JK 7913-07-40

Bakgrund

MS ansökte den 1 juli 2003 hos Polismyndigheten i Uppsala län om tillstånd att inneha ett skjutvapen att använda som rekvisita vid filminspelningar. Polismyndigheten avslog ansökan den 1 oktober 2003. MS överklagade beslutet till Länsrätten i Uppsala län. Efter kommunicering blev målet färdigt för avgörande den 9 februari 2004. Länsrätten biföll i dom den 16 februari 2004 överklagandet. Polismyndigheten överklagade till Kammarrätten i Stockholm. Målet i kammarrätten var klart för avgörande den 22 mars 2004. I dom den 1 juli 2004 lämnas polismyndighetens överklagande utan bifall. Polismyndighetens överklagande av Kammarrättens dom inkom till Regeringsrätten den 20 juli 2004. Målet var i Regeringsrätten klart för avgörande den 2 september 2004. Regeringsrätten beslutade den 29 augusti 2007 att inte meddela prövningstillstånd. Den 7 november 2007 kontaktade MS polismyndigheten eftersom han ännu inte hade fått tillståndet beviljat trots Regeringsrättens beslut. Den 9 november 2007 beviljades tillståndet.

Anspråket

MS har begärt ersättning av staten med 75 000 kr på grund av att staten, genom oskäligt lång handläggningstid av ärendet om tillstånd enligt vapenlagen/-förordningen, har kränkt hans rätt enligt artikel 6.1 i Europakonventionen till rättegång inom skälig tid. 

MS har som grund för sitt anspråk anfört i huvudsak följande. 

Han är svensk medborgare och bosatt i Sverige. Han har mångårig erfarenhet som frilansande filmare och har sålt produktioner till exempelvis Sveriges Television. Han har vid många tillfällen arbetat med specialeffekter och har upparbetat en stor kompetens på detta område. I början av 2002 grundade han företaget Gunsmoke Movie Production som skulle specialisera sig på specialeffekter med äldre handeldvapen, s.k. svartkrutsrevolvrar. Den här aktuella ansökan avsåg en revolver av äldre modell som skulle användas vid filminspelningar. Avslaget motiverades med att han inte hade styrkt behovet av vapnet för det uppgivna ändamålet. Hans ärende rör en reell och seriös tvist mellan en enskild och en myndighet och tvisten avser en rättighet som har sin grund i svensk rätt. Tvisten handlar om en tillståndsfråga som påverkar hans möjlighet att utöva sitt yrke och rör därmed en civil rättighet i den mening som avses i artikel 6.1 i Europakonventionen. Han har därför haft rätt att få sin sak prövad i en rättegång inom skälig tid. 

Den relevanta tidsperioden för bedömningen av om han har tillförsäkrats rättegång inom skälig räknas från dagen för tvistens uppkomst, dvs. i detta fall från dagen för polismyndighetens avslagsbeslut. Tidsperioden löpte ut först när domen i ärendet verkställdes, dvs. när tillståndet beviljades av polismyndigheten. Den totala handläggningstiden har därmed uppgått till drygt fyra år och en månad. I förevarande fall har målet legat öppet i Regeringsrätten i tre år och tre månader utan någon registrerad aktivitet från domstolens sida utöver en omlottning av målet mellan två rotlar. 

Vid bedömningen av om handläggningstiden har varit oskäligt lång ska särskild vikt läggas vid om det har förekommit perioder av inaktivitet. När det som i detta fall kan konstateras att inaktivitet har förelegat är det staten som har förklaringsbördan för denna. En oskäligt lång handläggningstid kan härvid inte rättfärdigas med hänvisning till arbetsbörda eller otillräckliga resurser. 

