ARN 1999-1705

Förlust av kontokort. Fråga om grov oaktsamhet förelåg (34 § konsumentkreditlagen); pleniavgörande. (se även avgörandena 1999-11-15; 1999-0533, 1999-0677, 1999-1675, 1999-2023 och 1999-2533)

Förlust av kontokort. Fråga om grov oaktsamhet förelåg ( 34 § konsumentkreditlagen ); pleniavgörande. Avgörande 1999-11-15; 1999-1705 (se även avgörandena 1999-11-15; 1999-0533, 1999-0677, 1999-1675, 1999-2023 och 1999-2533)

E blev under natten mellan den 28 februari och den 1 mars 1999 bestulen på två bankkort. Korten stals ur en jackficka. Jackan tillhörde hennes man och den hängde i hallen till deras lägenhet i centrala Stockholm. E uppgav att dörren till lägenheten antagligen av förbiseende hade varit olåst under natten. Både E och mannen hade varit vakna periodvis under natten eftersom barnen hade varit sjuka. Lägenheten ligger på femte våningen i fastigheten. Ytterdörren till fastigheten är låst och kan bara öppnas med nyckel. Mannen upptäckte att plånboken och korten var borta när han kom till arbetet på morgonen den 1 mars. Åtta uttag om tillsammans 12 500 kr hade gjorts mellan kl. 04.46–04.53 den 1 mars. E yrkade att banken skulle ersätta henne för uttagen.

Banken bestred yrkandet och hävdade att kortet hade förlorats genom grov oaktsamhet. Banken ansåg att man inte hade haft bostaden och kortet under uppsikt under natten då man till största delen hade sovit.

Nämnden gjorde följande bedömning:

Ärendet gäller vilket ansvar en kontohavare har för uttag som gjorts obehörigen från kontohavarens konto i banken med hjälp av ett kontokort som kontohavaren förlorat. Bestämmelser av betydelse för bedömningen av den frågan finns i 34 § konsumentkreditlagen (1992:830). Dessa bestämmelser innebär, såvitt är i fråga i detta ärende, att ett avtalsvillkor som innebär att en kontohavare skall vara betalningsskyldig för ett belopp som har påförts kontot genom att ett kontokort har använts av någon obehörig person får göras gällande endast om kontohavaren genom grov oaktsamhet har förlorat kortet. Ett avtalsvillkor av nu berört slag finns i det kontoavtal som E tecknat med Banken.

Bestämmelserna i 34 § konsumentkreditlagen gäller formellt bara i konsumentkreditfall men anses analogt tillämpliga också på kontokort som inte är knutna till en kredit (se prop. 1991/92: 83 s. 93 och 144). Det saknar därför betydelse huruvida det i ärendet aktuella kontokortet är kopplat till en kredit eller ej.

E skall således anses ansvarig för de obehöriga uttag som skett med kontokortet endast om kortet förlorats genom grov oaktsamhet. I förarbetena till 34 § konsumentkreditlagen anges bl.a. att det bör krävas mera försvårande omständigheter för att grov oaktsamhet skall anses föreligga, eftersom kontokort i regel är avsedda att lättillgängligt kunna medföras i olika sammanhang. Som exempel på sådana omständigheter som kan vara ”mera försvårande” anges i förarbetena att kontokortet har lämnats kvar i ficka, väska, fordon e.d. som inte stått under uppsikt. Det framhålls emellertid också i förarbetena att grov oaktsamhet i regel inte bör anses föreligga, om kontokort förloras när det förvaras i vederbörandes bostad (se prop. 1976/77:123 s. 191).

I det nu aktuella fallet förvarades kontokortet i en jacka som hängde i ytterhallen i den lägenhet i ett flerfamiljshus där E bodde. Under natten, medan hon och hennes familj sov, stals kortet av någon som tagit sig in i lägenheten. E har uppgivit att hon antar att lägenhetens ytterdörr av förbiseende varit olåst under natten. Fastighetens ytterport har dock varit låst.

