JK 1584-98-41

Anspråk på ersättning enligt frihetsinskränkningslagen vid felaktig handläggning av restriktioner för häktad i brottmål

Bakgrunden

Kenny S anhölls den 24 november och häktades den 26 november 1997 på grund av misstanke om bl.a. grovt rån. I samband med att Kenny S häktades gav Hallsbergs tingsrätt åklagaren tillstånd att meddela restriktioner beträffande Kenny S.

Sedan åklagaren väckt åtal höll tingsrätten huvudförhandling i målet den 22 -23 december 1997. Vid huvudförhandlingen yrkade åklagaren enligt vad som antecknats i tingsrättens protokoll att Kenny S på grund av recidivfara skulle kvarbli i häkte i avvaktan på dom. Åklagaren åberopade även att det förelåg kollusionsfara och yrkade med anledning därav att de tidigare ålagda restriktionerna skulle kvarstå. Tingsrätten beslutade den 23 december 1997 dels att det med hänsyn till målets omfattning fanns synnerliga skäl att meddela dom i målet först den 30 december 1997 kl. 10.00, dels att Kenny S på de skäl som angetts i rättens tidigare häktningsbeslut skulle kvarbli i häkte till dess dom i målet meddelades, dels att rättens tillstånd att meddela restriktioner avseende Kenny S skulle bestå.

Tingsrätten meddelade dom i målet den 30 december 1997. I domen dömdes Kenny S för samtliga de gärningar som han åtalats för till ett fängelsestraff. I domen förordnade rätten att Kenny S skulle kvarbli i häkte till dess domen i ansvarsdelen vann laga kraft mot honom. Däremot innehöll domen inget beslut i frågan om tillstånd till restriktioner. I sina domskäl under rubriken Övriga frågor uttalade tingsrätten att "Samtliga de skäl som föranledde häktning är alltjämt för handen. Kenny S /./ skall därför kvarbli i häkte till dess domen i ansvarsdelen vinner laga kraft /./ ".

Kenny S anförde i sitt överklagande av domen till Göta hovrätt att han fortfarande hade restriktioner trots att huvudförhandlingen slutförts. Vidare argumenterade han för att restriktionerna med hänsyn till bl.a. hans låga ålder borde hävas. Åklagaren å sin sida hävdade i sin svarsskrivelse till hovrätten att skäl förelåg för att Kenny S skulle vara ålagd restriktioner.

Hovrätten uttalade i beslut av den 22 januari 1998 bl.a. följande: "I samband med dom i målet har tingsrätten haft att pröva saken på nytt. /./ Att det av den överklagade domen inte uttryckligen framgår att tingsrätten företagit en prövning av förordnandet att meddela restriktioner väcker frågan om åklagarens tillstånd därtill upphört att gälla. Såväl Kenny S som åklagaren har dock uppenbarligen uppfattat det som att tillståndet alltjämt gäller. Hovrätten är oförhindrad att på åklagarens begäran ta upp frågan på nytt till prövning, (jfr NJA 1964 s 489)." Hovrätten uttalade vidare att åklagaren i sin svarsskrift begärt fortsatt tillstånd att meddela Kenny S restriktioner och beredde honom tillfälle att yttra sig över vad åklagaren anfört i saken. Kenny S bestred bifall till åklagarens begäran.

Den 23 januari 1998 fattade hovrätten följande beslut: "Hovrätten, som finner att det finns risk för att Kenny S försvårar sakens utredning, bifaller åklagarens begäran om tillstånd enligt 24 kap. 5 a § rättegångsbalken att meddela restriktioner beträffande Kenny S. Hovrätten skall så snart kan ske, och senast inom en vecka, hålla förhandling i frågan. Beslutet får överklagas utan någon tidsgräns.". Efter muntligt förhör den 28 januari 1998 fastställde hovrätten, som fann att det fanns risk för att Kenny S försvårade sakens utredning, att det tidigare beslutet rörande restriktioner skulle bestå till dess lagakraftägande dom förelåg eller annat beslutades.

Kenny S har hos Justitiekanslern begärt ersättning för lidande med 6 000 kr på den grunden att han felaktigt varit utsatt för restriktioner under 24 dagar (den 30 december 1997 - 23 januari 1998). Han har även begärt ersättning för ombudskostnader med 2 082 kr.