Handläggningstid i Regeringsrätten har granskats av Europadomstolen vid ett antal tillfällen. I Västberga Taxi Aktiebolag and Vulic v. Sweden, application no. 36985/97 riktade Europadomstolen kritik bl.a. mot Regeringsrätten i ett ärende där handläggningen hade pågått i totalt ca sju år, av vilka över ett år i Regeringsrätten i väntan på beslut i prövningstillståndsfrågan. I Martin Denev v. Sweden, application no. 25419/94 ansåg Europakommissionen att en tidsrymd av ett år och elva månader för beslut i frågan om prövningstillstånd i Regeringsrätten stred mot rätten till rättegång inom skälig tid. 

MS:s mål i Regeringsrätten kan inte anses vara av sådan komplicerad natur att det skulle kunna ursäkta den långa handläggningstiden. Det bekräftas inte minst av att det inte tog mer än ett år för ärendet att prövas i tre underinstanser. Målet i Regeringsrätten rörde frågan om prövningstillstånd. Kärnfrågan i bedömningen var om innehav av vapen för filminspelningsändamål kunde anses utgör sådana synnerliga skäl som anges i 2 kap. 5 a § vapenförordningen (1996:70) och därmed huruvida ett ställningstagande i denna fråga var av särskild vikt för rättstillämpningen. Materialet i ärendet var av ringa omfattning och det fanns inte behov av sammanträde eller bevisupptagning. Utöver Rikspolisstyrelsens tvåsidiga yttrande inför polismyndighetens ursrpungliga avslagsbeslut innehåller akten endast myndighetsbeslutet i ärendet, en dom i ett refererat ärende och ett fåtal skrifter från parterna. MS har gjort allt som ankommer på honom för att målet ska kunna komma till ett snabbt avgörande och har inte i någon mån bidragit till den långa handläggningstiden. Han har dessutom försökt påskynda avgörandet genom att i maj 2005 kontakta Regeringsrätten och begära förtur med hänvisning till avgörandets vikt för hans verksamhet som egenföretagare. Hans försörjning har delvis varit avhängig av vapentillståndet då hans verksamhet som egenföretagare har varit helt beroende av tillståndet. Att under sådana omständigheter få vänta i över fyra år på beslut och verkställighet kan inte anses skäligt. 

När det gäller ersättningens storlek bör den beräknas enligt de principer som har fastställts i Europadomstolens praxis och som tillämpades i NJA 2005 s. 462, dvs. enligt den s.k. Zullo-taxan (se Ernestina Zullo v. Italy, application no. 64897/01). Ersättning ska därför utgå med 1 000 – 1 500 euro per år som handläggningen – inte dröjsmålet – har varat. I detta fall bör det ha betydelse för skadeståndets storlek att beslutet har varit av särskild vikt för MS eftersom hans näringsverksamhet var beroende av det. 

Regeringsrätten har yttrat sig och hävdat att MS:s fri- och rättigheter inte har kränkts och att någon grund för skadeståndsskyldighet inte föreligger. I ett bilagt yttrande från den i målet föredragande regeringsrättssekreteraren anges bl.a. att när målet lottades över till hennes rotel, vilket var den fjärde i ordningen på vilken målet lottades, hade prövningstillstånd redan meddelats i ett mål där fråga var om tillstånd att som rekvisita i en teaterföreställning inneha ett skjutvapen som gjorts varaktigt obrukbart. Vid genomgången av de båda målen inför föredragning av prövningstillståndsfrågan i nu aktuellt mål visade det sig att det i detta mål var fråga om tillämpning av bestämmelsen i 2 kap. 5 a § vapenförordningen medan tillståndsfrågan i det andra målet hade bedömts med utgångspunkt i de förutsättningar som i allmänhet gäller för tillstånd enligt vapenlagen. Om antalet mål på roteln inte hade varit så stort och målen av förturskaraktär hade hon kanske gått igenom det aktuella målet tidigare men som arbetsläget var såg hon endast till frågeställningen om vapnets användning som rekvisita vid teaterföreställning respektive filminspelning och bedömde därför att avgörandet i det aktuella målet skulle invänta avgörandet i det mål där prövningstillstånd hade meddelats. Regeringsrätten har i övrigt anfört bl.a. följande. 

