NJA 1981 s. 791

Allmän åklagare yrkade vid Stockholms TR ansvar å H.G.H. för ohörsamhet mot ordningsmakten, egenmäktigt förfarande, försök till våld mot tjänsteman och framkallande av fara för annan enligt följande: H.G.H. har d 6 mars 1979 i korsningen Erstagatan-Skånegatan i Stockholm deltagit i en folksamling som stört allmän ordning genom att sittdemonstrera och på annat sätt förhindra polismaktens tjänsteåtgärder på platsen. Polisbefäl har vid tillfället i högtalarmegafon meddelat befallning för ordningens upprätthållande till folksamlingen att skingras och draga sig undan varvid H.G.H. underlåtit att efterkomma befallningen. - Vid samma tillfälle har H.G.H. gemensamt och i samråd med andra olovligen rubbat ett okänt antal bilägares besittning till deras fordon genom att lyfta ut bilarna i körbanan på Skånegatan från deras uppställningsplatser utefter sträckstenskanten. - Något senare på samma plats har H.G.H. i avsikt att med våld förgripa sig å Polisassistent B.D. i hans myndighetsutövning gripit tag i och ryckt och slitit i "kandarbettet" till betslet till D:s häst för att denna skulle stegra sig eller i vart fall bli så oroad att den kastade av D.. - Då ett flertal polismän och deltagare i folksamlingen vid tillfället har befunnit sig i omedelbar närhet av hästen som sparkat och kastat bakåt och åt sidorna samt på grund av H.G.H:s agerande varit tillfälligt ur D:s kontroll har H.G.H:s handlande inneburit att han av grov oaktsamhet utsatt de omkringstående för fara för svår kroppsskada.

H.G.H. uppgav enligt förundersökningsprotokollet i huvudsak: Sedan han kommit till platsen utanför kvarteret Järnet i närheten av korsningen Erstagatan-Skånegatan, där ett stort antal demonstranter samlats, lyfte han tillsammans med andra personer minst två bilar, vilka tillsammans med tre andra bilar kom att helt blockera Skånegatan. Han gick därefter och ställde sig vid ett kravallstaket. En polisman till häst kom mot de demonstranter, som stod vid kravallstaketet, och hästen kom så nära honom att hästens nos befann sig intill honom. Han tog då tag i hästens betsel för att hålla hästen från sig. Polismannen slog ett flertal slag med sin ridpiska mot H.G.H:s vänstra hand, med vilken denne fattat tag i betslet. Han vred inte på kandarbetslet. Han märkte dock att hästen blev orolig och tuggade fradga samt gjorde ansatser att stegra sig, vilket dock berodde på att polismannen missade åtskilliga slag, som i stället träffade hästen i närheten av näsborrarna och munnen. Det var ingen risk att polismannen eller de personer, som stod i närheten skulle komma till skada, och inte tog heller hästen någon skada av detta. H.G.H. släppte så småningom sitt tag och antecknade polismannens nummer. Ett rätt stort antal polismän till fots samlades vid de personer som stod vid staketet och polismännen började tränga dem från platsen. H.G.H. tog tag i staketet med sin högra hand. Ett polisbefäl knuffade på H.G.H. för att denne skulle bege sig från platsen men H.G.H. höll sig kvar i staketet. Demonstranterna bakom honom trängde på från andra hållet. Polismannen slog H.G.H. på högra armen med sin batong för att förmå H.G.H. att släppa sitt tag men han hade då blivit "förbannad" och höll kvar sitt tag samtidigt som han tänkte och sade "slå på du bara". H.G.H. blev dock tvungen att släppa sitt tag, varefter han och demonstranterna tvingades bakåt, varvid allmänt tumult uppstod. Han hade inte, medan han stod vid staketet, kunnat höra att polis via megafon eller på annat sätt uppmanade folket att skingra sig, då det vid tillfället var mycket skrik och oljud. H.G.H. uppgav slutligen att "om detta hans handlande är att anse som brott i enlighet med det som han blivit misstänkt för, erkänner han dessa brott. - - - Hans kunnande är inte så stort att han kan göra en sådan bedömning av sitt handlande".

