JK 3438-15-40

Bakgrund

Den 20 januari 2012 stoppade polisen en personbil för kontroll. Bilens

föra­re, KH, misstänktes vara narkotikapåverkad och togs därför med för kroppsbesiktning. En anmälan om rattfylleri (s.k. drograttfylleri) och narkotikabrott upprättades. På grund av KH:s agerande i samband med provtagningen anmäldes hon även för våldsamt motstånd. Polisen omhändertog inte KH:s körkort i samband med ingripandet. Den 7 februari 2012 kom analysbeskedet från blodprovtagningen in till dåvarande Polismyndigheten i Södermanlands län (polismyndigheten). Det visade positivt resultat för amfetamin i blodet.

En av poliserna som var med vid ingripandet mot KH i januari 2012 träffade henne igen i samband med ett annat ärende den 15 mars 2013. Efter att ha informerats om att analysbeskedet från det tidigare ingripandet visade positivt resultat för narkotika i blodet delgav polisen KH misstanke om rattfylleri den 20 ja­nuari 2012. KH:s körkort omhändertogs.

Beslutet att omhänderta körkortet kom in till Transportstyrelsen den 18 mars 2013. Nästkommande dag skickade Transportstyrelsen en beställning till polismyndigheten om att få del av bl.a. analysbeskedet och en underrättelse till KH om att ett körkortsingripande övervägdes. KH yttrade sig den 3 april 2013 och förnekade brott. Polismyndigheten skickade inte analysbeskedet till Transportstyrelsen. Den 8 april 2013 upphävde Transportstyrelsen polisens omhändertagandebeslut och återlämnade körkortet till KH. Transportstyrelsen anförde i beslutet att det fanns skäl att avvakta med ett körkortsingripande till dess att ansvarsfrågan hade avgjorts.

Förundersökningsprotokollet färdigställdes i oktober 2013. Den 5 februari 2014 lades förundersökningen ned då brotten var preskriberade. Den 20 mars 2014 kom förundersökningsprotokollet in till Transportstyrelsen. Först den 21 augusti 2014 informerade polismyndigheten Transportstyrelsen om att förundersökningen hade lagts ned. Samma dag avskrev Transportstyrelsen ärendet från vidare handläggning.

Anspråket m.m.

KH har hos Transportstyrelsen begärt skadestånd av staten utan att ange något visst belopp på den grunden att hennes körkort felaktigt varit omhändertaget. Anspråket avser förlorad arbetsförtjänst och, som det får förstås, ersättning för psykiskt lidande.

Transportstyrelsen har överlämnat ärendet hit för prövning och samtidigt yttrat sig över anspråket.  

Justitiekanslern har inhämtat ett yttrande från Polismyndigheten.

För att få närmare besked i vissa frågor – bl.a. vad gäller rutinerna för uppföljning av pågående förundersökningar och underrättelser till Transportstyrelsen – remitterade Justitiekanslern ärendet på nytt till Polismyndigheten.

Rättslig reglering m.m.

Rättslig reglering m.m.

Bestämmelser om körkortsingripande finns i 5 kap.körkortslagen (1998:488). 

Av 5 kap. 3 § 1 körkortslagen framgår att ett körkort ska återkallas om körkortshavaren gjort sig skyldig till bl.a. rattfylleri.  

Enligt 5 kap. 5 § körkortslagen ska ett körkort återkallas tills vidare i avvaktan på ett slutligt avgörande av återkallelsefrågan, om det på sannolika skäl kan antas att körkortet kommer att återkallas slutligt på någon av de grunder som avses i 5 kap. 3 § 1–7. 

Vidare ska ett körkort omhändertas om körkortshavaren vid förande av ett motordrivet fordon har visat tydliga tecken på påverkan av alkohol eller annat ämne, eller om det på sannolika skäl kan antas att körkortet kommer att återkallas till följd av rattfylleri (se 5 kap. 7 § första stycket 1–2 körkortslagen). 

I samband med att möjligheterna till omhändertagande av körkort utvidgades uttalades i förarbetena att ett körkortsingripande i många fall torde utgöra den reaktion på en trafikförseelse som får den kraftigaste trafiksäkerhetsfrämjande effekten. För att ett körkortsingripande ska vara maximalt verkningsfullt är det väsentligt att ingripandet görs så snart som möjligt efter det felaktiga beteendet. Samtidigt är den skada som ett felaktigt omhändertagande av ett körkort kan medföra knappast möjlig att rätta till i efterhand. Det finns därför skäl att ställa höga krav på rättssäkerheten vid hanteringen av frågor som rör körkortsåterkallelser. (Se prop. 1988/89:134 s. 19 f.)

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller för­sum­mel­se vid myndig­hets­utövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Polismyndighetens och Transportstyrelsens handläggning av och beslut i ärenden som rör körkortsingripanden är sådan verksamhet.