”Regeringsrätten har länge haft handläggningstider som inte varit tillfredsställande. Orsaken till detta står främst att finna i att domstolen haft hög personalomsättning bland föredragandena och inte har kunnat ersättningsrekrytera i tillräcklig omfattning. Dessa svårigheter var särskilt stora när migrationsdomstolarna byggdes upp under 2005 och 2006 men har fortsatt också därefter eftersom en generationsväxling pågår i domarkåren och många tjänster tillsätts. Detta har fått till följd att mål, i avvaktan på avgörande, blivit liggande längre än vad som är önskvärt. 

Regeringsrätten vill särskilt peka på följande. 

Till viss del kan den långa handläggningstiden förklaras av att föredraganden vid genomgång av målet upptäckte att Regeringsrätten redan meddelat prövningstillstånd i ett mål som föredraganden bedömde röra en likartad fråga. Regeringsrätten avvaktar i sådana situationer ofta med att avgöra efterkommande mål rörande samma fråga. Det visade sig dock senare att frågeställningarna i det två målen inte var överensstämmande. Principen att avvakta redan uppsläppta mål är en rimlig arbetsmetod i högsta instans. Däremot är det i det enskilda målet naturligtvis olyckligt om det tidigare målets prejudikatvärde för det senare målet felbedömts. Vidare framgår av handlingarna att MS redan genom länsrättens dom erhöll det aktuella vapentillståndet. Länsrättens dom gäller enligt 10 kap. 2 § vapenlagen (1996:67) respektive 15 kap. 2 § vapenförordningen (1996:70) omedelbart. Även kammarrätten fastslog i sitt avgörande, vilket också det gäller omedelbart, att MS var berättigad det sökta tillståndet. I den prövning i Regeringsrätten varom här är fråga har MS alltså inte varit klagande, utan klagande hos domstolen har varit polismyndigheten. MS har under hela den tid målet legat såväl i kammarrätten som Regeringsrätten haft en verkställbar dom avseende hans rätt till det aktuella tillståndet. Därmed har MS inte lidit någon rättsförlust p.g.a. Regeringsrättens långa handläggningstid. 

Regeringsrätten hävdar mot den bakgrunden att MS:s fri- och rättigheter inte har kränkts och att någon grund för skadeståndsskyldighet inte föreligger.

Som Regeringsrätten tidigare medgett har handläggningstiderna hos domstolen ibland varit mycket otillfredsställande. Detta är också något som Regeringsrätten arbetar mycket hårt för att komma till rätta med, såväl genom omfattande rekryteringsinsatser som genom översyn av domstolens arbetsformer. Detta har också gett resultat. 

Under det andra halvåret 2007 har Regeringsrätten avgjort 5 227 mål, jämfört med 3 310 mål under motsvarande period 2006. Vad gäller beslut om prövningstillstånd ska meddelas eller inte har Regeringsrätten enligt verksamhetsplanen för år 2008 som mål att omloppstiden i denna del inte för något mål ska uppgå till mer än sex månader från överklagandetidens utgång och för flertalet, ca 75 procent, inte mer än tre månader.” 