Kenny S har gjort gällande att tingsrätten i samband med dom haft att pröva frågan om tillstånd till restriktioner på nytt men att domen den 30 december 1997 inte innehåller något beslut i frågan om restriktioner. Mot bakgrund härav har enligt Kenny S åklagarens tillstånd till restriktioner upphört att gälla. Trots detta har han haft restriktioner under 24 dagar som bestått i inskränkning i hans möjlighet att fritt kommunicera. Vidare har han gjort gällande att han, som vid tiden för frihetsberövandet endast var 17 år gammal, led allvarligt av frihetsberövandet i sig, men kanske främst av att inte kunna ringa eller ta emot besök av sin familj.

Justitiekanslern har inhämtat och tagit del av Hallsbergs tingsrätts protokoll från huvudförhandling den 22 december med fortsättning den 23 december 1997 i mål B 262/97, Hallsbergs tingsrätts dom den 30 december 1997 i mål B 262/97 och Göta hovrätts protokoll den 23 januari 1998 i mål B 91/98 rörande fråga om åklagarens tillstånd att meddela restriktioner. Justitiekanslern har även inhämtat och haft tillgång till hela akten i Göta hovrätts mål B 91/98.

Åklagaren har avgett yttrande.

Hallsbergs tingsrätt har efter hörande av rättens ordförande i målet avgett yttrande

Kenny S har beretts tillfälle att lämna synpunkter på vad åklagaren och tingsrätten anfört men har inte hörts av.

Åklagaren har anfört i huvudsak att han för egen del inte uppmärksammade att tingsrätten inte uttalade sig i frågan om restriktioner utan tolkade tingsrättens uttalande i domen beträffande häktningsfrågan som om det tillstånd till restriktioner som meddelats vid huvudförhandlingen fortfarande gällde.

Vidare har åklagaren anfört att de eventuella fel eller försummelser som kan anses ha förekommit från tingsrättens och hans sida inte varit av den arten att de skall föranleda något skadeståndsansvar. Enligt åklagarens mening gällde fortfarande tillståndet till restriktioner och tingsrätten har, såvitt han har förstått, gjort en prövning av frågan men genom ett förbiseende inte angett i domen att tillståndet fortfarande gällde. Detta fel har enligt åklagaren rättats till genom hovrättens beslut.

Tingsrättens ordförande vid huvudförhandlingen i Hallsbergs tingsrätts mål har anfört bl.a. att tingsrätten ansåg att kollusionsfara förelåg även sedan rätten meddelat dom, att den vid sin överläggning var enig om att restriktionerna skulle bestå och att hans avsikt givetvis också var att det skulle stå i domslutet men att han förbisåg att anteckna detta vilket han beklagar.

Hallsbergs tingsrätt har anfört bl.a., att eftersom tingsrätten i domen inte förordnade om fortsatt tillstånd för åklagaren att meddela restriktioner beträffande Kenny S kontakter med omvärlden, måste anses att åklagaren inte hade något sådant tillstånd från och med tidpunkten för domens meddelande. Enligt tingsrättens yttrande borde åklagaren därför genast ha hävt sitt beslut om restriktioner avseende Kenny S. Vidare har tingsrätten anfört att Kenny S under tiden från och med tidpunkten för tingsrättens dom till dess Göta hovrätt meddelade sitt förordnande i frågan den 23 januari 1998 var ålagd restriktioner trots att lagenligt beslut om det saknades. På grund härav får det enligt tingsrätten anses ha förekommit fel vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar.

Tingsrätten har även anfört att det ter sig vanskligt att med ledning av det underlag som rätten har tillgång till göra något bestämt uttalande i frågan om den oriktiga myndighetsutövningen vållat Kenny S något lidande. Tingsrätten anser dock att det finns skäl som talar för att så är fallet, varför rätten vid sina fortsatta överväganden utgått från att Kenny S åsamkats lidande. Enligt tingsrättens mening kan den oriktiga myndighetsutövning som Kenny S sålunda utsatts för möjligen bedömas som tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken.

