JK 3814-97-40

Bakgrund

En person rapporterades för olovliga körningar den 2, 5 och 9 december 1996. Vid dessa tillfällen färdades han i en lätt lastbil med registreringsnummer KOB 724. Vid den senaste körningen, den 9 december 1996, togs bilen i beslag av polismyndigheten i Uppsala. Ändamålet med beslaget var att utröna omständigheter som kunde antas äga betydelse för utredningen. Av den primärrapport som upprättades vid tillfället framgår att föraren uppgett att han sålt bilen i fråga till Tommy L. för 25 000 kr för några dagar sedan samt att papper om ägarbytet fanns i bilen.

Utdrag ur bilregistret visar att Tommy L. förvärvat fordonet från den misstänkte föraren den 5 december 1996 och att anmälan härom inkom till bilregistret den 16 december 1996.

Den misstänkte bilföraren rapporterades på nytt för grov olovlig körning den 4 februari 1997. Den 14 februari 1997 lämnade kammaråklagare Jarl A. vid Åklagarkammaren i Uppsala in en stämningsansökan vid Enköpings tingsrätt mot den misstänkte bilföraren rörande de olovliga körningarna i december 1996. I stämningsansökan framställdes också ett särskilt yrkande om förverkande av det beslagtagna fordonet med stöd av 7 § trafikbrottslagen (1951:649).

Den 15 maj 1997 dömdes den misstänkte bilföraren för annan brottslighet till fängelse av Sala tingsrätt.

Kammaråklagaren A. meddelade den 29 maj 1997 den misstänkte bilföraren åtalsunderlåtelse för de nämnda olovliga körningarna i december 1996 samt för ytterligare olovliga körningar och Enköpings tingsrätt avskrev målet från vidare handläggning.

Den 30 maj 1997 beslöt kammaråklagare A. med tillämpning av 7 § trafikbrottslagen (1951:649) och 3 § lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. att fordonet skulle vara förverkat. Som grund för beslutet angavs förebyggande av brottslig verksamhet. Den person som framfört fordonet delgavs beslutet den 6 juni 1997.

Tommy L. anmälde missnöje över förverkandebeslutet den 27 juni 1997 till Åklagarkammaren i Uppsala. I sin skrivelse begärde han att få tillbaka sitt fordon och grunden härför angavs vara att han i december 1997 köpt fordonet för 25 000 kr av den person som framfört fordonet. Tommy L. uppmanades av åklagarkammaren i juli 1997 per telefon att inge registreringsbevis och köpehandlingar till styrkande av att han var ägare av fordonet vid beslagtillfället den 9 december 1996.

Den 7 oktober 1997 beslutade kammaråklagare A. att lämna L:s anmälan om missnöje utan åtgärd. Som grund för beslutet angavs att L. inte styrkt sin äganderätt till fordonet.

Till följd av förverkandebeslutet lät Polismyndigheten i Uppsala den 23 oktober 1997 skrota fordonet.

Ersättningsanspråket

Tommy L., Karlstad, har i en skrivelse hit begärt skadestånd av staten med 25 000 kr. Som grund åberopar han att den honom tillhöriga lastbilen felaktigt förverkats och skrotats.

Utredning

Riksåklagaren har, efter att ha inhämtat yttrande från Åklagarmyndigheten i Västerås, yttrat sig i ärendet. Yttrandena bifogas detta beslut som bilagorna 1 och 2 (här uteslutna).

Gällande regler

Ett fordon som har använts vid brott enligt trafikbrottslagen (1951:649) får med stöd av 7 § samma lag förklaras förverkat, om det behövs för att förebygga fortsatt sådan brottslighet och förverkande inte är oskäligt.

I 36 kap. 5 § brottsbalken (BrB) finns allmänna bestämmelser om hos vem förverkande av egendom eller dess värde till följd av brott får ske. Förverkande får enligt bestämmelserna ske hos a) gärningsmannen eller annan som medverkat till brottet, b) den i vars ställe gärningsmannen eller annan medverkande var c) den som genom brottet beretts vinning eller näringsidkare som avses i 4 § eller d) den som efter brottet förvärvat egendomen genom bodelning eller på grund av arv eller testamente eller genom gåva eller som efter brottet förvärvat egendomen på annat sätt och därvid haft vetskap om eller skälig anledning till antagande om egendomens samband med brottet. Tillhörde egendom vid tiden för brottet inte någon av de under a) - c) nämnda får den inte förklaras förverkad.

Föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredningen om brott eller ha avhänts någon genom brott eller vara förverkat på grund av brott får enligt 27 kap. 1 § rättegångsbalken tas i beslag. Med stöd av den bestämmelsen kan ett fordon tas i beslag i avvaktan på ett slutligt avgörande beträffande frågan om förverkande enligt trafikbrottslagen (se prop. 1986/87:81 s. 11).

