JK 5783-19-2.5

Inspektion av Polismyndighetens beslagshantering i Helsingborg den 5 och 6 november 2019

1. Beslutets huvudsakliga innehåll

1. Beslutets huvudsakliga innehåll

Justitiekanslerns granskning av polisområde nordvästra Skåne (polisområdet) pågick i två dagar och var inriktad på att bedöma beslagshanteringen och handläggningen av beslut om förverkande. Inspektionen var ett led i ett projekt för att särskilt granska Polismyndighetens hantering av dessa frågor (beslagsprojektet).

Det allmänna intrycket efter inspek­tionen är att polisområdets handläggning av beslags- och förverkandefrågor fungerar väl i de flesta avseenden. Justitiekanslern gör dock i beslutet vissa påpekanden.

Ett påpekande avser att dokumentationen och delgivningen av underrättelser att föremål som varit i beslag kan hämtas ut genomgående inte är tillfredsställande. Ett annat är att polisområdet har en oacceptabelt stor mängd kvarvarande beslag i äldre ärenden, som egentligen är eller borde vara avslutade. Detta hänger bl.a. samman med att det i polisområdet inte finns tillräckligt tydliga rutiner för att så snart som möjligt åtgärda beslag som har hävts.

Det har även framkommit att viss beslagshantering sker på platser i polisområdet där det saknas beslagshandläggare och utan att det finns ordentliga rutiner för hur exempelvis utlämning eller transport ska ske av sådant gods. Detta är en brist som måste åtgärdas snarast.

Beträffande beslut om förverkande har bl.a. dokumentationsbrister i flera avseenden uppmärksammats. Vidare konstateras brister i samband med att gods förstörs.

De egenkontroller av beslagshanteringen som Polismyndigheten beslutat om genomförs i polisområdet. Med hänsyn till de brister i den juridiska hanteringen av beslag och dokumentationsfrågor som Justitiekanslern uppmärksammat, bör Polismyndigheten överväga att inrikta egenkontrollerna mer mot sådana frågor.

Justitiekanslern konstaterar inom ramen för beslagsprojektet att många av de brister som finns i beslagshanteringen är generella för hela Polismyndigheten. Flera av bristerna skulle sannolikt helt kunna undvikas med bättre tekniska hjälpmedel för att bl.a. förenkla bevakningar av frister och underlätta dokumentation i ärendena. Det är även otillfredsställande att Polismyndigheten inte har bättre hjälpmedel i form av exempelvis en handbok eller handläggnings-PM på nationell nivå, något som skulle ge en mer enhetlig och korrekt handläggning av beslagsärenden.

2. Bakgrund

2. Bakgrund

Justitiekanslern beslutade som ett led i sin tillsynsverksamhet att granska hanteringen av beslag och frågor om förverkande vid polisområde nordvästra Skåne (se mer om bakgrunden till detta beslut i nästa avsnitt). Polisområdet utvaldes slumpvis. Inspektionen hos polisområdet föranleddes således inte av något enskilt ärende som förekommit hos Justitiekanslern. Polisområdet underrättades om inspektionen den 14 oktober 2019.

Justitiekanslern gav byråchefen Britt-Mari Lundberg i uppdrag att leda inspektionen. Justitiekanslern inspekterade polisområdet den 5 och 6 november 2019.

Polismyndigheten har under hand fått ta del av ett utkast till detta beslut och beretts tillfälle att komma in med synpunkter på de iakttagelser som har redovisats i beslutet.

3. Inspektionens omfattning

3. Inspektionens omfattning

3.1 Syfte och inriktning

3.1 Syfte och inriktning

Justitiekanslern hanterar inom ramen för statens frivilliga skadereglering skadeståndsanspråk som grundar sig på påståenden om att Polismyndigheten fattat felaktiga beslut eller underlåtit att fatta beslut. Två av de vanligaste kategorierna av fel som leder till skadeståndsskyldighet för staten i dessa ärenden är brister i samband med hanteringen av beslag och felaktiga beslut om förverkande. I Polismyndighetens egen skadereglering förekommer också att skadestånd betalas ut pga. att myndigheten brustit i sin vårdplikt av beslagtagen egendom. Beslag är ett straffprocessuellt tvångsmedel och förverkande är en särskild rättsverkan av brott. Beslut i dessa frågor är i många fall ingripande för den enskilde.

Mot denna bakgrund beslutade Justitiekanslern under 2017 att inleda beslagsprojektet för att särskilt granska Polismyndighetens hantering av frågor om beslag och förverkande. Som en del i detta projekt inspekterade Justitiekanslern i mars 2018 polisregion Bergslagen, polisområde Örebro län (se Justitiekanslerns beslut den 3 maj 2018, dnr 1334-18-2.5, ”Örebrobeslutet”). Det som iakttogs vid inspektionen i Örebro talade för att de problem som Justitiekanslern identifierat i sin skadereglering inte var enstaka utan förekom mer allmänt inom Polismyndigheten.

Justitiekanslern konstaterade bland annat att polisens ärendehanteringssystem (DurTvå och PÄr) kunde utvecklas för att ge bättre stöd för handläggningen. I beslutet uppmanade Justitiekanslern därför Polismyndigheten att överväga att ta fram bättre tekniska hjälpmedel i myndighetens olika ärendehanteringssystem för att möjliggöra bevakningar och för att säkerställa att dokumentationen blir korrekt. Justitiekanslern betonade också vikten av att Polismyndigheten fortsätter att ge beslagshandläggare utbildning i frågor som rör beslag och förverkande och överväger att utöka utbildningen, särskilt i frågor som rör delgivning. Justitiekanslern uppmanade slutligen Polismyndigheten att se till att de rutiner för intern granskning av beslagsliggaren som myndigheten själv har beslutat om följs.

Efter inspektionen i Örebro har Justitiekanslern fått information om att Polismyndigheten numera nationellt genomför en utbildning för beslagshandläggare tre gånger årligen. I utbildningen berörs bl.a. kraven på dokumentation vid hantering av beslag och beslut rörande beslag, delgivning och frågor om förverkande. Polismyndigheten har också på nationell, regional, polisområdes- och lokalpolisområdesnivå bildat nätverk för att öka kompetensen inom beslagsprocessen. När det gäller förbättring av de tekniska hjälpmedlen har Polismyndigheten uppgett att det pågår en översyn av polisens serverlösning för gods samt att det därvid även diskuteras mobila lösningar för handläggningen av beslag i syfte att öka kvaliteten i att följa tidsfrister, dokumentera överlämningar och bevaka beslut och exempelvis kallelser effektivare. Den typ av handläggningsstöd som efterlysts av Justitiekanslern – dvs. tekniska funktioner i ärendehanteringssystemen för att underlätta för handläggare att korrekt dokumentera beslag och förverkandebeslut samt för att få teknisk hjälp med att bevaka de olika frister som gäller – tycks ännu inte ha kommit till stånd.

