SOU 2008:16

Förtursförklaring i domstol

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Den 8 mars 2007 bemyndigade regeringen chefen för Justitiedepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda förbättrade möjligheter för den enskilde att påskynda handläggningen i domstol.

Med stöd av bemyndigandet förordnade chefen för Justitiedepartementet den 9 mars 2007 chefsrådmannen Anders Hagsgård som särskild utredare.

Som experter förordnades från och med den 19 april 2007 lagmannen Mari Andersson, advokaten Elisabeth Massi Fritz, rådmannen Thed Adelswärd, chefsåklagaren Anders Jakobsson, lagmannen Anders Nordström, skattedirektören Björne Sjökvist och rättssakkunnige Måns Wigén.

Som sekreterare anställdes från och med den 1 april 2007 hovrättsassessorn Henrik Fernqvist.

Utredningen har antagit namnet Utredningen om förtursförklaring.

Härmed överlämnas betänkande Förtursförklaring i domstol (SOU 2008:16).

Arbetet har bedrivits i nära samråd med experterna som delar utredarens bedömningar.

Uppdraget är därmed slutfört.

Göteborg i februari 2008

Anders Hagsgård

/Henrik Fernqvist

Sammanfattning

Uppdraget

Utredningen om förtursförklaring har haft i uppdrag att kartlägga domstolschefens skyldighet respektive möjlighet att agera vid långsam handläggning av mål och ärenden i domstol. Vidare har utredningen haft att analysera behovet av att förbättra den enskildes möjligheter att påskynda handläggningen, t.ex. genom tillskapandet av ett särskilt förfarande som inleds genom klagomål direkt till domstolschefen. I uppdraget har ingått att lägga fram de författningsförslag och de förändringar i övrigt som uppdraget kan ge anledning till.

Bakgrund

Ur parternas perspektiv är det mycket viktigt att en domstolsprocess inte tar alltför lång tid. De frågor som behandlas vid domstol hänför sig ofta till förhållanden som har en central roll i människors vardag, t.ex. familj, försörjning, boende och egendom. Parterna har rätt att ställa krav på att domstolarna avgör deras mål och ärenden inom rimlig tid. Även om domstolarnas handläggning i de allra flesta fall lever upp till detta krav, visar de uppgifter utredningen inhämtat att det finns enskilda mål och ärenden där handläggningstiden varit oskäligt lång. Härmed åsyftas först och främst handläggningstider som kränker eller riskerar att kränka rätten i Europakonventionens artikel 6.1 till domstolsprövning inom skälig tid.

Domstolschefens skyldighet och möjlighet att agera vid långsam handläggning

Domstolschefen ska se till att verksamheten vid domstolen bedrivs effektivt och enligt gällande rätt. Det innebär bl.a. att domstolschefen ska se till att domstolens mål och ärenden blir avgjorda inom rimlig tid. Domstolschefens ansvar i detta avseende är enligt utredningens uppfattning omfattande. Så länge det föreligger ett behov av åtgärder, finns det få begränsningar i domstolschefens skyldighet att agera. Vid de fall av långsam handläggning som utredningen behandlar finns det så gott som alltid ett behov av åtgärder. Domstolschefen är i denna situation enligt utredningens bedömning skyldig att vidta de möjliga åtgärder som kan förväntas förhindra eller avhjälpa dröjsmålet.

Det finns ett flertal åtgärder en domstolschef har möjlighet att vidta vid långsam handläggning. Han eller hon kan bestämma vilka mål som ska ges prioritet, omfördela personalresurser, förändra tilldelningen av mål till viss enhet under en period, omfördela mål eller vidta mer permanenta organisatoriska förändringar. Vid dessa åtgärder måste domarens självständighet i dömande och rättstillämpande uppgifter beaktas. Principen om domarens självständighet ger enligt utredningens bedömning ett skydd mot åtgärder från domstolschefen som syftar till att påverka innehållet i, underlaget eller formen för avgörandet eller domarens tillämpning av processreglerna. Utredningen bedömer emellertid att flertalet av de redovisade åtgärderna normalt inte kan anses kränka domarens självständighet.

Domstolschefens befogenheter att vidta åtgärder vid långsam handläggning är enligt utredningens bedömning ändamålsenliga. Utredningen har därför inte funnit något skäl att utvidga dessa.

Omfördelning av mål och ärenden är ett viktigt verktyg för domstolschefen vid långsam handläggning. Denna möjlighet är i dag inte författningsreglerad utan framgår endast av domstolarnas arbetsordningar. Utredningen bedömer att främst tydlighetsskäl talar för att i författning införa regler om i vilka situationer omfördelning är möjlig. En sådan reglering kan förväntas leda till ett ökat användande av möjligheten att omfördela mål och ärenden, något som kan innebära ett förbättrat resursutnyttjande och indirekt kortare handläggningstider. Utredningen föreslår därför att bestämmelser om omfördelning av mål och ärenden införs i domstolarnas instruktioner. Av bestämmelserna följer enligt för-

slaget att omfördelning av mål och ärenden får ske för att utjämna arbetsbördan, för att säkerställa ett avgörande inom rimlig tid, om den ansvarige domaren är jävig eller om det föreligger andra sakliga skäl.

Den enskildes möjlighet att påskynda handläggningen

Det finns som tidigare nämnts exempel på fall där handläggningstiden i domstol varit oskäligt lång. Parterna har i dag mycket begränsade möjligheter att under förfarandet vidta någon åtgärd för att påskynda handläggningen. Däremot finns det i svensk nationell rätt numera goda möjligheter till kompensation för långsam handläggning. Utredningen bedömer emellertid att det för flertalet parter, så länge ett rättsligt förfarande pågår, torde vara mer angeläget att kunna vidta någon åtgärd för att avhjälpa ett pågående dröjsmål än att i efterhand få kompensation. Enbart gottgörelse, företrädesvis i form av ett skadeståndsbelopp som utbetalas i efterhand, ersätter inte nödvändigtvis i realiteten de olägenheter som dröjsmålet orsakat. Partens rätt till domstolsprövning inom skälig tid har inte heller efterlevts, även om parten på grund av gottgörelsen inte längre kan anses vara utsatt för en kränkning. Det är naturligtvis också mer rationellt att använda begränsade allmänna medel till att förebygga dröjsmål än att i efterhand ersätta parterna för de olägenheter som dröjsmålet har orsakat. Behovet av att dels tillmötesgå parternas önskemål, dels åstadkomma ett bättre resursutnyttjande talar alltså för att utöka möjligheten att påskynda handläggningen i enskilda fall. En sådan möjlighet för den enskilde kan motiveras även utifrån Europarättsliga utgångspunkter. Det säkraste sättet att uppfylla de förpliktelser som följer av Europakonventionen är att tillhandahålla såväl påskyndande som kompenserande rättsmedel när rätten till domstolsprövning inom skälig tid har kränkts eller riskerar att kränkas. Utredningen bedömer därför att en generell möjlighet att klaga på långsam handläggning i domstol bör införas.

Ett berättigat klagomål föreslås leda till att det mål eller ärende klagomålet avser får en s.k. förtursförklaring. Rättsverkan av att ett mål eller ärende förtursförklarats blir att det på domstolen ska prioriteras före andra mål och ärenden som saknar förturskaraktär. I princip ska ett mål som har fått en förtursförklaring behandlas lika skyndsamt som övriga förtursmål för vilka inga särskilda frister

gäller. Det bör inte heller finnas något hinder mot att i undantagsfall förtursförklara ett mål som enligt författning eller domstolens arbetsordning ska betraktas som förtursmål. En sådan förtursförklaring innebär att det målet ska handläggas med förtur framför andra mål inom samma målgrupp.

Utredningen bedömer att förtursförklaring är en enkel åtgärd som i flertalet fall kan förväntas ha avsedd effekt. En möjlighet att ansöka om förtursförklaring kan bidra till ökad efterlevnad av kravet på domstolsprövning inom skälig tid och uppfylla kravet på ett effektivt nationellt rättsmedel. Ett införande av en sådan möjlighet kan också bidra till att frågan om rimliga handläggningstider får ett större utrymme i domstolarnas dagliga verksamhet, något som kan förväntas ha en preventiv effekt och motverka oskäliga dröjsmål.

Enligt förslaget ska förtursförklaringen gälla till dess att den handläggande domstolen har avgjort målet eller ärendet. Förtursförklaringen består alltså inte i högre instans. Det finns dock inget som hindrar att part som fått en förtursförklaring i underrätt ansöker om förtursförklaring också i överrätt.

En ansökan om förtursförklaring ska bifallas, om handläggningen av målet eller ärendet har oskäligt fördröjts. Frågan om en oskälig fördröjning föreligger ska bedömas utifrån samma kriterier som Europadomstolen använder vid bedömningen av kravet i Europakonventionens artikel 6.1 på domstolsprövning inom skälig tid. Mot bakgrund av Europadomstolens praxis ska vid prövningen särskilt beaktas hur komplicerat målet eller ärendet är, hur parterna agerat under förfarandet, hur myndigheter och domstolar handlagt målet eller ärendet och sakens betydelse för parten. Det är inte möjligt att i generella termer ange hur utdragen handläggningen av ett mål eller ett ärende ska vara för att ansökan ska bifallas. I stället får en helhetsbedömning göras från fall till fall utifrån de angivna kriterierna. Dröjsmålet behöver inte vara så utdraget att det vid prövningen föreligger en kränkning av kravet på domstolsprövning inom skälig tid. Om det på grund av ett oskäligt dröjsmål finns en allvarlig risk för att detta krav inte kan uppfyllas utan en förtursförklaring, bör ansökan bifallas.

I beslutet om förtursförklaring ska inte någon bindande frist för målets avgörande fastställas. Däremot är det ur ett partsperspektiv positivt om beslutsfattaren, som en serviceåtgärd, i beslutet lämnar besked om den beräknade tidpunkten för målets avgörande eller

andra uppgifter om målets fortsatta handläggning som den handläggande domaren kunnat lämna.

Utredningen föreslår att enskild part skriftligen ska kunna ansöka om förtursförklaring för alla typer av mål och ärenden som handläggs i domstol. Med domstol avses de allmänna domstolarna (tingsrätter, hovrätter och Högsta domstolen), de allmänna förvaltningsdomstolarna (länsrätter, kammarrätter och Regeringsrätten) och specialdomstolarna (Arbetsdomstolen, Marknadsdomstolen och Patentbesvärsrätten).

Utöver skriftlighet uppställs inga formkrav på ansökan om förtursförklaring. Det ska inte heller uppställas något formellt krav på att viss tid ska ha förflutit innan en ansökan får göras. Efter ett avslagsbeslut ska part ha rätt att på nytt ansöka om förtursförklaring.

En ansökan om förtursförklaring ska som huvudregel prövas av domstolschefen vid den domstol som handlägger det mål eller ärende ansökan avser. Domstolschefen har dock möjlighet att delegera beslutanderätten till någon annan domare vid domstolen. Ansökan ska handläggas i administrativ ordning. Det innebär att förvaltningslagens bestämmelser om jäv, rätt att ta del av uppgifter, kommunikation samt motivering och expediering av beslut blir tillämpliga på förfarandet. Ansökan ska handläggas skyndsamt. Ett beslut om förtursförklaring får inte överklagas.

Utredningen föreslår att de nya bestämmelserna intas i en ny lag om förtursförklaring i domstol.

Genomförandet

De nya bestämmelserna bör kunna träda i kraft den 1 juli 2009. Inga övergångsbestämmelser behövs. Utredningens förslag bedöms inte få några beaktansvärda negativa ekonomiska konsekvenser.

Författningsförslag

1. Förslag till lag (2009:000) om förtursförklaring i domstol

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Om handläggningen av ett mål eller ärende har oskäligt fördröjts, ska domstol efter skriftlig ansökan från enskild part förklara att målet eller ärendet ska handläggas med förtur i domstolen (förtursförklaring).

Vid bedömningen av om handläggningen har oskäligt fördröjts ska särskilt beaktas

1. hur komplicerat målet eller ärendet är,

2. hur parterna agerat under förfarandet,

3. hur myndigheter och domstolar handlagt målet eller ärendet, och

4. sakens betydelse för parten. En ansökan om förtursförklaring ska handläggas skyndsamt.

2 § Domstolens beslut enligt denna lag får inte överklagas.

U

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2009.

2. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1996:377) med instruktion för Högsta domstolen

Härigenom föreskrivs att det i förordningen (1996:377) med instruktion för Högsta domstolen ska införas en ny paragraf, 6 a §, med följande lydelse.

6 a §

Mål får omfördelas 1. för att utjämna arbetsbördan,

2. för att säkerställa ett avgörande inom rimlig tid,

3. om den som ansvarar för målet är jävig, eller

4. om det föreligger andra sakliga skäl.

U

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2009.

3. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1996:378) med instruktion för Regeringsrätten

Härigenom föreskrivs att det i förordningen (1996:378) med instruktion för Regeringsrätten ska införas en ny paragraf, 6 a §, med följande lydelse.

6 a §

Mål får omfördelas

1. för att utjämna arbetsbördan,

2. för att säkerställa ett avgörande inom rimlig tid,

3. om den som ansvarar för målet är jävig, eller

4. om det föreligger andra sakliga skäl.

U

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2009.

4. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1996:379) med hovrättsinstruktion

Härigenom föreskrivs att det i förordningen (1996:379) med hovrättsinstruktion ska införas en ny paragraf, 10 a §, med följande lydelse.

10 a §

Mål eller ärenden får omfördelas

1. för att utjämna arbetsbördan,

2. för att säkerställa ett avgörande inom rimlig tid,

3. om den ansvarige domaren är jävig, eller

4. om det föreligger andra sakliga skäl.

U

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2009.

5. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1996:380) med kammarrättsinstruktion

Härigenom föreskrivs att det i förordningen (1996:380) med kammarrättsinstruktion ska införas en ny paragraf, 10 a §, med följande lydelse.

10 a §

Mål får omfördelas

1. för att utjämna arbetsbördan,

2. för att säkerställa ett avgörande inom rimlig tid,

3. om den ansvarige domaren är jävig, eller

4. om det föreligger andra sakliga skäl.

U

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2009.

6. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1996:381) med tingsrättsinstruktion

Härigenom föreskrivs att det i förordningen (1996:381) med tingsrättsinstruktion ska införas en ny paragraf, 9 a §, med följande lydelse.

9 a §

Mål och ärenden får omfördelas

1. för att utjämna arbetsbördan,

2. för att säkerställa ett avgörande inom rimlig tid,

3. om den ansvarige domaren är jävig, eller

4. om det föreligger andra sakliga skäl.

U

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2009.

7. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1996:382) med länsrättsinstruktion

Härigenom föreskrivs att det i förordningen (1996:382) med länsrättsinstruktion ska införas en ny paragraf, 8 a §, med följande lydelse.

8 a §

Mål får omfördelas

1. för att utjämna arbetsbördan,

2. för att säkerställa ett avgörande inom rimlig tid,

3. om den ansvarige domaren är jävig, eller

4. om det föreligger andra sakliga skäl.

U

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2009.

1. Utredningens uppdrag och arbete

1.1. Uppdraget

Utredningen om förtursförklaring har haft i uppdrag att kartlägga domstolschefens skyldighet respektive möjlighet att agera vid långsam handläggning av mål och ärenden. Vidare har utredningen haft att analysera behovet av att förbättra den enskildes möjligheter att påskynda handläggningen, t.ex. genom tillskapandet av ett särskilt förfarande som inleds genom klagomål direkt till domstolschefen.

I uppdraget har ingått att lägga fram de författningsförslag som övervägandena föranleder och även lämna förslag i andra avseenden som uppdraget kan ge anledning till. Uppdraget skulle redovisas senast den 29 februari 2008.

Direktiven till utredningen (Dir. 2007:23) bifogas som bilaga 1.

1.2. Utredningsarbetet

Arbetet har bedrivits i nära samråd med de förordnade experterna. Utredningen höll sitt första sammanträde den 28 maj 2007. Därefter har fyra endagssammanträden och ett tvådagarssammanträde med experterna hållits.

Utredningen har besökt Riksdagens ombudsmän (JO) och Justitiekanslern (JK). Vid besöken diskuterades hur problemet med långsam handläggning i domstol gestaltar sig utifrån dessa myndigheters verksamhet.

Utredningen har träffat hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt, som varit särskild utredare i 1993 års domarutredning och ordförande i Kommittén om domstolschefens roll och utnämning av högre domare (avsnitt 7.5).

