JK 930-03-21

Klagomål mot Kronofogdemyndigheten i Skåne län och Tillsynsmyndigheten i konkurser i Malmö med hänvisning till att en advokat hindrats från att utses till konkursförvaltare

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern uttalar i beslutet kritik mot Tillsynsmyndigheten i konkurser i Malmö för det sätt på vilket tillsynsmyndigheten inför Helsingborgs tingsrätt har motsatt sig att CL förordnas till konkursförvaltare.

I övrigt uttalar Justitiekanslern ingen kritik med anledning av klagomålen.

Ärendet

Advokaten CL har genom sitt ombud GR gett in en anmälan mot Kronofogdemyndigheten i Skåne län (KFM) och mot Tillsynsmyndigheten i konkurser i Malmö (TSM). Anmälan avser, sammanfattningsvis, att TSM sedan 1998 har agerat för att hindra att CL utses till konkursförvaltare. Enligt anmälan har också KFM i egenskap av borgenärsföreträdare för staten agerat i samma riktning. Detta har skett trots att Helsingborgs tingsrätt och Hovrätten över Skåne och Blekinge funnit CL lämplig som konkursförvaltare. I anmälan görs det gällande att KFM och TSM i sin verksamhet har frångått kravet på saklighet och opartiskhet enligt 1 kap. 9 § regeringsformen (RF).

Till utveckling av klagomålen har följande anförts (hänvisning till bilagor utesluts).

”/----/

Kort om den rättsliga bakgrunden

Vid 1979 års reform av konkursförvaltningsreglerna skärptes kraven på konkursförvaltarna. Det sades att förvaltaruppdragen borde koncentreras till en ganska begränsad grupp av personer – företrädesvis advokater – som specialiserat sig på konkursförvaltning (prop. 1978/79:105 sid 57). Som bakgrund till detta angavs att en förvaltare i regel behöver besitta, förutom allmänna juridiska kunskaper, företagsekonomiska insikter, kunskaper om bokföring och redovisning samt kännedom om och vana vid affärsjuridiska spörsmål. Ett annat viktigt krav som i allmänhet måste ställas på en konkursförvaltare, sades vara, att han förfogade över en väl utvecklad kontorsorganisation med resurser för bokföring och redovisning. Ytterligare sades att det av förvaltaren måste krävas att han har sådan insikt i straffrättsliga frågor att han på ett tillfredsställande sätt kan lösa uppgiften att undersöka om gäldenären kan misstänkas för brott (a.a. s. 157).

När det gäller tillämpningen av dessa principer har Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1981 sid 764 angett följande:

"Dessa [departementschefens] uttalanden kan tyda på en önskan att koncentrera förvaltaruppdragen mera än vad som följer av lagens krav på förvaltarens kvalifikationer. Uttalandena behöver emellertid inte uppfattas på detta sätt, och lagtexten ger inte stöd för en sådan tolkning. Flera skäl kan också anföras mot en mycket stark koncentration av uppdragen. Det är knappast önskvärt att specialiseringen drivs så långt att konkursförvaltning huvudsakligen kommer att skötas av personer som praktiskt taget uteslutande ägnar sig åt sådan verksamhet. Snarare synes det vara en fördel om de som anlitas för förvaltaruppdrag också har tillfälle att ägna sig åt annan affärsjuridik och ekonomisk förvaltning. I somliga konkurser kan det vara av stort värde att ha tillgång till en förvaltare med särskilda insikter i en viss bransch. En stark koncentration av uppdragen är vidare ägnad att försvåra en nyrekrytering av förvaltare och kan skapa problem om de som normalt anlitas är på grund av jäv eller arbetsanhopning eller av annan anledning förhindrade att åta sig ett visst uppdrag."

Här bör man, enligt min mening, särskilt notera Högsta domstolens bedömning att vad som sagts i lagförarbetena inte behöver tolkas som "en önskan att koncentrera förvaltaruppdragen mera än vad som följer av lagens krav på förvaltarens kvalifikationer". Det är en uppfattning som anammats av domstolarna i förevarande fall på sätt jag återkommer till. Den överensstämmer också väl med de konkurrensrättsliga hänsyn som bör beaktas; se Näringsfrihetsombudsmannens beslut 1992-06-25.

Riksskatteverket, RSV, som är kronofogdemyndigheternas chefsmyndighet, synes inta en inställning beträffande förvaltarval som inte helt överensstämmer med den inställning som Högsta domstolen angett och som följts av domstolarna i här aktuellt fall. I boken Konkurs, Företagsrekonstruktion & Ackord, RSV 900 utgåva 4, sid 128, sägs:

"De kvalifikationskrav som gäller för en förvaltare medför att allmänpraktiserande jurister inte bör komma ifråga. Förvaltaruppdragen bör i stället koncentreras till en så snäv grupp av personer som möjligt, företrädesvis advokater som specialiserat sig på konkursförvaltning".

Förvaltaruppdragen bör i stället koncentreras till en så snäv grupp av personer som möjligt

Det kursiverade uttalandet sträcker sig längre än det är möjligt att se att lagtext, förarbeten och rättspraxis ger utrymme för. Det är sannolikt att TSM:s och KFM:s hantering i förevarande ärende påverkats, och kanske t.o.m. styrts, av denna syn på vilka som skall anförtros förvaltaruppdrag.

Ur den nämnda skriften från RSV kan också återges följande uttalande beträffande de personer som finns på tingsrätternas inofficiella listor över konkursförvaltare:

"Reduceringen av antalet personer på listan är känslig eftersom den förutsätter en jämförelse mellan de olika personernas kompetens. Tingsrätterna och TSM har haft svårigheter att mönstra ut övertaliga personer [kursiverat här] när antalet konkurser sjunkit efter den våldsamma anspänningen under de första åren under 1990-talet men en reducering är ofrånkomlig. Om alltför många personer delar på förvaltaruppdragen blir resultatet ju att kvaliteten i hanteringen efterhand sjunker. Samtidigt måste emellertid beaktas att listan inte får utgöra en form av etableringshinder (jfr Näringsfrihetsombudsmannens beslut 1992:303)."

Tingsrätterna och

TSM

har haft svårigheter att mönstra ut övertaliga personer

Även med en läpparnas bekännelse till de konkurrensrättsliga betänkligheter som Näringsfrihetsombudsmannen framfört är det uppenbart att RSV, till skillnad från Högsta domstolen och andra domstolar, anser att kronofogdemyndigheterna skall agera för en etableringskontroll när det gäller konkursförvaltarverksamhet, och det så långtgående att kronofogdemyndigheten skall agera för att "mönstra ut" advokater som bedriver verksamhet som konkursförvaltare oberoende av om dessa i och för sig uppfyller de kompetenskrav som lagen uppställer.

I detta sammanhang kan följande förtjäna att noteras.

7 kap 1 § första stycket i konkurslagen hade fram tills den ändrades genom Lag 1988:1371 följande lydelse.

"En förvaltare skall ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver, ha borgenärernas och tillsynsmyndighetens förtroende samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget."

ha borgenärernas och tillsynsmyndighetens förtroende

Den kursiverade delen av texten togs bort genom lag 1998:1371. I propositionen konstaterades att

"om Tillsynsmyndigheten motsätter sig att en viss person utses till förvaltare, konkursdomstolen är oförhindrad att pröva de skäl som myndigheten åberopar. Någon vetorätt för myndighet gentemot en viss person har således inte varit avsedd, även om den nuvarande regeln i 7 kap 1 § KL kan ge intryck av motsatsen. – Promemorieförslaget om att särskild vikt skall fästas vid Tillsynsmyndighetens inställning är inte heller invändningsfritt med utgångspunkt från det motivuttalande jag just nämnde. Meningen är ju inte att Tillsynsmyndighetens inställning skall förmodas vara riktig, utan det är tyngden av de skäl som myndigheten anför som skall vara avgörande."

Vad som skett i förevarande fall

Den 8 maj 1998 hölls, på kallelse av TSM, ett möte i Malmö med representanter för länets tingsrätter. Ämnet för mötet var att TSM önskade minska antalet förvaltare i länet med 40 % på grund av färre konkurser. Enligt en mötesdeltagare önskade TSM utsortera de sämsta av de "lämpliga" förvaltarna. Vissa mötesdeltagare uttalade sig klart mot dessa tankar och sade att konkurslagens regler skulle gälla.

En tid därefter erhöll CL en skrivelse av den 27 maj 1998 från TSM. Av Hovrättens över Skåne och Blekinge beslut av den 6 juli 1998, som redovisas i det följande, framgår att TSM "kommit fram till att 24 av de 67 förvaltare som hittills verkat i länet inte uppfyller kraven [på konkursförvaltare]", vilket innebär att TSM genom skrivelser den 27 maj 1998 "utmönstrade" 24 av de 67 förvaltare som dittills verkat i Malmöhus län. Många av dem hade, liksom CL, under lång tid haft konkursförvaltning som en stor och kanske dominerande del av sin verksamhet.

Från i maj 1997 avstod CL tills vidare från att komma ifråga för nya förvaltarförordnanden för att få tid att avsluta ett antal äldre konkurser. Detta gällde fortfarande när han fick TSM:s skrivelse i sista delen av maj 1998. På förfrågan från Helsingborgs tingsrätt accepterade han emellertid att bli utsedd till konkursförvaltare i Mekko Mekaniska Konstruktioner AB ("Mekko"). CL utsågs till förvaltare mot TSM:s bestridande. Särskilt med hänsyn till vad som senare förekommit vill jag peka på följande i grunderna för tingsrättens beslut.

TSM anknyter i sina grunder för bestridande av att CL utses inte i något avseende till några specifika omständigheter i Mekkos konkurs. Det görs inte heller gällande att CL är olämplig. Att han skall utmönstras beror på att det finns ett alltför stort antal förvaltare i förhållande till antalet konkurser och att han visserligen uppfyller kompetenskraven på konkursförvaltare men "håller dock inte samma höga standard som merparten av dem som regelmässigt förordnas till förvaltare".

