SOU 1979:36

Konsumenttjänstlag

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 7 juni 1972 tillkallade då- varande statsrådet Lidbom genom beslut den 30 juni samma år numera professorn Ulf Bernitz att verkställa utredning angående lagstiftning om konsumentskydd vid privat serviceverksamhet (konsumenttjänstutredning- en).

Att såsom experter biträda utredningen förordnades den 16 oktober 1972 hovrättsrådet Hans Bergqvist, professorn Jan Hellner, civilekonomen Lars Hillbom, direktören Ernst Olaf Holm, numera byråchefen Nils Ringstedt och direktören Per Wallin. Som ytterligare experter förordnades den 13 de- cember 1972 numera byråchefen Leif Lundvall och den 29 juni 1973 jur. kand. Jan Steneby. Den 17 december 1973 entledigades Ringstedt. Som ytterligare experter förordnades den 7januari 1974 numera byråchefen Bjarne Almström, den 26 september 1974 numera hovrättsrådet Brita Sundberg- Weitman och numera ställföreträdande konsumentombudsmannen Axel Edling samt den 17 januari 1975 direktören Hans Johansson. Almström och Lundvall entledigades den 8 resp. 16 juli 1976. Den 3 mars 1977 för- ordnades revisionssekreteraren Lennart Grobgeld att såsom expert biträda utredningen. Bergqvist avled den 5 december 1978.

Till sekreterare åt utredningen förordnades den 16 oktober 1972 hov- rättsassessorn Olov Hertzman. Även Brita Sundberg-Weitman och Grobgeld har ingått i sekretariatet, den förra under tiden den 20 januari 1975—den 23 juli 1976 och den senare från och med den 1 april 1977.

Utredningen har avgett remissyttranden över

1. betänkandet (SOU 1973220) Varudeklaration — ett medel i konsument- politiken,

2. framställning från konsumentombudsmannen till handelsdepartemen- tet 1974-01-25 angående vissa ändringar i marknadsföringslagen och lagen om marknadsdomstol,

3. betänkandet (SOU 1974:23) Reklam V — Information i reklamen,

4. promemorian (Ds H 197411) Kommunal konsumentpolitisk verksam- het — innehåll och organisation,

5. betänkandet (SOU 1974:83) Generalklausul i fömtögenhetsrätten,

6. promemorian (Ds Ju 1975:11) Preskription,

7. promemorian (Ds Ju 1975:14) Rapport om utredningsväsendet,

8. statens industriverks utredning (SIND 1976z2) Etableringar och kon- kurser i byggnadsindustrin,

9. betänkandet (SOU 1977:24) Näringsidkares avbetalningsköp m.m.

10. konsumentverkets rapport (1977:5) Konsumentskydd vid bilrepara- tioner,

11. promemorian (Ds Ju 1977114) Reviderad preskriptionslagstiftning 12. betänkandet (SOU 1977:84) Konsumentiörsäkringslag, 13. betänkandet (SOU 1978:40) Tvistlösning på konsumentområdet, 14. motionen (1978/79:416) om kontroll av verksamheten vid vissa ju- ridiska byråer,

15. betänkandet (SOU 1979:5) Konsumentinflytande genom insyn. Utredningen får härmed överlämna betänkandet Konsumenttjänstlag. Be- tänkandets tyngdpunkt ligger i ett förslag till konsumenttjänstlag som om- fattar avtal om arbete på lös sak och på fast egendom. Utredningen lägger emellertid också fram förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen och förslag till lag om ändring i konsumentkreditlagen. Utredningen har därmed slutlön sitt uppdrag.

Särskilda yttranden har avgetts av experterna Holm, Johansson och Wal- lin.

Stockholm i juni 1979 Ulf Bernitz

/Olov Hertzman

Brita Sundberg- Weirman Lennart Grobgeld

1. Inledning. 1.1 1.2

Utredningens uppdrag . Utredningens arbete

2. Bakgrunden till utredningens förslag 2.1

2.2

2.3

Allmänt om avtalstyperna

2 1.1 Avtal om arbete på lös sak . 2.1.2 Avtal om arbete på fast egendom Översikt över nuvarande ordning

2.2.1 Parternas förpliktelser

2.22 Jämkning . .

2. 2. 3 Uppdragstagarens kontraktsbrott 2. 2. 4 Beställarens kontraktsbrott .

Konsumentskyddslagstiftningens betydelse för avtal på tjäns-

teområdet . . . . . 2.3.1 Etableringsfrihet och auktorisation 2.3.2 Konkurrensbegränsningslagen 2.3.3 Marknadsföringslagen

2.3.4 Avtalsvillkorslagen . . . 2.3.5 Köplagen och konsumentköplagen 2.3.6 Hemförsäljningslagen .

2.3.7 Konsumentkreditlagen

2.3.8 36% avtalslagen . . 2.3.9 Annan civilrättslig lagstiftning 2.3.10 Processuellt skydd .

13

17

33

47 47 58 59

61 61 64

67 67 67 69 70 70 71 71 72

73 73 75 76 78 79 81 81 82 83 84

2.4 Konsumentskyddslagstiftningen i andra nordiska länder . . 85 2.4.1 Norge . . . . . . . . . . . . . . . . . . 86 2.42 Finland . . . . . . . . . . . . . . . . . . 87 24.3 Danmark . . . . . . . . . . . . . . . 88 2.5 Översikt över annan främmande rätt . . . . . . . . . 89 2.5.1 Romersk rätt . . . . . . . . . . . . . . . . 89 2.5.2 Tysk rätt . . . . . . . . . . . . . . . . . 90 2.5.3 Fransk rätt . . . . . . . . . . . . . . . . 93 2.5.4 Engelsk rätt . . . . . . . . . . . . . . . . 94 2.5.5 Amerikansk rätt . . . . . . . . . . . . . . 96 3 Konsumenttjänstlagens allmänna inriktning och karaktär . . . . 99 3.1 Olika konsumenttjänster och deras betydelse . . . . . 99 3.2 Behovet av utbyggt konsumentskydd på tjänsteområdet . . 101 3.3 Avgränsning till konsumentrelationer . . . . . . . 106 3.4 Vilka typer av tjänster bör lagstiftningen omfatta? . . . . 107 3.4.1 Begreppet tjänst. . . . . . . . . . . . . 107 3.4.2 Tjänster som lagen bör omfatta . . . . . . . . 108 3.4.3 Tjänster som bör falla utanför lagen . . . . . . . 109 3.4.4 Uthyrning av varor . . . . . . . . . . . . . 110 3.4.5 Transportavtal . . . . . . . . . . . . . . . 112 3. 4.6 Utredningens slutsatser . . . . . . . . . . . . 113 3.5 Lagens uppläggning.. . . . . . . . 113 3.5.1 Likheter och skillnader mellan köp och tjänster . . 113 3. 5. 2 Valet av lagstiftningsmodell . . . . . . . 116 3. 5. 3 Avvägningen mellan tvingande och dispositiva regler 118 3. 5.4 Möjligheterna till analogisk användning av lagen . . 120 3.6 Förhållandet till bakre led . . . . . . . 122 3.6.1 Konsumentens förhållande till näringsidkare | bakre led 122 3. 6. 2 Näringsidkarens förhållande till bakre led . . . . . 124 3.7 Kostnads- och informationsfrågor . . . . . . . . . . 126 3.8 Behovet av kompletterande åtgärder . . . . . . . . . 127 4 Lagens tillämpningsområde . . . . . . . . . . . . . . 129 4.1 Parterna . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 129 4.1.1 Konsument . . . . . . . . . . . . . . . . 130 4.1.2 Näringsidkare . . . . . . . . . . . . . . . 130 4.2 Avtalstyperna . . . . . . . . . . . . . . . . . 133 4.2.1 Arbete på lös sak . . . . . . . . . . . . . . 133 4.2.2 Arbete på fast egendom . . . . . . . . . . . 137 5 Avtalets ingående och tolkning . . . . . . . . . . . . . . 141 5.1 Förpliktelsernas uppkomst . . . . . . . . . . . . . 141 5.2 Tjänster utan uppdrag . . . . . . . . . . . . . . . 144 5.3 Förberedande undersökning . . . . . . . . . . . . . 145 6 Ansvar för marknadsföringen . . . . . . . . . . 147 6.1 Näringsidkarens civilrättsliga ansvar för marknadsföringen . 147

6.l.lGällanderätt................147

6.2

6.1.2 Allmänna överväganden 6.1.3 Utformningen av en huvudregel

6.1.4 Näringsidkarens ansvar för annans uppgifter . 6.1.5 Näringsidkarens ansvar för underlåtelse att lämna upp-

lysning . . . . Tredje mans marknadsföringsansvar 6.2.1 Utgångspunkter . . . . 6. 2. 2 Ansvar för vilseledande uppgifter . 6.2.3 Ansvar för underlåten information

7 Konsumentens avbeställningsrätt .

7.1 7.2 7.3

Gällande rätt beträffande köp och tjänster . Köplagsutredningens förslag

Utredningens överväganden . 7.3.1 Konsumentens rätt att avbeställa 7.3.2 Näringsidkarens rätt till ersättning 7.3.3 Möjligheter till normalersättning

8. Kraven på näringsidkarens prestation 8.1

8.2 8.3

8.4

8.5

8.6

8.7

Fackmässighet och omsorg . 8.1.1 Gällande rätt . . .

8. 1.2 Standardbestämmelser 8.1.3 Utredningens överväganden Näringsidkarens ansvar för material Resultat och hållbarhet

8.3.1 Resultat .

8. 3. 2 Hållbarhet

Säkerhet . . . . 84.1 Civilrättslig reglering . 8.4.2 Marknadsrättslig reglering . Tilläggsarbete . . . .

8.5.1 Utgångspunkter . . . . 8.5.2 Begreppet tilläggsarbete .

8.5.3 Skyldighet att underrätta konsumenten . 8.5.4 Rätt att utföra tilläggsarbete . 8.5.5 Skyldighet att utföra tilläggsarbete Näringsidkarens omsorgsplikt i övrigt . . . 8.6.1 Näringsidkarens skyldighet att avråda 8.6.2 Minst kostnadskrävande utförande 8.6.3 Näringsidkarens vårdplikt

Tiden för utförandet

8.7.1 Gällande rätt . . .

8.7.2 Standardbestämmelser 8.7.3 Utredningens överväganden

9 Konsumentens betalningsskyldighet .

9.1. Prisets bestämmande 9.1.1 Allmänt om priset 9.1.2 Köplagsutredningens förslag

152 153 158

159 164 164 166 169

173 173 175 176 176 180 184

185 185 185 188 188 193 195 195 198 201 201 203 209 209 211 212 212 213 215 215 218 219 219 219 221 222

225 225 225 227

9.1.3. Gällande rätt på tjänsteområdet 9.1.4 Utredningens överväganden 9.2 Ungefärlig prisuppgift

9.3 Jämkning av priset .

9.4 Pristillägg . .

9.5. Ersättning för obehörig vinst

9.6 Specificerad räkning . 9.7 Tiden för betalningen .

9.8. Tjänster på kredit

10. Faran för näringsidkarens prestation

10.1 Gällande rätt . . 10.1. 1 Köp av lös egendom . 10. 1. 2 Köp av fast egendom

10. 1. 3 Avtal om arbete på lös sak och på fast egendom

10.2. Utredningens överväganden

11 Fel ! näringsidkarens prestation 11.1 Felbegreppet . 11.2 Tiden för felbedömningen 11.2.1 Köprättsliga regler . 11.2.2 Regler på tjänsteområdet 11. 2. 3 Utredningens överväganden

11. 3 Garantier . . . . 11. 3.1 Allmänt om garantier 11.3.2 Garantier på tjänsteområdet 11. 3. 3 Utredningens överväganden

11.4 Reklamation och preskription . . 114.1 Gällande rätt beträffande köp av lös egendom . 11. 4. 2 Köplagsutredningens förslag . . . 11.4. 3 Gällande rätt beträffande köp av fast egendom 11. 4.4 Gällande rätt på tjänsteområdet . . . . 11. 4. 5 1976 års proposition beträffande preskription 11. 4. 6 Standardbestämmelser 11.4. 7 Utredningens överväganden 11.5 Påföljder för fel . . . . 11.5.1 Gällande rätt beträffande köp av lös egendom . 11. 5. 2 Köplagsutredningens förslag . . 11. 5. 3 Gällande rätt beträffande köp av fäst egendom 11. 5. 4 Gällande rätt på tjänsteområdet 1 1.5.5 Standardbestämmelser 11.5.6 Utredningens överväganden

12 Näringsidkarens dröjsmål .

12.1 Dröjsmålsbegreppet . . . . . . 12.1. 1 Gällande rätt beträffande köp av lös egendom . 12. 1. 2 Gällande rätt på tjänsteområdet 12. 1.3 Utredningens överväganden

227 228 230 234 236 238 241 243 244

251 251 252 252 253 258

263 263 270 270 271 271 272 272 274 276 282 282 283 284 285 287 288 289 297 298 299 300 300 304 305

321 321 321 321 322

12.2. Reklamation vid dröjsmål

12.3

12.2.1. Gällande rätt beträffande köp

12.2.2. Gällande rätt på tjänsteområdet 12.2. 3 Utredningens överväganden

Påföljder för dröjsmål . . . 12. 3.1 Gällande rätt beträffande köp av lös egendom . 12.3.2 Köplagsutredningens förslag

12.3.3. Gällande rätt på tjänsteområdet 12.3.4 Standardbestämmelser 12.3.5 Utredningens överväganden

13 Näringsidkarens skadeståndsskyldighet . 13.1

13.2

13.3

Förutsättningar för skadestånd vid fel och dröjsmål 13. 1. 1 Allmänna skadeståndsrättsliga principer .

13. 1. 2 Köprättsliga regler . . .

13. 1. 3 Gällande rätt på tjänsteområdet

13. l. 4 Standardbestämmelser 13. 1. 5 Utredningens överväganden

Person- och sakskada såsom följd av fel och dröjsmål 13. 2. 1 Produktansvaret . . . . 13. 2. 2 Gällande rätt på tjänsteområdet 13. 2. 3 Utredningens överväganden Förutsättningar för skadestånd på annan grund än fel eller dröjs-

mål . . . . . . . 13.3. 1 Gällande rätt beträffande ansvaret för sakskador 13. 3. 2 Utredningens överväganden

13.4. Skadeståndets beräkning

13.4.1 Allmänna skadeståndsrättsliga principer. 13. 4. 2 Köprättsliga regler . . .

13. 4. 3 Gällande rätt på tjänsteområdet 13.4.4 Utredningens överväganden

14. Konsumentens dröjsmål 14.1

14.2

14.3

Utebliven eller försenad betalning 14.1. 1 Gällande rätt . . 14. 1. 2 Utredningens överväganden Utebliven eller försenad medverkan 14. 2. 1 Gällande rätt . . 14. 2. 2 Utredningens överväganden Uteblivet eller försenat avhämtande 1.4 3.1 Gällande rätt . . 14. 3. 2 Utredningens överväganden

15. Specialmotivering

15.1

Konsumenttjänstlagen . . 1 kap. Inledande bestämmelser . 1 ä 2 & 3 %$

325 325 326 326 331 331 332 333 336 338

345 347 347 349 352 354 355 366 366 369 371

373 374 377 380 380 384 388 388

397 397 397 400 405 405 406 407 407 408

409 409 409 409 4 1 2 4 1 5

& . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 418 & . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 421 kap. Uppdraget och priset . . . . . . . . . . . . 423 äringsidkarens prestation . . . . . . . . . . . . . 424 426 427 429 431 434 . . . . . . . . . . . . . . . 436 nsumentens avbeställningsrätt . . . . . . . . . . 437 437 10 å . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 441 Priset m. m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 443 11 å . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 443 12 å . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 448 13 g” . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 451 14 å . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 453 15 g" . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 455 16 g” . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 457 17 å . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 457 3 kap. Fel och dröjsmål vid tjänstens utförande . . . . 458 Fel . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 459

459 462 465 'ljder för fel . . . . . . . . . . . . . . . . . 469 473 475 476 10 g" . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 482 Dröjsmål . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 483 11 å . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 483 12 å . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 484 Påföljder för dröjsmål . . . . . . . . . . . . . . 486 13 å . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 486 14 å . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 487 15 å . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 488 16 g" . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 490 Vissa meddelanden . . . . . . . . . . . . . . . 491 17 Q' . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 491 4 kap. Näringsidkarens skadeståndsskyldighet . . . . . 491 1 & . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 492 2 g” . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 495

awoaoaamcrzcaaw

_?le-WSOOCW

O å

W

cmxioxm—anw— ”601”

M

15. 2 15.3

ap. Konsumentens dröjsmål .

MÅWNHMOMQW ””andra—00:00”

6 & .

Ikraftträdande . . . . Lagen om ändring i marknadsföringslagen . Lagen om ändring i konsumentkreditlagen .

Särskilda yttranden .

Bilaga 1 Parallel/uppställning av det svenska och det norskafo'rslaget till

konsumenttjänstlag .

Bilaga 2 Standardbestämmelser 2:1 2:1a 2:2 213 2:4 2:5 2:6 2:7 2:8 2:9 2:10

MRF. s Regler för reparationer (1977) MRF:s Regler för reparationer (1979) Reparationsgaranti R 74 . Reparationsgaranti EHL 74 . Allmänna leveransbestämmelser för vit- och kemtvätt

Avanti — kostnadsgaranti för brunnsborrning Måleribranschens reklamationsfonds regler Gebo Golv Garanti .

R:s VVS- Garanti .

Elinstallationsbranschen EL 72

AB 72

497 497 498 501 502 502 504 505 507 508 510 51 1 51 1 513

515

521

543 543 545 547 548 549 551 552 557 559 563 565

Förkortningar och litteratur

Förkortningar

AB 72

ARN AvtL

AVL BGB CC Dir Ds FAL

HB HD HovR HovRNN HovRSB HovRVS J B J FT KBL

KKL KKrL KO KTjL KöpL MD MF L NDs NJA NJ A 11 NO NOU NRt NU

Svenska teknologföreningens allmänna bestämmelser för bygg- nads-, anläggnings- och installationsentreprenader allmänna reklamationsnämnden lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på för- mögenhetsrättens område lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor Börgerliches Gesetzbuch (Förbundsrepubliken Tyskland) Code Civil (Frankrike) utredningsdirektiv

departementsserierna

lagen (1927:77) om försäkringsavtal handelsbalken högsta domstolen hovrätt(en) hovrätten för Nedre Norrland hovrätten över Skåne och Blekinge hovrätten för Västra Sverige jordabalken Tidskrift utgiven av Juridiska Föreningen i Finland lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrens- begränsning inom näringslivet konsumentköplagen (19732877) konsumentkreditlagen (19771981) konsumentombudsmannen förslaget till konsumenttjänstlag lagen (1905 nr 38 s. 1) om köp och byte av lös egendom marknadsdomstolen marknadsföringslagen (1975:1418) Nordisk Domssamling Nytt Juridiskt Arkiv, Avd. 1 Nytt Juridiskt Arkiv, Avd. 11 näringsfrihetsombudsmannen Norges offentlige utredninger Norsk Retstidende Nordisk utredningsserie

14 Förkortningar och litteratur sou 1979136 Ot.prp. proposisjon til odelstinget prop. proposition SBN Svensk Byggnorm SFS Svensk förfättningssamling SjöL sjölagen (1891 nr 35 s. 1, omtryckt 1975:1289) SkL skadeståndslagen (1972z207, omtryckt 19751404) SOU statens offentliga utredningar SPK statens pris- och kartellnämnd SvJT Svensk Juristtidning TfR Tidsskrift for Rettsvitenskap UfR Ugeskrif't for Retsvasen VTL lagen (1974:610) om inrikes vägtransport Litteratur

Adlercreutz

Almén

Augdahl

Bengtsson, Avtalstyper Bengtsson, Hävningsrätt Bernitz

Borrie & Diamond

Ekeberg-Benckert

Hasselrot

Hellner, Köprätt Hellner, Skadeståndsrätt

Hellner, Obehörig vinst

Håstad

Karlgren, Felansvaret

Adlercreutz, A., Avtal. Lärobok i allmän avtalsrätt. 5 uppl. Lund 1978. Almén, T., Om köp och byte av lös egen- dom. 4 delvis omarb. uppl. ombesörjd av R. Eklund. Sthlm 1960. Augdahl, P., Den norske obligasjonsretts almindelige del. 3 utg. Oslo 1963. Bengtsson, B., Särskilda avtalstyper 1. 2 uppl. Sthlm 1976. Bengtsson, B., Hävningsrätt och uppsäg- ningsrätt vid kontraktsbrott. Sthlm 1967. Bernitz, U., Standardavtalsrätt. 3 uppl. Sthlm 1978. Borrie, G., & Diamond, A. L., The Con- sumer, Society and the Law. 3. ed. Ayles- bury 1973. Ekeberg, B. och Benckert, K., Obligations- rättens speciella del 11. 11 uppl. översedd av H. Nial. Sthlm 1957. Hasselrot, B., Några spörsmål ang. vindi- kationsrätt och arbetsbeting. Malmö 1926. Hellner, J., Köprätt. 4 uppl. Sthlm 1974. Hellner, J., Skadeståndsrätt. 3 uppl. Sthlm 1976. Hellner, J., Om obehörig vinst, särskilt utanför kontraktsförhållanden. Ak. avh. Uppsala 1950. Håstad, T., Tjänster utan uppdrag. Ersätt- ning och behörighet vid s.k. negotiorum gestio. Ak. avh. Sthlm 1973. Karlgren, Hj, Felansvaret vid fastighets— köp enligt jordabalken. Lund 1976.

Karlgren, Skadeståndsrätt

Kröger

Källenius

Luft

Lyngso Motiv AB 72

Remissamman- ställningen

Rodhe Sandvik

Selvig Taxell Tiberg

Ussing

Whincup

Wikander

Karlgren, Hj., Skadeståndsrätt. 5 uppl. Sthlm 1972. Kröger, K., Norsk kjepsrett. 2 utg. Bergen 1977. Källenius, S., Entreprenadjuridik. Kom- mentar till Svenska Teknologföreningens allmänna bestämmelser för entreprenader inom husbyggnads- samt väg- och vatten- byggnadsfäcken. Sthlm 1960. Luft, J., Konsumentköp av personbilar. En studie i formulärutvecklingen inom Göte- borgsområdet 1971—76. Göteborg 1977. Lyngso, P., Afbestillingsret. Diss. Kbhvn 1971. Motiv AB 72. Svenska Teknologförening- ens Kontraktskommitté. Sthlm 1973. Sammanställning av yttranden över köp- lagsutredningens slutbetänkande (SOU 1976:66) med förslag till ny köplag. Stencil Ju 1978-04-04. Rodhe, K., Obligationsrätt. Lund 1956. Sandvik, T., Entreprenorrisikoen. Diss. Oslo 1966. Selvig, E., i Knoph's Oversikt over Norges rett. 7 utg. Oslo 1975. Taxell, L. E., Avtal och rättsskydd. Åbo 1972. Tiberg, H., Om ansvar för skada på fartyg i kontraktsförhållanden. Göteborg 1962. Ussing, H., Dansk Obligationsret. Speciel del. Enkelte Kontrakter. 2 udg. Kbhvn 1946. Whincup, M., Consumer Protection Law in America, Canada and Europe. Dublin 1973.

Wikander, H., Om det materiella arbets- betinget och dess viktigaste rättsföljder med särskild hänsyn till svensk rättspraxis. Uppsala 1916.

Sammanfattning

Under senare decennier har de svenska konsumenterna fått ett stigande behov av olika slags tjänster. Flera faktorer har medverkat till denna ut- veckling. Konsumenterna har i allt större utsträckning skaffat sig kapital- varor såsom bilar, hushållsapparater samt apparater för bild och ljud. Antalet egna hem och fritidshus har ökat kraftigt. Även om många konsumenter själva utför en del enklare reparations- och underhållsarbeten. uppgår kon- sumenternas samlade kostnader för tjänster till mycket höga belopp. Kon- sumenternas årliga utgifter för tjänster som avser arbete på lös sak och på fast egendom ligger sannolikt i storleksordningen 6 miljarder kronor.

Behovet av lagstiftning

Under 1970-talet har det i Sverige och andra nordiska länder skett en ut- veckling mot ett ökat skydd för konsumenterna. Detta har skett dels genom marknadsrättslig och dels genom civilrättslig lagstiftning. Det civilrättsliga reformarbetet har dock inte rört tjänster. Då konsumenten köper något vare sig det gäller lös eller fast egendom finns för köpet en utförlig rättslig reglering. För köp av lös egendom finns, förutom den allmänna köplagen, de särskilda reglerna i konsumentköplagen. För köp av fast egendom finns reglerna i 4 kap. jordabalken. För tjänster såsom reparation, underhåll och ombyggnad finns det praktiskt taget inte någon lagreglering. Man tvingas därför att lösa uppkommande rättsfrågor med hjälp av analogier. Man får hämta ledning från vad som gäller för närliggande avtalstyper för vilka det finns lagreglering — främst från köp och från allmänna rättsgrundsatser.

Konsumentens rättsliga ställning på tjänsteområdet är mot bakgrund härav knappast tillfredsställande. Det är ofta svårt att veta vad som skall gälla om parterna inte har träffat någon överenskommelse i frågan. I de fall över— enskommelse har träffats, finns risk för att denna ensidigt gynnar närings- idkaren till nackdel för konsumenten. Detta gäller särskilt då avtal har träffats på grundval av 'ett standardformulär. Visserligen förekommer numera ett konsumentinflytande på utformningen av standardavtal genom avtalsvill- korslagen och indirekt också genom den nya generalklausulen i 365 av- talslagen. Men vid bedömningen av om ett avtalsvillkor är oskäligt eller inte, saknas' stödet av en civilrättslig lagstiftning som direkt rör tjänster.

Med hänsyn till vad som här har sagts finns det ett påtagligt behov av civilrättslig lagstiftning om tjänster. Genom en sådan lagstiftning tillgodoses behovet av ökad klarhet om rättsläget. Förekomsten av en civilrättslig lag-

stiftning kommer vidare att motverka oskäliga avtalsvillkor i standardfor- mulär. När denna lagstiftning utformas, får man tillfälle att ta hänsyn till den allmänna samhällsutvecklingen och de framsteg i fråga om konsument- skydd som har ägt rum på andra rättsområden. Detta möjliggör att man kan tillgodose behovet av en samlad rättspolitisk avvägning av vad som i civilrättsligt hänseende bör gälla för konsumenttjänster. Även om skyddet för konsumenten är ett grundläggande skäl för lagstiftning ligger detta också i det seriösa näringslivets intresse. En lagstiftning som skyddar konsumen- terna tillgodoser nämligen också behovet av skydd mot oseriöst bedriven näringsverksamhet.

Utredningen har sökt tillgodose de nu nämnda behoven vid utformningen av förslaget till den konsumenttjänstlag som läggs fram i detta betänkande.

Utredningens arbete

Utredningen har haft ett flertal överläggningar och hearings med konsu- mentverket/KO samt konsument- och näringslivsorganisationer. För att få en fylligare bild av gällande rätt, har utredningen tagit del av bl.a. visst opublicerat rättsfallsmaterial. Utredningen har också fortlöpande följt all- männa reklamationsnämndens praxis. Vidare har utredningen samlat in ett stort antal fomiulär till garantier och standardavtal. Utredningsarbetet har ägt rum utan större motsättningar mellan före- trädare för konsumenter och företrädare för näringslivet. Till helt övervä- gande del har enighet kunnat uppnås om lösningsförslagen. Utredningsarbetet har bedrivits i samråd med representanter för andra nordiska länder. Ett mycket nära samarbete har ägt rum med det norska forbrukertjenesteutvalget. I anslutning till att förslaget till konsumenttjänst- lag läggs fram, presenteras från norsk sida ett utredningsbetänkande med förslag till lov om forbrukertjenester. Detta har i allt väsentligt samma uppläggning och innehåll som det svenska förslaget. Överensstämmande disposition och paragrafrndelning har uppnåtts. Vissa skillnader mellan för- slagen är en konsekvens av olikheter i gällande rätt på närliggande områden. 1 Danmark arbetar en kommitté, motsvarande dem i Sverige och Norge. Denna tillsattes dock väsentligt senare och har ännu ej nått fram till ett färdigt förslag. 1 Finland har någon kommitté inte tillsatts, men man har där genom observatörer nära följt arbetet på svensk, norsk och dansk sida.

Lagstiftningsmodell

Konsumenttjänstutredningen tillsattes år 1972. Vid denna tidpunkt hade köplagsutredningen nyligen lagt fram förslag till konsumentköplag. Enligt direktiven till konsumenttjänstutredningen borde konsumentköplagen kom- pletteras med en civilrättslig lagstiftning till konsumenternas skydd på ser- viceområdet. Föredragande statsrådet yttrade i direktiven bl. a. att det inte kunde komma i fråga att på serviceområdet genomföra någon fullständig rättslig reglering jämställd med köplagens. Utredningsarbetet borde direkt inriktas på sådana regler som i första hand behövdes för att tillgodose kon- sumenternas behov av rättsskydd.

Konsumenttjänstutredningen har under sitt arbete funnit att det inte är möjligt att skapa en lag om konsumenttjänster med konsumentköplagen som modell. Konsumentköplagen kunde byggas upp som en komplettering till köplagen på de punkter där behovet av konsumentskydd bedömdes som särskilt angeläget. Men detta skedde på grundval av ett bestående system av köprättsliga regler. Ett motsvarande regelsystem saknas när det gäller tjänster.

Utredningen har också avvisat den köprättsliga modellen med regler på två nivåer dispositiva norrnalregler och tvingande minimiregler. I stället föreslås ett system med norrnalregler. Detta är samtidigt i stor utsträckning tvingande till konsumentens förmån. Betydande utrymme ges dock för av- talsfrihet framför allt i fråga om uppdragets omfattning och innebörd samt priset för tjänsten. Bestämmelserna som rör näringsidkares kontraktsbrott har däremot i huvudsak gjorts tvingande. I ett par fall ges det möjlighet att tillämpa normaliserade ersättningar. Lagtexten lämnar på skilda punkter utrymme för branschanpassade lösningar inom ramen för standardavtal. Utredningen räknar med att sådana avtal tillkommer eller revideras i samråd med konsumentverket/KO.

I utredningens arbete har givetvis köprätten utgjort en mycket viktig utgångspunkt. Det finns emellertid grundläggande olikheter mellan varor och tjänster. Medan varor vanligen föreligger färdiga vid köpet, rör tjänster avtal om framtida prestationer där många faktorer ofta är oklara vid av- talstillfället. Detta leder till att rättsreglerna delvis måste bli olika. Härtill kommer att de problem som särskilt aktualiseras vid konsumenttjänster delvis är andra än vid konsumentköp. Utredningen har därför inte utan vidare kunnat ta över stora delar av det köprättsliga regelsystemet. Vid valet mellan olika sakligt motiverade lösningar har utredningen dock efter- strävat parallellitet mellan de köp- och tjänsterättsliga reglerna.

Utredningen har sökt ge lagregler om de huvudfrågor av praktisk betydelse som möter i samband med avtal om konsumenttjänster. Utredningen fö- reslår en förhållandevis fyllig lagtext, som bl.a. ger uttryckliga regler om de krav som konsumenten kan ställa på näringsidkarens prestation.

Parts/örhållande

I enlighet med vad som har förutsatts i utredningens direktiv, begränsar utredningen konsumenttjänstlagen till att avse endast en viss pansrelation. Lagen föreslås gälla avtal mellan näringsidkare och konsument om tjänst, som näringsidkaren i sin yrkesmässiga verksamhet utför huvudsakligen för enskilt bruk. Härigenom uppnås lagteknisk samordning med annan kon- sumentskyddande lagstiftning. Lagen kommer vidare att bygga på ett i hu- vudsak enhetligt intresseläge och åtminstone en viss enhetlighet i fråga om avtalens ekonomiska omfattning och allmänna karaktär.

Konsumenttjänstlagen bör dock kunna få betydelse även för tjänster i andra relationer än mellan näringsidkare och konsument. Det kan gälla förhållandet mellan två näringsidkare eller mellan två privatpersoner. I vissa sådana fall kan konsumenttjänstlagen få betydelse genom att den tolkas analogt eller genom att den tjänar till ledning för—oskälighetsbedömningen enligt 365 avtalslagen.

A vtalstyper

Det finns en rad olika tjänster av mycket varierande slag och räckvidd. Som exempel kan nämnas arbete på lös sak och arbete på fast egendom, förvaring, undervisning och rådgivning samt behandling av person och be- handling av djur. För att undvika alltför abstrakta och svepande regler har utredningen ansett det nödvändigt att begränsa lagförslaget till utrednings- uppdragets kärnområde. Den föreslagna konsumenttjänstlagen omfattar där- för

D avtal om arbete på lös sak D avtal om arbete på fast egendom eller i övrigt på byggnad eller annan anläggning på mark eller i vatten.

Dessa avtalstyper ligger varandra mycket nära. Enligt såväl nordisk som främmande rätt har de sedan länge följt gemensamma regelsystem eller rättsprinciper. I själva verket är det i båda fallen fråga om vad man tra- ditionellt hänför till det 5. k. materiella arbetsbetinget. De rättsliga och prak- tiska problemen är i allt väsentligt desamma antingen det är fråga om avtal om arbete på lös sak eller avtal om arbete på fast egendom o.d. Redan på ett tidigt stadium av utredningsarbetet har det därför stått klart, att det inte finns skäl för en uppdelning i olika regelsystem efter arten av föremålet för arbetet.

Lagförslaget har utformats så, att det i ett senare skede kan byggas på med särskilda kapitel rörande andra typer av tjänster som lämpligen kan inrymmas i en allmän konsumenttjänstlag. Hit hör förvaring, undervisning och rådgivnings- och provningsverksamhet liksom behandling av person och behandling av djur. När det gäller dessa tjänster räknar emellertid ut- redningen med att konsumenttjänstlagens regler, åtminstone tills vidare, i betydande utsträckning kan tillämpas analogt såsom uttryck för dispositiv rätt. En lagstiftning om sällskapsreseavtal, som måste ges nära anknytning till transporträtten, bör däremot ske inom ramen för en speciallag, som även kan innefatta annan yrkesmässigt bedriven rese-, turist- och rekrea- tionsverksamhet. Även avtal om uthyrning av varor till konsumenter bör enligt utredningen utredas särskilt.

Även om lagen alltså bör vara analogt tillämplig på flera angränsande rättsområden har utredningen angett klara gränser för tillämpningsområdet. Dessa gränser får då främst betydelse för tillämpningen av lagens tvingande regler.

Lagstiftningens innehåll

När det gäller det materiella innehållet i den föreslagna konsumenttjänst- lagen vill utredningen understryka vissa allmänna drag. Som tidigare har nämnts finns det för närvarande inte någon lag om tjänster av de slag det nu gäller. Det kan därför vara svårt att veta vad som är gällande rätt. I stort sett står förslaget väl i överensstämmelse med vad som i vart fall kan antas vara gällande rätt. I vissa fall är det dock klart att lagförslaget innebär förändringar i rättsläget. Härutöver innebär lagförslaget den stora förändringen att reglerna, som nämnts, till övervägande del är tvingande.

En övergripande synpunkt är att reglerna skall stimulera till kommu- nikation mellan parterna. Många tvister kan undvikas om panema tar kon- takt med varandra och diskuterar t. ex. avtalets innebörd och eventuell ut- vidgning av detta och frågor om betalningen.

Den rättspolitiska utgångspunkten har naturligtvis varit att tillgodose kon- sumentskyddet. Men utredningen har därför inte velat eftersätta det seriösa näringslivets befogade intressen. Det har i stället varit en strävan att finna balanserade regler för rättsförhållandet mellan näringsidkare och konsumen- ter.

Ansvar för marknadsföringen

Lagförslaget innehåller uttryckliga regler om att näringsidkaren skall svara för uppgifter som han har lämnat — inte bara vid avtalets ingående utan även vid marknadsföringen. Med detta vill utredningen markera att av- talsmekanismen sätts igång redan i och med marknadsföringen. Vad som då har förekommit kan om avtal kommer till stånd bli av betydelse för avtalsinnehållet eller tolkningen av avtalet. Detta är något som i vart fall ligger i linje med vad som redan nu kan anses vara gällande rätt. Mot bakgrund härav har utredningen inte funnit skäl att på det sätt som skett i 7 & konsumentköplagenbegränsa lagregleringen till fall då näringsidkaren har lämnat vilseledande uppgift om prestationens kvalitet. En avvikelse från vad som har utlovats i marknadsföringen kan om den gäller t. ex. tjänstens beskaffenhet visserligen bli att betrakta som fel. Men om av- vikelsen gäller tiden för prestationen, kan den bli att betrakta som dröjsmål. Vidare kan det röra sig om en vid marknadsföringen lämnad uppgift om t. ex. priset. En sådan uppgift kan bli bestämmande för vad konsumenten skall betala. I vissa fall får näringsidkaren enligt förslaget också svara för att han underlåter att lämna relevant information.

Utredningen föreslår också att näringsidkare i bakre led, t. ex. material- leverantörer, skall ha ansvar för uppgifter vid marknadsföringen. Detta ansvar är dock mera begränsat än det ansvar som utredningen föreslår att näringsidkaren själv skall ha. Ansvaret för näringsidkare i bakre led föreslås gälla endast uppgifter som varit vilseledande. Vidare är ansvaret begränsat till skadestånd. Även för näringsidkare i bakre led föreslås för vissa fall ett ansvar för underlåtelse att lämna information.

Näringsidkarens prestation

Till skillnad från vad som gäller i köprätten ger förslaget uttryckliga regler om prestationens standard. Den grundläggande regel som utredningen fö- reslår är att näringsidkaren skall utföra tjänsten på ett fackmässigt tillfreds- ställande sätt och med omsorg ta till vara konsumentens intressen. Med utgångspunkt häri föreslås sedan ett antal mer konkreta bestämmelser. F ler- talet av dessa kan sägas vara ett utflöde av den allmänna omsorgsplikten.

Näringsidkaren har enligt lagförslaget ett ansvar för att arbetet leder till ett visst resultat. Vilket resultat som kan krävas beror på vad som är avtalat eller på vad konsumenten har haft anledning att räkna med.

Ibland kan näringsidkaren dock inte anses ha åtagit sig mer än att göra sitt bästa för att få t. ex. en äldre apparat att fungera. Man får då falla tillbaka på huvudregeln om att arbetet skall utföras fackmässigt och med omsorg. Lagförslaget anger uttryckligen att resultatet skall ha den hållbarhet som är nomal med hänsyn till tjänstens art och sättet för utförandet. Det förekommer att näringsidkaren inte åtar sig mer än att utföra tjänsten pro- visoriskt, så gott det går eller med liknande förbehåll. Lagförslaget godtar i princip ett sådant förbehåll, men anger att hänsyn därtill får tas endast i den mån det är skäligt. Denna regel kan jämföras med 9ä konsument- köplagen.

Det uppställs också ett särskilt krav på säkerhet. Tjänsten skall utföras så att resultatet står i överensstämmelse med föreskrift som i säkerhetssyfte har meddelats i författning eller av myndighet. Detta krav 'är oeftergivligt. Bestämmelsen har sin motsvarighet i Så konsumentköplagen.

I vissa fall är näringsidkaren enligt förslaget skyldig att utföra tilläggsarbete. Detta är arbetesom inte omfattas av uppdraget men som är lämpligt att utföra i samband med detta. Om det framkommer behov av tilläggsarbete, skall näringsidkaren i första hand söka få kontakt med konsumenten för att få anvisningar av denne. Först om detta inte lyckas, får näringsidkaren utföra tilläggsarbetet. Detta gäller som regel dock bara om priset för till- läggsarbetet är förhållandevis lågt. För vissa fall föreslås näringsidkaren vara skyldig att utföra tilläggsarbete. Detta gäller bl. a. om arbetet inte kan upp- skjutas utan betydande risk för allvarlig skada för konsumenten.

I en del situationer är näringsidkaren enligt förslaget skyldig att avråda konsumenten från att låta utföra tjänsten. Så är fallet om tjänsten med hänsyn till omständigheterna inte kan förväntas bli till rimlig nytta för kon- sumenten, t. ex. om en reparation av en apparat kan väntas bli opropor- tionerligt dyr. Det har ansetts rimligt att näringsidkaren i en sådan situation skall ställa sin sakkunskap till konsumentens förfogande även om närings- idkaren själv går miste om ett uppdrag. Även sedan tjänsten har påbörjats kan näringsidkaren få skäl att avråda konsumenten från fortsatt utförande. Näringsidkaren skall då begära anvisningar från konsumenten. Om han inte får tag på denne, skall näringsidkaren i allmänhet avbryta arbetet.

Ibland har parterna kommit överens om när en prestation skall vara klar. Om parterna har kommit överens om tiden för utförandet. skall en sådan överenskommelse naturligtvis gälla. Men om inget har avtalats om tiden, föreslår utredningen att tjänsten skall vara klar inom den tid som är skälig med hänsyn särskilt till vad som är normalt för en tjänst av det slag det gäller. Härigenom får konsumenten möjlighet att komma ifrån avtalet om tjänsten inte har utförts inom skälig tid.

Konsumentens avbeställningsrätt

Konsumenten har enligt förslaget rätt att avbeställa tjänsten. Rätten till avbeställning gäller oberoende av om konsumenten kan visa några särskilda skäl för avbeställningen. Rätten till avbeställning förutsätter inte heller att avbeställningen kan ske utan olägenhet för näringsidkaren. I den mån näringsidkaren drabbas av olägenheter genom avbeställningen, menar ut- redningen att näringsidkaren bör kompenseras genom ekonomisk ersättning.

1 förslaget skils på ersättning för det arbete som är utfört vid avbeställ- ningen och ersättning för förlust. För utfört arbete skall näringsidkaren ha ersättning motsvarande vad som är skäligt pris om avtalet endast hade avsett det utförda arbetet. Därutöver skall näringsidkaren enligt utredning- ens förslag ha ersättning för förlust som uppkommer genom att han har haft kostnader för arbete som har inställts, på grund av uppdraget underlåtit att åta sig annat arbete eller i övrigt inrättat sig efter uppdraget. Utredningen intar med detta förslag en principiellt annan ståndpunkt än det år 1976 framlagda förslaget till ny köplag. Enligt konsumenttjänstutredningens för- slag utgår aldrig ersättning för utebliven vinst på den avbeställda delen av uppdraget. Däremot kan näringsidkaren få ersättning för att han under tiden före avbeställningen har missat chansen till annat arbete, antingen genom att tacka nej till eller låta bli att söka andra uppdrag. Om närings- idkaren efter avbeställningen har försummat att vidta skäliga åtgärder för att begränsa förlusten, sätts ersättningen ned i motsvarande mån. Detta innebär bl. a. att näringsidkaren efter avbeställningen är skyldig att söka skaffa sig ersättningsuppdrag i stället för det avbeställda arbetet.

Reglerna om avbeställning är i princip tvingande. Om parterna har träffat avtal om normalersättning skall dock en sådan överenskommelse kunna gälla. Utredningen har härvid framför allt tänkt på överenskommelser i form av standardavtal. Med hänsyn till det lämpliga i att låta ersättning utgå på grundval av lättillgängliga normalbelopp, har näringsidkaren enligt utred- ningens förslag rätt till skälig norrnalersättning om sådan ersättning vanligen tillämpas inom branschen. Denna sistnämnda regel skall ses mot bakgrund av det arbete på standardavtalens område som utförs av konsumentver- ket/KO tillsammans med näringslivets organisationer.

Priset

Utgångspunkten är att parterna själva skall kunna komma överens om priset. Men om priset ej är avtalat, föreslår utredningen att det skall bestämmas efter vad som är gängse pris. Om det inte finns något gängse pris, skall konsumenten betala vad som är skäligt. Detta innebär en förbättring av konsumentens rättsläge jämfört med den princip i Så köplagen som f.n. anses analogt tillämplig på tjänsternas område och som innebär att närings- idkaren kan ta ut det högsta pris som inte är oskäligt.

Lagförslaget har härutöver en bestämmelse som sätter en övre gräns för näringsidkarens möjlighet att ta betalt i de praktiskt mycket viktiga fall när han har lämnat en ungefärlig prisuppgift. Priset får då inte avsevärt över- stiga det pris som har uppgetts. Har det avtalats ett högsta pris (takpris) får priset inte överstiga detta.

Utredningen föreslår dessutom en särskild jämkningsregel som främst tar sikte på det fallet att ett avtalat pris är oskäligt. Motivet till denna regel är att det på tjänsternas område finns ett speciellt behov att kunna jämka ett i förväg bestämt pris som vid en jämförelse med den senare utförda prestationen framstår som oskäligt. Regeln skall också ses mot bakgrund av att den nya generalklausulen i 36 & avtalslagen inte kan antas bli använd i dessa situationer. Enligt den föreslagna jämkningsregeln får priset sättas

ned om det med hänsyn till gängse prisberäkning för motsvarande tjänster vid avtalstillfället och övriga omständigheter är oskäligt.

Den konsument som av näringsidkaren krävs på ett ospecificerat belopp har små möjligheter att kontrollera att det som begärs motsvarar gängse eller skäligt pris. För att de nyss omnämnda reglerna om priset inte skall bli verkningslösa föreslår utredningen därför att näringsidkaren skall vara skyldig att på konsumentens begäran utställa en specöicerad räkning. Räk- ningen skall vara tillräckligt specificerad för att möjliggöra en bedömning av prisberäkningen samt av arten och omfattningen av utfört arbete. Kon- sumenten får härigenom en möjlighet att kontrollera inte bara priset utan också vad som har blivit gjort. Innan konsumenten har fått en specificerad räkning är han som regel inte skyldig att betala.

Utredningen föreslår vissa regler om rätt för näringsidkaren till ersättning för konsumentens obehöriga vinst. Det gäller här situationer i vilka nä- ringsidkaren har misstagit sig beträffande sin rätt att utföra arbetet. Hit hör bl.a. det fallet att näringsidkaren har utfört arbete utanför uppdraget utan att arbetet kan räknas som ”tilläggsarbete”. Utredningen menar att det då trots allt inte bör vara uteslutet för näringsidkaren att få viss ersättning. En förutsättning är dock att näringsidkarens misstag har varit ursäktligt. Ersättningen är vidare maximerad i ett par avseenden. Näringsidkaren är inte berättigad till mer än skälig ersättning för sina kostnader. Han har heller inte rätt till mer än vad som motsvarar den värdeökning som har kommit konsumenten till del.

Farans övergång

En viktig fråga är när faran för näringsidkarens prestation skall gå över från näringsidkaren till konsumenten. Vad det här gäller är i vad mån kon- sumenten skall vara skyldig att betala för arbete och material som gått till spillo på grund av en olyckshändelse. Som huvudregel föreslås att kon- sumenten inte är skyldig att betala för näringsidkarens prestation i den mån den har förstörts genom olyckshändelse före avlämnandet. Undantag görs dock för det fallet att avlämnandet har försenats på grund av kon- sumenten. Då övergår faran på denne då avlämnandet skulle ha ägt mm.

Om tjänsten gäller en sak som har överlämnats i näringsidkarens be- sittning, t. ex. en apparat som inlämnats för reparation, föreslås en särskild regel. Näringsidkaren står då faran för nedlagt arbete m. m. till dess saken har kommit i konsumentens besittning. Undantag gäller dockför det fall att konsumenten inte hämtar saken i tid. Här ges i förslaget en regel som innebär en förbättring för konsumenten jämfört med vad som gäller för köp enligt 17 5 andra meningen köplagen. Enligt utredningens förslag över- går faran inte omedelbart på konsumenten då denne har möjlighet att hämta saken. I stället övergår faran på konsumenten först då denne har kommit i väsentligt dröjsmål med avhämtandet.

F el och dröjsmål

Som tidigare har nämnts föreslår utredningen särskilda regler om vilka krav som kan ställas på näringsidkarens prestation. Dessa gäller både prestationens kvalitet och tidpunkten för prestationen. Fel och dröjsmål är att se som avvikelser från dessa krav. Utredningen föreslår uttryckliga regler med detta innehåll. Varken fel eller dröjsmål föreligger om avvikelsen beror på en omständighet som är att hänföra till konsumenten.

Efter reglerna som definierar vad som är fel och vad som är dröjsmål följer regler om reklamation och preskription samt regler om de påföljder som kan drabba näringsidkaren vid fel och vid dröjsmål. I fråga om fel ges det härutöver särskilda regler om garantier.

Garanti

Garantireglerna gäller endast tidsbestämda garantier. Härmed avses att nä- ringsidkaren genom garanti eller liknande utfästelse har åtagit sig att under viss tid svara för tjänstens beskaffenhet eller resultat. Enligt förslaget skall näringsidkaren svara såsom för fel för sådan bristfällighet som uppkommer under den angivna garantitiden. Detta innebär två saker. För det första är näringsidkarens ansvar under garantitiden ett ansvar såsom för fel. Kon- sumenten har då rätt till hela det påföljdssystem som utredningen föreslår när tjänsten är felaktig. Näringsidkaren förhindras härigenom att föreskriva att bristfällighet under garantitiden ger rätt till endast någon viss påföljd, t. ex. avhjälpande. För det andra innebär regeln att näringsidkaren alltid skall svara för avvikelse från garantin om den uppkommer under den angivna garantitiden. Alla tidsbestämda garantier skall med andra ord tolkas som s. k. funktionsgarantier. Härigenom avvisas en svagare typ av garanti som skulle innebära att näringsidkaren endast svarar för tjänstens beskaffenhet vid tidpunkten för farans övergång, dvs. normalt vid avlämnandet.

Förutom den nu angivna regeln om materiallt ansvar för tidsbestämda garantier, föreslår utredningen en regel motsvarande bestämmelsen i 10ä konsumentköplagen. Enligt den föreslagna regeln gäller en omvänd bevis- börda till konsumentens fördel. För att gå fri från sitt garantiåtagande måste näringsidkaren göra sannolikt att bristfälligheten beror på olyckshändelse eller på omständighet som är att hänföra till konsumenten.

Reklamation

Både vid fel och vid dröjsmål föreslår utredningen regler om reklamation. De föreslagna reglerna knyter an till vad som gäller i köplagen och kon- sumentköplagen, men i vissa hänseenden innebär de andra lösningar.

Vad gäller reklamation vid fel föreslås som grundregel att konsumenten skall reklamera inom skälig tid efter det att han märkt eller bort märka felet.

En svårbedömd fråga har varit om den nu angivna reklamationsfristen skall kompletteras med en särskild preskriptionstid. Utredningen har stannat vid att föreslå detta trots att konsumentens talerätt f. n. inte är begränsad på annat sätt än genom de allmänna reglerna om tioårspreskription. Skälet

härtill är främst att det måste ligga i båda parters intresse att ett rätts- förhållande kan anses avslutat efter en inte alltför lång tidsperiod. I över- ensstämmelse med köplagsförslaget föreslår konsumenttjänstutredningen att reklamation skall ske senast inom två år från tidpunkten för farans övergång. Utredningen föreslår dock att denna preskriptionstid skall kunna genom- brytas vid s.k. dolda fel. För att ett dolt fel skall anses vara för handen gäller två förutsättningar. Felet skall för det första inte ha visat sig inom tvåårstiden. Det skall för det andra inte rimligen ha kunnat upptäckas dess- förinnan. I praktiken kan det förlängda ansvaret för dolda fel främst bli aktuellt vid arbete på byggnader o.d.

Rättsföljden av försummad reklamation är att konsumenten förlorar sin talerätt. Undantag har gjorts för vissa fall av klandervärt förfarande från näringsidkarens sida, nämligen då denne handlat i strid mot tro och heder eller grovt vårdslöst.

Vad gäller reklamation vid dröjsmål har utredningen föreslagit regler med utgångspunkt i den s.k. status-quo-principen. Det har dock ansetts över- flödigt med en regel om reklamation för att konsumenten skall ha kvar rätten till prestation om denna har uteblivit. Om tjänsten inte kan sägas vara påbörjad, har konsumenten också rätt att häva utan att ha reklamerat. Om hela eller något mer än en obetydlig del av tjänsten har utförts, är konsumentens rätt att häva däremot beroende av att reklamation har skett i tid. Rätten att kräva skadestånd förutsätter alltid att konsumenten har reklamerat.

Påföljder

Vad gäller påföljder för fel och dröjsmål föreslår utredningen i båda fallen att konsumenten först och främst skall kunna begära att få en avtalsenlig prestation (naturaprestation). Detta innebär vid fel att konsumenten har rätt att få felet avhjälpt och vid dröjsmål att konsumenten har rätt att få tjänsten utförd. Undantag gäller i båda fallen om det skulle medföra oproportionerligt stora olägenheter eller kostnader för näringsidkaren att prestera. Den rätts- politiska utgångspunkten har varit att naturaprestation på tjänsternas område är den påföljd som föredras av båda parter.

Vid fel föreslår utredningen att näringsidkaren i princip skall ha rätt att — till avvärjande av längre gående påföljder avhjälpa felet. Motsvarande föreslås inte vid dröjsmål. Här har konsumenten principiell rätt att välja mellan att kräva naturaprestation och hävning. Denna skillnad mellan fel och dröjsmål utjämnas dock ofta i praktiken genom kravet på väsentlighet vid hävning. Näringsidkaren har nämligen ofta möjlighet att prestera innan dröjsmålet har hunnit bli väsentligt.

Konsumentens rätt att vid fel få detta avhjälpt skulle vara föga värdefull om konsumenten tvingades att betala för avhjälpandet. I standardavtal är det f. n. inte ovanligt att konsumenten får stå för vissa kostnader. Utred- ningen föreslår som huvudregel att näringsidkaren inte har rätt till ersättning för avhjälpandet. Dock ges det undantaget att om avhjälpandet förutsätter arbete eller annat, t. ex. material, som inte omfattas av priset för det som är gjort, får näringsidkaren ta betalt för avhjälpandet. Sammantaget får dock

näringsidkaren inte ta mera betalt än om arbetet hade gjorts riktigt från början.

Både vid fel och vid dröjsmål ges konsumenten i princip rätt att hålla inne betalningen (detentionsrätt). Härigenom kan konsumenten utöva på- tryckning på näringsidkaren för att få denne att t. ex. avhjälpa ett fel. De- tentionsrätten är också av betydelse för övriga påföljder som annars lätt skulle kunna bli verkningslösa.

Hävning är som nyss antytts en sekundär påföljd vid fel, men alternativ påföljd vid dröjsmål. Som förutsättning för hävning gäller att kontrakts- brottet felet eller dröjsmålet skall vara väsentligt. På tjänsternas område kan hävning dock inte alltid genomföras lika lätt som vid köp. En tjänst som är utförd kan inte gärna återlämnas till näringsidkaren på samma sätt som man lämnar tillbaka en såld vara. Utredningen föreslår därför regler enligt vilka hävning normalt bara får ske beträffande framtida dvs. ej utförd prestation. Utredningen utesluter dock inte möjligheten av hävning även beträffande utförd prestation. För sådan hävning krävs det enligt för- slaget s. k. kvalificerad väsentlighet. Detta uttrycks så att ”syftet med tjäns- ten är huvudsakligen förfelat” på grund av kontraktsbrottet.

För att få häva krävs enligt utredningens förslag inte att kontraktsbrottet är fullbordat. Även i situationer då kontraktsbrott ännu inte har inträtt, men det måste antas att kontraktsbrott som ger rätt att häva kommer att inträffa, föreslås hävningsrätt (anteciperat fel och anteciperat dröjsmål).

Hävning innebär i princip att vardera partens prestationsskyldighet faller bort. Redan fullgjord prestation skall lämnas åter. I enlighet härmed har enligt utredningens förslag näringsidkaren inte rätt till betalning. Konsu- menten skall lämna tillbaka vad näringsidkaren har presterat i den mån det är möjligt utan olägenhet eller kostnad av betydelse. Om konsumenten helt slapp att betala för vad som inte kan återlämnas, skulle han kunna göra en ”obehörig vinst”. Utredningen föreslår därför att konsumenten i skälig utsträckning skall ersätta näringsidkaren dennes kostnader som lett till en värdeökning för konsumenten. Detta står i principiell överensstäm- melse med vad som föreslås i prisavsnittet.

Vid hävning beträffande återstående del bör utgångspunkten enligt ut- redningen vara att konsumenten skall få en fullständig prestation för samma pris som skulle ha gällt om avtalet inte hade hävts. Näringsidkaren har i enlighet härmed rätt att få betalt för vad som är gjort med ett belopp som motsvarar priset för tjänsten i dess helhet, med avdrag för vad det normalt kostar att få den återstående delen utförd.

Vid fel i näringsidkarens prestation föreslås att konsumenten också skall ha rätt till prisavdrag. Även denna påföljd är sekundär i förhållande till näringsidkarens primära rätt att avhjälpa felet. Prisavdrag skall enligt ut- redningens förslag motsvara vad det normalt kostar att få felet avhjälpt. En kompletterande regel föreslås för det fallet att kostnaderna är oskäligt stora. Prisavdraget skall då bestämmas med hänsyn till felets betydelse för konsumenten.

Näringsidkarens skadeståndsskyldighet

Enligt utredningens mening finns det ett behov av att genom tvingande regler tillförsäkra konsumenten rätt till skadestånd. Detta är viktigt därför att konsumentens övriga befogenheter vid kontraktsbrott ofta är begränsade. Härtill kommer att konsumenten har behov av att få skadestånd även i vissa andra fall än vid fel och dröjsmål.

Vad gäller skada på grund av fel eller dröjsmål föreslår utredningen en gemensam regel. Enligt denna är näringsidkaren skadeståndsskyldg om han inte visar att skadan inte beror på försummelse av honom själv eller någon som han har anlitat. Näringsidkaren måste med andra ord excrlpera sig för att gå fri från skadeståndsskyldighet. Det är alltså fråga om ett s. k. presumtionsansvar. Utredningen avvisar den i köprätten förekommande skillnaden i ansvar beroende på om det gäller 5. k. generisk prestation eller inte. Denna uppdelning har utredningen inte funnit passa för tjänszernas del.

Från den allmänna regeln om presumtionsansvar har utredningen dock föreslagit ett undantag, enligt vilket det gäller s.k. strikt ansvar for till- försäkrade egenskaper. Avviker tjänsten från vad som kan anses utfäst av näringsidkaren (”garanterat”) är denne enligt förslaget ansvarig även om någon försummelse inte föreligger på näringsidkarens sida. Denna bestäm- melse ansluter nära till vad som kan antas vara gällande rätt beträffande både köp och tjänster. Utredningen har här inte ansett sig böra inta annan stånd- punkt än vad som uttryckligen har lagfästs på det närliggande köpområdet.

Vad som tidigare har berörts har gällt ekonomiska skador av allmän natur. Utredningen föreslår emellertid att det angivna ansvaret för skada på grund av fel och dröjsmål skall utvidgas till vissa följdskador, nämligen skada på föremålet för tjänsten eller på konsumentens egendom i övrigt (sakskador). Det är här fråga om ett ”produktansvar” grundat på ett avtalsförhållande. Utredningens förslag torde innebära en viss förändring i förhållande till vad som kan antas vara gällande rätt.

Personskador hålls helt utanför utredningens reglering. Skälet är bl. a. att det ekonomiska skyddet vid personskador i stor utsträckning är tillgodosett genom annan lagstiftning. Personskador är vidare mycket artskilda från de skadetyper som utredningen anser sig böra reglera i konsumenttjänst- lagen.

När det gäller skador på annan grund än fel eller dröjsmål skiljer utredningen i lagförslaget på sakskador som drabbar konsumentens egendom medan den är i näringsidkarens besittning eller i övrigt under dennes kontroll, å ena sidan, och övriga skador, å den andra. Beträffande den första typen av skador föreslås ett presumtionsansvar. Det kan i praktiken röra sig om skador på grund av att näringsidkaren brustit i sin vårdplikt eller i sin om- sorgsplikt i övrigt när det gäller konsumentens egendom. Beträffande den andra typen av skador föreslås ett vanligt culpa-ansvar, dvs. konsumenten måste visa att näringsidkaren har varit försumlig för att skadestånd skall utgå. Här kan det vara fråga om skador av skilda slag.

Vad gäller skadeståndets beräkning är utgångspunkten den faktiska skada som konsumenten har lidit-Dock föreslås den begränsningen, att ersättning i princip inte skall utgå för annat än ”normalförlust”, dvs. näringsidkaren

är inte skyldig att utge ersättning för större skada än sådan som vanligen kan uppkomma i liknande fall. Härifrån görs dock vissa undantag.

Utredningen föreslår också regler om nedsättning av skadeståndet. I över- ensstämmelse med vad som redan måste anses gälla skall konsumenten vara skyldig att vidta skäliga åtgärder för att begränsa skadan. Ytterligare föreslås en allmän regel om nedsättning av skadeståndet på grundval av en skälighetsbedömning. Hänsyn skall då tas till näringsidkarens svårigheter att förutse och hindra skadans uppkomst samt omständigheterna i övrigt.

Reglerna om näringsidkarens skadeståndsskyldighet kompletteras av en regel om normalersättning. Den utgår enligt förslaget i fall av dröjsmål eller dröjsmålsliknande situationer. Denna bestämmelse ger möjlighet till över- enskommelser om s. k. dröjsmålsviten. Även om det inte är avtalat, skall konsumenten kunna kräva skälig normalersättning på grundval av bransch- sedvana.

Såväl regeln om ersättning för normalförlust som bestämmelsen om nor- malersättning vid dröjsmål sätts ur spel om det föreligger särskilt klandervärt förfarande från näringsidkarens sida.

Konsumentens dröjsmål

Utredningens förslag innehåller även regler om vilka påföljder näringsid- karen får tillgripa vid dröjsmål på konsumentens sida. Det är främst fråga om att konsumenten inte betalar i tid. Men det kan också gälla att kon- sumenten inte lämnar nödvändig medverkan eller att han inte hämtar t. ex. ett reparerat föremål i tid. De föreslagna reglerna är tvingande till kon- sumentens förmån. Syftet med reglerna är bl. a. att dra en gräns för hur hårda sanktioner näringsidkaren får tillgripa mot konsumenten.

De påföljder som utredningen föreslår vid konsumentens dröjsmål gäller rätt för näringsidkaren att ställa in arbetet (detentionsrätt), rätt att häva, rätt att hålla kvar föremålet för tjänsten (retentionsrätt) och rätt till ränta.

Detentionsrätten föreslås gälla i de fall betalning skall ske helt eller delvis i förskott. Undantag föreslås för det fallet att arbetet har påbörjats och ett inställande av arbetet skulle medföra risk för allvarlig skada för konsu- menten. Även vid bristande medverkan från konsumentens sida får nä- ringsidkaren ställa in arbetet.

I samband med att näringsidkaren ställer in arbetet, kan det uppstå kost- nader för honom. Utredningen föreslår att näringsidkaren skall ha rätt till ersättning för dessa kostnader, om inte konsumenten kan exculpera sig beträffande orsaken till dröjsmålet.

Näringsidkarens rätt att häva avtalet gäller bara beträffande återstående del. Hävningsrätten förutsätter också att näringsidkaren först har påmint konsumenten om dennes dröjsmål.

Enligt vad som förut har sagts föreslår utredningen att konsumenten skall ha generell rätt att avbeställa tjänsten, men att han då skall ersätta näringsidkaren enligt vissa regler. Situationen vid dröjsmål på konsumentens sida har många beröringspunkter med situationen vid avbeställning. Om näringsidkaren häver avtalet på grund av konsumentens kontraktsbrott, skall konsumenten enligt förslaget därför betala som om han hade avbeställt

tjänsten den dag näringsidkaren hävde. Från denna regel föreslås dock viss inskränkning om konsumenten kan exculpera sig beträffande orsaken till dröjsmålet.

Sedan länge anses i svensk rätt en hantverkare ha retentionsrätt i sak som han har fått hand om. I överensstämmelse härmed föreslår utredningen att näringsidkaren får hålla kvar saken till dess han har fått betalt, om konsumenten inte betalar i rätt tid. Detta gäller alltså bara tjänst beträffande lös sak som har överlämnats i näringsidkarens besittning. Det kan dock tänkas att konsumenten inte vill betala därför att han menar att närings- idkarens prestation är felaktig, dvs. att konsumenten vill utöva sin rätt att hålla inne betalningen. För att lösa denna konflikt föreslår utredningen att konsumenten har rätt att få ut saken om han ställer betryggande säkerhet för näringsidkarens krav.

Så länge en näringsidkare har konsumentens sak i sin besittning, är han skyldig att vårda den. Utredningen föreslår att näringsidkaren i rimlig ut- sträckning skall vårda saken även om konsumenten inte hämtar saken i tid eller näringsidkaren håller kvar saken på grund av sin retentionsrätt. I detta fall skall enligt förslaget näringsidkaren ha rätt till skälig ersättning för vården.

Vid konsumentens dröjsmål med betalningen föreslås också att närings- idkaren skall ha rätt till ränta enligt räntelagen. Detta innebär att närings- idkaren inte kan föreskriva högre ränta.

Rätten för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats regleras av en särskild lag av år 1950. Utredningen föreslår inte några ändringar i denna lag. Utredningen förutsätter dock att det, som riksdagen har begärt, snarast sker en översyn av lagen i syfte att åstadkomma bättre fungerande regler.

Förhållandet till bakre led

Utredningen har i betänkandet berört förhållandet till näringsidkare i bakre led, dvs. materialleverantör eller annan som inte är konsumentens avtalspart. Det är här fråga om två skilda situationer. Den ena gäller konsumentens relation till näringsidkare i bakre led. Den andra gäller avtalsrelationen bakåt för den näringsidkare som är konsumentens avtalspart.

Beträffande konsumentens förhållande till bakre led har utredningen över- vägt regler om s. k. direkttalan. Dessa skulle möjliggöra för konsumenten att göra gällande felpåföljder mot tillverkare eller annan i tidigare led, om det föreligger fel i t. ex. levererat material. Utredningen föreslår emellertid inte att det nu införs regler av detta innehåll. Utredningen har bl. a. fäst avseende vid att den pågående konsumentköpsutredningen har fått tilläggs- direktiv som berör denna fråga.

Utredningen har, som nämnts, också berört förhållandet bakåt för den näringsidkare som konsumenten står i avtalsförhållande till. Inte heller för sådana avtalsförhållanden är utredningen beredd att föreslå lagstiftning. Även frågan hur konsumentens rättigheter påverkar näringsidkarnas inbör- des relationer skall utredas av konsumentköpsutredningen. Båda frågorna är i första hand av köprättslig karaktär.

Ändring i marknadsföringslagen

l 4 & marknadsföringslagen ges regler som möjliggör förbud mot marknads- föring av varor som medför särskild risk för skada eller som är uppenbart otjänliga. Reglerna gäller f.n. då en näringsidkare saluhåller eller hyr ut en vara till en konsument. Utredningen föreslår att paragrafen skall utvidgas till att avse också de fall då en näringsidkare marknadsför en tjänst som omfattas av konsumenttjänstlagen. Det är här fråga om tjänster, där det använda materialet eller den tillämpade metoden medför särskild risk för skada på person eller egendom, och om tjänster som är uppenbart otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål.

Utredningen förordar även att 45 marknadsföringslagen utvidgas så att förbud att sälja varor som medför särskild risk för skada eller som är uppen- bart otjänliga kan riktas också mot näringsidkare i bakre led. En sådan utvidgning har föreslagits av konsumentverket/KO och skulle bl. a. ha be— tydelse för konsumenttjänsterna. Säljförbud skulle kunna riktas mot nä- ringsidkare i bakre led som tillhandahåller t.ex. skadebringande material eller delar som annan näringsidkare använder till konsumenttjänster. Ut- redningen lägger dock inte fram något lagförslag i denna del.

Utredning om näringsförbud

Utredningen har deltagit i det utredningsarbete angående auktorisation från konsumentsynpunkt, som bedrivits av en särskild arbetsgrupp knuten till konsumentverket. Utredningen delar arbetsgruppens uppfattning att det sak- nas skäl att frångå den i Sverige förhärskande, restriktiva synen på auk- torisation. I första hand bör man pröva om inte andra systern, utan inslag av etableringskontroll, kan ge konsumenterna tillräckligt skydd. Den mindre grupp av uppenbart oseriösa näringsidkare, som finns även på tjänsternas område, utgör dock ett konsumentproblem som det gäller att komma till rätta med. Detta är viktigt inte minst för att säkerställa att konsument- tjänstlagen slår igenom på fältet. Åtgärderna bör riktas direkt mot de nä- ringsidkare som missbrukar näringsfriheten. Utredningen förordar därför att frågan om ett näringsförbud skall utredas särskilt. En sådan utredning bör dock inte begränsas till förbud mot näringsidkare som åsidosätter kon- sumenttjänstlagen eller annan konsumentskyddslagstiftning. Övervägande skäl talar för att möjligheten att meddela näringsförbud mot uppenbart ose- riösa näringsidkare utreds generellt.

Ändring i konsumentkreditlagen

Konsumentkreditlagen innehåller vissa bestämmelser som rör konsument- kredit i allmänhet och därmed även konsumenttjänster. Hit hör bl. a. reg- lerna om angivande av effektiv ränta i marknadsföring m. m. Huvuddelen av lagen gäller dock bara kreditköp. Utredningen föreslår att vissa av de civilrättsliga regler som bara gäller kreditköp också skall gälla för sådana tjänster som omfattas av konsumenttjänstlagen. Det gäller köparens be- fogenheter mot annan kreditgivare än säljaren (trepartsförhållanden), förbud mot vissa fordringsbevis, rätt till förtidsbetalning och förbud mot viss av-

räkning. De regler som rör krav på minsta kontantinsats vid kreditköp bör däremot inte gälla för tjänster.

Tvist/ösning

För att säkerställa konsumenttjänstlagens genomslagskraft och få till stånd en fortgående rättsutveckling är det viktigt att det finns väl fungerande organ för lösning av tvister. Allmänna reklamationsnämnden prövar på ett snabbt och enkelt sätt tvister i konsumentfrågor och spelar här en viktig roll. Nämnden har emellertid inte möjlighet att ta upp tvister rörande arbete på fast egendom. Detta är en klar brist. Utredningen har tillstyrkt rekla- mationsutredningens förslag att utvidga nämndens kompetens så att denna brist undanröjs. Enligt utredningens mening bör det praktiska genomför- andet av denna utvidgning samordnas med konsumenttjänstlagens infö- rande såvitt gäller sådana tjänster på fast egendom och byggnader i övrigt som lagen omfattar.

Information och ikraftträdande

Konsumenttjänstlagens regler kan på vissa punkter behöva preciseras med hänsyn till förhållandena i särskilda branscher. Över huvud taget behöver standardavtal och rutiner för kundmottagning o.d. anpassas till den nya lagen. Det är en viktig uppgift för konsumentverket/KO att genom för- handlingar med näringslivets organisationer se till att detta sker. När det gäller tillämpningen av avtalsvillkorslagen är det som i övrigt på mark- nadsrättens område — naturligtvis marknadsdomstolen som ytterst har den rättsgestaltande' funktionen.

Det är också viktigt att konsumenterna och berörda näringsidkare får information om den nya lagstiftningen och om nya standardavtal m.m. Även detta är en betydelsefull uppgift för konsumentverket/KO och nä- ringslivets organisationer.

Det är angeläget att den nya lagstiftningen träder i kraft så snart som möjligt. Den förutsätter inte några övergångsbestämmelser och har utformats så att den kan genomföras utan att översynen av konsumentköplagen av- vaktas. Tidpunkten för ikraftträdandet bör dock bestämmas så att det ges ett visst rådrum för att utarbeta nya standardavtal och rutiner och för att sprida nödvändig information.

Summary

The Consumer Services Act

During recent decades services for the maintenance and care of property of various kinds have become increasingly important for the consumers. They have increasingly acquired goods for long-term consumption such as motor cars, boats, household appliances and radio and television sets. The number of one-family houses and of holiday residences has increased. Though manu owners of such property carry out simple repair and main- tenance jobs themselves, the demand for services performed by entre- preneurs has increased significantly. The aggregate cost of such services runs to considerable sums, approximately 6 000 million Sw. Cr. per annum.

Background of the Proposed Legislation Present Legal Situation

The present situation of consumers with regard to contracts for services can hardly be considered satisfactory. The lack of legislation is conspicuous and detrimental, particularly when the situation is compared with that re- lating to sales. Sales of mövables are govemed by the Sale of Goods Act of 1905, and in addition the Consumer Sales Act of 1973 contains mandatory rules in the consumers favour for sales from commercial sellers to consumers. Sale of land is govemed by chapter 4 of the Real Property Code. There is, however, no special legislation on services in force.

In the absence of such legislation resort must be made to case law — which is scarce and, in accordance with traditional Swedish legal technique, to analogies from legislation in other areas and to general principles of law. The resulting uncertainty harms consumers. Standard form contracts are generally formulated by the entrepreneurs and favour them. A change to the advantage of the consumers has been brought about by the Act to Prohibit Unfair Contract Terms of 1971, which permits the Market Court and the Consumer Ombudsman to examine standard terms in contracts between entrepreneurs and consumers and to take action against terms that are found to be unfair. Furthermore, the ordinary courts can set aside or modify unfair contract terms on the bases of a new provision, sec. 36, of the Contracts Act. But these means of control are not sufficient, and the Market Court and the Consumer Ombudsman, as well as the ordinary courts, need legislation laying down substantive rules as guidance for their work.

Need for Legislation

The Commission which has now presented a draft for a Consumer Services Act received its charge in 1972. The studies that the Commission has carried out have corroborated the assumption that there is a need for legislation. In particular there is a need for clarification of the legal situation in the field of consumer services. The rules that the Commission proposes are such as will strengthen the position of the consumers vis-å-vis the entre- preneurs. Such rules will not only have an effect when a contract does not cover explicitly a certain question but they will also influence the contents of standard form contracts by counteracting unfair terms. The aim of the legislation should be to establish rules that can be considered to be suitable for contracts for consumer services in general. The setting up of such rules will also be in the interest of well-managed entrepreneurial activity, since it will stifle tendencies of non-bona-fide enterprises to escape the norms of fair business activity by which the well-managed enterprises feel bound.

Nordic Cooperation

In accordance with general practice regarding the preparation of legislation relating to contracts law as well as in other fields of law - the present work has taken place in close cooperation among the Nordic countries. A Norwegian government commission is presenting almost simultaneously with the publication of this report a proposal for a statute on consumer services. The proposed Norwegian statute differs only in details from the Swedish draft. The Norwegian and Swedish commissions have also col- laborated in the work on the reports in which the reasons for the proposed legislation are set forth. In Denmark a commission has been appointed with the task of preparing similar legislation, but its work is less far advanced. No commission has been appointed in Finland, but the work carried out in the other countries has been followed closely by observers representing the Finnish Ministry of Justice.

Comparative Law

As part of its work, the Swedish Commission has studied the corresponding law of foreign countries, especially the German Federal Republic, the United Kingdom and the United States. However, as far as the Commission has been able to ascertain, no legislation comparable to the one now proposed exists in any of these countries. The nearest approach to such legislation is found in the rules regarding Werkvertrag in the German Civil Code and in other basic private law codifrcations in Western Europe. Nevertheless, the Commission has in certain respects been inspired in its work by the law of other countries.

Main Features of the Legislation Legislation Model

The 1973 Consumer Sales Act, which was mentioned earlier, only covers a limited number of matters which have been considered to be of special importance to consumers. In other respects the 1905 Sale of Goods Act, whose rules are entirely facultative, applies to sales between entrepreneurs and consumers. In the field of services, no equivalent to the 1905 Act exists, and it has been necessary to find another model. The draft Act presented by the Commission therefore deals also with a number of general questions of contract law which in relation to sales are regulated by the 1905 Act. However, the Commission does not aim at complete coverage of all problems relating to the law of contracts which may arise within the field of services. A number of questions can, in the Commission's opinion, also in the future best be dealt with by the courts on the basis of general principles of law and of case law.

The Commission has tried to shape rules which strike an equitable balance between the parties concerned. To a large extent the proposed rules are mandatory, i. e. they cannot be set aside by contract to the detriminent of the consumer. However, not all rules are mandatory. The proposed Act allows for freedom of contract, e. g. as to the manner of performance and, normally, as to the price.

The Structure of the Act

The draft Consumer Services Act contains five chapters.

Chapter 1 contains introductory provisions. Among them is one (sec. 5) which states that the provisions of the Act may not be deviated from to the disadvantage of the consumer, except as specifically provided. Chapter 2 deals with the entrepreneurs primary duties and with the price. In it the performance of the entrepreneur is regulated and the methods for com- puting the price are laid down. These provisions are to a large extent fa- cultative. Chapter 3 deals with defects in the entrepreneur's performance and with his delay in performing the contracts. Chapter 4 deals with the entrepreneur's duty to pay damages. Finally, chapter 5 contains provisions on the consumer*s duty, particularly with regard to paying the price in time. Chapters 3—5 chiefly contain mandatory rules, i.e. the entrepreneur may neither exempt himself from the duties that he is subject to according to the Act nor prescribe consequences of the consumer's breach of contract which are more burdensome than the act provides.

The Scope of the Proposed Act

Like most existing Swedish legislation aiming at the protection of consumers, the proposed Act is to be limited to contracts between entrepreneurs and consumers (chap. I see. 1). The type of contract covered can be described in broad terms as one of services. But it has not been possible to cover the whole of this wide field. In order to avoid abstract and sweeping rules, the Commission has considered it necessary to confine the proposed statute

to those types that are most important from the consumers point of view and which also have so much in common with regard to factual circum- stances that they can well be treated according to the same principles. The draft Act accordingly is to apply to contracts of work on movables and on land (chap. 1 sec. 1). In practice this delimitation means that contracts for repair of motor cars, boats, household appliances, furniture, radio and television sets and other durable consumer goods are covered. Repair and rebuilding of houses form another important Sphere of application. The construction of, e.g., a garage will also fall under the proposed Act. On the other hand, contracts for the construction of dwelling houses fall outside the scope of the proposed Act (chap. l sec. 2). An important reason for this latter limitation is that at present another government commission is engaged in preparing legislation for the sale and construction of one-family dwelling houses. The draft Act also contains rules aiming at drawing the line between the Act and the legislation on sales (chap. 1 sec. 2).

Liability for Marketing

Sections 3 and 4 of chapter l contain provisions on liability for acts of marketing. A main principle is that the entrepreneur is liable for information furnished when marketing the services or when entering into the contract (sec. 3 para. 1). This principle is based on the assumption that acts of market- ing, such as advertising, should be considered to belong to the contracting process. What occurs at this stage is, if a contract comes into being, to be regarded as part of the contract or should be taken into consideration when interpreting the contract. The proposed rules are, in the Commission”s opinion, not to be considered as an innovation but, on the whole, as a codification of current legal practice. This explains why the Commission has not considered it suitable to confine the rule to misleading information or to liability for defects, as was done in the Consumer Sales Act. Ac- cordingly, a deviation from statements in advertisements and similar com- munications aimed at the general public should be considered to constitute a defect in the service performed. A deviation relating to the time of per- formance may in the same way constitute a delay within the meaning ol' the Act. If a price has been stated in the course of marketing the services, the entrepreneur is to be bound by it. The entrepreneur may also under certain circumstances be bound by failure to provide information which he should have furnished (sec. 3 para. 2).

According to the proposal, not only the entrepreneur who perf'orms the work but also a manufacturer of goods that are used in the work can be held liable for information which he provides when marketing the goods (sec. 4 para. 1). The manufacturer's liability is, however, limited to misleading information, and it will only comprise an obligation to pay damages to the consumer, not any other duty. A manufacturer may also under certain circumstances be held liable in damages for failure to provide information, if such failure can be attributable to his fault (sec. 4 para. 2).

The Performance of the Entrepreneur

Unlike the legislation relating to sales, the proposed Consumer Services Act contains explicit rules regarding the performance of the entrepreneur. The main principle stated in the draft Act is that the entrepreneur shall perform the service in a professionally satisfactory manner and take due regard to the consumer's interests (chap. 2 sec. 1 para. 1). This principle can be said to constitute the basis of several more detailed rules suggested in the draft Act.

A general policy underlying the Commission's proposal is to encourage communications between the two parties in order to promote smooth con- tractual relations. This policy has prompted some rules that are based on the principle that the entrepreneur should take due regard of the consumer”s interests. If the entrepreneur finds, during the course of performance, that work which was not included in the original contract should appropriately be performed at the same time as that originally agreed on, he is under an obligation to advise the consumer to this effect (chap. 2 sec. 5). The proposed provision states in more detail how various such situations should be dealt with. On the other hand, if the entrepreneur finds, whether on entering the contract or later, that certain work cannot be considered to confer reasonable utility to the consumer (perhaps because it will be too expensive in relation to its value) he is under a duty to advise the consumer against having the work undertaken (chap. 2 sec. 6).

According to the proposal, not only should the entrepreneur perform the service professionally but he is also to be responsible for its leading to a result (chap. 2 sec. 3). However, the result that the consumer may demand depends on the agreement between the parties or on what the consumer could reasonably expect. Sometimes the undertaking cannot be considered to involve more e. g. than that the entrepreneur shall do his best to make an old appliance function again, without any promise of success. Such an agreement must be respected.

Often the parties agree on the time when performance is to be completed, and this agreement is then valid. But if no such agreement has been made, the proposed rule prescribes that the service shall have been completed within such time as is reasonable, having regard especially to what is cus- tomary for a service of the kind concerned (chap. 2 sec. 7).

The Consumer's Right of Cancel/ation

The proposed Act contains rules which give the consumer a right to cancel a contract for services (chap. 2 secs. 8—10). The consumer is to have such a right for all types of services, and there are no restrictions either as to the time when cancellation may be demanded (provided that the work has not been completed) or as to special circumstances, whether on the side of the consumer or on that of the entrepreneur (sec. 8).

An important matter will be the compensation which becomes due to the entrepreneur in the event of cancellation (sec. 9). A distinction is made in the proposal between compensation for work done at the time of can- cellation and other compensation. For work already accomplished the entre-

preneur is to receive compensation corresponding to what would be a reasonable price if the contract had related solely to that work. Such a price may be higher than the part of the agreed price corresponding to the portion of the total work that has been performed. In addition, the entrepreneur is to receive compensation for losses which result from costs incurred for work that is not to be performed because of the cancellation, as well as for the loss of earnings which he incurs by having omitted to undertake other work or by otherwise arranging his business activities in order to carry out the contract which was cancelled. The fact that the entrepreneur loses profits on the contract which was cancelled will thus not in itself entitle him to compensation. On the other hand, the rule just mentioned implies that if the entrepreneur before the contract is cancelled misses an opportunity to acquire other work, either by refusing an offer of a contract or by not soliciting contracts, he is entitled to compensation for such loss of earnings.

In accordance with general principles of contract law, the entrepreneur is under an obligation to try do diminish his loss, and if after cancellation he omits to seek other contracts, the compensation due to him may be reduced correspondingly. Further, the proposal contains a rule according to which the total compensation due to the entrepreneur may not exceed the price which he would have obtained if no cancellation had occurred and the contract had been fulfilled.

The proposed rules regarding compensation in case of cancellation are in so far not mandatory as the parties may agree on a standard compensation for cancellation (sec. 10). Such an agreement is valid provided that it is reasonable having regard to the principles of compensation set down in sec. 9. The procedure envisaged is that compensation is to be fixed by standard form contracts, under the control of the Consumer Ombudsman. Such a procedure is further encouraged by a provision that, even if there is no agreement in the particular case, a standard compensation shall be payable if it corresponds to what is customary in the branch. It is assumed that standard terms developed under the control of the Ombudsman will decide what can'be considered customary.

The Price

In many cases, the parties to a contract of service do not agree on a price in advance. The proposed Act contains rules on the price that shall apply in such cases. The basic rule is that the price shall be based on the current price of similar service at the time of entering the contract. If no such current price can be ascertained, the consumer is to pay what is reasonable having regard to the kind, extent and execution of the work and to other circumstances (chap. 2 sec. 11 para. 1).

It is not unusual that the entrepreneur instead of establishing a fixed price provides an estimate. In such a case the final price may not considerably exceed the estimation given (sec. 11 para. 2). If a maximum price has been mentioned, the final price must not exceed this maximum.

Finally, according to the proposed rules even an agreed price may be reduced if it is unreasonable with regard to current prices of corresponding

l l 1

services at the time of making the contract and other circumstances (sec. 11 para. 3).

Under some circumstances the entrepreneur may perform work in the mistaken belief that he is entitled to payment for it. For some such cases the Commission proposes that the entrepreneur shall be entitled to com- pensation for the ”unjust enrichment” that the consumer would otherwise receive. There are, however, a number of conditions. The entrepreneur's mistake must have been excusable. The compensation is limited by the entrepreneurs costs, on the one hand, and the increased value for the con- sumer, on the other hand, and it is subject to a general test of reasonableness (sec. 12 para. 3).

If the consumer so requests, the entrepreneur must make out a specified bill which enables the consumer to estimate the computation of the price and the kind and extent of the work that has been performed (sec. 16).

Passing of Risk _

With regard to the passing of risk when the work is destroyed or spoiled by accident, the proposal makes a distinction between work that is performed on the consumer's premises and work that is performed on an object which is entrusted to the entrepreneurs custody (chap. 2 sec. 14). In the former case, if the performance is lost or spoiled prior to delivery of the completed service, the consumer is under no obligation to pay the price for what has been performed. However, if delivery is delayed by the consumer, risk passes when delivery should have taken place. In the second case the entrepreneur carries the risk until the time when the object returns to the consumer's possession, except where the latter has failed to take possession of the object for an unreasonably long period. When the risk does not lie with the entrepreneur, the consumer is obliged to pay the price even if the work is ruined.

Defects and Delays

As already noted, the draft contains explicit rules regarding the standard of performance, relating both to the quality and the time of the performance. Defect and delay can be considered to be deviations from this standard (chap. 3 sec. 1 and 11). However, if the deviation is due to a circumstance attributable to the consumer, neither defect nor delay ensues.

Guarantees

The draft statute contains provision for cases where the entrepreneur has given an express guarantee for a certain time (chap. 3 sec. 2). Any deficiency which emerges during the period stated will be regarded as a defect in the sense of the Act, unless the entrepreneur proves that it is probable that the deficiency is due to an accident or to a circumstance attributable to the consumer.

The rule just mentioned has several consequenses. It is not possible for

the entrepreneur to give a guarantee which restricts his liability to such deficiencies as are present at the time the service is performed.