MS har fått del av Regeringsrättens yttrande och har inkommit med kompletterande synpunkter. MS har i fråga om Regeringsrättens förklaring att handläggningstiden till viss del kan förklaras av att målet har avvaktat på grund av att det hade meddelats prövningstillstånd i ett annat mål som föredraganden hade bedömt gälla en likartad fråga anfört följande. Att Regeringsrätten avvaktade avgörandet i det ”uppsläppta” målet kan inte rättfärdiga kränkningen av hans rätt till prövning inom skälig tid. Hans mål hade redan väntat i åtta månader utan handläggningsåtgärder när det uppsläppta målet inkom till Regeringsrätten. Prövningstillstånd i det uppsläppta målet medgavs ett år och fyra månader efter det att hans mål hade blivit klart för avgörande. Därefter har även handläggningen av det uppsläppta målet präglats av dröjsmål och inaktivitet från Regeringsrättens sida, bl.a. finns en period om ett år där inga handläggningsåtgärder är registrerade. Att handläggningen av hans mål till viss del avvaktar ett annat mål i Regeringsrätten som också det präglas av dröjsmål och inaktivitet kan inte rättfärdiga den oskäligt långa handläggningen av hans fall. Beslutet att avvakta utgången i det uppsläppta målet var dessutom felaktigt, vilket Regeringsrätten själv har tillstått. Att detta inte uppmärksammades omedelbart förklarar den föredragande regeringsrättssekreteraren med hänvisning till arbetsläget, att antalet mål på roteln var stort och att målet inte var av förturskaraktär. Inga av dessa förklaringar kan rättfärdiga dröjsmålet. 

MS har vidare framhållit att vad Regeringsrätten har anfört om att han inte skulle ha lidit någon rättsförlust eftersom han redan efter länsrättens avgörande hade en verkställbar dom och kunde beviljas tillstånd temporärt inte kan tillmätas någon betydelse. Rätten till rättegång inom skälig tid syftar nämligen till att skydda enskilda från att under alltför lång tid leva i osäkerhet om utgången i ett mål. Det ideella skadeståndet ska enligt Europadomstolen kompensera den enskilde för den rättsosäkerhet och de obehagskänslor som uppkommer när denna rätt kränks. Mot denna bakgrund har både Europadomstolen och Högsta domstolen understrukit att den materiella utgången i målet inte har någon betydelse vid bedömningen av den ideella skada som orsakats av att målet har handlagts alltför långsamt. Hans avsikt var att starta en långsiktig näringsverksamhet som till sin natur var helt beroende av det omtvistade tillståndet. Att under sådana omständigheter investera tid och resurser i en ny verksamhet hade varit irrationellt och förknippat med stora risker för framtida ekonomisk skada. Under alla omständigheter har han inte begärt ersättning för ekonomisk förlust eller utebliven vinst, utan för den ideella skada som han har drabbats av till följd av att han under alltför lång tid har tvingats leva i osäkerhet om utgången i hans mål.

I fråga om ersättningens storlek har MS vidhållit att den bör fastställas enligt Zullo-taxan och härvid menat att den ersättningsnivå som Justitiekanslern har tillämpat sedan Högsta domstolens avgörande i mål nr T 672-06 inte är förenlig med Europadomstolens och Högsta domstolens praxis. Särskild vikt bör i det sammanhanget läggas vid att Högsta domstolen i NJA 2005 s. 462 tillämpade Zullo-taxan vid bestämmande av ersättningens storlek. 

Har artikel 6.1 i Europakonventionen överträtts?

Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har en person, vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter eller vid en anklagelse mot honom för brott, rätt till domstolsprövning inom skälig tid. 

Tillstånd att inneha det aktuella vapnet får anses ha varit av avgörande betydelse för MS:s möjligheter att driva den specifika näringsverksamhet som han avsåg att uppta. Tillståndet är därmed att anse som en civil rättighet i den mening som avses i artikel 6.1 i Europakonventionen (jämför t.ex. Pudas v. Sweden,application no. 10426/83, Tre Traktörer Aktiebolag v. Sweden, application no. 10873/84 och RÅ 1995 not. 179). I en sådan tillståndstvist ska den enskilde därmed tillförsäkras en rätt till rättegång inom skälig tid. Rätten till rättegång inom skälig tid gäller under förutsättning att det föreligger en reell och seriös tvist. Som sökanden har anfört uppkom en sådan tvist i och med att polismyndigheten den 1 oktober 2003 beslutade att avslå hans ansökan om tillstånd. 

