JK 4276-05-40

Bakgrund

K G Fridman AB (nedan Fridman) ansökte den 28 juli 2003 vid Karlstads tingsrätt om stämning mot Injecta Druckguss AG (nedan Injecta), som är ett schweiziskt bolag. Fridman yrkade, med åberopande av parternas tidigare agenturförhållande, ersättning enligt 28 § lagen (1991:351) om handelsagentur för uteblivet avgångsvederlag.

Tingsrätten utfärdade stämning och förelade Injecta att vid äventyr av tredskodom avge svaromål inom 21 dagar efter delgivning. Injecta tillställdes stämningen och stämningsansökan genom att handlingarna i översatt skick sändes i ett internationellt rekommenderat brev med mottagningsbevis (s.k. rött kort).

Sedan Injecta på detta sätt hade delgetts hördes bolaget inte av inom den av tingsrätten föreskrivna tiden. Tingsrätten meddelade den 10 oktober 2003 tredskodom i enlighet med Fridmans yrkande. Injecta förpliktades genom domen att betala Fridmans rättegångskostnader om 24 631 kr, varav 22 000 kr avsåg ombudsarvode. Domen vann därefter laga kraft.

Anspråket m.m.

Fridman har begärt skadestånd av staten med ett belopp, som Justitiekanslern har uppfattat anspråket, motsvarande de rättegångskostnader som bolaget tillerkändes genom tredskodomen. Bolaget har till stöd för anspråket anfört väsentligen följande. Tingsrätten delgav inte stämningen och stämningsansökan på ett korrekt sätt. Schweiz godtar enligt en reservation till 1965 års Haagkonvention om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (Haagkonventionen) inte postdelgivning avseende handlingar från utländska myndigheter. Mot denna bakgrund kan tredskodomen, enligt besked från Fridmans schweiziska ombud, inte verkställas i Schweiz. Saken kan inte tas upp på nytt vid domstol i Sverige, eftersom den här är rättskraftigt avgjord. Visserligen kan tvisten sannolikt tas upp i Schweiz, men rättegångskostnaderna i det svenska tvistemålet torde inte därigenom kunna ersättas. Dessa kostnader utgör därför en skada för Fridman.

Värmlands tingsrätt, vars upptagningsområde efter en omorganisation av domstolsväsendet innefattar tidigare Karlstads tingsrätts domsaga, har yttrat sig och anfört väsentligen följande.

”När stämning utfärdas skall denna, enligt 42 kap 5 § andra stycket rättegångsbalken, delges svaranden tillsammans med stämningsansökningen och därvid fogade handlingar. Stämningen kan utfärdas med ett föreläggande att skriftligen avge svaromål vid påföljd att tredskodom annars kan komma att meddelas. Möjligheten till ett sådant föreläggande under dessa omständigheter framgår av 44 kap 7 a § rättegångsbalken.

Delgivning i enlighet med föreskrift i lag skall enligt 1 § delgivningslagen (1970:428) verkställas enligt nämnda lag. Delgivningslagen beskriver flera olika former av delgivning. En av de formerna är ordinär delgivning, dvs. att översända handlingarna med post. Denna delgivningsform är reglerad i 3 § första stycket delgivningslagen. När delgivning skall ske utomlands översänds handlingarna som ett internationellt rekommenderat brev. Till brevet är fogat ett mottagningsbevis, ett s.k. rött kort, som påtecknas som bevis på delgivning. När den med vilken delgivning skall ske, har känt hemvist utom riket, får delgivningen, enligt 5 § delgivningslagen, ske enligt lagen på den orten. Delgivning med annan juridisk person än staten skall, enligt 9 § delgivningslagen, ske genom att handlingen överbringas till någon som har rätt att företräda den juridiska personen.