Utredningen har också träffat f.d. justitierådet Bertil Bengtsson, som skrivit departementspromemorian Skadeståndsfrågor vid kränkning (Ds 2007:10). I promemorian övervägs bl.a. frågan om ideellt skadestånd vid överträdelser av den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Europakonventionen (avsnitt 4.4.3).

Utredningen har medverkat på två chefsdomarmöten. På det första mötet deltog chefsdomare vid Hovrätten för Västra Sverige och från tingsrätterna under hovrätten. På det andra mötet deltog chefsdomare vid de tre största länsrätterna. Vid båda dessa tillfällen diskuterades gränsdragningen mellan chefsdomarnas ansvar och den enskilde domarens självständighet.

Utredningen har samrått med Grundlagsutredningen (Ju 2004:11). I uppdraget har ingått att studera den rättsutveckling som har ägt rum i andra nordiska länder. Utredningen har därför besökt Justitiedepartementet i Norge och Justitieministeriet i Finland för att diskutera vilka åtgärder dessa länder har vidtagit för att förhindra eller avhjälpa oskäliga dröjsmål i domstolarnas handläggning. Vid dessa möten deltog även representanter för den norska respektive finska domarkåren. Därutöver har utredningen inhämtat information om det reformarbete som bedrivits i Danmark när det gäller åtgärder som syftar till att påskynda handläggningen.

1.3. Läsanvisningar

Betänkandet omfattar 11 kapitel. I kapitel 2 presenteras några utgångspunkter som utredningen har haft för sitt arbete. Kapitel 3 innehåller en beskrivning av de krav Europakonventionen uppställer på domstolsprövning inom skälig tid och ett effektivt nationellt rättsmedel. I kapitel 4 redogör utredningen för vilka möjligheter till rättelse och gottgörelse som i dag finns vid långsam handläggning. Kapitel 5 innehåller en internationell utblick. I kapitlet beskriver utredningen de åtgärder som föreslagits eller genomförts i Norge, Danmark och Finland och som syftar till att förbättra den enskildes möjligheter att påskynda handläggningen i domstol.

Kapitel 6 innehåller en redogörelse för omfattningen av problemet med långsam handläggning i domstolarna. I kapitel 7 och 8 redovisas utredningens kartläggning av domstolschefens möjlighet respektive skyldighet att agera vid långsam handläggning. Kapitel 7

innehåller en presentation av författningsbestämmelser, internationella dokument och viss rättspraxis av betydelse för denna frågeställning. Mot bakgrund av den presentationen för utredningen i kapitel 8 en diskussion om domstolschefens skyldighet och möjlighet att agera när ett enskilt mål eller ärende handlagts långsamt. Dessutom överväger utredningen om det finns skäl att dels utvidga domstolschefens befogenheter, dels införa bestämmelser om omfördelning av mål och ärenden.

Utredningen överväger i kapitel 9 om det i Sverige bör införas nya möjligheter för den enskilde att påskynda handläggningen i domstol och hur en sådan möjlighet i så fall bör se ut. Kapitel 10 innehåller en beskrivning av konsekvenserna av utredningens förslag. I kapitel 11 följer en författningskommentar.

2. Några utgångspunkter för utredningens arbete

Utredningens uppdrag tar sikte på vilket skydd som finns och bör finnas mot att enskilda drabbas av långsam handläggning i domstol. Vad som är att bedöma som långsam handläggning går det naturligtvis att ha olika uppfattningar om. Det är självklart önskvärt att varje mål handläggs optimalt, dvs. så snabbt som möjligt med bibehållen hög kvalitet på avgörandet. Varje avvikelse från en optimal handläggningstid kan emellertid knappast anses utgöra långsam handläggning. Inte heller varje handläggning som avviker från de omloppstider som regeringen har satt upp som verksamhetsmål för domstolarna, kan sägas vara långsam.

TPF

1

FPT

Enligt utred-

ningens bedömning tar uppdraget i stället sikte på sådana handläggningstider som i väsentlig mån avviker från vad som är att betrakta som normalt. Dit hör först och främst handläggningstider som kränker eller riskerar att kränka rätten i Europakonventionens artikel 6.1 till domstolsprövning inom skälig tid (se kapitel 3). Vissa typer av mål och ärenden som handläggs i domstol faller utanför tillämpningsområdet för den artikeln. Även för dessa kan dock Europakonventionens krav vara en utgångspunkt för bedömningen av vad som är en orimlig handläggningstid.

Uppdraget tar vidare sikte på åtgärder som ska kunna påskynda handläggningen i enskilda fall. Utredningen har alltså inte att överväga åtgärder som i allmänhet påskyndar handläggningen i domstol. I stället handlar det om att hitta ett sätt att fånga upp de enskilda mål och ärenden där handläggningen av något skäl blivit oskäligt fördröjd samt överväga om dröjsmålet kan avhjälpas genom omprioritering eller möjligen ett bättre resursutnyttjande.

Det finns ett stort antal faktorer som påverkar domstolarnas handläggningstider. Av betydelse är resurstilldelningen till dom-

TP

1

PT

För regeringens verksamhetsmål se t.ex. regleringsbrev för budgetåret 2007 avseende

Sveriges Domstolar.

stolarna, de processuella regelverkens utformning, tillströmningen av mål, hur domstolarna är organiserade och den enskilde domarens handläggning. Det är inte utredningens uppgift att undersöka skälen till att mål handläggs långsamt. I stället ska utredningen överväga åtgärder som påskyndar handläggningen när en oskälig fördröjning konstateras.

En viktig fråga i sammanhanget är om det finns utrymme för att i högre grad än i dag prioritera äldre mål. Sveriges Domstolars årsredovisningar och tillgänglig statistik, som bl.a. visar olika måltypers genomsnittliga handläggningstider och åldersstrukturen för balanserade mål, visar att yngre mål i stor utsträckning avgörs före andra äldre mål. Trots att en utgångspunkt bör vara att det äldsta målet avgörs först är en annan prioritering oftast naturlig och i vissa fall helt nödvändig. Exempelvis framgår det av lag att vissa typer av mål ska ges förtur eller avgöras inom viss tid. Ibland är omständigheterna i det enskilda målet sådana att det finns skäl att avgöra målet före andra äldre mål av samma typ. Ett annat skäl till att yngre mål avgörs före äldre mål är att det tar olika lång tid att bereda skilda typer av mål. Det finns således många godtagbara skäl för att inte alltid avgöra det äldsta målet först. Utredningen bedömer emellertid ändå att det finns ett visst utrymme för att i högre grad än i dag prioritera de äldre målen.

De åtgärder utredningen har att överväga tar som nämnts sikte på att påskynda handläggningen i enskilda fall och således inte på att avhjälpa eventuella problem av mer strukturell natur. Med strukturella problem avses här problem som är hänförliga t.ex. till de processuella regelverkens utformning eller till resursbrist. Sådana problem kan tänkas leda till att en stor andel mål av en viss typ handläggs för långsamt. Frågan om hur eventuella strukturella problem ska kunna avhjälpas ligger alltså utanför ramen för utredningens uppdrag och får därför övervägas i ett annat sammanhang.

Förekomst av strukturella problem utesluter emellertid inte användning av de åtgärder som utredningen har att överväga. Tvärtom innebär eventuell förekomst av strukturella problem en ökad risk för att också handläggningen av enskilda mål oskäligt fördröjs. Ur ett medborgar- och partsperspektiv samt ur en Europarättslig synvinkel är den diskuterade åtskillnaden mellan strukturella och icke strukturella problem dessutom ointressant. Parterna har alltid rätt till domstolsprövning inom skälig tid. Behovet av åtgärder får därför prövas utifrån den totala omfattningen av långsam handläggning i domstolarna i dag.

3. Europakonventionens krav på domstolsprövning inom skälig tid m.m.

Sverige ratificerade Europakonventionen den 4 februari 1952 och har successivt även ratificerat konventionens tilläggsprotokoll. Sedan den 1 januari 1995 gäller Europakonventionen som svensk lag och är därmed direkt tillämplig här i landet (lagen [1994:1219] om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna).

Enligt konventionen har en person, vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter eller vid en anklagelse mot honom för brott, rätt till domstolsprövning inom skälig tid (artikel 6.1). Utredningsuppdraget tar sikte på att påskynda handläggningen främst i fall där det finns risk för kränkning av den rättigheten. Det närmare innehållet i rätten till domstolsprövning inom skälig tid har således stor betydelse för utredningens fortsatta överväganden. I avsnitt 3.1 behandlas innehållet i denna rättighet, såsom den uttolkats av Europadomstolen.

Av konventionen följer vidare att den vars konventionsrättigheter, däribland rätten till domstolsprövning inom skälig tid, har kränkts, ska ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet (artikel 13). Kravet på ett effektivt rättsmedel har betydelse när behovet av att förbättra den enskildes möjligheter att påskynda handläggningen ska analyseras. Innehållet i kravet på ett effektivt nationellt rättsmedel behandlas i avsnitt 3.2.

3.1. Kravet på domstolsprövning inom skälig tid

Europakonventionens artikel 6.1 har följande inledning:

Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag.

I artikeln uppställs ett krav på att förhandling, dvs. domstolsprövning, ska ske inom skälig tid. Kravet uppställs enligt Europadomstolens uttalande i Bottazzi mot Italien för att dels skydda den berörda individen från att under alltför lång tid leva i osäkerhet om utgången av målet, dels säkerställa att rättvisa tillhandahålls utan dröjsmål som kan riskera dess effektivitet och trovärdighet.

TPF

1

FPT

3.1.1. Fastställande av tidsperioden i artikel 6.1

För att kunna avgöra om kravet på ett rättsligt avgörande inom skälig tid har respekterats, måste den tidsperiod som åsyftas i artikel 6.1 beräknas. Europadomstolen uttalade i Deweer mot Belgien att i brottmål börjar den tid som är relevant att löpa när en person kan sägas vara anklagad för brott.

TPF

2

FPT

Som framhölls i Eckle

mot Tyskland kan detta inträffa före det att ett mål anhängiggörs i domstol, t.ex. om en person anhålls eller häktas eller underrättas om att förundersökning har inletts mot honom eller henne.

TPF

3

FPT

I

tvistemål börjar den relevanta tiden löpa den dag målet anhängiggörs vid domstol. I förvaltningsmål omfattar den tid som ska bedömas även förfarandet hos förvaltningsmyndighet.

TPF

4

FPT

Slutpunkten för den tid som ska bedömas enligt artikel 6.1 är enligt Europadomstolens uttalande i Mattoccia mot Italien normalt den dag när det finns en slutlig dom eller ett slutligt beslut.

TPF

5

FPT

Slutpunkten kan i vissa fall senareläggas. Det gäller bl.a. när ett verkställighetsförfarande är nödvändigt för att domen ska få praktisk effekt eller en part inte fått kännedom om domen eller beslutet förrän vid en senare tidpunkt (Hornsby mot Grekland).

TPF

6

FPT

TP

1

PT

Avgörande den 28 juli 1999.

TP

2

PT

Avgörande den 27 februari 1980.

TP

3

PT

Avgörande den 15 juli 1982.

TP

4

PT

Palm, Elisabeth och Ericsson, Margaretha, Att klaga till Europadomstolen, 2005, s. 124.

TP

5

PT

Avgörande den 25 juli 2000. Se även Barattelli mot Italien, avgörande den 4 juli 2002.

TP

6

PT

Avgörande den 19 mars 1997.

Det kan finnas perioder mellan start- och slutpunkten som inte medräknas vid bedömning av om kravet på avgörande inom skälig tid har respekterats. Bland annat ska inte den tidsperiod som är hänförlig till att en domstol begärt förhandsbesked från EGdomstolen beaktas (Koua Poirrez mot Frankrike och Pafitis m.fl. mot Grekland).

TPF

7

FPT

3.1.2. Omständigheter som ska beaktas vid prövningen

Det finns en mycket omfattande rättspraxis från Europadomstolen som behandlar rätten till domstolsprövning inom skälig tid. Vid sin prövning beaktar Europadomstolen ofta uttryckligen ett flertal omständigheter. De vanligaste bland dessa är målets komplexitet, parternas agerande under förfarandet, domstolarnas och myndigheternas handläggning av målet samt vad som stått på spel för klaganden (Frydlender mot Frankrike).

TPF

8

FPT

Ofta poängterar vidare

Europadomstolen hur många instanser som har prövat målet (König mot Tyskland och Scordino mot Italien).

TPF

9

FPT

Målets komplexitet

Ett mål har av Europadomstolen bedömts som komplext bl.a. när det finns många parter, när det finns behov av att höra många vittnen och det föreligger svårigheter att lokalisera dessa eller när det finns behov av översättning av dokument (Mitev mot Bulgarien och Sari mot Turkiet och Danmark).

TPF

10

FPT

Europadomstolen har vidare

ansett att vissa typer av mål till sin natur är komplicerade. Dit räknas bl.a. mål om expropriation och bedrägeri samt mål om ekonomisk brottslighet med internationell anknytning (Wiesinger mot Österrike och Wejrup mot Danmark).

TPF

11

FPT

TP

7

PT

Avgörande den 30 september 2003 och den 26 februari 1998.

TP

8

PT

Avgörande den 27 juni 2000.

TP

9

PT

Avgörande den 28 juni 1978 och den 29 mars 2006.

TP

10

PT

Avgörande den 22 december 2004 och den 8 november 2001.

TP

11

PT

Avgörande den 30 oktober 1991 och den 7 mars 2002.

Parternas agerande under förfarandet

Av betydelse för bedömningen av om domstolsprövning har skett inom skälig tid är vidare parternas agerande under förfarandet. I Proszak mot Polen uttalade Europadomstolen att konventionsstaterna inte kan hållas ansvariga för förseningar som är hänförliga till att en part framställt oprecisa och grundlösa processuella invändningar.

TPF

12

FPT

Konventionsstaten kan inte heller hållas ansvarig

för tidsutdräkt till följd av att en tilltalad undandrar sig lagföring (Sari mot Turkiet och Danmark).

TPF

13

FPT

Samma sak gäller för dröjsmål

som är hänförligt till att en part underlåtit att lämna sin adress till myndigheten (Mitev mot Bulgarien).

TPF

14

FPT

I Ciricosta och Viola mot Italien, som gällde ett italienskt tvistemål där den totala handläggningstiden var 15 år, konstaterade Europadomstolen att parterna var ansvariga för dröjsmålet.

TPF

15

FPT

Parterna hade inte vidtagit någon åtgärd för att påskynda handläggningen utan i stället begärt uppskov vid minst 17 tillfällen. Europadomstolen ansåg därför inte att rätten till domstolsprövning inom skälig tid hade kränkts.

Domstolarnas och myndigheternas handläggning

Vid bedömningen av om domstolsprövning har skett inom skälig tid beaktar Europadomstolen vidare hur domstolarna och myndigheterna handlagt målet. Om domstolarna inte har satt ut målet till förhandling inom rimlig tid eller dröjt med att vidta förberedande åtgärder, kan detta tala för att målet inte har avgjorts inom skälig tid. Europadomstolen beaktar särskilt om det i handläggningen förekommit oförklarliga perioder av inaktivitet (Corigliano mot Italien).

TPF

16

FPT

Stora balanser av mål brukar inte godtas som skäl för tidsutdräkt. Europadomstolen har i flera mål, t.ex. Zimmerman och Steiner mot Schwiez och Sahiner mot Turkiet, uttalat att artikel 6.1 ställer krav på konventionsstaterna att organisera sina rättssystem så att kraven i artikeln uppfylls.

TPF

17

FPT

TP

12

PT

Avgörande den 16 december 1997.

TP

13

PT

Avgörande den 8 november 2001.

TP

14

PT

Avgörande den 22 december 2004.

TP

15

PT

Avgörande den 4 december 1995.

TP

16

PT

Avgörande den 10 december 1982.

TP

17

PT

Avgörande den 13 juli 1983 och den 25 september 2001.

Vad som stått på spel för parterna

Vid bedömningen av om domstolsprövning har skett inom skälig tid beaktar Europadomstolen även vad som stått på spel för parterna, dvs. vilken typ av mål det är fråga om. Domstolen har ansett att särskild skyndsam handläggning krävs bl.a. i fråga om arbetstvister (Doustaly mot Frankrike), umgängesmål (H mot Förenade Konungariket)

T T

och skadestånd efter trafikolycka om

skadeståndet har stor betydelse för den skadades fortsatta försörjning (Serrentino mot Italien).

TPF

18

FPT

Även förhållanden hänförliga till parterna, t.ex. hälsotillstånd eller ålder, kan påkalla särskild skyndsamhet. Målet X mot Frankrike

T T

gällde handläggningstiden för ett mål om skadestånd till

en person som drabbats av AIDS till följd av blodtransfusion.

