JO dnr 4405-2008

Å.J. är gift med J.J. och tillsammans har de dottern W. (född 2001) som de har gemensam vårdnad om. Vidare har Å.J. tillsammans med C.S. barnen F. och F. (födda 1995) som de har gemensam vårdnad om. Å.J. är dessutom ensam vårdnadshavare för sonen V. (född 1992).

I en anmälan till JO framförde Å.J. klagomål mot socialförvaltningen, område söder, i Jönköpings kommun. Klagomålen avsåg att förvaltningen inom ramen för utredningar enligt 11 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) , SoL, avseende de fyra ovan nämnda barnen hade begärt att få insyn i de journaler som förts i samband med Å.J:s kontakter med olika vårdinrättningar inom psykiatrin och att journalhandlingar därefter lämnats ut till bl.a. hennes före detta make. Å.J. uppgav att detta inneburit att hennes barn, hennes före detta makes bekanta och släktingar samt släktingar till Å.J. fått tillgång till hennes sekretessbelagda journalhandlingar.

Inledningsvis inhämtades från socialförvaltningen journalanteckningar för tiden den 12 april till och med den 7 november 2008 samt utredningar daterade den 12 maj 2008 rörande barnen W., F., F. och V.

Därefter remitterades anmälan till Sociala områdesnämnden söder i Jönköpings kommun för utredning och yttrande över vad Å.J. framfört i sin anmälan till JO. Yttrandet skulle särskilt belysa vilka överväganden som gjorts avseende utformningen av ifrågavarande utredningar.

Som sitt remissvar ingav nämnden ett yttrande undertecknat av sektionschefen Helena Stenow och socialsekreteraren Jenny Olofsson. I yttrandet anfördes följande.

De fyra första utredningarna som har genomförts har kännetecknats av att föräldrarna Å och J har vägrat att samarbeta med socialtjänsten. Utredningarna har genomförts utan samtycke och utan medverkan. Socialtjänsten har inte fått tillåtelse att prata med barnen i familjen. Vid ett tillfälle under en utredning uttryckte Å och J att socialtjänsten kan få komma och prata med helafamiljen i 15–20 minuter och att det var det tillfälle som socialtjänsten skulle få träffa barnen. I det läget bedömdes att det under dessa förutsättningar inte var möjligt för socialtjänsten att genomföra sitt arbete på ett bra sätt.

De många anmälningarna har handlat om misstänkt alkoholmissbruk, våld i hemmet samt en oro för Å:s psykiska hälsa och mående. I samtal med Å och J har de uttryckt att det inte finns någon sanning i detta utan att de har ett normalt förhållande utan våld, inga problem med alkohol och att det inte finns något psykiskt dåligt mående. Alla uppgifter, domar, polisanmälningar och andra typer av anmälningar som har inkommit till socialtjänsten har konsekvent bortförklarats av Å och J. Å och J har också kategoriskt vägrat att prata kring sammanhang och den samlade bild och oro som socialtjänsten fått genom de många anmälningar som inkommit. Å och J har valt att prata om varje enskild händelse för sig och under utredningarna aldrig hållit med om att det funnits orsak till någon oro från socialtjänstens sida.

En annan återkommande och försvårande omständighet i utredningsarbetet har varit omgivningens rädsla och obehag inför att berätta om omständigheterna i familjen. – – –

Den miljö som barnen levt i har också varit hemlighållen för omgivning och släktingar vilket har gjort att andra vuxna i barnens omgivning inte kunnat agera för det skydd som barnen behövt.

När två av barnen slutligen själva valde att berätta om sin hemsituation, vilket ledde fram till det omedelbara omhändertagandet, utsattes de för en mycket tuff situation. Å och J uttryckte att barnen ljög och utsatte barnen för utfrysning och mycket ilska. Deras syskon favoriserades och det skapade ytterligare press på både de barn som valde att prata men också på de barn som såg vad deras syskon blev utsatta för.

Med denna bakgrund och i den process som socialtjänsten nu befann sig i gjorde man efter övervägande bedömningen att det inte fanns någon framgång i att samarbeta med Å och J. Den utredning som gjordes genomfördes till största delen genom att socialtjänsten tog fram de uppgifter som fanns och som kunde belysa huruvida barnen utsattes för en påtaglig risk att fara illa i sin hemmiljö. Detta innebar att socialtjänsten tog in mycket information för att antingen styrka det som Å och J själva beskrev eller som talade emot de uppgifter som de lämnade om sin hemsituation.