[…]

Sverige har, 1969, liksom Schweiz, 1995, tillträtt Haagkonventionen 1965 om delgivning i utlandet i mål och ärenden av civil och kommersiell natur (SÖ 1969:26), nedan Haagkonventionen. Av nämnda konventions art. 1, framgår att konventionen skall tillämpas i alla sådana fall, då en handling i mål eller ärende av civil eller kommersiell natur skall sändas utomlands för delgivning. Konventionen är inte tillämplig när adressen till den person som skall delges inte är känd. I art. 10 Haagkonventionen stadgas bl.a. att för det fall att den stat till vilken handlingen skall översändas inte gör någon invändning, innebär konventionen inte någon inskränkning i rätten att sända handlingar i mål och ärenden med posten direkt till personer i utlandet. Som framgår av Hague Conference on Private International Law:s officiella webbplats och statustabellen för Haagkonventionen, [internetadressen utelämnad här, JK:s anmärkning] har Schweiz reserverat sig mot viss del av konventionen. Schweiz motsätter sig bl.a. postdelgivning från utlandet, [internetadressen utelämnad här, JK:s anmärkning]. Framställning om delgivning i Schweiz skall göras till landets centralorgan för delgivning. Närmare bestämmelser därom finns i Utrikesdepartementets1 [fotnoten utelämnad här, JK:s anmärkning] föreskrifter (1988:251) om förfarandet vid översändande av delgivningsframställningar enligt 1965 års Haagkonvention

om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur.

[…]

Delgivning har skett i enlighet med rättegångsbalkens föreskrifter för tvistemål och delgivningslagens regler. Delgivningslagen stadgar att delgivning får ske enligt, i det aktuella fallet, schweizisk rätt men uppställer inget krav om att så skall ske. Av förarbetena till 5 § delgivningslagen framgår att något krav på delgivning enligt utländsk rätt heller inte har avsetts, NJA II 1971:1 s. 22. Delgivning har skett i enlighet med svensk rätt, emellertid har vid delgivningsförfarandet inte beaktats att Schweiz genom en reservation till Haagkonventionen inte godtar postdelgivning från utlandet. Detta medför att, enligt schweizisk rätt, Injecta inte har delgivits.”

Fridman har yttrat sig över vad tingsrätten har anfört.

Regler om det allmännas skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen (1972:207) (SkL). Enligt 3 kap. 2 § denna lag svarar staten för bland annat ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Frågan inställer sig därför om tingsrätten har begått ett sådant fel eller en sådan försummelse som är skadeståndsgrundande enligt detta lagrum.

Annat har inte framkommit i ärendet än att delgivningen i Schweiz sett enbart till delgivningslagens (1970:428) (DL) regler har utförts på ett korrekt sätt. DL är enligt sin lydelse inte begränsad till delgivning inom landet, även om vissa av bestämmelserna i lagen framstår som avpassade för svenska förhållanden. Av 5 § DL framgår att delgivning med den som har känt hemvist utomlands eller vistas på ort utanför landet får ske enligt lagen på den orten. I förarbetena till bestämmelsen, som vid DL:s tillkomst i allt väsentligt oförändrad överfördes från rättegångsbalken, poängteras att bestämmelsen inte innebär att delgivning måste ske utomlands enligt där gällande rätt utan enbart att delgivning enligt främmande rätt får godtas även om delgivningsförfarandet inte hade kunnat tillämpas vid delgivning i Sverige (NJA II 1971 s. 22, jfr NJA II 1943 s. 429). Av Högsta domstolens praxis framgår att svenska delgivningsregler kan tillämpas vid delgivning i ett annat land (Ukraina) även om det inte är klarlagt att samma åtgärder skulle ha verkan som delgivning enligt det landets rättssystem, se NJA 2004 s. 407. Det bör framhållas att det i det fallet var fråga om delgivning genom en parts försorg.