Vid sin bedömning av ärendet utgår nämnden från att E:s antaganden att lägenhetens ytterdörr varit olåst är riktig. Enligt nämndens mening måste det med hänsyn till att dörren var olåst anses vara oaktsamt att under natten medan familjen sov förvara kontokortet på det sätt som skett. Frågan är emellertid om denna oaktsamhet är att anse som grov. Vid den bedömningen finner nämnden skäl att utgå från att grov oaktsamhet normalt inte får anses föreligga, om kontokortet förloras när det förvaras i bostaden (jfr vad som nyss anförts om uttalanden i förarbetena).

Det kan emellertid inte uteslutas att det i ett enskilt fall kan föreligga sådana omständigheter att det finns anledning att frångå den normala bedömningen att grov oaktsamhet inte får anses föreligga. Vad som återstår att undersöka är därför om det i E:s fall kan föreligga sådana omständigheter.

Den enda omständighet i detta fall som avviker från ett normalt aktsamt beteende är att lägenhetens ytterdörr av förbiseende lämnats olåst. Nämnden finner emellertid att denna omständighet inte ensam kan utgöra sådana ”mera försvårande omständigheter” som krävs för att grov oaktsamhet skall anses föreligga. Mot den bakgrunden finner nämnden att det inte finns anledning att frångå den ovannämnda normalbedömningen i fall av detta slag. Nämnden finner således att kontokortet inte kan anses ha förlorats genom grov oaktsamhet. E:s yrkande skall därför bifallas.

Nämnden (nämndens ordförande, vice ordförande, sexton avdelningsordförande samt sex övriga ledamöter) var inte enig i sitt avgörande. Två reservationer antecknades enligt följande.

1. Tre avdelningsordförande och en övrig ledamot ansåg att E:s yrkande inte bort bifallas och att sista stycket i nämndens bedömning bort utformas på följande sätt:

De omständigheter som i detta fall avviker från ett normalt aktsamt beteende är att lägenhetens ytterdörr av förbiseende lämnats olåst under en hel kväll och natt och att kortet förvarats i ett ytterplagg i lägenhetens hall direkt innanför den olåsta ytterdörren. Under en stor del av den tid då kortet förvarats på detta sätt har familjen sovit. Även om en fastighets ytterport är låst måste man räkna med att åtskilliga personer – både boende och andra – har tillträde till trappuppgången i ett flerfamiljshus. Nämnden finner att de förhållanden under vilka kortet förvarats sammantaget får anses utgöra sådana ”mera försvårande omständigheter” som krävs för att grov oaktsamhet skall föreligga. Mot denna bakgrund finner nämnden att det finns anledning att frångå den ovannämnda normalbedömningen av fall där kontokort förvarats i vederbörandes bostad. Nämnden finner således att kontokortet får anses ha förlorats genom grov oaktsamhet. E:s yrkande kan därför inte bifallas.

2. Två avdelningsordförande var skiljaktiga såvitt avsåg motiveringen av beslutet och anförde:

Oaktsamhetsbedömningen

Enligt vår mening kan det sättas i fråga om det alls kan anses oaktsamt att förvara kontokortet i en olåst lägenhet på det sätt som E har gjort. Om nu detta ändå skulle anses vara fallet är det dock i högsta grad tveksamt om oaktsamheten är att anse som grov. Den frågan måste bedömas med utgångspunkt i dels hur allvarlig en oaktsamhet i allmänhet skall vara för att kunna betecknas så, dels om de faktiska omständigheterna i ärendet motsvarar vad som sålunda krävs för att en oaktsamhet skall kunna betecknas som grov.

Frågan hur allvarlig en oaktsamhet skall vara för att kunna betecknas som grov måste enligt vår mening bedömas inte bara i ljuset av vad som sägs i förarbetena till den aktuella bestämmelsen, 34 §, i konsumentkreditlagen (1992:830; KKrL). Hänsyn måste också tas till den generella synen i svensk rätt på detta begrepp. Av intresse är också vilken innebörd begreppet bör ges enligt förarbetsuttalanden till andra bestämmelser i KKrL där uttrycket används.