H.G.H. yrkade i TR:n, bl a, med stöd av 38 kap 2 § RB editionsföreläggande för Sveriges Television AB avseende följande hos bolaget befintligt filmmaterial eller alternativt att bolaget enligt 39 kap 5 § RB måtte föreläggas att för syn tillhandahålla TR:n samma material för att styrka "att det är H.G.H:s version av händelseförloppet som är den riktiga":

- Rapportinslag d 6 mars 1979 om "Järnet", längd 1 min 44 sek; produktionsnummer 70-78/1009;

- Inslag i en senare Rapportsändning samma dag med titeln "Kvarteret Järnet", längd 54 sek; produktionsnummer 70-78/1010;

- Inslag i Aktuellts sändning samma dag om "Järnet", längd 1 min 55 sek; produktionsnummer 60-78/2102; samt

- Inslag i Löpsedeln före ifrågavarande Aktuelltsändning, längd 17 sek; produktionsnummer 60-78/2102.

Åklagaren förklarade sig inte ha något att invända mot att bolaget förelades att förete ifrågavarande filmer.

Bolaget bestred H.G.H:s nämnda yrkanden och uppgav bl a följande:

Enstaka bilder ur en TV-filmfotografs upptagning kan med stöd av 12 § lagen om rätt till fotografisk bild (fotografilagen) fritt utnyttjas endast under förutsättning att dessa exemplar blivit lovligen framställda enligt 5 § fotografilagen. Ett annat synsätt skulle innebära att 12 § fotografilagen i alla lägen skulle inskränka inte blott fotografens materiella utan även hans ideella rätt. Denna sistnämnda rätt måste anses ha stor betydelse för bolagets medarbetare. Dennes anseende medför bl a stor frihet i arbetet med insamlandet av material genom goda kontakter med allmänheten och ett förtroendefullt förhållande till personer, som blir föremål för upptagningar i samband med t ex demonstrationer. Skulle av fotografen upptagna bilder kunna utnyttjas i främmande sammanhang, kan han komma att uppfattas inte som professionell fotograf utan som en presumtiv insamlare av bevismaterial, varigenom hans anseende som fotograf kan komma att kränkas. - Televisionsutsändning enligt 48 § lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen) är visserligen en upphovsrätten närstående rättighet men den är dock inte svagare än andra upphovsrätter i det avseende, som nu är i fråga. Frånvaron av andra inskränkningar än dem som anges i 48 § tyder på att skyddet enligt denna bestämmelse har just den oinskränkta rätt som anges däri. Att hävda denna oinskränkta rätt är naturlig för bolaget, vars uppgift är att producera program. Denna uppgift kan komma att äventyras, om bolaget och dess medarbetare på fältet kan komma att uppfattas som presumtiva insamlare av material, som skulle kunna användas för bl a bevis- och utredningsändamål eller liknande syften. - Vad gäller utlämnande av program i fall där anonymitetsskyddet ej är i fara, har bolaget sedan lång tid tillbaka den principiella inställningen att programmaterial av anförda skäl icke får utlämnas för utnyttjande som bevismaterial etc.

TR:n (rådmannen Davidsson) anförde enligt protokoll d 14 febr 1990 som skäl för sitt samma dag meddelade, i protokollet antecknade beslut: Av handlingarna i målet framgår att Sveriges Television AB har med egen materiel och personal varit på platsen och därvid i bild och ljud upptagit åtminstone vissa delar av händelserna på platsen, enligt uppgift från H.G.H. även händelsen med hästen. Enligt allmänna regler har bolaget dispositionsrätt till de upptagna filmerna, oavsett om de blivit framförda offentligt genom att ha blivit visade i televisionen. Denna dispositionsrätt kan dock vara inskränkt i den mån annat föreskrivs i lag eller författning.