En av dessa informationskällor var Å:s sjukvårdsjournaler. I Å:s journaler bekräftades, genom hennes egna uppgifter, på flera ställen att det förekom våld i hemmet och det bekräftades även att Å haft problem med alkohol och dåligt psykiskt mående. Socialtjänsten insåg att detta var känsliga uppgifter och att detta skulle kunna komma att skada Å:s förtroende för sjukvården. Det var dock av stor vikt att dessa uppgifter kom fram i utredningen då Å och J själva så kategoriskt förnekade förekomsten av någon form av problem. Socialtjänsten gjorde bedömningen att journalerna skulle vara med som bilaga då socialtjänsten i utredningarna tagit uppgifter från dessa som annars inte kunnat styrkas.

Vid kommuniceringen av utredningen valde socialtjänsten att ta bort Å:s sjukvårdsjournaler i den utredning som kommunicerades till V. Socialsekreterare gick igenom utredningen tillsammans med V då han inte hade någon naturlig vårdnadshavare att få stöd av i läsningen av utredningen. I samband med förhandlingen fick V tillgång till dessa journaler från sin advokat.

När det gällde W:s, F:s och F:s utredningar fanns Å:s sjukvårdsjournaler bifogade vilket innebar att de som fick tillgång till dessa var vårdnadshavarna J samt C S. Socialtjänsten valde att inte gå igenom utredningarna med F och F utan överlät detta till vårdnadshavare C S och gjorde mycket tydligt för honom att det inte var lämpligt att barnen skulle ha fri tillgång till utredningarna.

Med tanke på W:s låga ålder gick socialtjänsten igenom utredningen med henne på en mycket enklare nivå än den skriftliga produkten. Familjehemmet V och R J har inte haft tillgång till den skriftliga utredningen då Å inte velat detta.

Socialtjänsten informerade alla involverade om det olämpliga i att låta obehöriga ta del av utredningar och bilagor. Det har senare framkommit genom uppgifter från Å att obehöriga fått tillhörighet till utredningarna, bland annat hennes syster samt V:s familjehem. Socialtjänsten har när detta framkommit tagit ytterligare kontakter med de personer som enligt Å skulle ha spridit informationen och återigen förtydligat det olämpliga i att låta obehöriga ta del av denna information.

Sammanfattningsvis så har socialtjänsten varit medveten om att Å:s sjukvårdsjournaler innehållit för henne mycket känslig information. I ett annat skede skulle hennes journaler kunnat sekretessbeläggas enligt 7 kap. 4 § Sekretesslagen då det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon närstående lider men. I detta fall gjorde socialtjänsten bedömningen att det var av stor vikt att dessa uppgifter framkom då det handlade om att säkerställa skyddet för de barn som levde i familjen. Socialtjänsten bedömde i detta fall att det var av större intresse att säkerställa barnens fortsatta skydd och säkerhet före att skydda Å:s personliga integritet.

Under ärendets handläggning inkom Å.J. med en komplettering av sin anmälan.

Å.J. bereddes tillfälle att kommentera områdesnämndens remissvar.

I ett beslut den 23 mars 2010 anförde JO André följande.

Sekretesslagen (1980:100) har den 30 juni 2009 ersatts av offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) , OSL. I det följande hänvisar jag till den senare lagen som i nu aktuella hänseenden inte har inneburit några sakliga ändringar.

I 11 kap. 1 § SoL stadgas att socialnämnden utan dröjsmål ska inleda utredning av vad som genom ansökan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden. Vad som har kommit fram vid utredning och som har betydelse för ett ärendes avgörande ska tillvaratas på ett betryggande sätt. Av 11 kap. 2 § SoL framgår att vid en utredning av om socialnämnden behöver ingripa till ett barns skydd eller stöd får nämnden, för bedömningen av behovet av insatser, konsultera sakkunniga samt i övrigt ta de

kontakter som behövs. Utredningen ska bedrivas så att inte någon onödigt utsätts för skada eller olägenhet. Den ska inte göras mer omfattande än vad som är motiverat av omständigheterna i ärendet.

