om beslag och kvarstad i internationella förhållanden, m. m.
Regeringens proposition
dr
|A]
1989/90:82 [24]
om beslag och kvarstad i internationella
Prop.
förhållanden, m. m.
1989/90: 82
Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 25 januari 1990.
På regeringens vägnar
Ingvar Carlsson
Laila Freivalds
Propositionens huvudsakliga innehåll
Svensk rätt tillåter endast i begränsad utsträckning att tvångsmedel används i brottmål för utländska myndigheters räkning. I propositionen föreslås att möjligheterna att besluta om beslag på begäran av främmande stat utvidgas till att avse också egendom som kan antas vara förverkad genom brott. Det föreslås vidare nya bestämmelser om kvarstad för att säkerställa verkställighet i Sverige av utländska värdeförverkanden.
De föreslagna lagändringarna om beslag och kvarstad på begäran av främmande stat behövs för att Sverige skall kunna tillträda vissa internationella överenskommelser om samarbete på straffrättens område, bl. a. en överenskommelse mellan Sverige och Storbritannien och Nordirland om tvångsåtgärder och förverkande avseende vinning av brott. I propositionen föreslås att riksdagen godkänner nämnda överenskommelse. Överenskommelsen, som kan antas få sin största betydelse i kampen mot den internationella narkotikabrottsligheten, föranleder också vissa ändringar i Jagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdomar. Även dessa ändringar behandlas i detta ärende.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1990.
I Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 82
Propositionens lagförslag
1¶Förslag till
Lag om ändring i lagen (1975:295) om användning av vissa
tvångsmedel på begäran av främmande stat
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat
dels att 1—3, 5, 7—12 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 2 a, 9 a och 13 §§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1§
Är någon i främmande stat miss- Är någon i främmande stat miss-
tänkt, tilltalad eller dömd för där tänkt, tilltalad eller dömd för en straffbelagd gärning, får enligt vad där straffbelagd gärning, eller förs som Jöreskrives-i denna lag föremål talan särskilt om förverkande i en eller skriftlig handling, som finns främmande stat, får det efter framhär i riket, efter framställning tagas ställning från den främmande stai beslag och överlämnas till der ten beslutas om beslag eller kvarstad främmande staten. enligt vad som föreskrivs i denna
lag.
Beslag får avse föremål eller
skriftlig handling som finns i Sveri-
ge. Bestämmelserna i 27 kap. 2 och
3 §§ rättegångsbalken skall tilläm-
pas. För eftersökande av egendom
som är underkastad beslag får hus-
rannsakan företas enligt vad som fö-
reskrivs i 28 kap. I och 3 §§ rätte-
gångsbalken. |
28 Egendom som avses i I $ får ta- Egendom som skäligen kan antas gas i beslag, om den skäligen kan ha betydelse för utredning om gärantagas äga betydelse för utredning ningen eller vara frånhänd någon om gärningen eller vara någon från- genom denna får tas i beslag och händ genom denna. Bestämmelser- överlämnas till den främmande stana i 27 kap. 2 och 3 §§ rättegångs- ten. balken äger därvid motsvarande tillämpning.
För eftersökande av egendom som Första stycket gäller också egenär underkastad beslag får husrann- dom som skäligen kan antas vara sakan företagas enligt vad som fö- förverkad på grund av brott, om reskrives i 28 kap. I och 3 §§ rätte- egendomen hade kunnat förverkas gångsbalken. enligt svensk lag i en rättegång i
Sverige och det finns särskilda skäl
att överlämna egendomen till den
främmande staten.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2a§
Om förverkande som beslutas ef-
ter en rättegång i den främmande
staten kan verkställas här, får
1. egendom som i rättegången
har förverkats eller skäligen kan an-
tas vara förverkad på grund av brott
tas i beslag,
2. det beslutas om kvarstad på så
mycket av den berördes tillgångar
som motsvarar värdet av vad som
har förverkats eller skäligen kan an-
tas vara förverkat, om det skäligen
kan befaras att verkställighet av det
utländska förverkandebeslutet an-
nars skulle försvåras.
38!
Med anledning av framställning Med anledning av framställning från annan stat än Danmark, Fin- från någon annan stat än Danmark, land, Island eller Norge får åtgärd Finland, Island eller Norge får åtenligt 1§ ej vidtagas, om hinder gärd enligt 2§ inte vidtas, om hinmot utlämning för brottet skulle ha der mot utlämning för brottet skulförelegat enligt 48 första stycket le ha förelegat enligt 4 § första stycförsta punkten, 5§ eller 10 8 lagen ket första punkten, 5§ eller 108 (1957:668) om utlämning för brott. lagen (1957:668) om utlämning för
brott.
När fråga är om framställning När det är fråga om framställning från Danmark, Finland, Island eller från Danmark, Finland, Island eller Norge får åtgärden ej vidtagas, om Norge, får åtgärd enligt 2 § inte vidhinder mot utlämning för brottet tas, om hinder mot utlämning för
skulle ha förelegat enligt 3 § första brottet skulle ha förelegat enligt 3§ -
stycket eller 5§ lagen (1959:254) första stycket eller 5§ lagen om utlämning för brott till Dan- (1959:254) om utlämning för brott mark, Finland, Island och Norge. till Danmark, Finland, Island och
Norge.
Skulle hinder mot utlämning för brottet ha förelegat enligt 6 § lagen om utlämning för brott eller 4 § lagen om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, får åtgärden vidtagas endast om framställningen har gjorts av stat som har tillträtt den europeiska konventionen den 27 januari 1977 om bekämpande av terrorism och gärningen utgör brott som avses i denna konvention.
58?
Framställning från annan stat än Danmark, Finland, Island eller Norge skall inges till utrikesdepartementet. Den skall göras på diplomatisk väg, om Sverige inte i förhållande till den främmande staten har överenskommit om att tillämpa en annan ordning.
! Senaste lydelse 1977:436. ? Senaste lydelse 1981: 1303.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90: 82
Framställningen skall innehålla Framställningen skall innehålla uppgift om personens namn, natio- uppgifter om personens namn, nanalitet och hemvist, den egendom tionalitet och hemvist, den egensom avses, brottets beskaffenhet, dom eller det belopp som framställtid och plats för brottet samt i den ningen avser, brottets beskaffenhet, främmande staten = tillämpliga tid och plats för brottet samt de straffbestämmelser. Har dom med- straffbestämmelser som är tillämpdelats i den främmande staten, liga i den främmande staten. Har skall avskrift därav fogas vid fram- dom meddelats i den främmande ställningen. I annat fall skall uppgift staten, skall en kopia av domen folämnas om de omständigheter som gas vid framställningen. I annat fall åberopas till stöd för misstanken el- skall uppgifter lämnas om de omler åtalet och, i förekommande fall, ständigheter som åberopas till stöd det enskilda anspråk varom är frå- för misstanken eller åtalet och, i föga. rekommande fall, enskilda an-
språk. En framställning som avses i 2a§ bör i förekommande fall innehålla uppgifter om när åtal skall väckas eller dom kan meddelas.
Riksåklagaren skall låta företaga Riksåklagaren skall låta företa de
de åtgärder som påkallas av fram- åtgärder som påkallas av framställställningen. Bestämmelserna i 27 ningen. Bestämmelserna i 26 kap. kap. 9—-138§ samt 28 kap. 4- 3 § första stycket, 27 kap. 9—13 88 10 §§ rättegångsbalken äger därvid samt 28 kap. 4—10 §§ rättegångsmotsvarande tillämpning. balken skall därvid tillämpas.
Verkställt beslag skall skyndsamt Verkställda beslag som avses i 2§ anmälas hos rätten för prövning, skall skyndsamt anmälas hos rätten huruvida beslaget är lagligen grun- för prövning, huruvida beslaget är dat och följaktligen skall bestå samt lagligen grundat och följaktligen om det är påkallat att vid egendo- skall bestå samt om det är påkallat mens överlämnande till den främ- att föreskriva förbehåll som avses i mande staten föreskriva förbehåll 4§ vid egendomens överlämnande som avses i 4 §. till den främmande staten.
Rätten skall så snart det kan ske hålla förhandling i frågan. Om förhandlingen gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 24 kap. 17§ andra stycket rättegångsbalken. Rättens avgörande av saken sker genom beslut.
Efter rättens beslut skall riksåkla-
garen med eget yttrande överlämna
ärendet till regeringen.
Har rätten funnit att ett verkställt
beslag inte är lagligen grundat, skall
regeringen avslå framställningen. I
annat fall skall regeringen pröva om
den beslagtagna egendomen skall
överlämnas till den främmande sta-
ten. Vid bifall till framställningen
skall regeringen föreskriva de förbe-
håll enligt 4 § som rätten har funnit
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90: 82
påkallade eller som regeringen annars anser nödvändiga.
8 Sedan de åtgärder som avses i 7 Ärenden om verkställda beslag och 8 §§ fullgjorts, överlämnar riks- som avses i 2 a § och framställningåklagaren ärendet jämte eget ytt- ar om kvarstad skall skyndsamt rande till regeringen. överlämnas till rätten för prövning. Har rätten funnit verkställt beslag För rättens handläggning gäller ej vara lagligen grundat, skall rege- 8 § andra stycket. I brådskande fall ringen avslå framställningen. I an- får rätten omedelbart bevilja kvarnat fall prövar regeringen, om den stad att gälla till dess annat bebeslagtagna egendomen skall över- stäms. Beslutas kvarstad, gäller 26 lämnas till den främmande staten. kap. 4 § tredje stycket och 8 § rätte- Vid bifall till framställningen skall gångsbalken. föreskrivas de förbehåll enligt 4§ som rätten funnit påkallade eller som regeringen eljest finner erforderliga.
När rätten beslutar om kvarstad eller fastställer ett verkställt beslag, skall rätten bestämma hur länge åtgärden längst får bestå. Den bestämda tiden får förlängas om det Jinns anledning till det. Om det inte längre finns skäl för kvarstad eller beslag, skall rätten häva åtgärden. Innan kvarstaden eller beslaget hävs, skall rätten genom utrikesdepartementets förmedling ge den främmande staten tillfälle att yttra Sig, om det inte är uppenbart obehövligt. I annat fall skall åtgärden bestå till dess att ansökan om verk- « ställighet prövas.
Riksåklagaren skall underrätta utrikesdepartementet om de åtgärder som har vidtagits enligt denna paragraf.
9a§
Ärenden som avses i 9 § skall prö-
vas av Stockholms tingsrätt. Tingsrätten får också pröva frågor som avses i 8 §, om det föranleds av den utländska framställningen.
108 Framställning från Danmark, Framställning från Danmark, Finland, Island eller Norge skall gö- Finland, Island eller Norge skall göras av vederbörande polis- eller ras av vederbörande polis- eller åklagarmyndighet antingen hos åklagarmyndighet antingen hos riksåklagaren eller, om det är känt riksåklagaren eller, om det är känt
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
var egendomen finns, hos stats- var egendomen finns, hos annan eller distriktsåklagare. allmän åklagare.
Angående framställningen gäller bestämmelserna i 5 § andra stycket.
118 Finner åklagaren att hinder mot Finner åklagaren att hinder mot bifall till framställningen föreligger bifall till framställningen föreligger enligt denna lag eller att bifall eljest enligt denna lag eller att bifall bör bör vägras, skall han genast avslå vägras av andra skäl, skall han geframställningen. I annat fall skall nast avslå framställningen. I annat han företaga de åtgärder som påkal- fall skall han företa de åtgärder som las av framställningen. Därvid äger påkallas av framställningen. Därbestämmelserna i 27 kap. 9—13 §& vid skall bestämmelserna i 26 kap. samt 28 kap. 4—10 §§ rättegångs- 3§ första stycket, 27 kap. 9—13 §§ balken motsvarande tillämpning. samt 28 kap. 4—108§ rättegångs-
balken tillämpas.
Verkställt beslag skall skyndsamt Verkställda beslag som avses i 2§ anmälas hos rätten. Denna prövar skall skyndsamt anmälas hos rätom beslaget är lagligen grundat och ten. Denna skall pröva om beslaget avgör om egendomen skall över- är lagligen grundat och avgöra om lämnas till den främmande staten. egendomen skall överlämnas till Bifalles framställningen, skall rät- den främmande staten. Om framten föreskriva de förbehåll enligt ställningen bifalls, skall rätten före- 48 som finnes erforderliga. skriva de förbehåll enligt 4 § som är
nödvändiga.
I fråga om rättens handläggning av ärendet gäller vad som föreskrives i 8 §& andra stycket.
13§
För ärenden om verkställda be-
slag som avses i 2 a § och framställ-
ningar om kvarstad gäller 9§ förs-
ta— tredje stycket. Yttranden som
avses i 9 § tredje stycket får inhäm-
tas direkt hos vederbörande polis-
eller åklagarmyndighet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.
2 Förslag till Prop. 1989/90: 82
Lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom
Härigenom föreskrivs att 9, 14 och 18 §§ lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Sedan framställning om verkstäl- Sedan framställning om verkställighet överlämnats till riksåklaga- lighet överlämnats till riksåklagaren, gör denne ansökan till rätten ren, gör denne ansökan till rätten om dess prövning av framställning- om dess prövning av framställningen, om ej annat följer av 16 eller en, om ej annat följer av 16 eller 19—22 §§. Rörande sakens hand- 19—22 §§. Rörande sakens handläggning gäller i tillämpliga delar läggning gäller i tillämpliga delar rättegångsbalkens bestämmelser rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål, om ej om rättegången i brottmål, om ej annat följer av denna lag. Rättens annat följer av denna lag. Avser avgörande av saken sker genom framställningen förverkande som dom. angår någon annan än den dömde,
skall särskild talan föras mot ho-
nom, om han inte har hörts i den
utländska rättegången. För sådan
talan gäller i tillämpliga delar reg-
lerna i rättegångsbalken om åtal för
brott på vilket inte kan följa svårare
straff än böter. Rättens avgörande
av saken sker genom dom.
Vid förhandling i mål om verkställighet av europeisk brottmålsdom skall den dömde höras personligen, om han begär det. Är den dömde berövad friheten i den stat där domen meddelats, får dock förhandling äga rum i den dömdes frånvaro, även om han begärt att bli hörd personligen.
148 Har genom den utländska domen Har genom den utländska domen visst belopp i pengar eiler värdet av visst belopp i pengar eller värdet av viss egendom förklarats förverkat, viss egendom förklarats förverkat, bestämmer rätten, med tillämpning bestämmer rätten, med tillämpning av den växelkurs som gäller vid ti- av den växelkurs som gäller vid tiden för beslutet, ett motsvarande den för beslutet, ett motsvarande förverkandebelopp i svenska kro- förverkandebelopp i svenska kronor. nor. Om förverkandebeloppet up-
penbarligen överstiger det belopp
som skulle ha förverkats enligt
svensk lag om rättegången ägt rum i
Sverige, får rätten sätta ned belop-
pet i motsvarande mån.
Har visst föremål förklarats Har ett föremål förklarats förverförverkat, får rätten förklara före- kat, får rätten förklara föremålet målet förverkat endast om det kun- förverkat endast om det kunnat för-
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
nat förklaras förverkat enligt klaras förverkat enligt svensk lag i svensk lag, därest lagföringen ägt en rättegång i Sverige. rum i Sverige.
Angår förverkandet någon annan
än den dömde, får rätten besluta om
förverkande endast om förverkande
hade kunnat ske enligt svensk lag i
en rättegång i Sverige.
Har framställning om verkställig- Har framställning om verkställighet av europeisk brottmålsdom het av europeisk brottmålsdom gjorts, kan egendom som genom gjorts, kan egendom som genom domen förklarats förverkad tagas i domen förklarats förverkad tas i beslag, om beslag kunnat ske, dä- beslag, om beslag hade kunnat ske rest lagföringen skett vid svensk enligt svensk lag i en rättegång i domstol. Beslut om beslag medde- Sverige. Beslut om beslag meddelas las av riksåklagaren eller rätten. I av riksåklagaren eller rätten. I fråga fråga om beslag enligt denna para- om beslag enligt denna paragraf graf äger i övrigt bestämmelserna i skall i övrigt bestämmelserna i 27 27 kap. rättegångsbalken motsva- kap. rättegångsbalken tillämpas.
rande tillämpning. Bestämmelser om beslag och om
kvarstad finns också i lagen
(1975:295) om användning av vissa
tvångsmedel på begäran av främ-
mande stat.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.
Lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med | Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.
Härigenom föreskrivs att i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. skall införas en ny paragraf, 4 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4a§
Bestämmelser om användning av beslag och kvarstad på begäran av myndigheter i Danmark, Finland, Island och Norge finns i lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.
Lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till
Danmark, Finland, Island och Norge
Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
98!
Framställning om = utlämning Framställning om = utlämning skall av polis- eller åklagarmyndig- skall av polis- eller åklagarmyndighet i den stat som önskar utläm- het i den stat som önskar utlämningen göras antingen hos riksåkla- ningen göras antingen hos riksåklagaren eller, om gärningsmannens garen eller, om gärningsmannens uppehållsort i riket är känd, direkt uppehållsort i riket är känd, direkt hos stats- eller distriktåklagare. hos annan allmän åklagare.
Om icke den, som begäres utlämnad, enligt vad i 10 § sägs samtycker till utlämning eller erkänner den gärning för vilken utlämning begäres eller, om framställningen avser flera gärningar, någon av dessa, skall framställningen grundas på en av domstol i den stat, från vilken framställningen inkommit, meddelad fällande dom eller ock annat av domstol i nämnda stat meddelat beslut, varav framgår, att domstolen funnit sannolika skäl föreligga till misstanke att den som begäres utlämnad begått det uppgivna brottet. Begäres någon utlämnad för att lagföras för flera brott är det tillfyllest att till grund för framställningen föreligger sådant beslut beträffande allenast något av brotten.
Vid framställningen skall, om det i förekommande fall ej framgår av domen eller bestlutet, fogas uppgift om personens nationalitet och hemvist, brottets beskaffenhet, tid och plats för detta samt i den främmande staten tillämpliga straffbestämmelser. Signalement skall om möjligt företes.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.
! Senaste lydelse 1975:294. 10
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 januari 1990
Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Hjelm-Wallén, S. Andersson, Göransson, Gradin, R. Carlsson, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Engström, Freivalds, Wallström, Lööw, Persson, Molin, Sahlin
Föredragande: statsrådet Freivalds
Proposition om beslag och kvarstad i internationella förhållanden, m. m.
I Inledning
I promemorian (Ds Ju 1987:12) Beslag, kvarstad och vittnesförhör i internationella förhållanden, som upprättats inom justitiedepartementet år 1987, föreslogs nya bestämmelser som innebär att beslag och kvarstad skall kunna användas i Sverige på begäran av främmande stat för att säkra verkställighet av utländska beslut om sak- eller värdeförverkanden. Bestämmelserna skulle enligt förslaget tas in i lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat. I promemorian föreslogs också en ny lag om överföring av frihetsberövade personer för vittnesförhör utomlands. Promemorian har remissbehandlats.
År 1986 inleddes förhandlingar mellan å ena sidan Sverige och å andra sidan Storbritannien och Nordirland om en överenskommelse om tvångsåtgärder och förverkande avseende vinning av brott. Förhandlingarna påbörjades i Stockholm i november 1986, fortsatte i London i april 1988 och avslutades i Stockholm i februari 1989. Överenskommelsen, som undertecknades den 14 december 1989, har upprättats på engelska och svenska språken och båda texterna har lika giltighet. För att Sverige skall kunna tillträda överenskommelsen måste vissa lagändringar göras, bl.a. sådana lagändringar i fråga om beslag och kvarstad som har behandlats i 1987 års promemoria.
Jag tar därför nu upp de frågor om användning av kvarstad och beslag på begäran av främmande stat som behandlas i promemorian. Jag tar också upp vissa andra lagstiftningsfrågor som föranleds av överenskommelsen med Storbritannien och Nordirland. Jag avser att senare, i samband med att jag tar upp vissa andra frågor om inbördes rättshjälp i brottmål, ta upp frågan om överföring av frihetsberövade personer för förhör i utländska förundersökningar och rättegångar. Till protokollet i detta ärende bör fogas dels promemorians författningsförslag som bilaga I dels en förteckning över remissinstanserna som bilaga 2 dels den svensk-brittiska överenskommelsen som bilaga 3. Remissvaren finns tillgängliga i i lagstiftnings-
ärendet (dnr 87 1902). 1
Lagrådet m.m. Regeringen beslutade den 16 november 1989 att inhämta lagrådets yttrande över lagförslagen. De lagförslag som remitterats till lagrådet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.
Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet som bilaga 5.
En del ändringar av språklig och redaktionell natur bör göras i förhållande till det remitterade förslaget. Dessutom förordar jag, efter påpekande från riksåklagaren, ytterligare en ändring i lagen om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat. Jag återkommer till denna fråga i specialmotiveringen till 10 § nämnda lag. Motsvarande ändring bör också göras i 9 8 lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge. Dessa ändringar är av sådant slag att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.
2¶Allmän motivering
2.1¶Allmänna utgångspunkter
Ett utomlands meddelat beslut om förverkande i brottmål kan under vissa förutsättningar verkställas i Sverige enligt lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställighetslagen) och enligt lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. (nordiska verkställighetslagen).
Möjligheterna att på förhand säkra verkställigheten genom beslag och kvarstad i Sverige är dock mycket begränsade, särskilt i utomnordiska förhållanden. Svensk rätt tillåter nämligen endast i begränsad utsträckning användning av tvångsåtgärder i brottmål för utländska myndigheters räkning.
Enligt lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat (tvångsmedelslagen) kan egendom under vissa förutsättningar tas i beslag på begäran av främmande stat och överlämnas till staten i fråga. Ett sådant beslag får avse egendom som kan antas äga betydelse för utredning om brott eller vara någon frånhänd genom brott. Egendom som kan antas vara förverkad genom brott kan i princip inte tas i beslag enligt tvångsmedelslagen. Egendom som har förklarats förverkad i en utländsk dom kan tas i beslag enligt internationella verkställighetslagen men först sedan en framställning gjorts om verkställighet i Sverige av domen i fråga. Beslag kan inte ske förrän en dom har meddelats och vunnit laga kraft i den främmande staten. Det finns överhuvudtaget inte några bestämmelser om kvarstad i brottmål för utländska myndigheters räkning.
I nordiska förhållanden är utrymmet för reella straffprocessuella tvångsåtgärder större än vad som är fallet i fråga om utomnordiska stater. Förutsättningarna för och förfarandereglerna vid användning av beslag enligt tvångsmedelslagen är sålunda mindre stränga de nordiska länderna emellan. Dessutom kan ett beslut om beslag eller kvarstad som har medde- 12
lats i något av de nordiska grannländerna för att trygga anspråk på bl.a. förverkande verkställas här i riket, vilket alltså inte kan komma i fråga när det gäller beslut som har meddelats i ett utomnordiskt land.
En av de straffprocessuella tvångsmedlens funktioner är att säkra domens verkställighet. Men en utomlands meddelad dom i brottmål kan — om man bortser från nordiska förhållanden — överhuvudtaget inte verkställas här i landet innan domen har vunnit laga kraft. Om det i den utländska domen förordnas om sak- eller värdeförverkande och den tilltalade har tillgångar i Sverige som kan tas i anspråk för verkställighet av förverkandebeslutet, finns det alltså en risk för att kommande verkställighet av domen försvåras. Avsaknaden av möjligheter att besluta om beslag och kvarstad när det rättsliga förfarandet äger rum utomlands medför olägenheter som blir mer framträdande allteftersom kriminaliteten internationaliseras. Samtidigt har det internationella samarbetet i fråga om förverkande av vinning av brott intensifierats under senare år. En förutsättning för att Sverige skall kunna delta i detta samarbete, som är särskilt betydelsefullt i det internationella samarbetet mot narkotikabrottsligheten, är att vi kan erbjuda bistånd i form av beslag och kvarstad för att säkra kommande verkställighet av utländska domar.