Begreppet grov oaktsamhet i svensk rätt

Det råder i svensk rätt en stor restriktivitet när det gäller att beteckna ett vårdslöst (oaktsamt) förfarande som ”grovt vårdslöst” (se bl.a. prop. 1982/83:159 s. 95; jfr Håstad, Den nya köprätten, 4 uppl. 1998 s. 126). Det gäller inte bara i konsumentförhållanden utan också i kommersiella förhållanden (se t.ex. NJA 1979 s. 483 spec. s. 512, Bergman & Beving). I rättsfallet NJA 1992 s. 130, se s. 137, gör HD en belysande genomgång av bedömningen på olika områden – skadestånds- och försäkringsrätten, transporträtten samt köp- och tjänsteområdet. Det rättsfallet avsåg begreppets innebörd inom entreprenadrätten och då i första hand om grov vårdslöshet förutsätter byggfusk. HD kom fram till en något mindre restriktiv tillämpning med hänvisning till att det här var fråga om ett kommersiellt avtalsförhållande.

Även om begreppet grov vårdslöshet inte kan ges en enhetlig innebörd på alla områden där det används (jfr senast nämnda HD-avgörande) finns ändå vissa gemensamma drag. Det sägs i bland att det skall vara fråga om ”en särskilt markant avvikelse från normal aktsamhet” (se Bengtsson, Om jämkning av skadestånd, 1982, s. 77). Grov vårdslöshet inom försäkrings- och skadeståndsrättens område har beskrivits så, att den vanligen består i ”ovanlig hänsynslöshet genom tagande av risker för andra och för försäkringstagaren själv. Stundom är det fråga om handlande som ligger på gränsen till uppsåt” (Försäkringsrättskommitténs – med Hellner som ordförande – betänkande SOU 1977:84 s. 235). Det talas också om ”oaktsamhet eller hänsynslöshet av mycket allvarligt slag” (SOU 1986:56 s. 587; se även SOU 1989:88 s. 181, Bengtsson, Försäkringsrätt, 5 uppl. 1999 s. 68 f. och 107 samt Lindell-Frantz, Nedsättning av försäkringsersättning, 1998, bl.a. s. 486 ff.).

Begreppet grov vårdslöshet förekommer också inom värdepappersrätten. Sålunda innehåller växellagen (1932:130; VL) och checklagen (1932:131; CL) bl.a. bestämmelser som innebär att en förvärvare av en växel eller check kan göra ett exstinktivt godtrosförvärv under förutsättning att han eller hon inte var i ond tro eller förfor med grov vårdslöshet (16 § andra stycket VL och 21 § andra stycket CL). VL innehåller också en bestämmelse om när betalning kan ske med befriande verkan, trots att växelinnehavaren inte är rätt innehavare av växeln. Det kan ske om den som infriar växeln inte handlar svikligt eller med grov vårdslöshet (40 § tredje stycket VL). Godtroskraven ställs i de angivna fallen lågt (se Hessler, Obehöriga förfaranden med värdepapper, andra uppl. 1981 s. 235 ff.). En annan författare uttalar att det är en grundtanke att man ställer relativt små krav på vaksamhet hos en bank eller annan som förvärvar en innehavarcheck eller en ordercheck (Rodhe, Checkrätt för bankmän, 1970, s. 24).

Det kan noteras att grov vårdslöshet från en säljares sida på konsumentköpets område betecknas som synonymt med illojalt handlande (24 § konsumentköplagen /1990:932; KKL/ och prop. 1989/90:89 s. 116).