Inte heller tingsrätten hänför sig i något avseende till några speciella förhållanden i Mekkos konkurs utan gör generella bedömningar. Grundläggande i tingsrättens ställningstagande är:

"Det förhållandet att antalet konkurser minskat och att konkursförvaltarna därför i dag erhåller färre konkurser än tidigare kan enligt tingsrätten inte självständigt utgöra grund för att begränsa antalet förvaltare på sätt Tillsynsmyndigheten föreslagit. Istället bör föreslagen förvaltares kompetens vara avgörande för frågan om förvaltarförordnande skall komma ifråga."

Tingsrätten finner därefter att den kritik som TSM riktat mot CL inte är av sådan styrka att han inte bör komma ifråga för förvaltaruppdrag.

TSM överklagade tingsrättens beslut till Hovrätten över Skåne och Blekinge. Hovrätten fastställde, enhälligt, tingsrättens beslut.

Inte heller i hovrätten hänförde sig TSM i något avseende till omständigheterna i Mekkos konkurs, och det gjorde inte heller hovrätten själv. I den grundläggande frågan om domstolarna, med stöd av TSM, skall uppehålla något slags skråväsen genom att hålla antalet personer som accepteras som konkursförvaltare inom en viss nivå som är anpassad till antalet konkurser under en viss period uttalar hovrätten.

"Rätten har således att bedöma huruvida en föreslagen förvaltare uppfyller de krav som ställs på konkursförvaltare enligt 7 kap 1 § första stycket konkurslagen. Vid bedömningen härav skall tyngden i de skäl TSM anfört mot den föreslagne beaktas. Den omständigheten att denne ingår i den grupp förvaltare som enligt TSM:s nuvarande bedömningsgrunder inte bör komma ifråga för nya förvaltaruppdrag kan inte tillmätas någon självständig betydelse. Formellt har TSM:s generella godkännande av lämpliga konkursförvaltare inte någon annan innebörd än att rätten i det enskilda fallet inte behöver höra TSM innan den förordnar en förvaltare ur den godkända kretsen. Enbart den omständigheten att rätten till förvaltare förordnat en person som inte är upptagen på en av TSM upprättad lista eller på annat sätt ingår i en av TSM på förhand godkänd krets av lämpliga personer är inte en tillräcklig grund för att upphäva ett överklagat beslut (jfr NJA 1981 s. 764)."

CL befinns därefter vara lämplig att få förvaltaruppdrag; även i den delen är hovrättens grunder generella. Det kan noteras att hovrättens skrivningar i den delen inleds med följande:

"CL har sedan år 1981 i betydande utsträckning förordnats till förvaltare i konkurser, av vilka åtskilliga varit både omfattande och komplicerade. Rätten har i varje enskilt fall haft att ta ställning till huruvida han uppfyllt de krav som bör ställas på en förvaltare, och han har således hittills bedömts besitta den kompetens som krävs för uppdraget".

Hovrättens beslut överklagades inte till Högsta domstolen. TSM saknade behörighet att göra det (16 kap 8 § sista stycket konkurslagen), och RSV som hade behörigheten, och som väl kände till ärendet, valde uppenbarligen att inte föra frågan vidare.

Ytterligare två av de av TSM utmönstrade advokaterna fick sin sak prövad i Hovrätten över Skåne och Blekinge, som även i de fallen underkände TSM:s argumentering. I besluten finns anledning notera följande.

Lika lite som vid prövningen av CL:s fall har TSM anfört något som relaterar till den specifika konkursen, och detsamma gäller hovrättens grunder. Vad som prövas är dels om det är riktigt att använda ett sådant utmönstringssystem som TSM vill göra, baserat på att antalet konkursförvaltare skall hållas på en viss nivå som TSM finner lämplig, vilket hovrätten säger nej till, dels respektive konkursförvaltares personliga lämplighet. Det generella i hovrättens ställningstaganden markeras av två förhållanden. Det ena är att hovrätten vid avgörandena samordnat under Avdelning 1 handläggningen av två ärenden från den avdelningens egna rotlar, rotel 13 och 15, med handläggningen av ett ärende från rotel 31 som ligger under Avdelning 3. Det andra är att hovrätten använder samma ordalag i de generella bedömningar som görs över cirka en hel sida under rubriken "Hovrättens bedömning".

Det kan inte ifrågasättas utan att hovrätten genom de tre nämnda besluten gjort ställningstaganden som avsetts vara generella såväl vad avser avvisandet av TSM:s tanke att utmönstra konkursförvaltare för att hålla antalet på en viss nivå, som TSM finner lämplig, som beträffande lämpligheten hos de förvaltare vilkas lämplighet prövats. Detta måste TSM ha förstått; att ifrågasätta det vore närmast en oförskämdhet. Det är mot den bakgrunden TSM:s och kronofogdemyndighetens fortsatta agerande måste bedömas.

TSM:s och KFM:s agerande efter hovrättens beslut den 6 juli 1998

Det finns anledning att först teckna en bakgrund till vad som skedde efter hovrättens beslut.

Grovt räknat finns följande kategorier av situationer när någon försatts i konkurs:

- Konkursen kommer till stånd på ansökan av konkursgäldenären själv. Ibland föreslår gäldenären då en konkursförvaltare ("gäldenärsförslag"), ibland inte.

- Konkursen kommer till stånd på begäran av en borgenär som ibland föreslår konkursförvaltare ("borgenärsförslag"), ibland inte.

- Som en särskild grupp får ses de konkurser som kommer till på begäran av staten genom kronofogdemyndigheten ("kronofogdekonkurser").

Även om TSM i princip skall höras i samtliga fall vid val av konkursförvaltare kommer betydelsen av vad TSM anför naturligt nog att växla beroende på konkursens karaktär. Vidare tar olika domstolar olika hänsyn till gäldenärs- respektive borgenärsförslag. Jag har inte undersökt hur gäldenärsförslag beaktats – de torde för övrigt vara ganska fåtaliga – och har följaktligen inget att anföra beträffande dem. Vad gäller borgenärsförslag torde Helsingborgs tingsrätt under här aktuell tid ha regelmässigt utsett förvaltare i enlighet med förslaget om det inte funnits särskilda skäl till annat, exempelvis en jävssituation. Av intresse är att tingsrätten därvid behandlat kronofogden som sökande i kronofogdekonkurser på samma sätt som andra sökande borgenärer, d v s regelmässigt utsett förvaltare i enlighet med kronofogdens förslag.

Fram till september 1998 har, såvitt jag kunnat finna, TSM och kronofogdemyndigheten intagit en tämligen passiv hållning beträffande val av konkursförvaltare. Tingsrätten har regelmässigt utsett förvaltare i enlighet med sin lista över förvaltare, som tidigare berörts. TSM och/eller KFM har aldrig motsatt sig att CL utsetts till förvaltare; tvärtom har det hänt att man bett CL att bli förvaltare i en eller annan konkurs där det förelegat förhållanden som man ansett att han varit särskilt lämpad att ta hand om.

TSM:s reaktion på hovrättens beslut den 6 juli 1998 var inte att anpassa sitt agerande till de riktlinjer som hovrätten lagt fast. Reaktionen var i stället att stärka sitt agerande för att genomdriva de riktlinjer som hovrätten underkänt.

Någon gång i början av september 1998, den 2 eller den 4 september, besökte dåvarande chefen för TSM, kronofogden LN, kronofogdemyndighetens kontor i Helsingborg. Han gav då bestämda direktiv om att kronofogdemyndigheten skulle verka för att inte de utmönstrade advokaterna, bl.a. CL, skulle bli utsedda till konkursförvaltare. Dessa direktiv har kronofogdarna vid kontoret i Helsingborg därefter följt. Detta, jämte TSM:s eget agerande, har inneburit beträffande kronofogdekonkurser att vederbörande kronofogde tillsett att någon annan advokat än CL – förmodligen aldrig heller någon av de andra utmönstrade advokaterna – utsetts till förvaltare (se dock protokoll från Helsingborgs tingsrätt av 1999-09-20 och från Stockholms tingrätt av 2001-07-19; tjänsteanteckningarna i sistnämnda fall är allmänt sett intressanta), och beträffande andra konkurser att TSM motsatt sig att CL – det gäller förmodligen generellt för de utmönstrade advokaterna – utsetts, när detta, vanligen, aktualiserats genom att de kommit på tur i tingsrättens lista (som upptar tre, eller tidvis fyra, namn på utmönstrade advokater utöver dem som återfinns på TSM:s lista) eller genom borgenärsförslag.

De utmönstrade på listan är B [A], Å [E] (som nyligen tillförts genom att Ängelholms tingsrätt lagts samman med Helsingborgs tingsrätt), CL och S[N].

Resultatet av detta har blivit att CL under hela perioden från den 2 september 1998 aldrig utsetts till förvaltare i en kronofogdekonkurs (utöver i de två fall som nämnts ovan) medan han, mot TSM:s protester, utsetts till förvaltare i samtliga andra fall då han kommit på tur enligt tingsrättens lista och då han föreslagits av borgenär. TSM har inte i något fall överklagat utseendet av CL till förvaltare och, såvitt känt för CL, inte heller utseendet av någon av de andra utmönstrade.

/----/

Inte i något fall har TSM/KFM anfört något som gör CL olämplig att handha en särskild konkurs, eller någon annan specifikt lämpad att handha den. I samtliga fall har TSM hänvisat till den uppfattning som TSM tidigare (d.v.s. i Mekko-fallet) gett uttryck för. Följaktligen har tingsrätten inte haft behov av att göra något annat än att hänvisa till att TSM:s invändningar mot CL:s lämplighet redan är prövade.

Tingsrätten har någon gång under 1999 gått över till att beslut i vilka CL eller någon av de andra utmönstrade utses till förvaltare, fattas av en rådman även i situationer då normalt beslutet skulle fattas av en tingsnotarie (gäldenärskonkurser eller borgenärsansökning som medgivits av gäldenär). Detta är en ordning som alltjämt tillämpas.