Den inledningsvis omnämnda överenskommelsen med Storbritannien och Nordirland innehåller bestämmelser om användning av sådana tvångsåtgärder. Jag vill också nämna den FN-konvention mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen som antogs i Wien den 19 december 1988 och som bl. a. innehåller bestämmelser om verkställighet av utländska förverkandebeslut och om bistånd med reella straffprocessuella tvångsmedel till den stat där förundersökning eller rättegång pågår. Konventionen har undertecknats av Sverige, och för att den skall kunna ratificeras krävs lagändringar i fråga om användning av beslag och kvarstad på begäran av främmande stat. Motsvarande bestämmelser förekommer också i olika utkast till avtal som är föremål för överläggningar såväl bilateralt mellan Sverige och andra stater som multilateralt. Ett utkast till modellavtal om inbördes rättshjälp i brottmål som kommer att behandlas under FN:s åttonde kongress om brottsbekämpning år 1990 innehåller sådana bestämmelser. Likaså är frågan aktuell i olika arbetsgrupper inom Europarådet. En av dessa har till uppgift att se över olika europarådskonventioner på straffrättens område medan en annan utarbetar utkast till en europeisk konvention om efterforskande, beslag och förverkande av vinning av brott.
I 1987 års promemoria föreslås vissa lagändringar som innebär att kvarstadsinstitutet skall kunna användas på begäran av främmande stat och att det införs vidgade möjligheter att förordna om beslag på begäran av främmande stat. De föreslagna lagändringarna tar sikte på användningen av beslag och kvarstad för att säkra verkställighet av utländska beslut om sak- och värdeförverkanden och avhjälper därmed den brist i den svenska lagstiftningen som jag nyss har redovisat.
Huvudlinjerna i förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av samtliga remissinstanser. Det framhålls allmänt att den föreslagna lagstiftningen är angelägen. Enstaka remissinstanser har, utan att för den skull motsätta sig 13
lagändringarna, ifrågasatt om det finns behov av att utvidga möjligheterna att överlämna beslagtagen egendorn till fftämmande stat. Enligt riksåklagaren är de framlagda förslagen ägnade att öka möjligheterna till en effektivare brottsbekämpning på det internationella området, något som framstår som särskilt angeläget i fråga om narkotikabrott, bedrägerier och andra former av ekonomisk brottslighet. Riksåklagaren tillstyrker att förslaget läggs till grund för lagstiftning och har inte några väsentliga invändningar mot enskildheterna i förslagen. Enligt rikspolisstyrelsen är det angeläget att stärka Sveriges möjligheter att medverka i ansträngningarna att komma till rätta med den alltmera internationaliserade kriminaliteten. Såväl riksåklagaren som rikspolisstyrelsen påpekar att ett genomförande av förslagen bör öka möjligheterna för svenska myndigheter att få motsvarande bistånd från andra länder. Några remissinstanser har framfört smärre invändningar eller ändringsförslag när det gäller vissa enskildheter i förslaget. .
Även jag ansluter mig till huvuddragen av promemorians förslag och de överväganden som ligger bakom dessa. I fråga om vissa enskildheter förordar jag emellertid en annan lösning än den som föreslagits i promemorian.
Överenskommelsen med Storbritannien och Nordirland förutsätter som jag redan har sagt sådan lagstiftning om kvarstad och beslag som behandlas i promemorian. Därutöver aktualiserar överenskommelsen vissa lagändringar som hänför sig till verkställighetsstadiet. Det gäller frågorna om verkställighet i Sverige av utländska förverkanden som rör annan än den som dömts för brottet och möjligheten att i Sverige ompröva storleken på det belopp som förverkats genom den utländska domen.
Innan jag närmare går in på de olika förslagen och innehållet i den svensk-brittiska överenskommelsen vill jag redogöra något för den gällande svenska lagstiftningen om förverkande och om verkställighet av utländska brottmålsavgöranden. En redogörelse för gällande bestämmelser om kvarstad och beslag lämnar jag i anslutning till mina förslag om användning av sådana tvångsåtgärder på begäran av främmande stat (avsnitt 2.3.1 och 2.3.2).
2.2¶Gällande bestämmelser om förverkande och om verkställighet av utländska brottmålsavgöranden
Förverkande
Förverkande är en särskild rättsverkan av brott. Terminologiskt brukar man skilja på sakförverkande och värdeförverkande. Sakförverkande innebär att ett föremål — eller en rättighet — förklaras förverkad och därigenom tillfaller staten. Värdeförverkande innebär att värdet av viss egendom eller vissa förtjänster förklaras förverkat, varvid den dömde förpliktas att utge ett visst belopp till staten. Bestämmelser om förverkande finns såväl i 36 kap. brottsbalken (BrB) som i specialstraffrätten. Bestämmelserna i 36 kap. BrB är i stor utsträckning tillämpliga även när 14
förverkandebestämmelser finns på annan plats än i balken. Frågor som är , Prop. 1989/90:82 gemensamma för hela förverkandelagstiftningen har alltså blivit föremål för en gemensam reglering så långt det varit möjligt.
Enligt 36 kap. I $ BrB skall utbyte av brott enligt BrB förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Med utbyte avses såväl sådana föremål som åtkommits genom brott som den vinning som brottet medfört. Domstolarna kan således här välja mellan sak- och värdeförverkande. Den begränsning som tidigare gällde, nämligen att förverkande inte fick ske då utbytet av brottet motsvarades av skada för enskild, togs bort genom en lagändring den 1 januari 1987 (prop. 1986/87:6, JuU 7, rskr. 43; SFS 1986:1007). I stället skall domstolarna vid bedömningen av om förverkande är uppenbart oskäligt beakta bl.a. om det kan antas att skadeståndsskyldighet 1 anledning av brottet kommer att åläggas eller annars bli fullgjord. Enligt 36 kap. 2 § BrB kan bl. a. egendom som använts som hjälpmedel vid brott enligt BrB förklaras förverkad, och enligt 3 8 får föremål som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning förverkas. |
Generellt gäller i fråga om alla slag av förverkande att, om värdet av vinningen eller egendomen inte kan fastställas exakt, det skall uppskattas till skäligt belopp (jfr prop. 1968:79 s. 60 och prop. 1981/82:142 s. 30).
Utom i de fall som avses i 36 kap. 3 § förutsätter förverkande enligt BrB alltid att ett brott har blivit begånget. Det är inte någon ovillkorlig förutsättning för att någon skall kunna bli drabbad av förverkande att det är just denne som har begått brottet eller medverkat till detta. Även andra kan drabbas av förverkande. Bestämmelser som anger kretsen av dem mot vilka en förverkandeförklaring kan riktas finns i 36 kap. 5 §. Förverkande får ske hos gärningsmannen eller annan som medverkat till brottet och hos den i vars ställe gärningsmannen eller annan medverkande var. Förverkandetalan kan vidare riktas mot den som beretts vinning genom brottet. Den som efter brottet har förvärvat egendomen kan också drabbas av förverkande. Till denna krets hör den som förvärvat egendomen på grund av bl.a. giftorätt, arv och gåva och den som på annat sätt förvärvat egendomen och därvid haft vetskap om eller haft skälig anledning anta egendomens samband med brottet. En förutsättning är att egendomen vid brottet tillhörde någon av de nyss uppräknade personerna. Paragrafen är tillämplig också på specialstraffrättens område.
Från specialstraffrättens område kan nämnas 6 § narkotikastrafflagen (1968:64). Narkotika som varit föremål för brott enligt narkotikastrafflagen eller värdet därav samt vinning av sådant brott får förklaras förverkat, om det inte är uppenbart obilligt. Dessutom kan bl. a. egendom som använts som hjälpmedel vid brott enligt lagen eller egendomens värde förklaras förverkat enligt denna paragraf.
Förverkande på grund av brott kan ske genom en förverkandeförklaring av domstol, genom strafföreläggande eller genom föreläggande av ordningsbot (jfr 48 kap. 2§ andra stycket och 17 § rättegångsbalken, RB). I specialstraffrätten, bl. a. i 7 § narkotikastrafflagen, finns dessutom bestämmelser om annat förfarande. Enligt 4 § lagen (1986: 1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m. m, kan åklagaren pröva frågor om förverkan- 15
de om värdet av beslagtagen egendom uppskattas till mindre än tvåtusen Prop. 1989/90: 82 kr,
Förverkandeförklaring av domstol meddelas i det brottmål där talan förs om ansvar eller om förverkande. Om frågan gäller någon som inte är tilltalad, skall särskild talan föras mot honom enligt 1986 års lag. I allmänhet skall rätten, oberoende av yrkande från part, pröva frågan om förverkande i målet om ansvar för brott. Om det inte meddelas någon förverkandeförklaring när rätten prövar åtalet, kan någon sådan inte meddelas senare på ny talan mot den tilltalade.
Ett förverkandebeslut verkställs enligt bötesverkställighetslagen (1979:189), om det gäller ett värdeförverkande, och bl.a. enligt lagen (1974: 1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m. m., om det gäller ett sakförverkande. Värdeförverkande får inte verkställas förrän domen har vunnit laga kraft eller föreläggandet har godkänts (2 § i 1979 års lag och 3 kap. 23 § utsökningsbalken, UB).
Verkställighet av utländska brottmålsdomar Verkställighet i Sverige av en utomlands meddelad brottmålsdom sker enligt bestämmelserna i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella verkställighetslagen) och enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. (nordiska verkställighetslagen).
Enligt internationella verkställighetslagen kan frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande som har ådömts eller beslutats efter rättegång i brottmål i ffrämmande stat under vissa förutsättningar verkställas i Sverige enligt de bestämmelser som meddelas i lagen. Lagen förutsätter i princip ömsesidighet och är enligt regeringens förordnande tillämplig på domar som är meddelade dels i en stat som är ansluten till den i Haag den 28 maj 1970 undertecknade europeiska konventionen om brottmålsdoms internationella rättsverkningar (brottmålsdomskonventionen), dels i en stat som är ansluten till den i Strasbourg den 21 mars 1983 undertecknade konventionen om överförande av dömda personer (överförandekonventionen) och dels i en stat med vilken Sverige har en annan överenskommelse än de två tidigare nämnda (2 § första, andra resp. tredje stycket). Enligt 3 §& kan regeringen dessutom för visst fall förordna att påföljd ådömd utomlands skall verkställas här. Överförandekonventionen, liksom bemyndigandet enligt 3 §, avser endast frihetsberövande påföljd och jag kan därför helt förbigå dessa i det följande.
Regeringen har i förordningen (1977:178) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom förordnat att påföljder som ådömts eller beslutats i Cypern, Danmark, Nederländerna, Norge, Turkiet eller Österrike får verkställas i Sverige enligt internationella verkställighetslagen. Dessa stater har samtliga tillträtt brottmålsdomskonventionen. Sverige har ännu inte ingått någon annan överenskommelse med någon främmande stat på området och lagen är därför, såvitt här är av intresse, för närvarande tillämplig endast i förhållande till 16
de nyss angivna staterna. Den svensk-brittiska överenskommelse jag behandlar i detta ärende, liksom den nyss nämnda FN-konventionen mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen, är dock exempel på sådana överenskommelser som kan komma att omfattas av lagen.
En framställning om verkställighet enligt internationella verkställighetslagen skall göras hos utrikesdepartementet som, såvida inte regeringen direkt avslår framställningen, skall överlämna denna till riksåklagaren för vidare handläggning (8 §). Riksåklagaren skall ansöka om prövning av framställningen hos tingsrätten. Ensam behörig domstol vid tillämpning av lagen är Stockholms tingsrätt (35 §). I vissa fall får riksåklagaren själv pröva framställningar som gäller böter eller förverkande och utfärda strafföreläggande (16 §). Till skillnad från vad som gäller enligt 48 kap. RB kan i dessa fall ett strafföreläggande utfärdas enbart för förverkande. Brottmålsdomskonventionen förutsätter nämligen att en begäran om verkställighet enbart kan avse förverkande (prop. 1972:98 s. 120 f.). Om framställningen prövas av rätten, skall RB:s bestämmelser om rättegången i brottmål tillämpas. Rätten avgör saken genom dom (9 §). Om det inte finns hinder mot verkställighet här i landet, skall rätten bestämma ny påföljd ”enligt vad i svensk lag är föreskrivet om påföljd för motsvarande brott” (115). I 12—158§ finns vissa regler om hur den nya påföljden skall bestämmas.
Bestämmelser om förverkande finns i 14 §. Om det är ett visst belopp i pengar eller värdet av viss egendom som har förverkats i den utländska domen, skall ett motsvarande förverkandebelopp bestämmas med tillämpning av den växelkurs som gäller vid tiden för beslutet. Om ett föremål har förverkats, får rätten förklara detta förverkat endast under förutsättning att föremålet hade kunnat förverkas enligt svensk lag, om lagföringen hade ägt rum i Sverige.
Hinder mot verkställighet i Sverige föreligger enligt 5 § bl.a. om domen inte har vunnit laga kraft, om den gärning som påföljden avser inte motsvarar brott enligt svensk lag, om verkställighet skulle vara oförenlig med grundläggande principer för rättsordningen i landet eller strida mot våra internationella förpliktelser, om dom som avser samma gärning har meddelats här i landet eller om dom har meddelats i en annan stat och den tilltalade där frikänts eller verkställighet av påföljden redan ägt rum celler pågår. Enligt 6 § får en ansökan om verkställighet avslås bl.a. om den aktuella gärningen utgör ett politiskt eller militärt brott, om förundersökning pågår för samma brott eller åtal har väckts här i landet, om påföljden inte kan verkställas här eller om preskription har inträtt i fråga om påföljden.
När påföljd har bestämts enligt bestämmelserna i 11— 16 §§ gäller i fråga om verkställighet vad som i allmänhet är föreskrivet om verkställighet av påföljd som ådömts genom svensk domstols lagakraftägande dom (24 §).
Lagen innehåller också bestämmelser om beslag. Jag kommer in på dessa i samband med att jag behandlar beslagsfrågan (avsnitt 2.3.2). Några motsvarande bestämmelser om kvarstad, som skulle tillämpas när det i den utländska domen har beslutats om värdeförverkande, finns inte.
136 § föreskrivs att penningbelopp eller annan egendom som förverkats 17
2 Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 82
med stöd av lagen tillfaller kronan. Regeringen kan dock, på begäran av den stat som gjort framställning om verkställighet av domen, förordna att ett föremål som har förklarats förverkat skall återlämnas till den staten. Artikel 47 i brottmålsdomskonventionen, som denna bestämmelse bygger på, talar här om föremål som är av särskilt intresse.
Lagen innehåller också bestämmelser om verkställighet utomlands av svenska brottmålsdomar. Av intresse i detta sammanhang är bl.a. 29§ som föreskriver att verkställighet inte får påbörjas i Sverige sedan en framställning om verkställighet gjorts utomlands. Bestämmelsen bygger på artikel I 1 i brottmålsdomskonventionen. Med uttrycket påföljd avses även förverkande (art. 1:d). Frågor om verkställighet utomlands av förverkande prövas av riksskatteverket (12 § förordningen 1977:178 med vissa bestämmelser om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom).
De nu redovisade bestämmelserna gäller endast vid verkställighet enligt brottmålsdomskonventionen. Det finns inga särskilda regler i lagen för de fall då verkställighet skall ske i Sverige med stöd av en annan överenskommelse som Sverige ingår med främmande stat. Av 2 § tredje stycket framgår att regeringen får meddela de bestämmelser om prövning av verkställighetsfrågan som överenskommelsen i fråga föranleder. I förarbetena har det förutsatts att överenskommelser med andra främmande stater i så stor utsträckning som möjligt grundas på brottmålsdomskonventionens huvudprinciper och att man i möjligaste mån väljer samma lösningar som i konventionen. De avvikelser man från svensk sida i sådant fall kan godta kunde enligt förarbetena väntas främst gälla de villkor eller det förfarande som skall tillämpas. Med hänsyn till behovet av att i en bilateral överenskommelse kunna avvika från konventionssystemet var det således inte möjligt att i lagen meddela en generell föreskrift om tillämpning av 4— 41 88 också i förhållande till icke-konventionsstater. Om inte innehållet i överenskommelsen lägger hinder i vägen förutsätts det dock att regeringen förordnar om tillämpning av bestämmelserna också i dessa fall (prop. 1972:98 s. 106 f.). Vissa bestämmelser, 25 — 34 §§, gäller dock i tillämpliga delar också i fråga om verkställighet enligt sådana andra överenskommelser (2 §). Enligt 25 § skall en i den främmande staten ådömd påföljd i verkställighetshänseende anses motsvara påföljd som har ådömts genom svensk domstols lagakraftägande dom.
I nordiska verkställighetslagen finns bestämmelser om verkställighet i Sverige av brottmålsdomar som meddelats i de andra nordiska länderna. Lagen omfattar såväl frihetsberövande straff som böter och förverkande. Den har tillkommit i nordiskt samarbete och övriga nordiska länder har alltså motsvarande lagstiftning. Enligt lagen kan en i ett av de nordiska grannländerna meddelad dom i brottmål som gäller böter eller förverkande av egendom verkställas här. Detsamma gäller beslut angående kvarstad, skingringsförbud eller beslag av egendom som tillhör en person misstänkt för brott och som meddelats till tryggande av anspråk på bl.a. böter och förverkande av egendom. Bestämmelsen har, såvitt här är av intresse, i sak oförändrad överflyttats från en äldre lag (SFS 1948:758). Ett beslut om beslag och kvarstad som har meddelats i ett annat nordiskt land kan alltså 18
verkställas i Sverige enligt lagen. Denna modell avviker med andra ord från den som brukas i andra sammanhang och även i fråga om tvistemålsdomar som har meddelats i de andra nordiska länderna. Normalt är det ju inte fråga om verkställighet av ett utomlands meddelat beslut utan i stället att det i Sverige, på framställning från främmande stat, fattas beslut om tvångsmedlet i fråga.
Framställningar enligt nordiska verkställighetslagen som avser böter, förverkande eller vite prövas av riksskatteverket och i övrigt av kriminalvårdsstyrelsen (25 § nordiska verkställighetslagen och 4 a 8 kungörelsen 1963:194 med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av den nordiska verkställighetslagen). För bifall till en framställning om verkställighet i Sverige krävs endast att domen är verkställbar i den stat där den meddelats (24 § andra stycket). I förarbetena till lagen påpekades att man vid de nordiska överläggningar som föregått lagstiftningen inte funnit det önskvärt att binda de prövande myndigheterna med ytterligare lagföreskrifter. Samarbetet måste vara byggt på förtroende för rättsväsendet i grannländerna. Inom denna vida ram finns det alltså utrymme för en diskretionär prövning i det land där verkställighet söks. Föredragande statsrådet framhöll dock att en grund för samarbetet de nordiska staterna emellan är att framställningar i enlighet med lagen regelmässigt skall bifallas (prop. 1962:203 s. 55 f.).
2.3¶Kvarstad och beslag på begäran av främmande stat
2.3.1 Kvarstad på begäran av främmande stat
Mitt förslag: Kvarstad får meddelas i Sverige på begäran av främmande stat för att säkra framtida verkställighet i Sverige av ett utländskt värdeförverkande. En förutsättning är att det utländska avgörandet får verkställas i Sverige. Kvarstad skall kunna beviljas när som helst under det utländska brottsmålsförfarandets gång, således såväl innan åtal har väckts som efter det att dom har meddelats i den främmande staten.
Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag. Vissa bestämmelser i fråga om förfarandet och de närmare förutsättningarna för att bevilja kvarstad är annorlunda utformade än i mitt förslag.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Enstaka remissinstanser föreslår smärre justeringar i de föreslagna bestämmelserna.
Skälen för mitt förslag: Bestämmelser om kvarstad i brottmål finns i 26 kap. RB. Kvarstad kan beslutas för att säkerställa betalning av böter, värdeförverkande och skadestånd. Kvarstad används således uteslutande för att säkra verkställighet av domar som gäller penningprestationer. Rätten att återfå stulen egendom kan inte säkerställas genom kvarstad. Inte heller föremål som kan antas vara genom brott förverkat kommer i fråga. För dessa situationer kommer i stället beslagsinstitutet till användning. 19
Till skillnad från vad som gäller i fråga om beslag, kan kvarstad tillgripas endast mot den misstänkte själv och under förutsättning att det föreligger bevisning av viss styrka för den misstänktes skuld. Beviskravet är detsamma som gäller vid husrannsakan, att denne är ”skäligen misstänkt” för brott. En annan skillnad jämfört med beslagsinstitutet är kravet på att det vid kvarstad skall föreligga en konkret fara för att den misstänkte saboterar verkställigheten av det kommande avgörandet. Detta krav överensstämmer med vad som gäller i fråga om motsvarande civilprocessuella säkerhetsåtgärder. I likhet med vad som gäller vid beslag finns det inga särskilda krav på brottets grovhet.
Regeln att kvarstad endast kan användas mot den misstänkte själv och beträffande dennes egendom har ett undantag. Om talan om förverkande förs mot någon som inte är tilltalad för brott enligt bestämmelserna i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. (tidigare 17 § lagen 1946:804 om införande av nya rättegångsbalken), kan kvarstad nämligen användas för att säkerställa verkställighet av värdeförverkande hos denne (NJA 1983 s. 570).
Kvarstad beslutas alltid av rätten. I avvaktan på rättens beslut kan åklagaren dock ta lös egendom i förvar (26 kap. 3 § RB). Ett kvarstadsbeslut innebär att rätten beslutar om kvarstad på så mycket av den misstänktes egendom att fordringen kan antas bli täckt vid utmätning. Det är kronofogdemyndigheten som verkställer rättens förordnande genom att bestämma vilken egendom som skall tas i anspråk (16 kap. 13§ utsökningsbalken, UB). Enligt 26 kap. 8 & RB kan rätten dock undantagsvis, om det behövs, meddela närmare föreskrifter om verkställandet, varvid rätten alltså i sitt beslut kan ange vilken egendom kvarstaden skall avse (prop. 1980/81:8 s. 804 f. och 1980/81:84 s. 228). Om åklagaren har tagit egendom i förvar och rätten sedermera förordnar om kvarstad, skall egendomen kvarbli i myndighetens förvar till dess att kronofogdemyndigheten har verkställt beslutet (4 §). Innan åtal har väckts får rätten besluta om kvarstad endast på yrkande. Efter det att åtal har väckts får rätten självmant ta upp en fråga om kvarstad. I brådskande fall kan rätten interimistiskt förordna om kvarstad till dess att frågan prövas slutligt (2 8).
När rätten förordnar om kvarstad skall den samtidigt, såvida åtal inte redan är väckt, bestämma inom vilken tid åtal skall väckas. Tiden får inte sättas längre än vad som är oundgängligen erforderligt. Om åtal inte har väckts inom den utsatta tiden, skall kvarstaden hävas omedelbart. När målet avgörs, skall rätten pröva om åtgärden fortfarande skall bestå. På samma sätt som i tvistemål kan den misstänkte avvärja kvarstaden eller få den hävd genom att ställa säkerhet för det belopp han kan bli dömd att betala (6 §). Även på denna punkt föreligger en skillnad mellan kvarstad och beslag.
Bestämmelserna om kvarstad i brottmål är utformade efter mönster av motsvarande civilprocessuella säkerhetsåtgärder. Bestämmelser om kvarstad i tvistemål finns i 15 kap. RB. På samma sätt som rätten kan besluta om kvarstad i brottmål innan åtal har väckts, kan ett förordnande om kvarstad i tvistemål utverkas innan talan har väckts. Uppgiften att besluta. om kvarstad innan talan väckts i målet, som tidigare sköttes av överexeku- 20
utsökningsbalkens tillkomst. Enligt 15 kap. 7 § RB skall sökanden i sådant fall väcka talan vid domstol eller, om anspråket skall prövas i annan ordning, enligt vad som gäller därom, inom en månad från det att kvarstadsbeslutet meddelades. Om talan inte väcks inom denna, tid skall åtgärden omedelbart återgå.