Den nu aktuella inspektionen är inriktad på att granska hur frågor om beslag hanteras vid polisområdet och om förverkandereglerna tillämpas på ett korrekt sätt. Granskningen är i första hand inriktad på förundersökningar som letts av polis. Inspektionen är en uppföljning av inspektionen i Örebro, och syftar till att kontrollera om Polismyndighetens hantering av beslag och frågor om förverkande förbättrats sedan inspektionen för drygt ett och ett halvt år sedan, samt om de uttalanden och rekommendationer Justitiekanslern lämnat i Örebrobeslutet fått genomslag i Polismyndighetens verksamhet.

 3.2 Avgränsning och tillgängligt material

 3.2 

Avgränsning och tillgängligt material

Justitiekanslern tog inför och efter besöket del av vissa lathundar för beslagshanteringen vid polisområdet, vissa andra dokument som används vid beslagshanteringen samt protokoll från egenkontroller av denna. Inför inspektionen hade Justitiekanslern begärt att få granska följande handlingar.

Aktomslag, ärendesammanställning och samtliga handlingar i de 40 senast avslutade ärendena i det allmänna diariet där det förekommit polisiära beslut om förverkande. Ärendehistorik, beslagsprotokoll och beslagsliggare (historik) i följande öppna beslagsärenden. a) De 20 ärenden med föremålsstatus ”Beslaget ska ej bestå” där ändringen till denna föremålsstatus ligger längst tillbaka i tiden. b) De 20 ärenden med föremålsstatus ”Fastställd” där ändringen till denna föremålsstatus ligger längst tillbaka i tiden. c) De 20 ärenden med föremålsstatus ”Hävd” där ändringen till denna föremålsstatus ligger längst tillbaka i tiden. d) De 20 ärenden med föremålsstatus ”Ska ha annat avslut” där ändringen till denna föremålsstatus ligger längst tillbaka i tiden. e) De 20 ärenden med föremålsstatus ”Hävd, förvarstagen” där ändringen till denna föremålsstatus ligger längst tillbaka i tiden. Ärendehistorik, beslagsprotokoll och beslagsliggare (historik) i de 20 ärenden vid tidigare Polismyndigheten i Skåne län, polisområde nordvästra Skåne med föremålsstatus ”Fastställd” där ändringen till denna föremålsstatus ligger längst tillbaka i tiden. Ärendehistorik och beslagsprotokoll i de 30 senast slutredovisade polisledda förundersökningarna där misstankarna rört brott enligt 3 kap., 4 kap., 8 kap., 9 kap. eller 12 kap.brottsbalken och där det förekommit beslag. Ärendehistorik och beslagsprotokoll i de 30 senast nedlagda polisledda förundersökningarna där misstankarna rört brott enligt 3 kap., 4 kap., 8 kap., 9 kap. eller 12 kap.brottsbalken och där det förekommit beslag. Ärendehistorik och beslagsprotokoll i de tio senast avslutade förundersökningarna där misstankarna rört penningtvättsbrott och där det förekommit penningbeslag.

Aktomslag, ärendesammanställning och samtliga handlingar i de 40 senast avslutade ärendena i det allmänna diariet där det förekommit polisiära beslut om förverkande.

Ärendehistorik, beslagsprotokoll och beslagsliggare (historik) i följande öppna beslagsärenden.

a) De 20 ärenden med föremålsstatus ”Beslaget ska ej bestå” där ändringen till denna föremålsstatus ligger längst tillbaka i tiden.

b) De 20 ärenden med föremålsstatus ”Fastställd” där ändringen till denna föremålsstatus ligger längst tillbaka i tiden.

c) De 20 ärenden med föremålsstatus ”Hävd” där ändringen till denna föremålsstatus ligger längst tillbaka i tiden.

d) De 20 ärenden med föremålsstatus ”Ska ha annat avslut” där ändringen till denna föremålsstatus ligger längst tillbaka i tiden.

e) De 20 ärenden med föremålsstatus ”Hävd, förvarstagen” där ändringen till denna föremålsstatus ligger längst tillbaka i tiden.

Ärendehistorik, beslagsprotokoll och beslagsliggare (historik) i de 20 ärenden vid tidigare Polismyndigheten i Skåne län, polisområde nordvästra Skåne med föremålsstatus ”Fastställd” där ändringen till denna föremålsstatus ligger längst tillbaka i tiden.

Ärendehistorik och beslagsprotokoll i de 30 senast slutredovisade polisledda förundersökningarna där misstankarna rört brott enligt 3 kap., 4 kap., 8 kap., 9 kap. eller 12 kap.brottsbalken och där det förekommit beslag.

Ärendehistorik och beslagsprotokoll i de 30 senast nedlagda polisledda förundersökningarna där misstankarna rört brott enligt 3 kap., 4 kap., 8 kap., 9 kap. eller 12 kap.brottsbalken och där det förekommit beslag.

Ärendehistorik och beslagsprotokoll i de tio senast avslutade förundersökningarna där misstankarna rört penningtvättsbrott och där det förekommit penningbeslag.

När polisområdet skulle ta fram materialet framkom att penningtvättsbrott inte handläggs vid polisområdet, utan på regional nivå i Malmö. Ärendena i grupp 6 föll därför bort. Det visade sig också att det endast fanns tio öppna ärenden i grupperna 2 a) och 2 d), samt att ett par av de senast avslutade ärendena i grupp 1 inte kunde tas fram, då de befann sig under postgång. I övrigt granskades samtliga de ärenden som Justitiekanslern beställt fram.

Förutom de handlingar som beställts fram tog Justitiekanslern med hjälp av handläggare vid polisområdet del av ytterligare dokumentation direkt i ärendehanteringssystemet DurTvå. Det rörde sig bl.a. om förhör, anmälningar och promemorior i de olika förundersökningar där beslagshanteringen och beslut om förverkande granskades. Efter inspektionen gjordes även i vissa äldre öppna beslagsärenden kontroller av om det beslagtagna godset i fråga fanns kvar på sina lagerplatser eller inte. Information från Åklagarmyndigheten och domar inhämtades också i ärendena med äldre, kvarvarande beslag.

4. Möten med företrädare för myndigheten

4. Möten med företrädare för myndigheten

4.1 Inledande möte

4.1 Inledande möte

Inspektionen inleddes den första dagen med ett möte med företrädare för polisområdet. Justitiekanslern redogjorde kort för bakgrunden till inspektionen.

Från Polismyndighetens sida deltog ­

Patric Heimbrand, chef polisområdet, Fredrik Johansson, polisassistent vid polisområdets kansli, Roger Norlén, chef polisområdets beslagsgrupp, och Anna Silvander, områdesjurist vid region Syd.

Patric Heimbrand, chef polisområdet,

Fredrik Johansson, polisassistent vid polisområdets kansli,

Roger Norlén, chef polisområdets beslagsgrupp, och

Anna Silvander, områdesjurist vid region Syd.

Vid mötet angavs bl. a. följande. Inom utredningsverksamheten finns i polisområde nordvästra Skåne nästan inga balanser. Beslagshanteringen har dock varit eftersatt, med ett stort antal öppna beslagsärenden. Sedan 2015 pågår ett arbete med att få ner balanserna och förbättra beslagsverksamheten. Beslagshanteringen i polisområdet har centraliserats till Helsingborg och hanteringen av fordon har centraliserats till Malmö för hela regionen. Nästan alla beslagshandläggare har genomgått den senaste beslagsutbildningen.