Mot bakgrund av vad som anförts i förarbetena till 1 kap. 3 § skadeståndslagen (prop. 1972:5 s. 571) anser tingsrätten att skäl kan anföras såväl för som emot att staten är skadeståndsskyldig gentemot Kenny S för det lidande som han utsatts för i detta fall. Det måste dock enligt tingsrätten erinras om, att Göta hovrätt genom beslutet den 23 januari 1998 meddelade åklagaren tillstånd att ålägga Kenny S restriktioner. Enligt tingsrätten framstår det därför inte som ogrundat att anta att Kenny S skulle ha haft restriktioner även för det fall frågan hade handlagts på ett korrekt sätt avseende tiden från och med tidpunkten för tingsrättens dom till tidpunkten för hovrättens ovannämnda förordnande, vilket bör vägas in vid prövningen av frågan om skadeståndsskyldighet för staten i detta fall.

Riksåklagaren har den 18 juni 1998 avgett yttrande till Justitiekanslern i ett annat ärende angående anspråk på skadestånd av staten med hänvisning till felaktig handläggning av en fråga om restriktioner för häktad i brottmål (JK:s dnr 2700-97-41). I det ärendet hade tingsrätten beslutat att den dömde skulle kvarbli i häkte till dess domen i ansvarsdelen vann laga kraft, eftersom det fanns risk för att han skulle fortsätta sin brottsliga verksamhet. Domsbeviset kom emellertid inte att på ett korrekt sätt återspegla det beslut i restriktionsfrågan som tingsrätten kort tidigare fattat och muntligen avkunnat, nämligen att åklagarens tillstånd till restriktioner inte längre skulle gälla. Åklagaren beslutade inte om att häva restriktionerna som bestod i vart fall fram till dess tingsrätten beslutade om rättelse i domen.

Riksåklagaren har i det nyss nämnda ärendet anfört bl.a. att åklagaren självfallet hade, bl.a. med hänsyn till vad som framgår av 16 kap. andra stycket lagen (1976:371) om behandling av häktade och anhållna m.fl. (behandlingslagen) och RÅC 1:120, varit oförhindrad att omedelbart efter avkunnandet av domen häva restriktionerna samt att det enligt hans uppfattning också borde ha ålegat åklagaren att fatta beslut om att häva restriktionerna, eftersom hon inte längre hade rättens tillstånd till detta.

Riksåklagaren har vid sin bedömning av frågan om den underlåtenhet som kunde läggas åklagaren till last i det fallet var att bedöma såsom fel eller försummelse i 3 kap. 2 § skadeståndslagens mening anfört följande: "Enligt min mening bör således beaktas att det inte finns någon uttrycklig bestämmelse om en åklagares skyldighet att häva restriktioner sedan rätten beslutat att åklagares tillstånd till restriktioner inte längre skall gälla. Med hänsyn till detta och till övriga omständigheter anser jag att övervägande skäl tala för att /./ inte kan anses ha förfarit felaktigt eller försumligt i skadeståndslagens mening.".

Jag lämnar inledningsvis en redogörelse för de bestämmelser som aktualiseras av Kenny S ersättningsanspråk.

I 1-2 §§ lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning regleras förutsättningarna för ersättning i samband med s.k. judiciella frihetsberövanden. I typfallet utgår ersättning till den som varit anhållen och häktad för ett brott för vilket han senare antingen inte åtalas eller frikänns från misstankarna för. Också vissa andra situationer kan ge rätt till ersättning. Enligt samma lag kan ersättning utgå för bl.a. lidande (5 §). Frågan om ersättning för den som (felaktigt) meddelats restriktioner regleras inte särskilt i lagen och har inte nämnts i dess förarbeten.

Staten skall enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207, SkL), ersätta personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar.

Enligt 1 kap. 3 § SkL skall bestämmelserna i skadeståndslagen om skyldighet att ersätta personskada tillämpas också i fråga om lidande som någon tillfogar annan bl.a. genom brott mot den personliga friheten eller genom annat ofredande som innefattar brott samt viss annan uppräknad brottslighet av mer typiskt integritetskänslig art. Ersättning för ideell skada, s.k. kränkningsersättning, förutsätter alltså att visst brott av denna art har begåtts. Det kan tilläggas att tjänstefel i viss utsträckning ansetts kunna föranleda tillämpning av paragrafens ersättningsbestämmelser, se t.ex. betänkandet Ersättning för kränkning genom brott, SOU 1992:84 s. 132 samt betänkandet Det allmännas skadeståndsansvar, SOU 1993:55 s. 260 f.