Thusguarantees related to a certain period must be construed as referring to the durability for the entire period ofthe work which has been performed. Furthermore, if a deficiency covered by the guarantee emerges during the period stated, the consumer is entitled to all remedies which the Act pre- scribes for defects, and the entrepreneur may not limit his obligations to certain remedies, such as repairing the defect.

Notice

Both for defects and for delays the draft Act prescribes a duty of the consumer to give notice to the entrepreneur, stating that he intends to act upon the breach of contract.

With regard to a defect in a service, it is proposed that the consumer should give notice within a reasonable time after he had noticed or should have noticed the defect (chap. 3 sec. 3). Such notice must be given at the latest within two years from the time that risk passed. The introduction of this time limit is considered to be in the interest of both parties, since their legal relationship should be terrninated within a period that is not too long. However, an exception to the time limit is proposed for defects which have not appeared within the two year period and which could not reasonably have been discovered during this period. This exception will probably have its greatest importance for work on buildings.

If the consumer fails to give notice within the time prescribed, he loses all claims against the entrepreneur which are based on the defect. A general exception is made for cases where the entrepreneur acted in bad faith or was grossly negligent.

The proposed rules relating to delay in performing the service have a somewhat different objective. They can be said to be based on the so-called status quo principle (chap. 3 sec. 12). This means that if the consumer fails to take action in response to non-performance, he loses his right to demand such performance, and if he fails to take action in response to work which has been performed too late, he loses his right to make any claim on the basis of the delay in performance. The rules prescribe that a consumer is not entitled to declare the contract avoided or to claim damages unless he has given notice to the entrepreneur stating that he will act on the delay. The notice has to be given within a reasonable time after the consumer knew of the delay. However, as long as little or no work has been performed, he retains his right to declare the contract voided without having given notice.

Remedies

Both for defects and for delays the Commission proposes a right for the consumer to demand performance (chap. 3 secs. 5 and 13). In the case of a defect this right takes the form that the consumer can request the entrepreneur to repair the defect or otherwise cure it. In the case of non- perforrnance the consumer is entitled to demand that the entrepreneur per-

forms the service. For both cases an exception is provided when performance would involve unreasonably great inconvenience or cost to the entrepreneur.

For defects, the Commission proposes to give the entrepreneur the right to cure the defect, in order to avoid further-reaching remedies — such as avoidance of the contract- even if the consumer does not require such per- formance. With regard to delay, on the contrary, the entrepreneur is not to have any such right to cure, and the consumer can accordingly choose between demanding performance and avoiding the contract, provided that the conditions for this latter remedy are fulfilled. However, since avoidance presupposes fundamental breach, the difference between defects and delays will probably not be of great practical importance.

The consumers right to demand that a defect should be repaired or otherwise cured would not be of great value to him, if he had to pay for the additional work involved. The main rule proposed is therefore that the entrepreneur is not entitled to extra compensation for curing the defect (chap. 3 sec. 6). However, it may happen that the curing requires work or material which was not covered by the price for the work performed, and in such a case the entrepreneur may charge for the excess over the original price. This rule is subject to the limitation that the entrepreneur may never charge more than the sum to which he would have been entitled if the work had been performed correctly from the beginning.

Both in the case of defect and in that of delay the consumer has the right to defer payment until performance has been done (chap. 3 secs. 7 and 14). In the case of a defect the consumer may withhold only so much of the payment as gives him adequate security for his claim because of the defect, whereas in the case of delay he may withhold the whole of the payment.

Avoidance of the contract can be regarded as a secondary remedy in the case of a defect — since it presupposes that the defect has not been cured but as a primary remedy in the case of a delay. According to the proposal, avoidance presupposes that the breach of contract be it defect or delay — is fundamental. This requirement corresponds to the rule regarding sale of goods. However, when a contract has been performed avoidance cannot be effected in the same way for services as för 33168. A service that has been performed can seldom be returned to the entrepreneur in the same way as goods are returned when a contract of sale is avoided. The draft rules regarding avoidance of a contract of services take account of this difference (chap. 3 secs. 8 and 15). In general avoidance ofa contract is only possible for the future, i.e. for the part of the contract that has not yet been performed. In exceptional cases, however, a contract can also be avoided as to work that has already been performed, Such avoidance presupposes that the breach of contract has especially'fär-reaching con- sequences for the consumer or, as the draft Act expresses it, that the purpose of the service will fail. An example would be that goods are to be repaired for one special occasion and will be of no use whatever when this occasion is over and that the work is begun but has not been finished at the time of the occasion.

The consumer may resort to the remedy of avoidance not only when the service has not been completed at the time agreed or has been completed

and found to contain a defect, but also when, even before such time, it must be assumed that a breach will occur (anticipated delay or anticipated defect).

When a contract is avoided, each party*s right to require performance from the other party ceases (although the right to claim damages remains in principle unaffected). In consequence, the entrepreneur has no right to claim payment under the contract, and he nwd not perform work that has not yet been carried out. Work that has been performed must, on the other hand, be returned only if it can be done without significant incon- venience or cost. For what is not returned the consumer is to pay according to the same principle of ”unjust enrichment” as was mentioned previously (cf. supra under the heading of The Price). The proposed rule prescribes that the consumer shall compensate the entrepreneur, to the extent that is reasonable, for the costs of the latter in so far as the work performed by the entrepreneur has resulted in an increase in value for the consumer (chap. 3 sec. 9 para. 1).

Avoidance may be partial as well as total. In such cases the entrepreneur is entitled to be paid for the work that has been performed on the same basis as agreed originally. It is proposed that the compensation for the work performed shall correspond to the price of the whole contract, less the cost for the consumer of having the work completed (chap. 3 sec. 9 para. 2). Accordingly, if the work that remains to be done will cost the consumer a comparatively large sum, the whole of this sum will be deducted from the original price. On the other hand, if what remains of the work can be done at a low cost, only this cost will be deducted from the original price.

Another remedy to which the consumer may resort when there is a defect in the service is a reduction of the price. This remedy is not subject to the condition of fundamental breach which characterizes that of avoidance, but the entrepreneur can prevent the consumer”s resorting to it by curing the defect (cf. supra). According to the proposal, the reduction shall generally correspond to what it normally costs to repair the defect or otherwise cure it (chap. 3 sec. 10). If this cost is unreasonably high, another, supplementary rule shall apply, under which the reduction shall be computed on the basis of the significance of the defect to the consumer.

Damages

Damages due to the consumer from the entrepreneur form the subject of a special chapter (chap. 4). The right to damages is in principle independent of other remedies. Thus, under the conditions laid down in the special rules, damages may be accorded both when a contract is avoided and when it is not. The rules concern not only liability for defect or delay (the two types of breach of contract that are treated explicitly in the draft Act) but also liability for other types of loss and damage, in particular, damage to property belonging to the consumer. Injury to persons is not covered by the proposed rules (sec. 3).

Three types of loss and damage can be distinguished in the proposed system.

The first type concerns loss and damage caused by defect or delay. The main rule is that the entrepreneur is liable to pay damages unless he proves that the loss or damage was not due to any fault of his or to the fault of someone whose services he has employed (sec. l para 1). The rule can be characterized as being based on a reversed burden of proof. Furthermore, if the service deviates from what may be considered to be a warranty of the entrepreneur, the latter is liable to pay damages regardless of fault (sec. 1 para. 2). This latter rule of strict liability agrees with general principles of contractual liability in Swedish law found particularly in the law of sale, both of goods and of land and the proposed rule can therefore be said to agree with previous law. The rule imposes an implied warranty to pay damages for defects that constitute a deviation from the basic demands which the consumer can make with respect to the performance of the service.

The rules just mentioned are to apply not only to the direct consequences of the defect or delay for instance the cost of hiring other property when the consumer is prevented from using the property which is the object of the service — but also to damage to property that was the object of the service and to other property belonging to the same owner, if the damage was the consequence of a defect or a delay (sec. 1 para. 3). Suppose that the repair of a car has been carried out in a defective way and that as a consequence the car runs off the road and that it and goods carried in it (belonging to the same owner) are damaged. The entrepreneur is liable for all resulting damage unless he can prove that the defect was not due to his fault and that there was no deviation from what may be considered to have been warranted by him. This case may be regarded as a special case of ”products liability”.

The second rule refers to loss of or damage to the consumers property which is not a consequence of defect or delay, when the property was in the custody of the entrepreneur or otherwise under his control (sec. 2 para. 1). In such a case the entrepreneur is liable unless he proves that the loss or damage was not due to his fault or that of someone whose services he employed. This rule is also based on a reversed burden of proof. Suppose that a car which is in the repair shop of the entrepreneur is stolen. The entrepreneur is liable for the loss, unless he proves that there was no fault on the part of himself or his employees. Or suppose that a house is repaired while the house-owner is absent and that a worker employed by the en- trepreneur omits to shut a window in the house, with the consequence that the house and furniture in it are damaged by rain. The entrepreneur is liable unless it is proved that there was no fault.

The third rule refers to damage or loss of other kinds than those falling under the two rules just mentioned (sec. 2 para. 2). Again the entrepreneur is liable if the damage or loss is due to his fault or that of someone whose services he employed. In this case, however, the burden of proof lies on the consumer. The rule can be said to agree with general principles of liability for damage to property, but the importance of its being incorporated in the Act will be that it cannot be set aside by the entrepreneur in a clause which exempts him from liability. _

The chapter on damages also contains rules on the assessment of damages. The main principle is that the entrepreneur is to compensate the whole

loss of the consumer, including his consequential damages, but this principle is modified in so far as the damages are generally limited to the loss that is ”normal” under the circumstances. This limitation does not apply if the entrepreneur acted fraudulently or against good faith and honour, or if he neglected to mitigate the loss, or if other special circumstances have occurred (sec. 5 para. 1).

The consumer also has an obligation to take reasonable measures to reduce his loss, and if he fails to fulfill this obligation the damages are reduced correspondingly (sec. 5 para. 2).

Furthermore, damages can be reduced to the extent that is reasonable, having regard to difficulties of the entrepreneur in foreseeing and preventing the loss or damage and to other circumstances (sec. 5 para. 3).

Finally, a rule is proposed according to which an agreement can be made on a standard compensation for loss, damage or inconvenience due to delay or to other lateness in performance (sec. 6). Such an agreement is valid provided that the sum agreed is reasonable. The rule can be described as one permitting an agreement on liquidated damages in case of delay. It is envisaged that certain sums will be fixed by standard form contracts for delay in the completion of repairs and similar services. Even if there is no express agreement, the consumer is entitled to such standard com- pensation as is customary in the branch. This rule can be compared to another rule on standard compensation which was mentioned earlier (cf. supra under the heading of The Consumer's Right of Cancellation).

The Consumer's Delay

The proposed Act also contains rules on the remedies to which the entre- preneur should be entitled in the event of delay on the part of the consumer (chap. 5). The principal case is where the consumer defaults in his duty of payment. But the rules are also to apply if the consumer fails in some other duty, e. g. if he does not give the entrepreneur the information which he needs in order to perform the service, or if he fails to collect at the proper time the object that has been repaired. As indicated before, the rules are mostly mandatory in favour of the consumer they limit the remedies which the entrepreneur may prescribe for breaches of contract by the con- sumer.

In general the price of the service is to be paid only on the completion of the work. However, the parties may agree that payment shall be effected wholly or in part before the work is completed. If such an agreement has been made and if the consumer does not pay in time, the entrepreneur may suspend performance of the contract until he receives payment. How- ever, if the work has begun, the entrepreneur may not suspend performance of' work that cannot be postponed without considerable risk of serious damage to the consumer (sec. ] para. 1). The same rule applies if the consumer fails to provide necessary cooperation in the work of the entrepreneur (sec. ] para. 2). The entrepreneur is entitled to compensation for additional costs which he incurs because of the suspension of the performance, unless the consumer proves that the delay was not due to his fault (sec. 2). Under certain circumstances the entrepreneur may declare the contract

avoided with regard to work that remains to be done (sec. 3). Such circum- stances include: cases where time is of the essence to the entrepreneur and it must be assumed that the consumer will not pay in a timely manner; cases where the consumer, when time for payment has arrived, does not pay in spite of being reminded of his duty of payment; and cases where the consumer in spite of being reminded does not within a reasonable time provide necessary cooperation in the work of the entrepreneur.

The proposal contains rules on the compensation due to the entrepreneur if he declares the contract avoided because of breach of contract of the consumer (sec. 4). In general the consumer is to pay the entrepreneur for work that has been performed on the same basis as prescribed for the case of cancellation by the consumer (cf. supra). However, the consumer need not compensate the entrepreneur for loss of earnings and similar losses (cf. supra under the heading of The Consumers Right to Cancellation), unless the consumer proves that the delay was not due to his fault.

The draft Act does not contain any special rule on liability to pay damages because of delay by the consumer. The other remedies provided are con- sidered to be sufficient. However, it may be noted that the entrepreneur may be entitled to compensation for loss due to suspension of his work (cf. supra), and that the reference to the rules regarding cancellation imply that the consumer has a limited duty to indemnify the entrepreneur for loss of earnings and similar losses (cf. supra).

According to long-established Swedish law, an anisan has a retaining lien in the object of his work. In conformity with this principle, the proposal accords the entrepreneur the right to retain a movable object which is in his possession when the consumer does not pay in time (sec. 5 para. 1). The right of retention lasts until the consumer pays or provides satisfactory security for his debt. The latter part of the rule refers to the possible case where the consumer does not pay because he considers himself entitled to damages (or some other remedy) because of the entrepreneurs breach of contract.

If the entrepreneur retains the object of the service in the manner just described, or if the consumer does not collect the object within the time prescribed, the entrepreneur has a duty to take reasonable care of it while it is in his possession. He is entitled to a reasonable compensation for such care (sec. 5 para. 2).

If the consumer is in default with regard to payment of his debt, he is under a duty to pay interest on this debt. The proposed Act prescribes that this interest shall be the one stipulated by the Interest on Debts Act of 1975, i. e. the official rate of discount, increased by four percent. The inclusion of this rule in the Act prevents the entrepreneur from charging a higher rate of interest (sec. 6).

Amendment of the Marketing Act

Sec. 4 of the Marketing Act of 1976 prescribes that the Market Court may issue a cease-and-desist order against an entrepreneur who offers for sale or for rent goods that entail a special risk of personal injury or of damage to property or are evidently unsuitable for their main purpose. The Com-

mission proposes that this rule shall be extended to cover also the marketing by an entrepreneur of services which are subject to the Consumer Services Act.

Amendment of the Consumer Credit Act

The Consumer Credit Act of 1977 contains, besides rules which apply to all consumer credit, also some rules that apply only to consumer sales. Among these are rules that give a consumer certain rights against a creditor who has granted credit because of a consumer sale. The Commission pro- poses that these rules shall be extended to also cover consumer services contracts. Further, the Commission proposes that some other rules of the Consumer Credit Act, applicable to the relationship between seller and buyer shall be extended to also cover the relationship between an entrepreneur and a consumer in a service contract. As an example may be mentioned a rule regarding the validity of an acceleration clause.

Resolution of Disputes

Disputes concerning the proposed Consumer Service Act will of course fall primarily under the jurisdiction of the ordinary courts. It is desirable, how- ever that such methods of simple resolution of disputes bethween entre- preneurs and consumers as are available should be applicable also to all contracts regulated by the Consumer Services Act. The principal method of this kind is to refer a dispute to the Public Complaints Board. However, at present the Board cannot deal with disputes over the repair of houses. The Commission, which finds this limitation highly unsatisfactory, supports a proposal by another commission which extends the competence of the Board to include such disputes.

Entry into Force

The Commission does not state a particular date on which the Act is proposed to go into force. The remaining legislative process will probably take a period of 1—2 years. The Commission suggests that both consumers and entre- preneurs should be given extensive information about the content of the new legislation. This will primarily be a task for the National Board on Consumer Policies and the relevant organisations of entrepreneurs.

Författningsförslag

1. Förslag till Konsumenttjänstlag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Inledande bestämmelser Tillämpningsområde

] 5 Denna lag gäller avtal mellan näringsidkare och konsument om tjänst, som näringsidkaren i sin yrkesmässiga verksamhet utför huvudsakligen för konsumentens enskilda bruk.

Med tjänst avses i denna lag ]. arbete på lös sak,

2. arbete på fast egendom eller i övrigt på byggnad eller annan anläggning på mark eller i vatten.

25. Lagen gäller inte

1. tillverkning av lös sak om näringsidkaren helt eller till huvudsaklig del skall tillhandahålla materialet,

2. installation, montering eller liknande arbete som en näringsidkare har åtagit sig att utföra i samband med att han tillhandahåller en lös sak, om avtalet väsentligen framstår såsom ett köp,

3. arbete som en säljare eller någon för hans räkning på grund av köp skall utföra för att avhjälpa fel i såld egendom,

4. uppförande av byggnad för bostadsändamål eller annat arbete som den som uppför sådan byggnad har åtagit sig att utföra i samband med upp- förandet,

5. behandling av levande djur.

Ansvar för marknadsföringen

35 Har näringsidkaren vid marknadsföring eller i samband med avtalets ingående lämnat uppgift om tjänsten eller om annat förhållande av betydelse för beställning av tjänsten, svarar han för uppgiften gentemot konsumenten, om den kan antas ha inverkat på avtalet. Detta gäller dock ej om uppgiften tydligt har rättats eller ändrats.

Har näringsidkaren hänfört sig till uppgift som lämnats av annan, svarar han härför såsom för egen uppgift.

Har näringsidkaren underlåtit att lämna upplysning om sådant förhållande rörande tjänsten som han måste ha känt till och som han, på grund av att det är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt eller i övrigt av vikt, borde ha upplyst konsumenten om, svarar han för underlåtelsen, om den kan antas ha inverkat på avtalet.

4 5 Har materialleverantör eller annan näringsidkare i tidigare led vid mark- nadsföring lämnat vilseledande uppgift om material eller om annat för- hållande av betydelse för beställning av tjänsten och kan uppgiften antas ha inverkat på avtalet, är han skyldig att ersätta skada som därigenom till- fogas konsumenten. Detta gäller dock ej om uppgiften tydligt har rättats eller det inte har berott på försummelse att uppgiften lämnats och att rättelse inte skett.

Har näringsidkare i tidigare led vid marknadsföring underlåtit att lämna information om material eller annat förhållande av betydelse för be- ställning av tjänsten, som han måste ha känt till och som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt, och kan underlåtelsen antas ha inverkat på avtalet, är han skyldig att ersätta skada som därigenom tillfogas kon- sumenten. Detta gäller dock ej om underlåtelsen inte har berott på för- summelse.

Skadestånd enligt första och andra stycket beräknas enligt bestämmelserna i 4 kap. 5 &.

Med näringsidkare i tidigare led avses också sammanslutning av närings- idkare.

Tvingande bestämmelser

Sä Bestämmelserna i denna lag får ej åsidosättas genom avtal till nackdel för konsumenten, om ej annat anges i lagen.

2 kap. Uppdraget och priset Näringsidkarens prestation Sättet för utförandet

[ & Näringsidkaren skall utföra tjänsten på ett fackmässigt tillfredsställande sätt och med omsorg ta tillvara konsumentens intressen.

I tjänsten ingår att tillhandahålla det material som behövs, om annat inte har avtalats eller följer av omständigheterna. Materialet skall vara av normalt god beskaffenhet.

Har annat avtalats om sättet för utförandet eller materialets beskaffenhet, får hänsyn tas härtill i den mån det med beaktande av priset och övriga omständigheter är skäligt.

25 Har näringsidkaren valfrihet beträffande material eller andra förhållan- den som påverkar prisberäkningen, skall näringsidkaren utföra tjänsten på minst kostnadskrävande sätt såvida ej annat kan anses avtalat på grund

av konsumentens anvisningar, föremålet för tjänsten eller övriga omstän- digheter. När så är påkallat och lämpligt skall näringsidkaren inhämta an- visningar från konsumenten.

Resultatet

36 Tjänsten skall leda till det resultat som har avtalats eller som kon- sumenten har haft anledning att räkna med. Resultatet skall ha den håll- barhet som är normal med hänsyn till tjänstens art och sättet för utförandet. Har näringsidkaren åtagit sig att utföra tjänsten provisoriskt, så gott det går eller med liknande förbehåll, får hänsyn tas härtill endast i den mån det är skäligt.

4ä Tjänsten skall utföras så att resultatet står i överensstämmelse med föreskrift, som har meddelats i författning eller av myndighet, väsentligen i Syfte att säkerställa att föremålet för tjänsten skall vara tillförlitligt från säkerhetssynpunkt.

Tilläggsarbete

Sä Framkommer det under tjänstens utförande behov av arbete, som inte kan anses omfattat av uppdraget men som är lämpligt att utföra i samband med detta (tilläggsarbete), skall näringsidkaren begära anvisningar från kon- sumenten.

Kan näringsidkaren ej anträffa konsumenten, får tilläggsarbetet utföras endast om priset för detta är förhållandevis lågt eller om det i det enskilda fallet finns särskilda skäl att anta att konsumenten ändå önskar få arbetet utfört.

Tilläggsarbete, som inte kan uppskjutas utan betydande risk för allvarlig skada för konsumenten, är näringsidkaren skyldig att utföra. Annat till- läggsarbete är näringsidkaren skyldig att utföra om konsumenten begär det och om det inte hindrar näringsidkaren i hans normala verksamhet eller är till olägenhet för andra kunder.

Skyldighet att avråda

65 Näringsidkaren är skyldig att avråda konsumenten från att låta utföra tjänsten om den, med hänsyn till priset eller i övrigt, inte kan förväntas bli till rimlig nytta för konsumenten. Får näringsidkaren, sedan tjänsten har påbörjats, skäl att avråda kon- sumenten från vidare utförande, skall han begära anvisningar från kon- sumenten. Detsamma gäller om han får skäl att anta att priset blir betydligt högre än vad konsumenten kan ha väntat. Kan näringsidkaren ej anträffa konsumenten, skall han avbryta arbetet, såvida han ej i det enskilda fallet har särskilda skäl att anta att konsumenten ändå önskar få arbetet utfört.

Tiden för utförandet

75 Tjänsten skall vara utförd inom den tid som har avtalats eller som är skälig med hänsyn särskilt till vad som är normalt för en tjänst av ifrå- gavarande art, omfattning och utförande.

Konsumentens avbeställningsrätt

85 Konsumenten får avbeställa tjänsten innan den har avslutats eller, om näringsidkaren fortlöpande skall tillhandagå konsumenten med tjänster, un- der loppet av avtalstiden.

95 För utfört arbete har näringsidkaren rätt till ersättning som, med be- aktande av avtalat eller i övrigt för tjänsten gällande pris, skall motsvara det pris som skulle ha varit skäligt om avtalet endast hade avsett det utförda arbetet. Näringsidkaren har rätt till ersättning för förlust som uppkommer genom att han haft kostnader för arbete som inställts, underlåtit att åta sig annat arbete eller i övrigt inrättat sig efter uppdraget. Försummar näringsidkaren att efter avbeställningen vidta skäliga åtgärder för att begränsa förlusten sätts ersättningen ned i motsvarande mån. Den sammanlagda ersättningen får ej överstiga det pris som skulle ha gällt, om tjänsten slutförts.

105 Har avtal träffats om en normalersättning, som konsumenten skall betala om han avbeställer tjänsten, gäller sådan överenskommelse om er- sättningen med beaktande av reglerna i 95 är skälig. Även om det inte är avtalat, har näringsidkaren rätt till skälig normalersättning om sådan ersättning vanligen tillämpas inom branschen.

Priset m. m.

Prisets bestämmande

11 5 Är priset ej avtalat, skall det bestämmas enligt gängse prisberäkning för motsvarande tjänster vid avtalstillfället (gängse pris). Finns inte något gängse pris skall konsumenten betala vad som med hänsyn till arbetets art, omfattning och utförande samt övriga omständigheter är ett skäligt pris.

Har näringsidkaren lämnat en ungefärlig prisuppgift får priset inte avsevärt överstiga det pris som har uppgetts, såvida inte ett högsta pris är avtalat.

Priset får sättas ned om det med hänsyn till gängse prisberäkning för motsvarande tjänster vid avtalstillfället och övriga omständigheter är oskäligt.

125 Har näringsidkaren ej iakttagit vad som åligger honom enligt 2 5, ar konsumenten inte skyldig att betala mer än vad som skulle ha gällt om näringsidkaren utfört tjänsten på minst kostnadskrävande sätt. Har näringsidkaren ej iakttagit vad som åligger honom enligt 6 5, är kon- sumenten inte skyldig att betala mer än vad som skulle ha gällt om han efter avrådan från näringsidkaren i vederbörlig tid hade avbeställt tjänsten.

Har näringsidkaren misstagit sig beträffande sin rätt att utföra arbetet enligt 2 eller 6 55 och måste misstaget anses ursäktligt, har näringsidkaren i skälig utsträckning rätt till ersättning för kostnader som lett till en vär- deökning för konsumenten.

Pristillägg

135 Har näringsidkaren utfört arbete utanför uppdraget i enlighet med be- stämmelserna i 5 5, har han rätt till pristillägg. Har näringsidkaren misstagit sig beträffande sin rätt att utföra arbetet och måste misstaget anses ursäktligt, har näringsidkaren i skälig utsträckning rätt till ersättning för kostnader som lett till en värdeökning för konsumenten. Om tjänsten fördyras för näringsidkaren på grund av omständighet som är att hänföra till konsumenten, har han rätt till pristillägg även om priset är avtalat eller skall bestämmas på grund av ungefärlig prisuppgift. Pristillägg skall beräknas enligt 11 5.

Faran för näringsidkarens prestation

145 Konsumenten är inte skyldig att betala för näringsidkarens prestation i den mån den har förstörts genom olyckshändelse före avlämnandet. Har avlämnandet försenats på grund av konsumenten, övergår dock faran på denne då avlämnandet skulle ha ägt rum. Vid tjänst avseende sak som har överlämnats i näringsidkarens besittning står näringsidkaren faran till dess saken kommit i konsumentens besittning eller denne kommit i väsentligt dröjsmål med att avhämta saken.

Förberedande undersökning

155 Har konsumenten uppdragit åt näringsidkaren att företa förberedande undersökning eller liknande arbete för att utreda omfattningen av en tjänst eller kostnaden för densamma, är konsumenten skyldig att betala för detta såvida han inte på grund av sedvana inom branschen eller i övrigt hade skäl att anta att detta arbete skulle ske utan vederlag.

Specificerad räkning

165 Näringsidkaren är skyldig att på konsumentens begäran utställa en räkning som är tillräckligt specificerad för att möjliggöra en bedömning av prisberäkningen samt av arten och omfattningen av utfört arbete.

Tiden för betalningen

175 Är annat ej avtalat, skall priset betalas efter anfordran sedan tjänsten har avslutats. Har konsumenten begärt en specificerad räkning, är han inte skyldig att betala förrän han fått en sådan räkning.

3 kap. Fel och dröjsmål vid tjänstens utförande Fel

Vad som är fel

1 5 Tjänsten är felaktig om utfört arbete eller använt material avviker från vad konsumenten med stöd av 2 kap. 1—5 55 har rätt att kräva och avvikelsen inte beror på omständighet som är att hänföra till konsumenten.

Utgångspunkt för bedömningen av frågan om tjänsten är felaktig skall vara dess beskaffenhet vid den tid som anges i 2 kap. 14 5.

Garanti

25 Har näringsidkare genom garanti eller liknande utfästelse åtagit sig att under viss tid svara för tjänstens beskaffenhet eller resultat, skall närings- idkaren svara såsom för fel för sådan bristfällighet som uppkommer under den angivna garantitiden. Näringsidkaren är fri från ansvar enligt åtagandet om han gör sannolikt att bristfälligheten beror på olyckshändelse eller på omständighet som är att hänföra till konsumenten.

Reklamation

35 Vill konsumenten göra gällande befogenhet på grund av fel, skall han underrätta näringsidkaren om detta (reklamera) inom skälig tid efter det att han märkt eller bort märka felet. Reklamation skall ske senast inom två år från den tidpunkt som anges i 2 kap. 14 5, såvida fråga ej är om fel som inte visat sig inom denna tid och inte rimligen kunnat upptäckas dessförinnan. Har garanti enligt 25 lämnats för tjänsten, utlöper fristen dock tidigast skälig tid efter garantitidens utgång. Försummar konsumenten att reklamera inom den tid som följer av första och andra stycket, förlorar han rätten att göra gällande befogenhet på grund av felet, såvida inte näringsidkaren har handlat i strid mot tro och heder eller grovt vårdslöst.

45 Vill konsumenten, sedan näringsidkaren har sökt avhjälpa fel, göra gäl- lande befogenhet på grund av att tjänsten alltjämt är felaktig, äger 3 5 mot- svarande tillämpning.

Påföljder för fel Avhjälpande

5 5 Är tjänsten felaktig, får konsumenten kräva att näringsidkaren avhjälper felet, om det inte skulle medföra olägenheter eller kostnader som är oskäligt stora i förhållande till felets betydelse för konsumenten.

Även om konsumenten inte kräver det, har näringsidkaren rätt att av- hjälpa felet, om han erbjuder sig detta i anslutning till reklamationen och konsumenten inte har särskilda skäl att motsätta sig avhjälpandet.

Avhjälpande av fel skall ske inom skälig tid efter det att konsumenten har reklamerat och gett näringsidkaren tillfälle att avhjälpa felet.

65 Näringsidkaren har inte rätt till ersättning för sina kostnader i samband med avhjälpandet. Första stycket gäller inte om avhjälpandet förutsätter arbete eller annat, som inte omfattas av priset för vad som ursprungligen har utförts. Sammantaget med detta pris får dock ersättningen inte överstiga det pris som konsumenten skulle ha varit skyldig att betala, om hela tjänsten hade utförts på en gång.

Rätt att innehålla betalningen

75 Konsumenten får innehålla så mycket av betalningen, som ger honom betryggande säkerhet för hans krav på grund av felet.

Prisavdrag och hävning

85 Avhjälps inte felet i enlighet med bestämmelsernai 5 5, får konsumenten göra prisavdrag eller, om syftet med tjänsten är huvudsakligen förfelat, häva avtalet. Kommer avhjälpande inte i fråga eller måste det antas att felet inte kommer att avhjälpas i tid, får han göra prisavdrag eller häva även om tiden för avhjälpandet inte har överskridits.

Har endast en del av tjänsten utförts och måste det antas att tjänsten i dess helhet kommer att ha fel av väsentlig betydelse för konsumenten, får denne häva avtalet beträffande återstående del. Måste det antas att syftet med tjänsten kommer att bli huvudsakligen förfelat, får konsumenten häva avtalet i dess helhet.

Verkningarna av hävning

95 Har konsumenten hävt avtalet i dess helhet, har näringsidkaren inte rätt till betalning. Konsumenten skall återlämna vad näringsidkaren har presterat i den mån detta är möjligt utan olägenhet eller kostnad av betydelse. För det som inte återlämnas skall konsumenten i skälig utsträckning ersätta näringsidkaren dennes kostnader som lett till en värdeökning för konsu- menten. Har konsumenten hävt avtalet beträffande återstående del, har närings- idkaren rätt till betalning med ett belopp som motsvarar priset för tjänsten i dess helhet med avdrag för vad det normalt kostar att få den återstående delen utförd.

Beräkning av prisavdrag

105 Prisavdrag skall motsvara vad det normalt kostar att få felet avhjälpt. Om kostnaderna är oskäligt stora, skall prisavdraget bestämmas med hänsyn till felets betydelse för konsumenten.

Dröjsmål Vad som är dröjsmål

11 5 Dröjsmål med tjänstens utförande föreligger, om tjänsten ej har utförts inom den tid som anges i 2 kap. 7 5, och förseningen inte beror på om- ständighet som är att hänföra till konsumenten.

Reklamation

125 Konsumenten får inte häva eller kräva skadestånd, om han ej inom skälig tid efter det att han blivit medveten om dröjsmålet har underrättat näringsidkaren om att han vill åberopa dröjsmålet (reklamerat). Även om konsumenten inte har reklamerat, får han häva så länge inte någon eller endast en obetydlig del av tjänsten är utförd.

Påföljder för dröjsmål Utförande

13 5 Vid dröjsmål på näringsidkarens sida får konsumenten kräva att tjäns- ten utförs, om detta inte skulle medföra olägenheter eller kostnader som är oskäligt stora i förhållande till konsumentens intresse av att näringsidkaren utför tjänsten.

Rätt att innehålla betalningen

145 Till dess tjänsten är utförd, får konsumenten innehålla betalningen, om ej avtal har träffats om att betalning skall ske innan tjänsten påbörjats. Motsvarande gäller om priset skall betalas i särskilda poster eller efter hand som tjänsten utförs. Efter det att tjänsten är utförd, får konsumenten innehålla så mycket av betalningen, som ger honom betryggande säkerhet för hans krav på grund av dröjsmålet.

Hävning

155 Är näringsidkaren i dröjsmål som är av väsentlig betydelse för kon- sumenten, får konsumenten häva avtalet. Har näringsidkaren utfört en icke obetydlig del av tjänsten, får konsu- menten häva avtalet enligt första stycket endast beträffande återstående del. Om syftet med tjänsten är huvudsakligen förfelat på grund av dröjsmålet, får han dock häva avtalet i dess helhet. Måste det antas att tjänsten inte kommer att bli utförd utan dröjsmål som ger konsumenten rätt att häva, får denne häva avtalet även om tiden för utförandet inte har överskridits.

16 5 Beträffande verkningarna av att konsumenten häver avtalet gäller be- stämmelserna i 9 5.

Visa meddelanden

175 Har meddelande som konsumenten vill lämna näringsidkaren enligt 3, 4 eller 12 55 inlämnats för befordran med post eller i övrigt avsänts på ett ändamålsenligt sätt, medför det ej rättsförlust för konsumenten att med- delandet försenas eller inte kommer fram.

4 kap. Näringsidkarens skadeståndsskyldighet Förutsättningarna för skadestånd

15 Lider konsumenten skada på grund av fel eller dröjsmål, har han rätt till skadestånd, om ej näringsidkaren visar att skadan inte beror på för- summelse av honom själv eller någon som han har anlitat. Med dröjsmål likställs här att näringsidkaren inte har iakttagit överenskomna tider vid tjänstens påbörjande eller under dess utförande. Avviker tjänsten från vad som kan anses utfäst av näringsidkaren, är denne ansvarig även om någon försummelse inte föreligger på hans sida. Ansvaret på grund av fel och dröjsmål enligt första och andra stycket omfattar även skada på föremålet för tjänsten eller på konsumentens egen- dom i övrigt.

25 Har konsumentens egendom skadats på annan grund än fel eller dröjs- mål, medan den var i näringsidkarens besittning eller i övrigt under dennes kontroll, har konsumenten rätt till skadestånd, om ej näringsidkaren visar att skadan inte beror på försummelse av honom själv eller någon som han har anlitat. Lider konsumenten i övrigt skada på annan grund än fel eller dröjsmål, är näringsidkaren ansvarig om skadan har vållats genom försummelse av honom själv eller någon som han har anlitat.

Personskada

35 Bestämmelserna i 1 och 2 55 gäller inte rätt till ersättning för person- skada.

Avhjälpande av skada

45 Är näringsidkaren ansvarig för skada på föremålet för tjänsten, skall bestämmelserna i 3 kap. 55 tillämpas i fråga om avhjälpande av skadan.

Skadeståndets omfattning

5 5 Skadestånd skall beräknas på grundval av den skada som konsumenten visar sig ha lidit. Näringsidkaren är dock inte skyldig att utge ersättning för större skada än sådan som vanligen kan uppkomma i liknande fall, såvida han inte har handlat i strid mot tro och heder eller försummat att begränsa skadan eller i övrigt särskilda skäl föreligger.

Försummar konsumenten att vidta skäliga åtgärder för att begränsa skadan sätts skadeståndet ned i motsvarande mån.

Skadeståndet kan även sättas ned i den mån det är skäligt med hänsyn till näringsidkarens svårigheter att förutse och hindra skadans uppkomst samt omständigheterna i övrigt.

Norma/ersättning

6 5 Har avtal träffats om en normalersättning som näringsidkaren skall utge för skada och olägenhet på grund av dröjsmål eller annan försening, gäller sådan överenskommelse om ersättningen är skälig. Även om det inte är avtalat, har konsumenten rätt till skälig normalersättning om sådan ersätt- ning vanligen tillämpas inom branschen.

Har näringsidkaren handlat i strid mot tro och heder eller försummat att begränsa skadan eller föreligger i övrigt särskilda skäl, har konsumenten rätt till skadestånd enligt 55 i stället för normalersättning.

5 kap. Konsumentens dröjsmål Rätt att inställa arbetet

l 5 Skall tjänsten betalas helt eller delvis innan den har avslutats och betalar konsumenten inte i rätt tid, får näringsidkaren inställa arbetet till dess han har fått betalt. Har tjänsten påbörjats, är näringsidkaren dock skyldig att utföra sådant arbete som inte kan uppskjutas utan betydande risk för allvarlig skada för konsumenten.

Bestämmelserna i första stycket gäller i motsvarande mån om konsu- menten inte lämnar nödvändig medverkan.

25 Inställer näringsidkaren arbetet enligt 1 5 har näringsidkaren rätt till ersättning för kostnad som uppkommer till följd av att arbetet inställs, om ej konsumenten visar att dröjsmålet inte beror på försummelse från hans sida.

Hävning

35. Näringsidkaren får häva avtalet beträffande återstående del

1. om det måste antas att konsumenten inte kommer att betala utan dröjsmål som är av väsentlig betydelse för näringsidkaren,

2. om konsumenten, sedan tiden för betalning är inne, trots påminnelse inte betalar utan dröjsmål av väsentlig betydelse för näringsidkaren,

3. om konsumenten trots påminnelse inte lämnar nödvändig medverkan inom rimlig tid. Har påminnelse som näringsidkaren vill lämna konsumenten inlämnats för befordran med post eller i övrigt avsänts på ett ändamålsenligt sätt, medför det ej rättsförlust för näringsidkaren att påminnelsen försenas eller inte kommer fram.

Verkningarna av hävning

45. Häver näringsidkaren avtalet, är konsumenten skyldig att betala som om han hade avbeställt tjänsten den dag då näringsidkaren hävde. Ersättning

enligt 2 kap. 95 andra stycket skall dock ej utgå, om konsumenten visar att dröjsmålet inte beror på försummelse från hans sida.

Rätt att kvarhålla föremålet för tjänsten

S 5 Gäller tjänsten lös sak, som har överlämnats i näringsidkarens besittning, och betalar konsumenten ej i rätt tid, får näringsidkaren kvarhålla saken till dess han har fått betalt. Konsumenten har dock rätt att få ut saken, om han ställer betryggande säkerhet för näringsidkarens krav.

Näringsidkaren skall, i den utsträckning som rimligen kan krävas, vårda sak som han kvarhåller enligt första stycket eller som konsumenten inte avhämtar i rätt tid. Näringsidkaren har rätt till skälig ersättning för vården.

I fråga om näringsidkarens rätt att sälja annans sak finns särskilda be- stämmelser i lagen (1950:104) om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats.

Ränta

6 5 Vid konsumentens dröjsmål med betalningen har näringsidkaren rätt till ränta enligt räntelagen (1975z635).

Denna lag träder i kraft den

2 Förslag till Lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418)

Härigenom föreskrivs att 45 marknadsföringslagen (1975:1418) skall ha ne- dan angivna lydelse.

Föreslagen lydelse

4 & Saluhåller näringsidkare till konsument för enskilt bruk vara, som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom, kan marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta därmed. Detsamma gäller, om varan är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål. Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på Nuvarande lydelse näringsidkares vägnar.

Första stycket äger motsvarande tillämpning, om konsumenten erbju- des att mot vederlag förvärva nyttjan- derätt till vara för enskilt bruk.

Förbud enligt denna paragraf får ej meddelas i den mån det i författning eller beslut av myn- dighet har meddelats särskilda bestämmelser om varan med samma ändamål som förbudet skulle fylla.

Denna lag träder i kraft den

Första stycket äger motsvaran- de tillämpning, om näringsidkaren erbjuder sig att till konsument mot ve- derlag upplåta nyttjanderätt till vara för enskilt bruk eller utföra tjänst som omfattas konsumenttjänstlagen ( I 900.000).

Förbud enligt denna paragraf får ej meddelas i den mån det i författning eller beslut av myn-

av

dighet har meddelats särskilda bestämmelser om varan eller tjänsten med samma ändamål som förbudet skulle fylla.

3. Förslag till Lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977z981)

Härigenom föreskrivs att i konsumentkreditlagen (19772981) skall införas en ny paragraf, 23a 5, och närmast före denna paragraf en ny rubrik av nedan angivna lydelse.

Tjänster på kredit

23 a 5 Bestämmelserna i 10—14 55 är tillämpliga på avtal mellan konsument och näringsidkare om utförande av tjänst som omfattas av konsument- tjänstlagen (19001000), om konsumenten får anstånd med betalningen eller lån på motsvarande sätt som sägs i 35 om kreditköp.

Denna lag träder i kraft den

1 Inledning

1.1. Utredningens uppdrag

Direktiven för utredningen finns i statsrådet Lidboms anförande till stats- rådsprotokollet den 7 juni 1972.

Lidbom erinrar inledningsvis om de lagstiftningsåtgärder som de senaste åren vidtagits för att stärka konsumenternas rättsskydd. Efter att särskilt ha pekat på tillkomsten av konsumentköplagen anför han:

Varken konsumentköplagen eller den allmänna köplagen är emellertid i princip till- lämpliga på avtal om serviceverksamhet, exempelvis reparations- och underhållsar- beten. När det gäller sådana avtal saknas i stort sett reglering i lag. Uppkommande rättsfrågor får lösas med ledning av allmänna rättsgrundsatser och analogier från annan lagstiftning. Härvidlag är givetvis de köprättsliga reglerna av särskilt intresse. I betydande utsträckning torde den allmänna köplagens dispositiva regler vinna ana- logisk tillämpning på serviceområdet. Om det införs tvingande rättsregler beträffande konsumentköp torde även dessa kunna få visst inflytande på detta område. Bl. a. synes det ligga nära till hands att söka ledning där när det gäller bedömningen av frågor om olika avtalsvillkors tillbörlighet. Däremot synes reglerna inte kunna vinna tillämpning som tvingande rättsregler utanför lagens tillämpningsområde.

Köplagsutredningen har funnit att brister i konsumenternas rättsskydd på det köp- rättsliga området ger sig till känna framför allt i tre avseenden. Den allmänna köplagens reglering sätts i stor utsträckning ur spel genom forrnulärrättsliga klausuler som en- sidigt gynnar säljarsidans intressen. Vidare kommer i många fall en köpare i samband med köpet i rättsförhållande även till annan än säljaren, exempelvis tillverkare som har utfärdat en garanti eller finansiär som medverkar vid kreditköp, och oklarhet råder om köparens rättsställning i sådana situationer. Slutligen saknas tydliga regler för det fallet att köparen har förrnåtts att köpa en vara genom vilseledande uppgifter i reklam e. d. från säljaren eller annan. Dessa brister motiverar enligt utredningen att särskild lagstiftning tillskapas till konsumenternas skydd. Denna lagstiftning är avsedd att på det civilrättsliga området komplettera den näringsrättsliga reglering som har genomförts på senare år genom lagen (l970:412) om otillbörlig marknadsföring och lagen (1971:112) om förbud mot otillbörliga avtalsvillkor.

De skäl som köplagsutredningen sålunda har anfört till stöd för en särskild kon- sumentköplag har otvivelaktigt sin giltighet också på stora delar av serviceområdet. Härtill kommer att avsaknaden av allmän lagstiftning på detta område leder till be- tydande osäkerhet om vilka rättigheter och skyldigheter som tillkommer parterna när särskild överenskommelse saknas. Enligt min mening finns det därför goda skäl för att komplettera den blivande konsumentköplagen med en civilrättslig lagstiftning till konsumenternas skydd på serviceområdet. Jag förordar att en särskild sakkunnig tillkallas för att närmare utreda frågan om sådan lagstiftning.

Avsaknaden av lagregler som direkt gäller serviceverksamhet innebär att utgångs- punkten för en lagreglering till konsumenternas skydd i viss mån blir en annan här än på det köprättsliga området. Det bör emellertid inte nu komma i fråga att på serviceområdet genomföra någon fullständig rättslig reglering, som till uppläggning och räckvidd kan jämställas med köplagens. Utredningsarbetet bör direkt inriktas på sådana regler som i första hand behövs för att tillgodose konsumenternas behov av rättsskydd. I de avseenden där något påtagligt sådant behov inte föreligger finns det f.n. inte tillräcklig anledning att genomföra särskild lagstiftning.

Den sakkunniges arbete bör inte bindas av några detaljerade direktiv, vare sig i fråga om reglernas tillämpningsområde eller beträffande deras materiella innehåll. Den sakkunnige bör bilda sig en uppfattning om vilka slag av avtal som har särskild betydelse för konsumenterna och om var det finns speciellt behov av skyddsregler i lag. För egen del vill jag i detta sammanhang bara anföra några allmänna synpunkter.

En naturlig utgångspunkt när det gäller att bestämma lagreglernas tillämpnings- område är att det skall vara fråga om avtal mellan å ena sidan en näringsidkare som yrkesmässigt tillhandahåller den tjänst det är fråga om och å andra sidan en konsument som utnyttjar tjänsten för privat ändamål. Härav följer bl. a. att reglerna aldrig kan bli tillämpliga när den som tillhandahåller tjänsten gör detta i egenskap av anställd hos den andre. Rena anställningsavtal kommer alltså att ligga utanför regleringen. Utredningsuppdraget bör inte omfatta sådan service som lämnas från det allmännas sida.

Svårare är att avgöra vilka typer av avtal som bör omfattas av lagreglema. Uttryck som service och tjänst är vaga och kan ges mycket vidsträckt innebörd. För egen del föreställer jag mig att det kan vara lämpligt att nu i första hand inrikta sig på vissa praktiskt betydelsefulla och något så när klart avgränsade och överblickbara områden. Med en sådan metod torde man ha de bästa förutsättningarna att nå fram till regler som kan innebära en reell förstärkning av konsumenternas rättsskydd.

En typ av avtal som naturligen får en central plats i detta sammanhang och som har klara beröringspunkter med köp är avtal om arbete på lös sak. Det kan vara fråga om underhålls-, reparations- eller ändringsarbeten, t. ex. tvättning av kläder, reparation av bil, omklädsel av möbler, eller om sådan tillverkning på vilken kö- preglerna inte är tillämpliga därför att beställaren själv tillhandahåller materialet. Mera tveksamt är i vilken utsträckning det finns anledning att i lag reglera också avtal om arbete på fast egendom. Goda skäl synes tala för att lagreglerna bör vara tillämpliga också på underhålls- och reparationsarbeten på hus. Frågan om de även bör omfatta nybyggnads- och ombyggnadsarbeten är däremot tveksam och får övervägas närmare av den sakkunnige.

En annan grupp av avtal som eventuellt kan behöva täckas in i en ny konsu- mentskyddslagstiftning är avtal som gäller behandling av person, exempelvis sjukvård, tandbehandling och skönhetsvård. Ytterligare kan i sammanhanget pekas på tjänster av ”immateriell” art såsom undervisning, juridisk rådgivning etc.

Vad gäller de typer av avtal som nu har berörts och som har nära samband med köp synes det naturligt att vid utformningen av skyddsregler för konsumenterna utgå från de regler som kan komma att bli genomförda beträffande konsumentköp. Detta gäller både urvalet av problem, vilka i inte obetydlig utsträckning torde vara likartade, och den rättstekniska lösningen, som enligt köplagsutredningens förslag innebär att konsumenten genom tvingande rättsregler tillförsäkras ett visst mini- miskydd när motparten inte fullgör sina förpliktelser. De särskilda problem som upp- står vid köp, när annan än säljaren, exempelvis en tillverkare, har utställt en garanti för varan, har också viss motsvarighet på serviceområdet, exempelvis då den som har mottagit en sak för reparation låter annan utföra reparationen och denne i sin tur lämnar en garanti för arbetet.

Det kan ibland vara svårt att avgöra om ett avtal är att betrakta som köp eller tjänst eller en kombination av bådadera. Som exempel kan nämnas att den som

utför en reparation i samband därmed tillhandahåller reservdelar. Den sakkunnige bör närmare överväga de problem som sammanhänger med sådana kombinerade avtal. Svårigheten att dra klara gränser talar i och för sig för att man i möjligaste mån bör försöka få enhetliga regler för köp och tjänster.

Det ligger i sakens natur att regler som är avpassade för köp ofta inte utan vidare kan tillämpas på tjänster. Detta gäller exempelvis hävningsreglerna. När tjänsten väl har utförts finns ju inte längre möjlighet att låta prestationen återgå. Att i sådana fall ersätta hävningspåföljden med en regel som helt befriar konsumenten från be— talningsskyldighet innebär inte alltid en rimlig lösning. Troligen får man i stället ofta lita till skadeståndsregler. Köplagsutredningen har varit restriktiv när det gällt att föreslå tvingande regler om skadestånd vid bristande fullgörelse från säljarens sida. Det är möjligt att man bör se något annorlunda på denna fråga när det gäller tjänster. På serviceområdet uppkommer f.ö. också skadeståndsfrågor som knappast har någon direkt motsvarighet vid köp. Jag tänker på sådant som att ett felaktigt utfört arbete på en sak kan ha försatt denna i sämre skick än förut eller eventuellt lett till att den har blivit helt förstörd. Den sakkunnige bör närmare överväga behovet av lagregler för dessa och liknande situationer.

Det finns även i övrigt problem på serviceområdet som inte har någon direkt mot- svarighet vid köp eller åtminstone inte har samma aktualitet där. Detta beror bl. a. på att avtalet rör en arbetsprestation som skall fullgöras i framtiden och att kon- sumenten därför inte vid avtalstillfället kan undersöka det han förvärvar och där— igenom bilda sig en uppfattning om det begärda priset är rimligt. I många fall kan f. ö. varken tjänstens närmare innehåll eller priset anges på förhand. Sålunda kan det ibland vara svårt för den som åtar sig ett reparationsarbete att i förväg beräkna tids- och materialåtgång och därmed få ett underlag för kalkylering av priset.

Vid reparationsarbeten och liknande uppkommer erfarenhetsmässigt ofta i efterhand tvister rörande det lämnade uppdragets omfattning. Det ärinte ovanligt att beställaren gör gällande att det utförda och debiterade arbetet går utöver ramen för vad som har beställts. Frågor av sådant slag är visserligen av allmän avtalsrättslig natur och har lämnats utanför såväl den allmänna köplagens som den föreslagna konsument- köplagens reglering. Erfarenheten visar emellertid att frågorna har särskild aktualitet vid vissa för konsumenterna viktiga avtal på serviceområdet såsom avtal om reparation av bil o.d. Den sakkunnige bör närmare överväga de problem som uppkommer i sådana situationer. Hit hör frågan om det i vissa fall kan vara försvarligt eller kanske t.o.m. en skyldighet för uppdragstagaren att gå utöver beställningen och frågan om vilka rättsverkningar som i olika fall bör inträda när arbete har utförts utan be- ställning.

Som jag tidigare har antytt bör den sakkunniga inte ha ambitionen att åstadkomma regler som kan tillämpas beträffande alla slag av tjänster. En särskild typ av avtal som både på grund av sin stora praktiska betydelse och på grund av sin invecklade tekniska natur kan kräva en särreglering — som eventuellt blir ganska utförlig — är avtal om sällskapsresor och liknande arrangemang. Dessa avtal representerar ofta stora kostnader för den enskilde konsumenten, marknadsföringen är mycket energisk, och eftersom det i allmänhet inte är möjligt att på förhand granska den utfästa pres- tationen får konsumenten i huvudsak grunda sin värdering av denna enbart på de upplysningar som arrangören lämnar. Avtalen gäller normalt en kombination av olika varor och tjänster som transport, kost, logi, färdledning och speciella arrangemang, vilka ofta tillhandahålls av olika företag. Detta gör det svårt för konsumenterna att bedöma mot vem anspråk för brister i arrangemanget skall riktas. De allmänna av- talsvillkoren inom resebranschen har nyligen reviderats som resultat av överläggningar mellan konsumentombudsmannen och researrangörernas organisationer. Vidare finns i resegarantilagen (19721204) visst skydd för konsumenterna för fall då arrangören inte uppfyller sina förpliktelser. Den sakkunnige bör vid utformningen av civilrättsliga

regler på området ta hänsyn till vad som sålunda på andra vägar redan åstadkommits eller kan komma att åstadkommas till skydd för konsumenterna.

Jag anser mig inte ha anledning att ytterligare uppehålla mig vid frågor om ut— redningsarbetets omfattning och uppläggning. Avslutningsvis vill jag bara påpeka att den sakkunnige inte bör gå in på sådana områden där det redan finns speci- allagstiftning, såsom försäkringsrätten och vissa delar av transporträtten. Den sak— kunnige bör givetvis samråda med utredningar på närliggande områden, såsom köp- lagsutredningen, generalklausulutredningen och kreditköpkommittén.

Vid överläggningar mellan kontaktmännen för nordiskt lagsamarbete har från övriga nordiska länders sida yppats intresse för att delta i utredningsarbetet. Den sakkunnige bör därför bedriva sitt arbete i samråd med representanter för dessa länder.

Den sakkunnige bör, om det visar sig lämpligt, kunna redovisa sitt arbete i del- betänkanden.

Riksdagen har i skrivelse den 21 november 1973 nr 308 med anledning av motion angående rörelseidkares rätt till försäljning av icke avhämtat gods och under åberopande av lagutskottets betänkande nr 30 anhållit att motionen jämte betänkandet överlämnas till konsumenttjänstutredningen för övervägande. Kungl. Maj:t har den 7 december 1973 beslutat att motionen och utskottsbetänkandet överlämnas till konsumenttjänstutredningen för att beaktas vid fullgörandet av dess uppdrag.

Konsumentverkets rapport (KOVz8—04) har enligt beslut av regeringen den 30 mars 1978 överlämnats till utredningen för övervägande i de delar den rör utredningens arbete.

1.2. Utredningens arbete

Som framgår av direktiven intar avtal om arbete på lös sak en central plats i utredningens uppdrag. Utredningen har emellertid haft att överväga be- hovet av en lagreglering även beträffande avtal om arbete på fast egendom samt beträffande avtal om sådana tjänster som behandling av person, un- dervisning och juridisk rådgivning. En särskild typ av tjänster som också omfattas av uppdraget är sällskapsresor och liknande arrangemang. Avtal om uppförande av byggnad för bostadsändamål har avskiljts från utred- ningsuppdraget i och med tillkomsten av småhusköpkommittén (Ju

1975:02). Utredningens överväganden om vilka typer av tjänster som lagstiftningen

bör omfatta redovisas i avsnitt 3.4. Avtal om sällskapsresor och lagen (1950:104) om hantverkares rätt att sälja gods som ej avhämtats skall dock beröras redan i detta sammanhang.

Beträffande avtal om sällskapsresor och liknande arrangemang stod det på ett tidigt stadium av utredningsarbetet klart att denna avtalstyp på grund av sin speciella karaktär och invecklade tekniska natur kräver en annan reglering än övriga avtalstyper inom uppdragets ram. En civilrättslig reglering av sällskapsreseområdet förutsätter en ganska grundlig genomgång av an- svarsförhållandet dels mellan konsument och researrangör, dels mellan re- searrangör och företag i bakomliggande led såsom hotell- och transport— företag. Av stor betydelse är också de internationella konventioner på trans- portområdet som Sverige är bundet av. En förberedande genomgång av

problemen på sällskapsreseområdet gjordes redan år 1973 då utredningen anordnade en hearing med företrädare för bl. a. researrangörerna och kon- sumenterna. Parallellt med utredningens övriga arbete har vidare experten i utredningen, Jan Steneby, gjort förberedande utredningar om de aktuella transporträttskonventionerna m.m. I skrivelser till KO har utredningen framfört synpunkter på de allmänna resevillkoren för sällskaps- och gruppresor beträffande vilka KO haft överläggningar med företrädare för branschen. Enligt den bedömning som utredningen gör, bör en lagreglering av sällskapsreseavtalet inte begränsas till vad som täcks av detta bransch- kontrakt utan ske i samband med en samlad översyn av reformbehovet när det gäller annan organiserad rese- och turistverksamhet till både in- och utländska turistmål.

Inom ramen för uppdraget ligger att utredningen också skall se över lagen (1950:104) om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats. Det är närmast fråga om en översyn av formföreskrifterna i denna lag (bl. a. föreskrifterna om sexmånadersfristen, anmaningsskyldigheten och auktions- förfarandet) i syfte att åstadkomma mera praktiska och lätthanterliga regler. Särskilt frågan om utformningen av ett auktionsförfarande eller annan för- säljningsform är av tämligen invecklad teknisk natur. Efter samråd med justitiedepartementet har utredningen därför avstått från att behandla 1950 års lag. Enligt vad utredningen inhämtat skall frågan om översyn av 1950 års lag beredas inom justitiedepartementet under hösten 1979. Det skall tilläggas att man vid en reformering av 1950 års lag måste ta ställning till vilken betydelse reformen skall ha för den rätt att sälja hotellgästs resgods som hotellvärden har enligt lagen (1970:980) om retentionsrätt för fordran hos hotellgäst.

Som ett led i arbetet samlade utredningen under år 1973 in ett stort antal formulär till kontrakt och garantier. Insamlingen avsåg de flesta branscher på tjänsternas område. Formulärsamlingen har därefter kompletterats bl. a. med de standardbestämmelser som inom vissa branscher upprättats efter överläggningar med KO.1 Vissa av dessa återges i bilaga 2.

För att få ett fylligare material för en kartläggning av gällande rätt än vad HD:s praxis erbjuder och för att få kännedom om hovrätts- och tings- rättspraxis på området, har utredningen gått igenom vissa domar från Stock- holms tingsrätt och domar avkunnade av Svea hovrätt under de senaste femton åren och av hovrätten för Västra Sverige under en tioårsperiod.

Utredningen har också sammanställt beslut av allmänna reklamations- nämnden rörande arbete på lös sak.

Utredningen har haft ett flertal överläggningar och hearings med kon- sumentverket/ KO samt konsument- och näringslivsorganisationer som be- rörs av utredningsarbetet. Utredningen har fortlöpande deltagit i arbetet inom konsumentverkets auktorisationsgrupp, som hösten 1978 lagt fram rapporten Auktorisation och konsumentskydd.2 Utredningen har samrått med andra utredningar på konsumentskydds- området nämligen köplagsutredningen, konsumentköpsutredningen, pro- duktansvarskommittén, generalklausulutredningen, kreditköpkommittén, hemförsäljningskommittén och småhusköpkommittén.

Utredningsarbetet har bedrivits i samråd med representanter för övriga nordiska länder. Ett mycket nära samarbete har fortlöpande ägt rum med

1 Vid bl. a. insamlingen av formulär och samman- ställningen av praxis har utredningen biträtts av jur.kand. Lave Beck-Friis, amanuensen Thomas Carlén-Wendels och jur.kand. Catarina Wall- dén-Johansson. Utred- ningen har i slutskedets korrektur- och kontrollar- bete haft hjälp av jur.stud. Anders Hedman.

2 Rapport KOV 197818-01.

det år 1973 tillsatta norska forbrukertjenesteutvalget (ordförande, professor Erling Selvig, och sekreterare, konsulent Kristine Schei). Samarbetet har lett fram till i huvudsak likalydande svenska och norska lagförslag (se bilaga I). Lagförslagen har diskuterats vid internordiska överläggningar med från Danmark formand Hugo Wendler-Pedersen och från Finland bl. a. lagstift- ningsråden Leif Sevön och Jyrki Tala. I slutet av år 1976 tillsattes i Danmark udvalget om forbrugerbeskyttelse ved tjenesteydelser (ordförande, professor H. Lund Christiansen och sekreterare fram till 1978 numera professor Peter Blok och därefter fuldmaektig Lene Pagter Kristensen). Dessa har därefter varit de som från dansk sida deltagit i det nordiska samarbetet. Det danska utredningsarbetet har alltså inletts på ett senare stadium och är ännu oav- slutat. Det är inriktat på att utarbeta en forbrugertjenestelov som omfattar samma ämnesområden som de svenska och norska lagförslagen. I Finland är avsikten att påbörja lagstiftningsarbete på konsumenttjänstområdet såsom ett komplement till den sedan 1978 gällande konsumentskyddslagen (se avsnitt 2.4.2).

2 Bakgrunden till utredningens förslag

2.1. Allmänt om avtalstyperna

Utmärkande för avtal om arbete på lös sak och på fast egendom är att någon uppdrar åt en annan att utföra en arbetsprestation (materiellt uppdrag). Till skillnad mot vad som gäller vid anställningsavtal är emellertid den som skall utföra arbetet inte arbetstagare i arbetsrättslig mening. Han uppbär inte lön utan han skall mot vederlag prestera ett visst resultat, t. ex. uppföra en byggnad eller reparera en bil.

Det är här alltså fråga om vad man brukar kalla arbetsbeting. Arbetsbetinget behandlades i de stora lagförslagen på civilrättens område från 1800-talet. Lagkommitténs förslag till allmän civillag från 1826 innehåller sålunda ett särskilt kapitel (12 kap. handelsbalken) ”om byggnads- eller annat arbets- beting”. Väsentligen oförändrat återkommer detta i lagberedningens förslag till handelsbalk och utsökningsbalk m.m. från 1850. Det kom emellertid aldrig att befordras till lag. Under begreppet arbetsbeting har man hänfört även avtal om att prestera ett immateriellt resultat, t. ex. att göra en juridisk eller teknisk utredning (immateriellt uppdrag). Också transportavtalet har betraktats som ett arbetsbeting, något som dock numera anses föråldrat. Över huvud taget har begreppet arbetsbeting kommit att inbegripa avtals- typer som i det moderna samhället har sådana särdrag att de inte lämpligen kan bedömas enligt samma normer. Utredningen har därför inte funnit användning för begreppet. De avtalstyper som utgör kärnan i vad man har brukat kalla arbetsbeting betecknas numera vanligen uppdragsavtal.1

Beträffande de konsumenttjänster som behandlas i detta betänkande kan man göra en huvudsaklig uppdelning i två avtalstyper: avtal om arbete på lös sak och avtal om arbete på fast egendom. En översiktlig redogörelse för vad som gäller om dessa avtalstyper lämnas i detta och följande avsnitt (2.2). En närmare genomgång av gällande rätt m. m. avseende enskilda rätts- frågor görs i de olika delavsnitten i utredningens allmänna överväganden (kapitel 4—14).

2.1.1. Avtal om arbete på läs sak

Om man bortser från bestämmelserna i 1950 års lag om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats finns inte några speciella lagregler för avtal

1 Här bortses tills vidare från sådana tillverknings- avtal som enligt 2 % KöpL skall anses som köp av lös egendom, s. k. beställ- ningsköp.

' Fr. o. m. 1 juli 1979 gäller reviderade regler, se bilaga 2:1 0.

om arbete på läs sak. Rättspraxis är också sparsam. Om man vill få en bild av vad som kan anses vara gällande rätt på området är man därför i stor utsträckning hänvisad till litteraturen. Inte heller denna är dock särskilt fyllig. Bortsett från allmänna obligationsrättsliga framställningar, såsom t. ex. Rodhes, finns i stort sett bara Bengtssons lärobok, Särskilda avtalstyper I, och ett par framställningar från 1900-talets första decennier av Hasselrot och Wikander (se litteraturförteckningen). De sistnämnda — som utan tvekan övat inflytande på uppfattningen av vad som är gällande rätt — framstår numera som i viss mån föråldrade. I det övriga Norden är den litteratur som särskilt behandlar ämnesområdet ännu magrare. Beträffande dansk rätt finns dock en kortare framställning av Ussing.

Det råder således en betydande osäkerhet om vilka rättigheter och skyl- digheter som parterna har. Parternas rättsförhållande regleras i praktiken inte heller närmare genom avtal. Individuella skriftliga kontrakt torde knap- past förekomma. Däremot finns det några få standardiserade branschkon- trakt. Verkstäder som är anslutna till Motorbranschens Riksförbund till- lämpar sedan ett antal är gemensamma ganska utförliga Regler för repa- rationer. De nu gällande har antagits efter överläggningar med KO (se bilaga 2:1).1 Elektriska Hushållsapparat Leverantörer och Radiobranschens Sam- arbetsråd har var för sig antagit särskilda reparationsgarantibestämmelser, Reparationsgaranti EHL 74 resp. Reparationsgaranti RR 74. Även dessa har tillkommit efter förhandlingar med KO och är sinsemellan i princip lika- lydande (se bilaga 2.'3 resp. bilaga 2:2). På initiativ av KO har Sveriges Tvät- teriförbund och Tvättbranschens Riksförbund vidare antagit enhetliga le- veransvillkor för vit- och kemtvätt (se bilaga 2:4).

När rättsläget beträffande avtal om arbete på lös sak är osäkert är man hänvisad till en bedömning utifrån vedertagna allmänna obligationsrättsliga principer och till analogier med vad som gäller för närliggande avtalstyper. Avtal om arbete på lös sak har framför allt likheter med köp av lös egendom. Köplagens regler — som ju över huvud utövar ett betydande inflytande på den allmänna obligationsrätten har därför kommit att i betydande ut- sträckning tillämpas analogt också på avtal om arbete på lös sak. Vissa av köplagens regler (t. ex. 54 5 om preskription av köparens talerätt på grund av fel) gäller emellertid inte analogt utanför lagens tillämpningsområde. Ut- över köplagens regler kan det finnas skäl att göra jämförelser med andra lagreglerade avtalstyper, t. ex. inom transporträtten.

Ett särskilt nära samband finns mellan avtal om arbete på lös sak och s. k. bestå/[ningsköp. Ett sådant skall anses föreligga vid avtal om tillverkning av en sak där tillverkaren skall hålla med materialet. Sådana avtal skall enligt 25 köplagen bedömas såsom köp. Skolexemplet gäller skräddaren som syr en kostym. Skall han själv bestå materialet är det fråga om köp. Syr han kostymen av tyg som kunden tillhandahållit faller avtalet utanför köplagens tillämpningsområde. Läget blir mera svårbedömbart om tillverka- ren skall bestå en del men inte allt materialet. Liknande problem kan för övrigt uppkomma också vid reparationsavtal och avtal om förbättringsar- beten och liknande. Dessa och andra gränsdragningsproblem behandlas mera ingående i avsnitt 4.2.1.

2.1.2. Avtal om arbete pa" fast egendom

För avtal om arbete på fast egendom (entreprenadavtal) finns över huvud taget inte några obligationsrättsliga lagregler.2 Rättspraxis på området är emellertid något mindre sparsam än när det gäller avtal om arbete på lös egendom. Ifråga om litteraturen är man i stort sett hänvisad till samma framställningar som beträffande avtal om arbete på lös sak, dvs. Bengtsson, Hasselrot och Wikander. Här skall dock nämnas norrmannen Tore Sandviks monografi Entreprenorrisikoen (se litteraturförteckningen).

Bristen på lagregler är emellertid något mindre besvärande när det gäller avtal om arbete på fast egendom, eftersom avtalen i stor utsträckning regleras av enhetliga standardvillkor, främst Svenska Teknologföreningens senast år 1972 reviderade Allmänna bestämmelser för byggnads-, anläggnings- och installationsentreprenader, vanligen kallade AB eller AB 72 (se bilaga 2:10). AB 72 är ett gemensamt upprättat standardavtal, ett s. k. agreed document. Bestämmelserna har utarbetats av representanter för både beställare och entreprenörer. AB 72 är också utförligt kommenterade senast i Motiv AB 72. Motsvarigheten till AB, fast innehållsmässigt delvis olikartade, finns bl. a. i de övriga nordiska länderna.3

Det har hävdats att AB:s principer skulle vara gällande rätt också när det enskilda avtalet inte hänvisar till dessa villkor. Man torde dock böra iaktta största försiktighet vid överförandet av AB:s regler på entreprenadtyper för vilka de inte är avsedda t.ex. på arbeten av mindre omfattning. Så synes också vara fallet i HD:s praxis.4 Man får vidare beakta att bestäm- melserna i AB tillsammans bildar ett system där ur sitt sammanhang lös- ryckta regler knappast lämpar sig för analog tillämpning.

För avtal om mindre arbeten på fast egendom har i några branscher under senare tid tillkommit nya bestämmelser som reglerar förhållandet mellan näringsidkare och konsument. Målarmästarnas Riksförening har antagit en- hetliga regler för reparations- och underhållsarbeten inom måleribranschen (se bilaga 2:6). VVS-företag tillhörande Rörfrrmornas Riksförbund har åtagit sig att vid utförande av mindre nyinstallations- och underhållsarbeten för konsumenter tillämpa särskilda leveransbestämmelser, R:s VVS-garanti (se bilaga 2.8). Även Golventreprenörernas Branschorganisation har antagit sär- skilda leverans- och garantibestämmelser för konsumentsektorn, Gebo Golv Garanti (se bilaga 2:7). De här nämnda branschbestämmelser har alla till- kommit efter överläggningar med KO.

Beträffande avtal om arbete på fast egendom på vilka varken AB:s regler eller några särskilda branschvillkor är tillämpliga, är man på samma sätt som beträffande avtal om arbete på lös sak hänvisad att söka ledning i obligationsrättsliga principer. I den mån särskilda entreprenadrättsliga grund- satser utbildats är dessa givetvis av särskild betydelse.5 I övrigt kan analogier från bl. a. köprätten komma ifråga. Vissa av köplagens bestämmelser är emellertid, som nämnts, inte tillämpliga utanför köplagens område och andra lämpar sig inte i situationer som påtagligt avviker från köp av lös egendom. Allmänt kan sägas att avtalssituationen vid arbete på fast egendom präglas av att arbetets omfattning och innebörd ofta inte kan avgöras när uppdraget lämnas. Detta torde gälla även om arbetet inte är så omfattande som de entreprenader för vilka AB:s bestämmelser i första hand är utformade.

2 Att arbete på fast egen- dom såsom biförpliktelse till ett avtal om leverans av lös egendom, ibland skall följa köplagens regler berörs i avsnitt 4.2.

3 Utkast til nordiske kontraktsbestemmelser for bygge- og anleggsar- beider (NU 197622) har utarbetats och kommen- terats av Sandvik samt utgivits av Nordiska rådet och Nordiska ministerrå- dets sekretariat i 0510.

4 Tanken har uttryckligen avvisats i en hovrättsdom ang. regler om reklama- tion och garantitid i äldre AB. HovRSB 1111211/1965 — Se Bengts- son, Avtalstyper s. 106 f. och Bernitz i SvJT 1973 s. 418 fmed hänv.

55e t. ex. NJA 1977 s. 138 (N älsta-målet), närmare behandlat i avsnitt 11.4.4.

Även vid avtal om arbete på fast egendom kan det bli aktuellt att under vissa förutsättningar direkt tillämpa köplagens regler. 2 Q' köplagen — enligt vilken tillverkningsavtal där tillverkaren skall tillhandahålla materialet skall anses såsom köp gör visserligen undantag för uppförande av ”hus, vat- tenverk eller annan byggnad". Avtal om uppförande av byggnad skall med andra ord aldrig betraktas som beställningsköp och faller därmed alltid utan- för köplagens tillämpningsområde. Ifråga om andra anläggningar på marken kan emellertid gränsdragningsproblem uppkomma. Detta behandlas i avsnitt 4.2.2.

2.2. Översikt över nuvarande ordning

Vid avtal om arbete på lös sak och på fast egendom är det som framhållits i föregående avsnitt — ofta oklart vad som gäller i de avseenden där parterna inte träffat särskild överenskommelse. Som en bakgrund till den fortsatta framställningen lämnas emellertid här en översiktlig redogörelse för vad som torde vara gällande rätt. I samband med utredningens allmänna över- väganden angående de olika frågor som behandlas i betänkandet sker en mera detaljerad genomgång av rättsläget.

2.2.1. Parternas förpliktelser

Frågan om parternas förpliktelser är av allmän avtalsrättslig karaktär. Inom avtalsfrihetens ram kan parterna själva komma överens om uppdragets in- nebörd och omfattning, priset och betalningsvillkoren osv. När tvist upp- kommer i dessa frågor gäller den oftast vad som skall anses avtalat. Något krav på särskild form för avtalets ingående förekommer inte, men det un- derlättar givetvis tolkningen av avtalet om det kommit till uttryck i ett skriftligt kontrakt eller dokumenterats på annat sätt.

Om ovisshet råder om uppdragets omfattning anses det som regel åligga uppdragstagaren att styrka att de åtgärder han vidtagit omfattas av uppdraget. Detsamma gäller om beställaren invänder att något uppdrag över huvud taget inte lämnats. Om åter beställaren menar att uppdragstagaren bara utfört en del av uppdraget, är det hans sak att visa att även annat ingick i be- ställningen. Betydelsen av att den ene eller den andre har bevisbördan skall dock inte överbetonas. Ofta torde det framgå av omständigheterna vad som anses avtalat. Även frågorna om arbetets kvalitet och om tiden för utförandet beror av vad parterna kommit överens om. Om inget avtalats anses upp- dragstagaren ha att iaktta normal standard och färdigställa arbetet inom skälig tid. Uppdragstagarens plikter inskränker sig emellertid inte till att arbetet skall vara av viss kvalitet och bli klart inom viss tid. Är det fråga om ett uppdrag där han mottagit beställarens egendom i sin besittning åligger det honom att också vårda egendomen. Uppdragstagaren kan även ha att tillvarata beställarens intressen i olika avseenden som har anknytning till uppdraget. En vårdplikt resp. vad man kan kalla en allmän omsorgsplikt ingår såsom biförpliktelser till det egentliga uppdraget.

Beställarens huvudförpliktelse är att betala. Om inget annat överens- kommits skall betalning ske när uppdraget slutförts. Beställaren skall betala

det pris parterna kommit överens om. Har inget sagts om priset torde om- ständigheterna ofta vara sådana att gängse pris skall anses avtalat. Är priset över huvud taget inte bestämt gäller emellertid i analogi med regeln i 5 & köplagen att beställaren har att betala vad uppdragstagaren fordrar där det inte är oskäligt. Utöver beställarens förpliktelse att betala för arbetet kan han ha att på olika sätt medverka till arbetets genomförande (t. ex. till- handahålla material eller ställa föremålet för arbetet till uppdragstagarens förfogande). Gäller uppdraget egendom som överlämnats till uppdragsta- garen åligger det beställaren att också hämta egendomen.

2.2.2. Jämkning

Beställaren av en tjänst kan i vissa fall komma ifrån sin beställning genom att åberopa någon allmän avtalsrättslig ogiltighets- eller jämkningsgrund. Framför allt märks möjligheter till jämkning eller åsidosättande av oskäligt avtalsvillkor med stöd av generalklausulen i 36 & avtalslagen. Har uppdrags- tagaren inte uppfyllt sina förpliktelser enligt avtalet, har beställaren under vissa förutsättningar rätt att häva. Är det emellertid fråga om ett i och för sig giltigt avtal och beställaren inte har någon grund för att beskylla sin motpart för avtalsbrott, är det i viss mån oklart i vad mån be- ställaren av en tjänst har någon rättslig möjlighet att återkalla sin beställning (avbeställa).

2.2.3. Uppdragstagarens kontraktsbrott

Uppdragstagarens ansvar för fel inträder om han inte utfört arbetet i en- lighet med avtalet eller så som beställaren eljest har anledning att kräva. Beställaren har till att börja med en befogenhet, som för en köpare bara blir aktuell när säljaren särskilt åtagit sig den: han kan kräva att uppdrags- tagaren avhjälper felet. Om felet inte avhjälpts kan beställaren göra avdrag på priset eller, om felet är väsentligt, under särskilda omständigheter häva avtalet. Frågan om hävningens innebörd är dock förenad med särskilda problem om arbetet utförts helt eller delvis när hävningen skall genomföras. Beställaren har under vissa förutsättningar också rätt till skadestånd. Om resultatet avviker från vad uppdragstagaren utfäst eller om uppdragstagaren haft valfrihet beträffande material och sättet för arbetets utförande, torde han ha ett strikt ansvar med undantag för force majeure och objektiv omöj- lighet. I övrigt är skadeståndsansvaret beroende av uppdragstagarens vål- lande. Även om det i princip åligger beställaren att visa att felet beror på uppdragstagarens vållande, är bevisbördan dock så uttunnad att det närmast är fråga om ett s.k. presumtionsansvar. Om uppdragstagaren inte fullgör uppdraget inom den tid som avtalats el- ler eljest inom skälig tid är han i princip i dröjsmål för vilket han kan drabbas av olika påföljder. Beställaren har som regel rätt att kräva prestation in natura eller att häva avtalet. Han har också rätt att innehålla betalningen till dess uppdraget slutförts. Dessutom kan han fordra skadestånd. Hävning kan i enlighet med allmänna obligationsrättsliga principer bara komma ifråga om dröjsmålet är väsentligt. Vad som gäller om beställarens rätt till ska- destånd är inte helt klart. Uppdragstagaren torde ha ett rent strikt ska-

deståndsansvar med undantag för force majeure och objektiv omöjlighet om han vid avtalets ingående bort kunna förutse anledningen till dröjsmålet och haft valfrihet att fullgöra avtalet på annat sätt (t. ex. med annan personal eller med annat material). I annat fall blir skadeståndsansvaret i princip beroende av uppdragstagarens vållande. För att undgå skadeståndsskyldighet måste uppdragstagaren dock styrka att dröjsmålet inte berott på försummelse från hans sida. Det är med andra ord aldrig fråga om något lindrigare ansvar än ett presumtionsansvar.

Uppdragstagarens skadeståndsansvar inskränker sig inte till en skyldighet att ersätta förlust som beställaren lider till följd av dröjsmål och fel vid tjänstens utförande. Under vissa förutsättningar ansvarar han också för skada på beställarens egendom. Om uppdragstagaren mottagit beställarens egendom i sin besittning och han har en plikt att vårda egendomen, anses han er- sättningsskyldig såvida han inte kan visa att han inte varit vållande. Han har alltså här ett presumtionsansvar. Rättsläget är mera tveksamt när be- ställarens egendom skadas i samband med arbetet och egendom inte är i uppdragstagarens besittning eller eljest uteslutande under dennes kontroll. Som princip torde gälla att uppdragstagaren bara ansvarar om han varit vållande. Ett strängt krav på aktsamhet i vart fall vid yrkesmässig verk- samhet och frånvaron i det enskilda fallet av andra påvisbara orsaker än uppdragstagarens arbete, gör emellertid att det även här ofta blir fråga om något som närmast liknar ett presumtionsansvar.

Skador kan även inträffa som en följd av att uppdragstagaren antingen använt sig av felaktigt material eller gjort sig skyldig till något fel vid arbetets utförande. Rättsläget är oklart beträffande uppdragstagarens ansvar även för sådana skador. Oklarheten hänför sig huvudsakligen till frågan om an- svarsförutsättningarna skall följa kontraktsrättsliga regler eller de utomob- ligatoriska principer som anses gälla för vad man kallar produktansvar. All- mänt torde gälla att principerna om produktansvar för följdskador är till- lämpliga inte bara vid sålt gods utan även vid utförda tjänster. Gränsfall där kontraktsreglerna tar över torde dock finnas.

2.2.4. Beställarens kontraktsbrott

Om beställaren inte uppfyller sina skyldigheter enligt avtalet — den viktigaste är naturligtvis att betala — har uppdragstagaren enligt gällande rätt vissa påtryckningsmedel. I regel kan han inställa arbetets utförande i avvaktan på betalning enligt avtalet. Denna s. k. detentionsrätt har dock inte något värde för honom i alla de fall när tjänsten i sin helhet skall betalas först i efterskott. Om avtalet gäller arbete på en lös sak som överlämnats i upp- dragstagarens besittning, har denne också en retentionsrätt, dvs. han kan hålla kvar saken tills beställaren betalar. Denna befogenhet kan under sär- skilda förutsättningar övergå till en rätt att sälja saken och behålla den del av köpeskillingen som motsvarar uppdragstagarens fordran gentemot beställaren. Regler härom finns i 1950 års lag om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats. Om ingen av dessa rättigheter kan utnyttjas, är dröjsmålsränta vanligen den enda sanktion som står uppdragstagaren till buds vid kontraktsbrott på beställarens sida.

2.3. Konsumentskyddslagstiftningens betydelse för avtal på tjänsteområdet

Det omfattande lagstiftningsarbete som ägt rum och fortfarande pågår i syfte att ge konsumenterna ett ökat rättsskydd berör också tjänsternas om— råde. Man kan utskilja tre huvudtyper av konsumentskyddande lagstiftning, nämligen den marknadsrättsliga, den rent civilrättsliga och den process- rättsliga.

Den marknadsrättsliga lagstiftningen, som normalt har formen av för- hållningsregler för företagens verksamhet, är primärt inriktad på att skydda konsumenterna som kollektiv och gäller i regel för såväl utbud av varor som tillhandahållande av tjänster utan att någon åtskillnad görs mellan dessa kategorier. Till det marknadsrättsliga området kan även föras den speci- allagstiftning om krav på auktorisation, särskild behörighet m. m. som gäller för yrkesutövare inom vissa tjänsteområden. Den grundläggande marknads- rättsliga lagstiftningen är konkurrensbegränsningslagen, marknadsförings- lagen och avtalsvillkorslagen.

När det gäller civilrättslig lagstiftning har som framgått konsument- tjänstutredningen fått i uppgift att skapa en sådan på tjänsternas om- råde. Redan i dag har dock konsumentskyddande lagstiftning, som gäller för tjänster, genomförts inom ramen för bl. a. generalklausulen i 365 av- talslagen, hemförsäljningslagen och konsumentkreditlagen. Ett nära sam- band föreligger vidare mellan utredningens lagstiftningsarbete och den gäl- lande konsumentköplagen.

Konsumenternas möjligheter att få rådgivning och kunna hävda sin rätt vid tvister är av grundläggande betydelse också vid avtal om tjänster. På det processrättsliga området märks särskilt verksamheten vid allmänna re- klamationsnämnden samt den s.k. småmålslagen.

2.3.1. Etableringsfrihet och auktorisation

Utgångspunkten för den marknadsrättsliga lagstiftningen är den omfattande näringsfrihet som råder i Sverige. Sedan den gamla näringsfrihetsförord- ningen upphävts gäller såsom en okodifierad rättsprincip, att all närings- utövning är tillåten för svenska medborgare och juridiska personer såvida annat inte är uttryckligen stadgat.1 Särskilt tillstånd fordras alltså normalt inte. Inskränkningar i denna rörelsefrihet uppfattas i Sverige i allmänhet som olämpliga konkurrensbegränsningar, som lätt leder till utvecklingshäm- mande stelhet och tendenser till högre prisnivå och därigenom till nackdelar inte minst för konsumenterna. Å andra sidan påkallar konsumentintresset skydd mot mindre nogräknade affärsmetoder och mot näringsidkare som brister i kompetens eller ansvarstagande, särskilt på områden där hälso- eller säkerhetsrisker eller andra speciella risker föreligger. Också andra hän- syn gör sig gällande och har påkallat särskilda föreskrifter ang. närings- verksamhets bedrivande, t. ex. ordnings- och arbetarskyddshänsyn samt, i vissa fall, mer övergripande näringspolitiska överväganden.2

Vad gäller tjänsternas område kan som exempel nämnas att bank- och försäkringsverksamhet endast får bedrivas efter särskilt tillstånd av rege-

l Prop. l968:98 s. 34 och Bernitz, Svensk och internationell marknads- rätt (2 uppl. 1973) s. 53 ff.

2 För det följande hänvisas till konsumentverkets rapporter (KOV 197818- 01—02), Auktorisation och konsumentskydd resp. Auktorisationssystem. En översikt.

ringen. Kreditupplysnings- och inkassoverksamhet fordrar tillstånd, som meddelas av datainspektionen. Pantlånerörelse får inte drivas utan tillstånd av länsstyrelse. Särskilt trafiktillstånd fordras i regel för bedrivande av yr- kesmässig biltrafik (taxi, åkeri, busstrafik m. m.). Trafikskola får ej drivas utan auktorisation. För utövande av läkar— och tandläkarverksamhet fordras särskild legitimation meddelad av socialstyrelsen. För behörighet som elin- stallatör krävs i första hand behörighetsbevis meddelat av statens indus- triverk. Verket meddelar också den s.k. specialbehörighet som krävs av oljeeldningsinstallatörer. Under de senaste åren har, såsom en nyhet, införts krav på myndighetsauktorisation även av revisorer, tolkar och översättare samt bevakningsföretag. Däremot har framförda förslag om myndighets- auktorisation av låssmeder ej genomförts. Vad som nu berörts är myndighetskontrollerade system för auktorisation eller liknande av företag eller enskilda yrkesutövare på tjänsternas område. Vid sidan härav förekommer i stor utsträckning auktorisationsanordningar tillämpade av branschorganisationer eller andra organ inom näringslivet. Sådan auktorisation är i regel frivillig, dvs. auktorisation utgör inget för- fattningskrav för rätt att bedriva ifrågavarande verksamhet. I några fall, såsom den av handelskamrarna omhänderhavda auktorisationen av fastig- hetsmäklare, har dock verksamheten stöd i offentlig författning. Som exem- pel på frivilliga auktorisationssystem inom näringslivet av större räckvidd, som särskilt berör konsumenttjänstutredningens område, kan nämnas Rör- firmornas Riksförbunds auktorisation av oljeeldningsentreprenörer, Sveriges Radiomästares Förbunds auktorisation av radio- och TV-serviceverkstäder, den av TV-branschens tekniska legitimationsnämnd utfärdade legitimatio- nen för servicetekniker, Sveriges Urrnakare- och Optikerförbunds aukto- risation av urmakare och optiker, Däckspecialistemas Riksförbunds auk- torisation av bildäcksverkstäder, Sveriges Tapetserarrnästares Centralför- enings auktorisation av tapetserare, Sveriges Tvätteriförbunds auktorisation av tvätterier samt Svenska Putsentreprenörföreningens auktorisation inom ramen för medlemskapsprövning av specialföretag inom putsnings-, mur- nings- och fasadbehandlingsbranschen. Även i vissa andra fall är aukto- risationen knuten till medlemskap i en organisation. Överhuvud kan med- lemskap i vissa organisationer, t. ex. Motorbranschens Riksförbund (MRF), bara vinnas efter närmare prövning av den sökandes kvalifikationer. Av särskild karaktär är mästarbrevssystemet. Detta grundar sig på kungö- relsen (19732596) om mästarbrev för hantverksutövare. Mästarbrevssystemet är frivilligt och öppet för hantverkare inom ca 100 skilda yrken. Mästarbrev utdelas av Sveriges hantverks- och industriorganisation (SHIO) sedan ytt- rande inhämtats från den särskilda mästarbrevsnämnden. Mästarbrev får tilldelas förtjänta och skickliga hantverksutövare och avser visst yrke. För att erhålla mästarbrev fordras bl. a. att man arbetat minst sex år i yrket, fortfarande är verksam i detta samt förvärvat för en självständig utövare av yrket erforderlig skicklighet och erfarenhet, något som skall styrkas genom avläggande av särskilt prov.

