JK 3446-99-21

Joakim P:s anmälan i denna del får anses innebära att han gör gällande att Kari O gjort sig skyldig till brott mot tystnadsplikt genom att hon till Palmekommissionen lämnat uppgifter om vad hon iakttagit vid sin medverkan i obduktionen av Olof Palme; iakttagelser som nedtecknats i ett obduktionsprotokoll.

Enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen gäller (utom beträffande vissa beslut som anges i 2 §) sekretess inom hälso- och sjukvården för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. Detsamma gäller i annan medicinsk verksamhet, såsom rättsmedicinsk undersökning m.m.

Obduktionsverksamhet omfattas alltså av den nu nämnda sekretessen. Uppgifter som tecknas ned i ett obduktionsprotokoll och lämnas vidare till andra myndigheter utanför hälso- och sjukvården kan också omgärdas av den sekretess som gäller på andra områden , t. ex. till skydd för uppgifter som rör förundersökning i brottmål (5 kap. 1 § SekrL. eller till skydd för enskilds personliga förhållanden under förundersökning 9 kap. 17 § SekrL.).

Sekretessen enligt 7 kap. 1 § SekrL. omgärdas med ett s.k. omvänt skaderekvisit vilket innebär att presumtionen är för sekretess och att utrymmet för uppgiftslämnande typiskt sett är ganska snävt.

Det skall här anmärkas att sekretess i princip också råder mellan olika myndigheter. Om en viss uppgift förekommer hos en myndighet, får den alltså inte röjas för en annan myndighet om det inte finns stöd för det i sekretesslagen eller i en förordning till vilken denna hänvisar (se 1 kap. 3 § SekrL.). Sekretess hindrar inte att en uppgift lämnas till regeringen eller riksdagen eller till en annan myndighet, om uppgiftsskyldigheten följer av lag eller förordning (14 kap. 1 § SekrL.). Om en sådan uppgiftsskyldighet saknas och om något särskilt undantag inte har ställts upp gäller emellertid sekretessen även myndigheterna emellan.

En undersökningskommission är en egen förvaltningsmyndighet även om den tillsatts av regeringen. Regeln i 14 kap. 1 § att uppgifter utan hinder av eljest gällande sekretess får lämnas till regeringen har alltså inte varit tillämplig. Kari O:s uppgiftslämnande skall därmed bedömas med utgångspunkt i vad som gäller då uppgifter lämnas från en myndighet - Rättsmedicinalverket - till en annan myndighet.

Något särskilt stöd för ett sådant uppgiftslämnande har jag inte kunnat finna att SekrL. gav vid denna tid. De regler som på ett generellt plan ger stöd för att genombryta sekretessen, främst i 14 kap. 1 -3 §§, är sålunda inte tillämpliga på en situation som den förevarande.

Jag har vid mina undersökningar av saken heller inte kunnat finna att regeringen i samband med inrättandet av Palmekommissionen vidtagit några särskilda lagstiftningsåtgärder eller fattat några särskilda beslut om dispens från eljest gällande sekretess (jfr 14 kap. 8 § SekrL). Det har alltså - kanske något förvånande - inte funnits något särskilt rättsligt stöd för henne (eller för några andra myndighetsföreträdare) att utan hinder av sekretessen lämna uppgifter till den av regeringen särskilt tillsatta undersökningskommissionen. Detta förhållande måste närmast bedömas som en brist i lagstiftningshänseende.

Kari O:s uppgiftslämnande skall prövas mot denna bakgrund och hennes handlande måste då bedömas i enlighet med reglerna främst i 7 kap. 1 § sekretesslagen och 20 kap. 3 § brottsbalken.

Hur skall man då se på Kari O:s åtgärd att inställa sig inför kommissionen och berätta för den om vad hon erfarit vid obduktionen av statsministern? Hennes avsikt har givetvis varit att ställa sin sakkunskap till kommissionens förfogande och ytterst att söka medverka till att de tvivel som under åren kommit att uttalas om mordutredningens bedrivande skulle kunna skingras eller att bristen på framgång i utredningsarbetet skulle få en förklaring (jfr beträffande syftet med inrättandet av kommissionen vad som framgår av regeringens beslut enligt protokoll vid regeringssammanträde den 29 september 1994 Ju93/4884 m.fl.).

