JK 5978-05-40
Anspråk på skadestånd av staten med hänvisning till handläggningen av en begäran om kvarstad från en utländsk förundersökningsledare
Justitiekanslerns beslut
Justitiekanslern avslår AE:s anspråk på skadestånd av staten.
I en framställning om rättslig hjälp från en åklagare i kantonen Genève i Schweiz, som inkom till Justitiedepartementet den 4 mars 2004, hemställdes med hänvisning till att en utredning pågick mot AE angående misstanke om bedrägeri, häleri och penningtvätt att så mycket av AE:s egendom skulle tas om hand som motsvarade 700 000 euro som kunde komma att bli förverkat från honom i Schweiz. Framställningen överlämnades till Internationella åklagarkammaren i Stockholm.
Efter ansökan av åklagaren förordnade Stockholms tingsrätt den 17 mars 2004 interimistiskt om kvarstad på så mycket av AE:s egendom att en fordran på 700 000 euro kunde antas bli täckt vid utmätning (Ä 2105-04). I beslutet angav tingsrätten att AE var skäligen misstänkt för grovt bedrägeri och att det skäligen kunde befaras att han genom att avvika eller genom att undanskaffa egendom eller på annat sätt skulle komma att undandra sig att betala 700 000 euro.
Beslutet fastställdes av tingsrätten efter förhandling den 19 mars 2004. AE, som inte inställdes sig till förhandlingen, företräddes av en offentlig försvarare. I beslutet hänvisade tingsrätten till att AE var skäligen misstänkt för brott enligt svensk lag, däribland grovt bedrägeri. Tingsrätten fann vidare att det skäligen kunde antas att det på grund av brotten kunde förväntas att ett förverkande beslutades i Schweiz till ett värde om 700 000 kr. Kvarstaden fick enligt tingsrättens förordnande bestå längst till den 18 juni 2004.
Efter begäran om förlängning från åklagaren beslutade tingsrätten den 21 juni 2004 att kvarstaden alltjämt skulle bestå, dock längst till den 20 september 2004.
Svea hovrätt avslog i beslut den 23 augusti 2004 AE:s överklagande av tingsrättens beslut om kvarstad (ÖÄ 6675-04).
AE överklagade hovrättens beslut till Högsta domstolen, som förordnade att Riksåklagaren skulle komma in med en svarsskrivelse i målet. Sedan Riksåklagaren hade avgett sin svarsskrivelse beslutade Högsta domstolen den 17 september 2004 att inte meddela prövningstillstånd (Ö 3628-04).
Sedan den schweiziske undersökningsdomaren hade begärt att beslutet om kvarstad skulle bestå ytterligare en tid, eftersom förundersökningen där alltjämt pågick, framställde den svenske åklagaren den 16 september 2004 en begäran till tingsrätten om att beslutet om kvarstad skulle bestå ytterligare tre månader. AE motsatte sig yrkandet. I ett beslut den 21 september 2004 förordnade tingsrätten att kvarstaden skulle bestå längst till den 20 december 2004.
Frågan prövades på nytt av tingsrätten den 5 oktober 2004 varvid det tidigare beslutet om kvarstad kom att bestå. Svea hovrätt lämnade i ett beslut den 14 oktober 2004 AE:s överklagande utan bifall (Ä 2105-04). Högsta domstolen meddelade i ett beslut den 18 november inte prövningstillstånd till AE:s överklagande (Ö 4604-04).
Den 21 december 2004 upphävde tingsrätten kvarstaden eftersom någon begäran om förlängning inte hade inkommit från åklagaren.
AE har, genom advokaten JL, vänt sig till Justitiekanslern och begärt skadestånd av staten med 403 300 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för skadans uppkomst till dess betalning sker. Anspråket avser ersättning för ren förmögenhetsskada. Han har till stöd för sitt anspråk åberopat i huvudsak följande.
