JK 5866-10-31

Anmälan avseende sexuellt ofredande

Justitiekanslern har vid ett antal tillfällen tidigare prövat anmälningar av­se­en­­­de telefonsamtal som samtidigt har direktsänts via sajten www.euro­cop.nu. I ärendet med dnr 3491-04-31, som gällde ofredanden genom upp­repade telefonpåringningar där anmälaren misstänkte att en person med an­knytning till det radioprogram som sändes via www.eurocop.nu låg ba­kom telefonpåringningarna, bedömde Justitiekanslern att anmälan inte inne­fatt­ade något sådant brott som föll inom det tryck- eller yttr­ande­frihets­rättsliga området och återlämnade därför ärendet till polis­myn­­dig­het­en. I övr­­­iga är­en­­­den (se främst dnr 3093-04-31, dnr 1778-08-31, 7850-08-31, 266-10-31 och 1094-10-31) har Justitiekanslern, med utgångspunkt i att yttran­de­fri­hets­­­­grund­­­­lagen (YGL) har varit tillämplig på webb­sänd­ningarna enligt be­stämmelsen i 1 kap. 6 § första stycket andra meningen YGL, bedömt att yttrandena i webb­sänd­ningarna med tele­fon­samtalen omfattades av YGL:s mater­iella tillämp­­­nings­­­område. I enlighet med den s.k. ex­klu­sivi­tets­prin­cip­en kunde ett straff­rätts­ligt in­grip­an­de därmed end­ast ske med stöd av YGL:s be­stäm­mel­ser.

Justitiekanslerns ställningstagande i de sist nämnda ärendena innebär att något straff­rätts­ligt ingripande inte kan aktualiseras i fråga om brotts­miss­tankar avse­ende sexuellt ofredande eftersom detta brott inte utgör ett yttr­ande­­fri­hets­brott. Med hänsyn till vad som har framkommit i detta ärende finns det emellertid skäl att närmare överväga detta ställningstagande.

Den nyss nämnda exklusivitetsprincipen framgår av 1 kap. 3 § tryckfri­hets­för­­ord­ningen (TF) och 1 kap. 4 § YGL. Enligt denna princip får ingripanden på grund av miss­­­bruk av tryck- respektive yttrandefriheten inte göras utom i de fall som anges i TF och YGL. Vad som är ”missbruk” bestäms utifrån in­ne­börden av och syftet med tryck- och yttrandefriheten såsom detta framgår av 1 kap. 1 § för­­sta och andra styckena TF och 1 kap. 1 § första och andra styck­ena YGL. Där anges att grundlagarna tillförsäkrar medborgarna rätt att i de skyd­dade medierna offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och att i övrigt läm­na upp­gift­er i vilket ämne som helst till säkrande av ett fritt men­­ings­­ut­byte, en fri och allsidig upplysning och, enligt YGL, ett fritt konst­­­­­närligt skapande. Att ett fritt konstnärligt skapande har nämnts särskilt i YGL har inte avsetts in­ne­bära någon skillnad mellan de båda grund­lag­ar­nas syften.

Formuleringen av tryck- och yttrandefrihetens innebörd och syfte anses in­ne­bära vissa begränsningar i grundlagarnas tillämpningsområden. All an­vänd­­­ning av de grundlagsskyddade medierna omfattas alltså inte av TF:s eller YGL:s skydd som exklusiv straff- och processlag. Den an­vänd­­­ning som omfattas av grundlagsskydd brukar sägas falla inom grund­lagar­nas  ma­­­ter­iella tillämpningsområde. Detta till skillnad från det formella tillämp­nings­området som anger vilka medier som omfattas av grundlagarna med bort­se­­ende från innehållet. Den användning av de grund­lags­skyd­d­ade medi­erna som faller inom TF:s och YGL:s materiella tillämp­nings­område men som är otillåten upptas som tryck- respektive yttrande­fri­hets­brott i TF och YGL. Övrig användning som faller inom det materiella tillämp­nings­området kan alltså inte bestraffas eftersom bestraffning enligt exklusivi­tets­principen end­ast får ske i de fall som anges i grundlagarna. Be­träffande den an­­vänd­ning av de i och för sig grundlagsskyddade medierna som inte om­fattas av grund­lag­ar­nas materiella tillämpningsområde kan lag­föring däremot ske en­ligt allmän lag. TF:s och YGL:s räckvidd ska så­led­es inte uppfattas så att varje förfarande där ett yttrande som framförs i ett grund­lagsskyddat me­di­um in­går som ett led skyddas av TF och YGL.