Av handlingarna framgår inte med önskvärd tydlighet, huruvida de hos bolaget bevarade filmerna är dokumentärfilmer (filmer som återger autentiska miljöer och förhållanden utan arrangerade scener eller skådespelare) eller journalfilmer (filmer som återger ett händelseförlopp).

H.G.H. har vidgått att han tillsammans med andra lyft minst två bilar ut i körbanan för att hindra polismännen i deras arbeten. Visningen av nu ifrågavarande filmer synes därför inte få betydelse för bedömande av ansvarsfrågan i denna del.

Åklagaren har yrkat ansvar å H.G.H. för ohörsamhet mot ordningsmakten genom att underlåta att efterkomma polisbefäls befallning till folksamlingen att skingras och draga sig undan. Visningen av filmerna torde inte heller ha någon betydelse för bedömandet av åtalet i detta hänseende.

Däremot kan visningen av filmerna i vad avser händelsen vid hästen antagas få betydelse för bedömandet av åklagarens ansvarsyrkanden, såvitt avser försök till våld mot tjänsteman och framkallande av fara för annan. Det inträffade torde i den mån det upptagits i filmerna i huvudsak återge ett händelseförlopp och filmerna därför vara att anse som journalfilmer.

Enligt upphovsrättslagen har den, som skapat ett konstnärligt verk, upphovsrätten till detsamma. Upphovsrätten innefattar med vissa undantag uteslutande rätt att förfoga över verket på visst i lagen angivet sätt. Nu ifrågavarande rätt avser dock endast s k auktorrättsliga verk, dvs verket skall ha en visas självständighet och originalitet (SOU 1956:25 s 67), produkten skall ha en så personlig eller säregen prägel att två olika människor inte skulle uttrycka alstrets innehåll på samma sätt (A H Olsson: Copyright, 2 uppl, s 15). Vad nu sagts gäller även film. Nyssnämnda skydd omfattar inte endast s k dramatiska filmer utan även vissa andra filmer såsom dokumentärfilmer. "Åtskilliga filmer skyddas emellertid icke som auktorverk utan endast som fotografiska bilder, t ex s k journalilmer i den mån de blott registrerar ett händelseförlopp i ljud och bild" (Lögdberg: Upphovsrätten och fotografirätten; 5 uppl, s 31).

Enligt 12 § fotografilagen må fotografisk bild fritt utnyttjas i rättsvårdens och den allmänna säkerhetens intresse.

Bolaget har invänt att 12 § fotografilagen blir tillämplig endast under förutsättning att "lovligen framställda enstaka exemplar av sådana bilder föreligger". Varken lagtext eller motiv till 12 § nyssnämnda lag ger stöd för detta påstående. 12 § fotografilagen anger att bilden får "fritt utnyttjas", vilket närmast tyder på att tillstånd från fotografen inte erfordras. Enligt fotografilagen föreligger sålunda intet hinder att tillämpa 38 eller 39 kap RB på dessa filmer.

Vad nu sagts om journalfilmer torde även gälla journalfilmer, som upptagits på videogram (anordning som utnyttjar elektriska signaler; se 2 § lagen om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar).

Beträffande frågan huruvida 38 kap eller 39 kap 5 § RB skall tillämpas på filmer av nu ifrågavarande slag anser TR:n att dessa filmer inte är sådana skriftliga handlingar och bevis, som avses i 38 kap RB. Emellertid synes 39 kap 5 § samma lag vara tillämplig på dessa filmer.

Som tidigare anförts kan visningen av filmerna ha betydelse som bevis såvitt avser händelsen vid hästen och H.G.H:s agerande i samband därmed. Med hänsyn härtill skall H.G.H:s yrkande bifallas.

