JK 6335-05-33

Skall åtgärder vidtas för att få ut kassetterna från Sveriges Radio?

För den fortsatta utredningen är det av vikt att Justitiekanslern får tillgång till de två kassetter som Sveriges Radio innehar och som sägs ha inhandlats i Stockholms moskés bokhandel. De behövs för att Justitiekanslern skall kunna ta ställning till om de uttalanden som förekommer där innefattar yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp. Vidare är uppgifterna på omslagen av betydelse för att det skall kunna utrönas vem som ansvarar för ett eventuellt yttrandefrihetsbrott. Av betydelse är därvid om det finns uppgifter om vem som är ansvarig utgivare eller uppgifter som enligt 3 kap. 13 § yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) skall finnas på exemplar av tekniska upptagningar, s.k. ursprungsuppgifter. 

Jag utgår från att Sveriges Radios vägran att frivilligt lämna ut kassetterna eller omslagen är slutgiltig. Frågan är därför om något av de rättsliga medel som står till buds skall vidtas för att kassetterna skall bli tillgängliga i förundersökningen. Vad som därvid i första hand kommer i fråga är ett s.k. editionsföreläggande för Sveriges Radio eller ett föreläggande att tillhandahålla kassetterna för s.k. syn. Teoretiskt vore det även möjligt att kassetterna togs i beslag efter husrannsakan hos Sveriges Radio. Det framstår dock som uppenbart att en sådan åtgärd vore oproportionerligt ingripande och även av andra skäl otänkbar. Jag avstår från att utveckla skälen i den delen. 

Den rättsliga regleringen

Enligt 38 kap. 2 § rättegångsbalken (RB) är den som innehar en skriftlig handling som kan antas ha betydelse som bevis skyldig att förete handlingen. Enligt 38 kap. 4 § RB får rätten förelägga innehavaren att förete handlingen, s.k. editionsföreläggande. Motsvarande gäller angående föremål som kan ha betydelse som bevis, se 38 kap. 5 § RB. Rätten kan sålunda förelägga innehavaren att förete föremålet för s.k. syn. 

I 2 kap. YGL finns bestämmelser om rätt till anonymitet för bl.a. upphovsmannen till s.k. tekniska upptagningar, t.ex. sådana kassetter som det här är fråga om. Med rätten till anonymitet följer bl.a. ett förbud mot editionsföreläggande och föreläggande om syn som skulle innebära att identiteten på den som har rätt till anonymitet röjdes (38 kap. 2 § andra stycket och 39 kap. 5 § RB). 

De nu redovisade reglerna gäller även under förundersökningen, vilket följer av 23 kap. 14 § andra stycket och 16 § RB. När det gäller meddelande av ett editionsföreläggande under förundersökningen krävs dock att förundersökningen har kommit så långt att någon är skäligen misstänkt för det brott som förundersökningen avser (se NJA 2003 s. 107). Motsvarande får antas gälla beträffande föreläggande om syn. 

Överväganden

Det står klart att kassetterna hos Sveriges Radio har stor betydelse som bevis i utredningen och för en eventuell domstolsprövning, vilket är en grundläggande förutsättning för editionsföreläggande eller föreläggande om syn. Frågan är då om det finns andra hinder mot ett sådant föreläggande. 

Bestämmelserna om anonymitet i 2 kap. YGL kan inte utgöra något hinder mot ett åläggande för Sveriges Radio att tillhandahålla kassetterna. Det rör sig om kassetter som Sveriges Radio har köpt i handeln, och de personer som medverkar skyddas inte av anonymitet enligt de angivna bestämmelserna. 

I rättspraxis har man vidare inte tillåtit ett vidsträcktare hänsynstagande till skyddet för yttrande- och informationsfrihetsintresset än som framgår av RB:s regler (se NJA 1981 s. 791 och NJA 1992 s. 307). Det innebär t.ex. att en invändning om att kassetterna utgör arbetsmaterial hos Sveriges Radio inte kan beaktas. Vidare saknar eventuella upphovsrättsliga aspekter betydelse i ärendet. 