Av förarbetena till bestämmelsen om förverkande i trafikbrottslagen framgår att ett fordon också får förverkas även om fordonet ägs av någon annan än den som framförde fordonet. Departementschefen anförde i denna del följande (prop. 1986/87 : 81 s. 11 f):

"Givetvis kan det ofta förhålla sig så att fordonet inte tillhör gärningsmannen utan någon annan. Med den restriktiva tillämpning som här förutsätts synes någon särskild begränsning med hänsyn till detta inte vara nödvändig. Därvid har jag även beaktat de allmänna reglerna i 36 kap. 5 § BrB i fråga om hos vem förverkande kan ske. Bestämmelsen i paragrafens första stycke c kan i praktiken inte bli tillämplig i de fall som avses här och knappast heller regeln i första stycket b. Förverkande kan därför enligt de allmänna bestämmelserna normalt tänkas ske endast hos - förutom gärningsmannen - någon medverkande (första stycket a) eller den som efter brottet har förvärvat fordonet antingen genom familjerättsligt fång eller också genom annat fång i ond tro (första stycket d).

Om fordonet inte ägs av gärningsmannen utan av någon som endast medverkat till brottet eller av någon som efter brottet har förvärvat fordonet, kan det naturligtvis inte sällan vara oskäligt att förklara fordonet förverkat. Skulle så inte vara fallet, bör emellertid förverkande också kunna ske. .. Ett specialfall föreligger när gärningsmannen innehar fordonet på grund av avtal enligt vilket äganderätten skall övergå först sedan betalning erlagts eller som han annars innehar på grund av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt. Såväl säljaren som köparen torde då anses ha en villkorlig äganderätt till fordonet intill dess köpeskillingen har betalats. Sakförverkande av fordonet bör alltså kunna riktas mot köparen. Vad angår avbetalningssäljarens rätt skyddas denna utan att särskilt förbehåll behöver göras. Detta framgår av bestämmelsen i 36 kap. 5 § tredje stycket BrB som gäller även utanför brottsbalkens område. Där föreskrivs att särskild rätt till egendom som förklaras förverkad består, om ej den särskilda rätten förklaras förverkad. Med särskild rätt förstår enligt motiven bl.a. säljarens rätt till gods som sålts med äganderättsförbehåll (jfr SOU 1970:61 s 280). Innebörden av denna reglering torde vara att avbetalningssäljaren behåller sin rätt gentemot staten och att han kan vända sig till den myndighet som eller det bolag som sålt det förverkade fordonet - i allmänhet FFV Allmateriel Aktiebolag - med anspråk på den del av köpeskillingen som tillkommer honom, om försäljningen skulle ha skett utan förbehåll för hans rätt..."

Bestämmelsen i 7 § trafikbrottslagen fick sin nuvarande lydelse genom en lagändring 1994. Ändringen innebar att utrymmet för att kunna förklara fordon förverkade vid brott mot trafikbrottslagen ökade. I förarbetena till lagändringen (prop. 1993/94:44 s. 71) anfördes att det kunde vara svårt att avgöra vem som är rätt ägare till ett fordon. Det hänvisades härvid till att de principiella uttalanden som gjordes i 1987 års lagstiftningsärende alltjämt torde gälla bestämmelsen även med den nya lydelsen.

I lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. finns särskilda bestämmelser för de fall då förverkandefrågan rör någon annan än den åtalade. Enligt 2 § skall förverkandefrågan i allmänhet prövas av tingsrätt efter särskild talan. Vid sådan talan gäller i tillämpliga delar reglerna i rättegångsbalken om åtal för brott för vilket inte kan följa svårare straff än böter. I 3 § ges åklagare behörighet att pröva frågan om förverkande av beslagtagen egendom. Om värdet av det som skall förverkas uppgår till betydande belopp eller om det finns andra särskilda skäl, skall dock frågan om förverkande prövas av rätten. Åklagares beslut om förverkande skall meddelas skriftligen. Den som drabbats av beslaget får hos åklagaren anmäla missnöje med förverkandebeslutet inom en månad från det han fick del av det. Anmäls missnöje skall beslutet om förverkande inte vidare gälla. Om åklagaren i det fallet inte häver beslaget, skall han väcka talan om egendomens förverkande. Har talan inte väckts inom en månad från det att missnöjesanmälan kom in, skall beslaget gå åter. I förarbetena till bestämmelsen (prop. 1986/87:6 s 26) anges att det inte föreligger någon skyldighet för åklagaren att i vissa fall avgöra frågor om förverkande. Här anges att om det av förundersökningsprotokoll eller andra handlingar framgår att någon motsätter sig ett förverkande bör åklagaren inte besluta om förverkande utan i stället väcka talan vid domstol. Detsamma sägs gälla om åklagaren bedömer frågan om förverkande som tveksam.