Särskilt beträffande de konkurser i vilka CL utsetts till förvaltare efter utmönstringen i maj 1998

De konkursbeslut som det gäller bifogas [anmälan]. De visar, som nyss sagts, att TSM inte anfört något specifikt beträffande respektive konkurser och inte heller anfört något nytt beträffande CL som tillkommit efter hovrättens prövning 1998 utan endast hänvisat till sina tidigare kända synpunkter. De utvisar också att TSM:s invändningar till en början togs in i protokollen; det skedde på begäran av TSM. För CL var detta naturligtvis besvärande eftersom protokollet gick till gäldenären och han också hade anledning att förete det för många andra, exempelvis inblandade banker. Sedan CL tagit upp detta med tingsrätten och TSM ändrades detta så att invändningarna fortsättningsvis inte redovisades i protokollet utan endast på dagboksbladet eller i en tjänsteanteckning. Först under senhösten 2001 försvann emellertid omnämnandet i protokollen av att TSM förordat någon annan.

Principiella synpunkter

Enligt regeringsformen skall offentlig makt utövas under lagarna och domstolar och andra förvaltningsmyndigheter skall iaktta saklighet och opartiskhet. I principen att offentlig makt skall utövas under lagarna ligger att makten skall utövas under lagarna med den uttolkning som de fått av domstolarna. När TSM skall ta ställning till om någon är lämplig som konkursförvaltare har TSM att göra detta utifrån lagens regler om vad som krävs av en konkursförvaltare, däri inräknat den uttolkning av dessa regler som domstolarna givit. Här har, mot bakgrund av rättsfallet NJA 1981:764, Hovrätten över Skåne och Blekinge mycket klart uttalat, dels att det inte finns någon rättslig grund för kronofogdemyndigheten att utmönstra konkursförvaltare därför att man vill bringa ner antalet advokater som konkurrerar om de uppdragen, dels fastslagit att CL är lämplig att erhålla sådana uppdrag. TSM:s fortsatta agerande mot CL, och KFM:s agerande i enlighet med TSM:s instruktioner, innebär att TSM försöker genomdriva en effekt, nämligen att hålla CL borta från konkursförvaltaruppdrag, som strider mot gällande rätt så som denna uttolkats av hovrätten. TSM och KFM fullgör då inte den skyldighet som de har enligt regeringsformen att utöva sin makt under lagarna och iaktta saklighet och opartiskhet.

Varför TSM:s och KFM:s agerande bör granskas av JK

CL, och jag, har övervägt att först vända oss till RSV. Vi har emellertid avstått från det eftersom, enligt vår bedömning, RSV självt – som redovisats ovan – har demonstrerat en inställning som saknar stöd i lag beträffande önskvärdheten av att TSM skall agera för att hålla nere antalet konkursförvaltare. Redan detta gör att det framstår som riktigare att en oberoende granskningsmyndighet som JK granskar vad som skett än att RSV gör det.

Ett än viktigare skäl till att JK bör granska ärendet är att det här inte rör sig om en enskild ämbetsmans agerande utan om en långvarig och fortlöpande olöst kompetenskonflikt mellan domstolarna och TSM/KFM. Det borde vara självklart att administrativa myndigheter skall tillämpa lagen med en uttolkning av den som domstolarna gjort. Det borde särskilt gälla i ett fall som detta då domstolarna angivit sin inställning i frågor i vilka domstolarna har exklusiv beslutanderätt och TSM endast har en rådgivande funktion. Men så ser inte TSM/KFM situationen utan de anser sig berättigade att i sin ämbetsutövning agera efter en egen, från domstolarna klart avvikande, rättsuppfattning. Denna kompetenskonflikt måste lösas, lämpligen genom ingripande från JK.

Till detta skall tilläggas följande.

CL har i det längsta hoppats att TSM/KFM skulle anpassa sig till domstolarnas uppfattningar. Så har inte skett. Tidigare försök att tala med TSM för att få myndigheten att ändra sin inställning har inte lett till något resultat. CL talade då i december 2002 med chefen för KFM:s kontor i Helsingborg, EN, och framhöll att den aktuella situationen var orimlig. EN lovade att undersöka frågan. Sedan han haft kontakt med TSM:s chef i Malmö, kronofogde AR, återkom han den 17 december 2002 per telefon till CL. Han meddelade då att TSM:s/KFM:s inställning var oförändrad. Ingenting nytt hade framkommit i frågan efter 1998.

CL förde frågan vidare genom att den 9 januari [2003] besöka KFM:s högste chef i regionen, regiondirektör LB, som han bad granska frågan. LB återkom senare och meddelade att TSM:s och KFM:s inställning var oförändrad. Detta är av intresse därför att det visar dels att konflikten fortfarande är helt aktuell, dels att hela KFM-myndigheten i regionen står bakom agerandet mot CL.

Slutligen är det uppenbart att CL lidit skada av TSM:s och KFM:s förfarande. Det har självfallet varit nedsättande för CL, och ägnat att skada hans förtroende hos banker och andra större borgenärer, att TSM konstant gjort gällande att han är mindre lämplig än andra att bli förordnad till konkursförvaltare. Vidare har han gått miste om den andel kronofogdekonkurser som han normalt skulle fått under hela perioden från september 1998 och alltjämt. Eftersom kronofogdekonkurserna utgör betydande andel av det totala antalet konkurser – under de av oss granskade åren 1999 och 2002 över 30% – är det ett stort antal konkurser som han på det sättet gått miste om. Detta skulle kunna föranleda skadeståndskrav mot staten från CL:s sida. Även det förhållandet gör det lämpligt att det är JK som redan nu granskar vad som skett.”

Anmälan remitterades till dåvarande Riksskatteverket för yttrande. Med anledning av remissen inhämtade verket utredning från KFM i Malmö/TSM. I ett yttrande anförde KFM/TSM följande.

”Inledningsvis vill tillsynsmyndigheten understryka att myndigheten inskränker sig till att redovisa bakgrunden till de åtgärder som myndigheten vidtog under första halvan av 1998 för att försöka få gehör för en begränsning av förvaltarkretsen inom Skåneregionen. Myndigheten lämnar också några kommentarer till vad CL anfört i sin anmälan. Myndigheten går alltså inte in på CL:s kvalifikationer, något som CL själv synes ha förutsatt i sin anmälan till Justitiekanslern.

Bakgrund

Under de första fyra åren av 1990-talet inträffade 9 245 konkurser i Skåne. Bara under 1992 uppgick antalet konkurser i regionen till 2 752 st. För att alla dessa konkurser skulle kunna hanteras på ett åtminstone acceptabelt sätt, var det nödvändigt att utöka den dåvarande kretsen av advokater som erhöll uppdrag som konkursförvaltare. Under de tre första åren på nittiotalet, utökades därför förvaltarkretsen med 25 nya advokater. Av dessa var flertalet tidigare handläggare på förvaltarbyråer, men även andra, i konkurssammanhang oprövade advokater, anförtroddes uppdrag som konkursförvaltare. Det bedömdes som oundgängligen nödvändigt att utöka konkursförvaltarkretsen på detta kraftiga sätt för att det överhuvudtaget skulle vara möjligt att klara av den enorma tillströmningen av konkurser. Det bör understrykas att det inte bara var fråga om ett mycket stort antal nya konkurser, det var också fråga om konkurser av en omfattning som tidigare inte förekommit. Under dessa år var konkurser med femtio anställda snarast att betrakta som konkurser av begränsad omfattning.

Efter 1993 började antalet konkurser gå ned och som jämförelse med de ovan nämnda 9 245 konkurserna under nittiotalets fyra första år skall ställas de 4 424 konkurser som inträffade under 1995, 1996 och 1997. Som en ytterligare illustration till den drastiska minskningen av antalet konkurser i Skåne skall jämföras de ovan nämnda 2 752 konkurserna under 1992 med de 1 341 konkurser som inträffade under 1997, dvs. antalet konkurser gick ned med mer än 50 procent under dessa fem år. Till yttermera visso förhöll det sig dessutom så, att substansen i konkurserna under andra halvan av nittiotalet inte tillnärmelsevis var av det slag som förekom under nittiotalets fyra första år. En jämförelse inte bara till antalet konkurser utan som också tar i beaktande omfattningen av dem, visar att det var fråga om mer långt än en halvering.

Mot ovan redovisad bakgrund, framstod det som självklart att antalet uppdrag per konkursförvaltare mot slutet av nittiotalet var alltför litet, en iakttagelse som på intet vis var specifik för Skåne. Det fanns med andra ord alldeles för många advokater som sysslade med konkursförvaltning för att specialistkravet skulle anses uppfyllt. 1993 var antalet konkursförvaltare i Skåne 67 stycken och det fanns lika många 1997, trots det mer än halverade konkursantalet jämfört med 1993.

Under 1997 och även året dessförinnan hyste TSM i Skåne allvarliga farhågor för den fortsatta konkurshanteringen. En kvalitetsförsämring kunde tveklöst iakttas och med hänsyn till att antalet konkurser fortsatte att sjunka, såg vi en alltför uppenbar risk för en fortsatt försämring. Förvaltarna hade inte längre tillräckligt många uppdrag för att kunna kallas specialister. Det som tidigare varit rutin i konkurserna blev nu problem, i sin tur innebärande bland annat ökande arvoden.

Det fanns dessutom tydliga tecken på att de verkligt duktiga förvaltarna inte längre ville hålla de dyrbara organisationer som en kvalificerad konkursförvaltning krävde. Dessa mycket skickliga förvaltare hade inte några som helst problem med att ersätta förvaltaruppdragen med andra, lika lönsamma men organisatoriskt mycket mindre kostsamma uppdrag, och då inte minst affärsjuridiska uppdrag. Antagandet att de inte längre ville syssla med konkursförvaltning trots deras genuina intresse för uppdragen, visade sig dessvärre riktigt i åtminstone ett par fall.

Den situation som förelåg var alltså att specialisten var på väg att försvinna och att förvaltarbyråernas dittills väl fungerande organisationer skars ned på grund av det kraftigt minskade antalet konkurser. Inte minst gick detta ut över lönegarantihanteringen.