När det gäller de uppgifter som lämnats till kommissionen får uttalandena om de skador den avlidne uppvisat och vad som i övrigt iakttagits vid den medicinska granskningen av den dödes kropp enligt min mening otvivelaktigt anses vara sådana att de i och för sig omfattas av sekretessen rörande enskilds hälsotillstånd.

För att sekretess för de berörda uppgifterna i det enskilda fallet skall anses föreligga krävs emellertid också att en menbedömning görs. Sekretess gäller som nämnts endast om det inte står klart att uppgifterna kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men.

Vid en sådan prövning ter det sig i det här fallet enligt min mening inte som självklart att någon sekretess kan anses ha rått för uppgifterna. Det kan knappast anses ha varit till men för den avlidne själv att uppgifter lämnades om de skador som den döda kroppen företett. Inte heller i övrigt är uppgifterna sådana de framgår av samtalsuppteckningen av den arten att de - som Riksarkivet framhållit i sitt yttrande - på något sätt kan anses ofördelaktiga för Olof Palmes eftermäle. Däremot kan man väl tänka sig att den avlidnes anhöriga skulle kunna vållas obehag - men - genom upplysningarna att den döda kroppen företett skador av sådan omfattning och av en sådan art som det var fråga om i detta fall. Enligt min mening ligger det emellertid nära till hands att anta att den som tar del av uppgifterna (vare sig det som här skett vid en föredragning eller genom en senare läsning av samtalsuppteckningen) känner en stark empati både för den avlidne själv och för dennes anhöriga.

I sammanhanget bör det vidare framhållas att menbedömningen skall göras med utgångspunkt i omständigheterna vid varje särskilt fall av uppgiftslämnande. Ett uppgiftslämnande som i det ena fallet inte kan ske utan risk för men kan i ett annat fall bedömas vara riskfritt.

Mot bakgrund härav och vad som vid denna tid (april 1994 dvs. drygt åtta år efter mordet) ändå var känt genom den rättegång som hållits och genom den omfattande rapportering som varit i medierna rörande omständigheterna kring mordet och rättegången får det alltså bedömas som osäkert hur en sådan menbedömning skulle utfalla vid en rättslig prövning. I detta fall måste man också väga in att uppgifterna inte lämnats ut under sådana omständigheter att de kunde förväntas få en allmän spridning. Kari O har lämnat uppgifterna till ledamöterna i Palmekommissionen som efter beslut av riksdagen tillkallats av regeringen med uppdraget att gå igenom brottsutredningen och göra en på denna genomgång grundad redovisning.

Vid en prövning av frågan om ansvar för utlämnande av uppgifterna skall vidare beaktas att ansvar för brott mot tystnadsplikt enligt 20 kap. 3 § brottsbalken förutsätter att uppgifterna lämnat uppsåtligen eller av oaktsamhet vilken inte är ringa, jfr Holmqvist m.fl. Brottsbalken En kommentar 20:86.

Det subjektiva rekvisitet skall omfatta också det förhållandet att den röjda uppgiften inte får lämnas ut i det konkreta fallet, se prop. 1979/80:2, Del A, s. 404. För att en uppsåtlig överträdelse av reglerna skall föreligga måste det alltså kunna visas att Kari O avsett att vålla men eller obehag för den avlidne eller dennes närstående. Detta alternativ kan man enligt vad jag tidigare anfört om vad som får antas ha varit syftet med hennes uppgiftslämnande till kommissionen bortse från. Frågan är då om hon av oaktsamhet kan anses ha överträtt reglerna genom att göra en felbedömning av sina möjligheter att lämna uppgifter till Palmekommissionen.