TPF

19

FPT

Europadomstolen fann att ett sådant mål, med hänsyn till den smittade partens hälsotillstånd, måste handläggas mycket skyndsamt.

Övriga omständigheter

Utöver tidigare nämnda omständigheter beaktar Europadomstolen hur många instanser som har prövat målet. Målet Lemoine mot Frankrike rörde en tvist om samägande av en fastighet.

TPF

20

FPT

Målet

prövades av fyra instanser och pågick drygt sju år och åtta månader. Europadomstolen konstaterade att den totala tidsåtgången i och för sig var relativt lång men att handläggningstiden i varje instans varit som längst strax över två år. Mot bakgrund härav ansåg Europadomstolen att handläggningstiden var skälig.

Helhetsbedömning

Europadomstolen har, vid sin prövning av om kravet på domstolsprövning inom skälig tid har respekterats, i vissa mål uttryckligen beaktat de ovan nämnda omständigheterna. I andra fall, t.ex. Obermeier mot Österrike, har domstolen emellertid inte funnit skäl att göra någon detaljerad bedömning.

TPF

21

FPT

Domstolen har i dessa fall

TP

18

PT

Avgörande den 23 april 1998, den 8 juli 1987 och den 27 februari 1992.

TP

19

PT

Avgörande den 31 mars 1992.

TP

20

PT

Avgörande den 29 april 2003.

TP

21

PT

Avgörande den 28 juni 1990.

gjort en mer allmän helhetsbedömning av omständigheterna i målet.

3.1.3. Begreppet skälig tid

Generella slutsatser

Trots att det finns en mycket omfattande rättspraxis från Europadomstolen som behandlar rätten till domstolsprövning inom skälig tid, är det förenat med stora svårigheter att mer generellt fastställa vad som utgör en skälig handläggningstid. Svårigheten är hänförlig till att Europadomstolen, med hänvisning till att omständigheterna i varje mål måste bedömas separat, är ovillig att ange några allmänna principer för vad som utgör skälig tid. I ett antal mål har emellertid Europadomstolen uttalat att en grov tumregel är att handläggningstiden inte bör överstiga ett år per instans (Rokhlina, Khudoyorov och Ignatov, samtliga mot Ryssland och Hutchison Reid mot Förenade Konungariket).

TPF

22

FPT

The European Comission for Efficiency of Justice (CEPEJ) är ett organ som skapades den 18 september 2002 genom Europarådets resolution Res(2002)12. CEPEJ:s syfte är bl.a. att förbättra effektiviteten i medlemsstaternas rättssystem. I en rapport av den 8 december 2006 behandlade CEPEJ frågor hänförliga till kravet på domstolsprövning inom skälig tid.

TPF

23

FPT

Den undersökning som

presenterades i rapporten syftade till att utröna om det gick att dra några generella slutsatser av Europadomstolens praxis beträffande detta krav.

Rapporten föregicks av en genomgång av ett mycket stort antal domar från Europadomstolen. Efter genomgången tyckte sig CEPEJ kunna finna följande tendenser. En total handläggningstid för hela rättskedjan på upp till två år i normala, dvs. icke komplicerade, mål var generellt att bedöma som skälig. När handläggningstiden översteg två år undersökte Europadomstolen noga hur myndigheterna och domstolarna hade handlagt målet. I fråga om prioriterade mål kunde domstolen finna kränkning av artikel 6.1 även om den totala handläggningstiden inte hade överstigit två år.

När det gällde komplexa mål godtog Europadomstolen oftast längre handläggningstider än två år, men fäste särskild uppmärk-

TP

22

PT

Avgörande den 7 april 2005, den 8 november 2005, den 24 maj 2007 och den 20 februari 2003.

TP

23

PT

Length of court proceedings in the member states of the Council of Europe based on the caselaw of the European Court of Human Rights, CEPEJ (2006)15.

samhet på längre perioder av inaktivitet från myndigheternas och domstolarnas sida. Domstolen godtog för komplexa mål dock sällan handläggningstider över fem år och nästan aldrig handläggningstider över åtta år. De enda fall där Europadomstolen inte fann någon kränkning, trots till synes alltför lång handläggningstid, var mål där klagandens agerande hade bidragit till förseningen.

Några av Europadomstolens domar mot Sverige

De senaste åren har Europadomstolen i ett flertal domar funnit att Sverige kränkt rätten till domstolsprövning inom skälig tid. Eftersom omständigheterna är olika i varje mål går det inte att utifrån dessa domar dra några generella slutsatser om vad som utgör skälig tid. De kan emellertid ändå ge någon vägledning om vad som är att bedöma som oacceptabla handläggningstider.

I flera fall har Europadomstolen prövat handläggningstiden för mål som rört påförande av skattetillägg. I Wassdahl mot Sverige hade förfarandet i fyra instanser tagit totalt sju år och tre månader.

TPF

24

FPT

Europadomstolen konstaterade att skatteprocessen inte rört

särskilt komplexa frågor och att klaganden inte kunde hållas ansvarig för någon mer betydande tidsutdräkt. Snarare kunde de längre perioder av inaktivitet som förekommit särskilt i länsrätten tillskrivas domstolarna och deras hantering av målet ansågs inte ha främjat ett avgörande inom rimlig tid. I sammanhanget noterade Europadomstolen att skatteprocessen rört ett för klaganden betydande belopp (147 000 kr). Europadomstolen fann att det förelåg en kränkning av kravet på domstolsprövning inom skälig tid.

Frågan om påförande av skattetillägg var även bakgrunden till målet dödsboet efter Nitschke mot Sverige.

TPF

25

FPT

Förfarandet i fyra

instanser hade tagit totalt nio år och nio månader. Europadomstolen fann att även om frågorna i målet var i viss mån komplexa och att klaganden i någon utsträckning hade bidragit till den långa handläggningstiden, förelåg det ändå en kränkning av kravet på domstolsprövning inom skälig tid.

Europadomstolens dom i Klemeco Nord AB mot Sverige rörde två tvistemålsprocesser.

TPF

26

FPT

I den första förde bolaget en

skadeståndstalan mot ett annat bolag under påstående om

TP

24

PT

Avgörande den 6 februari 2007.

TP

25

PT

Avgörande den 27 september 2007.

TP

26

PT

Avgörande den 19 december 2006.

kontraktsbrott. Käromålet ogillades slutligen av Högsta domstolen (HD). I den andra och senare processen väckte bolaget skadeståndstalan mot den advokat som företrätt bolaget i underinstanserna i den första processen under påstående om att hon gjort sig skyldig till försumlig processföring. Den andra processen tog totalt sju år och fyra månader att handlägga i tre instanser. Europadomstolen noterade att klaganden visserligen varit ansvarig för en del av fördröjningen men att det också funnits perioder av inaktivitet i handläggningen, särskilt i hovrätten. Domstolen bedömde att Sverige hade kränkt klagandens rätt till en domstolsprövning inom skälig tid.

I Hellborg mot Sverige hade Europadomstolen att pröva om handläggningstiden för ett mål som rörde bl.a. bygglov och förhandsbesked om bygglov var att bedöma som skälig.

TPF

27

FPT

Europa-

domstolen fann att klaganden inte fått en rättegång inom skälig tid med avseende på frågorna om förhandsbesked och bygglov. Domstolen noterade att det tagit drygt tretton år innan frågorna blivit slutligt avgjorda och framhöll att det hade dröjt nästan fyra och ett halvt år innan byggnadsnämnden avslagit klagandens ansökan om bygglov, en fråga som i genomsnitt brukade avgöras på mellan sex och åtta veckor.

I Rey m.fl. mot Sverige hade Europadomstolen att pröva om handläggningstiden för ett tvistemål som bl.a. rörde två personers solidariska betalningsansvar för ett bolags skulder till en bank var skälig.

TPF

28

FPT

Processen tog totalt sju år och nio månader att handlägga i

tre instanser. Europadomstolen konstaterade att handläggningen i hovrätten och HD varit snabb. Vid tingsrätten hade målet emellertid varit anhängigt under mer än sex år. Europadomstolen fann visserligen att målets omfattning gjorde att det var i viss mån komplext. Vidare hade klagandena i någon utsträckning bidragit till tidsutdräkten, bl.a. genom att åtskilliga gånger begära anstånd. Mot bakgrund av den långa handläggningstiden i tingsrätten fann Europadomstolen trots detta att det förelåg en kränkning av kravet på domstolsprövning inom skälig tid.

Europadomstolen prövade i Lilja mot Sverige om handläggningstiden för dels ett brottmål, dels ett skattemål var skälig.

TPF

29

FPT

Klaganden hade anklagats för grovt skattebrott och grovt bokföringsbrott. Han var häktad under hösten 1996. Åtal väcktes dock

TP

27

PT

Avgörande den 28 februari 2006.

TP

28

PT

Avgörande den 20 december 2007.

TP

29

PT

Avgörande den 23 januari 2007.

först under hösten 2002. Tingsrätten meddelade en frikännande dom i februari 2004. Skattemålet avsåg bl.a. påfört skattetillägg. Europadomstolen konstaterade att de två näraliggande målen i och för sig var komplicerade till sin natur, både när det gäller sakfrågan samt antalet misstänkta och inblandade bolag. När det gällde brottmålet konstaterade Europadomstolen att det tog fyra år från det att förundersökningen avslutades till dess att åklagaren väckte åtal. Europadomstolen angav att det hade ankommit på tingsrätten att se till att handläggningen av målet fortskred tillräckligt snabbt. Den totala tiden från det att klaganden häktades till dess att tingsrätten meddelade en frikännande dom var mer än sju år. Mot bakgrund av den nämnda fyråriga väntetiden sammantaget med den totala längden om mer än sju år för prövning i en instans, ansåg Europadomstolen att det stod klart att brottmålet inte hade avgjorts inom skälig tid. När det gällde skatteprocessen noterade Europadomstolen att målet legat i kammarrätten i över tre år. Det kunde inte heller anses som skälig tid. Europadomstolen fann därför att det hade skett en kränkning av artikel 6.1.

3.2. Kravet på ett effektivt rättsmedel

3.2.1. Allmänna krav

Skyddet för konventionsrättigheterna, däribland rätten till domstolsprövning inom skälig tid, upprätthålls dels på internationell, dels på nationell nivå. På internationell nivå övervakar Europadomstolen att konventionsstaterna efterlever sina förpliktelser enligt konventionen. Av artikel 41 framgår att om Europadomstolen finner att ett brott mot konventionen eller tilläggsprotokollen ägt rum och om konventionsstatens nationella rätt endast till en del medger att gottgörelse lämnas, ska domstolen, om så anses nödvändigt, tillerkänna den förfördelade parten skälig gottgörelse. Denna består vanligen av ekonomiskt eller ideellt skadestånd. Andra former av gottgörelse har dock förekommit.

TPF

30

FPT

Överträdelser ska emellertid i första hand rättas till på det nationella planet. Denna subsidiaritetsprincip kommer till uttryck i

TP

30

PT

I Assanidze mot Georgien, avgörande den 8 april 2004, beordrade Europadomstolen att offret, som ansågs vara fängslad utan laga grund, skyndsamt skulle friges. Europadomstolen förklarade i Boicenco mot Moldavien, avgörande den 11 juli 2006, att den moldaviska regeringen var skyldig att se till att klagandens advokater och läkare omedelbart och utan inskränkningar fick träffa klaganden samt få tillgång till klagandens medicinska journal.

ett flertal artiklar i konventionen. Redan i artikel 1 fastslås att konventionsstaterna ska garantera var och en, som befinner sig inom deras jurisdiktion, de fri- och rättigheter som anges i konventionen. Principen kommer även till uttryck i artikel 35.1, i vilken det föreskrivs att ett mål får anhängiggöras hos Europadomstolen först när alla nationella rättsmedel har uttömts.

Det kanske tydligaste uttrycket för subsidiaritetsprincipen finns dock i artikel 13, som har följande lydelse:

Var och en, vars i denna konvention angivna fri- och rättigheter kränkts, skall ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet och detta även om kränkningen förövats av någon under utövning av offentlig myndighet.

Ordalydelsen i artikel 13 kan tyckas tyda på att en kränkning av rätten till ett effektivt rättsmedel föreligger endast i fall när också någon annan bestämmelse i konventionen faktiskt har överträtts. Av Europadomstolens praxis, t.ex. Silver m.fl. mot Förenande Konungariket, följer emellertid att det räcker att någon på rimliga grunder påstår sig ha utsatts för ett konventionsbrott.

TPF

31

FPT

Alla ska i

den situationen ha tillgång till ett rättsmedel för att få sitt påstående prövat och att, i förekommande fall, erhålla rättelse eller gottgörelse i någon form (Klass m.fl. mot Tyskland

T T

och Kaya mot

Turkiet).

TPF

32

FPT

Uttrycket rättsmedel i artikel 13 har således en vidare

mening än i svensk rätt, där uttrycket åsyftar de möjligheter som i lag anvisats att få ett rättsligt avgörande prövat på nytt.

Artikel 13 uppställer, till skillnad från artikel 6.1, inte något krav på rättsmedel inför domstol (Golder mot Förenande Konungariket).

TPF

33

FPT

Även administrativa rättsmedel kan uppfylla konventions-

kraven. Myndighetens befogenheter samt förfarandereglerna för prövningen är dock av betydelse vid bedömningen av om rättsmedlet är effektivt.

Av artikeln framgår inte hur det aktuella rättsmedlet ska vara beskaffat. Detta är i stället överlämnat till konventionsstaternas eget bedömande (Chahal mot Förenande Konungariket).

TPF

34

FPT

Artikeln

uppställer emellertid krav på att rättsmedlet ska vara effektivt.

Europadomstolen har i ett stort antal domar gjort uttalanden om vilka krav som ska vara uppfyllda för att ett rättsmedel ska

TP

31

PT

Avgörande den 25 mars 1983.

TP

32

PT

Avgörande den 6 september 1978 och den 19 februari 1998.

TP

33

PT

Avgörande den 21 februari 1975.

TP

34

PT

Avgörande den 15 november 1996.

betraktas som effektivt i konventionens mening. Rättsmedlet måste vara tillgängligt och möjligt för den berörda personen att använda (Paulino Tomas mot Portugal).

TPF

35

FPT

Att det formellt finns ett

rättsmedel i det nationella rättssystemet är inte tillräckligt. Det måste finnas konkreta exempel i praxis på att användningen av rättsmedlet lett till rättelse eller gottgörelse (Timar mot Ungern).

TPF

36

FPT

Om det saknas praxis, kan ett rättsmedel ändå anses effektivt om det klart framgår av författningstextens ordalydelse att syftet med rättsmedlet är att hantera oskäliga dröjsmål i handläggningen (Slavicek mot Kroatien).

TPF

37

FPT

För att ett rättsmedel ska anses effektivt måste prövningen leda till ett beslut inom rimlig tid (Paulino Tomas mot Portugal).

TPF

38

FPT

Framför allt ska beslut fattas medan det alltjämt kan få en praktisk effekt, t.ex. innan preskription inträder. Rättsmedlet måste vidare vara tillgängligt både för handläggning som avslutats och för handläggning som alltjämt pågår (Soc mot Kroatien).

TPF

39

FPT

En annan förutsättning är att den dom eller det beslut som rättsmedlet leder fram till kan verkställas (Iatridis mot Grekland).

TPF

40

FPT

Utdömt skadestånd måste, för att en skadeståndstalan ska anses vara ett effektivt rättsmedel, utbetalas inom sex månader från det att beslutet blir verkställbart (Scordino mot Italien).

TPF

41

FPT

Det är inte nödvändigt att ett enda rättsmedel ensamt uppfyller kravet på effektivitet. Det kan räcka att flera olika rättsmedel tillsammans uppfyller detta krav (Silver m.fl. mot Förenande Konungariket).

TPF

42

FPT

Följden av att en konventionsstat har företagit en åtgärd som Europadomstolen anser har gottgjort den påstådda kränkningen i tillräcklig mån, är att klaganden förlorar sin s.k. offerstatus.

TPF

43

FPT

Klaganden anses i den situationen inte längre vara utsatt för en kränkning.

TP

35

PT

Avgörande den 27 mars 2003.

TP

36

PT

Avgörande den 19 mars 2002.

TP

37

PT

Avgörande den 4 juli 2002.

TP

38

PT

Avgörande den 27 mars 2003.

TP

39

PT

Avgörande den 9 maj 2003.

TP

40

PT

Avgörande den 25 mars 1999.

