JK 4138-05-21

Kritik mot en kriminalvårdsanstalt för rutinerna vid granskning av brev från myndigheter o.d. till dem som är intagna i anstalten

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern uttalar kritik när det gäller de rutiner som har tillämpats vid kriminalvårdsanstalten Kumla i fråga om granskningen av brev till dem som är intagna i anstalten.

Justitiekanslern avslår R.N.:s begäran om ersättning av staten.

I övrigt vidtar Justitiekanslern inte någon åtgärd i ärendet.

Genom en skrivelse av den 14 augusti 2005 till Justitiekanslern har en person, som i detta beslut kallas R.N., gjort en anmälan mot kriminalvårdsanstalten Kumla eller befattningshavare där. R.N. har därvid anfört bl.a. följande. Han är intagen i anstalten. Den 14 augusti 2005 gav en kriminalvårdare vid anstalten honom det beskedet att han skulle gå till besöksavdelningen och där öppna ett brev från Lunds tingsrätt till honom. Han gjorde klart för vårdaren att ett sådant brev skall vidarebefordras till den intagne utan granskning. Vårdaren hänvisade honom då till en tjänsteman vid besöksavdelningen. Den tjänstemannen i sin tur hänvisade till direktiv av en anstaltsjurist. Enligt dessa direktiv skulle den intagne öppna brevet vid besöksavdelningen, antingen framför personal eller i ett besöksrum. För att den intagne skulle få ta med brevet till sitt bostadsrum måste han eller hon visa upp innehållet i brevet för en av anstaltens tjänstemän, som måste godkänna innehållet. Han fick vidare veta att brevet skulle läggas till hans effekter om han inte ville komma fram och läsa det i en tjänstemans närvaro. Sammanfattningsvis förekommer det vid anstalten rutinmässigt en påtvingad och påstått frivillig granskning av sådana brev – t.ex. från advokater och från rättsinstanser – som enligt 25 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt (KvaL) skall vidarebefordras till den intagne utan att breven granskas först. Det finns inte något rättsligt stöd för den rutin som sålunda tillämpas vid Kumlaanstalten. Från anstaltens sida har man satt i system att bryta mot bestämmelserna i 25 § KvaL.

Justitiekanslern har remitterat ärendet till Kriminalvårdsstyrelsen (numera Kriminalvården, huvudkontoret) för yttrande.

I oktober 2005 har R.N. kompletterat sin anmälan. Mot bakgrund av att kompletteringen får innefatta ett påstående om att två befattningshavare vid Kumlaanstalten har gjort sig skyldiga till brott, har Justitiekanslern den 21 oktober 2005 beslutat att inte inleda förundersökning i ärendet. Samtidigt har Justitiekanslern sänt kompletteringen till Kriminalvårdsstyrelsen för beaktande vid yttrandet hit.

Det yttrande som Kriminalvårdsstyrelsen därefter har avgett har följande lydelse:

”Aktuella författningsbestämmelser

Av artikel 8 i Europakonventionen följer att var och en har rätt till respekt bland annat för sin korrespondens. Av artikeln följer också att offentlig myndighet inte får inskränka åtnjutandet av denna rättighet annat än under vissa angivna förutsättningar och med stöd av lag.

Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen (RF) är varje medborgare gentemot det allmänna skyddad mot bland annat undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse. Detta skydd får enligt 2 kap. 12 § RF inskränkas genom lag.

Enligt 25 § lagen (1974:202) om kriminalvård i anstalt (KvaL) skall brev mellan intagen och svensk myndighet, vissa internationella organ eller advokat (i fortsättningen benämnt myndighetsbrev) vidarebefordras utan granskning. Om ett brev anges vara avsänt från svensk myndighet, sådant internationellt organ eller advokat och om det skäligen kan misstänkas att uppgiften är oriktig, får brevet dock granskas, om förhållandet inte kan klarläggas på annat sätt.

Enligt 26 § 1 st. KvaL får brev eller andra försändelser till eller från den som är intagen i en sluten anstalt granskas för undersökning av om de innehåller något otillåtet föremål. Beträffande den som är intagen på en specialavdelning skall en sådan granskning alltid göras.