Kari O som är läkare känner säkert till de sekretessregler som normalt omgärdar hennes verksamhet som läkare inom hälso- och sjukvården och som obducent vid rättsmedicinalverket. Hon kan däremot inte gärna antas ha någon närmare juridisk kännedom om de regler i sekretesslagen som reglerar uppgiftslämnandet mellan olika myndigheter. Dessa regler anses allmänt även bland jurister som komplicerade och ofta svårtillgängliga.

Enligt vissa kommentarer som gjorts i doktrinen kan ett missförstånd av en rättsregel tillmätas betydelse för frågan om straffbar oaktsamhet förelegat, se t.ex. Strahl, Allmän straffrätt s. 181 ff. och Holmqvist m.fl. Brottsbalken, En kommentar 20:86. Vidare skall beaktas att fall där oaktsamheten är ringa inte skall föranleda ansvar. Huruvida ett fall är ringa och alltså straffritt skall bedömas med hänsyn till samtliga omständigheter i det konkreta fallet (jfr prop. 1979/80:2 del A s 404). En faktor som förutom andra kan vägas in vid bedömningen kan enligt förarbetsuttalandena vara vilka krav som rimligen kan ställas på den offentlige funktionären med hänsyn till hans möjligheter att bedöma den rättsliga situationen. Enligt vad som vidare framhålls är det möjligt att det i undantagsfall, som inte kunnat förutses genom sekretessreglernas närmare utformning, ter sig mindre rimligt att utkräva ansvar för ett oaktsamt röjande av en sekretessbelagd uppgift (a. prop. s 403 samt nämnda brottsbalkskommentar 20:87).

Mot bakgrund av de överväganden som redovisas här och vid en samlad bedömning av omständigheterna kring utlämnandet av uppgifter till kommissionen kan jag inte finna att det föreligger någon straffbar överträdelse av reglerna. Det kan anmärkas att möjligheterna att beivra ett oaktsamhetsbrott - för det fall ett sådant skulle ha ansetts föreligga - på grund av reglerna om preskription bortföll i april 1997, alltså två år efter uppgiftslämnandet till kommissionen.

Anmälan i denna del skall därmed inte föranleda någon åtgärd av mig.

Joakim P:s klagomål i denna del avser att Palmekommissionen inte skulle ha erinrat Kari O om de rättsliga förutsättningarna för henne att lämna ifrågavarande uppgifter till kommissionen och att man borde ha underlåtit att skriva ut de bandupptagningar som gjordes av hennes föredragning.

Uppgifterna vid föredragningen lämnades i april 1995. Den dåvarande ordföranden och sekreterarna lämnade sitt uppdrag i mitten av 1996. Jag har inte funnit tillräckliga skäl föreligga att nu föranstalta om närmare utredning av vilka överväganden som gjorts eller vad som i övrigt förevarit i dessa hänseenden. Vid underhandskontakter med en av de tidigare sekreterarna har jag erfarit att en analys av de rättsliga förutsättningarna skulle ha gjorts och tecknats ned i en promemoria. Jag har inte funnit skäl att bland de arkiverade handlingarna från kommissionens arbete söka fram denna. Någon skyldighet för kommissionen att underrätta Kari O om de överväganden av rättslig eller annan art som kan ha lett fram till begäran om föredragningen av henne kan nämligen inte anses ha förelegat. Att kommissionen vinnlagt sig om att teckna ned de uppgifter som hon lämnat, och som otvivelaktigt får anses ha haft relevans för kommissionens av regeringen initierade arbete, kan heller inte anses vara fel utan tvärtom lämpligt. Det kan här inflikas att handlingar inkomna till eller upprättade hos kommissionen (som vid den tiden bytt namn enligt vad som inledningsvis nämnts) i varje fall från den 15 december 1996 omgärdats av den sekretess som följer av reglerna i 11 kap. 4 § SekrL. (se SFS 1996:1089).