Som ett led i att få ner antalet öppna beslagsärenden deltog ett antal förundersökningsledare i oktober i en avarbetningsvecka, inriktad på att avsluta öppna beslagsärenden med föremålsstatus Fastställd från perioden 2008–2014. Antalet sådana ärenden minskade genom avarbetningsveckan från 2 600 till 700. Totalt har ärendebalansen hittills under året minskat med 3 500 ärenden, från 24 000 öppna beslag till 20 500.

Fastställd

Totalt finns ett femtiotal förundersökningsledare vid polisområdet. En gång i halvåret hålls ett möte med alla förundersökningsledare för att diskutera gemensamma frågor. De låga utredningsbalanserna gör att förundersökningsledarna har tid att arbeta med kvalitet och att följa upp sina metoder. Antalet kompletteringar som begärs av Åklagarmyndigheten har tack vare detta minskat betydligt. Alla förundersökningsledare vid polisområdet får göra praktik hos Åklagarmyndigheten och vid tingsrätten.

4.2 Möte med beslagshandläggare vid polisområdets beslagsgrupp

4.2 Möte med beslagshandläggare vid polisområdets beslagsgrupp

Under inspektionens första dag träffade Justitiekanslern beslagshandläggare vid polisområdets beslagsgrupp. Vid mötet framkom följande.

Beslagsgruppen består av nio personer inklusive chefen. De är underbemannade och har svårt att hinna med mer än att åtgärda beslag i den löpande verksamheten. Trots att det har fattats beslut om att beslagshanteringen ska vara centraliserad till Helsingborg, förekommer det fortfarande att beslag lagerläggs under längre tider ute i vissa av lokalpolisområdena, där det inte finns någon personal som kan hantera beslagen.

Alla frister som är aktuella bevakas manuellt. Det finns inte någon alldeles tydlig rutin för hur ofta hävningar ska kontrolleras, och det är oklart hur ofta listan över hävda beslag avseende lagerplatser utanför Helsingborg kontrolleras. En person tar varje dag emot domar och verkställer det som gäller beslag, men inga kontroller görs av om det finns andra beslag i de aktuella förundersökningarna än de beslagspunkter som nämns i domen.

När de skickar kallelser att hämta ut beslagtaget gods, använder de sig av förenklad delgivning om det finns förutsättningar för det och annars av vanlig delgivning. De tar också till andra delgivningsformer när det behövs. De har själva tagit fram information som de lägger med kallelsen, för att det ska bli tydligt för den enskilde att man måste skicka tillbaka kvittot även om man inte vill ha sina saker.

Kopior av kallelser att hämta ut gods sparas inte, och det finns ingen rutin för att dokumentera kallelsen i beslagshistoriken. Inte heller kontrollmeddelandet dokumenteras i beslagshistoriken när förenklad delgivning används. Enligt den rutin som finns ska det dock skrivas in i beslagshistoriken när delgivning skett.

Det skulle förenkla mycket om information om förenklad delgivning kunde delges fler (även målsägande, åtminstone vid utredningar rörande grova brott, brott i nära relationer och ungdomsbrott), och om det dokumenterades i beslagshistoriken att detta skett och när inblandade personer tillfrågats om de gör anspråk på viss egendom eller inte.

Inriktningen är att spår inte ska tas i beslag, utan hanteras digitalt i Tekpro (ett program anpassat för att dokumentera det kriminaltekniska arbetet), där de får ett spårnummer. De lagerläggs inte med beslag, utan i ett bevismedelsförråd.

4.3 Möte med förundersökningsledare vid lokalpolisområde Helsingborg

4.3 Möte med förundersökningsledare vid lokalpolisområde Helsingborg

Ett ytterligare möte som hölls under inspektionens första dag var med förundersökningsledare vid lokalpolisområde Helsingborg. Vid mötet framkom bl.a. att förundersökningsledarna har rutiner för hävande av beslag och för att lämna över förverkandefrågor till åklagare.

5. Justitiekanslerns iakttagelser och synpunkter

5. Justitiekanslerns iakttagelser och synpunkter

5.1 Övergripande iakttagelser och synpunkter

5.1 Övergripande iakttagelser och synpunkter

Inledningsvis vill Justitiekanslern betona att polisområdets personal har varit mycket hjälpsam med att besvara de frågor som har uppkommit med anledning av inspektionen, och försett Justitiekanslern med relevant material. Personalen har vid de möten som hållits på ett öppet och utförligt sätt beskrivit hur hanteringen av frågor om beslag samt förverkande fungerar vid polisområdet. Allt detta har gett ett bättre underlag för bedömningen av hanteringen och underlättat granskningen för Justitiekanslern. Personalen har framstått som ambitiös och mån om att göra rätt. Det har dock varit tydligt att beslagshandläggarna inte upplever sig ha tillräcklig tid för att gå igenom äldre, öppna beslagsärenden och vidta de åtgärder som krävs för att hålla balansen nere.

Justitiekanslerns övergripande intryck är att hanteringen av frågor om beslag och förverkande vid polisområdet fungerar väl i de flesta avseenden. Polisområdets personal har mycket goda kunskaper om de grundläggande förutsättningarna för att ta egendom i beslag. Rimliga rättsliga grunder har genomgående angetts för beslagsbesluten. Förmansprövning har, när sådan behövts, såvitt kan utläsas av dokumentationen skett skyndsamt i de granskade ärendena. Godset är väl beskrivet, och det går i huvudsak att följa vad som hänt med detta i beslagshistoriken (se dock nedan om dokumentationsbrister i vissa avseenden). Det förefaller vidare vara en väl inarbetad rutin att fråga personer som berörs av ett beslag om de gör anspråk på egendomen, men när den som beslaget gjorts hos inte gör anspråk på egendomen antecknas detta inte i beslagshistoriken, vilket är en brist.

Justitiekanslern ser positivt på de rutiner med förundersökningsledarmöten och praktik hos åklagare och domstol som finns i polisområdet.

De brister som i övrigt framkommit vid granskningen rör framförallt dokumentation av underrättelser och delgivningar, att det går lång tid mellan beslut om hävande och utlämnande samt att polisområdet har alltför många äldre beslagsärenden öppna, trots att dessa egentligen är eller borde vara avslutade. Dessa brister kommer att utvecklas vidare nedan. Justitiekanslern har vidare ett antal synpunkter som berör Polismyndighetens datasystem och handläggarsystem samt vissa blanketter, som också utvecklas i det följande.

Även för de polisiära förverkandebesluten förefaller de materiella förutsättningarna för förverkande i de flesta fall vara uppfyllda. Ett problem med de omedelbara förverkandebesluten är, liksom var fallet vid inspektionen i Örebro, att förverkandegrunden i 36 kap. 3 § första stycket 1 brottsbalken (föremål som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning) i vissa fall tycks tillämpas alltför offensivt eller i vart fall utan angivande av tillräckliga skäl. Polismyndigheten bör se till att komma till rätta med detta problem.