Av 26 § 2 st. KvaL följer att granskningen av brev eller andra försändelser för den som är intagen på en specialavdelning även skall syfta till att undersöka om de innehåller något meddelande om planläggning av brottslig verksamhet, avvikande eller något annat liknande förfarande. Granskning i detta syfte får också göras beträffande andra intagna, när det finns anledning att anta att en försändelse innehåller ett sådant meddelande. Beträffande den som är intagen i en sluten anstalt får sådan granskning även göras stickprovsvis samt om det är nödvändigt med hänsyn till den intagnes särskilda förhållanden.

Av 26 § 3 st. KvaL framgår att de föregående styckena inte gäller sådana brev som enligt 25 §

samma lag skall vidarebefordras utan granskning.

Enligt 24 § KvaL får en intagen, i den utsträckning det kan ske utan olägenhet, inneha personliga tillhörigheter samt skaffa sig eller motta sådant som kan bereda honom sysselsättning under fritid.

Enligt 6 kap. 2 § Kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter och allmänna råd för verkställighet i anstalt (KVVFS 2005:2) får en intagen inte i sitt bostadsrum eller i gemensamma utrymmen förvara sådant som exempelvis kan äventyra säkerheten i anstalten.

Bakgrund

Kriminalvårdens uppdrag och samhällsutvecklingen

Kriminalvården skall verka för att påföljder kan verkställas på ett säkert sätt. Verksamheten har också ett ansvar för att brottslighet under verkställigheten av kriminalvårdspåföljder förhindras. Den frågeställning som har väckts i ärendet pekar på ett väsentligt problem när det gäller kriminalvårdens möjligheter att kunna leva upp till dessa mål.

Sedan nuvarande kriminalvårdslag tillkom för över trettio år sedan har stora förändringar skett både när det gäller klientgruppernas sammansättning i anstalt och den organiserade kriminaliteten. På anstalterna har andelen intagna med långa strafftider ökat. Andelen narkomaner bland de intagna har under de senaste tio åren ökat med ca tio procent och ungefär hälften av de intagna bedöms nu vara narkotikamissbrukare. Allt tyder på att även andelen intagna med psykiska problem och störningar har ökat väsentligt. Dessa förhållanden i förening med uppkomsten av kriminella gängbildningar och en allt mer avancerad organiserad och internationaliserad brottslighet ställer helt nya krav på verksamheten.

Också införandet av alternativa påföljder och verkställighetsformer har lett till en förändrad situation på anstalterna. Gruppen intagna med korta strafftider och typiskt sett begränsade brotts- och missbruksrelaterade problem har i stort sett försvunnit från anstalterna. Även detta har påverkat klimatet på anstalterna.

Det är inte acceptabelt att brott begås av den som avtjänar en utdömd påföljd, vare sig det sker inom eller utom anstalt. Det är inte heller acceptabelt att ordningsstörningar i anstalterna försvårar eller omöjliggör det återfallsförebyggande arbetet med påverkan och behandling av de intagna. Det är nödvändigt att kriminalvården har effektiva verktyg att motverka de kriminella nätverkens aktiviteter i anstalterna och även i övrigt hantera intagna som utgör säkerhetsrisker eller annars har en negativ inverkan på sin närmiljö. Av den anledningen gav också regeringen Kriminalvårdskommittén i uppdrag att särskilt överväga kriminalvårdens möjligheter att kontrollera de intagnas kontakter med omvärlden (se Dir. 2002:90).

Rymningsutredningen har i sitt betänkande Säkert inlåst? (SOU 2005:6) kritiserat tidigare års kriminalvård för brister när det gäller att tänka i termer av nya typer av hot och i bedömningen av vad en ny typ av brottslighet, framför allt den organiserade brottsligheten, kan komma att medföra. I anledning av rymningarna från Hall i juli 2004 pekar utredaren även på behovet av en förbättrad kontroll av att otillåtna föremål inte förs in på anstalterna (a.a. sid. 163).

I mars 1998 redovisade Kriminalvårdsstyrelsen den s.k. RRS-rapporten i anledning av att intagna på Kumla och Tidaholm avlidit, av allt att döma till följd av våld från medintagna. Kriminalvårdsstyrelsen gav i rapporten ett antal förslag på åtgärder i syfte att höja säkerheten på de tre tyngsta anstalterna. Kontrollen av intagnas telefonsamtal beskrevs därvid som bristfällig, såväl vad gällde regelverk som teknik. Styrelsen föreslog i rapporten att rätten för de intagna att kommunicera via brev skulle inskränkas och att kriminalvårdens rätt att läsa inkommande brev skulle vidgas (se a.a. sid. 56–57).