Under den tid som hans egendom var tagen i kvarstad försökte de schweiziska myndigheterna inte komma i kontakt med honom för att hålla förhör. Någon sådan begäran kom inte heller in till de svenska myndigheterna från Schweiz, trots att denna åtgärd var möjlig enligt bestämmelserna i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål (internationella rättshjälpslagen). Vid förhandlingen i tingsrätten den 5 oktober 2004 framkom vidare att åklagarkammaren inte sedan den inledande framställningen från Schweiz hade fått någon kompletterande information därifrån. Den svenske åklagaren saknade därigenom kunskap om mot vem eller vilka brott hade begåtts samt vem som kunde ha lidit skada av det brott som han misstänktes för. Åklagaren ansåg för sin del att det inte fanns anledning att lägga fram något eget underlag för kvarstadsprövningen eftersom lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål bygger på ömsesidigt förtroende. Åklagarens inställning grundades vidare på uppfattningen att den schweiziske åklagaren gjorde vad som ankom på honom enligt förundersökningsreglerna där. Internationella rättshjälpslagen utgår emellertid från att rättslig hjälp ska lämnas enligt de förutsättningar som gäller för en motsvarande åtgärd i en svensk förundersökning. Härav följer rimligen att svensk rätt ska gälla vad avser såväl beslutet om kvarstad som kraven på en förundersöknings genomförande sedan ett beslut om kvarstad har meddelats. Domstolarna har inte heller haft något underlag för att bedöma om den schweiziske åklagarens brottsmisstankar var sådana att det förelåg skälig misstanke. Eftersom den svenske åklagaren inte hade någon som helst bevisning för att kriterierna för kvarstad var uppfyllda borde domstolarna ha avslagit ansökan om förlängd tid för kvarstaden. AE har vidare angett på vilket sätt han till följd av kvarstaden menar sig ha drabbats av skada.
Åklagarmyndigheten, Riksåklagarens kansli (vice riksåklagaren CBL), har avgett ett yttrande över ersättningsanspråket. I yttrandet anförs bl.a. följande.
Ärendet har handlagts av kammaråklagare HI vid den internationella åklagarkammaren i Stockholm. Av upplysningar som har inhämtats från honom framgår följande. Från den 17 mars 2004 då Stockholms tingsrätt beslutade om kvarstad hade HI kontakt med Undersökningsdomaren i Genève, Schweiz, vid upprepade tillfällen, varvid denne förklarade att det var av största vikt för utredningen att det svenska kvarstadsbeslutet skulle bestå ytterligare tid eftersom förundersökning pågick.
Omständigheterna som låg till grund för Stockholms tingsrätts olika beslut om förlängd tid beträffande kvarstadsbeslutets giltighet var oförändrade i förhållande till det underlag som presenterades inför domstolen den 17 mars 2004. HI hade därför ingen anledning att ompröva grunden för begärd rättslig hjälp vilket inte heller Stockholms tingsrätt fann anledning till.
Anledningen till att kvarstadsbeslutet upphävdes den 21 december 2004 var att schweiziska myndigheter inte längre önskade att det skulle bestå. Skälen för detta redovisades inte för HI. Ärendets status i Schweiz idag känner HI inte till.
Enligt uppgift som HI inhämtat från kronofogdemyndigheten den 16 september 2004 genomfördes den 18 mars 2004 en tillgångsundersökning för kvarstadsfordringen som resulterade i att man inte kunde anträffa några utmätningsbara tillgångar. HI har ingen kännedom om att några tillgångar tillhörande AE kunnat säkerställas av kronofogdemyndigheten i anledning av kvarstaden.
Utmätningar av drygt 200 000 kr har däremot skett hos AE i december 2003 och i januari 2004 för skattefordringar. Kronofogdemyndigheten har vid upprepade tillfällen försökt att nå AE personligen utan att lyckas.
Den 10 juni 2005 inkom till riksåklagarens kansli via Justitiedepartementet en ansökan från Schweiz om att AE skulle förhöras som misstänkt beträffande den brottslighet som föranlett ansökan om kvarstad. I ansökan anges att anledningen till att kvarstaden i Sverige kom att hävas var att det inte hade kunnat omhändertas några pengar på de berörda bankkontona. Däremot hade pengar kunnat omhändertas i både Schweiz och Finland. Av ansökan framgår också att det utfärdats ett internationellt häktningsbeslut i Schweiz avseende AE den 13 november 2004.