Som jag inledningsvis nämnde tillåter svensk rätt överhuvudtaget inte kvarstad i brottmål för utländska myndigheters räkning. I samband med tillkomsten av 1975 års tvångsmedelslag konstaterade föredragande statsrådet att det finns ett behov av bestämmelser om användning av kvarstad (och skingringsförbud) i brottmål på begäran av främmande stat. Emellertid ansågs det föra för långt att i samband med den begränsade reglering som då var aktuell införa bestämmelser om detta. Frågan ansågs vidare ha ett nära samband med det övergripande spörsmålet om förutsättningarna för verkställighet i Sverige av utländska domar som innebär betalningsförpliktelser och borde därför behandlas i ett annat sammanhang (prop. 1975:35 s, 56). Tvångsmedelslagen begränsades därför till att avse beslag av föremål som behövs för utredningen i den främmande staten eller som avhänts någon genom brott.
Däremot är det redan i dag möjligt att meddela kvarstad i tvistemål som handläggs utomlands. En förutsättning för att kvarstad skall kunna meddelas i tvistemål är att den utländska domstolens avgörande får verkställas här.
För att en utländsk tvistemålsdom skall få verkställas här krävs en bestämmelse i lag (3 kap. 28 UB). För exekutionstitlar från de nordiska länderna gäller lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område. Lagen har ännu inte trätt i kraft i förhållande till Island. För isländska domar gäller alltjämt en äldre lag på området (SFS 1932: 540). Schweiz och Österrike är de enda utomnordiska stater med vilka Sverige hittills har ingått avtal om erkännande och verkställighet av domar på förmögenhetsrättens område. Bestämmelser härom finns i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz och lagen (1983: 368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område.
Enligt förarbetena till 1977 års nordiska lagstiftning ansågs det i och för sig råda viss tvekan om svensk rätt tillåter att en part i ett tvistemål som handläggs utomlands får sitt anspråk säkerställt genom kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd i Sverige (prop. 1976/77:128 s. 67 med hänvisningar). Det ansågs likväl inte nödvändigt att införa någon särskild bestämmelse för att klargöra att säkerhetsåtgärd kan beviljas utan hinder av utländsk rättegång. I 1977 års lag finns en bestämmelse som, efter ändring år 1981, säger att, om säkerhetsåtgärd har beviljats enligt 15 kap. 1—3 §§ RB, talans väckande vid dansk, finsk, isländsk eller norsk domstol skall jämställas med talans anhängiggörande vid svensk domstol när det gäller tillämpningen av 7 8 i samma kapitel, förutsatt att domen i den utländska rättegången kan verkställas här. Motsvarande bestämmelse finns i den lag som reglerar verkställighet av tvistemålsdomar som meddelats i Österrike (se
18 §:i 1983 års lag) men saknas i 1936 års lag som reglerar verkställighet av schweiziska domar.
En uttrycklig kvarstadsbestämmelse finns i 1983 års lag (18 §). Enligt denna får domstolen (Svea hovrätt), i avvaktan på prövning av en ansökan om verkställighet i Sverige av den österrikiska tvistemålsdomen, besluta om kvarstad. I samma paragraf föreskrivs att en säkerhetsåtgärd som har meddelats enligt 15 kap. RB förfaller en månad efter det att domen vunnit laga kraft, om inte verkställighet har sökts i Sverige dessförinnan, och att åtgärden skall bestå till dess att ansökningen om verkställighet har prövats, om inte Svea hovrätt förordnar annat.
I samtliga dessa lagar finns dessutom bestämmelser om att vad det utländska avgörandet kan innehålla om tvångsmedel inte skall tillämpas här (11 §i 1977 års lag, 11 §i 1936 års lag och 16 §i 1983 års lag).
Regeln att part i tvistemål som handläggs utomlands kan få sitt anspråk säkerställt genom kvarstad i Sverige har också bekräftats av högsta domstolen i rättsfallet NJA 1983 s. 814. Högsta domstolen fann i detta avgörande att bestämmelserna i 15 kap. RB måste anses ha den innebörden att kvarstad kan meddelas även i fråga om anspråk som skall prövas av utländsk domstol, om domstolens avgörande får verkställas i Sverige. I målet, som avsåg en i Schweiz meddelad dom, konstaterade högsta domstolen att det för åtgärdens bestånd i 15 kap. 7 § RB föreskrivna kravet på talans väckande inom en månad är uppfyllt, om talan anhängiggörs vid den utländska domstolen, och att hinder heller inte föreligger mot att säkerhetsåtgärd beviljas efter det att dom i den utländska rättegången meddelats men innan den har verkställts här.
I detta sammanhang kan också nämnas att frågan om en svensk anslutning till 1988 års Luganokonvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område för närvarande övervägs inom justitiedepartementet. I konventionen, som i första hand är öppen för EFTA:s och EG:s medlemsländer, förutsätts att en konventionsstat, oberoende av om den är behörig att pröva tvisten, skall kunna bevilja en säkerhetsåtgärd för att säkra verkställighet av en dom som meddelas i en annan konventionsstat (art. 24).
Gällande regler innebär således för tvistemålens del att kvarstad kan beviljas enligt bestämmelserna i 15 kap. RB även om anspråket i fråga skall prövas av utländsk domstol, om domstolens avgörande får verkställas i Sverige. Kvarstad kan meddelas såväl innan talan har väckts som efter det att dom har meddelats i den främmande staten men innan den har hunnit verkställas här. Kravet enligt 15 kap. 7§ RB på att talan skall väckas inom en månad efter kvarstadsbeslutet är uppfyllt om talan inom denna tid anhängiggörs vid den utländska domstolen. Kvarstadsbestämmelserna på brottmålsområdet skiljer sig inte från dem på tvistemålsområdet i fråga om den principiella uppbyggnaden, och när det gäller den lagtekniska utformningen finns det endast obetydliga skillnader. De båda tvångsmedlen har också sin direkta motsvarighet på det exekutionsrättsli- -ga området, när det gäller tvångsåtgärder för att säkerställa verkställigheten av meddelade domar som gäller penningprestationer. De har också ytterligare närmat sig varandra genom att domstol numera kan förordna 22
om kvarstad enligt bestämmelserna i 15 kap. RB även innan talan väckts i målet. I fråga om brottmål gäller sedan gammalt att domstol kan förordna om kvarstad innan åtal har väckts.
Redan vid tvångsmedelslagens tillkomst år 1975 konstaterades att det finns ett behov av bestämmelser om kvarstad i brottmål på begäran av främmande stat. Som jag inledningsvis nämnde har detta behov blivit alltmer uttalat under senare år. Några egentliga skäl som talar för en särbehandling av brottmålen kan knappast anföras. Om det för tvistemålens del är möjligt att genom tvångsåtgärder säkra kommande verkställighet i Sverige av den utländska domen, borde detsamma kunna gälla för brottmål.
Jag ansluter mig mot den bakgrunden till promemorians av remissinstanserna godtagna förslag och föreslår att det, med regleringen på tvistemålsområdet som förebild, öppnas möjlighet att meddela kvarstad i brottmål på begäran av främmande stat för att säkra framtida verkställighet i Sverige av utländska beslut om förverkanden. Kvarstad bör alltså kunna beviljas även om rättegången äger rum vid utländsk domstol, om det utländska förverkandebeslutet får verkställas här.
En utländsk dom i brottmål får som jag tidigare redovisat (avsnitt 2.2) verkställas i Sverige endast om förutsättningarna enligt den internationella verkställighetslagen eller den nordiska verkställighetslagen är uppfyllda. Eftersom de bestämmelser om kvarstad i brottmål på begäran av främmande stat jag nu föreslår förutsätter att ett förverkandebeslut från den främmande staten i fråga får verkställas här, innebär detta att de föreslagna kvarstadsbestämmelserna endast blir tillämpliga i förhållande till de nordiska grannländerna, till en stat som är ansluten till brottmålsdomskonventionen och till en stat med vilken Sverige i framtiden ingår en överenskommelse om verkställighet av brottmålsdomar. I första hand tänker jag här naturligtvis på Storbritannien och Nordirland mot bakgrund av den svensk-brittiska överenskommelse jag behandlar i detta ärende. Detsamma kommer att gälla i förhållande till de stater som tillträder FN-konventionen mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen. I förhållande till de nordiska grannländerna får en sådan möjlighet måhända en något mindre betydelse än i förhållande till andra främmande stater, eftersom ett beslut om kvarstad som har meddelats i ett nordiskt grannland är verkställbart i Sverige. Emellertid torde det finnas ett praktiskt behov av att också kunna meddela sådana beslut i Sverige.
Närmare om förutsättningarna för kvarstad och om förfarandet Remissinstanserna har i stort godtagit promemorians förslag när det gäller de närmare förutsättningarna för bifall till en ansökan om kvarstad. Endast på någon enstaka punkt har det framförts kritiska synpunkter.
Jag delar i och för sig den uppfattning som framförs i promemorian om att samma villkor för kvarstad på begäran av främmande stat borde gälla som vid en svensk förundersökning och rättegång och att kraven enligt 26 kap. 18 RB på skälig misstanke om brott och sabotagerisk alltså borde vara uppfyllda. Det är dock en fördel om man i en lag av detta slag kan 23
formulera rekvisiten mer generellt än vad som föreslås i promemorian (16 8 promemorians lagförslag). Det är också en fördel om man i lagtexten kan undvika den skillnad i fråga om misstankegrad som enligt svensk rätt gäller för kvarstad resp. beslag. Redan skillnaden mellan värdeförverkande och sakförverkande, resp. mellan kvarstad och beslag, är främmande för många rättsordningar. Utländska beslut om värdeförverkande kan heller "inte alltid förväntas vara formulerade som de svenska, dvs. att den tilltalade förpliktas att betala en viss summa pengar. Av samma skäl bör sabotagerisken uttryckas i mer allmänt hållna ordalag. Enligt min mening bör kvarstaden därför avse värdet av vad som har förverkats eller skäligen kan antas bli förverkat i den utländska rättegången, om det skäligen kan befaras att verkställigheten av det utländska förverkandebeslutet annars skulle försvåras. Härav följer att brottsmisstankarna bör ha nått en viss styrka. Detta är heller inte något unikt för Sverige. I Storbritannien exempelvis ställs motsvarande krav. Jag kommer in på detta när jag behandlar den svensk-brittiska överenskommelsen (avsnitt 2.4.1; art. 6).
Om den utländska domen redan har meddelats vid tidpunkten för rättens prövning av kvarstadsfrågan blir, såsom framhålls i promemorian, rättens prövning av vilket belopp som skall kvarstadsbeläggas mer eller mindre identisk med den som rätten sedermera skall göra när det förverkandebelopp som skall verkställas i Sverige skall bestämmas. I 18 § internationella verkställighetslagen föreskrivs därvid, som jag redan har redogjort för (avsnitt 2.2), endast en omräkning till svenska kronor enligt viss växelkurs. Som jag strax återkommer till (avsnitt 2.4.3) bör denna bestämmelse emellertid ändras så att utländska förverkanden som uppenbarligen överstiger vad som hade kunnat förverkas vid en svensk rättegång skall kunna jämkas. Denna ändring kan med andra ord få betydelse också på kvarstadsstadiet.
Ett beslut om kvarstad eller värdeförverkande som har meddelats i ett nordiskt land skall som jag nyss har påpekat (avsnitt 2.2) regelmässigt godtas. Detsamma bör följaktligen gälla om kvarstad begärs för ett förverkandebelopp som redan har fastställts i en dom meddelad i ett nordiskt land.
Om en framställning om kvarstad görs under pågående förundersökning eller rättegång i den främmande staten, har rätten — såsom framhålls i promemorian — magrare underlag för att bestämma kvarstadsbeloppet. Rätten måste här ta ställning till vilket belopp som skäligen kan antas bli förverkat i den utländska domen. Eftersom domen skall beslutas med tillämpning av utländska förverkandebestämmelser, ligger det i sakens natur att rätten härvid i stor utsträckning får förlita sig på de uppgifter som framgår av framställningen från den främmande staten i fråga. Jag ansluter mig således inte till det uttalande som görs i promemorian (s. 51) om att rätten i dessa situationer i första hand får utgå från vad svensk rätt föreskriver för motsvarande fall och bestämma kvarstadsbeloppet till det belopp som skulle ha bestämts om lagföringen hade ägt rum i Sverige. Det har också under remissbehandlingen ifrågasatts om uttalandet återspeglas i promemorians förslag till lagtext. Det är fråga om en temporär säkerhetsåtgärd, och det är enligt min mening angeläget att kvarstaden inte i onödan 24
begränsas så att det kvarstadsbelagda beloppet understiger det belopp vi sedermera faktiskt är villiga att verkställa.
I promemorian behandlas utländska bestämmelser som medger ”Tfrysning” av en misstänkts eller tilltalads tillgångar (s. 52). Som generaltullstyrelsen påpekar i sitt remissyttrande är sådana bestämmelser aktuella bl. a. i den FN-konvention mot olaglig hantering av narkotika som jag tidigare har berört. Eftersom det svenska kvarstadsbeslutet enligt den modell jag nu föreslagit alltid kommer att avse ett bestämt belopp som skall svara mot beloppet enligt det förverkandebeslut vi sedermera är villiga att verkställa, ser jag inga problem med utländska bestämmelser som medger ”frysning” av den misstänktes tillgångar. Hur tvångsåtgärden betecknas i den främmande staten blir alltså av underordnad betydelse.
Jag ansluter mig i huvudsak till promemorians förslag när det gäller förfarandet. En framställning från en främmande stat om kvarstad bör överlämnas av utrikesdepartementet till riksåklagaren. Denne överlämnar ärendet till behörig åklagarmyndighet som, efter beredning och eventuella åtgärder enligt 26 kap. 3 och 48§ RB, överlämnar det till rätten för prövning och beslut. För rättens handläggning bör samma regler kunna tillämpas som gäller för rättens prövning av beslag enligt 8 § tvångsmedelslagen. Dessa motsvaras också av 26 kap. 2 § tredje stycket RB. Stockholms tingsrätt har påpekat att det är oklart om promemorians förslag till lagtext tillåter att rätten meddelar interimistiska beslut. Jag vill inte utesluta att det i enstaka fall kan finnas behov av interimistiska beslut och anser att detta bör framgå av lagtexten.
I promemorian föreslås att bestämmelserna i 26 kap. 5§ RB skall tillämpas, vilket innebär att rätten, när den beslutar om kvarstad och åtal inte redan har väckts, skall bestämma den tid inom vilken åtal skall väckas och att åtal således skall väckas vid den utländska domstolen inom denna tid. Promemorians förslag bygger i denna del på motsvarande reglering på tvistemålsområdet. Trots att remissinstanserna inte har haft något att erinra mot promemorians förslag har jag vissa invändningar. Enligt min mening passar den föreslagna lösningen mindre väl för brottmål. Det är en sak om svensk domstol ålägger en enskild part att vidta vissa åtgärder vid utländsk domstol. I brottmål skulle ett sådant åläggande komma att rikta sig till en utländsk brottsutredande myndighet vilket varken är lämpligt eller särskilt praktiskt. Samtidigt är det naturligtvis angeläget att den svenska domstolen behåller kontrollen över beviljad kvarstad. Denna kontroll kan enligt min mening erhållas genom att rätten, i stället för att föreskriva inom vilken tid åtal skall väckas, ges möjlighet att tidsbegränsa den beviljade kvarstaden.
Denna möjlighet att tidsbegränsa kvarstaden bör emellertid inte bara gälla de fall då åtal ännu inte har väckts i den främmande staten. Rätten bör behålla kontrollen över kvarstaden också under den utländska rättegången och sedan dom har meddelats i den främmande staten. I promémorian föreslås — med 18§ i 1983 års lag rörande österrikiska tvistemålsdomar som förebild — att säkerhetsåtgärden skall förfalla viss tid efter det att den utländska domen vunnit laga kraft. Som skäl för förslaget anförs att det kan ta viss tid innan ett beslut om verkställighet hinner utverkas i 25
Sverige. Förslaget som sådant har inte väckt någon kritik under remissbe- Prop. 1989/90: 82 handlingen. Riksskatteverket vänder sig dock mot det valda uttryckssättet — att kvarstadsbeslutet skall förfalla — och ifrågasätter om detta innebär att beslutet upphör att gälla automatiskt eller först efter det att beslutet hävts av rätten. Enligt verket ställer det alltför stora krav på den verkställande myndigheten om den skall vara skyldig att utreda när det utländska avgörandet vinner laga kraft för att. kunna slå fast när kvarstaden förfaller. Verket anser den bästa lösningen vara att den domstol som fattar kvarstadsbeslutet också häver kvarstaden.
Jag instämmer i dessa synpunkter. I enlighet med vad som gäller enligt 26 kap. 6 § RB, när kvarstad beviljas i ett svenskt brottmålsförfarande, bör rätten således häva kvarstaden när skäl för kvarstad inte längre föreligger. Jag återkommer närmare till dessa frågor i specialmotiveringen.
Domstolsverket har i sitt remissyttrande föreslagit att en uttrycklig föreskrift tas in i lagen om att domstolen skall sända en kopia av kvarstadsbeslutet direkt till kronofogdemyndigheten för verkställighet. Enligt verket innebär det en onödig omgång, om domstolen sänder beslutet till åklagaren som i sin tur har att vidarebefordra det till kronofogdemyndigheten. Enligt min mening finns det inte några skäl för en annan ordning i internationella förhållanden än den som tillämpas när rätten förordnar om kvarstad under en svensk förundersökning. Några sådana föreskrifter anser jag således inte bör föras in i lagen.
I promemorian föreslås att kvarstad bör kunna användas också i förhållande till de stater som har tillträtt brottmålsdomskonventionen, trots alltså att någon ömsesidighet inte kan påräknas. Ingen remissinstans har haft något att erinra häremot. Jag ansluter mig till denna uppfattning. Mot bakgrund av att Sverige av tradition lämmnar andra stater internationell rättshjälp i brottmål i den utsträckning som vår lagstiftning medger det utan att något särskilt avtal om rättshjälp träffats (prop. 1985/86:8 s. 4), bör kvarstad enligt min mening kunna meddelas utan krav på ömsesidighet. Den omständigheten att Sverige har ingått ett avtal om verkställighet av förverkandebeslut med den frärnmande staten i fråga bör vara tillräckligt.
2.3.2 Beslag på begäran av främmande stat Prop. 1989/90: 82
Mitt förslag: Egendom som är eller kan antas vara förverkad genom brott får tas i beslag på begäran av främmande stat, om ett förverkandebeslut som har meddelats i den främmande staten får verkställas här. Beslaget får göras när som helst under det utländska brottmålsförfarandets gång, således även innan åtal har väckts och dom har meddelats i den främmande staten. Sådan egendom får också, om det föreligger särskilda skäl, tas i beslag på begäran av främmande stat och, enligt regeringens eller — i nordiska förhållanden — domstols bestämmande, överlämnas till den främmande staten för att säkra domsverkställighet som skall äga rum i den staten.
Promemorians förslag överensstämmer med mitt. förslag. Vissa av de föreslagna bestämmelserna är annorlunda utformade än i mitt förslag.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker eller lämnar förslaget utan erinran. Enstaka remissinstanser ifrågasätter dock behovet av utvidgade möjligheter att överlämna beslagtagen egendom till fftämmande stat. Några remissinstanser föreslår smärre justeringar i de föreslagna bestämmelserna. Skälen för mitt förslag: Bestämmelser om beslag finns i 27 kap. RB. Beslag kan läggas på föremål och, om inte annat är föreskrivet, på skriftliga handlingar (1 §). Beslag tjänar två slags syften, dels ett bevissäkrande, när föremålet kan antas ”äga betydelse för utredning om brott”, dels att säkra domsverkställigheten, när föremålet kan antas ”vara genom brott någon avhänt” eller vara ”på grund av brott förverkat”. I det sistnämnda fallet säkrar beslaget verkställighet av ett sakförverkande medan kvarstad således säkrar verkställighet av värdeförverkande.
Föremål kan tas i beslag inte bara hos den misstänkte utan hos vem som helst och oavsett brottets grovhet. Inte heller behöver det, såsom vid kvarstad, föreligga någon sabotagerisk. Det krävs i stället att det ”skäligen kan antagas” att beslaget tjänar något av de nyss nämnda syftena.
Såväl åklagaren som rätten kan besluta om beslag. Innan åtal har väckts får dock rätten besluta om beslag endast på yrkande av åklagaren (4 och 5 §§ ). Rätten kan, om det är fara i dröjsmål, interimistiskt besluta om beslag. Själva verkställigheten av beslutet sköts normalt av polisen.
Den som har drabbats av ett beslag som har beslutats av åklagaren kan begära rättens prövning av beslaget. När rätten beslutar om beslag, eller fastställer ett verkställt beslag, skall rätten bestämma den tid inom vilken åtal ska väckas. Denna tid får inte vara längre än vad som är oundgängligen nödvändigt. I annat fall skall åtal normalt väckas inom en månad från det att beslaget verkställdes (7 §). Om åtal inte väcks inom den föreskrivna tiden, skall beslaget hävas omedelbart. När målet avgörs skall rätten pröva om beslaget fortfarande skall bestå (8 8). |
Särskilda bestämmelser om beslag finns också i specialstraffrätten, bl. a.
i narkotikastrafflagen och i varusmugglingslagen (1960:418).
Bestämmelser om husrannsakan finns i 28 kap. RB. Husrannsakan kan användas bl.a. för att söka efter ett föremål som är underkastat beslag. Husrannsakan utgör då ett hjälpmedel för genomförande av beslag. Reell husrannsakan förutsätter att fängelse är föreskrivet för brottet. Om åtgärden riktar sig mot någon annan än den som är skäligen misstänkt för brott, krävs det att det föreligger synnerliga skäl för att anta att husrannsakan skall leda till det åsyftade resultatet. För husrannsakan hos den som är skäligen misstänkt finns inget motsvarande rekvisit. Såväl åklagaren som rätten kan förordna om husrannsakan (4 §).
Till skillnad från vad som gäller i fråga om kvarstad finns det som jag tidigare har varit inne på redan i dag vissa möjligheter att besluta om beslag på begäran av främmande stat.
I 1975 års tvångsmedelslag finns sålunda generella bestämmelser om användning av beslag och husrannsakan för utländska myndigheters räkning. Lagen medger under vissa förutsättningar att egendom tas i beslag på begäran av främmande stat och överlämnas till staten i fråga (1 §). Hus-
rannsakan får företas för att söka efter föremål som är underkastat beslag
(2 § andra stycket). |
Såväl i fråga om förutsättningarna för beslag som när det gäller förfarandet knyter lagen an till bestämmelserna i den allmänna utlämningslagen (lagen 1957:668 om utlämning för brott) och den nordiska utlämningslagen (lagen 1959:254 om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge). Framställningen får alltså inte bifallas om hinder mot utlämning skulle ha förelegat enligt vissa bestämmelser i de båda utlämningslagarna. Förutsättningarna för bifall är snävare när det gäller en begäran från en utomnordisk stat än när det är fråga om en framställning från något av de nordiska grannländerna. För utomnordiska framställningar innebär detta bl.a. ett krav på att det är fråga om ett brott för vilket enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i mer än ett år.