Slutpunkten för den tid som ska bedömas enligt artikel 6.1 i Europakonventionen är normalt den dag när det finns en slutlig dom eller ett slutligt beslut (se Mattoccia v. Italy, application no. 23969/94). Slutpunkten kan i vissa fall senareläggas. Det gäller bl.a. när ett verkställighetsförfarande är nödvändigt för att domen ska få praktisk effekt eller en part inte fått kännedom om domen eller beslutet förrän vid en senare tidpunkt (se Martins Moreira v. Portugal, application no. 11371/85, Silvia Pontes v. Portugal, application no. 14940/89, Scollo v. Italy, application no. 19133/91 and Zappia v. Italy, application no. 24295/94 samt Hornsby v. Greece, application no. 18357/91). Kravet på att den enskilde ska tillförsäkras en rättegång inom skälig tid uppställs för att dels skydda den berörda individen från att under alltför lång tid leva i osäkerhet om utgången av målet, dels säkerställa att rättvisa tillhandahålls utan dröjsmål som kan riskera dess effektivitet och trovärdighet (se Bottazzi v. Italy,application no. 34884/97). Så länge osäkerheten om den slutliga utgången i målet kvarstår kan därmed inte den relevanta tidsperioden anses ha nått sin slutpunkt. Det saknar mot den bakgrunden betydelse att länsrättens dom i detta fall har varit omedelbart verkställbar. I sin dom biföll länsrätten MS:s överklagande och överlämnade handlingarna till polismyndigheten för beviljande av det sökta tillståndet. I detta fall avslutades därmed den relevanta tidsperioden först när polismyndigheten beviljade tillståndet, dvs. den 9 november 2007. 

Enligt Europadomstolens fasta praxis avgörs frågan om rätten till rättegång inom skälig tid har iakttagits genom en helhetsbedömning med hänsyn till samtliga omständigheter som präglar det enskilda fallet. Europadomstolen fäster härvid i regel särskild vikt vid målets komplexitet, parternas agerande under förfarandet, domstolarnas och myndigheternas handläggning av målet samt vad som har stått på spel för den enskilde. Europadomstolen har emellertid inte lagt fast några allmänna principer för vad som utgör skälig tid och det är därför svårt att fastställa vad som generellt kan anses utgöra en skälig handläggningstid. I ett antal mål har emellertid Europadomstolen uttalat att en grov tumregel är att handläggningstiden inte bör överstiga ett år per instans (jämför SOU 2008:16 s. 36 f. med där angivna hänvisningar). Inom ramen för bedömningen av domstolarnas handläggning av målet fäster Europadomstolen särskild uppmärksamhet på om det har förekommit längre perioder av inaktivitet. 

Den totala handläggningstiden har i detta fall uppgått till drygt fyra år och en månad över tre instanser. Enligt Justitiekanslerns mening framstår den totala handläggningstiden som väl lång men den bör likväl inte ensam föranleda slutsatsen att sökandens rätt enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har kränkts. Varken länsrättens eller kammarrättens handläggning har dragit ut på tiden på något anmärkningsvärt sätt. Saken har i underinstanserna snarare hanterats relativt raskt. Handläggningen i Regeringsrätten har dock tagit drygt tre år och en månad i anspråk. Regeringsrättens prövning har endast avsett frågan om prövningstillstånd skulle meddelas och har alltså inte innefattat någon prövning i sak. 

Tillståndet hade i och för sig betydelse för MS:s möjligheter att bedriva den aktuella näringsverksamheten. Såvitt framgår av hans uppgifter framstår det dock inte som att denna verksamhet var ensam avgörande för hans försörjning och ärendet kan vid en samlad bedömning inte anses ha varit av sådan betydelse för honom att skyndsam handläggning var påkallad. Tidsutdräkten har inte till någon del föranletts av hans agerande. Målet kan inte anses särskilt komplicerat. 