Justitiekanslern har tagit del av protokoll avseende egenkontroller av beslagshanteringen under 2018 och 2019 (se PMFS 2017:4, FAP 102-2). Justitiekanslern ser positivt på att de föreskrivna egenkontrollerna genomförs. I 10 § tredje stycket FAP 102-2 finns bestämmelser om granskningens omfattning och syften. De kontrollrapporter Justitiekanslern tagit del av tycks ha varit inriktade på att stämma av om uppgifterna i ärendehanteringssystemet överensstämde med vad som faktiskt låg på lagerplats i de aktuella beslagsärendena, om beslagen var i god ordning och om vårdplikten uppfylldes. I övrigt behandlar protokollen praktiska frågor, delvis i enlighet med av Nationella operativa avdelningen beslutade teman för egenkontrollerna. Med hänsyn till de brister i den juridiska hanteringen av beslag och särskilt dokumentationsfrågor som Justitiekanslern uppmärksammat i Örebrobeslutet och även i detta beslut, bör Polismyndigheten överväga att inrikta egenkontrollerna mer mot sådana frågor.

I Örebrobeslutet görs en grundlig genomgång av den rättsliga regleringen beträffande beslag och förverkande och det finns därför inte anledning att i det här beslutet göra motsvarande redovisning.

5.2 Datasystem och användarstöd

5.2 Datasystem och användarstöd

Inspektionen har bekräftat tidigare iakttagelser som gjorts vid skaderegleringen och inom ramen för det pågående beslagsprojektet. Slutsatsen är att många av de brister som finns i beslagshanteringen är generella för hela Polismyndigheten. Flera av bristerna skulle sannolikt helt kunna undvikas med bättre tekniska hjälpmedel. Bättre fungerande ärendehanteringssystem skulle dessutom medföra stora tidsvinster.

Den tydligaste bristen i fråga om tekniska hjälpmedel som Justitiekanslern kunnat konstatera är att det i ärendehanteringssystemen saknas en bevakningsfunktion. När ett beslag hävts utan anspråkstagare måste beslagshandläggaren själv hålla koll på tremånadersfristen. Detsamma gäller för enmånadsfristen efter att en underrättelse att hämta ut föremål delgetts den som ska hämta föremålet, samt enmånadsfristen för missnöjesanmälan efter delgivning av beslut om förverkande. Ett system som meddelade att fristen löpt ut hade sannolikt medfört att ett mycket stort antal ärenden hade kunnat avslutas omedelbart i anslutning till att fristerna löpte ut i stället för att, som nu är fallet, hanteras i efterhand genom sökningar på olika föremålsstatusar i systemet.   

En annan uppenbar brist är att det inte på ett enkelt sätt förs in i beslagsliggaren att en person fått information om förenklad delgivning. Om inte den polis som lämnar informationen registrerar detta i beslagsliggaren måste beslagshandläggarna gå in i en annan del av systemet och söka upp förhör med personen för att kontrollera om förenklad delgivning kan användas. Det framstår också som naturligt att utveckla systemet så att när underrättelser att föremål finns att hämta eller kontrollmeddelanden vid förenklad delgivning skickas sparas dessa i ärendet och en anteckning görs automatiskt i beslagsliggaren.  

Ytterligare en brist är att det tycks saknas ett enkelt sätt att i beslagsliggaren lägga till att en person inte gör anspråk på föremålet. Inte i något av de ärenden som granskades av Justitiekanslern, fanns det – när så var fallet – en anteckning i beslagsliggaren om att den som beslaget hade gjorts hos inte gjorde anspråk på föremålet. Den som drabbats av ett beslag ska alltid tillfrågas om sin inställning till beslaget, och inställningen ska enligt Polismyndighetens föreskrifter antecknas i beslagsliggaren (se 12 § punkten 4 FAP 102-2). Detta kan naturligtvis lösas genom en fritextanteckning men sannolikheten att så görs rutinmässigt skulle öka om det fanns ett enkelt sätt att göra det som gav en automatisk anteckning i beslagsliggaren, motsvarande den anteckning som görs när en person i stället gör anspråk på egendomen. Om det inte läggs in någonting måste beslagshandläggare i samband med hävning kontrollera i förhören om personen gjort anspråk eller inte.

När det gäller de olika föremålsstatusar som finns att välja på i beslagsärenden framstår det som egendomligt att det inte finns någon särskild status för att beslaget hävts utan anspråkstagare eller när det inte kan utredas hos vem beslaget har gjorts och egendomen därmed hanteras enligt lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. (1974 års förfarandelag). Vid inspektionen kunde exempelvis konstateras att man i polisområdet hade en fast intern praxis att använda föremålsstatus Hävd, förvarstagen för sådana fall. Det var därmed en mycket vanlig föremålsstatus i polisområdet medan den i exempelvis Örebro inte användes alls. För att kunna välja föremålsstatus Hävd krävs att man lägger in en anspråkstagare och inom ramen för beslagsprojektet har Justitiekanslern noterat ett flertal olika sätt att hantera detta; exempel finns på att antingen Polismyndigheten eller 1974 års förfarandelag lagts in som anspråkstagare.

Hävd, förvarstagen

Hävd

En konsekvens av att vissa föremålsstatusar tillämpas olika vid olika polisområden kan bli att statistik som tas fram ur systemet blir missvisande.

På motsvarande sätt saknas en föremålsstatus som träffar den situationen att ett beslag ska återställas till den som det gjordes hos när beslaget inte har hanterats i en dom (se Örebrobeslutet s. 14). Den föremålsstatus som ligger närmast denna situation är Hävd, men strikt juridiskt är det inte frågan om en hävning och för denna föremålsstatus kräver systemet att en beslutsfattare läggs in, vilket saknas i dessa fall.

Hävd

Att viss förvirring råder kring användningen av olika föremålsstatusar, visar sig också av att Justitiekanslern i det granskade materialet sett exempel på att Beslaget ska ej bestå och Förvarstagen i några fall uppenbarligen använts för en annan situation än de varit avsedda för (nämligen för hävda beslag), vilket medfört att ärenden med hävda beslag i dessa fall blivit liggande öppna.

Beslaget ska ej bestå

Förvarstagen

Brister i ärendehanteringssystemet av denna typ hade inte behövt innebära några egentliga problem om det funnits ett fungerande nationellt handläggarstöd till ärendehanteringssystemet som besvarade frågan när en viss föremålsstatus ska användas eller styrdokument i form av handböcker eller handläggnings-PM som gav bättre förutsättningar för en enhetlig hantering av beslagsärendena.

Vid polisområdet finns ett stort antal lathundar och PM som används i olika led av beslagsverksamheten. Det är naturligtvis bra för att uppnå enhetlighet inom polisområdet. Flera av lathundarna rör också rent lokala frågor och det är därför fullt rimligt att de hanteras genom lokala handläggnings-PM. Till relativt stor del rör dock dessa lathundar allmänna frågor avseende beslag och förverkande. Det finns ett antal exempel på att det rättsliga innehållet i lathundarna i vissa avseenden är tveksamt. Det är otillfredsställande att Polismyndigheten inte har bättre nationella hjälpmedel i form av exempelvis en handbok. I Örebrobeslutet gjordes påpekandet att Åklagarmyndighetens beslagshandbok borde användas i större utsträckning. Ett flertal frågor är dock specifika för Polismyndighetens beslagshandläggare och rör ett rättsområde med en i vissa delar krånglig lagstiftning. Om Polismyndigheten tog fram en nationell handbok, skulle också risken för juridiskt tveksamma instruktioner på lokal nivå minska.