TP

41

PT

Avgörande den 29 mars 2006.

TP

42

PT

Avgörande den 25 mars 1983.

TP

43

PT

SOU 2008:3 s. 88.

3.2.2. Relationen mellan artikel 6.1 och artikel 13

En särskild fråga är hur rätten enligt artikel 6.1 att få sitt mål avgjort inom skälig tid förhåller sig till kravet på ett effektivt rättsmedel i artikel 13. Fram till 2000 brukade Europadomstolen, när domstolen fann att artikel 6.1 överträtts på grund av att en domstolsprövning pågått oskäligt länge, inte anse det nödvändigt att därutöver pröva frågan om det skett en kränkning av artikel 13. Domstolens ståndpunkt grundade sig på att artikel 6.1 utgjorde lex specialis i förhållande till artikel 13 och att det därför var tillräckligt att klagomålet prövades på grundval av artikel 6.1 (Pizzetti mot Italien).

TPF

44

FPT

Det nu beskrivna rättsläget ändrades genom Europadomstolens avgörande i Kudla mot Polen.

TPF

45

FPT

Domstolen fann – i ljuset av den

fortsatta tillströmningen av mål, i vilka den enda eller den huvudsakliga klagopunkten gäller underlåtenhet att tillförsäkra klaganden en domstolsprövning inom skälig tid – anledning att ändra sin tidigare praxis. I avgörandet poängterades den stora fara för rättssäkerheten som föreligger inom rättssystemen när det förekommer oacceptabla dröjsmål i rättsskipningen, mot vilka dröjsmål parterna inte har något nationellt rättsmedel. Mot den bakgrunden fann domstolen det påkallat att separat pröva klagomålet rörande artikel 13, vid sidan av domstolens tidigare konstaterande av ett brott mot artikel 6.1. Vid denna prövning fann Europadomstolen att den korrekta tolkningen av artikel 13 innebar att konventionsstaterna i sina nationella rättssystem ska ha ett effektivt rättsmedel mot alltför långsam handläggning.

3.2.3. Formen för rättelse eller gottgörelse

Tidigare har Europadomstolen varit restriktiv med att uttala sig om vilka karaktäristika som rättelsen eller gottgörelsen bör ha för att rättsmedlet ska anses vara effektivt. På senare tid har dock domstolen gjort vissa sådana uttalanden. Europadomstolen angav i Sürmeli mot Tyskland att den bästa lösningen generellt sett är prevention.

TPF

46

FPT

När ett nationellt rättssystem inte kan garantera

rätten till domstolsprövning inom skälig tid, är ett rättsmedel som syftar till att påskynda handläggningen för att undvika ett alltför

TP

44

PT

Avgörande den 26 februari 1993.

TP

45

PT

Avgörande den 26 oktober 2000.

TP

46

PT

Avgörande den 8 juni 2006.

långsamt förfarande den mest effektiva lösningen. Europadomstolen uttalade i Scordino mot Italien att fördelen med ett sådant rättsmedel jämfört med ren gottgörelse är att det kan förhindra uppkomsten av upprepade kränkningar och inte bara kompensera kränkningen i efterhand.

TPF

47

FPT

Det österrikiska rättssystemet innehåller flera rättsmedel som syftar till att påskynda handläggningen. Europadomstolen uttalade i Egger och Kern, båda mot Österrike att den möjlighet som finns i Österrike att vid dröjsmål överföra ett administrativt mål till en högre instans är ett effektivt rättsmedel vid kränkningar av kravet på domstolsprövning inom skälig tid, dock inte i alla fall.

TPF

48

FPT

I

Holzinger mot Österrike fann Europadomstolen att en begäran om att en högre domstol skulle fastställa en lämplig tidsgräns för den handläggande domstolen att vidta vissa processuella åtgärder i princip kunde utgöra ett effektivt och tillräckligt rättsmedel.

TPF

49

FPT

Möjligheten till förebyggande och påskyndande åtgärder har emellertid begränsningar. Europadomstolen uttalade i Scordino mot Italien att sådana åtgärder inte är en tillräcklig åtgärd när handläggningen redan pågått alltför länge.

TPF

50

FPT

Domstolen har tydligt anvisat att en kombination av påskyndande åtgärder och gottgörelse kan vara den bästa lösningen. I Apicella mot Italien angav Europadomstolen att vissa länder, t.ex. Österrike, Kroatien, Spanien, Polen och Slovakien har en perfekt förståelse för situationen när de valt att införa en kombination av två rättsmedel, ett som syftar till att påskynda handläggningen och ett som syftar till att utge gottgörelse.

TPF

51

FPT

Den vanligaste formen av gottgörelse är utan tvekan skadestånd. I T.P. och K.M. mot Förenade Konungariket uttalade Europadomstolen att skadestånd, i lämpliga fall, bör kunna utgå som en del av gottgörelsen vid kränkningar av konventionsrättigheterna.

TPF

52

FPT

Lämpliga fall torde avse situationer där Europadomstolen regelmässigt utdömer skadestånd.

TPF

53

FPT

I doktrin har det hävdats att

TP

47

PT

Avgörande den 29 mars 2006.

TP

48

PT

Avgörande den 9 oktober 2003 och den 24 februari 2005.

TP

49

PT

Avgörande den 30 januari 2001.

TP

50

PT

Avgörande den 29 mars 2006.

TP

51

PT

Avgörande den 29 mars 2006.

TP

52

PT

Avgörande den 10 maj 2001.

TP

53

PT

Jfr Wolfmeyer mot Österrike, avgörande den 26 maj 2005. Se också Södergren, Jan, Axplock VI – ur svensk konventionstillämpning, s. 20 ff., Europarättslig tidskrift nr 1/2007.

möjligheten att föra skadeståndstalan i många fall får ses som tillräcklig för att motsvara kraven i artikel 13.

TPF

54

FPT

Även andra former av gottgörelse kan enligt Europadomstolen utgöra en lämplig åtgärd vid kränkningar av rätten till domstolsprövning inom skälig tid. Av Europadomstolens avgöranden Eckle mot Tyskland och Ohlen mot Danmark framgår att nedsättning av straff, frikännande dom eller befrielse från rättegångskostnader kan vara att bedöma som lämplig gottgörelse i brottmål.

TPF

55

FPT

Europa-

domstolen uttalade dock i Scordino mot Italien att när åtgärder av nu beskrivet slag vidtas, måste det ske på ett uttryckligt och mätbart sätt.

TPF

56

FPT

Den kompensation som utgår måste kompletteras med ett erkännande av att en konventionskränkning har skett. Rättsordningen måste tillkännage att kravet på domstolsprövning inom skälig tid inte har uppfyllts och att en särskild åtgärd måste vidtas med syftet att försöka kompensera kränkningen. Ett sådant tillkännagivande är enligt Europadomstolen uttalade i Beck mot Norge en nödvändig komponent i ett effektivt rättsmedel enligt artikel 6 och 13.

TPF

57

FPT

3.2.4. Former av rättelse eller gottgörelse som inte har godtagits av Europadomstolen

Europadomstolen har i ett flertal mål underkänt rättsmedel som konventionsstaterna har hävdat vara effektiva. Till exempel uttalade Europadomstolen i Dimitrov mot Bulgarien att en möjlighet till informellt klagomål till den högsta administrativa domstolen eller till justitieministeriet inte utgjorde ett effektivt rättsmedel.

TPF

58

FPT

I Sürmeli mot Tyskland undersökte Europadomstolen effektiviteten hos flera rättsmedel som fanns i tysk rätt och som kunde användas vid långsam handläggning av tvistemål.

TPF

59

FPT

Ett av dessa

rättsmedel var ett konstitutionellt klagomål. Europadomstolen konstaterade att rätten till en snabb handläggning var garanterad i den tyska grundlagen och att en kränkning av denna rättighet kunde prövas av den federala konstitutionella domstolen. När

TP

54

PT

Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis – En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, 2007, s. 435.

TP

55

PT

Avgörande den 15 juli 1982 och den 24 februari 2005.

TP

56

PT

Avgörande den 29 mars 2006.

TP

57

PT

Avgörande den 26 juni 2001.

TP

58

PT

Avgörande den 23 september 2004.

TP

59

PT

Avgörande den 8 juni 2006.

denna domstol fann att handläggningen hade tagit för lång tid kunde domstolen tillkännage att handläggningen inte var konstitutionell och begära att den handläggande domstolen påskyndade eller avslutade behandlingen av tvistemålet. Den federala konstitutionella domstolen hade emellertid inte befogenhet att fastställa några frister för den handläggande domstolen eller att besluta om andra påskyndande åtgärder. Inte heller kunde den domstolen besluta om kompensation. Mot denna bakgrund fann Europadomstolen inte visat att rättsmedlet i form av konstitutionellt klagomål var effektivt.

Europadomstolen undersökte i samma mål om den möjlighet som fanns i tysk rätt att föra en skadeståndstalan mot staten var att bedöma som ett effektivt rättsmedel. Domstolen konstaterade att sådant skadestånd endast utdömts vid ett tillfälle, vilket inte var tillräckligt för att visa att skadestånd var tillgängligt i praktiken. Under alla förhållanden fanns i tysk rätt ingen möjlighet att vid en sådan talan få ideellt skadestånd, något som Europadomstolen ansåg vara särskilt viktigt i fråga om kränkningar av rätten till domstolsprövning inom skälig tid. Europadomstolens slutsats var att inte något av de rättsmedel som fanns i tysk rätt kunde anses vara effektivt. Inte heller tillsammans uppfyllde rättsmedlen kravet på effektivitet.

I Lukenda mot Slovenien bedömde Europadomstolen bl.a. om möjligheten i slovensk rätt till skadestånd för långsam handläggning av tvistemål utgjorde ett effektivt rättsmedel.

TPF

60

FPT

Möjligheten

till skadestånd var begränsad till fall där handläggningen av målet var avslutad. Europadomstolen fann i målet inte visat att ideellt skadestånd kunde utgå. Domstolen ansåg därför inte att möjligheten till skadestånd i slovensk rätt utgjorde ett effektivt rättsmedel.

I Kangasluoma mot Finland prövade Europadomstolen om i finsk rätt tillgängliga rättsmedel uppfyllde effektivitetskriteriet.

TPF

61

FPT

Domstolen fann att de möjligheter som fanns i form av klagomål till justitieministern eller justitieombudsmannen inte kunde anses som effektiva i praktiken. Detsamma gällde för den informella möjlighet som fanns att hos den handläggande domstolen begära att målet skulle handläggas skyndsamt. Inte heller den möjlighet som fanns till skadestånd i finsk rätt kunde anses effektiv. En nödvändig förutsättning för skadestånd var nämligen att någon

TP

60

PT

Avgörande den 6 oktober 2005.

TP

61

PT

Avgörande den 20 januari 2004.

uppsåtlig eller oaktsam åtgärd hade vidtagits. För att skadestånd skulle utgå räckte det således inte med att handläggningen varit alltför långsam.

4. Befintliga möjligheter till rättelse eller gottgörelse

Inför ett övervägande av behovet av förbättrade möjligheter för den enskilde att påskynda handläggningen i domstol, bör de möjligheter till rättelse eller gottgörelse som i dag står till buds kartläggas. I detta kapitel lämnas därför en beskrivning av vilka möjligheter den enskilde har när mål och ärenden handlagts långsamt.

4.1. Åtgärder för att undvika onödigt dröjsmål

4.1.1. Överklagande av beslut som försenar målets avgörande

Av 49 kap. 7 § rättegångsbalken (RB) följer att den som anser att ett beslut av en tingsrätt medför att ett mål försenas i onödan får överklaga det beslutet särskilt. Bestämmelsen gäller för både brottmål och tvistemål och avser fall där ett beslut eller en åtgärd av tingsrätten leder till ett onödigt dröjsmål i handläggningen. De beslut som vanligen angrips med stöd av paragrafen är beslut om rättspsykiatrisk undersökning och beslut om vilandeförklaring.

TPF

1

FPT

Långsam handläggning torde endast i undantagsfall vara hänförlig till ett särskilt beslut eller en särskild åtgärd. Det normala är att handläggningen av något skäl avstannar, utan att ett formellt beslut om vilandeförklaring fattats. Enbart en underlåtenhet att vidta åtgärder anses inte kunna bli föremål för ett överklagande med stöd av det nämnda lagrummet.

TPF

2

FPT

Bestämmelsen i 49 kap.

7 § RB är dessutom endast tillämplig på beslut av tingsrätt. Utrymmet för att använda bestämmelsen för att avhjälpa ett dröjsmål och åstadkomma en domstolsprövning inom rimlig tid är därför begränsat.

TP

1

PT

Fitger, Peter, Rättegångsbalken, del 4, 49:34.

TP

2

PT

SvJT 1967 s. 42 och JO 1985/86 s. 89.

4.1.2. Talan mot förvaltningsmyndigheters passivitet

Någon generell rätt att föra talan mot förvaltningsmyndigheters passivitet finns inte i svensk rätt. I ett antal lagar på det finansiella området har det emellertid införts bestämmelser om att en sökande efter viss tid kan begära förklaring hos kammarrätten om att ett ärende onödigt uppehålls genom att myndigheten inte meddelar beslut. Sådana bestämmelser finns i 17 kap. 2 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse samt i 37 § revisorslagen (2001:883).

Frågan om talan mot myndighets passivitet behandlades i Fri- och rättighetskommitténs slutbetänkande Domstolprövning av förvaltningsärenden (SOU 1994:117). Kommittén benämnde institutet dröjsmålstalan och föreslog att en enskild part skulle ha en generell möjlighet till sådan talan i förvaltningsärenden som hade väckts av parten och avsåg myndighetsutövning. Om myndigheten inte hade avgjort det aktuella ärendet inom sex månader från dess väckande, skulle parten få begära att allmän förvaltningsdomstol prövade om ärendet onödigt uppehållits. Om domstolen fann att så var fallet, skulle den förelägga myndigheten att avgöra ärendet inom en bestämd tid. Om myndigheten inte följde föreläggandet, skulle domstolen på begäran av parten få besluta att ärendet överlämnades för avgörande till den myndighet som skulle ha prövat ett överklagande av beslutet. Om en sådan överinstans saknades, fick domstolen själv överta ärendet eller förordna om prövning av ärendet.

Fri- och rättighetskommitténs förslag i denna del ledde inte till lagstiftning. Flera betydelsefulla remissinstanser avstyrkte förslaget. I lagstiftningsärendet ställde sig regeringen tveksam till om handläggningstiderna totalt sett skulle bli kortare om en rätt till dröjsmålstalan infördes.

TPF

3

FPT

Tvärtom skulle det enligt regeringens

uppfattning kunna leda till längre handläggningstider både hos förvaltningsmyndigheterna och hos de länsrätter som skulle pröva dröjsmålstalan. Det kunde inte heller uteslutas att bestämda handläggningstider och en rätt till dröjsmålstalan skulle kunna få negativ inverkan på noggrannheten i ärendehandläggningen. Dessutom var det enligt regeringen osäkert vilka kostnadseffekter ett införande av en generell rätt till dröjsmålstalan skulle få. Med hänsyn bl.a. till dessa omständigheter fann regeringen att kommitténs förslag om dröjsmålstalan inte borde genomföras.

TP

3

PT

Prop. 1995/96:133 s. 13 ff.

För tullområdet gäller en EG-förordning i vilken det finns en rambestämmelse som ger möjlighet till passivitetstalan.

TPF

4

FPT

Det har

flera gånger varit aktuellt att införa svenska lagregler som möjliggör utnyttjande av denna rättighet.

TPF

5

FPT

Förslagen har emellertid ännu inte

lett till lagstiftning.

TPF

6

FPT

4.2. Lindrigare straff m.m.

I brottmål finns möjlighet att på olika sätt beakta långsam handläggning. Vid straffmätningen ska rätten utöver brottets straffvärde i skälig omfattning beakta om en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid förflutit sedan brottet begicks (29 kap. 5 § första stycket 7 brottsbalken, BrB). Om det finns särskilda skäl, får rätten döma till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet (29 kap. 5 § andra stycket BrB). Även vid val av påföljd ska rätten beakta om en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid förflutit sedan brottet begicks (30 kap. 4 § första stycket BrB).

I 29 kap. 6 § BrB finns en bestämmelse om påföljdseftergift. Av bestämmelsen följer att om det, med hänsyn till att en i förhållande till brottets art ovanligt lång tid förflutit sedan brottet begicks, är uppenbart oskäligt att döma till påföljd, ska rätten meddela påföljdseftergift. Att stor restriktivitet ska iakttas följer av att påföljdseftergift får meddelas endast om ådömandet av påföljd skulle vara uppenbart oskäligt.