Enligt 24 kap. 21 § första stycket rättegångsbalken (RB) skall rätten, om den misstänkte döms för brottet och är häktad, enligt de grunder som anges i det kapitlet pröva om han skall stanna kvar i häkte till dess domen vinner laga kraft. I fråga om restriktioner gäller bestämmelserna i 24 kap. 5 a § RB.

Av 24 kap. 5 a § RB följer att om rätten beslutar att häkta någon eller förordnar att någon skall kvarbli i häkte skall den samtidigt på begäran av åklagaren pröva om den häktades kontakter med omvärlden skall få inskränkas. Tillstånd till sådana restriktioner får meddelas endast om det finns risk för att den misstänkte undanröjer bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning.

Av 24 kap. 21 § första stycket och 5 a § RB följer att rätten när den dömer någon som är häktad skall ta ställning till om han skall vara kvar i häkte och, om åklagaren begärt det, om fortsatt tillstånd till restriktioner skall meddelas. Vid en sådan utgång i häktningsfrågan som i det aktuella fallet och då åklagaren begärt det, hade tingsrätten således att pröva frågan om tillstånd till fortsatta restriktioner. Såvitt framgår av yttrandet från rättens ordförande vid förhandlingen har rätten också vid överläggningen beslutat om fortsatt tillstånd för restriktioner men av förbiseende har beslutet inte återgetts i domen.

Genom att domen inte innehöll något beslut i frågan om tillstånd att inskränka Kenny S kontakter med omvärlden får det tillstånd i saken som åklagaren fick när huvudförhandlingen avslutades anses ha upphört att gälla från tidpunkten för domens meddelande. Utredningen i ärendet ger dock vid handen att åklagaren i samband med att domen meddelades inte hävde restriktionerna för Kenny S. Kenny S har därmed varit underkastad restriktioner trots att lagenligt tillstånd till detta saknats från den tidpunkt domen meddelades fram till dess hovrätten förordnande om tillstånd till restriktioner.

Att vara underkastad restriktioner vid verkställande av häktning får enligt min mening typiskt sett anses medföra ett visst ökat lidande för den enskilde i förhållande till den situation som råder för en häktad vars kontakter med omvärlden inte är inskränkta. Jag utgår därför i det fortsatta från att Kenny S har förorsakats ett visst lidande under den aktuella tiden.

Den fråga som då inställer sig är om Kenny S enligt lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning (frihetsinskränkningslagen) är berättigad till ersättning för lidande.

Frihetsinskränkningslagen är inte avfattad så att det enligt min mening ens tolkningsvis kan hävdas att den skulle omfatta ett fall där själva frihetsberövandet är korrekt men där villkoren för dess genomförande blivit ett annat än det avsedda. Frihetsinskränkningslagens regler är således enligt min mening inte tillämpliga i Kenny S fall. Han kan alltså inte få ersättning för lidande enligt den lagen.

Den möjlighet som återstår att pröva är om ersättningsrätt kan finnas enligt skadeståndslagen (1972:207). För att ersättning över huvud taget skall kunna utgå enligt skadeståndslagen (SkL) förutsätts att skada vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar (3 kap. 2 § SkL). För att ersättning skall utgå för lidande krävs dessutom att en brottslig handling av sådant slag som nämns i 1 kap. 3 § SkL har begåtts.

Som tidigare nämnts kan tjänstefel i vissa fall vara ett sådant brott som kan grunda rätt till skadestånd enligt 1 kap. 3 § SkL. Avgörande härför är i sin tur om den handlingsnorm som åsidosatts kan sägas ha den enskildes integritet som skyddsobjekt, jfr också JK-Beslut 1989 C 12.

I skadeståndsrättsligt hänseende krävs inte att någon faktiskt fällts till ansvar för brott för att skadestånd skall kunna utgå. Skadeståndsfrågan kan ändå bedömas utifrån vad som är känt om det handlande som föranlett anspråket (jfr SOU 1992:84 s. 100).