TF och YGL innehåller emellertid inte någon uttrycklig bestämmelse som reglerar deras materiella tillämp­nings­områden och frågan har endast spar­samt belysts i prax­is. Exklusivitetsprincipens omfattning och utgångs­punk­ter­na för tolkningen av densamma kan även sägas ha varierat något över tid.

Vissa brott, t.ex. bedrägeri, har sedan länge ansetts kunna föranleda ansvar enligt allmän lag och faller alltså utanför TF:s och YGL:s mater­i­ella tillämp­ningsområde (se NJA 1900 s. 528 och NJA 1905 s. 364). Denna be­gräns­ning i exklusi­vi­tets­­principen har ansetts motiverad med hän­syn till att själva det yttrande som framförs i det grundlagsskyddade me­di­et end­ast utgör ett led i ett för­far­an­de där, för att ett bedrägeribrott ska föreligga, det ingår an­dra för straff­­an­­svaret väs­ent­­liga moment. Enligt ett alternativt synsätt följer be­gräns­­ningen av att yttr­an­det, med hänsyn till dess syfte och funk­tion, inte kan be­döm­as ha tillkommit in­om ramen för något av de intres­sen som tryck- och yttr­ande­­friheten avser att värna.  

Utöver de nu nämnda motiven följer även mot­­svarande be­gräns­ning i TF:s och YGL:s materiella tillämpningsområde av den tryck- och yttrande­frihets­rätts­liga grund­prin­cipen om s.k. ensamansvar. För innehållet i en tryckt skrift eller ett radio­pro­­­gram svarar i regel utgivaren. Det är endast den­ne som en­ligt TF:s och YGL:s principer om ensamansvar kan åtalas i det fall uppgifter eller ut­tal­an­den som återges i skriften eller pro­grammet inne­fatt­ar ett tryck- respek­tive yttrande­fri­hets­brott. Det bakomliggande syftet med ett yttrande som t.ex. utgör ett led i ett be­­drägeribrott är i regel dolt för ut­giv­ar­en och ett så­d­ant brott för­ut­­sätter också ytterligare moment som typ­iskt sett ligger utom ut­giv­ar­ens kon­troll och kännedom. Med hänsyn till prin­­­cipen om en­sam­­an­svar har det därför beträffande vissa brott inte fram­stått som en fram­kom­­lig väg att de straffbeläggs såsom tryck- eller yttrande­frihetsbrott och lagförs enligt TF:s och YGL:s regelverk.

I de fall ett förfarande faller utom TF:s och YGL:s materiella tillämp­nings­område och därmed grundlagarnas straff- och processregler inte är tillämp­liga – alltså bl.a. reglerna om ensamansvar – gäller av nödvändighet ock­så motsvarande inskränkning i det s.k. meddelarskyddet. Det tryck- och yttr­an­de­­fri­hets­­rätts­­liga grundlagsskyddet innebär som ut­gångs­­punkt att den som med­verk­ar i framställningen av t.ex. ett radio­pro­gram inte kan göras straff­rätts­ligt ansvarig för sin medverkan. Enligt 1 kap. 1 § tredje stycket TF och 1 kap. 2 § YGL står det envar fritt att lämna upp­gifter i vilket ämne som helst till författare och andra upp­hovs­män samt till ut­giv­are, redaktioner eller ny­hets­byråer, om syftet är att upp­gifterna ska offent­liggöras i t.ex. ett radio­pro­­gram. Denna med­delar­fri­het gäller för journalister, skåde­spelare och an­dra som medverkar vid tillkomsten av programmet. Meddelarfriheten in­­ne­bär alltså en rätt att utan andra in­grip­an­den än de som stadgas i TF och YGL offent­­lig­göra uppgifter i ett grund­lags­skyddat medium. Detta innebär dock inte att varje spridning av uppgifter som sker för offentliggörande om­fattas av med­delarfriheten. När grunden för att undanta vissa brott, t.ex. be­dräg­eri genom tryckt skrift, från grundlagarnas tillämpningsområde är att den egentliga gärningsmannen ska kunna straffas utan hinder av reg­ler­na om ensamansvar är denne ofta meddelare i grundlagens mening. Det är då oun­dvikligt att den­nes med­del­ar­frihet inskränks i motsvarande mån.

