ARN 1999-0533

Förlust av kontokort. Fråga om grov oaktsamhet förelåg (34 § konsumentkreditlagen); pleniavgörande. (se även avgörandena 1999-11-15; 1999-0677, 1999-1675, 1999-1705, 1999-2023 och 1999-2533)

Förlust av kontokort. Fråga om grov oaktsamhet förelåg ( 34 § konsumentkreditlagen ); pleniavgörande. Avgörande 1999-11-15; 1999-0533 (se även avgörandena 1999-11-15; 1999-0677, 1999-1675, 1999-1705, 1999-2023 och 1999-2533)

P:s bankkort stals i september 1998 ur hennes parkerade bil. P hade deltagit i en begravning som pågick kl. 11.00–13.15, då hon återkom till bilen. Hon ringde genast och anmälde förlusten. Någon hade dock dessförinnan hunnit ta ut 15 000 kr med hjälp av hennes kort. P yrkade ersättning av banken för den uttagna summan. Hon ansåg att hon hade anmält förlusten så snart hon upptäckte den. Hon ifrågasatte också hur ett så stort belopp kunnat tas ut. Detta framgick inte av kortvillkoren.

Banken ansåg att P förlorat kortet genom grov oaktsamhet. Kortet hade lämnats utan uppsikt på parkeringen intill kyrkogården. Av kortvillkoren framgår att banken har rätt att bestämma vilket belopp som högst kan tas ut under viss tidsperiod. Vid bestämmande av beloppsgränsen har banken haft att ta hänsyn både till önskemål om säkerhet och krav på tillgänglighet och service.

Nämndens majoritet gjorde följande bedömning:

Ärendet gäller vilket ansvar en kontohavare har för uttag som gjorts obehörigen från kontohavarens konto i banken med hjälp av ett kontokort som kontohavaren förlorat. Bestämmelser av betydelse för bedömningen av den frågan finns i 34 § konsumentkreditlagen (1992:830). Dessa bestämmelser innebär, såvitt är i fråga i detta ärende, att ett avtalsvillkor som innebär att en kontohavare skall vara betalningsskyldig för ett belopp som har påförts kontot genom att ett kontokort har använts av någon obehörig person får göras gällande endast om kontohavaren genom grov oaktsamhet har förlorat kortet. Ett avtalsvillkor av nu berört slag finns i det kontoavtal som P tecknat med banken.

Bestämmelserna i 34 § konsumentkreditlagen gäller formellt bara i konsumentkreditfall men anses analogt tillämpliga också på kontokort som inte är knutna till en kredit (se prop. 1991/92:83 s. 93 och 144). Det saknar därför betydelse huruvida P:s kontokort är kopplat till en kredit eller ej.

P skall således anses ansvarig för de obehöriga uttag som skett med hennes kontokort endast om hon förlorat kortet genom grov oaktsamhet. I förarbetena till 34 § konsumentkreditlagen anges bl.a. att det bör krävas mera försvårande omständigheter för att grov oaktsamhet skall anses föreligga, eftersom kontokort i regel är avsedda att lättillgängligt kunna medföras i olika sammanhang. Som exempel på sådana omständigheter som kan vara ”mera försvårande” anges i förarbetena att kontokortet har lämnats kvar i ficka, väska, fordon e.d. som inte stått under uppsikt (se prop. 1976/77:123 s. 191).

I det nu aktuella fallet har P lämnat kvar kontokortet i handväskan i sin bil som hon parkerat på Skogskyrkogården i Enskede, Stockholm. Hon lämnade bilen kl. 11.00 och återkom till den kl. 13.15, varvid hon upptäckte att någon brutit sig in i bilen och stulit kontokortet.

Enligt nämndens mening måste det anses vara oaktsamt att lämna kvar kontokortet i bilen på det sätt som P gjort. Frågan är emellertid om denna oaktsamhet är att anse som grov. Vid den bedömningen finner nämnden skäl att utgå från att det normalt får anses grovt oaktsamt att lämna kvar kontokortet i en bil som inte stått under uppsikt (jfr vad som nyss anförts om

uttalanden i förarbetena). Ett skäl till det är att det är känt att det är lätt att bryta sig in i bilar. Det är också känt att inbrottsfrekvensen i bilar är hög.

Det kan emellertid inte uteslutas att det i ett enskilt fall kan föreligga sådana omständigheter att det finns anledning att frångå den normala bedömningen av vad som får anses vara grovt oaktsamt. Vad som återstår att undersöka är därför om det i P:s fall kan föreligga sådana omständigheter.