Beträffande återgivandet av filmerna och de praktiska detaljerna i samband härmed har åklagaren under hand förklarat att polismyndigheten kommer att ställa erforderlig personal och apparatur till TR:ns förfogande.

TR:n meddelade följande

Beslut Med stöd av 39 kap 5 § RB förordnar TR:n att Sveriges Television AB skall vid vite av 1 000 kr tillhandahålla Stockholms TR följande filmer för syn:

- Rapportinslag d 6 mars 1979 om "Järnet", längd 1 min 44 sek; produktionsnummer 70-78/1009;

- Inslag i en senare "Rapportsändning" samma dag med titel "Kvarteret Järnet", längd 54 sek; produktionsnummer 70-78/1010;

- Inslag i Aktuellts sändning samma dag om "Järnet"; längd 1 min 55 sek; produktionsnummer 60-78/2102; samt

- Inslag i Löpsedeln före ifrågavarande aktuelltsändning; längd 17 sek; produktionsnummer 60-78/2102.

Filmerna skall genom bolagets försorg på lämpligt sätt översändas till Stockholms TR, avd 11, senast 3 veckor efter det detta beslut vunnit laga kraft.

Bolaget anförde besvär i Svea HovR och yrkade att TR:ns beslut måtte upphävas.

Till utveckling av sin talan anförde bolaget i HovR:n i huvudsak följande: I Sverige råder vidsträckt yttrande- och informationsfrihet skyddad direkt eller indirekt genom grundlag. Inskränkning i yttrandefriheten är noga reglerad i lag och grundlag och klart begränsad till fall då det är påkallat av hänsyn till särskilt skyddsvärda intressen såsom rikets säkerhet och den personliga integriteten. Ett system av regler i tryckfrihetsförordningen, radiolagen och radioansvarighetslagen anger hur yttrandefriheten skall säkras och informationsutbyte främjas. I den angivna lagstiftningen utvecklas i detaljerade bestämmelser om bl a anonymitetsskydd, skydd för meddelare och anskaffare samt censurförbud hur yttrandefrihetsbegreppet skall hanteras i praktiken. Verksamheten vid bolaget bedrivs på grundval av bestämmelserna i radiolagen och bolagets avtal med staten. I radiolagens 6 § föreskrivs att verksamheten skall utövas opartiskt och sakligt med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i rundradion. Med informationsfrihet förstås - såsom framgår av departementschefens uttalande i prop med förslag till radiolag (jfr prop 1966:149, s 229) - "vars och ens frihet att inhämta och mottaga upplysningar och meningsyttringar" och att en radio och tv i allmänhetens tjänst därför har "ansvar för att tillhandahålla en så mångsidig och fullständig information som möjligt".

Hur detta skall tillgå utvecklas närmare i detaljerade bestämmelser i avtalet mellan staten och bolaget. I avtalet (11 §) föreskrivs skyldighet för bolaget att "meddela nyheter samt kommentera eller på annat sätt belysa händelser och skeenden och därvid ge den allsidiga information som medborgarna behöva för att vara orienterade och ta ställning i samhälls- och kulturfrågor". Enligt bolagets mening bör myndigheter och andra allmänna organ medverka till att bolaget kan uppfylla det ansvar och den skyldighet bolaget har i nu angivna avseende. Vid avvägningen mellan olika intressen bör därvid sådan hänsyn tas till den bakomliggande grundlagsskyddade yttrandefriheten att andra intressen med mindre styrka än de som särskilt angetts som grund för inskränkningar i yttrandefriheten får vika. I föreliggande fall är det mot yttrande- och informationsfriheten stridande intresset icke tillnärmelsevis av sådan karaktär att det kan jämställas med de andra nämnda. Konsekvenserna av att bolagets programmaterial i framtiden skulle komma att användas som bevismaterial i rättegångar är synnerligen allvarliga och direkt stridande mot yttrandefrihetsintressena. Uppgiften för bolaget att i allmänhetens tjänst producera program kan äventyras om bolaget och dess medarbetare på fältet uppfattas som presumtiva insamlare av material som kan komma att användas för efterforskning av medverkandes identitet eller för bevis-, utredningsändamål eller liknande. För medarbetare på fältet är det av största betydelse att icke uppfattas på annat sätt än som insamlare av material för program i bolagets sändningar. Den hittillsvarande friheten i arbete med insamlande av material kan komma att allvarligt inskränkas genom att personer som blir föremål för upptagningar för program, framträder i program eller lämnar meddelande för offentliggörande i program kan riskera att materialet utnyttjas på annat sätt, t ex som bevismaterial. Beredvilligheten att medverka vid upptagningar, framträda i program eller lämna meddelande för offentliggörande i program kan på synnerligen goda grunder antas förbytas till motsatsen. Personer som medverkat i redan färdiga program som ännu icke sänts har hört av sig och uttryckt oro. I åtminstone ett fall har ett planerat program icke kunnat genomföras på grund av att personer som varit nödvändiga för produktionen vägrat att medverka med hänvisning till att de icke ville riskera att materialet senare skulle komma att utnyttjas vid domstol.