Med det minskande antalet konkurser kunde myndigheten även iaktta ett par andra, minst lika oroande effekter av ett alltför stort antal konkursförvaltare:

Det gällde att få så många uppdrag som möjligt och i den kampen sköts jävsfrågorna i bakgrunden. Myndigheten ansåg sig kunna se att flera förvaltare sökte bortse från eventuella jävsfrågor istället för att kritiskt granska om man ur jävssynpunkt var lämplig för uppdraget. Även tendenser till mindre kritiskt granskande av större "uppdragsgivares" roll i det skede som föregått konkursen kunde anas, liksom överarbetning där det gällde att få ut så mycket som möjligt av konkursen, även om det inte låg i borgenärernas intresse.

Mot den ovan beskrivna bakgrunden ansåg TSM i Malmö att det var absolut nödvändigt att söka begränsa antalet konkursförvaltare i regionen, för att förvaltningen skulle kunna bedrivas på ett för borgenärernas räkning så kvalificerat sätt som möjligt. Målet var att på nytt skapa en lämpligt begränsad och högt kvalificerad skara av konkursspecialister som också hade möjlighet att hålla sig med kvalificerade medarbetare.

Kronologi

I början av januari månad 1998 fick myndighetens sex jurister och tre ekonomer i uppdrag dels att helt självständigt – helt utan samråd med de övriga – förteckna de advokater som de ansåg som självskrivna som konkursförvaltare, dels ange de fem–sex viktigaste kriterierna som de lade till grund för urvalet av dessa konkursförvaltare. Avsikten var därefter att under ett tvådagars internat nå fram till de kriterier som skulle ligga till grund för myndighetens bedömning av lämpliga förvaltare samt att pröva samtliga de advokater som erhöll förvaltarförordnanden mot dessa kriterier.

Under två dagar, den 29-30 januari 1998, och under ledning av dåvarande kronodirektören BJ, samlades myndighetens sex jurister och tre ekonomer till diskussioner kring de förslag till kriterier och självskrivna förvaltare som tagits fram. Under den första dagen diskuterades och fastslogs de kriterier som borde läggas till grund för bedömningen av en lämplig konkursförvaltare.

Dag två bedömdes advokaterna mot de framtagna kriterierna. Efter en lång diskussion förelåg cirka tjugu namn som i något avseende inte ansågs uppfylla ett eller flera av kriterierna. Det skall starkt understrykas att kravet var att samtliga närvarande – dvs. alla nio – skulle vara helt ense om de namn som inte ansågs uppfylla kriterierna.

En handlingsplan för den fortsatta hanteringen av ärendet lades fast. Enligt planen skulle RSV:s exekutionsavdelning informeras om kriterierna och myndighetens plan för fortsättningen. Vidare skulle lagmännen och rådmännen vid regionens tingsrätter informeras vid en gemensam sammankomst. Under hela perioden fram till dess att slutligt beslut togs om vilka advokater som TSM fortsättningsvis inte skulle tillstyrka förordnanden för, skulle diskussionerna kring de advokater som inte ansågs uppfylla kriterierna fortsätta. Vid dessa diskussioner lämnades fältet fritt för ändringar av tidigare redovisade uppfattningar.

Den 11 februari 1998 sammanträffade kronodirektören BJ och kronofogden LN med kronodirektörerna SJ och RV på Riksskatteverket i Stockholm. Vid sammanträffandet redovisades bakgrunden till TSM:s agerande. De kriterier som tagits fram vid Malmömyndigheten diskuterades liksom myndighetens handlingsplan. Varken SJ eller RV hade några erinringar mot de framtagna kriterierna utan ställde sig bakom dem. Inte heller hade de några invändningar mot planerna att rekommendera en begränsning av antalet konkursförvaltare i regionen.

Härefter fortsatte diskussionerna inom TSM kring vilka advokater som inte ansågs uppfylla myndighetens kriterier och en slutlig lista över dessa tog form. Listan omfattade 24 namn.

Kronofogdemyndighetens ledningsgrupp informerades och planerna kring agerandet att förorda en begränsning av förvaltarkretsen godkändes.

Vid en sammankomst den 8 maj 1998 informerades representanter för samtliga tingsrätter i Skåne om bakgrunden till TSM:s initiativ. Under förmiddagen diskuterades de av myndigheten framtagna kriterierna. Några invändningar mot dessa framfördes inte utan kriterierna godtogs som bedömningsgrund. Under eftermiddagen lämnade TSM en redogörelse för vilka advokater som, med kriterierna som bakgrund, enligt myndighetens uppfattning inte längre borde komma ifråga för förvaltarförordnanden. TSM informerade också om de skäl myndigheten lagt till grund för sin bedömning. Någon diskussion kring namnen var det inte fråga om utan det rörde sig enbart om information om TSM:s bedömningsgrunder.

Påföljande dag, den 9 maj 1998, informerades konkursförvaltarkollegiet i Skåne genom dess ordförande, advokaten HL, om mötet med tingsrätterna och om de kriterier som myndigheten lagt fast för sin bedömning av lämpliga konkursförvaltare. Någon information om vilka advokater myndigheten fortsättningsvis inte skulle tillstyrka förordnanden för, lämnades inte, däremot informerades HL om att de berörda skulle komma att särskilt informeras skriftligen.

Kronofogdemyndighetens styrelse informerades om bakgrunden till myndighetens agerande och om de åtgärder som dittills vidtagits.

Den 27 maj 1998 tillskrevs och informerades de 24 advokater som TSM fortsättningsvis inte skulle tillstyrka konkursförvaltarförordnanden för. Kopia av skrivelsen biläggs.

Samtliga tingsrätter informerades skriftligen samma dag om innehållet i brevet och vilka advokater som erhållit brevet.

Skrivelsen föranledde telefonsamtal från i det närmaste alla advokater, skrivelser från några av dem och några personliga sammanträffanden. Beträffande en av advokaterna som bedömts sakna tillräcklig bra organisation ändrades myndighetens beslut sedan myndigheten erhållit försäkringar om att den organisation i vilken förvaltarens byrå ingick, skulle tillse att byrån erhöll det organisatoriska stöd som erfordrades. Löftet har uppfyllts och advokaten är en idag flitigt anlitad förvaltare, dock på en annan förvaltarbyrå.

Den 24 juni 1998 inkom en skrivelse från konkursförvaltarkollegiet i Skåne genom dess ordförande, advokaten HL, I skrivelsen anförde kollegiet bland annat följande: "Kollegiet delar TSM:s uppfattning om att i länet finns ett för stort antal konkursförvaltare i förhållande till det antal konkurser som för närvarande är under handläggning. Förutom att antalet konkurser minskat tillkommer därutöver att tillgångarna i konkurserna minskat betydligt och att i endast ett fåtal konkurser lönegarantifrågor aktualiseras. Kollegiet har inget att invända mot de av TSM uppställda kriterierna."

Konkursförvaltarkollegiet ställde sig sålunda bakom såväl en reducering av antalet förvaltare som TSM:s kriterier. Däremot framförde kollegiet invändningar mot bland annat bristen på information till de berörda advokaterna. Det kan noteras att CL var och är medlem i kollegiet.

Kollegiets skrivelse besvarades den 25 juni 1998.

TSM överklagade tre tingsrättsbeslut i vilka beslut tingsrätterna förordnat advokater som fanns med bland dem som TSM ansåg inte borde komma ifråga för förvaltaruppdrag.

I slutet av juni månad 1998 informerades på begäran styrelsen för Södra avdelningen av Sveriges Advokatsamfund om vad som förevarit i saken.

Hovrätten över Skåne och Blekinge fastställde i början av juli månad de tre tingsrättsbesluten. Riksskatteverket begärde i ett av de tre fallen prövningstillstånd men HD beviljade inte prövningstillstånd.

I början av september 1998 hölls under ledning av dåvarande kronodirektören BJ ett uppföljningsmöte med samtlig personal på TSM. Vid mötet genomgicks vad som hänt och diskuterades om något borde eller kunde ha gjorts annorlunda. Vidare diskuterades om TSM borde ändra uppfattning om ytterligare någon eller några av de "uteslutna" advokaterna. Diskussionerna utmynnade i att det rådde total enighet inom myndigheten om att det inte fanns anledning att myndigheten borde ha agerat annorlunda och inte heller fanns det anledning att ändra uppfattning om någon av dem som inte borde ingå i förvaltarkretsen. Inte heller bedömningen av vilka advokater som borde ingå i kretsen fanns det anledning att ändra. Myndigheten var också enig om – mot bakgrund av hovrättsavgörandena – att vid kontakterna med tingsrätterna skulle framhållas, att de advokater som ingick i den av TSM förordade kretsen, var skickligare förvaltare och därför mer lämpade för förvaltaruppdrag än de övriga.

På uppdrag av myndighetens ledningsgrupp lämnades under september månad information till myndighetens kontor, bland annat i Helsingborg, om att kronofogdemyndigheten vid eventuella förslag på konkursförvaltare i samband med myndighetens konkursansökningar, givetvis borde följa myndighetens linje om vilka förvaltare som vore lämpliga för förvaltaruppdrag. Olika uppfattningar inom myndigheten om lämpliga förvaltare skulle onekligen te sig märklig.

Den 16 september 1998 föredrogs inför kronofogdemyndighetens styrelse vad som skett sedan informationen till styrelsen i maj månad.

Idag är situationen den att endast två - varav CL är en - av de 23 "uteslutna" advokaterna förordnas i konkurser där det inte finns något förvaltarförslag. Ytterligare en advokat förordnas när han föreslagits av borgenär.