P lämnade sin bil utan uppsikt under drygt två timmar på en plats där en inte försumbar stöldrisk förelåg. Utöver att låsa bilen vidtog hon inga särskilda åtgärder för att motverka denna stöldrisk. Hennes beteende att lämna kvar handväskan med kontokortet i bilen kan inte heller anses utgöra ett normalt aktsamt beteende. Det fanns utan tvekan möjlighet för henne att motverka stöldrisken genom att medföra kontokortet när hon lämnade bilen. Mot den bakgrunden finner nämnden att det inte finns anledning att frångå den ovannämnda normalbedömningen i fall av detta slag. Nämnden finner således att P får anses ha förlorat kontokortet genom grov oaktsamhet.

Av de för kortet gällande villkoren framgår att banken har rätt att bestämma vilket belopp som högst får tas ut per tidsperiod. Någon erinran mot det debiterade beloppet, 15 000 kr, kan därför inte göras.

Mot bakgrund av det anförda kan P:s yrkande inte bifallas.

Nämnden (nämndens ordförande, vice ordförande, sexton avdelningsordförande samt sex övriga ledamöter) var inte enig i sitt avgörande. Två avdelningsordförande och tre övriga ledamöter ansåg att P:s yrkande bort bifallas och gjorde följande bedömning:

Oaktsamhetsbedömningen

Också enligt vår mening kan det anses oaktsamt att lämna kvar kontokortet i bilen på det sätt som P har gjort. Frågan är emellertid om denna oaktsamhet är att anse som grov. Detta måste bedömas med utgångspunkt i dels hur allvarlig en oaktsamhet i allmänhet skall vara för att kunna betecknas så, dels om de faktiska omständigheterna i ärendet motsvarar vad som sålunda krävs för att en oaktsamhet skall kunna betecknas som grov.

Frågan hur allvarlig en oaktsamhet skall vara för att kunna betecknas som grov måste enligt vår mening bedömas inte bara i ljuset av vad som sägs i förarbetena till den aktuella bestämmelsen, 34 §, i konsumentkreditlagen (1992:830; KKrL). Hänsyn måste också tas till den generella synen i svensk rätt på detta begrepp. Av intresse är vidare vilken innebörd begreppet bör ges enligt förarbetsuttalanden till andra bestämmelser i KKrL där uttrycket används.

Begreppet grov oaktsamhet i svensk rätt

Det råder i svensk rätt en stor restriktivitet när det gäller att beteckna ett vårdslöst (oaktsamt) förfarande som ”grovt vårdslöst” (se bl.a. prop. 1982/83:159 s. 95; jfr Håstad, Den nya köprätten, 4 uppl. 1998 s. 126). Det gäller inte bara i konsumentförhållanden utan också i kommersiella förhållanden (se t.ex. NJA 1979 s. 483 spec. s. 512, Bergman & Beving). I rättsfallet NJA 1992 s. 130, se s. 137, gör HD en belysande genomgång av bedömningen på olika områden – skadestånds- och försäkringsrätten, transporträtten samt köp- och tjänsteområdet. Det rättsfallet avsåg begreppets innebörd inom entreprenadrätten och då i första hand om grov vårdslöshet förutsätter byggfusk. HD kom fram till en något mindre restriktiv tillämpning med hänvisning till att det här var fråga om ett kommersiellt avtalsförhållande.

Även om begreppet grov vårdslöshet inte kan ges en enhetlig innebörd på alla områden där det används (jfr senast nämnda HD-avgörande) finns ändå vissa gemensamma drag. Det sägs ibland att det skall vara fråga om ”en särskilt markant avvikelse från normal aktsamhet” (se Bengtsson, Om jämkning av skadestånd, 1982, s. 77). Grov vårdslöshet inom försäkrings- och skadeståndsrättens område har beskrivits så, att den vanligen består i ”ovanlig hänsynslöshet genom tagande av risker för andra och för försäkringstagaren själv. Stundom är det fråga om handlande som ligger på gränsen till uppsåt” (Försäkringsrättskommitténs – med Hellner som ordförande – betänkande SOU 1977:84 s. 235). Det talas också om ”oaktsamhet eller hänsynslöshet av mycket allvarligt slag” (SOU 1986:56 s. 587; se även SOU 1989:88 s. 181, Bengtsson, Försäkringsrätt, 5 uppl. 1999 s. 68 f. och 107 samt Lindell-Frantz, Nedsättning av försäkringsersättning, 1998, bl.a. s. 486 ff.).

Begreppet grov vårdslöshet förekommer också inom värdepappersrätten. Sålunda innehåller växellagen (1932:130; VL) och checklagen (1932:131; CL) bl.a. bestämmelser som innebär att en förvärvare av en växel eller check kan göra ett exstinktivt godtrosförvärv under förutsättning att han eller hon inte var i ond tro eller förfor med grov vårdslöshet (16 § andra stycket VL och 21 § andra stycket CL). VL innehåller också en bestämmelse om när betalning kan ske med befriande verkan, trots att växelinnehavaren inte är rätt innehavare av växeln. Det kan ske om den som infriar växeln inte handlar svikligt eller med grov vårdslöshet (40 § tredje stycket VL). Godtroskraven ställs i de angivna fallen lågt (se Hessler, Obehöriga förfaranden med värdepapper, andra uppl. 1981 s. 235 ff.). En annan författare uttalar att det är en grundtanke att man ställer relativt små krav på vaksamhet hos en bank eller annan som förvärvar en innehavarcheck eller en ordercheck (Rodhe, Checkrätt för bankmän, 1970, s. 24).