Från HI har inhämtats att förhör med AE genomfördes den 25-26 juli 2005 i Stockholm i närvaro av den schweiziska undersökningsdomaren.
Jag noterar att det i ärendet inte finns någon konkret uppgift om att egendom fråntagits AE med anledning av kvarstadsbeslutet. Istället talar all tillgänglig information för att så inte varit fallet.
Jag har i en svarsskrivelse till Högsta domstolen den 16 september 2004 – vilken ingår i Justitiekanslerns akt – redogjort för min syn på handläggningen av detta ärende. Yrkandet om skadestånd och kritiken beträffande åklagarhanteringen föranleder följande kommentarer från min sida beträffande åklagarens roll i ärendet.
Det framgår av 4 kap. 24 § lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål (LIRB) att det är domstolen som beslutar om kvarstad och dessutom har ansvaret för den fortsatta bevakningen av frågan (se prop. 1999/ 2000:61 sid. 201 och prop. 1989/90:82 sid. 25f och 49f). I nämnda lagrum anges att rätten i sitt beslut om kvarstad skall bestämma hur länge åtgärden längst får bestå och att kvarstaden skall hävas om det inte längre finns skäl för den. Innan kvarstaden hävs skall rätten ge den ansökande staten tillfälle att yttra sig, om det inte är uppenbart att det inte behövs. I annat fall skall åtgärden bestå till dess att ansökan om verkställighet prövas.
Åklagaren har till uppgift att handlägga ärendet, vilket innebär att åklagaren är den som tar emot ansökan och gör den första bedömningen av om det finns förutsättningar för åtgärden och i sådant fall har att överlämna frågan till rätten för beslut (se 4 kap. 15 § LIRB). I det fortsatta förfarandet har åklagaren inte någon av lagstiftaren direkt utpekad roll. Det faller sig emellertid naturligt att åklagaren har en roll även här och utvecklingen de senaste åren beträffande det internationella straffrättsliga samarbetet över huvud taget där åklagaren ges en alltmer central roll har i praktiken lett till att åklagaren även i ett ärende om kvarstad tagit på sig att stå för kontakterna med ansökande stat och därmed bistå rätten med att införskaffa nödvändig information. Jag vill dock betona att det handlar om just en serviceåtgärd från åklagarens sida och att detta inte ändrar på det faktum att det är domstolen som har ansvaret för bevakningen av kvarstaden.
Som framgått av mitt ovan nämnda yttrande till högsta domstolen har det enligt min mening funnits ett tillräckligt underlag från Schweiz för att HI skulle överlämna frågan om kvarstad till rätten för prövning. Vidare har sedan kvarstad meddelats HI haft flera kontakter med undersökningsdomaren i Schweiz under ärendets gång och det har då stått klart att det funnits ett fortsatt starkt behov av att kvarstaden bestod.
Sammantaget anser jag att ärendet har handlagts på ett korrekt sätt.”
AE har beretts tillfälle att komma in med synpunkter på yttrandet.
Enligt 1 kap. 2 § första stycket 5 internationella rättshjälpsagen kan rättslig hjälp omfatta bl.a. kvarstad. Rättslig hjälp ska enligt 2 kap. 1 § lämnas under de förutsättningar som gäller för motsvarande åtgärd under en svensk förundersökning eller motsvarande åtgärd under en svensk förundersökning eller rättegång enligt rättegångsbalken. Det svenska förfarandet ska också tillämpas, se 2 kap. 10 § internationella rättshjälpslagen. Det innebär bl.a. att bestämmelserna om kvarstad i 26 kap. 1 § rättegångsbalken gäller vid förfarandet.
Rättslig hjälp för kvarstad får enligt 2 kap. 2 § internationella rättshjälpslagen lämnas endast om den gärning som ansökan avser motsvarar ett brott enligt svensk lag. Kravet på dubbel straffbarhet innebär inte ett krav på att gärningen direkt faller in under någon motsvarande straffbestämmelse. Det är tillräckligt att gärningstypen som sådan är kriminaliserad här.
