a. att kravet på uppsåt
med avseende på rekvisitet "att gå främmande makt till handa” fick en
vidare innebörd än det tidigare haft.
I rättspraxis och doktrin skiljer man sedan länge metan tre former av uppsåt. nämligen direkt. indirekt och eventuellt uppsåt. Direkt uppsät till viss effekt föreligger, om effekten är just det som gärningsmannen vill upp-
nå genom sin handling. Indirekt uppsåt till viss effekt föreligger. om gärningsmannen inser att effekten är nödvändigt förbunden med hans hand-
ling utan att den därför är vad han vill uppnå genom denna etter ett genomgångsled därtill. Eventuellt uppsåt slutligen föreligger om gärningsmannen inser att effekten är en möjlig — om än inte nödvändig — följd av handling-
en och det dessutom kan hållas för visst att han skulle ha handlat som han
gjort även om han insett alt effekten skulle inträda.
Enligt de bestämmelser angående spioneri som gällde före 1948 års reform krävdes för straffbarhet syfte (dvs. direkt uppsat från gärningsmanens sida) att gå främmande makt till handa. Straffrättskommittén. vars förslag låg till grund för reformen. uttalade i denna del att den här liksom i andra sammanhang funnit. att indirekt eller eventuellt uppsät bör likställas med syfte. Denna uppfattning godtogs utan närmare kommentarer av föredragande departementschefen och föranledde inte nägra vidare uttalanden vare sig från lagrådets sida eller under riksdagsbehandlingen. Hithörande fråga togs inte heller upp tll behandling I samband med att förevarande bestämmelser med endast smärre jämkningar fördes över till BrB.
Av vad sålunda anförts framgår att ansvar för spioneri enligt gällande
rätt kan ifrågakomma bl. a.'i fall då en gärningsman i första hand ingalunda haft för avsikt att gä en främmande makt till handa men där han lik väl insett att hans handling får denna effekt. Vissa gärningar av denna typ kan otvivelaktigt vara av så allvarlig beskaffenhet att det ter sig rimligt att bestraffa dem enligt de stränga regler som gäller för spioneri. Däremot torde
det enligt allmän uppfattning te sig främmande att en sådan handling skall
ges samma rubricering som en mot rikets säkerhet direkt riktad spionerverksamhet. Denna inställning bör bl.a. ses mot bakgrund av det förhål-
landet att beteckningen spioneri för allmänheten kommit att framstå som
särskilt värdeladdad. Sett från denna utgångspunkt torde det te sig mera naturligt att handlingar som objektivt sett utgör spioneri men där ett direkt uppsåt att gå främmande makt till handa saknas mera jämställs med det i 19 kap. 7 § första stycket upptagna brottet, obehörig befattning med hemlig uppgift, än med de typiska spioneribrotten i 5 och 6 §§ i samma kapitel. Obehörig befattning med hemlig uppgift skiljer sig från spioneri främst genom frånvaron av kravet på uppsåt att gå främmande makt till handa.
Dessutom gäller den begränsningen i förhållande till spioneribrotten att 19 kap. 7 § avser endast uppgifter av hemlig natur.
Enligt min mening finns det mot bakgrund av vad jag nu anfört anledning all göra en Översyn av BrB:s bestämmelser om spioneri i avsikt att undanröja de mindre tillfredsställande konsekvenserna av den på detta område år 1948 genomförda reformen. Därvid bör också övervägas i vad mån en ändring med avseende på bestämmelserna om spioneribrotten bör föranleda ändringar i fråga om det i 7 § första stycket upptagna brottet, obehörig befattning med hemlig uppgift. Det kan därvid bl. a. te sig naturligt att för allvarligare fall införa en särskild straffskala för grovt brott. Med utgångspunkt från nuvarande förhållanden och det vitala intresset av en fri samhällsdebatt kan det vidare vara motiverat att ägna särskild uppmärksamhet åt frågan huruvida de i 8 och 13 §§ angivna brotten. ryktesspridning till fara för rikets säkerhet och tagande av utländskt understöd, är ändamålsenligt utformade. När det gäller straffskalorna i kapitlet kan det förtjäna övervägas om inte det i samband med vissa brott särskilt omnämnda fallet att riket är i krig bör behandlas i en för dessa brott gemensam straffskärpningsregel och de nu gällande straffskalorna för samma brott justeras med hänsyn därtill. Jag förordar därför att en särskild sakkunnig tillkallas för att närmare utreda frågan om ändringar i BrB:s bestämmelser om brott mot rikets säkerhet.
De här angivna synpunkterna på frågor som den sakkunnige bör ägna uppmärksamhet ät får inte betraktas som en uttömmande redovisning av uppdragets omfång. Den sakkunniges arbete bör sålunda enligt min mening inte bindas av nägra detaljerade direktiv. Det bör i stället förutsättas att han med ledning av bl. a. rättspraxis på detta område samt en noggrann avvägning mellan hänsynen till rikets säkerhet å ena sidan och andra beaktansvärda intressen å andra sidan, särskilt värdet av en fri samhällsdebatt, gör en egen kartläggning och bedömning av behovet av ändringar i gällande lagstiftning. Vid sin utredning bör den sakkunnige också beakta vilken inverkan ändringar i BrB:s regler bör få på tryckfrihetsförordningens bestämmelser om otillåtet yttrande och otillåtet offentliggörande. Härvid bör den sakkunnige samråda med massmedicutredningen. som genom tilläggsdirektiv denna dag fätt i uppdrag att ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om gränsdragningen mellan tryckfrihetsprocess och vanlig brottsmåls-
process.
Med utgångspunkt i direktiven kan utredningsuppdraget delas upp på två huvuduppgifter. Den första berör i fftämsta rummet bestämmelserna om spioneri (19:5) och avser huvudsakligen en teknisk översyn av spioneristadgandet och — som en konsekvens härav — en översyn av vissa andra straffstadganden i kapitlet som nära ansluter till bestämmelserna om spio-
neri. Den andra huvuduppgiften avser frågan om ändringar i 19 kapitlet bör göras — utan att väsentliga skyddsintressen åsidosätts — i syfte att ska-
på bättre förutsättningar för en fri samhällsdebatt och ett obundet meningsutbyte. Härvidlag tilldrar sig bestämmelserna om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet (19: 8) och tagande av utländskt understöd (19: 13) det främsta intresset. Som framgår av vad som redovisas i det följande (s. 50 ff) har emellertid stadgandet om samhällsfarlig ryktesspridning till fara för rikets säkerhet mycket nära samband med bestämmelserna 1 16 kap.
om samhällsfarlig ryktesspridning (16:6) och i 17 kap. om beljugande av myndighet (17:6) såväl innehällsmässigt som systematiskt och lagtekniskt (prop. 1948: 80 s. 193). Dessa senare stadganden kan därför knappast förbigås. om parallellstadgandet i 19:8 görs till föremål för en översyn. På grund härav har jag ansett mig böra i förevarande sammanhang ta upp till övervägande även de två nämnda straffstadgandena om samhällsfarlig ryktesspridning och beljugande av myndighet.
Vad angår dispositionen av utredningen har det synts lämpligt att först behandla spioneribrottets utformning och därtill direkt anknytande, likartade spörsmål och därefter den andra huvudfrågan, ehuru denna fråga får anses vara av mera Övergripande och principiell natur än den förra. Sist
övervägs I enlighet med direktiven frågan om införande av gemensamma
straffbestämmelser i 19 kap. för det fall att riket är i krig.
Vissa gärningar som beskrivs i BrB 16. 17 och 19 kap. kan enligt 7 kap. 4 och 5 §§ tryckfrihetsförordningen utgöra tryckfrihetsbrott. Vidare gäller enligt 7 kap. 3 § andra stycket nämnda förordning att vissa brott i 19 kap. BrB, däribland spioneri och grovt spioneri. bryter igenom det s. k. meddelarskyddet. Om ändringar sker i nyssnämnda kapitel i BrB, mäste säledes sambandet mellan dessa kapitel och tryckfrihetsförordningen beaktas. Massmedieutredningen har hållits underrättad om de förslag som läggs fram i detta betänkande och kommer att beakta dem vid fullgörande av sitt utredningsuppdrag. Särskilt förslag till ändringar i tryckfrihetsförordningen läggs därför inte fram i detta sammanhang.
1.2 Kort allmän historisk översikt över spioneribrottet och vissa andra stadganden om brott mot rikets säkerhet
1864 ärs strafflag (SL). i dess ursprungliga lydelse. saknade bestämmelser om spioneri i modern mening. SL (8 kap. 9—-12 §§) upptog nämligen i huvudsak endast stadganden om s.k. krigsspioneri. I huvudbestämmelsen härvidlag, 9 &, kriminaliserades bl. a. att svensk eller norsk man 1 krig för
fienden uppenbarade vissa hemligheter som kunde vara av betydelse för fi-
endens krigföring oavsett om uppenbarandet skedde i förrädiskt syfte eller ej. Beträffande motsvarande verksamhet under fredstid saknades dock inte helt bestämmelser i SL. Sålunda upptog 8 kap. 1§ och 19 §§ stadganden av ålderdomlig karaktär. vari kriminaliserades uppenbarandet av statshemligheter antingen från sådan persons sida. som fått sig dem anförtrodda. eller av annan, som ägt vetskap därom att de borde hållas hemliga.
Först genom lagstiftning av år 1913 blev spioneri i modern mening kriminaliserat. Nämnda är företogs dels vissa ändringar i 8 kap. SL, dels stifta-
des en särskild lag (1913: 48) innefattande vissa bestämmelser till skydd för hemligheter av betydelse för rikets försvar. Förutom för krigsspioneri
stadgades nu i 8 kap. (20 §) straff för uppenbarande och utforskande av
"sådana handlingar, avbildningar eller andra föremål eller sådana sakför-
hållanden. vilkas uppenbarande för främmande makt kan skada rikets för-
svar och som han vet böra hemliga hållas”. Uppenbarandet skulle vara obehörigt. Subjektivt fordrades vetskap hos gärningsmannen om att det han uppenbarade eller utforskade borde hållas hemligt. Begicks brott enligt 8 kap. 20 § med direkt uppsåt att uppenbara hemligheter för främmande makt tillämpades en strängare straffskala. Genom lagstiftning 1936 och 1939 kompletterades bestämmelserna i 8 kap. med stadganden varigenom
bl.a. ytterligare förfarandetyper straffbelades. Sålunda infördes 1936 ett stadgande. 21 a §, vari, efter ändring 1939, töreskrevs straff för den som i
syfte att gå främmande makt tillhanda anskaffar eller låter anskaffa uppgifter angående förhållanden rörande riket eller annan makt. vilkas medde-
lande till främmande makt kan skada rikets försvar eller folkförsörjning el-
ler dess vänskapliga förbindelser med främmande makt. eller i detta syfte tar befattning med sadana uppgifter. År 1939 tillkom även en bestämmelse. 8 kap. 21 b 8. i vilken föreskrevs straff för den som åtar sig att gå främman-
de makt tillhanda på något av de sätt som angavs i 18. 20 och 21 a §§ av
samma kapitel.
I förarbetena till senare lagstiftning har 1913 års lagstiftning betecknats som ett provisorium I avbidan på en fullständig omarbetning av SL 8 kap.
1936 och 1939 års lagstiftningsåtgärder utgjorde. som framgår av det föregående, endast påbyggnader på tidigare lagstiftning. 1940 genomfördes vis-
sa ändringar på förevarande lagstiftningsområde. Den tidigare uppdelning-
en på krigsspioneri och på brott mot rikets säkerhet under fredstid liksom
den tidigare uppsplittringen på en mängd olika stadganden bibehölls dock. I fråga om vissa förfaranden under fredstid kriminaliserades dels obehörigt
besittningstagande eller anskaffande av upplysningar om sakförhållanden
som borde hållas hemliga med hänsyn till bl. a. rikets försvar. dels obehörigt lämnande av sådana upplysningar (8 kap. 9 och 10 §§). Förövades gärning enligt 9 celler 10 § för att gå främmande makt tillhanda — alltså med direkt uppsåt — dömdes enligt 11 § efter en väsentligt strängare straffskala.
Endast brott enligt 11 § hade beteckningen spioneri. I 14 § stadgades straff
för den som i syfte att — alltså även här med direkt uppsåt — gå främmande makt tillhanda anskaffade uppgifter angående förhållanden. berörande riket eller annan makt. vilkas meddelande till fftämmande makt kunde skada rikets vänskapliga förbindelser med sådan makt. etc. I lagrummet stadgades även straff för den som inom riket eljest för fftämmande makts räkning bedrev hemlig underrättelseverksamhet i militärt eller politiskt syfte.
I den utredning som föregick 1940 års lagstiftning togs frågan om brottsbenämningen spioneri upp till särskilt övervägande. Sålunda uttalades. att benämningen spioneri eller krigsspioneri borde införas för förfarande som sker för främmande makts räkning. Brott som består endast i obehörigt utforskande utan syfte att bistå främmande makt borde däremot cj benämnas spioneri. eftersom sådant brott kunde vara av tämligen lindrig art (SOU 1940: 8. s. 49).
I sitt förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944: 69) lade straffrättskommittén fram förslag som syftade till en total omredigering av de ifrågavarande straffbestämmelserna. I sakligt hänseende utmönstrades de särskilda bestämmelserna om krigsspioneri och förenklades de övriga spioneribestämmelserna. Dessa senare sammanfördes i fyra paragrafer. utformade i enlighet med den systematik som föreslagits beträffande andra av kommittén omarbetade kapitel i SL. 1948 års lagstiftning om brott mot staten och allmänheten anslöt sig nära till straffrättskommitténs förslag.
Nu gällande lagstiftning om spioneri skiljer sig i endast ringa mån från den år 1948 antagna. Huvudbestämmelserna, spioneri och grovt spioneri. SL 8 kap. 4 resp. 5 8 överfördes till brottsbalken (BrB) 19 kap. 5 resp. 6 §i stort sett utan annan ändring än att straffskalorna justerades. Likaledes överfördes ”reservstadgandet" om obehörig befattning med hemlig uppgift i SL 8 kap. 6 §till BrB 19 kap. 7 § med endast redaktionella jämkningar.
Även de övriga bestämmelserna i BrB 19 kap. som har intresse i föreva-
rande sammanhang har i huvudsak oförändrade övertagits från motsvarande stadganden i SL. De i SL II kap. 6 § upptagna bestämmelserna om
samhällsfarlig ryktesspridning överfördes sålunda i den del bestämmelserna angår alt någon bland allmänheten sprider falskt rykte eller annat osant påstående som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet till 19 kap. 8 § och sammanfördes där med ett stadgande. vari kriminaliseras att någon till främmande makt framför eller låter framkomma sådant falskt rykte eller
osant påstående. Vad i övrigt stadgades i SL 11 kap. 6 § uppdelades på två
andra, särskilda brott i BrB, nämligen samhällsfarlig ryktesspridning, 16 kap. 6 §. och beljugande av myndighet, 17 kap. 6 §. Bestämmelserna i SL om olovlig underrättelseverksamhet (8 kap. 7 §) och om tagande av utländskt understöd (8 kap. 10 §) överfördes oförändrade eller med endast redaktionella jämkningar tull BrB 19 kap. 9 resp. 13 8.
Bestämmelserna i BrB 19 kap. angående spioneri och därtill hörande brottstyper ansluter sig i systematiskt hänseende till den i BrB i övrigt till-
lämpade inre systematiken. I ett huvudstadgande, 19 kap. 5 §, har rekvisi-
ten för brottet angetts. En indelning efter svårhetsgrad har genomförts i
19 kap. 5 och 6 §§. Till det primära brottet ansluter ett reservstadgande, 19
kap. 7 5.
1.3¶Vissa statistiska uppgifter
Nedanstående uppgifter är hämtade ur Sveriges officiella statistik. Kriminalstatistik Del 2, Domstols- och åklagarstatistik. (T. o. m. 1966 benämndes
publikationen ”Brottsligheten”.)
- Statistiken hänför sig till antalet dömda personer. Den fördelar sig inte på de särskilda brotten inom 8 kap. utan anger endast hur många personer som dömts enligt kapitlet som helhet. De återgivna siffrorna kan därför
även omfatta personer som dömts för andra brott enligt 8 kap. än spioneri och därtill anknytande brott. Detta torde dock med hänsyn till arten av övriga brott som behandlades i SL 8 kap. sakna praktisk betydelse i förevarande sammanhang.
Samlliga siffror avser i första instans dömda personer. Siffrorna inom parentes anger antalet bötesdomar som ingår i totalsiffran.
1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 40 116 77 83 116 53 21 2 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 4 2 3 1 10 300) 3020 8&0N 1956 1957 1958 1959 1960 I9A1 1962 1963 1964 | 12 2 I 2 3 | å !
SL:s stadgande i I! kap. 6 § om samhällsfarlig ryktesspridning — motsvarande stadgandena i BrB 16 kap. 6 §. 17 kap. 6 § och 19 kap. 8 8 — vilket i statistiken redovisas särskilt, har enligt samma statistiska källa (från 1948 och till tiden för BrB) tillämpats endast en gång (bötesdom 1949).