Emellertid har utredningen i ärendet inte kommit så långt att det finns någon misstänkt för det brott som förundersökningen avser. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2003 s. 107 slagit fast att utredningen måste ha kommit så långt för att ett editionsföreläggande skall få meddelas under förundersökningen. Så länge det inte finns någon misstänkt riskerar ett editionsföreläggande nämligen att riktas mot en person som inte har någon skyldighet att lämna ut handlingen, t.ex. en misstänkt eller hans närstående. 

Detsamma får, som tidigare sagts, antas gälla beträffande förelägganden för syn under förundersökningen. 

Möjligen skulle det kunna hävdas att ett föreläggande skall kunna tillgripas på ett tidigare stadium när förundersökningen gäller yttrandefrihetsbrott. Skälet skulle vara att risken att ett föreläggande riktas mot en person som inte har någon skyldighet att lämna ut en handling eller ett föremål är liten med hänsyn till reglerna om ensamansvar i 6 kap. YGL. Ansvar för yttrandefrihetsbrott kan sålunda utkrävas av endast en person. För innehållet i tekniska upptagningar ansvarar i första hand utgivaren. Därefter ansvarar framställaren och, för det fall det saknas s.k. ursprungsuppgifter, utspridaren. Risken för att ett föreläggande mot Sveriges Radio skulle träffa någon av dessa måste bedömas som mycket liten. I det nämnda rättsfallet, NJA 2003 s. 107, var risken betydligt större. 

Det får i varje fall bedömas som osäkert om ett yrkande om editionsföreläggande eller syn kan bifallas i detta skede av utredningen. 

Vid sidan av denna osäkerhet finns det anledning att beakta de utredningssvårigheter som finns även om kassetterna tillhandahålls. En sådan svårighet gäller vem som är ansvarig. Det kan sålunda röra sig om kassetter som har framställts utomlands och som därefter har lämnats för spridning i Sverige. I ett sådant fall går framställarens ansvar över på den som har lämnat ut de tekniska upptagningarna för spridning här i landet, normalt importören. Även utspridare i ett senare led kan få ansvara om det inte går att klarlägga vem importören är. Att utreda ansvarsfrågan kan komma att ta tid. 

En därmed sammanhängande svårighet gäller frågan om preskription. Mycket talar för att invändningar om att eventuella brott är preskriberade blir svåra att motbevisa. Till det kommer den nyssnämnda tidsåtgången avseende en utredning av ansvarsfrågan liksom den tidsutdräkt som en hänvändelse till domstol med yrkande om ett editionsföreläggande eller förordnande om syn sannolikt skulle innebära. 

Det är slutligen inte säkert att innehållet på kassetterna är brottsligt. I den delen hänvisar jag till mina överväganden nedan angående de tekniska upptagningar som jag har haft tillfälle att granska. 

Under angivna omständigheter bedömer jag att möjligheterna till en eventuell lagföring för yttrandefrihetsbrott är små. Detta, sammantaget med den rättsliga osäkerhet som jag nämnt och det ingrepp som ett föreläggande mot Sveriges Radio skulle innebära, leder mig till slutsatsen att det inte finns tillräcklig grund för mig att begära editionsföreläggande eller syn beträffande kassetterna. 

Är innehållet i de beslagtagna tekniska upptagningarna brottsligt?

Innehållet 

Innehållet i de tekniska upptagningar som Justitiekanslern har granskat rör i huvudsak konflikten i Mellanöstern mellan judarna och palestinierna. Men även historiska händelser berörs, som t.ex. massakern i Ibrahims Moské. Det senare sker i den beslagtagna videofilmen, som utgör en dokumentation över den nämnda händelsen. De flesta kassetterna innehåller både tal och musik. De sånger som framförs kan betecknas som både lovsånger och kampsånger. Temat är det palestinska folkets lidande och de övergrepp som har förekommit. Det judiska folket uppmanas att återlämna det land som anses tillhöra det palestinska folket. Man uppmanar till kampvilja och ber om kraft att bekämpa judarna i den nämnda konflikten. Man tillskriver judarna egenskaper som opålitliga och fega, de anses orena och påstås ägna sig åt dobbleri. De personer som vi i västvärlden kallar självmordsbombare betecknas som martyrer. De prisas för sina uppoffringar eller s.k. martyrattacker, vilka beskrivs som det enda effektiva vapnet mot fienden. 