En förutsättning för att ett fordon skall kunna förklaras förverkat enligt reglerna i trafikbrottslagen är att förverkandet behövs för att förebygga fortsatt brottslighet och att det dessutom inte är oskäligt. Vid en bedömning av huruvida denna förutsättning föreligger är enligt min mening äganderättsförhållandena beträffande fordonet av betydelse. Uppenbart är nämligen att bedömningen kan utfalla olika beroende på om fordonet tillhör den åtalade eller någon annan. Det är också så att ett förverkande enligt trafikbrottslagen knappast kan komma i fråga i andra fall än då fordonet tillhör gärningsmannen eller någon som kan anses ha medverkat till brottet. Jag bortser då från fall där fordonet efter brottet förvärvats av någon annan.

En allsidig bedömning av själva förverkandefrågan förutsätter alltså att äganderättsfrågan är klarlagd. Också rättssäkerhetsaspekter gör sig emellertid gällande. Det är närmast en självklarhet att egendom inte skall kunna förverkas utan att egendomens ägare blivit hörd i saken och fått framföra sina synpunkter. När egendomen tillhör någon annan än en åtalad skall därför talan om förverkande riktas mot denne. Bestämmelser härom finns i lagen om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m.

När talan om förverkande förs vid domstol måste det enligt min mening i första hand ankomma på åklagaren att se till att ägarförhållandena är tillfredsställande utredda eller i vart fall odiskutabla. Skall åklagare besluta i saken med stöd av lagen om förfarandet i vissa fall vid förverkande är det uppenbart att ansvaret härför helt vilar på denne. Jag är medveten om att det ofta kan vara svårt att exakt utreda vem som är ägare till exempelvis ett fordon. Skentransaktioner och andra förfaranden kan göra ägarbilden oklar. Det kan också förhålla sig så att det under förundersökningen inte framkommit något som tyder på att annan har anspråk på egendomen. Utredningskravet på åklagaren kan därför inte ställas för högt. Ett minimikrav måste emellertid vara att det görs ett försök att närmare utreda omständigheterna när det framgår att någon annan än den åtalade kan tänkas vara ägare av egendom som avses bli förverkad och att åklagaren på grundval vad som därvid framkommit gör en bedömning av mot vem förverkandeyrkandet skall riktas.

Som framgår av utredningen i det nu aktuella ärendet hade bilföraren vid flera tillfällen hävdat att han överlåtit bilen. Även om uppgiften i och för sig kunde ifrågasättas hade det enligt min mening ändå kunnat krävas att åklagaren inför åtalet och det förverkandeyrkande som skulle framställas hade gjort en kontroll av om uppgiften överensstämde med det verkliga förhållandet. En naturlig åtgärd från åklagarens sida hade varit att åtminstone höra med den uppgivne köparen om äganderätten övergått till denne samt att också kontrollera om ett ägarbyte registrerats i bilregistret. Så skedde emellertid inte och åklagaren har alltså underlåtit att utreda ägarförhållandena på ett godtagbart sätt. Som Riksåklagaren påpekat har åklagaren också förfarit felaktigt och försumligt genom att inte heller inför förverkandebeslutet utreda ägarförhållandena till fordonet och därefter förverka fordonet trots att ägarförhållandena inte var klarlagda.

Åklagaren kan inte undgå kritik för sin handläggning av förverkandefrågan. Hans underlåtenhet att utreda ägarförhållandena inför sitt eget beslut om förverkande är vidare av den arten att skadeståndsansvar i och för sig uppkommit för staten. En annan sak är emellertid om felet och försummelsen lett till att Tommy L. drabbats av någon skada, dvs. om en riktig hantering av förverkandefrågan skulle ha medfört att fordonet inte förverkades på grund av att Tommy L. förvärvat det. Den frågan måste enligt min mening bedömas med utgångspunkt i allmänna sakrättsliga regler om giltighet i förhållande till tredje man av rättigheter till lös egendom.