TSM:s kommentarer till CL:s anmälan

Tingsrätten skall i alla konkurser höra TSM innan konkursförvaltare utses. Avsikten med hörandet är att TSM skall delge tingsrätten sin uppfattning om vem som är bäst skickad att handlägga den specifika konkursen, dvs. den som på bästa sätt kan tillvarata både borgenärernas och det allmännas intressen i konkursen och som därför bör förordnas av tingsrätten. För att hörandet inte bara skall bli en ren formalitet utan egentligt värde, måste det rimligen vara så, att TSM skall framföra en på sin erfarenhet grundad uppfattning om vem som är bäst lämpad att handlägga den aktuella konkursen. RSV:s direktiv om att TSM skall verka för att myndigheten skall höras vid alla förvaltarförordnanden, torde också ha sin grund i en sådan uppfattning. Sedan TSM hörts är det tingsrättens sak att bedöma de argument som framförts och att därefter utse förvaltare.

Som framgår av hovrättsavgörandet och av CL:s anmälan, har TSM inte ifrågasatt hans lämplighet i sig, utan myndigheten har hävdat - och hävdar - att det i regionen finns andra, mer kvalificerade advokater som TSM vill se som förvaltare.

Beträffande den påtalade händelsen under 1994 - vad det nu var som hände det året - så nog förefaller det en smula överdrivet att tro att en händelse 1994 skulle vara av sådant slag och ha en sådan effekt på samtliga jurister och ekonomer vid TSM, att samtliga fyra år senare skulle lägga den till grund för sin bedömning huruvida CL borde ingå i förvaltarkretsen eller inte.

Under åren 1999 - 2002 erhöll CL 32 uppdrag som konkursförvaltare. Inte i något fall har TSM överklagat tingsrätternas beslut.

TSM har inte någon kännedom om huruvida CL åtnjuter bankernas förtroende.

CL är den ende advokaten vid Lindahls Advokatbyrå i Helsingborg som erhåller uppdrag som konkursförvaltare.

Vad angår rättsfallet NJA 1981 sid. 764 vill myndigheten anföra följande.

Inledningsvis vill myndigheten understryka att konkursförvaltarkollegiet i Skåne helt delat TSM:s uppfattning att förvaltaruppdragen under slutet av nittiotalet varit spridda på alltför många advokater. Uttalandet kan inte tolkas på annat sätt än att kollegiet förordat en koncentration av uppdragen till ett färre antal advokater.

Det har aldrig varit och är inte TSM:s avsikt eller önskan att de advokater som erhåller förvaltaruppdrag till 100 procent skall ägna sig åt konkursförvaltning. Tvärtom har myndigheten i olika sammanhang, inte minst vid förvaltarkollegiets möten, pläderat för att förvaltaruppdragen borde utgöra mellan 50 - 60 procent av en konkursförvaltares sammanlagda uppdrag. Särskilt har framhållits just det som sägs i rättsfallet, nämligen att förvaltarna i övrigt borde syssla med affärsjuridiska uppdrag och med uppdrag som försvarare i svårare ekonomiska brottmål.

TSM har utifrån sin erfarenhet av vad som inträffade under andra hälften av 90-talet med ett stort antal förvaltare och ett både antals- och innehållsmässigt krympande antal konkurser, tvärtom den bestämda uppfattningen att den stora kretsen av förvaltare försvårade en kommande nyrekrytering av yngre förvaltare. Det minskande antalet konkurser medförde nämligen att förvaltarbyråerna sade upp sina biträdande jurister och handläggare och att advokaten/förvaltaren själv handlade sina konkurser. Underlaget för nyrekrytering försvann. Förhållandena 1980 vilka avses i rättsfallet, kan knappast jämföras med de extrema förhållandena under början av 90-talet och de konsekvenser det fick för den senare delen av 90-talet.

Sammanfattningsvis

Det tycks som om CL hävdar – i motsats till konkursförvaltarkollegiet – att den som en gång utsetts till förvaltare därefter har rätt att erhålla förvaltaruppdrag så länge han själv vill. Utgångspunkten i hans resonemang är uppenbarligen att det är en rättighet att fortsätta som förvaltare. TSM delar definitivt inte den uppfattningen, utan hävdar att kretsen av förvaltare måste bestå av specialister och för att upprätthålla specialistkravet krävs ett så stort antal uppdrag per förvaltare att både förvaltaren och hans organisation kan vidmakthålla sin kompetens. Till detta kan fogas vad Konkurstillsynsutredningen anförde om nödvändigheten av flexibilitet i systemet med konkursförvaltare. Utredningen framhöll på sid. 353 att ett system för att utse konkursförvaltare huvudsakligen bör ha tre syften: "Att det i varje enskild konkurs utses en tillräckligt kvalificerad förvaltare till godtagbar kostnad, att förutsättningar ges för upprätthållandet över tiden av en kompetent förvaltarkår och att förvaltarkretsen är flexibel så att övertalighet och underskott helst inte uppstår vid en nedgång resp. en uppgång i antalet konkursärenden. De tre syftena har ett nära samband." Det är TSM:s bestämda uppfattning - oavsett om utredningens förslag genomförs - att det inte torde råda några delade meningar om att de tre syftena skall vara vägledande vid valet av system.”

Riksskatteverket yttrade följande i sitt remissvar.

”Sammanfattning

Riksskatteverket är positivt till TSM:s i Malmö arbete med att begränsa förvaltarkretsen och – i huvudsak – till det sätt på vilket man arbetat med frågan.

Verket konstaterar att uttalandet rörande förvaltarkretsen på sidan 128 i RSV:s bok Konkurs, Företagsrekonstruktion & Ackord är tillspetsat och mer långtgående än verket eljest givit uttryck för. RSV arbetar nu med att ta fram en handbok för konkurstillsynsverksamheten. I det avsnitt där frågor om förvaltarkretsen berörs kommer verket att ge uttryck för en mer moderat tolkning av regelverket än som uttrycks i RSV-boken från år 1998.

Verket är tveksamt till TSM:s agerande när det gäller dess sätt att efter hovrättsavgörandet 1998-07-06 argumentera vid tingsrätten för att förmå denna att inte förordna advokaten CL till konkursförvaltare. Verket har också del i ansvaret för detta skeende.

Verket är också tveksamt till om KFM som borgenär agerat tillräckligt självständigt, men konstaterar att regelverket i vissa situationer knappast ger utrymme för annat än att KFM ger uttryck för en enhetlig uppfattning.

/…./

Bakgrund; något om regelverket

Det konkursrättsliga regelsystemet ändrades på väsentliga punkter genom 1980 års reform. Här vill verket främst erinra om att kvalifikationskraven på förvaltarna skärptes väsentligt och att den offentliga konkurstillsynen inrättades.

Krav på dem som bör ifrågakomma för förvaltaruppdrag, förvaltarkretsen m.m.

När det gäller kraven på dem som bör komma ifråga för förvaltaruppdrag är det främst vad som sägs i prop. 1978/79:105 s. 156 ff. som är av intresse. Där slås det fast att en förvaltare förutom rättslig specialistkompetens inom många områden också ska besitta en för ändamålet lämpad kontorsorganisation. Departementschefen förklarar vidare att uppdragen bör koncentreras till en ganska begränsad grupp av personer.

Vid tillkomsten av den nya konkurslagen 1988 upprepade departementschefen lagstiftarens uppfattning att i princip endast sådana personer borde utses som "uppfyller mycket högt ställda krav på kunskap och erfarenhet", prop. 1986/87:90 s. 109. I specialmotiveringen till bestämmelsen i 7 kap. 1 § i förslaget till ny konkurslag, prop. 1986/87:90 s. 255 f, framhåller departementschefen att avsikten även fortsättningsvis är att endast ett mindre antal specialiserade personer bör komma ifråga för förvaltaruppdrag. I NJA 1998 s. 685 har Högsta domstolen (HD) upprepat vad som anfördes i prop. 1986/87:90 s. 109 - se ovan. Bedömningen har bekräftats i NJA 1999 s. 665. I de nämnda rättsfallen hade HD inte anledning att ta ställning till kretsfrågan.

RSV menar att den tolkning av regelverket som HD gjort i det av CL åberopade rättsfallet NJA 1981 s. 764 inte utan vidare längre har full aktualitet. Verket återkommer till detta.

Konkurstillsynens roll och uppgifter

TSM tillkom genom konkurslagsreformen 1980. I förarbetena till denna lagstiftning beskriver departementschefen hur han tänkt sig tillsynens roll och motiverar också varför det är ändamålsenligt med en offentlig tillsyn, prop. 1978/79:105 s. 188 ff. Se här särskilt vad som anförs på s. 191. På s. 192 ff. argumenterar departementschefen för varför tillsynsuppgiften lämpligast borde anförtros KFM. På s. 192 lyfter departementschefen särskilt fram KFM:s erfarenheter av insolvensrättsliga spörsmål.

Ingenstans i förarbetena står något särskilt om att TSM har en roll att verka för en lagom stor förvaltarkrets. Vad departementschefen anför om att förvaltaruppdragen bör anförtros en ganska begränsad grupp av personer får emellertid antas vara ett budskap riktat till såväl domstolar som TSM.

Särskilt om regeringens regleringsbrev

Regeringen har i sina regleringsbrev för exekutionsväsendet inte berört frågor kring förvaltarkriterier eller förvaltarkretsen. Däremot har man alltsedan 1998 tryckt på att TSM ska övervaka bl.a. att avvecklingen av konkurserna sker med bästa möjliga utbyte för borgenärerna.

RSV:s centrala roll i tillsynsdelen

RSV är central förvaltningsmyndighet bl.a. för frågor om tillsyn i konkurs - förordningen (1988:784) med instruktion för exekutionsväsendet 2 kap. 1 §. I denna roll ingår bl.a. att verka för att de särskilda enheter för tillsyn i konkurser som finns vid varje KFM arbetar på ett metodiskt, välövervägt och enhetligt sätt och att följa upp verksamheten.

Rekommendationer m.m.

Som ett led i RSV:s arbete avseende verksamhetsgrenen tillsyn i konkurser utgav verket 1989 en folder, Kronofogdemyndigheten som tillsynsmyndighet (RSV 916). Under rubriken Förvaltare anges där hur verket menar att TSM ska arbeta med förvaltarkretsen och fördelning av förvaltaruppdrag. Även om foldern i och för sig är i behov av uppdatering står verket fortfarande bakom vad som sägs just om arbetet med förvaltarkretsen m.m. Verket rekommenderar dock inte numera användandet av s.k. förvaltarlistor, se i det följande.