3 [( Konsumentverket har 1977 lagt fram förslag till en särskild lag om tillsyn

onsumentverkets .. . .. 3 .. . , - . . . .

rapport 197725, Konsu- over fordonsverkstader. Hari föreslås bl. a. obligatorisk registrering av och memskydd vid bilrepara— offentlig tillsyn över dylika verkstäder samt skyldighet för den som driver tioner. fordonsverkstad att i rörelsen åta sig garantiansvar av närmare angiven om-

fattning samt att hålla ansvarighetsförsäkring. Vidare föreslås att marknads- domstolen på talan av i första hand KO under vissa förutsättningar skall kunna meddela s.k. näringsförbud, dvs. förbud för verkstadens ägare att för viss tid eller tillsvidare driva fordonsverkstad eller i ledande befattning vara verksam i sådan rörelse. Sådant förbud föreslås bl. a. kunna meddelas när verksamheten vid en fordonsverkstad utövas på ett från konsument- synpunkt uppenbart otillbörligt sätt. I rapporten har konsumentverket funnit att införande av ett system med obligatorisk auktorisation inom bilrepa- rationsbranschen skulle medföra flera nackdelar än fördelar, en bedömning som konsumenttjänstutredningen anslutit sig till i avgivet remissyttrande.

Utredningen återkommer till vissa frågor om etableringsfrihet och auk- torisation i sina allmänna överväganden i avsnitt 3.8.

2.3.2. Konkurrensbegränsningslagen

I syfte att motverka olämpliga följder av konkurrensbegränsningar inom näringslivet gäller i Sverige lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet, vanligen benämnd konkurrens- begränsningslagen (KBL). Lagen kompletteras av lagen (19561245) om upp- giftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden (uppgiftsskyldig- hetslagen). Ett utredningsförslag till ny, utbyggd konkurrensbegränsningslag har lagts fram 1978.4

Enligt gällande konkurrensbegränsningslag är endast två arter av kon- kurrensbegränsning direkt förbjudna, bruttoprissättning och anbudskarteller (2 resp. 3 55 KBL). I övrigt är lagen uppbyggd kring en generalklausul (5 & KBL). Denna är tillämplig på i princip alla typer av konkurrensbegränsning utom de nyss nämnda och ger möjlighet att ingripa i det särskilda fallet om konkurrensbegränsningen medför skadlig verkan. Med skadlig verkan av konkurrensbegränsning förstås enligt generalklausulen ”att konkurrens- begränsningen på ett ur allmän synpunkt otillbörligt sätt påverkar prisbild- ningen, hämmar verkningsförrnågan inom näringslivet eller försvårar eller hindrar annans näringsutövning”. Den myndighet som i första hand handhar konkurrensbegränsningslagen och ingriper enligt den citerade generalklau- sulen är näringsfrihetsombudsmannen (NO). Dömande myndighet är mark- nadsdomstolen, vars beslut ej kan överklagas. Finner marknadsdomstolen att en konkurrensbegränsning medför skadlig verkan i lagens mening skall särskild förhandling upptas med berörda parter i syfte att undanröja kon- kurrensbegränsningen.

Generalklausulen i 5 % KBL är enligt 265 KBL fullt ut tillämplig på fö- retagare som yrkesmässigt driver rörelse för utförande av viss tjänst åt annan. Likaledes gäller förbudet med anbudskarteller även vid anbud på utförande av tjänst, medan däremot bruttoprisförbudet endast avser försäljning av förnödenheter. Det kan nämnas att marknadsdomstolen på talan av NO bedömt ett inom reklambranschen tillämpat auktorisationssystem medföra skadlig verkan enligt 55 KBL och därvid även uttalat sig mera generellt om auktorisationssystems konkurrensbegränsande effekter.5 Ett tidigare av 4SOU l978:9. elgrossistföretagen tillämpat privat auktorisationssystem har upphävts sedan 5 MD 1976:21 (NO _/, NO anhängiggjort talan enligt Sä KBL. Ingripanden enligt Sä KBL har Svenska Reklambyrå vidare ägt rum bl.a. mot prissamverkan mellan näringsidkare som utför Förbundet m. fl.).

tjänster, t. ex. i form av gemensamma taxor eller debiteringsprinciper.

I det framlagda förslaget till ny konkurrensbegränsningslag föreslås ett straffsanktionerat förbud mot att bl. a. näringsidkare som tillhandahåller tjänster samverkar inbördes om bestämmandet av pris eller rabatt. Förbudet föreslås dock inte gälla samarbete om priser och rabatter som endast är vägledande under förutsättning att samarbetet redovisas öppet. Här skall dock, liksom hittills, ingripande kunna ske enligt generalklausulen. Förbudet mot anbudskarteller föreslås utvidgat så att det bl. a. skall täcka fallet att näringsidkare, som vid anbudsförfarande lämnar anbud till en konsument, t.ex. på ett byggnadsarbete, samråder i det enskilda fallet om bl. a. an- budssumman eller betalningsvillkoren.

När allmänna prisregleringslagen (19562236) är i kraft, vilket varit fallet under huvuddelen av 1970-talet, kan prisreglerande åtgärder, t. ex. i form av stoppriser eller krav på förhandsanmälan av prishöjningar, tillgripas även mot näringsidkare som utför tjänster.

2.3.3. Marknadsföringslagen

Syftet med marknadsföringslagen (1975:1418) är att främja konsumenternas intressen i samband med näringsidkares marknadsföring av varor, tjänster och andra nyttigheter och att motverka sådan marknadsföring som är otill- börlig mot konsumenter eller näringsidkare. Lagen är uppbyggd kring tre bestämmelser av generalklausulkaraktär. En riktar sig mot otillbörlig mark- nadsföring och ger marknadsdomstolen möjlighet att förbjuda reklamåtgärd eller annan handling som genom att strida mot god affärssed eller på annat sätt är otillbörlig mot konsumenter eller näringsidkare (2 & MFL). En annan gäller information vid marknadsföring och möjliggör för marknadsdom- stolen att ålägga näringsidkare att vid marknadsföring lämna information som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt (3 & MFL). Den tredje generalklausulen handlar om produktsäkerhet m. m. (4 & MFL). Enligt denna bestämmelse kan marknadsdomstolen förbjuda näringsidkare att saluhålla vara som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom. Detsamma gäller om varan är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål. Lagen upptar vidare särskilda straffstadgan- den i 6—8 && MFL, som riktar sig mot uppsåtligt vilseledande framställningar i marknadsföring samt vissa former av rabattsystem och andra kombina- tionserbjudanden.

Marknadsföringslagen tillhör den grundläggande lagstiftningen på tjäns- ternas område. Generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring i 2 & MFL är generellt tillämplig också på tjänster och detsamma är fallet med ge- neralklausulen om informationsskyldighet i 3é MFL. Däremot är gene- ralklausulen om produktsäkerhet m. m. endast tillämplig på varor och inte på tjänster. De särskilda straffstadgandena åter gäller för tjänster lika väl som för varor.

Generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring bygger på huvudregeln att all marknadsföring skall vara vederhäftig. Detta innebär att alla uppgifter eller andra framställningar i marknadsföring om en tjänsts utförande, egenskaper, varaktighet, användbarhet, lämplighet etc. som är ägnade att verka vilseledande och påverka efterfrågan på tjänsten utgör otillbörlig mark-

nadsföring och kan angripas enligt generalklausulen. Detta gäller även munt- liga framställningar. Det ankommer på marknadsföraren att kunna styrka vederhäftigheten av lämnade uppgifter. Motsvarande krav ställs på veder- häftighet i presentationen av tillämpade avtalsvillkor. Marknadsdomstolen har exempelvis förbjudit en näringsidkare vid vite att vid marknadsföring av TV-reparationstjänster använda formuleringen ”alla märken under ga- ranti”, om inte kunderna tillförsäkras en särskild förmån som annars inte skulle stå dem till buds.6 Eftersom det erfarenhetsmässigt är vanligt att tjänster av dålig kvalitet eller med tvivelaktig effekt marknadsförs på ett sätt som lätt vilseleder om tjänstens beskaffenhet, kan ingripanden mot ovederhäftig marknadsföring av tjänster förutsättas ha en sanerande effekt som även berör tjänsterna som sådana. Det är också möjligt att ingripa enligt generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring, när en näringsidkare i sin marknadsföring ger sken av att ha en kompetens för ett visst slags tjänst som han i realiteten saknar, t.ex. genom att begagna sig av yrkes- benämning eller liknande som ger en felaktig eller klart överdriven bild av den kompetens näringsidkaren i realiteten besitter.7 Sanktionen mot otill- börlig marknadsföring är ett av marknadsdomstolen meddelat förbud, i regel vid vite, eller ett av KO utfärdat och av vederbörande näringsidkare godkänt förbudsföreläggande vid vite. När uppsåtligt vilseledande framställningar begagnas i marknadsföring, liksom vid tillämpning av förbjudna former av kombinationserbjudanden, ifrågakommer även tillämpning av de ovan- nämnda straffstadgandena. Det helt övervägande antalet ärenden avslutas dock genom att överläggningar mellan konsumentverket/KO och berörd näringsidkare leder till en godtagbar uppgörelse. De civilrättsliga verkningarna av uppgifter lämnade i näringsidkares mark- nadsföring behandlar utredningen i det följande (avsnitt 6.1). Generalklausulen i 3 & MFL om informationsskyldighet har endast varit i kraft sedan 1 juli 1976 och praxis kring denna generalklausul är ännu föga omfattande. Bestämmelsen föreskriver, som redan antytts, att närings- idkare, som underlåter att vid marknadsföring av bl. a. tjänst lämna in- formation, som har särskild betydelse från konsumentsynpunkt, kan åläggas att lämna sådan information. Åläggande ges av marknadsdomstolen,i regel vid vite, dock att KO om näringsidkaren godkänner det kan meddela ett vitessanktionerat informationsföreläggande. I praktiken eftersträvas emel- lertid normalt att informationsskyldighetsfrågorna löses inom ramen för för- handlingar mellan konsumentverket/KO och organisationer inom närings- ' livet eller berörda näringsidkare. Dessa förhandlingar är avsedda att i stor utsträckning leda fram till riktlinjer utfärdade av konsumentverket. I rikt- linjeform kan konsumentverket/KO också precisera sådana krav på närings- idkares marknadsföring som upprätthålls med stöd av generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring. Av konsumentverket antagna riktlinjer publi- ceras i Konsumentverkets författningssamling. Hittills utfärdade riktlinjer avser väsentligen marknadsföring av olika varor. Mot bakgrund av vad som uttalats i förarbetena synes sådan information om tjänster som avses i 3 & MFL bl. a. kunna gälla tjänstens innehåll, be- 6MD 1977:24(Cebex skaffenhet och egenskaper, föreskrifter om användning eller skötsel av fö- TV'jOUfi- remålet för en tjänst samt upplysning om de avtalsvillkor, t. ex. debite- 75e närmare KOV ringsnormer, som en näringsidkare tillämpar i förhållande till konsument 1978:8—01 (kap. 6).

som beställare av tjänst. Enligt 3é andra stycket MFL kan krävas att in- formationen lämnas bl. a. genom märkning, tillhandahållande i annan form på säljställe eller genom uppgift i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använder vid marknadsföring. Bland informationsforrner som kan vara betydelsefulla på tjänsternas område torde kunna nämnas skyltar och anslag.

2.3.4. Avtalsvillkorslagen

Lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor (avtalsvillkorslagen, AVL) har som redan nämnts en marknadsrättslig uppbyggnad. Syftet med avtalsvillkorslagen är i allt väsentligt att få till stånd ett förbättrat kon- sumentskydd när det gäller utformningen av standardkontrakt som används av näringsidkare i olika branscher i förhållande till konsumenterna. Avtalsvillkorslagen är uppbyggd kring en generalklausul som är tillämplig på villkor, som näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet använder vid erbjudande av vara, tjänst eller annan nyttighet till konsument för huvud- sakligen enskilt bruk. Generalklausulen fick sin nuvarande lydelse genom en lagändring 1977, då lagen utvidgades till att även bl. a. avse försäljning och upplåtelse av fast egendom till konsument. Efter lagändringen är av- talsvillkorslagen även uttryckligen tillämplig på avtalsvillkor som närings- idkare använder i sin yrkesmässiga verksamhet vid förmedling av erbju- danden, t. ex. standardformulär som tillhandahålls av fastighetsmäklare. Om ett avtalsvillkor, med hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter, är att anse som oskäligt mot konsumenten, kan marknadsdomstolen, om det är påkallat från allmän synpunkt, meddela näringsidkaren förbud att i fram- tiden i liknande fall använda samma eller väsentligen samma villkor. Lagen har alltså samma sanktionssystem som marknadsföringslagen och ansluter även i övrigt nära till denna lag. Även avtalsvillkorslagen tillämpas sålunda av konsumentverket/KO. I fall som inte är av större vikt kan KO själv utfärda förbudsföreläggande, vilket gäller som förbud om det godkänns. Avtalsvillkorslagen är begränsad till att avse avtalsrelationer mellan nä- ringsidkare och konsumenter. Den är däremot inte formellt begränsad till standardavtal, men i praktiken är det villkor i gängse standardformulär som främst är av intresse ur avtalsvillkorslagens synvinkel. Det rör sig härvid både om formulär som är frekvent tillämpade inom en hel bransch och sådana som utformats av en viss näringsidkare. Oskälighetsbedömningen skall enligt generalklausulens lydelse ske med hänsyn till vederlaget och övriga omständigheter, dvs. man skall se till helheten i avtalssituationen. Enligt ett ofta citerat motivuttalande får ett villkor typiskt sett anses som oskäligt mot konsumenten om det med avvikelse från gällande dispositiva rättsregler ger näringsidkaren en förmån eller berövar konsumenten en rät- tighet och därigenom åstadkommer en sådan snedbelastning i fråga om parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet, att en genomsnittligt sett rimlig balans mellan parterna inte längre är för handen. I marknads- domstolens praxis har den principen utbildats, att vissa klausultyper är att bedöma som oskäliga enligt avtalsvillkorslagen under alla förhållanden, obe- roende av avtalssituationen i övrigt. Ett villkor kan vidare vara oskäligt

enligt avtalsvillkorslagen inte bara på grund av sitt innehåll utan också genom att det getts en otillbörlig form eller presentation, t. ex. genom vilseledande formulering eller understucken placering. Här finns ett nära samband med generalklausulerna i 2 och 3 åå MFL.

Marknadsdomstolen har i ett flertal avgöranden bedömt avtalsvillkor som avsett konsumenttjänster, såsom tvätt och flyttning av bohagg. När det gäller tvättjänster har marknadsdomstolen såsom måttstock vid oskälig- hetsbedömningen analogiskt tillämpat allmänna köplagen och konsument- köplagen och i fråga om flyttjänster har analogiskt åberopats konsument- köplagen och lagen om inrikes vägtransport.

Framförallt har emellertid avtalsvillkorslagen kommit att tjäna som grund- val för förhandlingar mellan konsumentverket/KO och berörda organisa- tioner och företag om sanering och förbättring av tillämpade standardvillkor. Sådana förhandlingar har inte sällan formen av brett lagda branschöver- läggningar. Såsom resultat av dylika överläggningar förekommer i dag åt- skilliga allmänt tillämpade standardkontrakt, som godtagits av KO. Så är fallet inte minst på konsumenttjänsternas område. De viktigaste av dessa kontrakt, avseende reparationsgarantier i ett flertal branscher samt tvätt- tjänster, måleriarbeten, rörinstallationsarbeten m. fl., har berörts ovan i av- snitt 2.1. Vidare hänvisas till sammanställningen av standardavtal i be- tänkandets bilaga 2.

2.3.5. Köplagen och konsumentköplagen

Vad härefter gäller den rent civilrättsliga konsumentskyddslagstiftningen, med vilken särskilt avtalsvillkorslagen har ett nära samband, bör först näm- nas konsumentköplagen (1973z877). Konsumentköplagen, vars regler är tvingande till konsumentens förmån, utgör ett komplement till lagen (1905:38 s. 1) om köp och byte av lös egendom. Reglerna i den senare — allmänna köplagenär alltigenom dispositiva. Ett huvudsyfte med kon- sumentköplagen är att genom tvingande regler hindra fortsatt användning av vissa tidigare förekommande typer av avtalsklausuler vid konsumentköp, som inneburit att den allmänna köplagens dispositiva natur utnyttjats på ett för säljarsidan fördelaktigt sätt.

Konsumentköplagen är tillämplig när konsument av näringsidkare köper vara som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk och som säljs i nä- ringsidkarens yrkesmässiga verksamhet. Medan den allmänna köplagen om- fattar köp av alla slag av lös egendom gäller konsumentköplagen bara vid köp av vara, dvs. fysiska föremål eller saker inbegripet levande djur. Såvitt gäller beställningsköp har konsumentköplagen samma tillämpningsområde som allmänna köplagen.9

Konsumentköplagen innefattar inte någon fullständig reglering av alla frågor rörande konsumentköp. I de köprättsliga frågor som lämnats utanför regleringen gäller allmänna köplagen på samma sätt som tidigare. Vidare 8MD1976:2(Libro-Tvät- är att märka att konsumentköplagen avser att genom tvingande minimiregler ten), MD 1976le (T roll- bereda konsumenten ett grundskydd. Parterna har emellertid full rätt att hättans flyimingsbyrå) avtala om bättre befogenheter för konsumenten. I den mån inget avtalats, OCh MD 1977:9(A"' t.ex. vid vanligt köp över disk, gäller normalt allmänna köplagens dis- Flytt). positiva regler, något som kan vara det fördelaktigaste för konsumenten. 9Prop. 1973:138 s. 161.

'0 SOU 1976:66.

Han kan dock alltid göra gällande sina befogenheter enligt konsument- köplagen (2ä KKL). För att klarlägga en köpares rättsställning vid kon- sumentköp i ett visst hänseende kan man alltså behöva sammanställa reg- lerna i allmänna köplagen och i konsumentköplagen med vad som kan vara avtalat enligt standardvillkor eller individuellt avtalade villkor jämte ev. reklamuppgifter om varan.

Vad som regleras i konsumentköplagen är i första hand konsumentens minimirättigheter när säljaren underlåter att leverera varan i rätt tid samt hans rättigheter vid fel i varan. Reglerna säkerställer i olika hänseenden konsumentens befogenheter vid säljarens kontraktsbrott. Vidare ges sär- skilda regler om säljarens ansvar för uppgifter lämnade i annonser m. m., om försäljning av varor som är bristfälliga från säkerhetssynpunkt, om för- säljning av varor ”i befintligt skick”, om innebörden av garantiutfastelser m. m. Lagen innehåller också bestämmelser om konsumentens förhållande till varans tillverkare när denne åtar sig avhjälpa fel i varan eller lämnat uppgifter om varan i annonser m.m. Reglerna om tillverkares åtaganden har dock i huvudsak endast fått betydelse indirekt, eftersom man inom näringslivet i samband med konsumentköplagens ikraftträdande allmänt gick över från tillverkargarantier till garantier lämnade av återförsäljare. Köplagsutredningen har 1976 framlagt förslag till revision av allmänna köplagen"). Lagförslaget har karaktären av en begränsad revision, som bi- behåller den nuvarande köplagens uppställning och inriktning och i stort sett även dess huvudprinciper. Bland föreslagna nyheter kan nämnas in- förande av avbeställningsrätt vid beställningsköp, regler om skyldighet för säljare att avhjälpa fel i godset samt förlängning av preskriptionstiden för rätt till reklamation av felaktigt gods från ett år till två år. Utredningen har även föreslagit vissa ändringar i de tvingande reglerna i konsument- köplagen, bl. a. ang. köparens hävningsrätt vid väsentligt dröjsmål och för- längning av reklamationsfristen till två år. Köplagsutredningens förslag har varit föremål för ingående remissbehandling. Under 1977 har tillsatts en ny utredning, konsumentköpsutredningen, med uppgift att se över lagstift- ningen om konsumentköp (Dir 1977183). Utredningen bör enligt direktiven i olika hänseenden överväga en utvidgning av konsumentköpslagstiftningen. Uppdraget har utvidgats, bl. a. såvitt avser förhållandet till bakre led, genom tilläggsdirektiv (Dir 1978198).

En särskild utredning, produktansvarskommitte'n (Ju 1973108), har att över- väga införande av särskild lagstiftning om skadeståndsrättsligt produktan- svar. Enligt tilläggsdirektiv (Dir l977:84) skall utredningen bl.a. överväga om lagstiftningen bör utformas i anslutning till en inom Europarådet ut- arbetad konvention rörande produktansvar för personskador som bygger på principen om strikt ansvar. Europarådskonventionen omfattar endast per- sonskador som orsakas av lös egendom, men kommittén skall enligt di- rektiven även överväga införandet av ett allmänt, objektivt produktansvar för sakskador som åsamkas enskilda konsumenter. Utredningsarbetet avser sålunda bl. a. person- och sakskador orsakade av produkter som använts vid utförande av konsumenttjänster. Konsumenttjänstutredningen behand- lar frågan om produktskador vid konsumenttjänster i avsnitt 13.2.

Sedan 1976 gäller en särskild rönte/ag (1975z635). Denna har generell räck- vidd på penningfordringar inom förmögenhetsrättens område och gäller alltså

även när dessa har sin grund i utförda konsumenttjänster. Enligt huvudre- geln utgår ränta på förfallna fordringar enligt en räntefot motsvarande riks- bankens diskonto jämte fyra procent. Räntelagen är dispositiv.

Det lagstiftningsarbete, som sedan länge pågått i fråga om preskription, har däremot ännu inte lett till ny lagstiftning. Riksdagen har emellertid 1977 uttalat sig för en förkortning av preskriptionstiden för näringsidkares fordringar mot konsumenter, bl. a. för utförda konsumenttjänster. I en de- partementspromemoria har därefter lagts fram förslag till ny preskriptions- lag,ll där det föreslås att preskriptionstiden för konsumentfordringar i regel skall vara tre år, räknat från fordringens tillkomst. Detta föreslås sålunda gälla för näringsidkares fordringar på konsumenter i anledning av utförda konsumenttjänster. Konsumenttjänstutredningen som i sitt remissyttande tillstyrkt förslaget härom återkommer till preskriptionsfrågorna framför allt i avsnitt 11.4 i anslutning till tidsfristema vid reklamation.

2.3.6. Hemförsäljningslagen

Lagen (1971:238) om hemförsäljning m. m. — hemförsäljningslagen — syftar till att skydda konsumenterna mot påtryckning och överrumpling vid hem- försäljning och jämförbara försäljningsformer. Hemförsäljningslagens cen- trala tillämpningsområde är sådan yrkesmässig försäljning av lös egendom avsedd huvudsakligen för enskilt bruk, som äger rum i köparens bostad eller eljest på annan plats än säljarens eller hans ombuds fasta säljställe, t. ex. på arbetsplatser. Att märka är emellertid att lagen i vissa fall är tillämplig också på erbjudanden om konsumenttjänster, nämligen när näringsidkare under motsvarande förutsättningar åtar sig att mot vederlag fortlöpande tillhandagå någon med underhåll eller tillsyn av egendom, undervisning eller andra liknande tjänster. Härmed avses framför allt abonnemangsavtal om t. ex. tillsyn av TV-apparater eller villapannor samt korrespondenskurser.

Konsumentskyddet enligt lagen har utformats såsom en rätt för kon- sument att frånträda avtalet (ångerrätt). Konsumenten skall erhålla en sär- skild blankett till avbeställningssedel, s. k. ångerblankett. Säljarens under- låtenhet att upplysa konsumenten om hans ångermöjlighet och överlämna ångerblankett medför att avtalet saknar rättslig verkan. Dessutom utgör underlåtenhet från en näringsidkares sida att överlämna ångerblankett otill- börlig marknadsföring som vid vite kan förbjudas för framtiden enligt 2 & marknadsföringslagen. 12 Konsumenten kan frånträda köpet eller beställning- en genom skriftligt meddelande till säljaren inom en vecka från samman- träffandet, den s. k. ångerveckan. Redan utförda prestationer skall i så fall i princip återgå på ömse sidor. Lagen gäller dock ej vid rena kontantköp. Särskilda bestämmelser ges bl. a. om rättsverkan av s.k. sidolöpare.

Hemförsäljningslagen är föremål för översyn av en särskild utredning, hemmrsäljningskommitén (Ju 1973:10).

2.3.7. Konsumentkreditlagen

En ny grundläggande konsumentskyddslag, väsentligen uppbyggd på tving- ande civilrättsliga regler, är konsumentkreditlagen (1977z981), vilken träder

” Reviderad preskrip- tionslagstiftning (Ds Ju 1977: 14).

12 Fast praxis i marknads- domstolen, fastlagd i MD 197313 (Holiday Magic).

'3 Prop. 1976/77:123 s. 104 foch LU 1977/7815 5. 22.

i kraft 1 juli 1979. Lagen ersätter avbetalningsköplagen såvitt gäller kre- ditgivning från näringsidkare till konsument och syftar till att bygga ut konsumentskyddet på detta område. Till konsumentkreditlagen överförs, delvis i utbyggd form, de bestämmelser om kreditköp som hittills funnits i konsumentköplagen.

Konsumentkreditlagen är väsentligen en lag om kreditköp, dvs. köp där säljaren/ näringsidkaren lämar köparen/konsumenten betalningsanstånd el- ler lån. Lagen ansluter i denna del till tillämpningsområdet för konsument- köplagen och kan ses som en påbyggnad på denna. Bland konsumentkre- ditlagens regler för kreditköp märks ett krav på att säljaren normalt är skyldig att ta ut en minsta kontantinsats vid kreditköp (enligt huvudregeln 20 % av kontantpriset). Regeln är väsentligen till för att motverka förhastade köpbeslut. Lagen innehåller vidare bl. a. en ingående reglering av förut- sättningarna för säljarens rätt att återta vara som sålts på kredit samt det förfarande som härvid skall tillämpas. Vidare märks regler för trepartsför- hållanden, byggda på huvudprincipen att köparen vid kreditköp kan fram- ställa samma invändingar på grund av köpet mot betalningskrav från en kreditgivare, som t. ex. övertagit säljarens fordran, som mot säljaren själv.

Konsumentkreditlagen är endast till mindre del tillämplig på kreditgivning vid konsumenttjänster. Så är dock fallet med lagens allmänna regler om marknadsföring av kredit. Näringsidkare är normalt skyldig att vid annon- sering, skyltning och liknande marknadsföring beträffande kredit lämna in- formation om den effektiva räntan för krediten. Är det fråga om kredit för förvärv av bl. a. en särskild tjänst skall även kreditkostnaden och kon- tantpriset uppges. Informationen skall lämnas skriftligen innan kreditavtal slutes. Tillämpliga också på avtal om tjänster är vidare lagens regler om kontokort (kreditkort). Vad som här regleras är betalningsansvaret vid förlust av kontokort. Enligt dessa regler är det endast under vissa angivna, snäva förutsättningar möjligt att göra gällande avtalsvillkor, enligt vilka en kon- sument som innehar kontokort är betalningsskyldig för belopp som en obe- hörig person påfört kontot genom att använda kontokortet. Enligt förar- betsuttalanden bör kontantinsats normalt ej krävas när kontokort används.13 På konsumenttjänsternas område ifrågakommer användning av kontokort bl. a. vid betalning för sällskapsresor och för service vid verkstadsarbeten på bensinstationer och liknande. Ett framlagt förslag till en kompletterande lag med särskilda bestämmelser om uthyrning av vara har ej genomförts (se avsnitt 3.4.4).

2.3.8 36 5)" avtalslagen

Fr. o. m. den 1 juli 1976 gäller den nya allmänna generalklausulen i 36 & av- talslagen, som ger domstol möjlighet att jämka eller lämna utan avseende alla slag av avtalsvillkor, om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhål- landen och omständigheterna i övrigt. I lagtexten utsägs att man vid pröv- ningen skall ta särskild hänsyn till behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller eljest intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet. Generalklausulen är tvingande.

Generalklausulen är tillämplig på alla slag av avtal och följaktligen också

på tjänster som näringsidkare utför åt konsument. Den är även tillämplig på andra rättshandlingar än avtal, såsom fullmakter, betalningsutfästelser och fakturor. Oskäliga villkor kan jämkas eller åsidosättas enligt general- klausulen både när de har karaktären av avtalsvillkor som överenskommits individuellt i det enskilda fallet och när det rör sig om villkor i standard- formulär som införlivats med det enskilda avtalet. Har ett villkor, som befunnits oskäligt, sådan betydelse för avtalet att det inte skäligen kan krävas att detta i övrigt skall gälla med oförändrat innehåll, får avtalet jämkas även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende.

Det finns ännu föga praxis kring tillämpningen av generalklausulen men förarbetena ger relativt omfattande anvisningar för bedömningen.14 Här kan bl. a. nämnas att en näringsidkare enligt förarbetena till generalklausulen kan vara bunden av den praxis som han själv brukar tillämpa i liknande fall. Vid oskälighetsbedömningen beaktas bl. a. om det föreligger ett miss- förhållande mellan parternas förmåner eller rättsställning enligt avtalet eller bristande proportion mellan kontraktsbrott och stipulerade påföljder. Det är möjligt att jämka ett oskäligt högt pris enligt generalklausulen samt att inskrida mot friskrivningsklausuler av oskälig karaktär.

Av särskilt intresse för konsumenttjänsternas del är att man vid oskä- lighetsbedömningen enligt förarbetena bl. a. bör fästa avseende vid vad som gäller på närliggande områden enligt tvingande lagstiftning.” Där förhål- landena ter sig likartade kan sålunda regler i t. ex. konsumentköplagen och i konsumentkreditlagen angående kreditköp få analogisk tillämpning inom ramen för generalklausulen på avtal om konsumenttjänster.

2.3.9. Annan civilrättslig lagstiftning

Reformarbetet inom civilrätten under 1970-talet har även lett till ny trans- porträttslig lagstiftning av särskilt intresse för konsumenttjänsternas del. Sålunda gäller sedan 1974, såsom 6 kap. sjölagen, en omfattande ny lag- stiftning om befordran av passagerare och resgods till sjöss (197311202). De nya reglerna, som har tillkommit i nordiskt samarbete, har inneburit en väsentlig förstärkning av konsumentskyddet vid sjötransport. De är till sin huvuddel tvingande till passagerarnas förmån vid inrikes och internordisk fart samt i utomnordisk passagerarfart från eller till nordisk hamn.

En särskild lag om inrikes vägtransport (19742610) gäller sedan 1975 och innefattar en omfattande, i huvudsak tvingande, civilrättslig reglering av framför allt lastbilstransporter. Vissa från konsumentsynpunkt särskilt be- tydelsefulla typer av sådana transporter omfattas dock ej av lagen, nämligen befordran av flyttsaker, begravningstransporter och postbefordran.

På försäkringsrättens område har nyligen lagts fram ett lagförslag till en särskild konsumentfdrsäkringslag. 16 Den föreslagna lagen är avsedd att ersätta försäkringsavtalslagens allmänna försäkringsrättsliga regler med tvingande ” SOU 1974383» PYOP- regler för viktigare skadeförsäkringar samt olycksfalls- och sjukförsäkringar ggg/572551 åfh NJA " där försäkringstagaren är konsument. ' '

En särskild utredning, småhusköpkommirtén, har i uppdrag att från lag- 1550U1974183S»135f stiftningssynpunkt utreda behovet av konsumentskydd vid köp och upp- (”älg” 1975/76:81 förande av småhus (Ju 1975:02). Utredningsuppdraget har, såsom närmare S' ' behandlats i kommittedirektiven, starka beröringspunkter med konsument- 16 SOU l977:84»

Information om all- männa reklamations- nämndens praxis på t. ex. konsumenttjänsternas område ger bl. a. de av nämnden sammanställda s. k. exempelsamlingama, hittills avseende beslut under åren 1974—1975, 1976 och 1977.

tjänstutredningen. Den avgränsning som konsumenttjänstutredningen gjort i sitt förslag i förhållande till småhusköpkommitténs pågående arbete be- handlas i avsnitt 4.2.2.

Bank/agsutredningen har enligt sina direktiv (E 197619) bl. a. att överväga frågor om konsumentskydd på banktjänsternas område.

2.3.10. Processuellt skydd

För att civilrättslig konsumentskyddande lagstiftning skall bli effektiv ford- ras att de enskilda konsumenterna har goda möjligheter att ta tillvara sina intressen som köpare eller beställare i händelse av tvist. Det finns ett nära samband mellan den civilrättsliga konsumentlagstiftningen och det förenk- lade rättegångsförfarande i mindre tvister som införts 1974 genom lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden, den s.k. småmålslagen (l974z8). Denna lag är normalt tillämplig i alla dispositiva tvistemål som rör värden som uppgår till högst ett halvt basbelopp. Småmålslagen har emellertid särskilt tillkommit med tanke på konsumenttvister, dvs. tvist mellan näringsidkare och konsument rörande vara eller tjänst som tillhan- dahållits för huvudsakligen enskilt bruk. Sålunda kan en konsument enligt 11 äsmåmålslagen, såsom ett undantag från vad som normalt gäller, stämma näringsidkaren till den domstol, där konsumenten själv såsom kärande har hemvist (konsumentforum). I sammanhanget kan erinras om att skiljedoms- klausuler är ogiltiga i konsumenttvister, och sålunda även på konsument- tjänsternas område, när tvisten rör högst ett halvt basbelopp, 3aä skil- jemannalagen (1929: 145). Stadgandet är efter en lagändring 1977 uttryckligen tillämpligt också på tvister angående fast egendom.

Tanken bakom småmålslagen är att genom ett enkelt och billigt förfarande, framför allt låga rättegångskostnader, underlätta för medborgarna både i deras egenskap av konsumenter och eljest att få till stånd ett domstols- avgörande i mindre tvister, i regel utan advokathjälp. Tingsrätten skall därför gå allmänheten tillhanda och lämna upplysningar om förfarandet samt i viss mån även vägleda parterna vid talans utförande. Målen skall om möjligt slutbehandlas redan vid första inställelsen. Möjligheterna till ersättning för rättegångskostnad är snäva när småmålslagen är tillämplig och innefattar ej ersättning för att man anlitat advokat eller annat ombud vid förhandlingen. För att målet efter överklagande skall kunna prövas i hovrätten fordras prövningstillstånd.

I praktiken klaras emellertid det stora flertalet mer okomplicerade kon- sumenttvister upp genom den statliga allmänna reklamationsnämnden. Den- na är organisatoriskt knuten till konsumentverket men fristående i sitt arbe- te. Själva nämnden, som består av domare samt konsument- och näringsid- karrepresentanter, avger domsliknande, motiverade beslut på begäran av konsument i tvist med näringsidkare om vara eller tjänst, dock ej köp eller tjänster avseende fast egendom. Verksamheten bedrivs på avdelningar för skilda produktområden. I praktiken dominerar fall angående fel, uppdragets innebörd, dröjsmål m. m.17 Som exempel på konsumenttjänster som ofta kommer under bedömning i nämndens praxis kan nämnas bilreparationer, reparationer av TV och elektriska hushållsapparater, tvättjänster, flyttning

av bohag samt sällskapsresor. Förfarandet inför nämnden är enkelt och hand- läggningen skriftlig. Nämnden förfogar över särskild fackkunskap förbe- dömning av frågor om exempelvis en tjänst är fackmässigt utförd. Bevis- frågor, där parternas uppgifter står mot varandra, brukar nämnden däremot avstå från att ta ställning till. Allmänna reklamationsnämndens beslut har formen av rekommendationer och är alltså inte verkställbara (exigibla). Om näringsidkaren inte följer nämndens rekommendation (endast 10—15 % av fallen) och konsumenten stämmer vid domstol, skall förenklat rättegångs- förfarande tillämpas om konsumenten åberopar nämndens beslut (2 5 små- målslagen). Detta gäller även när tvisteföremålets värde överstiger den vär- degräns på ett halvt basbelopp som annars normalt gäller för det förenklade förfarandet. Sambandet mellan det förenklade förfarandet i domstolarna och allmänna reklamationsnämndens verksamhet kommer också till uttryck genom att domstol kan inhämta yttrande från nämnden till ledning för bedömningen av konsumenttvister (7ä småmålslagen).

Konsumenttvister avseende tjänster på fast egendom kan i viss utsträck- ning prövas av privata reklamationsnämnder knutna till branschorganisa- tioner. Dylika nämnder ftnns sålunda i fråga om rörinstallationer och må- leriarbeten. En utvidgning av allmänna reklamationsnämndens verksam- hetsområde till att även avse konsumentköp och konsumenttjänster av- seende fast egendom har nyligen föreslagits av reklamationsutredningen.18

I Sverige pågår uppbyggnad av en kommunal konsumentvägledning. Råd- givning i samband med reklamationer och andra klagomål rörande bl. a. tjänster, t. ex. genom särskilda kommunala konsumentsekreterare, utgör en viktig del av denna verksamhet. Sådan rådgivning sker även regionalt genom de till länsstyrelserna knutna hemkonsulenterna.

2.4. Konsumentskyddslagstiftningen i andra nordiska länder

På konsumenttjänsternas område finns som förut nämnts i stort sett ingen särskild lagstiftning i de nordiska länderna. De grundläggande rättskällor, som i första hand anger vad som är gällande rätt på konsumenttjänsternas område, är dock till huvudsaklig del desamma som i Sverige. Här märks särskilt den för hela Norden i allt väsentligt enhetliga avtalslagen och den för Danmark, Norge och Sverige gemensamma allmänna köplagen vilken — utan att ha antagits i Finland — utövar stort inflytande också på finsk rätt. Vidare kan nämnas den i stor utsträckning samnordiska civilrättsliga transportlagstiftningen, särskilt sjölagen, samt den inom Norden väsentligen enhetliga allmänna obligationsrätt som utbildats genom rättspraxis och ju- ridisk doktrin. Det saknas därför anledning att redogöra samlat för vad som gäller i andra nordiska länder om den civilrättsliga bedömningen av avtal rörande konsumenttjänster. I samband med behandlingen i det följande av vad som i skilda hänseenden är gällande rätt i Sverige, kommer ut- redningen där så ansetts påkallat att i viss mån anmärka ställnings- taganden av intresse i annan nordisk lagstiftning, rättspraxis och litteratur. Liksom i Sverige berörs emellertid rättsläget på konsumenttjänsternas område i de övriga nordiska länderna av nytillkommen konsumentskyd- ” SOU 1978:40.

' Se till det följande bl. a. Gundersen-Bernitz, Norsk og internasjonal markedsrett (Oslo 1977).

2 Standardkontrakter (NOU 1976:61).

dande lagstiftning angående bl. a. marknadsföring och konsumentköp. Rättsutvecklingen har varit tämligen parallell med den som ägt rum i Sverige, och det föreligger internationellt sett ett gemensamt nordiskt mönster i upp- byggnaden av marknads- och konsumentlagstiftningen. Här skall ges en kort översikt över gällande lagstiftning av denna karaktär i Norge, Finland och Danmark.

2.4.1. Norge

På det marknadsrättsliga området märks främst Lov om kontroll med mar- kedsforing av 1972 (markedsferingsloven).1 Denna lag motsvarar väsentligen den svenska marknadsföringslagen. Den administreras i första hand av for- brukerombudsmannen (FO), som för talan i ärenden angående överträdelser av lagen vid markedsrådet, ett organ som närmast motsvarar marknads- domstolen. Den norska markedsforingsloven är uppbyggd på grundval av en generalklausul riktad mot alla former av marknadsföringsåtgärder som är ”urimelige”. Vidare märks i lagen stadganden angående förbud mot vil- seledande affärsmetoder och förbud mot att lämna otillräcklig vägledning i framställningar som används vid marknadsföring om dessa därigenom framstår som ”urimelige”. Ett flertal specialbestämmelser förbjuder olika former av tilläggserbjudanden, lotterier rn. m. De nämnda reglerna är i lika mån tillämpliga på varor, tjänster och andra nyttigheter. Vidare innehåller markedsforingsloven regler riktade mot vissa former av illojal konkurrens.

I Norge saknas ännu motsvarighet till den svenska avtalsvillkorslagen. För närvarande föreligger emellertid till bedömning ett lagförslag2 enligt vilket markedsforingsloven föreslås utvidgad med en ny generalklausul rik- tad mot användande av otillbörliga avtalsvillkor i näringsverksamhet. För- slaget ligger nära vad som gäller enligt avtalsvillkorslagen.

Den norska markedsferingsloven saknar regler om produktsäkerhet eller annan produktkontroll. En särskild lov om produktkontroll antogs dock i Norge 1976. Den administreras i huvudsak av en särskild myndighet (pro- duktkontrollrådet). Lagen har väsentligen karaktären av en fullmaktslag av- sedd att efter hand fyllas ut med detaljerade normer för särskilda områden. Lagen omfattar inte tjänster.

På det rent civilrättsliga området märks i Norge i första hand den lag- stiftning om konsumentköp som införts 1974. Denna har en annan rätts- teknisk utformning än den svenska konsumentköplagen. I Norge har man nämligen föredragit att arbeta in reglerna om konsumentköp i allmänna köplagen. Denna har även ökats ut med några nya paragrafer. Innehålls- mässigt föreligger den olikheten i förhållande till svensk rätt att man i Norge funnit det möjligt att i större utsträckning göra köplagens allmänna regler tvingande till konsumentens förmån vid konsumentköp. I många hänseenden föreligger dock stora likheter med konsumentköplagen. Sålunda finner man även i Norge konsumentköpsregler angående t.ex. säljarens skyldighet att avhjälpa fel, rättsverkan av lämnad garanti, innebörden av att en vara sålts i befintligt skick (”som den er”) samt de civilrättsliga verk- ningarna av vilseledande uppgifter om varans egenskaper eller användning som lämnats i annonser, på förpackningar m.m. Konsumentens längsta

frist för reklamation av fel av vara har i Norge förlängts från ett år till två år.

Någon förmögenhetsrättslig generalklausul motsvarande den nya svenska 36% avtalslagen har ej införts i Norge. I norsk rätt brukar dock förordas en relativt extensiv tillämpning av Stadgandet i 933 avtalslagen samt av det särskilda förbudet mot urimelige priser och affärsvillkor som finns i & 18 prisloven. Vidare har en generalklausul som ger en allmän möj- lighet att jämka eller åsidosätta urimelige avtalsbestämmelser införts på köp- rättens område genom en ändring av Q 1 köplagen. Frågan om införande av en generalklausul liknande den svenska 36% avtalslagen är under ut- redning.

I Norge finns en s.k. angrefristlov av 1972 som väsentligen motsvarar den svenska hemförsäljningslagen. Den gäller dock inte tjänster. På kon- sumentkrediternas område föreligger ett lagförslag, som dock ej avser tjäns- ter. Det finns i Norge ett utbyggt reklamationsnämndssystem, väsentligen administrerat av forbrukerrådet. Enligt en särskild lag om behandling av konsumentköpstvister kan sådana tvister avgöras med bindande verkan av markedsrådet. Lagen avser ej konsumenttjänster.3

2.4.2. Fin/and

Finland har intill nyligen väsentligen saknat modern konsumentskyddslag- stiftning men läget härvidlag har radikalt ändrats sedan 1 september 1978, då 1978 års konsumentskyddslag trädde i kraft.4

Den finländska konsumentskyddslagen är ett omfattande lagverk i sju kapitel till vilket ansluter sig ytterligare lagar av förvaltningsrättslig eller processuell karaktär. Konsumentskyddslagen omfattar konsumtionsnyttig- heter som näringsidkare tillhandahåller eller förmedlar till konsumenten. Begreppet konsumtionsnyttighet definieras i lagens 1 kap. 3 & såsom sådana varor och tjänster, som utbjuds eller i väsentlig omfattning används för enskild konsumtion.

I konsumentskyddslagens andra kapitel behandlas reglering av marknads- föringen. Reglerna ligger i stort sett nära vad som gäller i Sverige, bortsett från att motsvarighet saknas till 4?" marknadsföringslagen om produktsä- kerhet. Sålunda kan förbud meddelas bl. a. mot vilseledande eller eljest otillbörlig marknadsföring av tjänster. I 3 kap. konsumentskyddslagen ges bestämmelser om reglering av avtalsvillkor vilka ligger mycket nära vad som gäller enligt den svenska avtalsvillkorslagen. Också i Finland kan alltså förbud i marknadsrättslig ordning riktas mot oskäliga klausuler i standard- kontrakt angående bl. a. konsumenttjänster. Lagens fjärde kapitel utgörs av en civilrättslig generalklausul om jämkning eller åsidosättande av oskäliga avtalsvillkor. Generalklausulen, som även gäller konsumenttjänster, har getts en lydelse vilken såsom ett huvudfall särskilt nämner att ett pris kan jämkas om det är oskäligt med hänsyn till konsumtionsnyttighetens kvalitet och den allmänna prisnivå. Generalklausulen är till sin allmänna uppbyggnad i åtskilliga hänseenden parallell med den svenska 36 & avtalslagen men avser till skillnad från denna endast avtal ingångna mellan näringsidkare och kon- sument. Lagens femte kapitel ger tvingande civilrättsliga regler om kon-

30t. prp. nr. 55 (1976177).

4 Finländsk prop. 1977 rd. nr 8, Finlands författ- ningssamling 1978238.

5 Forbrugerkommissio- nens betwnkning 11. nr 681, 1973. Se för en översikt av markedsfo- ringsloven Lund Christi- ansen i Juristen & Okono- men 1975:14 s. 249 ff.

sumentköp. Härvid är att märka att som redan nämnts den skandinaviska allmänna köplagen aldrig antagits i Finland. Emellertid ansluter de fin- ländska reglerna om konsumentköp på det hela taget rätt nära till vad som gäller i Sverige enligt konsumentköplagen. Lagreglema har dock begränsats till att avse fall där det föreligger fel i varan eller dröjsmål med säljarens fullgörelse. Några civilrättsliga regler om konsumenttjänster innehåller där- emot inte konsumentskyddslagen. I lagens sjätte kapitel ges regler om hem- och postförsäljning av konsumtionsvara. Reglerna föreskriver bl. a. att kon- sumenten skall ha ångervecka. Hemförsäljning av tjänster omfattas ej av reglerna. Slutligen föreskrivs i 7 kap. konsumentskyddslagen att konsumen- ten i konsumenttvister vid underrätt angående konsumentköp har forum även på sin egen hemort.

Till säkerställande av konsumentskyddslagens genomförande och efter- levnad har man i Finland inrättat en konsumentombudsman och en mark- nadsdomstol samt även infört särskild lagstiftning om kommuns skyldighet att anordna konsumentrådgivning. Vidare har inrättats en särskild konsu- mentklagonämnd, som har karaktären av reklamationsnämnd, vars beslut inte är verkställbara.

2.4.3. Danmark

I Danmark tillsattes 1969 en utredning, Forbrugerkommissionen, med bred sammansättning och direktiv att göra en samlad bedömning av konsument- politikens lämpliga inriktning och behovet av konsumentskyddande lag- stiftning. På grundval av ett delbetänkande från kommissionen antogs 1974 en dansk markedsforingslov samt en särskild lag om upprättande av en forbrugerklagenaevn, närmast en motsvarighet till allmänna reklamations- nämnden.

Den danska markedsforingsloven5 är mycket lik den norska och inkluderar liksom denna lagstiftningen mot illojal konkurrens. Till skillnad från de svenska och norska marknadsföringslagama ger den emellertid enligt moti- ven även möjlighet till ingripande mot avtalsvillkor med oskäligt innehåll, dvs den utgör också en motsvarighet till den svenska avtalsvillkorslagen. Den danske forbrugerombudsmannen (FO) för emellertid inte talan inför en marknadsdomstol som enda instans eller, som i Norge ett markedsråd, utan inför So- og handelsretten i Köpenhamn i särskild sammansättning, varifrån båda parter kan överklaga direkt till Hojesteret.

Proposition med förslag till särskild lagstiftning om konsumentköp har i Danmark framlagts i december 1978. Denna behandlar i huvudsak samma ämnen som den svenska konsumentköplagen, men därutöver föreslås sär- skilda konsumentskyddande lagregler bl. a. om priset och faran för godset. I lagtekniskt hänseende föreslås att konsumentköpsreglerna placeras som ett eget avsnitt sist i allmänna köplagen. Det kan nämnas att en allmän förmögenhetsrättslig generalklausul, pla- cerad i 36ä avtalslagen, införts i Danmark 1975. Särskilt starkt restriktiv lagstiftning finns i Danmark rörande hemförsäljning.

2.5. Översikt över annan främmande rätt

Avtal om tjänster avseende arbete på lös sak och fast egendom och därmed närbesläktade avtal har sedan gammalt uppmärksammats i utländsk rätts- vetenskap och lagstiftning. De rättsprinciper som utbildats på området inom den romerska rätten under de första århundradena efter Kristus har ända in i vår tid spelat en central roll för rättsutvecklingen och skall därför in- ledningsvis beröras i korthet. Lagstiftning på området finns framförallt i de stora tyska och franska civillagarna, Biirgerliches Gesetzbuch resp. Code Civil samt i andra kontinentaleuropeiska civillagar, såsom de italienska och holländska. I angloamerikansk rätt har rättsreglerna väsentligen vuxit fram inom ramen för den okodifierade common law.

I detta avsnitt presenteras huvudlinjerna i tysk, fransk, engelsk och ame- rikansk tjänsterätt.1 Rättsläget utomlands när det gäller synen på vissa vik- tiga delfrågor inom ramen för Utredningsuppdraget berörs ytterligare i an- slutning till utredningens överväganden rörande resp. fråga.

Det kan nämnas att Europarådets ministerkommitté i en resolution 1976 rekommenderat medlemsländerna att motverka oskäliga villkor i standard- avtal. I en bilaga till resolutionen ges en förteckning över 28 typer av standardklausuler som man vid arbetet inom Europarådet blivit i huvudsak enig om att stämpla som oskäliga. Åtskilliga av dessa klausuler har även i Sverige figurerat i samband med avtal om konsumenttjänster.2 Inom EG-kommissionen pågår arbete med utarbetande av förslag till di- rektiv angående konsumentskydd mot oskäliga avtalsvillkor. Arbetet berör Särskilt avtal om konsumentköp och konsumenttjänster.

2.5.1. Romersk rätt3

Avtal, enligt vilket en person åtog sig att åt en annan mot vederlag till- handahålla ett överenskommet arbetsresultat, ansågs i den romerska rätten utgöra en särskild avtalstyp: locatio operisfaciendi (locatio conductio operis).

Denna avtalstyp betraktades ursprungligen som en form av saklega. Upp- dragstagaren ”hyrde” en sak av uppdragsgivaren och åtog sig att med denna som föremål tillhandahålla ett överenskommet arbetsresultat. Materiellt kunde avtalet gå ut på helt skilda arter av tjänster. Bland dessa kan nämnas tillverkning, bearbetning eller reparation av t.ex. kläder men även upp- förande av en byggnad, transport av varor eller personer och undervisning.

Uppdragstagaren var skyldig att tillhandahålla överenskommet arbetsre- sultat. Däremot ansågs han inte på något sätt underordnad uppdragsgivaren och bestämde därför själv över hur arbetet skulle utföras. Han var vidare såvitt annat ej avtalats mellan parterna — fri att överlåta arbetet på med- hjälpare eller självständig hantverkare. Uppdragsgivaren var å sin sida skyldig att ta emot arbetsresultatet vid avtalad tidpunkt och att betala över- enskommet vederlag.

Båda avtalsparterna hade att iaktta all den aktsamhet som omständig- heterna kunde anses påkalla. Uppdragstagarens ansvar för avtalat arbets- resultat medförde att han i princip inte var berättigad till vederlag om re- sultatet inte uppnåddes. Å andra sidan stod uppdragsgivaren faran i den meningen att han i princip var betalningsskyldig även om föremålet för

' En komparativ översikt som beaktar de flesta västerländska rättsord- ningar (dock ej helt aktuell) är Riezler, Der Werkvertrag in rechtsver- gleichender Darstellung, Rabels Zeitschrift fiir internationales Privat- recht (Vol 17,1952) s. 522—577.

2 Listan har publicerats i Konsumenträtt & ekono- mi 197724 5. 13, se även 1977:5 s. 15.

3 Se bl. a. Jörs Kunkel, Römisches Privatrecht (Berlin 1935). Jul. Lassen, Laerebog i Romersk Privatret (Kbhvn 1937) och Sohm, Institutionen, Geschichte und System des Römischen Priva- trechts, bearb. av Mitteis (Berlin 1949).

4 Se bl. a. Fikentscher, Schuldrecht (3 Aufl. Berlin 1971), Larenz, Lehrbuch des Schul- drechts 2 Bd (11 Aufl. Miinchen 1977), Soergel- Siebert, Bilrgerliches Gesetzbuch, 3 Bd (1971) och Staudinger, Kom- mentar zum Burgerliches Gesetzbuch, 3 Bd, Sa- chenrecht 1-2 (11 Aufl. Berlin 1956, 1963).

tjänsten förolyckades. I båda fallen gällde ansvaret dock endast såvitt mot- parten inte brustit i sin aktsamhetsplikt. Vid många slag av tjänster hade uppdragstagaren skyldighet att vårda det föremål för tjänsten som han tagit mot av uppdragsgivaren. Om saken förolyckades måste han då för att undgå ansvar visa att förlusten berodde på ”vis maior” eller på uppdragsgivarens försumlighet. Uppdragstagarens ansvar för egen oaktsamhet omfattade hans medhjälpare. För självständiga hantverkare svarade uppdragstagaren dock endast i den mån han antingen särskilt åtagit sig att personligen utföra tjänsten eller också varit oaktsam vid valet av hantverkare.

Tillverkningsavtal som gick ut på att uppdragstagaren skulle förfärdiga något av material som uppdragsgivaren tillhandahållit räknades inte till fö- revarande avtalstyp utan betraktades som köp. Om det gällde arbete på fast egendom förelåg dock även i detta fall locatio operis faciendi.

Det karakteristiska för locatio operis faciendi låg i uppdragstagarens ansvar för avtalat arbetsresultat. En annan avtalstyp var locatio operarum (locatio conductio operarum).

Denna avtalstyp gick också ut på att någon utförde arbete åt en annan men hade en helt annan konstruktion. Här var det en person som hyrde ut sin egen arbetstid — inte såsom vid den nyss behandlade avtalstypen en sak med tillhörande arbetsuppgift.

Arbetstagaren svarade inte för något bestämt arbetsresultat utan bara för att han under avtalad tid tillhandahöll sin arbetskraft enligt motpartens anvisningar. Arbetstagaren var skyldig att personligen utföra arbetet och att rätta sig efter givna anvisningar. Å andra sidan hade han i princip rätt till avtalad lön vare sig hans arbetskraft togs i anspråk eller ej. Institutet nådde i romersk rätt inte så stor utveckling som ”locatio operis faciendi”, bl. a. därför att avtalstypen ansågs tillåten endast för arbete som inte krävde särskilda kvalifikationer.

2.5.2. Tysk rätt4

Den tyska rätten har varit av stort intresse för utredningen. Biirgerliches Gesetzbuch (BGB) har jämförelsevis detaljerade regler för tillhandahållande av tjänster. Dessa regler har tillämpats under hela 1900-talet och utvecklats i praxis, bl. a. under inflytande av en livlig juridisk debatt. De tjänstetyper, som utredningen behandlar i föreliggande betänkande, går i tysk rätt in under begreppet Werkvertrag. Werkvertrag föreligger när en företagare (Unternehmer) åtar sig att åstadkomma ett bestämt arbets- resultat åt en beställare. BGB upptar regler för sådana avtal i åå 631—651. Genom den allmänt hållna definitionen av Werkvertrag gäller reglerna här- om för ett stort antal avtalstyper. Som exempel kan nämnas tillverknings- avtal, reparationsavtal, transportavtal, avtal om vård av person och avtal om rådgivning. Ett Werkvertrag förutsätts i allmänhet vara oneröst. Medan företagaren åtar sig att framställa ett visst arbetsresultat, förpliktar sig alltså beställaren att betala vederlag.

De särskilda reglerna i BGB om Werkvertrag är inte fullständiga utan tar sikte på vissa konfliktsituationer som ansetts typiska och väsentliga. Allmänna obligationsrättsliga bestämmelser kompletterar därför reglerna.

Sedan Werkvertrag definierats i & 631 BGB, behandlas priset i g" 632. Kan

priset inte anses avtalat får man i allmänhet gå tillbaka till det pris som kan anses gängse i branschen eller på orten. Följande tre paragrafer (55 633—635) har avseende på det fall att företagarens prestation är behäftad med fel. Företagaren är enligt den grundläggande regeln i & 633 p. 1 förpliktad att utföra tjänsten så att den erhåller tillförsäkrade egenskaper och inte är behäftad med sådana fel som upphäver eller minskar prestationens (verkets) värde eller dess användbarhet för normalt eller med avtalet avsett bruk. Föreligger fel kan i allmänhet beställaren påkalla felets avhjälpande eller, i andra hand, avdrag på priset. Är felet väsentligt föreligger hävningsrätt som alternativ till prisavdrag. Rätt till skadestånd på grund av fel föreligger endast vid culpa på företagarens sida. En särskild, kort preskriptionstid gäller för dessa felpåföljder. I allmänhet är den sex månader, vid byggnadsarbeten dock fem år. Normal obligationsrättslig preskriptionstid är annars trettio år. Dröjsmål på företagarens sida regleras också (& 636). Beställaren kan vid sådant dröjsmål frånträda avtalet även om förseningen inte kan läggas fö- retagaren till last som försummelse. Om försummelse föreligger, kan han dessutom få skadestånd enligt allmänt obligationsrättsliga bestämmelser. Beställaren har uttryckligen ålagts skyldighet att ta emot (abnehmen) ett avtalsenligt framställt arbete (& 640).

BGB har särskilda regler om den tidpunkt då vederlaget förfaller till be- talning och om ränta vid försenad betalning (5 641). Uttryckliga regler ges vidare om fallet att beställaren inte lämnar sådan medverkan som kan vara nödvändig för att tjänsten skall kunna utföras (åå 642—643), om faran (& 644), om beställarens ansvar för att ha lämnat företagaren undermåligt material eller olämpliga anvisningar (& 645), om panträtt för företagaren i föremålet för tjänsten (åå 647—648) samt om avbeställningsrätt (55 649—650). Intressant är att beställaren har en principiell rätt att avbeställa när som helst innan arbetet fullbordats (se härom i avsnitt 7.1 nedan).

BGB innehåller inte några särskilda regler för entreprenadavtal, utan dessa omfattas i princip av samma reglering som andra former av Werkvertrag. I praktiken regleras emellertid byggnadsentreprenaderna oftast av Verding- ungsordnung ftir Bauleistungen, vanligen kallad VOB. För att VOB skall vara tillämplig på ett avtalsförhållande fordras att parterna uttryckligen eller åtminstone tyst hänvisat till dessa regler, annars gäller i vanlig ordning bestämmelserna i BGB. VOB är ett omfattande standardkontrakt, som ut- arbetats av främst byggherre- och entreprenörsorganisationer och kan i Sve- rige jämföras med AB 72 och dess föregångare. Den viktigaste avvikelsen från regleringen i BGB hänför sig till felpåföljderna. VOB gör, till skillnad från BGB, skillnad mellan fel som upptäcks under arbetets gång och sådana som framträder först efteråt. I båda fallen har beställaren visserligen i första hand rätt att påkalla avhjälpande av förefintliga fel. Lyckas beställaren emel- leitid inte förmå entreprenören därtill kan han enligt VOB, om det gäller fel som upptäckts under arbetets gång, säga upp avtalet för framtiden. Är arbetena redan avslutade, har han i stället rätten att låta avhjälpa felet på entreprenörens bekostnad eller att få prisavdrag. Under vissa förutsättningar föreligger dessutom rätt till skadestånd.

Det kan tilläggas att det internationellt är mycket vänligt att liksom i Norden och Västtyskland entreprenadavtal på byggnadsområdet särskilt i större ekonomiska förhållanden i praktiken främst regleras genom om-

5 von Warnstedt, Auktori- sation av företag och yrkesutövare i Västeuropa och USA, Skrifter utgivna av Institutet för Immateri- alrätt och Marknadsrätt vid Stockholms universi- tet nr 3 (l977)s. 12 ff.

fattande, tämligen allmänt tillämpade standardkontrakt. Så är fallet bl. a. i fransk, engelsk och amerikansk rätt.

Ett Werkvertrag föreligger som redan nämnts endast när avtalet går ut på att åstadkomma ett bestämt arbetsresultat. Vissa tjänster är emellertid av den arten att uppdragstagaren inte rimligen kan ensam åläggas risken för att önskat resultat uteblir. Detta gäller i allmänhet t. ex. sjukvård och undervisning. Även där det i och för sig inte skulle vara orimligt att upp- dragstagaren iklär sig ansvar för resultatet av sitt arbete, kan vidare parterna ha varit överens om att han ej skall bära sådant ansvar. 1 nu nämnda fall föreligger inte Werkvertrag utan i stället Dienstvertrag. Detta betraktas i BGB såsom en annan kontraktstyp som regleras särskilt (åå 611—630). Den viktigaste skillnaden i förhållande till de för Werkvertrag gällande reglerna är att uppdragstagaren i ett avtal av typen Dienstvertrag endast svarar för styrkt försumlighet i utförandet av tjänsten och alltså inte har ett ansvar för resultatet. Distinktionen mellan Werkvertrag och Dienstvertrag kan del- vis ses som en vidareutveckling av den i 2.5.1 berörda skillnaden i romersk rätt mellan locatio operis faciendi och locatio operarum.

BGB har särskilda regler för mäklaravtal (åå 652—656), för sådana avtal av typen Werkvertrag eller Dienstvertrag som går ut på "Geschäftsbesorg- ung” — t. ex. advokattjänster och ekonomisk rådgivning — å675), för avtal om förvaring (åå 688—700) samt för avtal om hotelltjänster (åå 701—704).

Reglerna i BGB om bl. a. Werkvertrag är dispositiva och får alltså i princip vika för avtalsklausuler av annan innebörd. Detta innebär emellertid inte att man i tysk rätt godtar vilka friskrivningar som helst från näringsidkares sida. Tvärtom har det i modern rättspraxis utbildats många exempel på att standardvillkor som på ett otillbörligt sätt missgynnar konsumentparten anses ogiltiga. Domstolarna har härvid främst åberopat generalklausuler om hänsynstagande till tro och heder m.m., såsom å242 och å 157 BGB. På denna väg har avtalsklausuler, som t. ex. innefattar långtgående begräns- ningar i näringsidkares ansvar för felaktigt utförda tjänster, kunnat åsido- sättas av domstolarna.

Denna domstolspraxis har till stor del legat till grund för den omfattande särskilda standardavtalslag som gäller i Förbundsrepubliken sedan 1 april 1977, Gesetz zur Regelung des Rechts der Allgemeinen Geschäftsbeding- ungen (AGB-Gesetz). Lagen innehåller, förutom en generalklausul och all- männa regler om standardavtal, tolkning m. m., listor över typer av klausuler som är ogiltiga i konsumentavtal bl.a. avseende tjänster.

1 Västtyskland finns en omfattande auktor/sationslagstiftning av närings- rättslig karaktär.5 Hantverksordningen (Hantwerksordnung) av 1965 är till- lämplig på ett mycket stort antal konsumenttjänster. Denna omfattande lag gäller för 125 hantverksyrken samt därutöver för ett större antal hant- verksliknande rörelser. För de flesta av yrkena gäller att hantverksrörelse endast får utövas eller i vart fall ledas av den som efter särskild utbildning och prov erhållit mästarbrev. Den näringsrättsliga regleringen är inte närmare kopplad till de civilrättsliga reglerna. I Tyska Demokratiska Republiken (DDR) har 1975 efter mångåriga för- arbeten införts en ny civillagbok. I denna ingår en omfattande lagreglering av tjänsteavtal (Dienstleistungen). Reglerna härom är jämfört med de tidigare gällande reglerna i BGB mer konkreta och detaljerade. Sålunda ges i lagens

åå 164—188 regler för ”hauswirtschaftliche Dienstleistungen und Reparatu- ren”, vars tillämpningsområde i det väsentliga svarar till konsumentavtal om arbete på lös sak. För konsumentavtal om byggnadsarbeten ges regler i lagens åå 189—196.

2.5.3. Fransk rätt6

Den franska rätten på tjänsternas område har också kommit till uttryck i lagregler. Dessa är dock långt ifrån lika detaljerade som reglerna i tyska BGB. Code civil reglerar i artiklarna 1787—1799 contrat d'entreprise. Denna av- talstyp, ofta bara kallad enterprise, kännetecknas av att någon förpliktar sig att mot vederlag utföra visst arbete åt annan. Liksom det tyska Werk- vertrag har contrat d”entreprise sitt ursprung i romersk rätt och reglerna anses tillämpliga på mycket skiftande tjänster. Det kan gälla så skilda slag av tjänster som att uppföra en byggnad, att tillverka eller reparera en sak och att värda en sjuk. Även på immateriella tjänster tillämpas reglerna. Flertalet bestämmelser gäller generellt för kontraktstypen, men beträffande byggnadsentreprenader finns särskilda stadganden. Uppdragstagarens grundläggande skyldigheter vid en contrat d'entreprise är att utföra den avtalade tjänsten inom avtalad tid och att överlämna den till uppdragsgivaren. Sanktionen för dessa skyldigheter är skadestånd. Uppdragsgivaren är å sin sida skyldig att motta tjänsten och att betala överenskommet pris. Priset behöver inte vara bestämt i avtalet och inte heller grunderna för dess bestämmande, men lagen förutsätter att vederlag skall utgå. Uppdragstagaren har retentionsrätt för vederlaget och hans rätt till detta preskriberas inte förrän efter trettio år. Uppdragsgivaren behöver inte själv utföra tjänsten, om den inte gäller ett konstverk e. (1. som fordrar personligt arbete, utan kan anlita en tredje person. Han står dock kvar som ansvarig för tjänsten gentemot uppdrags- givaren (artikel 1797). Uppdragsgivarens mottagande av saken utan anmärkning gör att upp- dragstagaren sedan inte svarar för synliga fel. Enligt den klassiska doktrinen skulle motsvarande gälla för dolda fel i det fall att uppdragsgivaren står för materialet (i annat fall skulle köpregeln att säljaren svarar för dolda fel även om köparen mottagit godset utan anmärkning gälla). Numera finns en tendens att generellt anse uppdragstagaren ansvarig för sådana dolda fel som beror på bristfälligt arbete, utan hinder av att uppdragsgivaren mot- tagit saken utan att göra anmärkning. Avbeställningsrätt föreligger för beställaren även sedan uppdraget påbör— jats, dock endast när priset för uppdraget bestämts i förväg (artikel 1794). Beställaren är skyldig ersätta uppdragstagaren dennes kostnader samt hela 656 bl.a. Planiol,Traité den förlorade Vinsten. élémentaire de droit civil, Vissa särskilda, från konsumentsynpunkt viktiga, regler gäller för bygg- andra delen (7 ed. Paris nadsentreprenader. Sålunda är entreprenören enligt artikel 1792 i Code civil 920)» 111110! (i?-_ki Moran— ansvarig i tio år för fel i byggnadens hållbarhet, inbegripet fel i grunden. ?;Z;ies)2;$tll'i?£ilålltélléllål När en byggnad uppförs i enlighet med en med byggherren överenskommen mentaire de droit com_ plan får enligt artikel 1793 avtalat pris ej höjas på grund av ökade arbets- mercial 1-2 (Paris 1977, eller materialinsatser eller på grund av företagna ändringar i förhållande 1973).

7 Borrie & Diamond samt bl. a. Chitty, Chitty on Contracts 1—2 (24 ed. London 1971)och Sutton & Shannon, Sutton and Shannon on Contracts (5 ed. London 1956).

till planen, såvida inte dessa ändringar eller utökningar har beskrivits skrift- ligt och priset härför överenskommits med byggherren.

Reglerna i Code civil angående enterprise är i princip dispositiva men delvis uppfattas bestämmelserna i rättspraxis såsom tvingande. Så synes bl.a. vara fallet med de nyss berörda artiklarna 1792 och 1793. Vidare är att observera den generella bestämmelsen om begränsning av friskrivningar i artikel 6 i Code civil. Där stadgas att man inte kan genom avtal avvika från sådan lag som gäller ”ordre public” och goda seder. Allmänt gäller vidare att man inte kan friskriva sig från uppsåt och härmed likställs i regel grov vårdslöshet — eller för vållande av personskada. Även om en regel om obligationsrättsligt ansvar anses hänförlig till "ordre public” och därför tvingande, är det i princip tillåtet att i avtal stipulera om viss be- gränsning av ansvaret.

2.5.4. Engelsk rätt7

När det gäller avtal om tjänster är rättsläget, såsom på många andra områden, sedan gammalt okodifierat i engelsk rätt. Rättsutvecklingen har skett inom ramen för domstolarnas prejudikatbildning (common law).

Huvudprincipen är att det åligger en näringsidkare att såsom uppdragstagare utföra beställda tjänster med skälig skicklighet och omsorg (reasonable skill and care). Det material som uppdragstagaren använder måste vara av normal kvalitet och lämpligt för sitt ändamål (suitable for the purpose). För materialet har uppdragstagaren samma ansvar som han skulle ha haft om han enbart tillhandahållit materialet i egenskap av säljare. Han ansvarar alltså för fel i materialet även om han inte brustit i omsorg vid valet av material. Arbetets kvalitet måste motsvara vad som skäligen kan förväntas av en person med uppdragstagarens yrke. Saken uttrycks ofta så att näringsidkaren är förpliktad ”to use the skill appropriate to a reasonably competent member of the rel- evant trade”. Utger sig näringsidkaren för att ha viss kompetens (”he holds himself out as qualified”), kan han dock därigenom bli förpliktad att hålla en högre standard. När den tid då tjänsten skall vara utförd ej blivit avtalad, skall tjänsten vara utförd inom skälig tid (”reasonable time”). Saker som lämnats för t. ex. reparation skall vårdas med skälig omsorg. Bevisbördan för att tillräcklig omsorg iakttagits vilar på uppdragstagaren.

Den grundläggande påföljden i engelsk common law för underlåtenhet att uppfylla kontraktsförpliktelser är skadeståndsansvar. När beställaren har intresse av att få just en viss avtalad prestation och med hänsyn därtill inte är hjälpt med skadestånd, kan dock uppdragstagaren genom dom åläggas ”specific performance”, dvs. skyldighet att fullgöra avtalet eller att avhjälpa felet.

I engelsk rättspolitisk diskussion har tillåtligheten av friskrivningar, vä- sentligen från skadeståndsansvar, tilldragit sig särskilt intresse. Sådana fri- skrivningar har uppenbarligen varit mycket brukliga, bl. a. på konsument- tjänsternas område. De berörda reglerna i common law är nämligen inte tvingande, utan har i princip kunnat åsidosättas genom parternas avtal, dock inte hur långt som helst. Enligt doktrinen om ”fundamental breach of contract” är en ansvarsfriskrivning utan verkan, om den part som vill

åberopa den har åsidosatt några av sina grundläggande fundamentala för- pliktelser enligt avtalet.

Möjligheterna att tillämpa ansvarsfriskrivningar vid bl. a. konsumentavtal avseende tjänster synes emellertid ha begränsats väsentligt genom anta- gandet av Unfair Contract Terms Act av 1977 (i kraft sedan 1 februari 1978). Lagen bygger i första hand på utredningsförslag (reports), framlagda av The Law Commission i vilka uppmärksamhet ägnats bl.a. friskrivningar på kon- sumenttjänstområdet.8 I sin slutliga form avser dock lagens mer detaljerade regler väsentligen endast köp. Grundläggande i den nya lagen är emellertid allmänt hållna regler, som ger domstolarna möjlighet att åsidosätta ansvars- friskrivningar som inte är skäliga (reasonable). Dessa regler gäller fullt ut för bl. a. konsumenttjänster. Denna typ av rättstillämpning på grundval av generalklausuler har tidigare ansetts främmande för engelsk rättstradition. Den har emellertid ansetts utgöra det enda realistiska alternativet, eftersom speciallagstiftning för särskilda branscher eller särskilda klausultyper har bedömts otillräcklig.

Enligt section 2 i Unfair Contract Terms Act kan en avtalspart begränsa sitt ansvar för förlust eller skada på grund av ”negligence” endast i den utsträckning som avtalsvillkoret ”satisfies the requirement of reasonable- ness”. Som ”negligence” anses enligt section l brott både mot avtalsför- pliktelser, även underförstådda, ”to take reasonable care or exercise rea- sonable skill in the performance of the contract" och mot ”any common law duty to take reasonable care or exercise reasonable skill”. Standardvillkor i konsumentavtal som begränsar näringsidkares ansvar vid dennes kon- traktsbrott eller som avser att väsentligt begränsa skyldigheten till avtals- enligt fullgörande är enligt section 3 godtagbara endast i den mån de är skäliga. Till domstolarnas ledning ger den till lagen fogade schedule 2 ”guide- lines”, som anger omständigheter som särskilt bör beaktas vid skälighets- bedömningen.

Bland engelsk speciallagstiftning bör nämnas att det sedan 1972 finns en särskild lag till konsumenternas skydd vid avtal om arbete på fast egen- dom, Defective Premises Act. Lagen är tillämplig på bostäder. Enligt lagen skall byggnadsarbete däri inbegripet ombyggnader och reparationer ut- föras ”in a workmanlike or, as the case may be, professional manner with proper materials and so that as regards the work the dwelling will be fit for habitation when completed”. Förpliktelsen gäller inte bara gentemot byggherren utan i förhållande till "every person who acquires an interest (whether legal or equitable) in the dwelling”. Ansvaret kvarstår normalt i sex år från arbetenas avslutande.

Den centrala brittiska konsument- och konkurrensmyndigheten, Office of Fair Trading, har framför allt påverkat utvecklingen på standardvillkors- området genom att stimulera tillkomsten av frivilliga s. k. Codes of practice i olika branscher. Dylika koder tillkommer efter överläggningar mellan branschorganisationer och myndigheten. Koderna, som inte är bindande, 8SCSäfSki"Exemption behandlar ofta både marknadsförings- och avtalsvillkorsfrågor. Codes of 3:33? sig??;(äzpågm practice, som rör konsumenttjänster, finns bl.a. för bilreparationer, sko- No. 69 och Scot. Law ' reparationer och vit- och kemtvätt. Com. No. 39.

2.5.5. Amerikansk rätt

Översikten har för utredningens räkning utarbetats av jur dr John B. Draper, Santa Fe, New Mexico, USA. Såsom material har använts, förutom lagtexter och offentliga informationsskrifter: Greenfield, Consumer Protection in Service Transactions, Im- plied Warranties and Strict Liability in Tort, Utah Law Review 1974 s. 661—708, Dobbs, Handbook on the Law of Remedies 1975 s. 897—924, Williston, A Treatise on the Law of Contracts, å 850 (Jaeger ed. 1962), American Jurisprudence (Am. Jur.) 2nd, vol. 17, Contracts å 371, utg. 1964, Corpus Iuris Secundum (C.J.S.), vol. 17 A, Con- tracts å398 at 478, utg. 1963, Casner — Leach, Cases and Texts on Property, 2nd ed. 1969 s. 37—42.

En översikt av amerikansk rätt på konsumenttjänsternas område försvåras av att federal lagstiftning som behandlar tjänster från civilrättslig synpunkt i stort sett saknas. Det kan dock nämnas, att den federala Magnuson — Moss Act av 1975, som avser marknadsföring med garantier, gäller även konsumenttjänster och bl. a. ger möjlighet till skadeståndstalan. På tjäns- teområdet saknas även samordnad delstatslagstiftning. Det finns sålunda ingen motsvarighet inom tjänsterätten till den omfattande Uniform Com- mercial Code (UCC) inom köprätten. Det förekommer dock att UCC till- lämpas analogiskt på tjänsteavtal, särskilt på områden som står köprätten nära.

Väsentligen normeras avtal om tjänster av den okodifierade common law. Denna är i sina huvuddrag gemensam för de allra flesta delstaterna, men tillämpningen i enskildheter kan variera mellan dessa. Common law kom- pletteras i växlande utsträckning av delstatlig lagstiftning på skilda tjäns- teområden. I regel tar sådan lagstiftning sikte på att mera konkret ge regler för en viss uppmärksammad företeelse, t. ex. typ av marknadsföringsåtgärd eller avtalsvillkor, ev. inom viss bransch.

I det följande behandlas först de allmänna principerna för bedömning av tjänsteavtal enligt common law, därefter vissa särskilda regler för en- treprenadavtal och sist förekommande speciallagstiftning och konsumen- ternas rättigheter enligt sådan lagstiftning.

Vad gäller näringsidkarens prestation anses avtal på tjänsteområdet innefatta en utfästelse (warranty) om fackmässighet (workmanlike performance). Stan- darden uttrycks inte sällan så att tjänsten skall utföras ”with that degree of skill, efficiency and knowledge possessed by those of ordinary skill, com- petency and standing in the particulartrade”. Brister näringsidkaren härvidlag föreligger försumlighet (negligence). Aktsamhetsnormen torde i princip över- ensstämma med vad som gäller i engelsk rätt. Också i USA kan emellertid näringsidkare genom avtalsklausuler begränsa räckvidden av sitt åtagande, liksom givetvis göra mer omfattande åtaganden.

Prestationskraven uppfattas sedan gammalt på ett annat sätt inom tjäns- terätten än inom köprätten. Inom köprätten tillämpade principer om un- derförstådda utfästelser (implied warranties) för godsets kvalitet m. m. anses i allmänhet inte tillämpliga på avtal om tjänster, bortsett från blandade avtal som till övervägande delen har karaktären av köp. Det finns sålunda endast ett fåtal domstolsavgöranden angående serviceavtal, där man utgått från UCC:s principer om underförstådda utfästelser. Ett viktigt undantag gäller emellertid i fråga om nybyggda bostadshus. I åtminstone en tredjedel av

delstaterna anses entreprenören bunden av en underförstådd utfästelse om beboelighet (implied warranty of habitability), i vart fall om entreprenören är en massproducent. I vissa rättsfall har motsvarande princip tillämpats vid långfristiga nyttjanderättsupplåtelser av bostadshus.

Vad gäller tiden för utförandet anses det vid tjänsteavtal i de flesta fall tillräckligt att näringsidkaren i huvudsak håller sig inom den avtalade tiden. Strikt iakttagande av avtalade tider erfordras endast om detta har uttryckligen avtalats eller måste anses ha varit underförstått mellan parterna.

Ett avtal om tjänster, som slutits på obestämd tid, kan sägas upp av vilken som helst av avtalsparterna utan att något särskilt skäl härför behöver anges. Motparten har dock anspråk på skälig uppsägningstid. När det gäller frågan om rätt till avbeställning av tjänster, som avser en bestämd tid och en fixerad kontraktssumma, är rättspraxis oenhetlig. Vissa domstolar har hävdat att beställaren, om han i sådant fall utan grund vägrar att ta emot ett fortsatt fullgörande av tjänsteprestationen, är skyldig att erlägga hela kontraktssumman. Andra domstolar menar emellertid att han endast är skyldig att ersätta den faktiska skadan. Det föreligger skilda meningar i rättspraxis i frågan om vilken av parterna som i detta fall har bevisbördan. Man diskuterar vidare om parternas respektive utfästelser kan genomdrivas juridiskt oberoende av varandra. Svaret synes i ökande utsträckning vara nekande.

Den normala sanktionen vid näringsidkares kontraktsbrott (fall av fel och dröjsmål) är liksom i engelsk rätt skadestånd. Beställaren har härvid rätt att innehålla betalningen för att kunna tillgodose sina anspråk. Ska- deståndsbelopp som på förhand fixerats i avtalet att utgå vid kontraktsbrott (kontraktsviten) utdöms såvida de inte i oskälig mån avviker från den fak- tiska eller uppskattade skadan. Hävning av återstående prestation är också möjlig i därför lämpade fall. Däremot är man i amerikansk rätt mycket återhållsam med att ge beställaren rätt att kräva fullgörande eller avhjälpande (specific performance). Sådana påföljder anses i allmänhet olämpliga i fråga om avtal rörande ”personal services”.

Skadestånd på utomobligatorisk grund kan också i viss mån förekomma i anslutning till avtal om tjänster. Ett fall är skadestånd på grund av att näringsidkaren i samband med avtalets ingående medvetet eller oaktsamt gett felaktiga uppgifter om tjänsten (misrepresentation), t. ex. om konsu- mentens behov av tjänsten. Den omfattande rättsutveckling som skett i USA angående produktansvar synes hittills endast i mindre mån ha berört tjänsternas område. Strikt produktansvar kan emellertid ifrågakomma t. ex. vid användning av särskilt riskfyllda ämnen vid utförande av tjänster. I vissa rättsfall har näringsidkare ålagts ett strikt produktansvar för nybyggda bo- stadshus och för felaktiga produkter som används i samband med tjänster, t. ex. när innehavare av frisersalong använder bristfälliga hårvårdspreparat.

Särskilda regler om påföljder för kontraktsbrott tillämpas för entrepre- nadavtal om uppförande och annat arbete på byggnader. Skadestånd är också här den normala påföljden, men beräkningsmetoderna är mer utvecklade. Normalt beräknas skadestånd när arbete på byggnad ej utförts eller utförts felaktigt enligt en av två metoder. Den ena metoden, ”cost-of-completion- metoden”, ger beställaren ersättning motsvarande kostnaderna för att få arbetet utfört av annan. Den andra metoden, ”värdemetoden”, ger bestäl-

9 von Warnstedt a. a. s 94 ff.

laren ersättning för skillnaden i värde mellan byggnaden sådan den skulle ha förelegat om tjänsten utförts kontraktsenligt och sådan den faktiskt fö- religger. Normalt beräknar domstolarna skadan efter cost-of—completion- metoden. Värdemetoden tillämpas väsentligen när det föreligger mindre fel i tjänstens utförande och kostnaderna för att avhjälpa dessa fel genom annan skulle vara oproportionerligt stora i förhållande till nyttan.

Vid kontraktsbrott på beställarens sida är den grundläggande regeln att entreprenören har rätt till ”expectancy damages”, dvs. det kontraktsenliga priset med avdrag för besparingar till följd av att arbetet inte behöver utföras. Att näringsidkarens egen prestation är till alla delar kontraktsenlig är numera ingen förutsättning för att han skall kunna göra gällande ersättningskrav mot beställaren. Föreligger endast mindre felaktigheter i näringsidkarens prestation hindrar dessa fel inte hans ersättningskrav, men beställaren får göra avdrag för sina motanspråk.

I USA förekommer på delstatsnivå en på sina håll omfattande aukto- risationslagstiftning (licensing) för olika kategorier av yrkesutövare på tjäns- ternas område.9 Härvid föreskrivs inte sällan obligatoriska kompetenskrav för tillträde till vissa yrken. Så är t. ex. Över nästan hela USA fallet med frisörer. Bland andra yrken, där dylik lagstiftning i viss mån förekommer, kan nämnas rörentreprenörer, TV-reparatörer och bilreparatörer samt kem- tvätterier. Ett särskilt utbrett licenstvång föreligger i bl. a. Kalifornien. Li- censlagstiftningen har emellertid näringsrättslig inriktning och saknar så- lunda i allmänhet civilrättsliga regler. Den torde dock bidra till att fixera innebörden av krav på fackmässighet vid utförande av tjänster. I många delstater finns lagstiftning om otillbörlig marknadsföring (de- ceptive practices acts) som bl. a. innefattar konsumenttjänster. Dessa ger i vissa fall konsumenterna nya remedier, t. ex. skadeståndsanspråk utan att uppsåt eller oaktsamhet behöver visas föreligga. Här kan också erinras om de möjligheter till s. k. parens patriae actions som ofta föreligger, dvs. ska- deståndstalan förd av det allmänna på berörda konsumentgruppers vägnar.

Vidare skall nämnas några exempel på delstatlig speciallagstijlning angående tjänster. I staten Michigan finns en särskild civilrättsligt inriktad lag om bilreparationsverksamhet (Motor Vehicle Service and Repair Act). Enligt lagen kan konsument få skadestånd i situationer där detta inte skulle gå enligt common law, såsom när det inte kan visas att en felaktig uppgift om tjänsten hade lämnats uppsåtligen eller oaktsamt, när reparatören inte lämnat en skriftlig specificerad kostnadsberäkning, när betalning krävs för arbeten utöver uppdraget eller när utbytta delar inte återställs. Lagen in- nehåller även straffsanktioner. Däremot innehåller inte den antagna lagen den från början föreslagna regeln att konsumenten har ett skadestånds- anspråk på 200 dollarjämte ombudskostnader där han inte kan påvisa större skada. Dylika s. k. set damages spelar en betydande roll i amerikansk rätts- politisk diskussion. Särskild lagstiftning i Florida om konsumentskydd ger konsumenter en oinskränkt rätt att avbeställa avtal om framtida tjänster inom tre dagar samt föreskriver att bilverkstäder inte får överskrida beräknat pris för arbete med mer än tio procent eller högst tio dollar.

3 Konsumenttjänstlagens allmänna inriktning och karaktär

3.1. Olika konsumenttjänster och deras betydelse

Konsumenttjänstemas betydelse har ökat väsentligt under de senaste de- cennierna. Tillsammans utgör numera tjänsternas andel av den totala privata konsumtionen över 30 procent.1 Bland olika typer av konsumenttjänster kan först nämnas arbeten på lösa saker. Här märks såsom en ekonomiskt synnerligen betydelsefull grupp reparations- och underhållsarbeten på per- sonbilar. Enligt beräkningar av Motorbranschens Riksförbund utgjorde om- sättningen inom bilverkstadsbranschen år 1976 åtminstone 6 miljarder kro- nor, varav cirka hälften belöpte på bilreservdelar och hälften på utförda arbeten. Den årliga, genomsnittliga reparations- och underhållskostnaden för en personbil har 1976 beräknats uppgå till ca 1400 kronor inklusive moms.2 Konsumenternas ökade anskaffning av andra varaktiga konsum- tionsartiklar, såsom elektriska hushållsapparater, radio-, TV- och grammo- fonapparater samt fotografisk utrustning m. ni. har likaledes ökat behovet av reparations- och underhållstjänster. Under 1977 uppgick konsumenternas reparationsutgifter för radio- och TV-utrustning till drygt 300 mkr och för elektriska hushållsapparater till ca 160 mkr.3 Den ökade anskaffningen av fritidsbåtar och andra varaktiga fritidsartiklar har likaledes lett till ett vä- sentligt ökat behov av tjänster. Det rör sig många gånger om tjänster av relativt komplicerad och kostnadskrävande natur.