Statistiken avseende BrB utvisar att nedan angivet antal personer dömts till påföljd enligt BrB 19 kap. 5—13 §§ resp. 16 kap. 6 § och 17 kap. 6 §.
1965 1966 1967 1968 1969 1970 1971 1972 19: 5 l 19:6 - . 19:7 2 l 1 - - - = 19:8 -
| 19:9 = | = | - | = = | = | l | ||
| 19:12 —- | - | - | - | - | - | = | |
| 19:13 —- | - - | - | - | = | = | = | |
| 16:6 3 | I | - | I | — | - | = | = |
| - | - | 1 | = | - | = - | 2 |
17:6
För tiden efter årsskiftet 1948-49. då den senaste materiellt betydelsefulla revisionen om spioneri och därtill anslutande brott trädde ikraft. har. bortsett från SvJT 1974 rf s. 84. något fall av här aktuella brottstyper ej refererats. Av de icke-refererade fallen avseende den aktuella perioden har utredningen haft tillgång till cirka 6077 av domarna. Av dessa rör 20 spioneri och grovt spioneri. 2 obehörig befattning med hemlig uppgift och 17 olovlig underrättelseverksamhet.
2 Spioneribrottet
2.1 Gällande bestämmelser och närmare om vissa förarbeten till dessa
Gällande bestämmelser i 19 kap. 5 och 6 §§ om spioneri resp. grovt spioneri har överförts nästan oförändrade från 1948 års lagstiftning i ämnet. 4—Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 174
Denna byggde. som inledningsvis nämnts. på straffrättskommilléns år 1944 avgivna betänkande med förslag till ny lagstiftning rörande brott mot
staten och allmänheten.
De olika slag av handlingar som omfattas av straffbestämmelsen är anskaffande, befordrande. lämnande och annat röjande. Föremålet för nägon av dessa handlingar är uppgift. som rör försvarsverk, vapen. förråd. import. export eller annat förhållande och vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets försvar eller för fölkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet. Haändlingen skall ske obehörigen. dvs. den skall icke på grund av
särskilda förhållanden vara tillåten. I subjektivt hänseende gäller, i över-
ensstämmelse med vad i allmänhet gäller för brott enligt BrB, att brottets objektiva bestämningar skall täckas av uppsåt från gärningsmannens sida
och att detta uppsåt i och för sig ej behöver vara direkt utan art straffbarhet
föreligger även I fall då endast s. k. indirekt eller eventuellt uppsåt föreligger. Därutöver gäller emellertid i subjektivt hänseende beträffande spioneribrottet att handlingen skall ske i uppsät att gå främmande makt tillhanda. Här är att märka att även I detta senare hänseende gäller att straffbarhet föreligger redan vid indirekt eller eventuellt uppsåt. I detta sammanhang är av intresse att ta del av vad under förarbetena till 1948 års straffstadgande uttalades i fråga om innebörden av uttrycket ”uppsåt att gå främmande makt tillhanda”. Straffrättskommittén yttrade sålunda (SOU 1944:69 s.
132—133).
Något syfte att uppnä denna effekt (att gå främmande makt ullhanda) fordras icke i motsats till vad fallet är enligt gällande lag. Liksom i andra sammanhang har sälunda indirekt och eventuellt uppsåt funnits böra Jikställas med syfte. Som spion bör alltså enligt kommitténs åsikt även den kunna dömas, som väl ej äsyftar att gå främmande makt tillhanda men inser att hans gärning nödvändigtvis måste få detta ull följd eller ock inser att den medför risk för en sådan effekt, i sistnämnda fall dock endast om det mäste antagas att han icke skulle avstått från gärningen även om han varit säker på att den skulle medföra effekten. Exempel härpå erbjuda fall. där gärningsmannens syfte är att främja viss organisations verksamhet eller att hjälpa en anhörig eller annan gärningsmannen närstående person. Även sådana gärningar kunna enligt Kommitténs mening vara av sådan farlighetsgrad. att spioneristraff är motiverat. Uppsåtet behöver icke vara förenat med önskan att gynna främmande makt. Den som anskaffar eller lämnar uppgift utan annan önskan än att få betalt kan vara att döma för spioneri,
om han har åtminstone eventuellt uppsåt att därmed gå främmande makt
tillhanda. Med tillhandagående avses icke blott hjälp i någon verksamhet, som främmande makt redan igångsatt eller planerat. Det är tillräckligt. att gärningen länder främmande makt till fördel. Sedan gammalt har uttrycket tillhandagå i SL 3:9, i detta lagrums lydelse före lagändringen den 12 juni 1942, ansetts äga denna vidsträckta innebörd, och även i nuvarande 8 kap. torde uttrycket böra tolkas på detta sätt. Ett tillhandagäende av främmande makt kan anses föreligga även om gärningen närmast sker för en organisation som handlar i främmande makts intresse (jfr NJA II 1942 s. 672 f.
och 676). Gärningsmannen behöver icke ens ha uppsåt att föra en uppgift
vidare. Även om han anskaffar denna med uppsåt att behålla den för sig själv men utnyttja den till främmande makts fördel. kan han vara att döma för spioneri. Såsom exempel härpå må anföras. att nägon. i tanke att göra främmande makt en tjänst. skaffar sig kännedom om ett ammunitionsförräd med uppsåt att, utan att inviga någon i sina förehavanden, själv bringa ammunitionen att explodera. Å andra sidan fordras det för att tillhandagående av främmande makt skall föreligga icke att uppgiften länder främmande makt till verklig fördel. utan det är tillräckligt. att den är främmande makt till hjälp i nägot avseende vari denna önskar bistånd. Den som lämnar upplysning om en konstruktionsdetalj i ett vapen, vars tillverkningssätt främmande makt önskar lära känna. får anses ha tillhandagätt den främmande makten, även om denna på grund av bristande kännedom om konstruktionen i övrigt ändock icke kan tillverka vapnet. Uppsåt att tillhandagå främmande makt föreligger emellertid icke. där oriktig uppgift lämnas för att vilseleda den främmande makten. Även i andra fall kan lämnande av medvetet sanningslösa uppgifter gå straffritt. emedan det saknas uppsåt att
gå främmande makt tillhanda. Det kan nämnas. att i hittillsvarande praxis i
några fall ådömts ansvar för bedrägeri eller bedrägeriförsök, där någon erbjudit sig att gå främmande makt tillhanda med upplysningar men icke haft för avsikt att fullgöra sitt åtagande utan endast velat tillskansa sig penning-
ar.
Vid remissbehandlingen anförde endast Sveriges advokatsamfund synpunkter i nu berörd del. Samfundet, som uppmärksammade att enligt kommitténs förslag. i motsats till vad då gällde, för straffbarhet inte fordrades något syfte (direkt uppsåt) att gå främmande makt tillhanda utan endast "vanligt uppsåt. påpekade att något behov av skärpning i denna del inte syntes ha yppats. Samfundet hemställde därför. att för straffbarhet alltjämt måtte krävas syfte att gå främmande makt tillhanda (prop. 1948: 80 s. 122). Departementschefen anförde i anslutning härtill endast, att I subjektivt hänseende syntes, som kommittén föreslagit. böra gälla att straff skulle kunna inträda inte endast då det förelegat syfte att gå främmande makt tillhanda utan så snart vanligt uppsåt — även eventuellt uppsåt — att göra detta funnits (prop. 1948:80s. 124). I denna del föranledde förslaget ingen erinran från lagrädet. Ej heller vid riksdagsbehandlingen berördes lagförslaget härvidlag. Nägon ändring i subjektivt hänseende gjordes ej vid övertagandet av spioneribestämmelsen i BrB.
2.2 Särskilt om de subjektiva rekvisiten
Utöver vad sälunda förekommit under förarbetena till 1948 ärs lagstiftning om spioneri må här — från en mera allmän utgångspunkt och för att ge en viss bakgrund till den debatt som förts om det subjektiva elementet i spioneribrottet under senare tid — något ytterligare sägas om subjektiva rekvisit av typen ”uppsåt att gå främmande makt tillhanda”. Beträffande just detta rekvisit har under förarbetena använts uttrycket "kvalificerat" uppsåt (SOU 1944:69 s. 134). Uttrycket synes syfta på det förhållandet att
Prop. 1975/76: 174 'n ta
det regelmässigt som subjektivt betecknade rekvisitet är fristående". dvs. ett moment som saknar sin motsvarighet i gärningsbeskrivningens ob- Jjektiva sida. Ordet ”kvalificerat” synes emellertid mindre väl lämpat i här avsett hänseende, eftersom det skulle kunna syfta på ett subjektivt moment som har till funktion att kvalificera en även i sin grundform kriminaliserad brottstyp.! Det fristående subjektiva momentet ”uppsät att gå främmande makt tillhanda” framstår emellertid i själva verket som konstitutivt för spioneri som brottstyp i samma mån som exempelvis rekvisitet tillägnelseuppsåt för stöldbrottet.
I nordisk doktrin används ej sällan beteckningen "subjektiva överskott” för subjektiva rekvisit som inte är knutna till något objektivt moment. Man kan i svensk rätt skilja mellan två olika typer av "subjektiva överskott”. 1 de fall där direkt uppsåt krävs — avsiktsöverskott — kan man tala om fristående avsiktrekvisit, medan i de fall. där varje form av uppsåt räcker — uppsåtsöverskott — termen fristående uppsåtsrekvisit är adekvat.”
BrB ger flera exempel på fristående avsiktsrekvisit. Begränsar man sig till
19 kap. finner man tre fall. Straffbestämmelsen i 9 8, olovlig underrättelseverksamhet, riktar sig mot den som ”här i riket bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter” av viss art. I 13 §, tagande av utländskt understöd. talas om den som av främmande makt mottager penningar ”för att — — — påverka den allmänna meningen”. Slutligen stadgas i 14 § bl.a. att ”säsom stämpling till högförräderi skall även anses att träda i förbindelse med främmande makt för att förbereda. möjliggöra eller underlätta att sådant brott må förövas”.
I flera fall ger BrB även exempel på fristående uppsåtsrekvisit. I 19 kap. ges flera exempel: 19: 1 första stycket (högförräderi, ”med uppsåt att riket — — — skall — — — läggas under fftämmande makt”; 19: 1 andra stycket, "med uppsåt att åtgärd eller beslut av statschefen — — — skall framtvingas eller hindras” samt 19:5 (spioneri) och 19:9 första och andra styckena (olovlig underrättelseverksamhet) ”med uppsåt att gå främmande makt
tillhanda”.
Utöver uppsät. direkt. indirekt eller eventuellt. som skall täcka brottets objektiva bestämningar, krävs saledes enligt 19:5 att gärningsmannen haft uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Även detta senare uppsåt kan vara såväl direkt. indirekt som eventuellt men det saknar motsvarighet på brottets objektiva sida. Denna inkongruens mellan den subjektiva och den objektiva sidan är emellertid endast skenbar?, såtillvida som det subjektiva momentet regelmässigt äger sin motsvarighet i gärningsmannens yttre
handlingssätt. Anledningen till att rekvisitet konstruerats som ett friståen-
! Se Agge, Straffrättens allmänna det Il, Stockholm 1961, s. 261. ? Se Jareborg, Handling och uppsåt. Stockholm 1969, s. 273. 3 Se Agge, a.a., s. 259.
de uppsåtsrekvisil synes vara att finna i att det är lagtekniskt svårt att i bestämmelsen närmare beskriva de yttre moment i vilka uppsåtet manifesterar sig.
2.3 Överväganden och förslag
I svensk straffrätt saknades länge bestämmelser rörande spioneri i nuti-
da bemärkelse. Sådana infördes först genom lagsuftning år 1913. Först år 1940 infördes benämningen spioneri på det förfarande som motsvarar det moderna spioneribrottet och som kan äga rum även under fredstid. Det utmärkande för spioneribrottet som det beskrivs i BrB. dit bestämmelserna överförts i princip oförändrade från 1948 ärs lagstiftning om brott mot staten och allmänheten, är att någon uppsåtligen går främmande makt tillhanda och att själva agerandet — anskaffandet eller befordrandet, lämnandet eller annat röjande — avser uppgift angående förhållande — militärt eller annat — vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för rikets säkerhet.
I den mån äldre svensk rätt innehöll straffbestämmelser beträffande förfaranden som var riktade mot rikets säkerhet var dessa bestämmelser
kopplade till regler som rörde landsförräderi och därmed sammanhängande
brott. Sålunda finner man i 1734 års lag, missgärningsbalken fjärde kapit-
let, en bestämmelse (5 §) om uppenbarande ”af Konungens och rikets hem-
liga rådslag och slut, i de ärenden, som å rikets vård och säkerhet ligger”. I överensstämmelse med romersk-rättslig åskådning torde spioneriet ha betraktats som ett meddelande till fienden i krig från en stutsborgares sida av
sädana hemligheter som var av betydelse för fiendens krigföring. Brottet
betraktades som en kränkning av en bestående trohetsplikt mot staten och utgjorde således en form av landsförräderi.! Om spioneri från utlännings sida kunde följaktligen inte heller bli fråga; någon trohetsplikt av nyss nämnt slag förelåg ju inte. Även om numera brotten högförräderi, landsförräderi och landssvek är klart skilda från spioneribrottet. torde i det allmänna medvetandet en viss koppling ske av spioneribrottet med de nyssnämnda brotten såtillvida att spioneri torde uppfattas som ett handlande i förrädisk avsikt eller syfte att gå främmande makt tillhanda. Som redovisats i det föregående (s. 14) hade också vid 1940 års lagstiftning brottsbenämningen spioneri på särskilt anförda grunder förbehållits det direkt uppsåtliga brottet. En sådan avgränsning av spioneribrottet gäller emellertid
! Uttrycken spion och spioneri är särskilt värdeladdade. Såsom synonymer till ordet spion kan nämnas ”hemlig agent”. ”hemlig kunskapare eller iakttagare” eller "förklädd iakttagare”. Synonymer med spionera är bl. a. ”hemligen ge akt på för att förråda”, i hemlighet eller i smyg iakttaga” eller "söka uppspåra eller utlista eller lura av någon hemligheter”. (Se Östergren. Nusvensk ordbok VI. Stockholm 1945. spalterna 1208 och 1209.) Av dessa olika betydelser av uttrycken spion och spionera framgår, att kopplingen med förräderi alltjämt har språklig relevans. Spioneri får ej sällan i allmänt språkbruk en konnotation av svek och trolöshet. Spionerihandlingen uppfattas sålunda enligt vanligt språk som en handling med viss avsikt eller syfte.
inte juridiskt-tekniskt såsom gärningsbeskrivningen utformats i 1948 ärs lagstiftning och enligt nu gällande bestämmelser i BrB i övrigt, att i den män annat inte föreskrivs straffbarhet inträder även I fall då endast indirekt eller eventuellt uppsåt föreligger.
En genomgång av praxis rörande spioneri, vilken genomgång utförts
som ett led i denna utredning. har gett vid handen att uppsåtsfrågan i rätts-
tillämpningen i regel varit juridiskt-tekniskt okomplicerad. I de flesta fall torde förekomsten av direkt uppsåt ha varit obestridd eller frägan om uppsåt ha behandlats som en ren bevisfråga. I ett fall har framkommit att
domstolen använt sig av konstruktionen eventuellt uppsåt och i det s.k.
I B-målet (SvIT 1974 rf. s. 84) har indirekt uppsät ansetts tillfyllest. När så uppsåtsfrägan i det sistnämnda fallet kommit i centrum och det uttryckligen slagits fast att även annan form än direkt uppsåt räcker för straffbarhet. har en sådan bedömning - av den allmänna debatten i massmedia att döma — tett sig främmande och nära nog oförenlig med spioneribegreppet.
Genom BrB kom envar av lagens gärningsbeskrivningar att konsekvent motsvaras av en brottsbenämning. I och med BrB fullbordades därigenom ett arbete som pågått under de senaste reformerna av strafflagen. Systemet
med brottsbenämning är ingen nödvändig konsekvens av BrB:s klassifikationsprincip. Det är emellertid förenat med flera fördelar att ha dylika be-
nämningar. Föredragande departementschefen anförde särskilt en. nämligen att benämningarna bidrar till att hålla allmänheten underkunnig om vilka förfaranden som är kriminaliserade (prop. 1962:10 s. B 44). Det är väl just i detta hänseende som en etikettering av gärningsbeskrivningarna. som I sig har uppenbara praktiska fördelar, kan medföra olägenheter. På grund av BrB:s utformning i systematiskt hänseende med dess relativt vida och abstrakt utformade gärningsbeskrivningar kan det vara en vansklig uppgift att med en brottsbenämning på ett adekvat sätt täcka in de åsyftade gärningarna. Vissa av de valda brottsbenämningarna hör uppenbarligen hemma bland de mer belastande benämningar som med utgångspunkt i gärningsbeskrivningen kun tänkas stå till buds. Så t.ex. innefattas i begreppet mordbrand (13: 1) att nägon anlägger brand som innebär fara för annans liv eller hälsa eller annans egendom. En handling kallas misshandel (3:5) även om den förorsakar endast smärta. Beträffande spioner täcker gärningsbeskrivningen enligt gällande rätt inte bara fall då gärningsmannen handlar i avsikt — direkt uppsåt — att gå främmande makt tillhanda utan också fall då denne insett att hans handlande med nödvändighet måste få denna effekt eller insett att risk förelegat för effektens inträde, dvs. att han skulle komma att gå främmande makt tillhanda. I det senare fallet förutsätts dock för att uppsät skall föreligga jämväl att domstolen finner att det kan antagas att gärningsmannen skulle ha handlat som han gjort även om han insett att effekten skulle inträda.