Med verkan från 1999-10-01 gäller av RSV utfärdade rekommendationer för tillsynsverksamheten (RSV Ex 1999:2). Där rekommenderar verket att TSM på ett annat sätt än som sägs i foldern från 1989 tar vara på möjligheten att påverka förvaltarvalet i varje enskilt konkursärende. Beträffande förvaltarkretsen sägs följande. "Vid val av förvaltare bör TSM med beaktande av konkurrensaspekten verka för att de förvaltare som föreslås får tillräckligt många uppdrag för att kunna vidmakthålla sin kompetens och organisation."

Utöver vad nu sagts har verket inte utfärdat några rekommendationer eller dylikt för hur TSM ska bedriva sitt arbete med förvaltarkretsen och hithörande frågor.

Verket har dock i ett överklagande 1999-03-30 till HD i dess mål Ö 1317-99 (RSV:s dnr 3057-99/1114) skrivit bl.a. följande. "Till följd av de kompetenskrav som ska ställas på en förvaltare bör uppdragen vidare koncentreras till en ganska bestämd grupp av personer, företrädesvis advokater, som specialiserat sig på konkursförvaltning – detta för att de som utses ska kunna vidmakthålla sin kompetens." HD beviljade inte prövningstillstånd i det målet.

Som ovan sagts har regeringen i sina regleringsbrev på senare år lyft fram den ekonomiska dimensionen i hanteringen. Detta har fått genomslag i verksamhetsplanen för RSV-koncernen för åren 2001-2003 där det som ett långsiktigt mål (mål för år 2003) anges att borgenärernas utdelning i procent av det fordrade beloppet i utdelningskonkurser är större jämfört med år 2001. I planen för perioden 2002-2004 anges som inriktning att TSM ska bidra till bästa möjliga utbyte för borgenärerna. Denna inriktning ligger fast i planen för innevarande år.

Beredningsgruppsmöten, utbildning och erfarenhetsutbyten m.m.

Inför besvarandet av remissen har verket gått igenom de insatser verket under senare år – utöver vad ovan sagts – riktat gentemot alla TSM för att uppfylla sin roll som central förvaltningsmyndighet.

Insatserna har huvudsakligen bestått i regelbundna möten med cheferna för landets tillsynsenheter - sedan maj 1998 har ett tjugotal väldokumenterade möten ägt rum. RSV:s utbildningsinsatser och erfarenhetsutbyten har inte dokumenterats.

Här kan också nämnas att representanter för exekutionsväsendet (RSV och chefer för enheterna för tillsyn i konkurser) på senare tid med början år 1996 haft regelbundna samråd med representanter för styrelsen för konkursförvaltarnas intresseorganisation, Konkursförvaltarkollegiernas förening. Ordförande vid mötena har varit verkets generaldirektör eller överdirektör. Hittills har tolv utförligt dokumenterade sammankomster avhållits. Minnesanteckningarna från mötena sänds ut till alla KFM.

Diskussioner om förvaltarkretsen och RSV:s inställning; förfarandefrågor

Frågor som rör kvalifikationskrav på förvaltare och förvaltarkretsens utformning har kontinuerligt varit föremål för diskussion vid de ovannämnda mötena.

Den inställning RSV redovisat i samtal med enskilda TSM, vid beredningsgruppsmöten och vid samråden med konkursförvaltarkollegiernas förening är att TSM bör söka samråd med tingsrätterna i aktuella frågor.

JK har uttryckligen i ett beslut 1993-10-08 i ärende 91-93-21 – första hela stycket på sidan 8 – menat att det är naturligt med ett samarbete mellan TSM och domstolarna i frågor som rör förvaltarkretsen. Beslutet gällde visserligen klagomål från en enskild advokat, men har av RSV tolkats så att det i ett forum där TSM och domstolen möts är naturligt med samtal om kretsens utformning och vilka krav som bör ställas på dem som ska komma ifråga för förvaltaruppdrag.

RSV har menat att TSM med stöd av bl.a. förarbetena vid samråd med tingsrätterna bör verka för att man inom varje region har en för antalet uppdrag över tiden ganska bestämt avgränsad förvaltarkrets.

RSV gav år 1998 ut boken Konkurs, Företagsrekonstruktion & Ackord. CL refererar i sin anmälan särskilt till denna bok och vad som där sägs på sidorna 128 och 129. Uttalandet på sidan 128 är tillspetsat och RSV har inte eljest i något dokumenterat sammanhang givit uttryck för en så långtgående tolkning av regelverket.

RSV arbetar nu med att ta fram en handbok för konkurstillsynsverksamheten. I det avsnitt där frågor om förvaltarkretsen berörs kommer verket att ge uttryck för en mer moderat tolkning av regelverket än som uttrycks i RSV-boken från år 1998.

Särskilt om konkurrensaspekten

Konkurstillsynsutredningen föreslår i sitt betänkande Ny Konkurstillsyn (SOU 2000:62) att man i lagtexten ska införa ytterligare ett kriterium vid utseende av förvaltare: Till förvaltare bör företrädesvis den utses vars anlitande kan antas medföra det bästa utfallet för borgenärerna. (Utredningens förslag till ny tredje mening i 7 kap. 1 § Konkurslagen.)

Som ovan sagts har regeringen i regleringsbrev och RSV i sina planer för exekutionsväsendet på senare år lyft fram denna den ekonomiska dimensionen i förvaltarhanteringen.

RSV menar att den nuvarande lagtextens ordalydelse "En förvaltare ska ha den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver samt även i övrigt vara lämplig för uppdraget" (7 kap. 1 § 1 stycket Konkurslagen) parad med regleringsbreven för senare år ger grund för TSM att argumentera för att det ska utses en förvaltare som är lämplig för just det uppdraget – inbegripet att hans fullgörande av uppgiften kan förväntas medföra ett så gott utbyte som möjligt för borgenärerna.

Det framstår som klart att alla förvaltare inte är lika framgångsrika när det gäller att avveckla ett konkursbo.

Mot denna bakgrund har verket på senare år alltså också lyft fram konkurrensaspekten och betydelsen av att förvaltarhanteringen sköts rationellt. Det är inte förenligt med detta att alltför många förvaltare delar på alltför få uppdrag. Enligt RSV:s mening utgör därför vad nu sagts ytterligare ett skäl för TSM att verka för att kretsen inte blir alltför stor.

RSV:s centrala roll när det gäller borgenärsområdet

RSV är också central förvaltningsmyndighet för frågor om indrivning enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar – förordningen med instruktion för exekutionsväsendet 2 kap. 1 §. I januari 1995 fastställde verket riktlinjer för kronofogdemyndigheten om konkurs, RSV 938. Detta dokument kompletterades i oktober 2001 av riktlinjer för borgenärsarbetet hos kronofogdemyndigheten, RSV 950. I båda dokumenten lämnas rekommendationer för KFM:s arbete när det gäller att ansöka om att få insolventa gäldenärer försatta i konkurs. I det förra dokumentet påpekas allmänt att KFM som borgenär kan ha anledning att verka för att en viss förvaltare utses, nämligen om man vill att t.ex. en viss fråga ska hanteras eller utredas särskilt och man därför vill ha en förvaltare som kan förväntas ta itu med denna sak bättre än andra. I det senare dokumentet berörs inte frågan om utseende av konkursförvaltare.

Några anvisningar om att KFM som borgenär på något sätt ska engagera sig i frågor som rör själva förvaltarkretsen eller enskilda förvaltares lämplighet i övrigt ges inte.

Myndighetspraxis inom TSM

JK har också bett RSV redogöra för myndighetspraxis på området.

Som tidigare sagts har frågor om förvaltarkriterier och förvaltarkretsen diskuterats vid många tillfällen under årens lopp. Alla TSM har sökt komma till samråd med domstolarna i sin region. På flera håll har sådant samråd också lett till att domstolar och TSM nått samsyn i fråga om kretsens omfattning. På andra håll har domstolarna varit avvisande och menat att samråd i hithörande frågor får föras tillsammans med konkursförvaltarna. I sådana fora - alltså med deltagare av både domstolsrepresentanter, medarbetae från TSM och konkursförvaltare - har därför på flera håll förvaltarkretsen och förvaltarkriterier varit föremål för diskussion. Inte vid någon TSM har man gått tillväga så som TSM i Malmö.

RSV:s syn på hur regelverket ska tillämpas och kommentarer till KFM:s i Malmö agerande m.m.

Det är riktigt att KFM i Malmö genom dåvarande regionkronodirektören BJ och chefskronofogden LN besökte RSV 1998-02-11. De sammanträdde därvid med dåvarande chefen för Verksamhetsområde exekution, kronodirektören SJ, och dåvarande chefen för juridiska avdelningen inom verksamhetsområdet, kronodirektören RV. Mötet tillkom på KFM:s i Malmö initiativ. Mötet ledde inte till några dokumenterade ställningstaganden från RSV:s sida. Att RSV allmänt var positivt till KFM:s i Malmö ansträngningar att begränsa kretsen är dock klart.

TSM:s agerande

TSM:s

agerande

Verket har inledningsvis redogjort kortfattat för regelverket kring förvaltarutseende och TSM:s roll i det aktuella systemet. TSM har alltså att jämte domstolarna söka förverkliga statsmaktens intentioner såvitt dessa kommit till uttryck i lag, förarbeten och praxis. För TSM tillkommer att man ska beakta vad som står i regleringsbrev, riktlinjer och verksamhetsplaner m.m.

Som angivits har lagstiftaren tänkt sig att förvaltaruppdragen ska anförtros sådana personer som är specialiserade på konkursförvaltning, inbegripet att de förfogar över en för ändamålet lämpad kontorsorganisation. Om det överhuvudtaget ska finnas en krets av lämpliga personer att tillgå - lämpliga med de mycket högt ställda krav lagstiftaren uppställer - är det enligt verkets mening uppenbart att kretsen av förvaltare måste hållas ganska begränsad - annars går ekvationen helt enkelt inte ihop.

