JK 2690-02-44

Den 26 februari 1998 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv 98/10/EG om tillhandahållande av öppna nätverk (ONP) för taltelefoni och samhällsomfattande tjänster för telekommunikation i en konkurrensutsatt miljö (det s.k. taltelefonidirektivet). Enligt artikel 6.3 i direktivet skulle alla som tilldelade abonnenter telefonnummer tillmötesgå varje rimlig begäran att få tillgång till ändamålsenlig information på villkor som var rättvisa, kostnadsorienterade och icke-diskriminerande. Direktivet skulle vara genomfört i medlemsstaterna senast den 1 juli 1998.

Vid tiden för direktivets ikraftträdande stadgades i 17 a § första stycket 6 telelagen (1993:597) att en anmälningspliktig teleoperatör var skyldig att påskäliga villkor lämna ut uppgifter om teleabonnemang som inte omfattades av tystnadsplikt till den som begärde det för nummerupplysningsändamål. Bestämmelsen tillkom genom en lagändring vilken trädde i kraft den 1 juli 1997. Bestämmelsen kom senare att överföras oförändrad till 23 § första stycket 6 telelagen genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 1999.

Genom en lagändring som genomfördes med anledning av taltelefonidirektivet upphävdes 23 § första stycket 6 telelagen och ersattes med en ny bestämmelse i 66 § telelagen. Där föreskrevs sålunda att en teleoperatör som har tilldelat abonnenter telefonnummer skall tillgodose varje rimlig begäran om att lämna ut abonnentuppgifter som inte omfattas av tystnadsplikt till den som bedriver eller avser att bedriva abonnentupplysning och att uppgifterna skall lämnas ut på villkor som är rättvisa, kostnadsorienterade och icke-diskriminerande. Lagändringen trädde i kraft den 1 juni 2002.

Den 25 juli 2003 trädde lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation i kraft samtidigt som bl.a. telelagen upphävdes. Bestämmelsen i 66 § telelagen motsvaras i dag av 5 kap. 7 § 4 lagen om elektronisk kommunikation.

Lagen om elektronisk kommunikation tillkom med anledning av Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv). Genom detta direktiv, som skulle genomföras i medlemsstaterna senast den 24 juli 2003, upphävdes taltelefonidirektivet.

Efter en begäran om förhandsavgörande från en nederländsk domstol rörande den närmare innebörden av uttrycket ”ändamålsenlig information” samt det pris som skall gälla enligt artikel 6.3 i direktivet fastställde EG-domstolen i en dom den 25 november 2004 hur denna bestämmelse skulle tolkas (se mål C-109/03 mellan KPN Telecom BV och Onafhankelijke Post en Telecommunicatie Autoriteit m.fl.).

Taltelefonidirektivet föreskrev även vissa skyldigheter för medlemsstaterna att tillhandahålla de personer som berördes av direktivet ett lättillgängligt förfarande på nationell nivå för lösande av tvister på det område som direktivet avsåg (artiklarna 13.1 och 26.1). I telelagen fanns det bestämmelser om tillsyn på teleområdet som innebar att Post- och telestyrelsen (PTS) hade möjligheter att medla mellan parterna i tvister enligt den lagen och att på begäran av en part yttra sig i saken. Det fanns även en möjlighet för PTS att meddela förelägganden och förbud för att förmå parterna att vidta rättelse av felaktiga beteenden. PTS hade ingen rätt att besluta om vad som skulle gälla mellan parterna i tvister om utlämnande av abonnentuppgifter.

Ahhaaa Group AB (som då verkade under firman Informationsmäklarna i Sverige AB) ingick ett avtal den 7 september 1998 med ett av dåvarande Telia AB:s dotterbolag Telia InfoMedia Respons AB rörande tillgången till uppgifter om abonnenter för att bedriva nummerupplysningsverksamhet. Ahhaaa Group AB (i fortsättningen bolaget) ansåg därefter att villkoren, bl.a. priset, i det ingångna avtalet inte kunde anses skäliga och anmälde detta till PTS i mars 1999. Bolaget begärde med hänvisning till det ingångna avtalet att PTS skulle förelägga Telia att lämna ut vissa abonnentuppgifter till bolaget på de villkor som PTS fann skäliga. Efter ett misslyckat medlingsförsök mellan parterna meddelade PTS ett beslut i ärendet den 4 maj 2000 (dnr 99-6019/23 och 99-174/23). PTS konstaterade i sitt beslut att styrelsens tillsynsfunktion enligt telelagen inte innefattade någon möjlighet, sedan parterna träffat ett avtal, att besluta vad som skulle anses vara skäliga villkor och inte heller att förelägga Telia att lämna ut uppgifterna. Enligt PTS kunde frågan om avtalsvillkorens skälighet däremot bli föremål för prövning av allmän domstol. PTS framhöll vidare att en vägran att ingå ett avtal på skäliga villkor skulle kunna bli föremål för prövning av PTS liksom när tvisten rörde skäligheten i den ena partens anbud. Ärendet avskrevs därför hos PTS, som även föreskrev att beslutet inte kunde överklagas.

Sedan det tidigare avtalet löpt ut, vände sig bolaget till PTS och begärde att styrelsen skulle förelägga Telia att lämna ut abonnentuppgifterna på de villkor som PTS fann skäliga. I ett beslut den 13 februari 2001 konstaterade PTS först att möjligheten att meddela ett sådant föreläggande var beroende av att det fanns föreskrifter som närmare reglerade skyldigheten att tillhandahålla andra abonnentuppgifter. Sådana föreskrifter hade beslutats i januari 2001 och var tänkta att träda i kraft i maj samma år. PTS fann sig därför behörig att rikta ett föreläggande mot Telia som gick ut på att Telia skulle lämna ut uppgifterna på vissa närmare angivna villkor. Telia överklagade beslutet, vilket kom att upphävas av Länsrätten i Stockholms län genom en dom den 24 september 2001. PTS hade dessförinnan medgett Telias yrkande om upphävande sedan de nämnda föreskrifterna klandrats av Europeiska kommissionen och aldrig kommit att träda i kraft.

Efter ytterligare en anmälan i december 2001 från bolagets sida meddelade PTS med hänvisning till 60 § första stycket telelagen ett beslut den 20 november 2002 med innebörd att Telia förbjöds att ställa ett antal villkor för tillhandahållandet av abonnentuppgifter, däribland villkor om viss ersättning för uppgifterna. Beslutet kom att prövas slutligt av Kammarrätten i Stockholm, som i en dom den 11 mars 2004 undanröjde PTS beslut, som enligt kammarrätten saknade laga grund. Enligt kammarrätten var PTS förhindrad att enligt 60 § telelagen föreskriva vad som skulle gälla mellan två parter i tvister om utlämnande av abonnentuppgifter, vilket kammarrätten ansåg att PTS föreläggande innebar.

Bolagets skadeståndsanspråk

Bolaget är numera i konkurs. Detta påverkar inte ärendet hos Justitiekanslern på annat sätt än att bolaget numera företräds av konkursförvaltaren. Som det slutligen har bestämt sitt yrkande har bolaget framställt ett anspråk på skadestånd av staten med 105 311 509 kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från den 17 oktober 2002. Av det begärda beloppet avser 37 217 628 kr merkostnader för förvärvet av abonnentuppgifter, 48 miljoner kr avser utebliven vinst och 1 860 881 kr avser extra finansiella kostnader hänförliga till de överpriser som bolaget fick betala för abonnentuppgifterna. Vidare avser 17 813 000 kr onyttiga marknadsföringskostnader och 420 000 kr processkostnader hänförliga till bolagets anmälningar till PTS. Bolaget har vidare begärt ersättning för ombudskostnader i skaderegleringsärendet med 190 000 kr, varav 120 000 kr avser konkursboets kostnader.

Till stöd för detta anspråk har bolaget anfört i huvudsak följande.

Bolaget bedrev nummerupplysningsverksamhet i landet med början i maj 1995 fram till den 21 november 2002, då bolaget försattes i konkurs. Under den tid som bolaget bedrev sin verksamhet var det helt beroende av tillgången till abonnentuppgifter. Bolaget förvärvade abonnentuppgifter i huvudsak från dåvarande Telia AB och dess dotterbolag.

Staten hade att implementera taltelefonidirektivet före den 1 juli 1998. En implementering skulle ha inneburit att bolaget hade kunnat förvärva de för verksamheten nödvändiga abonnentuppgifterna till ett lägre pris än som skedde, nämligen till självkostnadspris. Direktivets bestämmelser, framför allt artikel 6.3, genomfördes inte i svensk rätt förrän den 1 juni 2002. I stället för att köpa uppgifterna på kostnadsorienterade villkor, som direktivet föreskrev, var bolaget tvunget att köpa dem på ”skäliga” villkor, vilket medförde en stor fördyring under tiden den 1 juli 1998 – 30 juni 2002. Statens underlåtenhet att implementera direktivet i tid innebär att staten har gjort sig skyldig till en skadeståndsgrundande överträdelse av EG-rätten.

Bolaget har beträffande sättet att beräkna merkostnaderna angett bl.a. följande. I ett beslut den 31 maj 2002 meddelade PTS förbud för dåvarande Telia AB att i förhållande till bolaget ställa vissa avtalsvillkor, däribland villkor om ersättning utöver 240 062 kr per år, för utlämnande av vissa abonnentuppgifter. Beslutet började gälla från den 30 juni 2002. Den ekonomiska skada som bolaget har åsamkats på grund av statens bristande implementering av direktivet har beräknats som skillnaden mellan det pris som bolaget högst hade varit tvunget att betala enligt PTS beslut och det pris som faktiskt betalades under tiden den 1 juli 1998 – 30 juni 2002, dvs. 37 217 628 kr (40 038 357 kr – 2 820 729 kr [3 operatörer x 4 år x 240 062 kr]).