Kvarstad för att säkerställa ett utländskt beslut om förverkande förutsätter enligt 4 kap. 23 § internationella rättshjälpslagen bl.a. att ett utländskt förverkandebeslut kan verkställas i Sverige. Ett utländskt förverkande får enligt 1 § första stycket lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom verkställas i Sverige om det påkallas av en överenskommelse som har ingåtts av Sverige med den främmande staten. Både Sverige och Schweiz har tillträtt den europeiska konventionen den 8 november 1990 om förverkande m.m.
Enligt 26 kap. 1 § rättegångsbalken får rätten förordna om kvarstad om någon skäligen är misstänkt för brott och det skäligen kan befaras att han genom att avvika eller undanskaffa egendom eller på annat sätt undandrar sig att betala bl.a. ersättning till det allmänna eller skadestånd till någon målsägande som kan antas ådömas honom på grund av brottet. Kvarstad får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.
Väcks frågan om kvarstad ska så snart det kan ske förhandling äga rum inför rätten, se 26 kap. 2 § rättegångsbalken. Bestämmelserna i 24 kap. 17 § rättegångsbalken angående häktning gäller då i tillämpliga delar. Är det fara i dröjsmål får rätten omedelbart bevilja åtgärden att gälla till dess annat förordnas. Förhandling ska hållas så snart det går. Har den misstänkte kallats till förhandlingen eller finns det anledning att anta att han har avvikit eller på något annat sätt håller sig undan, utgör dock hans frånvaro inte något hinder för förhandlingen. När rätten, i ett ärende angående internationell rättslig hjälp, har beslutat om kvarstad ska den bestämma hur länge åtgärden längst får bestå, se 4 kap. 24 § internationella rättshjälpslagen. Den bestämda tiden får förlängas om det finns skäl för det.
Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) ska staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för.
Skadeståndsansvar förutsätter att det kan anses utrett att den myndighet mot vilken anspråket riktas har gjort fel eller varit försumlig. För skadeståndsansvar är det när det gäller frågor om rättstillämpning och bevisvärdering inte tillräckligt att en myndighet har gjort en bedömning som har ändrats efter omprövning eller överklagande till högre instans eller som annars kan ifrågasättas. Vid oriktig rättstillämpning krävs en mera påtaglig felbedömning för att oaktsamhet ska anses föreligga, se NJA 1994 s. 654 och 2003 s. 285. Detta gäller i den utsträckning ett konstaterat fel inte också innefattar en överträdelse av Europakonventionens regler, se t.ex. NJA 2005 s. 462.
Som jag uppfattar AE menar han inte att reglerna om kvarstad i internationella rättshjälpslagen inte i och för sig skulle ha varit tillämpliga i hans fall, men att en riktig tillämpning av bestämmelserna skulle ha inneburit att kvarstaden mot honom inte skulle ha beviljats eller i vart fall skulle ha hävts tidigare än vad som nu kom att ske.
I den ansökan från den schweiziske undersökningsdomaren som gavs in till Justitiedepartementet angavs i korthet det tillvägagångssätt med tid och plats som utgjorde underlaget för brottsmisstankarna mot AE. Innehållet i ansökan utgjorde i allt väsentligt den enda utredning som fanns tillgänglig vid rättens prövning av kvarstadsfrågan.