RSV finner inte något skäl att ifrågasätta TSM:s i Malmö iakttagelser om en kvalitetsförsämring i förvaltarhanteringen och dess bedömning att det fanns en risk för fortsatt försämring. Myndighetens agerande för att komma till rätta med denna situation har gått ut på att begränsa kretsen. KFM har i sin svarsskrivelse utförligt redogjort för hur TSM gått tillväga. Bl.a. har man sökt tolka specialistkravet och specificera detta genom framtagande av förvaltarkriterier. Med dessa som grund har man bedömt olika förvaltare och funnit att drygt 20 av dem ej svarat mot alla dessa kriterier. I kontakterna med tingsrätterna har TSM klargjort att de advokater som ingick i den av TSM förordade kretsen var skickligare förvaltare och därför mer lämpade för förvaltaruppdrag än de övriga.

TSM ska verka för att alla konkurser hanteras så ändamålsenligt som möjligt. Detta gör man vid TSM i Malmö bl.a. genom att verka för att de bästa kandidaterna får förvaltaruppdrag. TSM har alltså lyft fram konkurrensaspekten - och detta på ett enligt RSV:s mening befogat och framsynt sätt.

Vid tillkomsten av den nya konkurslagen 1988 upprepade departementschefen lagstiftarens uppfattning att i princip endast sådana personer borde utses som "uppfyller mycket högt ställda krav på kunskap och erfarenhet", prop. 1986/87:90 s. 109. I specialmotiveringen till bestämmelsen i 7 kap. 1 § i förslaget till ny konkurslag, prop. 1986/87:90 s. 255 f framhåller departementschefen att avsikten även fortsättningsvis är att endast ett mindre antal specialiserade personer bör komma ifråga för förvaltaruppdrag. I NJA 1998 s. 685 har HD upprepat vad som anfördes i prop. 1986/87:90 s. 109. Bedömningen har bekräftats i NJA 1999 s. 665.

Justitieombudsmannen (JO) hade i sitt ärende 1334-1995 anledning att ta ställning till huruvida det var riktigt av Göteborgs tingsrätt att inte låta en person få förordnanden som konkursförvaltare vid tingsrätten - en person som fick förordnanden vid andra tingsrätter i västra Sverige. JO förklarade i beslut 1995-05-23 att vad som framkommit inte gav anledning till någon åtgärd från hans sida. Samma sak kom under bedömning i JK:s ärende 1412-95-21, varvid inte heller JK fann skäl att företa någon särskild åtgärd - JK:s beslut i ärendet 1996-04-09.

Vid tidpunkten för TSM:s i Malmö agerande - sommaren 1998 och framåt - hade vi alltså fått en ny konkurslag med förarbeten som på nytt betonade specialistkravet och att endast ett mindre antal specialiserade personer borde komma ifråga för förvaltaruppdrag. Vidare hade HD i två ovan nämnda rättsfall, NJA 1998 s. 685 och NJA 1999 s. 665, betonat kvalifikationskraven. Även om de två rättsfallen från HD inte behandlar just frågan om förvaltarkretsen menar verket att det är av intresse att domstolen så starkt betonar specialistkravet. Härtill kommer JO:s och JK:s ställningstaganden i deras två beslut vartill nyss hänvisats.

Mot bakgrund av vad nu sagts, ny konkurslag med nya förarbeten, JO:s och JK:s ställningstaganden och de två rättsfallen från HD menar verket att det inte går att fästa sådant avseende vid rättsfallet NJA 1981 s. 764 som CL vill göra gällande. Förhållandena år 1998 - efter konkursboomen - var också helt annorlunda än dem som gällde 1981.

Sammanfattningsvis menar verket att TSM:s arbete med att begränsa förvaltarkretsen får anses ha klart stöd i summan av förarbeten och uttalanden av HD på senare år samt de ställningstaganden som JO och JK gjort 1995 och 1996. Enligt RSV:s mening har arbetet varit ändamålsenligt och framsynt.

Särskilt om att TSM vid tingsrätten fortsatt att förorda annan förvaltare än CL i de fall tingsrätten aktualiserat att denne förordnas m.m.

Särskilt om att

TSM

vid tingsrätten fortsatt att förorda annan förvaltare än CL i de fall tingsrätten aktualiserat att denne förordnas m.m.

CL har klagat över att TSM – trots att Helsingborgs tingsrätt uppenbarligen haft för avsikt att fortsätta att förordna honom – vidhållit sin inställning att han ej borde erhålla förvaltaruppdrag. Såsom CL beskrivit saken är det fråga om en kompetenskonflikt mellan tingsrätten och TSM.

Någon kompetenskonflikt i reell mening är det enligt RSV:s mening dock inte eftersom det är domstolen som fattar beslut om förvaltarutseende. TSM är emellertid ett expertorgan, vilket lagstiftaren betonat, och måste såsom sådant göra sina egna bedömningar. Det låter då inte säga sig att TSM generellt skulle vara underkastad domstolen när det gäller att ha en uppfattning om lämplig förvaltare i den enskilda konkursen.

Helsingborgs tingsrätt har emellertid tydligt förklarat att den kritik som TSM i Malmö riktat mot CL inte är av sådan styrka att han inte bör komma ifråga för förvaltaruppdrag. Såvitt känt för RSV har inte TSM när man motsatt sig att CL förordnas argumenterat särskilt för att denne skulle vara olämplig för det enskilda uppdrag där domstolen aktualiserat att förordna honom. När man i det följande valt att – i de fall domstolen aktualiserat att förordna CL - förklara att annan förvaltare borde komma ifråga i stället synes man heller inte ha använt annan argumentation än att den andre kandidaten förväntats utföra uppdraget på ett bättre sätt än CL – en argumentation som tingsrätten inte fäst avseende vid.

RSV är tveksamt till TSM:s förfarande särskilt mot bakgrund av departementschefens uttalanden i samband med tillkomsten av jävsregeln i 7 kap. [26 §] konkurslagen. Frågan om TSM:s arbetssätt på denna punkt var föremål för diskussion vid ett möte mellan representanter för exekutionsväsendet och representanter för styrelsen för konkursförvaltarkollegiernas förening 2001-01-25. Sedan frågan aktualiserats på detta sätt borde RSV såsom chefsmyndighet ha tagit upp en dialog med TSM i Malmö. När RSV inte tog detta initiativ får verket alltså ta på sig en del av ansvaret för vad som skedde vidare.

/----/

TSM:s åtgärd att framföra sin inställning rörande bl.a. CL till KFM som borgenär

TSM:s

åtgärd att

framföra

sin inställning rörande bl.a. CL till KFM som borgenär

TSM:s åtgärd att framföra sin inställning rörande bl.a. CL till KFM som borgenär har också kritiserats. TSM har till uppgift att beakta alla borgenärers gemensamma rätt och bästa i sin hantering. TSM hade gjort bedömningen att CL i något eller några hänseenden inte uppfyllde de kriterier som man uppställt för bedömning av förvaltarspecialistkravet och att det fanns tillräckligt många andra förvaltare som var skickligare än CL. Det var då naturligt att underrätta KFM som borgenär om sin uppfattning – detta eftersom det är känt att domstolarna utan särskilt lagstöd är benägna att fästa avseende vid förslag från enskilda borgenärer. RSV anser inte att detta kan kritiseras.

KFM:s agerande som borgenär

När det gäller KFM:s agerande som borgenär är RSV mer tveksamt. I sitt remissvar menar KFM i Malmö att man i den aktuella situationen rimligen borde agera samordnat och ha en gemensam uppfattning.

Lagstiftaren har – främst för att komma till rätta med jävssituationer – föreskrivit att frågor som gäller tillsyn i konkurser ska handläggas vid en särskild enhet. Föreskriften återfinns i förordningen med instruktion för exekutionsväsendet, 3 kap. 6 §. Lagstiftaren har dock inte förutsatt att TSM och KFM som borgenär skulle kunna ha olika uppfattningar i en viss konkursfråga.

Ett alternativ till KFM:s ställningstagande för hela myndigheten – ett alternativ som RSV för sin del finner mer tilltalande – hade varit att chefen för KFM – sedan han fått kännedom om problematiken – uttryckligen förklarat att han överlämnat till de berörda chefstjänstemännen att fatta beslut i saken efter egen motiverad övertygelse.

Om saken förs upp på högsta nivå inom KFM, vilket det kan finnas många skäl för, hamnar dock onekligen chefen för KFM i ett dilemma och tvingas ta ställning – och väl då för hela KFM. Det ter sig i den situationen, som har sin rot i en otillräcklig lagstiftning, svårt att kritisera vare sig KFM eller KFM som borgenär – här företrädd av chefskronofogden EN.”

GR har fått del av remissvaren och har kommit in med synpunkter.

Justitiekanslerns bedömning

Av utredningen i ärendet framgår att TSM i Malmö vidtog åtgärden att försöka minska den krets av personer vilka tidigare hade förordnats som konkursförvaltare eftersom antalet konkurser hade minskat och kretsen av förvaltare därför hade blivit för stor för att den generella kompetensen skulle kunna upprätthållas. Urvalet gjordes efter särskilt uppställda kriterier vilka tillsammans skulle leda till att de kvarvarande konkursförvaltarnas specialistkompetens förstärktes. Med anledning härav överklagade TSM bl.a. Helsingborgs tingsrätts beslut den 8 juni 1998 att förordna CL som förvaltare i TSM Mekko Mekaniska Konstruktioner AB:s konkurs. Överklagandet avslogs av Hovrätten för Skåne och Blekinge den 6 juli 1998 med hänvisning till att det inte fanns tillräckliga skäl att ifrågasätta CL:s lämplighet att erhålla förvaltaruppdrag. Utredningen i ärendet visar vidare att TSM efter hovrättens avgörande, under åberopande av att det fanns för många konkursförvaltare eller bättre lämpade förvaltare, motsatte sig att CL skulle utses till konkursförvaltare av Helsingborgs tingsrätt i de fall han stod på tur enligt tingsrättens förvaltarlista eller hade föreslagits av någon ansökande borgenär.