Det är positivt att Polismyndigheten tagit tag i beslagsfrågor och genomför en nationell utbildning för beslagshandläggare, arbetar i nätverk på olika nivåer och genomför en översyn av polisens serverlösning. Nästa steg bör vara att skapa bättre förutsättningar för handläggningen i ärendehanteringssystemen och arbeta fram nationella handläggnings-PM eller liknande, till stöd för den personal som arbetar med beslag. Justitiekanslern har fått information om att ett sådant arbete påbörjats, vilket är bra.

En annan fråga där avsaknaden av nationella riktlinjer riskerar att leda till skillnader i handläggningen mellan olika polisområden är spårsäkring. Vid granskningen har framkommit att exempelvis tomhylsor och träflisor tagits i beslag. När förundersökningen sedan har lagts ned har beslaget i vissa fall legat kvar och i andra fall har beslut fattats om hävning till bevismedelsförrådet. När beslaget skickats till NFC för analys har det i flera fall inte avslutats trots att NFC behållit materialet (se RPSFS 2000:17, FAP 446-1). Det finns anledning för Polismyndigheten att överväga att arbeta fram enhetliga nationella riktlinjer för när beslagsinstitutet ska användas och när spårsäkring ska ske på annat sätt. Att använda sig av beslag när det är fråga om egendom som helt saknar värde och inte tillhör någon leder ofta till onödigt merarbete.

5.3 Delgivning och dokumentation

5.3 Delgivning och dokumentation

Delgivningsfrågor i beslagshanteringen aktualiseras främst när beslaget hävs och någon gör anspråk på egendomen. Den person som egendomen ska lämnas ut till ska delges en underrättelse om att föremålet finns att hämta och att det annars kan komma att säljas eller förstöras (27 kap. 8 b § rättegångsbalken och 2 b § 1974 års förfarandelag).

En stor brist som framkommit i granskningen är att delgivningsförfarandet i de här fallen inte dokumenteras på ett sätt som gör att det i efterhand går att se att delgivning skett. Information från beslagshandläggare och chefer samt en genomgång av interna styrdokument gör att det ändå inte finns anledning att betvivla att delgivning trots allt sker korrekt i de flesta fall. Vid granskningen har dock upptäckts enstaka ärenden där delgivningen inte skötts korrekt.

Ett exempel som kan tala för bristande kunskaper i delgivningsfrågor är ett ärende där beslagshandläggaren efter att en person skickat in ett mottagningsbevis – och alltså blivit delgiven – per telefon delgett honom information om förenklad delgivning och därefter använt förenklad delgivning. Justitiekanslerns uppfattning är trots det att det finns tillräckliga kunskaper om delgivning inom beslagsgruppen och att viss internutbildning för att sprida dessa kunskaper inom gruppen kan vara en tillräcklig åtgärd.

Ett större problem är alltså den bristande dokumentationen. En delgivning har till syfte att säkerställa att en person får del av viss information och att säkra bevis för att informationen nått personen. Brister i dokumentationen medför att det i efterhand inte går att visa att personen blivit delgiven. I ett skadeståndsärende där en person vill ha ersättning för egendom som förstörts efter att han inte hämtat ut den, riskerar staten att bli ersättningsskyldig trots att delgivningen skett på rätt sätt och fristerna hållits. Staten kommer nämligen inte kunna visa att delgivning skett.

En första sak är att det vid ett utlämnande inte dokumenteras att underrättelsen skickas ut. Det som görs är att beslagshandläggaren ändrar ärendestatus till Ska lämnas ut. I beslagsliggaren ska emellertid underrättelsen om att ett föremål finns att hämta ut registreras särskilt (se 12 § punkten 15 FAP 102-2) och det bör även framgå att en skriftlig kallelse skickats och till vilken adress samt vilken delgivningsform som använts (se Örebrobeslutet s. 13 f.). Det är en brist att så inte sker.

Ska lämnas ut

Förenklad delgivning används när det är möjligt, vilket är positivt. Det leder till mindre arbete för beslagshandläggarna och möjlighet att snabbare göra sig av med föremål som inte hämtas ut. Även här brister dock dokumentationen. Det går inte i efterhand att på ett säkert sätt avgöra om förenklad delgivning faktiskt har använts och i så fall om det gjorts på rätt sätt. Beslagsliggaren ska innehålla information om att förenklad delgivning använts och vilken dag kontrollmeddelandet skickats (se angående dokumentationsplikten 4 § delgivningsförordningen).

Att anteckna att kontrollmeddelandet skickats viss dag och att samtidigt ange datum för när delgivning sker förenklar nästa gång en handläggningsåtgärd ska vidtas eftersom beslagsliggaren då ger besked i delgivningsfrågan utan att ytterligare kontroller behöver göras.

När det gäller vanlig delgivning är rutinen att inskickade mottagningsbevis sparas i en särskild pärm i beslagsnummerordning. Det är en bra ordning även om det naturligtvis hade varit att föredra om de på ett enkelt sätt kunnat skannas in i den digitala akten. När ett mottagningsbevis kommer in bör detta antecknas i beslagsliggaren med angivande av dag för delgivning. En sådan hantering kommer att underlätta både vid kommande handläggningsåtgärder och vid en granskning i efterhand av om delgivning skett. Om stämningsmanna- eller kungörelsedelgivning används ska det också antecknas i beslagsliggaren.

Möjligheten att använda förenklad delgivning underlättar, som redan anförts, beslagshanteringen. I dagsläget tvingas beslagshandläggarna gå in i förhören i ärendet för att kontrollera om personen delgetts information om förenklad delgivning. I avvaktan på att datasystemet automatiskt kan överföra sådan information till beslagsliggaren framstår det som en lämplig och tidssparande ordning att den uppgiften förs in i beslagsliggaren av utredare eller av den som delger informationen om förenklad delgivning.

Från beslagsgruppen har även lyfts problemet att information om förenklad delgivning inte lämnas till misstänkta i vissa ärenden. Det rör sig bl.a. om ungdomsärenden och ärenden med frihetsberövanden, där fristerna gör att förenklad delgivning inte kan användas för kallelser i ärendet. En nationellt fastslagen rutin om när information om förenklad delgivning ska lämnas, skulle kunna klargöra denna fråga för den personal som berörs. För beslagshanteringen är det positivt om förenklad delgivning kan användas i så stor utsträckning som möjligt, men det kan även finnas andra aspekter att väga in när en sådan rutin eventuellt utformas.