Högsta domstolen har i senare praxis där exklusivitetsprincipen har be­hand­lats, utöver de mer generella principer som nyss nämnts, också fäst vikt vid de spe­ci­­­fika om­ständigheterna kring och syftet med den företagna hand­lingen i det enskilda fallet. I NJA 1999 s. 275 (”Afton­­bladet-målet”), som rörde åtal för olaga hot och hot mot tjänsteman gen­om överlämnande av bilder till en jour­nalist som illu­stra­tion till en tidnings­­artikel, uttalade Högsta domstolen bl.a. följande.

Det kan emellertid förekomma att en handling visserligen utförs med en tryckt skrift som medel men har en sådan karaktär att den inte berör de syften som ligger bakom reg­leringen i TF. En sådan handling kan utan hinder av TF beivras om den är brottslig en­ligt allmän lag. Som exempel har nämnts bedrägeri, svindleri eller oredligt för­far­an­de som begås genom meddelanden i tryckt skrift (se bl a SOU 1947:60 s 115f, 119 och 250f samt prop 1986/87:151 s 86). Utanför det av TF omfattade området kan det också komma i fråga att straffa den som lämnat ett specifikt meddelande för offent­lig­gör­ande i tryckt skrift.

Klagandena i detta mål har åtalats för olaga hot och hot mot tjänsteman. Dessa brott utgör inte tryckfrihetsbrott enligt 7 kap TF. Detta hindrar inte att hot som framförs i tryckt skrift under vissa omständigheter kan föranleda straff enligt allmän lag, t ex om hotet är ett led i ett utpressningsförsök eller eljest utgör en förutsättning för brott (jfr SOU 1947:60 s 251 och prop 1975/76:209 s 141). Av betydelse för bedömningen i nu förevarande fall är emellertid de omständigheter under vilka filmrullarna över­lämn­ats till CF och det syfte i vilket överlämnandet skett.

Av utredningen i målet framgår att CF hade för avsikt att i Aftonbladet pu­bli­ce­ra en artikel om den nynazistiska organisation som klagandena tillhörde och att han önskade illustrera sin artikel med bilder som gav ett intryck av organisationens verk­sam­het. Han hade underrättat klagandena om sitt intresse för fotografier av detta slag, och när klagandena överlämnade filmrullarna till CF, var det med sikte på att fotografierna skulle publiceras i tidningen och i förhoppningen att klagandena skulle få viss ekonomisk ersättning för bilderna.

Offentliggörandet av fotografierna var således ett led i CF:s journalistiska verk­samhet och faller därmed, oavsett deras hotfulla och skrämmande karaktär, inom det område som TF är avsedd att skydda. Klagandenas överlämnande av filmrullarna måste därför också anses omfattat av meddelarfriheten. Det av Riksåklagaren åbe­rop­a­de förhållandet att CF, innan publicering skett, uppvisat fotografierna för AP och CC kan därvidlag inte medföra en annan rättslig bedömning.

Även i NJA 2000 s. 355, som rörde ansvar enligt brottbalkens bestämmelser för hets mot folkgrupp genom uttalanden vid en föreläsning vid Umeå uni­ver­­sitet där föreläsningen samtidigt spelades in på video, tillmätte Högsta domstolen omständigheterna i det enskilda fallet betydelse. Högsta domstol­en framhöll bl.a. att det i annonseringen av föreläsningen inte hade an­giv­its att den skulle spelas in för offentliggörande och att så skulle ske inte heller på något annat sätt hade meddelats dem som kom till före­läs­ning­en. Högsta domstolen fann klarlagt att föreläsningen inte hade ingått som ett led i en verk­samhet för att offentliggöra den genom video. Inspelningen fick i stäl­let anses ha utgjort en dokumentation av ett från offentlig­görande­av­sikt­en obe­roende evenemang. Åtalet avsåg att föreläsarens uttalanden hade sprid­­­­­its till dem som hade infunnit sig för att lyssna till föreläsningen. Mellan der­as del­tag­an­de vid föreläsningen och den genomförda dokumentationen fanns en­ligt Högsta domstolen inte något sådant samband att föreläsarens ut­tal­an­de i förhållande till åhör­­arna åtnjöt skydd mot straffansvar enligt be­stäm­mel­ser­na i YGL.