Det kan noteras att grov vårdslöshet från en säljares sida på konsumentköpets område betecknas som synonymt med illojalt handlande (24 § konsumentköplagen /1990:932; KKL/ och prop. 1989/90:89 s. 116).

Begreppet grov oaktsamhet i KKrL

Begreppet grov vårdslöshet förekommer på tre ställen i KKrL. Enligt 16 § andra stycket får en köpare som av grov oaktsamhet låter bli att skaffa sig kunskap om att säljaren saknar rätt att ta emot betalningen inte tillgodoräkna sig betalning som görs till säljaren. I förarbetena anges som fall då den regeln kan bli tillämplig exempelvis att köparen av nonchalans eller uppenbart ointresse ignorerar meddelanden om vem som är rätt betalningsmottagare (prop. 1991/92:83 s. 126).

Vidare föreskrivs i 21 § andra stycket att kreditgivaren har rätt att få betalt i förtid om ställd säkerhet avsevärt försämras och konsumenten har orsakat detta uppsåtligen eller av grov vårdslöshet. I motiven sägs att med det senare uttrycket bör förstås ”detsamma som i allmänhet avses med detta uttryck. Det skall sålunda vara fråga om ett handlande eller en underlåtenhet som innebär eller gränsar till total likgiltighet för vad som händer med säkerheten i fråga”. Om konsumenten har visat nonchalans för det värde som säkerheten representerar för kreditgivaren, sägs det vidare, är detta en omständighet som talar för att hans vårdslöshet skall anses grov. ”Däremot kan slarv, glömska och allmänt dåligt handlag inte konstituera grov vårdslöshet” (senast a. prop. s. 132 f.).

Begreppet grov vårdslöshet i 34 § KKrL exemplifieras i förarbetena med att kortet lämnats kvar i ficka, väska, fordon e.d. som inte stått under uppsikt (se prop. 1991/92:83 s.144 med hänvisningar till prop. 1976/77:123 s. 190 f.).

Förarbetsuttalandena till de tre bestämmelserna är, sedda sammantagna, enligt vår mening delvis motsägelsefulla, något som kan ha sin orsak i att de har gjorts i samband med två olika lagstiftningsärenden. De exempel som ges i 1977 års proposition synes nämligen närmast vara att hänföra till sådant slarv som enligt kommentaren till 21 § andra stycket inte faller under uttrycket grov vårdslöshet i den bestämmelsen.

Även om de bestämmelser i KKrL som här är i fråga givetvis har olika funktioner, står det likväl klart att uttalandena i förarbetena lästa för sig skapar olika kvalifikationsnivåer för vad som skall anses som grov vårdslöshet. Det kan sättas i fråga om det är en lämplig eller ens avsedd ordning.

Slutsats

Som har anförts inledningsvis har P förfarit oaktsamt genom att lämna kvar kontokortet i bilen på det sätt som skett. Visserligen har kontokortet – och hennes handväska – lämnats kvar i bilen utan uppsikt under förhållandevis lång tid. Detta är dock ett ganska allmänmänskligt beteende som ligger långt ifrån ett risktagande av sådant och så allvarligt slag som i svensk rätt kan innebära grov oaktsamhet. Det kan inte heller med rätta

göras gällande att man här kan tala om en mycket allvarlig oaktsamhet, ”likgiltighet”, ”uppenbart ointresse”, ”illojalitet” eller liknande förhållanden. Vid en rimlig tolkning av 34 § KKrL, och därmed också av det aktuella avtalsvillkoret, i ljuset av den snäva innebörd som begreppet grov oaktsamhet har i svensk rätt, liksom av de samlade förarbetsuttalandena till de olika bestämmelserna i KKrL som tar sikte på grovt oaktsamma beteenden, måste en oaktsamhet vara av mera kvalificerat slag än som är fallet här för att kunna betecknas som grov.

Det kan tilläggas att det från konsumentskyddssynpunkt knappast heller ter sig rimligt att begreppet grov vårdslöshet ges ett vidare tillämpningsområde när det får betydelse för bedömningen av en konsuments handlande än när det åberopas mot en näringsidkare (se t.ex. 24 § KKL). Detsamma gäller begreppets innebörd i förhållande till den som tillämpas i kommersiella rättsförhållanden. Det är inte heller rimligt att begreppet ges en vidare innebörd på en viss del av konsumenträttens område än det annars har.

Med hänvisning till vad som har anförts kan P:s oaktsamhet således inte betecknas som grov. Hennes yrkande skall därför bifallas.