Det bör påpekas att lämplighetsskäl kan tala emot att använda förenklad delgivning i det enskilda fallet, även om information om sådan delgivning har lämnats i ärendet. Delgivning får inte ske på ett sätt som är olämpligt med hänsyn till omständigheterna i delgivningsärendet (se 4 § andra stycket delgivningslagen). En faktor som bör beaktas är den tid som gått sedan informationen om delgivningsformen lämnades. Om det dröjer flera år innan ett beslag hävs och annan användning av förenklad delgivning i ärendet inte har förekommit under tiden, kan tiden i sig tala för att användning av förenklad delgivning är olämplig (jfr prop. 1990/91:11 s. 19 f).

Ett dokument som används inom hela myndigheten och som Justitiekanslern tagit del av vid inspektionen är blanketten Kallelse att hämta föremål. Blankettens första del innehåller information om att vissa föremål finns att hämta och att de annars kan komma att förstöras eller säljas. Den andra delen utgör ett mottagningsbevis med möjlighet att ange om man avser att hämta ut föremålen eller inte. Blanketten framstår inte som ändamålsenligt utformad. Det kan möjligen vara bra om det finns ett enkelt sätt för en person att meddela om föremålen inte kommer att hämtas ut, men huvudfunktionen för mottagningsbeviset måste ändå vara att säkerställa delgivning av underrättelsen. I de fall där förenklad delgivning inte används bör huvudbudskapet på mottagningsbeviset vara att det ska skickas in för att bekräfta mottagandet av underrättelsen, möjligen med en möjlighet att ange om man avser hämta ut föremålen eller inte. Det är i de fallen fråga om vanlig delgivning och att personen delges är en förutsättning för vidare handläggningsåtgärder. I de fall förenklad delgivning används kan möjligen ifrågasättas om det verkligen finns ett behov av att skicka den andra delen och ett medföljande svarskuvert, eftersom delgivning ändå sker. Eventuellt skulle mottagningsbevisets funktion tydliggöras om det endast användes när mottagning behöver bekräftas av delgivningsskäl.

Kallelse att hämta föremål

5.4 Hävande av beslag

5.4 Hävande av beslag

I ett flertal av de ärenden som granskats har egendom hävts till målsägande eller annan anspråkstagare efter att den misstänkte angett att han eller hon inte gör anspråk på egendomen. Hävningarna har skett snabbt och med angivande av skäl för beslutet att lämna ut till annan än den hos vilken beslaget gjorts.

Vid hävningar har dock i flera ärenden noterats att det gått oacceptabelt lång tid mellan beslutet att häva och att underrättelse om att föremålet kan hämtas ut skickas. Underrättelsen ska skickas så snart som möjligt (27 kap. 8 b § rättegångsbalken). Justitiekanslern har tidigare uttalat att ett återställande bör ske senast omkring en vecka efter hävandet (se Örebrobeslutet s. 11 med hänvisning). Om möjligt bör en sökning på hävda beslag göras dagligen eller i vart fall varannan dag så att åtgärd kan vidtas så snart som möjligt.

En av förklaringarna till de långa tiderna är att beslag hanteras i flera av polisområdets lokalpolisområden trots att beslagsgruppen endast har bemanning i Helsingborg och det endast är där utlämning av gods sker. Innan beslut om utlämning fattas och underrättelse skickas ska beslagshandläggare kontrollera att föremålet finns på angiven plats så att det rent faktiskt kan lämnas ut. När föremålet enligt beslagsliggaren förvaras vid något av de andra lokalpolisområdena saknas helt rutiner för hur en sådan kontroll ska ske och såvitt framkommit vid inspektionen kan föremålen då bli liggande efter hävning under en längre tid. Det saknas också rutiner för när och hur beslagtaget gods ska transporteras från de andra lokalpolisområdena till Helsingborg.

Det här är en brist som måste åtgärdas snarast. Det är inte acceptabelt att personer får vänta på att få tillbaka sin egendom för att polisområdet inte har fungerande rutiner i sin praktiska beslagshantering.  

Vid möte med beslagshandläggare framkom en uppfattning om att beslag som ska lämnas ut till målsägande inte kan säljas eller förstöras trots att de inte hämtats ut. Vid granskningen har inte något exempel på sådan hantering uppmärksammats, men det finns ändå anledning att redogöra för rättsläget.

Egendom som beslagtagits från målsägande, eller som ska lämnas ut till målsäganden pga. att den som beslaget gjorts hos inte gör anspråk på det och målsäganden visat sannolika skäl för sin rätt till föremålet, träffas direkt av bestämmelsen i 27 kap. 8 a § rättegångsbalken. För sådana föremål gäller alltså samma sak som vid hävande till misstänkt, nämligen att en underrättelse ska delges den som egendomen ska lämnas ut till och att föremålet därefter ska hållas tillgängligt i minst en månad innan det får säljas eller förstöras (se 27 kap. 8 b § rättegångsbalken och 2 b § 1974 års förfarandelag).

Beträffande egendom där beslut fattats om förtida utlämnande enligt 27 kap. 4 a § rättegångsbalken förhåller det sig annorlunda. Sådana fall undantas uttryckligen från bestämmelsen i 27 kap. 8 a § rättegångsbalken och därmed också från den efterföljande bestämmelsen i 8 b § och 1974 års förfarandelag. Lagen ställer därmed inte något krav på att den som ska få föremål utlämnade till sig enligt 4 a § underrättas om att föremålen kan hämtas ut. Det finns inte heller något krav på att själva beslutet om att lämna ut föremålen enligt 27 kap. 4 a § ska delges målsäganden. Naturligtvis ska den som utlämnandet ska ske till underrättas trots avsaknad av lagkrav. Frågan är däremot vad som händer om denne inte hämtar ut sin egendom.

Av förarbetena till 27 kap.8 a och 8 b §§rättegångsbalken framgår att syftet har varit att 1974 års förfarandelag ska kunna tillämpas generellt när den som beslaget ska lämnas ut till inte hämtar det (se SOU 2005:117 s. 242 och prop. 2008/09:227 s. 13 och 17 ff.). I förarbetena görs dock uttalandet att de nya bestämmelserna inte till någon del är avsedda att tillämpas vid utlämnande enligt 27 kap. 4 a § rättegångsbalken (se a. prop. s. 15). Det är svårt att finna ändamålsskäl som talar emot att Polismyndigheten får en möjlighet att förstöra eller sälja egendom som en målsägande, trots delgivning av en underrättelse, väljer att inte hämta ut. Nuvarande lagtext lämnar emellertid inte utrymme för ett sådant tillvägagångssätt. I syfte att undvika evighetsbeslag i de här fallen bör lagstiftningsåtgärder övervägas. Ett exemplar av det här beslutet kommer därför att skickas till Justitiedepartementet.