Därutöver måste beaktas att Sverige beträffande delgivning utomlands är bundet av flera mellanstatliga avtal, varav Haagkonventionen är av särskild betydelse i sammanhanget. I enlighet med vad tingsrätten har redogjort för har även Schweiz tillträtt denna konvention, dock med den reservationen att landet inte godkänner postdelgivning från utlandet, dvs. det delgivningsförfarande som har använts i det aktuella fallet. Utöver vad som framgår av tingsrättens redogörelse bör påpekas att konventionen föreskriver hinder för en nationell domstol att döma i ett mål när en stämningsansökan eller liknande inte på ett enligt konventionen korrekt sätt har delgetts utomlands och svaranden därefter inte har hörts av (artikel 15). Vissa situationer berättigar till undantag från denna huvudregel.

Genom cirkulär (1969:495) med anledning av Sveriges tillträde till 1965 års Haagkonvention om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur framgår bl.a. att en domstol, om den önskar delgivning i en annan konventionsstat än Danmark, Norge och Finland, skall göra en framställning därom till centralorganet i vederbörande stat. Cirkuläret synes emellertid inte hindra att en domstol i tillämpliga fall använder sig av postdelgivning och således skickar de handlingar som skall delges direkt till delgivningsmottagaren i utlandet.

Utöver de föreskrifter som framgår av cirkuläret bör framhållas att Haagkonventionen inte har införlivats med svensk rätt vare sig genom att motsvarande svenska regler har utfärdats (s.k. transformation) eller genom att konventionstexten har gjorts tillämplig i landet genom att detta föreskrivs i en svensk författning (s.k. inkorporation). Även om cirkuläret får sägas förutsätta domstolarnas tillämpning av de regler för delgivning som uppställs i konventionen, finns det således inte någon uttrycklig svensk rättsregel som förbjuder postdelgivning av enskilda i Schweiz.

En annan sak är emellertid att svenska myndigheter, innefattande domstolarna, har att i sina verksamheter respektera de folkrättsliga begränsningar som gäller för myndigheternas verksamhet. Varje stat anses ha territorialhöghet och exklusiv jurisdiktion inom sitt territorium. Detta innebär i princip att varje stat ensidigt avgör i vilken mån andra stater har möjlighet att utöva makt inom dess territorium. I vad mån delgivning med post utgör sådan maktutövning som är exklusivt förbehållen varje lands egna myndigheter är en fråga som Justitiekanslern lämnar öppen. Mycket talar emellertid för att så är fallet, inte minst den omständigheten att Haagkonventionen ger full frihet åt de stater som har tillträtt konventionen att inte godta att postdelgivning från utlandet sker med enskilda inom det egna territoriet. Under alla omständigheter åligger det Sverige att som part till konventionen acceptera de begränsningar gällande möjligheterna att delge enskilda i Schweiz som det landet i enlighet med konventionen uttryckligen har uppställt. Av Domstolsverkets delgivningshandbok, som är tillgänglig på Domstolsverkets hemsida på Internet och som enligt hemsidan är avsedd att fungera som utbildnings- och informationsunderlag, framgår denna begränsning i användandet av postdelgivning i förhållande till enskilda i Schweiz.

Enligt DL och det nämnda cirkuläret står flera delgivningsmetoder till buds för att delge enskilda i utlandet. Valet av delgivningsmetod bör göras med beaktande av Sveriges internationella åtaganden enligt t.ex. Haagkonventionen. Genom att i det aktuella fallet i strid med de förpliktelser som åtagandena innebär använda sig av postdelgivning vid delgivningen av Injecta i Schweiz måste tingsrätten anses ha förfarit felaktigt.

Det bör framhållas att förekomsten av det schweiziska förbudet mot postdelgivning innebär att det aktuella fallet skiljer sig från den situation som Högsta domstolen hade att bedöma i NJA 2006 s. 588, som gällde tillåtligheten av förenklad delgivning av en tilltalad i brottmål, som befann sig utomlands. I det fallet hade landet i fråga (Danmark) inte någon invändning mot att andra länder delgav enskilda inom Danmarks territorium handlingar med post.