Bolaget har närmare utvecklat sitt anspråk med en redovisning av den svenska nummerupplysningsmarknaden under den relevanta tidsperioden. Av bolagets framställning hit framgår även att bolaget vid ett flertal tillfällen under åren 1999 – 2002 till PTS anmält Telia AB för bl.a. den prissättning som Telia tillämpade i förhållande till bolaget. Justitiekanslern har tagit del av dessa anmälningar samt PTS beslut. Justitiekanslern har även tagit del av de avgöranden som meddelades av förvaltningsdomstolarna sedan PTS beslut hade överklagats dit.

Utredningen i ärendet

Justitiekanslern har inledningsvis haft viss underhandskontakt med Regeringskansliet, Näringsdepartementet, angående handläggningen av det framställda anspråket. Därefter har Justitiekanslern beslutat att inhämta yttranden över anspråket från dels Näringsdepartementet, dels PTS.

Näringsdepartementet har i ett yttrande hit anfört följande.

”1. Bakgrund

Regleringen av den svenska telemarknaden

Under lång tid var den svenska telemarknaden ett oreglerat monopol. De skyldigheter som den ende operatören skulle fullgöra bestämdes genom ägardirektiv från staten. I början på 1990-talet liberaliserades teleområdet och staten valde i samband därmed att styra teleområdet genom lagstiftning i stället för ägardirektiv. De nya reglerna infördes genom telelagen (1993:597) som trädde i kraft den 1 juli 1993.

Vad avsåg upplysning om abonnentuppgifter hade den enda operatören, fram till liberaliseringen, gett ut en telefonkatalog i vilken samtliga abonnenter förekom som inte hade hemligt telefonnummer. Genom telelagen infördes en möjlighet att i tillståndsvillkoren ålägga en tillståndshavare skyldighet att på skäliga villkor dels till annan tillståndshavare lämna ut sådana publicerade uppgifter om enskildas teleabonnemang som inte omfattas av tystnadsplikt enligt telelagen, dels i egen telekatalog publicera och i sin verksamhet till allmänheten lämna ut uppgifter om enskildas teleabonnemang hos annan tillståndshavare i den utsträckning de inte omfattas av tystnadsplikt enligt lag (13 § första stycket 8 och 9 telelagen).

Den s.k. katalogutredningen och 1997 års ändringar i telelagen

I september 1995 beslutade regeringen att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att analysera förutsättningarna för samt lämna förslag till en nationell katalog som omfattar samtliga teleadresser som de enskilda abonnenterna vill hålla tillgängliga (dir. 1995:125).

Utredningen som antog namnet Katalogutredningen överlämnade i juni 1996 betänkandet Nationell teleadresskatalog (SOU 1996:94). Utredningen föreslog bl.a. en skyldighet för den som tilldelats kapacitet i nummerplan för telefoni att för nummerupplysningsändamål föra och publicera ett register med abonnentinformation om de abonnenter som önskade få sina uppgifter publicerade. Registret skulle publiceras dels genom en tryckt katalog, dels genom en komplett nummerupplysningstjänst. Utredningen föreslog vidare en skyldighet för teleoperatörerna att på skäliga villkor lämna ut registret till den som för nummerupplysningsändamål begärde detta.

Vid remissbehandlingen framkom att stor enighet rådde om behovet av att tillskapa en möjlighet att i ett sammanhang få tillgång till uppgifter om samtliga teleoperatörers abonnenter. Däremot framfördes kritik mot att tvinga mindre operatörer att tillhandahålla kataloger i tryckt form.

I den av riksdagen antagna propositionen (prop. 1996/97:61, bet. 1996/97:TU5, rskr. 1996/97:201) föreslogs att kravet att lämna ut publicerad abonnentinformation utsträcks till att gälla alla anmälningsskyldiga operatörer och att informationen skall göras tillgänglig för allmänheten genom en nummerupplysningstjänst. Vidare föreslogs att operatören på skäliga villkor skall lämna ut register med informationen till den som för nummerupplysningsändamål begär det. Förslagen om kravet på tryckt katalog och att tvinga teleoperatörerna att samverka för att åstadkomma en komplett nummerupplysningstjänst genomfördes däremot inte.

Bestämmelserna om skyldigheten att lämna ut abonnentuppgifter för nummerupplysningsändamål togs in i en ny 17 a § första stycket 6 som fick följande lydelse.

Den som bedriver anmälningspliktig verksamhet enligt 4 a § är skyldig

---

6. att på skäliga villkor till någon annan som för nummerupplysningsändamål begär det lämna ut sådana uppgifter om enskildas teleabonnemang som inte omfattas av tystnadsplikt enligt 25 § första stycket 1 denna lag,

---

Lagändringarna trädde i kraft den 1 juli 1998 [skall rätteligen vara 1997, JK:s anm.]. I förarbetena uttalades bl.a. att förslaget syftar främst till att ge grundläggande förutsättningar för den som vill skapa en sammanhållen nummerupplysningstjänst. Vidare uttalades att bestämmelsen om skälighet är ett nödvändigt led om en eller flera sammanhållna nummerupplysningstjänster skall kunna åstadkommas. Den som tar initiativ till att skapa en katalogtjänst måste kunna göra detta på affärsmässiga grunder. Utan ett krav på skälighet kan det bli svårt för aktörerna att komma fram till uppgörelser som gör det möjligt att bygga en samlad nummerupplysningstjänst (prop. 1996/97:61 s. 76).

Ytterligare överväganden avseende en samlad katalog

Regeringen uppdrog i april 1997 åt Post- och telestyrelsen (PTS) att lämna förslag till en särskild organisation för tillskapandet av en för teleoperatörerna gemensam referensdatabas som skulle kunna användas för en nationell teleadresskatalog för telefoni. I förslaget skulle ingå en redovisning av hur verksamheten borde organiseras, finansieras och lokaliseras.

PTS redovisade uppdraget den 1 oktober 1997 i rapporten Nummer-, adress- och katalogfrågor i vilken föreslogs att en sammanhållen databas med uppgifter om telefonnummer inrättades.

Förslaget fick ett blandat mottagande vid remissbehandlingen. Kritiken mot förslaget riktade in sig huvudsakligen på att behovet av en sammanhållen databas var otillräckligt utredd.

2. Taltelefonidirektivet och svenska genomförandeåtgärder

Taltelefonidirektivet

Den 26 februari 1998 beslutade Europaparlamentet och rådet om direktiv 98/10/EG om tillhandahållande av öppna nätverk (ONP) för taltelefoni och samhällsomfattande tjänster för telekommunikation i en konkurrensutsatt miljö (EGT L 101, 1.4.1998 s. 24), det s.k. taltelefonidirektivet. Direktivet trädde i kraft den 21 april 1998 och skulle vara genomfört i medlemsstaterna senast den 1 juli 1998.

(---)

1999 års ändring i telelagen

Efter antagandet av taltelefonidirektivet upprättades inom Kommunikationsdepartementet promemorian Ändringar i telelagen m.m. (Ds 1998:63) med förslag som avsåg att i svensk rätt genomföra direktivets bestämmelser.

I promemorian föreslogs bl.a., att det skulle införas en möjlighet att förena ett tillstånd enligt telelagen med villkor om skyldighet att tillhandahålla en tryckt eller elektronisk katalog och en nummerupplysningstjänst som innehåller samtliga teleoperatörers abonnenter. Det föreslogs även en skyldighet för varje teleoperatör som tillhandahåller anmälningspliktiga tjänster att för ersättning som grundar sig på kostnaderna till en tillståndshavare som ålagts att tillhandahålla en samlad katalog och nummerupplysningstjänst lämna ut abonnentuppgifter som inte omfattas av tystnadsplikt enligt lag.

Av det anförda framgår att promemorians förslag till ändring avsåg den skyldighet som följer av artikel 6.2 i taltelefonidirektivet, dvs. att säkerställa att det bl.a. skall finnas åtminstone en nummerupplysningstjänst som omfattar alla förtecknade abonnentnummer. Förslaget syftade inte till att ändra den svenska regleringen av skyldigheten i artikel 6.3 att till annan lämna ut abonnentuppgifter för nummerupplysningsändamål.

I den av riksdagen antagna propositionen (prop.1998/99:92, bet. 1998/99:TU12, rskr. 1998/99:238) konstaterade regeringen att bl.a. frågan om en telefonkatalog som innehåller uppgifter om samtliga operatörers abonnenter krävde ytterligare beredning. Något förslag i den frågan lades därför inte fram i ärendet.

De av riksdagen antagna lagändringarna trädde i kraft den 1 juli 1999. I fråga om skyldigheten att lämna ut abonnentuppgifter till annan för nummerupplysningsändamål skedde endast redaktionella ändringar till följd av en omnumrering av lagens paragrafer. Den tidigare 17 a § första stycket 6 blev efter ändringen 23 § första stycket 6. Där angavs följande i fråga om utlämnande av abonnentuppgifter.

Den som bedriver anmälningspliktig verksamhet enligt 5 § är skyldig

---

6. att på skäliga villkor till någon annan som för nummerupplysningsändamål begär det lämna ut sådana uppgifter om enskildas teleabonnemang som inte omfattas av tystnadsplikt enligt 45 § första stycket 1 denna lag,

---

I den underrättelse om nationella åtgärder för att uppfylla Sveriges förpliktelser i Europeiska unionen, daterad den 1 oktober 1999, som sändes till kommissionen med anledning av införlivandet av direktiv 98/10/EG angavs att artikel 6 i direktivet genomförts bl.a. genom 23 § första stycket 6 telelagen.