TPF

7

FPT

Den nu beskrivna regleringen är inte helt avpassad till kraven på domstolsprövning inom skälig tid i artikel 6.1 i Europakonventionen (avsnitt 3.1.1). Bestämmelserna i BrB tar sikte på den tid som förflutit sedan brottet begicks medan artikel 6.1 utgår från den dag när den enskilde anklagades för brottet. Eftersom bestämmelserna i BrB utgår från en tidigare dag än artikel 6.1 och därmed är generösare, kan de emellertid användas för strafflindring i de fall kravet på prövning inom skälig tid inte har uppfyllts. I rättspraxis har också bestämmelserna tillämpats med uttrycklig hänvisning till kravet i artikel 6.1.

TPF

8

FPT

TP

4

PT

Artikel 243 rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av

en tullkodex för gemenskapen.

TP

5

PT

Tullanpassningsutredningens betänkande Tullagstiftningen och EG (SOU 1994:89) s. 152

och Tullagsutredningens delbetänkande Tullagens överklaganderegler m.m. vid en omorganisation av Tullverket (SOU 1998:127) s. 38 ff.

TP

6

PT

Prop. 1998/99:79 s. 83 och 1999/2000:126.

TP

7

PT

Prop. 1987/88:120 s. 97.

TP

8

PT

NJA 1998 s. 283 och RH 2000:96.

Möjligheten till strafflindring enligt bestämmelserna är emellertid begränsad i ett par avseenden. En förutsättning för att bestämmelserna ska kunna tillämpas är att den tilltalade fällts till ansvar för gärningen. I de fall en tilltalad efter en alltför lång handläggningstid frikänns, finns naturligtvis inte någon påföljd att lindra eller efterge. Därtill kommer att det endast är den tilltalade som kan få kompensation enligt dessa bestämmelser. Även en målsägande som har ett enskilt anspråk har enligt artikel 6.1 rätt till domstolsprövning inom skälig tid. En målsägande kan dock inte erhålla någon kompensation enligt nu berörda bestämmelser.

Det bör i detta sammanhang nämnas att domstolarna i vissa länder kan ogilla ett åtal till följd av dröjsmål i handläggningen. HD har emellertid i rättsfallet NJA 2003 s. 414 förklarat att det inte finns stöd i svensk rätt för att ett åtal kan avvisas eller ogillas på grund av att rättegång inte har hållits inom skälig tid.

4.3. Nedsatt sanktionsavgift

Även vid påförande av sanktionsavgifter finns möjlighet att beakta kränkningar av kravet på domstolsprövning inom skälig tid. Sanktionsavgifter kan påföras med stöd av ett flertal författningar. En av de sanktionsavgifter som tillämpas i störst utsträckning är skattetillägget. Bestämmelserna om skattetillägg finns i bl.a. 5 kap. taxeringslagen (1990:324), TL, och 15 kap. skattebetalningslagen (1997:483), SBL. Skattetillägg tas ut främst om en skattskyldig under skatteförfarandet på något annat sätt än muntligen lämnat en oriktig uppgift till ledning för beskattningen. Beloppet bestäms till viss procent av den skatt som, i fall den oriktiga uppgiften hade godtagits, inte skulle ha påförts den skattskyldige (5 kap. 4 § TL och 15 kap. 4 § SBL). För sådan skatt som tas ut enligt bl.a. inkomstskattelagen (1999:1229) är skattetillägget som huvudregel 40 procent. I fråga om mervärdesskatt är skattetillägget normalt 20 procent av den skatt som felaktigt skulle ha tillgodoräknats den skattskyldige. Något tak för avgiften finns inte. Skattetillägg tas under vissa förutsättningar ut även vid skönstaxering och skönsbeskattning (5 kap. 2 § TL och 15 kap. 2 § SBL).

Den skattskyldige ska helt eller delvis befrias från skattetillägg om det skulle vara oskäligt att ta ut avgiften med fullt belopp. Vid den bedömningen ska det särskilt beaktas om en oskäligt lång tid förflutit efter det att Skatteverket har funnit anledning att anta att

den skattskyldige ska påföras skattetillägg utan att den skattskyldige kan lastas för dröjsmålet (5 kap. 14 § tredje stycket 2 TL och 15 kap. 10 § tredje stycket 2 SBL). I förarbetena anges att syftet med den aktuella befrielsegrunden är att tillförsäkra den skattskyldige rätten i Europakonventionen till domstolsprövning inom skälig tid och uppnå överensstämmelse med vad som gäller inom det straffrättsliga systemet (prop. 2002/03:106 s. 243).

Det finns således en möjlighet att vid prövning av påförande av skattetillägg kompensera en kränkning av kravet på rättegång inom skälig tid genom att helt eller delvis befria den skatteskyldige från skattetillägg. En motsvarande befrielsegrund finns även för vissa andra sanktionsavgifter (23 § lagen [2000:1087] om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument och RÅ 2006 ref 43).

4.4. Skadestånd

4.4.1. Skadeståndsansvaret enligt skadeståndslagen

Regler om det allmännas skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen (1972:207), SkL. Enligt 3 kap. 2 § SkL svarar staten för bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för.

TPF

9

FPT

Av

HD:s praxis följer att förmögenhetsskador som orsakats av dröjsmål vid behandlingen av ett ärende kan vara ersättningsgilla enligt denna bestämmelse (NJA 2005 s. 726). Av förarbetena till SkL följer att när lagen inte anger en frist för ett ärendes avgörande, krävs i allmänhet en betydande försening för att ett dröjsmål ska anses föreligga (prop. 1989/90:42 s. 16). HD har uttalat att ett dröjsmål som är av det slaget att det innefattar en kränkning av Europakonventionens krav på prövning inom skälig tid får anses vara ett sådant oacceptabelt dröjsmål som i och för sig kan vara ersättningsgrundande (NJA 2005 s. 462).

Enligt 3 kap. 2 § 2 SkL omfattar ersättningsskyldigheten även skada på grund av att någon annan kränkts på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag. Av sistnämnda paragraf framgår att den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet eller ära ska ersätta den skada

TP

9

PT

Med ren förmögenhetsskada förstås sådan ekonomisk skada som uppkommer utan

samband med att någon lider person- eller sakskada (1 kap. 2 § SkL).

som kränkningen innebär. En förutsättning är alltså att en brottslig handling begåtts. Det brott som ligger närmast till hands vid långsam handläggning är tjänstefel. För att tjänstefel ska föranleda ersättning för ideell skada krävs enligt förarbetena att det framstår som en allvarlig kränkning av viss person (prop. 1972:5 s. 571).

4.4.2. Skadestånd enligt Europakonventionen

I rättsfallet NJA 2005 s. 462 behandlade HD frågan om enskilds rätt till skadestånd av staten vid åsidosättande av rätten till domstolsprövning inom skälig tid. HD konstaterade att den skadelidandes rätt att enligt Europakonventionen få anklagelserna mot honom om brott prövade inom skälig tid hade kränkts. Tidsåtgången hade varit ungefär sju år, räknad från den tidpunkt personen fick kallelse till förhör från polis på grund av misstanke om brott till dess att tingsrättens frikännande dom vann laga kraft.

Frågan om den enskildes rätt till skadestånd skulle enligt HD i första hand prövas enligt bestämmelserna i SkL. Dessa bestämmelser skulle, i den utsträckning konventionen kunde anses ge anledning till detta, tolkas fördragskonformt. Det skulle kunna få till följd att vissa i lagmotiv, praxis eller doktrin antagna begränsningar i tillämpningsområdet inte kommer att kunna upprätthållas. HD uttalade vidare att förmögenhetsskador som orsakats av oacceptabla dröjsmål vid behandlingen av ett ärende kunde vara ersättningsgilla enligt 3 kap. 2 § SkL. Med stöd av den bestämmelsen tillerkände HD den skadelidande ersättning med 700 000 kr för inkomstförlust.

HD övergick därefter till att pröva frågan om ersättning för ideell skada och konstaterade inledningsvis att sådan ersättning utan samband med person- eller sakskada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § SkL endast när den skadelidande har utsatts för brott mot person, frihet, frid eller ära. Någon kränkning som kunde knytas till ett brott hade dock inte visats och ersättning för ideell skada kunde därför inte omedelbart grundas på SkL. HD pekade på Europadomstolens praxis att med stöd av artikel 41 i konventionen normalt döma ut ersättning för renodlad ideell skada vid kränkningar av rätten till prövning inom skälig tid. Härefter framhöll HD Sveriges skyldigheten att tillhandahålla ett effektivt rättsmedel för att förebygga eller kompensera kränkningar av rätten till rättegång inom skälig tid.

Mot bakgrund av Europadomstolens praxis och avgörandet NJA 2003 s. 414 fann HD övervägande skäl tala för att ideellt skadestånd skulle kunna dömas ut också av svensk domstol. En naturlig utgångspunkt vid bestämmandet av sådant skadestånd var enligt HD Europadomstolens praxis. HD tillerkände den skadelidande, utöver ersättning för inkomstförlust, ersättning för ideell skada med 100 000 kr.

HD har härefter i ett par avgöranden prövat frågan om rätt till ideellt skadestånd förelegat vid kränkningar av Europakonventionen. I NJA 2007 s 295 fann HD att en kränkning av rättigheterna enligt artikel 5.3 (rätt till personlig frihet) kunde föranleda ideellt skadestånd. I dom den 21 september 2007 i mål nr T 672-06 fann HD att en kränkning av rättigheterna enligt artikel 8 (rätt till respekt för privatliv och familjeliv) kunde föranleda ideellt skadestånd. Genom HD:s rättstillämpning får det numera anses finnas en möjlighet att erhålla ekonomiskt och ideellt skadestånd för konventionskränkningar som staten ansvarar för, bl.a. rätt till domstolsprövning inom skälig tid.

4.4.3. Ändrade regler om ideellt skadestånd för kränkning

I departementspromemorian Skadeståndsfrågor vid kränkning (Ds 2007:10) behandlas frågan om det finns anledning att göra några ändringar i gällande regler om ideellt skadestånd för kränkning. Som nämnts kan enligt 2 kap. 3 § SkL ideellt skadestånd bara utgå vid brott som innebär angrepp mot någons person, frihet, frid eller ära. I promemorian övervägs bl.a. frågan om ideellt skadestånd vid överträdelser av Europakonventionen.

I promemorian konstateras att HD i avgörande NJA 2005 s. 462 har ålagt staten ett ansvar sedan en person i strid med artikel 6.1 i konventionen inte fått vissa anklagelser mot honom prövade inom skälig tid, varvid denne utan stöd av lag tilldömts bl.a. ideellt skadestånd för kränkning av hans rätt enligt konventionen. Det anges i promemorian att det finns skäl att anpassa den svenska lagstiftningen så att den är bättre förenlig med det uppkomna rättsläget.

Olika alternativ för en sådan anpassning diskuteras i promemorian. I första hand föreslås ett tillägg till 3 kap. 2 § SkL som innebär att ideellt skadestånd ska utgå, utöver de fall som anges i paragrafen i övrigt, när någons rättigheter enligt Europa-

konventionen åsidosätts vid myndighetsutövning. Förutsättningen skulle alltså vara att fel eller försummelse förekommit vid myndighetsutövningen, ett uttryck som skulle få tolkas i enlighet med konventionens principer. Enligt ett föreslaget tillägg i 5 kap. 6 § SkL skulle vidare ideellt skadestånd i detta fall bestämmas med ledning av tillämpningen av artikel 41 i Europakonventionen.

Även ett annat, mera långtgående alternativ, diskuteras i promemorian. I en ny regel i 3 kap. 4 § SkL skulle föreskrivas att staten, när den åsidosätter en enskilds rättigheter enligt Europakonventionen, ska utge skäligt skadestånd. Skadeståndet skulle också enligt detta alternativ bestämmas med ledning av tillämpningen av artikel 41 i konventionen. Något krav på fel och försummelse skulle i så fall inte uppställas. Genom kravet på skäligt skadestånd skulle det finnas möjlighet att ogilla talan i bagatellartade fall.

Förslagen i promemorian bereds för närvarande i Regeringskansliet.

4.4.4. Statens frivilliga skadereglering

Av HD:s praxis följer, som tidigare nämnts, att det vid konventionskränkningar i Sverige numera finns en möjlighet att i tillämpliga fall erhålla ekonomiskt och ideellt skadestånd för kränkningarna (avsnitt 4.4.2). En enskild som anser att han eller hon inte har fått tillgång till domstolsprövning inom skälig tid har möjlighet att ansöka hos allmän domstol om stämning mot staten och få sin sak prövad i den ordning som gäller för tvistemål.

Ett alternativt tillvägagångssätt är att först vända sig till JK och begära skadestånd av staten. JK kan, inom ramen för statens s.k. frivilliga skadereglering enligt förordningen (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten, besluta om skadestånd till en enskild. Denna skadereglering är helt kostnadsfri för den enskilde. JK har på senare tid bifallit ett antal ersättningsanspråk där grunden för anspråket varit kränkning av rätten till domstolsprövning inom skälig tid.

TPF

10

FPT

JK:s skadereglering är normalt mindre tidskrävande än en domstolsprocess. Enligt vad utredningen erfarit är JK:s handläggningstid normalt ett till två år. Trots den relativt sett snabba regleringen

TP

10

PT

Se t.ex. JK:s beslut den 11 oktober 2007 (dnr 5416-06-40), beslut den 22 oktober 2007 (dnr 1112-06-40) och beslut den 29 oktober 2007 (dnr 1426—1429-06-40).

kan det finnas skäl att överväga om inte ärenden som avser kränkningar av Europakonventionen borde prioriteras i JK:s verksamhet. För att en skadeståndstalan ska anses vara ett effektivt rättsmedel måste prövningen leda till ett beslut inom rimlig tid (avsnitt 3.2.1). Ett sätt att säkerställa detta vore om regeringen i regleringsbrevet till JK anvisade att ärenden om konventionskränkningar ska prioriteras.

Frågan om skaderegleringen hos JK ligger dock utanför ramen för utredningens egentliga uppdrag och får därför närmare övervägas i ett annat sammanhang.

5. Rättsutvecklingen i de nordiska grannländerna

Våra nordiska grannländer har nyligen föreslagit eller genomfört ett flertal åtgärder som syftar till att förbättra den enskildes möjligheter att påskynda handläggningen i domstol. Åtgärderna ska säkerställa att kravet i Europakonventionens artikel 6.1 på domstolsprövning inom skälig tid uppfylls. I detta kapitel lämnas en redogörelse för det reformarbete som har bedrivits i Norge, Danmark och Finland.

5.1. Norge

5.1.1. En ny tvistemålslag

Den 1 januari 2008 trädde en ny tvistemålslag, lov om mekling og rettergang i sivile tvister (tvisteloven), i kraft i Norge.

TPF

1

FPT

Ett syfte

med lagen är att skapa en snabbare och mer kostnadseffektiv civilprocess. Lagstiftningen genomsyras av en proportionalitetsprincip som innebär att handläggningen av och kostnaderna för en tvist ska stå i rimlig proportion till den betydelse tvisten har för parterna och för samhället i stort. En annan av grundtankarna bakom den nya lagen är att tvister i möjligaste mån ska avgöras utanför domstol och att domstolsförfarandet därigenom ska göras mer tillgängligt för de tvister som anses höra hemma där.

TP

1

PT

Ot.prp.nr.51 (2004–2005).

5.1.2. En aktiv styrning av förberedelsen

I tvisteloven åläggs rätten en skyldighet att styra målen mer aktivt. Rätten ska på ett tidigt stadium i processen, normalt direkt efter att svaromål inkommit och senast vid den muntliga förberedelsen, efter samråd med parterna upprätta en plan för målets handläggning. Planen upprättas för att uppnå en snabb, processekonomisk och rimlig handläggning. Den domare som handlägger målet under förberedelsen är skyldig att följa den upprättade planen.

Planen ska innehålla tidsfrister för de processhandlingar som ska företas. När det gäller processhandlingar av väsentlig betydelse, får fristerna förenas med påföljder såsom avvisning eller tredskodom. Tidsfristerna ska bestämmas genom en avvägning mellan behovet av en effektiv handläggning och partens behov av tid för att kunna utföra processhandlingen.

Rätten ska i planen bestämma tid för huvudförhandling. Om inte sakliga skäl gör det nödvändigt att förlägga huvudförhandlingen till en senare tidpunkt, ska den hållas inom sex månader från det att stämningsansökan getts in.