Beslag får enligt I $ användas i fråga om föremål och skriftlig handling om någon är misstänkt, tilltalad eller dömd för en gärning som är straffbelagd i den främmande staten i fråga. Beslag får ske om egendomen eller handlingen kan antas äga betydelse för utredning om gärningen eller vara någon frånhänd genom denna. Vid lagens tillkomst ansåg man det av olika skäl vara uteslutet att till ffämmande stat överlämna egendom som kan antas vara förverkad genom brott. |
En framställning enligt lagen skall ges in till utrikesdepartementet, som skall överlämna den till riksåklagaren såvida det inte är uppenbart att framställningen skall avslås direkt av regeringen (5 och 6 §§ ). Sedan riksåklagaren låtit vidta de åtgärder som krävs — 27 kap. 9—13 §§ och 28 kap. 4—10§§ RB är tillämpliga - skall verkställt beslag anmälas hos rätten för prövning. Rätten skall hålla förhandling i frågan (7 och 8 §§ ). Den slutliga prövningen ankommer därefter på regeringen som avslår ' framställningen om domstolen funnit att beslaget inte är lagligt grundat och i annat fall prövar om den beslagtagna egendomen skall överlämnas till den ffrämmande staten. Regeringen får vid bifall föreskriva de förbehåll som påkallas av hänsyn till enskilds rätt eller det allmänna (9 §, jfr 4 8).
Förfarandet är enklare vid framställningar från nordiska länder; bl.a. Prop. 1989/90: 82 krävs ingen regeringsprövning av ärendet (10 —12 §§).
Enligt förarbetena till tvångsmedelslagen skall förfarandet föregås av en diskretionär prövning av om beslag är en lämplig åtgärd med hänsyn till omständigheterna i det ifrågavarande fallet. Det intresse som ligger bakom den främmande statens framställning får vägas mot åtgärdens mer eller mindre ingripande verkan från den enskildes synpunkt och dennes anspråk på berättigat rättsskydd. Förfarandet kan tillämpas såväl när den misstänkte eller dömde befinner sig i Sverige som när han uppehåller sig utomlands och, liksom enligt RB, vare sig egendomens innehavare samtycker eller inte. Det påpekas vidare i förarbetena att tredje mans intressen kan tillgodoses då det gäller en framställning som endast syftar till att säkerställa bevisning eftersom man vid utlämnandet av egendomen kan göra förbehåll om att den skall återställas när rättegången har slutförts (prop. 1975:35 s. 72 f.).
Såsom redan nämnts medger 1975 års tvångsmedelslag i princip inte användning av beslag i fråga om egendom som har förverkats eller som kan antas vara förverkad genom brott. Enligt 18 § internationella verkställighetslagen kan däremot egendom som har förklarats förverkad i en utländsk brottmålsdom tas i beslag sedan framställning om verkställighet av domen gjorts i Sverige. Bestämmelsen medger alltså inte beslag innan dom har meddelats i den främmande staten. En förutsättning för beslag enligt bestämmelsen är att beslag hade kunnat ske, om lagföringen hade ägt rum i Sverige. Riksåklagaren eller rätten beslutar om beslaget. Enligt förarbetena till denna bestämmelse skall det vid tillämpningen inte ske någon prövning av om de i 27 kap. 1§ RB angivna förutsättningarna för beslag föreligger; de skall anses uppfyllda omedelbart genom det utländska beslutet om förverkande. Övriga i 27 kap. RB angivna förutsättningar för beslag måste däremot vara uppfyllda. Vad som sägs i 27 kap. om väckande av åtal kommer vid tillämpning av denna paragraf i stället att avse ansökan om förhandling enligt 9 § (prop. 1972:98 s. 123 f.). Sedan domen väl verkställts tillfaller egendom svenska staten såvida inte regeringen i det enskilda fallet beslutar överlämna det till den främmande staten (36 §).
Såsom jag redan nämnt (avsnitt 2.2) kan ett beslut om beslag eller kvarstad som har meddelats i ett annat nordiskt land verkställas i Sverige enligt nordiska verkställighetslagen. Denna modell avviker från den som brukas i andra sammanhang, eftersom det normalt inte är fråga om verkställighet av ett utomlands meddelat beslut utan att det på framställning från främmande stat fattas beslut om tvångsmedlet i fråga.
Vissa tvångsmedel, bl. a. beslag, kan komma till användning i samband med utlämning för brott, och detta såväl i avvaktan på en framställning om utlämning som efter det att sådan framställning gjorts (16 och 23 §§ lagen 1957:668 om utlämning för brott). I fråga om förfarandet vid användning av tvångsmedel sägs uttryckligen i 16 § att vad som i allmänhet är föreskrivet för brottmål skall gälla. Beslag kan alltså användas efter en prövning i varje enskilt fall enligt samma principer som annars i brottmål. Regeringen kan när utlämning beviljas förordna att föremål som tagits i beslag skall överlämnas till den främmande staten (218). Liknande bestämmelser 29
finns i den nordiska utlämningslagen (12 och 17 §§ resp. 15 § tredje styc- Prop. 1989/90: 82 ket). Beslag som sker på begäran av främmande stat med stöd av bestämmelserna i utlämningslagarna kan således ske för att säkra såväl bevisning som domsverkställighet och kan därför ske enligt samtliga tre grunder som anges i 27 kap. 1 § RB, dvs. i fråga om föremål som kan antas äga betydelse för utredning av brott, föremål som är genom brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat (prop. 1957:156 s. 91, jfr s. 79).
Beslag och husrannsakan kan också göras på begäran av främmande stat enligt lagen (1973:431) om utredning angående brott mot utländsk tullag. Beslag får dock företas endast i utredningssyfte och 2§ innehåller ett uttryckligt förbud mot användning av tvångsmedel i syfte att möjliggöra förverkande av egendom. En bestämmelse vars tillämpning förutsätter att misstanke om brott föreligger mot någon får heller inte tillämpas (prop. 1973:117s. 22 och 25 f.).
Beslag kan alltså komma till användning för utländska myndigheters räkning dels enligt tvångsmedelslagen beträffande egendom som har betydelse för utredning om brott eller som frånhänts någon genom brott varvid egendomen i fråga överlämnas till den främmande staten, dels när en framställning om verkställighet i Sverige har gjorts enligt den internationella verkställighetslagen i fråga om föremål som har förklarats förverkat i den utländska domen. I det sistnämnda fallet kan regeringen, sedan domen väl verkställts i Sverige, på begäran överlämna föremålet till den främmande staten. I annat fall tillfaller detta svenska staten.
Om man bortser från beslagsmöjligheterna i utlämningssammanhang är det alltså inte möjligt att ta i beslag föremål som i en utländsk dom har förverkats på grund av brott och överlämna föremålet till den främmande staten för verkställighet, dvs. låta verkställigheten av domen ombesörjas av den främmande staten.
Beslag kan heller inte ske innan en utländsk dom — innehållande sakförverkande — som kan verkställas här i riket har vunnit laga kraft, och än mindre medan rättegång pågår i utlandet eller innan åtal ens har väckts.
Skillnaden mellan dessa båda kategorier är att föremålet i den första skulle överlämnas till den främmande staten som således ombesörjer den egentliga verkställigheten av domen medan det i den andra kategorin fall handlar om att förordna om beslag för att säkra kommande verkställighet i Sverige, varvid föremålet som regel tillfaller svenska staten.
I förarbetena till 1975 års tvångsmedelslag uttalade föredragande statsrådet sin tveksamhet över beslag på begäran av främmande stat av föremål som kan antas vara förverkat på grund av brott. Riksåklagaren hade i det ärendet uttalat att tillämpningen kan bli vansklig. Föredragande statsrådet konstaterade att 18 § internationella verkställighetslagen medger att egendom som omfattas av en förverkandeförklaring tas i beslag sedan framställning om verkställighet har gjorts här i landet, alltså efter det att lagakraftägande dom har meddelats i den främmande staten. Han ansåg det vara olämpligt att vid sidan av dessa bestämmelser reglera frågan om beslag för annan stats räkning. Frågan om bestämmelserna i den internationella verkställighetslagen borde utvidgas till att avse beslag innan dom
har meddelats i den främmande staten kunde enligt departementschefen inte tas upp i det sammanhanget (prop. 1975:35 s. 56).
I promemorian föreslås att bestämmelser nu införs som gör det möjligt att för utländsk myndighets räkning ta i beslag också egendom som är eller kan antas vara genom brott förverkad och att egendomen därvid antingen blir kvar i Sverige i och för senare verkställighet av det utländska förverkandebeslutet, eller, enligt regeringens eller — i nordiska förhållanden — domstols bestämmande, överlämnas till den främmande staten som således själv svarar för domsverkställigheten.
Remissinstanserna har tillstyrkt båda förslagen eller lämnat dem utan erinran. Enstaka remissinstanser har — utan att motsätta sig förslaget — ifrågasatt behovet av en regel som tillåter att förverkad egendom överlämnas till den främmande staten. Enligt några remissinstanser är den föreslagna lagtexten otydlig:
För egen del får jag anföra följande.
Beslag för att säkra verkställighet i Sverige av utländska sakförverkanden Samma skäl som jag nyss har anfört i fråga om kvarstad talar enligt min mening för att det bör vara möjligt att genom beslag säkra verkställighet av ett utländskt sakförverkande. Ett viktigt skäl är naturligtvis att den skillnad som enligt svensk rätt upprätthålls mellan sak- och värdeförverkande är relativt okänd utomlands och att det många gånger är en ren tillfällighet om den åtgärd som den främmande staten begär är kvarstad eller beslag. Skälen förstärks också av att beslag redan i dag är möjligt beträffande föremål som redan har förklarats förverkade i en lagakraftvunnen utländsk dom. Om en utländsk dom som avser ett sakförverkande kan verkställas i Sverige, borde det enligt min mening inte föreligga några hinder mot att bevilja beslag på ett tidigare stadium än vad som nu är möjligt.
Jag föreslår alltså — i enlighet med vad jag nyss föreslagit i fråga om kvarstad — att egendom som skäligen kan antas vara förverkad på grund av brott får tas i beslag på begäran av främmande stat för att säkra domsverkställighet i Sverige och att en förutsättning härför alltså skall vara att den utländska domen får verkställas här. Beslag bör kunna ske när som helst under det utländska brottmålsförfarandets gång, således såväl innan åtal har väckts som efter det att dom har meddelats i den främmande staten men innan den har hunnit verkställas här.
Beträffande villkoren för beslag bör, såsom föreslås i promemorian, samma krav ställas som i 27 kap. 1§ RB. Det bör alltså vara fråga om egendom som skäligen kan antas vara förverkad på grund av brott. Utländska sakförverkanden får verkställas i Sverige endast under förutsättning att egendomen hade kunnat förverkas enligt svensk lag, om lagföringen hade ägt rum i Sverige (14 § andra stycket internationella verkställighetslagen). Eftersom en förutsättning för beslag är att det utländska förverkandebeslutet är verkställbart här måste detta villkor följaktligen beaktas när beslagsfrågan övervägs. Skulle regeringen i förhållande till en främmande stat komma överens om andra villkor för verkställighet och med stöd av bemyndigandet i 2 § internationella verkställighetslagen meddela 31
liga vid prövningen av om förutsättningar för beslag föreligger.
I fråga om förfarandet ansluter jag mig till promemorians förslag, som också överensstämmer med vad jag nyss har föreslagit i fråga om kvarstad, nämligen att utrikesdepartementet skall överlämna den utländska framställningen till riksåklagaren. Riksåklagaren skall, i enlighet med vad som gäller enligt tvångsmedelslagen, låta vidta de åtgärder som erfordras enligt 27 och 28 kap. RB varefter verkställt beslag skall anmälas till rätten för prövning. Det finns inte något behov av att — efter mönster av 98 tvångsmedelslagen — därefter överlämna ärendet till regeringen för prövning eftersom det här inte blir fråga om att överlämna föremålet i fråga till främmande stat.
I promemorian föreslås att samma ordning skall gälla som den som föreslås för kvarstad, alltså att rätten om åtal inte redan har väckts skall bestämma den tid inom vilken åtal skall väckas. På de skäl jag redovisat i fråga om kvarstad (avsnitt 2.3.1) anser jag att rättens behov av kontroll över att egendom inte blir liggande under beslag under obegränsad tid bör tillgodoses genom att beslaget tidsbegränsas. Jag återkommer närmare till denna fråga i specialmotiveringen.
Bestämmelser av det slag som här föreslås bör enligt min mening, liksom de bestämmelser som föreslagits i fråga om kvarstad, kunna ges generell tillämplighet och således komma till användning utan några krav på ömsesidighet. Den omständigheten att Sverige har ingått ett avtal om verkställighet av domar som avser sakförverkande med den främmande staten i fråga bör vara tillräckligt. Detta överensstämmer också med promemorians förslag. Såsom generaltullstyrelsen påpekar i sitt remissvar tillåter den föreslagna regleringen beslag på begäran av främmande stat i mål om brott mot ifrågavarande stats tullag, trots alltså att 1973 års lag om utredning angående brott mot utländsk tullag, enligt vad jag nyss redovisat, förbjuder beslag i syfte att möjliggöra förverkande av egendom. 1973 års lag, som förutsätter ömsesidighet, påverkas alltså inte av de nu föreslagna reglerna.
Överlämnade av beslagtagen egendom till främmande stat Jag övergår härefter till promemorians förslag att det också skall vara möjligt att förordna om beslag av egendom som skäligen kan antas vara förverkad och överlämna egendomen i fråga till den främmande staten. Frågan är alltså om tvångsmedelslagens regler bör utvidgas till att avse också förverkad egendom, varvid det alltså skulle ankomma på den främmande staten själv att föranstalta om verkställigheten av förverkandebeslutet.
Visserligen minskar behovet av att kunna överlämna förverkad egendom till fftämmande stat om möjligheter införs att genom beslag säkerställa kommande verkställighet i Sverige av ett förverkandebeslut i enlighet med vad jag nyss har föreslagit. Några egentliga hinder mot att sådana möjligheter införs torde emellertid inte finnas, om det till förfarandet knyts särskilda villkor till skydd för den enskilde. Tvångsmedelslagen förutsätter redan nu en diskretionär prövning varvid alltså åtgärdens mer 32
eller mindre ingripande verkan från den enskildes synpunkt får vägas mot den främmande statens intresse.
En sådan ordning skulle nämligen kunna vara att föredra i vissa situationer. Ett förfarande enligt vilket den främmande staten först har att göra framställning om beslag — som skall prövas enligt de nu föreslagna bestämmelserna — och därefter, sedan dom i målet har meddelats, inge en ny framställning om verkställighet av förverkandebeslutet — som skall prövas enligt verkställighetslagarna — kan i vissa fall vara onödigt omständligt, och det kan ifrågasättas om en sådan dubbel prövning alltid fyller ett behov. En situation jag tänker på är den att framställningen gäller flera olika föremål varav en del utgör bevismaterial och en del är förverkade. Även om Sverige har ett verkställighetsavtal med den främmande staten i fråga kan det vara praktiskt att överlämna alla föremål en gång för alla i stället för att behålla en del av dem i avvaktan på att en framställning görs enligt verkställighetslagarna. En sådan möjlighet är också ändamålsenlig, om regeringen redan på beslagsstadiet kan förutse att man på verkställighetsstadiet skulle vara villig att avstå från att behålla det förverkade föremålet och enligt 36 § internationella verkställighetslagen överlämna föremålet till den främmande staten.
Särskild betydelse skulle naturligtvis en sådan möjlighet ha i förhållande till stater med vilka vi inte har några verkställighetsavtal. Såsom har framgått av min redovisning tidigare (avsnitt 2.2) är det ju, än så länge, endast ett fåtal stater som överhuvudtaget kan komma i åtnjutande av de tvångsåtgärder jag nu föreslår. Det avtal med Storbritannien och Nordirland som jag behandlar i detta ärende reglerar endast förverkande av vinning av brott. Förverkade brottsverktyg omfattas exempelvis inte. För att sådana skall kunna överlämnas till Storbritannien och Nordirland skulle en bestämmelse av det slag jag nu behandlar krävas.
I sammanhanget bör också påpekas att det redan i dag finns vissa möjligheter att med tillämpning av tvångsmedelslagens regler till främmande stat överlämna egendom som kan antas vara förverkad genom brott, nämligen om egendomen har frånhänts annan genom brott. Det torde heller inte vara uteslutet att till ffämmande stat överlämna egendom som kan antas vara förverkad om samma egendom utgör bevismaterial i den utländska rättegången.
Av det sagda framgår att jag kan ansluta mig till promemorians förslag. Emellertid bör enligt min mening verkställigheten i första hand äga rum i Sverige och beslagtagen egendom således kvarstanna här till dess att den utländska domen kan verkställas här. Möjligheten att till ffrämmande stat överlämna också egendom som kan antas vara förverkad genom brott bör därför enligt min mening gälla endast i andra hand, om verkställighet inte kan eller bör äga rum i Sverige eller då ett överlämnande av något annat skäl i det enskilda fallet framstår som lämpligare. Lagtekniskt bör detta kunna uttryckas så att det skall föreligga särskilda skäl för att förverkad egendom skall kunna överlämnas till fftämmande stat.
När det gäller beslag av föremål såsom förstadium till verkställighet i Sverige av ett utländskt förverkandebeslut enligt den nyss föreslagna ord- : ningen ställs, som jag redogjort för, ett indirekt krav på att förverkande 33
3 Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 82
hade kunnat ske enligt svensk rätt, om lagföringen hade ägt rum i Sverige. Prop. 1989/90: 82 Ett sådant villkor bör enligt min mening uttryckligen ställas upp vid beslag av föremål som skall överlämnas till den främmande staten. Också i promemorian föreslås ett sådant villkor.
Beträffande villkoren i övrigt och förfarandet bör tvångsmedelslagens nuvarande regler kunna gälla direkt. Det bör alltså i utomnordiska förhållanden krävas att det rör sig om ett brott för vilket enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i mer än ett år. Framställningen bör överlämnas till riksåklagaren och verkställt beslag överlämnas till rätten för prövning av om beslaget är lagligen grundat, varefter det är regeringen som slutligen avgör frågan om föremålen skall överlämnas till den främmande staten eller inte. Det förenklade förfarande som gäller för nordiska framställningar bör enligt min mening kunna tillämpas även på denna typ av beslag. Det bör alltså vara rätten och inte regeringen som avgör frågan om överlämnande av egendom till de nordiska grannländerna.
Förfarandet enligt tvångsmedelslagen skall enligt de nyss redovisade uttalandena i lagens förarbeten föregås av en diskretionär prövning av om beslag och överlämnande till den främmande staten är en lämplig åtgärd. De uttalanden som där görs om hur prövningen skall gå till (prop. 1975:35 s. 72 f.) blir naturligtvis tillämpliga också i fråga om den prövning som skall äga rum enligt den nu föreslagna bestämmelsen. Det intresse som ligger bakom den främmande statens framställning får således vägas mot åtgärdens mer eller mindre ingripande verkan från den enskildes synpunkt. I 1975 års förarbeten framhölls särskilt att tredje mans intressen skall tillgodoses, och de förtjänar naturligtvis särskild uppmärksamhet när det gäller att slutligt överlämna föremål till ffämmande stat.
2.3.3 Forumfrågan
Mitt förslag: Behörig domstol vid prövning av fråga om kvarstad
och beslag som syftar till att säkerställa verkställighet i Sverige av
utländska förverkanden skall vara Stockholms tingsrätt.
Promemorian innehåller inga särskilda forumregler.
Remissinstanserna har inte yttrat sig i forumfrågan.
Skälen för mitt förslag: Tvångsmedelslagen innehåller inga särskilda forumbestämmelser. De allmänna forumreglerna i 19 kap. RB är alltså tillämpliga på framställningar enligt lagen. Promemorians förslag innehåller inga särskilda forumregler för de nya kvarstads- och beslagsbestämmelser som föreslås och forumfrågan har överhuvudtaget inte berörts under remissbehandlingen.
Enligt min mening finns det anledning att överväga särskilda forumregler när det gäller kvarstad och beslag som syftar till att säkra framtida verkställighet i Sverige av utländska förverkandebeslut. Såväl den internationella som den nordiska verkställighetslagen innehåller nämligen särskilda forumbestämmelser. Stockholrns tingsrätt är ensam behörig att pröva 34
frågor enligt den internationella verkställighetslagen (35 §) och riksskatteverket prövar framställningar enligt den nordiska verkställighetslagen som avser förverkande (avsnitt 2.2). . Särskilt mot bakgrund av att de beslut om kvarstad och beslag på begäran av främmande stat jag nu syftar på har ett direkt samband med frågan om och i vad mån utländska förverkanden kan verkställas i Sverige, ' är det enligt min mening naturligt att välja motsvarande lösning i fråga om vilken domstol som skall handlägga tvångsmedelsfrågorna. Ett annat skäl för detta är att behovet av att hålla kontroll över beviljade tvångsåtgärder bäst tillgodoses genom att den domstol som beviljar tvångsåtgärden är densamma som sedermera skall handlägga verkställighetsfrågan. Denna domstol har också god kunskap om och erfarenhet av den ganska komplicerade verkställighetslagstiftningen. Till saken hör också att Stockholms tingsrätt redan i dag är ensam behörig att pröva frågor om beslag som gäller anhängiggjorda verkställighetsärenden (18§ internationella verkställighetslagen).
Jag föreslår därför att Stockholms tingsrätt ensam utses att handlägga kvarstadsfrågor och beslagsfrågor som syftar till att säkerställa domsverkställighet i Sverige. Det är angeläget att se till att Stockholms tingsrätt är behörig att pröva den utländska framställningen i hela dess vidd. Den främmande staten kan ju exempelvis ha uttryckt ett alternativt önskemål om att föremålen skall överlämnas till denna. Behörigheten för Stockholms tingsrätt bör därför omfatta också den prövning enligt 8 § tvångsmedelslagen som framställningen kan föranleda. För framställningar som endast syftar till att beslagtagna föremål skall överlämnas till främmande stat krävs enligt min mening inga särskilda forumregler.
För att inte i onödan komplicera lagstiftningen bör behörigheten för Stockholms tingsrätt omfatta också nordiska framställningar på området.
Det är inte uteslutet att detta ställningstagande kan komma att omprövas i framtiden. När Stockholms tingsrätt utsågs till enda behöriga domstol enligt den internationella verkställighetslagen förutskickades att frågan skulle kunna omprövas efter någon tids tillämpning av lagen i ljuset av då vunna erfarenheter (prop. [972:98 s. 90). Lagen har än så länge kommit att utnyttjas i en högst begränsad omfattning. Det finns enligt min mening inte tillräckliga skäl att nu ta upp frågan om en ändrad ordning.
2.3.4 Vissa lagtekniska frågor Prop. 1989/90: 82
Mitt förslag: De nya bestämmelserna om användning av kvarstad och beslag på begäran av främmande stat placeras i lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat. Till lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom och lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff fogas en hänvisning till tvångsmedelslagens bestämmelser.
Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag. Promemorieförslaget innehåller dock ingen hänvisning från verkställighetslagarna till tvångsmedelslagen.
Remissinstanserna har inte haft något att erinra.
Skälen för mitt förslag: Även om det från vissa synpunkter är lämpligt att placera de nya reglerna i verkställighetslagarna, anser jag för min del övervägande skäl tala för en placering i tvångsmedelslagen. Mot en placering i verkställighetslagarna talar bl. a. att vissa av de nya bestämmelserna — de som gäller överlämnande av beslagtagen egendom till främmande stat — i alla händelser måste placeras i tvångsmedelslagen. Enligt min mening bör bestämmelserna om tvångsåtgärder i brottmål på begäran av främmande stat i största möjliga utsträckning samlas på ett ställe. För att sambandet mellan tvångsmedelslagen och de båda verkställighetslagarna tydligt skall framgå förordar jag i stället att det i verkställighetslagarna görs en hänvisning till tvångsmedelslagen. Härigenom tillgodoses också den synpunkt som har framförts under remissbehandlingen om att överlappningen mellan beslagsregeln i 18 8 internationella verkställighetslagen och de nya beslagsreglerna i tvångsmedelslagen bör framgå tydligare än enligt promemorians förslag.
När det gäller utformningen av de nya bestämmelserna i tvångsmedelslagen har jag tagit fasta på påpekanden under remissbehandlingen om vissa otydligheter i promemorians förslag. Jag förordar också att man avviker från promemorians förslag genom att i största möjliga utsträckning sammanföra bestämmelserna om kvarstad och beslag som sker för att säkra verkställighet i Sverige. Mitt förslag medför överhuvudtaget färre nya paragrafer i tvångsmedelslagen än promemorians förslag. Det har också den fördelen att man undviker den ändrade rubriksättningen och paragrafförskjutningen som följer av promemorians förslag.