Bolaget anförde vidare i HovR:n bl a följande beträffande de upphovsrättsliga spörsmål som enligt bolagets uppfattning aktualiseras genom det yrkade föreläggandet. TR:ns definitioner av begreppen dokumentärfilm och journalfilm finner bolaget inte ha någon förankring i dagens verklighet. Några ur upphovsrättslig synpunkt relevanta gränsdragningar mellan dessa båda begrepp och vissa andra förekommande uttryck för film eller TV-program låter sig inte göra. Avgörande i detta fall är att filmerna i fråga är redigerade och anpassade bl a med speakertext till vissa bestämda TV-program. Enstaka bilder ur filmerna skyddas som stillbilder enligt lagen om rätt till fotografisk bild. Sammanställningen av de enskilda bilderna, skyddade av sagda lag, konstituerar i detta fall ett nytt av upphovsrättslagen skyddat verk (filmverk). Även om 12 § lagen om rätt till fotografisk bild är tillämplig på enstaka bilder kan detta ej berättiga motsvarande tillämpning på visning av hela filmverket. Såvitt avser upphovsrätten till ifrågavarande filmverk har - förutom den rätt som tillkommer bolaget enligt 48 § upphovsrättslagen - de medarbetare, här företrädda av bolaget, som deltagit i framställningen av filmverket ursprunglig upphovsrätt. I detta sammanhang torde även den ideella rätten i vidare bemärkelse ha betydelse. Medarbetare vid bolaget arbetar under den förutsättningen att resultatet av deras arbete skall utnyttjas i bolagets verksamhet och bör på goda grunder kunna hävda att vissa andra former av utnyttjande, t ex visning i visst sammanhang, kan vara kränkande för deras konstnärliga anseende eller egenart. Oavsett den subjektiva bedömningen av programmens slutliga utformning har TV- medarbetare såväl som andra upphovsmän rätt till respekt för sitt anseende och sin egenart enligt 3 § upphovsrättslagen. Den ideella rättens innehåll såvitt avser TV-medarbetare måste bedömas med hänsyn till just de specialla förutsättningar som gäller för upphovsmän av detta slag. Anseende och egenart innebär bl a i detta fall att medarbetarna uppfattas som professionella framställare av verk för visning i television. I den mån verken därutöver utnyttjas i sammanhang som upphovsmännen i detta fall finner helt främmande kan detta innebära kränkning av den ideella rätten. Att stadgandet i 12 § lagen om rätt till fotografisk bild - med det begränsade utnyttjande som visning av enstaka bilder innebär - inskränker fotografens ideella rätt kan icke berättiga motsvarande inskränkning såvitt avser upphovsmän till filmverk skyddade enligt upphovsrättslagen.