Den aktiva styrningen innefattar ett krav på att tidigt reda ut vilka frågor som är tvistiga och vilken bevisning som åberopas. Syftet med den aktiva styrningen är att den ska leda till att handläggningen koncentreras till det väsentliga och att målet därmed kan avgöras snabbare.

Rätten ges i den nya lagen bättre styrmedel för att säkerställa en domstolsprövning inom skälig tid. Det förhållandet att rättens uppmärksamhet riktas mot att styra processen bör enligt förarbetena även leda till att rätten utövar sin skyldighet till materiell processledning tidigare under målets handläggning. Att rätten blir mer aktiv från början av processen bör vidare leda till att parterna måste göra ett grundligare arbete på ett tidigare stadium än vad som annars varit fallet.

5.1.3. Åtgärder vid bristande styrning m.m.

Tvisteloven ålägger domstolschefen en skyldighet att se till att kravet på aktiv styrning av målen uppfylls. Det innebär att domstolarna måste införa rutiner som gör att domstolschefen kan följa handläggningen av målen. Om det upptäcks att handläggningen av

ett mål går för långsamt eller helt avstannar, ska domstolschefen vidta de åtgärder som behövs för att rätta till bristerna. Domstolschefen har dock ingen rätt att gripa in i utformningen av handläggningsplanen.

En part kan begära att domstolchefen griper in när handläggningsplanen inte följs. Detta blir således aktuellt först när domstolschefen inte uppfyllt sin skyldighet att se till att det sker en aktiv styrning av ett mål. Oavsett när parten framställer en sådan begäran, har domstolschefen att ta ställning till den.

Det finns inget krav på att begäran ska vara skriftlig eller på vad den närmare ska innehålla. Domstolschefen måste inte höra den handläggande domaren eller övriga parter, innan han eller hon fattar beslut i anledning av begäran. I tveksamma fall kan det dock finnas anledning att bereda den handläggande domaren eller de övriga parterna tillfälle att yttra sig över klagomålet.

Om den handläggande domaren i väsentlig mån åsidosatt sin skyldighet till aktiv styrning, ska domstolschefen omfördela målet till en annan domare eller sig själv. Det kan bli aktuellt om en domare under en lång tid trots parternas begäran underlåtit att vidta viss handläggningsåtgärd eller om det efter en huvudförhandling går flera månader utan att dom meddelas. Omfördelning av mål ska ske, om det krävs för att handläggningstiden ska bli rimlig. Domstolschefen bör dock inte vidta sådana åtgärder utan att först ha prövat andra lösningar, t.ex. försökt förmå domaren att meddela dom inom rimlig tid eller avlastat domaren från andra arbetsuppgifter. Efter att huvudförhandling har hållits bör överflyttning av målet till annan domare inte göras annat än i undantagsfall. När frågan om överflyttning i dessa fall övervägs, bör det beaktas att en ny huvudförhandling kommer att medföra betydande olägenheter för parterna.

Domstolschefens beslut om omfördelning kan överklagas. Den högre domstolen har vid sin prövning samma beslutsmöjligheter som domstolschefen och kan dessutom flytta över målet till en annan domstol. Vid ett avslagsbeslut kan parten, i stället för att överklaga, välja att efter överklagandefristens utgång, framställa en ny begäran till domstolschefen om att han eller hon ska gripa in.

Om domstolschefen är den domare som handlägger målet eller annars är jävig, avgörs frågor om aktiv styrning av den högre domstolen som första instans. Detsamma gäller på begäran från part, om en domstolschef inte har avgjort en sådan fråga inom en månad från det att kravet framställdes.

Partens möjlighet att klaga på brister i den aktiva styrningen av handläggningen bör enligt förarbetena anses uppfylla kravet på tillgång till ett effektivt rättsmedel i artikel 13 i Europakonventionen vid kränkning av rätten till domstolsprövning inom skälig tid.

5.2. Danmark

Den 1 januari 2006 infördes i dansk rätt en bestämmelse som innebar att en part i ett brottmål kunde ansöka om att rätten fastställde en tidpunkt för huvudförhandling.

TPF

2

FPT

En sådan begäran kunde

framställas efter det att stämningsansökan hade getts in.

Som en del av en större domstolsreform ersattes den nyss nämnda bestämmelsen den 1 januari 2007 av en bestämmelse som gäller både brott- och tvistemål.

TPF

3

FPT

Enligt den sistnämnda bestäm-

melsen kan en part, om det är nödvändigt på grund av Europakonventionens krav på domstolsprövning inom skälig tid, ansöka om att rätten slår fast ett datum för huvudförhandling. Bestämmelsen infördes för att precisera parternas möjlighet att agera vid kränkning av eller risk för kränkning av kravet på avgörande inom skälig tid. Dessutom ges parterna enligt förarbetena ett effektivt rättsmedel mot riskerade eller pågående kränkningar.

TPF

4

FPT

Alla parter har rätt att begära att rätten fastställer ett datum för huvudförhandling. Ett partsombud kan framställa en sådan begäran å partens vägnar. En försvarare behöver inte ha den tilltalades samtycke för att framställa begäran. Det räcker att försvararen anser att begäran är nödvändig för att tillvarata den tilltalades rätt till domstolsprövning inom skälig tid.

Enligt förarbetena innebär bestämmelsen att rätten är skyldig att efter begäran från part fastställa tidpunkt för huvudförhandling i målet, om det är nödvändigt på grund av Europakonventionens krav på domstolsprövning inom skälig tid.

TPF

5

FPT

Rätten ska således efter

begäran fastställa tidpunkt för huvudförhandling redan om det finns risk för kränkning av denna rättighet. Bestämmelsen kan dock även användas i de fall en kränkning redan har skett. I en

TP

2

PT

Dåvarande retsplejelovens § 840 stk. 2.

TP

3

PT

Retsplejelovens § 152 a.

TP

4

PT

Lovforslag nr. L 168 (2005–06) s. 222.

TP

5

PT

Lovforslag nr. L 168 (2005–06) s. 222.

sådan situation syftar fastställandet av tid för huvudförhandling till att få kränkningen att upphöra.

Både avslags- och bifallsbeslut kan överklagas. När rätten har bestämt en tidpunkt för huvudförhandling kan själva tidpunkten överklagas. En part kan således få överrättens prövning av om huvudförhandling i målet med hänsyn till Europakonventionens krav borde hållas tidigare än underrätten beslutat.

5.3. Finland

5.3.1. Nuvarande reglering

Beroende på typ av mål har parterna i Finland tillgång till olika medel för att påskynda handläggningen. En part kan vid dröjsmål i domstolars handläggning klaga hos Justitiekanslern och Riksdagens justitieombudsman. Dessa tillsynsorgan kan dock inte ingripa direkt i handläggningen, t.ex. sätta en tidsfrist för kvarstående åtgärder.

Klagomål över dröjsmål vid åtalsprövning eller förundersökning i brottmål kan ske hos högre myndighet. Vid dröjsmål eller passivitet hos en förvaltningsmyndighet kan part väcka s.k. förvaltningsklagan hos överordnad myndighet. Passivitet eller dröjsmål i behandlingen av ett ärende hos en förvaltningsmyndighet kan också leda till ett förvaltningstvisteförfarande. Slutligen kan dröjsmål hos en förvaltningsmyndighet i några fall ge part rätt att överklaga, eftersom dröjsmålet tolkas som avslag på ansökan.

5.3.2. Tidigare förslag om brådskandeförklaring

Ärendets beredning

År 2002 lade den finska regeringen fram en proposition till riksdagen med förslag till ändring av vissa bestämmelser i rättegångsbalken om bevisning m.m.

TPF

6

FPT

I propositionen lämnades förslag

till ett nytt institut om brådskandeförklaring. Domstolen skulle, på yrkande av part, under vissa förutsättningar kunna besluta att ett mål eller ett ärende skulle hanteras i brådskande ordning. Bakgrunden till förslaget var Europadomstolens avgörande i målet

TP

6

PT

RP 190/2002 rd.

Kudla mot Polen, i vilket domstolen angav att konventionsstaterna i sina nationella rättssystem ska ha ett effektivt rättsmedel mot alltför långsam handläggning (se avsnitt 3.2.2). Bestämmelserna föreslogs gälla alla mål och ärenden som handlades vid allmän domstol.

När förslagen remitterades till lagutskottet konstaterades att de sakkunniga som utskottet hört hade olika uppfattning om Finland över huvud taget behövde ett nytt rättsmedel av denna typ.

TPF

7

FPT

Utskottet hänvisade till nya tvistemålsbestämmelser som innebar att domstolarna skulle fastställa en behandlingsplan och tidtabell för varje enskilt ärende. I motiveringen till propositionen angavs ingenting om hur de föreslagna bestämmelserna, som också avsåg att påverka handläggningstiden, och de nya tvistemålsbestämmelserna gick att anpassa till varandra. Utskottet kunde mot den bakgrunden inte förorda de föreslagna bestämmelserna om brådskandeförklaring. Riksdagen beslutade härefter att inte införa några sådana bestämmelser.

TPF

8

FPT

Trots att förslaget förkastades av den finska riksdagen har det intresse för utredningens överväganden. Förslaget presenteras därför relativt utförligt i det följande.

Skäl för brådskandeförklaring

Alla parter skulle ha rätt att ansöka om brådskandeförklaring. En förutsättning för bifall föreslogs vara att det fanns skäl att handlägga målet före andra mål. Vid den bedömningen skulle ett flertal omständigheter beaktas, bl.a. målets särskilda betydelse för parten, om ett eventuellt dröjsmål kunde orsaka synnerlig skada eller olägenhet och sakens natur.

I propositionen angavs att vissa ärenden i praktiken har olika grader av betydelse för olika personer. Avsikten var inte att hänsyn endast skulle tas till ett visst ärendes art eller allmänna natur, utan att tyngdpunkten vid prövningen skulle ligga vid det enskilda fallets betydelse för sökanden. I propositionen angavs dock att det var naturligt att också typen av mål fick betydelse. Det var t.ex. lättare att anse att frågor som gäller hälsa eller annars har anknytning till person har sådan särskild betydelse för en part att det kan finnas skäl för att förklara ärendet ”brådskande”. Likaså ansågs

TP

7

PT

LaUB 30/2002 rd.

TP

8

PT

RSv 283/2002 rd.

t.ex. tvister som gäller arbete eller boende ha särskild betydelse för en part. När det gällde brottmål ansågs grövre brott ha större betydelse för parterna än mindre grova brott.

Det fanns enligt propositionen mål där ett dröjsmål i allmänhet inte i nämndvärd grad ledde till olägenhet, medan dröjsmål i andra mål kunde ha ödesdigra konsekvenser för parterna. Naturligtvis har dröjsmålets längd också betydelse.

I propositionen angavs att brådskandeförklaring i praktiken främst kom i fråga när målet i ett tidigare skede hade handlagts långsamt. Om handläggningen i tingsrätten tagit lång tid, var det lättare att finna grund för att behandla målet extra skyndsamt i hovrätten. Likaså fanns det ofta grund för en snabb tingsrättshandläggning, om förundersökningen eller åtalsprövningen varit ovanligt utdragen.

Formen för och innehållet i en ansökan

En skriftlig ansökan om brådskandeförklaring skulle lämnas till den domstol som handlade huvudsaken. Beslut skulle därefter fattas av den domstolen. Målet skulle redan vara anhängigt när ansökan om brådskandeförklaring gjordes. Ansökan skulle emellertid kunna göras genast när talan väckts. En part skulle inte behöva vänta med att ansöka till dess att dröjsmål i handläggningen uppkom.

Ansökan skulle innehålla ett yrkande om brådskandeförklaring och de omständigheter som yrkandet grundade sig på. Till ansökan skulle eventuella bevis bifogas. Sökanden skulle också meddela sin uppfattning om före vilken dag avgörandet i huvudsaken borde fattas. Avsikten var att frågan om brådskandeförklaring skulle kunna lösas genom ett så snabbt och enkelt förfarande som möjligt.

Kommunicering

Enligt förslaget skulle domstolen höra de övriga parterna, innan domstolen avgjorde frågan om brådskandeförklaring. Domstolen kunde emellertid avstå från det, om det orsakade onödigt dröjsmål och det inte fanns skäl att anta att betydande olägenhet eller skada följde av att parterna inte hördes. I situationer där det stod klart att ansökan borde bifallas eller där ansökan var uppenbart ogrundad,

kunde kommunicering underlåtas. Beslutet om brådskandeförklaring skulle tillställas samtliga parter.

Beslutets rättsverkan m.m.

Frågan om brådskandeförklaring skulle hanteras i ett skriftligt förfarande. Ansökan skulle både kunna förkastas och godkännas i sammansättning med en domare, även i högre instans. Domstolen skulle meddela beslut utan dröjsmål.

Rättsverkan av att ett mål förklarades brådskande skulle vara att det behandlades utan ogrundat dröjsmål före andra mål. Det skulle inte fastställas någon uttrycklig frist för avgörandet. Brådskandeförklaring skulle innebära att målet behandlades i lika brådskande ordning som sådana mål som enligt lag var brådskande, men för vilka det inte hade bestämts någon särskild frist för avgörandet. Det skulle vara domarens tjänsteplikt att beakta beslutet, när han eller hon bestämde i vilken ordning målen skulle behandlas.

Enligt förslaget skulle ett bifallsbeslut inte få överklagas. Däremot skulle ett avslagsbeslut få överklagas särskilt. Överklagandet skulle prövas i skyndsam ordning.

5.3.3. Dröjsmålsklagan

Inledning

Efter det att förslaget om brådskandeförklaring förkastades av den finska riksdagen, har Finland vid ett flertal tillfällen blivit fällda i Europadomstolen för att domstolsprövning inte har ägt rum inom skälig tid. Under 2005 meddelade Europadomstolen fem sådana domar, under 2006 sju och under 2007 cirka 20. Domarna har i allmänhet gällt rättegångar i tviste- eller brottmål. Oftast har dröjsmålet ägt rum i tingsrätten, men i flera fall även i hovrätten.

En arbetsgrupp vid Finlands justitiedepartement har mot denna bakgrund utarbetat ett förslag som syftar till att ge parterna effektiva medel mot dröjsmål i handläggningen och på så sätt förbättra deras rättsskydd.

TPF

9

FPT

Genom de föreslagna lagändringarna

ska kraven i Europakonventionen uppfyllas samt den i finska grundlagen garanterade rätten till rättegång utan ogrundat dröjsmål

TP

9

PT

Arbetsgruppsbetänkande 2006:21, Rättsmedel mot dröjsmål vid rättegång.

tryggas. Arbetsgruppens betänkande har genomgått remissbehandling och bereds för närvarande inom Justitieministeriet.

Dröjsmålsklagan prövas av en högre domstol

Enligt arbetsgruppens förslag ska en part kunna klaga hos en högre domstol över dröjsmål i handläggningen av ett ärende som är anhängigt i domstol, s.k. dröjsmålsklagan. Klagomål anförs hos hovrätt om ärendet är anhängigt i tingsrätt, hos högsta domstolen om ärendet är anhängigt i hovrätt och hos högsta förvaltningsdomstolen om ärendet är anhängigt i förvaltningsdomstol. Dröjsmålsklagan ska kunna anföras för alla typer av mål och ärenden. I praktiken blir dröjsmålsklagan dock aktuell främst i stora mål där behandlingen av saken kan ta lång tid.

Dröjsmålsklagan ska kunna anföras när som helst medan målet är anhängigt. Vilken part som helst ska kunna klaga. I ett brottmål kan således dröjsmålsklagan anföras av den tilltalade, åklagaren eller en målsägande som för talan.

Handläggning av dröjsmålsklagan

En dröjsmålsklagan ska behandlas i ett förenklat skriftligt förfarande. I klagoskriften ska parten utöver sina personliga uppgifter ange vilken domstol och vilket ärende klagan avser. Skriften ska också innehålla en begäran om att den högre domstolen vidtar en åtgärd samt de omständigheter som begäran grundar sig på. Till skriften ska fogas de bevis som parten vill lägga fram till stöd för sin talan.

Dröjsmålsklagan ska ges in till den domstol som behandlar huvudsaken. Den domstolen ska genast sända klagoskriften till den högre domstolen samt underrätta övriga parterna om klagan. Dessa parter kan ge in ett yttrande till domstolen.