2002 års ändring av telelagen

Den 7 oktober 1999 gav regeringen PTS i uppdrag att lämna förslag till hur de krav på bl.a. allmänt tillgängliga abonnentförteckningar och en nummerupplysningstjänst som ställs i artikel 6 i taltelefondirektivet på lämpligaste sätt skall genomföras i Sverige. I de riktlinjer som fogades till uppdraget anfördes bl.a. följande. Sedan den 1 juli 1997 gäller enligt telelagen att en teleoperatör är skyldig att till den som för nummerlysningsändamål begär det på skäliga villkor lämna ut sådana abonnentuppgifter som är allmänt tillgängliga. Därigenom tillförsäkras den som vill driva en komplett nummerupplysningstjänst rätt att erhålla nödvändiga uppgifter. Någon sådan verksamhet bedrivs emellertid inte i dag. Det är mot denna bakgrund nu angeläget att finna en tillfredsställande lösning så att en nummerupplysningsverksamhet i enlighet med direktivet kommer till stånd.

Uppdraget avsåg, liksom förslaget i den ovan nämnda promemorian (Ds 1998:63), skyldigheten att enligt direktivets artikel 6.2 bl.a. säkerställa att det skall finnas åtminstone en nummerupplysningstjänst som omfattar alla förtecknade abonnentnummer. Uppdraget avsåg således inte skyldigheten i artikel 6.3 att till annan lämna ut abonnentuppgifter för nummerupplysningsändamål.

PTS redovisade sitt uppdrag den 1 september 2000 i promemorian Upplysning om teleadresser. Efter remissbehandling av promemorian lade regeringen fram förslag till ändringar i telelagen. I den av riksdagen antagna propositionen föreslogs bl.a. en ny 66 § i telelagen (prop. 2001/02:98, bet. 2001/02:TU TU11, rsk. 2001/02:242). Den nya 66 §, som trädde i kraft den 1 juni 2002, hade följande lydelse.

En teleoperatör som har tilldelat abonnenter telefonnummer skall tillgodose varje rimlig begäran om att lämna ut de abonnentuppgifter som inte omfattas av tystnadsplikt enligt 45 § första stycket till den som bedriver eller avser att bedriva abonnentupplysning. Uppgifterna skall lämnas ut på villkor som är rättvisa, kostnadsorienterade och icke-diskriminerande.Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten meddelar närmare föreskrifter om hur uppgifterna skall lämnas ut.

I förarbetena anfördes som skäl till utformningen av 66 § att det i gällande lag talas om att uppgifterna skall lämnas ut på skäliga villkor medan direktivet föreskriver att detta skall ske på bl.a. kostnadsorienterade villkor. Enligt regeringens bedömning finns det skäl att reglera frågan på ett sätt som närmare knyter an till direktivets ordalydelse (prop. 2001/02:98 s. 17).

(---)

3. Regeringskansliets bedömning i frågan om det förelegat ett bristande genomförande av artikel 6.3 i det s.k. taltelefonidirektivet

Grunden för Ahhaaa Group ABs talan är att Sverige inte på ett korrekt sätt genomfört taltelefonidirektivets artikel 6.3 vad gäller skyldigheten för en teleoperatör att till annan som för nummerupplysningsändamål begär det lämna ut abonnentuppgifter.

Som framgår av de ändringar i telelagen som redogjorts för ovan ansåg regeringen att den svenska reglering (23 § första stycket 6 telelagen) som fanns vid den tidpunkt då taltelefonidirektivet skulle vara genomfört i medlemsstaterna motsvarade kravet i direktivets artikel 6.3 vad gäller skyldigheten att lämna ut abonnentuppgifter för nummerupplysningsändamål. I samband med införandet av 66 § telelagen år 2002 tydliggjordes regleringen genom att den närmare knyter an till direktivets ordalydelse (prop. 2001/02:98, bet 2001/02:TU11, rskr. 2001/02:242). Någon brist i fråga om genomförandet av den skyldighet som stadgas i direktivets artikel 6.3 med avseende på skyldigheten att lämna ut abonnentuppgifter för nummerupplysningsändamål har därmed inte förelegat.”

PTS har i ett yttrande anfört bl.a. följande. Fotnoterna utelämnas här.

”(---) JK vill att PTS främst besvarar frågan huruvida 23§ första stycket 6 telelagen (1993:597) har uppfyllt kraven i artikel 6.3 i taltelefonidirektivet, dvs. har införandet av kostnadsorienterade villkor i 66 § endast inneburit en formell justering eller en förändring i sak.

(---)

Skyldigheter beträffande nummerupplysning reglerades till en början i tillståndsvillkoren. I villkoren angavs exempelvis att tillståndshavare skall på ”skäliga villkor” lämna publicerade uppgifter om egna abonnenters telefonabonnemang till andra tillståndshavare.

Införandet av bestämmelsen i 23 § första stycket 6 telelagen innebar i huvudsak att det som tidigare var reglerat i tillståndsvillkor för vissa operatörer nu föreslogs omfatta alla som hade anmälningsplikt.

PTS har i ett flertal fall förelagt anmälningspliktiga operatörer att lämna ut abonnentuppgifter i enlighet med 23 § första stycket 6 telelagen. Ersättningen för att tillhandahålla information via E.115-gränssnitt har exempelvis bestämts utifrån det avtal parterna i ärendet tidigare ingått. PTS har också vid sina beslut om utlämnande av abonnentuppgifter beaktat den ersättning som medgivits av respektive motpart eller som tillerkänts part i liknande mål eller som fastställts av länsrätten. I priserna, som beslutats med stöd av 23 § första stycket 6 telelagen, ingår skäligt vinstpåslag och en skälig ersättning för abonnentregistrens upphovsrättsliga skydd.

Begreppet "kostnadsorienterade villkor" infördes i 66 § telelagen. PTS förespråkar en snäv definition av kostnadsmassan när det gäller ersättning för utlämnande av abonnentuppgifter enligt bestämmelsen. Det innebär att PTS anser att teleoperatören enbart bör få ersättning för kostnaderna för utlämnandet av abonnentuppgifter. I begreppet kostnadsorienterad ersättning ingår skälig avkastning varmed avses ersättning för investerat kapital. Däremot ingår inte poster för skäligt vinstpåslag och royalty. Skäligt vinstpåslag ska dock inte förväxlas med skälig avkastning som innebär ersättning för investerat kapital.

PTS har inte gjort någon skillnad, förutom av vad som framgår ovan, vad gäller tillämpning av "skäliga villkor" och begreppet "kostnadsorienterade villkor". Härvid bör dock anmärkas att Länsrätten i Stockholms län inte prövat PTS bedömning av begreppet kostnadsorienterade villkor.

(---)”

Bolagets genmäle

Sedan konkursförvaltaren i Ahhaaa Group AB:s konkursbo fått del av Näringsdepartementets och PTS yttranden, har han för bolagets räkning justerat yrkandet i enlighet med vad som framgår ovan. Han har vidareutvecklat bolagets inställning och i huvudsak tillagt följande. Fotnoterna har uteslutits här.

”(---)

1.1 Direktivets krav på ”kostnadsorienterade villkor”

Direktivets krav på ”kostnadsorienterade villkor

Syftet med kravet på kostnadsorienterade villkor i artikel 6.3 och Direktivet i dess helhet är att främja konkurrensen på marknaden för nummerupplysningstjänster. Med hänsyn till detta syfte måste en korrekt tolkning av begreppet ”kostnadsorienterad” innebära att operatörerna vid utlämnandet av uppgifter endast har rätt till ersättning för de tilläggskostnader som uppstått för det faktiska tillhandahållandet.

Givetvis ådrar sig taltelefonioperatörer kostnader i samband med insamling, upprätthållande och tillhandahållande av abonnentinformation. Administreringen av abonnentuppgifter är dock en nödvändig del av teleoperatörernas verksamhet för tillhandahållande av taltelefonitjänster. Detta är ingen kostnad som uppstår för operatören i samband med tillhandahållandet av nummerupplysningstjänster. När det i artikel 6.3 i Direktivet talas om att tillhandahållandet av abonnentuppgifter skall vara på villkor som är kostnadsorienterade innebär detta att operatörens kostnad för den egna abonnentförvaltningen inte kan ingå i dessa villkor.

Kostnaderna för att erhålla eller tilldela abonnentuppgifter är sådana kostnader som operatörer i vilket fall som helst måste bära och som redan beaktats vid beräkningen av kostnaderna och intäkterna för taltelefonitjänsten. Att under dessa förhållanden övervältra kostnaderna för att erhålla och tilldela uppgifter på den som vill ha tillgång till denna information är oskäligt och leder till en obehörig vinst hos operatören.

Möjligheten att ta ut sådana obefogade vinster gynnar framförallt operatörer som på grund av tidigare monopol har tillgång till ett stort antal abonnentuppgifter. Vidare försvåras skapandet av en komplett nummerupplysning om operatörer har möjlighet att begära övervinst för sina abonnentuppgifter. Ersättning utöver direkta tilläggskostnader för det faktiska tillhandahållandet får därmed en konkurrenshämmande verkan. En sådan ”övervinst” är inte förenlig med kraven i och syftena med Direktivet och dess artikel 6.3.

1.1.1 Begreppet ”skäliga villkor” innebar inte en implementering

Begreppet ”skäliga villkor” innebar inte en

implementering

Regeringskansliet har uppgett att kravet på skäliga villkor motsvarade Direktivets krav på kostnadsorienterade villkor. Detta påstående saknar grund.