En serie kassetter med en föreläsning över ämnet ”Vår konflikt med judarna”, hållen av Dr MMAS, innehåller bl.a. ett uttalande som även spelades upp i Dagens Eko och låg till grund för mitt beslut att inleda förundersökning (se punkten 3 i beslagsprotokollet). Det uttalande som avses är följande. ”Domens dag skall inte komma förrän muslimerna kämpar mot judarna. Muslimerna skall döda dem och judarna skall gömma sig bakom stenar och träd. Stenarna och träden skall säga: Åh, muslim, det är en jude bakom mig. Kom och döda honom.” 

Enligt vad tolken har berättat utgör detta en s.k. hadith, vilket förenklat kan sägas vara ett vittnesmål över profeten Muhammeds liv, hans gärningar, utsagor och tysta godkännanden. Dessa ahadith (pluralisform) utgör en av rättskällorna till islam men kan ha olika dignitet inom olika muslimska inriktningar. Den nu nämnda hadithen analyseras av föreläsaren och han ger sin syn på hur den bör tolkas. 

Den aktuella föreläsningen är ett historiskt epos över ockupationen av Palestina från korsfararnas intåg i Jerusalem till dagens händelser i Mellanöstern. Tonvikten ligger på de nutida händelserna i Palestina, och en diskussion förs kring frågan vad den muslimska världen skall göra för Palestina. Bland annat rättfärdigas ”martyrdöden”, dvs. det som vi i västvärlden kallar för självmordsattacker. Jihad, eller det heliga kriget, anses vara det enda medlet att få tillbaka Palestina. Fienderna är judarna och de kallas genomgående för ”bröderna till aporna och grisarna”. Föreläsaren uttalar också en förbannelse över judarna. 

Den rättsliga regleringen 

Enligt 5 kap. 1 § första stycket YGL och 7 kap. 4 § 11 tryckfrihetsförordningen jämförd med 16 kap. 8 § brottsbalken skall det anses som ett yttrandefrihetsbrott – hets mot folkgrupp – om någon i t.ex. en teknisk upptagning hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning. 

I förarbetena till lagstiftningen om hets mot folkgrupp anges att den brottsliga handlingen typiskt sett består av hot eller uttryck för missaktning avseende någon viss folkgrupp. Utanför det straffbara området faller dock, enligt vad som sägs i förarbetena, omdömen som inte överskrider gränsen för saklig kritik av folkgruppen. Enligt förarbetena skall inte alla uttalanden av nedsättande eller förnedrande natur innefattas under begreppet hets mot folkgrupp, utan för straffbarhet bör krävas att det är fullt klart att uttalandet överskrider gränsen för en saklig och vederhäftig diskussion rörande folkgruppen i fråga. (Jfr Lena Holmqvist m.fl., Brottsbalken s. 16:36 f.) 

Enligt den s.k. instruktionen i 1 kap. 5 § YGL åligger det den som har att vaka över efterlevnaden av denna grundlag att bl.a. ha i åtanke att yttrandefriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick. Häri ligger en hänvisning till de syften som motiverar en vidsträckt yttrandefrihet, nämligen att den skall säkerställa ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande (jfr 1 kap. 1 § andra stycket YGL). Prövningen av om ett yttrandefrihetsbrott har begåtts i en teknisk upptagning måste med andra ord ske med beaktande av de intressen som utgör skäl för en vidsträckt yttrandefrihet här i landet. Till detta kommer också att bedömningen måste göras med hänsyn till det sammanhang vari de ifrågasatta yttrandena förekommer. Enligt bestämmelsen i 1 kap. 5 § YGL skall man vid tvekan hellre fria än fälla. 

Mina överväganden

Föreläsningen ”Vår konflikt med judarna” innehåller, liksom flera av de övriga tekniska upptagningar som togs i beslag, uttalanden som är starkt kritiska till judarna. De är i mycket hög grad präglade av den historiska och pågående konflikten i Mellanöstern. 