Den lägre domstolen ska till klagoskriften foga den utredning som domstolen bedömer behövs för att den högre domstolen ska kunna avgöra ärendet. Nödvändig utredning kan vara diarieuppgifter och kopior på de viktigaste rättegångshandlingarna. Ansvaret för att sammanställa utredningen bör ligga på den domare som handlägger målet. Vid behov bör domaren upprätta ett eget yttrande. En utredning av domstolschefen kan vara nödvändig, om

det i ärendet är fråga om den handläggande domarens arbetssituation och om domstolens resurser i allmänhet.

Dröjsmålsklagan ska avgöras skyndsamt och senast inom en månad från det att klagoskriften inkom till den högre domstolen. Om det finns särskilda skäl kan den högre domstolen avvika från den angivna fristen. Innan ärendet avgörs kan den högre domstolen på lämpligt sätt begära ytterligare upplysningar av den domstol som behandlar huvudsaken eller av part.

Bifall till dröjsmålsklagan

Dröjsmålsklagan ska bifallas, om behandlingen av huvudsaken har fördröjts så att en parts rätt till rättegång inom en skälig tid kränks eller allvarligt äventyras. Så kan vara fallet när det under lång tid inte har vidtagits några åtgärder i målet.

Vid bifall ska den högre domstolen förordna om en effektiv åtgärd för att påskynda rättegången. Den kan för det första bestämma att målet ska behandlas med förtur i den lägre domstolen. Den högre domstolen kan vidare sätta en tidsfrist för en viss handläggningsåtgärd. Aktuella åtgärder kan vara upprättande av en processplan, hållande av sammanträde, avslutande av förberedelserna i ärendet, påbörjande av huvudförhandling eller meddelande av dom, eller eventuellt en kombination av flera åtgärder. De åtgärder den högre domstolen föreskriver bör avse den formella processledningen.

I vissa fall ska den högre domstolen också kunna förordna om domstolens sammansättning eller bestämma att en domare vid en domstol som hör till en annan domkrets ska behandla ärendet. Den sistnämnda åtgärden skulle enligt arbetsgruppens betänkande kunna vara ett användbart medel särskilt när en liten tingsrätt handlägger ett i förhållande till dess resurser stort mål. Hovrätten bör t.ex. kunna förordna en annan tingsrättsdomare i den egna domkretsen eller en ledamot, assessor eller fiskal i hovrätten att handlägga målet.

Som den kraftigaste åtgärden ska den högre domstolen kunna överföra målet till en annan domstol som hör till dess domkrets. Överföring av mål är enligt arbetsgruppens betänkande främst meningsfullt om det sker tidigt i handläggningen.

Den högre domstolen bör välja den minst ingripande åtgärden som ändå bedöms vara tillräcklig för att avhjälpa dröjsmålet. Det är

möjligt att besluta om flera åtgärder på en och samma gång, om det bedöms vara nödvändigt. Den högre domstolen är inte bunden av parts yrkande, utan kan besluta om andra åtgärder än vad klaganden har begärt. I sådana fall kan det dock vara nödvändigt att höra den lägre domstolen och klaganden samt eventuellt övriga parter.

Domförhet och överklagande

I den högre domstolen kan ett ärende om dröjsmålsklagan handläggas och avgöras av två ledamöter. Två ledamöter är mindre än vad som annars gäller, men enligt arbetsgruppens betänkande ändå från rättssäkerhetssynpunkt tillräckligt. Ett ärende ska dock avgöras av tre ledamöter, om de två ledamöterna bestämmer det eller inte är eniga om avgörandet. I högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen kan ett ärende överföras till en avdelning med fem ledamöter för avgörande. Om domstolen redan tidigare har förkastat eller avvisat en dröjsmålsklagan, kan en ledamot som huvudregel förkasta eller avvisa en ny klagan från part.

Den högre domstolens beslut får inte överklagas. Parterna svarar själva för sina rättegångskostnader.

Den lägre domstolen ska vid behandling av huvudsaken iaktta ett förordnande som meddelats av den högre domstolen. Underlåtelse att följa förordnandet kan leda till utkrävande av tjänsteansvar.

5.3.4. Gottgörelse för dröjsmål vid rättegång

Arbetsgruppen föreslår vidare att en ny lag om gottgörelse för dröjsmål vid rättegång införs. Syftet är att skapa ett system för betalning av ersättning till parterna på grund av dröjsmål vid rättegången. Lagen är tänkt att tillämpas på ansökningsärenden samt tviste- och brottmål som behandlas i allmän domstol, mål och ärenden som behandlas i specialdomstol samt förvaltningsprocessuella ärenden som behandlas i förvaltningsdomstol och andra förvaltningsprocessuella organ. Slutligen ska lagen även omfatta brottmål i de fall förundersökningen har avslutats utan att åtal har väckts.

Fråga om dröjsmål föreligger ska bedömas enligt samma grunder som vid Europadomstolens prövning av kravet på dom-

stolsprövning inom skälig tid. Vid bedömningen beaktas utöver ärendets särdrag särskilt hur komplicerat ärendet är, de åtgärder som parterna har vidtagit i ärendet och hur dessa inverkar på rättegångens längd och sakens betydelse för parterna.

Syftet med gottgörelsen är att kompensera för den oro, osäkerhet och andra med dessa jämförbara olägenheter som en part har orsakats till följd av dröjsmålet. Vid prövningen av gottgörelsens belopp ska Europadomstolens rättspraxis som gäller ersättning för annan än ekonomisk skada enligt artikel 41 i Europakonventionen beaktas. Som bedömningsgrund vid bestämmandet av gottgörelsen används en ersättning på minst 1 000 euro per år, räknat på basis av det dröjsmål vid rättegången som staten är ansvarig för. Om rättegången gäller ett ärende som är av särskilt stor betydelse för en part, är ersättningen minst 2 000 euro per år. Gottgörelsen kan normalt vara högst 10 000 euro. Det beloppet kan dock överskridas, om det finns särskilda skäl. Under vissa förutsättningar kan gottgörelsen sättas ned. Rätt till gottgörelse föreligger inte till den del ett straff eller en administrativ påföljd redan har satts ned på grund av dröjsmålet. Gottgörelsen ska betalas till sökanden senast en månad efter det att beslut meddelats.

För behandlingen av ansökningarna om gottgörelse ska enligt förslaget en oberoende nämnd, Gottgörelsenämnden, inrättas. Ansökan kan inges till nämnden medan handläggningen av målet fortfarande pågår. Den ska dock inges senast tre månader efter att rättegången avslutades.

I Gottgörelsenämnden ska ärendena behandlas i ett skriftligt förfarande. Nämnden ska dock kunna hålla muntlig förhandling om det begärs av part eller det annars behövs för att utreda ärendet. Gottgörelsenämndens beslut ska inte få överklagas.

6. Långsam handläggning i domstolarna

Domstolarnas möjligheter att avgöra mål och ärenden inom skälig tid påverkas i hög grad av den yttre styrningen av domstolarna. Med yttre styrning avses verksamhet som sker från, i förhållande till domstolarna, utanförstående statsmakter och myndigheter och som begränsar domstolens egen beslutanderätt. Detta kan ske genom normgivning, budgetstyrning, utnämningsförfarande m.m.

Att rättsväsendet tillförs tillräckliga resurser, ekonomiska och personella, för att fullgöra sin uppgift är naturligtvis en grundläggande förutsättning för att säkerställa att kravet på avgöranden inom skälig tid uppfylls. Det ligger inte inom ramen för denna utredning att överväga om den nuvarande resurstilldelningen är tillräcklig. Utredningen har i stället att undersöka om de befintliga resurserna kan användas på ett sätt som gör att ett oskäligt dröjsmål i enskilda fall kan avhjälpas.

Ur parternas perspektiv är det mycket viktigt att en domstolsprocess inte tar alltför lång tid. De frågor som behandlas vid domstol hänför sig ofta till förhållanden som har en central roll i människors vardag, t.ex. familj, försörjning, boende och egendom. En pågående rättegång – som ofta är en unik händelse i en parts liv – kan förbruka mycket energi och resurser för parten. Redan med tanke på dessa omständigheter är det viktigt att prövningen sker utan oskäligt dröjsmål.

Att en domstolsprövning dröjer kan vara problematiskt också från rättssäkerhetssynpunkt. Ett avgörande som meddelas efter en fördröjd handläggning – även om avgörandet på andra sätt skulle vara av hög kvalitet – kan i värsta fall ha meddelats så sent att avgörandet inte längre har någon faktisk betydelse för parterna. Att domstolsförfarandet upplevs som långsamt kan dessutom leda till att berättigade rättegångar inte inleds eller att onödiga rättegångar inleds för att fördröja sakens behandling.

Att domstolsprocesser genomförs snabbt har också betydelse när företag är parter. En pågående domstolsprövning kan skada ett företags affärsverksamhet och leda till osäkerhet om företagets affärsförbindelser och dess framtida verksamhet.

Parterna har som tidigare nämnts rätt att ställa krav på att domstolarna förmår handlägga mål och ärenden inom skälig tid. I de allra flesta fall lever domstolarnas handläggning upp till kravet på avgörande inom skälig tid. Det finns dock exempel på enskilda mål och ärenden där handläggningstiden varit oskäligt lång.

Det kan konstateras att de domar som Europadomstolen meddelat mot Sverige på senare tid ofta har gällt kränkningar av rätten till domstolsprövning inom skälig tid (avsnitt 3.1.3). Detsamma gäller för de mål där Sverige har ingått förlikning med klaganden.

TPF

1

FPT

Även svenska domstolar har de senaste åren i flera fall konstaterat kränkningar av rätten till domstolsprövning inom skälig tid. Kränkningarna har i dessa mål resulterat i att staten ålagts skadeståndsansvar, att lindrigare straff utdömts eller att sanktionsavgifter satts ned.

TPF

2

FPT

JO:s tillsyn av domstolarnas verksamhet uppvisar åtskilliga exempel på mål och ärenden som inte avgjorts inom skälig tid. Långsam handläggning är den vanligaste orsaken till att JO uttalar kritik mot domstolarna och kritikbesluten har enligt vad utredningen erfarit de senaste åren ökat i antal. Tidigare meddelades normalt mellan fyra och åtta kritikbeslut per år som avsåg långsam handläggning. Efter år 2002 har emellertid cirka femton sådana beslut per år meddelats. Såsom det återspeglas i JO:s verksamhet är således långsam handläggning i domstol ett påtagligt problem.

De senaste åren har domare i ett par fall fällts till ansvar för tjänstefel i anledning av långsam handläggning av mål och ärenden.

TPF

3

FPT

Även andra faktorer indikerar att långsam handläggning i domstol inte är ett marginellt problem. Tillgänglig statistik över ålderstrukturen för de mål som handläggs i domstol, visar att det finns ett relativt stort antal mål som måste bedömas som gamla. I tingsrätterna fanns det per den 1 januari 2008 knappt 6 500 mål

TP

1

PT

H.P., avgörande den 20 september 2007, Kotsidis, avgörande den 20 februari 2007, Sali,

avgörande den 10 oktober 2006 och Frödinge Grus & Åkeri AB, avgörande den 14 september 2004, samtliga mot Sverige.

TP

2

PT

NJA 2005 s. 462 , RÅ 2006 ref 43, Kammarrättens i Sundsvall dom den 13 maj 2003, mål

nr 2361–2362-00 och dom den 2 juli 2003, mål nr 3088-99 samt Kammarrättens i Stockholm dom den 31 maj 2006 i mål nr 6759-03.

TP

3

PT

Hovrättens över Skåne och Blekinge dom den 19 oktober 2007 i mål nr B 1244-07 och Svea

hovrätts dom den 19 december 2007 i mål nr B 3512-07.

som var äldre än två år. Dessa mål utgör cirka sju procent av de balanserade målen. I länsrätt var vid samma datum drygt 900 mål äldre än två år. Det motsvarar cirka två procent av antalet balanserade mål.

Förekomsten av äldre mål kan naturligtvis i vissa fall, och kanske t.o.m. i flertalet fall, förklaras av faktorer som ligger utanför domstolarnas kontroll. Förekomsten av ett stort antal mål med en handläggningstid i första instans på mer än två år är emellertid en tydlig indikation på att kravet på avgörande inom skälig tid inte alltid uppfylls. Det bör i sammanhanget poängteras att problemet med långsam handläggning inte är begränsat till de lägsta instanserna. I t.ex. kammarrätterna respektive Regeringsrätten var tre respektive drygt fem procent av de balanserade målen per den 1 januari 2008 äldre än två år.

En annan faktor som indikerar att det föreligger problem med långsam handläggning är att JK, efter vad utredningen erfarit, har kunnat konstatera en ökning av antalet skadeståndsärenden mot staten, där grunden för ersättningsanspråket är kränkningar av rätten till domstolsprövning inom skälig tid. JK har i flera fall funnit att handläggningstiden varit oskäligt lång och bifallit ansökan om skadestånd.

TPF

4

FPT

Det anförda leder utredningen till slutsatsen att handläggningen i alltför många fall inte uppfyller kravet på domstolsprövning inom skälig tid. För utredningens överväganden är det inte nödvändigt att mer exakt fastställa problemets omfattning. Det räcker med att kunna konstatera att det inte är fråga om enstaka fall och att det därmed finns ett behov av åtgärder.

TP

4

PT

JK:s beslut den 11 oktober 2007 (dnr 5416-06-40), beslut den 22 oktober 2007 (dnr 1112-

06-40) och beslut den 29 oktober 2007 (dnr 1426–1429-06-40).

7. Administrativ styrning och domarens självständighet

Utredningen har haft i uppdrag att kartlägga domstolschefens skyldighet respektive möjlighet att agera vid långsam handläggning. Kartläggningen redovisas i detta och nästföljande kapitel.

Principen om den enskilde domarens självständighet i dömandet har betydelse för domstolschefens möjlighet till styrning av verksamheten vid domstolen. Utredningen har därför valt att behandla denna princip tillsammans med reglerna för domstolschefens befogenheter.

I detta kapitel presenteras de källor av normativt och rekommenderande slag som har betydelse för domstolschefens skyldighet respektive möjlighet att ingripa i verksamheten. Dessutom redovisas innehållet i ett antal ärenden från JO och JK som behandlar domstolschefens ansvar och begränsningar i domstolschefens befogenheter.

Domstolschefens roll har tidigare varit föremål för utredning. I kapitlet redovisas de slutsatser som utredningarna dragit samt remissinstansernas synpunkter.

Mot bakgrund av redogörelsen i detta kapitel för utredningen i kapitel 8 en diskussion om domstolschefens skyldighet och möjlighet att agera när enskilda mål och ärenden handlagts långsamt.

7.1. Den administrativa styrningen av domstolen

Av domstolarnas instruktioner följer att ordförandena i Högsta domstolen och Regeringsrätten, presidenterna i hovrätterna och kammarrätterna samt lagmännen i tingsrätterna och länsrätterna är

administrativa chefer för domstolarna.

TPF

1

FPT

I instruktionerna anges

vidare att den administrativa chefen ansvarar för verksamheten och ska se till att den bedrivs effektiv och enligt gällande rätt. Chefen ska enligt instruktionerna också hushålla väl med statens medel.

I instruktionerna anges att administrativa ärenden som huvudregel ska avgöras av domstolschefen. Han eller hon får dock uppdra åt en avdelning eller någon som är anställd vid domstolen att i sitt ställe avgöra administrativa ärenden. Dessutom har domstolschefen enligt instruktionerna möjlighet att hänskjuta ärenden till kollegium eller, vid domstol som har plenum men inte kollegium, till plenum. Plenum består huvudsakligen av domstolschefen, vid domstolen tjänstgörande domare och chefen för den administrativa enheten. Kollegium består av en mindre grupp av plenum valda domare, domstolschefen och chefen för den administrativa enheten. I praktiken ser i dag organisationsmodellerna olika ut på olika domstolar. På många domstolar finns det numera en ledningsgrupp som stödjer domstolschefen.

Domstolschefen ska enligt instruktionerna samråda med kollegiet eller med plenum innan han eller hon avgör ärenden som avser viktigare frågor om domstolens organisation eller arbetsformer eller arbetsordningen. Administrativa ärenden ska enligt instruktionerna avgöras med iakttagande av den enskilde domarens självständighet i dömande och rättstillämpande uppgifter.