Jag ansluter mig till den uppfattning som har framförts i promemorian om att det inte krävs några särskilda bestämmelser i 26 kap. RB om kvarstad på begäran av främmande stat; några sådana bestämmelser finns heller inte för tvistemål i 15 kap. RB.
. 2.4.1 Innehållet i överenskommelsen Överenskommelsen behandlar i första hand frågor om verkställighet av utländska förverkanden som gäller vinning av brott och användning av tvångsåtgärder för att säkra verkställighet av sådana förverkanden. I de olika artiklarna regleras tillämpningsområdet (art. 1), definitioner (art. 2), centralorgan (art. 3), fullgörande av framställningar (art. 4), upplysningar och bevis (art. 5), tvångsåtgärder avseende vinning av brott (art. 6), verkställighet av beslut om förverkande (art. 7), kostnader (art. 8), språk (art. 9), bestyrkande (art. 10), territoriell tillämpning (art. 11) och slutbestämmelser (art. 12). I de följande skall jag helt kort redovisa det närmare innehållet i överenskommelsen.
Staterna åtar sig enligt artikel I att bistå varandra med tvångsåtgärder och vid förverkande av vinning av brott liksom vid brottsutredning som gäller spårande och återställande av sådan vinning. Av artikeln framgår en väsentlig begränsning i åtagandena, nämligen att staterna inte åtar sig mer än vad resp. stats nationella lagstiftning tillåter. Denna begränsning framgår också av artikel 4. Av artikelns andra stycke framgår att överenskommelsen inte skall inverka på andra avtal eller samarbetsarrangemang staterna emellan. Överenskommelsen är med andra ord inte avsedd att förändra eller formalisera exempelvis det polissamarbete som redan finns mellan Sverige och Storbritannien såvida inte bistånd begärs under uttryckligt åberopande av överenskommelsen.
I artikel 2 definieras olika begrepp som används i överenskommelsen. Definitionen i punkten a) har endast betydelse vid tillämpningen av bestämmelserna om tvångsåtgärder. Jag återkommer därför till denna i anslutning till att jag behandlar artikel 6. Definitionen av begreppet vinning av brott i punkten b) är omfattande och torde täcka vad som normalt avses med begreppet utbyte av brott enligt 36 kap. I $ BrB. I denna definition framgår också ett uttryckligt krav på dubbel straffbarhet; en förutsättning för att den anmodade staten skall vara skyldig att lämna bistånd enligt överenskommelsen är att det aktuella förfarandet är straffbart också enligt denna stats lagstiftning. Definitionen av begreppet egendom i punkten c) torde inte kräva några kommentarer. I punkten d) definieras begreppet tvångsåtgärder vilket för svensk del innebär beslag och kvarstad.
Enligt artikel 3 skall framställningar om bistånd enligt överenskommelsen göras genom centralorgan i resp. stat. I Sverige är centralorganet, såsom brukligt är i dessa sammanhang, utrikesdepartementet.
Il artikel 4 finns bestämmelser som i första hand behandlar hur den anmodade staten skall åtgärda en framställning från den ansökande staten. Enligt punkten 1 skall den anmodade staten sålunda, i den utsträckning som dess lagstiftning medger det, vidta de åtgärder som krävs med anledning av framställningen. Vissa mer flagranta vägransgrunder räknas därefter upp i punkten 2. Framställningen får sålunda avslås om åtgärdande av framställningen inte skulle vara tillåten enligt den nationella lagen eller om framställningen avser ett politiskt brott eller om det föreligger skäl av ”ordre public”-karaktär mot att verkställa framställningen. Enligt punkten 37
3 får framställningen avslås eller fullgörandet därav skjutas upp om ett Prop. 1989/90: 82 bifall till framställningen skulle kunna skada andra brottsutredningar eller rättegångar, inverka menligt på någons säkerhet eller innebära en oproportionerlig börda för den anmodade staten. Innan en framställning avslås, skall den anmodade staten enligt punkten 4 överväga om man inte skulle kunna lämna ett villkorat bistånd. Enligt punkten 5 kan den anmodade staten begära kompletterande upplysningar om framställningen är ofullständig på någon punkt. Av punkten 6 framgår att tredje mans rättigheter skall tillgodoses av den anmodade staten enligt dess egen lagstiftning. Enligt punkten 7 skall den anmodade staten informera den ansökande staten om resultatet av vidtagna åtgärder. Artikeln innehåller slutligen i punkten 8 ett åtagande också för den ansökande staten som innebär att den omgående skall informera den anmodade staten om nya omständigheter som har betydelse för framställningen eller dess åtgärdande, exempelvis att beslutet redan har kunnat verkställas på annat sätt, och, i förekommande fall, återkalla framställningen. Denna bestämmelse har visst samband med bestämmelsen i artikel 7.3 om förbud mot samtidig verkställighet.
Artikel 5 innehåller bestämmelser om inbördes rättshjälp. Enligt punkten I får staterna sålunda begära upplysningar och bistånd med att få fram bevisning som kan krävas i en brottsutredning eller i rättegång. Det bistånd som kan komma i fråga exemplifieras i punkten 2. Det kan gälla överlämnande av information eller skriftliga handlingar som behövs i en utredning eller rättegång på den ansökande statens territorium (a), bevisupptagning eller editionsföreläggande (b), husrannsakan och beslag och överlämnande av material som kan ha betydelse som bevis och uppgifter om de närmare omständigheterna vid beslaget (c). Enligt punkten 3 skall den ansökande staten på begäran återlämna det material som överlämnats när det inte längre behövs i utredningen eller rättegången.
Artikel 6 behandlar tvångsåtgärder. Enligt punkten 1 kan den ansökande staten begära att egendom blir föremål för tvångsåtgärder för att säkra verkställigheten av ett förverkandebeslut som har meddelats eller kommer att meddelas i den ansökande staten. Som jag redan har sagt är de för Sveriges del aktuella tvångsåtgärderna beslag och kvarstad. Av en framställning enligt denna artikel skall, enligt punkten 2.a, framgå att ett rättsligt förfarande har inletts eller kommer att inledas i den ansökande staten, vilket förfarande har lett till eller kan leda till ett beslut om förverkande. Begreppet inledande av ett rättsligt förfarande har definierats i artikel 2.a. Enligt brittisk lag kan bistånd med tvångsåtgärder inte lämnas en annan stat med mindre förundersökningen har nått en viss nivå i den ansökande staten. För framställningar från Sverige till Storbritannien och Nordirland gäller härvid att den svenska förundersökningen måste ha kommit så långt att någon är skäligen misstänkt för brott. Detta är samtidigt den förutsättning som gäller enligt svensk rätt för kvarstad och husrannsakan mot en misstänkt. Eftersom åklagare vid denna tidpunkt enligt 23 kap. 188 RB är skyldig att underrätta den misstänkte om misstanken finns i överenskommelsen en hänvisning till denna bestämmelse. För framställningar från Storbritannien och Nordirland gäller på motsvarande 38
sätt att det rättsliga förfarandet har inletts då någon har blivit ”charged”, Prop. 1989/90: 82 vilket i princip innebär att han blivit anklagad för brott.
Framställningen skall i förekommande fall också innehålla uppgift om när det rättsliga förfarandet kommer att inledas (b), en sammanfattning av fakta i målet, inkl. en brottsbeskrivning med uppgift om tid och plats för brottets begående, uppgift om tillämpliga lagbestämmelser, de omständigheter på vilka brottsmisstanken grundas och en kopia av eventuellt beslut om tvångsåtgärder som har meddelats i den ansökande staten. Om ett förverkandebeslut redan har meddelats i den ansökande staten, skall en kopia av detta beslut fogas till ansökan (c). Framställningen skall vidare, i den utsträckning det är möjligt, innehålla uppgift om vilken egendom som skall bli föremål för tvångsåtgärder — dvs. i Sverige beslag — eller är tillgänglig för tvångsåtgärder — dvs. i Sverige kvarstad — och egendomens anknytning till den misstänkte (d). I förekommande fall skall framställningen också innehålla uppgift om vilket belopp som den sökta åtgärden avser och grunderna för hur detta framräknats (e). Slutligen skall framställningen innehålla uppgift om när åtal kan beräknas bli väckt och när ett slutligt avgörande av målet kan föreligga (f). Den ansökande staten skall underrätta den anmodade staten när det finns anledning att ändra den tid som uppskattats enligt punkten 2. f) och samtidigt ge besked om hur långt förfarandet har fortskridit (punkten 3). Av punkten 4 framgår att den anmodade staten kan tidsbegränsa ett beslags- eller kvarstadsbeslut.
I artikel 7 finns bestämmelser om verkställighet av förverkandebeslut som avser vinning av brott. Till en framställning om verkställighet skall enligt punkten 2.a)-e) fogas en bestyrkt kopia av beslutet i fråga och uppgifter som visar att beslutet inte längre kan överklagas i ordinär väg, att det är verkställbart i den ansökande staten, i förekommande fall uppgift om egendom som är tillgänglig för verkställighet eller den egendom som avses med framställningen med angivande av egendomens anknytning till den dömde, i förekommande fall och om uppgiften är tillgänglig i vad mån tredje man har intresse i egendomen i fråga samt slutligen och i förekommande fall vilket belopp som verkställigheten avser. Av punkten 3 framgår ett förbud mot samtidig verkställighet; i den mån förverkandebeslutet i fråga är föremål för verkställighet i den ansökande staten eter i någon annan stat får några verkställighetsåtgärder inte begäras enligt överenskommelsen. Partiell verkställighet är med andra ord inte utesluten; skulle viss egendom finnas tillgänglig i den ansökande staten kan verkställighet begäras beträffande återstoden. Punkten 4 ger den anmodade staten möjlighet att vägra verkställa ett utländskt förverkandebeslut till viss del. Punkten 5 innehåller en regel om omräkning till den anmodade statens valuta som är tillämplig när verkställigheten avser ett visst belopp. Enligt punkten 6 tillfaller egendom som har blivit föremål för verkställighet den anmodade staten såvida inte staterna i det enskilda fallet kommer överens om något annat.
Enligt artikel 8 skall den anmodade staten bära de kostnader som uppstår på dess territorium. Extraordinära kostnader kan dock bli föremål för särskild överenskommelse staterna emellan.
Artiklarna 9— 12 som innehåller bestämmelser om bl. a. om språk, terri- 39
toriell tillämplighet och slutbestämmelser kräver knappast några kommen- Prop. 1989/90: 82 tarer.
2.4.2 Sveriges tillträde till överenskommelsen Innehållet .i överenskommelsen överensstämmer i stor utsträckning med gällande svenska regler på området. Regleringen i artikel 7 om verkställighet av utländska förverkandebeslut har stöd i internationella verkställighetslagen, och åtagandena i artikel 6 om tvångsåtgärder för att säkra verkställighet av brittiska förverkandebeslut kan uppfyllas genom den nyss föreslagna lagstiftningen om användning av kvarstad och beslag på begäran av främmande stat (avsnitt 2.3.1 och 2.3.2). I ett par avseenden aktualiserar överenskommelsen vissa ytterligare lagändringar. Jag återkommer strax till dessa. Bestämmelser om bevisupptagning och om bevisbeslag som avses i artikel 5 finns i lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol och i tvångsmedelslagen. Eftersom åtagandena enligt överenskommelsen heller inte går längre än vad respektive stats nationella lagstiftning medger (art. 1.1 och 4.1) och bistånd får vägras om ett fullgörande av framställningen inte skulle vara tillåten enligt den anmodade statens lag (art. 4.2), är också de olika villkor som ställs upp i den aktuella svenska lagstiftningen på området tillgodosedda.
Regeringen har som jag tidigare redovisat (avsnitt 2.2) genom föreskrifter i 2§ tredje stycket internationella verkställighetslagen bemyndigande att meddela de särskilda bestämmelser som föranleds av överenskommelsen. I anslutning till att överenskommelsen träder i kraft kan regeringen således föreskriva vilka bestämmelser i lagen som skall tillämpas också i förhållande till Storbritannien och Nordirland. Eftersom överenskommelsen är begränsad till att gälla förverkande av vinning av brott, kan åtskilliga villkor och bestämmelser i lagen därvid uteslutas.
Den svensk-brittiska överenskommelsen syftar i första hand till ett samarbete i fråga om internationell verkställighet av förverkande av vinning av brott. Ett sådant samarbete är idag — i avsaknad av en bindande överenskommelse staterna emellan — uteslutet. Sveriges åtaganden och villkoren i övrigt för att sådant bistånd skall lämnas och erhållas är
utformade så att de faller inom ramen för de åtaganden Sverige gjort och
för vad Sverige kan erhålla genom anslutningen till 1970 års brottmålsdomskonventionen. De lagändringar jag förordar i det följande är av mindre ingripande natur och av sådan art att de inte bör hindra ett tillträde. Brottmålsdomskonventionen har som jag redan nämnt inte vunnit någon större anslutning och har heller inte tillträtts av Storbritannien och Nordirland. Den svensk-brittiska överenskommelsen är därför ett angeläget komplement till brottmålsdomskonventionen. Jag förordar mot denna bakgrund att Sverige tillträder överenskommelsen. Eftersom överenskommelsen förutsätter lagändringar bör denna fråga underställas riksdagen.
2.4.3 Jämkning av utländska värdeförverkanden '
Mitt förslag: Svensk domstol skall kunna sätta ned det belopp som förverkats i den utländska domen, om det förverkade beloppet uppenbarligen överstiger vad som hade kunnat förverkas enligt svensk lag i en rättegång i Sverige.
Skälen för mitt förslag: Den svensk-brittiska överenskommelsen är helt inriktad på förverkanden. Frågan om verkställighet av utländska förverkanden är som jag inledningsvis framhöll överhuvudtaget mycket aktuell. Detta har föranlett mig att överväga om nuvarande svenska regler om sådan verkställighet är lämpligt utformade. En fråga som därvid inställer sig är om inte reglerna i större utsträckning borde tillåta svensk domstol att pröva om det utländska förverkandebeslutet står i rimlig proportion till vad som skulle ha bestämts om lagföringen ägt rum i Sverige och enligt svensk lag.
Internationella verkställighetslagen bygger som jag har redogjort för tidigare (avsnitt 2.2) på brottmålsdomskonventionen. En huvudprincip i denna konvention är att ny påföljd skall bestämmas i verkställighetsstaten i enlighet med vad nationell lag föreskriver för brott av ifrågavarande slag. Domstolen är bunden av den bevisbedömning som framgår av den utländska domen, men skall ersätta den ådömda påföljden med den påföljd som skulle ha ådömts för samma brott i verkställighetsstaten. När det gäller frihetsberövande påföljder får rätten inte skärpa den påföljd som har ådömts genom den utländska domen men väl ådöma en lindrigare påföljd (prop. 1972:98 s. 73 och 117).
För förverkande av visst belopp i pengar eller värdet av viss egendom gäller enligt 14 §-att rätten skall bestämma ett motsvarande förverkandebelopp i svenska kronor med tillämpning av den växelkurs som gäller vid tiden för beslutet. Bestämmelsen motsvaras av artikel 45 i brottmålsdomskonventionen. I denna artikel, som också gäller böter, föreskrivs att det belopp som bestäms inte får överskrida det maximum som är bestämt i verkställighetsstatens lag för samma brott eller, om sådant maximum saknas, det högsta belopp som vanligen åläggs i verkställighetsstaten för sådant brott. Beloppet får likväl, enligt artikelns andra stycke, behållas oförändrat om påföljd av detta slag — dvs. böter eller förverkande — inte är föreskriven i verkställighetsstatens lag för samma brott men denna lag medger att strängare påföljd ådöms. Detsamma gäller om det föreskrivna maximum överskrids men verkställighetsstatens lag medger en strängare påföljd.
I förarbetena till 14 § konstaterade föredragande statsrådet att det i svensk rätt inte finns något maximum för förverkande eller något högsta belopp som enligt praxis förverkas vid vissa brott. Med den utformning som det :svenska straffrättsliga sanktionssystemet har enligt brottsbalken kunde man heller inte på det sätt som avsågs i artikelns andra stycke jämföra förverkande med andra brottspåföljder. I paragrafen föreskrevs
därför endast den beskrivna omräkningen till svenska kronor (prop. Prop. 1989/90: 82 1972:98 s. 120).
Om ett visst föremål har förverkats i den utländska domen, får rätten däremot enligt paragrafens andra stycke förklara detta förverkat endast om föremålet hade kunnat förverkas enligt svensk lag, för det fall lagföringen hade ägt rum i Sverige. Denna bestämmelse bygger på brottmålsdomskonventionens artikel 46 första stycket. Även om sådant förverkande inte kan ske enligt verkställighetsstatens lag för samma gärning skall, enligt andra stycket i samma artikel, föremålet likväl förverkas om lagen medger att strängare påföljd ådöms. Av samma skäl som nyss har nämnts i fråga om artikel 45.2 finns ingen motsvarighet till det andra stycket i den internationella verkställighetslagen.
Jag ansluter mig i och för sig till de slutsatser som föredragande statsrådet drog beträffande förverkande vid Sveriges tillträde till brottmålsdomskonventionen. Mot bakgrund av att frågan om verkställighet av utländska förverkandebeslut nu fått ökad betydelse och att bestämmelserna kan antas komma till betydligt större användning i framtiden, finns det emellertid enligt min mening anledning att överväga om vi inte nu borde lämna ett visst utrymme för rätten att pröva om förverkandebeslutet överensstämmer med svenska normer och alltså utnyttja den möjlighet till kontroll över utländska förverkandebeslut som brottmålsdomskonventionen medger. En sådan kontrollmöjlighet är också förutsatt i den svensk-brittiska överenskommelsen; artikel 7.4 i överenskommelsen tillåter att verkställighet av ett förverkandebeslut vägras till viss del. Också 1988 års FNkonvention mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen som jag tidigare har berört (avsnitt 2.1) tillåter en sådan prövning. Enligt artikel 5.ci den konventionen skall verkställighet av utländska förverkandebeslut ske i enlighet med och på de villkor som verkställighetsstatens lagstiftning föreskriver.
De relativt nya förverkanderegler som gäller i Storbritannien och Nordirland i narkotikamål (Drug Trafficing Offences Act 1986, DTOA) indikerar att det kan finnas behov av en lagändring. Den brittiska lagen innehåller särskilda presumtions- och bevisregler för att beräkna värdet av den tilltalades totala utbyte åv narkotikahantering, och det belopp som förverkas behöver inte stå i proportion till det åtalade brottet. Beloppet får dock normalt inte överstiga värdet av den tilltalades tillgångar vid tiden för : rättegången. Om det sålunda framräknade utbytet av narkotikabrott överstiger värdet av den egendom som kan realiseras, dvs. egendom som är tillgänglig för verkställighet, skall förverkandebeloppet sättas ned i motsvarande mån. I sådan ”realiserbar egendom” inräknas den dömdes egna tillgångar och vissa gåvor till tredje man.
Jag förutser inte att förverkandebelopp som har framräknats med stöd av dessa brittiska bestämmelser normalt behöver bli föremål för jämkning före verkställighet i Sverige. I praktiken torde beloppen inte avvika på något anmärkningsvärt sätt från de belopp som kan förverkas enligt svensk rätt på grundval av ett åtal som omfattar hela det förfarande som varit föremål för prövning i den brittiska rättegången. De brittiska bestämmelserna är emellertid ett bra exempel på hur olika förverkandereglerna kan 42
vara konstruerade i olika stater och att det därför i vissa situationer och i Prop. 1989/90: 82 förhållande till vissa stater kan vara en fördel om det finns ett visst utrymme för jämkning av förverkandebelopp som enligt svensk rättsuppfattning är uppenbart orimliga.
Enligt min mening bör vi därför ta vara på den möjlighet till kontroll över vilket belopp som skall verkställas i Sverige som brottmålsdomskonventionen och den svensk-brittiska överenskommelsen tillåter. Huvudregeln bör dock också i fortsättningen vara den att förverkandebeloppet bestäms efter en ren omräkning till svenska kronor. En nedsättning av beloppet bör således tillgripas endast i undantagsfall, om det förverkade beloppet uppenbarligen överstiger vad som hade kunnat förverkas vid svensk domstol enligt svensk lag. Jag föreslår att 14 § internationella verkställighetslagen justeras i enlighet med det sagda.
2.4.4 Förverkande hos någon annan än den som är tilltalad för brott
Mitt förslag: Om den utländska domen gäller förverkande som angår någon mot vilken talan inte har förts i den utländska rättegången, skall denne höras i Sverige enligt samma regler som tillämpas när talan förs här om förverkande mot någon som inte är tilltalad för brott. Det utländska förverkandebeslutet får verkställas här, om förverkande hade kunnat ske hos denne enligt svensk lag om förfarandet hade ägt rum här.
Skälen för mitt förslag: Enligt svensk rätt kan ingen berövas sin rätt till egendom såvida inte talan om förverkande har förts mot honom och förverkandeförklaringen riktas just mot honom. En förverkandeförklaring som riktas mot någon kan bara avse den rätt som han har. Dessa principer framgår av bl.a. lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m. m. och 36 kap. 5 § tredje stycket BrB, som innebär att särskild rätt till egendom som förklaras förverkad består även om inget förbehåll om det görs i förverkandeförklaringen.
Den svensk-brittiska överenskommelsen innebär i och för sig inga avsteg från dessa principer. Enligt överenskommelsen skall tredje mans rättigheter tillgodoses enligt verkställighetsstatens lag (art. 4.6) och i en framställning om verkställighet skall det i förekommande fall lämnas upplysningar om vilka intressen andra än den dömde kan ha i egendomen (art. 7.2. d).
Genom den svensk-brittiska överenskommelsen kan verkställighet ske i Storbritannien och Nordirland av en svensk dom om förverkande som har meddelats mot annan än den som är tilltalad för brott, dvs. mot en person som avses i 36 kap. 5 § BrB — bl.a. gåvotagare — med tillämpning av 1986 års lag.
Gällande svenska regler tillåter däremot inte verkställighet i Sverige av en brittisk dom varigenom en gåva eller dess värde har förverkats med tillämpning av den brittiska narkotikalagstiftningen. Jag berörde dessa bestämmelser i närmast föregående avsnitt. Sedan utbytet av brottet fram- 43
räknats i enlighet med bestämmelserna i DTOA skall förverkandebeloppet sättas ned om det belopp som kan antas vara tillgängligt för verkställighet (den realiserbara egendomen) är lägre än det beräknade utbytet (Section 4). Till den realiserbara egendomen räknas, förutom den tilltalades egna tillgångar, också vissa gåvor från den tilltalade (Section 5). Gåvotagaren är inte part i den brittiska rättegången utan bereds tillfälle att yttra sig först på verkställighetsstadiet (Section 11).
Under de svensk-brittiska överläggningarna har det från brittiskt håll framhållits att en väsentlig förutsättning för överenskommelsen är att sådana gåvor kan tas i anspråk för verkställighet i Sverige eftersom man saknar möjlighet att föra en särskild talan om förverkande mot gåvotagaren. Enligt min mening är det angeläget att söka tillmötesgå det brittiska önskemålet, alldeles särskilt som motsvarande svenska förverkandebeslut kan verkställas i Storbritannien och Nordirland. Samtidigt skulle sådan verkställighet, som alltså skulle äga rum i Sverige mot en gåvotagare utan att talan om förverkande har förts mot honom i den andra staten, innebära ett avsteg från de principer jag nyss redogjorde för.