Klagomålen mot TSM avser att myndigheten genom sina valda urvalskriterier har uppställt krav på en förvaltares kompetens som saknar stöd i konkurslagen. CL har särskilt pekat på att Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1981 s. 764 har uttalat att det inte finns stöd för uppfattningen att förvaltarkretsen bör begränsas utöver vad som framgår av konkurslagens krav på förvaltarens kvalifikationer. Eftersom han uppfyller de i 7 kap. 1 § KL föreskrivna kvalifikationskraven – vilket inte har ifrågasatts i ärendet – var det enligt honom fel av TSM och även KFM att försöka hålla honom borta från konkursförvaltningen. Han har gjort gällande att TSM och KFM därigenom har frångått det i 1 kap. 9 § RF angivna kravet på saklighet och objektivitet i verksamheten.

Enligt 7 kap. 27 § KL skall TSM övervaka att konkursförvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt i överensstämmelse med konkurslagen och andra författningar. Det enskilt viktigaste ändamålet med den offentliga tillsynen av konkursförvaltningen är att se till att avvecklingen av konkursboet bedrivs effektivt.

Tillsynen fullgörs i huvudsak genom att TSM löpande övervakar och kontrollerar den faktiska konkursförvaltningen genom att granska handlingar eller på annat sätt hålla sig informerad om förvaltningen av konkursen. TSM skall dessutom yttra sig till domstolen över en rad frågor som aktualiseras under konkursen och har behörighet att överklaga domstolens beslut i flera avseenden. Hit hör bl.a. frågan om utseende av förvaltare. I den offentliga tillsynen ligger dessutom en viss servicefunktion i det att det har förutsatts att TSM generellt skall verka för en riktig och enhetlig tillämpning av regelverket kring konkursförvaltningen. Tyngdpunkten i tillsynsarbetet ligger dock i den löpande efterhandskontrollen.

Författningsregleringen ger däremot inte uttryck för att TSM inom ramen för sin tillsynsuppgift skall verka för en generell kvalitetssäkring av konkursförvaltningen. Ett sådant kvalitetsarbete framstår dock enligt min mening som ett naturligt inslag i TSM:s verksamhet och kan indirekt sägas framgå av att TSM enligt 7 kap. 27 § KL skall övervaka att förvaltningen bedrivs på ett ändamålsenligt och effektivt sätt.

Det står klart att TSM försökte avgränsa förvaltarkretsen för att konkurshandläggningen inom dess tillsynsområde skulle bli så ändamålsenlig som möjligt. Det finns inte skäl att kritisera TSM för denna åtgärd. TSM:s överväganden i rättsligt hänseende beträffande konkursförvaltarnas specialistkompetens faller alldeles klart inom det område där olika bedömningar kan göras utan att det ena eller andra ställningstagandet kan sägas ha varit felaktigt eller klandervärt. TSM:s överväganden skedde mot bakgrund av de väsentligt ändrade förhållanden som nedgången i antalet konkurser hade medfört. Det kan här understrykas att det är tydligt att lagstiftaren ställt krav på specialistkompetens redan vid 1979 års konkursreform. Uttalanden med samma innebörd gjordes sedermera i förarbetena till den nya konkurslagen (se prop. 1986/87:90 s. 109 och 255). Sett mot bakgrund av dessa förhållanden kan man enligt min mening inte med hänvisning till Högsta domstolens uttalanden i 1981 års rättsfall rikta kritik mot TSM för den av myndigheten efter kriterier om specialisering förordade begränsningen av konkursförvaltarkårens sammansättning.

Den av TSM upprättade listan över lämpliga konkursförvaltare har dock inte haft någon självständig rättslig status för utseendet av förvaltare; det är rätten som i varje enskilt fall beslutar om vem som skall utses. Listan har enbart den innebörden att den som har förtecknats på denna kan förordnas utan att TSM behöver höras av rätten i varje enskilt fall. När någon stryks från listan torde innebörden därav vara att denne inte kan utses till konkursförvaltare utan att TSM har hörts enligt 7 kap. 3 § första stycket KL. Den omständigheten att en person inte är upptagen på TSM:s lista över godkända konkursförvaltare innebär inte att denne är exkluderad från att få förvaltaruppdrag så länge som kvalifikationskraven i 7 kap. 1 § KL är uppfyllda, jfr NJA 1981 s. 764.

När TSM hörs av rätten är syftet därmed att myndigheten skall ge rätten underlag för bedömningen om den föreslagne förvaltaren är lämplig för uppdraget. Lagtexten och förarbetena ger inte stöd för den av TSM hävdade meningen att TSM:s primära uppgift är att för rätten tillkännage sin uppfattning om vem som är bäst skickad att handlägga den specifika konkursen.

bäst skickad

Mot denna bakgrund kan det sättas i fråga om TSM – med hänvisning till att det enligt myndighetens bedömning finns någon annan konkursförvaltare som är bättre lämpad än den som har föreslagits i konkursärendet av en borgenär eller gäldenären eller som står på tur enligt tingsrättens lista – bör motsätta sig att förvaltaren utses när denne i och för sig lever upp till kompetenskraven för att handlägga den ifrågavarande konkursen. I enstaka fall finns det säkert skäl för TSM att förorda en viss förvaltare framför en annan. Det är dock inte lämpligt att invändningar systematiskt riktas mot vissa förvaltare som motsvarar de krav som ställs i 7 kap. 1 § första stycket KL. Om invändningar görs mer eller mindre schablonmässigt kan det dessutom mycket väl hävdas att domstolens hörande av TSM blir enbart av formellt slag och utan något egentligt värde för rätten i det enskilda fallet.

Frågan om CL:s lämplighet som konkursförvaltare prövades av hovrätten utan att TSM fick gehör för sin rättsliga argumentation. TSM fortsatte därefter att inför Helsingborgs tingsrätt konsekvent motsätta sig att CL förordnades till konkursförvaltare. Det skedde på den grunden att någon annan förvaltare var bättre lämpad. Det måste ha stått klart för TSM att argumenten för att motsätta sig att CL förordnades inte skulle få något gensvar hos rätten, eftersom invändningarna inte avsåg CL:s lämplighet i sig. Att då fortsätta med det förfarandet framstår inte som konstruktivt. En konkurstillsyn av sådant slag kan enligt min mening inte heller anses ägnad att skapa förtroende hos dem som berörs av den och rimmar illa med de krav på saklig behandling som kan ställas på den offentliga verksamheten.

Såvitt avser klagomålen mot KFM bör först erinras om att konkurslagen inte innehåller någon bestämmelse som ger borgenären något formellt inflytande över vem som skall utses till konkursförvaltare. KFM i egenskap av borgenär intar därvidlag ingen särställning. Flertalet tingsrätter torde dock ta hänsyn till det förslag på förvaltare som borgenären framställer. Så tycks också ha varit situationen i detta fall. Jag har inte uppfattat klagomålen på så sätt att CL har ifrågasatt Helsingborgs tingsrätts rättstillämpning och anser mig inte heller ha skäl att pröva den frågan i detta sammanhang.

I samband med 1979 års konkurslagsreform behandlades frågan om lämpligheten av att den offentliga tillsynen utövades av en myndighet som samtidigt handhar statens borgenärsintressen i konkurs. Främst var det risken för att TSM som en enhet inom KFM kunde riskera att misstänkas för obehöriga hänsynstaganden som framhölls (se t.ex. LU 1978/79:19 s. 92 f.). En viss garanti mot sådana risker finns dock genom jävsregeln i 7 kap. 26 § KL, där det föreskrivs att en tjänsteman som i allmänt mål har tagit befattning med indrivningen av en fordran inte får fullgöra någon tillsynsuppgift i konkursen. Även kravet på objektivitet i den offentliga verksamheten enligt 1 kap. 9 § RF kan hänföras dit.

CL:s klagomål aktualiserar visserligen inte frågan om obehörig inblandning från KFM:s sida som borgenär i konkurstillsynen. En sammanblandning mellan tillsynsuppgiften och borgenärsuppgiften inom KFM är emellertid allmänt sett inte tillfredsställande med tanke på vikten av att i så stor uträckning som möjligt hålla tillsynsfunktionen skild från borgenärsintressena, inte minst för att förtroendet för tillsynsfunktionens självständighet skall kunna upprätthållas. Otvivelaktigt är det också så att ett gemensamt agerande från TSM och KFM i en konkursfråga inte har varit avsett från lagstiftarens sida. Såtillvida finns det anledning för mig att fästa viss uppmärksamhet vid det förhållandet att en av lagstiftaren inte avsedd sammanblandning av rollerna tycks ha skett. Härutöver anser jag mig dock inte på rättslig grund kunna kritisera KFM för att myndigheten i sin egenskap av borgenär valt att avstå från att föreslå CL som konkursförvaltare med anledning av TSM:s inledda översyn av konkursförvaltaretsen.

Det arbete som TSM bedrivit för att skapa en mer ändamålsenlig avgränsning av konkursförvaltarkretsen berör sådana frågor som har behandlats av Konkurstillsynsutredningen i betänkandet Ny konkurstillsyn (SOU 2000:62). I betänkandet har förslag beträffande en ändrad konkurstillsyn och nya former för utseende av konkursförvaltare lagts fram. Utredningens förslag innebär bl.a. att det krav på specialistkompetens som ställdes upp i 1979 års konkurslagsreform bör gälla generellt och komma till klart uttryck i KL. Förslagen i dessa delar har ännu inte lett till lagstiftning. Jag överlämnar mot denna bakgrund en kopia av detta beslut till Justitiedepartementet.

Utöver vad som nu har anförts har jag inte funnit anledning att göra några uttalanden och jag avslutar ärendet här med ett beklagande över att handläggningstiden har dragit ut på tiden.