En likartad utveckling kan iakttas när det gäller arbeten på fast egendom. Expansionen av egnahems- och fritidshusbyggande medför ett växande be- hov av tjänster. Det är här, förutom uppförande av nya byggnader, bl. a. fråga om om- och tillbyggnadsarbetenav olika omfattning. Vidare märks underhålls- och reparationsarbeten, såsom målnings- och tapetseringsarbe- ten, rörarbeten, elektriska installationsarbeten, takarbeten, plåtslageri- och glasarbeten samt tillsyn av värmepannor. Av betydelse är också olika slag av anläggningsarbeten, såsom grävning, schaktning, trädgårdsanläggning, brunnsborrning, vissa vägarbeten, uppförande av bryggor m. m. Också kon- sumenttjänster på fast egendom representerar stora ekonomiska värden. I konsumentprisindex utgör sammanvägningstalet för tjänster i form av un- derhåll och reparation av egnahem 7,0 promille av totala privata konsum- tionen. Den sistnämnda utgjorde 1976 171 miljarder kr. Tjänster av nämnt slag skulle alltså svara för ca 1,2 miljarder kr. Siffran är dock något osäker

1 Konsumenttjänster (NU 1974116) S. 7.

2 Konsumentskydd vid bilreparationer, Konsu- mentverkets rapport 197715 5. 22 f.

3 Råd & Rön 2/79 5. 26 ff enligt uppgifter från SPK.

och täcker inte alla de former av tjänster på fast egendom och andra bygg- nader som har nämnts ovan. Det kan nämnas att det pris per timme som debiteras konsument för dessa tjänster på fast egendom numera ofta ligger omkring 100 kr.

Alla typer av konsumenttjänster visar dock inte denna expansiva trend. För vissa typer av hantverksbetonade tjänster gäller att deras omfattning är i avtagande. Här kan nämnas sömnads- och andra skrädderiarbeten, sko- reparationer, möbelsnickeri, stoppning och omklädsel av möbler samt slip- ning av verktyg. Likväl har flertalet av de nämnda tjänsterna fortfarande sin klara betydelse. Bland andra fortfarande betydelsefulla typer av tjänster som avser arbete på lös sak kan nämnas kemisk tvätt, pressning och annan rengöring av kläder och textilier, urmakeriarbeten och optiska arbeten, ju- velerararbeten, cykel- och mopedreparationer samt reparationer och annan service på musikinstrument.

Det förekommer emellertid viktiga konsumenttjänster av annat slag än de som avser arbete på lös sak eller fast egendom. Här kan först nämnas yrkesmässig förvaring av saker som överlämnas utan att avsikten är att något arbete skall utföras på saken. Exempel är båtuppläggning på varv, möbel- förvaring och pälsförvaring samt kortvarig förvaring i restauranggarderober och andra lokaler där man har anordningar för omhändertagande av be- sökandes kläder och/eller värdeföremål.

Tjänster av annat slag är bl. a. behandling av person samt undervisning. Karakteristiskt för dessa områden sett som helhet är att de privat utförda tjänsterna minskat i betydelse under senare år i förhållande till sådana tjänster som utförs av det offentliga i former som framstår som offentligrättsliga eller som i vart fall är föremål för omfattande offentligrättsl ig reglering. Detta gäller bl. a. sjuk- och åldringsvård och barnomsorg samt skolväsendet. Likväl har de privata tjänsterna fortfarande sin betydelse på dessa områden. Här kan ifråga om behandling av person särskilt nämnas frisörtjänster, skön- hetsvård och annan hygienisk behandling samt privat sjukvård och tand- behandling. Undervisning, som bygger på privaträttsliga avtal, förekommer i rätt stor utsträckning. Såsom exempel kan nämnas bilskolor, rid-, skid- och seglingskurser, lektioner i sång och musik och andra konstnärliga fär- digheter samt korrespondenskurser för viss utbildning. Även i övrigt fö- rekommer många former av kursverksamhet av privaträttslig karaktär. I sammanhanget kan som en särskild typ av tjänster nämnas skötsel och behandling av djur, såsom hundar och hästar. Här rör det sig i regel om privaträttsliga avtal. En särskild typ av tjänster utförs av begravningsen- treprenörer.

I dagens samhälle förekommer ofta att en person eller ett företag af- färsmässigt åtar sig rådgivning. Den verksamhet som avses innebär att någon som förutsätts ha särskilda insikter på ett visst ämnesområde ställer dessa till förfogande för att beställaren på bästa sätt skall kunna ta tillvara sina intressen, antingen fortlöpande eller, vanligare, i en bestämd situation. Så- dana konsulttjänster, s. k. immateriella uppdrag, är i regel av teknisk, eko- nomisk eller juridisk natur. Tekniska konsulttjänster är särskilt vanliga i samband med uppförande av hus eller annat arbete på fast egendom. Vidare kan nämnas advokattjänster och deklarationsbyråernas verksamhet. När- liggande tjänster som innebär rådgivning är avtal om provningsverksamhet,

t. ex. bilprovning eller analys av dricksvatten. På samma sätt som vid råd- givning gäller det här att någon ställer sin expertis till förfogande för att användas i konsumentens intresse.

En särskild typ av tjänster är transporterna. Transportverksamheten har till största delen sin egen lagreglering inom ramen för transporträtten, också såvitt gäller transport av passagerare och resgods samt gods som hör till konsumenter. Detta gäller både sjötransporter,järnvägstransporter, vägtrans- porter och flygtransporter. Särskild reglering finns för posttransporter, där staten har monopol. Vissa typer av typiska konsumenttjänster på trans- portområdet är dock inte lagreglerade. Detta gäller främst flyttning av bohag och busstransport av passagerare.

En viktig typ av avtal är avtal om sällskapsresor och liknande arrangemang. Sällskapsresorna innefattar inte enbart transporttjänster utan även arran- gerande av hotellvistelse, mathållning, utflykter m. m. Även om avtal om sällskapsresor och liknande står transportavtalen närmast har de en så sär- präglad karaktär att man i praktiken står inför en särskild kontraktstyp. Hotell- och restaurangtjänster utgör ytterligare en viktig typ av tjänster.

Bland andra tjänster i vid mening märks bank- och försäkringstjänster samt tillhandahållande av nyttigheter såsom elektricitet, gas, vatten och telefon.

3.2. Behovet av utbyggt konsumentskydd på tjänsteområdet

Utredningen har i kapitel 2 översiktligt beskrivit den utveckling mot ett ökat konsumentskydd som ägt rum på senare år, särskilt under 1970-talet. Även om Sverige spelat en ganska framskjuten roll har utvecklingen varit tämligen parallell hos oss och i de övriga nordiska länderna samt även i ett flertal andra jämförbara stater.

Behovet av konsumentskydd gör sig självklart inte bara gällande i sam- band med tillverkning och köp av varor utan även vid beställning och ut- förande av konsumenttjänster. Detta har strukits under i många samman- hang, bl. a. i en rapport om konsumenttjänster som utarbetats av en nordisk arbetsgrupp inom Nordiska kommittén för konsumentfrågor och som fram- lades 1974.l Allmänt kan konstateras att samhällsstrukturens förändringar gjort den enskilde mer beroende av tjänster från andra, samtidigt som tjäns- terna ofta blivit mer komplicerade och väsentligt fördyrade till följd av den allmänna löne- och kostnadsutvecklingen.

Inom konsumentskyddande lagstiftning gör man ofta ingen egentlig skill- nad mellan varor och tjänster. Den marknadsrättsliga konsumentskydds- lagstiftningen är i regel i lika mån tillämplig på båda områdena. Detta gäller sålunda marknadsföringslagens generalklausuler om otillbörlig mark- nadsföring och informationsskyldighet och även generalklausulen i avtals- villkorslagen. Någon åtskillnad mellan varor och tjänster görs på de flesta punkter inte heller i instruktionen för konsumentverket/KO (1976:429), och verket ägnar i sin praktiska verksamhet stor uppmärksamhet åt konsument- problem inom tjänsteområdet.

När det gäller den civilrättsliga lagstiftningen är dock bilden en annan.

[ Konsu menttjänster (NU 1974: 16).

2 Se t. ex. MD 197612 (Libro-Tvätten).

Visserligen är avtalslagen och åtskillig annan obligationsrättslig lagstiftning, såsom ränte- och preskriptionslagstiftningen, tillämplig på avtal om tjänster likaväl som på avtal om varor, men motsvarighet saknas till lagstiftningen om köp. Såsom utvecklats i avsnitten 2.1.1 och 2.1.2 finns det i Sverige i dagens läge endast i obetydlig utsträckning lagstiftning som från civilrättslig synpunkt direkt rör tjänster. Rättsläget är många gånger tämligen oklart eller låter sig i vart fall fastställas endast med svårighet. Utredningen vill något närmare beröra denna oklarhet i rättsläget och dess konsekvenser.

Trots att utredningen haft tillgång till sådana källor som otryckt hov— rättspraxis och sammanställningar av praxis i allmänna reklamationsnämn- den i fråga om arbeten på lös sak, har det många gånger ställt sig svårt att mer i detalj fixera vad som är gällande rätt på konsumenttjänsternas område. Inte sällan har utredningen även ifråga om praktiskt väsentliga spörsmål måst sammanfattningsvis konstatera att rättsläget i dag är oklart. Detta ter sig anmärkningsvärt, inte minst mot bakgrund av att betydelsen av utfyllande rättsregler framstår som stor på konsumenttjänsternas område. I fråga om konsumenttjänster är det nämligen rätt ovanligt att parterna träffar någon mer ingående individuell överenskommelse om avtalsförhål- landet och mera omfattande standardavtal är, som strax skall beröras, vanliga endast inom vissa sektorer.

Enligt utredningens mening framstår Oklarheten om vad som är gällande rätt på tjänsternas område såsom otillfredsställande, inte minst från kon- sumentsynpunkt. Det ligger nära till hands att denna oklarhet i första hand är till nackdel för konsumenterna såsom den typiskt sett svagare parten i avtalsförhållandena. Osäkerheten om vad som är gällande rätt gör det svårare för konsumenterna att hävda sin rätt både vid förhandlingar direkt med näringsidkarna och i ett rättsligt förfarande. Oklarheten om rättstill- ståndet torde emellertid vara en nackdel också från näringsidkarsynpunkt och kan bl. a. leda till olika behandling i skilda näringsidkares praxis av situationer som bör bedömas lika. Också från mera allmänna samhällssyn- punkter ter sig det osäkra rättsläget på ett från både ekonomiska och sociala synpunkter så viktigt område som konsumenttjänstema som olämpligt. Me- toden att komma till rätta med denna nackdel är uppenbarligen införande av lagstiftning.

Ett skäl för lagstiftning som tillmätts grundläggande betydelse vid till- komsten bl. a. av konsumentköplagen och konsumentkreditlagen har varit önskemålet att motverka avtalsvillkor som sett från konsumentsynpunkt haft en alltför ensidig utformning. Framför allt har det härvid gällt att mot- verka oskäliga villkor i standardavtal. Utredningen har översiktligt berört stan- dardavtalens betydelse på konsumenttjänsternas område i det föregående (2.1.1 och 2.1.2).

Vid sidan av de nu nämnda typerna av mera omfattande standardavtal utarbetade inom branschorganisationer förekommer även på tjänsternas om- råde standardavtal eller enstaka standardklausuler som tillämpas av enskilda företag, ibland i form av klausuler tryckta på inlämningskvitton eller andra mottagningsbevis eller på fakturor. Många gånger har dylika klausuler en

utpräglat ensidig karaktär.2 Oskäliga villkor i standardavtal, som tillämpas i förhållande till konsu- ment, kan såsom utvecklats i avsnitt 2.3 också på tjänsternas område för-

bjudas med stöd av avtalsvillkorslagen. Den av konsumentverket/KO mot bakgrund av denna lag bedrivna förhandlingsverksamheten på avtalsvill- korsområdet har, som redan antytts, i relativt stor utsträckning avsett kon- sumenttjänster. Allmän domstols befogenhet att jämka eller lämna utan avseende oskäliga avtalsvillkor med stöd av 36å avtalslagen gäller även konsumenttjänster. Det kan observeras att medan konsumentverket/KO:s arbete med stöd av avtalsvillkorslagen nästan helt är inriktat på villkor i standardavtal, är generalklausulen i 36 å avtalslagen fullt ut tillämplig också på individuellt avtalade kontraktsvillkor.

Utredningen har kunnat konstatera att standardvillkorens utbredning och allmänna betydelse, generellt sagt, är mindre på konsumenttjänsternas om- råde än i fråga om konsumentköp, även om det finns en tendens till ökad användning av standardvillkor också i fråga om tjänster. Såvitt utredningen funnit spelar på liknande sätt individuellt överenskomna villkor, särskilt i form av i det enskilda fallet upprättade skriftliga kontrakt, en mindre roll i fråga om flertalet typer av konsumenttjänster än på köpsidan. Vid överväganden av lagstiftningsbehovet på konsumenttjänstområdet har där- för önskemål om att komma till rätta med oskäliga friskrivningsklausuler eller andra från konsumentsynpunkt särskilt ensidiga avtalsvillkor inte fullt ut samma betydelse som fallet var ifråga om konsumentköp i samband med tillkomsten av konsumentköplagen. Härvid är också att märka att en omfattande, ännu pågående, sanering av förekommande standardvillkor om konsumenttjänster har ägt rum med stöd av avtalsvillkorslagen samt att den nya generalklausulen i 36 å avtalslagen ger nya möjligheter att kom- ma till rätta med oskäliga villkor.

Att en sanering skett i fråga om tillämpade avtalsvillkor innebär dock enligt utredningens mening inte att allt skulle vara väl beställt. Vad gäller avtalsvillkorslagen måste beaktas de begränsningar i lagens räckvidd som ligger däri att den i praktiken tar sikte endast på standardvillkor, samt att ingripanden enligt lagen riktar sig framåt mot att en näringsidkare i fort- sättningen tillämpar villkor som bedöms oskäliga. Vidare bygger avtals- villkorslagen på en typiserad bedömning av frågan om ett visst avtalsvillkor kan anses vara oskäligt mot konsumenterna sedda som ett kollektiv. Lagen reglerar däremot inte rättigheter och skyldigheter för den enskilde kon- sumenten. I detta hänseende är generalklausulen i 36 å avtalslagen ett kom- plement, särskilt som dess motiv förutser att oskälighetsbedömningen enligt generalklausulen skall ske under intryck av den praxis som utbildats enligt avtalsvillkorslagen. Det ställer sig dock i dagens läge svårt att bilda sig en klar uppfattning om vilken genomslagskraft generalklausulen i 36 å av- talslagen i realiteten kommer att få på t. ex. konsumenttjänstområdet. Sär- skilt synes detta gälla ifråga om bedömningen enligt generalklausulen av individuellt avtalade villkor, där vägledande praxis enligt avtalsvillkorslagen normalt saknas och där klargörande motivuttalanden ofta inte heller finns att tillgå. Överhuvud är åtskilliga begränsningar ifråga om räckvidd, ef- fektivitet och förutsebarhet förknippade med ett konsumentskydd på av- talsvillkorens område som enbart ger möjlighet att ingripa mot oskäliga villkor med stöd av regler av generalklausulkaraktär.

Det står enligt utredningens mening klart att man inom ramen för en särskild civilrättslig lag om konsumenttjänster har möjlighet att på ett mer

allsidigt och klarläggande sätt än genom generalklausuler ange parternas rättigheter och skyldigheter. Härigenom kan mer preciserade bedömnings- principer utvecklas. Härtill kommer att det endast är genom ny lagstiftning som det är möjligt att reformera rättsläget i mer grundläggande hänseende. Det finns alltså enligt utredningens mening behov av en civilrättslig lag- stiftning på tjänsternas område, trots de möjligheter att komma till rätta med oskäliga villkor som avtalsvillkorslagen och 36 å avtalslagen erbjuder. I själva verket behövs lagstiftning av båda slagen och lagstiftningstyperna bör komplettera varandra ömsesidigt.

Vid sidan av de två hittills berörda grundläggande skälen för behovet av civilrättslig lagstiftning på konsumenttjänsternas område vill utredningen peka på ett tredje, nämligen behovet av en samlad rättspolitisk avvägning av den lämpligaste utformningen av de rättsregler som rör konsumenttjänster. Samhällsutvecklingen gör det här liksom på så många andra områden na- turligt att överväga om gällande rätt framstår som ändamålsenlig i alla delar. Som redan framhållits är de typer av konsumenttjänster som idag står i centrum och som har den största ekonomiska betydelsen till stor del av annat slag än fallet var för några decennier sedan. Som exempel kan nämnas den betydelse som numera måste tillmätas ändamålsenliga regler för re- parationer och underhåll av personbilar, fritidsbåtar, hushållsapparater och TV- och grammofonapparater. Vidare har synen på behovet av konsument- skydd och dettas inriktning genomgått en snabb utveckling. Som exempel kan nämnas att den nya synen på näringsidkares ansvar för sina mark- nadsföringsåtgärder med därtill knuten informationsskyldighet gör ett rätts- politiskt övervägande av principerna för civilrättsligt ansvar för marknads- föringsåtgärder naturligt. Som ett annat exempel kan nämnas att den rätts- politiska diskussionen om avbeställningsregler i köplagen och om öppet köp i butikerna gett nya utgångspunkter för överväganden om konsumentens avbeställningsrätt på tjänsternas område. Överhuvud ger rättsutvecklingen inom köprätten, såväl införandet av konsumentköplagen som det framlagda förslaget till ny köplag och den däröver framförda remisskritiken, väsentliga utgångspunkter för överväganden om behovet av en reformering på tjäns- terättens område. Också rättsutvecklingen inom transporträtten är av in- tresse, bl. a. de nya, till stor del konsumentskyddande reglerna om befordran av passagerare och resgods i 6 kap. sjölagen samt den nya vägtransportlagen.

Vid utredningens överväganden har självfallet, i enlighet med vad som förutsatts i direktiven, behovet av ökat konsumentskydd utgjort den grund- läggande utgångspunkten. För utredningen har det emellertid stått klart att ställningstagandet till behovet av lagstiftning om konsumenttjänster mås- te ses i ett vidare perspektiv som även tar hänsyn till näringsidkarintressen och allmänna samhällsintressen.

Ett faktum av särskilt intresse är företagsstrukturen inom konsument- tjänstområdet. Även om storföretag i viss mån är engagerade också här, är det karakteristiskt för konsumenttjänstema att den verksamhet som be- drivs av de små och medelstora företagen spelar en mycket stor roll. Dessa företag har vanligen en lokalt avgränsad rörelse, ofta till stor del uppbyggd på kundrelationer som består över en längre tid. Sådana företag är i regel i särskilt hög grad beroende av kundkretsens goodwill. Verksamheten är — åtminstone delvis — hantverksbetonad och i de flesta berörda yrken finns

en tradition inom branschen, som ganska väl anger vad som krävs för ett fackmässigt arbete och vad som är god praxis i övrigt i kundrelationer. Utredningen ser i hög grad positivt på denna praxis och den allmänna håll- ning till kunderna som kännetecknar den nämnda typen av företag. Bland dessa kan man emellertid i dagens läge märka en betydande oro över en utveckling som förefaller leda till ett ökat inslag inom branscherna av företag som bedriver sin verksamhet mera kortsiktigt och på ett från konsument- synpunkt mlndre seriöst sätt. Det av konsumentverket nyligen framlagda förslaget till lag om tillsyn över fordonsverkstäder synes sålunda främst vara föranlett av förekomsten av denna typ av problem inom bilrepara- tionsbranschen.3 Problemen har också tagits upp av utredningens experter och vid hearings anordnade av utredningen. Sveriges Hantverks- och In- dustriorganisation (SHIO) har vidare tillställt utredningen en skrivelse i äm- net med åberopande bl.a. av ställningstaganden inom Nordiska Hant- verksrådet. När det gäller att komma till rätta med oseriös näringsverksamhet kan olika metoder komma ifråga. En viktig omständighet i sammanhanget synes emel- lertid vara den nyss berörda oklarhet som i dagens läge råder i fråga om vilka krav som ställs på näringsidkare i samband med utförande av kon- sumenttjänster. Införandet av en lagstiftning, som preciserar dessa krav, borde härvid få betydelse, eftersom den särskilt skulle komma att rikta sig mot icke seriöst bedriven verksamhet. Som ett ytterligare skäl för att införa en civilrättslig lagstiftning om konsumenttjänster kan alltså anföras, att en sådan lagstiftning skulle vara ägnad att stödja de seriöst bedrivna företagens verksamhet. De skäl som nu anförts till förmån för civilrättslig lagstiftning om kon- sumenttjänster från konsumentsynpunkt och från näringsidkarsynpunkt sy- nes även göra sig gällande vid en bedömning från mer allmän samhälls- synpunkt. Utifrån denna aspekt måste tillskapandet av rättsregler, som på ett bättre sätt än nu är fallet klargör rättsläget, framstå som en fördel. Det skulle också verka till fördel för jämförbarheten mellan olika näringsidkares prestationer och därigenom stärka förutsättningarna för priskonkurrens, om företagens verksamhet inte bedrivs utifrån svåröverskådliga skillnader i grundläggande avtalsvillkor. Sammanfattningsvis finner utredningen att det föreligger ett klart doku- menterat behov av att konsumentskyddet på tjänsternas område byggs ut genom införande av särskild civilrättslig lagstiftning. Det är främst fyra grundläggande skäl som talar härför, nämligen behovet av klarläggande av rättsläget, behovet av att konsumentskyddet mot oskäliga avtalsvillkor på tjäns- ternas område förstärks genom särskild lagstiftning som ger ett skydd inriktat direkt på den enskilde konsumentens rättsliga situation, behovet av förbättrat konsumentskydd, utformat på grundvalen av en 3 , samlad rättspolitisk bedömning av vad som i civilrättsligt hänseende bKonsumentskydd Vld _. _ ilreparationer, Konsu- bor gälla för konsumenttjänster, mentverkets rapport behovet av skydd mot oseriöst bedriven näringsverksamhet. 1977:5.

3.3. Avgränsning till konsumentrelationer

Den civilrättsliga lagstiftning som behövs på konsumenttjänsternas område måste avgränsas i två hänseenden. Det gäller att bestämma dels vilka parts- relationer som bör omfattas av lagstiftningen, dels vilka typer av tjänster som bör medtas.

Vad gäller partsrelationerna förutsätter direktiven att lagstiftningsarbetet skall inriktas på avtal som ingås mellan näringsidkare och konsumenter, dvs. konsumentrelationer. Avsikten är enligt direktiven uppenbarligen att lagstiftningen på tjänsteområdet skall knyta an till den uppläggning som getts annan civilrättslig konsumentskyddslagstiftning, såsom konsument— köplagen. En begränsning av lagstiftningen till att på detta sätt avse tjänster som utförs av näringsidkare på uppdrag av konsument medför att framför allt två andra huvudtyper av avtalsrelationer hålls utanför lagstiftningen, nämligen tjänster som näringsidkare utför på uppdrag av annan närings- idkare, näringsidkarrelationer, och tjänster som utförs av privatperson på uppdrag av annan privatperson, privatpersonsrelationer.

I och för sig framstår en avgränsning av lagstiftningen till att enbart gälla konsumentrelationer ingalunda som självklar. Inom köprätten gällerju all- männa köplagen för alla de nämnda typerna av avtalsrelationer och härpå bygger sedan Specialregler för konsumentrelationer i konsumentköplagen. Inom transporträtten har de grundläggande skiljelinjerna inte dragits mellan de ovan nämnda typerna av relationer utan på annat sätt, t. ex. mellan befordran av gods resp. av passagerare. Utländsk civillagstiftning om tjänster är normalt inte begränsad till vissa partsrelationer. Det har ofta framhållits att även mindre näringsidkare kan ha behov av särskilt skydd genom lag- stiftning mot betungande avtalsvillkor. Gränsdragningsproblem låter sig svårligen undvikas vid en avgränsning av vad som utgör konsumentre- lationer.

Utredningen har emellertid av flera skäl stannat för att begränsa lag- stiftningen till att avse konsumentrelationer. Utredningsdirektiven förut- sätter en dylik avgränsning. En sådan är också bäst förenlig med utred- ningens huvuduppgift att stärka konsumentskyddet. Den ligger också i linje med utformningen av annan nytillkommen konsumentlagstiftning. Genom att begränsa också lagstiftningen om tjänster till konsumentrelationer uppnås en fördelaktig lagteknisk samordning med annan konsumentlagstiftning. Av betydelse är också att arbetet inom de norska och danska parallellut- redningarna begränsats till att avse konsumenttjänster.

Även vid en mera förutsättningslös bedömning finns enligt utredningens mening starka skäl som talar för den intagna ståndpunkten. Ett lagstift- ningsarbete som begränsar sig till avtal mellan näringsidkare och konsument kan bygga på ett huvudsakligen enhetligt intresseläge och åtminstone en viss enhetlighet i fråga om uppdragens ekonomiska omfattning och av- talsförhållandenas allmänna karaktär. Skulle man dra in rena näringsidkar- relationer i lagstiftningsarbetet, skulle denna någorlunda enhetliga bild upp- lösas. Man skulle vara tvungen att nå fram till lagregler som kunde fullt ut tillämpas i intresselägen av mycket växlande slag, på avtal också om mycket stora värden och på sådana typer av tjänster som bara förekommer när näringsidkare är beställare. Sådana lagregler skulle sannolikt behöva

göras mycket allmänt hållna, något som i regel också är fallet med de lagregler med sådan räckvidd som man finner i utländska civillagar.

En lag om tjänster, även om den är begränsad till konsumentrelationer, bör emellertid kunna få betydande genomslagskraft också i näringsidkar- relationer och privatpersonsrelationer såsom utfyllande rätt, genom ana- logisk tillämpning och såsom tolkningsunderlag för generalklausulen i 36 å avtalslagen. På detta sätt bör ett lagstiftningsarbete om konsumenttjänster kunna bidra till att klarlägga rättsläget också i fråga om avtal om tjänster i andra partsrelationer. Utredningen behandlar denna aspekt närmare i av- snitt 3.5.4.

3.4. Vilka typer av tjänster bör lagstiftningen omfatta?

Ett grundläggande spörsmål är att bestämma vilka typer av tjänster som bör omfattas av en lagstiftning om konsumenttjänster. Till en början skall utredningen något diskutera vad som kan avses med en tjänst eller med privat serviceverksamhet, för att knyta an till ett i direktiven förekommande ordval.

3.4.1. Begreppet tjänst

Det saknas en given definition av begreppet tjänst. I sin här avsedda hu- vudbetydelse, inriktad på uppdragsavtal i vid mening, har termen först på senare år blivit mer allmänt använd. I nationalekonomiska sammanhang brukar man göra en generell indelning av ekonomisk verksamhet i varor och tjänster (”goods and services”). I civilrättsligt lagstiftningsarbete är dock ett så vitt och vagt tjänstebegrepp till ringa glädje. Detsamma gäller det tjänstebegrepp som kommer till användning i nationalräkenskaperna och som med vissa modifikationer lagts till grund för den av Nordiska kommittén för konsumentfrågor framlagda rapporten om konsumenttjänster.] Inom lag- stiftningen möter begreppet ”tjänst” i här åsyftad huvudbetydelse främst i de marknadsrättsliga lagarna. Marknadsföringslagen och avtalsvillkorslagen är i numera gällande lydelse båda tillämpliga på ”vara, tjänst och annan nyttighet”. Termerna är i detta sammanhang avsedda att ha en vidsträckt, heltäckande innebörd och då reglerna i lagarna med några undantag gäller lika över hela fältet har det saknats anledning att precisera vad som är avsett att mera exakt förstås med tjänst. Inte heller konkurrensbegräns- ningslagens företagarbegrepp, som bl. a. innefattar den som ”driver rörelse för utförande av viss tjänst åt annan” (26 å KBL), ger någon närmare ledning.

För utredningen har det stått klart att avgränsningen av begreppet ”tjänst” i civilrättsligt sammanhang måste göras utifrån de särskilda förutsättningar som gäller för civilrättslig lagstiftning och med beaktande av sambandet med andra civillagar. Åtskilliga verksamhetstyper, som i en vid ekonomisk bemärkelse är att beteckna som tjänster, har en så särpräglad juridisk karaktär eller är föremål för en så omfattande speciallagstiftning att de inte hör hemma i en mera allmän, civilrättslig lagstiftning om konsumenttjänster. I fråga om vissa andra typer kan bedömningen vara mera tveksam och avgörande

' Konsumenttjänster (NU 1974216)s. 11 ff.

för ställningstagandet måste då i första hand vara de praktiska behoven. Det kan nämnas att utredningen sökt göra en inventering av förekommande avtalstyper som skulle kunna falla inom ramen för utredningsuppdraget. Det har visat sig att det finns en sådan uppsjö på dylika avtalstyper att det är uteslutet att redovisa dem alla.

3.4.2. Tjänster som lagen bör omfatta

För avgränsningen av de typer av tjänster som det kan ifrågakomma att inrymma i en konsumenttjänstlag ger direktiven viktiga utgångspunkter. I dessa föreslås att utredningen i första hand inriktar sig på vissa praktiskt betydelsefulla och något så när klart avgränsade och överblickbara områden. Särskilt pekas i direktiven på behovet av regler för avtal om arbete på lös sak. Goda skäl sägs vidare tala för att lagen bör vara tillämplig också på underhålls- och reparationsarbeten på hus. Frågan om lagen även bör omfatta nybyggnads- och ombyggnadsarbeten bedöms som tveksam och överlåts åt utredningen att närmare överväga. En annan grupp av avtal som enligt direktiven eventuellt kan behöva täckas in är avtal som gäller behandling av person, exempelvis sjukvård, tandbehandling och skönhetsvård. I detta sammanhang pekas också på tjänster av immateriell art såsom undervisning, juridisk rådgivning osv. Utredningen bör enligt direktiven inte gå in på sådana områden där det redan finns speciell lagstiftning, såsom försäkringsrätten och vissa delar av transporträtten. Utredningsuppdraget sägs inte omfatta sådan service som lämnas från det allmännas sida. Vad som bör förstås med det sistnämnda diskuteras närmare i avsnitt 4.1.2.

Såsom direktiven antyder finns det vissa typer av tjänster som lagstift- ningen klart bör omfatta. I direktiven sägs sålunda att avtal om arbete på läs sak naturligen intar en central plats. I avsnitt 3.1 har utredningen något utvecklat den betydelse som arbeten på lös sak numera har. Det rör sig främst om reparations- och underhållsarbeten. En annan huvudtyp som på liknande sätt intar en central plats är arbete på fast egendom. Också be- tydelsen av dessa tjänster har belysts i avsnitt 3.1. Såsom direktiven antyder föreligger emellertid en del klara olikheter mellan underhålls- och repa- rationsarbeten på hus och framför allt större nybyggnadsarbeten, främst upp- förande av villor och fritidshus. De berörda olikheterna har särskilt be- handlats i direktiven till småhusköpkommittén. Uppdraget att överväga lag- stiftning om uppförande åt konsument av byggnad för bostadsändamål har anförtrotts denna kommitté. De närmare gränsdragningar som härigenom aktualiseras behandlar utredningen 1 4.2.2. Det kan emellertid konstateras att avtal om arbete på lös sak och på fast egendom, dvs. vad som traditionellt brukar förstås med materiellt arbetsbeting, utgör kärnområden inom lag- stiftningsuppdragets ram, därtill av stor vikt. Det rör sig i båda fallen om arbete på fysiska föremål.

Bland andra typer av konsumenttjänster märks avtal om förvaring, om behandling av person, om behandling m. m. av djur, om undervisning och om rådgivnings- och provningsverksamhet. Också dessa typer av tjänster här översiktligt presenterats i 3.1 och flera av dem är särskilt omnämnda i direktiven.

I fråga om förvaringsavtal finns regler i 12 kap. handelsbalken (”Om in- lagsfä, eller nedsatt eller förtrott gods”). Dessa knapphändiga regler är i hög grad ålderdomliga och ofullständiga och har knappast kommit till med tanke på affärsmässiga åtaganden. De yrkesmässiga förvaringsavtalen, t. ex. förvaring av båtar, möbler, pälsar eller ytterkläder, har likhet med de typiska avtalen om arbete på lös sak såtillvida att näringsidkaren av konsumenten tar emot en sak med ansvar för denna.

Behandling av person och undervisning sker som nämnts i 3.1 delvis i pri- vaträttsliga former. Så är regelmässigt fallet när det gäller skötsel och be- handling m. rn. av djur. När det gäller dessa avtalstyper, som sinsemellan givetvis företer många olikheter, är rättsläget ofta oklart till den del det inte normerats av avtal mellan parterna. Ansvaret för personskador m. m. regleras emellertid inom ramen för skadeståndslagen. Frågor om rätt till avbeställning och prisets bestämmande torde höra till de viktigaste kon- sumentproblemen, liksom självfallet felaktigt utförda prestationer. Viktigt är också att man i fråga om de nu nämnda avtalstyperna inte kan på samma sätt som i fråga om tjänster avseende fysiska föremål hålla näringsidkaren ansvarig för resultatet, t. ex. att en patient blir frisk eller en studerande klarar ett prov. Som framgått av framställningen i 2.5 tillmäts ofta denna olikhet grundläggande betydelse i utländska rättssystem och ligger t. ex. till grund för distinktionen i tysk rätt mellan Werkvertrag och Dienstvertrag (se 2.5.2).

Rådgivnings- och provningsverksamhet innefattar ett betydelsefullt men oen- hetligt fält av immateriella uppdrag. Gällande rätt upptar inte några lagregler för förhållandet mellan parterna i fråga om sådana tjänster, om man bortser från de fall när rådgivningen är förenad med s.k. sysslomannaskap, då ålderdomliga bestämmelser i 18 kap. handelsbalken finns att tillgå. Beträf- fande advokater finns dock ett antal regler av främst offentligrättslig natur. Inom advokatkåren, liksom i växlande utsträckning inom andra kvalificerade yrkeskårer, har det vuxit fram interna, yrkesetiska regler för verksamhetens

bedrivande.2 Konsumentproblemen på rådgivnings- och provningsområdet kan bl. a.

avse frågor om felaktig prestation, dröjsmål, priset och avbeställningsrätt.

Enligt utredningens bedömning hör yrkesmässig förvaring, behandling av person, skötsel och behandling av djur, undervisning samt rådgivnings- och provningsverksamhet till de typer av tjänster, som det kan finnas skäl att inbegripa i en allmän konsumenttjänstlagstiftning till den del verksam- heten drivs i privaträttsliga former. De nu nämnda tjänstetyperna kan dock enligt utredningens mening, generellt sagt, knappast tillmätas samma vikt från konsumentskyddssynpunkt som arbete på lös sak och arbete på fast egendom.

3.4.3. Tjänster som bör falla utanför lagen

Medan man å ena sidan kan urskilja ett kärnområde för särskild lagstiftning om konsumenttjänster och vissa andra tjänstetyper som det kan finnas skäl att innefatta, kan man å andra sidan avskilja andra typer av tjänster i vid mening som klart bör falla utanför en konsumenttjänstlag. Skälen härför är väsentligen två, nämligen antingen att särskild lagstiftning om avtalstypen

? Se särskilt Wiklund, God advokatsed (1973).

3 Se härom Staedler, Tillfällig bostad. Rättsför- hållandet mellan hotell- värd och hotellgäst (1974). Staedler betraktar hotell- avtalet såsom en specifi' avtalstyp. — Arbete med att utarbeta en internatio- nell konvention på områ- det pågår inom UNI- DROIT.

redan föreligger eller övervägs i annan ordning eller att avtalstypen ter sig alltför särpräglad för att rimligen kunna passas in i ett lagstiftningsarbete som rör konsumenttjänster i allmänhet.

Direktiven nämner ett exempel, nämligen jörsäkringsavtalen. Här före- ligger en omfattande speciallagstiftning, främst försäkringsavtalslagen, och f.n. är en särskild statlig utredning, försäkringsrättskommittén, sysselsatt med att reformera försäkringsrätten. Kommittén har som nämnts 1 2.3.9 nyligen lagt fram förslag om införande av en särskild konsumentförsäk- ringslag.

För konsumenttjänstutredningen har det också tett sig naturligt att inte gå in på avtal om nyttjanderätt till fast egendom, t. ex. avtal om hyra och bo- stadsrätt, ehuru det här i vid bemärkelse kan sägas röra sig om tjänster. På detta område föreligger lagstiftning inom ramen för och i anslutning till jordabalken, som utformats i syfte att tillvarata den svagare partens sär- skilda behov av skydd. I den mån behov föreligger av att bygga ut dessa regler — t. ex. i fråga om vissa former av korttidsupplåtelser såsom upplåtelse för uppställning eller uppläggning av bilar, båtar, husvagnar osv. torde detta böra ske i anslutning till jordabalkens regelsystem. Av speciell karaktär genom sitt särskilda inslag av service är rättsförhållandet mellan hotellvärd och hotellgäst.3

Utredningen har vidare funnit det självklart att inte gå in på frågor som rör anställningsavtal, där ju numera gäller en omfattande arbetsrättslig reg- lering. Gränsdragningen mellan anställningsavtal och uppdragsavtal om ut- förande av konsumenttjänster är emellertid inte oproblematisk och utred- ningen återkommer till detta (se 4.1.2).

Avtal om banklån och annan försträckning, pant och borgen samt liknande krediträttsliga avtal måste också anses falla utanför Utredningsuppdraget. Även om sålunda bankverksamhet i allt väsentligt ligger utanför, förekom- mer dock vissa speciella banktjänster i form bl. a. av förvaringsuppdrag och notariattjänster med karaktär av rådgivning eller förvaltning, som möjligen bör innefattas i en lagstiftning om konsumenttjänster.

Utredningen har inte i uppdrag att överväga lagstiftning om fastighets- mäklartjänster, eftersom småhusköpkommittén enligt sina direktiv anför- trotts denna uppgift. Denna kommitté är f.n. sysselsatt med att utarbeta en särskild fastighetsmäklarlag, avsedd att inrymma såväl näringsrättsliga som civilrättsliga bestämmelser.

3.4.4. Uthyrning av varor

De i avsnitt 3.4.3 nämnda avtalstyperna är av den karaktären att de helt klart faller utanför Utredningsuppdraget. Däremot har utredningens ställ- ningstagande till vissa andra avtalstyper varit något mera tveksamt. Hit hör uthyrning av varor (lösa saker) eller, med en äldre term, saklega. Denna avtalstyp nämns inte i direktiven men ter sig utifrån ett ekonomiskt be- traktelsesätt som en tjänst och har under senare tid fått ökad ekonomisk betydelse, inte minst för konsumenterna. Vid mera tillfälligt behov av vissa saker kan det vara förmånligt och praktiskt att hyra och inte köpa dem. Detta gäller exempelvis bilar, fritidsbåtar och andra fritidsartiklar, filmpro- jektorer, barnvågar och högtidskläder. Särskilt i fråga om TV-apparater fö-

rekommer även uthyrning för längre tid. En speciell hyresform är s. k. leas- ing, som dock torde ha mindre betydelse från konsumentsynpunkt.

Rättsläget är oklart när det gäller avtalstypen uthyrning av vara. Några få ålderdomliga bestämmelser om saklega förekommer i 1734 års lag (13 kap. handelsbalken). Viss ledning ger analogier från köplagen och bestäm- melserna om hyra av fast egendom i 12 kap. jordabalken.4 Bland rättsfrågor av praktisk betydelse kan nämnas ansvaret för skada på saken och räckvidden av hyresmannens vårdplikt samt hyresmannens befogenheter mot uthyraren när han tillhandahålls en sak som är bristfällig eller inte får tillgång till saken i tid. Förekomsten av avtalsklausuler med påtagligt stränga påföljder vid dröjsmål med betalning av hyra visar på ett annat problem.

Genom att uthyrning av varor fått ökad betydelse framstår bristen på klara rättsregler på detta område som ett konsumentproblem. Då uthyraren i regel inte torde lämna ifrån sig föremålet för uthyrningen utan att hy- resmannen lämnat ett skriftligt erkännande, som oftast har formen av på- skrift av ett mer eller mindre utförligt standardkontrakt, har konsument- verket/KO dock särskilda möjligheter att ingripa med stöd av avtalsvill- korslagen för att tillvarata konsumenternas intressen. Så har också skett. Konsumentverket/KO har sålunda överenskommit med Motorbranschens Riksförbund och olika biluthyrningsföretag om reviderade allmänna villkor för korttidsuthyrning av fordon till konsument. Överläggningar pågår mellan konsumentverket/ KO och berörda organisationer och företag bl. a. om av- talsvillkor för uthyrning av fritidsbåtar.

Kreditköpkommittén framlade 1975 förslag till en lag med särskilda be- stämmelser om uthyrning av vara, avsedd som komplement till den sam- tidigt föreslagna konsumentkreditlagen.5 Förslaget avsåg endast förhyrning för längre tid (mer än en månad) och syftade till att motverka risker för överströmning från kreditförsäljning till långtidsuthyrning. De föreslagna reglerna gällde bl. a. skyldighet för konsumenten/hyresmannen att deponera vissa belopp, upplysningsplikt för uthyraren i vissa hänseenden, uppsäg— ningsrätt för konsumenten om hyresförhållandet pågått längre än sex må- nader samt regler om rätt för konsumenten att under vissa förutsättningar köpa varan. Förslaget till uthyrningslag, som blev kritiserat under remiss- behandlingen, har inte genomförts. I propositionen med förslag till kon- sumentkreditlag framhöll departementschefen att vissa former av uthyr- ningsverksamhet, framför allt korttidsuthyrning men även uthyrning för längre tid, fyller ett angeläget konsumentbehov. Departementschefen fann lagförslaget alltför restriktivt utformat men uttalade sig tämligen positivt om förslagen om uppsägningsrätt och rätt för konsumenten att i vissa lägen köpa den förhyrda varan.6 Sammanfattningsvis borde man enligt depar- tementschefen åtminstone f. n. avstå från att införa en särskild lagstiftning om uthyrning av varor till konsumenter.

Enligt konsumenttjänstutredningens mening har uthyrning av varor till konsumenter numera sådan omfattning och betydelse, att goda skäl finns 456 Vidare J- Sundberg, att även inom denna sektor införa särskild konsumentskyddande lagstift- Om ansvaret för fel i helt ning. Utarbetandet av en sådan bör bygga på en allsidig bedömning av gods(1966). vad som utgör skäliga avvägningar i avtalsrelationer mellan uthyrare och 550U1975163— konsumenter/hyresmän. Härvid bör de aspekter som sammanhänger med Gprop_ 1976 ,771123 reglerna om kreditköp givetvis observeras men de är, som har antytts, långt- s. 142 f.

7 Prop. 197433 5. 33 f.

ifrån de enda. Utarbetande av lagstiftning om uthyrning av varor utgör emellertid en särskild lagstiftningsuppgift. Hyra av lös sak har juridiskt sett rätt begränsade beröringspunkter med de typer av konsumenttjänster som utredningen i det föregående funnit lämpa sig för en samlad lagstiftning. Här rör det sig inte om ett visst arbete på konsumentens egendom eller annan liknande prestation som en näringsidkare utför på uppdrag av en konsument utan om ett existerande föremål, till vilket nyttjanderätten upp- låts för kortare eller längre tid mot ersättning.

3.4.5. Transportavtal

Utredningen skall härefter redovisa sina överväganden i fråga om trans- portavtal. Enligt direktiven bör utredningen ej gå in på transporträtten till den del speciallagstiftning föreligger. Så är i regel fallet. En lucka i den transporträttsliga lagstiftningen av betydelse från konsumentsynpunkt finns emellertid när det gäller vägtransporter. 1974 års lag om inrikes vägtransport gäller nämligen endast godsbefordran på väg och alltså ej passagerarbeford- ran, t. ex. busstrafik. Vidare undantas från lagen enligt dess 2å bl.a. be- gravningstransporter och befordran av flyttsaker. Skador på passagerare faller dock under trafikskadelagen. Att de nämnda transporttyperna hållits utanför vägtransportlagen synes närmast bero på att denna bygger på en internationell konvention (CMR) och i denna gjorda avgränsningar. I propositionen med förslag till vägtransportlag framhöll föredragande statsrådet att det är an- geläget att parternas rättigheter och skyldigheter vid befordran av flyttsaker regleras på ett tillfredsställande sätt. Han pekade härvid särskilt på de stan- dardvillkor på området som antagits efter överläggningar mellan K0 och berörda organisationer samt erinrade allmänt om konsumenttjänstutredning- ens uppdrag.7 Det standardavtal som antagits av Sveriges Möbeltranspor- törers Förbund efter förhandlingar med KO reglerar bl. a. frågor om pris- sättning, transportansvar och reklamationer. Överläggningar pågår mellan konsumentverket/KO och berörda organisationer och företag om standard- villkor för inrikes busstrafik. Enligt utredningens mening är transporträtten ett så särpräglat område med så pass starkt samband mellan sina olika delar, att lagstiftning på oreg- lerade sektorer bör byggas upp på transporträttslig grundval. Detta är särskilt påtagligt i fråga om busstransporter men gäller även befordran av flyttsaker. I den mån civilrättslig lagstiftning på dessa områden erfordras vid sidan av den reglering som skett och får antas komma att ske standardavtalsvägen, bör den sålunda genomföras särskilt och inte inrymmas i den allmänna konsumenttjänstlagstiftningen.

En särskild avtalstyp är som förut nämnts avtal om sällskapsresor. I di- rektiven pekas speciellt på denna avtalstyp, samtidigt som där också antyds att den kan kräva en särreglering. Utredningens arbete och överväganden på detta område har i korthet redovisats i avsnitt 1.2. Som där nämnts gör utredningen bedömningen att en eventuell lagreglering på sällskaps- reseområdet bör fogas in i en särskild, mer generellt upplagd konsument- skyddslagstif'tning om yrkesmässigt bedriven rese—, och turist- och rekrea- tionsverksamhet. Här skall även erinras om vad som ovan nämnts om ho- tellavtal.

3.4.6. Utredningens slutsatser

Sammanfattningsvis gäller att avtal om arbete på lös sak och avtal om arbete på fast egendom utgör lagstiftningsuppdragets kärnområde. Konsument- tjänstlagen bör därför omfatta dessa avtalstyper.

Bland andra typer av konsumenttjänster, som bör kunna komma i fråga i en konsumenttjänstlag, märks förvaring, behandling av person, skötsel och behandling av djur, undervisning samt rådgivnings- och provnings- verksamhet, närmast konsulttjänster av teknisk, ekonomisk och juridisk natur. Bland avtal om tjänster i vid mening, som enligt utredningens be- dömning faller utanför uppdraget, märks försäkringsavtal, avtal om nytt- janderätt till fast egendom (hyra m.m.), anställningsavtal, krediträttsliga avtal , transportavtal av olika slag, avtal om uthyrning av varor samt fastighets- mäklaruppdrag. Lagstiftning om sällskapsreseavtal bör, i den mån det finns be- hov därav,ske inom ramen för en speciallag, som även kan innefatta annan yr- kesmässigt bedriven rese—, turist- och rekreationsverksamhet.

Utredningen har stannat för att i sitt betänkande lägga fram ett förslag till konsumenttjänstlag som omfattar avtal om arbete på lös sak samt på fast egendom eller i övrigt på byggnad eller annan anläggning. Detta område har utredningen funnit väl sammanhållet och lämpat för lag- stiftning med enhetlig uppläggning. Utredningen har föredragit att begränsa sitt arbete till ett på så sätt avgränsat område framför att i ett slag föreslå lagregler över ett bredare fält. En lagstiftning som sökte ge enhetliga regler för ett mycket stort och disparat område skulle med nödvändighet behöva göras mer abstrakt och svepande och skulle förmod- ligen komma att i viss mån likna sådana allmänt hållna regler med bred räckvidd som återfinns i kontinentala civillagverk. För att tillgodose öns- kemålet om en i görligaste mån sammanhållen lagstiftning, har utredningen strävat efter att göra sitt lagförslag ”open-ended”, så att det i ett senare skede kan byggas på med ytterligare kapitel rörande sådana andra typer av tjänster som enligt vad nyss sagts lämpligen kan inrymmas i en allmän konsumenttjänstlag.

3.5. Lagens uppläggning

3.5.1. Likheter och skillnader mellan köp och tjänster

Vid utredningens överväganden om den lämpligaste uppläggningen av en konsumenttjänstlag, i första hand inriktad på avtal om arbete på lös sak samt på fast egendom, har utgångspunkten varit att rättsläget i dag ofta är tämligen oklart och att gällande lagstiftning som kan läggas i botten saknas. Översikten av utländsk rätt i avsnitt 2.5 har visat att någon allmän lagstiftning om konsumenttjänster jämförlig med vad konsumenttjänstut- redningens uppdrag åsyftar saknas i andra länder. Vad som närmast finns att tillgå vid komparativa jämförelser är vissa allmänna bestämmelser rö- rande avtal om tjänster i kontinentala civillagar.

Ett grundläggande spörsmål har varit hur pass nära en lagstiftning om tjänster kan knytas an till vad som gäller för köp av lös egendom (allmänna

köplagen och konsumentköplagen). Som förut nämnts finns det en tendens bl. a. inom tjänsterätten att söka analogt tillämpa rättsregler hämtade från den utförligt lagreglerade och väsentligt mer bearbetade köprätten.

Jämför man varor och tjänster föreligger emellertid viktiga skillnader, särskilt om man bortser från sådana beställningsköp som avses i 2 å köplagen och som står tjänsterna närmare än andra köp. Varor som köps av kon- sumenter är i regel standardiserade och för det mesta massproducerade. De kan vanligen beses och ofta även undersökas före köpet. I regel har varan ett bestämt pris. Tjänster är däremot normalt inte standardiserade på motsvarande sätt. De är till sin karaktär mer individualiserade och vad som skall utföras beror på vad som överenskommits i det enskilda fallet. Eftersom tjänsterna går ut på en framtida prestation låter de sig inte bedömas på förhand på samma sätt som varor. Vid avtalstillfället är det många gånger oklart för båda parter vad som måste göras för att syftet med uppdraget skall uppnås. Detta är särskilt vanligt vid reparationsarbeten. Ofta kan inte heller priset fixeras i förväg. Eftersom tjänster beställs osedda kan kon- sumenterna vid beställningstidpunkten ha svårt att bilda sig en uppfattning både om tjänstens kvalitet och om prisets rimlighet. Då tjänster ofta utförs *lhantverksmässigt” måste man dessutom räkna med att kvalitetsskillnader kan föreligga inte bara olika näringsidkare emellan utan också i fråga om det sätt på vilket en viss näringsidkare i skilda fall utför sitt uppdrag. Vissa typer av tjänster är dock mer standardiserade än flertalet. Som exempel kan nämnas kemisk tvätt och bilverkstädernas program för service och över- syn av bilar med vissa intervaller.

De grundläggande olikheterna mellan varor och tjänster gör sig på olika sätt gällande när man överväger den lämpligaste utformningen av en lag- stiftning om tjänster. 1 det köprättsliga påföljdssystemet gör man sålunda en skillnad mellan species- och genusköp eller med köplagens terminologi köp av bestämt gods respektive leveransavtal. Någon liknande distinktion är svår att göra på tjänsternas område. Tjänsternas karaktär av avtal om utförande av framtida prestation gör att de inte passar in i de inom köprätten uppställda kategorierna.

När köparen häver ett köp på grund av att varan är felaktig, skall han återlämna den felaktiga varan till säljaren. Detta mildrar i de flesta fall konsekvenserna för säljaren av en hävning. På tjänsternas område kan man emellertid inte tänka sig direkta motsvarigheter till de köprättsliga reglerna. Själva den utförda tjänsteprestationen kan ju inte återgå.

De juridiska problem som särskilt aktualiseras vid konsumenttjänster är delvis andra än vid konsumentköp. Vid utförande av konsumenttjänster uppkommer sålunda erfarenhetsmässigt inte sällan tvister som rör uppdragets närmare innebörd och omfattning eller bedömningen av situationer som ingen av parterna räknat med vid avtalstillfället. Det är, som framhållits i di- rektiven, inte ovanligt att konsumenten gör gällande att det utförda och debiterade arbetet går utöver ramen för vad som har beställts. Många exempel på detta slag av tvister finns bl. a. i allmänna reklamationsnämndens praxis såvitt gäller arbete på lös sak. Den oprecisa och rudimentära karaktär som ofta utmärker de bakomliggande avtalen, kan göra dessa tvister svårlösta. Uppenbarligen uppkommer här andra problem än vid köp. Ett viktigt spörs- mål är näringsidkarens rätt och eventuella skyldighet att utföra arbeten

som inte kan anses omfattade av uppdraget men som det är lämpligt att utföra i samband med detta. Ett annat spörsmål är i vad mån näringsidkaren i vissa lägen bör vara skyldig att avråda konsumenten från att låta utföra en viss tjänst.

Som redan påpekats låter det sig först i efterhand bedömas om en utförd tjänst överensstämmer med vad som avtalats. Då härtill kommer att det ofta är svårt att bedöma utförandet och resultatet av en tjänsteprestation, är det helt naturligt vanligt med tvister som rör frågan om en tjänst är felaktig. Inom köprätten har motsvarande fråga, dvs. när fel i varan föreligger, väsentligen lämnats utanför lagreglema att avgöras på grundval av juridisk doktrin och rättspraxis. För konsumenttjänsternas del måste emellertid över- vägas om inte en lag i ämnet bör uppta uttryckliga regler om vilka krav som i särskilt viktiga hänseenden bör ställas på näringsidkarens prestation, när inget särskilt avtalats om detta mellan parterna.

En annan typ av tvister som är vanliga på konsumenttjänsternas område rör priset för utförda tjänster. Det är ofta förekommande att priset för tjänsten inte bestämts i förväg och kanske inte heller kunnat bestämmas vid den tidpunkten och ofta har heller inget överenskommits om tillämpade de- biteringsnormer. Särskilt vid arbeten på löpande räkning är det vanligt, att tjänsten blir klart dyrare än vad man räknat med. Mot denna bakgrund anges i direktiven lagregler om prisets bestämmande under olika förutsätt- ningar såsom ett viktigt ämne för utredningen att överväga. Man har bl. a. att beakta betydelsen av att det begärda priset överskrider vad som är gängse, innebörden av att näringsidkaren lämnat en ungefärlig prisuppgift samt de rättsliga konsekvenserna av att näringsidkaren utfört tjänsten på ett mer kostnadskrävande sätt än behövligt.

Vid konsumentköp förekommer i betydande utsträckning att konsumen- terna ges rätt att inom viss kortare tid ångra köpet och återlämna varan. Konsumenten får vanligen den erlagda köpeskillingen åter eller ett tillgo- dokvitto på motsvarande belopp. På tjänsternas område, där det ju är fråga om avtal om en framtida prestation, är en liknande återlämningsrätt inte aktuell. Här uppkommer i stället frågan i vad mån konsumenten bör ha rätt att avbeställa en tjänst eller säga upp ett långtidsavtal om utförande av tjänster.

Bland andra spörsmål som kommer upp vid ett lagstiftningsarbete på konsumenttjänstområdet men som saknar motsvarighet på konsumentkö- pens område kan nämnas näringsidkarens ansvar för sådana skador på kon- sumentens egendom, som han åstadkommer i samband med tjänstens ut- förande. Sådana skador kan leda till att föremålet för tjänsten blir försatt i sämre skick än innan arbetet inleddes eller innebära skador på annan konsumentens egendom.

Vidare måste man överväga konsumentens egna förpliktelser i olika hän- seenden, såsom konsumentens skyldighet att i erforderlig utsträckning med- verka till att tjänsten kan utföras i rätt tid och på rätt sätt.

Sammanfattningsvis har utredningen kunnat konstatera att skillnaderna mellan konsumentköp och konsumenttjänster är större än vad man tidigare — bl. a. i direktiven — har antagit. Detta gör att utredningsarbetet inte har kunnat inriktas på att väsentligen ta över stora delar av det köprättsliga regelsystemet. Vid valet mellan olika sakligt motiverade lösningar har ut-

redningen dock i varje särskilt fall eftersträvat överenstämmelse eller pa- rallellitet mellan de köp- och tjänsterättsliga reglerna.

3.5.2 Valet av lagstiftningsmodell

En annan central fråga har varit valet av lagstiftningsmodell. Särskilt har utredningen haft att överväga om lagreglema så långt möjligt skall uttrycka vad som normalt bör gälla eller ges karaktären av minimiskydd. Nära sam- band härmed har spörsmålet i vilken utsträckning lagreglema bör göras tvingande.

En nära till hands liggande lagstiftningsmodell är den som företräds av konsumentköplagen. Denna lag är inriktad på att genom tvingande rätts- regler tillförsäkra konsumenterna ett visst minimiskydd när deras motparter inte fullgör sina förpliktelser. Lagen ansluter till allmänna köplagen, vars regler utgör normalreglerna inom köprätten med en alltigenom dispositiv karaktär. Vid utformningen av konsumentköplagen har det varit ett hu- vudsyfte att komma till rätta med sådana ensidiga standardvillkor i kon- sumentförhållanden, som tidigare tillämpats i hägnet av allmänna köplagens dispositivitet. En relativt likartad lagstiftningsmodell har kommit till an- vändning i det nyligen framlagda förslaget till konsumentförsäkringslag.

Exempel på en annan lagstiftningsmodell ger hyreslagen (12 kap. jorda- balken). ] denna lag finns ingen genomförd skillnad mellan normalregler och tvingande minimiregler. Principen är att hyreslagens normalregler sam- tidigt är tvingande till hyresgästens förmån, speciellt i fråga om avtal an- gående uthyrning av bostadslägenhet. 1 åtskilliga hänseenden föreligger dock avtalsfrihet. En lagstiftningsmodell liknande hyreslagen finner man bl.a. i 6 kap. sjölagen om befordran av passagerare och resgods, som infördes 1973. Också här är principen att lagens normalregler är tvingande till pas- sagerarnas förmån. Vid inrikes och internordisk fart föreligger avtalsfrihet endast i högst begränsad utsträckning.

Den lagstiftningsmodell, som hyreslagen och 6 kap. sjölagen representerar, överensstämmer med den modell som normalt kommit till användning, när man i svensk och annan nordisk lagstiftning genomfört mer ingående lagreglering av olika kontraktstyper, där man särskilt velat skydda den ty- piskt svagare avtalsparten. Konsumentköplagens modell, med en markerad skillnad mellan dispositiva normalregler och tvingande minimiregler, fram- står närmast som ett undantag. Det är dock att märka att denna lag bara åsyftar att reglera ett urval av frågor, främst angående ansvar för fel i varan.

Det är välbekant att konsumentköplagen under den tid den nu varit i kraft inte kunnat undgå kritik för svårtillgänglighet. Kritiken torde bl. a. ha sin grund i den valda lagstiftningstekniken, som innebär att konsumenten kan åberopa sig inte endast på konsumentköplagen utan också på reglerna i allmänna köplagen om dessa är fördelaktigare för honom och inte har satts ur kraft genom avtalsvillkor. Konsumentens rättsställning låter sig sålunda många gånger endast fastställas genom en sammanställning av vad som gäller enligt allmänna köplagen, konsumentköplagen och tillämpliga avtalsvillkor. I direktiven till den i Sverige pågående konsumentköpsut- redningen angående översyn av konsumentköplagen (Dir 1977183) har de- partementschefen uttalat att man vid översynen bör i första hand överväga

lämpligheten av att göra de allmänna dispositiva bestämmelserna om köp tvingande vid konsumentköp. I de fall en tvingande reglering av konsu- mentköpen är befogad, bör den enligt direktiven så långt möjligt vara identisk med den köprättsliga normalregleringen. Man överväger alltså i Sverige att åtminstone delvis frångå lagstiftningsmodellen iden nuvarande konsument- köplagen. Det sagda har än tydligare kommit till uttryck i de tilläggsdirektiv som getts till konsumentköpsutredningen (Dir 1978198).

På konsumenttjänstområdet saknas som framgått lagfästa normalregler att knyta an till. Betlngelserna för lagstiftningsarbetet är alltså väsentligt annorlunda än i fråga om konsumentköp. En annan viktig skillnad ligger däri att standardavtalens utbredning och betydelse generellt sagt är mindre på konsumenttjänsternas område än i fråga om konsumentköp. Utredningen har också noterat att direktiven och tilläggsdirektiven för den nya kon- sumentköpsutredningen ger uttryck för en annan och mera kritisk bedöm- ning av konsumentköplagens lagstiftningsmodell än den som kommit till synes i de direktiv som gavs till konsumenttjänstutredningen 1972.

Mot bakgrund av det sagda och med särskilt beaktande av att uppdraget inneburit att föreslå lagstiftning på ett tidigare icke lagreglerat område, där osäkerhet ofta föreligger om vad som är gällande rätt, har konsumenttjänst- utredningen stannat för att i första hand söka lag/ästa vad som bör gälla såsom normalregler på konsumenttjänsternas område. Utredningen har i linje härmed inte endast inriktat lagstiftningsarbetet på att utarbeta förslag till regler rik- tade mot förhållanden som kan sägas framstå som påtagligt otillfredsstäl- lande utan har även sökt nå fram till ett samlat regelsystem. Utredningen har eftersträvat att tillskapa balanserade regler för avtalsförhållanden mellan näringsidkare och konsumenter på tjänsternas område, som bygger på en avvägning mellan parternas inbördes rättigheter och skyldigheter, samtidigt som de står i samklang med nutida syn på konsumenternas ställning och skyddsanspråk. Utredningen har sålunda inte bara sökt beakta konsumen- ternas skyddsintressen utan även sett till näringsidkarnas, inte minst små- företagarnas, behov av säkerhet för att konsumenterna uppfyller sina för- pliktelser enligt ingångna avtal.

Enighet har nåtts på det nordiska planet om denna lagstiftningsmodell och rättspolitiska målsättning. Som nämnts i avsnitt 1.2 föreligger en mycket stor överensstämmelse både i sak och i form mellan de svenska och norska lagförslagen, något som bl. a. kommit till uttryck i parallell kapitel- och paragrafnumrering. Den danska utredningen synes i sitt arbete följa i hu- vudsak samma modell och målsättning som de norska och svenska ut- redningarna.

Vid den närmare utformningen av lagförslaget har utredningen sökt ge lagregler om de huvudfrågor av praktisk betydelse som möter i samband med avtal om utförande av konsumenttjänster. Oklarhet om rättsläget i sådana frågor är normalt till båda parters nackdel och kan särskilt leda till men för den svagare parten i avtalsförhållandet. Särskilt har det bedömts som angeläget att söka ge lösningar på sådana problem som erfarenhets- mässigt lätt leder till tvister. Utredningen föreslår därför att det i större utsträckning än som skett i köplagstiftningen införs lagregler som direkt rör parternas primära rättigheter och plikter, särskilt i fråga om de krav som konsumenten kan ställa på näringsidkarens prestation. Lagregler, som

anvisar normallösningar på frågor om uppdragets innebörd, räckvidd, ut- förande och pris, torde både förebygga och underlätta lösandet av konflikter. De är också avsedda att fylla funktionen att stimulera kontakt och kom- munikation mellan parterna i samband med uppdragets utförande, en aspekt som utredningen lagt betydande vikt vid.

Utredningen har medvetet föredragit en något fylligare lagtext, som i görligaste mån söker ge besked i viktigare frågor, framför en lagtext som är kortare och skenbart enklare men som skulle ge besked i mindre ut- sträckning. En fylligare lagtext bör verka till fördel för parterna och deras rådgivare och göra reglerna mer lättillämpade samt underlätta en smidig konfliktlösning. Utredningen har emellertid inte haft ambitionen att åstad- komma någon fullständig rättslig reglering. Vissa typer av obligationsrätts- liga problem torde i framtiden liksom hittills bäst lösas inom ramen för rättspraxis och juridisk doktrin. Grundläggande för utredningens övervä- ganden rörande urvalet av ämnesområden och lagtextens utförlighet har varit de praktiska behoven, särskilt sett från konsumentsynpunkt. När det gäller oreglerade frågor, kan erinras om att generalklausulen i 36 å avtalslagen utgör ett remedium med generell räckvidd för att komma till rätta med oskäliga avtalsvillkor.

3.5.3 Avvägningen mellan tvingande och dispositiva regler

För utredningen har det stått klart att konsumentskyddet kräver här liksom i annan civilrättslig konsumentlagstiftning att normalreglerna i betydande utsträckning måste göras tvingande till konsumenternas förmån. Även re- gelsystemets klarhet och överskådlighet vinner på att normalregler och tving- ande konsumentskyddsregler i stor utsträckning sammanfaller. Däremot finns inget att invända mot att parterna avtalar om villkor som från kon- sumentsynpunkt är bättre än dem lagen anvisar. Att en konsumenttjänstlag inte gärna kan göras tvingande i sin helhet har emellertid framstått som uppenbart. Konsumenttjänsternas heterogena och i stor utsträckning in- dividualiserade karaktär medför att betydande utrymme måste ges för av- talsfrihet. Härtill kommer önskemålet att det i vissa hänseenden bör finnas utrymme för branschanpassade lösningar inom ramen för standardavtal.

I fråga om avtalsfrihetens räckvidd finns det, generellt sett, en viktig skillnad mellan regler som preciserar parternas förpliktelser och sålunda fix- erar vad som utgör ett kontraktsmässigt handlande och regler som normerat situationer där en av parterna inte uppfyllt sina förpliktelser. Bestämmelser som preciserar parternas primärförpliktelser åsyftar att lösa viktiga avtals- spörsmål som vanligtvis inte löses av parterna själva i samband med att man kommer överens om uppdraget. Som nämnt föreslår utredningen ut- fyllande lagregler av denna typ som anvisar lösningar vilka normalt bör ge rimliga och naturliga resultat i ett balanserat avtalsförhållande. När det gäller sådana regler står det klart att utrymmet för avtalsfrihet måste vara betydande. Sålunda måste det i regel stå parterna fritt att avtala om vad uppdraget skall gå ut på och om vilken omfattning det skall ha. Också när det gäller priset för tjänsten måste avtalsfriheten vara utgångspunkt.

När det gäller bestämmelser, som avser att reglera verkningarna av nä- ringsidkares kontraktsbrott, ställer sig saken annorlunda. Vid avtalstillfället

diskuteras sällan vad som skall gälla vid kontraktsbrott och i vart fall torde konsumenterna inte finna anledning att ta upp sådana frågor i den mån de över huvud uppmärksammar dem. Förekommande standardavtal be- handlar däremot framför allt konsekvenserna av kontraktsbrott på närings- idkarsidan och är ofta inriktade på att begränsa konsumenternas rätt till hävning, prisnedsättning eller skadestånd. Det finns därför anledning att göra lagreglema tvingande när det gäller påföljderna för näringsidkares kon- traktsbrott. Det finns också skäl att göra reglerna om påföljderna av kon- traktsbrott på konsumentens sida tvingande, i detta fall för att hindra att strängare påföljdsregler stipuleras i standardkontrakt.

Vid utredningens kontakter med näringslivsorganisationer har från något håll framkastats tanken att lagreglema inte skulle göras tvingande i fråga om tjänster till särskilt lågt värde, såsom reparationer på billigare föremål, t. ex. brödrostar eller rakapparater. Detta skulle eventuellt kunna ske genom att en värdegräns angavs i lagen. Utredningen har övervägt förslag av denna typ men förkastat dem som orealistiska. Det föreslagna regelsystemet är inte mera betungande för näringsidkarparten än att det lämpar sig också för småreparationer. I praktiken torde vissa av de frågor som tagits upp i lagförslaget mycket sällan aktualiseras i samband med utförande av mindre tjänster till lågt pris. Ett system med särskilda ansvarsfriskrivningar för så- dana tjänster framstår också som principiellt betänkligt. Utredningen får för övrigt hänvisa till vad som sägs i det följande om branschanpassade och schabloniserade lösningar av vissa frågor.

Av central betydelse för avvägningen mellan dispositiva och tvingande regler är självfallet bedömningen av standardavtalens roll. Som förut nämnts finns åtskilliga viktiga standardavtal på konsumenttjänsternas område, ofta med riksomfattande räckvidd. Riskerna för ensidiga villkor i standardavtal är erfarenhetsmässigt störst när det gäller påföljder för kontraktsbrott. Lag- förslagets påföljdsregler har gjorts tvingande för att förhindra bruk av s. k. friskrivningsklausuler. Det skulle enligt utredningens mening vara rätts- politiskt olämpligt om sådana näringsidkare som tillämpar standardavtal på denna väg skulle kunna säkerställa ett för dem lindrigare ansvar för kontraktsbrott än det som enligt lagens bestämmelser skulle åvila närings- idkare som inte tillämpar standardvillkor. Förutom de konsumentskydds- synpunkter som härvid gör sig gällande, har utredningen beaktat att det ofta torde vara småföretagare som inte använder sig av standardvillkor. Det skulle vara olämpligt om ett typiskt sett strängare ansvar kom att åvila dessa näringsidkare än de större företagarna.

I fråga om många typer av konsumenttjänster är emellertid standardavtal ovanliga, i den mån de alls förekommer. Det förhållandet att konsument- tjänster till stor del utförs av hantverkare och andra småföretagare med lokal verksamhet bidrar säkerligen till att begränsa standardavtalens utbred- ning. En viktig utgångspunkt vid utformningen av lagförslaget har därför varit att konsumenttjänstlagens regler inte skall behöva kompletteras med standardvillkor. Den föreslagna lagen skall kunna användas direkt i förening med vad som överenskommits individuellt mellan parterna om uppdragets enskildheter.

Rätt utnyttjade kan emellertid standardavtal enligt utredningens mening utgöra ett värdefullt komplement till de föreslagna lagreglema. Genom att

standardavtal normalt är begränsade till att avse en viss typ av tjänst, kan reglerna ges en mer precis och konkret utformning än fallet är i en lagtext avsedd att tillämpas på ett stort antal skilda typer av konsumenttjänster. Standardavtal kan med andra ord ”skräddarsys” att passa konkreta situa- tioner. Denna positiva effekt förutsätter att avtalen är väl utformade och bygger på en rimlig balans mellan parternas rättigheter och skyldigheter. Läget har härvid förändrats väsentligt efter tillkomsten av avtalsvillkorslagen och 36 å avtalslagen. Utredningen utgår från att revision av standardformulär på konsumenttjänsternas område eller införande av nya sådana formulär normalt föregås av överläggningar med konsumentverket/KO.

För att underlätta lagtillämpningen när det gäller utbetalning av ersätt- ningar kan det vara lämpligt att tillämpa schablonbelopp anpassade till nor- malfall. Utredningen har i lagförslaget förutsatt en sådan ordning och fram- lägger, såsom närmare redovisas i det följande (7.3.3 och 13.4.4), särskilda lagregler om att skadestånd och avbeställningsersättning kan beräknas såsom s. k. normalersättning. Dessa regler innefattar vissa uppmjukningar av i öv- rigt tvingande regler.

I lagförslaget har utredningen beaktat det intresse av branschspecifika lös- ningar av konkreta frågor inom ramen för standardavtal som kan föreligga för vissa branschers del. Detta har framför allt skett genom att åtskilliga lagregler formulerats relativt brett, så att preciseringar med hänsyn till branschspecifika förhållanden kan göras inom lagbudets ram. Detta gäller t. ex. vissa regler om sättet för utförandet av en tjänst och om den tid inom vilken tjänsten skall vara utförd. Härigenom ges t. ex. utrymme för branschanpassade preciseringar av vad som är att anse som fackmässigt eller som i olika hänseenden skall anses utgöra ”skälig tid”. Som exempel kan även nämnas procentuell fixering av det belopp med vilket en ungefärlig prisuppgift högst får överstiga det pris som näringsidkaren från början upp- gett. Sådana preciseringar av lagförslagets regler som tillkommit i samråd med konsumentverket/KO, torde ofta kunna ses som uttryck för god sed- vana i en bransch och kan därigenom verka vägledande också när stan- dardvillkor inte tillämpas.

Utredningen vill härutöver peka på möjligheterna att uppnå praktiska, branschanpassade lösningar genom att i olika hänseenden utarbeta lämpliga formulär och rutiner i anslutning till lagens regler. I många branscher skulle en ökad användning av enklare beställningsformulär, som upptar avtalets väsentligheter såsom uppdragets innebörd, leveranstiden och det överens- komna priset, sannolikt vara till fördel för båda parter. Generellt vill ut- redningen i anslutning till ett genomförande av lagförslaget peka på lämp- ligheten av en översyn av rutiner inom olika branscher i fråga om t. ex. inlämningskvitton, fakturor, reklamationshantering m. m. Konsumentver- ket/KO torde ha anledning uppmärksamma dessa frågor.

3.5.4 Möjligheterna till analogisk användning av lagen

Lagförslaget kommer om det genomförs att utgöra den enda samlade lag- stiftningen om tjänster. Dess tillämpningsområde blir dock begränsat till avtalsrelationer näringsidkare—konsument och till vissa typer av tjänster. Här inställer sig spörsmålet i vad mån lagen skall kunna tillämpas analogiskt

såsom uttryck för dispositiv rätt angående tjänster. Att ta ställning härtill ankommer på rättstillämpning och doktrin. Utredningen vill dock för sin del redovisa vissa synpunkter.

Allmänt torde utredningens målsättning att ge lagförslagets regler prägel av normalregler, grundade på en balanserad avvägning av partsintressena, underlätta en analogisk tillämpning. Speciellt torde detta gälla lagförslagets övervägande dispositiva regler om näringsidkarens prestation, priset m. m. Även de i huvudsak tvingande reglerna om påföljder för kontraktsbrott på näringsidkarens respektive konsumentens sida torde dock i betydande utsträckning kunna tillämpas analogiskt såsom dispositiva rättsprinciper.

När det gäller avtal mellan näringsidkare om utförande av sådana tjänster som lagförslaget gäller torde man kunna skilja mellan vissa typsituationer. Vissa typfall skiljer sig föga från avtalsrelationer mellan näringsidkare och konsument. Som exempel kan nämnas att en näringsidkare anlitar en en- treprenör för arbeten på en mindre byggnad som används för hans rörelse, såsom en butik eller verkstad, eller att en näringsidkare lämnar in en bil, som han väsentligen använder i rörelsen, för reparation. I sådana fall torde de föreslagna reglerna till mycket stor del kunna tillämpas analogt såsom dispositiv rätt. Annorlunda kan det ställa sig i avtalsrelationer av mer ut- präglat kommersiell karaktär, särskilt när det rör sig om större värden eller fortlöpande affärsförbindelser. Lagförslaget är sålunda inte avsett att kunna tillämpas analogt på industrientreprenader och liknande, även om dessa är inriktade på ombyggnads- och renoveringsarbeten.

Analogisk tillämpning kan även komma i fråga när en privatperson utför tjänster av sådant slag som lagförslaget avser på uppdrag av annan pri- vatperson. Det bör dock beaktas att man i regel måste ställa mindre stränga krav på privatpersoner än på näringsidkare när det gäller aktivitet i skilda hänseenden. Ofta kan inte heller fackmässighet förutsättas. Inte sällan rym- mer för övrigt avtal mellan privatpersoner benefika inslag (väntjänster och liknande).

Analogisk tillämpning på andra typer av tjänster än den lagförslaget gäller torde närmast komma ifråga såvitt avser de i avsnitt 3.4.2 berörda typer till vilka det kan vara aktuellt att senare utvidga lagstiftningen. Det måste dock noga prövas i vad mån en i lagförslaget intagen regel verkligen passar för den ifrågavarande avtalstypen.

Påpekas kan att konsumenttjänstlagens regler kan få betydelse utanför sitt tillämpningsområde inte bara såsom dispositiva rättsprinciper utan också såsom ett riktmärke vid oskälighetsbedömningen enligt generalklausulen i 36 å avtalslagen. Enligt dess förarbeten kan tvingande lagstiftning, som bara gäller till förmån för konsumenter, ges analog tillämpning med stöd av general- klausulen på avtal med personer som inte är konsumenter men som kan likställas med dessa i fråga om behov av skydd.1 En sådan tillämpning av generalklausulen med stöd av konsumenttjänstlagen bör enligt utred- ningensmening särskilt kunna komma i fråga när näringsidkare som utför tjänster tillämpar påtagligt ensidiga standardvillkor i förhållande till små- företagare såsom beställare, t.ex. lantbrukare, hantverkare och innehavare ]Prop. 1975/76:81 s. 122 av mindre butiker eller reparationsrörelser. och SOU 1974:83 s. 135.

' Se avsnitt 6.2 resp. 11.3.

2 Ot. prp. 1973-74 nr 25 s. 49 rr.

3.6 Förhållandet till bakre led

Lagförslaget är som framgått inriktat på avtalsförhållanden mellan en kon- sument som beställare av en tjänst och en näringsidkare som i anledning av en sådan beställning utför tjänsten. Det är naturligt att konsumenten normalt har att hålla sig till sin avtalspart, som också är den som skall svara för att prestationen utförs avtalsenligt. Helt kan man dock inte stanna vid detta. Avtalsförhållandet kan i olika hänseenden påverkas av material och delar som säljs eller andra prestationer som tillhandahålls av närings- idkare som i förhållande till konsumenten befinner sig i bakre led, t.ex. materialleverantörer. Förhållandet till bakre led aktualiseras i två skilda hu- vudtyper av fall. Den ena gäller konsumentens relationer till näringsidkare i bakre led, den andra det sätt på vilket lagförslaget påverkar avtalsrela- tionerna bakåt för näringsidkare som är konsumentens avtalspart. Utred- ningen skall här redovisa sina överväganden i dessa frågor.

3.6.1 Konsumentens förhållande till näringsidkare i bakre led

Huvudprincipen i svensk rätt är att ett ingånget avtal endast etablerar ett rättsförhållande mellan parterna. Konsumenten har alltså att hålla sig till den näringsidkare som är hans avtalspart när det gäller t.ex. påföljder i anledning av fel eller dröjsmål. En annan sak är att frågan, vilken eller vilka näringsidkare som i ett visst fall är konsumentens avtalspart, bör av- göras utifrån en helhetsbedömning av den föreliggande avtalssituationen i enlighet med avtalsrättsliga principer. Omständigheterna i ett visst fall kan vara sådana att en näringsidkare bör anses som avtalspart fastän han betecknas som t.ex. underentreprenör.

I konsumentköplagen har dock för två situationer införts regler av ska- deståndsrättslig karaktär, enligt vilka konsumenten kan rikta rättsanspråk direkt mot varans tillverkare eller annan i tidigare säljled. Det rör sig om fall där tillverkaren gjort ett garantiåtagande (12å KKL) eller i annons eller liknande lämnat uppgift om varan avsedd att komma till konsumentens kännedom (14å KKL). Utredningen kommer i det följande att redovisa sin syn på motsvarande frågor på konsumenttjänsternas område.l Vad som här skall övervägas är lämpligheten av själva den angivna huvudprincipen.

Denna princip är, internationellt sett, inte självklar. Sålunda är det sedan länge i bl. a. fransk och belgisk rätt genom institutet ”action directe” i vissa lägen möjligt för en köpare eller motsvarande att göra gällande framför allt påföljder i anledning av fel direkt mot tillverkare och liknande. I nordisk rätt har ett liknande synsätt införts i den norska köplagen i samband med att de särskilda, tvingande reglerna om konsumentköp infördes i denna 1974. Enligt å 49 a i norska köplagen2 kan köparen vid konsumentköp göra gällande krav på grund av att den köpta varan är felaktig också mot pro- ducent, importör eller annan i tidigare säljled, förutsatt att den som sålt till konsumenten kan göra gällande motsvarande krav. Denna rätt har kon- sumenten oberoende av om näringsidkaren i det bakre ledet lämnat garanti. Konsumenten har valrätt mellan att vända sig mot sin avtalspart eller till- verkaren med krav i anledning av fel i varan. Det fordras alltså inte att konsumenten först skall vända sig mot sin avtalspart. Den bakomliggande

tanken är att säljare av massproducerade industrivaror huvudsakligen bara framstår som ett distributionsled utan inflytande på varans kvalitet. Ansvaret för varan anses i första hand böra ligga hos producenten.3 Tillverkarens ansvar i förhållande till konsumenten överstiger dock inte hans ansvar i förhållande till den mellanliggande säljaren. Vid hävning av ett köp hos tillverkaren kan därför konsumenten inte kräva att få äter det pris han betalat säljaren utan endast det pris som säljaren betalat tillverkaren. Det är alltså fråga om s. k. hoppande regress. Härtill knyter sig dock en särskild regel som riktar sig mot ansvarsfriskrivning (å 49a andra meningen). Det norska forbrukertjenesteutvalget avser att för konsumenttjänsternas del lägga fram ett lagförslag som bygger på samma principer som de som införts i norsk köprätt.4 Konsumenten föreslås sålunda kunna göra gällande felpåföljder direkt mot materialleverantör i bakre led, när det föreligger fel i levererat material eller levererade delar. Vidare föreslås felansvar kunna göras gällande direkt mot underentreprenör. Utredningen har övervägt i vad mån motsvarande regler om direkttalan mot bakre led bör föreslås för svenskt vidkommande. Utredningen har därvid även övervägt en —— jämfört med den norska regeln om solidariskt ansvar modifierad regel om direkttalan, nämligen en regel som ger konsumenten möjlighet att subsidiärt vända sig till tillverkaren (motsvarande) om han först utan framgång framställt kravet mot den näringsidkare som är hans avtalspart. En dylik regel skulle få betydelse från konsumentskyddssynpunkt framför allt när näringsidkaren/avtalsparten försvunnit från marknaden, är insolvent eller ställer sig allmänt omedgörlig. Det skulle dock inte fordras att konsumenten utan framgång begagnat sig av_ rättsligt förfarande vid domstol eller liknande för att den subsidiära talerätten skulle kunna göras gällande, utan det skulle räcka med att en hos avtalsparten framställd re- klamation avvisats eller inom viss angiven tid inte föranlett någon reaktion. Otvivelaktigt föreligger skäl som talar för regler om direkttalan. Sådana regler är ägnade att stärka konsumentens ställning, speciellt i situationer där han möter svårigheter att komma till sin rätt därför att hans avtalspart har betalningsproblem eller obefogat ställer sig avvisande till reklamation. Härtill kommer att det allmänt sett framstår som rimligt att materialle- verantörer bär ansvaret för de ekonomiska följderna av fel i tillverkat mate- rial, så att detta ansvar inte övervältras på de näringsidkare — ofta utpräglade småföretagare — som använder materialet vid utförande av konsument- tjänster. Mot införandet av lagregler om direkttalan på konsumenttjänsternas om- råde talar emellertid, i dagens läge, att en motsvarande möjlighet inte fö- religger i Sverige när det gäller konsumentköp. Enligt utredningens mening har de skäl som talar för införande av direkttalan snarare större bärkraft på köpområdet än på tjänsternas område. Medan på köpområdet den nä- ringsidkare som säljer till konsumenter ofta endast är en ren distributör av helt färdiga varor, har på tjänsteområdet den näringsidkare som utför tjänster åt konsumenter ett eget ansvar för val av rätt material eller re- servdelar och för att detta material eller dessa delar hanteras fackmässigt _ . . . . .. . 3Selvi iJFT 1977 s. 27. Vid tjanstens utförande. Medan en direkttalan angående fel i kopt vara 1 % regel skulle avse hela föremålet för köpet, skulle vidare motsvarande talan 4Se 5 3.13 i det norska på tjänsternas område bara avse en del av tjänsten, nämligen däri ingående lagförslaget (bilaga 1).

5 Utredningens ställnings- tagande till reklama- tionsfrågor behandlas i avsnitt ll.4.7.

material. Införande av institutet direkttalan fordrar att lösningar anvisas på dessa och andra komplikationer.

Vid en samlad bedömning har utredningen därför stannat för att inte lägga fram något förslag om direkttalan. Utredningen har härvid särskilt fäst avseende vid betydelsen av en samordning med den pågående översynen av lagstiftningen om konsumentköp. Genom tilläggsdirektiv har konsu- mentköpsutredningen fått i uppdrag att överväga om inte tillverkare och andra näringsidkare i tidigare säljled bör ha ett mera direkt ansvar mot konsumenterna än som f.n. är fallet.

3.6.2 Näringsidkarens förhållande till bakre led

Den andra huvudfrågan när det gäller förhållandet till bakre led är vilken betydelse lagförslaget får för de näringsidkare, som utför konsumenttjänster, i deras egna förhållanden till företagen i bakre led. Förslaget till konsu- menttjänstlag ålägger enligt tvingande regler näringsidkare, som utför kon- sumenttjänster, skyldigheter gentemot konsumenterna i en rad skilda hän- seenden. Särskilt märks ansvaret för fel och dröjsmål, som kan leda till påföljder såsom skyldighet att avhjälpa, prisavdrag, hävning och skade- ståndsskyldighet. Enligt lagförslaget går näringsidkaren som regel inte fri från ansvar om felet eller dröjsmålet beror på en materialleverantör, un- derentreprenör eller motsvarande.

I dagens läge råder i princip full avtalsfrihet i näringsidkares relationer med bakre led. Den tvingande lagstiftning som finns rörande avtalsrelationer mellan näringsidkare är mindre omfattande och förekommande lagar av denna karaktär såsom avbetalningsköplagen, vissa delar av kommissions- lagen och jordabalkens hyreskapitel, ligger väsentligen vid sidan av här ak— tuella frågor. Under utredningens arbete har emellertid frågan väckts om inte lagförslaget borde kompletteras med lagregler som gäller näringsidkarens avtalsrelationer till bakre led. Flera skäl talar i och för sig härför.