Det fel som tingsrätten gjorde sig skyldig till genom att delge Injecta stämningen och stämningsansökan med post i Schweiz är i och för sig av karaktär att kunna grunda skadeståndsansvar för staten enligt 3 kap. 2 § SkL. Med anledning av att fel eller försummelse enligt denna bestämmelse skall ha begåtts vid myndighetsutövning för att skadeståndsansvar skall uppstå kan framhållas att delgivningen som sådan, med den myndighetsutövning som den innefattade, i och för sig riktade sig enbart mot Injecta. Delgivningen låg emellertid till grund för tingsrättens avgörande av målet genom tredskodom. Den myndighetsutövning som detta avgörande innefattade riktade sig mot bägge parter, varför det inte – ur denna aspekt – torde föreligga något hinder mot att godta att skadeståndsskyldighet för staten har uppstått gentemot Fridman.

Enbart härigenom är det emellertid inte klarlagt att Fridman är ersättningsberättigat med anledning av det begångna felet. Frågan kvarstår om bolaget kan anses ingå i kretsen av ersättningsberättigade på grund av tingsrättens handläggning av delgivningsfrågan. Den felaktighet som har begåtts har ju inte avsett Fridmans rätt i och för sig, utan den får snarast sägas ha varit av karaktären att kränka de intressen som Schweiz som stat har av att Sverige uppfyller sina åtaganden enligt Haagkonventionen. Man kan i sammanhanget nämna den i rättspraxis tillämpade (se t.ex. NJA 1982 s. 307) principen om skyddat intresse (även kallad normskyddsläran m.m.). Denna princip innebär att skadeståndsansvaret begränsas till de intressen som skyddas av den lagfästa eller oskrivna handlingsnorm vars åsidosättande utgör grunden för skadeståndsansvar. Principen går att härleda till skilda förarbetsuttalanden (jfr Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning I, 1976, s. 351 f. med hänvisningar).

Samtidigt är det uppenbart att följden av en internationellt sett inte godtagbar delgivning i ett tvistemål kan vara att verkställighet av domen i målet vägras i andra länder. Stöd för en sådan vägran finns i internationella konventioner på området (jfr Pålsson, Brysselkonventionen, Luganokonventionen och Bryssel I-förordningen, 2002, s. 243 f., särskilt s. 246). Typiskt sett har en part i ett tvistemål med internationella förgreningar ett intresse av att en domstol i alla delar handhar delgivningsfrågorna på ett sådant sätt att felaktigheter inte lägger hinder i vägen för verkställighet av domstolens avgörande utomlands. I vart fall måste för kärandens del ett sådant intresse av verkställighet antas gälla i förhållande till det land där svaranden har sin hemvist och där delgivningen av stämningen således skall utföras, i det aktuella fallet Schweiz.

Justitiekanslern finner mot bakgrund av det anförda att tingsrätten genom den felaktighet som har begåtts vid handläggningen av delgivningsfrågan har ådragit staten skadeståndsskyldighet mot Fridman. Vid bedömningen av den skada som Fridman har gjort gällande har Justitiekanslern mot bakgrund av omständigheterna ansett sig kunna godta de för Fridmans anspråk underförstådda förhållandena att även en korrekt utförd delgivning hade lett till att Injecta hade underlåtit att svara och att en tredskodom hade kunnat utfärdas. På samma sätt har Justitiekanslern utgått ifrån att tredskodomen inte har kunnat verkställas i Sverige, t.ex. med anledning av att Injecta skulle ha några tillgångar här som skulle kunna tas i anspråk, och att Injecta har tillgångar i Schweiz till fullgörande av sina förpliktelser enligt domen. Fridmans skada får under sådana omständigheter anses uppgå till de rättegångskostnader enligt domen som Fridman inte har haft möjlighet att få ersatta av Injecta. Justitiekanslern tillerkänner således Fridman skadestånd i enlighet med vad bolaget har begärt.