I förararbetena till internationella rättshjälpslagen anges inte uttryckligen vilket underlag rörande brottsmisstankens innehåll som krävs för att en utländsk begäran om tvångsmedel ska kunna bifallas av svensk domstol. Av förarbetena till den tidigare gällande lagen (1975:295) om användning av tvångsmedel på begäran av främmande stat gällde som grundförutsättning vid beslag eller kvarstad att någon var misstänkt, tilltalad eller dömd för en där straffbelagd gärning. I förarbetena till ändringar i den lagen framgår att det inte skulle göras någon egen materiell prövning av misstanken än att den skulle motsvara den misstankegrad som gällde enligt svenska regler för att ett beslut om kvarstad skulle kunna beviljas (prop. 1989/90:82 s. 23 f.). Om någon dom inte hade meddelats skulle, enligt 5 § tvångsmedelslagen, uppgift om de omständigheter som åberopades till stöd för misstanken presenteras. Någon direkt motsvarande bestämmelse finns inte i internationella rättshjälpslagen. Enligt 2 kap. 4 § första stycket den lagen ska det i en ansökan däremot finnas uppgift om den aktuella gärningen med tid och plats för denna samt de bestämmelser som är tillämpliga i den ansökande staten. Det finns således inte något krav på att det i ansökan ska finnas någon närmare redogörelse för de omständigheter som konstituerar brottsmisstanken. I princip betyder detta att den ansökande statens uppgifter får godtas.
Sett mot den angivna bakgrunden kan den omständigheten att åklagaren i samband med domstolsbehandlingen av den schweiziska ansökan inte själv lade fram någon utredning i saken inte ge underlag för bedömningen att regelverket har åsidosatts. Utredningen ger inte heller stöd för uppfattningen att besluten om kvarstad skulle ha fattats på oriktig grund eller att de på något annat sätt var felaktiga i den mening som avses i skadeståndslagen.
Kvarstaden mot AE kom att bestå under en tid av nio månader. Av hans framställning får anses framgå att han menar att kvarstaden under alla omständigheter skulle ha hävts tidigare än som nu blev fallet.
Enligt 26 kap. 5 § rättegångsbalken ska rätten när den förordnar om kvarstad sätta ut den tid inom vilken åtal senast ska väckas. Denna får inte bestämmas längre än vad som är oundgängligen erforderligt. Är tiden otillräcklig får rätten medge förlängning av tiden. Av lämplighetsskäl kan en svensk domstol inte ålägga en utländsk brottsutredande myndighet att väcka åtal inom viss tid. Eftersom det är angeläget att svensk domstol likväl har kontrollen av en här i landet beviljad kvarstad har rätten när den beslutar om kvarstad med stöd av internationella rättshjälpslagen att i stället bestämma hur länge åtgärden längst får bestå. Någon särskild tumregel finns inte, utan tiden torde i allt väsentligt få bestämmas med utgångspunkt från de behov som kan finnas hos den främmande staten med beaktande bl.a. av den proportionalitetsprincip som har uttryckts i 26 kap. 1 § andra stycket rättegångsbalken. Om till följd av försummelser i utredningsarbetet en förundersökning i den främmande staten drar ut onödigt länge bör det kunna beaktas när frågan om förlängning uppkommer, även om det från flera aspekter kan diskuteras om en kvarstad i en sådan situation bör hävas om förutsättningar ändå föreligger för åtgärden.
Eftersom en svensk åklagare inte har något inflytande över den utländska förundersökningen kan rätten i ett kvartstadsärende inte heller ålägga åklagaren att vidta någon åtgärd i förhållande till handläggningen av den utländska statens brottsutredning. Som Åklagarmyndigheten har anfört i sitt yttrande hit faller det sig ändå naturligt att åklagaren påtar sig ett ansvar för kontakterna med den ansökande staten och dessutom bistår rätten med att införskaffa relevant information. Enligt min mening är detta också rimligt av det skälet att åklagarna enligt internationella rättshjälpslagen har getts uppdraget att kontrollera och bereda en ansökan om rättslig hjälp innan den överlämnas till rätten. Såvitt framgår av utredningen synes åklagaren i detta fall också ha upprätthållit kontakten med den schweiziske förundersökningsledaren i den utsträckning som det har varit erforderligt.
Enligt min mening kan vad som har kommit fram i ärendet angående rättens och åklagarens hantering av kvarstadsfrågan i nu aktuellt hänseende inte heller sägas innefatta någon avvikelse från de regler som har gällt för åtgärden. Det finns således inte grund för AE:s anspråk, som därför ska avslås.
Jag vill avslutningsvis utrycka mitt beklagande över att handläggningen har dragit ut på tiden.