Brottskatalogen i TF och YGL blev bl.a. med anledning av avgörandet i Aftonbladet-målet föremål för översyn av Medie­­­grundlagsutredningen (SOU 2001:28). Detta ledde fram till att ola­ga hot infördes som tryck- och yttrandefrihetsbrott. Det lagstiftnings­ärendet kan emellertid inte sägas ha bringat någon mer grundläggande klar­het i gräns­­­­erna för ex­klu­si­vi­tets­prin­cipen. När det specifikt gäller brottet sex­uellt ofred­­­an­de kan det dock an­märk­as att Mediegrundlagsutredningen för sin del be­döm­de att det var ett brott som inte kunde upptas som tryck- och yttr­ande­fri­­hets­­brott eftersom brotts­balkens straffbestämmelse knappast kunde anses träffa an­­dra fall än sådana där den angripne och angriparen sam­­tidigt var när­­var­an­­de. Brottet sexuellt ofredande kunde därför enligt utredningens mening inte begås gen­om ett yttr­an­de i ett grundlagsskyddat mass­­medium. (Se SOU 2001:28 s. 433.) Äv­en om någon helt entydig slut­sats inte kan dras av detta uttalande talar det i vart fall inte mot att brottet sexuellt ofredande beroende på om­stän­­dig­­het­er­na ska kunna lagföras enligt allmän lag även om det beteende eller det uttalade som innefattar ofredandet har tillkommit vid fram­ställ­ning­en av t.ex. ett tv- eller radioprogram.

Justitiekanslern har i ett beslut den 25 mars 2004 (dnr 1080-10-31), bl.a. med hänvisning till NJA 2000 s. 355, bedömt att en program­ledares/skåde­spel­ares agerande vid in­spel­ning­en av ett tv-pro­gram, vilket påstods inne­fatta sexuellt ofredande, inte åtnjöt med­delar­skydd enligt 1 kap. 2 § YGL och att YGL därför inte hindr­ade att ingripande sked­de med stöd av allmän lag. Justitiekanslern fäste vikt vid att anmälan avsåg ofredande av utom­stå­ende personer som inte deltog i in­spel­ningen av pro­gram­met och inte synes ha varit medvetna om att inspelningen pågick. I för­håll­­an­de till dessa per­son­er bedömde Justi­tie­kanslern att det inte kunde häv­das att pro­gram­led­aren/skådespelaren enligt bestämmelserna om med­delar­frihet i YGL åtnjöt skydd mot straff­rätts­liga ingripanden enligt allmän lag.

Det finns skäl att anlägga samma synsätt på uppringarens agerande i detta fall. Anmälan avser det som inträffande vid själva telefonsamtalet, dvs. den uppringande personens handlande i förhållande till den uppringda personen vid direktkontakten dem emellan under samtalet. Anmälaren var inte med­vet­en om att samtalet spelades in och sändes ut via webbradio och kan alltså inte anses ha deltagit i fram­ställ­ning­en av programmet. Mellan anmälarens ”del­tagande” i telefonsamtalet och uppringarens dokumentation och offent­lig­gör­ande av samtalet kan inte an­ses föreligga något sådant samband att upp­ringarens uttalanden i för­håll­an­de till anmälaren ska åtnjuta skydd mot straff­ansvar enligt bestäm­mel­ser­na i YGL. Justitie­kans­lern an­ser därmed att omständigheterna här är sådana att regleringen i YGL inte utgör hinder mot att ett ingripande sker enligt allmän lag.

Med hänsyn till det sagda ankommer det inte på Justitiekanslern utan på all­män åklagare att ansvara för den fort­satta utredningen. Handlingarna ska därför återlämnas till Åklagar­myn­dig­het­en, Åklagarkammaren i Falun. 

Ansvarig utgivare för webbradiosändningar via www.eurocop.nu

Radioprogram ska enligt 4 kap. 1 § YGL ha en utgivare som utses enligt vad som närmare föreskrivs i lag. Utgivaren ska enligt 3 kap. 13 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryck­frihets­för­ord­ningens och yttrande­fri­hets­­­grund­lagens områden (föreskriftslagen) anmälas till Myndigheten för radio och tv.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 4 kap. 1 § YGL döms enligt 4 kap. 6 § YGL till böter eller om omständigheterna är synnerligen försvårande till fängelse högst ett år. Enligt 3 kap. 30 § föreskriftslagen döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot före­skrif­terna i 3 kap. sam­ma lag om skyldighet att anmäla ut­giv­are till böter eller fäng­else ett år. Justitiekanslern är en­sam behörig åk­lag­are i mål om överträdelser av de nu nämnda bestämmelserna i YGL och före­skrifts­lagen.

Enligt uppgift från Myndigheten för radio och tv har inte någon utgivare an­mälts dit för webbradiosändningar som sker via www.eurocop.nu.

Det finns därmed anledning att anta att brott enligt 4 kap. 1 och 6 §§ YGL och 3 kap. 13 och 30 §§ föreskriftslagen har begåtts. Förundersökning ska därmed inledas med anledning av dessa brottsmisstankar.