Av vad nu sagts torde framgä att det kan antagas att kriminaliseringssektorn enligt gällande rätt är avsevärt vidare än vad som efter vanligt språk-
bruk innefattas under uttrycket spioneri. Detta förhållande är i sig otillfredsställande eftersom det motverkar det ovan angivna syftet med särskilda brottsbenämningar. Det bör vara en tumregel för lagstiftaren att brottsbenämningarna får en sädan utformning att de inte uppfattas som något mer omfattande eller mer ofördelaktigt än domstolarna konstaterat. Benämningen har ju rent faktiskt en icke ringa betydelse för hur gärningsmannen betraktar sig själv och hur hun betraktas av andra.
Konstruktionen med indirekt och eventuellt uppsåt. som har hävd i
svensk straffrätt måste — generellt sett — ses som ett behövligt komplement till det direkta uppsätet. Den torde ocksä som sådan vara godtagen ij
det allmänna rättsmedvetandet. i allt fall i fråga om brott där brottseffekten framstår såsom något konkret och påtagligt. Beträffande spioneribrottet kompliceras emellertid bilden genom att ett för brottet konstitutivt element utgörs av ett s.k. fristående uppsåtsrekvisit. När de allmänna reglerna om uppsåt tillämpas på det nämnda rekvisitet. synes sälunda det brottsliga i
förfarandet te sig tämligen abstrakt som spioneri betraktat och det torde i det allmänna rättsmedvetandet vara än mer fjärmat från vad som vanligen
förknippas med spioneri”. Föreligger sålunda risk för att den straffrättsligå benämningen hos allmänheten inte har full täckning för de fall då ansvar enligt stadgandet kan komma ifråga. bör en jämkning av bestämmelserna ske. Därvid kan man välja antingen att gärningsbeskrivningen jämkas därhän att ansvar för spioneri inträder endast vid fall då direkt uppsåt förelig-
ger eller att den nuvarande brottsbenämningen ersätts av en ny sådan som
kan väntas bättre svara mot de olika fall som omfattas av det nuvarande
stadgandet. Med hänsyn till att brottsbenämningen spioneri har stark hävd i svensk straffrätt och uppenbarligen är en adekvat brottsbenämning för det fall gärningen begås med direkt uppsåt och då en annan och allmännare
och samtidigt träffande benämning inte torde stå att finna. synes den sist angivna utvägen, byte av brottsbenämning, inte böra väljas. I stället bör den lösningen väljas. att stadgandet ändras så. att det kommer att omfatta
endast fall då direkt uppsåt föreligger. Jag vill därför föreslå en ändring av
denna innebörd av bestämmelsen i 19: 5 om spioneri.
En omkonstruktion av spioneribrottet i enlighet med vad nu sagts medför att vissa förfaranden som sker utan direkt uppsåt antingen kommer att träffas av straffbestämmelsen i 19 kap. 7 § om obehörig befattning med hemlig uppgift eller kommer att falla utanför det straffbara omrädet. Detta spörsmål tas upp i nästföljande avsnitt.
3 Obehörig befattning med hemlig uppgift
3.1 Gällande bestämmelser och närmare om vissa förarbeten till dessa
Den som utan uppsåt att gå främmande makt tillhanda men i övrigt upp-
såtligen begår gärning, som till sina objektiva bestämningar överensstäm-
mer med gärningsbeskrivningen för spioneri med det undantaget att gärningen skall avse uppgift av hemlig natur. straffas enligt 19: 7 första stycket
för obehörig befattning med hemlig uppgift.
Stadgandet skiljer sig säledes från spioneriparagrafen vad gäller gärningsbeskrivningen endast däri att det fristående uppsätsrekvisitet uteslutils samt att den uppgift gärningen avser skall vara hemlig. I viss mån kan bestämmelsen sägas vara en ”uppsamlingsparagraf” sätillvida som I den
kriminaliseras vissa förfaranden av spionerikaraktär som faller utanför spioneribrottet. Den har dock ett i jämförelse med sådana bestämmelser i BrB som egenmäktigt förfarande och motsvarande brott i 9 och 10 kap. en
mer inskränkt betydelse i detta hänseende. Medan de sist berörda bestäm-
melserna är av typisk ”uppsamlingskaraktär” och får anses omfatta ett stort antal disparata gärningstyper, är bestämmelsen i 19: 7 mera preciserat
avgränsad — objektivt genom hänvisningen till 19: 5 och kravet på ”förhål-
lande av hemlig natur” samt subjektivt genom uteslutande av det friståen-
de uppsåtsrekvisitet. Bestämmelsen torde snarast kunna betecknas som ett ”reservstadgande”.
Som nämnts i det föregående bibehölls i 1940 års lagstiftning angående spioneri den tidigare uppdelningen i krigs- och fredsspioneri. Gärningsbeskrivningarna återfanns i S1. 8 kap. 8—-10 §§. varav 8 § avsåg krigsspioneri. I II $S stadgades dessutom att. om någon förövade gärning som angavs I 9 eller 10 §. för att gå främmande makt tillhanda, skulle dömas för spioneri och enligt en högre straffskala. I och med 1948 års lagstiftning infördes en s.a.s. omvänd metod att presentera bestämmelserna. Först beskrevs vad som menades med spioneri (4 §) och grovt spioneri (5 §). Därefter gavs bestämmelser avseende brott där fristäende uppsåtsrekvisit ej ingick i gärningsbeskrivningen men där gärningsmannen uppsåtligen eller av grov oaktsumhet förövat gärning som beskrevs i spioneribestämmelsen.
Bestämmelserna i BrB om obehörig befattning med hemlig uppgift har i
om brott mot staten och allmänheten. Beträtfande stadgandets avgränsning
i förhållande till spioneribrottet anförde straffrättskommitten bl. a. följande (SOU 1944:69 s. 135).
Det torde sålunda icke böra stadgas straff för var och en som. låt vara uppsåtligen. under krig omtalar t.ex. huru stämningen är inom krigsmakten eller befolkningen. För att kriminaliseringen icke skall sträcka sig för vitt, måste förevarande paragraf. i vilken det ej uppställts krav på kvalificerat uppsåt, begränsas till uppgifter av sådan beskaffenhet. att deras an-
skaffande eller röjande innefattar en typisk fara sä att det framstår såsom
otillbörligt att anskaffa eller röja dem. I paragrafen har därför upptagits krav på att uppgiften skall vara av hemlig natur och att gärningen skall ske obehörigen.
Beträffande innebörden av uttrycket "förhållande av hemlig natur”, summerade kommittén vissa synpunkter i det den anförde, att huruvida en
uppgift var av hemlig natur fick bedömas med ledning av sakliga överväganden (SOU 1944:69 s. 136). Departementschefen utvecklade närmare
vad som borde förstås med uttrycket (prop. 1948: 80 s. 126).
Anmärkas må att — på sätt kommittén även framhållit — det avgörande för frågan, huruvida en uppgift är av hemlig natur eller ej. icke är. om den åsatts s.k. hemligstämpel. Denna åtgärd kan ifrågakomma allenast beträffande vissa allmänna handlingar. medan de uppgifter om vilka här är fråga kunna avse även andra sakförhållanden än sådana som finnas återgivna i allmänna handlingar. Såsom kommittén framhållit bör alltså det avgörande vara, huruvida uppgiften sakligt sett är hemlig. Vad kommittén till utveck- Jing härav anfört i motiven synes dock kunna leda till en alltför vidsträckt tolkning av uttrycket ”uppgift av hemlig natur”. Härunder torde icke få
ingripas annat än sådant som verkligen är avsett att hemlighållas och icke heller redan blivit allmänt känt. För att ett visst förhållande skall kunna an-
ses vara avsett att hemlighållas bör denna avsikt I regel ha kommit till ut-
tryck på något sätt. såsom — frånsett hemligstämpel — genom order till un-
derlydande eller anslag om förbud för obehöriga att vinna tillträde o.d. I
undantagsfall kan ett visst förhållande — t.ex. militära positioner under krig — vara sädant att det i och för sig framgår att förhållandet är av hemlig natur.
3.2¶Överväganden och förslag
Obcehörig befattning med hemlig uppgift, varom stadgas i BrB 19:7 första stycket, innebär att någon. utan uppsåt att gå främmande makt tillhanda. begär gärning som anges i 19:55 beträffande hemlig uppgift. I det föregående har föreslagits att för spioneri skall dömas endast i det fall då gärningsmannen haft syfte — direkt uppsät — att gå främmande makt tillhanda. En omedelbar konsekvens härav blir att gärningsbeskrivningen beträffande obehörig befattning med hemlig uppgift bör ändras så, att gärningen skall ha begåtts ”utan syfte att gå främmande makt tillhanda”. Därmed kommer bl.a. gärningar som f. n. är att bedöma som spioneri och som avsett hemlig uppgift men som begåtts med indirekt eller eventuellt uppsåt att hänföras till obehörig befattning med hemlig uppgift. Sådana gärningar kan uppenbarligen medföra betydande men för rikets säkerhet och därför vara i hög grad straffvärda. Den nuvarande straffskalan i 19: 7 första stycket är dock inte bestämd med tanke på sådana brott: straffskalan omfattar böter eller fängelse i högst två år eller. om riket var i krig, böter eller fängelse i högst fyra år. medan straffet för spioneri är fängelse i högst sex är. Lämnas straffskalan för obehörig befattning med hemlig uppgift orubbad, kan så-
lunda brott som innefattar tillhandagående av främmande makt komma att
bedömas efter en förhållandevis lindrig straffskala även om brottet 1 och
för sig är av allvarlig natur. För att möta bl. a. denna situation bör som en
ytterligare konsekvens av den föreslagna ändringen av spioneristadgandet införas en särskild straffskala för grova fall av obehörig befattning med hemlig uppgift. En sådan straffskala bör lämpligen kunna ansluta till vad
som f.n. gäller för det full brottet begåtts när riket var i krig. eler till böter eller fängelse i högst fyra år.
I jämförelse med gällande rätt innebär vidare vad som föreslagits i fråga om spioneristadgandet en begränsning av det straffbara området. Enligt förslaget kommer nämligen gärningar som avser förhållanden av icke hem-
lig natur att. där direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda ej föreligger. falla utanför det straffbara området såväl enligt 19:5 som 19:7.
Som framgår av redogörelsen ovan tör förarbetena till 19:7 första stycket framhöll departementschefen, att uttrycket "förhållande av hemlig natur” icke borde ges en för vidsträckt tolkning. Under uttrycket skulle således ej avses annat än sådant som verkligen är avsett att hemlighållas och
inte blivit allmänt känt. Avsikten skulle explicit ha kommit till uttryck. En-
dast i undantagsfall skulle en implicit” avsikt härvidlag vara tillfyllest.
Syftet med att införa det begränsande rekvisitet "förhållande av hemlig natur”. var uppenbarligen att i frånvaron av det fristående uppsåtsrekvisi-
tet så begränsa stadgandet, att det skulle komma att avse endast uppgifter
av sådan beskaffenhet. ätt deras anskaffande eller röjande innefattade en
typisk fara. Mot bakgrund av vad som förekommit under förarbetena till
stadgandet synes utrymme inte finnas att genom praxis vidga innebörden av det nämnda rekvisitet och därmed i motsvarande mån krympa det straffria området, vilket blir en följd av att krav på direkt uppsåt skrivs in i 19: 5. För att nå ett sådant resultat synes en ändring i lagtexten erforderlig. Emellertid torde redan den nu gällande bestämningen av det ifrågavarande rekvisitet täcka alla väsentliga fall då stadgandet kan ha en funktion att fyl-
den föreslagna ändringen i 19:55. De fall som på grund av denna ändring utmönstras från 19:5 och som ej fångas upp av 19:7 första stycket synes praktiskt sett vara sä osannolika att de bör anses som försumbara vad avser kriminalisering i nu avsett hänseende.
4¶Olovlig underrättelseverksamhet
4.1 Översikt över bestämmelsens tillkomst och utformning i senare lagstift-
ning
Genom lagändring år 1939 föreskrevs i SL 8: 21 a straff för den som med direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda bl. a. anskaffade uppgifter
angående annan makts förhållanden. vilkas meddelande till främmande
makt kunde skada Sveriges vänskapliga förbindelse med främmande makt. I motiven (prop. 1939:3 s. 9) framhölls bl. a. att erfarenheten visat. att ett land kunde vara operationsområde för utländska spioneri- eller underrättelsceorganisationer, vilkas verksamhet icke avsåg det land där organisatio-
nen arbetade utan ett annat land. att svensk lag inte innehöll något mot så-
dan verksamhet riktat straffbud. att ur allmän ordningssynpunkt ävensom
med hänsyn till förhållandet tull främmande makter, med vilka Sverige upprätthöll vänskapliga förbindelser. en sådan verksamhet inom svenskt område torde anses vara icke önskvärd samt att det på grund härav syntes
vara förtjänt att överväga att straffbelägga sådan verksamhet.
Under det fortsatta lagstiftningsarbetet på området jämkades och kompletterades bestämmelsen genom lagstiftning 1940 samtidigt som den flyttades över till SL 8: 14. Till paragrafen fogades ett andra stycke i vilket föreskrevs straff för den som inom riket annars för främmande makts räkning bedrev hemlig underrättelseverksamhet i militärt eller politiskt syfte.
Genom lagstiftning år 1942 ändrades de ifrågavarande bestämmelserna (prop. 1942:27). Med hänsyn till arten av de brott som enligt 8: I4 första stycket var att hänföra till spioneri skärptes straffet. Beträffande åter det i lagrummets andra stycke angivna brottet ansågs däremot en ändring i motsatt riktning motiverad. nämligen såtillvida som möjlighet gavs att. då synnerligen mildrande omständigheter förelåg, döma till böter. Under motivering att spioneri knappast var en träffande benämning på de brott som i allmänhet föll in under 14 § andra stycket. flyttades bestämmelsen till en ny $. I4 a. I vilken brottsbeskrivningen gjordes något mera utförlig. Brottet benämndes olovlig underrättelseverksamhet och stadgandet erhöll följande lydelse.
Den som, i annat fall än förut är sagt. inom riket för främmande makts
räkning bedriver hemlig underrättelseverksamhet i militärt eller politiskt syfte, dömes för olovlig underrättelseverksamhet till fängelse eller straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande. må till
böter dömas. H
Med anledning av en vid 1944 års riksdag väckt motion (1944: 1: 138) ge-
nomfördes, för att förebygga onödiga eHer annars olämpliga åtal enligt
8: 14 a. den ändringen. att allmän åklagare inte utan Konungens medgivande skulle få väcka åtal för ifrågavarande brott. Åtalsfrågan skulle därvid prövas från politiska och andra förekommande synpunkter (ILU 1944: 23, rskr 1944: 231). Åtalsbegränsningen infördes genom lag år 1944,
Huvudsyftet med kriminaliseringen enligt 18: 14 a var att förhindra utländska spioneriorganisationer att förlägga sin verksamhet till Sverige. Så-
dan verksamhet ansågs kunna, om den fick fortsätta ostörd. medföra icke
önskvärda förvecklingar för det land där den bedrevs. Redan den omständigheten att spioneriorganisationer för främmande makt är verksamma i Sverige ansägs innebära en fara för vårt land med hänsyn till att deras arbete när som helst kunde övergå i spioneri mot Sverige.
Kriminalisering av underrättelseverksamhet av berört slag föreskrevs efter 1948 ärs genomgripande ändringar i SL 8 kap. 18: 7. Den dä av riksdagen antagna lydelsen hade utformats i enlighet med ett av första lagutskottet framlagt förslag som i sina grunddrag överensstämmer med motsvarande bestämmelse i nu gällande lagstiftning. Riksdagen fann emellerud. att
frågan i vilken omfattning politisk och: militär underrättelseverksamhet, som utan att rikta sig mot Sverige bedrives här i riket, borde bestraffas. inte fått en slutlig lösning genom den då antagna lydelsen av förevarande bestämmelse. Riksdagen anhöll därför om skyndsam förnyad utredning i detta ämne (ILU 1948:39. rskr 1948:379). Sedan straffrättskommittén verkställt denna utredning erhöll bestämmelsen sin slutliga utformning år 1949 (prop. 1949: 198).
Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, här i riket bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter rörande militära eller andra förhållanden, vilkas uppenbarande för den främmande makten kan medföra men för annan främmande makts säkerhet. eHer här i riket till dylik verksamhet lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig, dömes för olovlig underrättelseverksamhet högst till straffarbete i två år.
Vad i första stycket stadgas skall ock gälla. om någon. med uppsät att gä främmande makt tillhanda. här i riket hemligen eller med användande av svikliga medel antingen bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter om annans personliga förhållande eller till dylik verksamhet lämnar medverkan som ej är allenast tillfällig.
De år 1949 verkställda ändringarna i stadgandet innebar inskränkningar i det straffbara området i två hänseenden. Särskilda regler om straff vid medverkan infördes i bestämmelsen. Härigenom inskränktes det straffbara området i förhållande till vad annars skulle ha gällt enligt de allmänna medverkansreglerna. Vidare preciserades bestämmelsen angående ”flyktingspioneri” därhän, att den endast avsåg underrättelseverksamhet genom utforskande av enskilds personliga förhållanden.
Stadgandet har i sak oförändrat överförts tll BrB 19:9.
4.2 Överväganden och förslag
Det förfarande som enligt BrB 19: 9 första stycket kriminaliseras utgör en verksamhet. En enstaka åtgärd är inte tullfyllest. Verksamheten skall avse
anskaffande av uppgifter rörande militära eller andra förhållanden. Liksom
i 19: 5 krävs dessutom att ett men-rekvisit skall vara uppfyllt. Uppenbarandet av uppgifterna för främmande makt skall sålunda kunna medföra men
för annan främmande makts säkerhet. En ytterligare inskränkning av det
straffbara området ligger däri att tillämpningen av medverkansbestämmelsen I 23:4 har begränsats genom en särskild medverkansregel i själva
straffstadgandet.
Vid den slutliga utformningen år 1949 av vad som nu utgör 19:9 tllades ett andra stycke. varigenom kriminaliserades ett på visst sätt utfört anskaffande av uppgifter om annans personliga förhållanden. Även här erfordras att det rör sig om en verksamhet. Däremot krävs inte att uppenbarandet av
uppgifterna kan medföra särskilt men. Stadgandets syfte är att bereda en-
skilda personer skydd mot fara för framtida förföljelse eller annat lidande. Genom stadgandet erhåller således bl. a. flyktingar skydd mot registrering
a och annat spionage” med hänsyn till politisk åskådning. ras. m. m. från främmande makts sida. Stadgandet är säledes inte påkallat främst av hänsyn till den svenska statens säkerhet. Av förarbetena framgår emellertid, att stadgandets placering i kapitlet om brott mot rikets säkerhet motiverats med att en verksamhet av detta slag även kan inrymma fara för den svenska staten, därigenom att verksamheten lätt kan läggas om till att avse spioneri mot denna.
I subjektivt hänseende krävs, förutom uppsåt, täckande samtliga objek-
tiva rekvisit. att ett fristående uppsätsrekvisit är för handen. Gärningsman-
nen skall ha haft uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Som närmare utvecklats i anslutning till spioneribrottet är härvidlag alla tre uppsåtsformerna — direkt, indirekt och eventuellt uppsät — tillfyllest. I detta hänseende utgjorde ej heller bestämmelsen om olovlig underrättelseverksamhet sådan den var utformad före 1948 och 1949 års lagändringar något avsteg. Uttrycket ”hemlig underrättelseverksamhet i militärt eller politiskt syfte” i
8: 14 a innebar sålunda inte att gärningen var straffbar endast om den förövades med direkt uppsät.
Som gärningsbeskrivningen i BrB 19: 9 första stycket utformats omfattar den i första hand i Sverige bedriven och för främmande makt avsedd agentverksamhet som är riktad mot annan främmande makt. Det ligger i sakens
natur att en verksamhet av sådan beskaffenhet i allmänhet sker med direkt uppsåt och att sådant uppsåt i allmänhet kan styrkas utan större svårighet.
Det torde också förhålla sig så, att endast gärningar begångna med direkt uppsåt I det allmänna rättsmedvetandet framstår som olovlig underrättelseverksumhet. Även språkligt torde den använda brottsbenämningen svara bäst mot fall då direkt uppsät föreligger. Emellertid sträcker sig lagrummets tillämpningsomräde längre i det att det täcker även situationer där endast indirekt eller eventuellt uppsåt att gå frimmande makt tillhanda föreligger. Fall kan alltsä tänkas, där syftet med verksamheten är något helt annat än att gä främmande makt tillhanda men där verksamheten i alla fall får denna effekt. Som exempel kan nämnas att syftet med viss verksamhet är att samla material som underlag för skapande av opinion inom landet mot en främmande makts agerande i visst sammanhang eller mot dess politiska handlande i allmänhet. En verksamhet av detta slag har givetvis mycket litet gemensamt med sådana förfaranden som sker med direkt uppsåt
och som straffstadgandet primärt vill träffa.
Av tillgängliga domar rörande bestämmelsens första stycke har i intet
fall i domsmotiveringen indirekt eller eventuellt uppsåt aktualiserats. Det
förefaller också föga troligt att det ifrågavarande stadgandet kommer till tillämpning i andra fall än där direkt uppsåt är för handen.
Vad nu upptagits och vad i motsvarande hänseende i det föregående anförts beträffande spioneribrottet leder enligt min mening till att stadgandet
i 19:9 första stycket i överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande spioneribrottet bör ändras så. att endast fall av direkt uppsåt kommer alt omfattas av stadgandet.
En ändring av 19:9 första stycket i enlighet med det sagda kommer emellertid — i motsats till vad som I motsvarande situation gäller beträffande spioneribrottet — att genomgående leda till straffrihet i de fall då endast indirekt eller eventuellt uppsåt föreligger. Till 19:9 första stycket ansluter nämligen inte någon bestämmelse motsvarande den som är upptagen i 19:7. Fråga uppkommer då om en kompletterande bestämmelse för de scnast berörda fallen bör tillskapas. Som redan nämnts finns skäl antaga att
antalet fall där en sådan bestämmelse skulle kunna bli tillämplig är ytterst
begränsat. Något egentligt praktiskt behov av en kompletteringsbestämmelse synes således inte föreligga. Inte heller kan det intresse som det nuvarande straffstadgandet avser att skydda anses ha sådan styrka alt en
kompletterande bestämmelse kan anses motiverad oavsett att den praktis-
ka nyttan av en sådan bestämmelse kan bedömas som mycket liten. Slutligen bör i sammanhanget beaktas att ingrepp med straffrättsliga åtgärder mot den som utan syfte att gå främmande makt tillhanda förfar på sätt som i övrigt beskrivs i 19:9 första stycket för mången skulle te sig främmande
och obefogat. Uteslutet är ej heller att det skulle kunna uppfattas som en
omotiverad inskränkning av rätten till fri opinionsbildning. Vad nu anförts innefattar enligt min mening bärande skäl att ej införa en kompletterande straffbestämmelse av det slag som här berörts.
Vidkommande straffstadgandet i 19:9 andra stycket skulle i princip samma synpunkter kunna anläggas på utformningen av rekvisitet ”uppsät att gå främmande makt tillhanda”. Vid genomgång av tillgängliga domar rörande brott mot 19:9 har emellertid framkommit att omkring hälften avsett s.k. flyktingspionage och att i flera av de mäl där dessa senare domar meddelats den tilltalade invänt att uppsåt saknats att gå främmande makt tillhanda. Om direkt uppsåt stipulerades även i fråga om brott enligt 19: 9 andra stycket, skulle följaktligen det skydd för enskilda människors integritet, som stadgandet primärt är avsett alt ge. kunna komma att betydligt minska i styrka. Vid sädant förhållande synes nägon ändring av gärningsbeskrivningen ej böra komma i fråga. Däremot kan det förtjäna övervägas att ge brott enligt 19:9 andra stycket en särskild benämning. Redan som gärningsbeskrivningarna i första och andra styckena nu är utformade kan detta synas motiverat. Efter en ändring av gärningsbeskrivningen 1 första stycket i enlighet med vad som föreslagits i det föregående synes skälen för skilda brottsbenämningar än starkare. Benämningar som synes kunna tagas till övervägande är ”olovligt utforskande”. "olovligt anskaffande av personuppgifter” och "olovlig personspaning”. Den förstnämnda benämningen anger visserligen att fråga är om något slag av verksamhet men den synes alltför allmän och saknar dessutom anknytning till det intresse som främst skyddas genom bestämmelsen, nämligen enskildas integritet. Den
andra benämningen. som också anger att fräga är om verksamhet. har visserligen viss anknytning till bestämmelsens skyddsobjekt men synes samtidigt kunna ge intryck av att vad som är avsett att skyddas har samband med offentligrättslig personregistrering. Den tredje benämningen, slutligen. är visserligen tämligen allmän men synes adekvat sätillvida att den ger antydan om såväl skyddsobjektet som att fråga är om en verksamhet. På
grundval av nu redovisade överväganden och efter samråd med nämnden
för svensk språkvård föreslås att brott som avses i BrB 19:9 andra stycket ges benämningen "”olovlig personspaning”. Samtidigt bör stadgandet överföras till en särskild paragraf.
5¶Ryktesspridning
5.1 Översikt över framväxten och utvecklingen av stadganden om brott angående ryktesspridning
Missgärningsbalken 6:5 i 1734 ärs lag stadgade stränga straff för den. som I ont uppsåt diktade eller kring landet utspridde "lögner och falska rychten, the ther röra Rikets säkerhet” eller som därmed kom ”almänt buller och oväsende” åstad.! Ett i sak likalydande stadgande blev av Lagcommiteen genom dess år 1833 avgivna utlåtande upptaget i dess förslag
till Straff-Balk (9: 9)2. Commiteens förslag blev med oförändrad brottsbe-
skrivning upptaget i 1864 strafflag (8: 14), där det i oförändrat skick bestod
till 1936.
Med förebild i utländsk strafflagstiftning föreslog Thyren?, att utspridan-
de av lögner och falska rykten skulle vara straffbart inte blott när rikets sä-
kerhet sattes i fara utan även när fara för allmän ordning och frid framkallades.
Frågan togs upp till övervägande av den år 1933 tillkallade kommittén för utredning om åtgärder mot statsfientlig verksamhet (SOU 1935:8, s.
119f.). Kommitténs uppdrag var att verkställa en förutsättningslös utred-
ning angående mot sådan äv sammanslutningar eller enskilda bedriven verksamhet, som syftar till att med våld eller annars på olaglig väg omstörta eller förändra Sveriges stats- och rättsordning. Uppdraget synes böra ses mot bakgrunden av vissa företeelser i samband med de diktatursträvanden som med förebilder frän andra håll i Europa under 1930-talet fram-
trädde i vårt politiska liv.
Ang. framväxten av brottet "ryktesspridning till fara för rikets säkerhet” i svensk rätt må hänvisas till framställningen hos Nelson, Rätt och ära Uppsala 1950 s. 315 ff.
2 Se Utlåtande. i anledning af anmärkningar wid förslaget till ullmän Criminallag. af Lagcommiteen (1833) 2. uppl. 1840 s. 109 och Förslag till Criminallag 2. uppl. 1839 s. 17.
> Se Thyrén, Förberedande utkast till strafflag. Speciella delen XI (Lund 1933). s. 10 (8 15). s. 214.
Vid sin behandling av åtgärder för att stävja missbruk av yttrandefriheten uppehåller sig kommittén först vid problem rörande yttrandefrihetens gränser. Samtidigt som yttrandefriheten framhålles som en av grundpelarna för den demokratiska samhällsordningen anförs (SOU 1935:8 s. 99).
Den frihet den demokratiska samhällsordningen inrymmer för individen kan emellertid lika litet i detta hänseende som i något annat vara obegränsad. Den har sina gränser i hänsynen till andras frihet och samhällets bästa. En frihet. som tjänar till förevändning att använda moraliskt förkastliga medel och bryta samhällets lagar. kan icke åberopa sig på de demokratiska principerna. Friheten förutsättes utövad under ansvar och självdisciplin. Där dessa saknas och friheten urartar till självsväld. kan den demokratiska ordningen och därmed allas frihet råka i fara. Faran hotar såväl från det håll. där självsväldet uppträder. som frän den reaktion. vilken självsvåldet kan framkalla. En sådan reaktion kan i sin iver att ställa till rätta lätt frestas att gå för långt. I den mån självsvåldet icke på annat sätt kan stävjas, mäste fråga uppstå om samhällets ingripande.
Under rubriken förutsättningarna för propagandans straffbarhet uppehåller sig kommittén särskilt vid behandlingen av lögnaktiga uppgifter. Den ovan berörda bestämmelsen I SL 8: 14 är här av särskilt intresse. Bestämmelsen hade emellertid en ålderdomlig karaktär och blev på grund av dess vaga uttryckssätt knappast tillämpad. Enligt kommittén fanns det dock ett starkt behov av ett skydd mot samhällsfarlig ryktesspridning. Härom anförde kommittén (SOU 1935:8 s. 126-127).
Någon meningsskiljaktighet kan ej räda därom att användande av et sådant medel (lögnaktig propaganda) i den politiska striden mäste fördömas. Användningen därav kan också. såsom erfarenheten visar. innebära särskilda faror för lugnet och ordningen. Osanna uppgifter och falska rykten ha visat sig särskilt ägnade att verka upphetsande och åstadkomma oro. En särskild form av medlets användning i de diktatursträvande krafternas tjänst är provokatoriska däd. vilka tillskrivas motståndarna. Det bör icke råda någon tvekan om att med de skadliga verkningar sådana propagandametoder kunna ha, staten bör reagera mot dem genom straffstadgande. Svarigheterna för tillämpningen ur de angaende hetspropaganda anförda synpunkterna föreligga här i avsevärt mindre omfattning. då det använda medlet ger en viss fasthet åt brottsbeskrivningen.
Den av kommittén föreslagna bestämmelsen avsåg. 1 anslutning till
Thyréns förslag. utspridande av falska rykten och lögnaktiga uppgifter.
Angående avgränsningen av det straffbara området anförde kommittén
Det ligger i sakens natur att det ej går att i den politiska debatten helt undvika oriktiga uppgifter. som lämnas I god tro. och även om det skulle förekomma att oriktiga uppgifter medvetet lämnas, torde det. huru motbju-
dande ett sådant tillvägagångssätt än är, vara praktiskt omöjligt att i varje fall ingripa. Verkan av en dylik uppgift är också helt visst i vanliga fall ej
farligare än att det kan vara nog med den allmänna opinionens dom och att i den fortsatta diskussionen uppgiften från annat håll rättas. Vad som bör drabbas äro de allvarliga fall. då det falska ryktet eller den lögnaktiga uppgiften är ägnad att väcka förakt för allmänt organ eller att framkalla fara för rikets säkerhet eller allmän ordning och frid och då däråt gives allmän spridning I sädant syfte.
Den av kommittén föreslagna bestämmelsen (8: 14) löd (SOU 1935:8 s.
13).
Den. som uppsätligen ger allmän spridning åt falska rykten eller lögnaktiga uppgifter. ägnade att väcka förakt för allmänt organ eller att framkalla fara för rikets säkerhet eller allmän ordning och frid. straffes, där ej handlingen särskilt är belagd med högre straff. med fängelse eller böter.
I det på grundval av kommitténs förslag och remissyttrandena däröver utarbetade departementsförslaget (prop. 1936: 234. s. 44f.) återfanns kommitténs förslag väsentligen bibehållet (8:29 a). Med anledning av anmärkningar från lagrådet. vilka dock icke i sak biträddes av departementschefen. företogs en uppdelning av det föreslagna stadgandet på 8 och 10 kap. SL. Därvid blev i den antagna lydelsen SL 8: 14 kvar men avsåg blott den. som ger allmän spridning at falska rykten eller lögnaktiga uttalanden, ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet. Enligt 10: 14 a ST. bestraffades sädan ryktesspridning. ägnad att framkalla fara för den allmänna ordningen eller väcka förakt för offentlig myndighet eller annat organ, som äger besluta i offentliga angelägenheter. Stadgandena avsåg uppenbarligen både utspridande och foörtspridande.
Departementischefen anförde bl.a. att uttrycken ”väcka förakt för allmänt organ” och "framkalla fara för rikets säkerhet eller allmän ordning och frid” var tämligen obestämda och svävande. Genom en närmare specificering skulle enligt departementschefens mening stadgandet dock kunna bli alltför begränsat. Vad gäller den allmänna ordningen påpekades. att det endast var fara för ordningsstörande av mera omfattande art som avsågs.