Mot den bakgrunden gör jag följande bedömning i skadeståndsfrågan.

Regelsystemet beträffande restriktioner är så utformat att det är domstolen som ger åklagaren tillstånd att meddela restriktioner och att åklagaren med stöd härav beslutar i saken.

Utredningen ger vid handen att tingsrätten förbisett att ta in beslutet i frågan om tillstånd till fortsatta restriktioner i domen. Tingsrättens ordförande vid förhandlingen kan inte undgå viss kritik för detta. Vid bedömningen av denna försummelse bör å ena sidan beaktas att höga krav måste kunna ställas på domstolarna i deras rättsskipande verksamhet. Å andra sidan bör i det aktuella fallet beaktas att den omständigheten att domen inte innehållit något beslut om tillstånd till fortsatta restriktioner inte i sig har varit till nackdel för Kenny Svensson eftersom domen därmed innebar att något tillstånd till restriktioner inte meddelats. Jag anser därför att ordförandens förbiseende i detta fall inte är att bedöma som en försummelse av den art att den i och för sig skall anses skadeståndsgrundande enligt bestämmelserna i 3 kap. 2 § SkL. Än mindre kan förbiseendet betecknas som tjänstefel. Oavsett hur det förhåller sig med den saken kan förbiseendet inte ha vållat Kenny S någon skada i form av lidande.

Nästa fråga blir då vad som i den uppkomna situationen kunnat krävas av åklagaren.

Enligt 16 § lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m.fl. (behandlingslagen) får åklagaren om rätten givit tillstånd därtill inskränka den häktades kontakter med omgivningen. Åklagaren skall så ofta anledning förekommer ompröva sina beslut om restriktioner. I cirkuläret (avsnitt 2 C 120:4) anför Riksåklagare att " Eventuella restriktioner som ålagts av åklagaren måste omedelbart hävas om rätten inte bifaller åklagarens begäran om att få ålägga den häktade restriktioner eller ändrar ett tidigare beslut om restriktioner".

Omständigheterna i det nu aktuella ärendet skiljer sig från de som förelåg i det ärende som Riksåklagaren yttrat sig och som jag ovan redogjort för under rubriken Utredningen. En avgörande skillnad är att tingsrätten i det nu föreliggande ärendet i domen uttalat att samtliga de skäl som föranledde häktningen, dvs. även kollusionsfara, alltjämt var för handen. Åklagaren tycks på grund härav ha uppfattat domen som om det tillstånd till restriktioner som meddelades vid huvudförhandlingen fortfarande gällde. Det kan vidare konstateras att tingsrätten enligt protokollet från huvudförhandlingen i parternas närvaro avkunnade beslutet om att Kenny S på de skäl som angetts i rättens tidigare häktningsbeslut skulle kvarbli i häkte till dess dom i målet meddelades samt att rättens tillstånd att meddela restriktioner avseende Kenny S skulle bestå.

Med beaktande av vad som nu anförts är det enligt min mening tveksamt om det över huvud taget kan läggas åklagaren till last att han inte omedelbart efter det att domen meddelats och han fått del av densamma hävde de restriktioner som tidigare uppenbarligen beslutats. Med hänsyn till att domen saknade beslut om tillstånd till fortsatta restriktioner borde det emellertid ha kunnat krävas av åklagaren att han kontaktade rättens ordförande för att efterhöra varför tingsrättens domslut inte innehöll något tillstånd till fortsatta restriktioner varvid domen hade kunnat rättas.

Sammanfattningsvis finner jag att skadeståndsgrundande fel eller försummelse inte heller har förekommit vid åklagarens handläggning av restriktionsfrågan. Vad som förevarit kan enligt min mening inte heller läggas någon till last såsom tjänstefel. Eftersom jag inte har funnit att någon sådan brottslig handling som avses i 1 kap. 3 § SkL har begåtts kan Kenny S ersättningsyrkande inte bifallas. Jag lämnar därför hans anspråk utan bifall.

Med anledning av vad Justitiekanslern uttalat i beslut den 9 november 1998 i ärendet med dnr 2700-97-41 översänds ett exemplar av detta beslut till Riksåklagaren för kännedom.

Ärendet är härmed avslutat.