Utöver den ovan beskrivna utvecklingen vill Kriminalvårdsstyrelsen också peka på den tekniska utveckling som skett i samhället sedan nuvarande kriminalvårdslags tillkomst. Modern data- och kopieringsteknik har gjort det väsentligt lättare att förfalska meddelanden och att förespegla att en postförsändelse kommer från annat håll än den egentliga avsändaren. Uppfinningsrikedom i kriminella syften ger i dagens teknik- och informationssamhälle stora möjligheter; här kan som jämförelse även nämnas problematiken med falska fakturor och kortbedrägerier. Ett ytterligare närliggande exempel kan nämnas. Enligt uppgift från Polisen förekommer det frekvent att personer i kriminella nätverk m.m. sparar dokument på sin hårddisk under beteckningar såsom t.ex. "brev från min advokat", vilket på ett enkelt men effektivt sätt försvårar husrannsakan. Den som vill kan i dag snabbt och enkelt komma över och använda sig av t.ex. myndighets eller en advokats kuvert eller logotyp. Det har vid cellvisitationer också förekommit att anstaltspersonal påträffat lager av stulna kuvert försedda med advokats eller myndighets logotyp. Det är heller inte en ovanlig företeelse att anställda på myndigheter av olika anledningar sänder privatpost i kuvert med arbetsgivarens logotyp. Därtill kommer att antalet svenska myndigheter är stort och växande. Sannolikt finns i dag mer än 500 svenska myndigheter av olika storlek och inriktning.

Dagens situation och problemställningar

Den ovan beskrivna utvecklingen har lett fram till en problematisk situation för kriminalvården när det gäller tillämpningen av 25 § KvaL i dess nuvarande lydelse.

En anstalt av Kumlas storlek och karaktär hanterar in- och utgående brev till ca 250 intagna, varav många med hög riskprofil. Dagligen hanteras över 200 brev, däribland ett stort antal brev som på grund av kuvert, logotyp eller angiven avsändare ser ut att komma från avsändare som anges i 25 § KvaL.

Enligt de förutsättningar som gäller i 26 § KvaL kan – och skall till och med i vissa fall – kriminalvården granska andra brev än de som anges komma från myndighet. Enligt samma bestämmelse kan också andra försändelser än brev granskas. Därtill ger KvaL möjligheter att även på andra sätt, t.ex. genom kontroll av besök och telefonsamtal, begränsa den intagnes kontakter med omvärlden. Kriminalvårdskommittén föreslår i sitt betänkande Framtidens kriminalvård (SOU 2005:54) att möjligheterna till begränsning av den intagnes kontakter med omvärlden skall utökas.

Vid en jämförelse mellan 25 § och 26 § KvaL kan slutsatsen dras att undantaget i 25 § inte är tillämpligt på andra försändelser än brev. Om en annan försändelse än ett brev anges komma från t.ex. en myndighet torde den alltså kunna granskas enligt de förutsättningar som gäller i 26 § (se Ds Ju 1981:14 s. 135–136 samt prop. 1981/82:141; jämför även prop. 1993/94:38 sid. 151).