Som nyss nämnts framfördes i lagrådet erinringar mot förslaget i sak. Lagrådet (prop. 1936: 234 s. 62) anförde sålunda bl. a. att det då gällande
stadgandet i SL 8: 14 knappast tillämpats och att det endast i ett eller
annat enstaka fall hade tagits upp till övervägande av atalsmyndighet. Lagrådet var också av den meningen att det förestagna stadgandet skulle få ringa verkan. Lagrådet avstyrkte stadgandet i vad det avsåg straff för förfarande som var ägnat att ”väcka förakt för offentlig myndighet eller annat organ. som äger besluta i offenliga angelägenheter”. Härom anfördes bl. a. (prop. 1936: 234,5. 63—64).
Paragrafen innefattar jämväl stadgande om straff för där beskrivet förfarande. som är ägnat att ”väcka förakt för offentlig myndighet eller annat organ som äger besluta i offentliga angelägenheter”. Vad härmed åsyftas kan ej anses fullt tydligt och än mindre kan med ledning av lagtexten när- S—-Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 174
mare bedömas i vad mån ett sådant stadgande kan träffa några fall, vilka utan att vara annorstädes i strafflagen behandlade äro av obestridligt straffvärd beskaffenhet. En på osanna rykten och uttalanden stödd agitation, som har till mål att emot offentlig myndighet” framkalla cn stämning svarande emot det starka ordet förakt”. torde i sin framfärd endast sällan kunna undgå att genom faktiska angrepp å en eller flera för viss tjänsteåtgärd eller tjänsteverksamhet ansvariga personer hemfalla under redan nu gällande straffbud. Nära ligger ock antagandet. att en sådan förkunnelse under vissa omständigheter och i allt fall där den framträder i mer hotande form skall finnas innebära den fara för den allmänna ordningen, vilken redan förut i förevarande $ angivits såsom grund för ingripande med straff. Att ett särskilt straffskydd skulle vara av nöden för de representati-
va församlingar och andra. vilka kunna vara hänförliga under den ganska
mångtydiga och även eljest mindre tillfredsställande beteckningen ” organ som äger besluta i offentliga angelägenheter”, kan icke anses vara på övertygande sätt påvisat. Även om utöver vad nu sagts några fall skulle förekomma. i vilka befogad näpst icke kan ske på annan väg än den i förslaget anvisade, lärer dock det praktiska tillämpningsområdet bliva synnerligen begränsat. och stadgandet måste antagas komma att mindre väl ägna sig för att utöva en i huvudsak allenast återhållande eller dämpande verkan. Ej
heller bör förbises, att ett sådant stadgande genom sin i vissa hänseenden
obestämda innebörd kan — synnerligast i upprörda lägen — inbjuda till för-
sök att åt ett parti. som sitter vid makten. bereda en icke i allo berättigad
företrädesställning i den politiska striden, en möjlighet som tydligen är helt främmande för nu föreliggande förslags syfte och grunder. Att olägenheterna härav måste bara betydande ligger i öppen dag.
Genom den år 1940 vidtagna revisionen av SL 8 kap. skedde vissa förändringar avseende stadgandet om samhällsfarlig ryktesspridning. Detta stadgande (nu SL 8:21) erhöll dels strängare straffsatser. dels föreskrevs särskilt straff för oaktsamhet vid krig eller krigsfara. Vid den år 1942 vidtagna förnyade revisionen av samma kapitel skedde ej annan ändring än den som betingades av regeln i SL 8:29 a om straffskärpning beträffande brott. som förövas, då riket är i krig eller krigsfara. Dessa båda revisioner lämnade stadgandet i SL 10: 14 a utan ändring.
5.2 Vissa förarbeten till nuvarande bestämmelser
Straffrättskommittén tog upp de ifrågavarande stadgandena i SL 8:21 och 10:14 a till behandling. Kommittén fann det vara ändamålsenligt att föra samman de båda stadgandena till ett stadgande (11: 6), vilket bereddes plats bland brotten mot allmän ordning. Vid denna sammanslagning företogs ocksä smärre justeringar i gärningsbeskrivningen. Sålunda skärptes kravet på osant innehåll. Däremot utvidgades stadgandet att gälla påstäcnde ägnat att framkalla fara för medborgerlig trygghet. Vidare behövde uttalandet icke längre vara ägnat att väcka förakt för myndighet utan blott undergräva aktningen för myndigheten. Eftersom kommittén fann det ”vara
ett rimligt krav, att innan någon tager på sitt ansvar att bland allmänheten
sprida ett meddelande av här ifrågavarande slag, han i någon män söker kontrollera meddelandets riktighet”, föreslogs kriminalisering av de fall av
oaktsamhet, då meddelaren underlåtit skäliga mätt och steg för att förvis-
sa sig Om dess osanning”. Spridningsrekvisitet förändrades genom att uttrycket "bland allmänheten” infördes.
Vid remissbehandlingen mötte det föreslagna stadgandet kritik i de mest
skilda riktningar (prop. 1948:80 s. 191—192). Man syntes allmänt vara av den åsikten, att brottsbeskrivningen var alltför vag. Från systematisk synpunkt ifrågasatte justitiekanslersämbetet riktigheten av hela brottets hän-
förande till brotten mot allmän ordning. Sveriges advokatsamfund fann ut-
talanden ägnade att framkalla fara för medborgerlig trygghet vara att hän-
föra till brotten mot person. Föreningen Sveriges häradshövdingar liksom länsstyrelsen i Gävleborgs län gjorde den principiella erinran att uttrycket
”pästående ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet. allmän ordning eller medborgerlig trygghet” var ett exempel på en svävande brottsbeskrivning. Oaktsamhetsstadgandet vann föga genklang. och Advokatsamfundet
ifrågasatte och en ledamot av Göteborgs rådhusrätt bestred hela stadgan-
dets lämplighet och nödvändighet. Nämnde ledamot anförde. att den föreslagna utsträckningen av kriminalisationen var ägnad att beskära den of-
fentliga kritiken i allmänna angelägenheter och därför inte borde upptas i lagen. Samfundet anförde bl. a. (prop. 1948: 80 s. 192).
Även om det icke kunde bestridas att ryktesspridning stundom kunde in-
nebära en viss samhällsfara. vore samfundet likväl av den uppfattningen att bästa medlet att förhindra sädan ryktesspridning eller förebygga de skadliga konsekvenserna därav icke vore straff utan vederhäftig upplysning. På grund härav ville samfundet förorda. att paragrafen upptoges till förnyat övervägande och att man därvid. i stället för att föreslå en utvidgning av det straffbara området. undersökte möjligheterna att avskaffa hela
straffbestämmelsen eller väsentligt inskränka dess tillämplighetsområde.
Skulle det emellertid befinnas erforderligt att bibehålla en straffbestämmelse i ämnet. syntes det under alla förhållanden oundgängligen erforderligt alt giva brottsrekvisiten en mera distinkt och entydig utformning än som skett i förslaget. En så tänjbar paragraf som den föreslagna överensstämde icke med kravet på rättssäkerhet. Det straffbara området borde avsevärt inskränkas.
Hovrätten över Skåne och Blekinge fann däremot brottsbeskrivningen
vara alltför snäv och föreslog skydd även för folkhushållningen.
Departementschefen (prop. 1948:80 s. 192—193) tillbakavisade anmärkningen om brottets klassifikation men jämkade stadgandets lydelse till förhindrande av att det skulle kunna komma att tillämpas vid fara för enskild person. Stadgandet utsträcktes att gälla även folkförsörjningen. I likhet
med Advokatsamfundet fann departementschefen det vara betänkligt att
straffa i fall av oaktsamhet.
Departementschefen anförde bl. a.
Med hänsyn till de allvarliga skadeverkningar som, särskilt i orostider, kunna inträda till följd av osann ryktesspridning finner jag. att ett stadgande häremot alltjämt bör upptagas i strafflagen. Jag biträder likaledes kommitténs förslag att utvidga skyddet för myndighet och annat organ med beslutanderätt i allmänna angelägenheter från att avse endast ryktesspridning ägnad att väcka förakt till att gälla all ryktesspridning som är ägnad att undergräva aktningen för myndigheten eller organet. — — — Utöver vad kommittén föreslagit finner jag vidare, att skydd mot osann ryktesspridning bör stadgas även för fölkförsörjningen. På sätt hovrätten över Skåne och Blekinge framhållit bör nämligen beaktas, att exempelvis rykten om knapphet på viss vara lätt framkalla hamstringspanik och därigenom kunna allvarligt inverka på det allmänna försörjningsläget.
De nu behandlade straffbestämmelserna aktualiserades även i annat
sammanhang. nämligen I samband med att 1944 års tryckfrihetssakunniga lade fram förslag till tryckfrihetsförordning (SOU 1947:60). I betänkandet
framhölls att bestämmelserna om tryckfrihetsbrott borde här visa till mot-
svarande stadganden i allmän lag. En väsentlig del av dessa stadganden berördes av det då pågaende arbetet med lagsuftning om brott mot staten och allmänheten. I de delar som berörde denna lagstiftning utgick de tryckfrihetssakkunniga i sitt förslag från det då föreliggande av justitiedepartementet upprättade förslaget till ändring i SL. De sakkunniga tog emellertid
inte ståndpunkt till frägan om departementsförslaget uppfyllde de fordring-
ar som ur tryckfrihetsrättslig synpunkt borde upprätthållas i fråga om yttrandetrihetens närmare reglering i den allmänna lagstiftningen. I betänkandet anmärktes dock. att bland de sakkunniga erinringar framställts beträffande vissa av de i detta sammanhang relevanta gärningsbeskrivningarna i departementsförslaget. Det gjordes gällande att straffbuden fått en så obetämd avfattning att de därigenom kom att verka hämmande på tryckfrihetens utövning. Erinringarna avsåg främst brotten angående skymfande av myndighet och kränkande av främmande makt. Stark tvekan hade yppats om dessa straffbud över huvud taget borde upptas i SL (se SOU 1947: 60 s.
243). Vid remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag framkom stöd från
flera häll för den uppfattning som vissa av de sakkunniga gett uttryck ät (prop. 1948: 80 s. 439—-440). Sveriges advokatsamfund uttalade sålunda att bl.a. brottet samhällsfarlig ryktesspridning över huvud taget inte borde upptagas i SL. Landsorganisationen anmärkte att gärningstyper som samhällsfarlig ryktesspridning givits i påfallande grad en allmän och oklar beskrivning. Publicistklubben uttalade. att de brottsdefinitioner som upptagits från strafflagsförslaget kunde vålla ungefär hur många olyckor för
tryckfriheten som helst. Beträffande vissa definitioner, bl. a. samhällsfarlig
ryktesspridning, kunde dessa utan vidare användas till att undertrycka ”fair comments on matters of public interest”. Svenska journalistför-
cningen hyste farhågor beträffande vissa av de särskilda brotten i departementsförslaget. Föreningen framhöll att brottet samhällsfarlig ryktesspridning förutsatte att i rättstilliäimpningen strängt upprätthölls ett krav på att det ålåg åklagaren att styrka att ett utspritt rykte verkligen var falskt eller ett pästaående osant.
Kritiken medförde vissa ändringar i den strafflagstext som antogs år 1948. Beträffande emellertid brottet samhällsfarlig ryktesspridning (11: 6) framhöll departementschefen (prop. 1948: 80 s. 442).
I motsats till vad gäller de nu behandlade stadgandena., har jag icke i anledning av förslaget till tryckfrihetsförordning och de däröver avgivna yttrandena funnit tillräckliga skäl att vidtaga ändring i 11:6 eller 7 i strafflagsförslaget. I det förra lagrummet är förutsättning för straffbarhet att någon uppsåtligen sprider falskt rykte eller osant påstående av närmare angiven samhällsfarlig beskaffenhet. Det måste alltså bevisas. att den utspridda uppgiften var lögnaktig och att detta förhållande enligt vanliga regler täck-
tes av gärningsmannens uppsåt.
Stadgandet i SL I1:6 fick följande lydelse.
Den som bland allmänheten sprider falskt rykte eller annat osant påstående som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, folkförsörjningen
eller allmän ordning och säkerhet eller att undergräva aktningen för myndighet eller annat organ vilket äger besluta I allmänna angelägenheter, straffes för samhällsfarlig ryktesspridning högst med straffarbete i två år.
I BrB har återigen en uppdelning av bestämmelsen i SL 11: 6 på skilda kapitel ägt rum. I BrB 16: 6 och 17:6 har upptagits motsvarigheter ull SL 11:6
sävitt avser annat än fara för rikets säkerhet. Vad beträffar den samhällsfarliga ryktesspridningen för övrigt framhöll straffrättskommittén att den
osanna propagandan enligt de erfarenheter som de senaste årtiondena givit
visat sig spela en betydande roll vid förberedelse till och genomförande av handlingar av upprors- och högförräderikaraktär. Kommittén anförde
vidare (SOU 1953: 14 s. 293).
Särskill med hänsyn härtill synes skyddet mot den osanna propagandan icke vara helt tillfredsställande tillgodosett genom de till 17 kap. överförda bestämmelser som beröra sådan verksamhet. nämligen 5 och 6 §§ (SL 8:4 och 5) om spioneri och grovt spioneri. 7 § första stycket (SL 8:6 första
stycket) om obehörig befattning med hemlig uppgift och 7 § andra stycket
(SL 8:6 andra stycket) om värdslöshet med hemlig uppgift samt genom de nuvarande bestämmelserna om samhällsfarlig ryktesspridning (SL 11:6).
Spionceristraff drabbar enligt 17 kap. 5 § i förslaget den som med uppsåt att gå främmande makt tillhanda obehörigen anskaffar, befordrar eller lämnar sanna eller osanna uppgifter om vissa för riket betydelsefulla förhållanden.
Genom 17 kap. 7 § första stycket (SL 8:6 första stycket) utvidgas det en-
ligt spioneribestämmelserna straffbara området ull lämnande av uppgifter
av hemlig natur utan uppsåt att gå främmande makt tillhanda. Om någon av grov oaktsamhet befordrar eller lämnar uppgift som avses i 17 kap. 5 8
(SL 8:4) och som rör förhållande av hemlig natur, följer straff enligt 17 kap. 7 § andra stycket (SL 8:6 andra stycket). Enligt nu berörda bestämmelser kan man alltså ej straffa den som, utan uppsät att gå främmande makt tillhanda, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bringar till den främmande maktens kännedom falskt rykte eller annat osant påstående som är ägnat alt framkalla fara för rikets säkerhet men ej är av hemlig natur. I SL 11:6 avses endast utspridande av sådant rykte eller pästående bland allmänheten.
Kommittén framhöll att norsk och dansk strafflag innehöll bestämmelser som bättre tillgodosåg skyddet mot den osanna propagandan och ryktesspridningen. Kommittén anförde som exempel (SOU 1953: 14 s. 293—294).
Om någon exempelvis lämnar främmande makt oriktiga upplysningar som äro ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet. t. ex. genom att påstå att regeringen slutit militäravtal med annan makt eller åt sådan makt upplåtit baser på svenskt område, kan en sådan gärning straffas endast om de förutsättningar föreligga. om vilka stadgas i SL 8:4 eller 6. Samma är förhållandet om någon till främmande makt lämnar falska upplysningar om infiltration från annan makts sida eller om krav som sådan makt skulle ha ställt mot landets regering.
Kommittén föreslog kriminalisering av fall då någon till främmande makt framför eller låter framföra osant påstående som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet. Sådan gärning skulle vara straffbar även i fall då grov oaktsamhet föreläg.
Vid remissbehandlingen (prop. 1962:10 del B s. 278-279) underströk kommittén för utredning om det psykologiska försvaret starkt behovet av att man effektivt ingriper mot den samhällsfarliga propagandan, bl.a. i form av straffbud. Kommittén anförde sålunda bl. a. följande.
Det skulle kunna vara motiverat att giva straffbudet en vidare formulering, så att det avser ej endast osanna påståenden. En sådan utvidgning kan vara påkallad med hänsyn till att en skicklig förledande propaganda mera sällan använder direkta lögner. Genom ensidiga, ofta starkt affektbetonade framställningar kan det eftersträvade syftet nås lika väl, kanske rent av bättre än om direkta osanningar användes. Emellertid kan den invändningen göras. att en dylik utvidgning ej skulle stå i god överensstämmelse med yttrandefriheten och rätten till fri äsiktsbildning. Vilseledande propaganda får i stället mötas genom saklig upplysning. Kommittén vill därför ej föreslå någon ändring i förslaget i denna del.
Överbefälhavaren betonade, att stadgandet måste bedömas vara synnerligen betydelsefullt med hänsyn till rikets säkerhet.
Flera remissinstanser biträdde den föreslagna kriminaliseringen av oaktsamhetshandlingar, medan advokatsamfundet såsom tidigare avstyrkte i denna del. Departementschefen (prop. 1962: 10 del B s. 280) anslöt sig till samfundets avvisande ståndpunkt och framhöll.
Det bör alltså krävas uppsåt såväl i fråga om att påståendet är osant som
att det är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet. Det må framhållas att kravet på uppsåt enligt allmänna grunder icke innebär fordran att gärningsmannen skall ha handlat med avsikt. Det är tillfyllest att han insett att påståendet är osant och att det är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, varjämte ansvar inträder jämväl om s. k. eventuellt uppsåt föreligger.