Lagförslaget ålägger näringsidkare som utför konsumenttjänster ett relativt omfattande ansvar. De berörda näringsidkarna är till stor del hantverkare eller andra småföretagare. De befinner sig typiskt sett ofta i underläge i förhållande till leverantörssidan, som till stor del domineras av ett fåtal stora tillverkare. Byggnads— och installationsmaterielbranscherna samt bil- branschen och hushållskapitalvarubranschen ger exempel härpå. Försäljning- en från tillverkarna till de berörda näringsidkarna sker ofta på villkor intagna i standardkontrakt, som inte sällan torde ha en ensidig utformning till le- verantörssidans fördel, t. ex. genom friskrivningar från skadeståndsansvar eller långtgående begränsningar av köparens hävningsrätt. Även där stan— dardvillkor saknas eller har en mer nyanserad utformning kan emellertid den bristande balansen i parternas ekonomiska styrka lätt medföra att nä- ringsidkare som utför konsumenttjänster rent faktiskt har svårt att hävda sin rätt gentemot leverantörerna. Problemen rör även utformningen av fd— rekommande lagregler. Sålunda medför regeln i 54 Q' köplagen om preskrip- tion av talerätten efter ett år, att näringsidkare, som drabbas av re- klamationer från konsumenterna på grund av fel som kan återföras på inköpt material eller inköpta delar, i många fall inte kan reklamera bakåt utan får slutligt ta förlusten.5

Svårigheter för berörda näringsidkare att föra konsumentskyddskostnader bakåt i situationer, där detta framstår som berättigat. kan föranleda nackdelar från konsumentsynpunkt. Näringsidkarna får nämligen antas många gånger vara benägna att i sådana lägen inta en avvisande hållning mot konsumenter som reklamerar. Självfallet har sådana svårigheter också näringspolitiska aspekter, som knyter sig till småföretagarnas situation.

Frågor liknande de nu behandlade övervägdes vid införandet av kon- sumentköplagen. Från näringslivshåll förordade man emellertid då att an- svarsförhållandena mellan leverantörer och säljare reglerades genom frivilliga överenskommelser mellan berörda parter.6 Förbud enligt avtalsvillkorslagen mot användning av oskäliga avtalsvillkor kan bara riktas mot näringsidkare som sluter avtal direkt med konsumenter. Detta hindrar inte att företrädare för näringsidkare i bakre led ofta är representerade vid överläggningar med konsumentverket/KO i avtalsvillkorsfrågor.7 Mot bakgrund av konsument- köplagens regler och förekommande standardkontrakt om garantier m. m., som kommit till efter överläggningar med KO, har i vissa fall särskilda överenskommelser träffats mellan företrädare för detaljist- och leverantörs- leden om reglering av bl. a. reklamationer.

Vid lagstiftningsarbetet har man emellertid varit klar över att oskäliga avtalsvillkor utgör ett problem inte bara för konsumenterna utan även för mindre näringsidkare. Vid utformningen av den nya generalklausulen i 36 & avtalslagen har, såsom antytts ovan i 2.3, de sistnämndas skyddsbehov sär- skilt observerats. Detta har också kommit till uttryck i lagtexten. Vid pröv- ning av om ett villkor är oskäligt skall särskild hänsyn tas till behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller eljest intar en un- derlägsen ställning i avtalsförhållandet. Av förarbetena framgår tydligt att en kategori som härvid särskilt åsyftas är småföretagarnas avtalsrelationer till leverantörssidan. Generalklausulens utformning i detta hänseende ligger i linje med den uppfattning och de förslag, som hade framförts i konsu- menttjänstutredningens remissyttrande.8 l motiven till generalklausulen framhålls bl. a. att i affärsförhållanden bör avtalsvillkor kunna jämkas, när den ena avtalsparten utnyttjar sin starkare ställning till att skaffa sig förmåner på motpartens bekostnad.9 Förarbetena ger även riktlinjer för bedömningen av ett stort antal konkreta typer av ensidiga avtalsvillkor, såsom långtgående friskrivningar från skadeståndsansvar och inskränkningar i hävningsrätt. Av särskilt intresse i förevarande sammanhang är förarbetsuttalandena om att generalklausulen kan tillämpas på situationer där olika led är beroende av varandra.]0 Har exempelvis en detaljhandlare på grund av bestämmelser i konsumentköplagen måst finna sig i hävning, avdrag på köpeskillingen eller ersättningsanspråk från köparens sida på grund av tillverkningsfel som 7 Jfr PrOP. 1971115 S- 84 f- tillverkaren inte har kunnat avhjälpa, bör detaljhandlaren kunna åberopa 8Prop. 1975/76:81 bl. a. detta när det gäller tillämpning av avtalet med tillverkaren. s, 83 [

Motsvarande bedömning bör efter ett genomförande av förslaget till kon- 9 Prop. 1 975 /7 6:81 sumenttjänstlag anläggas på avtalsförhållanden som berörs av den lagen. s. 1041» (jfr s. 118) och Att en småföretagare, som utför konsumenttjänster, har kommit i ett SOU l974:835.110. trängt läge mellan å ena sidan konsumentskyddslagstiftningens krav och 10 Prop, 1975/76:81 å andra sidan en överlägsen leverantörs villkor, bör inte få föranleda att 5_ 129 (_ Seäven SOU konsumenternas rättsläge försämras. Det torde i stället böra leda till att 1974:83 s. 160 och prop. leverantörens villkor jämkas så att en rimlig balans mellan de berörda par- 1976/772110 S— 44.

6 Prop, l973zl38 s. 122.

” LU 1977/78:30. Rskr 1977/78:372.

! Ang. frågan om ev. kostnadsövervältrings- effekter, se Konsument- köplag (SOU 1972:28) s. 54.

ternas rättigheter och skyldigheter upprätthålls.

De farhågor som framförts för att småföretagare kan komma i ett besvärligt läge på grund av sin underlägsenhet i förhållande till leverantörssidan vid ett genomförande av lagförslaget, saknar enligt utredningens mening inte helt fog. De bör dock, i förekommande fall, föranleda åtgärder riktade mot leverantörssidan och inte tas till intäkt för en begränsning av konsument- skyddets räckvidd. Medlet att komma till rätta med här aktuella problem är enligt gällande rätt närmast en tillämpning av generalklausulen i 365 avtalslagen. Denna är självfallet avsedd att aktivt tillämpas, men torde till stor del fylla sin funktion genom att utgöra ett underlag vid avtalsförhand- lingar inom näringslivet.

Utredningen är således inte beredd att föreslå särskild lagstiftning om näringsidkares inbördes avtalsrelationer i här aktuella hänseenden. För att nå önskade skyddssyften skulle en sådan lagstiftning behöva göras tving- ande. Detta skulle föranleda stora svårigheter med hänsyn till de betydande olikheter som torde föreligga i skilda situationer och intresselägen. Härtill kommer den nära anknytningen till köprätten. Lagstiftning rörande för- säljning av material och delar till näringsidkare som utför konsumenttjänster skulle i allt väsentligt röra köprättsliga frågor som rimligen bör ses i ett vidare köprättsligt sammanhang. Däremot finns det enligt utredningens me- ning goda skäl som talar för att avtalsrelationer i bakre led blir föremål för närmare utredning. Riksdagen har 1978 hemställt härom i anledning av en motion i saken.” Genom de i förra avsnittet (3.6.1) berörda till— läggsdirektiven har konsumentköpsutredningen också fått i uppdrag att be- handla frågan om hur en utvidgning av konsumenternas rättigheter påverkar förhållandet mellan olika led på näringsidkarsidan. Konsumenttjänstutred- ningen utgår från att man härvid även kommer att beakta sådana köp av material m.m. som företas av näringsidkare som utför tjänster.

3.7 Kostnads- och informationsfrågor

Utredningen har övervägt om ett genomförande av lagförslaget medför ökade kostnader. Detta torde på det hela taget inte bli fallet. Sett i stort åläggs knappast näringsidkarna enligt förslaget något strängare ansvar än de redan har enligt dispositiv rätt. Däremot förekommer i dag åtskilliga former av friskrivningar som begränsar de ekonomiska konsekvenserna av näringsidkarens kontraktsbrott och som inte kan bibehållas vid ett genom- förande av förslaget. Härigenom framtvingas en viss omfördelning av eko- nomiska risker mellan näringsidkare/uppdragstagarsidan och konsu- ment/beställarsidan. Denna låter sig dock knappast kvantifieras och torde bl. a. på grund av den mer begränsade användningen av friskrivningar på tjänsteområdet vara mindre än motsvarande effekt vid reformering av kon- sumentköpslagstiftningen.l Det kan redan nu nämnas att utredningen genom att utforma reglerna om näringsidkares skadeståndsansvar på grund- val av den s.k. normalförlustläran samt genom att öppna möjlighet till standardiserade normalersättningar medvetet har begränsat riskerna för nä- ringsidkarna att behöva utbetala särskilt stora och svårförutsebara skade- ersättningar.

Genomförandet av lagförslaget lägger betydelsefulla uppgifter på konsu- mentverket/KO. Dessa avser i första hand förhandlingsarbete rörande av- talsvillkor och informationsskyldighet samt upplysnings- och utbildnings- insatser. Då konsumentverket redan nu bedriver ett omfattande förhand- lingsarbete rörande konsumenttjänstfrågor blir det i det förstnämnda hän- seendet, såvitt utredningen kan bedöma, väsentligen fråga om omdispo- nering av befintliga resurser.

När det gäller upplysnings- och utbildningsinsatser vill utredningen un- derstryka vikten av att information om den nya lagstiftningen verkligen tränger ut både till konsumenterna och till alla de näringsidkare till över- vägande del småföretagare — som berörs. Som lämpliga medier härför vill utredningen särskilt peka på dags- och fackpress samt TV och radio. Här- utöver behöver särskilt informationsmaterial iordningställas och spridas, bl. a. till konsumentrådgivare. Utredningen utgår från att dessa upplysnings- och utbildningsinsatser prioriteras i samband med lagstiftningens införande samt att insatserna görs inte bara inom ramen för den offentliga konsument- upplysningen utan även av näringslivets organisationer. Uppgiften att hand- ha och bekosta de mot konsumenterna riktade informationsinsatserna ligger i första hand på konsumentverket. Det torde ankomma på verket att begära särskilda medel härför i den mån detta bedöms erforderligt.

3.8 Behovet av kompletterande åtgärder

Det framlagda lagförslaget är avsett att, inom sitt tillämpningsområde, bilda grundvalen för konsumentskyddet på tjänsteområdet. Den föreslagna lagen ingår emellertid, såsom framgått bl. a. av översikten i avsnitt 2.3, i ett större konsumentskyddande system. Civilrättsliga, konsumentskyddande regler som direkt avser tjänster återfinns bl.a. i 365 avtalslagen, konsumentkre- ditlagen och även hemförsäljningslagen. Den marknadsrättsliga lagstiftning- en, marknadsföringslagen, avtalsvillkorslagen och även konkurrensbegräns- ningslagen, är tillämplig också på konsumenttjänster. En kort översikt över näringsrättsliga regler om auktorisation och liknande har lämnats i avsnitt 2.3.1. Vidare märks att den s. k. småmålslagen är tillämplig också på kon- sumenttjänster och att tvister om sådana såvitt avser arbete på lös sak prövas av allmänna reklamationsnämnden. Förhandenvaron av detta kon- sumentskyddande system har stor betydelse för att säkerställa den föreslagna konsumenttjänstlagens genomslagskraft. Speciellt gäller detta avtalsvillkors- lagen och det i anslutning därtill av konsumentverket/KO utformade för- handlingssystemet samt 36å avtalslagen.

Utredningen har funnit att lagförslaget låter sig inpassas i det konsu— mentskyddande systemet utan att ändringar påkallas i detta. I själva verket utgör konsumenttjänstlagen en del av detta system som hittills har saknats. ] några hänseenden har emellertid utredningen funnit anledning att överväga kompletterande lagändringar. Ett sådant spörsmål rör en utvidgning av kon- sumentkreditlagens räckvidd såvitt gäller konsumenttjänster. Övervägan— dena i denna del redovisas i avsnitt 9.8. Ett annat spörsmål gäller en ut- vidgning av reglerna i 4ä marknadsföringslagen om produktsäkerhet och

' Tvistlösning på konsu- mentområdet (SOU 1978240).

2 Auktorisation och

konsumentskydd, rapport KOV 1978108—02.

uppenbart otjänliga produkter till att även avse tjänster som brister i säkerhet och tjänlighet. Utredningens överväganden i denna fråga behandlas i avsnitt 8.4.

För att säkerställa konsumenttjänstlagens genomslagskraft på fältet och en fortgående rättsutveckling genom praxis är det viktigt att konsumenterna har tillgång till väl fungerande instrument för prövning av tvister. För ut- redningen framstår det som en klar brist att konsumenterna såvitt gäller arbeten på fast egendom saknar möjlighet att få tvister prövade av allmänna reklamationsnämnden — till skillnad från vad som är fallet i fråga om tjänster som avser arbete på lös sak. Utredningen har därför i sitt remissyttrande tillstyrkt reklamationsutredningens förslag att utvidga nämndens kompe- tensområde i detta hänseende.] Utredningen har härvid uttalat sig för en tidsmässig samordning mellan konsumenttjänstlagens införande och den föreslagna utvidgningen.

Konsumenttjänstlagen kan genomföras utan att man behöver avvakta den pågående revisionen av konsumentköplagen. I vissa hänseenden går den föreslagna konsumenttjänstlagen längre från konsumentskyddssyn- punkt än den nuvarande konsumentköplagen. Utredningen ser det emel- lertid inte såsom en nackdel att konsumentskyddet under en övergångs- period är mer utbyggt på tjänsternas område än på köpområdet. Förhållandet har för övrigt varit det omvända sedan 1974. Härtill kommer att det i flera avseenden föreligger grundläggande skillnader mellan köp och tjänster (se avsnitt 3.5.1).

En svårighet som tämligen generellt möter vid genomförande och till- lämpning av lagstiftning är förekomsten av mindre grupper av oseriösa nä- ringsidkare som medvetet sätter sig över lagstiftningen. Att sådana närings- idkare förekommer inom vissa konsumenttjänstbranscher har ofta påtalats. Utredningen har sedan år 1974 medverkat i en av konsumentverket, framför allt med hänsyn till nu antydda förhållanden,tillsatt arbetsgrupp med syfte att mot bakgrund av den konsumentpolitiska utvecklingen bedöma i vilken utsträckning och i vilken form auktorisation av näringsidkare bör användas som medel att förbättra konsumenternas situation. Arbetsgruppen har hösten 1978 framlagt sin rapport, till vars slutsatser och förslag utredningen kan ansluta sig.2 I anslutning till att denna rapport överlämnats till regeringen har konsumentverket aktualiserat frågan om införande av institutet närings- förbud. Utredningens syn på frågan om näringsförbud redovisas i avsnitt 8.4.

4. Lagens tillämpningsområde

En utgångspunkt vid bestämningen av konsumenttjänstlagens tillämpnings— område är att lagen skall gälla vad man med en modern terminologi kallar uppdragsavtal.l Härmed menas ett avtal varigenom någon åtar sig att utföra eller låta utföra arbete utan att ett anställningsförhållande föreligger. Att rena anställningsavtal, dvs. avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare, skall falla utanför lagens tillämpningsområde följer redan av direktiven. Uppdrags- avtalen kan vara av högst varierande beskaffenhet, och de har egentligen inte annat gemensamt än att det centrala åtagandet avser arbete och att den arbetspresterande parten (uppdragstagaren) normalt har en mer själv- ständig ställning än en typisk arbetstagare. En uppdragstagare är ofta egen företagare som driver rörelse i skatterättslig mening och har anställd ar- betskraft. Inte sällan är uppdragstagaren en juridisk person. Han kan emel- lertid också vara en person som bara tillfälligt eller i liten skala åtar sig att självständigt utföra arbetsuppgift åt annan.

Alla uppdragsavtal skall inte omfattas av konsumenttjänstlagen. Tillämp- ningsområdet måste begränsas i två hänseenden dels såvitt gäller parterna, dels såvitt gäller avtalstyperna.

4.1. Parterna

Enligt vad utredningen har framhållit i avsnitt 3.3 bör konsumenttjänstlagen gälla avtal mellan näringsidkare och konsument. Utredningsför- slaget följer här direktiven och knyter an till samma partsrelation som är bestämmande för bl. a. konsumentköplagens och avtalsvillkorslagens till- lämpningsområde. Frågan är emellertid om begreppen konsument och nå- ringsidkare i alla avseenden bör ha samma innebörd i konsumenttjänstlagen som i gällande konsumentlagstiftning.2 Värdet av en enhetlig terminologi på konsumenträttens område talar i och för sig för att konsumenttjänstlagen bör ansluta till redan etablerade begrepp. I vissa avseenden finns det dock anledning att särskilt överväga vad som på tjänsternas område bör förstås med näringsidkare och konsument.

1 Bengtsson, Avtalstyper s. 103 och Sigeman i Malmström, Civilrätt (7 uppl. 1977) s. 239.

2 Se om näringsidkar- och konsumentbegreppen bl. a. Bernitz, Konsu— mentskyddet i Svensk rätt i omvandling (1976) s. 76 ff.

3Prop. 1973:138 5. 120. * Prop. 1973: 138 s. 160.

4.1.1. Konsument

Utgångspunkten för gällande konsumentlagstiftning kan sägas vara att den enskilde medborgaren i sin egenskap av privatperson (konsument) i av- talssammanhang anses underlägsen den näringsidkare som till allmänheten yrkesmässigt utbjuder varor eller tjänster. Utredningen har i kapitel 3 konsta- terat att det föreligger ett klan behov av konsumentskydd också på tjäns- ternas område. Som antytts i avsnitt 3.3 kan det emellertid diskuteras om inte den som ingår avtal i egenskap av yrkesutövare ibland också är i behov av lagens skydd mot en starkare part. Redan vid konsumentköplagens till- komst behandlades frågan om inte kretsen av köpare (konsumenter) som skyddas av de tvingande reglerna borde vidgas till att omfatta även sådana kategorier av yrkesutövare som driver verksamhet i andra än affärsmässiga former, t. ex. lantbrukare och hantverkare. Den slutliga ståndpunkten blev emellertid att tillämpningsområdet begränsades till fall ”när konsument av näringsidkare köper vara, som är avsedd huvudsakligen för enskilt bruk”. Det framgår av propositionen att lagen avsågs ha i huvudsak samma till- lämpningsområde som avtalsvillkorslagen och hemförsäljningslagen.3 Kon- sumentkreditlagen knyter i sin tur an till konsumentköplagens konsument- begrepp.

Enligt utredningens mening finns det inte någon anledning att redan nu ompröva det ställningstagande som ligger till grund för konsument- köplagen i här berört hänseende. Beträffande möjligheterna till en analog tillämpning av den föreslagna konsumenttjänstlagens bestämmelser hän- visas till avsnitt 3.5.4.

4.1.2. Näringsidkare

Konsumenttjänstlagen bör som inledningsvis nämnts i avsnitt 4.1 begränsas till att gälla avtal om tjänster som utförs av näringsidkare. Med hänsyn till värdet av en enhetlig terminologi på konsumenträttens område bör bc- greppet näringsidkare i princip ha samma innebörd som i t. ex. konsument- köplagen. Det bör med andra ord fattas i vidsträckt bemärkelse och inbegripa varje fysisk eller juridisk person som yrkesmässigt driver verksamhet av ekonomisk natur.4 I principiell överenstämmelse med vad som gäller enligt konsumentköplagen bör emellertid inte varje avtal med den som är nä- ringsidkare omfattas av konsumenttjänstlagen. Om en näringsidkare till- fälligt åtar sig ett uppdrag utanför sitt yrkesområde skiljer sig uppdraget inte nämnvärt från ett uppdrag som någon åtar sig såsom privatperson.

Av särskild betydelse på konsumenttjänstområdet är emellertid frågan om lagen bör gälla avtal om tjänster som utförs som extraarbete eller bisyssla (s.k. extraknäck). Flera olika omständigheter måste härvid beaktas.

Att den arbetspresterande utför tjänsten såsom ett led i sin huvudsakliga verksamhet, bör enligt utredningens mening inte vara avgörande för frågan om lagens tillämplighet. Erfarenheten visar att det från konsumentskydds- synpunkt är angeläget att även tjänster som utförs såsom extraarbete bör kunna omfattas av konsumenttjänstlagen. Den som åtar sig att utföra en bilreparation åt en konsument skall alltså inte kunna undandra sig ett nä- ringsidkaransvar enbart under hänvisning till att det är fråga om fritids-

verksamhet och att han under normal arbetstid har ställning såsom anställd.

En förutsättning för att uppdragstagaren skall betraktas såsom närings- idkare i lagens mening bör emellertid vara att uppdraget gäller en tjänst som ligger inom ramen för hans yrkesmässiga kunnande. En byggnads- arbetare bör alltså kunna betraktas såsom näringsidkare om han åtar sig att på sin fritid uppföra ett garage. Avgörande för frågan om tjänsten ligger inom ramen för uppdragstagarens yrkesmässiga kunnande bör vara hur kon- sumenten haft anledning att uppfatta situationen. Den som utan förbehåll åtar sig att på sin fritid utföra rörinstallationer bör alltså kunna betraktas såsom näringsidkare även om han har sin huvudsysselsättning inom en annan bransch.

En ytterligare förutsättning för att uppdragstagaren skall omfattas av lagen bör vara att han utför tjänster av ifrågavarande slag med någon regelbun- denhet. Även i detta avseende bör det vara avgörande hur den enskilde konsumenten haft anledning att uppfatta situationen.

Däremot bör det inte vara en förutsättning för näringsidkaransvar att uppdragstagaren genom reklam eller andra marknadsföringsåtgärder utbjudit sina tjänster till allmänheten. Även den som inte öppet åtar sig uppdrag bör kunna omfattas av lagen om hans verksamhet kan anses jämställd med sådan som är direkt riktad till allmänheten. Det finns enligt utredningens mening skäl att göra undantag för tjänster som utförs åt släkt och åt nära grannar och vänner. Utredningen åsyftar dock här bara sådana fall där par- ternas personliga relationer är sådana att det skulle te sig främmande att tala om ett konsument-näringsidkarförhållande. (Jfr avsnitt 3.5.4.)

För att lagen skall vara tillämplig bör det vara fråga om tjänster som utförs under den uttalade eller underförstådda förutsättningen att konsu- menten skall utge visst vederlag. Att vederlaget skall utgå ”in natura” — något som inte är ovanligt i samband med extraknäck bör dock inte ha någon principiell betydelse.

En fråga med aktualitet på konsumenttjänsternas område är huruvida det i social- och arbetsrätten utbildade arbetstagarbegreppet bör inverka på bedömningen av om den som utför arbete åt konsumenten skall betraktas som näringsidkare eller ej.5 Begreppet arbetstagare förekommer i ett stort antal författningar. Även om begreppets kärna är gemensam för de sam- manhang i vilket det förekommer anses begreppets närmare innebörd böra bestämmas utifrån de ändamålssynpunkter som bär upp den ifrågavarande lagen eller bestämmelsen. Arbetstagarbegreppet har alltså inte några alldeles enhetliga konturer. Allmänt torde man dock kunna säga att begreppet kan tjäna till viss ledning för bedömning av gränsfall där det är tveksamt om en viss person skall anses som näringsidkare eller ej. Om flertalet omstän- digheter av betydelse talar för att vederbörande är arbetstagare torde han som regel inte böra betraktas som näringsidkare. Att någon i ett särskilt hänseende skall betraktas såsom arbetstagare bör emellertid inte i och för sig utesluta ett näringsidkaransvar enligt konsumenttjänstlagen. Då denna väsentligen bygger på andra ändamålsavvägningar än dem som ligger bakom bestämningen av arbetstagarbegreppet i särskilda författningar, bör man alltså räkna med att tillämpningsområdet för näringsidkarbegreppet och arbets- tagarbegreppet i enstaka situationer kan sammanfalla. Så t. ex. kan den som åtar sig byggnadsarbete under sådana förhållanden att han bör betraktas

5 Ang. arbetstagarbegrep— pets innehåll se SOU 197511 5. 691 ff.

6 Se riksförsäkringsver— kets vägledning "Vem är arbetstagare-uppdragsta- gare?".

7 Prop. 19731138 s. 160. Jfr även prop. 1970257 5. 90, prop. l953:103 s. 284 ff och SOU l951:27 s. 558 f.

som näringsidkare samtidigt vara att anse som arbetstagare enligt lagen (1962z381) om allmän försäkring.6

Vad som här anförts om näringsidkarbegreppet och dess tillämplighet på dem som utför extraknäck, torde ligga i linje med den extensiva tolkning av näringsidkarbegreppet som förordats i tidigare konsumentlagstiftning. Lagtexten bör därför enligt utredningens mening vara tillräckligt klargörande om den — i anslutning till hittills använda uttryckssätt — anger att lagen skall gälla avtal mellan näringsidkare och konsument om tjänst som nä- ringsidkaren utför i sin yrkesmässiga verksamhet.

Utredningens uppdrag omfattar enligt direktiven inte sådan service som lämnas från det allmännas sida (offentliga tjänster). Detta uttalande i di— rektiven torde få tolkas så att service som lämnas av stat eller kommun för genomförande av offentlig reglering faller utanför utredningsuppdraget, dock endast i den utsträckning verksamheten är en ofrånkomlig följd av den offentliga regleringen och inte bedrivs enligt affärsmässiga principer.

Konsumenttjänstlagen bör alltså inte gälla offentliga tjänster i trängre mening. Offentliga organ eller andra, som utför tjänster som ett led i myn- dighetsutövning, faller alltså utanför näringsidkarbegreppet. Affärsdrivande verk samt stats- och kommunalägda bolag bör däremot i princip betraktas som näringsidkare. Denna avgränsning ligger i linje med att begreppet nä- ringsidkare bör tolkas i enlighet med vad som gäller vid tillämpningen av konsumentköplagen.7 Med hänsyn till arten av de avtalstyper som avses med det nu framlagda lagförslaget torde dess tillämpning på tjänster som tillhandahålls av ”det allmänna” i vidsträckt mening knappast aktualisera några praktiska svårigheter. I samband med en eventuell utvidgning av lagens tillämpningsområde till andra avtalstyper såsom undervisning, råd- givning och behandling av person kan det däremot bli anledning att på ett mera konkret sätt utveckla innebörden av de angivna gränsdragnings- principerna.

Utredningen har övervägt om det i konsumenttjänstlagen erfordras någon lagregel som tar sikte på,/örmedlingsfall. Konsumentköplagen gäller sålunda även i fråga om köp från annan än näringsidkare om köpet förmedlas av näringsidkare som ombud för säljaren (1 5 andra stycket KKL). En mot- svarande bestämmelse finns i konsumentkreditlagen, som alltså gäller även i fråga om kredit av annan än näringsidkare om krediten förmedlas av näringsidkare (1 5 andra stycket KKrL). Dessa bestämmelser uppbärs av att konsumenten ofta har samma skyddsbehov i förmedlingsfallen som vid köp eller kredit där näringsidkaren faktiskt är säljare eller kreditgivare. Be- stämmelserna innebär att konsumenten kan rikta sina eventuella anspråk mot säljaren resp. kreditgivaren. Enligt konsumentköplagen kan konsumen- ten dock inte vända sig mot den näringsidkare som förmedlat avtalet. Särskilt har man tänkt på handeln med begagnade bilar och begagnade båtar, där det inte är ovanligt att näringsidkare uppträder enbart som förmedlare.

Något behov av en motsvarande bestämmelse i konsumenttjänstlagen föreligger inte enligt utredningens mening, eftersom de faktiska situatio- nerna inte är analoga. Det karakteristiska är att en näringsidkare, som åtagit sig visst uppdrag, utför arbetet själv eller genom anställda. Om han i sin tur anlitar någon annan — en annan näringsidkare eller en privatperson för utförande av uppdraget eller en del därav, föreligger ett underentre-

prenörsförhållande. Det är gentemot den med vilken konsumenten träffat avtalet, som konsumenten i det läget skall rikta sina eventuella anspråk. Det uppkommer alltså inget avtalsförhållande direkt mellan konsumenten och underentreprenören.

Om en näringsidkare enbart lämnar konsumenten en anvisning på en lämp- lig person för uppdraget bör lagen bli tillämplig, om denna senare person är att betrakta såsom näringsidkare. Det kan t. ex. röra sig om säljare som anvisar lämplig el- eller rörinstallatör. Det torde vara ytterst sällsynt att den som på detta sätt genom förmedling av annan åtar sig att utföra ett visst arbete inte faller in under det vida näringsidkarbegrepp utredningen förordat. Det kan i så fall som regel förutsättas att konsumenten fått fullt klart för sig att det är med en privatperson han ingår avtalet, och då bortfaller det huvudsakliga skälet för en undantagsbestämmelse.

4.2. Avtalstyperna

I avsnitt 3.4 har utredningen anfört att konsumenttjänstlagen i detta skede bör göras tillämplig på de avtalstyper som utgör utredningsuppdragets käm- område, nämligen avtal om arbete på lös sak och avtal om arbete på fast egendom. Detta är ett principiellt ställningstagande. Lös sak och fast egen- dom är emellertid etablerade rättstekniska begrepp och fråga är om de utan ytterligare förtydliganden kan användas för att ange det tillämpningsområde som utredningen anser att lagen bör ha. Klarhet behövs vidare angående gränsdragningen mot näraliggande avtalstyper där ett arbetsmoment ingår såsom en del av eller en biförpliktelse till avtalet. I direktiven framhålls särskilt att de problem som sammanhänger med kombinerade avtal bör övervägas närmare.

4.2.1. Arbete på läs sak

Med lös sak avses vad som i juridiskt språkbruk ibland också kallas lösöre. Hit räknas kläder, möbler, hushållsapparater, bilar och båtar m. m. Utanför begreppet lös sak — men under begreppet lös egendom faller byggnad på annans mark, värdepapper och rättigheter av olika slag (t. ex. fordringar, panträtter, hyresrätter och andra nyttjanderätter).

Konsumenttjänstlagen bör som nyss nämnts gälla arbete på lös sak. Fråga är emellertid om lagen också bör gälla arbete på lös egendom i övrigt. Det kan knappast anses meningsfullt att låta värdepapper och rättigheter omfattas av en lag som tar sikte på materiellt arbete. Annorlunda förhåller det sig med arbete på byggnader och andra anläggningar som inte tillhör fastig- hetsägaren. Sistnämnda fråga behandlas närmare i följande avsnitt om arbete på fast egendom (4.2.2). Här skall bara slås fast att lagen inte lämpligen bör göras generellt tillämplig på lös egendom.

Under begreppet lös sak eller lösöre faller också levande djur. Tjänster som avser levande djur saknar inte betydelse från konsumentsynpunkt. Här kan nämnas djurmedicinsk verksamhet samt vård och förvaring av husdjur såsom hästar, hundar och katter. Avtal om tjänster avseende djur företer principiellt sett vissa likheter med avtal om behandling av person. Närmast

' Ang. ansvaret för skada vid behandling av djur se prop. 1975:12 5.142 f.

? Almén 5 2 vid not 8 a. 3 sou 1976:66 s. 206.

4 Frågan om blandade avtal aktualiserades i rättsfallet NJA 1951 s. 271. Rättsfallet gällde främst tillämpningen av 54 & KöpL och det är därför tveksamt om det ägnar sig för principiella slutsatser om hur blan- dade avtal skall bedömas.

är det här fråga om en särskild avtalstyp (jfr avsnitten 3.1 och 3.4), som lämpar sig mindre väl att föra in under en lag om materiellt arbete. Ut- redningen anser därför att behandling av levande djur bör falla utanför kon- sumenttjänstlagens tillämpningsområde.l

Enligt 2 & köplagen gäller att avtal, varigenom någon betingat sig av annan att få något åt sig förfärdigat, skall anses som köp av lös egendom, om tillverkaren består materialet. Här dras alltså genom en uttrycklig lagregel gränsen mellan 5. k. tillverkningsavtal (beställningsköp) och arbetsbeting. Om en del av materialet skall bestås av tillverkaren, en annan del av beställaren, anses avtalet vara köp endast om det material som tillverkaren består är det huvudsakliga.2 Är det i stället beställaren som lämnar det huvudsakliga materialet till bearbetning, behandlas avtalet i gällande rätt som arbetsbeti ng. Köplagen är då inte tillämplig. Köplagsutredningen föreslår inte någon saklig ändring härvidlag men däremot ett förtydligande i lagtexten.

Bestämmelsen i 25 köplagen innebär i förening med lé konsument- köplagen, att det civilrättsliga konsumentskyddet med avseende på tillverk- ningsavtal redan får anses tillgodosett. Någon anledning att ändra den gräns- dragning som kommer till uttryck i 2ä köplagen finns inte enligt utred- ningens mening. Från konsumenttjänstlagens tillämpningsområde bör därför undantas ”tillverkning av lös sak om näringsidkaren helt eller till huvud- saklig del skall tillhandahålla materialet”.

Avhjälpande av fel i sålt gods, i enlighet med köprättsliga regler eller åta- ganden i köpeavtal, skulle kunna betraktas som tjänst i vidsträckt mening. Köprättsliga regler är emellertid tillämpliga beträffande både skyldighetens omfattning och sanktionema vid underlåten uppfyllelse av avhjälpnings- skyldigheten. I klarhetens intresse bör konsumenttjänstlagen innehålla en regel enligt vilken arbete, som på grund av köp skall utföras för att avhjälpa fel, undantas från lagens tillämpningsområde.

Problem med gränsdragningen till köp uppkommer inte bara i förhållande till tillverkningsavtal och avhjälpningsarbete. Den kanske besvärligaste frå- gan är hur man bör bedöma sådana kombinerade eller blandade avtal enligt vilka näringsidkaren åtagit sig att utföra visst arbete i samband med att han tillhandahåller en lös sak. Frågan har uppmärksammats också av köp- lagsutredningen.3 Som framgår redan av köplagsutredningens betänkande har utredningarna haft kontakt med varandra också i detta avseende. Kon- sumenttjänstutredningen vill för sin del anföra följande. Utgångspunkten är att det föreligger vad man kan kalla ett blandat avtal. Konsumenttjänstutredningen avser då ett avtal mellan samma parter där dessa i ett sammanhang kommit överens om att näringsidkaren dels skall tillhandahålla lös sak, dels skall installera eller montera denna sak eller utföra annat liknande arbete avseende den ifrågavarande saken. Näringsidkaren skall t. ex. leverera och uppföra ett garage, tillhandahålla och installera ett kylskåp eller anskaffa och montera en motor i konsumentens bil. Det fallet att konsumenten först köper en sak och senare träffar avtal med den nä- ringsidkare som sålt saken om att denne också skall utföra installations- arbeten ligger alltså vid sidan av ifrågavarande problem. I sistnämnda si- tuation bör köpregler givetvis tillämpas på köpdelen och konsumenttjänst-

lagen på installationsarbetet.4

Köplagsutredningen uttalar i sitt betänkande att huvudregeln för de blan- dade avtalen bör vara att de — där de kan uppdelas i två olika delar bör bedömas enligt olika regelsystem. Beträffande avtal som med ett naturligt synsätt är sammansatta av två delar bör de också enligt konsumenttjänst- utredningens mening kunna bedömas enligt olika regelsystem. Även om man tekniskt kan särskilja ett avtal om köp och ett om tjänst något som bl. a. förutsätter att prisuppdelning kan ske — är det emellertid inte säkert att det därför är lämpligt att behandla situationen som om det förelåg två av varandra oberoende avtal. Om konsumenten köpt saken och med skäl räknat med att han också skall få den monterad av säljaren, bör han inte vara tvungen att stå fast vid köpet ifall monteringen inte kommer till stånd eller blir felaktigt gjord. Detta kan vara väsentligt t. ex. för att installationen kräver sådan sakkunskap som bara leverantören har tillgång till eller därför att konsumenten ville ha saken brukbar snarast och valde den ifrågavarande näringsidkaren för att denne åtog sig att snabbt ordna installationen. Till dessa skäl för att bedöma blandade avtal enligt ett och samma regelsystem kommer den — i vart fall för konsumentförhållanden viktiga synpunkten att en ordning med olika regelsystem för ett och samma avtal skulle te sig förvirrande. Enligt konsumenttjänstutredningens mening gäller det alltså att om möjligt komma fram till vilket regelsystem som bäst lämpar sig för de i egentlig mening blandade avtalen.

Avtal om arbete på lös sak och på fast egendom, såsom underhålls-, reparations- och ändringsarbeten, förutsätter nästan regelmässigt att närings- idkaren tillhandahåller det material som behövs. Bilverkstaden som reparerar en bil tillhandahåller reservdelar. Målaren tillhandahåller färg. Elinstallatören tillhandahåller ledningar och kopplingsdosor. Rörinstallatören tillhandahåller rör, ventiler och packningar. Det bör enligt utredningens mening vara ute- slutet att när det är fråga om typiska tjänster —— tillämpa köprättsliga regler i stället för konsumenttjänstlagens enbart av det skälet att näringsidkaren skall tillhandahålla visst material.

Varken köplagens eller konsumentköplagens regler utgår från att ett avtal om köp normalt inrymmer någon skyldighet för säljaren att utföra något arbete på den sålda varan. Allmänt sett ligger det därför närmare till hands att hänföra de blandade avtalen till konsumenttjänstlagen än till de köp- rättsliga reglerna. Om den som säljer en sak samtidigt åtar sig att utföra något mindre arbete med avseende på det sålda, bör avtalet emellertid be- dömas som köp. Som exempel kan nämnas att den som säljer en TV-apparat i samband med köpet åtar sig att justera inställningen och befintlig antenn så att bilden blir tillfredsställande. Ett annat exempel är att den som säljer en diskmaskin också åtar sig att installera maskinen. När det är fråga om ett typiskt köp, bör ett i avtalet ingående mindre arbetsmoment alltså inte medföra att avtalet skall bedömas som tjänst.

De egentliga gränsdragningsproblemen uppkommer bara om avtalet in- nehåller betydelsefulla moment av säväl köp som tjänst. Det är då av vikt att gränsdragningen görs så att konsumenten har ett tillfredsställande skydd i händelse av kontraktsbrott från näringsidkarens sida. En undersökning av hur de köprättsliga reglerna resp. konsumenttjänstlagens regler slår i

55e t. ex. MD 1975:26 ang. hemförsäljning av s. k. kondensrör, jfr dock i samma fråga SvJT 1978 rf s. 40.

olika praktiska situationer såsom att saken är felaktig, att arbetet utförs felaktigt och att arbetet försenas eller över huvud taget inte kommer till stånd visar att det inte har någon avgörande betydelse för ett materiellt tillfredsställande resultat om man tillämpar köpregler enbart eller enbart de regler för tjänster som utredningen föreslår. De olika situationer som kan uppkomma föranleder ibland att det skulle vara något förmånligare för konsumenten att kunna åberopa köpregler, ibland att det bättre skulle överensstämma med hans intresse att kunna åberopa konsumenttjänstlagen. Utslagsgivande i detta hänseende skulle ofta vara rent individuella förhål- landen på konsumentens sida.

Det allmänna konsumentintresset kan alltså knappast sägas tala till förmån för att den ena eller den andra lagen väljs för blandade avtal. Möjligen skulle man kunna säga att de överväganden som föranlett skillnaden mellan köpregler och konsumenttjänstlagen med avseende på konsumentens rätt att häva motiverar att som kriterium för gränsdragningen knyta an till prak- tiska och ekonomiska svårigheter med att bortmontera den levererade saken. Utredningen har prövat denna möjlighet men funnit att en sådan regel inte skulle vara tillräckligt starkt motiverad för att uppväga de tillämp- ningssvårigheter den skulle medföra.

En annan gränsdragningsmodell är att tillämpa en värderelationsregel.5 Utredningen har också övervägt en regel enligt vilken avtalet skulle bedömas enligt köprättsliga regler om arbetet sker utan särskild kostnad för kon- sumenten eller mot kostnad som motsvarar högst en fjärdedel av priset för saken. En sådan regel skapar emellertid nya gränsdragningsproblem. Ofta är priset inte bestämt på förhand och parterna vet då inte vilken lag som reglerar deras avtalsförhållande. En värderelationsregel skulle också leda till många gånger godtyckliga resultat. Det är t. ex inte orealistiskt att priset för en ”typisk tjänst” till mycket stor del — mer än tre fjärdedelar — kan hänföra sig till materialkostnader.

Utredningen anser sig alltså inte böra föreslå en gränsdragningsregel av det slag som bygger vare sig på att saken går att montera bort eller på att arbetet representerar ett betydligt mindre värde än saken. Detta betyder dock ej, att dessa omständigheter inte bör tillmätas betydelse för gräns- dragningen mellan köp och tjänst. Tvärtom bör avsevärd vikt fästas just vid hur det förhåller sig i dessa hänseenden. Andra omständigheter som talar för en tillämpning av köpregler är, att det är fråga om vad man kan kalla installation eller montering samt att det gäller en mer eller mindre bestämd sak och inte material i största allmänhet. Enligt utred- ningens mening bör man dock göra en helhetsbedömning av avtalssitua- tionen varvid också individuella förhållanden bör kunna beaktas. Det är därför knappast möjligt och i vart fall inte lämpligt att ställa upp några mera bestämda förutsättningar för att ett blandat avtal skall falla utanför konsumenttjänstlagens tillämpningsområde. Utslagsgivande bör vara om av- talet arbetsmomentet till trots vid en helhetsbedömning väsentligen fram- står som ett köp.

Med hänsyn till vad här anförts föreslår utredningen en undantagsregel enligt vilken konsumenttjänstlagen inte skall gälla installation, montering eller liknande arbete som en näringsidkare har åtagit sig att utföra i samband med att han tillhandahåller en lös sak, om avtalet väsentligen framstår såsom ett köp.

Vad som anförts om blandade avtal i detta avsnitt har gällt gränsdrag- ningen mot köp av lös egendom. Även vid andra avtalstyper kan det emel- lertid förekomma att näringsidkaren vid sidan om en annan prestation skall utföra arbete som i och för sig skulle falla in under konsumenttjänstlagens tillämpningsområde. Så kan t. ex. vara fallet vid transportavtal och vid avtal om förvaring. Utredningen anser det emellertid inte nödvändigt att i kon- sumenttjänstlagen ange hur dessa avtal skall bedömas. Allmänt bör de principer som utredningen förordat beträffande gränsdragningen mot köp dock kunna tjäna till ledning även vid avgränsningen mot andra av- talstyper. Detta innebär t. ex. att bogsering av en bil från en olycksplats till en verkstad bör bedömas enligt transporträttsliga regler om uppdraget väsentligen går ut på bogsering men enligt konsumenttjänstlagen om upp- draget även omfattar reparationsarbeten av icke helt betydelselöst slag.

4.2.2. Arbete päfast egendom

Vad som är fast egendom framgår av jordabalkens regler. Hit hör till att börja med fastigheter, dvs. i praktiken markområden, och vad som räknas som tillbehör till fastighet, främst då byggnader och byggnadstillbehör. Till en fastighet kan dock även höra vattenområde.

Konsumenttjänstlagen bör gälla arbete på fast egendom. Som redan antytts (4.2.1) bör lagen emellenid också gälla arbete på byggnader och andra an- läggningar på mark eller i vatten, vilka rättstekniskt är att hänföra till lös egendom. Huruvida ett hus står på annans mark bör uppenbarligen inte ha någon betydelse för frågan om konsumenten skall åtnjuta konsument- tjänstlagens skydd vid avtal om reparationer och andra arbeten på huset.

Såvitt gäller arbete på fast egendom och i övrigt på byggnader och andra anläggningar, bör konsumenttjänstlagen till att börja med gälla alla under- hålls- och reparationsarbeten. Exempel är snickeri- och målningsarbeten samt el- och VVS-reparationer. Frågan är emellenid om lagen också bör gälla tillbyggnads- och ombyggnadsarbeten samt rena anläggnings- och ny- byggnadsarbeten, dvs. nyproduktion av byggnader o.d.

Medan tillverkning av lös sak faller in under köplagen om tillverkaren skall tillhandahålla det huvudsakliga materialet, gäller inte motsvarande regel för ”uppförande av hus, vattenverk eller annan byggnad”. Skälet till detta undantag är bl. a. svårigheten att genomföra en hävning i enlighet med köplagens regler vid entreprenadavtal. Nyproduktion av byggnader o. d. faller alltså utanför köplagen och därmed också utanför konsumentköplagens tillämpningsområde. Detsamma gäller naturligtvis också tillbyggnads- och ombyggnadsarbeten. Eftersom annan lagstiftning saknas finns det från kon- sumentskyddssynpunkt anledning att föra in såväl tillbyggnads- och om- byggnadsarbeten som nybyggnadsarbeten under konsumenttjänstlagen.

Det regelsystem som föreslås lämpar sig enligt utredningens mening till att börja med väl för avtal om tillbyggnads- och ombyggnadsarbeten. De rättsliga problemen vid dessa avtal är väsentligen desamma som vid avtal om underhålls- och reparationsarbeten. De problem som aktualiseras vid avtal om nybyggnation är emellertid också i stor utsträckning gemensamma med dem som behandlas i utredningens förslag till konsumenttjänstlag. Detta gäller i vart fall avtal om uppförande av enstaka hus utan samband

med fastighetsköp och särskilt tydligt vid uppförande av enstaka fritidshus o. d. Möjligen skulle lagförslaget med hänsyn till sådana avtal behöva kom- pletteras med vissa bestämmelser t. ex. om besiktning.

Reglerna i den föreslagna konsumenttjänstlagen behandlar emellertid inte de särskilda problem som kan förekomma i samband med nyproduktion i större skala såsom entreprenader avseende gruppbyggda småhus. Som nämnts under 1.2 har en del av området för utredningens ursprungliga upp- drag avskilts därigenom att småhusköpkommittén fått i uppdrag att utreda konsumentskydd vid köp och uppförande av småhus. I direktiven till kom- mittén uttalas bl. a. följande.

Det är uppenbart att den enskilde konsumenten har ett minst lika stort skyddsbehov vid entreprenader av större omfattning som då det är fråga om mindre byggnads- arbeten. De problem som är förknippade med mera omfattande byggnadsarbeten häng- er emellertid nära samman med de frågor som uppstår vid köp av fastigheter. Vid nybyggnader torde det sålunda i många fall vara svårt att dra någon skarp gräns mellan entreprenad- och köpavtal. I praktiken är dessa avtal ofta kombinerade. Med hänsyn härtill bör det ankomma på de sakkunniga att pröva frågan om lagregler till skydd för konsumenterna vid sådana byggnadsarbeten beträffande småhus som inte behandlas av konsumenttjänstutredningen. ——— Med småhus i detta sam- manhang avses en- eller tvåfamiljshus som skall användas för bostadsändamål. Hu- ruvida det är fråga om hus avsett för permanent boende eller fritidshus bör i princip vara utan betydelse. Uppförande av uthus. exempelvis garage, bör omfattas av samma regler som skall gälla småhus, om uppförandet sker i samband med småhuspro- duktionen, och i andra fall av den tillämnade konsumenttjänstlagen.

Som redan antytts passar konsumenttjänstlagens regler enligt utredning- ens mening rätt väl för vissa av de avtal som formellt faller in under små- husköpkommitténs uppdrag. Vad här avses är sådant uppförande av bygg- nader för bostadsändamål som inte kan hänföras till standardiserad grupp- bebyggelse eller annan serieproduktion. Utredningen anser det emellertid olämpligt att föregripa resultatet av småhusköpkommitténs arbete och fö- reslår därför att konsumenttjänstlagen — i vart fall tills vidare inte skall gälla uppförande av byggnad för bostadsändamål. Med hänsyn till vad som anförts om lagens lämplighet för avtal om uppförande av bostadshus, bör undantaget dock göras snävt. Det bör därför bara gälla arbeten som den som uppför huset åtagit sig att utföra i samband med uppförandet.

Vad utredningen föreslår innebär med andra ord att det bara är kon- sumentens avtal med byggmästaren eller generalentreprenören som skall omfattas av undantaget. Separata avtal som konsumenten eventuellt träffar med rör- och elinstallatörer, målare, plattsättare osv. skall däremot falla in under lagen. Om näringsidkare av sist åsyftat slag är underentreprenörer skall lagens regler däremot inte gälla för dem, förutsatt att de då inte står i något avtalsförhållande till konsumenten utan bara till generalentrepre- nören.

Utredningen är medveten om att vad som här föreslås ibland kan vålla vissa problem. Andra problem uppstår emellertid om undantaget skulle om- fatta allt arbete i samband med uppförandet av ett nytt bostadshus. Man måste då fråga sig vad för slags arbete som skall anses ha samband med bostadsbyggande och när nyproduktionen skall anses avslutad. Avtal som en tid efter inflyttningen träffas om plattsättning eller inredning av källare,

vind eller garage, bör de falla utanför lagen bara för att de utgör ett led i husets färdigställande? Avtal med en trädgårdsanläggare om planering av en tomt, bör det falla utanför lagen bara därför att arbetet utförs i samband med uppförandet av ett bostadshus? Enligt utredningens mening bör båda dessa frågor besvaras nekande. Avgörande måste vara om det är ett avtal mellan en näringsidkare och en konsument. Utredningen vill också betona att det föreslagna undantaget beträffande avtal med den egentliga bygg- mästaren bör ses såsom ett provisorium. Det skall vidare framhållas att konsumenttjänstlagens regler - även om de inte blir tvingande — likväl bör kunna tillämpas analogt på avtalet mellan byggmästaren och konsu- menten.

När det gäller gränsdragningen mot större entreprenader har man i Norge valt en annan lösning än den som föreslås här. Enligt det norska förslaget undantas i princip nybyggnads- och ombyggnadsarbeten om priset överstiger tio gånger ”folketrygdens grunnbelop” (basbeloppet). Utredningen har också övervägt en likartad gränsdragningsregel. Avgörande för den svenska lös- ningen har emellenid varit att det inte bör bli någon lucka i konsument- skyddet. Eftersom det föreslagna regelsystemet i princip passar även för ganska stora, enstaka entreprenader finns det därför inte skäl att undanta till- byggnads- och ombyggnadsarbeten och inte heller annan nyproduktion än sådan som direkt omfattas av småhusköpkommitténs uppdrag.6 Beträffande metoden att ha ett visst pris såsom gräns för tillämpningsområdet är den enligt utredningens mening för övrigt inte helt invändningsfri. Den kan i förstone synas klar och tydlig. I själva verket är det väl dock så att priset för en entreprenad ofta inte fastställs förrän efter arbetets avslutande. Par- terna får då först i efterhand veta huruvida lagens regler är tillämpliga på deras avtal. Avslutningsvis skall utredningen ta upp ett par frågor som berörts också i avsnittet om arbete på lös sak (4.2.1).

Den ena frågan gäller huruvida avhjälpande av fel bör omfattas av lagen. Arbete som på grund av köp skall utföras för att avhjälpa fel i det sålda, bör falla utanför lagens tillämpningsområde. Det gäller som nämnts till att börja med avhjälpande på grund av köp av lös sak. Om en hushållsmaskin inköps av en villaägare och genom inmontering blir fast egendom, bör detta självfallet inte föranleda en annan bedömning. Man kan emellertid tänka sig fall där fast egendom sålts och säljaren på grund av köpet har att avhjälpa fel. Även avhjälpningsarbete på grund av fastighetsköp bör enligt utred- ningens mening undantas från konsumenttjänstlagens tillämpningsområde. Det föreslås därför en regel som undantar avhjälpningsarbete inte bara på grund av köp av lös sak utan på grund av såld egendom över huvud taget.

Den andra frågan gäller gränsdragningen mellan tjänst och köp. Såvitt gäller gränsen mot köp av lös egendom har den behandlats i föregående avsnitt. Det saknar betydelse om det som näringsidkaren tillhandahåller i och med arbetets utförande får karaktär av fast egendom. Här hänvisas alltså till vad som anförts om s.k. blandade avtal 1 4.2.1. När det gäller gränsdragningen mot köp av fast egendom är det en fråga som torde upp- märksammas av småhusköpkommittén vars direktiv som framgått särskilt pekar på problemet med kombinerade entreprenad- och köpeavtal.

6I Norge finns inte någon motsvarighet till den svenska småhusköpkom- mittén.

5. Avtalets ingående och tolkning

Beträffande avtalets ingående och tolkning gäller inte några speciella prin- ciper på de områden som behandlas i detta betänkande. Något krav på särskild form för avtalets ingående förekommer inte och inom avtalsfrihetens ram kan parterna själva komma överens om avtalets innebörd. Utmärkande för de behandlade avtalstyperna är dock att näringsidkaren såsom sin vä- sentligaste förpliktelse har att fullgöra en viss arbetsprestation och att kon- sumenten såsom huvudförpliktelse har att betala ett vederlag för närings- idkarens prestation. Vilka närmare krav konsumenten bör kunna ställa på näringsidkarens prestation behandlas i kapitel 8. Vad som bör gälla om priset och betalningsvillkoren behandlas i kapitel 9. I detta kapitel berör utredningen några frågor av närmast allmänt avtalsrättslig karaktär som har särskild praktisk betydelse på konsumenttjänstområdet.

5.1. Förpliktelsernas uppkomst

Enligt den uppfattning som ligger till grund för avtalslagen kommer ett avtal till stånd genom utväxling av anbud och accept av sammanstämmande innehåll. Uppenbarligen är detta inte det enda sättet på vilket ett avtal sluts. Frågan är om det är en realistisk beskrivning ens på flertalet fall. I många fall kommer avtal till stånd genom att parterna kommer överens utan att det kan utrönas vilken av parterna som tagit initiativet till avtalet eller dess olika villkor. Ibland kan s. k. realhandlande ersätta anbud eller accept. Likaså kan en parts passivitet underlåtenhet att reagera i vissa situationer få liknande betydelse. Inte sällan föregås ett avtalsslut av flera meddelanden eller förhandlingar. Man måste därvid urskilja vad som endast är preliminära och vad som är egentliga viljeförklaringar. Även sedan anbud och accept utväxlats eller avtal träffats muntligen sänds ibland meddelanden i syfte att bekräfta avtalet och dess innehåll. I samband härmed överlämnas inte sällan allmänna leveransbestämmelser och andra standardkontrakt och lik- nande. Vilken betydelse marknadsföringen har för avtalsinnehållet behand- las i kapitel 6.

Parterna kan ibland ha delade meningar om huruvida något avtal har träffats. Situationen kan vara den att det är konsumenten som gör gällande att han lämnat näringsidkaren ett uppdrag som denne förnekar att han åtagit sig. Vanligare är förmodligen det motsatta fallet, nämligen att näringsidkaren

' Beckman-Höglund, Svensk familjerättspraxis (6:e uppl.) s. 22. GB 5:12 har ny lydelse fr. o. m. den ljuli 1979 (19781854).

påstår att han fått ett uppdrag — som han utfört och för vilket han vill ha betalt medan konsumenten bestrider att något uppdrag lämnats. Enligt principen att den, som vill grunda något anspråk på ett förment avtal, måste styrka dess existens är det i det förra fallet konsumenten och i det senare näringsidkaren som måste visa att ett giltigt avtal träffats. Denna princip modifieras emellertid av att frågan om ett avtal föreligger vid tvist måste avgöras utifrån en helhetsbedömning av omständigheterna i det individuella fallet. Härvid spelar de sedvanliga formerna för avtalsslut i branschen en stor roll.

Ett avtal måste inte ingås direkt mellan parterna för att bli bindande för dem. Av stor praktisk betydelse är att kundmottagare och andra anställda på grund av den ställning de har i förhållande till en näringsidkare kan vara behöriga att handla å dennes vägnar. Vilka som skall anses ha sådan ställningsfullmakt beror på sedvänjan i branschen. Det är också sedvänjan som blir avgörande för behörighetens omfattning, dvs. för frågan om vad den anställde kan avtala om med bindande verkan för näringsidkaren (se 10 å andra st. avtalslagen). Även konsumenten kan bli bunden av ett avtal som träffas av annan. Av särskild praktisk betydelse är att en make med förpliktande verkan jämväl för den andre kan träffa avtal om sådant som sedvanligen hör till hushållet, s.k. hushållsfullmakt (se 5 kap. 12ä gif- termålsbalken). Om t.ex. en bilreparation beställs av maken till bilens ägare torde den senare som regel bli betalningsskyldig för reparationen.1

En förutsättning för bundenhet är emellertid att den som träffat ett avtal för annans räkning på en eller annan grund varit behörig att företräda denne. Om den näringsidkare med vilken konsumenten har träffat avtal om ett uppdrag i sin tur anlitar en annan näringsidkare för vissa arbeten medför detta inte utan vidare att den andre näringsidkaren kan kräva konsumenten på betalning. Detta belyses av rättsfallet NJA 1949 s. 313 där en bil i en reparatörs besittning skadats och reparatören i sin tur, utan ägarens lov, avtalade om lagning i en större verkstad. Ägaren ansågs i detta fall inte betalningsskyldig för verkstadens utförda arbeten. Många gånger torde det dock framgå av omständigheterna kring avtalet att den av konsumenten anlitade näringsidkaren haft tillräcklig täckning för att anlita en annan nä- ringsidkare för vissa åtgärder eller uppdraget i dess helhet.

I ett hovrättsfall, där högsta domstolen vägrat prövningstillstånd (NJA 1960 C 453), var omständigheterna följande.

I samband med köp av en begagnad bil hade kunden fått intrycket att vissa defekter på bilen skulle repareras på säljarens bekostnad. Säljaren hävdade å andra sidan att något dylikt inte avtalats eller, om bilförsäljaren muntligen hade utlovat detta, han i så fall inte varit behörig hänill. Sedan bilen tagits in på säljarens verkstad, hade köparens fru per telefon kontaktat verkstaden och förklarat att reparationen av ifrå- gavarande defekter skulle utföras före verkstadspersonalens semester. Hovrätten fann styrkt att köparens fru med säljaren träffat avtal om utförande av reparationen och att hon måste antas ha insett att en förutsättning för reparation varit att säljaren fick betalt för densamma. Domstolen fann vidare omständigheterna i målet ge vid handen att köparens fru handlat "med begivande av sin make” då han efter fruns telefonsamtal med verkstaden inte satt sig i förbindelse med säljaren. Med hänsyn härtill dömdes köparen att erlägga reparationskostnaden.

Även om bilägarens maka från början inte varit behörig att träffa avtal för sin mans räkning blev denne i vart fall bunden genom sin passivitet. Underlåtenheten att sätta sig i förbindelse med näringsidkaren får i situa- tioner som denna, där motparten haft anledning anta att behörighet förelegat, anses innebära ett godkännande i efterhand av vad som överenskommits mellan näringsidkaren och den som uppträtt som företrädare för konsu- menten. Passiviteten kan naturligtvis också ses som ett bevis för att fö- reträdaren varit behörig redan när överenskommelsen träffades.

På köprättens område inträder bundenhet om anbudstagaren tillägnar sig godset så att det inte kan återställas väsentligen oförändrat eller oförminskat. Tillägnelsen anses inte enbart som ett tyst godkännande i efterhand utan som en självständig rättsgrund.2 Det är osäken om samma regel kan anses gälla för avtal om reparationer, underhållsarbeten o. (1. eftersom konsumen- ten här ställs inför fullbordat faktum. Reparationen kan i allmänhet inte göras ogjord utan meningslös värdeförstörelse. En vara som levererats utan giltig beställning kan ju däremot returneras.3

Ett mål avgjort av Svea hovrätt mellan ett verkstadsbolag och en eko- nomisk förening om betalning för reparation av en buss (motorbyte), som beställts av en hos föreningen anställd chaufför, är här av intresse.4 Sedan hovrätten konstaterat att bolaget inte förmått visa att arbetet beställts av en behörig företrädare för föreningen, anförde hovrätten i huvudsak:

Emellenid har den nya motorn kommit föreningen till godo genom att föreningen efter reparationen brukat och alltjämt brukar bussen. Föreningen har i varje fall vid mottagandet av fakturan erhållit kännedom om att bolaget ansåg att föreningen på grund av chaufförens beställning var betalningsskyldig för motorbytet. Trots detta har föreningen fortsatt att använda bussen och dragit nytta av den. Vid sådant för- hållande är föreningen pliktig att ersätta bolaget för reparationsarbetet.

Hovrätten har här fäst avseende vid att föreningen efter reparationen brukat bussen eller med andra ord tillägnat sig verkstadens arbete. Det kan emellertid ha haft betydelse att det var fråga om ett motorbyte. Det skulle inte ha varit helt omöjligt för föreningen att ställa motorn till verk- stadens förfogande.

Som framgår av det hittills anförda kan det i vissa situationer råda tvekan om vad som gäller beträffande förpliktelsernas uppkomst. De grundläggande principerna får emellertid anses klara. Vidare måste varje enskilt fall lösas med hänsyn till den konkreta uppdragssituationen. Med hänsyn härtill, och då förekommande tveksamheter inte är särskilt påtagliga just beträffande här ifrågavarande avtal, finns det enligt utredningens mening inte anledning att ta in några särskilda bestämmelser härom i konsumenttjänstlagen. Detta gäller med undantag för den tolkningsregel som utredningen föreslår i 5.3 om konsumentens skyldighet att betala för förberedande undersökningar o.d.

2 Karlgren, Passivitet (1965) s. 36 foch NJA 1946 s. 122 ang. betalning för ej rekvirerade varor. Se även Adlercreutz s. 29.

3 Enligt Karlgren a.a. s. 37 not 14 — förtjänar dock regeln bli erkänd även på arbetsbetingets område i fall av typen NJA 1949 s. 313. Jfr även Håstad s. 57.

4 Svea HovR apr 8/1972.

] Hellner, Obehörig vinst, s. 361 och s. 397 och Håstad s. 36. Se dock NJA 1962 A 55 där ett justitie- råd ville utdöma ersätt- ning p. g. a. obehörig vinst utan direkt stöd av lag, men där majoriteten ansåg att svaranden inte haft "sådan nytta" att ersättningsskyldighet uppkommit.

' 3 Jfr dock Malmström Civilrätt (7 uppl.) s. 79.

2 Hellner, Obehörig vinst s. 364 ff.

3 Se NJA 1932 s. 534. Jfr dock Holmbäck i 5er 1975 s. 261.

5.2. Tjänster utan uppdrag

1 de fall där en tjänst utförts utan att avtal kan anses ha träffats med kon- sumenten eller någon behörig företrädare för honom är, som utvecklats i föregående avsnitt, konsumenten inte betalningsskyldig. Ett företag äger med andra ord inte ensidigt avgöra att en reparation skall ske och sedan kräva betalning för denna. Såsom regel gäller naturligtvis att konsumenten har full frihet att råda över sina egna angelägenheter, och näringsidkaren har inte rätt till ersättning om han genom en tjänst utan uppdrag ställer konsumenten inför ett fullbordat faktum. 1 de fall en tjänst utförs utan uppdrag torde det dock oftast bero på ett misstag eller en missuppfattning av avtalssituationen från näringsidkarens sida. När det står klart för honom att han inte kan få betalt av konsumenten har tjänsten som regel redan presterats. Då konsumenten dragit nytta av arbetet inställer sig frågan om inte näringsidkaren av billighetsskäl bör vara berättigad till ersättning mot- svarande den obehöriga vinst konsumenten annars gör. Även om endast ersättning för obehörig vinst utgick, skulle resultatet dock bli att den vin- nande dvs. i de fall som är aktuella för utredningen, konsumenten — inte själv fick bestämma hur hans tillgångar skulle disponeras. I svensk rättspraxis synes ersättningsskyldighet aldrig, utom i en mycket speciell grupp av fall, ha grundats på obehörig vinst utan stöd av lag.1

Från huvudregeln att ersättning inte utgår för åtgärder som vidtagits utan uppdrag får undantag göras enligt allmänna grundsatser om negotiorum ges- tio. Med den rättstekniska termen negotiorum gestio avses en handling varigenom en person utför ärenden för annan utan uppdrag av denne, t. ex. då någon i en grannes frånvaro ombesörjer att en sönderslagen glasruta blir ersatt av en ny. Detta undantag gäller då det är nödvändigt att vidta åtgärder för att förekomma hotande olägenhet eller förlust som hotar den förhindrade ägaren.l & En ytterligare förutsättning är att åtgärderna vidtagits i avsikt att tillvarata ägarens intresse. Om en näringsidkare under angivna förutsättningar oombedd vidtar åtgärder för en konsuments räkning, har han rätt till ersättning för sina kostnader och till skäligt arvode för sitt arbete. Ersättningen är alltså inte begränsad till konsumentens vinst utan oberoende av om förmögenhetsuppoffringen slutligen kommit konsumenten till godo.2

Utgifter som behövts för att egendomen skall kunna användas för sitt ändamål torde enligt gällande rätt inte utan vidare ge rätt till ersättning.3 Om den som har annans egendom i sin besittning tillerkänns ersättning så snart kostnaden varit nödvändig för att göra egendomen användbar för sitt ändamål, skulle ägaren kunna drabbas av likviditetssvårigheter. Dess- utom skulle ägarens frihet att själv bestämma över hur han vill använda sina disponibla tillgångar inskränkas. I doktrinen har det ifrågasatts om ens alla utgifter som varit nödvändiga för att bevara egendomen skall ersättas. Det har hävdats att kostnaden inte får överstiga egendomens värde. I stället bör en klar värdediskrepans föreligga mellan kostnaden och det räddade värdet för att åtgärden skall vara befogad. Vidare har det ansetts, att saken inte bör få vara av den karaktären att en ägare sällan lägger ned underhåll på den, samt inte minst viktigt — att det inte varit möjligt att inhämta

instruktioner från ägaren.4 Reglerna om negotiorum gestio synes i svensk rättspraxis ha tillämpats med stor restriktivitet. Något direkt vägledande prejudikat finns dock inte. Det finns inget känt fall där ersättning utdömts utan att något som helst uppdrag förelegat.5

Det nu beskrivna rättsläget ger enligt utredningens mening inte anledning till invändningar från konsumentsynpunkt. Om inget som helst uppdrag föreligger löper konsumenten i praktiken inte någon risk att få betala för andra åtgärder än dem han måste antas ha ett klart behov av. Med hänsyn härtill, och då utredningen i princip inte har att befatta sig med andra si- tuationer än sådana där konsument och näringsidkare sinsemellan står i ett avtalsförhållande, finns det inte något skäl att reglera denna fråga i kon- sumenttjänstlagen. Annorlunda förhåller det sig när det finns ett uppdrag men detta överskrids. Den frågan behandlas i avsnitt 8.5.

5.3. Förberedande undersökning

I vissa lägen, där det är ostridigt mellan parterna att något egentligt avtal inte har kommit till stånd, aktualiseras frågan om näringsidkaren ändå skall vara berättigad till viss ersättning. Så är fallet när parterna haft inledande kontakter som krävt en insats av tid och kanske också arbete från närings- idkarens sida. Det kan t. ex. gälla avgivande av ett kostnadsförslag eller ett utlåtande om ett visst arbete alls lönar sig att utföra eller också vara fråga om allmän preliminär rådgivning. Rättsläget torde här inte vara fullt klan. Förmodligen får sedvanan i den bransch det gäller i första hand vara avgörande för om någon ersättning skall utgå. Omständigheterna i det en- skilda fallet är naturligtvis också av betydelse. En viss ledning lämnar emel- lertid rättsfallet NJA 1957 s. 204, där en advokat fått förfrågan av en person om ett eventuellt uppdrag. Advokaten lämnade några upplysningar och upp- manade klienten att tillställa honom handlingarna om saken. Detta skedde aldrig, och klienten lät inte höra av sig vidare. Advokaten debiterade den tilltänkte klienten ett mindre belopp för sitt besvär, och detta ansågs av domstolarna berättigat.

Vid bedömningen av om näringsidkaren bör vara berättigad till ersättning för arbete m. m. förorsakat av inledande kontakter med presumtiva kunder måste man enligt utredningens mening ta hänsyn till flera olika omstän- digheter. Inte sällan torde arbete av detta slag vara ett led i näringsidkarens normala försäljningsansträngningar. I sådana fall bör konsumenten som regel inte riskera att få betala för den fackkunskap och marknadsinformation han kan ha tillgodogjon sig. I synnerhet gäller detta om det är näringsidkaren som från början sökt upp konsumenten och erbjudit denne sina tjänster. Även om det är konsumenten som inlett kontakten mellan parterna bör 4Håsta ds 85 f Jfr han dock inte ådra sig betalningsskyldighet om det bara gäller att infordra Bengtsson. Avtalstyper ett anbud på en tjänst. S_ 75 och s_ 129,

Om däremot näringsidkaren på konsumentens begäran lämnar råd och S'Håstads 44an ående upplysningar som förutsätter en icke obetydlig insats av tid, arbete eller bl. & NJA'1945 5728, kunnande från hans sida är det inte mer än rimligt att konsumenten skall NJ A 1952 s. 63 och NJ A betala näringsidkaren för detta. Praktiska exempel på vad som här avses 1972 s. 88.

är att felsökning i en bil kräver viss nedmontering, att fastställandet av erforderligt arbete på en oljepanna förutsätter hembesök, att omfattningen av ett renoveringsarbete på ett hus inte kan bedömas utan särskilda tekniska beräkningar. Det är här fråga om förberedande undersökningar som i princip kan ses som självständiga konsultuppdrag. Konsumenten kan emellenid även i dessa fall ha anledning att räkna med att arbetet skall ske utan kostnad för honom. Så är t. ex. fallet om undersökningar av detta slag normalt sker gratis i den bransch det gäller eller om den ifrågavarande näringsidkaren tidigare utfört liknande undersökningar utan att ta betalt. Vill näringsidkaren i en sådan situation inte företa en förberedande undersökning utan vederlag bör han inledningsvis upplysa konsumenten om detta. En förutsättning för konsumentens betalningsskyldighet bör under alla förhållanden vara att konsumenten verkligen begärt att få undersökningen utförd.

Mot bakgrund av det något oklara rättsläget och de nu redovisade över- vägandena bör konsumenttjänstlagen innehålla en särskild bestämmelse som anger förutsättningarna för konsumentens betalningsskyldighet i situationer av detta slag. Utredningen föreslår därför en regel för det fall att konsumenten har uppdragit åt näringsidkaren att företa förberedande undersökning eller liknande arbete för att utreda omfattningen av en tjänst eller kostnaden för densamma. Konsumenten skall då vara skyldig att betala för arbetet såvida han inte på grund av sedvana inom branschen eller i övrigt hade skäl att anta att detta arbete skulle ske utan vederlag. (Se 2 kap. 15 å.)

6. Ansvar för marknadsföringen

6.1. Näringsidkarens civilrättsliga ansvar för marknadsföringen

Ett praktiskt betydelsefullt problem på konsumenttjänsternas lika väl som konsumentköpens område är vilket ansvar en näringsidkare har för sin mark- nadsföring, t. ex. för uppgifter lämnade i annonser och broschyrer. Mark- nadsföringsuppgifter ger ofta enskilda konsumenter anledning till kontakt med näringsidkaren och kan många gånger vara avgörande för en kon- suments beslut att anlita en viss näringsidkare eller för utformningen av det uppdrag som konsumenten lämnar till näringsidkaren.

6.1.1. Gällande rätt

Allmänna regler

Enligt nutida synsätt omfattar marknadsföringen i vid mening såväl reklam och annan massmedieinformation som uppgifter lämnade av närings- idkare som ett led i kontakter eller förhandlingar som föregår ingående av avtal. För uppgifter av det senare slaget står det klan att näringsidkaren i stor utsträckning är civilrättsligt ansvarig. Ofta ingår uppgifterna i bindande anbud. I vissa fall anses näringsidkaren skyldig att lämna motparten er- forderliga och korrekta uppgifter (se bl. a. 4 kap. 19 & jordabalken). Även om sådana situationer inte föreligger är det vedertaget att tillägga sådana uppgifter som en näringsidkare lämnar före avtals ingående särskild betydelse som data för tolkningen av avtalet. Näringsidkare kan vidare ådra sig ska- deståndsansvar på grund av försumlighet vid avtalets ingående, så kallad culpa in contrahendo (behandlas i avsnitt 13.1.5).

Däremot har rättsläget i Sverige länge varit oklart och väsentligen outrett såvitt gäller frågan om den avtalsrättsliga betydelsen av lämnade reklam- uppgifter och liknande. Enligt traditionell uppfattning inom nordisk av- talsrätt utgör annonser riktade till allmänheten normalt inte bindande anbud i avtalslagens mening utan endast ett utbud, en uppfordran att inkomma med anbud.1 Huruvida denna princip fullt ut överensstämmer med numera rådande rättsuppfattning kan dock te sig tveksamt. När avtal kommit till stånd uppkommer emellenid en annan fråga, nämligen i vad mån uppgifter lämnade i reklam kan betraktas som en del av avtalsinnehållet, t. ex. så att en vara eller tjänst anses som felaktig om den inte överensstämmer med de uppgifter som tidigare lämnats i en annons eller broschyr. I svensk

1 Almén-Eklund, Lagen om avtal (9 uppl.) s. 39, Adlercreutz s. 33 och Karlgren, Avtalsrättsliga spörsmål (2 uppl.)s. 18. Jfr 9 % AvtL.

2 Se härom bl. a. Karlgren a. a. s. 88 ff, Agell i Sva 1972 s. 721 ff, Rodhe, s. 226 ff samt Reklam Il (SOU 1972:7) S. 103 ff.

3 Karlgren i SvJT 1970 s. 130 f.

4 Se vidare om rättspraxis, Konsumentköplag (SOU 197228) 5. 148 ff.

5 Adlercreutz, Avtalsrätt II (2 uppl.) S. 48 f.

civilrättslig doktrin brukar man göra en distinktion mellan mera preciserade uppgifter, som kan anses utfästa eller tillförsäkrade, och uppgifter av mera allmän och obestämd karaktär, som endast lämnats upplysningsvis och som bedöms som oförbindande enuntiationer. För uppgifter som anses tillför- säkrade föreligger normalt civilrättsligt ansvar, förutsatt att uppgiften i fråga får antas ha inverkat på avtalet.2 Till stor del föreligger lagstöd härför, såsom 425 andra stycket köplagen om ansvar för tillförsäkrade egenskaper vid försäljning av bestämt gods och 4 kap. 19 & jordabalken om ansvar för vad säljaren kan anses ha utfäst vid fastighetsköp. Distinktionen mellan till- försäkran och enuntiation är emellertid diffus och omdiskuterad, och ut- vecklingen .har gått mot att i ökad utsträckning tillerkänna även enuntia- tioner civilrättslig relevans. Inom doktrinen har t. ex. Karlgren uttalat 1970, att sådana uppgifter om en utbjuden varas egenskaper och användbarhet, som en säljare lämnar i annonser och annan reklam, normalt bör betraktas som utfästelser som binder säljaren vid köp.3 Det torde inte finnas anledning att göra annan bedömning när det gäller uppgifter om tjänster. Ur rättspraxis kan nämnas rättsfallet NJA 1952 s. 184. AB Willh. Becker hade uppgett i en reklambroschyr för en reservoarpensel, att man med pen- seln kunde lita på alla ytor, däriblar'rd' tyg, att bläcket till penseln var ”vat- tenfast” och att penseln passade utmärkt för märkning av tvätt. Högsta domstolen fann företaget skyldigt att på obligationsrättslig grund betala ska- destånd till en konstnär som köpt pensel och bläck i en Beckersbutik och använt det för dekorering av sidenhalsdukar, som sedan inte visat sig vara vatten- och tvättåliga. l domsmotiven'ngen framhölls att bläcket inte varit av den beskaffenhet som konstnären med hänsyn till broschyrens innehåll haft fog att förutsätta. Av NJA 1964 s. 239 synes framgå att uppgift i en annons ang. försäljning av begagnad bil om det antal mil bilen gått är att se som en tillförsäkran som kan åberopas av köparen som grund för ci- vilrättsligt felansvar. (I rättsfallet förelåg dock en uttrycklig friskrivning.) Det framgår av flera HD-avgöranden att civilrättsligt ansvar kan ifråga- komma för felaktiga uppgifter i auktionskataloger eller auktionskungörelser, se bl. a. NJA 1942 s. 542 och 1972 s. 1424 Även när uppgifter lämnade i reklam inte kan betraktas som en del av avtalet, t. ex. på grund av att de är av mer opreciserad karaktär, kan de likväl ha betydelse för tolkningen eller utfyllningen av avtalet, när dettas innehåll framstår som oklart.5 Den allmänna synen på reklamansvar har ändrats väsentligt under senare är, framför allt genom tillkomsten av den i avsnitt 2.3 behandlade mark- nadg'öringslagen med dess krav på vederhäftighet och inforrnationslämnande. Marknadsföringslagen ger dock inte konsumenten några civilrättsliga be- fogenheter, t. ex. rätt till skadestånd. Detta framgår av 19 å andra stycket marknadsföringslagen, som enbart hänvisar till annan lagstiftning.

Konsumentköplagen

Regler i lagstiftning om civilrättsligt marknadsföringsansvar har, såsom en nyhet, införts i konsumentköplagen, vanill marknadsföringslagen alltså hän- visar. Enligt 7 .5 första stycket konsumentköplagen ansvarar säljaren för egna vilseledande uppgifter som direkt rör en varas beskaffenhet, dvs. främst dess kvalitet och egenskaper i övrigt. Samma gäller för uppgifter rörande varans

användning, t. ex. anvisningar om dess bruk och skötsel.6 Säljarens ansvar omfattar inte prisuppgifter, t. ex. prisets förrnånlighet i relation till det vanliga priset hos säljaren eller det faktiska priset hos konkurrenterna. Säljarens ansvar enligt bestämmelsen anses i regel inte heller omfatta s.k. kring- uppgifter. Med denna term avses i förarbetena ”uttalanden som visserligen rör varan men är av allmänt säljfrämjande natur”.

De uppgifter, för vilka säljaren enligt nu nämnda regler svarar, kan ha karaktären av såväl muntliga uppgifter av säljaren eller hans personal som uppgifter i tidningsannonser, reklambroschyrer och liknande reklamtryck till tänkbara köpare. Vidare märks skyltar m. m. rörande en viss, utpekad vara, t. ex. en utställd båt eller bil.7 För att säljarens ansvar för en lämnad uppgift skall inträda krävs inte att uppgiften lämnats omedelbart i anslutning till avtalsslutet. Det är tillräckligt att uppgiften nått köparen, och detta kan mycket väl ha skett viss tid före köpet. Ett krav är emellenid att uppgiften haft viss effekt, antingen så att den påverkat köparen att köpa varan, eller att den i något avseende påverkat avtalsinnehållet.

Säljarens ansvar enligt konsumentköplagen inträder oavsett om uppsåt eller oaktsamhet föreligger beträffande den lämnade uppgiftens oriktighet. Säljaren har alltså ett strikt ansvar för informationsfel av angivet slag.

Konsumentköplagen reglerar enbart positiva uppgifter och kan inte till- lämpas på undanhållande av uppgifter i och för sig. Emellertid blir säljaren likväl ansvarig om de lämnade uppgifterna, sedda i relation till de undan- hållna, är vilseledande för köparen rörande varan. I sådant fall är det närmast presentationen av varan som är utgångspunkten för säljarens ansvar.

Säljaren har möjlighet att genom rättelse förta effekten av uppgiften och därmed också undgå ansvar för denna. Rättelsen måste dock ske tydligt i det enskilda fallet och innan den vilseledande uppgiften blivit lagd till grund för ett avtal. Rättsverkan av att vilseledande uppgift lämnats är att varan anses behäftad med fel. På grund härav kan köparen utlösa felpåföljder mot säljaren.

7 5 andra stycket konsumentköplagen innehåller regler för de fall att vi!- seledande uppgift lämnats av varans tillverkare eller annan som i tidigare säl jled tagit befattning med varan. Säljaren kan bli ansvarig även för sådan uppgift men under mer begränsade förutsättningar. För ansvarighet krävs att säljaren åberopat uppgiften. Det ställs inga krav på att säljaren skall ha haft vetskap om uppgiftens vilseledande innehåll eller visat försumlighet i detta hän- seende, dvs. något subjektivt rekvisit uppställs ej. Om säljaren på angivet sätt medverkat till att uppgiften förts vidare till köparen inträder säljarens ansvar för denna. Säljaren undgår dock ansvar om han tydligt förklarar sig inte stå för riktigheten av åberopad uppgift, t. ex. i samband med att han överlämnar en broschyr eller liknande. Andra stycket i 7 & omfattar även det fallet att säljaren, utan att medverka till att uppgiften förs vidare till köparen, likväl låter uppgiften passera. I detta fall krävs för ansvarighet att säljaren faktiskt insett att uppgiften var vilseledande eller att han uppenbarligen borde ha insett detta. Även vid total passivitet beträffande den vilseledande uppgiften kan alltså säljaren bli ansvarig. Säljaren har dock också i detta fall möjlighet att undgå ansvar genom att tydligt förklara sig inte stå för riktigheten av uppgift som lämnats av annan, t.ex. tillverkaren.

6Prop. 1973zl38 s. 201 och s. 212 f. Se även till det följande Hellner, Köprätt s. 212 f samt Luft s. 113 ff. 7 Prop. 1973zl38 s. 202.

8 Se Om. prp. 1973/74:25, Kröger s. 48 ff samt ang. upplysningsplikt inom avtalsrätten Arnholm, Privatrett ll (Oslo 1964).

Genom lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1976 kompletterades 75 konsumentköplagen med ett nytt tredje stycke, som ger informations- äläggande enligt marknadsföringslagen en direkt civilrättslig betydelse. En- ligt 3å marknadsföringslagen kan näringsidkare åläggas att vid marknads- föring lämna information av särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Detta sker, som angetts i avsnitt 2.3, genom att marknadsdomstolen med- delat inforrnationsåläggande eller genom ett av KO utfärdat och av nä- ringsidkaren godkänt informationsföreläggande, som då gäller som ett åläg- gande. Näringsidkare har förpliktats att normalt iaktta meddelade åläggan- den även från civilrättslig synpunkt. I 7 & tredje stycket konsumentköplagen ges nämligen regeln att underlåtelse att följa inforrnationsåläggande medför att varan anses behäftad med fel. Även i 7 & tredje stycket uppställs dock krav på att den underlåtna informationen skall avse varans beskaffenhet eller användning och likaledes krävs för att rättsföljden skall inträda, att underlåtelsen kan antas ha inverkat på köpet. Något subjektivt rekvisit upp- ställs ej.

75 tredje stycket ger i andra punkten motsvarande regel som den i 7 & andra stycket beträffande annan än säljaren. Har informationsåläggandet riktats mot varans tillverkare eller annan som i tidigare säljled tagit befattning med varan, skall säljaren likväl ansvara för den uteblivna informationen, om han känt till eller bort känna till underlåtelsen att följa det tidigare utfärdade informationsåläggandet. Detta felansvar kan han undvika genom att själv lämna den information som tidigare ålagts annan att lämna.

Utländsk rätt

När det gäller utländsk rätt kan sägas generellt att frågan om civilrättsligt ansvar för uppgifter i reklam och liknande tidigare inte varit särskilt ingående behandlad. Man har uppenbarligen inte varit beredd att utveckla något mer omfattande dylikt ansvar. Det sagda torde ännu spegla rättsläget på många håll, även om rättsuppfattningen internationellt liksom i Sverige i dagens läge synes undergå en förskjutning under intryck av att skärpta krav uppställs på marknadsföringsåtgärders vederhäftighet i konsumentskyddets intresse. En utveckling mot ett relativt omfattande civilrättsligt ansvar för uppgifter lämnade i reklam har ägt rum främst i amerikansk och engelsk rätt. Dylika uppgifter av mer precis karaktär ägnade att påverka köparen eller beställaren synes normalt betraktas som en del av avtalsinnehållet, och i den mån uppgifterna visar sig felaktiga blir det fråga om ansvar för misrepresentation. När det gäller tillverkarens reklamuppgifter synes man dock normalt tillämpa principer om utomobligatoriskt skadeståndsansvar för lämnade uppgifter. 1 Norge har lagregler liknande konsumentköplagen införts för konsument- köp i köplagen såsom 545 a.8 Här slås fast att en oriktig eller vilseledande reklamuppgift kan medföra köprättsligt felansvar. De begränsningar som härvid uppställs i fråga om uppgifternas art, möjlighet till rättelse m.m. ligger nära de svenska reglerna. Norsk rätt är strängare än svensk såtillvida att den stadgar ett solidariskt ansvar för säljaren och för säljare i bakre led för oriktiga eller vilseledande upplysningar som getts av producent eller importör utan säljarens vetskap. Särskilda lagregler om civilrättsliga kon- sekvenser av underlåten informationsskyldighet saknas i Norge.

Den finska konsumentskyddslagen av 1978 innehåller regler om säljar- och tillverkaransvar vid konsumentköp för oriktiga och vilseledande upp- gifter lämnade vid marknadsföring (5 kap. 1 och 10 && konsumentskydds- lagen), som i sak nära motsvarar de svenska reglerna. I Finland svarar säljaren för vilseledande uppgifter, lämnade av tillverkare, endast om säljaren kan visas ha förfarit vårdslöst.

Regler i ämnet i sak liknande de svenska har medtagits i den i december 1978 framlagda propositionen med förslag till dansk lagstiftning om kon- sumentköp, avsedd att bilda en avslutande del av allmänna köplagen. An- svaret är uppbyggt som ett felansvar men omfattar enligt motiven även oriktiga prisupplysningar.9

Rättsläget för konsumenttjänster

Mot nu angiven bakgrund kan frågan ställas var gällande rätt står i fråga om ansvar för vilseledande uppgifter vid marknadsföring av konsument- tjänster. Sådant ansvar föreligger otvivelaktigt i allmänhet för uppgifter som lämnas direkt till enskilda konsumenter vid kontakter eller förhandlingar som föregår ingående av avtal. När det gäller uppgifter i reklam och liknande finns ett visst sådant ansvar enligt allmänna rättsprinciper. I litteraturen har vidare framhållits att de nya reglerna i konsumentköplagen om reklam- ansvar bör kunna tillämpas analogiskt.10 I utredningsförslaget till reviderad köplag har uttryckligen uttalats, att bestämmelsen i 7 & konsumentköplagen säkerligen ger uttryck för en princip, som i sina huvuddrag gäller även utanför området för konsumentköp, låt vara att i konsumentköplagen prin- cipen preciserats och kanske utvidgats i förhållande till tidigare rätt.11 I allmänna reklamationsnämndens praxis finns många exempel på att nä— ringsidkare hållits civilrättsligt ansvariga för uppgifter som lämnats i an- nonser och broschyrer om beskaffenheten av tillhandahållna tjänster. Exem- pel utgör uppgifter i sällskapsresebroschyrer. Vidare har rättsläget berörts, delvis i anslutning till reklamationsnämndspraxis, i det av försäkringsrätts- kommittén framlagda förslaget till konsumentförsäkringslag. Kommittén har bedömt särskilda lagregler ang. marknadsföringsansvar på försäkrings— området vara onödiga men räknar med visst ansvar för försäkringsgivare för innehållet i upplysningar om nya försäkringsvillkor m. m.12

Sammanfattningsvis torde enligt konsumenttjänstutredningens mening nä- ringsidkare numera enligt gällande rätt kunna åläggas civilrättsligt ansvar för uppgifter i reklam om sina tjänster i ungefärligen den omfattning som motsvarar reglerna i 75 konsumentköplagen såvitt gäller felansvar samt härutöver enligt allmänna rättsprinciper i viss utsträckning även för uppgifter om t. ex. priset eller leveranstiden.