Enligt min mening kan problemet lösas under exekvaturförfarandet i Sverige. Det svensk-brittiska samarbetet bygger på ett ömsesidigt förtroende för rättsordningarna i de båda länderna. Några invändningar mot hur man i Storbritannien valt att reglera förverkandefrågor i narkotikasammanhang torde inte kunna resas. Genom att verkställigheten flyttas från Storbritannien till Sverige går gåvotagaren emellertid miste om den prövning som normalt skall äga rum under verkställighetsstadiet i Storbritannien. Gåvotagaren bör därför enligt min mening höras under det svenska exekvaturförfarandet enligt samma regler som tillämpas när talan förs om förverkande i Sverige mot någon som inte är tilltalad för brott, dvs. enligt regler som motsvarar bestämmelserna i 1986 års lag. Detta skulle innebära att talan om förverkande förs mot gåvotagaren i Sverige och att RB:s regler om åtal för brott på vilket inte kan följa svårare straff än böter blir tillämpliga.
En sådan lösning torde inte kunna åstadkommas utan lagändring; bemyndigandet för regeringen enligt 2 § tredje stycket internationella verkställighetslagen är enligt min mening inte så omfattande. Jag anser dessutom att en mer enhetlig och ändamålsenlig ordning kan erhållas lagstiftningsvägen. Fördelarna med en enhetlig reglering på detta redan tillräckligt lagtekniskt komplicerade område är stora. Enligt min mening behöver man nämligen inte begränsa sig till just brittiska avgöranden och heller inte enbart till gåvotagare. Ramen skulle i stället kunna bestämmas av tillämpningsområdet för 1986 års lag i kombination med 36 kap. 5 § BrB, dvs. man ringar in den krets personer som avses 1 36 kap. 5 § BrB — och de villkor som där anges — mot vilka särskild talan kan föras enligt 1986 års lag. Om ett sådant förverkande hade kunnat ske enligt svensk lag om förfarandet i stället hade ägt rum i Sverige, borde vi nämligen kunna medverka till att ett utländskt sådant avgörande blir verkställbart i Sverige. Om en särskild talan förs i Sverige mot personen i fråga blir det heller inte fråga om en ren verkställighet av ctt utländskt avgörande; det utländska avgörandet utgör i stället en slags inledning till ett svenskt förfarande 44
mot denne. En begränsning som gäller vid förverkande enligt svensk lag, och som kommer att gälla också i dessa sammanhang, är att förverkande kan underlåtas om det är uppenbart oskäligt (36 kap. 1 och 16 §§ BrB). Genom en sådan lösning är den berörda personen i fråga enligt min mening tillräckligt skyddad, samtidigt som önskemålet om att kunna verkställa det utländska avgörandet i stor utsträckning kan uppfyllas. Resultatet skulle annars kunna bli att den aktuella personen helt undgår förverkande.
Jag föreslår att internationella verkställighetslagen ändras i enlighet med det sagda. De nya bestämmelserna bör kunna fogas till 9 och 14 §§ . En följd av denna placering är att bestämmelserna också blir tillämpliga i förhållande till de stater som har tillträtt brottmålsdomskonventionen. Jag kan inte överblicka om bestämmelserna får någon betydelse i förhållande till dessa stater. Jag håller det dock inte för uteslutet att bestämmelser motsvarande de brittiska kan finnas i andra rättsordningar och att det inte alltid är som i Sverige, att en särskild talan om förverkande förs mot den berörda personen. Vi torde i alla händelser kunna påräkna ömsesidighet, eftersom de svenska förverkandeförklaringarna alltid riktas mot någon mot vilken talan om förverkande har förts.
Bestämmelserna i 16 § internationella verkställighetslagen om att riksåklagaren i vissa fall kan utfärda strafföreläggande för förverkande bör enligt min mening kunna gälla också de förverkanden jag behandlar nu. Riksåklagaren bör alltså, i stället för att göra en ansökan till rätten, själv kunna pröva framställningen om förverkande mot den som förverkandet angår och göra en ansökan till rätten endast om strafföreläggandet inte godkänns. Bestämmelserna i 16 § behöver inte ändras utan paragrafen får automatiskt detta utvidgade tillämpningsområde genom det föreslagna tillägget till 9 §.
När det gäller omfattningen av rättens prövning bör principerna i internationella verkställighetslagen om att den utländska domstolens bevisbedömning inte skall omprövas i och för sig fortfarande gälla. Det är trots allt inom ramen för exekvatur som prövningen äger rum. Saken kommer dock delvis i ett annat läge genom att motparten i förfarandet inte haft tillfälle att yttra sig i den utländska rättegången. Invändningar som exempelvis hänför sig till frågan om han erhållit gåvan från den dömde eller inte måste således kunna prövas av den svenska domstolen.
Om verkställighet således kan äga rum i Sverige av förverkandebeslut som angår också andra än den som har dömts för brottet bör naturligtvis också beslag och kvarstad kunna meddelas för att säkra den kommande verkställigheten i Sverige. De bestämmelser om användning av beslag och kvarstad på begäran av främmande stat som jag föreslår i detta ärende (avsnitt 2.3.1 och 2.3.2) är utformade så att de täcker också framställningar som angår annan än den misstänkte, tilltalade eller dömde (2 a§ i förslaget till ändringar i tvångsmedelslagen). Jag vill påpeka att gällande regler tillåter användning av kvarstad när talan förs mot någon i Sverige enligt 1986 års lag (NJA 1983 s. 570).
3 Ikraftträdande Prop. 1989/90: 82
Jag föreslår att de lagändringar jag nu har förordat träder i kraft den 1 juli 1990.
4¶Upprättade lagförslag
I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag till
1. lag om ändring i lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat,
2. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,
3. lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.,
4. lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge.
Lagrådet har granskat lagförslagen med vissa undantag (jfr avsnitt 1).
5¶Specialmotivering
5.1¶Förslaget till lag om ändring i lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande
stat
I förslaget har de nuvarande bestämmelserna i tvångsmedelslagen i sak lämnats oförändrade. Lagen har kompletterats och dess tillämpningsområde har utvidgats till att avse också egendom som kan antas vara förverkad i främmande stat. Beslag kan ske för att säkra verkställighet i Sverige av blivande eller redan fattade utländska beslut om sakförverkande, och kvarstad beviljas för att säkra verkställighet i Sverige av sådana beslut om värdeförverkande. Förverkad egendom kan också under vissa förutsättningar tas i beslag och överlämnas till den främmande staten. Denna utvidgning har föranlett tre nya paragrafer och vissa ändringar i andra paragrafer. Förslaget avviker i lagtekniskt hänseende från promemorians förslag, såväl i fråga om placeringen av de nya bestämmelserna som i fråga om antalet nya paragrafer. I förslaget har, till skillnad från promemorians förslag, rubrikerna före 1, 5 och 10 §§ lämnats oförändrade.
1§
I paragrafens första stycke anges lagens tillämpningsområde. Det har utvidgats från att enbart avse beslag till att avse också kvarstad. Syftet med de ändrade bestämmelserna är att verkställighet av utländska beslut om sak- och värdeförverkande skall kunna säkras på förhand. Beslag och kvarstad får alltså beslutas på begäran av främmande stat enligt bestäm- 46
melserna i lagen, om någon är misstänkt, tilltalad eller dömd i den främmande staten för en gärning som är straffbelagd där. Detsamma gäller enligt förslaget om en separat talan förs om förverkande i den främmande staten, t. ex. därför att gärningsmannen har avlidit (jfr 36 kap. 148 BrB).
Bestämmelsen om att beslag får avse föremål eller skriftlig handling som finns här i riket har placerats i ett nytt andra stycke. Återstoden av detta stycke har oförändrat överförts från 28. Anledningen till den ändrade placeringen är att bestämmelserna är tillämpliga också på beslag som avses iden nya2a§.
Den nuvarande regeln i I $ om att beslagtagen egendom får överlämnas till ffrämmande stat framgår enligt förslaget av 2 §.
2§ Första stycket, som motsvarar 28 första stycket första meningen i den gällande lydelsen, är oförändrat i sak och anger i vilka situationer egendom får tas i beslag och överlämnas till främmande stat. Egendom som här avses är sådan som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott eller vara någon frånhänd genom brott. Möjligheten att överlämna den beslagtagna egendomen till den främmande staten — nuvarande 18 — har begränsats till att omfatta de fall som anges i 2§ i dess nya lydelse. Egendom som avses i 2 a § skall kvarbli i Sverige till dess att det utländska förverkandebeslutet kan verkställas här.
Enligt andra stycket, som är nytt, kan också egendom som skäligen kan antas vara förverkad på grund av brott under vissa förutsättningar överlämnas till ffrämmande stat. Bestämmelsen har behandlats i i den allmänna motiveringen, (avsnitt 2.3.2 under rubriken Överlämnande av beslagtagen egendom till fftämmande stat). Genom det krav på särskilda skäl som ställs upp kan bestämmelsen anses subsidiär till de nya bestämmelser om beslag av förverkad egendom som har tagits in i 2 a §.
De närmare förutsättningarna för beslag enligt denna paragraf regleras liksom enligt gällande rätt i 5 §.
Återstoden av paragrafens nu gällande lydelse har överförts till I $ andra stycket.
2a§ Enligt denna paragraf, som är ny, kan kvarstad och beslag beslutas på begäran av främmande stat för att säkra verkställighet i Sverige av utländska förverkanden. Egendomen i fråga skall alltså i dessa fall inte överlämnas till den främmande staten utan kvarbli här till dess att det utländska förverkandebeslutet kan verkställas. Bestämmelserna har kommenterats under olika avsnitt i den allmänna motiveringen (kvarstad i avsnitt 2.3.1 och beslag i avsnitt 2.3.2 under rubriken Beslag för att säkra verkställighet i Sverige av utländska sakförverkanden). Bestämmelserna är också tilllämpliga i fråga om förverkande mot någon annan än den som är tilltalad i den utländska rättegången (avsnitt 2.4.4). |
En förutsättning för tvångsåtgärder enligt denna paragraf är att den 47
främmande statens förverkandebeslut — blivande eller redan fattat — är verkställbart i Sverige. Bestämmelser om verkställighet av utländska brottmålsavgöranden finns i internationella verkställighetslagen och i nordiska verkställighetslagen, som båda har presenterats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2). I fråga om förfarandet när en framställning om tvångsåtgärder görs enligt denna paragraf finns bestämmelser i 9 § och 9 a§. Av dessa framgår bl.a. att Stockholms tingsrätt är ensam behörig att pröva sådana frågor om tvångsåtgärder som utgör förstadium till domsverkställighet i Sverige.
Bestämmelser om beslag för att säkra verkställighet av utländska sakförverkanden finns redan i 188 internationella verkställighetslagen. Beslagsbestämmelsen enligt förevarande paragraf innebär alltså en utvidgning och är avsedd att komma till användning såväl innan åtal har väckts som under pågående rättegång i den främmande staten. Även sedan beslut har meddelats i den främmande staten men innan detta har vunnit laga kraft kan bestämmelsen tillämpas. Bestämmelsen gäller formellt sett även i fråga om beslut som har vunnit laga kraft och en viss överlappning mellan denna bestämmelse och bestämmelsen i 18§ internationella verkställighetslagen uppstår alltså. Internationella verkställighetslagen gäller dock inte i nordiska förhållanden och denna bestämmelse blir alltså ensam tillämplig om framställningen kommer från ett av de nordiska grannländerna. Någon motsvarande överlappning förekommer inte för kvarstad eftersom det inte finns några kvarstadsbestämmelser i verkställighetslagarna.
3§
I paragrafen regleras liksom tidigare villkoren för beslag enligt 2 §, dvs. beslag av egendom som skall överlämnas till fträmmande stat. En nyhet är att den nu även avser egendom som är förverkad på grund av brott (2 § andra stycket). Utöver villkoren i denna paragraf gäller därvid bl. a., enligt vad som föreskrivs i 2§ andra stycket, att beslag får ske endast om förverkande hade kunnat ske enligt svensk lag, om lagföringen hade ägt rum i Sverige. Samma förutsättning gäller för verkställighet i Sverige av utomlands meddelade beslut om sakförverkande enligt 14 § internationella verkställighetslagen och utgör därför ett, om än indirekt, villkor för beslag också enligt 2 a 8.
5§
I paragrafen finns bl.a bestämmelser om vad en utomnordisk framställning (jfr. rubriken närmast före paragrafen) om tvångsåtgärder enligt lagen skall innehålla. Paragrafen är oförändrad bortsett från att andra stycket har kompletterats för att täcka också framställningar om kvarstad och beslag enligt 2 a §, dvs. för att säkra framtida domsverkställighet i Sverige av det utländska avgörandet. En sådan framställning bör innehålla uppgift om det belopp framställningen avser liksom uppgift om när åtal kommer att 48
väckas i den främmande staten och när den utländska domen kan väntas Prop. 1989/90: 82 föreligga. Sistnämnda uppgifter behövs när rätten, enligt de nya bestämmelserna i 9 §, skall bestämma hur länge åtgärden skall bestå.
7§
I paragrafen regleras riksåklagarens åtgärder sedan en utomnordisk framställning överlämnats till honom från utrikesdepartementet. Den har kompletterats med en hänvisning till 26 kap. 3 § första stycket RB enligt vilken bestämmelse åklagaren får ta lös egendom förvar i avvaktan på rättens prövning av kvarstadsfrågan.
8§
I paragrafen har bestämmelserna i nuvarande 8 och 9 §§ om rättens och regeringens prövning av beslagsfrågan sammanförts till en enda paragraf. Bestämmelserna är tillämpliga endast i fråga om beslag som avses i 2 §, dvs. beslag av egendom som begärs överlämnad till den främmande staten. Bestämmelser om rättens prövning av kvarstadsfrågan och av beslag som avses i 2 a § finns i 9 §.
Paragrafen innehåller inga andra sakliga ändringar än den som följer av att beslag av förverkad egendom numera är möjligt enligt 2 § andra stycket; paragrafens tillämpningsområde har med andra ord utvidgats till att också avse sådana beslag.
9 Den nuvarande bestämmelsen i 9 § har flyttats till 8 §. I paragrafen finns nu i stället nya bestämmelser om rättens prövning av kvarstad och beslag enligt den nya 2 a §, dvs. tvångsåtgärder som syftar till att säkra verkställighet i Sverige av utländska värde- och sakförverkanden. Bestämmelserna har kommenterats under skilda avsnitt i den allmänna motiveringen (kvarstad i avsnitt 2.3.1 och beslag i avsnitt 2.3.2 under rubriken Beslag för att säkra verkställighet i Sverige av utländska sakförverkanden).
Förfarandet är i stora delar identiskt med det som gäller för beslag som avses i 28. Kvarstadsfrågan liksom verkställda beslag skall alltså enligt Jörsta stycket överlämnas till rätten för prövning. För rättens handläggning gäller enligt andra stycket samma regler som när rätten prövar verkställda beslag som avses i 2§. Detta framgår av en hänvisning till 8§ andra stycket. I brådskande fall kan rätten meddela ett interimistiskt kvarstadsbeslut enligt samma regler som gäller i 26 kap. 2§ tredje stycket RB. Genom hänvisningen till 26 kap. 4 § tredje stycket och 8 § RB framgår att, om kvarstad beslutas, egendom som tagits i förvar skall kvarbli i myndighetens förvar och att de vanliga verkställighetsbestämmelserna i utsökningsbalken är tillämpliga när kvarstad beslutats.
Till skillnad från vad som gäller för beslag som avses i 2 § skall ärendet inte prövas av regeringen. Det är rättens sak att avgöra om tvångsåtgärden skall beviljas och hur länge den skall bestå. Enligt tredje stycket skall rätten, 49
4 Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 82
om beslaget fastställs eller kvarstad beviljas, tidsbegränsa tvångsåtgärdens bestånd. Denna bestämmelse har införts för att rätten skall ha kontroll över att egendom inte i onödan är föremål för beslag eller kvarstad. Rätten bör normalt ha underlag för att bestämma tiden genom de uppgifter om tidpunkt för åtals väckande resp. doms meddelande som framställningen bör innehålla enligt 5 §. Möjligheten att tidsbegränsa tvångsåtgärdens bestånd är inte avsedd att styra de utländska brottsutredande myndigheterna och domstolarna utan är avsedd att tjäna just som ett kontrollinstrument. Tiden bör med andra ord sättas med goda marginaler och den bör normalt förlängas om den utländska myndigheten lämnar nya uppgifter om hur förfarandet fortlöper. Samtidigt måste naturligtvis tillses att tvångsåtgärden hävs, om det inte längre finns skäl för den. En uttrycklig föreskrift om detta finns i paragrafen. Innan åtgärden hävs, måste rätten enligt en uttrycklig föreskrift i styckets näst sista mening bereda den främmande staten tillfälle att yttra sig. Till skillnad från vad som gäller enligt 26 och 27 kap. RB får åtgärden således inte hävas, även om tiden skulle ha gått till ända utan att den främmande staten begärt en förlängning. Det kan dock förekomma fall då kommunicering med den främmande staten framstår som uppenbart onödig. I lagtexten lämnas därför visst utrymme för att underlåta att inhämta yttrande innan åtgärden hävs. Om tvångsåtgärden inte hävs, gäller den till dess att en ansökan från den främmande staten om verkställighet av det utländska förverkandebeslutet prövas.
Riksåklagaren skall enligt sista stycket underrätta utrikesdepartementet om de åtgärder som vidtagits enligt denna paragraf. Av hänvisningen i 9 § till 26 kap. 8 § RB följer att redovisningen också skall innehålla uppgifter om den verkställighet av kvarstadsbeslutet som ägt rum enligt utsökningsbalkens regler.
9a§ Av denna paragraf, som är ny, framgår att Stockholms tingsrätt ensam är behörig att pröva ärenden som avses i 9 § och att behörigheten — oberoende av vad som annars skulle gälla — även omfattar den prövning enligt 8 § som den utländska framställningen kan föranleda. Dessa frågor har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.3).
10§
I denna paragraf — liksom de tre följande paragraferna — regleras förfarandet vid framställningar från de nordiska staterna (jfr rubriken närmast före paragrafen). I paragrafen har endast den ändringen gjorts att orden ”stats- eller distriktsåklagare” ersatts med ”annan allmän åklagare” (jfr den allmänna motiveringen avsnitt 1). Härigenom åstadkoms — genom bestämmelserna i 7 kap. rättegångsbalken — att man kommer ifrån den ibland opraktiska begränsningen av behörigheten till stats- och distriktsåklagare. Erforderliga behörighetsregler kan då istället meddelas i åklagar- 50
förordningen (1989:848). Motsvarande ändring föreslås i 9§ lagen Prop. 1989/90: 82 (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge.
11§ I paragrafen regleras åklagarens åtgärder med anledning av en nordisk framställning om tvångsåtgärder. Paragrafen har, på samma sätt som 7 §, kompletterats med en hänvisning till bestämmelserna i 26 kap. 3§ RB om tagande i förvar av lös egendom i avvaktan på rättens kvarstadsbeslut.
12§ Paragrafen, som innehåller bestämmelser om rättens prövning av nordiska framställningar om tvångsåtgärder, har kompletterats med en hänvisning till 2 §; paragrafen blir med andra ord tillämplig endast i fråga om beslag av egendom som begärs överlämnad till ett annat nordiskt land. Förfarandet i fråga om framställningar om tvångsåtgärder för att säkra verkställighet i Sverige av förverkande som beslutats i ett annat nordiskt land regleras i 13 8. Paragrafen har — liksom 8§ — fått ett utvidgat tillämpningsområde eftersom 2 § numera också avser beslag av egendom som kan antas vara förverkad på grund av brott.
13§ I denna paragraf, som är ny, regleras förfarandet vid nordiska framställningar om tvångsåtgärder enligt 2 a § ; förfarandet är detsamma som gäller för utomnordiska framställningar. Yttranden behöver dock inte inhämtas via utrikesdepartementet utan får, såsom ofta i nordiska förhållanden, inhämtas efter direkt kontakt med vederbörande polis- eller åklagarmyndighet.
5.2¶Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom
9§
I paragrafen finns bestämmelser om anhängiggörande av mål om verkställighet av europeisk brottmålsdom och om rättens handläggning av sådana mål. Till paragrafens första stycke har fogats nya bestämmelser om förfarandet när den utländska domen gäller förverkande som angår någon annan än den dömde, exempelvis den som erhållit förverkad egendom såsom gåva av den dömde. Bestämmelsen, som skall läsas ihop med 14 § tredje stycket, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.4). 51
14§ I paragrafen finns bestämmelser om hur svensk domstol skall förfara när det i den utländska domen har förordnats om förverkande; värdeförverkande regleras i första stycket och sakförverkande i andra stycket. Paragrafen har ändrats i två hänseenden.
Till första stycket har fogats en bestämmelse om att rätten undantagsvis får jämka förverkandebelopp som har bestämts i den utländska domen. Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.3).
Andra stycket har justerats i språkligt hänseende.
I ett nytt tredje stycke finns bestämmelser om utländska förverkanden som angår andra än den dömde. Bestämmelsen, som skall läsas tillsammans med den nya bestämmelsen i 9 § första stycket, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.4).
18§
Till paragrafen som handlar om beslag har, i enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.4), fogats en hänvisning till de nya beslags- och kvarstadsbestämmelserna i tvångsmedelslagen.
5.3¶Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff m. m.
4a§ I paragrafen, som är ny, finns — i enlighet med vad som har föreslagits i fråga om 18 § internationella verkställighetslagen (avsnitt 5.2) — en hänvisning till de nya beslags- och kvarstadsbestämmelserna i tvångsmedelslagen.
5.4¶Förslaget till lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge
9§
I paragrafen, som innehåller bestämmelser om förfarandet vid nordiska utlämningsframställningar, har endast den ändringen gjorts att orden ”stats- eller distriktsåklagare” ersatts med ”annan allmän åklagare”. Bakgrunden till ändringen har redovisats i specialmotiveringen till 10 § lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat.
6¶Hemställan
Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen
dels att anta förslagen till 52
1. lag om ändring i lagen (1975:295) om användning av vissa Prop. 1989/90: 82 tvångsmedel på begäran av främmande stat,
2. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,
3. lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. samt
4. lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge,
dels att godkänna överenskommelsen mellan regeringen i Konungariket Sverige och regeringen i Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland om tvångsåtgärder och förverkande avseende vinning av brott.
7¶Beslut
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.
Bilaga I Lag om ändring i lagen (1975:295) om användning av vissa
tvångsmedel på begäran av främmande stat
Härigenom föreskrivs att lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat skall ha följande lydelse
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Villkor för användning av tvångsmedel
Är någon i främmande stat miss- Är någon misstänkt, tilltalad eller
tänkt, tilltalad eller dömd för där dömd i främmande stat för en där straffbelagd gärning, får enligt vad straffbelagd gärning får, efter framsom föreskrives i denna lag föremål ställning från den främmande staeller skriftlig handling, som finns ten föremål eller skriftlig handling, här i riket, efter framställning tagas som finns här i riket, tas i beslag i beslag och överlämnas till den eller förordnas om kvarstad enligt främmande staten. vad som föreskrivs i denna lag.
Villkor för beslag
2§
Egendom som avses i 18 får ta- Egendom som avses i I $ får tas i gas i beslag, om den skäligen kan beslag och överlämnas till den främantagas äga betydelse för utredning mande staten, om egendomen skäom gärningen eller vara någon från- ligen kan antas ha betydelse för uthänd genom denna. Bestämmelser- redning om gärningen eller vara na i 27 kap. 2 och 3 §§ rättegångs- frånhänd någon genom denna eller balken äger därvid motsvarande förverkad på grund av brott. tillämpning.
För eftersökande av egendom som är underkastad beslag får husrannsakan företagas enligt vad som föreskrives i 28 kap. I och 3 §§ rättegångsbalken.
3§
Egendom som skäligen kan antas
vara förverkad på grund av brott får,
utöver vad som föreskrivs i 2 §, tas i
beslag, om en rättegång i den främ-
mande staten kan leda till ett beslut
om förverkande av egendomen som
får verkställas här.
4§
I fråga om beslag skall bestäm-
melserna i 27 kap. 2 och 3 §§ rätte-
gångsbalken tillämpas.
För eftersökande av egendom som 54
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Bilaga I
är underkastad beslag får husrann-
sakan företas enligt vad som före-
skrivs i 28 kap. I och 3 §§ rätte-
gångsbalken.
3§! 5§
Med anledning av framställning Med anledning av framställning från annan. stat än Danmark, Fin- från annan stat än Danmark, Finland, Island eller Norge får åtgärd land, Island eller Norge får åtgärd enligt 1§ ej vidtagas, om hinder enligt 2§ inte vidtas, om hinder mot utlämning för brottet skulle ha mot utlämning för brottet skulle ha förelegat enligt 4§ första stycket förelegat enligt 48 första stycket första punkten, 5 § eller 10 § lagen första punkten, 5 § eller 108 lagen (1958:668) om utlämning för brott. (1958:668) om utlämning för brott.
När fråga är om framställning När fråga är om framställning från Danmark, Finland, Island eller från Danmark, Finland, Island eller Norge får åtgärden ej vidtagas, om Norge får åtgärd enligt 2 § inte vidhinder mot utlämning för brottet tas, om hinder mot utlämning för skulle ha förelegat enligt 3 § första brottet skulle ha förelegat enligt 3 § stycket eller 5 § lagen (1959:254) första stycket eller 5§ lagen om utlämning för brott till Dan- (1959:254) om utlämning för brott mark, Finland, Island och Norge. till Danmark, Finland, Island och
Norge.
Skulle hinder mot utlämning för Skulle hinder mot utlämning för brottet ha förelegat enligt 6 § lagen brottet ha förelegat enligt 6 § lagen om utlämning för brott eller 48 om utlämning för brott eller 48 lagen om utlämning för brott till lagen om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Danmark, Finland, Island och Norge, får åtgärden vidtagas endast Norge, får åtgärden vidtas endast om framställningen har gjorts av om framställningen har gjorts av stat som har tillträtt den europeiska stat som har tillträtt den europeiska konventionen den 27 januari 1977 konventionen den 27 januari 1977 om bekämpande av terrorism och om bekämpande av terrorism och gärningen utgör brott som avses i gärningen utgör brott som avses i denna konvention. denna konvention.
Beträffande egendom som kan
antas vara förverkad på grund av
brott enligt den främmande statens
lag får åtgärd enligt 2 § vidtas en-
dast om egendomen hade kunnat
förklaras förverkad enligt svensk
lag, om lagföringen ägt rum i Sveri-
ge.
4§ 6§
I beslut om överlämnande av be- I beslut om överlämnande av beslagtagen egendom till den främ- slagtagen egendom till den främmande staten får föreskrivas de för- mande staten får föreskrivas de förbehåll som är påkallade av hänsyn behåll som är påkallade av hänsyn till enskild rätt eller från allmän till enskild rätt eller från allmän synpunkt. synpunkt.
! Senaste lydelse 1977:436. 55
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90: 82
Bilaga 1
Förfarandet vid framställning från Förfarandet vid framställning om utomnordisk stat beslag från utomnordisk stat
58 7§
Framställning från annan stat än Framställning från annan stat än Danmark, Finland, Island eller Danmark, Finland, Island eller Norge skall inges till utrikesdepar- Norge skall ges in till utrikesdepartementet. Den skall göras på diplo- tementet. Den skall göras på diplomatisk väg, om Sverige inte i för- matisk väg, om Sverige inte i förhållande till den främmande staten hållande till den främmande staten har överenskommilt om att tillämpa har kommit överens om att tillämpa en annan ordning. en annan ordning.
Framställningen skall innehålla Framställningen skall innehålla uppgift om personens namn, natio- uppgift om personens namn, nationalitet och hemvist, den egendom nalitet och hemvist, den egendom som avses, brottets beskaffenhet, som avses, brottets beskaffenhet, tid och plats för brottet samt i den tid och plats för brottet samt i den främmande staten = tillämpliga främmande staten = tillämpliga straffbestämmelser. Har dom med- straffbestämmelser. Har dom meddelats i den främmande staten, delats i den främmande staten, skall avskrift därav fogas vid fram- skall en avskrift av domen fogas vid ställningen. I annat fall skall upp- framställningen. I annat fall skall gift lämnas om de omständigheter uppgift lämnas om de omständigsom åberopas till stöd för misstan- heter som åberopas till stöd för ken eller åtalet och, i förekomman- misstanken eller åtalet och, i förede fall, det enskilda anspråk varom kommande fall, det enskilda anär fråga. språk varom är fråga.
68 8§
Framställningen och övriga in- Framställningen och övriga inkomna handlingar skall genast komna handlingar skall genast
överlämnas till riksåklagaren. Ar överlämnas till riksåklagaren. Är
det uppenbart att framställningen det uppenbart att framställningen ej bör bifallas, skall den dock ome- ej bör bifallas, skall den dock omedelbart avslås av regeringen. delbart avslås av regeringen.
7§ 98
Riksåklagaren skall låta företaga Riksåklagaren skall vidta de åtde åtgärder som påkallas av fram- gärder som påkallas av framställställningen. Bestämmelserna i 27 ningen. Bestämmelserna i 27 kap. kap. 9—138§ samt 28 kap. 4— 9—-13§§ samt 28 kap. 4—10 88 10 §§ rättegångsbalken äger därvid rättegångsbalken — skall därvid motsvarande tillämpning. tillämpas.
8§ 108
Verkställt beslag skall skyndsamt Verkställt beslag skall skyndsamt anmälas hos rätten för prövning, anmälas hos rätten för prövning, huruvida beslaget är lagligen grun- huruvida beslaget är lagligen grundat och följaktligen skall bestå samt dat och följaktligen skall bestå samt om det är påkallat att vid egendo- om det är påkallat att vid egendomens överlämnande till den främ- mens överlämnande till den främ-
? Senaste lydelse 1981:1303. 56
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Bilaga I
mande staten föreskriva förbehåll mande staten föreskriva förbehåll som avses i 4 8. som avses i 4 §.
Rätten skall så snart det kan ske Rätten skall så snart det kan ske hålla förhandling i frågan. Om för- hålla förhandling i frågan. Om förhandlingen gäller i tillämpliga delar handlingen gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 24 kap. 17 § and- bestämmelserna i 24 kap. 17 § andra stycket rättegångsbalken. Rät- ra stycket rättegångsbalken. Rättens avgörande av saken sker ge- tens avgörande av saken sker genom beslut. nom beslut.
9§ 118
Sedan de åtgärder som avses i 7 I fråga om beslag som avses i 2§ och 8 §§ fullgjorts, överlämnar riks- skall riksåklagaren, sedan de åtgäråklagaren ärendet jämte eget ytt- der som avses i 9 och 10§§ har rande till regeringen. fuligjorts, med eget yttrande över-
lämna ärendet till regeringen.
Har rätten funnit verkställt be- Har rätten funnit att verkställt slag ej vara lagligen grundat, skall beslag inte är lagligen grundat, skall regeringen avslå framställningen. I regeringen avslå framställningen. I annat fall prövar regeringen, om annat fall prövar regeringen, om den beslagtagna egendomen skall den beslagtagna egendomen skall överlämnas till den främmande sta- överlämnas till den främmande staten. Vid bifall till framställningen ten. Vid bifall till framställningen skall föreskrivas de förbehåll enligt skall föreskrivas de förbehåll enligt 4§ som rätten funnit påkallade el- 6 § som rätten funnit påkallade eller som regeringen eljest finner er- ler som regeringen annars finner erforderliga. forderliga.
I fråga om beslag som avses i 3§
skall 27 kap. 7§ första och tredje
stycket och 8 § första och andra styc-
ket rättegångsbalken tillämpas.
Härvid skall med åtals väckande vid
svensk domstol jämställas åtals väc-
kande vid domstol i den främmande
staten.
Beslut om beslag förfaller en må-
nad efter det att den främmande
statens beslut om förverkande har
vunnit laga kraft, om inte verkstäl-
lighet av beslutet har sökts här dess-
Jörinnan. Om ansökan om verkstäl-
lighet har gjorts inom denna tid,
skall beslaget bestå till dess att an-
sökningen om verkställighet prövas,
om inte rätten förordnar annat.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90: 82
Bilaga I
Förfarandet vid framställning från Förfarandet vid framställning om nordisk stat beslag från nordisk stat
108 138
Framställning från Danmark, Framställning från Danmark, Finland, Island eller Norge skall gö- Finland, Island eller Norge skall göras av vederbörande polis- eller åk- ras av vederbörande polis- eller åklagarmyndighet antingen hos riks- lagarmyndighet antingen hos riksåklagaren eller, om det är känt var åklagaren eller, om det är känt var egendomen finns, hos stats- eller egendomen finns, hos stats- eller distriktåklagaren. distriktåklagaren.
Angående framställningen gäller Angående framställningen gäller bestämmelserna i 5 § andra stycket. bestämmelserna i 7 § andra stycket.
118 148
Finner åklagaren att hinder mot Finner åklagaren att hinder mot bifall till framställningen föreligger bifall till framställningen föreligger enligt denna lag eller att bifall eljest enligt denna lag eller att bifall av bör vägras, skall han genast avslå annat skäl bör vägras, skall han geframställningen. I annat fall skall nast avslå framställningen. I annat han företaga de åtgärder som påkal- fall skall han företa de åtgärder som las av framställningen. Därvid äger påkallas av framställningen. Därbestämmelserna i 27 kap. 9—13 §§ vid skall bestämmelserna i 27 kap. samt 28 kap. 4—108§ rättegångs- 9—138§ samt 28 kap. 4—108§ balken motsvarande tillämpning. rättegångsbalken tillämpas.
128 158
Verkställt beslag skall skyndsamt Verkställt beslag skall skyndsamt anmälas hos rätten. Denna prövar anmälas hos rätten. Rätten skall om beslaget är lagligen grundat och pröva om beslaget är lagligen grunavgör om egendomen skall över- dat och avgöra om egendomen skall lämnas till den främmande staten. överlämnas till den främmande sta- Bifalles framställningen, skall rät- ten. Bifalls framställningen, skall ten föreskriva de förbehåll enligt rätten föreskriva de förbehåll enligt
4 § som finnes erforderliga. 6 § som är påkallade.
I fråga om rättens handläggning I fråga om rättens handläggning av ärendet gäller vad som före- av ärendet gäller 10 § andra stycket skrives i 8 § andra stycket. och 12§.
Villkor för kvarstad.
16§
Är någon skäligen misstänkt för
brott och kan det skäligen befaras
att han genom att avvika, undan-
skaffa egendom eller på annat sätt
undandrar sig att betala värdet av
förverkad egendom som han kan
antas bli förpliktad att betala på
grund av brottet, får förordnas om
kvarstad på så mycket av hans egen-
dom att fordringen kan antas bli
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90: 82
- . ss - Bilaga 1
täckt vid utmätning, om en rättegång i den främmande staten kan leda till ett beslut om förverkande som får verkställas här.
Förfarandet vid framställning om kvarstad 17§
I fråga om förfarandet gäller 7, 8 och 13 §§ samt 14§ första meningen.
Åklagaren skall vidta de åtgärder
som påkallas av framställningen. Bestämmelserna i 26 kap. 3§ och 4§ första stycket rättegångsbalken skall därvid tillämpas.
Framställningen skall därefter överlämnas till rätten för prövning av frågan om kvarstad.
18§
I fråga om rättens handläggning gäller föreskrifterna i 10§ andra stycket.
Om rätten förordnar om kvarstad gäller 26 kap. 4 § tredje stycket, 5 och 6 §§ rättegångsbalken. Härvid skall med åtals väckande vid svensk domstol jämställas åtals väckande vid domstol i den främmande staten.
Beslut om kvarstad förfaller en månad efter det att den främmande statens beslut om förverkande har vunnit laga kraft, om inte verkställighet av beslutet har sökts här dess- JSörinnan. Om ansökan om verkställighet har gjorts inom denna tid, skall åtgärden bestå till dess att ansökningen om verkställighet prövas, om inte rätten förordnar annat.
a . oro les Bilaga 2
Yttranden över promemorian har till justitiedepartementet avgetts av eg justitiekanslern, riksåklagaren, domstolsverket, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, generaltullstyrelsen, riksskatteverket, kronofogdemyndigheten i Stockholm, Svea hovrätt, hovrätten för Övre Norrland, Stockholms, Huddinge, Malmö, Göteborgs, Trelleborgs och Sundsvalls tingsrätter, riksdagens ombudsmän, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges statsåklagare, Föreningen Sveriges åklagare, föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer.
Bilaga 3
Överenskommelse mellan regeringen i Ko- An agreement between the Government of the nungariket Sverige och Regeringen i Förenade United Kingdom of Great Britain and Northern Konungariket Storbritannien och Nordirland Ireland and the Government of the Kingdom of om tvångsåtgärder och förverkande avseende Sweden concerning the restraint and confiscavinning av brott tion of the proceeds of crime
Regeringen i Konungariket Sverige och Re- The Government of the United Kingdom geringen i Förenade Konungariket Storbri- of Great Britain and Northern Ireland and tannien och Nordirland; the Government of the Kingdom of Sweden;
som önskar lämna varandra bistånd i störs- Desiring to provide the widest measure of ta möjliga utsträckning i fråga om brottsut- mutual assistance in the investigation, reredning, tvångsåtgärder och förverkande av- straint and confiscation of the proceeds of seende vinning av brott; crime;
har kommit överens om följande: Have agreed as follows:
Artikel 1 Article 1 Tillämpningsområde Scope of application (1) Parterna skall, i enlighet med denna (1) The Parties shall, in accordance with överenskommelse och i den utsträckning de- this Agreement and to the extent permitted ras nationella lagstiftning medger det, bistå under their national laws, grant to each other varandra i fråga om tvångsåtgärder och assistance in the restraint and confiscation of förverkande avseende vinning av brott och i the proceeds of crime and in investigations brottsutredningar som gäller spårande och connected with the tracing and recovery of återställande av sådan vinning. such proceeds. (2) Denna överenskommelse inskränker (2) This Agreement shall "not derogate inte andra förpliktelser mellan parterna vare from other obligations between the Parties sig i enlighet med andra fördrag eller över- whether pursuant to other treaties or arrangeenskommelser eller annorledes, och hindrar ments or otherwise, nor prevent the Parties inte heller parterna eller deras rättsvårdande or their law enforcement agencies from myndigheter att bistå varandra enligt andra providing assistance to each other pursuant fördrag eller överenskommelser eller på an- to other treaties or arrangements or as nat lämpligt sätt. otherwise appropriate.
Artikel 2 Article 2 Definitioner Definitions
För det ändamål som denna överenskom- For the purposes of this Agreement: melse avser: (a) har ett rättsligt förfarande inletts (a) proceedings are instituted
(i) i Storbritannien, när en person har (i) in the United Kingdom, when a per-
blivit anklagad för brott (”is charged”); son is charged with an offence;
(ii) i Sverige, när en allmän åklagare har (ii) in Sweden, when a public prosecutor
fastställt att viss person skäligen misstänks has established that there are reasonable
för att ha begått ett brott och åklagaren till grounds to suspect that a person has com-
följd härav enligt rättegångsbalken är skyl- mitted an offence and accordingly is obli-
dig att underrätta honom om misstanken; ged under the Code of Judicial Procedure
to notify the person of the suspicion;
Prop. 1989/90: 82 Bilaga 3
(b) innebär vinning av brott varje egen- (b) proceeds of crime means any property dom som härrör, eller som någon direkt eller that is derived or realised directly or indirectindirekt har realiserat, från ett brott mot den ly by any person from an offence under the ena partens lag vilket motsvarar ett brott mot law of one of the Parties which corresponds den andra partens lag, eller värdet av sådan to an offence under the law of the other Party, egendom; or the value of any such property; (c) innefattar egendom pengar och alla (c) property includes money and all kinds slag av lös eller fast och materiell eller imma- of moveable or immoveable and tangible or teriell egendom; intangible property; (d) innebär tvångsåtgärder beslag, kvar- (d) the restraint of property means seizure, stad eller andra åtgärder för att förhindra attachment or other measures for the prevenbefattning med eller överlåtelse eller undan- tion of dealing in or transfer or disposal of skaffande av egendom. property.
Artikel 3 Article 3 Centralorgan Central authorities (1) Framställningar om bistånd enligt den- (1) Requests for assistance under this Agna överenskommelse skall göras genom par- reement shall be made through the central ternas centralorgan. authorites of the Parties. (2) I Sverige är utrikesdepartementet cent- (2) In the United Kingdom the central auralorgan. I Storbritannien är inrikesministe- thority is the Home Office. In Sweden the riet centralorgan. central authority is the Ministry for Foreign
Affairs.
Artikel 4 Article 4 | Fullgörande av framställningar Execution of requests (1) I den utsträckning som den egna natio- (1) To the extent permitted by its national nella lagstiftningen medger det, skall den an- law, the Requested Party shall take whatever modade parten vidta alla åtgärder som den steps it deems to be necessary to give effect to anser vara nödvändiga för att fullgöra fram- requests received from the Requesting Party. ställningar från den ansökande parten. (2) Framställning om bistånd får vägras: (2) A request for assistance may be refu-
sed:
(i) om fullgörande i enlighet red fram- (i) if execution of the request would not
ställningen inte skulle vara tillåten enligt be permitted under national law; den nationella lagen;
(ii) om framställningen avser ett brott (ii) if the request concerns an offence
som den anmodade parten anser vara ett which the Requested Party considers a po-
politiskt brott; litical offence;
(iii) om den anmodade parten anser att (il) if the Requested Party is of the opi-
framställningen, om den skulle medges, all- nion that the request, if granted, would
varligt skulle skada dess suveränitet, säker- seriously impair its sovereignty, security,
het, nationella intressen eller andra väsent- national interest or other essential inte-
liga intressen. rests.
Bilaga 3
(3) Den anmodade parten kan avslå en (3) The Requested Party may refuse a framställning eller skjuta upp dess fullgöran- request or delay its execution if provision of de, om ett beviljande av det sökta biståndet the assistance sought could prejudice any skulle kunna skada någon annan brottsutred- other investigation or proceedings, prejudice ning eller annat rättsligt förfarande, inverka the safety of any person or impose a dispromenligt på någons säkerhet eller belasta par- portionate burden on the resources of that tens resurser på ett oproportionerligt sätt. Party. (4) Innan en framställning om bistånd av- (4) Before refusing to grant a request for slås, skall den anmodade parten överväga om assistance the Requested Party shall consider bistånd kan beviljas under sådana förbehåll whether assistance may be granted subject to som den anser nödvändiga. Om den ansö- such conditions as it deems necessary. If the kande parten godtar biståndet på dessa vill- Requesting Party accepts assistance subject kor, skall den rätta sig efter dessa. to these conditions, it shall comply with the
conditions. (5) Om den anmodade parten anser att de (5) If the Requested Party considers that upplysningar som lämnats i en framställning the information contained in a request is not inte är tillräckliga för att möjliggöra hand- sufficient to enable the request to be dealt läggning av framställningen, kan den begära with, that Party may request that additional att ytterligare upplysningar lämnas. information be furnished. (6) Tredje mans rättigheter enligt den an- (6) The rights of third parties under the modade partens lag skall tillgodoses. law of the Requested Party shall be respec-
ted. (7) Den anmodade parten skall informera (7) The Requested Party shall inform the den ansökande parten om resultatet av fram- Requesting Party of the outcome of the requställningen. est. (8) Den ansökande parten skall genast un- (8) The Requesting Party shall promptly derrätta den anmodade parten om varje om- inform the Requested Party of any circumständighet, däri inbegripet annan verkställig- stances, including any other enforcement achetsåtgärd, som kan inverka på framställ- tion, which may affect the request or its exningen eller dess fullgörande eller som kan ecution or which may make it inappropriate göra det olämpligt att efterkomma den vida- to proceed with giving effect to it; and the re; om nödvändigt, skall den ansökande par- Requesting Party shall if necessary withdraw ten återkalla framställningen. the request.
Artikel 5 Article 5 Upplysningar och bevis Information and evidence (1) Parterna får göra framställningar om (1) The Parties may make requests for inupplysningar och bevis i och för en brottsut- formation and evidence for the purpose of an redning eller ett rättsligt förfarande. investigation or proceedings. (2) Bistånd som kan beviljas enligt denna (2) Assistance which may be given under artikel innefattar men är inte begränsat till: this Article includes but is not limited to:
(a) att lämna information och handling- (a) providing information and documents
ar eller kopior härav att användas i en or copies thereof for the purpose of an in-
brottsutredning eller ett rättsligt förfarande vestigation or proceedings in the territory
på den ansökande partens territorium; of the Requesting Party;
Prop. 1989/90: 82 Bilaga 3
(b) att ta upp vittnesbevisning och att (b) taking the evidence of witnesses and
förelägga vittnen att förete handlingar, för- requiring witnesses to produce documents,
teckningar eller annat material för vidare- records or other material for transmission
befordran till den ansökande parten; to the Requesting Party;
(c) husrannsakan, beslag och överläm- (c) searching for, seizing and delivering
nande av relevant material till den ansö- to the Requesting Party any relevant mate-
kande parten, samt tillhandahållande av rial, and providing such information as
information som begärs av den ansökande may be required by the Requesting Party
parten om platsen för ett beslag, omstän- concerning the place of seizure, the cir-
digheterna vid beslaget och den efterföljan- cumstances of seizure and the subsequent
de förvaringen av beslagtaget material, in- custody of the material seized prior to de-
nan detta överlämnas. livery. (3) Om den anmodade parten så begär, (3) Where required by the Requested Paskall den ansökande parten återlämna mate- rty, the Requesting Party shall return materirial som överlämnats enligt denna artikel, när al provided under this Article when no longer detta inte längre behövs för brottsutredning needed for any investigation or proceedings. eller i ett rättsligt förfarande.
Artikel 6 Article 6 Tvångsåtgärder avseende vinning av brott Restraint of proceeds (1) Enligt bestämmelserna i denna artikel (1) In accordance with the provisions of får en part begära att tvångsåtgärder vidtas this Article, a Party may request the restraint mot egendom för att säkerställa att den är of property in order to ensure that it is tillgänglig för verkställighet av ett beslut om available for the purposes of enforcement of a förverkande som har fattats eller kan fattas. confiscation order which has been or may be
made. (2) En framställning enligt denna artikel (2) A request made under this Article shall skall innehålla: include:
(a) upplysningar som visar att ett rätts- (a) information establishing that pro-
ligt förfarande har inletts eller skall inle- ceedings have been or are to be instituted as
das, till följd av vilket ett beslut om förver- a result of which a confiscation order has
kande har fattats eller kan fattas; been or may be made;
(b) i förekommande fall, en förklaring (b) where applicable, a statement of
om när det rättsliga förfarandet kommer when proceedings are to be instituted; att inledas;
(c) antingen (c) either
(i) en sammanfattning av omständighe- (i) a summary of the facts of the case
terna i målet däri inbegripet en beskrivning including a description of the offence, the
av brottet, tid och plats för dess förövande, time and place of its commission, a refe-
en hänvisning till tillämpliga lagbestäm- rence to the relevant legal provisions, the
melser, de omständigheter på vilka miss- grounds on which the suspicion is based
tankarna grundas och en kopia av eventu- and a copy of any relevant restraint order;
ellt beslut om tvångsåtgärder; eller or
(ii) om ett beslut om förverkande har (ii) where a confiscation order has been
fattats, en kopia av detta beslut; made, a copy of that order;
Bilaga 3
(d) i den utsträckning det är möjligt, en (d) to the extent possible, a description
beskrivning av den egendom för vilken of the property in respect of which restraint
tvångsåtgärder söks eller som kan antas is sought or which is believed to be availab-
vara tillgänglig för tvångsåtgärder och dess le for restraint, and its connection with the
anknytning till den person mot vilken det person against whom the proceedings have
rättsliga förfarandet har inletts eller skall been or are to be instituted; inledas;
(e) i förekommande fall, en uppgift om (e) where appropriate, a statement of
det belopp som den sökta åtgärden avser the amount which it is desired to restrain
och grunderna för hur detta belopp har and the grounds on which this amount is
beräknats; - estimated;
(f) i förekommande fall en uppgift om (f) where applicable, a statement of the
den tid som beräknas förflyta, innan målet estimated time expected to elapse before
blir föremål för rättegång och innan ett the case is committed for trial and before a
slutligt avgörande kan meddelas. final judgment may be given. (3) Den ansökande parten skall meddela (3) The Requesting Party shall advise the den anmodade parten om den beräknade tid Requested Party of any alteration in an estisom avses i stycket (2)(f) ovan ändras och mate of time referred to in paragraph (2)(f) skall därvid även lämna upplysningar om vil- above and in doing so shall also give informaket stadium förfarandet har nått. tion about the stage of proceedings reached. (4) Den anmodade parten får begränsa (4) The Requested Party may impose a tvångsåtgärdens varaktighet. condition limiting the duration of the restra-
int.