På hemställan av lagrådet (prop. 1962: 10 del B s. 465) innefattades även
”falskt rykte” i brottsbeskrivningen.
5.3¶Överväganden och förslag
5.3.1 Allmänna överväganden
Gemensamt för stadgandena om ryktesspridning till fara för rikets säker-
het (19: 8), samhällsfarlig ryktesspridning (16:6) och beljugande av myndighet (17:6) är att med dem avses att skydda samhälleliga institutioner och funktioner mot den menliga verkan som kan följa av spridande av
osanna påståenden. Det ligger i sakens natur att sådana bestämmelser lätt
kan verka ingripande i eljest vedertagna principer om rätt för envar att fritt
driva meningsutbyte och på annat sätt bilda opinion i samhälleliga frägor. Vad gäller stadgandenas lämplighet från principiell synpunkt har också meningarna brutit sig vid skilda tillfällen då de behandlats i lagstiftnings-
sammanhang. Härtill kommer att dera praktiska nytta. i allt fall i vissa hänseenden. satts i fråga.
I direktiven har uppmärksamheten riktats på hithörande problem vad gäller stadgandet i 19: 8. Som inledningsvis nämnts och som klart framgår
av förarbetena till stadgandet om ryktesspridning till fara för rikets säker-
het synes emellertid detta inte böra behandlas isolerat från parallellstad-
gandena i 16: 6 och 17: 6. I det följande tas därför till en början samtliga nu
nämnda stadganden upp till övervägande vad gäller vissa övergripande synpunkter,
Som nämnts i det föregående kan det historiska ursprunget till nuvaran-
de bestämmelser i BrB 19:8, 16:6 och 17:6 återfinnas i en bestämmelse i 1734 års missgärningsbalk i vilken föreskrevs straff för den som utspred
lögn och falska rykten som rörde rikets säkerhet. En motsvarighet till den-
na bestämmelse upptogs i SL och bestod där ända fram till är 1936. Denna senare bestämmelse torde emellertid ej ha tillämpats. Det finns anledning förmoda att motsvarande stadganden som gällde fram till år 1949 kom till
användning endast i mycket begränsad utsträckning. Enligt vad som redovisats ovan tillämpades det därefter gällande stadgandet. SL 11:6. endast vid ett tillfälle. Vilken del av stadgandet som därvid var aktuell har inte
kunnat utrönas. Av de i BrB på skilda lagrum upptagna bestämmelserna har 19: 8 ej någonsin kommit till tillämpning. medan 16: 6 tillämpats i fem och
17:6 i ett fall. Att lagrummen tillämpats i så begränsad omfattning torde i
viss mån finna sin förklaring i det förhållandet att uppsätet skulle täcka,
utom annat, att ifrågakommet påstående är osant.!
Av den tidigare lämnade redogörelsen framgår att nu gällande bestäm-
melser på förevarande område i allt väsentligt tillkom vid mitten av 1930-
talet. Anledningen till att spridande av falskt rykte blev föremål för lagstif-
tarens intresse vid denna tid torde vara att söka i vissa extremistiska parti-
ers verksamhet. Vissa yttringar av dessa partiers propaganda ansägs be-
tänkliga. Vad man främst vände sig emot var propaganda som eggade till
väld och användande av lögnaktiga och vilseledande uppgifter i syfte att förbereda en våldsam omstörtning. Enligt den är 1933 tillkallade kom-
mittén för utredning om åtgärder mot statsfientlig verksamhet var det inte tillrädligt att låta förhållandena helt fritt utveckla sig, Visserligen framhölls
att samhället i stor utsträckning måste lita till upplysning som ett medel att bekämpa vilseledande propaganda. Men då det gällde den offentliga propagandan fanns anledning att tillgripa lagstiftning. Vad man lagstiftningsvägen ville möta var vad som kunde anses som klara missbruk av yttrandefriheten. Endast falska rykten och lögnaktiga uppgifter som var ägnade att
framkalla fara i vissa hänseenden skulle sålunda kunna föranleda ingripan-
de från det allmänna.
Det torde svårligen kunna bestridas att spridande av lögnaktiga påståen-
den bland allmänheten under vissa omständigheter, särskilt under orostider, kan utgöra en samhällsfara. Emellertid kan inte enbart detta förhållande motivera att man från samhällets sida ingriper med straffsanktioner mot
sädana företeelser och därmed inskränker eljest rådande yttrandefrihet.
Generellt läter det sig väl sägas att missbruk av yttrandefriheten bör
stävjas. Men frågan vad som skall anses som missbruk och som därför bör beivras låter sig sällan entydigt besvaras. Uppfattningarna härom växlar med olika samhällssystem och från en tid till en annan. I vårt samhälle med allt större öppenhet och mångfald vad gäller debatt och information har
man all anledning räkna med att ”toleransnivån” i nyssnämnda hänseen-
den är hög. Därtill kommer att, även om man i sak är beredd att med hänsyn till motstående intressen godtaga en viss inskränkning i yttrandefrihe-
ten, gränsdragningen ofta är ytterst svär att klart ange i författningstext. Risk föreligger att brottsbeskrivningen blir allt för allmän. tänjbar och därigenom oklar och således kommer att. samtidigt som den illa uttrycker
lagstiftarens intentioner, dåligt överensstämma med det övergripande kra-
vet på rättssäkerhet. Förarbetena till de här behandlade stadgandena bär vittnesbörd om detta.
Av det sagda synes följa att stor försiktighet bör iakttas när det gäller att genom straffrättsliga åtgärder söka möta spridande av osanna påståenden.
1! Sei detta sammanhang det enda refererade rättsfall som i viss mån berör nu aktuellt stadgande, NJA 1942 s. 691. Fråga uppkom i målet huruvida den tilltalade insett all ryktena var falska.
Uppenbarligen bör sådana åtgärder tillgripas endast när andra remedier in-
te står till buds. I jämförelse med de förhållanden som härvidlag rådde på
1930-talet är samhället i dag väsentligt bättre rustat att möta — och bemöta
— falska rykten och andra osanna påståenden. Salunda har massmedierna i dag säkerligen en långt större och bredare genomslagskraft än tidigare. Möjligheterna att genom massmedia nä fram med beriktiganden och annan information är därför allmänt sett goda. Även de myndigheter och andra organ som har att svara för de samhällsfunktioner, vilka de ifrågavarande straffbestämmelserna ytterst är avsedda att skydda, har i dag ofta betydan-
de resurser för information och upplysning till sitt förfogande. Mot bakgrund av vad nu andragits kan. allmänt sett, ifrågasättas om det
finns nägot behov av de här omhandlade straffstadgandena. I allt fall är ett sådant behov numera föga framträdande. Vid detta förhållande bör en avvägning mellan å ena sidan den praktiska nyttan av stadgandena och å and-
ra sidan de olägenheter som de onekligen inrymmer främst vad gäller ytt-
randefriheten ge till resultat att stadgandena i princip bör kunna utmönstras. Emellertid måste innan frågan definitivt besvaras för ett vart av de sär-
skilda straffstadgandena närmare övervägas om specifika intressen, knut-
na till de särskilda stadgandena, talar emot den nyss angivna slutsatsen.
5.3.2 Ryktesspridning till fara för rikets säkerhet
Gärningsbeskrivningen i BrB 19:8 omfattar dels att någon bland allmänheten sprider falskt rykte eller annat osant påstående dels att någon till främmande makt framför eller låter framkomma falskt rykte eller annat osant påstående. I båda fallen fordras att gärningarna skall vara ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet.
Bestämmelsens andra led — framförande till ffämmande makt av falskt rykte — tillfogades i samband med BrB:s tillkomst och har direkt förebild i
den norska strafflagen.
Den norska bestämmelsen. som återfinns I $ 97 b i Straffeloven och som tillkom år 1950, lyder.
Med fengsel inntil 2 år staffes den som mot bedre vitende eller grovt
uaktsomt utbrer offentlig eller meddeler til fremmed makt falske rykter
eller uriktige opplysninger som om de vinner tiltro, er egnet til å sette rikets indre eller ytre sikkerhet eller forholdet til ftemmede makter i fare, eller som medvirker hertil.
Det intresse som är avsett all skyddas genom straffstadgandet är rikets
säkerhet. Att fara för denna kan uppkomma om osanna påståenden opåtalat får spridas bland allmänheten eller föras fram till ffämmande makt kan inte bestridas. Detta får anses gälla särskilt det förfarande som beskrivs i
det senare ledet av stadgandet, nämligen att nägon till ffrämmande makt framför eller låter framkomma osant påstående. Här är också möjligheterna mycket små att med saklig upplysning och information möta de skade-
6—- Riksdagen 1975/76. I saml. Nr 174
verkningar förfarandet kan ha. Emellertid torde dessa möjligheter vara begränsade även när det gäller de faror som är förenade med ryktesspridning
bland allmänheten. Mot bakgrund av det nu sagda torde det därför i allt fall
under orostider föreligga ett behov av det nu ifrågavarande straffstadgandet som ett komplement till bestämmelserna om spioneri och obehörig be-
fattning med hemlig uppgift. Däremot kan det ifrågasättas om detta behov i
vad avser annat än orostider har sådan styrka att det tar över de olägenheter, som enligt vad ovan anförts, allmänt sett är förknippade med ett stad-
gande av nu ifrågavarande slag. En avvägning härvidlag ger enligt min uppfattning till resultat att stadgandet bör kunna utmönstras vad avser mera normala förhållanden men bibehållas i vad avser tid då landet är i krig eller då av krig föranledda utomordentliga förhållanden råder. Detta bör i sin tur :
föranleda att stadgandet utmönstras ur 19 kap. och i stället införes i BrB 22 kap.
5.3.3 Samhällsfarlig ryktesspridning
Straffstadgandet i BrB 16: 6 om samhällsfarlig ryktesspridning upptar tre moment. Till en början skall gärningen avse ett spridande bland allmänhe-
ten. Detta rekvisit skall enligt förarbetena ej tolkas restriktivt. Något krav
på att ett uttalande skall rikta stg omedelbart till en större krets har sålunda inte avsetts: en kampanj som bedrivs medelst antydningar vid samtal med enskilda kan vara minst lika farlig som en öppet bedriven propaganda, vilken lättare kan gendrivas. Gärningsmannens uppsåt skall omfatta att sprid-
ningen sker bland en obestämd krets. Vidare krävs att det som sprids skall
vara ett falskt rykte eller annat osant påstående. Till skillnad från förtalsbrotten krävs sålunda att ryktet skall vara falskt eller påståendet osant. Sanningslösheten har gjorts till ett brottsrekvisit. Slutligen fordras, att spridandet varit ägnat att framkalla fara för folkförsörjningen eller allmän
ordning och säkerhet. Av motiven framgår, att det väsentligaste skälet för
införandet av skyddet för folkförsörjningen var att t.ex. rykten om knapphet på viss vara I orostider lätt framkallar hamstringspanik och därigenom kan allvarligt inverka på det allmänna försörjningsläget. Vad gäller allmän
ordning och säkerhet avser detta sädant som ordningsmakten i det allmän-
nas intresse har att upprätthålla. I överensstämmelse med vad som gäller beträffande den subjektiva värderingen av farerekvisitet i BrB krävs inte att gärningsmannen insett att fara förelåg utan endast att han ägt kännedom om de omständigheter vilka vid en objektiv bedömning grundlägger fara.
Vad här anförts om bestämmelsens objektiva och subjektiva sidor synes
ge vid handen att stadgandet har ett användningsområde som i praktiken
mäste vara mycket begränsat. I tider då samhället präglas av lugn och stabilitet torde stadgandet knappast vara tillämpligt, eftersom sådan fara som
bestämmelsen förutsätter då måste vara i allt fall mycket svår att styrka.
Över huvud taget synes något behov av kriminalisering i det förevarande hänseendet inte föreligga under normala förhållanden. Snarare kan det an-
tagas att en tillämpning av bestämmelsen under sådana förhållanden skulle
kunna motverka sitt syfte. I enlighet med det anförda synes stadgandet om samhällsfarlig ryktesspridning böra upphävas i allt fall vad avser annat än
tid då landet är i krig eller då av krig föranledda utomordentliga förhållan-
den råder.
Vad därefter gäller tider av sådana extraordinära förhållanden som nyss
sagts torde inte kunna bortses från att det kan föreligga ett visst behov av straffrättsligt skydd för de intressen som stadgandet är avsett att värna.
Men även här gäller säkerligen att upplysning och information är det medel
som i första hand bör komma I fråga: sådana åtgärder torde vara långt ef-
fektivare än straffrättsliga ingripanden. Vad som främst kan påkalla straff-
sanktion synes vara intresset att skydda folkförsörjningen. I det före-
gående har föreslagits att stadgandet i 19: 8 om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet skall upphävas men en motsvarande bestämmelse införas
under 22 kap. att tillämpas i första hand under beredskapstillstånd eller då landet är i krig. Denna senare bestämmelse synes i och för sig tillämplig på ryktesspridning. som är ägnad framkalla fara för folkförsörjningen, i den mån ryktesspridningen också är ägnad att framkalla fara för rikets säkerhet. Det är antagligt att dessa farerekvisit ej sällan kan komma att samman-
falla. i allt fall när extraordinära förhållanden råder. Att men för folkför-
sörjningen kan. mera allmänt. innefatta men för rikets säkerhet förutsätts f.ö. i stadgandet i 19:5 om spioneri. Till det sagda kommer att skydd för folkförsörjningen under krig eller krigsfara i vissa hänseenden även ges ge-
nom bestämmelserna i BrB 22: I om landsförräderi och landssvek.
Vad nu anförts ger enligt min mening vid handen att stadgandet i 16: 6 om samhällsfarlig ryktesspridning bör kunna utmönstras i sin helhet. I allt
fall synes det praktiska behovet av ett särskilt stadgande av förevarande
slag så ringa. att detta uppenbarligen bör få vika för de invändningar av mera principiell och övergripande natur som, enligt vad redovisats i det föregående, kan anföras mot ett stadgande av nu itrågavarande art.
5.3.4 Beljugande av myndighet
I överensstämmelse med vad som gäller beträffande de två tidigare behandlade brotten fordras även enligt stadgandet i BrB 17:6 om beljugande av myndighet att det rör sig om falskt rykte eller annat osant påstående
som sprids bland allmänheten. Gärningsbeskrivningen i övrigt är här utfor-
mad sä, att ryktesspridningen skall vara ägnad att undergräva aktningen för myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter. Givetvis krävs för fällande dom att dessa gärningsmoment är täckta av uppsät. Att exempelvis sanningslöshetskravet skall vara täckt av gärningsmännens uppsåt medför naturligtvis att bestämmelsens användning i praktiken inskränks avsevärt.
Enligt motiven till stadgandet i dess ursprungliga lydelse förväntades 7—Riksdagen 1975/76. 1 saml. Nr 174
detta få praktisk betydelse för beivrandet inte blott av vissa yttringar av disciplinupplösande agitation inom försvarsväsendet utan även av sådan propaganda med vilken avsågs att undergräva förtroendet och väcka förakt för civila myndigheter m.fl. Genom lagändring 1948 utvidgades det
straffbara området till att avse inte endast osanna uttalanden. ägnade att
väcka förakt för myndighet eller organ, utan även sådana uttalanden som var ägnade att undergräva aktningen för myndigheten eller organet.
Det torde vara obestridligt att sanningslösa rykten och påståenden kan medföra att tilltron till eller förtroendet för en myndighet försvagas i sådan grad att dess verksamhet försväras. Som inledningsvis nämnts (5.3) är också grunden för stadgandet att söka i detta förhållande. Enligt lagrummets
lydelse fordras emellertid inte att en sådan effekt inträtt eller att fara för så-
dan effekt kunnat uppkomma. Enligt ordalydelsen kan straff inträda redan när det osanna uttalandet kan undergräva aktningen för myndigheten eller organet. Därmed har straffstadgandet fått en utformning som närmast ger
det karaktären av ett förtalsbrott. dock inte riktat mot enskild person utan
mot en myndighet eller ett allmänt organ som sådant. Så synes också brottet av den under senare tid i massmedia förda debatten att döma ha uppfattats bland allmänheten. Att straffa någon enbart för det han förfar så, att aktningen för viss myndighet sätts i fara synes inte stå I överensstämmelse med nu rådande betraktelsesätt. I sammanhanget kan erinras om att i rättegångsbalken 9 kap. 5 § tidigare föreskrevs straff för den som i samband med rättegång kränkte "domstolens värdighet”. Detta led i lägrummet utmönstrades emellertid genom lagstiftning år 1973 under hänvisning till att en bestämmelse som enligt sin ordalydelse syftade till att skydda domstolens värdighet knappast var i linje med modernt sätt att se på domstolars eller andra myndigheters funktion i samhället (prop. 1973: 30 s. 32).