(---) Om man ser till den faktiska tillämpningen i Sverige av skäliga villkor är det dock uppenbart att begreppet har mycket litet att göra med operatörens faktiska kostnad för tjänsten.

(---)

PTS:s yttrande till JK bekräftar att mycket varierande grunder har använts för att avgöra vad som skulle anses vara skäligt.

(---)

Med hänsyn till den faktiska tillämpningen av ”skäliga villkor” kan konkursboet inte godta regeringskansliets argument att den fram till den 1 juni 2002 gällande svenska regleringen motsvarat Direktivets krav på kostnadsorienterade villkor vid utlämnande av abonnentuppgifter.

1.1.2 Begreppet ”kostnadsorienterade villkor” enligt 66 § telelagen innebar en ändring i sak

Begreppet ”kostnadsorienterade villkor” enligt 66 § telelagen innebar en än

d

ring i sak

Regeringskansliet har anfört att ändringen i 66 § telelagen till rättvisa, kostnadsorienterade och icke-diskriminerande villkor endast var ett tydliggörande av redan gällande rätt och inte innebar någon ändring i sak.

Detta är inte korrekt. Det framgår även klart av PTS:s yttrande till JK att ändringen från skäliga villkor till kostnadsorienterade villkor i 66 § telelagen var en ändring i sak. PTS anger att priser enligt kravet på skäliga villkor (dvs med stöd av 23 § första stycket 6 telelagen) inkluderade skäligt vinstpåslag samt en skälig ersättning för abonnentregistrens upphovsrättsliga skydd. Dessa poster ingår däremot inte i begreppet kostnadsorienterade villkor som infördes i 66 § telelagen. PTS bekräftar att kostnadsorienterade villkor är en snävare definition som enbart inkluderar ersättning för kostnaderna för utlämnande av abonnentuppgifterna samt ersättning för investerat kapital.

Det är härjämte tveksamt om Sverige än idag har implementerat Direktivets artikel 6.3 fullständigt eftersom operatörer, utöver ersättning för kostnaderna för utlämnande av abonnentuppgifterna, medges ersättning för investerat kapital.

2. Lagstiftningsprocessen gällande implementeringen av artikel 6.3

Regeringskansliet har gjort gällande att det framgår av ändringarna i telelagen att regeringen ansåg att kravet på skäliga villkor motsvarade kraven i Direktivets artikel 6.3.

Så är inte fallet. Tvärtom visar de förarbeten som regeringskansliet hänvisar till en medvetenhet hos regeringen och PTS att kravet i artikel 6.3 på kostnadsorienterad ersättning inte genomförts. Dessutom framgår av nämnda förarbeten att staten har haft kännedom om de skador som bristen på implementeringen har inneburit för tillhandahållare av nummerupplysningstjänster.

2.1 Underrättelsen till Europeiska kommissionen

Underrättelsen till Europeiska kommissionen

I underrättelsen till Europeiska kommissionen daterad den 1 oktober 1999, som regeringskansliet hänvisat till, angavs speciellt gällande artikel 6 att regeringen hade för avsikt att inom kort uppdra åt PTS att komma med ytterligare förslag till lagstiftning. Detta visar tydligt att regeringen ansåg att ytterligare lagändringar krävdes för en fullständig implementering av artikel 6.

Regeringskansliet har anfört att det utredningsuppdrag som regeringen följaktligen gav till PTS inte berörde skyldigheten enligt artikel 6.3 att lämna ut abonnentuppgift till annan för nummerupplysningsändamål. Istället skulle uppdraget ha rört skyldigheten för medlemsstaten enligt artikel 6.2 att säkerställa att det skall finnas åtminstone en nummerupplysningstjänst som omfattar alla abonnentnummer, dvs. den tjänst som anges i artikel 6.2 c.

Logiken i ett sådant argument kan ifrågasättas eftersom existensen av en komplett nummerupplysningstjänst bygger på skyldigheten för teleoperatörerna enligt artikel 6.3 att lämna ut uppgifter om sina abonnenter till andra. Dessutom sägs klart i artikel 6.3 att artikeln är till för att säkerställa tillhandahållandet av de tjänster som anges i 6.2 b och 6.2 c.

I det uppdrag som regeringen gav till PTS den 7 oktober 1999 nämnde även regeringen rätten att erhålla nödvändiga uppgifter på skäliga villkor i samband med det faktum att en komplett nummerupplysningsverksamhet saknades. Regeringen angav att det mot denna bakgrund var angeläget att finna en tillfredställande lösning så att en nummerupplysningsverksamhet "i enlighet med direktivet kom till stånd".

2.2 PTS:s utredning

PTS:s utredning

Det nödvändiga sambandet mellan existensen av en komplett nummerupplysning och rätten att erhålla abonnemangsuppgifter framhölls även i PTS:s redovisning av regeringens uppdrag i promemorian "Upplysning om teleadresser" daterad den 1 september 2000. PTS slog fast att:

"En förutsättning för att kunna tillhandahålla de kompletta tjänster som taltelefonidirektivet ställer krav på, [..], är att den som skall bedriva dessa tjänster har tillgång till samtliga abonnentuppgfter. För att säkerställa tillhandahållandet av de tjänster som direktivet ställer krav på skall medlemsstaterna säkerställa att alla organisationer som tilldelar abonnenter telefonnummer tillmötesgår varje rimlig begäran om att få tillgång till ändamålsenlig information i ett avtalat format, på villkor som är rättvisa, kostnadsorienterade och ickediskriminerande. "

förutsättning

tillgång

säkerställa tillhandahållandet

rättvisa, kostnadsorient

e

rade och icke

diskriminerande

PTS uppgav även att anledningen till att det inte funnits någon heltäckande teleadressupplysningstjänst vid tiden för uppdraget var att parterna på marknaden inte kunnat komma överens om de skäliga villkor på vilka abonnentuppgifter skall lämnas ut.

PTS:s sistnämnda förklaring visar klart och tydligt att den tidigare gällande regleringen med "skäliga villkor" var orsaken till att en komplett nummerupplysningsverksamhet saknades. Uttalandet är dessutom ett exempel på att staten var väl medveten om att tillämpningen av skäliga villkor orsakade stora problem för de företag som försökte bedriva nummerupplysningsverksamhet i Sverige.

I sin utredning påtalade PTS att myndigheten saknade ett bemyndigande att meddela föreskrift i ersättningsfrågan och föreslog att ett sådant skulle ges. Vidare fastslog PTS att:

"Abonnentuppgifter måste dock lämnas ut på villkor som är kostnadsrelaterade för att taltelefonidirektivets artikel 6 skall vara korrekt införlivat."'

I det förslag till lagstiftning som PTS redovisade till regeringen skulle uppgifter fortfarande lämnas ut på skäliga villkor men myndigheten lade till ett krav på att "ersättningen skall vara rättvis och grunda sig på kostnaderna för utlämnandet”. PTS ansåg således att kostnadsorienterade villkor innebar något annat än skäliga villkor.

PTS angav i sin författningskommentar att:

”Kravet att utlämnande av uppgifter skall ske på villkor som är kostnadsrelaterade är nytt. Härigenom implementeras taltelefonidirektivets artikel 6 tredje punkten.”

Det står, enligt konkursboet, därför klart att PTS:s uppfattning varit att artikel 6.3 inte kunde anses införlivad utan en lagändring med ett krav på att ersättningen skall vara kostnadsorienterad.

2.3 Regeringens proposition

Regeringens proposition

PTS:s utredning låg till grund för regeringens förslag till ändringar i telelagen som presenterades i proposition 2001/02:98. I propositionen föreslogs en ändring i enlighet med ordalydelsen i artikel 6.3 till att villkor skall vara ”rättvisa, kostnadsorienterade och icke-diskriminerande”.

Som motivering till ändringen angav regeringen något kryptiskt att ”det fanns skäl” att reglera frågan på ett sätt som närmare knyter an till direktivets ordalydelse. Enligt regeringskansliet framgår det av detta uttalande att regeringen ansåg att direktivet redan implementerats och att ändringen enbart varit ett förtydligande. Det argumentet är inte övertygande. Regeringens uttalande innehåller inget tydligt stöd för ett sådant antagande. Om regeringen ansett att det fanns skäl att genomföra en lagändring förefaller det dessutom mer troligt att ytterligare åtgärder krävts för att implementera direktivet.

Vidare framstår det som egendomligt att regeringen valde att inte närmare utveckla vilka skäl som motiverade den aktuella lagändringen. Det ligger nära till hands att anta att regeringen inte ville medge alltför öppet att man underlåtit att implementera Direktivet i tid för att därigenom minska risken för kritik, skadestånd och böter.

Beträffande den tolkning som skulle göras av det nya begreppet kostnadsorientering i telelagen angav regeringen att det var avsett att ha "samma betydelse som motsvarande begrepp i direktivet". Härmed anknöt inte regeringen till det redan gällande begreppet "skäliga villkor" utan till den betydelse som gällde enligt Direktivet. Detta är en tydlig signal om att vad som är kostnadsorienterat är något annat än vad som gällt enligt "skäliga villkor". Regeringen angav dessutom i sin författningskommentar till 66 §:

”Paragrafen är ny. Den är avsedd att genomföra artikel 6.3 i taltelefonidirektivet.”

Med hänsyn till detta uttalande kan regeringen inte ha ansett att artikel 6.3 och kravet på kostnadsorienterade villkor varit genomfört i Sverige.