När det däremot gäller brev från myndighet eller annan avsändare enligt 25 § KvaL gäller emellertid enligt nuvarande lagstiftning i princip ett förbud mot granskning utan vidare. För att ett brev som anges vara avsänt från t.ex. en myndighet skall kunna granskas krävs att det finns skälig misstanke om oriktig avsändare och att förhållandet inte kan klarläggas på annat sätt. Lagstiftaren presumerar således att ett brev som anges vara ett myndighetsbrev också är det. Eftersom ett myndighetsbrev inte ens får genomlysas eller öppnas måste bedömning av eventuell skälig misstanke idag grundas på kuvertets eller omslagets yttre utseende eller någon annan omständighet utöver innehållet. Skälig misstanke kan förekomma då kuvertet eller omslaget avviker från ett normalt utseende, t.ex. då ett myndighets- eller advokatnamn är felstavat eller skrivet för hand. Ett problem för kriminalvården är emellertid att det oftast saknas någon sådan särskild omständighet som ger anledning till misstanke. Styrelsen menar dock att man, mot bakgrund av den samhällsutveckling som beskrivits ovan, därmed inte kan dra slutsatsen att brevet till den intagne i varje situation också kommer från en myndighet. Den presumtion som lagstiftaren införde för över trettio år sedan är inte längre gångbar i dagens samhälle. Erfarenheter tyder på att brev som ger sken av att komma från t.ex. myndighet i själva verket inte alltid gör det, utan tvärtom kan utgöra en viktig informationskanal till intagna från exempelvis kriminella nätverk utanför murarna. Det finns också skäl att tro att otillåtna föremål kommer in i anstalt på detta sätt. Det bör noteras att brev enligt 3 § Postlagen (1993:1684) definieras som en adresserad försändelse som är innesluten i ett kuvert eller annat omslag och som inte väger mer än 2 kg. Det finns således goda möjligheter att i en försändelse under 2 kg med en myndighet som angiven avsändare smuggla in narkotika, en kniv eller en mobiltelefon. Ett stort antal brev måste ändå enligt gällande rätt lämnas ogranskade eftersom det inte finns några konkreta omständigheter som talar för att avsändaren är oriktig. Styrelsen vill därtill peka på det orimliga i att en försändelse som väger över 2 kg inte längre per definition är något brev och då vid specialanstalt till och med skall granskas efter otillåtna föremål.

Det finns givetvis en stor risk att en mängd otillåtna föremål och meddelanden sänds in till och ut från anstalt på grund av begränsningarna i gällande rätt. I vart fall vid de slutna anstalterna och beträffande vissa kategorier intagna utgör detta ett problem. Vid kriminalvårdens hantering av förmodade myndighetsbrev uppstår en tydlig konflikt mellan å ena sidan kriminalvårdens uppdrag och å andra sidan de nuvarande lagliga ramarna för granskning. Dessutom torde det vara så att övriga kontrollmöjligheter minskar i effektivitet så länge det finns en ”kanal” in till och ut från anstalterna som enligt lagstiftningen överhuvudtaget inte får granskas.

Ett ytterligare problem är det vanligt förekommande förhållandet att nyintagna på anstalt efter press från andra intagna beställer kopior av brottmålsdomar eller förundersökningsprotokoll rörande sig själva. Det förekommer också att intagna skickar efter sådant material som rör andra intagna på anstalten. Avsändaren till försändelsen kan exempelvis vara en domstol eller en advokat, vilket gör att brevet skall vidarebefordras utan granskning.

Det beställda materialet kan utvisa att en intagen har lämnat uppgifter om andras brottslighet under förundersökningen. Det kan också framgå vilken typ av brott den intagne dömts för – exempelvis sexualbrott eller kvinnomisshandel – i den dom som är aktuell för verkställighet eller i tidigare domar. Sådana uppgifter kan ofta ge andra intagna förevändning att misshandla, hota eller på annat sätt trakassera den intagne som uppgifterna rör.

Att brottmålsdomar och förundersökningsprotokoll som rör intagna är tillgängliga för andra intagna riskerar att äventyra såväl enskilda intagnas säkerhet som den allmänna säkerheten på anstalterna. Problemen ur säkerhetssynpunkt bedöms dessutom vara större på en anstalt av Kumlas karaktär.

Kriminalvården har visserligen efter en individuell bedömning möjlighet att förbjuda intagna i anstalt att inneha domar eller förundersökningsprotokoll i sina bostadsrum (se JO 1987/88 s. 114, JO 1994/95 s. 175). Enligt gällande rätt kan en intagen dock inte förhindras rätten att läsa en dom som sänds till honom från en domstol eller annan myndighet. I vissa fall kan risk för allvarlig skada därmed redan ha uppstått.

Rutiner vid Kriminalvårdsmyndigheten Kumla

Enligt Kriminalvårdsmyndigheten Kumla kan hanteringen av inkommande myndighetsbrev till intagna vid anstalten beskrivas enligt följande.

