ARN 1998-4106

Frågan om ersättning för förstörd eller förkommen film. Eftersom frågan ansågs vara av principiell betydelse fördes tvisten till behandling av nämnden i plenum. (se även avgörande 1999-01-21; 1998-1207)

Frågan om ersättning för förstörd eller förkommen film. Eftersom frågan ansågs vara av principiell betydelse fördes tvisten till behandling av nämnden i plenum. Avgörande 1999-01-21; 1998-4106 (se även avgörande 1999-01-21; 1998-1207)

M lämnade i juni 1998 in 16 stycken diafilmer för framkallning hos en fotobutik på hemorten. Filmerna innehöll bilder tagna under en rundresa i Turkiet i samband med M:s 50-årsdag. Fotobutiken sände filmerna vidare till ett fotolaboratorium. Efter någon tid fick M besked om att filmerna hade förstörts vid behandlingen hos fotolaboratoriet. Han ersattes med dubbla mängden film, dvs. 32 rullar. M yrkande hos nämnden ersättning med 7 765 kr, motsvarande kostnaden för rundresan i Turkiet.

Fotolaboratoriet bestred yrkandet och anförde att eventuellt affektionsvärde och liknande är omöjligt att uppskatta och ersätta i dylika fall. Ett fotolaboratorium kan i sin verksamhet aldrig helt garantera att tekniska missöden inte inträffar. Skulle i ett fall som detta fotolaboratoriet anses skyldigt att betala yrkad ersättning skulle detta påverka prissättningen på dylika tjänster.

Nämnden gjorde följande bedömning:

Anmälan gäller ett visst antal diafilmer som har skadats vid framkallning. Nämnden har i tidigare avgöranden av liknande slag ansett att viss skälig ersättning bör kunna utgå i den mån bilderna varit av stort värde för konsumenten, avsett en unik händelse och inte kunnat tas om. Ersättning har då rekommenderats med som högst 1 000 kr per förlorad eller skadad film. Kritik har emellertid framförts mot en sådan bedömning eftersom den skada konsumenten lider anses vara av sådan ideell art som normalt inte ersätts enligt svensk rätt.

Enligt 21 a § förordning (1988:1583) med instruktion för Allmänna reklamationsnämnden får en tvist föras till behandling i plenum om den är av principiell betydelse och det är angeläget med hänsyn till behovet av en enhetlig rättstillämpning. Nämndens ordförande har i detta fall valt att hänskjuta ärendet till avgörande vid ett sammanträde i plenum.

Framkallning och kopiering av film är en tjänst som omfattas av bestämmelserna i

konsumenttjänstlagen (1985:716). Enligt 31 § nämnda lag är näringsidkaren skyldig att ersätta

konsumenten skada som denne tillfogas på grund av fel eller dröjsmål, om inte näringsidkaren visar att det har förelegat ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid avtalets ingående och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit, alltså en form av s.k. kontroll- och produktansvar på motsvarande sätt som gäller i fråga om köp. Dessutom ges enligt 32 § under vissa förutsättningar möjlighet att tillerkänna konsumenten skadestånd även om det inte är fråga om fel eller dröjsmål.

För ersättningsskyldigheten gäller emellertid vissa begränsningar som följer av allmänna

skadeståndsrättsliga principer. En begränsning ligger i kravet på adekvat kausalitet mellan

kontraktsbrottet och skadan. Näringsidkaren anses inte vara skyldig att ersätta skador som framstår som en så osedvanlig och osannolik följd av kontraktsbrottet att han inte skäligen hade bort ta den i beräkning.

Ersättningskyldigheten kan i praktiken komma att avse många olika fall av ekonomisk skada. Som exempel nämns i prop. 1984/85:110 om konsumenttjänstlag (s. 272 ff) utgifter av olika

slag som konsumenten åsamkas, förlust av arbetsförtjänst och kostnader som blivit onyttiga på grund av ett fel eller dröjsmål.

Ett fel eller dröjsmål kan också orsaka konsumenten förluster och olägenheter som inte direkt kan mätas i pengar (a. prop. s. 274). Som exempel nämns att konsumenten på grund av ett dröjsmål med en bilreparation måste sätta till en större del av sin fritid än eljest för sina resor till och från arbetet, att hushålls- eller trädgårdsarbete blir mera betungande därför att en hushållsmaskin eller ett motorredskap inte kan användas eller att konsumenten inte kan använda en båt under sin semester och därför inte får avsett utbyte av ledigheten.

Som både köplagsutredningen (SOU 1976:66 s.172 f) och konsumenttjänstutredningen (SOU 1979:36 s. 499-500) har framhållit bör även sådana skador kunna bedömas som skada av ekonomisk natur, närmast då som ett intrång i konsumentens intresse av att få valuta för kostnader eller arbete som han har nedlagt för att få en ökad fritid, ett bekvämare vardagsliv eller en för honom värdefull rekreation. Konsumenten bör därför kunna erhålla ersättning även för sådana skador, om de inte kan anses bli till fullo ersatta genom stilleståndsersättning e.d. I t.ex. rättsfallet NJA 1992 s. 213 ansågs skadestånd enligt skadeståndslagen för skada på bil och husvagn kunna omfatta ersättning för semesterdagar som p.g.a. skadan inte kunnat användas för rekreation; denna skada ansågs innefatta en följdskada till en sakskada och HD konstaterade bl.a. att sådan ersättning kunde sägas ligga på gränsen mellan ersättning för ekonomisk och ideell skada. - I förekommande fall bestäms ersättningen i regel utifrån en skönsmässig uppskattning.

En förutsättning för rätten till ersättning för skador av det nu berörda slaget är dock att de inte endast består av sådana ej alltför betydande olägenheter som man alltid måste räkna med när någon försummar sig i ett avtalsförhållande. Skador av rent ideell natur som obehag, olust, irritation (psykiskt lidande) utöver det besvär som ett kontraktsbrott kan vålla ger sålunda inte rätt till ersättning (jfr. prop. 1989/90:89 s. 42).

Tvisten i detta fall gäller ersättning för 16 diafilmer som har skadats vid framkallning. På filmerna skulle enligt anmälaren finnas bilder tagna vid en rundresa i Turkiet i samband med dennes 50-årsdag. När det gäller de skadade filmrullarna - föremålet för tjänsten - har fotolaboratoriet erbjudit M ersättning med dubbla mängden oexponerad film och M får därmed anses gottgjord för den skada han i detta hänseende drabbats av.

Härutöver kan i och för sig ytterligare ersättning bli aktuell i form av skadestånd för ekonomisk skada i de fall kostnader uppkommit som blivit onyttiga på grund av felet. De kostnader M haft i anledning av resan torde dock knappast - även med beaktande av hans stora fotointresse - ha blivit onyttiga p.g.a. uteblivet resultat av fotograferingen. Någon ekonomisk skada i detta hänseende kan därför inte anses föreligga i detta fall.

Inte heller kan förlusten av bilderna ses som ett sådant intrång i konsumentens intressen, som i förarbetena till konsumenttjänstlagen nämnts som exempel på förluster och olägenheter som skulle kunna hänföras till skada av ekonomisk natur. Även om uttalandena i propositionen är något oklara och ger visst utrymme för olika tolkningar kan enligt nämndens mening förlust av bilder av ifrågavarande slag inte bedömas som annat än skada av rent ideellt slag.

När det gäller skada av mera ideell natur anses visserligen ersättning i vissa fall kunna utgå för t.ex. förlorade skönhetsvärden, om dessa är sådana att ej blott ägaren utan även andra personer skulle tillmäta dem betydelse och de sålunda har ett slags objektiv karaktär. Rena

affektionsintressen, vilka har rent subjektiv karaktär, anses däremot inte kunna ersättas i

pengar; undantag kan dock tänkas när det framgår att andra personer, vilka delar uppskattningen av egendomen, skulle ha varit villiga att betala för att tillgodose affektionsintresset (se Hellner, Skadeståndsrätt, 5:e uppl. s. 425 med hänvisningar).

Sådana bilder som funnits på de skadade filmrullarna torde närmast ha ett affektionsvärde för den eller de som berörs och kan ses som en dokumentation av en viss upplevelse och ett stöd för minnet. Det kan visserligen ligga en mer eller mindre noggrann planering och en strävan att uppnå ett konstnärligt resultat med bilderna men de kan knappast ha något ekonomiskt värde i sig som berättigar till ett skadestånd.

Med hänsyn till vad som sålunda redovisats som nämndens uppfattning bör M låta sig nöja med det erbjudande som lämnats. Hans yrkande om ersättning i övrigt kan således inte bifallas.

----------

Nämnden (nämndens ordförande, vice ordförande, fjorton avdelningsordförande samt fyra övriga ledamöter) var inte enig i sitt avgörande. Fyra avdelningsordförande och en ledamot gjorde följande bedömning:

Vi ansluter oss till majoriteten när det gäller nämndens avgörande. Skälen för avgörandet bör emellertid utformas på följande sätt.

M:s anmälan gäller sexton diafilmer som har lämnats in för framkallning och som därvid har skadats. Enligt vad M har uppgett innehöll filmerna bilder som han hade tagit vid en resa i Turkiet. M har yrkat skadestånd med 7 765 kr, motsvarande en ny resa till Turkiet. Fotolaboratoriet har ersatt honom med dubbla mängden film, dvs. 32 rullar, men bestritt ersättningsskyldighet i övrigt.

Klart är att M har rätt till ersättning för den rent ekonomiska skada som han har orsakats genom att diafilmerna har skadats. Enligt vår mening bör han i den delen nöja sig med att han har fått nya filmer.

Frågan är om M därutöver har rätt till någon ersättning. Det skulle i så fall närmast bli fråga om ersättning för det affektionsvärde som de skadade bilderna har representerat.

Nämnden har sedan åtskilliga år tillämpat en praxis som innebär att, när en film har förstörts eller förkommit i samband med framkallning, konsumenten har tillerkänts en viss ersättning för förlusten, utöver ersättningen för själva filmen. Åtminstone gäller detta när filmen har haft ett särskilt affektionsvärde, t.ex. när den har gällt ett bröllop eller en annan tilldragelse inom släkten. Företrädarna för fotobranschen synes i stor utsträckning ha anpassat sig till denna praxis och sålunda i många fall erbjudit sig att betala en viss ersättning för förlusten av affektionsvärde. Fotolaboratoriets erbjudande är ett exempel på detta.

Under senare tid har det emellertid diskuterats inom nämnden om det är motiverat att fortsätta med den praxis som hittills har tillämpats. Den uppfattningen har förts fram att en konsument inte längre bör tillerkännas någon ersättning för förlust av affektionsvärde i samband med att en film har kommit bort eller förstörts.

Konsumenttjänstlagen (1985:716), som är tillämplig i ärendet, ger knappast något svar på frågan i vad mån en förlust av affektionsvärde är ersättningsgill. I de bestämmelser i lagen som handlar om närirngsidkares skadeståndsskyldighet (31 och 32 §§) talas endast om att näringsidkaren kan bli skyldig att ersätta konsumenten "skada" som uppstår i samband med utförandet av en konsumenttjänst. I förarbetena till konsumenttjänstlagen (se prop. 1984/85:110 s. 272 ff och SOU 1979:36 s. 499 f) har gjorts uttalanden som ger vid handen att konsumenten kan tillerkännas ersättning för bl.a. förluster och olägenheter som inte direkt kan mätas i pengar. En förutsättning är dock, sägs det, att skadorna inte endast består av sådana ej alltför betydande olägenheter som man alltid måste räkna med när någon försummar sig i ett avtalsförhållande. Skador av "rent ideell natur" som obehag, olust eller irritation på grund av det "besvär" som ett kontraktsbrott kan vålla ger inte rätt till ersättning.

Enligt vår mening är det inte klart hur de återgivna motivuttalandena bör tolkas när det gäller skador som består i förlust av affektionsvärde. Det kan emellertid inte anses att det på grund av vare sig lagtexten eller motivuttalandena skulle finnas något hinder mot att förplikta näringsidkaren att betala ersättning för sådana skador.

Frågan är då om en ersättning skulle stå i strid med allmänna skadeståndsrättsliga principer.

I litteraturen (se Hellner, Skadeståndsrätt, 5 uppl. s. 425, Grönfors i Tidskrift for Rettsvitenskap 1963 s. 597 ff och SOU 2992:84 s. 257 ff) har gjorts vissa uttalanden beträffande rätten till ersättning för förlust av egendom med affektionsvärde. Till förmån för att ersättning bör utgå för förlusten av själva affektionsvärdet har anförts bl.a. att en sådan förlust kan vara minst lika kännbar för den skadelidande som den ekonomiska skada som förlusten av egendomen innebär. Det har också framhållits att affektionsvärden visserligen kan förekomma isolerade från ekonomiska värden men att det vanliga är att affektionsvärden och ekonomiska värden förekommer inflätade i varandra.

Enligt litteraturen innebär gällande rätt att förlust av affektionsvärden i och för sig kan ersättas men att ersättning utgår bara om förlusten på något sätt kan hänföras till en skada av ekonomiskt slag. Så anses vara fallet om egendomen har ett affektionsvärde också för andra än ägaren - typfallet är en släktklenods värde för flera medlemmar inom samma släkt. Klart är också att ersättning kan utgå om den kan betraktas som en gottgörelse för utgifter eller kostnader som har blivit onyttiga till följd av skadefallet (se härom bl.a. NJA 1995 s. 249).

Som skäl mot en rätt till ersättning för förlust av affektionsvärde i vidare utsträckning än som nu har angetts har i litteraturen anförts bl.a. att det skulle innebära alltför stora svårigheter att finna en enkel och rimlig norm för beräkning av skadeståndets storlek. Det har också pekats på att det skulle vara svårt för den skadelidande att visa att ett affektionsvärde verkligen har funnits. Det har å andra sidan hävdats att affektionsvärden knappast är mer svårberäknade i pengar än många andra värden som faktiskt brukar ersättas, och att den omständigheten att värderingen kan vålla svårigheter inte, mer än i andra sammanhang, får medföra att man nekar all ersättning. Det har också gjorts gällande att det, allmänt sett, är inadekvat att inte utge ersättning för affektionsvärden, särskilt som föremålet ges ett ekonomiskt värde så snart affektionsvärdet delas av någon annan.

I förevarande fall får det anses klarlagt att de skadade bilderna har haft ett affektionsvärde. Om man vill ta fasta på uttalandena i litteratur och rättspraxis skulle en ersättning då vara motiverad i varje fall om förlusten av affektionsvärde har haft ett ekonomiskt inslag.

Huruvida M har haft kostnader eller utgifter som har blivit onyttiga till följd av att bilderna har skadats, så att han av det skälet skulle tillerkännas ersättning, får anses diskutabelt. Av större betydelse är att - enligt vad M oemotsagt har uppgett - bilderna var tagna under en rundresa i Turkiet som gjordes i samband med hans 50årsdag. Det får därmed antas att bilderna - åtminstone till en del - skulle ha haft ett värde även för andra än honom själv. Det innebär att det föreligger en sådan situation som enligt litteraturuttalandena kan föranleda rätt till ersättning.

Mot en ersättning i det aktuella ärendet talar - liksom i andra fall när det gäller förlust av filmrullar - att det är svårt att finna en rimlig norm för beräkning av skadeståndet. Som har framhållits i litteraturen är detta emellertid inte ett hållbart skäl att neka till all ersättning över huvud taget. Däremot finns det anledning till återhållsamhet vid bestämmandet av ersättningsbeloppet.

Nämndens praxis i fall då en film med speciellt affektionsvärde har förstörts eller förkommit i samband med framkallning innebär att ersättning normalt har brukat utgå med mellan 500 och 1 000 kr, utöver ersättningen för själva filmen. I det aktuella ärendet bör beaktas att fotolaboratoriet har ersatt de skadade diafilmerna med dubbelt så många nya filmer. Det får vidare antas att affektionsvärdet inte har var lika stort beträffande alla de skadade bilderna. På grund därav anser vi att M har blivit kompenserad i skälig utsträckning genom de erhållna filmerna även såvitt gäller förlusten av affektionsvärde.

Sammanfattningsvis bör alltså M nöja sig med vad han har erhållit från fotolaboratoriet.