Som anförts ovan är det därför inte korrekt att, såsom regeringskansliet, hävda att det framgår av ändringarna i telelagen att staten ansett att Sverige genom kravet "skäliga villkor" implementerat artikel 6.3 i Direktivet. Staten har under lång tid varit medveten om att Direktivets krav på kostnadsorienterade villkor inte genomförts i tid, vilket stöds av förarbetena till och ändringarna i telelagen. Här kan nämnas att det finns ett antal ytterligare uttalanden från statens sida i förarbeten, rapporter och beslut som bekräftar att Sverige inte implementerat artikel 6.3 och kravet på kostnadsorienterade villkor. Dessutom har staten varit medveten om de skador den underlåtna implementeringen inneburit för företag, som Ahhaaa Group AB, vars verksamhet innefattat nummerupplysningstjänster. Detta måste anses utgöra en klar överträdelse av EG-rätten.

(---)”

Konkursförvaltaren har även gett in några beslut och lämnat vissa uppgifter som Justitiekanslern har efterfrågat.

Justitiekanslerns bedömning

Allmänna utgångspunkter för prövningen

Justitiekanslern har till uppgift att bevaka statens rätt när skadeståndsanspråk riktas mot staten. Uppgiften fullgörs dels genom att Justitiekanslern vid frivillig skadereglering i det enskilda fallet tar ställning till en begäran om ersättning, dels genom att Justitiekanslern företräder staten vid domstol när anspråk riktas mot staten.

Justitiekanslern avböjer i vissa fall att skadereglera anspråk på frivillig väg. Det gäller exempelvis om omständigheterna är oklara och skadeståndsskyldigheten på grund därav inte kan bedömas, liksom om muntlig bevisning fordras för att en någorlunda rättvisande skadebedömning skall kunna göras. Vidare avböjer Justitiekanslern ofta att skadereglera anspråk på frivillig väg i de fall då en viktig rättsfråga i ärendet är svårbedömd och därtill av principiell eller annars stor betydelse. I många sådana fall bör frågan enligt Justitiekanslerns mening avgöras genom en domstolsprövning.

Efter min genomgång av ärendet har jag kunnat konstatera att det på flera sätt hade lämpat sig bättre för en prövning i domstol. Det gäller särskilt som frågan om statens skadeståndsansvar i ärendet är av stor ekonomisk betydelse. Handläggningen av ärendet här har emellertid dragit ut på tiden. Med hänsyn härtill och då bolaget dessutom numera är försatt i konkurs och konkursens fortsatta förvaltning avhängig av utgången i ärendet, har jag ansett mig inte böra nu avböja att pröva bolagets anspråk.

Allmänna skadeståndsrättsliga utgångspunkter

Bolagets anspråk på skadestånd är grundat på ett påstående om att staten har underlåtit att implementera artikel 6.3 i taltelefonidirektivet inom föreskriven tid. Bolaget har därvid även menat att de svenska reglerna på det aktuella området, under den tid som avses med bolagets anspråk, inte motsvarade de krav som detta direktiv ställde.

EG-domstolen har i ett flertal domar slagit fast att en medlemsstat kan bli skadeståndsskyldig och förpliktas att utge ersättning för skador som den orsakat enskilda genom åsidosättande av gemenskapsrätten. För att ersättningsskyldighet skall uppkomma i det enskilda fallet gäller enligt de principer som har utbildats av domstolen att den aktuella överträdelsen är kvalificerad på ett visst sätt. Den regel som har överträtts skall vara avsedd att skapa rättigheter för enskilda och rättigheternas innehåll skall kunna bestämmas med tillräcklig exakthet (1), överträdelsen skall vara av tillräckligt allvarlig art (2) och det skall finnas ett direkt orsakssamband mellan överträdelsen och skadan (3).

Frågan är om dessa tre villkor är uppfyllda här, vilket skulle innebära att bolaget har rätt till skadestånd av staten. Innan jag går in på den prövningen skall den tidigare nämnda domen från EG-domstolen i målet mellan KPN Telecom BV och Onafhankelijke Post en Telecommunicatie Autoriteit redovisas. Domen har visst intresse vid bedömningen av statens skadeståndsansvar i detta fall.

EG-domstolens dom

KPN Telecom BV (i fortsättningen KPN) är det företag i Nederländerna som tillhandahåller den samhällsomfattande telefonitjänsten. I syfte att upprätta telefonkataloger begärde motpartsbolagen att få tillgång till vissa uppgifter om KPN:s abonnenter. Utöver basuppgifterna om namn, adress, bostadsort och telefonnummer, samt eventuellt postnummer och angivelse av huruvida ett nummer endast används som faxnummer, var motpartsbolagen särskilt intresserade av att få tillgång till sådana tilläggsuppgifter som t.ex. yrke, annat efternamn, uppgifter i en annan kommun och mobiltelefonnummer. Sedan KPN vägrat att lämna ut dessa tilläggsuppgifter samt motsatt sig att sälja basuppgifterna till ett visst lägre pris, initierade motpartsbolagen en process mot KPN inför nationell domstol. Parterna var således oense om, dels vilka uppgifter KPN var skyldigt att tillhandahålla motpartsbolagen, dels vilket pris som KPN fick ta ut för dessa. Efter en begäran från den nederländska domstolen om ett förhandsavgörande hade EG-domstolen att pröva den närmare innebörden av uttrycket ”ändamålsenlig information” i artikel 6.3 taltelefonidirektivet och att ange vilka kostnader som fick räknas in i priset för den information som lämnades.

Domstolen framhöll att uttrycket ”ändamålsenlig information” skulle tolkas mot bakgrund av sammanhanget kring direktivet och dess syfte. Domstolen konstaterade därvid att direktivet syftade till att säkerställa en balans mellan de intressen som är speciella för leverantören av en samhällsomfattande tjänst, för företagen inom den konkurrensutsatta sektorn och för användarna, inklusive konsumenterna. Domstolen kom fram till att uttrycket skulle tolkas strikt och endast avse uppgifter om de abonnenter som inte hade motsatt sig att tas upp i en offentlig förteckning och bara sådana uppgifter som behövdes för att användarna av en abonnentförteckning skulle kunna identifiera de abonnenter de söker. I dessa uppgifter ingick i princip abonnenternas namn och adress, inklusive postnummer, samt det eller de telefonnummer som de hade tilldelats av organisationen i fråga. Det fanns således enligt domstolen ingen skyldighet enligt artikel 6.3 att lämna ut några tilläggsuppgifter.

När det gäller frågan om priset fann domstolen att endast de merkostnader som tillhandahållandet av basuppgifterna innebär fick tas ut av mottagarna. Kostnaderna för att erhålla uppgifterna från abonnenterna fick alltså enligt domstolen inte räknas in i priset. När det gäller tilläggsuppgifterna, som leverantören av den samhällsomfattande tjänsten alltså inte var skyldig att tillhandahålla, fick däremot även leverantörens kostnader för att erhålla uppgifterna räknas in i priset.

Skapade artikel 6.3 i taltelefondirektivet rättigheter för enskilda?

Taltelefonidirektivet rörde harmonisering av villkor för öppen och effektiv tillgång till och användning av fasta allmänt tillgängliga telefonnät och fasta allmänt tillgängliga telefonitjänster på öppna och konkurrensutsatta marknader i enlighet med principerna om tillhandahållande av öppna nät. Syftet med direktivet var att säkerställa tillgången till fasta allmänt tillgängliga telefonitjänster av god kvalitet inom hela gemenskapen och att fastställa det utbud av tjänster som alla användare till överkomliga priser skulle ha tillgång till inom ramen för samhällsomfattande tjänster.

Medlemsstaterna skulle enligt direktivet säkerställa att abonnentförteckningar över samtliga abonnenter som inte hade motsatt sig att upptas i förteckningen var tillgängliga för användarna i en form som den nationella tillsynsmyndigheten hade godkänt (artikel 6.2 b) och att samtliga användare hade tillgång till åtminstone en nummerupplysningstjänst som omfattade alla förtecknade abonnentnummer (artikel 6.2 c).

För att detta utbud av telefonitjänster skulle finnas skulle medlemsstaterna enligt artikel 6.3 i direktivet säkerställa att alla organisationer som tilldelade abonnenter telefonnummer tillmötesgick varje rimlig begäran om att få tillgång till ändamålsenlig information i ett avtalat format på villkor som var rättvisa, kostnadsorienterade och icke-diskriminerande.

Genom artikel 6 i direktivet garanterades alltså förekomsten av åtminstone en nummerupplysningstjänst som omfattade alla förtecknade abonnentnummer, om marknaden inte skulle ombesörja en sådan. Skapandet av en sådan tjänst underlättades genom att medlemsstaterna i direktivet ålades att garantera att alla leverantörer av telefoni ställde informationen till förfogande, även om detta innebar att denna måste lämnas ut till konkurrerande företag.

Det utbud av samhällsomfattande telefonitjänster som varje medlemsstat enligt direktivet skulle säkerställa var avsett att gynna användarna, vilket framgick av sjunde skälet i direktivet som angav att användare och konsumenter ville ha omfattande nummerupplysningstjänster som omfattade samtliga upptagna abonnenter och deras nummer. Trots direktivets i huvudsak användarorienterade syfte måste artikel 6.3 i direktivet uppfattas på så sätt att den skapade både skyldigheter och rättigheter med avseende på tillgången till abonnentuppgifter. De organisationer som tilldelade abonnenter telefonnummer, dvs. teleoperatörerna, hade enligt artikeln en skyldighet att tillhandahålla sin abonnentförteckning på det sätt och på de villkor som artikeln angav. En motsvarande rättighet att få tillgång till uppgifterna förelåg för dem som begärde abonnentuppgifterna i syfte att skapa en nummerupplysningstjänst. Detta måste anses innebära att enskilda tillerkändes rättigheter, rätten att på vissa närmare angivna villkor få tillgång till uppgifter om abonnenter.

Nästa fråga är om innehållet i denna rättighet kan bestämmas med tillräcklig exakthet på grundval av bestämmelserna i direktivet.

Innehavarna av den rättighet som följde av artikel 6.3 får anses tillräckligt tydligt angivna som de som avser att bedriva nummerupplysningsverksamhet. Rätten att få tillgång till abonnentuppgifter avsåg enligt det ovan nämnda avgörandet av EG-domstolen sådana uppgifter som var nödvändiga för att säkerställa tillhandahållandet av en sådan nummerupplysningstjänst som direktivet föreskrev. Avgörandet avsåg i och för sig abonnentuppgifter för en telefonkatalog. Domstolens uttalanden om hur uttrycket ”ändamålsenlig information” skulle tolkas torde dock ha bärighet även på tillgången till abonnentuppgifter för annan nummerupplysningsverksamhet. Genom domstolens förhandsavgörande blev det även klart vilken prissättning som tillhandahållaren av abonnentuppgifter fick tillämpa i förhållande till mottagarna.

Vid angivna förhållanden står det enligt Justitiekanslerns mening klart att artikel 6.3 i direktivet hade till syfte att tillerkänna enskilda rättigheter vars innehåll kunde bestämmas med tillräcklig exakthet.

Är det fråga om en överträdelse, och är den i så fall tillräckligt allvarlig?

Vid den tidpunkt då taltelefonidirektivet skulle vara genomfört i svensk rätt stadgades i 17 a § första stycket 6 telelagen (1993:597) och därefter i 23 § första stycket 6 den lagen en skyldighet för den som bedrev anmälningspliktig verksamhet enligt 5 § att på skäliga villkor lämna ut uppgifter om abonnenter, dock ej sådana som omfattades av tystnadsplikt, till den som begärde dem för nummerupplysningsändamål. Direktivet ställde som krav att utlämnande skulle ske på villkor som var ”rättvisa, kostnadsorienterade och icke-diskriminerande”.

Uttrycket i artikel 6.3 i direktivet om att tillhandahållandet av abonnentuppgifter skulle ske på villkor som var ”rättvisa, kostnadsorienterade och icke-diskriminerande” togs in i svensk rätt först genom den lagändring som trädde i kraft den 1 juni 2002, dvs. nästan fyra år efter att direktivet skulle vara genomfört. Lagen innehöll dessförinnan i stället uttrycket ”skäliga villkor”. Att uttrycken inte överensstämde är inte i sig någon överträdelse av gemenskapsrätten. Det finns ingen skyldighet för medlemsstaterna att införa ett direktiv ordagrant. Det avgörande är i stället om den svenska regleringen var tillräcklig för att uppnå det resultat som artikel 6.3 i direktivet föreskrev i detta hänseende.

Den fråga som då först skall ställas är om lagstiftaren fick införa en relativt detaljerad direktivbestämmelse – här kravet att abonnentuppgifter skulle få förvärvas på villkor som var ”rättvisa, kostnadsorienterade och icke-diskriminerande” – genom en mer allmän bestämmelse – här ”på skäliga villkor” – som inte uttryckligen uppställde de detaljerade kraven men gav utrymme för en tillämpning där de tolkades in. EG-domstolens praxis torde i denna fråga innebära att de krav som ett direktiv ställer anses uppfyllda om lagstiftaren i det enskilda fallet har försäkrat sig om att direktivbestämmelsen faktiskt får genomslag i rättstillämpningen (se t.ex. domstolens dom den 7 maj 2002 i mål C 478/99, Kommissionen ./. Sverige). Det betyder att en allmän bestämmelse kan vara tillräcklig under förutsättning att det står klart genom exempelvis förarbetena att den skall tolkas fördragskonformt, dvs. så att direktivets bestämmelser slår igenom i tillämpningen.

Genom att lagstiftaren klargjorde att den ifrågavarande bestämmelsen – artikel 6.3 – skulle anses implementerad genom telelagens bestämmelse om ”skäliga villkor”, torde direktivregeln i enlighet med det sagda få anses genomförd på ett godtagbart sätt. Det fick sålunda anses ankomma på domstolar och myndigheter att tolka den svenska bestämmelsen i enlighet med direktivets mer detaljerade krav.

Min uppfattning är alltså att staten inte har gjort sig skyldig till någon överträdelse av gemenskapsrätten i samband med implementeringen av artikel 6.3. Jag vill emellertid – med hänsyn till vad som har påståtts från bolagets sida – kort beröra frågan om lagstiftaren kan anses ha medvetet avstått från en fullgod implementering av artikel 6.3. Detta utgör enligt EG-domstolens praxis ett moment i bedömningen av om en överträdelse är tillräckligt allvarlig för att medföra skadeståndsansvar för en medlemsstat vid genomförandet av ett direktiv.

Lagstiftaren ansåg att uttrycket ”skäliga villkor” var tillräckligt för att artikel 6.3 i direktivet skulle få full verkan i Sverige med avseende på det resultat som direktivet i denna del föreskrev. Detta får anses framgå av regeringens underrättelse till Europeiska kommissionen om genomförandeåtgärder avseende direktivet. Som bolaget har framhållit kan man dock ställa sig frågan vad regeringens uttalande i samband med de lagstiftningsåtgärder som trädde i kraft den 1 juni 2002 betyder. I författningskommentaren till 66 § telelagen uttalade regeringen att den aktuella paragrafen var ny och att den var avsedd att genomföra artikel 6.3 i taltelefonidirektivet (se prop. 2001/02:98 s. 28). Det finns emellertid uttalanden i samma proposition som talar om ett ”förtydligande” (se a. prop. s. 17). Sammantaget kan det enligt min mening inte anses att den svenske lagstiftaren uppsåtligen underlät att implementera den aktuella bestämmelsen i direktiven.

En överträdelse av EG-rätten genom ett brott mot en bestämmelse i ett direktiv kan emellertid ske inte bara i form av att lagstiftaren underlåter att införa bestämmelsen i nationell lag eller inför den på ett felaktigt sätt. En överträdelse kan också ske genom fel av en domstol eller en myndighet som skall tillämpa den nationella regel varigenom direktivbestämmelsen har genomförts. Ytterligare en möjlighet är att ingen domstol eller myndighet kan klandras men att lagstiftaren är skyldig till en överträdelse genom att ha försummat att se till att ett direktiv inte bara är formellt genomfört utan också kommer att tillämpas i praktiken. När ett direktiv syftar till att skapa rättigheter för enskilda är det särskilt viktigt att de åtgärder som lagstiftaren vidtar för att införliva direktivet även innebär att de personer som berörs av direktivet ges möjligheter att göra dessa rättigheter gällande vid de nationella myndigheterna.

Den fråga som måste ställas är således om lagstiftaren vidtog de åtgärder som var nödvändiga för att aktörerna på marknaden för abonnentupplysningar kunde tvinga fram lösningar i enlighet med de krav som direktivet ställde för utlämnandet av de aktuella uppgifterna. Mer konkret är frågan om det möjliggjordes för PTS att agera för att säkerställa direktivets tillämpning när det gällde villkoren för utlämnande av abonnentuppgifter. Vidare måste frågan ställas om PTS gjorde fel genom att inte utnyttja de befogenheter som styrelsen hade enligt telelagen för att få parterna att träffa avtal på villkor som var rättvisa, kostnadsorienterade och icke-diskriminerande.

Bolaget och dess konkursbo har visserligen inte lagt PTS något fel till last och frågan om PTS eventuella fel har knappast alls diskuterats i ärendet. Inte heller har det närmare diskuterats om det innebar en överträdelse av lagstiftaren att inte försäkra sig om att direktivet kom till praktisk tillämpning. Jag väljer ändå att ta upp även dessa båda frågor, dels eftersom de har ett tydligt samband med bolagets påstående att staten har brutit mot EG-rätten genom att direktivbestämmelsen inte överfördes på ett tillräckligt tydligt sätt, dels med hänsyn till den långa tid som förflutit sedan ärendet anhängiggjordes här.

Av bolagets ansökan till Justitiekanslern framgår att det var förenat med svårigheter för bolaget att få ut de begärda abonnentuppgifterna från framför allt Telia AB på de villkor som direktivet ställde som krav i detta hänseende. Det framgår också att bolaget gjorde ett flertal anmälningar till PTS i syfte att tvinga fram direktivvänliga villkor i förhållande till bl.a. Telia, men detta utan någon större framgång.

PTS var vid den tidpunkt då taltelefonidirektivet skulle ha varit genomfört i svensk rätt den myndighet som hade tillsyn över efterlevnaden av telelagen och de föreskrifter och villkor som hade meddelats med stöd av lagen. I tvister som rörde dessa frågor fick PTS medla mellan parterna. På begäran av en part kunde PTS även yttra sig i en sådan tvist (se 32 § andra stycket telelagen i dess lydelse före den 1 juli 1999 och för tiden därefter 58 § andra stycket telelagen). PTS fick vidare meddela de förelägganden och förbud som behövdes för efterlevanden av telelagen eller av tillståndsvillkoren eller föreskrifter som hade meddelats med stöd av telelagen (se 33 § första stycket telelagen i dess lydelse före den 1 juli 1999 och 60 § första stycket för tiden därefter). PTS hade däremot ingen behörighet att fatta beslut om vad som skulle gälla mellan parterna i tvister som gällde utlämnande av abonnentuppgifter (jfr 33 § andra stycket telelagen i dess lydelse före den 1 juli 1999 och 60 § andra stycket för tiden därefter).

Taltelefonidirektivet föreskrev vissa skyldigheter för medlemsstaterna att tillhandahålla de aktörer som berördes av direktivet ett visst förfarande att lösa tvister. Enligt artikel 26.1 skulle varje medlemsstat säkerställa att varje part eller organisation som hade en olöst tvist med en organisation som tillhandahöll fasta allmänt tillgängliga telefonnät eller telefonitjänster som gällde en påstådd överträdelse av bestämmelserna i direktivet hade rätt att föra fallet till den nationella tillsynsmyndigheten eller något annat självständigt organ. Syftet med ett sådant förfarande var att tvister enligt direktivet skulle kunna lösas på ett rättvist, öppet och passande sätt. Förfarandet skulle därför vara lättillgängligt och i princip billigt. Denna skyldighet för medlemsstaterna skulle dock inte påverka det ordinarie nationella tvistlösningsförfarandet. Enligt artikel 13.1 skulle de nationella tillsynsmyndigheterna även ha förfaranden för att möta situationer när bl.a. organisationer som tillhandahåller fasta allmänt tillgängliga telefonnät eller telefonitjänster avbryter, avslutar, avsevärt förändrar eller begränsar tillgängligheten av tjänster åtminstone för organisationer som tillhandahåller telenät och/eller teletjänster. Inte heller denna bestämmelse skulle påverka parternas rätt att vända sig till domstol.

Lagstiftaren ansåg sig ha implementerat de aktuella bestämmelserna i direktivet bl.a. genom telelagens bestämmelser om tillsyn. Den fråga som då måste ställas är om det förfarande som enligt direktivet skulle finnas på nationell nivå skulle vara mer långtgående och exempelvis även innebära att tillsynsmyndigheten skulle ha möjligheter att lösa tvister genom att fastställa parternas skyldigheter, såvitt nu är av intresse, att leverera abonnentuppgifter, och att bestämma de villkor som skulle gälla för utlämnandet, eller att fatta beslut om vad som skulle gälla när parterna inte lyckades sluta avtal om utlämnande av abonnentuppgifter.

En sådan långtgående befogenhet för tillsynsmyndigheten som nu sagts kan enligt min mening inte utläsas av direktivets bestämmelser. Det förfarande som telelagen tillhandahöll aktörerna på marknaden för telekommunikation får enligt min mening anses ha motsvarat de krav som direktivet ställde i dessa hänseenden. Någon överträdelse av gemenskapsrätten med avseende på den nu diskuterade skyldigheten kan därför inte heller anses föreligga.

Tidigare har jag sagt att det ankom på myndigheterna att genom direktivkonform tolkning av de svenska reglerna – som enligt min bedömning var förenliga med de krav som direktivet ställde på medlemsstaterna – komma fram till det resultat som direktivet föreskrev när det gällde tillgången till abonnentuppgifter.

I det aktuella ärendet har bolagets svårigheter att få tillgång till abonnentuppgifter berott – bortsett från möjligheten att PTS och förvaltningsdomstolarna inte tolkade ”skäliga villkor” direktivkonformt – på den osäkerhet som rådde i fråga om PTS möjligheter enligt telelagen att agera i tvister om utlämnande av abonnentuppgifter. Men även den omständigheten att PTS inte ansåg sig behörig att utan särskild föreskrift rikta förelägganden mot Telia angående de närmare villkoren för utlämnandet av abonnentuppgifterna bidrog till bolagets svårigheter att få abonnentuppgifterna från Telia på direktivenliga villkor.

I ett fall ansåg sig PTS behörig att förelägga Telia AB att hålla abonnentuppgifterna avseende mobiltelefonkunder tillgängliga för bolaget på ett visst sätt (PTS beslut den 22 december 1999 i ärende nr 99-19360). I ett annat fall ansåg sig PTS förhindrad att meddela förelägganden eller förbud gentemot Telia, eftersom parterna redan hade ingått ett avtal om utlämning av abonnentuppgifter och villkoren för detta tillhandahållande (PTS beslut den 4 maj 2000 i ärendena 99-6019/23 och 99-17460/23). PTS ansåg sig däremot i ett senare fall behörig – trots att parterna hade ingått ett avtal medan förfarandet pågick hos PTS – att pröva frågan om Telia uppfyllde sina skyldigheter enligt telelagen. Denna behörighet var enligt PTS delvis avhängig av de föreskrifter som styrelsen hade beslutat om i januari 2001 och som var tänkta att träda i kraft den 1 maj 2001. I ett beslut den 13 februari 2001 förelade PTS sålunda Telia att tillhandahålla bolaget vissa abonnentuppgifter. I föreläggandet angav PTS vidare de villkor som skulle gälla för utlämnandet och den ersättning som Telia fick ta ut från bolaget. De aktuella föreskrifterna kom dock aldrig att träda i kraft, eftersom Europeiska kommissionen riktade invändningar mot dem. PTS föreläggande kom därför att undanröjas av länsrätten dit ärendet hade överklagats av Telia. Även ett beslut av PTS den 20 november 2002 kom att upphävas. Kammarrätten slog fast att PTS saknade behörighet att föreskriva vad som skall gälla mellan två parter i tvister om utlämnande av abonnentuppgifter, vilket det aktuella föreläggandet ansågs innebära.

De nu redovisade besluten visar att oklarhet rådde, bl.a. hos PTS, i frågan om hur de befogenheter som tillkom tillsynsmyndigheten enligt telelagen skulle användas när det gällde tvister rörande utlämnande av abonnentuppgifter.

I förarbetena till telelagen diskuterade man olika tänkbara sätt att tillhandahålla parterna ett effektivt tvistlösningsförfarande (se prop. 1992/93:200 s. 152 f.). Ett förslag att inrätta en specialdomstol för att lösa tvister på teleområdet tillbakavisades som mindre lämpligt. Man fastnade i stället för utredningens förslag, som gick ut på att tillsynsmyndigheten skulle ges en mycket aktiv roll men utan att formellt ha rätt att slita parternas interna mellanhavanden. Utgångspunkten var att de privaträttsliga frågorna i första hand skulle lösas av parterna. Om parterna inte kunde nå en överenskommelse skulle de anmäla detta till tillsynsmyndigheten som i första hand skulle medla mellan parterna i syfte att förmå dem att träffa ett avtal. Även en anmälan i en tvist rörande ingångna avtal skulle behandlas på detta vis. I samband med medling skulle tillsynsmyndigheten, om en part begärde det, kunna uttala sig i frågan om erbjudna eller tillämpade villkor var förenliga med föreskrifterna i telelagen. Ett sådant yttrande skulle dock inte vara bindande för parterna. När det gällde möjligheten att meddela förelägganden och förbud i tvister enligt telelagen kunde dessa endast gå ut på ett förbud att tillämpa vissa villkor. Myndigheten fick således inte förelägga en part att godta vissa avtalsvillkor. Däremot ansåg man det vara möjligt för tillsynsmyndigheten att i skälen för ett beslut ange hur ett godtagbart villkor borde vara utformat. Strävan att åstadkomma villkor som var förenliga med bestämmelserna i telelagen skulle vara grunden för myndighetens ingripanden (se a. prop. s. 154).

Införandet av bestämmelserna om utlämnande av abonnentuppgifter i telelagen den 1 juli 1997 medförde inte några ändringar i PTS roll som övervakare på teleområdet.

Uttalandena i förarbetena till telelagen pekar i riktning mot att det var möjligt att även i tvister rörande redan ingångna avtal rikta förelägganden mot den part som inte följde telelagens bestämmelser. Ett sådant föreläggande skulle dock endast kunna gå ut på att ett villkor i avtalet förbjöds med hänvisning exempelvis till att villkoret inte var skäligt enligt 17 a § och senare 23 § telelagen. Däremot står det klart att PTS inte fick föreskriva vad som skulle gälla mellan parterna genom att t.ex. tvinga ena parten att acceptera vissa villkor.

När det gäller frågan om PTS tillsynsbefogenheter var beroende av att det fanns särskilda föreskrifter rörande skyldigheten att lämna ut abonnentuppgifter vill jag först framhålla att taltelefonidirektivet i sig inte ställde några krav på att det skulle finnas några föreskrifter på nationell nivå som närmare reglerade skyldigheten att enligt 6.3 lämna ut abonnentuppgifter. PTS var emellertid av den uppfattningen att det behövdes närmare föreskrifter rörande skyldigheten att lämna ut abonnentuppgifter för att styrelsen genom förelägganden skulle kunna förmå Telia att agera i enlighet med telelagen.

Redan i samband med införandet av bestämmelserna i telelagen om abonnentupplysningar, dvs. i juli 1997, bemyndigades PTS genom teleförordningen att meddela föreskrifter i denna del. Det är därför något svårt att förstå att PTS – som ansåg sig förhindrad att använda sina tillsynsbefogenheter utan dessa föreskrifter – ändå väntade till år 2001 med att meddela några sådana. Det kan emellertid också diskuteras om de aktuella föreskrifterna över huvud taget var nödvändiga och om frånvaron av dem bort utgöra något hinder för PTS att agera. För egen del är jag närmast av uppfattningen att det hade varit möjligt för PTS att även utan sådana föreskrifter men genom en tolkning av kravet på ”skäliga villkor” fastställa det närmare innehållet i skyldigheten att lämna ut abonnentuppgifter. Därmed kunde man också, enligt min uppfattning, rikta förelägganden mot Telia som klargjorde Telias skyldighet att leverera abonnentuppgifter på de villkor som direktivet föreskrev.

Här vill jag även beröra frågan om PTS vid sin prövning av bolagets anmälningar, och i de fall där PTS ansåg sig kunna ta upp frågan till prövning, tillämpade kravet på ”skäliga villkor” på ett direktivkonformt sätt. Bolaget har därvid pekat på att PTS under den tid som bolagets anspråk hänför sig till var av uppfattningen att direktivet inte var införlivat i svensk rätt. Bolaget har menat att PTS av den anledningen inte ansåg sig kunna driva igenom en direktivkonform tolkning av den svenska lagbestämmelsen.

I den mån PTS underlät att beakta direktivets bestämmelser vid tolkningen av den svenska lagregeln torde detta i sig innefatta en överträdelse av gemenskapsrätten. Den utredning som finns i ärendet medger dock inte någon säker slutsats i denna fråga. Frågan har inte behandlats närmare av bolaget, och PTS har därför inte heller getts tillfälle att yttra sig i den saken. Av de beslut som har getts in hit kan jag dock konstatera att den tolkning som PTS gjorde av uttrycket ”skäliga villkor” i förhållandet mellan bolaget och Telia inte låg långt ifrån den tolkning som EG-domstolen senare gjorde avseende rekvisiten ”ändamålsenlig information” och ”kostnadsorienterade villkor”. Den innebörd PTS gav den svenska lagbestämmelsen torde därför inte ha stått i strid med direktivets lydelse eller syfte. För att skadeståndsskyldighet skall inträda för staten i denna situation torde för övrigt även krävas att myndighetens rättstillämpning var felaktig på ett uppenbart sätt (jfr EG-domstolens dom den 24 september 1998 i mål C-319/96, Brinkmann Tabakfabriken GmbH mot Skatteministeriet i Danmark). Det skall då framhållas att det inte fanns någon vägledning för hur bestämmelsen i artikel 6.3 i direktivet skulle tolkas före EG-domstolens dom den 25 november 2004, dvs. under hela den period som bolagets anspråk hänför sig till.

PTS får anses ha haft en skyldighet att se till att de rättigheter som direktivet skapade för enskilda fick genomslag i den nationella rättstillämpningen. Det som ovan anförts angående bristen på effektiva förelägganden mot Telia tyder på att PTS inte har uppfyllt denna skyldighet. Huruvida denna brist var tillräckligt allvarlig för att grunda skadeståndsskyldighet kan diskuteras. Den omständigheten att PTS medverkan som tillsynsmyndighet var en förutsättning för att direktivet skulle bli effektivt genomfört i landet talar för att felet var allvarligt. För motsatsen talar det förhållandet att PTS trots allt gjorde förhållandevis kraftfulla ansträngningar för att få Telia att lämna ut abonnentuppgifter på skäliga villkor.

De bedömningar som jag har gjort i fråga om PTS agerande i ärendet är något osäkra, vilket delvis har att göra med att varken bolaget eller PTS har gett sin syn på de frågor som jag nu har behandlat. Underlaget för de ställningstaganden som jag har gjort kan också ha varit ofullständigt i vissa avseenden. Jag anser mig därför inte kunna ta slutlig ställning till frågan om PTS har ådragit staten skadeståndsskyldighet i förhållande till bolaget.

Det kan vidare diskuteras om den omständigheten att bolaget hade möjlighet att vända sig till allmän domstol för att få skäligheten i avtalsvillkoren prövad, eller för att tvinga fram ett avtal på direktivvänliga villkor, innebär att det inte har varit fråga om någon allvarlig överträdelse av gemenskapsrätten.

Det sist sagda har enligt min mening avgörande betydelse för frågan om vilken skada som kan ha uppkommit genom den överträdelse som kan ha förekommit. Framför allt till följd av mitt ställningstagande i den delen (se nedan) anser jag mig inte behöva nu ta slutlig ställning till frågan om de brister som synes ha förekommit är tillräckligt allvarliga för att grunda skadeståndsskyldighet eller inte.

Jag har kommit fram till att staten inte gjorde sig skyldig till någon överträdelse genom implementeringen av direktivets bestämmelser men att en överträdelse kan ha skett genom att artikel 6.3 inte fick ett effektivt genomslag i den berörda myndighetens tillämpning. Jag har däremot inte tagit slutlig ställning till om staten skall anses skadeståndsskyldig för denna eventuella brist. Jag avser nu att i stället gå in på den tredje förutsättningen enligt EG-domstolens praxis för att skadeståndskyldighet skall inträda för staten.

Kravet på direkt orsakssamband skall enligt EG-domstolen bedömas med utgångspunkt i den nationella lagstiftningen. Frågan är vilka skador som kan ha uppkommit för bolaget till följd av en eventuell överträdelse.

En utgångspunkt för den bedömningen är att det var dåvarande Telia AB, inte staten, som vägrade leverera till bl.a. priser som såvitt man får förstå var alltför höga för att stämma med direktivets krav. Och frågan är då vilket ansvar staten har för att det inte gick att tvinga fram en leverans från Telia enligt direktivenliga priser. Dessa priser borde ju, enligt min mening, vid en korrekt lagtolkning ha gällt även enligt svensk rätt. Och om Telia enligt svensk rätt var skyldigt att leverera abonnentuppgifterna till direktivenliga priser, borde då inte bolaget ha kunnat tvinga fram en sådan leverans på annat sätt än genom PTS?

Såvitt jag kan förstå hade det inte funnits något hinder för bolaget mot att väcka talan i allmän domstol för att få fastställt att Telia var skyldigt att leverera abonnentuppgifter till ett pris som stod i överensstämmelse med direktivet. Det finns anledning att utgå från att domstolarna i så fall hade tillämpat den svenska bestämmelsen i telelagen fördragskonformt och sålunda hade fastställt att bolaget hade rätt att få uppgifterna från Telia mot en ersättning som stod i överensstämmelse med direktivet. Telia hade då blivit förpliktat att lämna ut uppgifterna till bolaget till ett direktivenligt pris och någon skada hade inte uppkommit för bolaget utöver för den försening som en sådan process hade inneburit, för juridisk hjälp och kanske ytterligare något.

Möjligen kunde bolaget, för att inte förlora tempo, ha träffat avtal med Telia på villkor som Telia kunde acceptera men reserverat sig för att priset stod i strid med Telias lagenliga förpliktelse. Prisfrågan kunde därefter ha underställts domstol, vilket torde ha lett till att Telia hade förpliktats att återbetala en del av det ursprungliga priset.

Bolaget har inte initierat någon sådan process vid allmän domstol som nu har sagts. Enligt min mening kan då den ekonomiska skada som bolaget kräver ersättning för inte anses ha ett sådant samband med den överträdelse av EG-rätten som kan ha förekommit att staten är skyldig att ersätta denna skada. Min skadebedömning måste sålunda utgå från att en domstolsprövning hade medfört att det hade blivit fastslaget att bolaget hade rätt till leverans från Telia med tillämpning av direktivets prisbestämmelse.

Av de beslut som har bifogats ansökan framgår vidare att bolaget under vissa perioder accepterade de villkor som Telia ställde för tillhandahållandet av abonnentupplysningar. Även detta torde inverka på bolagets rätt till ersättning för en eventuell överträdelse av EG-rätten även om bolaget accepterade villkoren motvilligt och i avvaktan på PTS beslut.

Sammanfattning

Jag har kommit fram till att staten inte gjorde sig skyldig till någon överträdelse av EG-rätten genom bristande implementering av direktivbestämmelsen om ”rättvisa, kostnadsorienterade och icke-diskriminerande” villkor. Den får anses ha blivit implementerad i svensk rätt genom bestämmelsen i telelagen om ”skäliga villkor”. Inte heller genomförandet av direktivets bestämmelser om ett särskilt tvistlösningsförfarande har jag ansett innebära en överträdelse av gemenskapsrätten.

Vidare har jag kommit fram till att direktivets krav på ”rättvisa, kostnadsorienterade och icke-diskriminerande” villkor i praktiken inte fick genomslag i PTS tillämpning och att detta främst berodde på det sätt på vilket PTS använde sina tillsynsbefogenheter. Jag har emellertid inte helt bestämt tagit ställning till frågan om dessa brister innefattar en överträdelse av EG-rätten och inte heller, om det är fråga om en överträdelse, till frågan om denna är tillräckligt allvarlig för att göra staten skadeståndsskyldig mot bolaget. Att jag ansett mig kunna avstå från detta beror på – förutom att bedömningen är osäker – att mitt ställningstagande beträffande bolagets skada innebär att den eventuella överträdelsen inte kan anses ha orsakat den skada som anspråket avser.

Enligt min mening har alltså den skada som bolaget begärt ersättning för inte uppkommit till följd av den eventuella överträdelse som staten har gjort sig skyldig till. Jag utgår därvid från att en domstolsprövning skulle ha lett till en direktivkonform och korrekt tillämpning av den aktuella bestämmelsen i telelagen. Detta hade begränsat skadan för bolaget högst avsevärt.

Bolagets skadeståndsanspråk skall alltså avslås. Vid denna utgång skall även bolagets och konkursboets begäran om ersättning för arbete i skadeståndsärendet lämnas utan bifall.

För det fall bolaget eller dess konkursbo avser att stämma staten vid allmän domstol vill jag förutskicka att statens ståndpunkt i den processen kommer att vara att de brister som må har förekommit från lagstiftarens och/eller PTS sida i varje fall inte innebär någon sådan allvarlig överträdelse av gemenskapsrätten som medför skadeståndsansvar för staten.