Misstanke om oriktig avsändare

När ett brev anländer till myndigheten och det finns misstanke om att avsändaren är oriktig granskas brevet enligt 25 § KvaL. Om det vid granskningen framkommer att avsändaren är korrekt sker en bedömning av om den intagne får inneha brevet eller inte. Om innehållet i brevet är tillåtet att inneha enligt anstaltsföreskrifterna vidarebefordras brevet till den intagne. Om innehållet bedöms vara otillåtet kallas den intagne till besöksavdelningen där han i enrum får ta del av innehållet i brevet. Därefter förvaras innehållet bland den intagnes övriga effekter i anstaltens förråd.

Misstanke om otillåtet innehåll

Myndigheten öppnar brevet. Om innehållet bedöms vara tillåtet vidarebefordras brevet till den intagne. Om myndigheten bedömer att innehållet är otillåtet kallas den intagne till besöksavdelningen, där han får ta del av innehållet i enrum. Därefter förvaras innehållet bland den intagnes övriga effekter i anstaltens förråd.

Kriminalvårdsmyndigheten Kumla har till styrelsen uppgett att myndighetsbrev där avsändaren bedöms vara korrekt men innehållet otilllåtet i fortsättningen kommer att hanteras enligt följande rutin. Den intagne kommer att få tillfälle att i enrum på besöksavdelningen öppna brevet. Därefter kommer den intagne att få lämna brevet till personalen som lägger det bland hans övriga effekter i anstaltens förråd. Vill den intagne inneha innehållet får han ansöka om det i vanlig ordning. Om den intagne inte öppnar brevet kommer det att återsändas till avdelningen för brevgranskning. En ny bedömning kommer då att göras, vilket kan leda till att brevet granskas eller att det vidarebefordras till den intagne ifråga.

Det aktuella brevet från Lunds tingsrätt

Enligt uppgift från Kriminalvårdsmyndigheten Kumla har myndigheten inte beslutat kvarhålla något sådant brev som anmälaren beskriver. Anstalten har heller inte lagt något sådant brev till den intagnes övriga effekter i anstaltsförrådet. Myndigheten kan däremot inte uttala sig i frågan om brevet har anlänt till anstalten och därefter vidarebefordrats till anmälaren eller inte, eftersom brev som vidarebefordras till den intagne inte registreras vid myndigheten.

Det finns inte något som tyder på att den ”post-it”-lapp eller den stämpel som anmälaren hänvisar till (bilaga 2 och 3 till skrivelse den 6 oktober 2005) har suttit på ett sådant brev från Lunds tingsrätt som anmälaren omnämner. Det finns inte heller något som utvisar att bilagorna 4 och 5 utgör fram- och baksida av samma försändelse. Kriminalvårdsstyrelsen kan således inte bekräfta att anmälarens uppgifter i fråga om myndighetens granskningsåtgärder i denna del är riktiga.

Kriminalvårdsstyrelsens bedömning

Styrelsen bedömer att den hittillsvarande hanteringen av myndighetsbrev vid KVM [= Kriminalvårdsmyndigheten; Justitiekanslerns tillägg] Kumla, där skälig misstanke om oriktig avsändare saknas men där misstanke finns om otillåtet innehåll, inte stämmer med den nuvarande utformningen av 25 § KvaL, eftersom rutinen innebär att breven inte vidarebefordras utan granskning.

Frågan om Kumlaanstalten har mottagit ett brev från Lunds tingsrätt till anmälaren eller inte går inte att utreda ytterligare. Styrelsen avstår därför från synpunkter i den delen.

Kriminalvårdsstyrelsen vill emellertid framhålla att nuvarande krav på skälig misstanke om oriktig avsändare som förutsättning för någon form av granskning av myndighetsbrev vållar stora problem för kriminalvården i enlighet med styrelsens beskrivning ovan. Här kan visserligen noteras att Kriminalvårdskommittén har föreslagit att det skall räcka med att det finnsanledning att anta att avsändaren är oriktig för att granskning skall få ske. Därtill föreslår kommittén att granskning i sådant fall får ske oavsett om förhållandet kan klarläggas på annat sätt. Kriminalvårdsstyrelsen har tidigare tillstyrkt dessa förslag i sitt remissvar över betänkandet. Förslagen kan anses tillräckliga när det gäller majoriteten intagna, där kriminalvården bedömer ovan beskrivna risker och problem som hanterbara. Överväganden i anledning av det aktuella ärendet gör emellertid att styrelsen nu ifrågasätter om de föreslagna ändringarna är tillräckliga när det gäller anstalter med höga säkerhetskrav och vissa kategorier intagna.