Såvitt känt finns det inte något domstolsavgörande som mer specifikt gäller dröjsmål som har uppkommit i Regeringsrätten i ett mål av samma typ som den här aktuella. I RÅ 2006 ref. 43 fann Regeringsrätten att en kränkning av artikel 6.1 i Europakonventionen hade uppkommit främst med beaktande av att målet under en period av nästan tre år hade legat i Regeringsrätten utan att någon åtgärd hade vidtagits. I det fallet prövades målet i sak i Regeringsrätten och frågan avsåg påförande av en sanktionsavgift som var att jämställa med anklagelse om brott i den mening som avses i artikel 6.1. Den totala handläggningstiden uppgick till ungefär sex och ett halvt år. I målet Martin Denev v. Sweden fastställdes på grundval av kommissionens rapport att en kränkning av artikel 6.1 hade förekommit då det hade tagit Regeringsrätten nästan två år att pröva frågan om prövningstillstånd. Målet var okomplicerat och dröjsmålet hade inte föranletts av sökanden. Särskild vikt lades dock vid att det rörde sig om ett mål om mönsterskydd där skyddstiden – om ansökan bifalls – endast gäller under fem år från ansökningstidpunkten. Den totala handläggningstiden uppgick till drygt tre år och nio månader. 

Handläggningstiden i Regeringsrätten har i det här aktuella målet varit mer än fem gånger längre än den längsta omloppstid som Regeringsrätten enligt nu gällande verksamhetsplan själv eftersträvar. Den har väsentligen överstigit den tid som ansågs oskäligt lång i Denev-ärendet och motsvarar den tid som Regeringsrätten ansåg oskäligt lång för prövning i sak i RÅ 2006 ref. 43. Även om målet inte har varit av karaktären att skyndsam handläggning har varit påkallad och den totala handläggningstiden i sig inte framstår som anmärkningsvärt lång, finner Justitiekanslern vid en samlad bedömning att MS:s rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har kränkts. En konventionsstat kan inte i annat än mycket kvalificerade undantagsfall ursäkta dröjsmål i domstol genom åberopande av bristande resurser. Vad Regeringsrätten har anfört angående rekryteringsproblemen under den aktuella perioden förändrar alltså inte bedömningen att Sverige i detta fall inte har levt upp till sitt åtagande enligt artikel 6.1 i Europakonventionen. 

Rättsmedel för att förhindra, undanröja eller gottgöra kränkningen

Enligt artikel 13 i Europakonventionen ska var och en vars i konventionen angivna fri- och rättigheter har kränkts ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet och detta även om kränkningen har förövats av någon under utövning av offentlig myndighet. Europadomstolen har i åtskilliga domar tagit ställning till vad kravet på ett effektivt rättsmedel innebär. Europadomstolen har förklarat att konventionsstaterna är skyldiga att tillhandahålla effektiva nationella rättsmedel för att antingen förebygga den påstådda kränkningen eller dess fortsättning eller också gottgöra en kränkning som redan har inträffat (se t.ex. Kudla v. Poland, application no. 30210/96 och Djangozov v. Bulgaria, application no. 45950/99). I artikel 13 uppställs inga specifika krav på formerna för rättelse eller gottgörelse och det ankommer därmed i första hand på respektive konventionsstat att fastställa de närmare villkoren i detta hänseende. Europadomstolen har i det slutliga avgörandet i Ernestina Zullo v. Italien (Europadomstolens dom den 29 mars 2006, meddelad i stor kammare) sammanfattat sin praxis i fråga om kraven på ett effektivt rättsmedel för att komma till rätta med kränkningar av rätten till rättegång inom skälig tid. Härav framgår att prevention är den bästa lösningen men inte ensamt tillräcklig i det fall ett dröjsmål trots allt har uppkommit. När ett dröjsmål har uppkommit är oftast en kombination av åtgärder som skyndar på processen respektive gottgör kränkningen att föredra. Artikel 13 innefattar alltså en förpliktelse för staten att tillhandahålla rättsmedel, men förpliktelsen innebär inte någon rätt till ekonomisk ersättning vid varje konventionskränkning. Gottgörelse kan ske i andra former. Som Högsta domstolen fann i t.ex. NJA 2003 s. 414 kan en kränkning av rätten till rättegång inom skälig tid gottgöras i form av lindrigare brottspåföljd. En nödvändig del av gottgörelsen är dock att det framgår att en kränkning har skett och att åtgärden vidtas för att kompensera denna kränkning. 

