NJA 1999 s. 556

Allmän åklagare väckte vid Eskilstuna TR åtal mot S. och F.L. för olaga diskriminering enligt följande gärningsbeskrivning: S. och F.L. har i egenskap av ägare till Lågprisvaruhuset Hedlandet i Mariefred gemensamt beslutat att inte tillåta zigenarkvinnor med långa kjolar att få tillträde till affärslokalen. Den 11 okt 1996 förbjöd F.L., med stöd av det överenskomna förbudet, R.B. att få tillträde till affären, eftersom hon bar zigenska kvinnokläder. S. och F.L. diskriminerade genom förbudet målsäganden på grund av hennes etniska ursprung genom att inte gå henne tillhanda på de villkor som de i verksamheten tillämpade mot andra.

R.B. yrkade skadestånd med 8 000 kr, varav 5 000 kr för kränkning och 3 000 kr för sveda och värk.

Åklagaren och R.B. överklagade i Svea HovR. Åklagaren yrkade bifall till åtalet för olaga diskriminering. R.B. biträdde åtalet och yrkade bifall till sin skadeståndstalan.

S.L. och F.L. bestred ändring. De vitsordade inte något belopp som skäligt skadestånd.

HovR:n (hovrättslagmannen Löfmarck, hovrättsrådet Korfitsen, t f hovrättsassessorn Lindblom, referent, samt nämndemännen Lundqvist och Schylander) anförde i dom d 25 nov 1997: Domskäl. S.L., F.L., R.B., A-K.L. och A.B.har i HovR:n hörts på nytt. På R.B:s begäran har hennes make, K.B., hörts. Vittnesförhöret vid TR:n med E.J. har spelats upp.

De hörda har, utöver vad som framgår av TR:ns dom, i huvudsak anfört följande.

R.B.: Hon är finsk zigenare och hennes klädsel är utmärkande för just finska zigenerskor. När flickor uppnår en viss ålder, 16-18 år, får de välja om de vill klä sig i den speciella dräkten, bestående av bl a en lång vid sammetskjol. Om de väljer, som hon gjort, att bära denna dräkt är det ett val för livet. Om hon klär sig på annat sätt, kränker hon sin familj. - Hon och hennes man hade bestämt sig för att åka till Hedlandet för att köpa kläder till barnen. En väninna sa till henne att hon inte kunde räkna med att bli insläppt på det varuhuset. Då hon vid ett tidigare tillfälle blivit stoppad i en annan affär kände hon till sina "rättigheter" och ringde därför upp en reporter inför besöket. Hon fick inte något erbjudande om att byta till annan klädsel men även om hon fått det skulle hon inte accepterat detta. Hon upplever det som ytterst kränkande att behöva byta kläder för att få handla. Hon mådde dåligt ett par månader efter händelsen.

S.L.: Förbudet mot stora kjolar infördes efter det att åklagaren avstått från att väcka åtal mot personer de anmält för snatteri/stöld. På grund av verksamhetens små marginaler hade de inte råd att införa elektronisk övervakning eller mer bevakningspersonal. En del kvinnor valde att ta av sig den stora kjolen och gå in i den knälånga undre kjolen. Han uppskattar att mellan 40 och 50 procent av kvinnorna godtog att byta kjol. Under den tid förbudet gällde har de uppskattningsvis stoppat 15-20 personer. I sällskap där kvinnan bar en stor, vid kjol av aktuellt slag förekom det också att man och barn gick in medan kvinnan väntade utanför. Förbudet mot stora vida kjolar var generellt. Han hade inte uppfattningen att det bara var kvinnor av vissa nationaliteter eller befolkningsgrupper som drabbades av förbudet.

F.L.: Han hade inte klart för sig att förbudet skulle träffa uteslutande zigenska kvinnor. Han hade ingen tanke på vilken nationalitet eller kulturell härkomst de kvinnor hade som avvisades på grund av kjolförbudet. I affären fanns också ett förbud att medföra stora väskor och barnvagnar.

K.B. har bekräftat de uppgifter R.B. lämnat. A-K.L. och A..B. har bekräftat S.L:s och F.L:s uppgifter.

HovR:n gör följande bedömning.

Det är i målet ostridigt att R.B. vid besök på lågprisvaruhuset Hedlandet vägrats tillträde och att anledningen till detta var det av bröderna L uppställda tillträdesförbudet för personer iförda långa vida kjolar.

Det finns inte någon anledning att betvivla att syftet med förbudet varit att stävja tillgrepp på varuhuset. En näringsidkare har rätt att i det syftet vägra någon, zigenare eller annan, tillträde till hans affärslokal. En sådan vägran måste emellertid ha sin grund i kännedom om den individuelle kunden och får inte stödjas på den etniska grupptillhörigheten (jfr NJA 1985 s 226). Det av bröderna L uppställda tillträdesförbudet har utformats på det sättet att det praktiskt taget uteslutande och generellt kommit att rikta sig mot kvinnor av zigensk härkomst. Detta måste bröderna L ha insett. De har inte påstått att R.B. vägrats tillträde på grund av kännedom om hennes person.

HovR:n finner därför att det av bröderna L uppställda tillträdesförbudet med åtföljande avvisning av R.B. är att anse som olaga diskriminering. Varken den omständigheten att bröderna L ostridigt låtit män och barn av zigensk härkomst handla eller att vissa kvinnor accepterat att byta kjol och då blivit insläppta förändrar denna bedömning. S.L. och F.L. skall därför dömas för olaga diskriminering. Påföljden bör bestämmas till böter.

R.B. har yrkat skadestånd med 3 000 kr för sveda och värk. Hon har dock inte visat att hon lidit skada i det hänseendet. Yrkandet i den delen kan därför inte bifallas. Hon får emellertid anses berättigad till ersättning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen för kränkning. Yrkat belopp får anses skäligt.

S.L. och F.L. (offentlig försvarare för båda advokaten M.Å.) överklagade och yrkade att HD skulle ogilla åtalet och R.B:s skadeståndsyrkande.

Riksåklagaren och R.B. (ombud advokaten A.K.) bestred ändring. De påstod att S.L. i allt fall hade gjort sig skyldig till anstiftan till olaga diskriminering.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen Anne-Marie Nyholm).

HD (JustR:n Magnusson, Svensson, referent, Munck, Regner och Blomstrand) beslöt följande dom: Domskäl. I HD har S.L. och F.L. samt R.B. berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad de enligt underrätternas domar har uppgivit i TR:n och HovR:n.

På begäran av R.B. har K-O.A., professor i etnologi vid Stockholms universitet, hörts i HD. Han har uppgivit bl a att man brukar skilja mellan tre huvudgrupper av zigenare i Sverige. En grupp som ursprungligen invandrade till Sverige på 1700-talet för att sedan flytta vidare till Finland är de finska zigenarna. Många av dem har numera flyttat till Sverige. En annan grupp, de svenska zigenarna, härstammar väsentligen från de åtta släkter av zigenare som befann sig i Sverige år 1914 och som tvingades stanna kvar här därför att gränserna stängdes på grund av första världskriget. Den tredje gruppen, de utomnordiska zigenarna, har kommit till Sverige efter andra världskriget därför att de diskriminerats i hemlandet. Den sistnämnda gruppen är ganska heterogen vad gäller ursprungsländer m m. - De finska kvinnliga zigenarna är lätta att känna igen genom sin klädsel som skiljer sig från alla andra dräkter. Kjolen är hellång och i regel sydd i svart sammet. Under den yttre kjolen finns många underkjolar som gör att ytterkjolen står ut. Vikten på kjolen med underkjolar kan uppgå till 10 kg. För en finsk zigenarkvinna är kjolen en nyckelsymbol. En kvinna som lever och bor bland finska zigenare måste alltid bära denna kjol för att betraktas som "ren". Detta är allmänt känt bland dem som har att göra med zigenare och sociala myndigheter ger ibland socialbidrag åt mindre bemedlade zigenarkvinnor för inköp av traditionell kjol för att göra det möjligt för dem att fungera i gruppen av finska zigenare. De svenska zigenarna har inte samma särpräglade klädsel som de finska. Kvinnorna måste visserligen bära en lång kjol som täcker vristen men de behöver inte ha tunga underkjolar och kjolen är därför inte nödvändigtvis utstående utan kan lätt passera som en vanlig, av modet dikterad klädsel. De utomnordiska zigenarna har ofta ingenting i sin klädsel som anger deras etniska tillhörighet. Så klär sig exempelvis polska zigenare inte på något sätt avvikande från befolkningen i allmänhet.

Av utredningen framgår att F.L. d 11 okt 1996 vägrade R.B. tillträde till Lågprisvaruhuset Hedlandet därför att hon bar zigenska kvinnokläder och att anledningen var det av båda bröderna h uppställda tillträdesförbudet för personer iförda vida, långa och tunga kjolar. Som HovR:n har anfört har detta förbud utformats på det sättet att det praktiskt taget uteslutande och generellt kommit att rikta sig mot kvinnor av zigensk - närmare bestämt finsk zigensk - härkomst, något som bröderna L måste ha insett.

BrB:s förbud mot diskriminering av någon på grund av hans etniska ursprung avser att bereda skydd för medlemmar av folkgrupper och andra sådana grupper av personer som hålls samman av ett relativt enhetligt kulturmönster (prop 1970:87 s 38). Den särbehandling av personer med vida, långa och tunga kjolar som tillämpades av bröderna L och som drabbade R.B. grundades på ett typiskt uttryck för det kulturmönster som kännetecknar finska zigenska kvinnor. En sådan negativ särbehandling måste anses innebära diskriminering på grund av etniskt ursprung och den faller därmed under BrB:s förbud, om inte undantagsvis motivet är sådant att åtgärden måste anses godtagbar. Det av bröderna L uppgivna motivet - att kjolar av aktuellt slag kunde utnyttjas som hjälpmedel för stöld på varuhuset - kan inte anses göra särbehandlingen godtagbar utan är snarast ägnat att understryka särbehandlingens diskriminerande karaktär.

HovR:ns domslut skall alltså fastställas.