Av utredningen i ärendet framgår att Tommy L. vid förverkandetidpunkten stod som fordonets ägare i bilregistret. Att någon är registrerad som ägare till ett fordon innebär emellertid inte att denne också faktiskt är ägare. För fordon liksom för andra föremål gäller att äganderätten övergår bl.a. när det träffats ett avtal om köp och förvärvaren fått egendomen i sin besittning. Såvitt framgår av utredningen i detta ärende hade den person som sedermera dömdes för olovlig körning fortfarande fordonet i sin besittning vid tidpunkten för beslaget och skälet till detta var att denne skulle utföra vissa reparationer på bilen innan den kunde levereras till Tommy L. Någon besittningsövergång hade därför inte skett vid förverkandet och Tommy L. har då enligt min mening inte förvärvat äganderätten på ett sätt som kan göras gällande mot utomstående, dvs. tredje man. Tommy L. har inte ens påstått att han skulle ha någon. annan mot tredje man gällande rätt till fordonet. Det anspråk på bilen som Tommy L. kan grunda på överlåtelseavtalet mellan honom och bilföraren har då inte hindrat att bilen kunde förklaras förverkad (se rättsfallet NJA 1968 s. 336, Henrik Hessler, Svensk Juristtidning 1983 s. 174 samt Tore Strömberg, Om konfiskation som brottspåföljd s. 178). I sak har alltså förverkandebeslutet varit riktigt. Åklagarens förfarande har då inte orsakat att någon skada uppkommit. Att Tommy L. faktiskt inte drabbats av någon förmögenhetsskada framgår för övrigt av det förhållandet att säljaren av bilen inte fullgjort vad som ålegat honom enligt köpeavtalet, nämligen att överlämna bilen till Tommy L., och att Tommy L. därför har kvar en fordran på säljaren.

Som redovisats tidigare anmälde Tommy L. missnöje med åklagarens beslut om förverkande av den beslagtagna bilen. Tommy L. uppmanades då att styrka att han förvärvat bilen. Huruvida uppmaningen efterkoms är oklart. Tommy L. uppger att han sände in begärda handlingar medan åklagarmyndigheten hävdar att han inte hördes av. Åklagaren beslöt sedan att lämna missnöjesanmälan utan åtgärd.

Enligt lagen om förfarandet vid förverkande av egendom m.m. får missnöje anmälas av den som drabbats av beslaget. Anmäls missnöje skall ett förverkandebeslut inte gälla vidare. Om åklagaren då inte häver beslaget, skall han väcka talan om egendomens förverkande hos rätten. Har sådan talan inte väckts inom en månad från det anmälan kom in skall beslaget gå åter.

Uttrycket "den som drabbats av beslaget" i den nämnda bestämmelsen har sin förebild i 27 kap.rättegångsbalken. Sålunda finns i 6 § en bestämmelse om att den som drabbats av ett beslag får begära rättens prövning av beslaget. Enligt 13 § har den som drabbats av ett beslag rätt att få bevis om beslaget. Vad som avses med att någon drabbats av ett beslag kan inte klart utläsas vare sig av rättegångsbalken eller den ovannämnda lagen. Enligt min mening får emellertid uttrycket i första hand tolkas så att det avser dem som är legitimerade att föra talan rörande den beslagtagna egendomen. Till denna krets får räknas den som hade egendomen i sin besittning vid beslagstidpunkten liksom också den som utan att ha besittning är ägare eller har annan rätt till egendomen (se JO 1988/89 s. 43 ff. och Polisrättsutredningens slutbetänkande SOU 1995:47 Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polislagen s. 427). I vad mån kretsen är vidare än så är enligt min mening tveksamt. Jag finner emellertid i det nu aktuella ärendet inte anledning att ytterligare fördjupa mig i frågan. Jag nöjer mig med att konstatera att alla olika anspråk som kan föras fram av en person beträffande egendom som tagits i beslag inte behöver innebära att denne drabbats av beslaget. I förevarande fall åberopade Tommy L. som stöd för sin missnöjesanmälan att han köpt fordonet men att det lämnats kvar hos säljaren för reparationer. Även om han hade visat att han innehade en köpehandling beträffande bilen och registrerats som bilens ägare medförde inte det att han, som jag utvecklat tidigare, skulle betraktas som ägare till bilen. Hans anspråk var ju en obligationsrättslig fordran mot säljaren. Enligt min mening hade han därför inte drabbats av beslaget och han var då inte berättigad att anmäla missnöje med åklagarens beslut.

Av de ovan redovisade uttalandena under förarbetet till lagen om förfarande vid förverkande m.m. framgår att en åklagare inte bör besluta om förverkande när någon motsätter sig förverkandet. I linje härmed kan det möjligen hävdas att en åklagare bör godta en missnöjesanmälan från en person utan någon närmare prövning av dennes rätt att anmäla missnöjet. Som lagtexten utformats är det emellertid endast den som drabbats av ett beslag som får anmäla missnöje. Det ligger då nära till hands att tolka bestämmelsen så att en åklagare som tar emot en missnöjesanmälan beträffande ett förverkandebeslut har att ta ställning till om den som gjort anmälan är behörig. Oavsett om Tommy L. styrkt sina anspråk på bilen eller ej kan jag alltså inte finna att åklagare gjorde fel när han lämnade missnöjesanmälan utan åtgärd.

På grund av det anförda avböjer jag att reglera Tommy L:s anspråk. Ärendet är härmed avslutat.

Ett exemplar av detta beslut bör överlämnas för kännedom till Förverkandeutredningen (Ju 1997:02).