Enligt styrelsens uppfattning måste det ifrågasättas om det även de lege ferenda skall krävas misstanke om felaktig avsändare för att myndighetsbrev skall kunna genomgå någon form av granskning. Beträffande anstalter med höga säkerhetskrav och vissa kategorier intagna bör öppnas upp för möjligheter att i någon form granska samtliga brev oavsett angiven avsändare. Det bör här noteras att granskning av brev kan göras genom olika grad av intrång, t.ex. genomlysning av oöppnat brev, öppning av brev utan läsning och genomläsning av brev.

Inför en sådan lagändring bör givetvis beaktas de begränsningar som följer av Europakonventionen, t.ex. vad gäller de begränsade möjligheterna att granska korrespondens mellan en advokat och dennes klient. Även behovet av eventuella följdändringar i sekretesslagstiftningen behöver övervägas. Styrelsen vill dock avslutningsvis betona att kriminalvården inte i sig eftersträvar att brev som verkligen är myndighetsbrev skall granskas genom läsning. Som ovan har konstaterats håller emellertid inte längre presumtionen i 25 § KvaL om att den avsändare som angivits på ett kuvert också är den riktiga. För att kunna fullgöra sitt uppdrag när det gäller säkerhet och brottsprevention under verkställighet behöver kriminalvården få laglig befogenhet att oavsett misstanke i det enskilda fallet förvissa sig om det rätta förhållandet.

Styrelsen avser att hos Justitiedepartementet väcka frågan om behov av en sådan lagändring.”

R.N. har fått tillfälle att lämna synpunkter på Kriminalvårdsstyrelsens yttrande. Med anledning av det har han sänt in en skrivelse daterad den 15 december 2005 jämte tre kuvert i original. I skrivelsen har han bl.a. frågat dels vem som är ansvarig för de men som han själv och andra intagna har lidit till följd av Kriminalvårdsmyndigheten Kumlas felaktiga hantering av inkommande post, dels på vilket sätt de kommer att ersättas för dessa men.

Den principiella huvudfrågan i ärendet avser kriminalvårdsanstalten Kumlas hantering av vissa brev till dem som är intagna i anstalten. Frågan gäller mer specifikt de fall där det anges att brevet är avsänt från en svensk myndighet e.d. med följd att den principen gäller att brevet skall vidarebefordras utan granskning från Kriminalvårdens sida, se närmare bestämmelserna i 25 § KvaL (jfr 26 §). Som framgår av dessa bestämmelser får ett sådant brev granskas endast om det kan skäligen misstänkas att uppgiften om avsändare är oriktig och förhållandet inte kan klarläggas på annat sätt.

Kriminalvårdsstyrelsens yttrande innehåller en redogörelse för de bestämmelser som är av intresse vid bedömningen av principfrågan, och jag kan därför nöja mig med att hänvisa till den delen av yttrandet. I sammanhanget får jag lägga till att frågan om det kan finnas skäl till en förändring av regleringen är ett spörsmål som inte kan inverka vid min prövning i ärendet (jfr styrelsens yttrande). Som Kriminalvårdsstyrelsen anför har Kriminalvårdskommittén i sitt betänkande Framtidens kriminalvård (SOU 2005:54) lämnat förslag till nya regler om brev till dem som är intagna i anstalt och bl.a. denna fråga bereds nu i Justitiedepartementet.