5.5 Särskilt om kvarvarande beslag i äldre ärenden

5.5

Särskilt om kvarvarande beslag i äldre ärenden

I denna del har Justitiekanslern förutom aktmaterialet även inhämtat aktuella domar och upplysningar från Åklagarkammaren i Helsingborg. Granskningen har visat att anledningen till att beslag ligger kvar i de granskade äldre ärendena ofta är att polisen eller – i några fall – åklagaren har lagt ned förundersökningen utan att åtgärda beslagen. Det har dock i ett antal mycket gamla beslagsärenden funnits godtagbara skäl till att dessa inte är avslutade. Exempelvis har det i en del fall varit fråga om förundersökningar avseende mycket grov brottslighet som fortfarande är pågående. I en sådan situation är det naturligt att inte heller beslagsärendet kan avslutas. Samtidigt finns dock exempel på öppna beslagsärenden från 1990-talet som är eller borde vara avslutade sedan länge ­– i ett fall med ett nedläggningsbeslut från åklagare daterat år 2000 som ännu inte åtgärdats. Eftersom genomgången under oktober i år inriktade sig på ärenden från en senare period (2008–2014) med föremålsstatus Fastställd, ligger många ännu äldre ärenden och ärenden med annan föremålsstatus från samma period fortfarande öppna trots att de är eller borde vara avslutade. Några stickprov på lagerplatserna för äldre beslagsärenden med föremålsstatus Beslaget ska ej bestå visar att det i vissa fall kan vara fråga om att föremålen i själva verket är utlämnade, men att detta inte har dokumenterats (i vart fall är föremålen borta). Denna dokumentationsbrist är självfallet inte tillfredsställande.

Fastställd

Beslaget ska ej bestå

Vid Justitiekanslerns granskning av de 20 äldsta ärendena från tiden efter Polismyndighetens bildande 2015 med föremålsstatus Fastställd har det kommit fram att i elva av dessa ärenden är det polisen som har lagt ned förundersökningarna utan att häva beslagen. I de flesta av de ärenden där beslut att häva beslag fattats av åklagaren har polisen inte åtgärdat beslagen trots att underrättelser om att beslagen hävts skickats till polisen elektroniskt eller manuellt. I några enstaka ärenden har dock åklagarkammaren inte underrättat polisen om sitt beslut att häva beslag. I de flesta ärenden i denna kategori har det varit fråga om beslag som ingen gjort anspråk på, vilket sannolikt har bidragit till att beslagen inte hanterats. För att upptäcka dessa beslag krävs alltså en genomgång av äldre öppna beslagsärenden.

Fastställd

Det är naturligtvis inte tillfredställande att beslag finns kvar i äldre, avslutade ärenden. Justitiekanslerns iakttagelser visar på betydelsen av att polisen har tillräckligt med resurser för att genomgångar av kvarvarande beslag i äldre beslagsärenden ska kunna ske regelbundet.

En genomgång av äldre öppna beslagsärenden kräver en omfattande arbetsinsats. Det är positivt att myndigheten redan har påbörjat ett arbete med att åtgärda beslag i de äldre ärendena. Vid en sådan genomgång bör de äldsta ärendena åtgärdas först. I mycket gamla ärenden med beslagsföremål som uppenbart saknar värde borde man ofta med fog kunna utgå ifrån att ingen gör anspråk på dessa och överväga om dessa ska förstöras. Detta tillvägagångssätt bör dock tillämpas med omdöme.

För att undvika att nya balanser byggs upp är det viktigt att också nytillkomna ärenden hanteras effektivt och att de avslutas så snart förutsättningar för det finns. Det är därför angeläget att myndigheten tillämpar de tillgängliga delgivningssätt som kan göra underrättelseförfarandet mer effektivt och förkorta handläggningstiden, såsom t.ex. förenklad delgivning. Det är också nödvändigt att det finns tydlig dokumentation avseende delgivning och ett fungerande system för bevakning av fristerna. Det krävs också att myndigheten, när domar kommer in, kontrollerar om det finns beslag i den underliggande förundersökningen som inte har hanterats i domen. Någon sådan kontroll görs för närvarande inte i polisområdet, vilket riskerar att bidra till att vissa beslagsärenden som egentligen avslutats blir liggande öppna (jfr Örebrobeslutet s. 14 f).

5.6 Polisiära beslut om förverkande

5.6

Polisiära beslut om förverkande

Lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkanden m.m. (1986 års förverkandelag) möjliggör för anställda vid Polismyndigheten att i vissa fall fatta beslut om förverkande. Polisiära beslut om förverkande delas upp i beslut om omedelbart förverkande (direktförverkande), som får fattas av poliser ute i fält, och beslut om förverkande i efterhand, som fattas av förundersökningsledare (se PMFS 2017:6, FAP 103-1). För polisiära beslut om förverkande har Polismyndigheten tagit fram ett blankettset för direktförverkanden (PM 103.6.B) och ett formulär för förverkande i efterhand (PM 103.6).

I flera av de granskade fallen tycks det röra sig om direktförverkande. Den framtagna blanketten för direktförverkande hade trots det endast använts i ungefär hälften av ärendena. I övriga fall skrev polismannen istället in beslutet i formulär PM 103.6 i samband med avrapporteringen. Eftersom beslut om förverkande av polis ska meddelas skriftligen kan beslutet inte anses fattat förrän vid avrapporteringen. Det är då inte fråga om direktförverkande utan ett förverkande i efterhand, varför beslutet ska fattas av en förundersökningsledare (2 § FAP 103-1). Det sätt på vilket de polisära förverkandebesluten hanteras i polisområdet är alltså inte alltid förenligt med Polismyndighetens föreskrifter på området. Förfarandet innebär också att berörda som på plats endast underrättas om beslutet muntligen senare måste delges det upprättade beslutet, för att fristen för missnöjesanmälan ska börja löpa. Endast i enstaka fall gick det att utläsa att delgivning hade skett. Fördelen med att kunna delge det skriftliga beslutet omedelbart, som särskilt nämndes i förarbetena som ett skäl för att ge polis rätt att förverka, har då gått förlorad (prop. 1994/95:23 s. 112).

Beslut om förverkande i efterhand har dokumenterats i beslagsliggaren (se 6 § FAP 103-1). När det gäller den närmare utformningen av besluten sker dock inte detta på det sätt som föreskrivs i 7 § FAP 103-1. I de flesta fall finns beslutet inte någon annanstans än i beslagsliggaren. Det enda som framgår där är ett konstaterande av förundersökningsledaren att egendomen ska förverkas, genom skrivningen ”Beslut fattat att Förverka”. Inte i något fall har i beslagsliggaren angetts en rättslig grund för beslutet. I många granskade beslut har ägaren till föremålet varit okänd, vilket får till följd att delgivning av förverkandebeslutet kan ske t.ex. genom anslag på Polismyndigheten (se 4 § andra stycket 1986 års förverkandelag). Det är dock något som inte tycks ske inom polisområdet. I vart fall går det inte att läsa ut av beslagsliggaren att så skulle ha skett, vilket i så fall är en brist i sig.

I de fall någon berörs av beslutet har denne ofta tillfrågats om sin inställning. I de fall det framgår att den berörde uttryckt att denne gjort anspråk på egendomen eller liknande har detta uppfattats som en anmälan om missnöje. Detta har lett till att frågan om förverkande omgående överlämnats till åklagare. I några fall gick det emellertid inte att utläsa att den som drabbats av beslutet hade tillfrågats. Detta är en dokumentationsbrist som står i strid med 7 § FAP 103-1 och som kan få konsekvenser för hur ärendet rätteligen ska hanteras och för den drabbades möjlighet att få frågan prövad. I ett mindre antal ärenden har det inte antecknats hos vem beslaget gjorts, trots att detta borde ha skett. Bedömningen av hos vem ett beslag har gjorts har också i något fall framstått som tveksam. Även om det inte funnits något som tyder på att så varit fallet i de granskade ärendena, bör det framhållas att brister i detta avseende kan innebära negativa konsekvenser för en enskild anspråkstagare, som kan förlora möjligheten att säkerställa sitt anspråk.

I de granskade fallen förefaller det oftast som att förutsättningarna för beslag och förverkande har varit uppfyllda. I några fall framstår emellertid förverkandegrunden som tveksam, eller i vart fall inte uppenbar. I ett fall har ett föremål direktförverkats trots att det samtidigt inleddes en förundersökning, vilket gör att förutsättningarna för beslutet går att ifrågasätta (se 1 § i 1986 års förverkandelag och under nästa rubrik).

Generellt är omständigheterna vid ingripandena beskrivna på ett bra sätt. Det har heller inte funnits något att anmärka på vad gäller det sätt som godset beskrivits på. Ofta har det också angetts var föremålet har lagerlagts. I något fall saknade förverkandebeslutet uppgift om vem som fattat det, vilket givetvis inte är tillfredsställande.

I några ärenden är det tveksamt om de beslagtagna föremålen kan anses ha en sådan särskild beskaffenhet eller vara ägnade att användas på ett sådant sätt att de uppfyller rekvisiten i någon av punkterna i 36 kap. 3 § brottsbalken. Exempelvis kan nämnas förverkande av skruvmejslar och soft air guns. Med ”särskild beskaffenhet” i första punkten avses föremål som har karaktär av brottsverktyg. Saker som också kan användas i lagliga sammanhang har som utgångspunkt inte denna beskaffenhet (jfr NJA 1996 s. 74). Justitiekanslern påminner därför om lagens krav att förverkandefrågan ska vara uppenbar för att poliser ska få fatta besluten och uppmanar till viss försiktighet vad gäller en alltför långtgående tillämpning av 36 kap. 3 § brottsbalken.

I nästintill samtliga fall har också den rättsliga grunden för beslaget angetts. Som Justitiekanslern tidigare konstaterat är blanketten och formuläret dock bristfälliga i den mån förverkandet sker med stöd av 36 kap. 3 § brottsbalken (se Örebrobeslutet s. 19). Eftersom bestämmelsen innehåller flera olika situationer medan kryssrutan bara hänvisar till lagrummet ställs det särskilt stora krav på beslutsfattaren att utförligt motivera beslutet eller på annat sätt ange specifikt vilken av grunderna det varit fråga om. I de granskade fallen har dokumentationen inte alltid uppfyllt dessa krav.

Förverkandeärendena har avslutats med att godset har förstörts. Av ärendesammanställningen framgår att missnöjesanmälan inte har inkommit och att godset ska förstöras samt när denna registrering skett och vem som företog registreringen. I samtliga fall har det emellertid saknats information om vem som fattade beslutet att förstöra godset. Det framgår inte heller när godset förstördes och vem som vidtog åtgärden. Att beslut om förstörandet inte har dokumenterats är otillfredsställande och i strid med grundläggande krav på myndigheters beslutsfattande (se 21 § myndighetsförordningen [2007:515] och bl.a. JO 2018/19 s. 515).

Justitiekanslern vill med anledning av det anförda understryka betydelsen av utförlig dokumentation och att blankettens och formulärets kryssrutor och fält används till fullo. 

Inte i något fall har det upprättats intyg vid förstörande av egendom som har ett högre värde än en hundradels prisbasbelopp, alltså 465 kr för 2019 (se 47 § FAP 102-2). Detta trots att det i vissa ärenden kan ifrågasättas om inte egendomen faktiskt hade ett sådant värde. Justitiekanslern finner skäl att påminna om intygskravet. I vissa fall hade det varit till fördel om det i ärendesammanställningen hade noterats vilka överväganden som gjorts i fråga om det uppskattade värdet. 

Vid granskningen har Justitiekanslern även uppmärksammat ett antal ärenden där förverkande skett av egendom som tagits i bevisbeslag. Någon rättslig grund för att förverka sådan egendom finns inte. Beslagen i fråga borde rätteligen ha hävts för att därefter hanteras i enlighet med 1974 års förfarandelag.  

5.7 Särskilt om förverkande när en förundersökning pågår eller läggs ned

5.7

Särskilt om förverkande när en förundersökning pågår eller läggs ned

Under granskningen – och även inom Justitiekanslerns skaderegleringsverksamhet – har det framkommit fall där beslut om förverkande riktade mot en misstänkt fattas trots att förundersökning pågår eller i samband med att förundersökningen läggs ned. Om man bortser från regleringen i brottsbalken36 kap. 3 § brottsbalken, är det för i princip alla förverkandebestämmelser ett grundläggande krav att det har förekommit ett brott, vilket är naturligt eftersom förverkande är en särskild rättsverkan av brott.

När en förundersökning pågår alternativt läggs ned därför att det inte går att bevisa att den som varit misstänkt har begått brottet eller därför att det inte längre kan antas att ett brott har begåtts, saknas därför förutsättningar för att besluta om förverkande mot denna person. Det är endast vid ett fåtal situationer som ett förverkande mot en misstänkt kan förekomma vid en prejudiciell prövning (dvs. utan att skuldfrågan prövas), bl.a. vid rapporteftergift, om den misstänkte är under 15 år, har dött eller inte går att få tag på, samt om förundersökningen läggs ned pga. preskription (se 36 kap.1214 §§brottsbalken och Gustaf Almkvist, Förverkande av egendom, 2014, s. 179 ff.). Om det i dessa fall står klart att ett brott har begåtts, kan förverkande ske. I sådana situationer kan dock förverkandefrågan sannolikt sällan anses uppenbar, utan bör överlämnas till åklagare för prövning. Om förundersökningen läggs ned därför att den misstänkte inte känns vid att egendomen är hans eller hennes och det inte bedöms gå att bevisa att så är fallet, föreligger dock en annan situation. Om det då står klart att ett brott har begåtts, kan ett förverkandebeslut riktas mot okänd (t.ex. i fallet med narkotika). Den korrekta hanteringen av föremål som ingen gör anspråk på när en förundersökning läggs ned, är i andra fall att häva beslaget till okänd och hantera det enligt 1974 års förfarandelag. Om beslaget gjorts hos den misstänkte eller någon annan som gör anspråk på föremålet, ska det enligt huvudregeln hävas tillbaka till denna person.

6. Avslutande samtal

6. Avslutande samtal

Vid ett avslutande samtal deltog chefen för polisområdets beslagsgrupp Roger Norlén, juristen Anna Silvander samt hela polisområdets ledningsgrupp, inkluderande polisområdeschefen Patric Heimbrand, alla lokalpolisområdeschefer och sektionscheferna vid polisområdet. Justitiekanslern redogjorde kortfattat för sina iakttagelser och synpunkter. Under samtalet tackade Justitiekanslern även för all hjälp och ett mycket vänligt bemötande från myndighetens personal under inspektionen.