Bibehålles ett straffstadgande om beljugande av myndighet. synes I enlighet med vad här anförts detta i allt fall böra ändras därhän att för straffansvar skall krävas. att det osanna uttalandet är ägnat att försvåra myndighetens eller organets verksamhet. Som nyss uttalats är det självfallet ange-
läget. att det allmännas organ åtnjuter sådant förtroende bland allmänhe-
ten att deras verksamhet inte äventyras. Den här relevanta frågan är emellertid huruvida straffsanktionering av spridande av osanna päståenden om myndigheter och andra organ behövs eller har någon meningsfull funktion när det gäller att upprätthålla detta förtroende.
Som jag inledningsvis anfört beträffande brotten om ryktesspridning finns det risk. att man med ett stadgande av nu ifrågavarande slag inkräktar på den rätt till fri kritik av bl.a. myndigheter som så starkt hävdas —
och utövas — i den allmänna debatten i dag. Att dra en gräns härvidlag är
också förenat med stora svärigheter. Därtill kommer att ett ingripande med straffrättsliga åtgärder mången gång kan tänkas snarare försvaga än stärka förtroendet för den myndighet som varit utsatt för ryktesspridningen. Här torde. om någonsin, gälla att information eller upplysning är den adekvata
åtgärden när det gäller att motverka eller undanröja de skadeverkningar eller risker för sådana verkningar som kan bli följden av att osanna uttalanden sprids bland allmänheten. I grava fall, där påtagliga olägenheter för myndighetens verksamhet kan befaras, torde det f.ö. kunna hävdas att det är en plikt för den berörda myndigheten att — i enlighet med dess allmänna skyldighet att tillse att anförtrodda verksamhetsuppgifter effektivt fullgörs — på lämpligt sätt bemöta osanna rykten och påståenden. Att lagföring i sådant sammanhang skulle ha någon nämnvärd effekt eller ens vara lämplig kan på goda grunder starkt ifrågasättas.
Under hänvisning till vad jag nu och tidigare under det allmänna avsnittet anfört vill jag förorda. att straffstadgandet om beljugande av myndighet utmönstras. I anslutning härtill bör dock erinras om att i den mån beljugande av myndighet även innefattar förtal av enskild, vilket ej sällan torde
vara fallet, personen i fråga givetvis kan utkräva ansvar för sådant brott. Erinras bör också att åtgärder i sådant fall kan vidtagas från det allmännas sida såtillvida att åtal kan utföras av åklagare, om brottet anges av måls-
äganden och åtal av särskilda skäl befinnes påkallat ur allmän synpunkt. !
6 ”Tagande av utländskt understöd
6.1¶Översikt över stadgandets framväxt och redogörelse för förarbetena till
nu gällande bestämmelser
Brottet tagande av utländskt understöd infördes först i svensk rätt genom 1940 års lagstiftning beträffande SE 8 kap. I det betänkande som låg till grund för lagstiftningen (SOU 1940:8 s. 65) framhöll de sakkunniga inledningsvis. att den för ett fritt statsskick erforderliga rätten till ett offentligt meningsutbyte inte kan vara obegränsad. Eftersom ett hänsynslöst utnyttjande av denna frihet från vissa riktningars och individers sida kan leda till inskränkning i andras frihet, är en viss kontroll från samhällets sida nödvändig. Särskilt anförde de sakkunniga, att det måste förebyggas. att den offentliga diskussionen urartar till att förbereda eller understödja brottslig verksamhet, vare sig denna omedelbart riktas mot samhället eller mot enskilda. |
De sakkunniga uppmärksammade i särskild grad problem som rörde
propaganda. Enligt dem mötte betänkligheter att lämna fritt spelrum åt propaganda som organiserades och finansierades av jämförelsevis begränsade men ekonomiskt starka företag och organisationer. i sista hand arbetande i privat vinstsyfte. I synnerhet var det farligt att det hemlighölls, varifrån de medel härrörde som möjliggjorde en propagandaverksamhet. Inom ramen för detta stora problemkomplex tog de sakkunniga upp till be-
handling politisk propaganda som finansieras från utlandet. De sakkunniga
"Jfr prop. 1975:78 om lagstiftning angaende ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet, m.m. s. 152—154.
fann det framga tydligt att denna kunde erbjuda betydande faror för den fria meningsbildningen i landet, faror som kunde utveckla sig därhän att de hotade rikets självbestämmanderätt och kanske dess säkerhet. De anförde härom vidare (SOU 1940:8 s. 65—66).
I synnerhet äro sådana konsekvenser att frukta, om en propaganda finansieras av en främmande makt. Det torde däremot sällan kunna antagas. att denna inläter sig härpä av osjälviska ideella motiv: fästmera måste man räkna med att den främmande makten med sitt understödjande av en propaganda åsyftar att direkt eller indirekt befordra egna politiska intressen vilka alltför lätt kunna komma i strid med rikets sannskyldiga bästa och
verkliga oberoende. Det är härför icke nödigt att den främmande makten
använder "köpta redskap" e. dvl. Det är mycket möjligt att den kan finna medhjälpare hos inländska medborgare. som mer eller mindre osjälviskt sympatisera med den främmande maktens strävanden och i viss mån ocgennyttigt ställa sig till förfogande för att genom propagandaverksamhet här i landet befordra dem. I synnerhet i en tid dä skilda staters maktpolitiska strävanden sammanvävas med försök att vinna anhängare åt bestämda ideologiska riktningar och ofta söka betäckning under sädana försök. är det ytterst angeläget att icke genom att lämna fritt spelrum åt en utifrån betald agitation av till synes endast ideologisk innebörd eller eljest av blott inrikespolitisk räckvidd i själva verket bereda väg för underminering inifrån av vart lands utrikespolitiska självständighet.
Att effektivt stävja ett sådant agitatoriskt undermineringsarbete från främmande makts sida erbjöd uppenbarligen för stratflagstiftningen synnerliga svarigheter. De sakkunniga anmärkte först. att åtgärder av en främmande maktis egna organ i stort sett är oåtkomliga för bestraffning. Ytterligare anfördes. att de hjälpmedel för agitation som i detta sammanhang var aktuella i regel lämnades på hemliga vägar. som endast på enstaka punkter kunde blottläggas så att ett ingripande blev möjligt. Med hänsyn härtill och till att det generellt sett ofta var nödvändigt att. om en straffbestämmelse inte skulle bli betydelselös. straffbelägga vissa opåkallade förfaranden i någol större omfång än som motsvarar just vad man i det väsentliga vill förebygga. ansåg de sakkunniga att en kriminalisering i detta fall måste anknytas till själva mottagandet av ekonomiska hjälpmedel för politisk agitation och att den inte kunde begränsas till sådana fall. i vilka det kunde bevisas all hjälpmedlen härrörde frän främmande makt.
De sakkunniga föreslog en bestämmelse vars första stycke stadgade straff för den som av främmande makt mottager penningar eller annat för att här i riket bedriva viss politisk agitation. Vad man härigenom framför allt önskade förebygga var att främmande makt använde personer här i riket som redskap för en för rikets självständighet farlig agitation. Eftersom gränsen mellan vad som mottages under bestämda instruktioner och som understöd till en mer eller mindre självständig verksamhet i verkligheten kan vara flytande, ansåg de sakkunniga det inte möjligt att begränsa det straffbara förfarandet till ett mottagande av hjälpmedel som omedelbart
skulle användas i den främmande maktens tjänst. Därför syntes det ound-
gängligt att straffbelägga varje mottagande av ekonomiskt stöd för politisk
agitation. Av stor betydelse var det naturligtvis att bestämma vilken propagandaverksamhet som skulle avses med understödet. Härom anförde de
sakkunniga (SOU 1940:8 s. 67—68).
Det kunde ifrågasättas att upptaga all propaganda i den främmande mak-
tens intresse. Detta vore emellertid mindre lämpligt. ty å ena sidan finnes knappast anledning att medtaga agitation som helt öppet angiver sig företräda den främmande maktens synpunkter på dess egna angelägenheter. t.ex. i ett krig eller eljest ett motsättningsförhållande till en annan främmande makt. Dylik ”upplysningsverksamhet” är visserligen ofta högst ensidig eller på annat sätt snedvriden. men den är bl. a. på grund av sin öppna metod icke så farlig för den svenska staten. Ett inskridande däremot torde
följaktligen böra kräva, att en sådan propagandaverksamhet tagit former
som i och för sig innebära överträdande av särskilda straffbestämmelser i detta kapitel eller i tryckfrihetsförordningen. Å andra sidan skulle med den
ovan antydda bestämningen av propagandans syfte riskeras att icke träffa
organiserandet av den mest subtila och fördolda och därigenom kanske farligaste agitationen i utländskt intresse, nämligen den som föregiver sig angå endast allmänna ideologiska ståndpunkter eller rent inhemska angelä-
genheter. Till förebyggande härav föreslås att straffbelägga mottagande av
understöd för propaganda som avser rikets styrelseskick eller åtgärder i dess inre eller yttre styrelse. Härunder inbegripes ideologisk agitation rörande politiska ämnen i den män den tillägger sina satser allmängiltighet och följaktligen åtminstone bl. a. tillämplighet på svenska förhållanden: så är vanligen fallet. Naturligtvis omfattar formuleringen jämväl uttalanden. som mera speciellt äro inriktade på särskilda svenska angelägenheter. Mcningsyttringar om aktuella eller eljest mera begränsade frågor i svensk politik. såsom förestående beslut eller val, inbegripas jämväl. Härvid har an-
setts böra särskilt framhållas att ej blott utrikes- utan även inrikespolitiska
ämnen avses: de senare erbjuda ofta möjlighet att på ett indirekt och mera försätligt sätt främja utländska intressen.
Kriminaliseringen åsyftade endast sådan propaganda som avsåg alt påverka den allmänna opinionen.
De sakkunniga ansåg nödvändigt att till bestämmelsen i första stycket foga ett andra stycke genom vilket även den skulle straffas som av främ-
mande makts undersåte mottager penningar eller annat för det ändamål
som anges i första stycket och ej utan dröjsmål anmäler det för Konungen
eller den myndighet Konungen därtill förordnat. Detta krav på offentliggö-
rande av utländska understöd till politisk agitation hade sin grund i svårigheten att erhålla tillfredsställande effekt åt bestämmelsen i första stycket så länge en förutsättning för straff var att det mottagna skulle bevisligen härröra från främmande makt. Straffbudet kunde ju lätt kringgås genom att
"den främmande makten lämnade understöd utan att dess roll i samman-
hanget framträdde. De sakkunniga ansåg det vara att gå för längt att med anledning härav utvidga ansvaret att gälla varje understöd frän utländsk
källa. Som en lämplig medelväg föreslogs i stället möjligheten att införa krav på viss anmälningsskyldighet.
Departementschefen biträdde de sakkunnigas förslag i allt väsentligt. Be-
träffande emellertid det föreslagna andra stycket ansåg departementschefen vissa betänkligheter möta mot att I SL införa bestämmelser om anmälningsskyldighet av den art som föreslagits. Det med stadgandet äsyftade önskemälet skulle enligt departementscehefen kunna tillgodoses genom att
bestämmelsen i första stycket utvidgades till att avse även den som motta-
ger penningar eller annat av nägon som handlar i främmande makts intresse (prop. 1940: 217 s. 16-17).
SI. 8:22 erhöll följande lydelse.
Mottager nägon av främmande makt penningar eller annat för att här i riket genom utgivande eller spridning av skrifter eller annorledes söka påverka den allmänna meningen om rikets styrelseskick eller om åtgärder i
dess inre eller yttre styrelse. straffes med fängelse.
Enligt SE 8: 29 skulle vad sålunda föreskrivits om främmande makt gälla även den som handlar i främmande makts intresse.
Straffrättskommittén framhöll beträffande nu aktuellt brott, att erfaren-
heten då visade. att mera omfattande lagsuftningsåtgärder angående stödjande av förtäckt utländsk propaganda skulle fylla ett kännbart behov. Kommittén ansåg sig inte böra föreslå någon större saklig utvidgning av bestämmelsen i fråga. Dock föreslog kommittén. som ansåg ämnet för propagandan vara för snävt angivet. att understödets ändamål skulle anges som åtgärd avsedd att påverka den allmänna meningen om rikets politiska
angelägenheter (SOU 1944:69 s. 150-151). Förslaget vann emellertid inte
gehör i denna del. Departementschefen fann det inte vara tillrådligt att utsträcka tillämpligheten till att avse andra slag av agitation än sådan som hänför sig ull själva statsskicket eller åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse (prop. 1948: 80 s. 138).
Vid remissbehandlingen ifrågasattes inte själva bestämmelsen utom såtillvida att länsstyrelsen i Gävleborgs län ansåg att stadgandet borde tagas under förnyat övervägande. Vissa jämkningar företogs och straffbudet erhöll den utformning det har för närvarande.
6.2¶Överväganden och förslag
De överväganden som ligger bakom kriminaliseringen av tagande av ut-
ländskt understöd kan sammanfattas enligt följande.
Det ligger i sakens natur att brottslighet enligt 19 kap. mycket ofta äger
rum för någon främmande stats räkning. Verksamhet, inriktad på sådan brottslighet, är inte sällan understödd från utlandet. Ett mottagande av
ekonomiskt understöd i detta fall kan naturligtvis vara kriminaliserat som förberedelse (23: 2 jämfört med 19: 14). En verksamhet från utländsk sida
syftande till att underminera den svenska statens frihet och självbestämmanderätt behöver emellertid inte nödvändigtvis ta sig formen av understöd till förövande av särskilda brott. Undermineringsarbetet kan vara att hänföra till ett tidigare stadium än förberedelsestadiet. Här kommer en mer allmänt håller propaganda in i bilden. Framträder denna öppet som härrörande från utlandet. kan den visserligen vara farlig för landets säkerhet, men möjligheter finns att bekämpa den genom upplysning och offentlig diskussion. Betänkligare är propagandaverksamhet, som till skenet och kanske även i verkligheten har svenskt ursprung. men som helt eller delvis
finansieras av en utländsk stat eller eljest från utlandet. För att förebygga
sådan propagandaverksamhet, i den mån det är möjligt och icke skulle leda till alltför starkt intrång på meningsbildningens frihet, har förevarande
stadgande om straff för tagande av utländskt understöd ansetts erforder-
ligt.!
Den brottsliga gärningen beskrivs i stadgandet som att i visst syfte mottaga penningar eller annan egendom av främmande makt eller någon som
handlar i dess intresse. Vad gäller innebörden av uttrycket ”mottaga pen-
ningar elier annan egendom” anges i förarbetena, att straffskyddet avser endast sådana fall där någon med bidrag från utlandet som verkligen kan
betecknas som understöd bedriver i stadgandet avsedd propaganda. Den
som exempelvis bara tar emot nyhetsmaterial borde inte drabbas av straff.
Att ett visst politiskt tankeinnehåll härrör från utländska källor kan ju inte i
och för sig få föranteda att dess utbredning förbjuds. Således kan inte generellt ett mottagande av tryckta skrifter eller annat för spridning avsett pro-
pagandamaterial i färdigt skick anses falla under stadgandet. Detta blir fal-
let endast om exempelvis en upplaga av en propagandaskrift kan sägas vara av någon ekonomisk betydelse.
Gärningen anses fullbordad i och med mottagandet.
Uttrycket "främmande makt eller någon som handlar i dess intresse” har ansetts böra ges en extensiv tolkning. Här avses sålunda inte bara självständiga stater. erkända eller icke erkända av Sverige. utan även exilregeringar och motstånds- eller upprorsrörelser i den män dylika statliga bildningar och organisationer har en sådan faktisk maktställning och en sådan politisk betydelse, att diplomatiska angelägenheter är möjliga i förhållandet mellan en dylik organisation och Sverige. Dessutom gäller att den som handlar i statens eller organisationens intresse inte behöver stå i något
uppdragsförhällande till den främmande makten. Det är således möjligt att
bidrag som nämns I stadgandet kan ges av en svensk. som av sympati för
den främmande makten, såsom detta uttryck är att tolka enligt vad nyss sagts, ger bidrag för att gagna vad han anser vara dennas intresse.?
! Se Beckman m. fl.. Kommentar till Brottsbalken FH, 3 uppl., Stockholm 1973, s. 343-344.
? Beckman m. fl., a. a. s. 319 och 344.
Förutom uppsät, som skall avse samtliga objektiva bestämningar, kräver stadgandet att ett på visst sätt beskrivet direkt uppsåt skall föreligga hos mottagaren. Denne skall ha ett syfte som går ut på att driva viss i bestämmelsen angiven propaganda. I paragrafen anges denna avse ”den allmänna meningen om statsskicket eller åtgärder i rikets inre eller yttre stvrelse”. Mottagaren skall ha för avsikt att på visst sätt påverka den allmänna meningen härom. Lagtexten nämner särskilt att propagandan avses ske "genom utgivande eller spridande av skrifter”. Även andra medel för propagandan antyds genom lagens ordalydelse. Enligt förarbetena behöver det inte endast röra sig om propaganda enbart här i riket. Även propagandaverksamhet i utlandet kan påverka den svenska opinionen. Självfallet rör dock stadgandet endast opinionen här i riket.