Riksdagens ombudsmän (JO) har i sin praxis haft att pröva frågor om Kriminalvårdens granskning av brev mellan en person som är intagen i anstalt och en svensk myndighet e.d. och om rutinerna vid en anstalt när det gäller öppnande av brev till en intagen. Mot bakgrund av att bestämmelserna i 25 § KvaL utgör en för intagna anpassad form av det skydd som varje medborgare har enligt 2 kap. 6 § RF har JO uttalat kritik mot Kriminalvården. Så t.ex. har dåvarande justitieombudsmannen J.P. kritiserat en anstalt i ett fall där anstaltspersonalen visserligen inte hade granskat brev till en intagen från dennes advokat innan de hade överlämnats till denne men hade uppmanat denne att öppna breven i närvaro av anstaltspersonalen (se JO 1994/95 s. 175). I ett annat fall hade den intagne, i samband med att advokatpost överlämnades till honom, fått en fråga från en kriminalvårdstjänsteman om han ville öppna brevet i tjänstemannens närvaro. Justitieombudsmannen C.N. uttalade i det ärendet bl.a. att hon kände sig mycket tveksam till det förfarande som anstalten använde. Hon anförde vidare följande. Om en förfrågan av detta slag görs till en intagen får han inte ges uppfattningen att han är tvungen att öppna sin post i närvaro av personalen. Det finns nämligen en uppenbar risk för att en intagen i en sådan situation och med hänsyn till det utsatta läge som han befinner sig i kan uppfatta personalens förfrågan som en uppmaning och känna sig tvingad att följa den. (Se JO:s beslut den 27 september 2005 i ärendet med dnr 2003-2004.)

Jag ansluter mig till de principiella uttalanden som JO har gjort i dessa beslut. Och jag finner mot den bakgrunden inte skäl att utveckla mina synpunkter i sakfrågan.

Beträffande det nu aktuella ärendet ger utredningen vid handen bl.a. följande. I ett fall där det har kommit ett brev till en intagen i Kumlaanstalten och brevet har angetts vara avsänt från en myndighet e.d., har brevet inte alltid vidarebefordrats till den intagne utan granskning från anstaltens sida även om det inte har förelegat någon skälig misstanke om att uppgiften om avsändare har varit oriktig i och för sig. Om man sålunda från anstaltens sida har misstänkt att brevet innehåller något som den intagne inte får inneha, har man öppnat brevet innan det har vidarebefordrats till den intagne (när det har visat sig att innehållet inte var otillåtet) alternativt kallat den intagne till besöksavdelningen, där han har fått ta del av innehållet, varefter detta har förvarats i anstaltens förråd (när innehållet har varit sådant att den intagne inte fått inneha det).

Enligt 25 § KvaL får ett brev till en intagen, vilket enligt vad som anges är avsänt från en myndighet e.d., granskas endast om det skäligen kan misstänkas att uppgiften om avsändare är oriktig, om förhållandet inte kan klarläggas på annat sätt. Mot bakgrund av det konstaterar jag i likhet med Kriminalvårdsstyrelsen att de rutiner som har tillämpats vid Kumlaanstalten inte har varit förenliga med gällande bestämmelser. För detta kan anstalten inte undgå kritik.

Jag noterar att Kriminalvårdsstyrelsen har återgett en uppgift från anstalten om att man där fortsättningsvis skall ändra rutinerna för hanteringen av brev från myndigheter o.d. till dem som är intagna. Jag förutsätter att förändringen nu har genomförts och finner mot bl.a. den bakgrunden att det inte är meningsfullt att vidta någon ytterligare åtgärd i detta ärende. Detta innebär att jag inte heller kommer att försöka närmare klargöra vad som har inträffat i de enskilda fall som R.N. har hänvisat till.

Som angetts har R.N. tagit upp en fråga om ersättning (skadestånd) med anledning av hanteringen av post till de intagna. Om och i den mån han därigenom skall anses ha begärt att jag nu beslutar om ersättning till honom gör jag följande överväganden.

Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen (1972:207) är staten skyldig att utge ersättning på grund av att någon annan har kränkts på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning t.ex. inom Kriminalvården. Av den senast nämnda bestämmelsen framgår att den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära skall ersätta den skada som kränkningen innebär, s.k. kränkningsersättning. Tjänstefel anses vara ett brott som i vissa kvalificerade fall kan föranleda tillämpning av bestämmelsen om kränkningsersättning (se t.ex. Bengtsson–Strömbäck, Skadeståndslagen s. 60).

En nödvändig förutsättning för att R.N. skall vara berättigad till någon kränkningsersättning med anledning av hanteringen av post till honom är således att det vid denna hantering har förekommit en sådan allvarlig kränkning genom brott som avses i 2 kap. 3 § skadeståndslagen. Denna förutsättning är enligt min bedömning inte för handen. Inte heller i övrigt finns det enligt vad som framgår något som skulle berättiga R.N. till någon ersättning från staten. Jag avslår därför hans ersättningsbegäran.

Ärendet är härmed avslutat.