Artikel 7 Article 7 Verkställighet av beslut om förverkande Enforcement of confiscation orders (1) Denna artikel avser beslut som fattats (1) This Article applies to an order, made av en domstol hos den ansökande parten i by a court of the Requesting Party, intended syfte att återställa vinning av brott. to recover the proceeds of crime. (2) En framställning om bistånd för verk- (2) A request for assistance in enforcing ställighet av ett sådant beslut skall åtföljas av such an order shall be accompanied by a copy en kopia av beslutet, som bestyrkts av en of the order, certified by an officer of the tjänsteman vid den domstol som fattade be- court that made the order or by the central slutet eller av centralorganet, och skall inne- authority, and shall contain information inhålla upplysningar som anger: = . dicating:
(a) att varken beslutet eller någon fällan- (a) that neither the order nor any
de dom som det hänför sig till kan bli före- conviction to which it relates is subject to
mål för överklagande; appeal;
(b) att beslutet får verkställas på den an- (b) that the order is enforceable in the
sökande partens territorium; territory of the Requesting Party;
(c) i förekommande fall, egendom som (c) where appropriate, property availab-
är tillgänglig för verkställighet eller den le for enforcement or the property in res-
egendom som framställningen om bistånd pect of which assistance is sought, stating
avser med uppgift om anknytningen mel- the relationship between that property and
lan denna egendom och den person mot the person against whom the order has
vilken beslutet har fattats; been made;
5 Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 82
Bilaga 3
(d) i förekommande fall, och när detta (d) where appropriate, and where
är känt vilka intressen någon annan än den known, the interests in the property of any
som beslutet avser kan ha i egendomen; person other than the person against whom
och the order has been made; and
(e) i förekommande fall vilket belopp (e) where appropriate, the amount
som framställningen om bistånd avser. which it is desired to realise as a result of
such assistance. (3) En framställning om bistånd enligt (3) A request for assistance under this Ardenna artikel får inte göras om beslutet, eller ticle shall not be made if the order or that den del av beslutet för vilken bistånd söks, är part of the order in respect of which assistanföremål för verkställighet på annat sätt på ce is sought is being enforced by other means den ansökande statens territorium eller nå- in the territory of the Requesting Party or gon annanstans. elsewhere. (4) Om lagen i den anmodade staten inte (4) Where the law of the Requested Party medger att en framställning fullgörs i sin hel- does not permit effect to be given to a request het, skall den anmodade parten göra sitt bäs- in full, the Requested Party shall use its best ta för att fullgöra den så långt detta är möj- endeavours to give effect to it insofar as it is ligt. able to do so. (5) Om en framställning enligt denna arti- (5) If a request under this Article relates to kel avser ett penningbelopp, skall detta be- an amount of money, that amount shall be lopp omräknas till den anmodade partens va- converted into the currency of the Requested luta enligt den växelkurs som gäller när en Party at the rate of exchange ruling at the domstol hos den anmodade parten fattar be- time when the decision to enforce is taken by slutet om verkställighet. a court of the Requested Party. (6) Egendom som blivit föremål för verk- (6) Property obtained by the Requested ställighet hos den anmodade parten till följd Party in the enforcement of an order to which av ett beslut som avses i denna artikel tillfal- this Article applies shall remain with that ler den parten, om inte parterna kommer Party, unless otherwise agreed upon between överens om något annat. the Parties.
Artikel 8 Article 8 Kostnader Costs
Den anmodade parten skall stå för de kost- The Requested Party shall bear any costs nader som uppstår på dess territorium. Ex- arising within its territory. Extraordinary traordinära kostnader kan bli föremål för sär- costs may be subject to special agreement skild överenskommelse mellan parterna. between the Parties.
Artikel 9 Article 9 Språk Language
Om inte annat avtalas mellan parterna i ett Except where otherwise agreed between the särskilt fall skall framställningar enligt artik- Parties in a particular case, requests in accorlarna 5, 6 och 7 och till denna fogade hand- dance with Articles 5, 6 and 7 and supporting lingar vara avfattade på den ansökande par- documents shall be drawn up in the language tens språk och åtföljas av en översättning till of the Requesting Party and shall be accomden anmodade partens språk. panied by a translation into the language of
the Requested Party.
Bilaga 3
Artikel 10 Article 10 Bestyrkande Certfication
Såvida det inte krävs enligt den nationella Unless otherwise required under national lagen och utan inskränkningar i artikel 7(2), law, and without prejudice to Article 7(2), skall handlingar som bestyrkts av ett central- documents certified by a central authority organ inte kräva ytterligare bestyrkande, äkt- shall not require further certification, auhetsbevisning eller legalisering vid tillämp- thentication or legalisation for the purposes ning av denna överenskommelse. of this Agreement.
Artikel 11 Article 11 Territoriell tillämpning Territorial application
Denna överenskommelse skall tillämpas: This Agreement shall apply: (a) i fråga om framställningar från Sverige, (a) in respect of requests from Sweden,
(i) på England, Wales och Skottland; (i) to England and Wales and Scotland;
(ii) efter meddelande från Storbritanni- (ii) upon notification by the United
en till Sverige på diplomatisk väg, på Nor- Kingdom to Sweden through the diploma-
dirland, Kanalöarna och ön Man; tic channel, to Northern Ireland, the Chan-
nel Islands and the Isle of Man;
(iii) på de områden för vilkas interna- (iii) to any territory for the international
tionella förbindelser Storbritannien svarar relations of which the United Kingdom is
och till vilka denna överenskommelse har responsible and to which this Agreement
utsträckts enligt överenskommelse mellan shall have been extended by agreement be-
parterna, varvid endera parten kan säga tween the Parties, subject to either Party
upp en sådan utsträckt tillämpning genom being able to terminate such extension by
att sex månader i förväg skriftligen medde- giving six months written notice to the
la den andra parten på diplomatisk väg; other through the diplomatic channel; and
och (b) i fråga om framställningar från Storbri- (b) in respect of requests, from the United tannien, på Sverige. Kingdom, to Sweden.
Artikel 12 Article 12 Slutbestämmelser Final provisions (1) Vardera parten skall underrätta den (1) Each of the Parties shall notify the andra parten så snart som möjligt skriftligen other Party as soon as possible in writing på diplomatisk väg när deras respektive krav through the diplomatic channel of the compför ikraftträdande av denna överenskommel- letion of their respective requirements for se har uppfyllts. Överenskommelsen skall entry into force of this Agreement. The Agreträda i kraft den första dagen i den månad ement shall enter into force on the first day of som följer sedan en kalendermånad har för- the month following the expiration of one flutit efter dagen för den senare av dessa calendar month after the date of the later of underrättelser. these notifications. (2) Den kan sägas upp av endera parten (2) It may be terminated by either Party genom meddelande till den andra parten på by giving notice to the other Party through diplomatisk väg. the diplomatic channel.
Överenskommelsen skall upphöra att gälla The Agreement shall cease to be effective sex månader efter dagen för mottagande av six months after the date of receipt of such ett sådant meddelande. notice.
Bilaga 3
Till bekräftelse härav har undertecknade In witness whereof the undersigned being därtill vederbörligen befullmäktigade av sina duly authorised thereto by their respective respektive regeringar undertecknat denna Governments, have signed this Agreement. överenskommelse.
Som skedde den 14 december 1989 på Done in duplicate this 14 day of December svenska och engelska språken, vilka båda tex- 1989 in the English and Swedish languages, ter äger samma giltighet. both texts being equally authoritative.
För Konungariket Sveriges regering For the Government of the United King-
dom of Great Britain and Northern Ireland
För regeringen i Förenade Konungariket For the Government of the Kingdom of Storbritannien och Nordirland Sweden
1 Förslag till Prop. 1989/90: 82 Bilaga 4 Lag om ändring i lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat
Härigenom föreskrivs
dels att 1—3, 5, 7—9, 11 och 12 §§ lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 2 a, 9 a och 13 §§, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1§
Är någon i främmande stat miss- Är någon i främmande stat miss-
tänkt, tilltalad eller dömd för där tänkt, tilltalad eller dömd för en straffbelagd gärning, får enligt vad där straffbelagd gärning, eller förs i som föreskrives i denna lag föremål annat fall talan om förverkande i en eller skriftlig handling, som finns främmande stat, får det efter framhär i riket, efter framställning tagas ställning från den främmande stai beslag och överlämnas till den ten beslutas om beslag eller kvarstad främmande staten. enligt vad som föreskrivs i denna
lag.
Beslag får avse föremål eller
skriftlig handling som finns i Sveri-
ge. Bestämmelserna i 27 kap. 2 och
3 §§ rättegångsbalken skall tilläm-
pas. För eftersökande av egendom
som är underkastad beslag får hus-
rannsakan företas enligt vad som fö-
reskrivs i 28 kap. I och 3 §§ rätte-
gångsbalken.
28 Egendom som avses i 1§ får ta- Egendom som skäligen kan antas gas i beslag, om den skäligen kan ha betydelse för utredning om gärantagas äga betydelse för utredning ningen eller vara frånhänd någon om gärningen eller vara någon från- genom denna får tas i beslag och händ genom denna. Bestämmelser- överlämnas till den främmande stana i 27 kap. 2 och 3 §§ rättegångs- ten. balken äger därvid motsvarande tillämpning.
För eftersökande av egendom som Första stycket gäller också egenär underkastad beslag får husrann- dom som skäligen kan antas vara sakan företagas enligt vad som fö- förverkad på grund av brott, om reskrives i 28 kap. I och 3 §§ rätte- egendomen hade kunnat förverkas gångsbalken. | enligt svensk lag vid lagföring i Sve-
rige och det finns särskilda skäl att
överlämna egendomen till den
främmande staten.
2a8
Om förverkande som beslutats ef-
ter en rättegång i den främmande
staten kan verkställas här, får 69
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Bilaga 4
1. det beslutas om kvarstad på så mycket av den berördes tillgångar som motsvarar värdet av vad som har förverkats eller skäligen kan antas bli förverkat, om det skäligen kan befaras att verkställighet av det utländska förverkandebeslutet annars skulle försvåras,
2. egendom som i rättegången har förverkats eller skäligen kan antas vara förverkad på grund av brott tas i beslag.
3 8!
Med anledning av framställning Med anledning av framställning
från annan stat än Danmark, Fin- från någon annan stat än Danmark, land, Island eller Norge får åtgärd Finland, Island eller Norge får åtenligt 18 ej vidtagas, om hinder gärd enligt 2§ inte vidtas, om hinmot utlämning för brottet skulle ha der mot utlämning för brottet skulförelegat enligt 48 första stycket le ha förelegat enligt 4 § första stycförsta punkten, 5 § eller 10 § lagen ket första punkten, 5§ eller 108 (1957:668) om utlämning för brott. lagen (1957:668) om utlämning för
brott.
När fråga är om framställning När det är fråga om framställning från Danmark, Finland, Island eller från Danmark, Finland, Island eller Norge får åtgärden ej vidtagas, ora Norge, får åtgärd enligt 2 § inte vidhinder mot utlämning för brottet tas, om hinder mot utlämning för skulle ha förelegat enligt 3 § första brottet skulle ha förelegat enligt 3 § stycket eller 58 lagen (1959:254) första stycket eller 5§ lagen om utlämning för brott till Dan- (1959:254) om utlämning för brott mark, Finland, Island och Norge. till Danmark, Finland, Istand och
Norge.
Skulle hinder mot utlämning för brottet ha förelegat enligt 6 § lagen om utlämning för brott eller 4 § lagen om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, får åtgärden vidtagas endast om framställningen har gjorts av stat som har tillträtt den europeiska konventionen den 27 januari 1977 om bekämpande av terrorism och gärningen utgör brott som avses i denna konvention.
5g
Framställning från annan stat än Danmark, Finland, Island eller Norge skall inges till utrikesdepartementet. Den skall göras på diplomatisk väg, om Sverige inte i förhållande till den främmande staten har överenskommit om att tillämpa en annan ordning.
Framställningen skall innehålla Framställningen skall innehålla uppgift om personens namn, natio- uppgifter om personens namn, nanalitet och hemvist, den egendom tionalitet och hemvist, den egensom avses, brottets beskaffenhet, dom eller det belopp som framställtid och plats för brottet samt i den ningen avser, brottets beskaffenhet,
! Senaste lydelse 1977:436. 2Senaste lydelse 1981:1303. 70
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Bilaga-4
främmande staten = tillämpliga tid och plats för brottet samt de straffbestämmelser. Har dom med- straffbestämmelser som är tillämpdelats i den främmande staten, liga i den främmande staten. Har skall avskrift därav fogas vid fram- dom meddelats i den främmande ställningen. I annat fall skall uppgift staten, skall en kopia av domen folämnas om de omständigheter som gas vid framställningen. I annat fall åberopas till stöd för misstanken el- skall uppgifter lämnas om de omler åtalet och, i förekommande fall, ständigheter som åberopas till stöd det enskilda anspråk varom är frå- för misstanken eller åtalet och, i föga. rekommande fall, enskilda an-
språk. En framställning som avses i
2a§ bör i förekommande fall inne-
hålla uppgifter om när åtal skall
väckas eller dom kan meddelas.
78 Riksåklagaren skall låta företaga Riksåklagaren skall låta företa de de åtgärder som påkallas av fram- åtgärder som påkallas av framställställningen. Bestämmelserna i 27 ningen. Bestämmelserna i 26 kap. kap. 9—138§ samt 28 kap. 4— 3 § första stycket, 27 kap. 9—13 §§ 10 §§ rättegångsbalken äger därvid samt 28 kap. 4—10 §§ rättegångsmotsvarande tillämpning. balken skall därvid tillämpas.
8§
Verkställt beslag skall skyndsamt Verkställda beslag enligt framanmälas hos rätten för prövning, ställningar som avses i 2§ skall huruvida beslaget är lagligen grun- skyndsamt anmälas hos rätten för dat och följaktligen skall bestå samt prövning, huruvida beslaget är lagom det är påkallat att vid egendo- ligen grundat och följaktligen skall mens överlämnande till den främ- bestå samt om det är påkallat att mande staten föreskriva förbehåll föreskriva förbehåll som avses i 4§ som avses i 4 §. vid egendomens överlämnande till
den främmande staten.
Rätten skall så snart det kan ske hålla förhandling i frågan. Om förhandlingen gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 24 kap. 17§ andra stycket rättegångsbalken. Rättens avgörande av saken sker genom beslut.
Efter rättens beslut skall riksåkla-
garen med eget yttrande överlämna
ärendet till regeringen.
Har rätten funnit att ett verkställt
beslag inte är lagligen grundat, skall
regeringen avslå framställningen. I
annat fall skall regeringen pröva om
den beslagtagna egendomen skall
överlämnas till den främmande sta-
ten. Vid bifall till framställningen
skall regeringen föreskriva de förbe-
håll enligt 4 § som rätten har funnit
påkallade eller som regeringen an-
nars anser nödvändiga.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
98 Sedan de åtgärder som avses i 7 Framställningar om kvarstad och och 8 §§ fullgjorts, överlämnar riks- verkställda beslag enligt framställåklagaren ärendet jämte eget ytt- ningar som avses i 2 a § skall skyndrande till regeringen. samt överlämnas till rätten för prövning. Har rätten funnit verkställt beslag För rättens handläggning gäller ej vara lagligen grundat, skall rege- 8 § andra stycket. I brådskande fall ringen avslå framställningen. I an- får rätten omedelbart bevilja kvarnat fall prövar regeringen, om den stad att gälla till dess annat bebeslagtagna egendomen skall över- stäms. Beslutas kvarstad, gäller 26 lämnas till den främmande staten. kap. 4 § tredje stycket och 8 § rätte- Vid bifall till framställningen skall gångsbalken. Jöreskrivas de förbehåll enligt 4§ som rätten funnit påkallade eller som regeringen eljest finner erforderliga.
När rätten beslutar om kvarstad eller fastställer ett verkställt beslag, skall rätten bestämma hur länge åtgärden längst får bestå. Den bestämda tiden får förlängas om det finns anledning till det. Om det inte längre finns skäl för kvarstad eller beslag, skall rätten häva åtgärden. Innan kvarstaden eller beslaget hävs, skall rätten genom utrikesdepartementets förmedling ge den främmande staten tillfälle att yttra sig, om det inte är uppenbart obehövligt. I annat fall skall åtgärden bestå till dess att ansökan om verkställighet prövas.
Riksåklagaren skall underrätta utrikesdepartementet om de åtgärder som har vidtagits enligt denna paragraf.
9a§
Ärenden som avses i 9 § skall prö-
vas av Stockholms tingsrätt. Tingsrätten får också pröva frågor som avses i 8 §, om det föranleds av den utländska framställningen.
11 §
Finner åklagaren att hinder mot Finner åklagaren att hinder mot bifall till framställningen föreligger bifall till framställningen föreligger enligt denna lag eller att bifall eljest enligt denna lag eller att bifall bör bör vägras, skall han genast avslå vägras av andra skäl, skall han geframställningen. I annat fall skall nast avslå framställningen. I annat han företaga de åtgärder som påkal- fall skall han företa de åtgärder som las av framställningen. Därvid äger påkallas av framställningen. Där- 72
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90: 82
Bilaga 4
bestämmelserna i 27 kap. 9—13 §§. vid skall bestämmelserna i 26 kap. samt 28 kap. 4—10 §§ rättegångs- 3§ första stycket, 27 kap. 9—13 8§ balken motsvarande tillämpning. samt 28 kap. 4—105§8§ rättegångs-
balken tillämpas.
12 8
Verkställt beslag skall skyndsamt Verkställda beslag enligt framanmälas hos rätten. Denna prövar ställningar som avses i 2§ skall om beslaget är lagligen grundat och skyndsamt anmälas hos rätten. avgör om egendomen skall över- Denna skall pröva om beslaget är lämnas till den främmande staten. lagligen grundat och avgöra om Bifalles framställningen, skall rät- egendomen skall överlämnas till ten föreskriva de förbehåll enligt den främmande staten. Om fram- 48 som finnes erforderliga. ställningen bifalls, skall rätten före-
skriva de förbehåll enligt 4 § som är
nödvändiga.
I fråga om rättens händläggning av ärendet gäller vad som föreskrives i 8 § andra stycket.
13§
För framställningar om kvarstad
och beslag som avses i 2a§ gäller
9§ första — tredje stycket. Yttran-
den som avses i 9 § tredje stycket får
inhämtas direkt hos vederbörande
polis- eller åklagarmyndighet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.
Bilaga 4 Lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom
Härigenom föreskrivs att 9, 14 och 18 §§ lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Sedan framställning om verkstäl- Sedan framställning om verkställighet överlämnats till riksåklaga- lighet överlämnats till riksåklagaren, gör denne ansökan till rätten ren, gör denne ansökan till rätten om dess prövning av framställ- om dess prövning av framställningen, om ej annat följer av 16 eller ningen, om ej annat följer av 16 eller 19—22 83. Rörande sakens hand- 19—22 §§. Rörande sakens handläggning gäller i tillämpliga delar läggning gäller i tillämpliga delar rättegångsbalkens bestämmelser om rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål, om ej annat rättegången i brottmål, om ej annat följer av denna lag. Rättens avgö- följer av denna lag. Avser framställrande av saken sker genom dom. ningen förverkande som angår nå-
gon annan än den dömde, skall särskild talan föras mot honom, om han inte har hörts i den utländska rättegången. För sådan talan gäller i tillämpliga delar reglerna i rättegångsbalken om åtal för brott på vilket inte kan följa svårare straffän böter. Rättens avgörande av saken sker genom dom. Vid förhandling i mål om verkställighet av europeisk brottsmålsdom
skall den dömde höras personligen, om han begär det. Är den dömde berövad friheten i den stat där domen meddelats, får dock förhandling äga rum i den dömdes frånvaro, även om han begärt att bli hörd personligen.
14 §
Har genom den utländska domen Har genom den utländska domen visst belopp i pengar eller värdet av ett visst belopp i pengar eller värdet viss egendom förklarats förverkat, av en viss egendom förklarats bestämmer rätten, med tillämpning förverkat, bestämmer rätten, med av den växelkurs som gäller vid ti- tillämpning av den växelkurs som den för beslutet, ett motsvarande gäller vid tiden för beslutet, ett förverkandebelopp i svenska kro- motsvarande förverkandebelopp i nor. svenska kronor. Om förverkandebe-
loppet uppenbarligen överstiger det belopp som skulle ha förverkats enligt svensk lag om rättegången ägt rum i Sverige, får rätten sätta ned beloppet i motsvarande mån. Har visst föremål förklarats Har ett föremål förklarats förver-
förverkat, får rätten förklara före- kat, får rätten förklara föremålet målet förverkat endast om det kun- förverkat endast om det kunnat för- 74
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Bilaga 4
nat förklaras förverkat enligt klaras förverkat enligt svensk lag i svensk lag, därest lagföringen ägt en rättegång i Sverige. rum 1 Sverige.
Har en viss egendom eller dess
värde förklarats förverkat i den ut-
ländska domen och angår förverkan-
det någon annan än den dömde, får
egendomen eller dess värde förklaras
Jförverkat endast om förverkande
hade kunnat ske enligt svensk lagien
rättegång i Sverige.
188 Har framställning om verkställig- Har framställning om verkställighet av europeisk brottmålsdom het av europeisk brottmålsdom gjorts, kan egendom som genom gjorts, kan egendom som genom domen förklarats förverkad tagas i domen förklarats förverkad tas i beslag, om beslag kunnat ske, dä- beslag, om beslag hade kunnat ske i rest lagföringen skett vid svensk en rättegång i Sverige. Beslut om domstol. Beslut om beslag medde- beslag meddelas av riksåklagaren las av riksåklagaren eller rätten. I eller rätten. I fråga om beslag enligt fråga om beslag enligt denna para- denna paragraf skall i övrigt begraf äger i Övrigt bestämmelserna i stämmelserna i 27 kap. rättegångs- 27 kap. rättegångsbalken motsva- balken tillämpas. Bestämmelser om rande tillämpning. beslag och om kvarstad finns också i
lagen (1975:295) om användning av
vissa tvångsmedel på begäran av
främmande stat.
Denna lag träder i kraft den I juli 1990.
Bilaga 4
Lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med
Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.
Härigenom föreskrivs att i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m. skall införas en ny paragraf, 4 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4a§
Bestämmelser om användning av
beslag och kvarstad på begäran av
myndigheter i Danmark, Finland,
Island och Norge finns i lagen
(1975:295) om användning av vissa
tvångsmedel på begäran av främ-
mande stat.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.
Bilaga 5
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1990-01-12
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Wieslander, regeringsrådet Bertil Werner, justitierådet Ulf Gad.
Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 16 november 1989 har regeringen på hemställan av statsrådet Laila Freivalds beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat, m. m.
Förslagen har inför lagrådet föredragits av kanslirådet Lena Moore.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.