I instruktionerna för tingsrätt och länsrätt anges att grunderna för fördelning av arbetsuppgifterna och de övriga bestämmelser som behövs för verksamheten ska framgå av arbetsordningen. Av instruktionerna framgår vidare följande. Om det finns särskilda skäl, får lagmannen besluta om tillfälliga avvikelser från vad som beträffande dessa frågor angetts i arbetsordningen. Mål och ärenden ska fördelas mellan de organisatoriska enheter som anges i arbetsordningen. Fördelningen av mål ska ske genom lottning. Undantag från kravet på lottning får göras för mål eller ärenden av särskild art, för mål eller ärenden från viss del av domkretsen, för att mål som har inbördes samband ska kunna handläggas av samma organisatoriska enhet och för att uppnå en fördelning av mål mellan domstolens domare som framstår som rimlig. Ett beslut om att ett

TP

1

PT

Förordningen (1996:377) med instruktion för Högsta domstolen, förordningen (1996:378)

med instruktion för Regeringsrätten, förordningen (1996:379) med hovrättsinstruktion, förordningen (1996:380) med kammarrättsinstruktion, förordningen (1996:381) med tingsrättsinstruktion och förordningen (1996:382) med länsrättsinstruktion.

visst mål eller ärende ska tilldelas viss organisatorisk enhet får inte överklagas.

En lagman i tingrätt eller länsrätt ska meddela de riktlinjer som behövs för tillämpningen av arbetsordningen. Han eller hon ska för en bestämd tid dela in domarna för tjänstgöring inom domstolen. Indelningen ska göras så att domarna får erfarenhet av olika slag av mål och ärenden. Om det finns särskilda skäl, får lagmannen besluta om tillfälliga avvikelser i fråga om indelning av domarna för tjänstgöring. Ett beslut om indelning av domare på organisatorisk enhet får inte överklagas.

Det som nu redovisats angående fördelning av mål m.m. för tingsrätt och länsrätt gäller i allt väsentligt även för hovrätt och kammarrätt. I instruktionerna för Högsta domstolen och Regeringsrätten anges att målen ska fördelas på rotlar. Något krav på att målen ska lottas finns inte i instruktionerna för de högsta domstolarna.

I instruktionerna för tingsrätt, länsrätt, hovrätt och kammarrätt anges att det för varje tidpunkt ska finnas en ansvarig domare för varje mål eller ärende. Den närmare ansvarsfördelningen ska framgå av arbetsordningen. Ansvarsfördelningen ska enligt instruktionerna ordnas så att ansvaret ska kunna utövas på ett effektivt sätt.

I Högsta domstolen och Regeringsrätten svarar enligt instruktionerna revisionssekreterarna och regeringsrättssekreterarna för beredningen och föredragningen av målen på roteln. Kanslichefen ska enligt instruktionerna se till att målen bereds enligt de riktlinjer som domstolen har bestämt.

7.2. Domarens självständighet

Kraven på domstolarnas och domarnas oavhängighet kommer till uttryck genom vissa grundläggande bestämmelser i regeringsformen (RF). Det finns även olika internationella dokument som behandlar frågor om domstolarnas och domarnas självständighet.

7.2.1. Regeringsformen

Principen om domstolarnas självständighet i dömandet kommer till uttryck i 11 kap. 2 § RF. Av paragrafen framgår att ingen myndighet, ej heller riksdagen, får bestämma hur en domstol ska

döma i det enskilda fallet eller hur en domstol i övrigt ska tillämpa rättsregler i särskilt fall. Enligt sin ordalydelse garanterar regeln endast domstolens självständighet i förhållande till utomstående. Bestämmelsen har dock även setts som ett uttryck för principen om den enskilde domarens självständighet i dömandet och detta även internt, dvs. i förhållande till andra domare och anställda i domstolen, inklusive domstolschefen.

TPF

2

FPT

7.2.2. Europakonventionen

Enligt Europakonventionens artikel 6 ska envar, när det gäller att pröva hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter eller anklagelse mot honom eller henne för brott, åtnjuta de rättssäkerhetsgarantier som räknas upp där, bl.a. rätten att få sin sak prövad inför en oavhängig och opartisk domstol.

Av Europadomstolens praxis framgår att kravet på oavhängighet innefattar ett krav på att domstolen är oberoende i förhållande till såväl den verkställande makten som parterna i målet. När frågan om domstolens oberoende bedöms ska hänsyn tas till hur domarna utses, hur lång tid deras ämbetstid är, vilka garantier det finns mot påverkan utifrån och om det finns omständigheter som ger anledning till tvivel om deras oberoende (Campbell och Fell mot Förenade Konungariket och Langborger mot Sverige).

TPF

3

FPT

Såvitt utredningen erfarit har frågan om en domstolschefs åtgärder kränkt en enskild domarens självständighet ännu inte kommit under Europadomstolens prövning.

7.2.3. Förenta Nationernas konvention om medborgerliga och politiska rättigheter

Förenta Nationernas konvention om medborgerliga och politiska rättigheter från 1966 trädde i kraft i mars 1976. Konventionen är folkrättsligt bindande för Sverige. Enligt artikel 14 ska alla människor vara lika inför domstolarna och envar ska, vid prövningen av en anklagelse mot honom eller henne för brott eller av hans eller hennes rättigheter och skyldigheter i tvistemål, vara berättigade till en rättvis och offentlig förhandling, vid en behörig, oberoende och

TP

2

PT

SOU 2000:99 del A s. 198.

TP

3

PT

Avgörande den 28 juni 1984 respektive den 22 juni 1989.

opartisk domstol som upprättats enligt lag. Vidare anges i artikel 14 att den som är anklagad för brott ska vara säkerställd vissa rättigheter, bl.a. att få sin sak prövad utan oskäligt dröjsmål.

7.2.4. Förenta Nationernas grundprinciper för domstolsväsendets oberoende

Vid Förenta Nationernas sjunde kongress om brottsförebyggande och behandling av lagöverträdare i Milano 1985 antogs grundprinciper för domstolsväsendets oberoende. Principerna är inte bindande för medlemsstaterna men staterna rekommenderas att låga sig inspireras av principerna och försöka förverkliga dem. Några av principerna redovisas nedan.

Domstolarnas oberoende ska komma till uttryck i landets grundlag eller annan lag. Alla statliga och andra institutioner är skyldiga att respektera domstolarnas oberoende (punkten 1).

Domstolarna ska opartiskt avgöra mål och ärenden som hänskjuts till dem på grundval av fakta och i enlighet med lagen, utan inskränkning, obehörig påverkan, förledande, påtryckning, hot eller inblandning, av vare sig direkt eller indirekt slag, från något håll eller av något skäl (punkten 2).

Ingen otillbörlig eller oberättigad inblandning i rättskipningen får förekomma (punkten 4).

Principen om domstolarnas oberoende ger domarna rätt och skyldighet att se till att förfaranden i domstolarna sker på ett rättvist sätt och att parternas rättigheter därvid respekteras (punkten 6).

Varje medlemsstat är skyldig att förse domstolarna med de medel som krävs för att de ska kunna fullgöra sina uppgifter tillfredsställande (punkten 7).

Fördelningen av mål och ärenden mellan domarna inom en domstol är en intern administrativ fråga (punkten 14).

7.2.5. Europarådets rekommendation om domares oberoende, skicklighet och roll

Den 13 oktober 1994 antog Europarådets ministerråd rekommendation R (94)12 om domares oberoende, skicklighet och roll. Rekommendationen, som inte är folkrättsligt bindande, innehåller sex

principer. Dessa behandlar frågor om domarnas oberoende, domarnas auktoritet, ändamålsenliga arbetsförhållanden, domarnas rätt att bilda yrkessammanslutningar, domarnas ansvar, följderna av domarnas underlåtenhet att utföra sina åligganden och frågor om disciplinbrott. Rekommendationen begränsas inte till vissa rättsliga områden utan täcker civilrättsliga, straffrättsliga, förvaltningsrättsliga och statsrättsliga mål och ärenden.

Utöver principerna innehåller rekommendationen en förklarande bakgrundspromemoria. I promemorian anges vissa utgångspunkter för rekommendationen och lämnas vissa kommentarer till principerna enligt följande.

Princip I

Den första principen rör domarnas oberoende. Medlemsstaterna bör vidta alla erforderliga åtgärder för att respektera, skydda och främja domstolarnas oberoende. Särskilt bör domarnas oberoende i enlighet med bestämmelserna i Europakonventionen garanteras (punkten 2 a).

Den verkställande och den lagstiftande makten bör gå i god för att domarna är oberoende och att inga åtgärder vidtas som kan äventyra detta oberoende (punkten 2 b).

En domare bör fatta sina beslut självständigt och kunna handla utan inskränkning, otillbörlig påverkan, styrning, påtryckning, hot eller ingripande, direkt eller indirekt. Domarna bör ha obegränsad frihet att opartiskt avgöra mål och ärenden efter sitt eget samvete och sin egen tolkning av fakta och i enlighet med gällande lag. Domarna bör inte vara skyldiga att rapportera om sakförhållandena i sina mål eller ärenden till någon utanför domstolsväsendet (punkten 2 d). I bakgrundspromemorian anges att domarna i vissa länder är skyldiga att avge rapport om försenade mål till domstolspresidenten eller till offentliga myndigheter. Enligt promemorian är denna rapporteringsskyldighet, som är nödvändig för att effektivt hushålla med knappa resurser i domstolarna och för planeringsändamål, naturligtvis förenlig med begreppet oberoende domare.

Fördelningen av mål och ärenden bör inte påverkas av någon berörd parts önskemål eller någon annan person som är berörd av utgången i saken. Fördelning kan exempelvis göras genom lottning eller med ett system med automatisk fördelning i bokstavsordning

eller liknande (punkten 2 e). I promemorian anges att det viktiga inte är fördelningssystemet utan att själva fördelningen inte ska påverkas utifrån eller gynna någon av parterna. Vidare anges att ett beslut av domstolspresidenten om fördelning av mål i vissa länder betraktas som godtagbart. Lämpliga regler för utbyte av domare skulle enligt promemorian kunna ges inom ramen för reglerna om fördelning av mål. Detta skulle trygga att, om en domare inte kan handlägga ett mål, något som kan förekomma ganska ofta exempelvis vid sjukdom eller ledighet, målet ändå handläggs på ett riktigt sätt. Härigenom skulle extraordinära beslut (se punkten 2 f nedan) bara behövas i ett begränsat antal mål.

En domare får inte fråntas ett mål utan giltig anledning, såsom allvarlig sjukdom eller jäv. Anledningarna och formerna för att skilja en domare från en sak bör anges i lag och får inte påverkas av något intresse från regeringen eller förvaltningen. Ett beslut att skilja en domare från en sak bör fattas av en myndighet som har samma judiciella oberoende som en domare (punkten 2 f). Enligt promemorian är syftet att undvika att en domare fråntas mål av den verkställande makten av den anledningen att det troliga beslutet inte skulle motsvara regeringens eller förvaltningens förväntningar. Ett mål får endast fråntas en domare av giltig anledning efter beslut av det behöriga organet. Begreppet giltig anledning täcker alla anledningar till fråntagande som inte påverkar domarnas oberoende. Effektivitetsskäl kan enligt promemorian vara en giltig anledning. När handläggningen av en domares mål har försenats, t.ex. på grund av sjukdom, är det möjligt att mål överförs från honom till andra domare. Det kan enligt promemorian också visa sig nödvändigt att ta ifrån en domare ett mål om domaren har tilldelats ett tidskrävande ärende som skulle hindra honom från att handlägga andra mål som han redan har tilldelats. Eventuellt kan det bli nödvändigt att i lag fastställa vad som är giltiga anledningar.

Princip V

Den femte principen rör domarnas ansvar. Bland annat anges att domarna har ansvaret för och bör ges befogenhet att utöva sina skyldigheter för att säkerställa att lagen tillämpas på ett riktigt sätt och att mål och ärenden behandlas rättvist, effektivt och snabbt (punkten 2). Domarna bör särskilt åläggas att handla självständigt i alla mål, utan inverkan av yttre inflytande, och att handlägga mål

opartiskt i enlighet med sin egen värdering av omständigheterna och sin egen tolkning av gällande rätt (punkterna 3 a och b). I promemorian anges att domare är skyldiga att avgöra mål som tilldelats dem (jfr punkten 2 f ovan). Om en sak inte kan fråntas en domare av det vederbörliga organet, ska domaren inte ha rätt att själv avsäga sig saken utan giltig anledning. Om det däremot föreligger giltig anledning, ska domaren vara skyldig att avsäga sig saken. Detta dubbla krav bidrar enligt promemorian till att garantera domarnas oberoende.

Princip VI

Den sjätte principen rör underlåtenhet att utföra åligganden och disciplinbrott. Om en domare inte fullgör sina skyldigheter på ett effektivt och riktigt sätt eller i fall av disciplinbrott, bör alla nödvändiga åtgärder vidtas som inte äventyrar domarnas oberoende. Sådana åtgärder kan exempelvis, beroende på staternas rättsliga traditioner, innefatta att skilja domaren från en sak (punkten 1 a). I promemorian anges att om en domare har en avsevärd eftersläpning i sina uppgifter, får domstolspresidenten, en högre judiciell myndighet eller justitiedepartementet besluta att företa en undersökning om skälen för detta. I sådana fall påverkar enligt promemorian inte kraven på rättvisans effektivitet domarens oberoende.

7.2.6. Europeisk stadga om domarnas rättsställning

Vid ett multilateralt möte som anordnades av Europarådet 1998 i Strasbourg antogs en europeisk stadga om regler för domarnas rättsställning. Stadgan är inte bindande för medlemsstaterna utan är av rekommenderande karaktär. Reglerna syftar till att säkerställa den skicklighet, det oberoende och den opartiskhet som var och en har rätt att begära av en domstol och en domare som anförtrotts skyddet av enskildas rättigheter. Utöver principerna innehåller stadgan en förklarande bakgrundspromemoria.

I varje europeisk stat bör enligt stadgan de grundläggande reglerna om domarnas rättsställning komma till uttryck i nationella lagregler på högsta nivå, dvs. grundlag. I övrigt bör reglerna ges i vart fall lagform (punkten 1.2).

Det bör enligt stadgan finnas regler som ger domare, som anser att hans eller hennes oberoende på något som helst sätt har äventyrats eller kränkts, rätt att klaga hos ett oberoende organ. Detta organ ska ha tillgång till effektiva rättsmedel för att kunna avhjälpa missförhållanden eller ge förslag till åtgärder (punkten 1.4). Klagorätten är enligt bakgrundspromemorian en nödvändig garanti, eftersom det är ett rent önsketänkande att uppställa principer till domarkårens skydd, om dessa principer inte på ett logiskt sätt stöds av mekanismer som garanterar att de tillämpas i praktiken.

Enligt stadgan bör en stat vara skyldig att se till att domarna har tillgång till vad som behövs för att utföra sina åligganden på ett tillfredsställande sätt och särskilt att handlägga mål och ärenden inom skälig tid (punkten 1.6).

7.2.7. Allmän domarstadga

Inom den internationella domarunionen har en allmänna domarstadga arbetas fram. Stadgan, som är från 1999, innehåller en generell minimistandard.

Av stadgans första artikel, som behandlar domarnas oberoende, framgår följande. Domarna ska i all sin verksamhet tillgodose envars rätt till en rättvis rättegång. De ska främja den enskildes rätt till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag såväl vid fastställandet av deras civila rättigheter och skyldigheter som vid anklagelse för brott. Domarens oberoende är ett oeftergivligt krav för att kunna trygga en opartisk rättskipning enligt lag. Ett sådant oberoende måste vara odelbart. Alla institutioner och myndigheter, såväl nationella som internationella, ska respektera, beskydda och värna detta oberoende.

Av andra artikeln, som behandlar domarnas ställning, framgår följande. Domarnas oberoende måste vara lagfäst på ett sätt som tillförsäkrar domarna ett verkligt och effektivt oberoende av övriga statsmakter. Som bärare av den dömande makten ska en domare kunna fullgöra sin verksamhet fri från socialt, ekonomiskt och politiskt tryck och oberoende av andra domare och av domstolsförvaltningen.

Den fjärde artikeln behandlar domarnas personliga självständighet. Enligt artikeln får ingen ge eller försöka ge en domare order eller anvisningar av något slag som kan påverka domarens

beslut, dock med undantag för den mening som i ett särskilt fall anges av en högre instans när ett mål har överklagats dit.

I artikel sex anges att domaren ska fullgöra sina åligganden omsorgsfullt och effektivt och utan opåkallat dröjsmål.

7.2.8. The Bangalore Principles of Judicial Conduct

The Bangalore Principles of Judicial Conduct från 2002 har tagits fram av Judicial Group on Strengthening Judicial Integrity, ett världsomspännande nätverk av domare från de högsta instanserna. Principerna är en etisk uppförandekod för domare, avsedd att skapa en internationell standard. Förenta Nationernas kommission för mänskliga rättigheter har rekommenderat medlemsstaterna att till