HovR:n (hovrättslagmannen Mejegård, hovrättsråden von Möller och Hallmo, referent, samt hovrättsassessorn Schreuder) anförde i slutligt beslut d 19 juni 1980:

Skäl. RB:s särskilda bestämmelser om bevisning innehåller till en början huvudregeln i 35 kap 1 § om att rätten efter samvetsgrann prövning av allt som förekommit i målet skall avgöra vad som är bevisat. Stadgandet uttrycker principen om fri bevisprövning och innebär att allt material som kan ha betydelse för domstolens prövning av målet skall beaktas. I särskilda kapitel i RB ges regler angående användandet av olika slag av bevismedel. HovR:n delar TR:ns uppfattning att vid prövning av yrkandet i målet om skyldighet för bolaget att tillhandahålla ifrågavarande filmer fråga är om bevismedlet syn och att därför regeln i 39 kap 5 § RB är tillämplig.

I nämnda lagrum stadgas att den som innehar föremål, som kan antas äga betydelse som bevis, är skyldig att tillhandahålla föremålet för syn. Bestämmelsen innebär som en huvudregel att innehavarens rätt att förfoga över föremålet - oavsett om hans rätt grundas på äganderätt eller annat förhållande - temporärt får vika för tillgodoseende av rättsskipningens intressen. Härav följer att även den som innehar ett föremål, till vilket är knutet en rätt av upphovsrättslig karaktär, i princip är skyldig att ställa föremålet till förfogande för syn.

Beträffande såväl syn som andra bevismedel gäller dock inskränkningar i möjligheten att tillgå eller helt utnyttja viss upplysningskälla, där hänsyn till allmänt eller enskilt intresse påkallar det. Bl a begränsas vittnespliktens omfattning genom bestämmelser i 36 kap RB om tystnadsplikt. I 15 § sagda kapitel erinras sålunda om den tystnadsplikt för vittne som gäller enligt 9 § radioansvarighetslagen (1966:756). Motsvarande erinran förekommer i 38 kap RB om skriftligt bevis och i 39 kap samma balk om syn såvitt gäller skriftlig handling. Beträffande annat föremål än skriftlig handling - bl a film varom här är fråga - innehåller däremot bestämmelserna om syn varken någon hänvisning till radioansvarighetslagen eller i övrigt någon i förevarande fall tillämplig begränsning av skyldighet för innehavaren av föremålet att tillhandahålla detta för syn. Bestämmelserna i RB medger således inte att bolaget befrias från att hålla filmerna tillgängliga i rättegången.

Bolaget har gjort gällande att användandet av filmerna som bevis i rättegång skulle komma att inverka menligt på dess möjligheter att fullgöra sin uppgift och därmed allvarligt inskränka den yttrande- och informationsfrihet som är grundvalen för företagets verksamhet. De av bolaget anförda synpunkterna berör en intresseavvägning av principiell betydelse och manar i sig till återhållsamhet att utnyttja föremål av förevarande slag som bevis. HovR:n finner emellertid att de omständigheter som bolaget härvid åberopat inte kan anses utgöra rättsligt grundat hinder mot att meddela ifrågavarande föreläggande. Ej heller kan tillhandahållandet av ifrågavarande filmer för syn anses medföra en kränkning av det skydd som upphovsrättslagen eller lagen om rätt till fotografisk bild ger.

På grund av det anförda och då filmerna kan antagas äga betydelse som bevis i målet, skall TR:ns beslut stå fast.

Slut. HovR:n lämnade besvären utan bifall.

Bolaget anförde besvär med yrkande att HD måtte upphäva HovR:ns beslut.

H.G.H. bestred bifall till besvären.

Såväl bolaget som H.G.H. hemställde att HD måtte hålla förhandling i målet.

Betänkande

HD (JustR:n Gyllensvärd, Hesser, referent, Hessler, Sven Nyman och Ehrner) fattade följande slutliga beslut: