NJA 2003 s. 107

Editionsföreläggande under förundersökning. Fråga dels om det i 3 kap. 3 § 2 st. 5 tryckfrihetsförordningen angivna undantaget från tystnadsplikt kan tillämpas vid editionsföreläggande, dels om editionsföreläggande kan ske innan någon är skäligen misstänkt för det brott förundersökningen avser.

TR:n

Allmän åklagare anförde i en ansökan till Göteborgs TR bl.a. följande. Det pågår förundersökning om misstänkta bedrägerier i Göteborg m.fl. platser. En okänd person har under januari 2001 bjudit ut begagnade lastbilar till försäljning genom radannonser i Göteborgs-Posten vari kunden uppmanats ringa ett telefonnummer. En sådan kund har efter att ha ringt det angivna numret betalat in en handpenning om cirka 30 000 kr till en okänd betalningsmottagare i Spanien. I utredningen finns uppgifter att ytterligare personer på samma sätt betalt förskott till samme betalningsmottagare. Efter att inga lastbilar hörts av har framkommit att angivna telefonnummer var s.k. kontantkort, omöjliga att spåra, att uppgivna namn och adresser inte stämde, och att betalningsmottagarna inte kunde efterforskas. Återstår den som satte in radannonserna i Göteborgs-Posten. - Uppgiften om vem som satte in annonsen i tidningen är en uppgift skyddad av 3 kap. 3 § 1 st. TF oaktat att uppgiften alls icke berör det av tryckfriheten skyddade området. Uppgift från tidningen om annonsörens identitet är av synnerlig vikt för den fortsatta utredningen i brottmålet. Om identiteten inte kan utrönas kan det begångna bedrägeriet inte utredas. En brottsutredning mot en bedragare är av väsentligt allmänt och enskilt intresse. Efterforskning av denne okändes identitet behövs för att fullfölja åtal och förundersökning mot denne. Sådana åtgärder är uttryckligen undantagna från efterforskningsförbudet i 3 kap. 4 § TF och berör inte - ens perifert - något av tryckfriheten skyddat intresse.

Åklagaren yrkade att TR:n skulle dels anordna vittnesförhör under förundersökning med Göteborgs-Postens stf. ansvarige utgivare K.A. till utrönande av vem som hade beställt och betalat annonserna dels förelägga Göteborgs-Postens Nya AB (GP) att tillhandahålla och förete skriftliga handlingar som kunde finnas på tidningen i anledning av beställning och betalning av annonserna.

K.A. och GP gjorde i yttrande över åklagarens framställning gällande att det inte, såsom krävs för åsidosättande av tystnadsplikten enligt 3 kap. 3 § 2 st. 5 TF, var av synnerlig vikt att uppgift om annonsörens identitet lämnades. Enligt dem saknades därför grund för bifall till åklagarens båda yrkanden.

Domskäl

TR:n (chefsrådmannen Sjösten) anförde i beslut d. 8 nov. 2001: Den uppgift som åklagarens ansökan tar sikte på omfattas av meddelarskyddet enligt TF. Med hänsyn till syftet med åklagarens begäran och till det skyddsintresse som föreligger i det aktuella fallet är undantagsbestämmelsen i 3 kap. 3 § 2 st. 5 TF tillämplig.

Förutsättningarna för att hålla förhör under förundersökningen regleras i 23 kap. 13 § RB. Enligt den bestämmelsen får sådant förhör inte äga rum innan förundersökningen fortskridit så långt att någon skäligen kan misstänkas för brottet. Dessutom skall enligt samma bestämmelse den misstänkte ges tillfälle att närvara vid förhöret. Eftersom någon namngiven - skäligen misstänkt - person inte finns saknas förutsättningar att bifalla åklagarens talan i denna del. Åklagarens begäran om förhör under förundersökningen avslås därför.

De skriftliga handlingar som editionsföreläggandet avser kan ha betydelse som bevis i målet. TR:n förelägger därför GP att, senast en vecka efter det att detta beslut vunnit laga kraft, förete de skriftliga handlingar som kan finnas på tidningen i anledning av beställning och betalning av de annonser som anges i åklagarens framställning. Handlingen skall sändas eller lämnas till TR:n.

HovR:n

GP överklagade och yrkade att HovR:n skulle med ändring av TR:ns beslut avslå åklagarens yrkande om föreläggande för GP att utge handlingar.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Fernqvist samt hovrättsråden Nilsson och Kragh Munck, referent) anförde i beslut d. 9 april 2002: De brottsmisstankar som ligger till grund för åklagarens begäran om editionsföreläggande avser brott av sådant slag att det enligt 3 kap. 4 § TF inte föreligger hinder mot att myndighet eller annat allmänt organ efterforskar identiteten på den person som är författare eller meddelare beträffande de annonser som varit införda i den tryckta skriften Göteborgs-Posten. Vid efterforskningen skall den i 3 kap. 3 § TF angivna tystnadsplikten beaktas.

Som TR:n konstaterat i sitt beslut omfattas i och för sig den uppgift som åklagarens ansökan tar sikte på av tystnadsplikten (meddelarskyddet) enligt 3 kap. 3 § TF. Detta innebär i förevarande fall att verksamma inom GP har tystnadsplikt i fråga om vad de där erfarit om meddelarens eller författarens identitet.

Den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 § TF är inte skyldig att förete skriftlig handling om dess innehåll kan antas vara sådant att han inte får höras som vittne därom. Av 36 kap. 5 § RB framgår att han får höras som vittne om förhållanden som tystnadsplikten avser endast i den mån det föreskrivs i 3 kap. 3 § TF. Där stadgas att tystnadsplikt inte gäller i fall som det förevarande i den mån domstol av hänsyn till ett allmänt eller enskilt intresse finner det vara av synnerlig vikt att uppgift om identiteten lämnas vid vittnesförhör eller vid förhör med part under sanningsförsäkran.

Av utredningen i målet framgår att det är av verklig betydelse att åklagaren för utredningen om brott får tillgång till de uppgifter som kan finnas hos GP angående vem som ligger bakom den aktuella annonsen. Med hänsyn härtill och då det brott det är fråga om är av tillräckligt allvarligt slag för att det såväl av enskilt som allmänt intresse hade varit av synnerlig vikt att uppgift om identiteten lämnats vid ett vittnesförhör utgör tystnadsplikten inget hinder mot att förete de handlingar som är i fråga i de delar de avser vem som är författare av eller meddelare beträffande aktuella annonser. Det saknar därvid betydelse att förundersökningen ännu inte fortskridit så långt att vittnesförhör enligt 23 kap. 13 § 2 st. RB kan äga rum. På grund härav och då handlingarna kan antas ha betydelse som bevis finner HovR:n att TR:ns beslut skall stå fast, dock med den begränsningen att utlämnandet endast bör avse handlingarna i den del de innefattar uppgifter beträffande författarens eller meddelarens identitet.

HovR:n ändrar det överklagade beslutet på det sättet att utlämnandet endast skall avse handlingarna i den del de innefattar uppgifter om författarens eller meddelarens identitet. Utlämnandet skall ske inom en vecka från det att HovR:ns beslut har vunnit laga kraft.

GP överklagade med samma yrkande som i HovR:n.

Riksåklagaren bestred ändring.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Bergkvist, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. Målet rör frågan om förutsättningar föreligger för att genom ett editionsföreläggande under förundersökning medge undantag från den tystnadsplikt avseende en författares eller meddelares identitet som enligt 3 kap. 3 § TF åvilar anställda m.fl. som har tagit befattning med en sådan uppgift.

Den undantagsbestämmelse som aktualiseras är 3 kap. 3 § 2 st. 5 TF, enligt vilken tystnadsplikten inte gäller i den mån domstol av hänsyn till ett allmänt eller enskilt intresse finner det vara av synnerlig vikt att uppgift om en författares eller meddelares identitet lämnas vid vittnesförhör eller förhör med en part under sanningsförsäkran. I 3 kap. 3 § 3 st. TF finns en s.k. handlingsregel för domstolen, som tillkommit för att inskärpa intresset av att skydda massmediernas källor, se prop. 1990/91:64 s. 140. Enligt handlingsregeln skall rätten, vid förhör som avses i 2 st. 4 eller 5, noga vaka över att frågor inte ställs som kan inkräkta på tystnadsplikten utöver vad som i varje särskilt fall är medgivet.

Av 23 kap. 14 § RB framgår att åklagaren under förundersökningen kan hos rätten begära föreläggande att skriftligt bevis skall företes. I 38 kap. 2 § RB ges allmänna bestämmelser om förutsättningarna för att meddela editionsföreläggande. Dessa regler innebär bl.a. att en befattningshavare eller annan, som avses i 36 kap. 5 § RB, inte får förete skriftlig handling om dess innehåll kan antas vara sådant att han inte får höras som vittne därom. I 36 kap. 5 § RB ges föreskrifter om begränsningar i fråga om att höra vittnen som omfattas av tystnadsplikt. Enligt sjätte stycket får den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 § TF höras som vittne om förhållanden som tystnadsplikten avser endast i den mån det är föreskrivet där. Denna erinran lades till efter förslag av Lagrådet i samband med lagändringar som trädde i kraft d. 1 jan. 1978 (SFS 1977:1020; prop. 1977/78:62 s. 79 och 85). Eventuella konsekvenser av att hänvisningen i 38 kap. 2 § omfattar även detta stycke berörs inte i förarbetena.

Inte heller i förarbetena till 3 kap. 3 § TF har frågan om tystnadsplikten kan inskränkas genom ett editionsföreläggande berörts (SOU 1975:49 s. 118 och 274 ff., prop. 1975/76:294 s. 11 f. och 144, SOU 1990:12 s. 250 f. och 258 f. samt prop. 1990/91:64 s. 101 ff. och s. 139 f.).

Såväl lagtexten i TF som förarbetena förutsätter alltså att det endast är vid förhör inför domstol som undantag från tystnadsplikten kan medges. En otydlighet i lagstiftningen kan sägas föreligga på grund av ovan berörda hänvisning i RB. De i TF föreskrivna undantagen från den tystnadsplikt som avser att skydda författares och meddelares identitet bör emellertid inte utvidgas till att omfatta fall som inte täcks av bestämmelsens ordalydelse.

På grund av det anförda skall åklagarens yrkande avslås.

Domslut

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut avslår HD åklagarens yrkande.

Skäl HD (JustR:n Inger Nyström, Lennander, Håstad och Ella Nyström, referent) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Vid internationella åklagarkammaren i Göteborg pågår en förundersökning rörande bedrägeri. En okänd person har i annonser införda i tidningen Göteborgs-Posten bjudit ut begagnade lastbilar till försäljning. Åtminstone en person har svarat på annonsen och betalat in 30 000 kr till en betalningsmottagare i Spanien. Varken telefonnumret i annonsen eller betalningsmottagaren har kunnat spåras. Förundersökningen har således inte kommit så långt att någon skäligen kan misstänkas för brottet.

I syfte att få uppgift om annonsörens identitet begärde åklagaren vid TR:n dels vittnesförhör under förundersökning med Göteborgs-Postens ansvarige utgivare, dels editionsföreläggande mot GP avseende skriftliga handlingar rörande beställning och betalning av annonserna. TR:n avslog åklagarens begäran om vittnesförhör under förundersökningen med motiveringen att det i 23 kap. 13 § RB föreskrivs att sådant förhör inte får äga rum innan förundersökningen fortskridit så långt att någon skäligen kan misstänkas för brottet. Åklagarens begäran om editionsföreläggande bifölls emellertid. Efter överklagande från GP ändrade HovR:n beslutet rörande editionsföreläggande på så sätt att utlämnandet endast skulle avse handlingarna i den del de innefattar uppgifter om författarens eller meddelarens identitet.

GP:s invändningar tar i huvudsak sikte på att editionsföreläggandet avser uppgifter för vilka tidningens anställda har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 § 1 st. TF och att förhållandena inte är sådana att tystnadsplikten bör vika enligt bestämmelsens andra stycke.

I 23 kap. 14 § 2 st. RB anges att undersökningsledare får hos rätten begära föreläggande att skriftligt bevis skall företes. Några särskilda förutsättningar anges inte i bestämmelsen. Närmare regler om editionsföreläggande finns i 38 kap. RB. Enligt 38 kap. 2 § 1 st. föreligger i brottmål inte någon editionsplikt för den misstänkte eller närstående till denne. Av andra stycket framgår att befattningshavare eller annan, som avses i 36 kap. 5 § RB, inte får förete skriftlig handling om dess innehåll kan antas vara sådant att han inte får höras som vittne därom. I sistnämnda lagrum hänvisas bl.a. till 3 kap. 3 § TF, som såvitt nu är av intresse innebär att anställda vid tidningsföretag har tystnadsplikt rörande en annonsörs identitet om inte något av de i bestämmelsen angivna undantagsfallen är för handen.

Till grund för utformningen av 38 kap. 2 § RB ligger uppfattningen att editionsplikten i princip bör ha samma omfattning som skyldigheten att avge muntlig utsaga om urkundens innehåll. Vore editionsplikten mera begränsad än skyldigheten att uttala sig skulle detta inte medföra någon fördel för handlingens innehavare eftersom han skulle vara skyldig att vid förhör uttala sig om handlingens innehåll. Om editionsplikten vore vidsträcktare skulle den komma i strid med de intressen som ligger till grund för innehavarens tystnadsplikt eller hans rätt att vägra yttra sig. (Se NJA II 1943 s. 498 och Ekelöf o.a., Rättegång IV, 6 uppl. 1992 s. 216.)

Om de i 23 kap. 13 § RB angivna kraven för vittnesförhör under förundersökning varit uppfyllda, hade sådant förhör kunnat hållas med GP:s ansvarige utgivare rörande annonsörens identitet under förutsättning att domstolen vid prövning enligt 3 kap. 3 § 2 st. 5 TF funnit att undantag från tystnadsplikten kunde göras. Det får anses följa av bestämmelsen i 38 kap. 2 § RB med däri gjord hänvisning till 36 kap. 5 § att domstolen, om den hade funnit förutsättningar för vittnesförhör föreligga, även hade kunnat bifalla ett yrkande om editionsföreläggande mot GP avseende den uppgift ur en handling som ett vittnesförhör skulle ha fått avse. (Jfr dock beträffande tvångsmedel prop. 1988/89:124 s. 35 och Fitger, Rättegångsbalken s. 27:12. Jfr även Gunnar Persson, Exklusivitetsfrågan, 2002 s. 316 ff.)

Som framgår av TR:ns beslut föreligger emellertid förbud mot att hålla vittnesförhör när det, som i förevarande fall, inte finns någon som skäligen kan misstänkas för det brott som förundersökningen avser. Bakgrunden till förbudet är bl.a. att det annars skulle kunna hända att den som hörts på ed av domstolen befanns vara gärningsmannen. (Se Ekelöf m.fl., Rättegång V, 7 uppl. 1998 s. 127 och Fitger, Rättegångsbalken s. 23:51.) Något uttryckligt förbud mot editionsföreläggande i motsvarande situation finns inte. Den grundläggande tanken om att editionsplikten bör ha samma omfattning som vittnesplikten, vilken bl.a. kommer till uttryck i att editionsföreläggande inte får riktas mot den misstänkte eller någon denne närstående, leder emellertid till slutsatsen att det även för editionsföreläggande bör vara en förutsättning att förundersökningen kommit så långt att någon är skäligen misstänkt. Åklagarens syfte att få fram identiteten på en person som kan misstänkas ha begått det brott förundersökningen avser kan således inte uppnås genom editionsföreläggande.

På grund av det anförda skall åklagarens yrkande avslås.

Beslut HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut avslår HD åklagarens yrkande.

JustR Dahllöf var av skiljaktig mening på sätt framgår av följande yttrande: Som HovR:n har konstaterat i sitt beslut omfattas de uppgifter som kan finnas på Göteborgs-Posten om en annonsörs identitet av den tystnadsplikt som föreskrivs i 3 kap. 3 § TF.

Enligt 3 kap. 3 § 2 st. 5 TF gäller inte tystnadsplikten i den mån domstol av hänsyn till ett allmänt eller enskilt intresse finner det vara av synnerlig vikt att uppgift om identiteten lämnas vid vittnesförhör eller förhör med en part under sanningsförsäkran (jfr prop. 1990/91:64 s. 140 samt Strömberg, Tryckfrihetsrätt, 13 uppl. 1999 s. 33 och Petrén m.fl., Sveriges grundlagar, 12 uppl. 1980 s. 413 f.). Vidare framgår av tredje stycket samma paragraf att vid sådant förhör skall rätten noga vaka över att frågor inte ställs som kan inkräkta på tystnadsplikten utöver vad som i varje särskilt fall är medgivet.

En domstol kan således besluta om undantag från tystnadsplikten om vissa förutsättningar föreligger och om uppgifterna lämnas vid förhör inför domstolen (jfr även 23 kap. 13 § RB). Det skulle däremot strida mot ordalydelsen i 3 kap. 3 § 2 st. 5 och 3 st. i samma paragraf TF att medge att den grundlagsstadgade tystnadsplikt som är avsedd att skydda bl.a. författares och meddelares identitet skulle kunna brytas genom ett editionsföreläggande.

Åklagarens yrkande om editionsföreläggande skall därför avslås.

HD:s beslut meddelades d. 20 mars 2003 (mål nr Ö 1839-02).