Vilseledande uppgifter som lämnats i annonser och liknande, vilka faller utanför ansvarsområdet för 7 & konsumentköplagen genom att de inte avser varans beskaffenhet eller användning utan t. ex. priset eller 5. k. kringupp- gifter, kan föranleda jämkning eller åsidosättande enligt generalklausulen i 36å avtalslagen av sådana avtal eller avtalsvillkor som en köpare ingått i förlitan på uppgiften.13 Motsvarande möjlighet föreligger otvivelaktigt när uppgifterna avser tjänster.

9Justitsmin. L. A. 1978- 46002-8, 5 76.

'0 Hellner, Köprätt s. 140, Bernitz s. 43; se även Adlercreutz s. 104.

” Köplag (SOU 1976:66) s. 154.

'2 Konsumentförsäk- ringslag (SOU l977:84) S. 126 f.

” Generalklausul i förmö- genhetsrätten (SOU l974:83)s. 133 och 163, jfr prop. 1975/76:81 s. 122 och ang. rättsverkan av prisangivelse i annons Köplag (SOU 1976:66) s. 211.

l4sou 1976:66 s. 154.

6.1.2 Allmänna överväganden

Reglerna i 7 & konsumentköplagen ger på sitt område ett relativt omfattande skydd för konsumenten då näringsidkaren begagnar vilseledande uppgifter i sin marknadsföring. I de flesta fall kan konsumenten göra gällande fel- påföljder mot näringsidkaren i det enskilda fallet. Något mera heltäckande civilrättsligt ansvar för säljarens marknadsföringsuppgifter medför dock ej konsumentköplagens regler. Sålunda reglerar konsumentköplagen ej den praktiskt betydelsefulla frågan om ansvar för prisuppgifter i reklam. Här kan dock generalklausulen i 36 & avtalslagen användas supplerande och för- anleda jämkning av ingångna avtal eller avtalsvillkor. I direktiven för kon- sumentköpsutredningen har departementschefen uttalat att det kan hävdas att de bestämmelser som nu finns i 7 & konsumentköplagen är alltför snävt inriktade och behöver byggas ut. Direktiven kan ses mot bakgrund av den kritik som köplagsutredningen riktat mot nuvarande 7 & konsumentköpla- gen, vars ansvarsförutsättningar utredningen funnit alltför snäva. Utred- ningen har sålunda uttalat att det finns skäl att generellt anknyta civilrättsliga påföljder till överträdelse av marknadsföringslagens regler med hjälp av fel- reglerna.14

Enligt konsumenttjänstutredningens mening bör frågan om den lämpliga utformningen av regler angående marknadsföringsansvari konsumenttjänst- lagen övervägas i ljuset av den utveckling som numera skett inom marknads- och konsumenträtten. Det ter sig mindre lämpligt att direkt överföra de nuvarande reglerna i ämnet i konsumentköplagen till tjänsterättens område. Dessa regler innefattar heller inte hela det ansvar som föreligger enligt allmänna rättsprinciper. Större samstämmighet mellan marknadsföringslagen och det civilrättsliga regelsystemet än vad som nu föreligger bör eftersträvas.

Man bör uppmärksamma att vid beställning av tjänster har konsumenten som beställare att hålla sig till de uppgifter näringsidkaren ger i sin mark- nadsföring eller på annat sätt om den blivande prestationen och villkoren för denna. Bortsett från fallet att näringsidkaren kan peka på en tidigare utförd tjänst som typprov, saknar beställaren av en tjänst i regel den möj- lighet som köparen av en vara ofta, om ej alltid, har att före köpet bese och eventuellt undersöka den marknadsförda varan. Genom att tjänster utförs först efter avtalstillfället är beställaren av en tjänst vid avtalstillfället särskilt beroende av riktigheten av de uppgifter om tjänsten som lämnats av näringsidkare. Det civilrättsliga ansvaret för marknadsföringsuppgifter till konsument om tjänster bör därför i varje fall ej vara mindre omfattande än motsvarande ansvar för marknadsförda varor.

Karakteristiskt för konsumentköplagen är att det civilrättsliga ansvaret begränsats till oriktiga eller vilseledande uppgifter om varans beskaffenhet eller användning. Denna relativt snäva avgränsning av ansvaret har kri- tiserats och synes i vart fall ej lämplig för tjänsternas del. Bland annat är att märka att när tjänster marknadsförs är de ännu ej utförda. Först då tjänsten utförts kan konstateras om den är avtalsenlig eller inte. Mot bak- grund härav fårdå avgöras om det är fel i tjänsten. En regel om näringsidkares ansvar för uppgifter i marknadsföringen om tjänster bör enligt utredningens mening rikta in sig på att göra näringsidkaren ansvarig för sådana uppgifter

i sig och ej utformas som en regel om oriktiga eller vilseledande uppgifter. Regeln bör alltså medföra att uppgifter lämnade vid marknadsföring av tjänsten kommer att ingå i det därefter slutna avtalet och utgöra ett led i detta, dvs. blir en del av avtalsinnehållet.

Utredningen knyter alltså an till synsättet att avtalsmekanismen kommer igång i och med marknadsföringen och att preciserade uppgifter i mark- nadsföringen — i den mån de inte rättas eller ändras principiellt sett bör likställas med upplysningar lämnade i samband med det enskilda avtalets tillkomst. På motsvarande sätt bör upplysningar av betydelse för avtalsin- nehållet betraktas som tolkningsdata för vad som avtalats även när de lämnas i marknadsföringen.

En diskutabel begränsning i konsumentköplagens regler om marknads- föringsansvar är att de ger endast konsumenten rätt att göra gällande fel- påföljd. Enligt utredningens mening bör uppgifter i näringsidkares mark- nadsföring om priset eller om leveranstiden lika väl som uppgifter om tjäns- ten som sådan kunna medföra ansvar. Utformningen av konsumentköp- lagens regler om marknadsföringsansvar får emellertid ses mot bakgrund av konsumentköplagens allmänna uppläggning och avgränsning av behand- lade ämnen. Konsumenttjänstlagen har som tidigare utvecklats en annan konstruktion än konsumentköplagen och skiljer sig från den bl. a. genom att ha allmänna regler om kraven på näringsidkares prestation, priset m. m. Genom att konsumenttjänstlagen getts denna uppbyggnad är det naturligt att inte bara i påföljdshänseende falla tillbaka på den redan förordade prin- cipen att betrakta en i marknadsföringen lämnad uppgift som en del av avtalet eller — i fråga om mindre preciserade uttalanden — i vart fall ett tolkningsdatum. Denna rättstekniska lösning gör det naturligt att ålägga näringsidkaren ett ansvar inte bara för uttalanden om kvalitet utan även om andra omständigheter av betydelse för beställning av tjänsten, t. ex. priset och betalningsvillkoren. Ett civilrättsligt marknadsföringsansvar för konsumenttjänster uppbyggt efter nu antydda linjer skulle enligt utredning- ens mening innebära en väl befogad vidareutveckling av rättsprinciper som får anses till stor del redan etablerade i gällande rätt.

6.1.3 Utformningen av en huvudregel

De redovisade övervägandena har lett utredningen till uppfattningen att konsumenttjänstlagen bör innehålla en allmän regel om näringsidkares an- svar för sina i marknadsföring lämnade uppgifter. Regeln bör bygga på den rättstekniska lösningen att dessa uppgifter bildar utgångspunkt för avtals- innehållet och härigenom får effekt vid bedömningen av vad som skall gälla mellan parterna såväl beträffande prestationens kvalitet som tiden för ut- förandet, priset, betalningsvillkoren etc.

Karaktären av lämnad uppgift

En huvudfråga är vilka uppgifter som bör omfattas av näringsidkarens ci- vilrättsliga ansvar. Det synes härvid inte möjligt att låta den marknads- rättsliga bedömningen av vad som utgör otillbörlig marknadsföring fullt

15Jfr prop. 1973zl38 s. 217 och Hellner, Köprätt s. 140.

16 Jfr prop. 1973:138 5. 201.

ut slå igenom i de civilrättsliga reglerna. För att konsumenten på grundval av lämnade marknadsföringsuppgifter skall kunna göra gällande civilrättsliga befogenheter måste fordras, att uppgifterna dels är relativt konkreta, dels har avseende på den ifrågavarande tjänsten. Dessa begränsningar uppställs inte i marknadsföringslagen, enligt vilken även uppgifter i marknadsföring av mer allmän karaktär kan vara att bedöma som otillbörliga, t. ex. på grund av bristande vederhäftighet. Som redan utvecklats i det föregående bör man vid den civilrättsliga bedömningen på tjänsternas område inte ställa upp krav på att de lämnade uppgifterna är oriktiga eller vilseledande utan att de inte motsvarar vad som kommer till utförande. Även härvidlag upp- kommer olikheter i förhållande till de marknadsrättsliga reglerna.

Vid avgränsningen av det civilrättsliga ansvaret får alltså skiljas mellan å ena sidan uppgifter som är så pass konkreta och preciserade att de bör medföra civilrättsligt ansvar och å andra sidan uppgifter som är så allmänt hållna, att de inte alls eller endast med svårighet kan ges ett materiellt innehåll eller som avser en känsla, ett intryck eller liknande.15 Som exempel på konkreta uppgifter kan nämnas uppgift om visst pris för tjänsten, eller om dess beskaffenhet eller nytta, såsom om hållbarhet eller slitstyrka, färg- beständighet och krympning etc. Ansvar för dylika uppgifter bör föreligga vare sig de enligt traditionellt civilrättsligt betraktelsesätt är att se som till— försäkrade eller som enuntiationer. Som exempel på uppgifter som på grund av sin vaghet ej torde medföra civilrättsligt ansvar kan tänkas uttryck av typen ”Vi tror att Ni kommer att bli mycket nöjd med vårt arbete” eller ”Ny metod som kommer att slå Er med häpnad”.

Gränsdragningen är emellertid vansklig. Vad en näringsidkare allmänt säger i sin marknadsföring om sina eller sitt företags kvalifikationer, t. ex. i fråga om yrkesskicklighet, kan nämligen ge konsumenten anledning till berättigade krav på hans sätt att utföra tjänsten. Det är t. ex. av klar betydelse från konsumentsynpunkt om en näringsidkare i sin marknadsföring anger sig vara ”expert”, ”specialist” eller liknande på ett visst slag av tjänst. Att uppgiften är allmänt svepande behöver alltså ej innebära att den bör sakna civilrättslig betydelse. Som exempel kan nämnas uppgifter såsom ”Vi tror att vi är bäst i Göteborg på båtmotorer” eller ”Vi är experter på att renovera oljemålningar”. Uppgifter om att en näringsidkare är särskilt snabb eller billig kan ge konsumenten berättigad anledning att räkna med att denne skiljer sig från genomsnittet nät det gäller snabbhet eller pris.

För att uppgifter i marknadsföringen skall kunna ges civilrättslig relevans bör vidare krävas att de avser den marknadsförda tjänsten eller annat för- hållande av betydelse för beställningen av denna, t. ex. betalningsvillkor eller andra villkor eller betingelser. Detta krav bör emellertid fattas vidsträckt. Det kan t.ex. röra sättet eller metoden på vilket tjänsten utförs, t. ex. ”var- sam rengöring för hand”, ”maskinslipning med god precision”, ”handupp- lagd plastreparation”. Det kan också gälla hjälpmedel, t. ex. vilka kemikalier, färger eller impregneringsmedel som används eller uppgift att viss special- utbildad personal kommer att utföra arbetet. Uppgifterna kan också ha av- seende på resultatet av arbetet. Även uppgifter av mer allmänt slag kan i vissa fall i realiteten vara att se som uppgifter avseende tjänsten.16 Så torde i allmänhet vara fallet med mer preciserade åberopanden, såsom att liknande arbeten tidigare utförts med angivna, lovordade omdömen eller att tidigare utförda tester visat angivna, goda resultat.

Vid bedömningen av frågan om en uppgift bör medföra civilrättsligt ansvar bör över huvud beaktas om konsument haft skäl uppfatta vad som ut- talats som en uppgift om prestationen eller annat förhållande av betydelse för dess tillhandahållande. Särskilt vid muntliga kontakter måste dock gi- vetvis finnas utrymme för näringsidkaren att föra oförbindande resonemang om tjänsten, t. ex. sannolika resultat vid olika alternativ, förutsatt att den oförbindande karaktären eller gjorda reservationer tydligt framgår för kon- sumenten. Över huvud är ställningstagandet till lämnade uppgifters relevans en fråga om vilken betydelse de vid en tolkning av vad som avtalats får för avtalsinnehållet. Det kan framhållas att utredningen inte avser att göra någon ändring i nu tillämpade principer för bedömning av vad som fordras för att näringsidkares standardvillkor skall anses ha blivit del av det enskilda avtalet.

Sättet för lämnande av uppgift

Vad gäller sättet för lämnande av sådana uppgifter som bör omfattas av civilrättsligt ansvar, står det klart att det väsentliga är uppgifter lämnade i annonser, kataloger, broschyrer, vikblad, cirkulär och liknande. Det saknas dock anledning att begränsa en lagregel till att avse vissa medier. Ansvaret bör därför generellt avse uppgifter som lämnats vid näringsidkarens mark- nadsföring. Begreppet marknadsföring i betydelsen avsättningsfrämjande åt- gärder måste nu anses så etablerat att det med fördel kan användas i ci- vilrättslig lagtext.

Till marknadsföring brukar även hänföras muntlig säljargumentering, sär- skilt när denna bedrivs mer systematiskt. Det står enligt utredningens me- ning klart att t. ex. en kundmottagares muntliga uppgifter om en tjänsts beskaffenhet eller pris normalt bör omfattas av den föreslagna lagregeln. Man bör emellertid inte stanna därvid. Redan nu svarar näringsidkare i allmänhet för individuella uppgifter om en viss tjänst som lämnats till en enskild konsument vid kontakter som föregått avtalets ingående. Det kan t. ex. vara fråga om uppgifter om tjänstens pris och beskaffenhet. Detta ansvar bör lagfästas.

Betydelsen för konsumenten av lämnad uppgift

För att näringsidkaren skall kunna hållas civilrättsligt ansvarig för lämnade uppgifter om tjänsten måste krävas att uppgiften i det enskilda fallet haft betydelse för konsumentens handlande. I annat fall finns ingen an- ledning till civilrättsligt ansvar. En uppgift som konsumenten varit omed- veten om, eller som vid avtalet varit ointressant för honom, bör inte i efter- hand kunna åberopas som grund för krav på näringsidkarens prestation. I lagregeln bör alltså införas ett krav på att de lämnade uppgifterna inverkat på avtalet, dvs. haft en effekt på konsumentens handlande i fråga om avtalets ingående, omfattning eller innehåll i övrigt.

Ett dylikt effektkriterium fyller även funktionen att skära av obefogade tvister, t. ex. fall där mer obetydliga brister i lämnade uppgifter i efterhand utnyttjas som grund för mindre välgrundade klagomål. Det kan erinras om att ett liknande effektkriterium finns i 7 & konsumentköplagen och att

” Prop 1970:57 s 67.

— enligt förarbetena17 — det för ansvar för ovederhäftiga uppgifter enligt 2 & marknadsföringslagen krävs att uppgiften varit ägnad att påverka efter- frågan på tjänsten (jfr 65 marknadsföringslagen).

En annan sak är att lämnade uppgifter om tjänsten kan tilläggas betydelse enligt allmänt avtalsrättsliga principer såsom utfyllnad av avtalsinnehållet, t. ex. angående prestationens kvalitet, oberoende av om uppgiften haft en effekt på avtalet. Bruksanvisningar som medföljer tjänsten, men som kon- sumenten tar del av först i efterhand, kan på liknande sätt få betydelse för avtalsinnehållet. När det gäller nya uppgifter som konsumenten får del av först i efterhand, exempelvis en senare publicerad annons, blir närings- idkarens ansvar däremot i princip att se som en fråga om utomobligatoriskt ansvar för vårdslöst lämnade uppgifter, ehuru situationen givetvis färgas av kontraktsförhållandet.

Något starkare krav på bevisning om att konsumentens handlande verk— ligen påverkats av den lämnade uppgiften bör inte uppställas. Ett dylikt beviskrav vore svårt att tillfredsställa och ter sig inte heller berättigat. Det får anses tillräckligt att uppgiften vid en mer allmän bedömning kan antas ha inverkat på avtalet, dvs. att en sådan inverkan ter sig plausibel. Så måste t. ex. i regel anses vara fallet med lämnade uppgifter om priser eller grunder för prisberäkning. Utgångspunkten bör dock vara att konsumenten tagit del av uppgiften i samband med avtalets ingående. l lagtexten kan saken uttryckas så att uppgiften kan antas ha inverkat på avtalet.

Tidsaspekten

Det är en självklarhet att uppgifter lämnade i marknadsföring inte skall kunna åberopas av motparten under hur lång tid som helst. Ett visst tids- samband måste finnas mellan tidpunkten för uppgiftens lämnande i mark- nadsföringen och det sedermera träffade avtalet. Vad som bör gälla här måste bero av förhållandena. Marknadsföring är ofta mycket tidsbunden och inte sällan säsonginriktad. Konsumenten kan inte räkna med att kon- kreta prisuppgifter i en annons förblir aktuella särskilt länge, speciellt inte när de har karaktären av förmånserbjudande eller liknande. Uppgifter om principer för debitering och i regel även betalningsvillkor kan däremot för- utsättas ha längre varaktighet. Detta synes än mer böra gälla uppgifter om specialkompetens och liknande. På grund av de starkt växlande förhållan- dena förefaller det inte möjligt att ställa upp någon mer exakt regel om den tidsrymd inom vilken marknadsföringsuppgifter kan få civilrättsliga rättsverkningar. Av grundläggande betydelse är självfallet om så lång tid hunnit förflyta, att konsumenten med hänsyn till förhållandena bör ha haft skäl att tvivla på att uppgiften fortfarande är relevant.

I vissa fall, t. ex. för kataloger, broschyrer och även prislistor, brukar anges hur länge de är aktuella. Där dylika uppgifter förekommer bör de normalt kunna tas till utgångspunkt för bedömningen. En tumregel för aktualiteten när ingen sådan uppgift ges torde här ofta kunna vara en tidsrymd på ett halvt till ett år. För instruktioner och liknande, avsedda att utnyttjas av konsumenten sedan tjänsten slutförts, får man däremot i allmänhet räkna med en betydligt längre tidsrymd.

Som allmän förutsättning för att en uppgift skall kunna bli del av avtalet

om en tjänst får krävas, att det anbud som lett till avtalet gjorts inom rimlig tid.18 Vid den närmare bedömningen av frågan, om en uppgift i det enskilda fallet kan antas ha inverkat på avtalet, bör avseende främst fästas vid objektiva kriterier av det slag som här utvecklats.

Karaktären av näringsidkarens ansvar

Näringsidkarens civilrättsliga ansvar för uppgifter om tjänsten eller om annat förhållande av betydelse för beställningen av denna, som han lämnat vid marknadsföringen eller i samband med avtalets ingående, synes kunna ut- tryckas så att han svarar för uppgiften. Utgångspunkten är att uppgifterna ingår i avtalsinnehållet.

Vilka befogenheter konsumenten härvid kan göra gällande blir beroende av arten av de lämnade uppgifterna. Särskilt vanligt torde bli att konsu- menterna kan göra gällande befogenheter på grund av att prestationen är felaktig. Om, för att ge ett exempel, en målerifirma i sin annonsering uppger att man använder färg av viss bestämd kvalitet och en konsument i nära anslutning till denna annonsering beställer ett målningsarbete av ifråga- varande slag av näringsidkaren, skall konsumenten kunna utgå från att färg av utannonserad kvalitet kommer till användning. Sker det ej är tjänsten felaktig. Om näringsidkaren i annonseringen utlovat särskilt snabbt utfört arbete, men han sedan brister härvidlag, kan konsumenten göra gällande befogenheter på grund av dröjsmål. Vidare får i marknadsföringen eller i samband därmed lämnade uppgifter betydelse för beräkningen av priset. Har t. ex. ett visst kvadratmeterpris angetts vid marknadsföringen, skall detta normalt läggas till grund för prisets bestämmande. Motsvarande gäller betalningsvillkoren.

Neutraliserande rättelser och ändringar

Näringsidkarens ansvar för sina lämnade uppgifter bör gälla även om han inte handlat uppsåtligen eller varit vårdslös, liksom fallet också är vid be-

dömning enligt 25 marknadsföringslagen och enligt konsumentköplagen. Det kan emellertid inte vara rimligt att kategoriskt hävda en dylik regel om strikt ansvar. Näringsidkaren kan begå ursäktligt misstag vid utform- ningen av uppgifter i marknadsföringen, och det kan också visa sig att

en uppgift i marknadsföringen är överdriven etc. Det kan t. ex. framkomma att ifrågavarande typ av utförd tjänst inte har den hållbarhet som närings- idkaren tidigare haft skäl att anta. Det vore alltför strängt att ålägga nä- ringsidkare ett ansvar för uppgifter utan att ge möjlighet till tillbakaträdande eller ändring före avtalsslut. I likhet med vad som gäller enligt 76 kon- sumentköplagen bör näringsidkare ges möjlighet att neutralisera lämnad uppgift genom uttryckligt återkallande eller korrigerande av den. Detta bör dock ske senast innan uppgiften inverkat bestämmande på konsumentens handlingssätt, dvs. normalt senast vid avtalstillfället (jfr principen i 395 avtalslagen). En annan sak är att en näringsidkare kan undgå eller i vart 18 m regeln i 9 5 andra fall begränsa sitt ansvar för kontraktsbrott genom rättelser eller ändringar punkten avtalslagen.

som görs även vid en senare tidpunkt, t. ex. så att några fel eller skador faktiskt inte uppkommer för konsumenten.

Neutraliserande rättelser eller ändringar kan vara av två olika slag, ge- nerella och individuella. Generella är sådana rättelser eller ändringar som sker genom annonsering, skyltning, införande i broschyrer, bruksanvisningar och liknande och som är riktade till den krets av konsumenter som får antas ha fått del av den uppgift man vill korrigera. Individuella är sådana ändringar eller rättelser som görs i det enskilda fallet före avtalsslutet. Problemet är om och i vilken utsträckning man bör godta generella rättelser eller ändringar. Att fullt ut kräva att alla rättelser eller ändringar sker in- dividuellt framstår enligt utredningens mening som orealistiskt, särskilt när uppgifterna lämnats i marknadsföring riktad till breda och vagt avgränsade konsumentkategorier. Det bör dock krävas att näringsidkaren inom det rim- ligas gränser gör vad han kan för att föra ut korrigeringen till berörda kon- sumenter, så att det kan antas att dessa normalt får kännedom om denna. 1 lagtexten kan detta uttryckas så att uppgiften skall ha tydligt rättats eller ändrats. Så får bl. a. anses vara fallet om korrigeringen framgår av tydlig skyltning i den lokal där avtalet träffats. Vid bedömning av om närings- idkaren gjort vad han kunnat för att föra ut korrigeringen bör särskild vikt fästas vid om näringsidkaren gått fram på samma sätt som vid uppgiftens lämnande. En felaktig uppgift i en tidningsannons bör sålunda ha rättats genom en motsvarande annons. 1 de fall det vid avtalstillfället framgår för näringsidkaren att konsumenten grundar sitt handlande på de ursprungliga uppgifterna och alltså inte tagit del av rättelsen eller ändringen, måste emel- lertid fordras att näringsidkaren rättar eller ändrar uppgiften i det enskilda fallet. Sker det ej får han svara för den ursprungliga uppgiften. Utredningen återkommer i det följande till vad som bör gälla om näringsidkares upp- lysningsskyldighet. Det bör också understrykas att generella rättelser eller ändringar kan godtas endast om och till den del de gjorts i tid, dvs. så att konsumenten haft möjlighet att ta del av de nya uppgifterna före av- talstillfället.

Inte sällan bygger uppgifterna i en näringsidkares marknadsföring på in- formation som han erhållit av annan, t. ex. en materialleverantör. Det kan bl. a. i dylika fall vara naturligt att annan än näringsidkaren går ut till kon- sumenterna med rättelse eller ändring. Något skäl att inte godta dylika korrigeringar föreligger ej, förutsatt att det tydligt framgår vad korrigering- arna avser och dessa i övrigt uppfyller de fordringar som här har angetts.

6.1.4 Näringsidkarens ansvar för annans uppgifter

Såsom ovan behandlats är näringsidkare enligt 75 andra stycket konsu- mentköplagen i vissa fall civilrättsligt ansvarig för vilseledande uppgifter som lämnats av annan än säljaren, t.ex. tillverkaren. Ansvar kan upp- komma i två fall, nämligen dels när säljaren själv åberopat uppgifterna, dels när säljaren underlåtit rätta vilseledande uppgift som han insett eller uppenbarligen bort inse var vilseledande. Också på tjänsternas område synes det naturligt att vid en lagreglering i konsumentskyddssyfte av det civil- rättsliga marknadsföringsansvaret införa regler om ansvar för annans upp- gifter.

Vid utformningen av regler härom synes det lämpligt att utgå från den allmänna uppläggning som utredningen gett huvudregeln om ansvaret för näringsidkarens egna uppgifter. Det praktiskt väsentligaste synes vara att konsumenten kan hålla näringsidkaren ansvarig när han vid marknads- föringen eller i samband med avtalets ingående hänför sig till uppgifter som emanerar från materialleverantörer eller andra tillverkare. Ett exempel är att en fabrikant av visst material ger vissa uppgifter om egenskaper vid korrekt utfört arbete som vidarebefordras av näringsidkaren till konsumen- ten. Viktigt är också att näringsidkaren är ansvarig när han i sin mark- nadsföring eller försäljning utnyttjar sig av eller stöder sig på uppgifter läm- nade 1 marknadsföring företagen centralt inom 3. k. fackkedjor eller andra organisationer för samverkan mellan näringsidkare. Det synes dock saknas anledning att begränsa näringsidkaransvaret till att avse uppgifter härrörande från en viss kategori av uppgiftslämnare. Ansvaret bör t. ex. även omfatta uppgifter lämnade vid marknadsföring från branschorganisationer där nä- ringsidkaren är medlem. Motsvarande bör gälla också när uppgifterna härrör från organisationer som näringsidkaren står utanför, eftersom förutsättning- en för ansvar föreslås vara att näringsidkaren hänför sig till uppgifterna. Ansvaret bör även omfatta åberopade uppgifter som härrör från testinstitut och andra utomstående.

Kravet på vidareförande innebär i princip att näringsidkaren gör uppgiften till sin egen. Saken kan lämpligen uttryckas så att näringsidkaren hänför sig till uppgift som lämnats av annan. Härigenom markeras att ansvaret sträcker sig relativt vitt och bl. a. innefattar ansvar för tillhandahållna bro- schyrer, prover och annat reklammaterial. Detta innebär t. ex. att en nä- ringsidkare, som får en förfrågan om en fastighetsreparation och som un- derlag översänder några materialprover och broschyrer, omfattas av hän- föranderegeln och därför ansvarar för uppgifter i broschyrerna. Regeln med- för att näringsidkaren, när han hänför sig till exempelvis tillverkaruppgifter, har att iaktta försiktighet och att vid tvekan rörande någon uppgift ge en klar upplysning om att han ej åtar sig ansvar för just den uppgiften. En grundläggande förutsättning för att näringsidkaren skall kunna hållas an- svarig bör dock vara att han har vetskap om att uppgift av ifrågavarande slag har lämnats. I annat fall bör ansvar ej åvila honom. Utredningen har sålunda funnit den i norsk köprätt införda principen om solidariskt ansvar för tillverkaruppgifter alltför långtgående, inte minst med hänsyn till vad som anförts allmänt i avsnitt 3.6.2 om näringsidkares relationer till bakre led. Till frågan om tillverkarens eget ansvar gentemot konsumenten för uppgifter lämnade vid marknadsföring återkommer utredningen i det föl- jande (avsnitt 6.2).

6.1.5 Näringsidkarens ansvar för underlåtelse att lämna upplysning

En viktig fråga är vad som bör gälla när näringsidkaren underlåter att i marknadsföringen lämna upplysningar av särskild betydelse för konsumen- ten. I vissa fall kan förtiganden leda till att tjänsten presenteras på ett vil- seledande sätt genom de uppgifter som lämnats. Den ovan behandlade hu- vudregeln om näringsidkarens marknadsföringsansvar kan då bli tillämplig. Förtiganden av viktiga upplysningar vid avtals ingående kan vidare föranleda

” Adlercreutz, Avtalsrätt II (2 uppl.) s. 96 ffoch Bernitz s. 31 ff.

20sou 1976:66s. 135.154 foch 309 f.

avtalets ogiltighet eller jämkning enligt reglerna i 3 kap. avtalslagen, framför allt generalklausulen i 36 & avtalslagen. Underlåtelse att lämna upplysningar i samband med avtals ingående kan vidare föranleda skadeståndsskyldighet på grund av culpa in contrahendo (se avsnitt 13.1.5 nedan). Där ett i och för sig giltigt avtal kommit till stånd får sådan underlåtelse betydelse för avtalets tolkning och utfyllning. Enligt svensk avtalsrätt har parterna, särskilt den bäst initierade avtalsparten, i många situationer en klargörandeskyl- dighet rörande både faktiska förhållanden och tillämpade avtalsvillkor.”

Från konsumentsynpunkt är det viktigt att upplysningar, som är väsentliga för bedömningen av en tjänst, verkligen lämnas. För den som står utan kunskaper är det inte lätt att veta vad som är relevant och vad som bör undersökas. Näringsidkarna bör därför ha ett visst ansvar för att konsu- menterna får de upplysningar 'de har rimligt krav på. Med den uppläggning marknadsföringsansvaret föreslagits få i konsumenttjänstlagen är det na- turligt att även näringsidkares utelämnanden av relevanta upplysningar ges betydelse för avtalets innehåll. Konsumentskyddssynpunkterna talar även här för en lagfäst regel som bygger vidare på gällande avtalsrättsliga principer. Att märka är att det redan finns uttryckliga marknadsrättsliga regler om informationsskyldighet i 3 & marknadsföringslagen, ocksåi fråga om tjänster. Dessa regler har, som nämnts, för konsumentköpens del fått visst genomslag i en företagen utvidgning av 7 & konsumentköplagen, enligt vilken ett rent underlåtelseansvar införts, nämligen då det gäller underlåtelse att lämna information som krävts i informationsåläggande resp. godkänt informa- tionsföreläggande. Genom denna anknytning till givna ålägganden har emel- lertid regeln getts en mycket snäv räckvidd. Regeln kan inte antas uttöm- mande reglera vad som gäller köprättsligt vid underlåtelse att lämna upp- lysningar. Köplagsutredningen har ifrågasatt om inte konsumentköplagen bör ålägga säljaren ett mer allmänt ansvar för underlåtelse att lämna upp- lysning.20

En motsvarighet till den nuvarande regeln i konsumentköplagen får under alla förhållanden anses erforderlig i konsumenttjänstlagen. Utredningen frn- ner dock en sådan lösning otillräcklig, särskilt som ett längre gående ansvar för underlåtelse att lämna upplysningar i det särskilda fallet redan borde finnas i gällande rätt. Konsumenttjänstlagens regler om ansvar för underlåtna marknadsföringsuppgifter bör lämpligen knytas an till utformningen av hu- vudregeln om näringsidkarens ansvar för uppgifter som han faktiskt lämnat. Den grundläggande utgångspunkten bör vara att näringsidkaren har att in- formera om sin prestation i marknadsföringen i sådana hänseenden som är särskilt betydelsefulla för konsumenten. Härigenom uppnås en lämplig samordning med de marknadsrättsliga reglerna om informationsskyldighet och en koppling till redan gällande avtalsrättsliga principer. Unterlåtelse att ge upplysningar bör i linje med utformningen av huvudregeln om marknadsföringsansvar påverka avtalsinnehållet och inte endast göra det möjligt att göra gällande felpåföljder. Har en näringsidkare underlåtit att lämna en relevant upplysning bör avtalet tolkas och tillämpas sådant det framstår när man bortser från upplysningen. Även fall avunderlåtelse att ge upplysningar bör alltså kunna få betydelse för avtalsförhållandets alla sidor. En huvudfråga är vilken räckvidd en regel av antytt slag om ansvar för

underlåtna upplysningar bör ges. Härvid bör beaktas sambandet med ett flertal av konsumenttjänstlagens föreslagna positiva regler om näringsid- karens prestation m.m., såsom bestämmelserna om näringsidkarens om- sorgsplikt, om resultatansvaret, om avrådningsskyldighet, om tiden för ut- förandet och om priset. Vissa av dessa bestämmelser har för övrigt delvis sin motsvarighet i gällande rätt.

Ett särskilt nära samband föreligger i förhållande till den allmänna om- sorgsplikt som utredningen enligt vad som utvecklas i det följande (avsnitt 8.1)föreslår skall åvila näringsidkaren (2 kap. 1 & i lagförslaget). Den allmänna omsorgsplikten torde naturligt omfatta bl. a. att lämna god och tillräckligt utförlig information rörande tjänsten. Om näringsidkaren avviker från denna omsorgsplikt, och detta får effekt på utfört arbete eller använt material, får tjänsten anses felaktig. Man kan alltså redan med stöd av principen om omsorgsplikt hävda att en tjänst 'är felaktig, om näringsidkare undan- håller viss väsentlig uppgift rörande tjänsten av betydelse för konsumenten, i vart fall om undanhållandet sker avsiktligt eller vårdslöst. Självfallet bör uppgiftsskyldigheten endast gälla sådant som inte kan förutsättas vara all- mänt känt. Som exempel kan nämnas att en näringsidkare vid installation på viss plats av termostatventiler på radiatorer eller vattenkranar inte upplyser om det för honom bekanta faktum, att ventilerna på grund av för hög kalkhalt i vattnet sätts igen efter en tid så att de inte fungerar.

Vidare kan den i det följande föreslagna regeln rörande resultatansvar ge näringsidkaren en plikt att lämna de uppgifter som kan vara av särskilt intresse för konsumenten. Särskilt bör uppmärksammas att regeln utgår från vad konsumenten med hänsyn till avtalet (alltså bl. a. lämnade uppgifter om tjänsten), priset och övriga omständigheter haft skäl att förutsätta. Kon- sumentens bild av tjänsten, som han fått den genom avtalet och de därvid lämnade uppgifterna, är alltså avgörande för om tjänsten skall anses felaktig.

En regel om följderna av underlåtna upplysningar i näringsidkarens mark— nadsföring har alltså nära samband med det skydd som konsumenttjänst- lagen i övrigt avser att ge. En uttrycklig regel om marknadsföringsansvaret i underlåtelsefall har likväl sitt värde från klarhetssynpunkt och med hänsyn till lämpligheten av en samordning med informationspliktsreglerna i marknadsföringslagen.

Begränsning till betydelsefulla upplysningar

För att en regel om ansvar för underlåtna upplysningar inte skall bli alltför vittgående bör den begränsas till upplysningar som 'är av betydelse för kon- sumenten. Man kan härvid skilja på fyra huvudfall. Det första fallet är upplysningar som objektivt sett är viktiga för konsumenter i allmänhet vilka efterfrågar det ifrågavarande slaget av tjänst. Det andra huvudfallet avser upplysningar som framstår som betydelsefulla med hänsyn till det sätt på vilket näringsidkaren ifråga tänker sig att utföra tjänsten. Det tredje fallet rör upplysningar som framstår som betydelsefulla i det enskilda avtalstill- fället. Det fjärde fallet slutligen föreligger när näringsidkaren underlåter att ge upplysningar som varit berättigade med hänsyn till de uppgifter som lämnats av annan om tjänsten, t. ex. i tillverkarens marknadsföring, och som näringsidkaren insett eller bort inse vara av betydelse för konsumenten.

Utredningen finner samtliga dessa typfall vara av sådan betydelse att de bör omfattas av lagstiftningen.

När det gäller det första huvudfallet — underlåtelse att lämna upplys- ningar av betydelse för konsumenter i allmänhet som efterfrågar ifråga- varande slag av tjänst bör bedömningen ske utifrån vad som normalt har särskild betydelse för det ifrågavarande konsumentkollektivet. Regeln kan i denna del väsentligen ses som ett civilrättsligt komplement till den i 35 marknadsföringslagen stadgade skyldigheten att vid marknadsföring lämna information som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Vid utformningen av konsumenttjänstlagens regel i ämnet synes det lämpligt att markera samordningen med denna bestämmelse i marknadsföringslagen genom att använda motsvarande rekvisit. De i marknadsföringslagens för- arbeten givna anvisningarna för tillämpningen av bestämmelsen är allmänt hållna men torde efter hand preciseras genom avgöranden av marknads- domstolen, riktlinjer utfärdade av konsumentverket samt den praxis som i övrigt utvecklas. De standarder för bedömningen, som härigenom utbildas, bör i stort vara vägledande för den civilrättsliga upplysningsskyldigheten på konsumenttjänsternas område.

Ibland kan det sätt på vilket en viss näringsidkare utför en tjänst kräva att näringsidkaren särskilt upplyser presumtiva kunder härom. Detta är det andra huvudfallet. Informationsskyldighet bör föreligga om tjänsten till ut- förande eller resultat avviker från vad som får anses normalt i något be- tydelsefullt hänseende och näringsidkaren måste utgå från att konsumen- terna räknar med att tjänsten utförs på normalt sätt. Självfallet bör dock upplysningsskyldigheten inte omfatta varje mindre' avvikelse. Där flera me- toder att utföra en tjänst är fackmässiga och vanligt förekommande bör inte redan det faktum att näringsidkaren inte använder den mest vanliga metoden i och för sig medföra informationsskyldighet härom. Det bör också framhållas att upplysningar bara skall behöva ges om näringsidkarens egen tjänst.

Näringsidkaren bör också vara skyldig att ge upplysningar i samband med avtalets ingående som i det enskilda fallet framstår som betydelsefulla för konsumenten, dvs. det tredje huvudfallet. En sådan upplysningsskyl— dighet följer, som framhållits, till stor del redan av allmänna avtalsrättsliga regler. Det synes likväl av värde att den allmänna regeln om upplysnings- skyldighet i konsumenttjänstlagen inte bara omfattar skyldighet att ge in- formation vid marknadsföring riktad till konsumentkollektivet utan även informationslämnande i samband med avtalets ingående.

Här kan erinras om att just på tjänsternas område förhållandena ofta är starkt växlande. Detta gäller inte minst ombyggnads-, reparations- och underhållstjänster och liknande. Upplysningsskyldigheten i det enskilda fal— let knyter sig givetvis framför allt till situationer, där parterna för ett närmare resonemang om vad tjänsten skall gå ut på och hur den bör utföras eller där konsumenten i vart fall klargör för näringsidkaren sina behov eller öns- kemål eller där näringsidkaren eljest har speciell kännedom om vad den ifrågavarande konsumenten förväntar sig. Vilka krav som bör ställas blir därför i hög grad beroende på typen av avtalssituation och typen av tjänst. Kraven får ställas förhållandevis högt när det rör avtal om dyrare tjänster som normalt föregås av närmare diskussioner mellan parterna, såsom om-

byggnadsarbeten. Ett viktigt exempel är orientering i relevanta hänseenden om de krav som uppställs enligt gällande statliga byggnormer. När det å andra sidan är frågan om masstransaktioner till lägre värde bör kraven i upplysningshänseende kunna sättas lägre. Detsamma torde över huvud nor- malt gälla mindre tjänster, om vilka avtal typiskt sett träffas snabbt, t. ex. över telefon.

Generellt bör gälla också som förutsättning för upplysningsskyldighet i enskilda fall, att upplysningen är av vikt för konsumenten i hans situation inför avtalets ingående, dvs. av viss väsentlighet, samt att den avser sådant som rör själva tjänsten eller annat förhållande av betydelse för beställning av tjänsten. Det kan påpekas att upplysningar kan ha avsedd betydelse dels genom att inverka på konsumentens ställningstagande till frågan om han bör ingå avtalet, dels genom att påverka avtalets innehåll. Som utvecklats i anslutning till huvudregeln om civilrättsligt marknadsföringsansvar, bör näringsidkaren vara ansvarig för sina egna, ursprungliga uppgifter när rättelse eller ändring av dessa ej skett, fastän så bort ske med hänsyn till att det framgått vid avtalstillfället att konsumenten grundat sitt handlande på de ursprungliga uppgifterna.

Näringsidkaren bör vidare svara för underlåtelse att lämna erforderliga upplysningar, när konsumenten enligt vad näringsidkaren inser eller borde inse — i ett betydelsefullt hänseende stöder sig på uppgifter om tjänsten som lämnats av annan, t. ex. tillverkare eller branschorganisation. Detta är det fjärde huvudfallet. Näringsidkarens ansvar i denna del får ses som ett komplement till hans ovan behandlade ansvar för sådana uppgifter läm- nade av annan som han hänför sig till i sin marknadsföring eller i samband med avtalets ingående. Ansvaret bör, såsom fallet är i konsumentköplagen, även omfatta situationen att näringsidkaren passivt underlåter att rätta eller ändra sådana betydelsefulla marknadsföringsuppgifter om tjänsten, som han måste känna till har lämnats av annan. Utredningen finner det mot bakgrund av sin syn på det allmänna ansvaret för näringsidkares underlåtelse att ge information obefogat att såsom skett i konsumentköplagen begränsa ansvaret till uppgifter som näringsidkaren ”uppenbarligen” bort inse vara vilsele- dande.

Ytterligare förutsättningar

Näringsidkaren bör dock som redan antytts inte ansvara strikt för att upp- lysningar av betydelse för konsumenten faktiskt ges. Särskilt med hänsyn till vikten av en rimlig avgränsning av upplysningsansvaret i avtalssitua- tioner av mer individualiserad eller eljest speciell karaktär bör som för- utsättningar för näringsidkarens ansvar krävas att näringsidkaren haft kän- nedom om förhållandena samt att han kan sägas ha visat försumlighet. I lagtexten bör uppställas krav på att han måste ha känt till det för- hållande som upplysningsskyldigheten skulle avse.

Kravet på att näringsidkare skall lämna upplysning som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt tar, som redan utvecklats, sikte på kon- sumentkollektivets upplysningsbehov. Näringsidkarens marknadsförings- ansvar är i princip oberoende av individuella förhållanden. När det gäller de tre övriga huvudfall av upplysningsskyldighet som behandlats i det fö-

regående är däremot upplysningsskyldigheten knuten till förhållanden av mer individuellt slag. Det rör sig här om omständigheter av vikt som kon- sumenten i den föreliggande situationen borde ha fått upplysning om. Vid bedömningen av om en dylik situation föreligger bör beaktas om närings- idkaren insett eller bort inse att en upplysning var påkallad. Härvid får man särskilt beakta de föreställningar om tjänsten och villkoren för den som konsumenter av det ifrågavarande slaget av tjänst normalt får förutsättas ha. I fråga om mer individualiserade tjänster eller avtalssituationer bör sär- skild hänsyn tas till den enskilde konsumentens välgrundade föreställningar om tjänsten. Därvid har naturligtvis de uppgifter näringsidkaren faktiskt lämnat stor betydelse. Civilrättsligt ansvar bör alltså ej inträda i de nämnda tre typerna av fall, när det framstår som ursäktligt att näringsidkaren inte insett behovet av uppgiften. Näringsidkaren bör alltså gå fri från ansvar för underlåten upplysning, om han haft särskilda skäl att anta att kon- sumenten känt till en viss omständighet av betydelse, men detta visar sig inte vara fallet. Detta gäller vare sig utelämnandet skett avsiktligt eller vårds— löst. Vid culpabedömningen kan den för omsorgsplikten grundläggande fackmässighetsstandarden tas som utgångspunkt.

I linje med huvudregeln om näringsidkarens ansvar för lämnade uppgifter bör krävas att den underlåtna upplysningen haft den effekten, att den får antas ha inverkat på avtalet. Endast där så skett föreligger skäl att föreskriva ett civilrättsligt ansvar. Det kan alltså uppstå fall där en underlåtelse att lämna enligt marknadsföringslagens regler erforderlig information inte leder till civilrättsligt ansvar. Situationen kan t. ex. vara den att konsumenten i ett visst fall avser att använda tjänsten på ett annat sätt än vad som innefattas i den normalanvändning som utgjort utgångspunkt vid uppstäl- landet av informationskrav enligt marknadsföringslagen.

Avslutningsvis kan framhållas att de nu föreslagna reglerna om närings- idkares civilrättsliga ansvar för marknadsföring till stor del är att se som en precisering av vad som får anses gälla redan enligt allmänna rättsprinciper och vad utredningen i övrigt föreslår om näringsidkarens omsorgsplikt och krav på hans prestation i skilda hänseenden.

6.2 Tredje mans marknadsföringsansvar

6.2.1 Utgångspunkter

Tjänster marknadsförs inte bara av näringsidkare som själva tillhandahåller dem utan även av andra, såsom branschorganisationer och andra samman- slutningar av näringsidkare samt av företag som tillhandahåller material. I den mån den näringsidkare som utför tjänst åt en konsument i sin mark- nadsföring eller vid själva avtalstillfället åberopar uppgift som lämnats i marknadsföring från bakre leds sida, t. ex. genom att hänföra sig till en tillverkares broschyr, har näringsidkaren att svara för uppgiften enligt de regler härom som föreslagits i avsnitt 6.1.4 (1 kap. 35 andra stycket kon- sumenttjänstlagen). Vad som förekommit vid marknadsföring från bakre led bör också, som utvecklats i det föregående, föranleda upplysningsskyl- dighet för näringsidkaren (1 kap. 3 & tredje stycket konsumenttjänstlagen).

Frågan uppkommer emellertid vilket ansvar en materialleverantör eller annan tredje man själv kan ha gentemot en konsument för uppgifter som han lämnat i sin marknadsföring om tjänster avsedda att utföras av andra självständiga näringsidkare eller om förhållanden av betydelse för konsu- menters beställning av sådana tjänster. Saken har praktisk betydelse, då ju, som framgått, utredningen inte vill lägga på den näringsidkare som utför den ifrågavarande tjänsten ett allmänt ansvar för marknadsföringsuppgift från annan utan endast ett ansvar för eget handlande genom hänförande till uppgiften eller för underlåten upplysning. Härtill kommer att konsu- menten i fall av insolvens eller liknande hos den näringsidkare som är hans avtalspart kan ha ett särskilt intresse av att kunna rikta anspråk mot tredje man i anledning av att den senare lämnat uppgift i sin marknadsföring som inverkat på det avtal som konsumenten ingått.

Den juridiska utgångspunkten för bedömningen av tredje mans mark- nadsföringsansvar på konsumenttjänsternas område är otvivelaktigt, att ett dylikt ansvar i avsaknad av ett avtalsförhållande till konsumenten ej kan byggas upp på kontraktsrättsliga regler. Ett civilrättsligt marknadsförings- ansvar för tredje man bör i princip bygga på utomobligatoriska regler, även om det skall tilläggas att man rör sig på ett område med ett starkt kon- traktsrättsligt inslag. I vilken utsträckning ett civilrättsligt marknadsförings- ansvar för tredje man i dag föreligger på konsumenttjänsternas område är svårbedömt. I den mån man vill se frågan om tillverkares skadeståndsansvar för vilseledande uppgifter rent utomobligatoriskt kommer man nämligen in på den för svensk rätt mycket speciella principen, att skadeståndsansvar för ren förmögenhetsskada utanför området för sak- och personskada normalt förutsätter att den skadegrundande handlingen är kriminaliserad (2 kap. 4 & skadeståndslagen). Från denna princip görs dock ett antal undantag för avtalsliknande förhållanden. Rättsläget kompliceras ytterligare av att det skadeståndsansvar mot konsument för uppsåtligen använda vilseledande uppgifter, som normalt skulle ha förelegat enligt allmänna regler på grundval av straifstadgandet i 65 marknadsföringslagen, tagits bort genom ett stad- gande i 19ä andra stycket marknadsföringslagen, synbarligen även såvitt gäller tjänster.21 1 linje med den syn på gällande rätt som utredningen har när det gäller marknadsföringsansvar för näringsidkare som sluter avtal om utförande av konsumenttjänster (se 6.1.1), bör dock konsumentköplagens regler om tillverkares marknadsföringsansvar för konsumentköp numera i stor utsträckning kunna tillämpas analogiskt på konsumenttjänsternas om- råde. Dessa regler, som återfinns i 14 & konsumentköplagen, bygger på principen att en konsument, som förlitat sig på en vilseledande uppgift lämnad i en tillverkares marknadsföring, kan kräva att tillverkaren ersätter honom den skada som han därigenom kan ha åsamkats. Vad gäller de närmare förutsättningarna för att sådant ansvar skall uppkomma ansluter 14 & kon- sumentköplagen nära till utformningen av 7 & i samma lag. Ansvaret gäller för uppgifter om varans beskaffenhet eller användning. Uppgiften skall ha lämnats på varans förpackning eller i annons eller annat meddelande avsett att komma till allmänhetens eller köparens kännedom. Det krävs att upp- giften kan antas ha inverkat på köpet. När det gäller ansvaret enligt 145 konsumentköplagen krävs emellertid inte endast som i lagens 75 att den

SOU 197228 5. 78 och 160 ff, Hellner, Skade- ståndsrätt s. 32 och 42, Karlgren, Skadeståndsrätt s. 110 samt Karlgren, Avtalsrättsliga spörsmål (2 uppl.) s. 86 f.

lämnade uppgiften är vilseledande utan även att den lämnats uppsåtligen eller av vårdslöshet. Enligt ett tillägg, infört i samband med tillkomsten av 1975 års marknadsföringslag, kan en tillverkare eller annan som i tidigare säljled tagit befattning med varan ådra sig skadeståndsansvar i förhållande till köpare som är konsument. Så är fallet när han underlåtit att lämna sådan information om varans beskaffenhet eller användning, som han ålagts att lämna enligt Stadgandet om informationsskyldighet i Så marknadsfö- ringslagen, förutsatt att underlåtelsen kan antas ha inverkat på köpet.

De skäl som föranlett lagstiftning om civilrättsligt marknadsföringsansvar för tillverkare m. fl. i samband med konsumentköp gör sig enligt utred- ningens mening gällande också vid konsumenttjänster. Som redan anförts har ett sådant ansvar praktisk betydelse. Inte minst gäller detta i fråga om avtal om arbete på byggnader och anläggningar med hänsyn till att mark- nadsföringen av byggnadsmaterial väsentligen handhas av fabrikanter och importörer av dylika material. Ett exempel är marknadsföring av färg. Också för arbeten på lös sak, t. ex. personbilar, fritidsbåtar, radio- och TV-apparater samt hushållsapparater, är det av betydelse att marknadsföringen till stor del utgår från tillverkarledet. Även om denna marknadsföring vanligen är primärt inriktad på försäljning av sakerna, kan den inte sällan innehålla uppgifter av betydelse för avtal om tjänster, såsom underhålls- och repa- rationsarbeten. Exempel är uppgifter om hur saken skall handhas eller un- derhållas.

6.2.2 Ansvar för vilseledande uppgifter

Ett lagstadgande om civilrättsligt marknadsföringsansvar för tillverkare och andra tredje män kan på tjänsternas område, liksom inom köprätten, knap- past byggas upp annat än som ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar. Det synes med hänsyn härtill naturligt att utforma en lagregel i ämnet i nära kontakt med stadgandet i 14 & konsumentköplagen. Samtidigt bör emellertid lagregeln knyta an till de av utredningen föreslagna grundläggande reglerna om marknadsföringsansvar för näringsidkare som slutit avtal med konsu- ment om utförande av en tjänst.

Den krets av tredje män, som omfattas av ett lagstadgande om mark- nadsföringsansvar för konsumenttjänster, synes böra bestämmas relativt vitt. En särskilt betydelsefull grupp är materialleverantörer. Dessa har i regel ställningen av tillverkare eller importörer, inbegripet generalagenter. Vidare kan nämnas underentreprenörer anlitade av den näringsidkare som står i avtalsförhållande till konsumenten. En annan viktig grupp är branschorga- nisationer och liknande sammanslutningar av näringsidkare som driver marknadsföring för en viss typ av tjänst. Som exempel kan nämnas en organisation av urmakare eller reparationsverkstäder som själv marknadsför de tjänster som medlemmarna utför. Vidare kan nämnas s. k. fackkedjor. En organisation av angivet slag finner utredningen böra ha ett självständigt ansvar för uppgifter lämnade om tjänsterna ifråga i organisationens mark- nadsföring. Det är därför inte relevant i sammanhanget om den näringsidkare konsumenten anlitat för tjänstens utförande är medlem i den ifrågavarande organisationen. Vid sidan av nu nämnda huvudkategorier bör annan nä- ringsidkare i tidigare led som marknadsför material eller tjänster omfattas

av marknadsföringsansvaret, förutsatt att därvid lämnad uppgift inverkat på avtal om utförande av en tjänst som en konsument slutit. Ett exempel kan vara upplåtande part i franchisingkontrakt. Ansvaret bör inte vara be- gränsat till uppgifter om det som näringsidkare själv tillhandahåller eller i övrigt har befattning med utan synes även böra omfatta uppgifter som han lämnat i t. ex. jämförande reklam om material eller prestationer som andra näringsidkare tillhandahåller.

Begreppet marknadsföring bör lämpligen liksom i den föreslagna huvud- regeln i 1 kap. 3 5 konsumenttjänstlagen komma till användning i lagstad- gandet. Avsikten är alltså inte att i konsumenttjänstlagen reglera ett ska- deståndsansvar för upplysningar om tjänster lämnade av testinstitut och liknande eller över huvud av utomstående i ett icke kommersiellt syfte. Omfattningen av sådant ansvar bör som hittills bestämmas enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler.

De uppgifter för vilka ansvar kan komma ifråga bör direkt knyta sig till marknadsföringen av en viss tjänst eller slag av tjänst, material som kommer till användning vid tjänster eller andra förhållanden av betydelse för beställningen av en tjänst, såsom t. ex. villkoren härför. Den avgränsning som i detta hänseende gjorts i den föreslagna huvudregeln i 1 kap. 35 konsumenttjänstlagen finner utredningen lämplig också när det gäller ut- omståendes marknadsföringsansvar. Det förefaller även i detta sammanhang alltför snävt att efter förebild från konsumentköplagen begränsa ansvaret till uppgifter som gäller beskaffenhet eller användning av en tjänst. Ansvaret bör alltså även omfatta bl.a. uppgifter av betydelse för priset eller andra avtalsvillkor för en viss tjänst eller slag av tjänst, t. ex. kreditvillkor. Vad som sagts i anslutning till huvudregeln i 1 kap. 35 konsumenttjänstlagen om den avgränsning som ligger däri att det skall röra sig om en lämnad uppgift synes tillämpligt också när det gäller marknadsföringsansvaret för utomstående.

I ett viktigt hänseende synes det emellertid både befogat och nödvändigt att göra ansvaret för utomstående mer begränsat än för den avtalsslutande näringsidkaren. Som utvecklats i 6.1 är den föreslagna huvudregeln i 1 kap. 3 5 konsumenttjänstlagen uppbyggd på så sätt, att uppgifter som lämnats från näringsidkarens sida vid marknadsföringen elleri samband med avtalets ingående blir en del av avtalsinnehållet, förutsatt att uppgifterna kan antas ha inverkat på avtalet. En regel om ett självständigt utomobligatoriskt ska- deståndsansvar för uppgifter lämnade i utomståendes marknadsföring måste emellertid ges en annan uppbyggnad. För att konsumenten skall kunna rikta krav mot den utomstående måste krävas, förutom att uppgiften på- verkat konsumentens handlande, att kritik kan riktas mot den lämnade uppgiften som sådan. Vad det här i praktiken gäller är att uppgiften varit oriktig eller eljest brustit i vederhäftighet. För att beskriva denna situation begagnar 145 konsumentköplagen termen vilseledande uppgift. Det synes lämpligt att motsvarande term kommer till användning också i konsument- tjänstlagen.

Konsumentköplagen innehåller emellertid den ytterligare inskränkningen att den vilseledande uppgiften skall ha lämnats uppsåtligen eller av vårds- löshet. Denna begränsning torde vara att se som en konsekvens av att man även i nu aktuellt hänseende velat hålla fast vid den grundläggande principen

22 Prop. 197311385. 263,se även SOU 1972128 5. 132.

i svensk rätt att utomobligatoriskt skadeståndsansvar fordrar förefintligheten av vårdslöshet. Enligt utredningens mening ter sig emellertid begränsningen diskutabel från konsumentskyddssynpunkt, då den kan komma att alltför starkt snäva in de situationer där konsumenten, särskilt på grund av be- vissvårigheter, ges praktisk möjlighet att med framgång göra sitt krav gäl- lande. Det är att märka att generalklausulen mot otillbörlig marknadsföring i 2 5 marknadsföringslagen bygger på den grundläggande principen att upp- gifter i marknadsföring inte får vara vilseledande och att det ankommer på den marknadsförande näringsidkaren att se till att så inte är fallet. Givetvis kan det emellertid finnas situationer där klart ursäktliga misstag eller miss- förstånd lett till att en oriktig eller vilseledande uppgift kommit att inflyta i marknadsföring. En uppgift om att ett byggnadsmaterial har vissa angivna egenskaper kan t. ex. visa sig vara felaktig och därigenom oriktig eller vil- seledande trots att materialet testats ingående. Det är också att märka att 25 marknadsföringslagen endast ger möjlighet att förbjuda att en vilse- ledande uppgift lämnas fortsättningsvis men däremot inte till påföljder i anledning av den marknadsföring som redan skett.

När det gäller att bedöma konsumenttjänstlagens utformning i nu berört hänseende är det betydelsefullt vilken ställning man tar till frågan om nä- ringsidkaren kan undgå skadeståndsansvar för det fall han tydligt rättar uppgiften. En dylik rättelsemöjlighet föreslår utredningen skall inflyta i den ovan behandlade huvudregeln i 3 5 konsumenttjänstlagen. En liknande rät- telsemöjlighet finns lagfäst i 75 konsumentköplagen. Däremot innehåller 14 5 konsumentköplagen ingen bestämmelse om möjlighet att undgå ansvar genom en senare rättelse. Frågan om en dylik möjlighet borde föreligga diskuterades under lagstiftningsarbetet. Som ett skäl mot att införa en ut- trycklig regel om rättelsemöjlighet anförde departementschefen bl. a. att an- svar enligt 14 5 konsumentköplagen förutsatte att en vilseledande uppgift lämnats uppsåtligen eller av vårdslöshet.22 Den bakomliggande tanken är uppenbarligen att gjorda rättelser kan medföra att näringsidkaren inte bör anses försumlig. Upptas inte ett sådant vårdslöshetsrekvisit i ett motsvarande stadgande i konsumenttjänstlagen kommer emellertid frågan om effekten av vidtagen rättelse i ett annat läge. Enligt utredningens mening talar även andra skäl för att en rättelsemöj- lighet bör införas i konsumenttjänstlagen också vad gäller marknadsföring som härrör från annan än den avtalsslutande näringsidkaren. Allmänt sett måste det vara en fördel att vilseledande marknadsföringsuppgifter rättas så att de leder till så liten skada som möjligt för konsumenten. Härtill kommer att den avtalsslutande näringsidkaren enligt de i 1 kap. 35 kon- sumenttjänstlagen föreslagna reglerna får svara för utomståendes marknads- föringsuppgifter både när han hänfört sig till dem och när han underlåtit att lämna de korrigerande upplysningar som situationen vid det enskilda avtalstillfället gjort påkallade. Utredningen förutsätter att t. ex. material- leverantörer och branschsammanslutningar sörjer för att dessa situationer i görligaste mån undviks genom att själva vidta rättelser i överensstämmelse med de principer härför som utredningen utvecklat i anslutning till 1 kap. 35 konsumenttjänstlagen. Det skulle mot denna bakgrund kunna te sig egendomligt om dessa rättelser inte skulle få rättsverkningar vad gäller mate— rialleverantörs eller branschsammanslutnings eget uppgiftsansvar.

Det är alltså utredningens uppfattning att utomståendes skadeståndsan- svar för vilseledande uppgifter om konsumenttjänster, lämnade vid mark- nadsföring, normalt bör gälla oberoende av om uppgifterna lämnats upp- såtligen eller av vårdslöshet, men att ansvar ej skall inträda om uppgiften tydligt rättats. Kraven på vad som skall anses utgöra en tydlig rättelse bör vara desamma som vid tillämpningen av 1 kap. 3 5 konsumenttjänstlagen. Enligt utredningens mening skulle det dock i vissa situationer framstå som obefogat med skadeståndsansvar oberoende av vårdslöshet för uppgifter läm- nade av näringsidkare i tidigare led, t. ex. när en uppgift om egenskaperna hos ett material först i efterhand visar sig felaktig och det framstår som ursäktligt både att uppgiften lämnats och att den inte blivit rättad. I sådana fall synes det rimligt att näringsidkaren går fri från skadeståndsansvar. Nä- ringsidkare i tidigare led bör alltså tillåtas exculpera sig från lämnadet av vilseledande uppgifter genom att visa att det inte berott på försummelse att uppgiften lämnats och att rättelse inte skett.

En grundläggande förutsättning för att skadeståndsansvar skall inträda bör emellertid alltid vara att uppgiften kan antas ha inverkat på det av konsumenten ingångna avtalet. Har så inte varit fallet har konsumenten knappast lidit någon beaktansvärd skada. Häri ligger en mycket viktig av- gränsning av skadeståndsansvarets räckvidd.

Vad gäller ersättningsskyldighetens omfattning bör principen vara att er- sättningsskyldighet föreligger för den lidna skadan. Det är rimligt att härvid knyta an till vad som allmänt gäller om beräkning av skadestånd enligt konsumenttjänstlagen (se lagförslaget 4 kap. 5 5), dock givetvis med beaktade av bakomliggande skillnader i ansvarsförutsättningarna. Självfallet bör nä- ringsidkare i tidigare led endast vara skadeståndsskyldig, när det i vedertagen mening föreligger adekvat kausalitet mellan en uppgift som han lämnat och den skada som konsumenten tillfogats.

6.2.3 Ansvar för underlåten information

Det återstår att överväga i vad mån konsumenttjänstlagen bör ålägga mate- rialleverantörer, branschsammanslutningar och andra näringsidkare i tidigare led upplysningsskyldighet vid sin marknadsföring av konsumenttjänster. Eftersom det här rör sig om näringsidkare i bakre led kan det av naturliga skäl bara bli fråga om information som mer generellt riktar sig till kon- sumentkollektivet och inte om upplysningsskyldighet som avser sättet att utföra en viss tjänst eller som knyter sig till en speciell avtalssituation.

Av de fyra huvudfall av underlåtelse att lämna upplysningar som ut- redningen diskuterat när det gäller näringsidkare som står i avtalsförhållande till konsument är det sålunda endast det första huvudfallet som här har sin motsvarighet. Detta fall har i lagtexten till 1 kap. 3 5 konsumenttjänst- lagen uttryckts så att det rör sig om underlåtelse att lämna upplysning om sådant förhållande rörande tjänsten som näringsidkaren måste ha känt till och som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Denna regel utgör enligt utredningens mening ett viktigt civilrättsligt komplement till den i 35 marknadsföringslagen stadgade skyldigheten att vid marknads- föring lämna information som är av särskild betydelse från konsument-

synpunkt. Tanken är att de standarder som kommer att utbildas för in- formationsskyldigheten enligt marknadsföringslagen skall i huvudSak vara vägledande också för den civilrättsliga informationsskyldigheten på kon- sumenttjänsternas område. De skäl som utredningen anfört till stöd för sitt ståndpunktstagande synes i stort sett föreligga också när det gäller ansvar för underlåten information från t. ex. materialleverantörs eller branschorga- nisations sida. Fastmer torde marknadsföringsåtgärder från de sistnämndas sida ofta ha en betydligt vidare spridning än marknadsföring som utgår från en enskild näringsidkare som utför tjänster åt konsument. Detta gör det angeläget att materialleverantörer eller branschorganisationer inte un- derlåter att informera om förhållanden rörande tjänster som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Som exempel kan nämnas att tillverkare bör informera om att viss typ av ventil eller vattenkran är känslig för kalk- avsättningar och därför olämplig att installera på platser där vattnet är särskilt kalkhaltigt.

Utredningen är medveten om att en dylik regel om informationsskyldighet skulle lägga på företag i bakre led ett strängare ansvar för underlåten upp- lysning än vad som nu gäller enligt 14 5 konsumentköplagen. Enligt denna bestämmelse är det endast underlåtelse att lämna sådan information som näringsidkaren direkt ålagts att lämna enligt marknadsföringslagen som kan föranleda ansvar. Bestämmelsen kan emellertid lika litet som motsvarande regel i 7 5 konsumentköplagen antas uttömmande ange vad som i dag gäller om underlåtelse att lämna upplysningar och kan på motsvarande grunder kritiseras som otillräcklig. Att en regel i konsumenttjänstlagen om bakre leds ansvar för underlåtelse att lämna information i vart fall bör inbegripa fall av den art som avses i 145 konsumentköplagen framstår emellertid såsom närmast självklart.

Enligt utredningens mening bör näringsidkare i bakre led kunna på kon- sumenttjänsternas område göras civilrättsligt ansvariga mera generellt för underlåtelse att lämna sådan information som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt. En bestämmelse härom bör utformas så att den till uppbyggnad och räckvidd ansluter till den nyss behandlade regeln om dessa näringsidkares ansvar för vilseledande uppgifter. Även i underlåtel- sef'allet medför avsaknaden av ett kontraktsförhållande att påföljden måste vara ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar i förhållande till konsument som genom underlåtelsen tillfogats skada.

Det synes naturligt att bestämma den krets som bör vara ansvarig på samma sätt som i de fall där vilseledande uppgift lämnats. Den bör alltså omfatta materialleverantör eller annan näringsidkare i tidigare led eller sam- manslutning av näringsidkare. Den underlåtna informationen bör, i över- ensstämmelse med vad som gäller om uppgiftsansvaret, avse information om material eller annat förhållande av betydelse för beställning av tjänsten. Av skäl som berörts i samband med regeln om ansvar för underlåten upp- lysning i 1 kap. 35 konsumenttjänstlagen bör ansvaret vara begränsat till underlåtelse att informera om förhållanden som den marknadsförande näringsidkaren eller sammanslutningen i fråga måste ha känt till. Likaledes bör det krävas att underlåtelsen haft en effekt på konsumentens handlande, dvs. underlåtelsen skall kunna antas ha inverkat på det avtal om en kon- sumenttjänst som konsumenten ingått. Har så inte varit fallet föreligger ingen beaktansvärd skada.

1 principiell överenstämmelse med huvudregeln om ansvaret för närings- idkare i tidigare led för av dem lämnade uppgifter, synes även skadestånds- ansvaret för underlåtelse att lämna information böra utformas som ett pre- sumtionsansvar. Näringsidkaren bör alltså gå fri om han visar att under- låtelsen var ursäktlig. Exculpationsmöjligheten kan dock här inte knytas till en rättelseskyldighet utan bör ges en mer generell utformning. Närings- idkare som bestämmelsen avser bör sålunda undgå ansvar för underlåten information när han kan visa att underlåtelsen inte berott på försummelse. Motsvarande bör gälla för sammanslutning av näringsidkare.

7. Konsumentens avbeställningsrätt

7.1. Gällande rätt beträffande köp och tjänster

Öppet köp m. m.

Varken köplagen eller konsumentköplagen ger köparen någon rätt att av- beställa, dvs. att frånträda ett redan giltigt avtal. I 605 köplagen, som rör öppet köp, regleras dock en situation som ligger avbeställning nära. Om öppet köp har avtalats, står det köparen fritt att meddela säljaren att han vill behålla varan. Detta skall ske inom avtalad tid eller, om avtal om tiden inte har träffats, utan oskäligt uppehåll. Många affärer tillämpar generellt öppet köp, så att kunderna har rätt att inom viss kortare tid utan motivering återlämna köpta varor mot återfående av köpeskillingen kontant. Där så inte sker, kan avtal med enskilda kunder om öppet köp vara ganska vanliga. Vidare förekommer i stor utsträckning i butikshandeln en omfattande s. k. bytesrätt, dvs. köpta varor kan bytas mot liknande eller återlämnas mot tillgodohavandebevis. Vid sådana köp, på vilka hemförsäljningslagen är tillämplig, har köparen tvingande rätt till s. k. ångervecka, då han helt kan frånträda köpeavtalet (se 2.3.6).

Tillverkningsavtal

När det gäller köp har frågan om avbeställning diskuterats framför allt i fråga om tillverkningsavtal. Såsom tidigare har angetts (4.2.1) räknas till- verkningsavtal som köp och inte som tjänst. Härmed avses enligt 25 köp- lagen sådana avtal där någon skall förfärdiga något och också bestå mate- rialet därtill. Som tillverkningsavtal i vid mening kan emellertid också be— tecknas avtal om tillverkning, som formellt ej är att betrakta som köp utan som tjänst, eftersom det är beställaren som tillhandahåller materialet. Frågan om avbeställningsrätt i tillverkningsavtal diskuterades ingående på Nordiska Juristmötet 1963, närmast från synpunkten vilken lagstiftning som var lämpligast.1 För avbeställningsrätt åberopades framför allt sam- hällsekonomiska hänsyn. De flesta mötestalare ansåg att en avbeställnings- rätt borde finnas, men vissa begränsningar ansågs i allmänhet erforderliga. Olika inskränkningar föreslogs i avbeställningsrätten, antingen i form av någon generalklausul som kunde ge utrymme för allmänna överväganden 'Forhandlingerne på det eller genom mera bestämda begränsningar som kunde beakta t. ex. hur långt treogtyvende Nordiske tillverkningsprocessen kommit och om tillverkningen gällde standardvaror, Juristmode.

2 Wikander s. 344 (, Hasselrot s. 137 och Rodhe & 59 vid not 35. Se även Lyngso s. 319 ff , särskilt s. 324 ff.

3sou 1976:66 s. 181 jämfört med s. 177.

4 Rodhe 5 60 vid not 38—40.

5 BGB g 649.

6 Soergel-Siebert, Bärger- liches Gesetzbuch 3 Bd (1971) 5 649 vid not ].

7Lyngsrz» s. 265 ff.

då överensstämmelse med köpregler ansågs motiverad.

Det torde stå klart att beställaren enligt svensk rätt har en principiell möjlighet att avbeställa ett tillverkningsavtal. Beträffande tillverkarens rätt till ersättning vid avbeställning har man i doktrinen vanligen utgått från att ersättning bör utgå med positiva kontraktsintresset, men för vissa fall har negativa kontraktsintresset ansetts vara tillräckligt.2 Det ligger nära till hands att betrakta en avbeställning som beställarens (anteciperade) dröjsmål.3 Tillverkaren är då bl. a. berättigad att häva köpet och erhålla skadestånd. Detta bör normalt utgöra det avtalade priset med avdrag för de kostnader som tillverkaren slipper genom att avbryta tillverkningen. Detta har av köp- lagsutredningen karakteriserats som en subtraktionsmetod. Skadeståndet kommer efter denna metod att ersätta tillverkaren för den vinst han skulle ha gjort om avtalet hade fullgjorts. Man kan med begagnande av tra- ditionellt obligationsrättsligt uttryckssätt — säga att tillverkaren har rätt till ersättning för det positiva kontraktsintresset. Principiellt kan man komma fram till ersättning för det positiva kon- traktsintresset även genom användande av en additionsmetod. Den innebär att man adderar de olika posterna i tillverkarens förlust samt därtill lägger ersättning för vinst enligt det ursprungliga avtalet. Inte heller enligt denna metod erhåller tillverkaren ersättning för sådana kostnader som han slipper genom att avtalet inte fullgörs.

Vare sig man begagnar subtraktions- eller additionsmetoden skall hänsyn tas till att det enligt allmänna rättsgrundsatser åligger tillverkaren att försöka begränsa sin förlust. Detta skulle bl. a. innebära att tillverkaren själv får stå för att han underlåter att försöka skaffa sig inkomst som ersättning för den förlust han lider genom avbeställningen.4 Hur pass stränga krav som enligt gällande svensk rätt skall ställas på tillverkaren när det gäller att skaffa sig ersättningsinkomst är dock osäkert. Man skulle kunna säga att om tillverkaren genom avbeställningen får tid över till att utföra annat arbete och sådant arbete också är tillgängligt, tillverkaren normalt inte bör vara berättigad till ersättning för utebliven vinst. Om emellertid tillverkaren har kapacitet att utföra både det avbeställda arbetet och annat arbete skulle han däremot ha ersättning för den uteblivna vinsten. I sistnämnda fall är det inte avbeställningen som har gjort det möjligt för tillverkaren att utföra det andra arbetet. I västtysk rätt har beställaren i tillverkningsavtal som inte avser tillverkning av ”vertretbare Sachen” (standardvaror) en obetingad rätt att avbeställa men skall enligt huvudregeln ersätta tillverkaren det positiva kontraktsin- tresset, dvs. tillverkaren tillgodoräknas avtalat vederlag med avräkning för vad han tjänar eller medvetet underlåter att tjäna på att slippa utföra vidare arbete.5 Principen betraktas närmast som självklar och motiveras med att tillverkarens intresse av avtalet i allmänhet är av rent ekonomisk natur. För honom går det därför på ett ut, om avtalet fullföljs eller ej, under för- utsättning att han inte gör någon ekonomisk förlust på avbeställningen.6 1 schweizisk, fransk, engelsk och amerikansk rätt gäller väsentligen samma princip om avbeställningsrätt i tillverkningsavtal som i västtysk rätt.7

Tjänster i övrigt

Huruvida det enligt gällande rätt finns någon avbeställningsrätt vid andra tjänster än tillverkningsavtal är inte helt klart. Vissa motivuttalanden till 1930-talets ändringar i sjölagen tyder på att lagstiftaren har ansett att det finns en sådan rätt. Redan under förra hälften av 1800-talet hade lagförslag av i stort sett denna innebörd framlagts och motiverats med att sådana ändrade förhållanden kunde inträda som tvingade beställaren att avstå från betingat arbete.

Vid sjöfraktavtal och passagerartransport till sjöss har befraktaren respek- tive passageraren lagstadgad avbeställningsrätt, dock med principiell skyl- dighet att ersätta motparten positiva kontraktsintresset.8 Under vissa om- ständigheter föreligger dock ingen skyldighet att utge ersättning. Dessa om- ständigheter är beträffande fraktavtal att möjligheter att avlämna, fortskaffa eller importera godset må anses uteslutna i följd av omständighet som be- fraktaren inte kunnat räkna med, och vid passagerartransport att avbeställ- ningen beror på sjukdom, död eller annan skälig anledning och bortfraktaren underrättats inom rimlig tid.

Allmänna reklamationsnämndens praxis tyder på att näringsidkare i regel inte motsätter sig att på beställarens begäran inställa utförandet av beställd tjänst. Tvister i anledning av avbeställningen gäller i allmänhet frågan hur stort belopp näringsidkaren kunnat inbespara till följd av mottagen avbe- ställning.

I en del branscher tillämpas standardavtal enligt vilka beställaren har avbeställningsrätt med skyldighet att vid avbeställning utge ersättning enligt vissa schablonregler. Detta gäller t. ex. vid avtal om sällskapsresor. I vissa fall kan avbeställning ske utan kostnader för beställaren. Detta gäller t. ex. flygbiljetter.

Enligt AB 72 har inte beställaren någon avbeställningsrätt annat än om han har något skäl som antingen kan tillskrivas entreprenörens förhållanden i vissa hänseenden eller också består i att entreprenaden utan beställarens vållande måste avbrytas så lång tid, att förutsättningarna för kontraktets fullgörande väsentligt rubbas. Ersättning utgår i så fall för utfört arbete.9

Den tidigare omnämnda bestämmelsen i västtysk rätt gäller inte bara till- verkningsavtal utan över huvud taget avtal som går ut på att en företagare åtar sig att mot betalning utföra ett visst ”verk”, dvs. ett bestämt arbets- resultat. Regeln är tillämplig på de mest skiftande avtal om ”verk” bl. a. byggnadsentreprenader och reparationer på lös sak.10

I fransk rätt kan beställaren av en tjänst avbeställa denna, även efter det att arbetet har påbörjats, under förutsättning att han ersätter motparten den- nes kostnader, arbete och handelsvinst.”

7.2. Köplagsutredningens förslag

Köplagsutredningen har föreslagit uttryckliga bestämmelser om avbeställ- ning i 37 5. Detta förslag rör dock inte köp över huvud taget utan endast tillverkningsavtal i den mån det gäller tillverkning som faller under 2 5 köp- lagen. Såsom skäl för lagregler om rätt till avbeställning har köplagsut-

8131 och 18555SjöL.

9 Se AB 72 kapitel 8. bilaga 2:10.

10 BGB g 649. ” Code Civil art. 1974.

'SOU1976166 s. 181. ]SOU 1976:66 s. 183.

redningen anfört bl. a. att det från allmänt ekonomisk synpunkt måste be- traktas som olämpligt om en tillverkning, som inte är önskad av den som har beordrat den, likväl kommer till stånd.]

Enligt första stycket i den föreslagna bestämmelsen har köparen en generell rätt till avbeställning. Han behöver inte ange något särskilt skäl. Förslaget uppställer dock två förutsättningar för att konsumenten skall kunna kräva att tillverkningen ställs in. Den första förutsättningen är att intet eller endast en mindre del av tillverkningen har utförts. Den andra förutsättningen är att inställande av tillverkningen kan ske utan väsentlig olägenhet för säljaren.

Andra stycket i förslaget till 37 5 köplagen reglerar den ersättning köparen har att erlägga sedan säljaren efter avbeställning har ställt in tillverkningen. Vid ersättningsberäkningen utgår förslaget från en additionsmetod, dvs. de olika posterna i säljarens förlust summeras, samtidigt som en skälighets- bedömning införs beträffande ersättningen för säljarens vinst. Enligt för- slaget skall köparen till en början ersätta säljaren de kostnader säljaren haft för att ingå och fullgöra avtalet, i den mån dessa inte kan tillgodogöras på annat sätt. Vidare skall köparen ersätta säljarens kostnader till följd av avbeställningen. Säljaren skall vidare enligt förslaget ha rätt till skälig er- sättning för utebliven vinst eller annan förlust. Vid beräkningen av utebliven vinst skall hänsyn tas till den tid som förflutit mellan avtalet och beställ- ningen, omfattningen av nedlagt arbete, möjligheterna att på annat sätt göra avsedd vinst och omständigheterna i övrigt.

Köplagsutredningens förslag rörande avbeställning fick under remissbe- handlingen ett blandat mottagande. De flesta remissinstanser godtog vis- serligen att det infördes en regel om avbeställningsrätt. Däremot var flera kritiska mot den rekommenderade additionsmetoden och förordade att er- sättning i stället utgick efter en subtraktionsmetod.

7.3. Utredningens överväganden

7.3.1. Konsumentens rätt att avbeställa

Frågan är om en konsument som beställer en tjänst bör ha rätt att avbeställa denna. Som har framgått av det föregående får han i regel antas ha en sådan rätt enligt kommersiell praxis även om rättsläget inte till alla delar kan sägas vara helt klart. Varken vid arbeten på byggnader eller lösa saker finns det dock vanligen skäl att räkna med att näringsidkaren motsätter sig att konsumenten avbeställer arbetet.

Vid en bedömning av skälen för och mot en avbeställningsrätt gör sig olika synpunkter gällande. Hänsyn till konsumentens intresse att slippa be- tala för en tjänst som han beställt men inte längre önskar få utförd, talar för en avbeställningsrätt. En konsument är i regel inte fackman inom det område det gäller och han befinner sig normalt i underläge i förhållande till näringsidkaren. Detta kan leda till att han träffar ett avtal om en tjänst som så småningom visar sig vara ogynnsamt för honom. Ställningen som konsument gör också att, om avbeställning kommer på tal, han kan få svårt att hävda sina intressen.1 Vidare kan konsumentens situation ändras, så att han senare inte längre är i så stort behov av tjänsten eller har råd

att betala vad han beställt. I vissa av dessa fall skulle konsumenten kunna göra gällande att avtalet — t. ex. med stöd av den allmänna förutsättningsläran eller 365 avtalslagen — bör betraktas som ogiltigt. Sådan ogiltighet inträder emellertid bara i mera flagranta fall. Intill den gräns där ogiltigheten inträder är konsumenten bunden av avtalet. Detta gäller trots att han kan åberopa i och för sig beaktansvärda skäl för att slippa ifrån avtalet. De allmänna ogiltighetsreglerna gör därför inte särskilda regler om avbeställning obe- hövliga från konsumentsynpunkt. Samhällsekonomiska skäl talar vidare för att en tjänst som konsumenten inte längre vill ha inte heller bör utföras. Om den som beställt en tjänst ångrar sin beställning, kan man nämligen som regel inte räkna med att någon annan har nytta av att den ändå utförs.

Flera skäl kan otvivelaktigt åberopas mot en avbeställningsrätt. Från sam- hällsekonomisk synpunkt kan det vara olämpligt att inställa ett påbörjat arbete om endast en mindre del återstår och någon annan än konsumenten kan ha nytta av tjänsten. Man bör vidare undvika att konsumenten i förlitan på sin rätt att avbeställa gör beställningar med tanke på ett endast eventuellt behov. Hänsyn måste också tas till näringsidkarens intressen. En generell avbestälningsrätt försvårar förutsebarheten och möjligheterna till planering. Man måste beakta, att bakom den näringsidkare som är konsumentens mot- part, står en eller flera personer som, vare sig det gäller småhantverkare eller anställda i större företag, på samma sätt som andra medborgare har anspråk på trygghet i arbetet. För övrigt kan en avbeställningsrätt, som är ekonomiskt betungande för näringsidkarparten, föranleda att närings- idkarna övervältrar sin riskkostnad på andra beställare genom sin prissätt- ning.

Det kan sålunda anföras beaktansvärda skäl både för och emot en av- beställningsrätt. Utredningen har därför övervägt möjligheten att lagfästa en begränsad avbeställningsrätt enligt de olika alternativ som med tanke på tillverkningsavtal har framställts i doktrinen.

Avbeställningsrätten skulle kunna begränsas så att den fick utövas endast där konsumenten har särskilt vägande skäl att inte längre önska tjänsten. En sådan konstruktion skulle tillåta en avvägning i det enskilda fallet, an- tingen stifrån samhällsekonomiska hänsyn eller med tanke på näringsid- karens och konsumentens intresse av att avtalet fullföljs respektive avveck- las.2 Även rent subjektiva skäl skulle kunna beaktas inom ramen för ett sådant rekvisit, dvs. med utgångspunkt i konsumentens mer eller mindre ursäktliga motiv för att avbeställa. En konstruktion med denna innebörd lider emellertid av den stora olägenheten att den skulle leda till rätts- osäkerhet. Det är viktigt att konsumenttjänstlagen utformas så att parterna i fråga om något så centralt som en skyldighet för näringsidkaren att inställa sitt arbete har reella möjligheter att bedöma sina rättigheter och skyldigheter. Det kat vidare vara lätt för en konsument att i efterhand konstruera ett vägande skäl för en avbeställning som egentligen har föranletts av ett mindre angeläget intresse. Det måste också ofta vara svårt för näringsidkaren att avgöra om det skäl, som konsumenten åberopar för avbeställning, är till- räckligt tungt vägande för att vinna företräde framför näringsidkarens in- tresse tv att få fullfölja avtalet. Slutligen skall tilläggas ett skäl som har anförts av köplagsutredningen, nämligen att en begränsning i beställarens

2 Sveriges redareförening i Remissammanställningen s. 243 f.

3sou 1976:66 s. 183. 4SOU1976:66 s. 184.

5 Sveriges domareförbund i Remissammanställning- en s. 242.

rätt att avbeställa skulle stå i strid mot syftet att motverka att gods som beställaren inte längre vill ha ändå tillverkas.3

Med det sagda menar utredningen självklart inte att man skall bortse från sådana flagranta omständigheter, som enligt allmänna avtalsrättsliga regler gör ett avtal ogiltigt. Om ogiltighet föreligger är parterna inte för- pliktade i enlighet med avtalet. I dessa mer extrema fall kommer avbe- ställning i här avsedd mening inte i fråga.

Köplagsutredningen har visserligen inte föreslagit att avbeställningsrätten skall vara beroende av att köparen visar sig ha något särskilt skäl men angivit två andra förutsättningar. Dessa är att intet eller endast en mindre del av tillverkningen utförts och att inställandet av tillverkningen kan ske utan väsentlig olägenhet för säljaren. Det första av dessa två nämnda rekvisit skall behandlas senare. Här skall till en början till diskussion tas upp rekvisitet ”utan väsentlig olägenhet för säljaren”.

Frågan om rätt till avbeställning hänger nära samman med frågan om den ekonomiska uppgörelsen mellan parterna. Det skulle kunna sägas att en näringsidkare inte har skäl att motsätta sig en avbeställning om han alltid får full kompensation för sin förlust på grund av avbeställningen (er- sättning för det positiva kontraktsintresset). En förutsättning för avbeställ- ning skulle med andra ord vara att sådan kompensation utgår. Köplags- utredningen synes dock inte gå så långt utan intar en modifierad ståndpunkt. Ersättning utgår efter en metod som inte alltid ger säljaren full kompensation för förlust inklusive full handelsvinst. Rätt till avbeställning tillåts dock endast om den kan ske utan väsentlig olägenhet för säljaren. Detta innebär visserligen att i den mån säljaren genom ersättning kan kompensera sina olägenheter av avbeställningen, får avbeställning äga rum. Men i vissa fall - uttalar köplagsutredningen4 — får säljaren inte genom ersättningen till- räcklig kompensation för sina olägenheter genom att tillverkningen ställs in. För dessa fall menar köplagsutredningen att köparens rätt till avbeställ- ning bör uteslutas.

Till skillnad från köplagsutredningen menar konsumenttjänstutredningen att man inte bör göra rätten till avbeställning beroende av att avbeställning kan ske utan väsentlig olägenhet för näringsidkaren. Utredningen har över- vägt en regel av motsvarande innehåll enligt vilken näringsidkaren skulle ha rätt att motsätta sig avbeställning, då särskilda skäl på näringsidkarens sida talar mot att arbetet ställs in. Såvitt angår en regel av detta slag gör sig dock samma betänkligheter gällande som beträffande en regel om sär- skilda skäl på konsumentens sida. Frågan om näringsidkaren skall anses skyldig att inställa sitt arbete vid avbeställning bör inte vara beroende av en domstols bedömning, som vanligen måste ske långt i efterhand.5 Detta gäller i vart fall i de näringsidkare—konsument-relationer som är föremål för utredningens överväganden. De olägenheter som kan drabba närings- idkaren genom avbeställningen bör såvitt möjligt beaktas vid en ekonomisk uppgörelse mellan parterna inte genom att själva avbeställningsrätten be- gränsas. Utredningen behandlar senare frågan om hur näringsidkarens rätt till ersättning vid avbeställning bör utformas (7.3.2).

Ytterligare en möjlighet att begränsa avbeställningsrätten är att göra en avgränsning i tidshänseende. Till en början står det klart att rätten inte kan gälla efter tjänstens fullbordan. Avbeställningsrätten skulle emellertid kunna

gälla så länge tjänsten inte hade påbörjats eller - eventuellt — under en viss bestämd tid. Avbeställningsrätten skulle också kunna bestämmas mera vagt, så att den gällde t.ex. så länge arbetet befinner sig i ett inledande skede. Köplagsutredningen har, som nämnts, föreslagit att avbeställning får ske endast om intet eller endast en mindre del av tillverkningen har utförts. Enligt konsumenttjänstutredningens mening skulle emellertid en sådan regel alltför mycket inskränka avbeställningsrätten. Konsumenten kan ha ett befogat intresse att avbeställa på grund av ändrade förhållanden även efter arbetets påbörjande. Det skall dock framhållas att en avbeställning som sker på ett sent stadium påverkar näringsidkarens rätt till ersättning enligt de regler som utredningen föreslår. Ju senare en avbeställning sker, desto högre blir normalt den ersättning som konsumenten har att betala. Bl.a. därför är det naturligt att konsumenten blir alltmer obenägen att av- beställa när en väsentlig del av tjänsten har utförts. Något formellt hinder för konsumenten att avbeställa på ett sent stadium bör dock enligt utred- ningens mening inte ställas upp. Genom att inte begränsa avbeställnings- rätten i tidshänseende undgår man vidare de tolknings- och gränsdragnings- problem som en sådan begränsningsregel nödvändigtvis för med sig.

En särskild fråga är om konsumenten också bör ha rätt till avbeställning vid abonnemangsavtal. Härmed avses sådana avtal enligt vilka näringsid- karen fortlöpande skall tillhandagå konsumenten med tjänster av visst slag. Det kan t. ex. röra sig om återkommande service på en värmepanna. Enligt utredningens mening bör konsumenten ha rätt att avbeställa även sådana tjänster. Det finns inte heller här anledning att begränsa avbeställningsrätten i tidshänseende. Detta innebär bl. a. att konsumenten bör ha rätt att säga upp avtalet även om det innehåller bestämmelser om viss uppsägningstid. En föreskriven uppsägningstid blir dock inte utan verkan. Den kan nämligen få betydelse vid beräkningen av den förlust som näringsidkaren bör ha er- sättning för på grund av avbeställningen. Detta utvecklas i specialmoti- veringen.6

Sammanfattningsvis anser utredningen att avbeställning bör få ske så länge tjänsten inte har avslutats. I den mån näringsidkaren fortlöpande skall till- handagå konsumenten med tjänster, bör avbeställning få ske under loppet av avtalstiden (2 kap. 8 5).

Beträffande frågan om avbeställningsrätten bör vara tvingande till kon- sumentens förmån är det uppenbart att bestämmelsen, om den gjordes dis- positiv, i väsentlig mån skulle förfela sitt syfte. Näringsidkaren skulle då i avtalet kunna föreskriva, att någon rätt till avbeställning inte föreligger. Detta kan inte vara godtagbart från konsumentsynpunkt. Själva avbeställ- ningsrätten bör därför vara tvingande.

Det har ibland gjorts gällande att avbeställningsrätt inte bör föreligga när näringsidkaren har säkerhetsrätt i den sak som är föremål för hans arbete. I gällande rätt föreligger i allmänhet en sådan säkerhetsrätt, när föremålet för tjänsten är en lös sak som har överlämnats till näringsidkaren. Det norska förslaget innehåller ett undantag från avbeställningsrätten när ett fullföljande av arbetet krävs för att säkerhetsrätten inte skall komma i fara. Om arbetet fullföljs får föremålet för tjänsten och därmed säkerhetsrätten ofta ett högre värde. Detta är dock enligt utredningens mening inte ett ösezjmp, 9 5 andra tillräckligt skäl för att utesluta avbeställningsrätten. Man kan tänka sig tre stycket.

lsou 1976:66 s. 185 ff.

2 Set. ex. Näringslivsorga- nisationema och Svea hovrätt i Remissamman- ställningen s. 230 f re- spektive s. 233 ff.

olika typsituationer. 1 den första kan och vill konsumenten betala i enlighet med sina skyldigheter. Det finns då inget till säkerhetsrätten knutet skäl varför näringsidkaren skulle ha en rätt att mot konsumentens vilja fullfölja arbetet. I den andra situationen uppfyller säkerhetsrätten sin funktion som påtryckningsmedel så att konsumenten trots ovilja att betala förmås därtill, eftersom han annars inte har rätt att få tillbaka saken. Inte heller här har näringsidkaren något till säkerhetsrätten knutet intresse av att fortsätta ar- betet sedan detta har avbeställts av konsumenten. I det tredje fallet kan eller vill konsumenten inte betala och säkerhetsrätten räcker inte som på- tryckningsmedel. Näringsidkaren kan då givetvis ha ett beaktansvärt intresse av att till täckande av sin fordran kunna hålla sig till en färdigtillverkad båt eller en funktionsduglig bil i stället för till en halvfärdig eller oreparerad. Hans intresse härav aktualiseras dock inte förrän i samband med sakens realisation. Enligt 1950 års lag om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats har näringsidkaren under vissa förutsättningar rätt att sälja saken och utta sin fordran ur köpeskillingen. Det förefaller lämpligt att frågan om näringsidkarens rätt att på ett eller annat sätt höja värdet på saken prövas i samband med den översyn av 1950 års lag, som enligt vad utredningen har erfarit snart skall komma till stånd inom justitiede- partementet. En sådan rätt bör, såvitt utredningen kan bedöma, inte föreligga förrän i ett skede när säkerhetsrättens funktion som realisationsobjekt har aktualiserats på ett mer eller mindre påtagligt sätt.

7.3.2 Näringsidkarens rätt till ersättning

I avsnittet 7.1 har nämnts att tillverkaren vid avbeställning i princip har rätt till ersättning för det positiva kontraktsintresset. Detta beräknas normalt på grundval av en subtraktionsmetod.

Köplagsutredningen har föreslagit en additionsmetod, varvid dock skall göras en skälighetsbedömning av säljarens vinst. Den föreslagna regeln kan sägas innebära att säljaren till en början skall erhålla ersättning för det negativa kontraktsintresset, dvs. säljaren skall kompenseras så att han kom- mer i samma ekonomiska situation som om avtalet aldrig hade ingåtts. Därutöver har han rätt till ersättning för utebliven vinst enligt en sköns- mässig bedömning. I bästa fall kan säljaren därigenom få ersättning för hela det positiva kontraktsintresset. Vid bedömningen av hur stor del av vinsten som säljaren kan få ersatt är säljarens möjlighet att skaffa sig ersättningsbeställning av avgörande betydelse. Köplagsutredningen uttalar till stöd för sin föreslagna regel bl. a. att vinsten normalt intjänas successivt. En tillverkare sägs det skall inte kunna göra vinst endast genom att ingå avtal, utan genom tillverkningsverksamhet.1

Den av köplagsutredningen föreslagna additionsmetoden har kritiserats. Det förefaller emellertid som om kritiken främst har inriktat sig på att me- toden slår alltför hårt mot tillverkaren i rent kommersiella förhållanden.2

Det är uppenbart att en additionsmetod ger beställaren vissa fördelar, bl. a. från bevissynpunkt. För konsumenttjänstutredningens del är det emel- lertid inte fråga om annat än att reglera rättsförhållanden mellan närings- idkare och konsumenter. Som har uttalats vid flera tidigare tillfällen bör

hänsyn tas till att konsumenten i förhållande till näringsidkaren normalt befinner sig i ett underläge. På konsumenträttens område skulle en regel enligt vilken konsumenten generellt skall utge ersättning för det positiva kontraktsintresset vara alltför betungande för konsumenten. Man kan tänka sig det fallet att en konsument avbeställer en tjänst innan arbetet har på- börjats. Han har t. ex. i januari beställt arbeten på en båt att utföras i maj. Konsumenten avbeställer emellertid i februari. Enligt utredningens mening finns det inte tillräckliga skäl för att konsumenten i denna situation skall ersätta näringsidkaren för den uteblivna vinsten. Även om gällande rätt teoretiskt medger näringsidkaren rätt till ersättning med det positiva kon- traktsintresset, förefaller det också föga sannolikt att en näringsidkare i ett fall som det angivna skulle kräva konsumenten på ersättning för utebliven vinst. Däremot är det naturligt att näringsidkaren kräver konsumenten på ersättning för kostnader för inköpt material, transport, spilltid osv. Utred- ningen förordar alltså att ersättningen skall beräknas på grundval av en additionsmetod.

Med hänsyn till vad här sagts menar utredningen vidare att konsumenten inte bör vara skyldig att utge ersättning för utebliven vinst på det avbeställda uppdraget. Konsumenten bör däremot vara skyldig att ersätta det negativa kontraktsintresset. Det skall dock framhållas att näringsidkaren med denna utgångspunkt kan få ersättning för förlust som drabbar honom för att han går miste om vinsten på andra uppdrag.

När det gäller utformningen av en regel om ersättning till näringsidkaren vid avbeställning av tjänster, gör sig ett par allmänna synpunkter gällande på förhållandet mellan köp och tjänst och relationen till köplagsutredningens förslag. Den ena är att köplagsutredningen på ett annat sätt än konsument- tjänstutredningen menar att avbeställning bara skall komma i fråga innan arbetet har påbörjats eller om endast en mindre del av detta har utförts (se förslaget till 37 5 första stycket). Den andra synpunkten är att produkten av det arbete som till äventyrs har utförts typiskt sett stannar hos säljaren när det är fråga om köp. När det gäller tjänster är det däremot så att produkten av arbetet - t. ex. en påbörjad entreprenad typiskt sett kommer beställaren till del. Dessa synpunkter leder till att det för konsumenttjänstutredningen har varit mera naturligt än för köplagsutredningen att vid ersättningsbe- räkningen först bestämma vad konsumenten skall betala för det som är utfört och därefter ta ställning till vad näringsidkaren ytterligare skall ha ersättning för.

När det gäller ersättning för det arbete som vid avbeställningen är utfört, är det enligt utredningen naturligt att näringsidkaren skall ha ett vederlag beräknat på grundval av priset för tjänsten. Priset för en tjänst kan vara avtalat. Om priset inte är avtalat, skall det enligt regler som utredningen föreslår i kapitel 9 bestämmas enligt gängse pris eller skäligt pris.

Vid bestämningen av priset för den del av arbetet som är utförd då av- beställning sker bör man ta hänsyn till avtalssituationen. Om ett visst pris är avtalat för hela arbetet och detta avbeställs sedan en viss del t. ex. hälften — är utförd, skulle det i förstone tyckas ligga nära till hands att uppskatta ersättningen för den utförda delen till motsvarande andel i det samlade priset, alltså i exemplet hälften av priset för hela tjänsten. En sådan

beräkningsmetod är dock enligt utredningens mening inte utan vidare möjlig att begagna. Ett större arbete är ofta förhållandevis billigare än ett mindre. Detta kan t. ex. bero på att det för arbetet föreligger vissa fasta kostnader som inte reduceras i samma utsträckning om inte hela tjänsten utförs. Priset för t. ex hälften av arbetet kan därför ofta vara högre än hälften av det ursprungliga priset. Motsvarande gäller om priset för den ursprungliga tjäns- ten inte har bestämts. Vad som kan vara gängse eller skäligt pris för den utförda hälften av arbetet torde i allmänhet ligga på en högre nivå än hälften av gängse eller skäligt pris för hela tjänsten.

Utredningen föreslår mot bakgrund härav att näringsidkaren för utfört arbete skall ha rätt till ersättning som, med beaktande av avtalat eller i övrigt för tjänsten gällande pris, skall motsvara det pris som varit skäligt om avtalet endast hade avsett det utförda arbetet (2 kap. 95 första stycket).

När det gäller ersättning till näringsidkaren utöver ersättning för utfört arbete, bör han till en början ha ersättning för direkta utgifter som drabbat honom till följd av avbeställningen. I den mån dessa utgifter redan har ersatts genom den föreslagna regeln om skäligt pris skall de naturligtvis inte ersättas en gång till. Det kan röra sig om t. ex. kostnader för ett arbete som är i gång men som på grund av avbeställningen måste avbrytas, varefter kostnaderna blir onyttiga.

Som tidigare har framhållits menar utredningen att konsumenten inte bör vara skyldig att utge ersättning för utebliven vinst på det avbeställda uppdraget. Här avses då den inställda delen av arbetet. Vad gäller den utförda delen av arbetet bör det skäliga priset för detta arbete självklart innefatta vinst till näringsidkaren.

Att näringsidkaren inte bör få ersättning för utebliven vinst, innebär inte att konsumenten aldrig bör ersätta näringsidkaren med mer än för det som är utfört och för direkta kostnader med anledning av avbeställningen. Detta gäller även om arbetet inte ens har påbörjats när avbeställning sker. En begränsning till ersättning för kostnader och utfört arbete skulle innebära att en näringsidkare, som till följd av en beställning har avböjt andra uppdrag, inte kan få någon ersättning för att hans rörelse kanske blir utan syssel- sättning för en längre eller kortare tid. En sådan begränsning av ersätt- ningsrätten skulle kunna få besvärande följder för näringsidkaren, särskilt i fråga om tjänster av omfattande natur. Dessutom skulle den medföra att det inte sattes någon spärr mot att konsumenter får för vana att göra beställningar med tanke på ett endast eventuellt behov. Så länge tjänsten inte har påbörjats skulle konsumenten inte riskera att behöva ersätta annat än vissa kostnader.

Utredningen menar alltså att konsumenten under vissa förutsättningar bör vara skyldig att utge ersättning till näringsidkaren för mer än för utfört arbete och direkta kostnader.

Avgörande för denna ersättningsskyldighet bör vara om det avbeställda uppdraget har påverkat näringsidkarens planering av rörelsen, så att han har missat chansen till annan inkomst. Detta kan han ha gjort antingen genom att uttryckligen ha tackat nej till andra uppdrag eller genom att inte anstränga sig för att få andra uppdrag. Härigenom kan han ha gått miste om vinsten på dessa uppdrag. För detta bör näringsidkaren ha er- sättning förutsatt naturligtvis att det föreligger ett orsakssammanhang

mellan det avbeställda uppdraget och den förlorade vinsten på de andra uppdragen. Utredningen anser alltså att näringsidkaren också bör ha er- sättning för förlust som uppkommer genom att han har underlåtit att åta sig annat arbete eller i övrigt inrättat sig efter uppdraget. Enligt utredningen bör konsumenten däremot inte vara skyldig att utge någon ersättning enbart för näringsidkarens av beställningen föranledda förhoppning om en inkomst.

Enligt utredningens mening ger den förordade principen uttryck för ett klart ståndpunktstagande och innebär ett rimligt tillgodoseende av båda parters ekonomiska intressen. Den innebär en förbättring av konsumentens rättsliga situation i förhållande till vad som — i vart fall teoretiskt — gäller för närvarande. Man får visserligen räkna med att en näringsidkare i tvist om ersättning ofta kommer att göra gällande att han har åsamkats en förlust genom att ha inrättat sig efter uppdraget. Konsumenten å sin sida kan hävda att någon förlust inte uppkommit därför att näringsidkaren inte på grund av uppdraget sagt nej till annat arbete eller på annat sätt inrättat sig efter uppdraget. Även om det är ostridigt att så är fallet, kan konsumenten dock hävda att näringsidkaren ändå inte är berättigad till ersättning för vad han härigenom förlorat, eftersom näringsidkaren efter avbeställningen har utnyttjat sin frigjorda kapacitet till att skaffa sig andra inkomster. I vart fall kan konsumenten hävda att näringsidkaren borde ha gjort det. Man kan inte utesluta att frågor om dessa förhållanden ibland kan leda till bevissvårigheter. Utredningen menar emellertid att svårigheterna är över- komliga i vart fall i relationen näringsidkare-konsument. Vad utredningen föreslår om avbeställningsrätt och ersättningsskyldighet måste sägas vara förmånligt för konsumenten. Man bör därför inte överbetona kraven på näringsidkaren i bevishänseende. Det kan ofta räcka att näringsidkaren läm- nar en sannolikt förklaring till 'att han har gjort en förlust och att han inte har haft möjlighet att begränsa förlusten genom annan inkomst. Vid be- dömningen härav bör man bl. a. kunna få ledning av de allmänna förhål- landen som råder på orten inom den aktuella branschen.

Utredningen föreslår med stöd av det sagda att näringsidkaren skall ha rätt till ersättning för förlust som uppkommer genom att han har haft kost- nader för arbete som inställts, underlåtit att åta sig annat arbete eller i övrigt inrättat sig efter uppdraget. Försummar näringsidkaren att efter avbeställ- ningen vidta skäliga åtgärder för att begränsa förlusten sätts ersättningen ned i motsvarande mån. (Se 2 kap. 95 andra stycket.)

Näringsidkarens rätt till ersättning vid avbeställning bör inte i något fall kunna utgå med högre belopp än det vederlag konsumenten skulle ha varit skyldig att betala, om avbeställning inte hade skett. Visserligen kan fall tänkas då näringsidkarens förlust på grund av avbeställningen överstiger priset för tjänsten i dess helhet. En båtbyggare kan t. ex. i valet mellan flera arbetsmöjligheter ha valt ett på kort sikt mindre lönande uppdrag för att det erbjudit särskilda möjligheter för framtiden. Vidare kan skada tillfogas näringsidkare vid avbeställning av större uppdrag genom att han tvingas säga upp eller permittera anställda. För sådana fall skulle- det kunna ifrå- gasättas om inte konsumenten vid avbeställning borde vara skyldig att utge ersättning även för den förlust som nu avses. I så fall skulle närings- idkarens anspråk på ersättning kunna överstiga avtalat vederlag, nämligen där avbeställningen ej möjliggjort några besparingar för näringsidkaren och

' Se avsnitt 7.3.1 (slutet).

denne inte heller haft möjlighet till annat uppdrag. Utredningen anser emel- lertid att förluster av detta slag är så svårbedömda att de inte bör beaktas i detta sammanhang. För övrigt torde de sällan förekomma i fråga om tjänster som omfattas av utredningsuppdraget. Enligt utredningen bör därför den sammanlagda ersättningen inte få överstiga det pris som skulle ha gällt om tjänsten slutförts (2 kap. 95 tredje stycket).

7.3.3 Möjligheter till normalersättning

Enligt vad utredningen har föreslagit bör bestämmelsen om rätten att av- beställa vara tvingande.1 Annorlunda förhåller det sig med reglerna om ersättning. Det kan vara svårt att i det enskilda fallet utreda vilken förlust som näringsidkaren har lidit genom avbeställningen. Beroende på tillfäl- ligheter kan förlusten i ett fall bli särskilt stor medan den i ett annat fall blir obetydlig. Det ligger därför både i näringsidkarens och i konsumentens intresse att avtalet, med utgångspunkt i förhållandena i den särskilda branschen, anger vissa schablonregler för vad konsumenten skall betala i händelse av avbeställning. Sådana regler förekommer redan nu på vissa områden, t. ex. inom resebranschen. Schablonregler är ägnade att onödiggöra utredning av näringsidkarens kostnader i varje enskilt fall. Utredning härom innebär generellt kostnader både för parterna och för samhället. Såväl denna omständighet som parternas intresse av att på förhand kunna bedöma verkningarna av en avbeställning gör det i och för sig önskvärt med scha- blonregler. Emellertid kan det uppenbarligen inte godtas att sådana scha- bloner används på ett sätt som innebär ett eftersättande av konsumenternas intressen. Enligt utredningens mening föreligger det däremot inte några principiella betänkligheter mot schablonregler, som inte innebär annat än en utjämning - konsumenterna emellan — av den ersättning, som närings- idkaren är berättigad till enligt här föreslagna regler. Det kan nämligen inte betraktas som oskäligt att konsumenterna sinsemellan delar de risker som här kan komma i fråga. Det väsentliga är att åstadkomma en lämplig av- vägning mellan konsumenternas och näringsidkarnas intressen. Utredning- en räknar med att konsumentverket/KO vid förhandlingar med näringslivets organisationer med stöd av avtalsvillkorslagen i ökad utsträckning skall få fram överenskommelser om normalersättning vid avbeställning. Nonna]- ersättningar bör givetvis dock inte införas i branscher där det f. n. är praxis att godta avbeställningar utan krav på ersättning. Om överenskommelser om normalersättning kommer till stånd bör de vara normgivande även om någon hänvisning saknas i det individuella avtalet. Motsvarande bör kunna gälla standardavtal som har karaktär av sedvana. En förutsättning bör dock vara att ersättningen är skälig.

Utredningen föreslår därför en regel som ger utrymme för en normali- serad ersättning. Om avtal har träffats om en normalersättning, som kon- sumenten skall betala om han avbeställer tjänsten, bör sådan överens- kommelse gälla under förutsättning att ersättningen med beaktande av ti- digare angivna regler är skälig. Även om det inte är avtalat, bör närings- idkaren ha rätt till skälig normalersättning om sådan ersättning vanligen tillämpas inom branschen. (Se 2 kap. 105.)

8 Kraven på näringsidkarens prestation

I detta kapitel behandlas vilka krav konsumenten bör kunna ställa på nä- ringsidkarens prestation eller med andra ord vilka förpliktelser som för nä- ringsidkarens del följer av avtalet. Vid bristande uppfyllelse av dessa för- pliktelser ådrar sig näringsidkaren ansvar för kontraktsbrott. Bestämningen av näringsidkarens förpliktelser får därför betydelse bl. a. för vad som skall anses såsom fel och dröjsmål på näringsidkarens sida. Detta är i sin tur utgångspunkten för påföljdssystemet som behandlas i kapitel 11—13.

8.1. Fackmässighet och omsorg

8.1.1. Gällande rätt1

Vilka krav konsumenten kan ställa på näringsidkarens prestation beror vid avtal om arbete på lös sak och på fast egendom liksom vid flertalet andra avtalstyper på vad avtalet går ut på. Inom avtalsfrihetens ram kan alltså dessa krav bestämmas olika för varje särskilt fall. I många, förmodligen flertalet, fall på konsumenttjänstområdet framgår emellertid inte av det in- dividuella avtalet ens om detta är skriftligt — vilka krav konsumenten kan ställa på näringsidkarens prestation. Man är då hänvisad till allmänna tolkningsregler och i sista hand till någon abstrakt norm. Fråga är emellertid vilken denna är. Paralleller kan visserligen dras med principer som har ut- vecklats inom köprättens ram (normal standard, allmän funktionsduglighet o. cl.).2 Vad som faktiskt tillämpas i standardkontrakt ger också en viss led-ning. Rättsläget är emellertid inte helt klan. Detta har delvis sin orsak i att både det objekt som är föremål för tjänsten och det arbete som skall utföras ofta är av påtagligt individualiserad karaktär. I den mån det ifrå- gavarande avtalet inte ger någon ledning får man se till föreliggande om- ständigheter såsom konsumentens syfte med uppdraget, näringsidkarens kvalifikationer (erfaren specialist eller lärling), sedVänja, uppfattning inom yrket, allmän uppfattning osv. Om avtalet inte ger anledning till annan tolkning, får det anses gälla att prestationen skall ha en med hänsyn till sådana förekommande omständigheter tillfredsställande beskaffenhet. Helt allmänt torde kraven på näringsidkarens prestation kunna anges på följande sätt.

Näringsidkarens huvudsakliga förpliktelseyid arbete på lös sak och fast egendom är som regel att åstadkomma ett visst resultat. Avviker resultatet

] Bengtsson, Avtalstyper 5.114 ffoch s. 139 ff, Hasselrot s. 75 f och Wikander s. 21 ff.

2'Se t. ex. Hellner, Köprätt s. 144.

3 Se avsnitt 8.2, där frågan närmare behandlas.

4 Bengtsson, Avtalstyper s. 119 och Wikander S. 30 ff.

5 Rodhe 5 3 vid not 5 och Lennander, Panthavares skyldigheter (1977) s. 265 f.

från vad som har avtalats eller måste anses avtalat är tjänsten i princip felaktig. Omständigheterna kan emellertid många gånger vara sådana att näringsidkaren inte kan anses ha åtagit sig annat än att med omsorg efter- sträva resultatet eller eftersträva bästa möjliga resultat. Oavsett utfästelse i avtalet torde i varje fall gälla att en tjänst som tillhandahålls i yrkesmässig verksamhet skall utföras på ett fackmässigt sätt. I allmänna reklamations- nämndens praxis är fackmässigheten en ofta anlagd bedömningsgrund.

En särskild fråga är huruvida det åligger näringsidkaren att tillhandahålla det material som behövs för tjänstens utförande. Även detta är en avtalsfråga. Om avtalet inte ger besked, har det tidigare ansetts att näringsidkaren inte har någon sådan skyldighet.3 Om det är näringsidkaren som skall tillhan- dahålla materialet, anses han ha ett ansvar för att detta är av god kvalitet.4

Om avtalet förutsätter att konsumenten överlämnar viss egendom till näringsidkaren - material som skall användas eller en sak som skall repareras har näringsidkaren som regel en skyldighet att vårda egendomen.

Utöver de här omnämnda särskilda förpliktelserna följer normalt sett av avtalet att näringsidkaren har en allmän omsorgsplikt, dvs. han är skyldig att iaktta den grad av omsorg som kan förutsättas hos den som åtar sig uppdrag av ifrågavarande slag. Skyldighet att visa omsorg vid uppfyllande av åtagen förpliktelse kan ses som en allmän obligationsrättslig princip.5 Inom sjörätten finns allmänna, lagfästa regler om omsorgsplikt, såsom att bortfraktaren skall tillgodose lastägares resp. passagerares bästa (101 5 och 175 5 sjölagen).

Omsorgspliktens närmare innebörd måste bli beroende av omständighe- terna i det enskilda fallet. Bland annat får den anses innebära att närings- idkaren i rimlig utsträckning skall ställa sin sakkunskap till konsumentens förfogande. I vissa situationer kan det också åligga näringsidkaren att ta tillvara konsumentens ekonomiska intressen. I konsumentförhållanden mås- te man ställa förhållandevis stränga krav på näringsidkaren. Belysande är högsta domstolens dom DT 21/1978, där högsta domstolen fann att en sällskapsresearrangör vidtagit otillräckliga åtgärder för att uppfylla sin skyl- dighet att medverka till att resenärer som kommit för sent till flygavgången kunde företa hemresan till Sverige på billigaste och lämpligaste sätt. Dom- stolen förklarade uttryckligen att förhållandevis stränga krav måste ställas på arrangören med hänsyn till de konsumentskyddssynpunkter som gjorde sig gällande.

En fråga av stor praktisk betydelse är vad som kan krävas av närings- idkaren när uppdraget går ut på att reparera en motor, apparat e. d. som inte fungerar. Här avses alltså den situationen att konsumenten helt allmänt begär att få saken i funktionsdugligt skick och inte särskilt anger vilka åtgärder han vill skall vidtas. Flera viktiga aspekter på denna fråga är belysta i rättsfallet NJA 1973 5.493. Omständigheterna i målet var följande.

NJA 1973 s. 493 (båtmotorfallet)

Sedan en bogserbåt fått motorhaveri beställde båtens ägare reparation av motorn hos ett verkstadsföretag. Vid beställningen sade båtägaren helt allmänt att motorn var ur funktion och begärde att få den reparerad. Vid reparationen utbyttes drev på motorns vevaxel och kamaxel samt ett medbringardrev jämte lager till dreven. Dreven befanns nämligen ha gått sönder. Efter reparationen provkördes motorn vid kaj. Kostnaden

för reparationen uppgick till drygt 5 000 kr. Efter nio timmars gångtid gick motorn kort tid efteråt sönder på nytt. En förnyad reparation utfördes av samma företag som utfört den första reparationen. Vid den andra reparationen upptäcktes att de nyligen insatta dreven gått sönder och dessutom fann man bl. a. att en ventiltallrik i motorn saknades. Den nya reparationen kostade drygt 12 600 kr. Frågan var om båtens ägare var betalningsskyldig även för den andra reparationen. Det ansåg såväl tingsrätten och hovrätten som en majoritet av HD (tre justitieråd).

HD:s majoritet uttalade till en början att en beställning av detta slag i fråga om mera komplicerade motorer och liknande tekniska anordningar får anses innebära att reparatören skall lokalisera och avhjälpa skada som omedele föranlett att an- ordningen kommit ur funktion. Dessutom skall reparatören, i förekommande fall och när omständigheterna ger anledning därtill, lokalisera och avhjälpa sådana bak- omliggande fel som orsakat de omedelbara skadorna. Undersökningen för att lokalisera de bakomliggande felen får anses tillfyllest, om därvid påträffats felaktigheter som normalt utgör en godtagbar förklaring till de omedelbara skadorna och inte särskilda omständigheter påkallar att undersökningen föres vidare. 1 reparationsuppdraget ingår emellenid också att reparatören skall kontrollera att den utförda reparationen avhjälpt de konstaterade felen. — Beträffande frågan om reparatören i det aktuella fallet handlat i enlighet med nu nämnda normer, fann majoriteten att det inte ålegat reparatören att vid den första reparationen fortsätta undersökningen ytterligare. Provkömingen vid kaj var tillfyllest för att kontrollera att denna reparation inte gav rum för an- märkning. Det hade inte visats att bolagets personal vid reparationen brustit i nog- grannhet eller eljest gjort sig skyldig till försummelse. Båtägaren fick därför betala hela kostnaden även för den andra reparationen.

De tvåjustitieråd som var i minoritet hade annan uppfattning bl. a. om bevisbördan. Enligt deras mening får det i ett fall av ifrågavarande slag anses åvila uppdragstagaren att styrka att någon försummelse inte ligger honom till last vid utförandet av re- parationen. I anslutning till detta anförde de dock bl. a. följande. Om reparatören hittar ett fel, som i och för sig ter sig förklarligt kan det normalt sett inte anses åligga honom annat än att reparera detta fel. Ytterligare undersökningar för att se om det upptäckta felet i sin tur kan ha orsakats av något annat, har han utan särskild anledning varken skyldighet eller rätt att utföra. I ett fall som det förevarande måste reparatören dock pröva om maskinen under normala betingelser fungerar utan anmärknzng. Den provkörning som skett vid kaj och utan att propellern var tillkopplad kunde, enligt minoritetens mening, inte anses tillgodose vad som skäligen kan fordras. Det kunde i varje fall inte anses uteslutet att man vid en tillfredsställande provkörning skulle ha kunnat konstatera att maskinen inte fungerade anmärkningsfritt. Bolaget kunde därför inte anses ha styrkt sig vara fritt för försummelse i fråga om det grund- läggande felets upptäckande. Enligt minoritetens mening borde bolaget på grund av detta inte ha rätt till ersättning för den andra reparationen i vidare mån än att båtägaren sammanagt skulle få utge vad maskinens reparation kostat om felet upptäckts vid provkörning i samband med den första reparationen. I brist på närmare utredning ansågs bolaget skäligen gottgjort med 8000 kr.

Av rättsfallet torde till att börja med kunna utläsas att majoriteten och minoriteten hade principiellt sett samma syn på frågan vilka arbetsmoment som normalt bör anses ingå i ett reparationsuppdrag av ifrågavarande slag. Näringsidkaren skall lokalisera och avhjälpa skador och fel som direkt och indirekt orsakat att reparationsobjektet inte fungerar. Beträffande de indi- rekta orsakerna är det emellertid tillräckligt om näringsidkaren lokaliserar och avhjälper sådana fel som normalt utgör en godtagbar förklaring till de direl-ita felen. I uppdraget ingår också att näringsidkaren skall kontrollera att de lonstaterade felen avhjälpts genom reparationen. I det aktuella fallet

6 Se bilaga 2:1—4. 7 Se bilaga 2:10.

hade majoriteten och minoriteten olika uppfattning om huruvida den fö- retagna kontrollen varit tillräcklig. Möjligen kan man här skönja en något olika principiell syn på vad kontrollen skall gå ut på. Majoriteten synes mena att kontrollen inte behöver avse mera än att konstaterade fel avhjäl pts. Enligt minoriteten skall reparatören söka förvissa sig om att icke något annat fel än det avhjälpta förekommer. Även beträffande bevisbördan synes majoritetens och minoritetens uppfattningar gå isär. Enligt majoriteten har det ålegat beställaren att visa att reparatören gjort sig skyldig till försummelse. Enligt minoritetens votum får det anses åvila uppdragstagaren att styrka att någon försummelse ej ligger honom till last. När minoriteten sålunda förespråkar en omvänd bevisbörda ett presumtionsansvar gäller utta- landet dock fall av ifrågavarande slag, dvs. sådana där reparationsuppdrag allmänt avsett en maskins återställande i användbart skick och där "i nå- gorlunda nära anslutning till det utförda reparationsarbetet maskinen på nytt och på liknande sätt som förut havererat”.

8. l .2 Standardbestämmelser

I vissa standardkontrakt och branschregler finns klausuler som rör beskaf- fenheten av näringsidkarens prestation.

Enligt Motorbranschens Riksförbunds Regler för reparationer gäller be- träffande verkstadens ansvar för utfört arbete att reparationer skall utföras ”med omsorg och på fackmässigt sätt”. Elektriska Hushållsapparat Leve- rantörer och Radiobranschens Samarbetsråd uttalar i sina likalydande re- parationsgarantiregler, att de delar som utbytts skall ”fungera tillfredsstäl- lande” och det nedlagda arbetet vara ”fackmannamässigt utfört". Enligt Sveriges Tvätteriförbunds och Tvättbranschens Riksförbunds allmänna le- veransbestämmelser för vit- och kemtvätt förbinder sig tvättbolaget ”att utföra ett fackmässigt arbete och att följa de skötselråd enligt VDN:s norm som kan finnas infastade i tvättgodset”.6

Enligt AB 72 gäller att omfattningen av kontraktsarbetena bestäms av kontraktshandlingarna (111). Detta innebär normalt att entreprenören inte åtar sig att framställa en fullt färdig produkt — han åtar sig inte något funk- tionsansvar. Enligt 1:2 gäller visserligen att kontraktsarbetena även omfattar sådana detaljer som, utan att vara särskilt angivna, uppenbarligen är avsedda att utföras utan tillägg till kontraktssumman. Det skall anmärkas att 1:2 i praktiken tolkas mycket restriktivt. Som exempel på sådana detaljarbeten som ingår utan att vara särskilt specificerade brukar nämnas gångjärn till dörrar. Även i kvalitativt hänseende gäller att arbetena skall utföras i över- ensstämmelse med kontraktshandlingarna. Om kvalitetsangivelse i visst av— seende inte lämnats skall arbetet i detta avseende utföras i klass med kon- traktsarbetena i övrigt (2:1).7

8.1.3. Utredningens överväganden

Vilka krav konsumenten kan ställa på näringsidkarens prestation enligt gäl- lande rätt är, som nämnts, i flera avseenden ganska osäkert.

Vad som enligt utredningens mening i första hand bör kunna krävas av näringsidkaren kan i huvudsak sägas motsvara vad man menar med

ett fackmässigt utförande. Det bör vara en självklarhet att den som under yrkesutövning marknadsför tjänster till allmänheten utför sina uppdrag på ettfackmässigt tillfredsställande sätt. Erfarenheten framför allt från allmänna reklamationsnämndens verksamhet visar att det i praktiken normalt inte möter några större svårigheter att avgöra vad fackmässigheten kräver i olika situationer och på olika områden. I många branscher finns allmänna material- och arbetsbeskrivningar. På vissa områden förekommer att en branschorga- nisation — ibland i samarbete med någon myndighet — utarbetat felsök- ningsscheman o. (1. Vidare förekommer det att materialfabrikanter har läm- nat anvisningar för hur visst material skall användas och hanteras. Beskriv- ningar och anvisningar av detta slag kan som regel tjäna som ledning vid avgörandet om en tjänst eller ett visst arbetsmomet utförts fackmässigt. På grund av vad erfarna och kunniga yrkesmän anser vara det riktiga till- vägagångssättet för att utföra en viss tjänst i en given situation, torde det vidare i de allra flesta branscher ha utvecklats ganska samstämmiga upp- fattningar om vad som i olika situationer är fackmässigt.

Näringsidkaren bör inte bara utföra tjänsten på ett fackmässigt tillfreds- ställande sätt. Konsumenten bör enligt utredningens mening också ha rätt att fordra att näringsidkaren i andra avseenden ställer sin sakkunskap till förfogande och med omsorg tar tillvara konsumentens intressen. Om t. ex. konsumenten tillhandahåller material för tjänstens utförande bör det rim- ligen kunna krävas att näringsidkaren underrättar konsumenten om han insett eller bort inse att materialet var olämpligt. På motsvarande sätt bör näringsidkaren inte okritiskt rätta sig efter konsumentens anvisningar be- träffande tjänstens utförande. Om han anser att de anvisningar som kon- sumenten lämnat, i form av ritningar eller annat, är olämpliga bör han tala om detta för konsumenten. Näringsidkaren bör inte minst ta hänsyn till konsumentens ekonomiska intressen. Han bör sålunda ha ett visst ansvar för att tjänsten inte blir onödigt dyr för konsumenten. I vissa lägen kan det vara rimligt att näringsidkaren avråder konsumenten från att låta utföra tjänsten. I andra situationer kan det finnas skäl att ålägga näringsidkaren en skyldighet att föreslå en utvidgning av uppdraget, eller att självständigt företa en sådan utvidgning. I de fall där näringsidkaren har konsumentens egendom omhand — t. ex. då han mottagit en sak för reparation bör en naturlig biförpliktelse till avtalet vara att näringsidkaren skall vårda den omhändertagna egendomen. Även i andra situationer bör han givetvis be- handla konsumentens egendom med omsorg och aktsamhet.

Omsorgsplikten bör enligt utredningen under alla omständigheter innebära att näringsidkaren inte får göra sig skyldig till slarv eller vårdslöshet när han utför tjänsten. Han bör ådagalägga den noggrannhet och planmässighet som uppdraget förutsätter. Han bör också utnyttja de kunskaper och den erfarenhet han har och efter bästa förmåga använda de resurser som står till hans förfogande. Delvis kan det som nu anförts sägas följa redan av kravet på fackmässighet. Omsorgsplikten bör också ses i sitt sammanhang med kravet på fackmässighet. Näringsidkaren bör iaktta den grad av om- sorg som kan krävas av en fackman som handlar i överensstämmelse med god branschpraxis. Uttryckt på detta sätt blir alltså omsorgsplikten en cul- paregel, där fackmässigheten utgör en väsentlig del av den s.k. aktsam- hetsstandarden.

8Se avsnitt 2.5. 1 en kanadensisk lag (The Manitoba Consumer Protection Act av 1971) sägs att tjänster skall utföras ”in a skilful and workmanlike manner"

9sou1972:28 s. 64 ffoch sou 1976:66s. 151 ff.

Att näringsidkaren skall iaktta fackmässighet och omsorg är enligt ut- redningen ett fundamentalt krav som bör ligga till grund, inte bara för vad som skall fordras av näringsidkarens prestation i mera konkret bemär- kelse (resultat m. m.), utan även för vad konsumenten i andra avseenden har anledning att räkna med från näringsidkarens sida. Detta skall utvecklas närmare i de sammanhang där det får aktualitet. Här skall bara som exempel nämnas att kravet på fackmässighet och omsorg kan få betydelse för vad som är ett skäligt pris. Ett pris som grundar sig på en i och för sig skälig timersättning måste bedömas som oskäligt om antalet timmar som åtgått för arbetet överstiger det normala på grund av att näringsidkaren brustit i fackmässighet och omsorg.

Av anförda skäl bör man enligt utredningens mening uppställa det grund- kravet att näringsidkaren skall utföra tjänsten på ett fackmässigt tillfreds- ställande sätt och med omsorg ta tillvara konsumentens intressen. Såvitt gäller kravet på fackmässighet torde detta i fråga om tjänster som utförs av näringsidkare — överensstämma med gällande rätt såväl i Sverige som utomlands. I amerikansk rätt talar man t. ex. om att tjänsten skall utföras ”with that degree of skill, efficiency and knowledge possessed by those of ordinary skill, competency and standing in the particular trade”.8 Kravet överensstämmer även med vad som utvecklats i allmänna reklamations- nämndens praxis. När det gäller omsorgspliktens omfattning är rättsläget något osäkert, men det som utredningen menar bör gälla ligger i vart fall i linje med vad som måste antas vara gällande rätt. Aven om det enligt utredningens mening finns skäl att uppställa det nu angivna grundkravet på näringsidkarens prestation, är det därmed inte givet att det är meningsfullt och lämpligt att i konsumenttjänstlagen införa en lagregel med så allmänt innehåll. Motsvarande problemställning har varit aktuell för köplagsutredningen och har berörts såväl i förslaget till kon- sumentköplag som i förslaget till köplag.9 Beträffande konsumentköplagen var frågan dock huruvida det var lämpligt att införa tvingande regler om vilka krav som skall ställas på säljarens prestation. I förslaget till allmän köplag — där det är fråga om dispositiva bestämmelser — erinras om att främ- mande köplagar ofta innehåller regler om vad som skall krävas för att gods inte skall vara felaktigt. Enligt köplagsutredningen är det emellertid tvek- samt om sådana regler fyller någon egentlig funktion. Inte sällan tjänar reglerna som påminnelse för säljaren om de egenskaper för vilka de ut- tryckligen bör friskriva sig från ansvar. Kraven på sålt gods måste bero av så många olika omständigheter att generella normer skulle bli mycket intetsägande. Enligt köplagsutredningen är det inte lämpligt att nu (kurs. här) i köplagen införa regler om vad som skall anses utgöra fel. De överväganden som sålunda gjorts beträffande det lämpliga i att ha allmänna regler om vilka krav en köpare skall kunna ställa på sålt gods, ärinte utan vidare tillämpliga på konsumenttjänsternas område. Man torde bl. a. inte kunna bortse från att köplagsutredningen haft att utgå från 1905 års köplag som ju saknar regler av nu ifrågavarande slag. Då det i rättspraxis har utvecklats ganska fasta normer för felbedömningen på köprättens om- råde, torde behovet av klargörande lagregler inte ha ansetts tillräckligt stort för att bryta mot den hittills bestående ordningen.

Av nu anförda skäl är konsumenttjänstutredningen friare än köplags-

utredningen att förutsättningslöst ta upp frågan om prestationskravet bör lagregleras eller ej. Följande synpunkter gör sig då gällande.

Det måste i och för sig anses vara angeläget att något för konsumenten så betydelsefullt som kraven på näringsidkarens prestation uttrycks i lagtext. Detta gäller även om det inte kan ske annat än i förhållandevis allmänna termer, och även om vissa grundläggande principer har utvecklats i rätts- praxis. Avsaknaden av tillräckligt väl etablerade normer för kraven på nä- ringsidkarens prestation eller omvänt för bl. a. felbedömningen gör dock att det dessutom finns ett direkt behov av lagregler på tjänsternas område. Detta behov är här särskilt starkt beroende på att konsumenten sällan kan bilda sig en uppfattning om tjänsten vid avtalstillfället. Vid köp har köparen ofta en ganska god möjlighet att undersöka godset innan han ingår avtalet. En tjänst materialiseras däremot som regel först efter det att konsumenten blivit bunden av avtalet.

Genom att konsumenttjänstlagen skall gälla avtal där den som skall utföra naturaprestationen är en näringsidkare, kan man dock och bör man som ovan utvecklats — uppställa det grundläggande kravet att tjänsten skall ut- föras på ett fackmässigt tillfredsställande sätt. Ett motsvarande krav kan rimligen inte tas in i en lag som också skall gälla avtal mellan privatpersoner.

Utöver kravet på fackmässigt tillfredsställande utförande bör man som också framhållits kräva att näringsidkaren med omsorg tar tillvara kon- sumentens intressen. Om kravet på fackmässighet med viss säkerhet kan sägas motsvara gällande rätt, är omsorgspliktens innebörd betydligt mera osäker. Oavsett övriga synpunkter finns det därför skäl att ha en lagfäst regel om kraven på näringsidkarens prestation för att där tydligt klargöra att näringsidkaren har en sådan omsorgsplikt.

Som utvecklas senare i detta kapitel finns det skäl att i flera avseenden precisera näringsidkarens skyldigheter utöver vad som följer av det allmänna kravet på fackmässighet och omsorg. Det skulle med hänsyn härtill kunna ifrågasättas om det då finns skäl att vid sidan av sådana mera konkreta regler ha en bestämmelse med så förhållandevis allmänt innehåll som den som nu är i fråga. Enligt utredningen ter det sig emellertid både naturligt och lämpligt att såsom utgångspunkt för dylika preciserade regler ha en lagfäst regel av allmän karaktär. Dessutom finns det behov av en sådan regel för flera situationer vilka inte täcks av de särskilda bestämmelserna om näringsidkarens prestation.

Sammanfattningsvis anser alltså utredningen att konsumenttjänstlagen bör innehålla en allmän bestämmelse om kraven på näringsidkarens prestation. Enligt denna bestämmelse skall näringsidkaren utföra tjänsten på ett fack- mässigt tillfredsställande sätt och med omsorg ta tillvara konsumentens intressen (2 kap. 1 5 första stycket). Bestämmelsen bör emellertid komplet- teras med specialbestämmelser i vissa avseenden som är av särskild betydelse från konsumentsynpunkt. Härigenom får den allmänna bestämmelsen ka- raktär av generalklausul. Avsikten är att den skall ge uttryck är ett grund- läggande krav med betydelse för tolkningen och innebörden av ett flertal bestämmelser i lagen.

En särskild fråga är om generalklausulen och övriga bestämmelser om näringsidkarensprestation skall vara tvingande eller ge utrymme för några friskrivningar. Vikten av att behålla avtalsfriheten beträffande kraven på nä-

*” sou 1972:28 s. 640ch prop. 1973:138 5. 127.

"7—1055KKL.

12 Se avsnitt 4.1.2.

ringsidkarens prestation tillmättes stor betydelse vid konsumentköplagens tillkomst.10 Hänsynen till avtalsfriheten var ett av de viktigaste skälen till att konsumentköplagen inte kom att innehålla några tvingande lagregler av allmän räckvidd rörande kraven på sålda varors beskaffenhet. Även om konsumentköplagen inte med generella bestämmelser slår fast vilka krav konsumenten äger ställa på en varas beskaffenhet, bör det emellertid upp- märksammas att den genom tvingande regler i speciella hänseenden pre- ciserar när en vara skall anses som felaktig.”

Enligt utredningens mening måste avtalsfriheten tillmätas stor betydelse också på konsumenttjänstområdet. Det är varken ett konsument- eller nä- ringsidkarintresse att lagen i detalj reglerar vilka krav konsumenten skall kunna ställa på näringsidkaren i fråga om tiden eller sättet för utförandet, arbetsresultatet eller näringsidkarens prestation i andra avseenden. Att va- riationsmöjligheterna beträffande pris och prestation i huvudsak bibehålls är i stället ett starkt intresse såväl ur konsumentens synvinkel som från allmän konkurrenssynpunkt. Den som vill få ett arbete utfört till ett lågt pris bör inte av konsumenttjänstlagen tvingas till ett avtal om arbete av bättre kvalitet men också till ett högre pris.

Betydelsen av avtalsfrihet beträffande näringsidkarens prestation är dock inte lika stor i alla avseenden. Som exempel kan anföras att avtalsfriheten är av stor betydelse när det gäller tiden för utförandet, medan den inte bör ges något utrymme när det gäller kraven på säkerhet. Även i de av- seenden där det finns anledning att slå vakt om avtalsfriheten, bör det finnas en möjlighet att ingripa mot långtgående friskrivningar. En allmän sådan möjlighet ges visserligen redan dels genom den nya generalklausulen i avtalslagen (36 5), dels genom avtalsvillkorslagen. Det måste ändå vara en fördel om gränserna för avtalsfriheten preciseras närmare i den speciella lag som är tillämplig på avtalstypen i fråga. 1 vilken utsträckning de särskilda bestämmelserna om näringsidkarens prestation bör vara tvingande behandlas senare i kapitlet. Beträffande generalklausulen gör sig följande synpunkter gällande.

Näringsidkaren bör inte kunna komma ifrån ansvaret för fackmässighet och omsorg genom några allmänna friskrivningar. Den som ger sig ut för att vara fackman på ett visst område bör inte kunna friskriva sig från ge- neralklausulens krav när det gäller uppdrag på detta område. En sådan fri- skrivning torde få bedömas som oskälig redan enligt 365 avtalslagen och även enligt avtalsvillkorslagen.

I en del situationer kan det emellertid finnas anledning att tillåta vissa avsteg från kravet på fackmässighet och omsorg. För konsumenten kan det ibland vara praktiskt lämpligt eller ekonomiskt fördelaktigt att för vissa tjänster anlita personer som är mindre kvalificerade än utbildade och erfarna yrkesmän inom den bransch uppdraget gäller. Det är ganska vanligt, särskilt när det gäller arbete på fast egendom, att enskilda personer åtar sig uppdrag utan att vara fackmän. Sker det i sådan omfattning att personen ifråga skall anses som näringsidkare bör han omfattas av samma ansvar som andra näringsidkare inom den bransch uppdraget gäller.12 Om han i det enskilda fallet särskilt framhållit att han saknar den fackkunskap som uppdraget kräver, är det emellertid inte rimligt att ställa lika höga anspråk på pre- stationen som om den utförts av en fackman på området. På motsvarande

sätt bör en näringsidkare som yrkesmässigt ägnar sig åt t. ex. snickeriverk- samhet på konsumentens begäran kunna åta sig att också utföra måleriarbe- ten utan att det därvid ställs samma krav på honom som på en utbildad och erfaren yrkesmålare. En särskild fråga är vad som bör gälla när tjänsten utförs av en praktikant eller lärling. Det bör inte kunna bli fråga om något avsteg från kravet på fackmässighet och omsorg, om inte parterna särskilt kommit överens om att arbetet skall utföras av en sådan oerfaren och icke fullt utbildad person. Om konsumenten medger att lärlingar skall få anlitas är läget däremot ett annat. Ett hovrättsfall är här belysande för vad ut- redningen anser bör gälla (Svea HovR 1967 VcDT 7). Beställaren av vissa målnings- och tapetseringsarbeten ville ha dessa gjorda till låg kostnad och medgav därför att lärlingar skulle få anlitas. Det måste då vara underförstått uttalade hovrätten att på arbetet inte skulle ställas samma krav som om det utförts av utlärda arbetare.

Med hänsyn till det anförda anser utredningen att kravet på fackmässighet och omsorg inte kan uppställas alldeles reservationslöst. Om annat har av- talats om sättet för utförandet bör hänsyn få tas till detta, i den mån det med beaktande av priset och övriga omständigheter är skäligt (se 2 kap. 1 5 tredje stycket). Härigenom ges möjlighet att i det enskilda fallet ta viss hänsyn till de personliga kvalifikationer hos näringsidkaren och hans med- hjälpare som konsumenten i det särskilda fallet räknat eller bort räkna med. Det skall framhållas att ett sådant hänsynstagande bör kunna leda till inte bara en lindring utan även en ökning av näringsidkarens ansvar (negativ resp. positiv avvikelse från fackmässig standard). Om näringsidkaren ger sig ut för att vara specialist på det särskilda arbete uppdraget gäller, bör konsumenten sålunda kunna ställa särskilt höga anspråk på näringsidkarens omsorg och fackmässighet.

8.2 Näringsidkarens ansvar för material

Som har berörts i föregående avsnitt har näringsidkaren ett visst ansvar för det material som behövs för att utföra tjänsten (reservdelar, byggnads- material osv). Näringsidkarens ansvar för materialet är ett problem med flera sidor. En första fråga är om näringsidkaren är den som skall tillhandahålla mate- rialet. Om avtalet inte ger besked, har det tidigare ansetts att det är upp- dragsgivaren (konsumenten) som skall anskaffa materialet.l Enligt utred- ningens mening kan detta inte längre anses vara gällande rätt. Enligt AB 72 skall entreprenören anskaffa och bekosta allt som för entreprenadens ut- förande är erforderligt, om annat inte föreskrivs i kontraktet (2:9). 1 MRF:s Regler för reparationer behandlas som ett undantag det fallet att kunden tillhandahåller reservdelar eller tillbehör (K.4).2 Oavsett stöd i särskilda stan- dardavtal torde sedvanan idag i de flesta branscher vara den att det är nä- ringsidkaren som tillhandahåller erforderligt material. Detta måste i allmän- het anses överensstämma med konsumentintresset. Enligt utredningens me- 1 Hasseert Sv 78 OCh ning bör därför såsom huvudregel gälla, att näringsidkaren skall tillhan- w'kander S' 29" dahålla det material som behövs, om annat inte har avtalats eller följer 2Sebilaga 2:10 resp. 2:1.

3 Working Paper No. 71 s. 15 rr.

4 Section 3, Supply of Goods (Implied Temts) Act 1973.

5 Schweizerisches Obliga- tionenrecht, art. 365 första stycket.

av omständigheterna. I klarhetens intresse bör detta komma till uttryck i lagtexten.

Oavsett vem som skall tillhandahålla materialet bör näringsidkaren enligt utredningens mening ha ett ansvar för att det material som kommer till användning är av den typ som från fackmässig synpunkt bör användas i det aktuella sammanhanget och att det är av viss kvalitet. Om det är nä- ringsidkaren som skall tillhandahålla materialet bör han i enlighet härmed välja material som är lämpligt såväl till sin typ som till sin kvalitet. Om konsumenten tillhandahåller materialet bör näringsidkaren i vart fall påpeka för konsumenten om materialet är olämpligt. I stor utsträckning följer detta ansvar av kravet på fackmässighet och omsorg såsom detta är avsett att tolkas enligt utredningens förslag (8.1.3). Det torde för övrigt även innefattas i vad man enligt gällande rätt som regel kräver av en näringsidkare.

En särskild fråga är om näringsidkaren bör ha något ansvar för brister i materialets kvalitet som han varken märkt eller bort märka. Om det är konsumenten som tillhandahåller materialet kan man enligt utredningens mening inte rimligen ålägga näringsidkaren något sådant ansvar. Annorlunda förhåller det sig om det är näringsidkaren som tillhandahåller materialet. En näringsidkare (reparatör, hantverkare osv.), som vid utförandet av en tjänst tillhandahåller det material som behövs, kan jämföras med en detaljist som säljer det ifrågavarande materialet till konsumenten. Om inget är avtalat om det sålda materialets kvalitet, skall detta som regel vara av normal beskaffenhet och ha allmän funktionsduglighet. Materialet anses felaktigt om det inte motsvarar denna kvalitet. Det är i princip utan betydelse för felbedömningen om säljaren känt till eller bort känna till att materialet var felaktigt. Om en näringsidkare som utför en tjänst skulle ha ett lindrigare ansvar än en säljare, skulle detta få följder som inte är godtagbara från konsumentsynpunkt. Det kan belysas med följande exempel. A och B skall båda måla om sina hus. A gör det själv och köper färg av färghandlaren F. B anlitar målaren M som använder samma sorts färg, som han köper hos F . Efter en kort tid tlagrar färgen på båda husen. Det är klarlagt att detta varken beror på A:s eller M:s sätt att utföra målningen utan på ett vid tiden för målningen icke märkbart fel i färgen. A kan enligt köprättsliga regler vända sig mot F och göra gällande olika påföljder på grund av felet. Om M kunde ursäkta sig med att han varken märkt eller bort märka att färgen var felaktig, skulle B inte kunna göra några befogenheter gällande mot M — och som regel inte heller mot F till vilken B ju inte står i något avtalsförhållande.

Frågan om näringsidkarens ansvar för materialet har behandlats av The Law Com- mission i England.3

Enligt ett sammanfattande uttalande gäller där att en näringsidkare inte har ett mindre strängt ansvar för materialet än en säljare, ”the terms implied in a contract for work and materials are, so far as the materials are concerned, no less strict than those implied in a contract of sale”. En säljare anses som regel garantera att de varor han säljer är ”of merchantable quality” och ”reasonably fit for (their) purpose”.4

I Schweiz har man en uttrycklig lagregel enligt vilken uppdragstagaren har samma ansvar som en säljare för material, som han tillhandahåller: "Soweit der Untemehmer die Lieferung des Stoffes öbemommen hat, haftet er dem Besteller fur die Göte desselben und hat Gewähr zu leisten wie ein Verkäufer.”5

Mot bakgrund av vad som här har anförts bör näringsidkaren enligt ut- redningens mening ha ett ansvar för beskaffenheten hos det material som han tillhandahåller. Detta ansvar bör i princip vara oberoende av om nä— ringsidkaren brustit i omsorg vid valet av material.6 Att den som utför en tjänst har ett ansvar för materialet av här angivet slag torde överens- stämma med uppfattningen enligt gällande rätt.7 Eftersom den av utred- ningen föreslagna generalklausulen (8.1.3) principiellt sett föreskriver ett culpaansvar, finns det emellertid en risk för missförstånd beträffande in- nebörden av näringsidkarens materialansvar. Det skulle kunna hävdas att näringsidkaren bara hade ett ansvar för fel som hänför sig till materialet, om han brustit i fackmässig omsorg vid valet av detta. Det finns därför behov av en regel av vilken framgår att näringsidkaren har ett strikt ansvar för beskaffenheten hos det material han tillhandahåller. Av en sådan regel bör enligt utredningens mening också framgå att konsumenten, när annat inte har avtalats, skall kunna kräva material av normalt god beskaffenhet.8

Sammanfattningsvis föreslår utredningen regler om näringsidkarens ansvar för materialet som har följande innehåll. Om annat inte har avtalats eller följer av omständigheterna, skall det ingå i tjänsten att tillhandahålla det material som behövs. Materialet skall vara av normalt god beskaffenhet. Om annat har avtalats om materialets beskaffenhet, får hänsyn dock tas till detta i den mån det med beaktande av priset och övriga omständigheter är skäligt. (Se 2 kap. 15 andra och tredje stycket.)

8.3 Resultat och hållbarhet

8.3.1 Resultat

Näringsidkarens huvudsakliga förpliktelse vid arbete på lös sak och fast egendom är som regel att åstadkomma ett visst resultat.1 Vilket resultat konsumenten har rätt att kräva beror dock på vad parterna kan anses ha kommit överens om. Ju mer i detalj parterna kommer överens om vilka åtgärder som skall vidtas, vilket material som skall användas osv., desto lättare är det självfallet att i det enskilda fallet ange resultatansvarets in- nebörd. ] praktiken är det emellertid ofta oklart vilka krav som konsumenten har rätt att ställa på den utförda tjänstens resultat. Ofta blir det inte av att parterna preciserar uppdraget med den noggrannhet som är möjlig. Inte sällan är uppdraget av den art att det helt enkelt inte går att på förhand säga vad som skall göras.

Att tjänsten leder till ett visst resultat är självklart ett av konsumentens mest angelägna intressen. Med hänsyn till resultatets betydelse för kon- sumenten och till att innebörden av näringsidkarens ansvar för resultatet för det mesta är oklar finns det enligt utredningens mening anledning att genom bestämmelser i konsumenttjänstlagen slå fast, att näringsidkaren har ett resultatansvar och att så långt det är möjligt ange dess närmare innebörd.

En fråga av grundläggande betydelse för den fortsatta framställningen är vad som i detta sammanhang menas med resultat. För att en tjänst

('Sevidare 11.1; jfr dock 13.15.

7 Bengtsson. Avtalstyper s. 119 och Wikander s. 30 f.

str dock prop. l973:138 s. 126 foch SOU 1976:66 s. 153 f.

' Se avsnitt 8.1.1 med hänv. Jfr även skillnaden mellan ”Werkvertrag" och ”Dienstvertrag” i västtysk rätt (2.5.2).

skall kunna sägas ha lett till avtalat resultat måste det enligt utredningens mening till att börja med fordras att alla beställda åtgärder har vidtagits eller med andra ord att det beställda arbetet har utförts i dess helhet. Det gäller emellertid inte bara att tjänsten i kvantitativt hänseende motsvarar vad som avtalats. Utfört arbete och använt material måste även vara av viss kvalitet. Det bör också kunna krävas att vissa estetiska synpunkter blir tillgodosedda. I resultatansvaret ligger också ett visst funktionsansvar och ett ansvar för hållbarhet och säkerhet. Dessa mycket viktiga sidor av resultatet behandlas i avsnitt 8.3.2 och 8.4.1.

Betydelsen av avtalsfrihet beträffande näringsidkarens prestation har fram- hållits redan i ett föregående avsnitt (8.1.3). Enligt utredningens mening är avtalsfriheten en i det närmaste självklar utgångspunkt när det gäller att reglera vad uppdraget skall gå ut på eller med andra ord vilket resultat näringsidkaren skall prestera. Att frågan om resultatansvarets innebörd blir beroende ay en avtalstolkning är dock inte ett skäl mot att ha en särskild bestämmelse om näringsidkarens resultatansvar. Genom att otvetydigt slå fast att det är ett visst resultat inte bara ansträngningarna att nå ett visst resultat — som avtalet gäller underlättas konsumentens bevisläge. Det måste i allmänhet vara lättare för konsumenten att visa att resultatet avviker från vad som beställts än att förebringa bevisning om att arbetet inte utförts på ett fackmässigt sätt eller att näringsidkaren har brustit i omsorg.

Som huvudregel bör alltså gälla att tjänsten skall leda till det resultat som avtalats. Fråga är emellertid vad som bör gälla när det åsyftade resultatet inte på ett tillräckligt tydligt sätt framgår av avtalet. Om omständigheterna i det enskilda fallet ger konsumenten anledning att räkna med ett visst resultat bör näringsidkaren enligt utredningens mening i princip ansvara för att detta resultat uppnås. Redan den föreslagna bestämmelsen, att nä— ringsidkaren skall utföra tjänsten fackmässigt och med omsorg ta tillvara konsumentens intressen, ger konsumenten anledning att ställa vissa krav på resultatet. Bland andra omständigheter som bör beaktas skall särskilt priset nämnas. Priskonkurrensen företag emellan får dock inte påverka kra- vet på näringsidkarens prestation. En förutsättning för prisets inverkan på resultatansvaret är att konsumenten insett eller bort inse sambandet mellan pris och resultat. Detta är t. ex. fallet om man lämnar in tvätt på s. k. kilo- kem. Man kan då inte räkna ett fullt lika gott resultat som om godset tvättats individuellt. Den som beställer en dyrbar specialbehandling har å andra sidan rätt att kräva ett bättre resultat än normalt.

Om näringsidkaren utför arbetet på ett fackmässigt tillfredsställande sätt torde tjänsten som regel leda till det resultat som uppdraget går ut på. Det kan emellertid mycket väl förekomma att ett från fackmässig synpunkt fullt tillfredsställande arbete inte leder till det resultat som konsumenten förväntar sig. Orsakerna härtill kan vara flera. Det föremål på vilket ett visst arbete skall göras är t. ex. i så dåligt skick att ett fullgott resultat av den anledningen är uteslutet. Näringsidkaren kan bara göra ”så gott det går”. Ett bristfälligt resultat kan vidare ha sin orsak i att konsumenten av ekonomiska skäl eller på grund av brådska begärt att en reparation skall göras provisoriskt, till lägre pris eller på kortare tid än normalt. Om kon- sumenten själv tillhandahåller material och detta är bristfälligt, torde man i och för sig inte heller böra lasta näringsidkaren för att resultatet inte blir

så tillfredsställande som konsumenten räknat med. Om näringsidkaren inser att han av en eller annan anledning inte kan åstadkomma det resultat som konsumenten har skäl att förutsätta, bör det emellertid enligt utredningens mening åligga honom att klargöra detta för konsumenten. Som regel bör därför gälla att tjänsten skall leda till det resultat som har avtalats eller som konsumenten har haft anledning att räkna med (2 kap. 3 5 första stycket första meningen). Vad konsumenten kan kräva beträffande resultatet blir härigenom en avtalsfråga. Det ankommer på näringsidkaren att reservera sig om han ej anser sig kunna åstadkomma vad konsumenten har anledning att förvänta.

Enligt den nu föreslagna regeln skall parterna fritt kunna bestämma att ett arbete skall utföras provisoriskt, så gott det går eller med ett liknande förbehåll. Detta ligger emellertid då i vad som har avtalats. Även om en sådan överenskommelse träffats bör konsumenten ha rätt att ställa vissa minimikrav på näringsidkarens prestation. Avtal om begränsade åtgärder eller mindre insatser får aldrig ge utrymme för slarv. Med hänsyn till att något avsteg från kravet på fackmässighet och omsorg principiellt sett inte bör få göras, finns det enligt utredningens mening inte något skäl att införa någon direkt motsvarighet till 9 & konsumentköplagen (”i befintligt skick”). För att motverka långtgående friskrivningar bör det dock i lagtexten intas en erinran om att näringsidkaren inte kan komma ifrån sitt ansvar för ett visst resultat genom förbehåll av typen provisoriskt eller så gott det går. Hänsyn bör enligt utredningens mening få tas till sådana förbehåll endast i den mån det är skäligt (2 kap. 35 andra stycket). Vad som är skäligt bör då bedömas mot bakgrund av näringsidkarens nyss nämnda ansvar för att resultatet som regel blir vad en omsorgsfull fackman kunnat åstad- komma i motsvarande situation.

En fråga av stor praktisk betydelse är om resultatansvaret bör innefatta ett funktionsansvar eller, med andra ord, om näringsidkaren bör svara för att det föremål på vilket arbetet har utförts fungerar för sitt ändamål sedan tjänsten avslutats. Från snäv konsumentsynpunkt är det ett självklart in- tresse att näringsidkaren skall ha ett sådant ansvar. Även för denna fråga måste det avgörande emellertid vara vad uppdraget omfattar och går ut på. Det är då ingen principiell skillnad mellan att konstatera rätt utförande och att utförandet ger en viss bestämd funktion som resultat: En rätt utförd och monterad dörrkarm ger som resultat, att dörren kan stängas tillfreds- ställande, medan en felaktigt utförd eller monterad dörrkarm ger det motsatta resultatet.2 Vissa funktioner kan visserligen vara svårdefinierade men ytterst är funktionsansvaret detsamma som resultatansvaret och med andra ord en avtalsfråga.

Om en elektriker får i uppdrag att ombesörja installation av el-värme i en villa, bör han som regel svara för inte bara att varje värmeelement fungerar utan även att villan förses med element i sådant antal och sådana dimensioner att rumstemperaturen blir godtagbar under alla icke extremt onormala väderleksförhållanden. Detta gäller i vart fall om konsumenten inte själv tillhandahåller konstruktionsritningar eller på annat sätt ger an- visningar om hur uppdraget skall utföras. Ett lika långtgående funktions- ansvar kan det däremot inte bli fråga om när uppdraget går ut på att endast ansluta ett av konsumenten tillhandahållet värmeelement till det elektriska 2 Motiv AB 72 s. 208.

3 NJA 1973 s. 493; se 8.1.1.

' Wikander s. 96 ff.

2 Bengtsson, Avtalstyper s. 113 och s. 138, Hassel— rot s. 141 ff och Wikander s. 290.

317 och 44 55 KöpL.

nätet. I detta senare fall får funktionsansvaret som regel anses inskränkt till ett ansvar för att det ifrågavarande elementet förses med ström. Vad utredningen menar med funktionsansvar kan ytterligare belysas med ett par exempel från bilsektorn. Om en bilverkstad har åtagit sig att montera nya Vindrutetorkare ligger det givetvis i det avtalade resultatet att de skall fungera. Däremot är det inte givet att en verkstad, som åtagit sig att byta vissa bestämda delar i en motor, skall göras ansvarig om motorn inte fungerar och detta inte beror på att reservdelsbytet gjorts på ett felaktigt sätt.

Annorlunda förhåller det sig om uppdraget helt allmänt går ut på att reparera en motor, apparat e. d. som inte fungerar. Om näringsidkaren i en sådan situation utlovat att motorn skall bli funktionsduglig bör han också vara skyldig att få den i funktionsdugligt skick. Det torde dock vara ovanligt med sådana utfästelser. Vad konsumenten i vart fall bör kunna fordra är att resultatet överensstämmer med vad en fackmässigt och med omsorg utförd tjänst normalt skulle leda till i en motsvarande situation. I praktiken bör detta innebära att näringsidkaren skall lokalisera och avhjälpa sådana fel som framstår som naturliga orsaker till att motorn, apparaten osv. inte fungerar. Detta är helt i överensstämmelse med majoritetens votum i det s.k. båtmotorfallet3 och även förenligt med den uppfattning minoriteten gav uttryck åt. Näringsidkaren bör också pröva att motorn fungerar efter reparationen. Beträffande frågan om vad som borde krävas av provkörningen förelåg delade meningar inom högsta domstolen. Enligt utredningens upp- fattning talar övervägande skäl för att minoritetens mening bör gälla. Om en provkörning i sådana fall som det aktuella skall ha något verkligt värde måste den nämligen som regel ske under normala betingelser (beträffande bilar, båtar o.d. under körning, beträffande radio- och TV-apparater under sändning osv.).

Mot bakgrund av vad som här anförts bör enligt utredningens mening funktionsansvaret ses som en del av resultatansvaret. Det faller därmed in under den ovan föreslagna regeln om att tjänsten skall leda till det resultat som har avtalats eller som konsumenten har haft anledning att räkna med. Vid reparationer av den typ som var aktuell i båtmotorfallet bör kon- sumenten kunna räkna med att felsökning och provkörning företas i skälig omfattning. Enligt utredningens mening måste detta anses följa av kravet på omsorg och fackmässighet, och utredningen har inte funnit anledning att i lagtexten närmare precisera vad detta krav skall innebära just i detta avseende.

8.3.2 Hållbarhet

I avsnitt 8.3.1 har nämnts att näringsidkarens ansvar för resultatet bl.a. innefattar ett ansvar för att resultatet av tjänsten har viss hållbarhet. Ut- redningens syn på denna sida av resultatansvaret behandlas i det följande.

Vad först beträffar gällande rätt bör frågan om kravet på hållbarhet ses mot bakgrund av vad som gäller om tiden för felbedömningen och tiden för farans övergång. Avgörande för frågan om tjänsten är behäftad med fel är som regel tiden för avlämnandet.1 Vid denna tidpunkt övergår också som regel faran för prestationen på konsumenten.2 Detta står i principiell överensstämmelse med vad som gäller på köprättens område3 och utred-

ningen föreslår inte någon annan ordning för konsumenttjänsternas vid- kommande.4 Att faran övergår på konsumenten innebär att näringsidkaren därefter inte svarar för försämringar i prestationen som beror på olycks- händelse (casus). Fråga är emellertid om och i vad mån näringsidkaren efter avlämnandet svarar för försämringar som har sin orsak i andra förhållanden än olyckshändelser. Näringsidkaren kan inte anses svara för sådana avvi- kelser eller försämringar som beror på konsumentens vållande eller på någon annan omständighet som är att hänföra till konsumenten. Annorlunda för- håller det sig med försämringar som beror på att bristfälligt material kommit till användning eller på att näringsidkaren brustit i omsorg och fackmäs- sighet. Även om tjänsten till synes varit i avtalsenligt skick vid avlämnandet, måste näringsidkaren anses svara för sådana senare inträffade försämringar som har sin grund i att prestationen varit felaktig i något avseende. Det nu anförda måste anses vara gällande rätt både när det gäller köp och tjäns- ter.5 En mängd av de fel som i rättstillämpningen tillmäts betydelse är just sådana som visar sig först efter tjänstens resp. varans avlämnande. Den omständigheten att en försämring inträder kort tid efter avlämnandet är ofta ett tecken på att prestationen var felaktig redan vid avlämnandet. Men även efter lång tid kan en försämring inträda som beroende på om- ständigheterna måste ha sin grund i att prestationen varit felaktig, t. ex. fasadbeklädnad som rämnar på grund av icke fackmässigt underarbete. Med en rättsteknisk term brukar man säga att felet i här berörda fall förelegat ”in nuce”.

Enligt utredningens mening måste man rimligen hålla fast vid principen att näringsidkaren efter avlämnandet inte skall svara för andra brister och försämringar än sådana som på något sätt kan föras tillbaka till hans pre- station. En annan sak är vad som i bevishänseende skall krävas för att en senare inträffad brist eller försämring skall anses ha sin grund i en felaktig prestation. Utgångspunkten för felbedömningen bör visserligen vara tjäns- tens kvalitet vid avlämnandet. Enligt utredningens mening är det emellertid uppenbart att utfört arbete och använt material som regel måste vara av sådan kvalitet att resultatet blir bestående en viss tid efter avlämnandet. Ett ”in nuce”-resonemang kan då lätt framstå som fiktivt och alltför teo- retiskt. Enklare uttryckt kan kvalitetskravet utformas så att tjänsten skall ha viss hållbarhet.

Det måste emellertid klargöras vad hållbarhetskravet enligt utredningens mening bör innefatta. Det bör inte vara fråga om att ålägga näringsidkaren ett ansvar för andra brister eller försämringar än sådana som kan ha sin yttersta orsak i hans prestation. Hållbarheten skall ses som en funktion av resultatets inneboende kvalitet, å ena sidan, och yttre påfrestningar på resultatets varaktighet, å den andra. Hållbarheten bör med andra ord vara en fråga om resultatets motståndskraft mot ”tidens tand” och mot den behandling och de andra påfrestningar som föremålet för tjänsten utsätts för. Sådana yttre påfrestningar kan vara allt ifrån den miljö i vilken föremålet för tjänsten förvaras eller befinner sig till olyckshändelser såsom brand o. d. Beroende på tjänstens art och vad som i övrigt kan anses avtalat om dess ändamål är det olika yttre påfrestningar som resultatet skall hålla för. Ett yttertak skall läggas på ett sådant sätt och med sådant material att det står emot skiftande väderlekstyper. Motsvarande krav kan inte ställas på

4 Se avsnitt 10.2.

5 Almén 5 44 vid not 6—10 och Wikander s. 96 ff.

resultatet när det gäller lackering av en inomhusmöbel. Ett golv i ett bo- stadsrum skall inte behöva tåla vatten i nämnvärda mängder, medan detta däremot bör kunna krävas av golv i badrum, garage o.d. Om inte något är sagt om syftet med tjänsten bör resultatet vara sådant att det håller för normal användning och i sammanhanget vanliga påfrestningar av annat slag.

Som skall utvecklas närmare i avsnitt 11.1 bör näringsidkaren inte ha något ansvar för avvikelser från avtalad prestation om avvikelsen beror på omständighet som är att hänföra till konsumenten. Detta innebär bl. a. att näringsidkaren inte skall svara för bristande hållbarhet som beror på kon- sumentens vållande. Även frågan om en avvikelse från resultatet är att hänföra till konsumentens vållande måste emellertid bedömas utifrån det avsedda användningsområdet för föremålet för tjänsten. Om konsumentens kanske hårdhänta hantering av föremålet utlöser den ifrågavarande avvi- kelsen från resultatet, skall detta inte bedömas såsom vårdslöshet från kon- sumentens sida utan såsom bristande hållbarhet, om tjänstens syfte var att resultatet skulle stå emot en sådan hantering.

Hur länge resultatet av tjänsten skall hålla måste bero på vad som är normalt för tjänster av ifrågavarande slag. Även här blir alltså tjänstens art och ändamål avgörande. Vad som är normalt varierar naturligtvis från bransch till bransch men också beroende på vad för slags arbete det är fråga om. Vid ett målningsarbete bör hänsyn tas till om det gäller målning av en ytterfasad eller målning av innerväggar, färgkvalitet, klimat på orten osv. I fråga om reparation av en TV eller hushållsapparat bör beaktas hur länge en utbytt del normalt bör hålla. Av ett utbytt bildrör i en TV bör krävas avsevärd livslängd. När det gäller glödlampor, packningar eller säk- ringar är det naturligt att kraven i regel måste ställas lägre. Om man bortser från vissa enklare tjänster, är det vidare orealistiskt att tala om en viss håll- barhetstid för en viss tjänst. En tjänst består för det mesta av olika moment och dessa moment har normalt ofta varierande livslängd. Med hänsyn härtill kan man enligt utredningens mening inte alltid uppställa ett krav på att tjänsten i sin helhet skall hålla viss bestämd tid.

Kravet på hållbarhet kan enligt utredningens mening inte alltid ställas så högt att resultatet skall bestå på oförminskad kvalitetsnivå under hela hållbarhetstiden. Ofta torde det finnas skäl att godta en successiv försämring. Detta gäller i vart fall om det är fråga om en naturlig förslitning på grund av normal användning. Härtill kommer som nyss nämnts att olika moment av tjänsten ofta har olika normal livslängd.

Kravet på hållbarhet hos en viss tjänst bör emellertid inte bara bestämmas utifrån vad som är normalt utan också utifrån vad som är avtalat i det särskilda fallet. Det kan t. ex. vara uttryckligen överenskommet att en bil- reparation skall vara provisorisk och av viss enklare beskaffenhet. Avtalet kan också gå ut på att resultatet skall bli särskilt hållbart och att arbetet därför skall göras på ett mycket gediget sätt och med material av extra god kvalitet.

Oftast torde dock frågan om tjänstens hållbarhet inte komma på tal mellan parterna. Det kan därför vara en uppgift för konsumentverket och närings- livets branschorganisationer att vid förhandlingar med stöd av avtalsvill- korslagen söka arbeta fram mera preciserade normer för hållbarheten på områden där det är möjligt.

Enligt utredningens mening är principen om tjänstens hållbarhet så be- tydelsefull från konsumentsynpunkt att den klart bör framgå av lagtexten. När det gäller den lagtekniska lösningen har utredningen övervägt två möj- ligheter. En möjlighet är att utforma kravet på hållbarhet såsom en regel om legal garanti enligt vilken näringsidkaren under viss tid har att svara för prestationens kvalitet. En sådan regel måste emellertid förses med be- tydande undantag och blir därigenom lagtekniskt komplicerad. En annan möjlighet är att ta in kravet på hållbarhet i regeln om näringsidkarens re- sultatansvar. Utredningen har stannat för denna senare lösning som är na- turligare och samtidigt enklare. Utredningen föreslår därför en bestämmelse enligt vilken resultatet av tjänsten skall ha den hållbarhet som är normal med hänsyn till tjänstens art och sättet för utförandet (2 kap. 35 första stycket andra meningen). *

Näringsidkarens ansvar för resultatets hållbarhet berörs ytterligare i av- snittet om felbegreppet (11.1) där särskilt bevisbördeproblematiken tas upp — och i avsnittet om garantier (11.3). Även i avsnittet om tiden för felbedömningen blir det aktuellt att komma tillbaka till hållbarhetskravet (11.2).

8.4 Säkerhet

En från konsumentskyddssynpunkt viktig fråga är vilka krav konsumenten skall kunna ställa på näringsidkarens prestation från säkerhetssynpunkt. Denna fråga har nära samband med resultatansvaret. På säkerhetsområdet är det emellertid inte bara civilrättsliga aspekter knutna till bristfälligheter i utförda tjänster som gör sig gällande. Viktigt är att i görligaste mån mot- verka att tjänster som medför särskilda risker från hälso- eller säkerhets- synpunkt över huvud kommer till utförande. Detta aktualiserar införande av marknadsrättsliga skyddsregler. Utredningen behandlar i det följande båda dessa aspekter.

8.4.1 Civilrättslig reglering

Konsumentköplagen innehåller i 8 & särskilda bestämmelser om varor som ej är tillförlitliga från konsumentsynpunkt. Lagen nämner tre situationer där dylika varor skall anses behäftade med fel. De tre fallen är följande.

1. Varan säljs i strid mot förbud att saluhålla vara, som meddelats i för- fattning eller av myndighet väsentligen i syfte att förebygga att den som använder varan ådrar sig ohälsa eller drabbas av olycksfall eller för att eljest hindra användning av vara som ej är tillförlitlig från säkerhetssynpunkt. Sammanfattningsvis kan man här tala om försäljning i strid mot säker- hetsföreskrift.

2. Varan säljs fastän den är så bristfällig att dess användning medför uppenbar fara för köparens eller annans liv eller hälsa.

3. Varan säljs i strid mot Säljförbud meddelat enligt 4å marknads- föringslagen. (Detta fall berörs närmare i avsnitt 8.4.2.)

1 SOU 1972:28 5.66 och 116 ffsamt prop. 19731138 s. 220 ff.

Som framgår av motiven till bestämmelsen slår den fast en tvingande minimistandard för konsumentvarors beskaffenhet.1 Bestämmelsen är själv- fallet inte avsedd att tillämpas motsättningsvis, utan varor som framstår som mindre nöjaktiga från säkerhetssypunkt torde ofta vara att anse som felaktiga enligt allmänna regler för felbedömning utan att något av de fall som särskilt nämns i 85 konsumentköplagen är för handen.

Skäl motsvarande dem som ligger bakom bestämmelsen i 85 konsu- mentköplagen talar för att konsumenten också vid avtal om tjänster skall kunna ställa vissa minimikrav på arbetet från säkerhetssynpunkt. Det måste vara ett allmänt intresse att motverka utförandet av tjänster som innebär risker från hälso- eller säkerhetssynpunkt. Den som t. ex. beställt reparation av en elektrisk lampa bör alltid kunna kräva att lampan inte genom re- parationen blir farlig att hantera (jfr NJA 1943 s. 188). Detta bör gälla alldeles oavsett vad som avtalats om uppdraget eller priset.

Bestämmelserna i 8 5 konsumentköplagen är särskilt motiverade på grund av att det på köprättens område inte finns någon allmän föreskrift om kraven på varans kvalitet och användbarhet. För konsumenttjänstlagens del är läget delvis annorlunda. Som nämnts föreslår utredningen en grundläggande regel enligt vilken näringsidkaren skall utföra tjänsten på ett fackmässigt till- fredsställande sätt och med omsorg ta tillvara konsumentens intressen (2 kap. 1 5 första stycket). Det skulle kunna sägas att kravet på fackmässighet och omsorg självklart måste innebära att en tjänst aldrig får utföras så att den medför risk från säkerhetssynpunkt. Med hänsyn till de avsteg från kravet på normal fackmässighet och omsorg som utredningen funnit moti- verade för vissa situationer (t. ex. anlitande av lärlingar och fackmän från ett område för arbete på ett annat) kan det emellertid tänkas fall, där en tjänst som i och för sig utförs med den fackmässighet och omsorg som konsumenten i det enskilda fallet har skäl att förutsätta, ändå leder till vissa risker från hälso- eller säkerhetssynpunkt. Detta är enligt utredningens mening inte godtagbart. Oavsett näringsidkarens kompetens bör han alltid ha ett ansvar för att arbetsresultatet motsvarar sådana krav som uppställts väsentligen av säkerhetsskäl. Detta gäller under alla omständigheter om kraven framgår av föreskrifter som meddelats i författning eller av myn- dighet. De viktiga konsumentskyddssynpunkter, som här gör sig gällande, talar med särskild styrka för att näringsidkarens ansvar i nu ifrågavarande hänseende regleras genom en uttrycklig bestämmelse i lagen.

Utredningen föreslår att regeln om näringsidkarens resultatansvar kom- pletteras med en tvingande bestämmelse, enligt vilken tjänsten skall utföras så att resultatet står i överensstämmelse med föreskrift, som har meddelats i författning eller av myndighet, väsentligen i syfte att säkerställa att fö- remålet för tjänsten skall vara tillförlitligt från säkerhetssynpunkt (2 kap. 45). Den föreslagna bestämmelsen motsvarar i princip den ovannämnda regeln i 85 konsumentköplagen om försäljning i strid mot säkerhetsföre- skrift. Liksom denna regel bör den föreslagna bestämmelsen i konsument- tjänstlagen ses som en minimiregel, som i ett viktigt hänseende närmare fixerar den standard som näringsidkarens prestation under alla förhållanden måste motsvara.

Som redan nämnts innehåller 8 5 konsumentköplagen en särskild regel om att en vara är felaktig, om dess försäljning visserligen inte strider mot

en säkerhetsföreskrift, men varan är så bristfällig att dess användning medför uppenbar fara för någons liv eller hälsa. Enligt utredningens mening finns det inte något behov av att i konsumenttjänstlagen ta in en motsvarighet till denna regel. Om utförandet av en tjänst är så bristfälligt att det medför uppenbar fara för konsumentens eller annans liv eller hälsa, måste närings- idkaren under alla omständigheter anses ha åsidosatt kravet på fackmässighet och omsorg. Så torde för övrigt många gånger vara fallet utan att så restriktiva rekvisit som de som anges i konsumentköplagens regel är uppfyllda.

I sammanhanget bör erinras om sambandet mellan här berörda säker- hetsaspekter och det skadeståndsrättsliga produktansvaret och därmed jäm- förbara skadesituationer på tjänsternas område. Dessa frågor behandlas i avsnitt 13.2.

8.4.2 Marknadsrättslig reglering Gällande rätt

Marknadsföringslagen innehåller, som nämnts i 2.3, en särskild general- klausul om produktsäkerhet m.m. Enligt denna bestämmelse kan mark- nadsdomstolen förbjuda näringsidkare att till konsument för enskilt bruk saluhålla vara, som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom. Detsamma gäller om varan är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål. Motsvarande gäller vid uthyrning av varor. I praxis har marknadsdomstolen på grund av skaderiskerna för- bjudit fortsatt saluhållande av en bilbarnstol av viss typ (MD 1977:10) och slangbågar i visst utförande (MD l978:11) samt, såsom uppenbart otjänlig, en s.k. trycktvättboll (MD 1978:27). Konsumentverket har för ett flertal varukategorier utfärdat riktlinjer som rör produktsäkerhetsfrågor, vanligtvis i kombination med riktlinjer om informationsskyldighet på grundval av 3 5 marknadsföringslagen. Här märks bl. a. rullbräden, rid- och skidhjälmar, gasvarnare, vissa reflexer, brandvarnare och flytutrustning för fritidsbruk.