De uttalanden som förekommer måste bedömas mot den angivna bakgrunden, dvs. den ofta mycket våldsamma konflikten. Det går sålunda enligt min mening inte att vid prövningen bortse från detta sammanhang. Det gäller även uttalanden som görs här i Sverige. Men sammanhanget innebär också att ärendet är svårbedömt. 

Den aktuella föreläsningen innehåller uttalanden som är starkt förnedrande för judarna, bl.a. kallas de genomgående för bröder till apor och grisar. Vidare uttalas det en förbannelse över judarna och det uppmanas till Jihad (heligt krig) varvid självmordsbombare hyllas som martyrer. 

I ett annat sammanhang hade uttalanden som de nu angivna uppenbarligen varit att bedöma som hets mot folkgrupp, i varje fall sammantagna. Frågan är då om de skall bedömas annorlunda, och anses tillåtna, därför att de används av den ena sidan i en pågående djupgående konflikt där stridsrop och smädelser ingår som alldagliga inslag i den retorik som omger konflikten. 

Det står klart att inte vilka uttalanden som helst kan tillåtas här i landet bara därför att de görs som ett led i en djupgående och väpnad konflikt i en annan del av världen. Men exempelvis uppmaningar till självmordsbombningar och andra våldsinsatser i konfliktområdet kan knappast vara brottsliga här, även om de inrymmer ett reellt våldshot mot ett annat folk. Detsamma får anses gälla smädelser i samma kontext. Annorlunda måste det däremot förhålla sig om man skulle uppmana till våld eller hat här i landet mot samma folkgrupp; även grova smädelser och kränkningar i det sammanhanget torde då bli att bedöma som brottsliga. 

Min slutsats är att de nyssnämnda uttalandena trots sitt innehåll inte är att bedöma som hets mot folkgrupp enligt svensk lag. Jag beaktar därvid såväl den s.k. instruktionen som den omständigheten att svensk lag skall tolkas i ljuset av det krav som Europakonventionen ställer på yttrandefrihet. 

När det särskilt gäller den hadith som behandlas i föreläsningen innehåller den yttranden som objektivt sett innefattar hets mot folkgrupp. Som tidigare har framhållits skall dock varje uttalande bedömas i sitt sammanhang. Att endast citera och diskutera religiösa urkunder faller inte inom det straffbara området för bestämmelsen om hets mot folkgrupp. Det är däremot inte tillåtet att utifrån religiösa texter hota eller uttrycka missaktning för en viss folkgrupp (jfr prop. 2001/02:59 s. 41 f). Även om budskapet i den behandlade hadithen är motbjudande, har inget annat framkommit än att det här varit fråga om ett citat och en efterföljande analys av den närmare innebörden. Uttalandet kan under sådana förhållanden inte anses innefatta hets mot folkgrupp. Jag vill dock i det sammanhanget framhålla att det uttalande som spelades upp i Dagens Eko och som avsåg samma hadith inte var identiskt med det som jag nu har prövat. Det uttalandet framfördes i ett uppmanande tonläge och med mycket kraft bakom orden. Det är därför möjligt att det hade varit att bedöma som hets mot folkgrupp. 

Beträffande de kampsånger som framförs på kassetterna är syftet i första hand att skapa kampvilja hos det palestinska folket. De är även ämnade att skapa medvetenhet kring den s.k. Palestinafrågan och att tillkalla hjälp inom arabvärlden i kampen mot judarna. De framförda sångerna innehåller – såvitt kunnat bedömas – inte uttryckligen något hot mot judarna. Underförstått innebär de däremot både hets mot judarna och hot mot staten Israel. Med hänsyn till vad som sagts tidigare om sammanhanget kan de ändå inte anses utgöra hets mot folkgrupp i lagens mening. 

Min slutsats är alltså att det inte finns förutsättningar för en fällande dom för hets mot folkgrupp med anledning av innehållet på de tekniska upptagningar som jag har granskat. Det saknas således anledning att fortsätta förundersökningen med anledning av dessa. 

Eftersom jag inte heller har funnit tillräckliga skäl att med rättsliga medel försöka få tillgång till de upptagningar som var anledningen till att jag inledde förundersökningen, skall denna avslutas här.