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande. Det är inte tillräckligt att en myndighet eller en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. Endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Detta har på senare tid också uttryckts som att bedömningen av om en myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess normskydd omfattar och vilka risker felet eller försummelsen innebär. (Jfr bl.a. rättsfallen NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 842 och 1210.)

För en rätt till ersättning krävs förutom att det har förekommit ett skadeståndsgrundande fel etc. att detta har orsakat skada för den enskilde. Det ankommer på den som begär ersättning att styrka skadan och dess omfattning. 

Skadestånd

Av utredningen framgår att poliserna som var med vid ingripandet mot KH i januari 2012 uppfattade henne som narkotikapåverkad och att de därför tog med henne för provtagning. Poliserna har uppgett att det inte var möjligt att ta ett s.k. snabbtest (urinprov) för att kontrollera om KH var narkotikapåverkad på grund av att hon var ”motsträvig” och att man därför ville avvakta analysresultatet från kroppsbesiktningen innan körkortet omhändertogs. Justitiekanslern har i och för sig inget att invända mot polisernas bedömning att det fanns skäl att avvakta med att omhänderta körkortet. När polismyndigheten, knappt tre veckor senare, fick del av analysbeskedet som visade att KH hade narkotika i blodet, var myndigheten emellertid skyldig att omhänderta körkortet i enlighet med vad som föreskrivs i 5 kap. 7 § första stycket p. 1 körkortslagen. Att körkortet omhändertogs först över ett år senare är inte godtagbart och får anses innefatta skadeståndsgrundande fel eller försummelse (jfr Justitiekanslerns beslut i ärendet med dnr 7273-13-40). Något skadestånd ska dock inte utgå till KH på grund av dröjsmålet eftersom det inte har lett till någon skada för henne.

Vad gäller beslutet att omhänderta KH:s körkort i mars 2013 finner Justitiekanslern att det förelåg sådana omständigheter som gav polisen utrymme att, i enlighet med regleringen i körkortslagen, omhänderta körkortet. Även om körkortsingripandet mot KH borde ha skett tidigare – i nära anslutning till det misstänkta rattfylleriet – har beslutet att omhänderta hennes körkort, när det väl fattades, alltså inte innefattat skadeståndsgrundande fel eller försum­melse.

Mot bakgrund av det anförda ska KH:s begäran om ersättning avslås.

Tillsyn

I ärendet aktualiseras flera tillsynsfrågor.

Som framgått är jag kritisk till polisens dröjsmål med att omhänderta KH:s körkort. Dåvarande Polismyndigheten i Södermanlands län förtjänar kritik för det inträffade.  

Vad gäller handläggningen av förundersökningen om rattfylleri framgår av utredningen att det under större delen av den tid som förundersökningen pågick inte vidtogs några åtgärder i ärendet och att brotten, som en följd, preskriberades. Det är naturligtvis inte acceptabelt. Jag konstaterar att förundersökningen inte bedrevs i enlighet med rättegångsbalkens skyndsamhetskrav (se 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken). Även i detta avseende förtjänar polismyndigheten kritik.

Polismyndigheten har förklarat att utredningsgrupperna vid nuvarande lokalpolisområde Katrineholm sedan hösten 2015 har en handlingsplan för ärenderevisioner som kan antas bidra till en bättre ärendehantering och till att undvika att liknande situationer inträffar i framtiden. Jag ser positivt på detta besked.

Av utredningen framgår att polisen inte besvarade Transportstyrelsens begäran om att få del av analysbeskedet trots att det redan fanns hos polismyndigheten när begäran gjordes. Analysbeskedet borde förstås ha skickats till Transportstyrelsen omgående. Jag finner det också anmärkningsvärt att förundersökningsprotokollet skickades till Transportstyrelsen först en dryg månad efter att förundersökningen hade lagts ned (utan besked om att förundersökningen redan var nedlagd) och att det sedan dröjde ytterligare ett halvår innan Transportstyrelsen underrättades om att förundersökningen var nedlagd.

Polismyndighetens handläggning bekräftar det som myndigheten anfört i sitt yttrande hit, nämligen att det saknats rutiner för underrättelser till Transportstyrelsen. Det är minst sagt otillfredsställande med hänsyn till den enskildes starka intresse att omgående få tillbaka sitt körkort då grund för omhändertagande eller återkallelse visar sig saknas. Polismyndigheten kan inte undgå kritik för sin underlåtenhet att in­föra tydliga rutiner kring skyldigheten att underrätta Transportstyrelsen om vissa beslut som har betydelse för frågan om återkallelse av körkort. Jag utgår från att Polismyndigheten vidtar åtgärder för att underrättelserna till Transportstyrelsen i fortsättningen ska hanteras på ett tillfredsställan­de sätt.