Som redan antytts finns det en lagteknisk koppling mellan 45 mark- nadsföringslagen och 8 5 konsumentköplagen. En vara som säljs i strid mot förbud enligt 45 marknadsföringslagen skall nämligen anses behäftad med fel. Ett sådant förbud jämställs alltså till sina civilrättsliga verkningar med sådana säkerhetsföreskrifter som behandlats i det föregående. Bestämmelsen i 8 5 konsumentköplagen omfattar dock endast sådan försäljning som sker fortsättningsvis sedan marknadsdomstolen meddelat Säljförbud eller ett av KO utfärdat förbudsföreläggande godkänts. I vad mån varor som medför särskilda skaderisker utan att omfattas av sådant förbud skall anses felaktiga får avgöras enligt allmänna principer för felbedömning.

Bestämmelsen i 4 5 marknadsföringslagen omfattar ej tjänster, till skillnad mot vad som gäller för generalklausulerna i 2 och 3 55 marknadsföringslagen (se 2.4 ovan). Departementschefen uttalade i propositionen att han fann produktutformningsreglerna böra begränsas till varor, men att detta inte hindrade att tillämpningsområdet kunde vidgas, när erfarenheter vunnits från tillämpningen av de nya reglerna.2 Motsvarande avgränsning hade gjorts i den bakomliggande s.k. principskiss med förslag till lag om produktsä- kerhet som lagts fram av konsumentverket. I förslaget framhölls dock att

2 Prop. 1975/76:34 s. 100 (även 5. 127).

3 Konsumentverkets rapport l974:12 s. 33.

** Konsumentverkets rapport l977:8-04 s. 5.

den gjorda begränsningen inte fick tas till intäkt för att behov av kontroll inte skulle föreligga beträffande vissa former av tjänster.3 Som exempel på farlig tjänst nämndes felaktigt utförd reparation, som sätter ner eller eliminerar bromsverkan på en bil, ingripande i servicesyfte som gör en disk- maskin strömförande i ytterhöljet samt felaktigt utförd skönhetsbehandling som kan medföra hudskador. Konsumentverket framhöll emellertid i för- slaget att tjänster inte är standardiserade på samma sätt som varor och att man på denna sektor i allmänhet saknar motsvarighet till varusektorns konstruktionsfel. Man erinrade vidare om konsumenttjänstutredningens ar- bete och den pågående utredningen inom verket om auktorisationsfrågor.

Framförda ändringsjörslag

Frågan om att ge 45 marknadsföringslagen en utökad räckvidd har tagits upp i flera sammanhang. Konsumentverket har i skrivelse till regeringen hösten 1978 med begäran om lagändring påtalat den ofullkomlighet som ligger i att Säljförbud enligt 45 marknadsföringslagen bara kan meddelas mot näringsidkare som saluhåller vara till konsument, dvs. i praktiken de- taljister. Konsumentverket föreslår en lagändring som gör det möjligt att rikta förbud mot försäljning av sådana konsumentvaror som bestämmelsen avser direkt mot tillverkare, grossister och importörer. Framställningen har remissbehandlats och de flesta remissinstanser, bl. a. marknadsdomstolen, NO och Näringslivets Delegation för Marknadsrätt, har ställt sig positiva till en sådan lagändring.

Konsumenttjänstutredningen vill i detta sammanhang särskilt peka på en aspekt, som knappast kommit fram i konsumentverkets skrivelse eller i remissvaren, nämligen den betydelse den föreslagna lagändringen skulle ha på konsumenttjänsternas område. De säkerhetsproblem som här gör sig gällande knyter sig till betydande del till det material som kommer till användning vid tjänsternas utförande. Som exempel på sådant material, som kan ha skadebringande egenskaper, kan nämnas olika slag av bygg- material samt delar som kommer till användning vid reparationer m.m. på t. ex. bilar, hushållsapparater och fritidsbåtar. Med nuvarande utformning av 45 marknadsföringslagen kan Säljförbud inte riktas mot dylikt skade- bringande material, annat än till den del detta till äventyrs även säljs direkt till konsument. En lagändring som gör det möjligt att i dessa fall gripa in med Säljförbud direkt mot säljare i bakre led skulle innebära en viktig förbättring av konsumentskyddet och ligger väl i linje med den allmänna syn på förhållandet mellan näringsidkare som utför tjänster till konsument och bakre led, som utredningen utvecklat i det föregående (se 3.6). Då den föreslagna lagändringen synes väl motiverad också från andra synpunkter, vill konsumenttjänstutredningen förorda att den kommer till stånd. Ut- redningen finner det dock inte påkallat att lägga fram ett eget lagförslag i denna del.

Konsumentverket har föreslagit i ett annat sammanhang, en till regeringen ställd rapport med titeln Att minska antalet reklamationer, att 45 mark- nadsföringslagen utvidgas till att gälla till sin typ ”säkerhetsfarliga" tjänster som utförs åt konsument.4 Hit skulle även föras fall där felaktig metod

används regelmässigt med följd att resultaten inte blir godtagbara. Till sin lagtekniska utformning skulle bestämmelserna härom knyta an till nuva- rande 4 5 marknadsföringslagen. Regeringen hari beslut 30 mars 1978 över- lämnat rapporten till bl.a. konsumenttjänstutredningen för övervägande.

Möjligheten av en sådan lagändring har även uppmärksammats i den i avsnitt 3.8 berörda rapporten Auktorisation och konsumentskydd, som hösten 1978 framlagts av en särskild, till konsumentverket knuten arbets- grupp för auktorisationsfrågor. Arbetsgruppen, i vilket ingått representanter för ett flertal myndigheter och organisationer samt även för konsument- tjänstutredningen, har enhälligt nått slutsatsen att det saknas skäl att frångå den i Sverige hittills förhärskande, restriktiva synen på auktorisation. Dylik kan dock komma i fråga där sådana åtgärder bedöms erforderliga till så- kerställande av trygghet till liv, hälsa, säkerhet och personlig integritet samt större ekonomiska värden för den enskilde. I första hand bör man emellertid undersöka om inte andra, från etableringskontrollerande synpunkt mjukare system kan ge konsumenterna tillräckligt ekonomiskt skydd. Bland de olika alternativa åtgärder som kan komma i fråga nämner arbetsgruppen, utan eget ställningstagande, bl.a. en utvidgning av 4 5 marknadsföringslagen till att även avse konsumenttjänster. Utvidgningen skulle avse både tjänster som på grund av sin karaktär medför särskild risk för skada på person eller egendom och tjänster som på grund av sin art är uppenbart otjänliga.5

Konsumentverket har vidare i flera sammanhang föreslagit införande av

institutet näringsförbud på konsumenttjänsternas område. Med näringsförbud förstås i detta sammanhang ett av offentlig myndighet med stöd av särskild lagstiftning meddelat förbud för viss näringsidkare eller ledande befattnings- havare i företag att fortsättningsvis bedriva viss, i förbudet angiven typ av näringsverksamhet. Möjligheten till näringsförbud ingår sålunda såsom ett viktigt element i det av konsumentverket 1977 framlagda förslaget till särskild lagstiftning om tillsyn över fordonsverkstäder, dvs. väsentligen bil- reparationsverksamhet.6 Bland annat i samband med att den nyssnämnda rapporten Auktorisation och konsumentskydd överlämnades till regeringen har konsumentverket auktualiserat frågan om ett införande av möjlighet att genom näringsförbud stoppa från konsumentsynpunkt uppenbart oseriösa näringsidkares fortsatta verksamhet.

Utredningens överväganden

Konsumenttjänstutredningen vill till en början peka på skillnaden mellan en utvidgning av 45 marknadsföringslagen till att även avse tjänster, som till sin allmänna art är säkerhetsfarliga eller uppenbart otjänliga, och ett införande av institutet näringsförbud på konsumentområdet. Det sistnämnda rör inte bara säkerhetsfrågor utan hela spörsmålet om samhällets sanktions- möjligheter i förhållande till uppenbart oseriösa näringsidkare. Enligt ut- redningens mening måste ett införande av näringsförbudsinstitutet på kon- sumentområdet föregås av en särskild utredning. Näringsförbud utgör en för den näringsidkare det drabbar mycket ingripande sanktion, vars genom- förande fordrar ställningstagande till åtskilliga problem, bl. a. de anställdas och borgenärers ställning. Det framstår för övrigt som diskutabelt om ett

5 Rapport KOV 197818-01, särskilt s. 105.

6 Konsumentverkets rapport 197715, Konsu- mentskydd vid bilrepara— tioner. Rapporten har i korthet refererats i avsnitt 2.3.

7 Konkurs och rätten att idka näring (SOU 1979:13).

näringsförbudsinstitut bör begränsas till att avse enbart konsumenttjänster. Uppenbart oseriös näringsverksamhet förekommer också på konsument- köpsområdet och även utanför konsumentsektom. Det kan nämnas att kon- kurslagskommittén i ett nyligen avlämnat delbetänkande föreslagit, att nå- ringsförbud i upp till fem år skall kunna meddelas för näringsidkare som på närmare angivet sätt ägnar sig åt missbruk av konkursinstitutet.7 Enligt utredningens mening utgör förekomsten i vissa konsumenttjänst- branscher av en ”bottensats” av uppenbart oseriösa näringsidkare ett kon- sumentproblem som det gäller att komma till rätta med, bl. a. för att sä- kerställa att den föreslagna konsumenttjänstlagen får önskvärt genomslag på fältet. Metoden att med bibehållen etableringsfrihet rikta åtgärder direkt mot de näringsidkare som så att säga missbrukar näringsfriheten har från både konsument- och konkurrenssynpunkt väsentliga fördelar framför ett auktorisationssystem. Utredningen förordar därför att en särskild utredning om införande av ett näringsförbudsinstitut kommer till stånd. Denna ut- redning torde dock inte böra begränsas till att avse konsumenttjänster utan bör i vart fall avse hela konsumentområdet. Uppenbart oseriös näringsverk- samhet är emellertid ett generellt problem, som inte bara yttrar sig i åsi- dosättande av konsumentskyddets krav eller i eventuellt konkursmissbruk utan som lika väl tar sig uttryck i åsidosättande av annan lagstiftning, t. ex. angående skatteuppbörd eller arbetarskydd. Övervägande skäl talar därför enligt utredningens mening för att frågan om införande av möjlighet att meddela näringsförbud mot uppenbart oseriösa näringsidkare utreds gene- rellt. Det kan nämnas att utredningen i avgivet remissyttrande över kon— sumentverkets förslag till särskild lagstiftning om tillsyn över fordonsverk- städer funnit det mindre lämpligt att införa institutet näringsförbud redan nu i en viss bransch, då utformningen av lagstiftningen härom rimligen måste prejudicera fortsatta ställningstaganden.

Konsumenttjänstutredningen övergår härefter till frågan om en lagändring i 45 marknadsföringslagen, som gör denna bestämmelse tillämplig också på tjänster som medför särskild risk för skada på person eller egendom eller som är uppenbart otjänliga. Som framhållits i andra, nyss redovisade sammanhang finns det goda skäl att utvidga bestämmelsen så att ett fortsatt tillhandahållande av tjänster av ifrågavarande slag kan förbjudas. Det torde vara en allmänt omfattad värdering att konsumentskyddets krav bör ges särskild prioritet inom området liv, hälsa och säkerhet. Tillhandahållande av säkerhetsfarliga eller uppenbart otjänliga tjänster kan över huvud inte ses som förenligt med seriös näringsverksamhet.

När det gäller tjänster får man även i här aktuellt hänseende skilja mellan materialets beskaffenhet och sättet för utförandet. Vad gäller material som brukas vid konsumenttjänster, t. ex. byggnadsmaterial och reservdelar, är situationen särskilt analog med läget vid försäljning av konsumentvaror. Det synes inte möta större problem att utvidga de regler i 45 marknads- föringslagen, som nu gäller för skadebringande eller otjänliga varor, till att också gälla material som näringsidkare tillhandahåller vid utförande av tjänst åt konsument. Såsom behandlats i 4.1 är för övrigt gränsdragningen mellan köp och tjänster, vari ingår ett mera omfattande tillhandahållande av mate- rial, många gånger vansklig och den exakta gränsen enligt gällande rätt

för tillämpningsområdet för 4 5 marknadsföringslagen i detta hänseende ter sig oklar.

Såvitt avser sättet för utförandet av tjänster är att märka att 45 mark- nadsföringslagen endast gäller varor som medför särskild risk för skada på person eller egendom ”på grund av sina egenskaper”. Härmed förstås enligt uttalande i motiven och marknadsdomstolens praxis att skaderisken skall knyta sig till själva varans konstruktion eller utformning.8 Bestäm- melsen riktar sig direkt mot den risk för skador som är förbundna med varans egenskaper. Väsentligen knyter sig denna risk till skadebringande konstruktionsfel hos varan. Såsom påpekats i konsumentverkets nyss be- rörda förslag till produktsäkerhetslag föreligger i detta hänseende en skillnad mellan varor och tjänster. De senares i regel mera individualiserade be- skaffenhet medför att det knappast föreligger paralleller till konstruktionsfel hos massproducerade konsumentvaror. Man kan emellertid på tjänsternas område i huvudsak skilja mellan å ena sidan de metoder eller förfaringssätt i övrigt som en näringsidkare normalt använder vid utförande av en viss typ av tjänst och å andra sidan det sätt på vilket han i ett visst konkret fall utför en tjänst. Som exempel på det förstnämnda kan nämnas en metod för reparation av bilbromsar som medför särskild risk för nedsatt eller ute- bliven bromsverkan eller en metod för installation av rörledningar i småhus, vars användning leder till särskild risk för läckage och översvämningsskador.

Enligt utredningens mening bör 45 marknadsföringslagen utvidgas till att omfatta metoder och andra förfaringssätt som brukas vid konsument- tjänster och som genom att brista i prestationssäkerhet medför särskild risk för skada på person eller egendom. Däremot utgör inte en prestationssä- kerhetsbestämmelse ett tjänligt medel att komma till rätta med individuel- la fall av slarv eller felaktigt handlande från näringsidkares sida vid utförande av tjänster, lika litet som nuvarande 45 marknadsföringslagen torde kunna tillämpas när enstaka varor inom en serie är behäftade med fabrikationsfel. Man får här lita till konsumenternas civilrättsliga befogenheter enligt den föreslagna konsumenttjänstlagen. Uppenbarligen kan man dock inte dra någon alltför skarp gräns mellan metoder och enskilda fall. Den faktiska förekomsten av ett flertal ensartade fall kan visa på en metod som en viss näringsidkare använder, t. ex. vid bilreparationsverksamhet. Den utredning om införande av ett näringsförbudsinstitut, som konsumenttjänstutredning- en förordat böra komma till stånd, bör överväga i vad mån dokumenterade fall av upprepat, gravt slarv eller oskicklighet vid utförande av bl.a. kon- sumenttjänster bör vara en grund för meddelande av näringsförbud. Härvid finns det självfallet anledning att fästa särskild vikt vid säkerhetsaspekterna.

Den i 4 5 marknadsföringslagen givna befogenheten att förbjuda fortsatt saluhållande av vara som är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål tar enligt motiven endast sikte på funktionsodugliga varor, varvid bedöm- ningen skall grunda sig på objektivt påvisbara förhållanden.9 Bortsett från en av marknadsdomstolen förbjuden s. k. trycktvättboll med dålig tvätteffekt (MD 1978:27) har tillämpning av bestämmelsen hittills sällan aktualiserats. På tjänstesidan motsvaras funktionsodugliga varor närmast av tjänster som på grund av sin art är uppenbart otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål. Det blir här fråga om tjänster som genom sin beskaffenhet är i det närmaste obrukbara eller saknar åsyftad effekt. Såvitt utredningen kunnat finna utgör

8 Prop. 1975/76:34 s. 128, se även konsumentver- kets rapport 1974:12 s. 44. 9Prop. 1975/76:343. 128.

förekomsten av dylika tjänster i dagens läge inget större praktiskt kon- sumentproblem. Situationer kan dock tänkas där näringsidkare marknadsför tjänster som är uppenbart otjänliga. Utredningen föreslår därför att 4 5 mark- nadsföringslagen även i detta hänseende utvidgas till att avse tjänster.

Utredningens överväganden angående utvidgning av 45 marknadsfö- ringslagen har framför allt tagit sikte på sådana tjänster som omfattas av den föreslagna konsumenttjänstlagen. Dessa utgör otvivelaktigt det i sam- manhanget praktiskt aktuella huvudområdet. Frågan är dock om 45 mark- nadsföringslagen bör utvidgas till att även omfatta andra tjänster, i likhet med 3 5 marknadsföringslagen som omfattar alla tjänster som marknadsförs till konsument. Generalklausulen i 2 5 marknadsföringslagen har som förut nämnts ett än vidare tillämpningsområde, som även innefattar tjänster som marknadsförs till annan än konsument, t. ex. andra näringsidkare. Den typ av tjänst som i första hand kommer i sikte vid en sådan mera omfattande utvidgning är uppförande av byggnad för bostadsändamål, som ju föreslagits falla utanför konsumenttjänstlagen. Det föreligger dock ett nära samband mellan dylika entreprenadavtal och en annan mycket viktig grupp av avtal som faller utanför 4 5 marknadsföringslagen, nämligen överlåtelse och upp- låtelse av fast egendom till konsument. Utredningen har för sin del inte funnit skäl att gå in på en så omfattande utvidgning av bestämmelsen och erinrar om att småhusköpkommittén har getts i uppdrag att utreda behovet av förstärkt konsumentskyddande lagstiftning på småhusområdet. Bland andra typer av tjänster, som faller utanför den nu föreslagna konsument- tjänstlagen och som kan vara av praktiskt intresse i förevarande samman- hang, märks särskilt behandling av person och sällskapsdjur. De viktigaste tjänsterna inom denna sektor, såsom läkar-, tandläkar-, sjukgymnast- och veterinärtjänster, utförs dock till stor del inom den offentliga sjuk- och hälsovårdens ram och är även i övrigt föremål för omfattande Specialreg- lering. Andra tjänster som rör behandling av person, t. ex. skönhetsvård, är knappast av tillräckligt intresse för att i nuläget motivera en utvidgning av 4 5 marknadsföringslagen utöver den ram som dras upp av konsument- tjänstlagen. Vid en eventuell framtida utvidgning av konsumenttjänstlagens räckvidd torde det dock sannolikt vara lämpligt att i motsvarande mån utvidga marknadsföringslagens prestationssäkerhetsbestämmelse.

Ett särskilt spörsmål är sambandet mellan den föreslagna utvidgningen av 45 marknadsföringslagen och konsumenttjänstlagens ovan föreslagna civilrättsliga regler om tjänsters säkerhet. I konsumenttjänstlagen tillgodoses som förut nämnts denna koppling genom en uttrycklig regel i 85 kon- sumentköplagen om att en vara som säljs i strid mot förbud enligt 45 marknadsföringslagen är felaktig. Enligt utredningens mening är en mot- svarande regel i konsumenttjänstlagen obehövlig. Det framstår som själv- fallet att en tjänst som en näringsidkare utfört på ett sätt som står i strid mot ett honom meddelat förbud eller godkänt förbudsföreläggande enligt den föreslagna bestämmelsen i 45 marknadsföringslagen inte uppfyller de säkerhetskrav som konsumenttjänstlagen ställer, och i vart fall inte står i överensstämmelse med denna lags allmänna krav på att tjänster skall utföras fackmässigt och med omsorg.

Sammanfattningsvis föreslår utredningen att 4 5 marknadsföringslagen ut- vidgas till att även gälla sådana av konsumenttjänstlagen omfattade tjänster,

som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom eller som 'är uppenbart otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål. Vidare förordar utredningen att 45 marknadsföringslagen utvidgas så att Säljförbud kan riktas mot näringsidkare i bakre led som saluhåller skade— bringande eller uppenbart otjänliga konsumentvaror. Slutligen förordar ut- redningen att frågan om införande av ett näringsförbudsinstitut, bl. a. med sikte på näringsidkare som tillhandahåller konsumenttjänster, blir föremål för särskild utredning.

8.5 Tilläggsarbete

8.5.1 Utgångspunkter

En praktiskt betydelsefull fråga som nämns särskilt i utredningens direktiv är om det i vissa fall kan vara försvarligt eller kanske t. o. m. en skyldighet för näringsidkaren att gå utöver uppdraget. Direktiven tar också särskilt upp frågan om vilka rättsverkningar som i olika fall bör inträda när arbete har utförts utan beställning.

Utredningen har tidigare redogjort för vad som får anses gälla när åtgärder vidtagits utan att något som helst uppdrag föreligger.1 Såsom där nämnts anser utredningen inte att det finns behov av att lagreglera den situationen. Vad som bör gälla när det finns ett uppdrag men detta överskrids bör däremot övervägas närmare.

För bedömningen av frågan om näringsidkarens rätt till ersättning för icke beställda åtgärder är det enligt gällande rätt inte av någon principiell betydelse om det föreligger ett avtalsförhållande eller ej. I den mån nä- ringsidkaren överskrider sitt uppdrag är han — om man bortser från reglerna om negotiorum gestio i princip inte berättigad till ersättning för arbete eller annat som inte beställts. I praktiken torde det dock spela en viss roll att det föreligger ett uppdrag. Om en bil lämnats in på en verkstad för vissa åtgärder torde ägaren få betala inte bara mindre tilläggsreparationer, som behövts för att få den i körbart eller trafiksäkert skick -— i varje fall om han inte kunnat-anträffas — utan kanske också en del andra närliggande reparationsåtgärder, som kostar obetydligt i förhållande till uppdragets stor- lek. Men i den mån kostnaderna inte kan anses nödvändiga, bygger er- sättningsskyldigheten här på att ett medgivande intolkas i avtalet. Är det klart att ett sådant medgivande saknas, torde verkstaden inte ha rätt till ersättning.2 Något direkt vägledande avgörande från högsta domstolen finns inte. Några hovrättsdomar förtjänar dock att nämnas.

I ett fall anfördes som skäl för betalningsskyldighet för ej beställda åtgärder med bromsarna på en bil bl. a. att åtgärderna haft synnerlig betydelse från trafiksäkerhetssynpunkt och kostat förhållandevis litet.3 I ett annat ansågs vid avtalad helrenovering av en truck vissa förslitna delar få utbytas utan beställarens hörande, andra dyrare — däremot inte.4 I ytterligare ett hade en person lagt upp sin båt på ett varv och begärt att varvet skulle utföra vissa enklare servicearbeten. Varvet krävde emellertid betalning för en hel del andra arbeten, och underrätten ålade båtägaren betalningsskyldighet även för dessa. Då det inte var styrkt att ägaren beställt de omtvistade arbetena

1 Se avsnitt 5.2.

2 Bengtsson, Avtalstyper s. 137 och Håstad s. 96 ff.

3 HovRNN tv T 61/1963. 4 NJA 1965 c 599.

5NJA 1963 c 1162.

lsNos nr 3—4/1973 s. 566.

7 Se bilaga 2:1 (D). 1 de regler som gäller fr. o. m. 1 juli 1979 är gränsen sänkt till 15 procent (bilaga 2:1 a).

8 Se t. ex. beslut i ärende dnr 189/75.

eller att de nedlagda kostnaderna varit nödiga, ändrades domen emellertid av hovrätten.5

Av intresse i detta sammanhang är vidare ett av högsta domstolen i Finland avgjort mål. Omständigheterna var i korthet följande.6

En advokat hade lämnat sin bil till en verkstad för reparation och därvid skriftligen meddelat att en synkroniseringsring i växellådan var sliten och att bilen dessutom var behäftad med vissa andra av honom uppräknade fel. Verkstaden fann ytterligare skador i växellådan och förnyade hela kugghjulsserien utan att inhämta advokatens tillstånd. Då advokaten erhöll en räkning på 1 616 mk meddelade han omedelbart bolaget att han vägrade att betala mer än vad det av honom beställda arbetet kostade. Högsta domstolen anförde bl. a. att, emedan värdet av de av advokaten beställda arbetena rätteligen bort uppgå till 700 mk och räkningen p. g. a. arbetet med växlarnas kugghjul uppgick till ett betydligt större belopp samt då man inte införskaffat ad- vokatens tillstånd till sistnämnda arbete kunde advokaten inte anses skyldig att erlägga mer än nämnda 700 mk. Ett justitieråd var skiljaktig och ville tillerkänna bolaget ersättning även för icke beställda arbeten under åberopande bl. a. av att advokaten annars skulle göra en obehörig vinst på bolagets bekostnad.

Frågan om näringsidkarens rätt till ersättning för tilläggsarbete har visat sig vara av särskilt praktisk betydelse vid bilreparationer, och MRF :s Regler för reparationer innehåller ganska utförliga bestämmelser för det fall att det under arbetets gång skulle visa sig nödvändigt eller lämpligt att utöka arbetet. Som huvudregel gäller att verkstaden skall ta kontakt med kunden. Detta får underlåtas endast om det rör sig om åtgärd av obetydlig kostnad. Först om verkstaden inte lyckas anträffa kunden är kunden betalningsskyldig för tilläggsarbetet och då under förutsättning att det avser trafiksäkerhets- brister eller åtgärder som det vore ekonomiskt oförsvarligt att inte låta utföra samtidigt med det beställda arbetet. Debitering för tilläggsarbeten får dock aldrig överstiga 25 procent av priset för det ursprungligen avtalade arbetet. Har ett ”högsta pris” angivits av kunden får tilläggsarbeten inte debiteras utan att särskild överenskommelse träffats om dessa.7 — Bestämmelserna om tilläggsarbete i MRF:s regler överensstämmer i allt väsentligt med de normer som numera tillämpas av allmänna reklamationsnämnden.8

Till grund för återhållsamheten i gällande rätt att medge ersättning för arbete som inte beställts, ligger uppfattningen att den enskilde själv bör få bestämma hur hans ekonomiska tillgångar skall disponeras. En strikt tillämpning av principen att näringsidkaren inte är berättigad till ersättning för åtgärder som faller utanför avtalet, kan dock få följder som inte är önsk- värda från allmän konsumentsynpunkt. När en bil eller TV lämnats in för reparation eller ett hus eller en lägenhet utrymts för renovering, torde flertalet konsumenter önska, att inte bara de åtgärder som omfattas av uppdraget utan även andra som visar sig nödvändiga vidtas på en gång. Föremålet för reparationen måste då inte avvaras vid ytterligare ett tillfälle med de olägenheter och besvär detta normalt för med sig. Vidare blir totalkostnaden ofta lägre om allt arbete görs på en gång. Konsumenten kan emellertid också ha anledning att motsätta sig att de extra åtgärderna vidtas. Kanske har han helt enkelt inte råd att kosta på sig ett mer omfattande arbete än det han beställt. Det kan också hända att han föredrar att utföra till- läggsarbetena själv, eller att han för dessa hellre vill anlita en näringsidkare

som är billigare. Om han anlitat en specialist kan han t. ex. vilja att denne begränsar sitt arbete till sådant som kräver specialistkompetens. Inte minst när det gäller konsumentkapitalvaror är konsumenten genom garantibe- stämmelser ofta bunden till märkesverkstäder för vissa servicearbeten men föredrar i övrigt att sköta underhåll och reparationer på annat sätt.

Det finns alltså skäl både för och emot en rätt för näringsidkaren att gå utöver uppdraget och det är långt ifrån självklart vad som bör gälla. Det har hävdats att det enligt läran om negotiorum gestio finns en av- gränsning av näringsidkarens rätt till ersättning som principiellt sett måste anses godtagbar från konsumentsynpunkt.9 Den saknar emellertid tillräckligt stöd i rättspraxis för att kunna sägas vara uttryck för gällande rätt. Reglerna om negotiorum gestio rör vidare bara vissa av de frågor som är av betydelse när det blir anledning att utföra icke beställt arbete.

Utöver frågan om näringsidkarens rätt till ersättning för icke beställt arbete finns det nämligen skäl att överväga vad som bör gälla dels beträffande näringsidkarens skyldighet att utföra arbete utanför uppdraget, dels beträf- fande hans skyldighet att underrätta konsumenten om behovet av arbete utanför det ursprungliga uppdraget.

8.5.2 Begreppet tilläggsarbete

Allra först finns det anledning att avgränsa de nu nämnda frågeställningarna i ett par avseenden. Antingen det gäller rätt till ersättning för icke beställt arbete eller skyldighet att utföra sådant arbete eller att underrätta om behovet därav, måste det rimligen vara fråga om arbete med viss anknytning till det ursprungliga uppdraget. Det bör enligt utredningens mening vara fråga om sådant arbete som i förhållande till det ursprungligen beställda arbe- tet naturligen kan kallas tilläggsarbete. För att man skall kunna hänföra en åtgärd till tilläggsarbete, skall den inte bara falla inom samma verksamhetsfält som det ursprunligen beställda arbetet, utan den bör också framstå såsom nöd- vändig eller lämplig. En åtgärd som bara framstår såsom nödvändig eller lämp- lig i allmänhet bör dock inte utan vidare betraktas såsom tilläggsarbete i den mening som utredningen anser det lämpligt att använda begreppet. Det avgö— rande måste vara om arbetet är nödvändigt eller lämpligt att utföra just i sam- band med det beställda arbetet. Utvidgningen bör medföra en kostnads- eller tidsbesparing för konsumenten genom att demontering eller andra arbetsmo- ment är gemensamma för det beställda arbetet och tilläggsarbetet. Enbart den omständigheten att åtgärden måste vidtas inomen snar framtid bör inte vara ett tillräckligt skäl för t. ex. en ensidig utvidgning av uppdraget.

En grundläggande förutsättning för att man skall kunna tala om till- läggsarbete är att det ifrågavarande arbetet faller utanför det ursprungliga uppdraget. Det måste dock framhållas att det redan på grund av avtalet kan åligga näringsidkaren att vidta andra åtgärder än de som är särskilt beställda om de hör naturligt samman med avtalet. Skyldigheten att utföra sådana åtgärder grundar sig då på en tolkning av vad som får anses avtalat om uppdragets innebörd och omfattning eller på utfyllande regler i dessa hänseenden. Detta kan framför allt gälla åtgärder av bagatellartad natur.

9 Se härom avsnitt 5.2 med hänv.

Att i samband med en reparation byta en packning eller göra ren någon enklare del i en motor torde sålunda oftast få anses ingå i uppdraget även parterna varken tänkt på eller sagt något om just denna åtgärd. Sådana åtgärder bör alltså inte betraktas såsom tilläggsarbete.

Med tilläggsarbete bör man enligt utredningens mening sammanfattnings- vis förstå sådant arbete, som det framkommer behov av under tjänstens utförande och som inte kan anses omfattat av uppdraget men som är lämpligt att utföra i samband med detta (se 2 kap. 55 första stycket).

8.5.3 Skyldighet att underrätta konsumenten

Utredningen har i flera sammanhang framhållit betydelsen av att parterna meddelar sig med varandra. Detta 'är inte minst av vikt när det gäller till- läggsarbete. Det ligger givetvis närmast till hands att i varje särskilt fall ge den enskilde konsumenten tillfälle att själv avgöra om uppdraget skall utvidgas eller ej. Från konsumentsynpunkt är det angeläget att närings- idkaren underrättar konsumenten om behovet av tilläggsarbete vare sig näringsidkaren är beredd att själv utföra detta arbete eller ej. Även om näringsidkaren varken vill eller 'är skyldig att utföra ytterligare arbete kan konsumenten nämligen ha intresse av att under tjänstens utförande få reda på att det framkommit behov av ytterligare arbete. I det uppkomna läget kan han vilja avbeställa tjänsten antingen för att han vill få allt arbete som behöver göras utfört av en annan näringsidkare eller för att han inte anser sig ha behov av det beställda arbetet om det inte blir gjort tillsammans med de ytterligare åtgärderna. Såsom en grundläggande regel föreslår ut- redningen därför att näringsidkaren skall begära anvisningar från konsu- menten, om det under tjänstens utförande framkommer behov av tilläggs- arbete (2 kap. 55 första stycket).

8.5.4 Rätt att utföra tilläggsarbete

Övervägande skäl talar enligt utredningens mening för att näringsidkaren bör ha rätt att i vissa situationer gå utöver uppdraget. Frågan är emellertid under vilka förutsättningar det bör få ske. En grundläggande förutsättning för att näringsidkaren skall få gå utöver uppdraget bör vara att han försökt inhämta anvisningar från konsumenten. Först om näringsidkaren inte kan anträffa konsumenten bör han ha rätt att utföra arbete som inte beställts.

Även om konsumenten inte kan anträffas, är det inte rimligt att nå- ringsidkaren skall ha oinskränkt rätt att avgöra vilka ytterligare åtgärder som skall vidtas. Utgångspunkten bör i stället vara att bara sådant arbete får utföras som det finns anledning att anta att en konsument i allmänhet skulle vilja få gjort i en motsvarande situation. Enligt utredningens mening bör det till att börja med bara kunna komma i fråga beträffande sådant arbete som kan betraktas såsom tilläggsarbete (se 8.5.2). Även om det rör sig om sådant arbete som är nödvändigt eller lämpligt att utföra i samband med det ursprungliga uppdraget, kan man inte utan vidare anta att kon- sumenten vill ha arbetet utfört.

Hänsyn måste också tas till att konsumenten i gemen har begränsade

möjligheter att klara av oväntade utgifter. Är priset för tilläggsarbetet inte lågt i förhållande till priset för det beställda arbetet, måste man enligt ut- redningens mening därför anta att konsumenten inte vill att arbetet utförs utan att han fått tillfälle att överväga om han har råd med en utvidgning av uppdraget och vad som i den uppkomna situationen är bäst förenligt med hans intressen. Även andra förhållanden än priset kan ge ledning för bedömningen av vad som kan antas överensstämma med konsumentens intresse och önskemål. Priset är dock det viktigaste och då det här gäller att formulera en regel till ledning för enskilda näringsidkare och deras an- ställda i situationer som är ofta förekommande och som kräver snabba beslut, har utredningen stannat för att föreslå en prisrelationsregel som huvud- bestämmelse.

Det kan emellertid förekomma att näringsidkaren i det enskilda fallet har närmare kännedom om konsumentens önskemål. Har han då särskilda skäl att anta att konsumenten önskar få arbetet utfört, trots att priset inte är förhållandevis lågt, bör han kunna bortse från prisrelationsregeln. Detta kan vara fallet t. ex. om man på en bilverkstad vet att konsumenten är särskilt angelägen att få en bil fullt funktionsduglig inför en semesterresa eller att konsumenten i fråga oavsett kostnaden alltid brukar vilja ha lämpliga extraåtgärder utförda.

Med hänsyn till vad nu anförts föreslår utredningen en regel (2 kap. 5 5 andra stycket) enligt vilken tilläggsarbete får utföras under förutsättning dels att näringsidkaren inte kan anträffa konsumenten, dels att priset för tilläggsarbetet är förhållandevis lågt. Även om priset inte är förhållandevis lågt skall näringsidkaren enligt utredningens förslag dock få utföra tilläggs- arbetet om det i det enskilda fallet finns särskilda skäl att anta att kon— sumenten ändå önskar få arbetet utfört.

8.5.5 Skyldighet att utföra tilläggsarbete

Vad som nu föreslagits innebär att näringsidkaren skall ha rätt att under vissa förutsättningar gå utöver uppdraget. Om det under tjänstens utförande framkommer behov av ytterligare åtgärder och näringsidkaren inte har tid eller intresse att utföra dessa kan detta ofta innebära olägenheter för konsumenten. Från konsumentsynpunkt är det viktigt att näringsidkaren också åläggs en skyldighet att utföra arbete som är nödvändigt eller särskilt lämpligt att utföra i samband med det ursprungliga uppdraget. En sådan skyldighet bör dock grundas på delvis andra kriterier än rätten att utföra arbete som inte beställts.

När det gäller frågan om näringsidkaren bör vara skyldig att gå utöver uppdraget finns det enligt utredningens mening skäl att skilja mellan två typfall nödfallet och beställningsfallet.

Med nödfallet avses då den situationen att konsumenten eller hans egen— dom hotas av överhängande, allvarlig fara t. ex. genom brand, ras eller över- svämning. I den mån det finns en plikt för envar att ingripa för att tillvarata annans intressen i katastrof- eller nödsituationer, är näringsidkaren givetvis underkastad en sådan plikt även i förhållande till konsumenten. Skyldigheten att ingripa grundar sig emellertid då inte på avtalsförhållandet. I Sverige

1Se vidare Håstad s. 60 f.

finns det ingen allmän plikt att rädda andra människor ur livsfara. Det finns inte heller någon allmän skyldighet att rädda egendom. Däremot finns det vissa specialbestämmelser bl.a. i 10 och 18 55 brandlagen (1974z80).1

Om näringsidkaren i samband med att han utför det beställda arbetet märker att en fara hotar som kan medföra skada på person eller egendom, kan man tycka att det inte är mer än rimligt att han skall ingripa. Detta gäller i vart fall om faran ligger i något som har nära samband med det arbete han håller på med. Om en elektriker som skall utföra ett visst begränsat arbete i en byggnad märker att isoleringen på några elektriska ledningar är så skadad att de när som helst kan orsaka eldsvåda, är det enligt ut- redningens mening befogat att kräva att elektrikern skall ingripa för att avvärja den hotande faran. Detta gäller alltså även om det i och för sig inte är nödvändigt att göra ingreppet för att uppnå det begränsade resultat som uppdraget går ut på. En förutsättning bör emellertid vara att arbetet inte kan uppskjutas utan betydande risk för allvarlig skada eller förlust för konsumenten. Näringsidkarens skyldighet att ingripa bör gälla även om konsumenten råkar vara den som upptäcker den hotande faran och begär näringsidkarens hjälp. En förutsättning bör dock vara att näringsidkaren då håller på med något arbete för konsumentens räkning. Det normala är väl emellertid att det är näringsidkaren som lägger märke till faran. Något uttryckligt undantag från skyldigheten att begära anvisningar från konsu- menten anser utredningen inte att det finns skäl för. Om näringsidkaren inte omedelbart kan få tag på konsumenten, måste denne emellertid i en situation som det här är fråga om bedömas såsom oanträffbar.

Konsumenten i gemen måste antas ha intresse av att näringsidkaren in- griper i nödsituationer av detta slag, även i de fall där priset för tilläggsarbetet inte är förhållandevis lågt. Det enda han möjligen bör ha att överväga är om kostnaden för att avvärja hotet står i rimligt förhållande till värdet av det som hotas. Att så är fallet torde dock vara regel i de situationer som avses.

Från näringsidkarens synpunkt kan man invända att näringsidkaren vid avtalstillfället har lika små möjligheter som konsumenten att förutse nöd- situationer av detta slag. Eftersom orsaken till nödsituationen så att säga helt ligger på konsumentens sida kan man hävda att det är oskäligt att näringsidkaren skall tvingas till åtgärder som han inte kunnat planera för. Inte bara det enskilda konsumentintresset utan även allmänna skäl talar dock för att ingrepp bör göras för att rädda liv och egendom. En fackman som befinner sig på platsen är otvivelaktigt den som har närmast till att ingripa. Om skyldigheten att ingripa begränsas till sådant arbete som inte kan uppskjutas utan betydande risk för allvarlig skada för konsumenten dvs. vad som krävs för att avvärja den hotande faran kan man därför rimligen inte resa några avgörande invändningar mot att näringsidkaren tvingas att ingripa.

Det är en självklarhet att näringsidkaren skall vara berättigad till ersättning även för tilläggsarbete som han är tvungen att utföra. När han har anledning att räkna med att konsumenten inte är solvent, kan det därför ifrågasättas om han inte bör vara fri från skyldigheten att ingripa. Då det arbete som erfordras typiskt sett inte torde vara särskilt kostnadskrävande och då nöd- situationen såsom sådan inte torde vara särskilt vanlig, finns det emellertid

enligt utredningens mening inte tillräckliga skäl för ett undantag.

Utredningen övergår härmed till att behandla beställningsfallet. Om nä- ringsidkaren underrättar konsumenten om behovet av visst tilläggsarbete torde parterna normalt kunna komma överens om vad som skall göras. Det kan dock inträffa att konsumenten vill ha tilläggsarbetet utfört, medan näringsidkaren för sin del är obenägen att ta på sig ytterligare arbete. Från konsumentsynpunkt torde det regelmässigt vara en fördel inte minst av ekonomiska skäl om den näringsidkare som håller på med det ursprung- ligen beställda arbetet också utför det tilläggsarbete som behövs. Fråga är då om detta konsumentintresse väger så tungt att näringsidkaren bör åläggas en skyldighet att utföra mera arbete än han från början åtagit sig. Det skulle innebära ett påtagligt ingrepp i avtalsfrihetens princip om konsumenten bara genom att beställa mera arbete ensidigt skulle kunna utvidga uppdraget. Enligt utredningens mening är det inte rimligt att näringsidkaren i denna situation lika ovillkorligt som i nödfallet åläggs att utföra arbete som inte omfattas av det ursprungliga avtalet. Detta skulle kunna hindra hans normala verksamhet bl. a. så att han tvingades tillgripa övertid för sig själv eller sina anställda. Om näringsidkaren tvingades till arbete för vilket han inte kunnat planera skulle detta också kunna vara till olägenhet för andra kunder. Tillgodoser man dessa befogade invändningar bör näringsidkaren emellertid enligt utredningens mening kunna åläggas en skyldighet att åta sig till- läggsarbete som konsumenten beställer under tjänstens utförande. Denna begränsade kontraheringsplikt bör givetvis dock bara gälla tilläggsarbete.

Med hänsyn till vad som nu har anförts föreslår utredningen att närings- idkaren skall vara skyldig att utföra tilläggsarbete i två fall (2 kap. 5 5 tredje stycket). Dels gäller skyldigheten tilläggsarbete som inte kan uppskjutas utan betydande risk för allvarlig skada för konsumenten. Dels gäller skyl- digheten även annat tilläggsarbete om konsumenten begär att få det utfört och utförandet inte hindrar näringsidkaren i hans normala verksamhet eller är till olägenhet för andra kunder.

8.6 Näringsidkarens omsorgsplikt i övrigt

1 avsnitt 8.1.3 har framhållits att det bör åligga näringsidkaren inte bara att utföra tjänsten på ett fackmässigt tillfredsställande sätt utan också att i andra avseenden ställa sin sakkunskap till förfogande och med omsorg ta tillvara konsumentens intressen. 1 avsnitt 8.5 har behandlats närings- idkarens skyldighet att i vissa lägen föreslå en utvidgning av uppdraget och hans rätt och skyldighet att självständigt företa en sådan utvidgning. I det följande redovisas utredningens överväganden beträffande behovet av särskilda regler om näringsidkarens omsorgsplikt i övrigt.

8.6.1 Näringsidkarens skyldighet att avråda

En praktiskt viktig fråga är om näringsidkaren under vissa omständigheter skall vara skyldig att avråda konsumenten från att låta utföra tjänsten. Hu- ruvida näringsidkaren har en sådan skyldighet redan enligt gällande rätt

1 Se bilaga 2:1 (J).

2 Set. ex. dnr 139/76 och dnr 76/R 2709.

är inte helt klart, men enligt utredningens mening måste det anses ligga inom omsorgspliktens ram att en uppdragstagare skall avråda beställaren om tjänsten från fackmässig synpunkt framstår som onyttig. Det torde i vart fall gälla i näringsidkar—konsument-relationer där ju sakkunskapen finns hos uppdragstagaren, och som regel endast hos honom. Det skall nämnas att enligt MRF:s Regler för reparationer bör verkstaden avråda kunden från att låta utföra en reparation, om den beräknade kostnaden för reparationen inte skulle stå i rimlig proportion till fordonets marknadsvärde före repa- rationen.1 Näringsidkarens skyldighet att avråda har också aktualiserats i flera fall hos allmänna reklamationsnämnden. Enligt nämndens praxis bör det ankomma på en verkstad att avråda från reparation, om det kan antas att kostnaden för reparationen skulle komma att stå i uppenbart missför- hållande till reparationsobjektets marknadsvärde. Nämnden brukar i regel anse att sådant missförhållande föreligger om kostnaden överstiger ca 50 procent av vad detta värde kan skattas till.2 När en konsument beställer en tjänst har han ofta inte stora möjligheter att bilda sig en uppfattning om vilka åtgärder som behöver vidtagas och vad de kan komma att kosta. Det finns därför en påtaglig risk för att kon- sumenten beställer tjänster som i efterhand visar sig onyttiga eller eko- nomiskt oförmånliga. Även om det kan vara svårt även för näringsidkaren att förutse arbetets omfattning har han i sin egenskap av fackman som regel betydligt bättre förutsättningar härför än konsumenten. Enligt utred- ningens mening måste det te sig naturligt för en omsorgsfull fackman att underrätta konsumenten om han anser att en tjänst eller vissa åtgärder som konsumenten beställt inte bör vidtagas. Erfarenheten visar emellertid att det finns behov av en regel som uttryckligen ålägger näringsidkaren en skyldighet att avråda.

De situationer i vilka näringsidkaren bör avråda konsumenten från att låta utföra tjänsten bör i första hand vara sådana, där tjänsten med hänsyn till priset inte kan förväntas bli till rimlig nytta för konsumenten. Såvitt gäller reparationsarbeten kan som exempel nämnas att kostnaden för re— parationen inte står i rimligt förhållande till reparationsföremålets värde. Med hänsyn till de skiftande situationer som kan förekomma kan någon värdegräns inte sättas även om den i reklamationsnämndspraxis förekom- mande SO-procentgränsen enligt utredningens mening bör kunna tjäna som lämplig riktlinje.

Ett annat exempel på att tjänsten med hänsyn till priset inte kan förväntas bli till rimlig nytta för konsumenten är när föremålet för tjänsten visserligen representerar ett avsevärt värde (t. ex. en byggnad) men de beställda arbetena inte framstår som ändamålsenliga beroende på att de inte skulle leda till någon egentlig förbättring av föremålet. Även andra situationer är tänkbara i vilka den beställda tjänsten inte är meningsfull. Innebörden av avrådnings- plikten bör vara att näringsidkaren skall reagera i situationer där han såsom fackman har bättre förutsättningar än konsumenten. På många områden har det utvecklats en fackmässig standard som kan tjäna till vägledning för bedömningen av om ett arbete är tillrådligt eller ej. Oftast bör närings- idkaren kunna lita till sådana objektiva bedömningsgrunder. Råkar han kän- na till konsumentens individuella förhållanden bör han dock rimligen vara skyldig att ta hänsyn även till dessa. Det kan t. ex. vara att konsumenten

talat om för näringsidkaren att han avser att använda föremålet för tjänsten på ett speciellt sätt. Som regel måste näringsidkaren emellertid kunna räkna med att konsumenten vill ha det arbete utfört som är beställt. Näringsidkaren bör givetvis inte vara skyldig att ifrågasätta det förnuftiga i varje uppdrag han får.

Näringsidkaren bör avråda konsumenten så snart han får anledning till det. Om han vid en besiktning av föremålet för den beställda tjänsten eller på annat sätt genast inser att arbetet inte kan bli till rimlig nytta för kon- sumenten, bör han alltså avråda konsumenten redan när denne beställer tjänsten. Det kan emellertid förekomma, att näringsidkaren först sedan tjäns- ten har påbörjats får anledning att avråda konsumenten från vidare utförande. Huruvida han skall avråda bör emellertid avgöras enligt samma grunder som nyss har angetts. Näringsidkaren bör utifrån en fackmässig bedömning avgöra om ett fullföljande av den beställda tjänsten med hänsyn till priset eller i övrigt kan förväntas bli till rimlig nytta för konsumenten. Även i detta fall är alltså kostnadsaspekten av särskild betydelse. Om arbetet är utfört till huvudsaklig del när näringsidkaren upptäcker att ingenting bort göras, kan det vara försvarligt att ändå slutföra arbetet. Om motsvarande upptäckt görs i ett tidigt skede är det betydligt större anledning för nä- ringsidkaren att reagera.

Om näringsidkaren, sedan tjänsten påbörjats, får skäl att avråda kon- sumenten från vidare utförande, bör han enligt utredningens mening försöka komma i förbindelse med konsumenten, underrätta denne om sin syn på det fortsatta arbetet och begära besked av konsumenten hur denne vill ha det. Detta gäller även om näringsidkaren under arbetets gång kan få skäl att anta att priset kommer att bli betydligt högre än vad konsumenten kan ha väntat. Detta kan inträffa trots att det i och för sig kan vara motiverat att utföra tjänsten till detta högre pris. Genom att konsumenten underrättas ges han en möjlighet att avbeställa tjänsten. Om konsumenten inte av- beställer kan han vilja ha det återstående arbetet gjort provisoriskt, så gott det går eller på annat sätt som avviker från det ursprungliga uppdraget. Konsumenten kan också ha särskilda skäl att inte vilja ändra uppdraget trots näringsidkarens avrådan. Det viktiga är att han fått ett objektivt, sak- kunnigt råd och fått tillfälle att själv bestämma vad som skall göras.

Vilka ansträngningar näringsidkaren skall göra för att komma i förbindelse med konsumenten beror på omständigheterna i det enskilda fallet, inte minst värdet som står på spel. Av betydelse är också vilken grad av sannolikhet som talar för att arbetet skall avbrytas resp. fortsättas. Ju större tveksamheten är beträffande konsumentens förmodade önskemål, desto större ansträng- ningar bör näringsidkaren göra för att få besked. Detta följer av det allmänna syftet med denna och flera andra bestämmelser i lagen att parterna skall meddela sig med varandra i största möjliga utsträckning.

Om näringsidkaren får skäl att avråda först sedan tjänsten påbörjats, kan det trots alla ansträngningar hända att han inte kan anträffa konsumenten. Fråga uppkommer då om näringsidkaren skall fullfölja uppdraget eller av- bryta arbetet. Situationen påminner i viss mån om när det blir aktuellt med tilläggsarbete och konsumenten inte kan anträffas. Näringsidkaren mås- te träffa ett avgörande i konsumentens ställe.

Eftersom situationen här är den att näringsidkaren enligt en fackmässig

bedömning funnit skäl att avråda konsumenten från vidare utförande bör det naturliga vara att han avbryter arbetet om han inte kan anträffa kon- sumenten. Detta måste enligt utredningens mening antas överensstämma med vad en konsument i allmänhet skulle vilja i en motsvarande situation. Om näringsidkaren i det enskilda fallet har särskilda skäl att anta att kon- sumenten ändå Önskar få arbetet utfört, bör han emellertid fullfölja upp- draget. Detta kan t. ex. vara fallet om den som fått in en bil för reparation känner till att ägaren har omedelbart behov av den för en semesterresa e. d. En annan sak är att det i det uppkomna läget kan framstå som motiverat att utföra reparationen endast provisoriskt.

Mot bakgrund av vad som anförts föreslår utredningen särskilda bestäm- melser om näringsidkarens avrådningsplikt i 2 kap. 6 5. Enligt första stycket i den föreslagna paragrafen är näringsidkaren skyldig att avråda konsumenten från att låta utföra tjänsten om den med hänsyn till priset eller i övrigt inte kan förväntas bli till rimlig nytta för konsumenten. Får näringsidkaren, sedan tjänsten påbörjats, skäl att avråda konsumenten från vidare utförande, skall han enligt andra stycket begära anvisningar från konsumenten. Det- samma gäller om han får skäl att anta att priset blir betydligt högre än vad konsumenten kan ha väntat. Kan näringsidkaren ej anträffa konsu- menten, skall han avbryta arbetet, såvida han ej i det enskilda fallet har särskilda skäl att anta att konsumenten ändå önskar få arbetet utfört.

8.6.2 Minst kostnadskrävande utförande

I det föregående har framhållits att omsorgsplikten innebär en skyldighet för näringsidkaren att ge sakkunniga råd till konsumenten bl. a. om denne begärt att få tjänsten utförd på ett sätt eller med ett material som är onödigt dyrt för det avsedda ändamålet. Ofta innehåller dock uppdraget inte några närmare anvisningar om materialval eller sättet för utförandet. Vad kon- sumenten beställer är en tjänst som han förutsätter skall leda till ett efter normala förhållanden tillfredsställande resultat. Om ett från fackmässig syn- punkt tillfredsställande resultat kan uppnås med olika arbetsmetoder eller med olika material är det som regel av intresse för konsumenten att nä- ringsidkaren väljer det billigaste alternativet. Såsom exempel kan nämnas att en rörentreprenör i stället för dyrbara kopparrör bör använda rör av bil- ligare material såsom PVC-plast e. d. under förutsättning att dessa senare är godkända av myndigheterna och enligt en fackmässig bedömning tjänliga för sitt ändamål. Näringsidkaren bör naturligtvis dock inte välja det billigaste alternativet om annat kan anses avtalat på grund av konsumentens an- visningar, föremålet för tjänsten eller omständigheterna i övrigt. Det är t. ex. självklart att rörentreprenören i det nyss anförda exemplet skall använda kopparrör om konsumenten uttryckligen begär det. En annan sak är att det kan åligga näringsidkaren att avråda från att använda detta material. Omständigheterna kan vidare vara sådana att näringsidkaren utan särskilda anvisningar från konsumenten bör välja ett dyrbarare material. Om en plåt- slagare anlitats för en inte alltför omfattande reparation av ett koppartak bör han kunna utgå från att han skall använda kopparplåt för detta ändamål även om det i och för sig finns billigare material som är lika bra.

Med hänsyn till vad här anförts och till att det från konsumentsynpunkt är särskilt angeläget att priset kan hållas nere, finns det enligt utredningens mening behov av en särskild bestämmelse som anger hur tjänsten skall utföras när näringsidkaren har valfrihet beträffande något förhållande som påverkar prisberäkningen. Utredningen föreslår därför en regel (2 kap. 2 5) enligt vilken näringsidkaren - då han har sådan valfrihet — skall utföra tjänsten på minst kostnadskrävande sätt. Undantag bör dock göras om annat kan anses avtalat på grund av konsumentens anvisningar, föremålet för tjänsten eller övriga omständigheter. Här som i andra sammanhang när tveksamhet uppstår om vad konsumenten vill, bör näringsidkaren emellertid inhämta anvisningar från konsumenten.

8.6.3 Näringsidkarens vårdplikt

Om avtalet förutsätter att konsumenten överlämnar viss egendom till nä- ringsidkaren har näringsidkaren som regel en skyldighet att vårda denna egendom. Det kan gälla material som skall användas för arbetet eller en sak som skall repareras. Skyldigheten att vårda egendomen åvilar i viss mån näringsidkaren också före och efter själva arbetet. Egendomen om- händerhas av näringsidkaren på liknande sätt som vid avtal om förvaring. Gränsdragningen mellan avtal om renodlad förvaring och avtal om arbete på lös sak, där förvaringsskyldigheten utgör en biförpliktelse, är i praktiken ofta svår att göra. Enligt utredningens mening bör näringsidkarens vårdplikt vid avtal om arbete på lös sak därför samordnas med vad som bör gälla vid förvaring. Utredningen har erfarit att man inom justitiedepartementet avser att inom kort lägga fram ett förslag till civilrättslig reglering av för- varingsavtalet. Det finns därför inte skäl att i detta sammanhang särskilt reglera näringsidkarens vårdplikt. Vårdplikten måste dock ses som en del av näringsidkarens omsorgsplikt. Som sådan sanktioneras den genom be- stämmelser om skadestånd som utredningen föreslår i kapitel 13.

8.7 Tiden för utförandet

Ett väsentligt konsumentintresse är att tjänsten blir färdig i tid. Det kan också vara av direkt betydelse för konsumenten att näringsidkaren påbörjar arbetet i tid. I detta avsnitt behandlas frågan om konsumenttjänstlagen bör innehålla några särskilda regler om tiden för utförandet. Bestämningen av tiden för utförandet har betydelse för vad som skall anses såsom dröjsmål på näringsidkarens sida. Själva dröjsmålsbegreppet som ju är en Utgångs- punkt för påföljdssystemet vid dröjsmål behandlas dock först i ett senare avsnitt (12.1). Där behandlas också frågan om vilken betydelse orsaken till en inträffad försening bör ha för näringsidkarens dröjsmålsansvar.

8.7.1 Gällande rätt

Näringsidkaren skall färdigställa arbetet inom den tid som avtalats. Inom avtalsfrihetens ram kan parterna alltså själva bestämma tiden för utförandet.

'MD 1974:2. 2Prop. 1975/76:81 s. 118.

3Prop. 1971:15 s. 72. Se även MD l973:19, MD 197420, MD 197530, MD 1976:2 och MD 1977:20.

4 Bengtsson, Avtalstyper s. 116 och dens, Häv- ningsrätt s. 436 och 442.

5 Wikander, s. 141; se även Rodhe s. 116 f.

6 Wikander s. 142 f; se även Ekeberg-Benckert s. 289. Betr. 12 & KöpL se SOU 1976:66 S. 224 f.

Näringsidkarens möjligheter att genom oprecisa åtaganden i fråga om tiden undandra sig ansvar för dröjsmål är dock inte obegränsade. Ett förlag som vid försäljning av ett bokverk hade använt villkor som innebörd att leverans av boken skulle ske ”när den färdigställts” har t. ex. av marknadsdomstolen förbjudits att använda detta eller väsentligen samma villkor.1 Liknande klau- suler i avtal på tjänsternas område kan naturligtvis också vara sådana att de måste bedömas som oskäliga i avtalsvillkorslagens mening. Detta gäller i vart fall av näringsidkaren ensidigt stipulerade villkor som ger honom full frihet att själv bestämma tiden för utförandet, eller som visserligen innehåller bestämda utfästelser om prestationstiden men förlägger denna orimligt långt i framtiden. Villkor av detta slag torde för övrigt också kunna angripas med stöd av generalklausulen i 36 avtalslagen.2 Ett snarlikt av- talsvillkor är att näringsidkaren visserligen utfäster sig att vara klar till viss dag men samtidigt förbehåller sig rätt till tidsförlängning på grund av vissa omständigheter. Ett uttalande i förarbetena till avtalsvillkorslagen är här av intresse. Enligt detta måste ett force-majeure-villkor, som ger en säljare rätt att under obestämd tid uppskjuta fullgörandet av sin leveransskyldighet på grund av omständigheter som ligger utom hans kontroll, genomgående betecknas som otillbörligt mot konsumenten.3 Om tidpunkten för prestationens fullgörande inte är angiven i avtalet eller framgår av omständigheterna, är det inte helt klart vad som skall anses gälla. Enligt Bengtsson åligger det näringsidkaren (entreprenören) att göra sitt bästa för att färdigställa arbetet ”inom skälig tid”. Denna skyldighet skulle då härledas ur den allmänna omsorgsplikten som följer av avtalet och med andra ord innebära att näringsidkaren åtagit sig att ägna omsorg åt att arbetet fullbordas snarast möjligt.4 Enligt Wikander ligger det nära till hands att tillämpa 125 köplagen analogt, så att fullgörandet skall ske vid anfordran. Principen i denna bestämmelse bör enligt honom dock mo- difieras. Näringsidkaren skall vara berättigad till så långt rådrum ”som kräves för prestationens åstadkommande”.5 Vid en modifierad tillämpning av prin- cipen i 12 5 köplagen inställer sig frågan från vilken tid det förordade råd- rummet skall räknas: från avtalets ingående eller från anfordran. Wikander menar att rådrummet bör räknas från avtalets ingående och kommer fram till att näringsidkaren skall påbörja arbetet genast och ”sedermera fortsätta med detsamma utan oskäligt dröjsmål”.6 Det är enligt utredningen tveksamt om man alltid kan kräva att näringsidkaren skall påbörja arbetet ”genast” efter det han fått uppdraget. Det vanliga är väl att näringsidkaren är belagd med tidigare beställningar som han rimligen måste ge förtur. Först om vän— tetiden är onormalt lång torde det få anses åligga näringsidkaren att reservera sig för den fördröjning med färdigställandet som han räknar med. Sam- manfattningsvis anser utredningen att gällande rätt inte kan anges närmare än att tjänsten skall vara utförd inom skälig tid. En särskild fråga är om näringsidkaren är skyldig att påbörja arbetet i viss tid. Har överenskommelse träffats om tiden för påbörjandet gäller na- turligtvis denna. I övrigt åligger det näringsidkaren att utan anfordran påbörja arbetet så snart att han hinner bli klar i rätt tid. Dröjer näringsidkaren så länge med att påbörja arbetet eller gör han så långt avbrott, att beställaren har grundad anledning att anta att arbetet inte blir färdigt i avtalad tid, anses beställaren kunna göra gällande påföljder för dröjsmål (anteciperad

mora).7 Är prestationstiden inte bestämd anses beställaren ändå ha denna rätt om det måste antas att arbetet inte hinner bli klart inom den tid som med hänsyn till omständigheterna kan anses skälig.8

Enligt engelsk rätt anses gälla att näringsidkaren inte får ta mera än skälig tid (”reasonable time”) på sig för att slutföra arbetet.9 På motsvarande sätt gäller enligt tysk rätt att företagaren skall ha verket färdigt inom skälig tid om parterna inte bestämt viss dag för dess färdigställande. Om ej annat framgår av avtalet eller omständigheterna (t. ex. kutym i branschen) anses företagaren skyldig att sätta igång med arbetet omedelbart efter det att avtal träffats.

8.7.2 S tandardbestämmelser

Flera standardavtal innehåller bestämmelser om tiden för utförandet. Dessa bestämmelser består genomgående av ett åtagande att utföra tjänsten inom avtalad tid till vilket är knutet mer eller mindre utförliga friskrivningar. Med ett undantag innehåller standardavtalen inte något om vad som skall gälla om tiden inte är avtalad. F riskrivningarna har mera att göra med själva dröjsmålsbegreppet men presenteras för sammanhangets skull redan i detta avsnitt.

Enligt MRF:s Regler för reparationer åligger det verkstaden att iaktta utlovad leveranstid. Försenas leveransen på grund av att uppdraget utökats, skall ny leveranstid bestämmas. Detta gäller även om under reparationen skäl framkommit att utföra s. k. tilläggsarbete och kunden ej genast kunnat informeras härom (F] och 2).1

Även i de allmänna leveransbestämmelserna för vit- och kemtvätt sägs uttryckligen att leverans skall fullgöras inom utlovad tid. Till leverans- åtagandet är knutet en ersättningsregel som förbigås i detta sammanhang Tvätteriet är dock inte ansvarigt för skada på grund av leveransförsening då förseningen beror på omständighet som legat utanför tvätteriets kontroll (punkt 5).2

Måleribranschens Reklamationsfonds regler innehåller också ett par be- stämmelser om tiden för utförandet (2.9). Om entreprenören på kundens begäran lämnat tidplan på beställda arbeten är entreprenören skyldig att iaktta denna, därest han inte i god tid anmäler godtagbar motivering för ändring av tidplanen. För utförande av ändrings- och tilläggsarbeten äger entreprenören rätt till erforderlig tidsförlängning, liksom för hinder som entreprenören inte kan lastas för.3

R:s VVS-garanti innehåller följande beträffande tiden för utförandet. Om VVS-firman lämnat uppgift om när beställda arbeten Skall utföras är firman skyldig att iaktta denna tidsuppgift, därest inte firman i skälig tid dess- förinnan anmält att arbetena inte kan utföras på utlovad tid och det inte heller skäligen kan krävas att firman skall utföra dem på utlovad tid (4.1). För utförande av ändrings- eller tilläggsarbeten äger firman rätt till erforderlig tidsförlängning liksom för hinder som orsakas av krig, strejk, blockad och liknande fbrce-majeure-situationer samt sådana förseningar i materialleve- ranser för vilka VVS-firman inte kan lastas (4.2).4 Enligt AB 72 gäller som huvudregel att kontraktsarbetena skall vara får-

7 Wikander s. 144 ff.

8 Hasselrot s. 107 (som härigenom också synes mena att prestation in dubio skall ske inom skälig tid).

9 Whincup s. 117. ' Se bilaga 2:1. 2 Se bilaga 2:4. 3 Se bilaga 2:6. 4 Se bilaga 2:8.

5 Se bilaga 2:10. 1 SOU 1976:66 s. 224 f.

digställda och tillgängliga för Slutbesiktning inom kontraktstiden (4:2). Med kontraktstid avses i kontraktet angiven tid för utförande av kontraktsarbetena eller huvuddelar därav. Entreprenören äger emellertid rätt till erforderlig tidsförlängning på grund av vissa omständigheter (4:3). Av dessa skall här nämnas: vårdslöshet eller försummelse av beställaren; allmän brist på hjälp- medel, material eller vara; krig, farsot, strejk och liknande; för byggnadsorten osedvanligt och på arbetena särskilt ogynnsamt inverkande väderleksför- hållande; ”annat av entreprenören icke vållat förhållande, som väsentligt inverkar på entreprenadens utförande, och som entreprenören icke kunnat förutse, eller vars menliga inverkan han icke rimligen kunnat undanröja”.5

8.7.3 Utredningens överväganden

För frågan om vad som bör gälla beträffande tiden för utförandet är det lämpligt att skilja mellan att parterna kommit överens om tiden för ut- förandet (prestationstidpunkten) och att denna tidpunkt inte är avtalad.

Tiden inte avtalad

Om tidpunkten för prestationens fullgörande inte framgår av avtalet eller omständigheterna, är det som nämnts inte helt klart vad som f.n. gäller på tjänsternas område. Frågan är då vad som bör gälla. Enligt köplagen skall i motsvarande fall köpet fullgöras ”vid anfordran” (12 5 KöpL). Detta uttryck har i köplagsutredningens förslag ändrats till ”efter anfordran”. Båda ut- trycken anger att anfordran är en förutsättning för att prestationsskyldigheten skall inträda.1 När det gäller tjänster bör enligt utredningens mening ett motsvarande krav inte uppställas. Även om prestationstidpunkten inte är bestämd i avtalet, bör konsumenten som regel kunna räkna med att tjänsten utförs inom viss tid därefter och utan särskild uppmaning från hans sida.

Hur lång tid näringsidkaren bör ha på sig för att färdigställa tjänsten måste emellertid bero på omständigheterna i det enskilda fallet. Allmänt bör gälla att näringsidkaren i enlighet med de i avsnitt 8.1.3 föreslagna bestämmelserna med omsorg bör eftersträva att bli klar så fort som möjligt. Om förhållandena i ett individuellt fall är sådana att de ger konsumenten skäl att förutsätta att tjänsten skall bli klar till en viss bestämd tidpunkt är situationen närmast att jämställa med att tiden för utförandet har avtalats. Om sådana särskilda förhållanden saknas bör konsumenten som regel kunna räkna med att tjänstens färdigställande inte tar längre tid än normalt. Vad som är normalt bör då avgöras utifrån objektiva kriterier. Hänsyn bör därvid Särskilt tas till tjänstens art, omfattning och utförande, eller med andra ord till bransch, kvantitet och kvalitet.

Även andra omständigheter bör emellertid beaktas. En tjänst som beställs under lågsäsong bör normalt kunna bli färdig på kortare tid än en som beställs när det är allmänt känt att väntetiderna är långa. Ett arbete som av säkerhetsskäl eller i övrigt är särskilt angeläget, bör konsumenten kunna räkna med skall bli förhållandevis snabbt färdigt. Å andra sidan bör kon- sumenten få finna sig i att arbeten, som från objektiv synpunkt inte framstår som brådskande, inte blir klara lika fort. Det ligger vidare i sakens natur

att en näringsidkare, som utför tjänster vilka förutsätter hembesök, för att nedbringa restider utför arbeten i ett visst område i ett sammanhang.

Ett särskilt problem är huruvida yttre omständigheter skall få inverka på frågan när tjänsten skall vara färdig. Här avses sådana fall där tjänsten tar längre tid än normalt och detta beror på sådant som materialbrist, ar- betskonflikt, väderleksförhållanden eller omständigheter av typisk force ma- jeure-karaktär såsom naturkatastrof och krig. Enligt utredningens mening bör konsumenten under vissa förutsättningar få finna sig i att tjänsten tar längre tid än normalt om tidsutdräkten beror på förhållanden av nu antytt slag. Det är dock flera förutsättningar som bör uppställas.

Till att börja med måste det självklart finnas ett orsakssammanhang mel- lan den yttre omständigheten och tidsutdräkten. Det bör vidare vara fråga om något som inte är mer eller mindre självförvållat av näringsidkaren. Det kan t. ex. vara fallet med arbetskonflikter. Yttre omständigheter kan ofta vara sådana att de bort förutses av en näringsidkare som uppfyller kraven på fackmässighet och omsorg. I viss utsträckning bör en näringsidkare räkna med dåligt väder, materialbrist, brist på arbetskraft osv. Man kan självklart inte kräva att näringsidkaren skall undanröja sådana förhållanden. Vad man kan begära är emellertid att han planerar arbetet så att förhållanden av detta slag inte onödigtvis påverkar arbetets utförande. Om det inträffar förhållanden av osedvanligt slag som näringsidkaren inte rimligen kunnat förutse, bör konsumenten däremot få godta att tjänsten tar längre tid än normalt.

Att tjänsten under vissa förutsättningar bör få kunna ta längre tid än normalt innebär enligt utredningens mening emellertid inte att närings- idkaren någonsin skall ha helt obegränsad tid på sig. Om ett hinder är de- finitivt eller om det består under en lång tid bör så småningom den tid inträda då konsumenten inte längre skall behöva invänta näringsidkarens prestation. Detta innebär att tiden för utförandet aldrig bör vara obegränsad.

Sammanfattningsvis anser utredningen att tiden för utförandet bör be- stämmas till vad som med hänsyn till bl. a. nu anförda synpunkter är skäligt. Vid en sådan skälighetsbedömning bör emellertid särskild hänsyn tas till vad som är normalt för en tjänst av ifrågavarande art, omfattning och ut- förande.

Tiden avtalad

Det hittills sagda har gällt den situationen att tiden för utförandet inte har avtalats. Om parterna har kommit överens om en tid när tjänsten skall vara klar bör en sådan överenskommelse som regel gälla. Något behov av att genom en reglering i konsumenttjänstlagen inskränka avtalsfriheten be— träffande tiden för utförandet har utredningen inte funnit. I den mån det skulle förekomma att näringsidkare utnyttjar avtalsfriheten till att stipulera villkor som på ett oskäligt sätt missgynnar konsumenterna, kan detta stävjas med stöd av avtalsvillkorslagen och 36 & avtalslagen. Här hänvisas i första hand till avsnitt 8.7.1. Utredningen menar att en bedömning av vad som sålunda är oskäligt dessutom bör kunna ske mot bakgrund av vad utred- ningen sagt böra vara skälig tid för utförandet när inget är avtalat. Detta innebär att man bör se kritiskt på avtalsvillkor enligt vilka näringsidkaren

2 Se vidare Bernitz s. 31 ff.

har onormalt lång tid på sig för utförandet. Villkor som ger näringsidkaren obegränsad tid måste alltid bedömas som oskäliga. Avtal som anger en bestämd dag för färdigställandet men ger näringsidkaren rätt till tidsför- längning på grund av vissa omständigheter kan också vara oskäliga. Villkor som ger rätt till tidsförlängning på grund av förhållanden som näringsidkaren bort räkna med bör t. ex. som regel anses oskäliga. Däremot bör förbehåll om tidsförlängning på grund av t. ex. krig och naturkatastrof kunna godtas. Oavsett orsaken till en försening bör sådana förbehåll emellertid aldrig godtas som ger näringsidkaren en obegränsad tidsförlängning.

När det gäller frågan om en friskrivning skall anses oskälig finns det anledning att göra ett par allmänna påpekanden. Det ena är att ett angivande av tiden för utförandet i och för sig är något positivt från konsumentsynpunkt och att friskrivningar därför bör kunna godtas som inte leder till att kon- sumenten behöver vänta längre än om inget hade avtalats om tiden för utförandet. Det andra är att större återhållsamhet att godta friskrivningar är påkallad när det gäller schablonartade förbehåll än när det gäller indi- viduellt tillkomna och utformade förbehåll. Att näringsidkaren t. ex. i ett tryckt standardavtal särskilt anger att arbetet skall vara klart till viss dag väcker naturligtvis berättigade förväntningar hos konsumenten. Om det i avtalsforrnuläret finns på förhand intagna förbehåll om tidsförlängning, mås- te sådana förbehåll därför tolkas restriktivt.2

Med hänsyn till vad som här anförts föreslår utredningen en bestämmelse som anger när tjänsten skall vara utförd (2 kap. 7 å). Enligt denna bestäm- melse skall tjänsten vara utförd inom den tid som har avtalats eller som är skälig med hänsyn särskilt till vad som är normalt för en tjänst av ifrå- gavarande art, omfattning och utförande.

Som nämnts inledningsvis i detta avsnitt kan det vara av direkt betydelse att näringsidkaren påbörjar arbetet i tid. Till att börja med gäller det självklara att näringsidkaren måste sätta igång arbetet i så god tid att tjänsten som helhet blir färdig i rätt tid. Någon reglering av när igångsättandet bör äga rum finns det emellertid inte anledning till enbart av detta skäl. Att kon- sumenten under vissa omständigheter bör kunna göra gällande dröjsmåls— påföljder på grund av s.k. anteciperad mora redan vid ett försenat eller uteblivet igångsättande utvecklas sist i avsnitt 12.3.5. Enligt utredningens mening talar emellertid inte heller några andra skäl för att tiden för tjänstens påbörjande bör lagregleras. En annan sak är att parterna kan komma överens om när arbetet skall påbörjas. Ett försenat igångsättande kan då få vissa rättsföljder. Som utvecklas i avsnitt 13.1.5 bör konsumenten under vissa förutsättningar ha rätt till skadestånd om näringsidkaren inte iakttar över- enskomna tider vid arbetets påbörjande eller under dess utförande.

9. Konsumentens betalningsskyldighet

Detta kapitel rör olika frågor angående konsumentens betalningsskyldighet. Först behandlas det grundläggande spörsmålet om prisets bestämmande (9.1) därefter betydelsen av att ungefärlig prisuppgift har lämnats (9.2). Den föl- jande framställningen rör jämkning av priset (9.3), pristillägg (9.4) och er- sättning för s. k. obehörig vinst (9.5). Vidare behandlas frågan om närings- idkaren skall lämna specificerad räkning (9.6) och om tiden för betalningen (9.7). Sist upptas vissa frågor om tjänster på kredit (9.8).

9.1.1. Allmänt om priset

Huvudregeln för prisets bestämmande är att parterna inom ramen för av- talsfriheten själva får komma överens om priset.

När det gäller avtal om priset brukar man skilja mellan fast pris och löpande räkning. Detta gäller särskilt på entreprenadområdet. Fast pris kan avse ett bestämt pris för samtliga arbeten. Fast pris kan också gälla för olika arbeten eller enheter som ingår i uppdraget. Det kan då röra sig om pris per timme eller annan enhet såsom kubikmeter vid schaktning, kva- dratmeter vid målning eller meter vid brunnsborrning. Fast pris kan också gälla för viss eller vissa arbetsmoment. Detta förekommer även utanför entreprenadsektorn, t. ex. vid reparationer av bilar och hushållsapparater (list- priser). Ett fast pris kan i viss mån göras rörligt genom reservationer för ändrade kostnader för t. ex. material och löner. Priset kan då vara index- reglerat. Vid entreprenad på löpande räkning utgår inom den egentliga bygg- nadsbranschen vederlag till entreprenören för dennes självkostnad. Härtill kommer sedan ett arvode som bestäms till viss procent eller till ett fast belopp.1 Inom den egentliga byggnadsbranschen näraliggande branscher fö- rekommer motsvarande prissättningssystem.

Om avtal är slutet utan att priset blivit bestämt gäller för köprättens del bestämmelsen i 5 & köplagen, enligt vilken köparen skall erlägga vad säljaren fordrar ”där det ej kan anses oskäligt”. Denna bestämmelse tillämpas emel- lertid även vid andra avtalstyper än köp, bl.a. arbetsbeting.

Bestämmelsen har kritiserats såsom alltför fördelaktig för säljaren. Även om det finns ett marknadspris även kallat gängse pris — för godset är säljaren fri att ta ett högre pris, så länge detta inte är oskäligt. I själva lMotiv AB 72 s. 28.

2 Almén & 5 vid not 11 och Hellner, Köprätt s. 41 f.

3NJA 11 1906 nr 1 s. 15.

4 Olivecrona, Bevisskyl- digheten och den mate- riella rätten (1930) s. 80 f och 175 ff och Karlgren, Skadeståndsrätt s. 92 not 38.

verket finns det möjligheter att trots bestämmelsen i 5 & köplagen komma till det gängse priset. Det kan nämligen framgå av omständigheterna att priset enligt parternas mening skall överensstämma med vad som är gängse pris. Om det finns ett gängse pris finns det också fog för att anse att ett högre pris är oskäligt.2

Ibland kan parterna antas ha menat att priset skall vara detsamma som tillämpats vid tidigare avtal dem emellan. I rättsfallet NJA 1948 s. 620, som gällde en tvist om storleken av ersättning som skulle utgå för såg- ningsarbete, tillmättes det förhållandet betydelse att den som utfört arbetet måste ha insett, att andra parten utgått från att ersättning ej skulle fordras efter annan grund än den som under en tidigare sågningssäsong tillämpats mellan parterna.

Bevisbördans placering vid tillämpningen av 5 & köplagen har i hög grad trätt i förgrunden. Särskilt gäller detta om en säljare påstår att något pris inte blivit bestämt — vilket ger honom rätt att kräva högsta skäliga belopp — medan köparen gör gällande att avtal om lägre pris har träffats. Vid riks- dagsbehandlingen av köplagen uttalade lagutskottet, att det utgick från att 56 ej kunde komma till tillämpning i annat fall än då det var ostridigt eller styrkt, att överenskommelse angående priset inte träffats.3 Tanken var tydligen att den fördel som 5 5 ger säljaren skulle stå denne till buds endast om han verkligen kunde styrka, att något avtal om priset inte förelåg.

Den omtvistade frågan behandlades av högsta domstolen i plenum, NJA 1951 s. 1.

En byggnadsentreprenör (A) åtog sig att åt en privatperson (B) uppföra ett bostadshus. (Målet berörde således ett entreprenadarbete.) A uppgav att priset inte blivit bestämt i avtalet och fordrade betalning av B enligt räkning. Mot detta genmälde B att bestämt (lägre) pris hade avtalats. HD:s majoritet lade på entreprenören att bevisa att bestämt pris inte hade avtalats. Minoriteten däribland justitierådet Karlgren — ansåg däremot att det ålåg beställaren att styrka att entreprenören åtagit sig att uppföra huset till det av beställaren angivna priset.

Det skall framhållas att den princip som kom till uttryck i 1951 års rättsfall har utsatts för kritik.4

Frågan var åter uppe i NJA 1975 s. 280. Detta fall rörde betalningsskyl- dighet på grund av entreprenadavtal som ingåtts mellan entreprenör och en konsument. Högsta domstolen ansåg entreprenören vara bevisskyldig för sina uppgifter om avtalets innehåll beträffande priset och metoden att beräkna detta. Den princip som hade fastslagits i 1951 års rättsfall vidhölls alltså. Efter att bl.a. ha erinrat om den kritik som riktats mot den i detta rättsfall tillämpade rättsgrundsatsen anförde domstolen bl. a. följande.

I detta mål synes inte påkallat att taga ställning till om man beträffande köp och arbetsbeting allmänt sett bör i sista hand tillämpa en bevisbörderegel av den ena eller andra innebörden eller om bevisfrågan till äventyrs i vissa fall kan vara att lösa på annat sätt. Frågan kan lämpligen begränsas till entreprenadavtal där — såsom i förevarande fall — en entreprenör—företagare står mot en beställare—konsument. På detta område framstår det som motiverat att i fråga om priset lägga bevisbördan på entreprenören redan av det skälet, att det kan anses lämpligt och rimligt att det får ankomma på honom att säkerställa bevisning i prisfrågan. Det måste antagas att man därigenom främjar bruket att upprätta avtalet i skriftlig förrn, vilket är ägnat att skapa klarhet om avtalets innehåll och därmed också står i samklang med strä-

vandena att upprätthålla regler som skyddar konsumenterna. — I förevarande fall hade entreprenören inte tillsett, att bevisning rörande priset för entreprenaden eller metoden att beräkna detta blivit säkerställd genom upprättande av skriftligt avtal eller på annat sätt. Vid sådant förhållande fick konsumentens uppgift som ej var uppenbart orimlig - läggas till grund för tvistens avgörande.

Sammanfattningsvis kan beträffande 5 5 köplagen sägas följande. Paragra- fens betydelse begränsas i praktiken av att domstolarna såvitt möjligt utgår från att parterna avtalat om gängse pris. Den säljarvänlighet som paragrafen synes uttrycka modifieras vidare på två sätt. Dels har den säljare som kräver högsta skäliga pris - under hänvisning till att något pris inte blivit avtalat — i rättstillämpningen ålagts att bevisa att ett bestämt, lägre pris inte har överenskommits. Dels har det — i det fall det finns ett gängse pris — ofta ansetts att det finns fog för att konstatera att ett högre pris är oskäligt. Är parterna ense om att priset blivit bestämt men tvistar om dess storlek, är det inte fråga om en tillämpning av 5 & köplagen. Säljaren anses emellertid också här ha bevisbördan.5 Han måste alltså styrka att priset i avtalet bestämts till det av honom fordrade beloppet. Även här kan omständigheterna dock vara sådana att köparens uppgift om priset bör lämnas utan avseende.

9.1.2 Köplagsutredningens förslag

Köplagsutredningen föreslår att Sä köplagen skall ändras. Köplagsutred- ningen erinrar om att den nuvarande formuleringen i Så köp- lagen har kritiserats på i huvudsak två grunder: dEIs säljarens rätt att ta ut högre pris än gängse pris, dels den placering av bevisbördan som högsta domstolen gett uttryck för i NJA 1951 s. 1. Köplagsutredningen anser att regeln bör ändras så att skälet för kritik på den förra av de två nämnda grunderna faller bort. Ändringen ger också motiv för att åtminstone i kom- mersiella förhållanden tillämpa en annan bevisbörderegel än den som nu anses gälla.6

Enligt köplagsutredningens förslag skall, då priset ej framgår av avtalet eller omständigheterna, köparen vara skyldig att betala vad som är skäligt med hänsyn till godsets art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet samt omständigheterna i övrigt.

9.1.3 Gällande rätt på tjänsteområdet

Av redogörelsen för 55 köplagen framgår att bestämmelsen har kommit att tillämpas även utanför köprättens område. I själva verket har praxis beträffande denna paragraf nästan uteslutande rört sig om tjänster. Frågan är om 55 köplagen är analogt tillämplig beträffande båda de avtalstyper som utredningen behandlar i detta betänkande. Utredningen utgår från att om paragrafen som sådan är analogt tillämplig beträffande viss avtalstyp, bör detsamma också gälla de principer som genom rättspraxis utvecklats för dess tillämpning, t.ex. beträffande bevisbördans placering.

Vad först gäller avta/.om arbete på läs sak är detta den avtalstyp som ligger 5 köpet närmast. Det råder inte någon tvekan om att vederlagets storlek skall "' NJA 1962 S' 80" bestämmas enligt samma regler som för köp av egendom. Både i förarbetena 6 SOU 1976:66 s. 210 f.

7 Se specialmotiveringen till 2 kap. 11 é(början).

till köplagen och den inom doktrinen förda diskussionen om 5 & köplagen har man utgått från att så skall vara fallet. Detta gäller både ifråga om underhålls-, reparations- eller ändringsarbeten och ifråga om sådan tillverk— ning på vilken köpreglerna inte är direkt tillämpliga därför att beställaren själv tillhandahåller materialet. Konsumenten har alltså att med de för 5 & köplagen givna begränsningarna — betala det pris näringsidkaren begär. Den för köprätten gällande principen att priset om möjligt skall anses bestämt är tillämplig även när det gäller avtal om arbete på lös sak. Rättsfallet NJA 1948 s. 620 angående sågningsarbete kan anföras som exempel på detta.

Även beträffande avtal om arbete på fast egendom torde det vara ostridigt att de köprättsliga reglerna för prisets bestämmande är tillämpliga. De för tolkningen av 55 köplagen betydelsefulla pleniavgörandet NJA 1951 s. 1 och NJA 1975 s. 280 (konsumentmålet) gällde just avtal om arbete på fast egendom (att uppföra hus). Andra exempel är rättsfallen NJA 1954 s. 558, som gällde ändringsarbeten på en byggnad, och NJA 1972 A 16 angående elinstallationsarbeten. Står det klart att något pris för arbetet inte har avtalats, får man alltså i princip falla tillbaka på regeln i 55 köplagen.

9.1.4 Utredningens överväganden

Utgångspunkten i gällande rätt är som nämnts (9.1.1) att parterna själva får bestämma om priset för en prestation. Denna grundsats bör gälla även framdeles. En positiv regel med detta innehåll bedömer utredningen dock som överflödig. Vad parternas överenskommelse har för innehåll får avgöras efter allmänna regler om avtalstolkning.7

Som framgått av det föregående (9.1.3) tillämpas den i 5 & köplagen ut- tryckta principen om prisets bestämmande vid de avtalstyper som behandlas i detta betänkande. Även om regeln genom det sätt på vilket den kommit att tillämpas är mindre näringsidkarvänlig än den i förstone kan synas, är det inte tillfredsställande att konsumenten, då priset inte är bestämt, riskerar att få betala det högsta pris som inte är oskäligt. Detta är ju vad regeln i vart fall enligt ordalagen innebär. Olägenheten med regeln är kanske särskilt framträdande när det gäller avtal om tjänster, eftersom frågan om priset oftare lämnas öppen här än vid köpeavtal. Den som åtar sig t. ex. ett reparationsuppdrag kan sällan i förväg beräkna tids- och materialåtgång eller på ett tillförlitligt sätt bedöma uppdragets omfattning,. Att prisfrågan lämnas öppen är för övrigt i sig ofta en nackdel för konsumenten som normalt torde ha ett intresse av att på förhand veta vilka ekonomiska för- pliktelser han åtar sig. Konsumenten kan dock inte undvika problemet genom att påfordra att priset bestäms vid avtalets ingående. Är han alltför påstridig tvingar han näringsidkaren att i garderingssyfte ta till i överkant. Från konsumentsynpunkt är det därför normalt inget att vinna på en regel som framtvingar att priset bestäms redan genom avtalet. Det behövs alltså en regel som anger hur priset skall bestämmas när det ej är avtalat.

Enligt utredningens mening är den i Så köplagen uttryckta principen inte godtagbar. En annan regel behövs än