Ämnet för propagandan angavs redan i bestämmelsens ursprungliga lydelse vara rikets författning eller dess styrelse. Härigenom uteslöts vissa mera allmänna politiska ställningstaganden. som inte hänförde sig till särskilda styrelseåtgärder. såsom avgöranden genom val och dylikt. Inte heller domstolsavgöranden kunde föras in under lagens ord. Som ovan antylts. avses med statsskicket rikets författning. Propagandan kan gå ut på att öppet påyrka ändring i författningen. Den kan också inskränka sig till kritik av statsskickets sätt att fungera.! Med åtgärder i rikets styrelse förstås beslut av riksdagen eller regeringen. vilka beslut kan avse såväl inrikes- som utrikespolitiska ställningstaganden.
Den propaganda, avseende opinionen här i landet, som bestämmelsen äsvyftar är en för rikets säkerhet farlig agitation. I och för sig kan sådan propaganda som är öppet understödd från utlandet vara farlig i angivet hänseende. En propagandaverksamhet. emellertid. som bäde till skenet och i verkligheten har svenskt ursprung. men som finansieras av främmande makt eller i dess intresse torde framstå som väsentligt mer betänklig. Lagstiftarens avsikt synes också vara att söka komma tillrätta med denna förtäckta utländska propaganda, som inte lika lätt som den av det förra slaget av agitation låter sig bekämpa genom upplysning och offentlig diskussion.
En bestämmelse av detta slag måste med nödvändighet få en generell ut-
formning. Stadgandet i 19: 13 har också getts en så allmän avfattning att det skulle kunna få en mycket vidsträckt tillämpning. Om exempelvis här i
Sverige propageras mot svensk utrikespolitik gentemot viss motståndsrö-
relse och kritiken ekonomiskt understöds av en svensk person som sympa-
tiserar med vederbörande motståndsrörelse. kan mycket väl förutsättningar föreligga för stadgandets tillämpning. Brottet skulle bestå i mottagande av understödet med avsikt att med kritiken "påverka den allmänna meningen” om det aktuella svenska utrikespolitiska ställningstagandet. Det behöver inte ens vara en aktuell åtgärd i ”rikets inre eller yttre styrelse” utan det kan röra sig om ett ställningstagande som kan ifrågakomma.? ! Beckman m. fl., a. a. s. 345. ? Beckman m. fl., a. a. s. 345.
Utformningen av det subjektiva rekvisitet i 19: 13 gör emellertid att be-
stämmelsens tillämpningsområde 1 praktiken inskränks. I den mån över huvud taget mottagande av bidrag kan styrkas, åligger det dessutom åklagaren att styrka direkt uppsåt hos mottagaren. Som ovan redovisats synes ej heller enligt tillgänglig statistik stadgandet ha tillämpats efter BrB:s
ikraftträdande. Av statistiken för tidigare år kan däremot inte utläsas om
motsvarande bestämmelse i SL (8: 10) har tillämpats. Av de domar avseende SE 8 kap.. som varit tillgängliga, har emellertid ingen avsett nu aktucilt stadgande.
Vad som anförts inrymmer I sig starka skäl för det ifrågavarande stadgandets upphävande. Därtill kommer att det finns anledning förmoda. att i en demokratisk statsbildning, där ju demokratins beständ är avhängig av ett fritt meningsutbyte. en utifran understödd och för landet farlig agitation bäst stävjas genom upplysning och offentlig diskussion. Anledning finns också att förmoda att propaganda av här aktuellt slag i sådan grad strider
mot härskande uppfattning i landet om vilka medel som är tillåtna i sam-
hällsdebatten, att just det förhållandet att viss propaganda understöds av främmande makt eller någon som handlar i dess intresse är ägnat att. om det kommer till allmänhetens kännedom. diskreditera propagandan. All-
mänhetens fördömande av dylikt tagande av understöd synes här vara det
väsentligaste. Det torde m. a. o. inte vara straffhotet enligt bestämmelsen i BrB 19: 13 utan risken för att det skall komma till allmänhetens kännedom att utländskt understöd förekommer som är den avhållande faktorn härvid-
lag. Den som mottagit sådant understöd är sålunda ”dömd” genom all-
mänhetens förkastelsedom långt innan han dömts av domstol.
Mot bakgrund av vad som anförts föreslår jag att stadgandet i BrB 19:13 om tagande av utländskt understöd upphävs.
I detta sammanhang bör slutligen erinras. alt mutansvarighetskom-
mitténs förslag till ändring av BrB:s regler angående mutansvar som kon-
sekvens har bl. a. att gärning som går in under beskrivningen i 19:13 kan
bli att betrakta som ”tagande av muta eller av otillbörlig belöning” enligt lagförslaget .!
7 Gemensam straffskärpningsregel
I direktiven framhålls bl. a. att vad gäller straffskalorna i kapitlet det kan förtjäna övervägas om inte det i samband med vissa brott i BrB 19 kap. sär-
skilt omnämnda fallet att riket är i krig bör behandlas i en för dessa brott gemensam straffskärpningsregel. I anslutning härtill skulle de nu gällande
straffskalorna för samma brott justeras med hänsyn därtill.
! Se SOU 1974:37 s. 8 och 113.
Straffskärpning ”om riket är i krig” stadgas 1 19 kap. i följande fall:
19: 4 första st. (straffskärpning från max. 2 till max. 4 år) 19: 4 andra st. (straffskärpning frän latituden 1—6 är till 4—10 år eller livs-
tid)
19: 7 första st. (straffskärpning från max. 2 till max. 4 år) 19: 7 andra st. (straffskärpning från max. 6 mån. till max. 2 är) 19: 12 (straffskärpning från max. 6 mån. till max. 2 år)
Straffskärpningsgrunden ”om riket är i krig” förekommer således i fem fall i kapitlet. Dessa innefattar tre olika latitudvarianter. Utanför 19 kap. återfinns samma grund i 18:6, som upptar straffstadgande om svikande av försvarsplikt. I detta senare stadgande återfinns en fjärde strafflatitud.
Beträffande BrB i övrigt finns ett stort antal straffskärpningsregler av olika utformning. Här må nämnas. att i 21 kap., vari behandlas brott av krigsmän, har straffskärpningsregler för det fall riket var i krig på flera ställen upptagits i ett särskilt stycke av respektive bestämmelse. Detta gäller 2, 3.
7, 11, 12 och 13 §§.
Straffskärpningsregler av generell art, motsvarande vad direktiven synes åsyfta, förekommer i BrB, men i mycket begränsad omfattning. Här kan nämnas 18:2, innefattande straffskärpningsregel om gärning enligt BrB
3-5 kap. innebär förgripelse mot Konungen och 19: 11 innefattande straff-
skärpningsregel avseende 3 och 4 kap. Av större intresse i detta sammanhang synes dock vara den konstruktion som använts i BrB 20: 5, som reglerar de s.k. osjälvständiga ämbetsbrotten. Stadgandet lyder:
Finnes ämbetsman hava genom gärning, som är belagd med straff annorstädes än i 1—4 §§, åsidosatt sin tjänsteplikt, må fängelse i högst två år ädömas, ändå att så svärt straff eljest ej kunnat följa.
Bestämmelsen upptar säledes en generell höjning i straffsatserna för allmänna brott. I det fall straffskalan är högre än som i paragrafen omnämns har det ansetts att det förhållande att gärningen innefattar brott mot tjäns-
teplikt kan beaktas inom ramen för straffskalan. Beträffande lägre straffskalor skulle det verka förryckande på dem, om dessa allmänt höjdes för
att tillgodose en mer avlägsen möjlighet att brottet förövades i samband
med offentlig tjänst. Det är mot denna bakgrund man får se stadgandet i
20: 5.
Den generella straffskärpningsregeln i 20: 5 fyller således lagtekniskt en väsentlig funktion. En motsvarande regel för här aktuella stadganden i 19 kap. synes emellertid inte kunna motiveras annat än såsom innebärande en förenkling av ett eljest mindre överskådligt angivande av påföljderna. Med hänsyn till att flera latitudvarianter förekommer i de få stadganden där
straffskärpning ifrågakommer. förefaller det i hög grad tveksamt om en ge-
mensam straffskärpningsregel skulle medföra fördelar. Det i det föregående framlagda förslaget beträffande 19:7 första stycket innebär att den där upptagna straffskärpningsregeln utgår. De fyra övriga aktuella stadgandena i 19 kap. representerar då tre latitudvarianter. Det synes därför tvärtom sannolikt att ett sammanförande av samtliga straffskärpningsregler för det fall ”riket är i krig” i en särskild paragraf skulle utan att medföra påtagliga fördelar medverka till att kapitlet lagtekniskt blev mer oöverskådligt. Jag finner mig därför ej böra föreslå en straffskärpningsregel av i direktiven angiven art.
Det kan i sammanhanget nämnas, att genom lagstiftning år 1942 (se prop. 1942:27 s. 5 och 16 ff.) infördes i SL 8 kap. ett gemensamt straffskärpningsstadgande, 8:29 a. Utformningen av detta synes inte mana till efterföljd.
8 Specialmotivering
I den allmänna delen har grunderna för de framlagda förslagen angetts särskilt för varje berört lagrum i den mån det ej är fråga om detaljändringar eller ändringar av utpräglat lagteknisk art.
8.1 Brottsbalken 19:5
Kravet på direkt uppsåt anges med uttrycket ”för att”, vilket uttryck i motsvarande situation används på andra ställen i BrB.
Enligt 1913 års lagstiftning rörande spioneribrotten skildes mellan att obehörigt uppenbara samt obehörigt sätta sig i besittning av hemliga hand-. lingar. I SL 8:18 kriminaliserades det obehöriga uppenbarandet, medan obehörigt besittningstagande av hemlighet som närmare beskrevs i 8:18 straffbelades i 8: 20. 1940 års lagstiftning på ifrågavarande område bibehöll i princip denna systematik. Sålunda kriminaliserades anskaffande av hemlig upplysning i SL 8:9, medan röjande bedömdes efter SL 8: 10.
Genom den lagtekniska förenkling som ägde rum i och med 1948 års lagstiftning hänfördes båda dessa gärningsbeskrivningar till en och samma bestämmelse, SL 8: 4. Där beskrevs gärningen som sä, att någon ”anskaffar, befordrar eller lämnar uppgift”. Det torde stå klart, att var och en av dessa handlingar var tillfyllest för att ett fullbordat brott skulle föreligga. I straffrättskommitténs förslag till BrB återfinnes denna handlingsbeskrivning ordagrant. Först efter remissbehandlingen tillkom uttrycket ”eller eljest röjer”. Ändringen föranleddes av ett påpekande vad gällde utformningen av oaktsamhetsdeliktet i BrB 19:7 andra stycket, vars handlingsbeskrivning föreslagits utformad såsom i 19: 5 utom såtillvida att ”anskaffar” ej medtagits. Vid remissbehandlingen påpekade överbefälhavaren att det
fallet att någon förvarar hemlig handling oaktsamt språkligt sett inte gick in under denna beskrivning. Han ifrägasatte om inte en ändring borde företas. så att ordalagen gav vid handen att det icke enbart var fråga om ett ak-
tivt handlande utan även en underlåtenhet att taga något i förvar. Även lagrådet ansåg på berörda skäl önskvärt att handlingsbeskrivningen förtydli-
gades. I konsekvens härmed ändrades motsvarande beskrivning i 19: 5 och erhöll nu gällande avfattning (se härom prop. 1962: 10 s. B 277-278 och 465 samt C 204).
Av förarbetena framgår såldes klart att det endast rörde sig om ett ”re-
daktionellt” förtydligande och inte om en förändring i sak. Emellertid har under senare tid viss osäkerhet framkommit angående den rätta tolkningen
av här ifrågavarande uttryck. För att gärningsbeskrivningen skall språkligt
sett bättre överensstämma med lagstiftarens intentioner har uttrycket
obehörigen anskaffar, befordrar, lämnar eller eljest röjer” ersatts med
obehörigen anskaffar eller befordrar eller obehörigen lämnar eller cljest
röjer”.
19:7
Med hänsyn till att gärning som är att hänföra till obehörig befattning
med hemlig uppgift stundom kan vara endast i ringa mån straffvärd, har
nuvarande straffskalan för brottet ansetts böra behållas. Med hänsyn till att grova fall av brottet föreslås särskilt kriminaliserade har straffskärp-
ningsregeln för det fall riket var i krig utmönstrats. Den berörda situationen uppmärksammas i stället i nästföljande paragraf.
19:8
På skäl som ovan anförts i den allmänna delen har straffet för de grova fallen av obehörig befattning med hemlig uppgift bestämts efter en vidare straffskala än den som f.n. gäller för brottet i allmänhet. Endast fängelse har ansetts böra ingå. Som brottsbenämning användes ”grov obehörig befattning med hemlig uppgift”. Stadgandet har införts i det efter upphävande av bestämmelsen om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet ledig-
blivna lagrummet, 19:8. Paragrafen har utformats efter direkt mönster från
stadgandet angående grovt spioneri.
19:9
Oaktsamhetsbestämmelsen i nuvarande 19:7 andra stycket har förts över till en särskild paragraf, 19:9. Ändringen som gjorts är av redaktionell art. I denna del hänvisas f. ö. till vad i motsvarande hänseende anförts under 19:5.
19: 10
I denna paragraf upptogs ursprungligen en bestämmelse om straff för skymfande av utländsk rikssymbol. Detta stadgande upphävdes år 1970
(1970: 225). Den föreslagna nya paragrafen motsvarar nuvarande 19:9 första stycket, dock med den skillnaden att, i enlighet med vad som före-
slagits beträffande 19: 5, krav på direkt uppsåt skrivits in i gärningsbeskriv-
ningen.
19:11
Paragrafen motsvarar i sak nuvarande 19:9 andra stycket. Av skäl som redovisats i den allmänna delen har stadgandet brutits ut till en särskild pa-
ragraf och getts en cgen brottsbenämning.
19: 12 och 13
Dessa paragrafer motsvarar nuvarande 19: 11 respektive 12 och har oför-
ändrade förts över till de nya lagrummen.
19: 14 och 15
I 19: 14 och 15 upptas bestämmelser om försök. förberedelse och stämp-
ling respektive viss form av medverkan i vad avser vissa brott enligt 19
kap. Med utgångspunkt i det som i den allmänna delen anförts om spioneribrottets förhållande till brottet obehörig befattning med hemlig uppgift och
om behovet av särskilt stadgande för grova fall av sistnämnda brott har det
ansetts befogat att låta bestämmelserna i 19: 14 och 15 gälla grov obehörig befattning med hemlig uppgift i samma mån som de är tillämpliga på spio-
neri. 19: 14 och 15 har ändrats i enlighet med det sagda. T anledning av uppdelningen av det nuvarande stadgandet om olovlig un-
derrättelseverksamhet på två särskilda brott har i 14 § jämte olovlig underrättelseverksamhet upptagits olovlig personspaning. 19: 16
Enligt 19: 16 får äaklagare inte åtala för — utom annat -- olovlig underrättelseverksamhet utan regeringens medgivande. Denna regel är förestavad
av önskemälet att frågan om åtal bör prövas även från politiska och andra liknande synpunkter. Behovet av en sådan prövning synes främst knyta an
till den form av olovlig underrättelseverksamhet som avses i nuvarande 19:9 första stycket. Vad gäller brott enligt andra stycket föreligger, som framhållits i den allmänna delen, främst ett till sin typ annat skyddsintres-
se, nämligen enskilda människors integritet. Vid sådant förhållande och då
detta senare brott f. ö. brutits ut till en särskild paragraf och getts en egen
benämning, har det inte ansetts föreligga anledning att bibehålla nuvarande åtalsbegränsning beträffande det nu ifrågavarande brottet. 19:16 första
stycket har därför lämnats oförändrad. Den ändring som gjorts i andra stycket är av enbart teknisk art.
22-2
Paragrafen motsvarar nuvarande BrB 19: 8. I sak har det tillägget gjorts att. i överensstämmelse med vad i övrigt genomgående eller för visst brott
tillämpas i 22 kap.. I gärningsbeskrivningen angetts att straffansvar inträder endast när gärningen begåtts under beredskapstillstånd eller då riket är i krig. Av 22: 16 följer att stadgandets tillämpningsområde under vissa för-
utsättningar kan vidgas till att avse även annan tid. I övrigt hänvisas till
vad som i den allmänna delen anförts beträffande nuvarande 16:6 och 19:8.
8.2 Lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål
De föreslagna ändringarna i BrB 19 kap. innebär bl. a. att till bestämmelsen I nuvarande 19:7 första stycket anknyts ett nytt stadgande om grov obehörig befattning med hemlig uppgift, att stadgandet i nuvarande 19:9 delas upp på två bestämmelser samt att nuvarande 19: 13 upphör att gälla. I konsekvens härmed föreslås ändring i I $ tredje stycket tvångsmedelsla-
gen.