Begreppet grov oaktsamhet i KKrL

Begreppet grov vårdslöshet förekommer på tre ställen i KKrL. Enligt 16 § andra stycket får en köpare som av grov oaktsamhet låter bli att skaffa sig kunskap om att säljaren saknar rätt att ta emot betalningen inte tillgodoräkna sig betalning som görs till säljaren. I förarbetena anges som fall då den regeln kan bli tillämplig exempelvis att köparen av nonchalans eller uppenbart ointresse ignorerar meddelanden om vem som är rätt betalningsmottagare (prop. 1991/92:83 s. 126).

Vidare föreskrivs i 21 § andra stycket att kreditgivaren har rätt att få betalt i förtid om ställd säkerhet avsevärt försämras och konsumenten har orsakat detta uppsåtligen eller av grov vårdslöshet. I motiven sägs att med det senare uttrycket bör förstås ”detsamma som i allmänhet avses med detta uttryck. Det skall sålunda vara fråga om ett handlande eller en underlåtenhet som innebär eller gränsar till total likgiltighet för vad som händer med säkerheten i fråga”. Om konsumenten har visat nonchalans för det värde som säkerheten representerar för kreditgivaren, sägs det vidare, är detta en omständighet som talar för att hans vårdslöshet skall anses grov. ”Däremot kan slarv, glömska och allmänt dåligt handlag inte konstituera grov vårdslöshet” (senast a. prop. s. 132 f.).

Begreppet grov vårdslöshet i 34 § KKrL exemplifieras i förarbetena med att kortet lämnats kvar i ficka, väska, fordon e.d. som inte stått under uppsikt (se prop. 1991/92:83 s.144 med hänvisningar till prop. 1976/77:123 s. 190 f.).

Förarbetsuttalandena till de tre bestämmelserna är, sedda sammantagna, enligt vår mening delvis motsägelsefulla, något som kan ha sin orsak i att de har gjorts i samband med två olika lagstiftningsärenden. De exempel som ges i 1977 års proposition synes nämligen närmast vara att hänföra till sådant slarv som enligt kommentaren till 21 § andra stycket inte faller under uttrycket grov vårdslöshet i den bestämmelsen.

Även om de bestämmelser i KKrL som här är i fråga givetvis har olika funktioner, står det likväl klart att uttalandena i förarbetena lästa för sig skapar olika kvalifikationsnivåer för vad som skall anses som grov vårdslöshet. Det kan sättas i fråga om det är en lämplig eller ens avsedd ordning.

Slutsats

Som har anförts inledningsvis har E förfarit oaktsamt genom att förvara kontokortet i den olåsta lägenheten på det sätt som skett. Detta är dock ett ganska allmänmänskligt beteende som ligger långt ifrån ett risktagande av sådant och så allvarligt slag som i svensk rätt kan innebära grov oaktsamhet. Det kan inte heller med rätta göras gällande att man här kan tala om en mycket allvarlig oaktsamhet, ”likgiltighet”, ”uppenbart ointresse”, ”illojalitet” eller liknande förhållanden. Vid en rimlig tolkning av 34 § KKrL, och därmed också av det aktuella avtalsvillkoret, i ljuset av den snäva innebörd som begreppet grov oaktsamhet har i svensk rätt, liksom av de samlade förarbetsuttalandena till de olika bestämmelserna i KKrL som tar sikte på grovt oaktsamma beteenden, måste en oaktsamhet vara av mera kvalificerat slag än som är fallet här för att kunna betecknas som grov.

Det kan tilläggas att det från konsumentskyddssynpunkt knappast heller ter sig rimligt att begreppet grov vårdslöshet ges ett vidare tillämpningsområde när det får betydelse för bedömningen av en konsuments handlande än när det åberopas mot en näringsidkare (se t.ex. 24 § KKL). Detsamma gäller begreppets innebörd i förhållande till den som tillämpas i kommersiella rättsförhållanden. Det är inte heller rimligt att begreppet ges en vidare innebörd på en viss del av konsumenträttens område än det annars har.

Med hänvisning till vad som har anförts kan E:s oaktsamhet således inte betecknas som grov. Hennes yrkande skall därför bifallas.