I förevarande fall är det nu inte möjligt att förebygga eller undanröja kränkningen av rätten till rättegång inom skälig tid. Vad som återstår är skälig gottgörelse för den skada som MS kan ha lidit. Enligt Europadomstolen föreligger det en stark men motbevisbar presumtion för att en kränkning av rätten till rättegång inom skälig tid medför en ideell skada för den enskilde. Justitiekanslern bedömer att det här inte är tillräckligt att enbart konstatera att en kränkning har skett. Viss ekonomisk kompensation är därmed påkallad. Omständigheterna i detta fall är inte sådana att ersättning för ideell skada kan utgå med stöd av 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207). När det som i detta fall krävs för att uppfylla Sveriges förpliktelser enligt Europakonventionen ska, som framgår av Högsta domstolens fasta praxis, ersättning dock utges utan särskilt stöd i lag. 

Ersättningens storlek

MS har gjort gällande att Europadomstolens praxis innebär att ekonomisk ersättning för ideell skada som har uppkommit genom en kränkning av rätten till rättegång inom skälig tid ska beräknas enligt den s.k. Zullo-taxan. Som Justitiekanslern framhöll i beslutet den 11 oktober 2007 (dnr 5416-06-40) syftade denna taxa emellertid till att komma till rätta med de systematiska fel med långa handläggningstider som förelåg i Italien, vilket på grund av det stora antalet ärenden som berördes krävde att ersättningen fastställdes på ett schabloniserat sätt. Denna taxa kan därmed inte anses tillämplig på svenska förhållanden. Detta synsätt vinner stöd av de avgöranden som Europadomstolen har meddelat på senare tid mot Sverige (se bl.a. Rey v. Sweden, application no. 17350/03, Wassdahl v. Sweden, application no. 36619/03 och The Estate of Nitschke v. Sweden, application no. 6301/05). Högsta domstolens avgörande i NJA 2005 s. 462 meddelades före Europadomstolens slutliga avgörande i Zullo-ärendet. Högsta domstolen har härefter i T 672-06 relaterat ersättningsnivåerna till svenska förhållanden och uttalat att de inte bör fjärmas alltför mycket från vad som gäller för motsvarande ersättningar nationellt. 

I det fall som MS själv har lyft fram till stöd för att en kränkning är för handen, nämligen Denev-ärendet, utgick ersättning för ideell skada med 5 000 kr. Den totala handläggningstiden var ungefär lika lång som i detta fall medan handläggningstiden i Regeringsrätten var väsentligen kortare, dock att ärendetypen påkallade en mer skyndsam handläggning. I RÅ 2006 ref. 43 sattes sanktionsavgiften ned till hälften, motsvarande en nedsättning med 34 000 kr. Den totala handläggningstiden var i det fallet väsentligen längre än här medan handläggningstiden i Regeringsrätten var ungefär densamma men omfattade en prövning i sak. Det ärendet måste vidare anses ha varit av väsentligen allvarligare slag är det nu aktuella eftersom det rörde en sanktionsavgift som var att jämställa med en anklagelse om brott. Vid en samlad bedömning anser Justitiekanslern att ersättningen – med beaktande också av svensk praxis angående kränkningsersättning i andra fall – skäligen bör bestämmas till 10 000 kr.