Joakim P har slutligen kritiserat åtgärden att sedan arbetet slutförts lämna över kommissionens handlingar till Riksarkivet. Överlämnandet torde ha ägt rum efter den 29 juni 1999 då kommissionen, som vid den tiden ändrat namn till Granskningskommissionen i anledning av utredningen om mordet på statsminister Olof Palme, slutförde sitt arbete. Vad Joakim P i denna del har kritiserat är det normala då en utredning slutför sitt arbete och överensstämmer med gällande arkiveringsbestämmelser som jag inte finner skäl att här närmare redogöra för. Det kan dock framhållas att , såsom berörts i Riksarkivets yttrande, samtalsuppteckningen efter överlämnandet hos arkivet omfattats av bestämmelserna om sekretess i 11 kap. 4 § SekrL.

Vad som anförts i denna del av anmälan ger mot bakgrund av det anförda inte anledning till vidare åtgärder eller uttalanden av mig,

I ärendet har inkommit en anmälan från en person, som velat vara anonym. Enligt anmälan har Granskningskommissionen på en viss sida i sitt betänkande lämnat uppgifter om honom som gör att hans identitet kan fastställas.

Jag har tagit del av den aktuella delen i betänkandet. Vad som därvid framkommit ger inte vid handen att gällande regler om sekretess hos kommissionen skulle ha åsidosatts. Den anonyma anmälan (som inte i sak har något samband med Joakim P:s anmälan) skall därför inte föranleda någon ytterligare åtgärd av mig.

Joakim P har slutligen kritiserat Riksarkivet för att det lämnat ut den samtalsuppteckning som gjorts av Kari O:s muntliga redogörelse inför kommissionen.

Riksarkivet har i ett utförligt yttrande redovisat hur man där behandlat frågan om utlämnande och de överväganden som gjorts av sekretessfrågan. Vad som därvid framkommit ger mig inte anledning att uttala någon avvikande mening eller att rikta någon kritik mot hanteringen av ärendet hos Riksarkivet.

Med anledning av uppgiften att samtalsuppteckningen eller väsentliga delar av denna publicerats av tidningen Dagens Nyheter på dess hemsida (vilken i och för sig kan omfattas av den s.k databasregeln i 1 kap. 9 § Yttrandefrihetsgrundlagen YGL) vill jag erinra om de begränsningar som gäller för Justitiekanslerns möjligheter att närmare söka utröna på vilket sätt en tidning kommit i besittning av uppgifter för vilka sekretess kan gälla.

Justitiekanslern kan inte såvitt nu är av intresse efterforska vem som lämnat uppgift till en tidning i andra situationer än de där en allmän handling som omfattas av sekretess eller där en s.k. kvalificerat hemlig uppgift har lämnats ut, se 7 kap. 3 § första stycket p 2 och 3 jämförd med 3 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen (TF). Motsvarande regler gäller för ett medium som omfattas av YGL, se 2 kap 4 § och 5 kap 2 § YGL

Det har för övrigt inte gjorts gällande eller eljest framkommit att Riksarkivets utlämnande av samtalsuppteckningen skulle ha skett till någon företrädare för tidningen eller ha en sådan direkt koppling till publiceringen att reglerna i 7 kap. 3 § TF om inskränkning i meddelarfriheten skulle aktualiseras.

Förutsättningar att angripa själva publiceringen eller offentliggörandet av uppgifterna i Dagens Nyheter är inskränkt till sådana fall som anges i 7 kap. 5 § TF. Någon sådan situation är det inte fråga om här och det saknas alltså lagliga möjligheter för Justitiekanslern att ingripa mot publiceringen som sådan. Joakim P har heller inte begärt en sådan prövning utan vänt sig till Pressens ombudsman med en begäran om en granskning av de publicistiska överväganden som lett fram till offentliggörandet av rönen vid obduktionen av hans far.

Med dessa uttalanden anser jag mig ha behandlat Joakim P:s anmälan. Jag vill beklaga att ärendets avgörande dess värre har dragit ut på tiden på grund av det arbetsläge som råder här.

Ärendet avslutas.