Enligt 16 § förvaltningslagen (1986:223) har part rätt att ta del av det som har tillförts ärendet, om detta avser myndighetsutövning mot någon enskild. Av 17 § samma lag framgår att ett ärende som avser myndighetsutövning inte – utom i vissa fall som här saknar intresse – får avgöras utan att den som är part har underrättats om en uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan och även fått tillfälle att yttra sig över uppgiften.

Rätten att ta del av uppgifter enligt 16 § FL och underrättelseskyldigheten enligt 17 § FL gäller med de begränsningar som följer av 10 kap. 3 § OSL .

I 10 kap. 3 § OSL stadgas att sekretess inte hindrar att en enskild eller en myndighet som är part i ett mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet och som på grund av sin partsställning har rätt till insyn i handläggningen, tar del av en handling eller annat material i målet eller ärendet. En sådan handling eller ett sådant material får dock inte lämnas ut till parten i den utsträckning det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse är av synnerlig vikt att sekretessbelagd uppgift i materialet inte röjs. I sådana fall ska myndigheten på annat sätt lämna parten upplysning om vad materialet innehåller i den utsträckning det behövs för att parten ska kunna ta till vara sin rätt och det kan ske utan allvarlig skada för det intresse som sekretessen ska skydda.

Socialförvaltningens inhämtande av patientjournaler rörande Å.J.

Mellan hälso- och sjukvården och socialtjänsten råder i princip sekretess. I 14 kap. 1 § fjärde stycket SoL finns dock en sekretessbrytande bestämmelse som ålägger myndigheter och befattningshavare inom bl.a. hälso- och sjukvården att lämna socialnämnden alla uppgifter som kan vara av betydelse för utredning av ett barns behov av skydd. Regeln ger således socialnämnden en rätt att under en pågående barnavårdsutredning från sjukvården erhålla uppgifter som kan vara av betydelse för nämndens utredning. Det är den utlämnande myndigheten som har att pröva uppgiftsskyldighetens omfattning.

I det aktuella fallet har socialförvaltningen från tre sjukvårdsinrättningar inhämtat journalanteckningar avseende Å.J. för tiden september 2002 till april 2008. Journalanteckningarna rör psykiatrisk vård.

Inledningsvis vill jag rent allmänt framhålla att en socialnämnd bör iaktta restriktivitet när det gäller att i ett barnavårdsärende infordra en patientjournal från hälso- och sjukvården rörande ett barns föräldrar. Om det bedöms nödvändigt att inhämta information torde det i många fall vara tillräckligt att nämnden inhämtar ett utlåtande rörande den enskilde från berörd sjukvårdsinrättning. För det fall det i utlåtandet framkommer sådana uppgifter som gör att det bedöms föreligga behov av att inhämta ytterligare information kan nämnden i det skedet begära in hela patientjournalen eller delar av den.

Nämnden har i sitt remissvar anfört bl.a. att det inte fanns någon framgång i att samarbeta med Å.J. och J.J. och att socialtjänsten tog in mycket information för att antingen styrka eller motbevisa de uppgifter som Å.J. och J.J. själva lämnade om hemsituationen.

Förvaltningens ställningstagande att de ifrågavarande journalhandlingarna skulle inhämtas är ytterst en sådan bedömning som JO inte brukar överpröva. Vad som har kommit fram ger mig inte skäl att frångå denna princip.

Socialförvaltningens hantering av hälso- och sjukvårdens uppgifter rörande Å.J.

I förvaltningens utredning, som sedermera ska ligga till grund för nämndens ställningstagande, ska endast uppgifter som har betydelse i det enskilda ärendet redovisas. Det är viktigt att utredaren gör en omsorgsfull bedömning av vilket material som är relevant. Detta är givetvis särskilt angeläget när materialet innefattar uppgifter som är känsliga ur integritetssynpunkt. I utredningarna rörande de berörda barnen redovisas under rubriken ”Faktorer i familjens livssituation”, med de alternativa underrubrikerna ”Å:s mående/Å:s hälsa/vårdnadshavarnas mående Å”, bl.a. sammanfattningar av uppgifter som hämtats från Å.J:s patientjournaler. Uppgifterna är av sådant slag att de generellt sett får anses vara av betydelse för bedömningen av Å.J:s omsorgsförmåga. Enligt min uppfattning är dock de drygt en och en halv sida långa sammanfattningarna i vissa delar alltför utförliga och detaljerade. Jag anser t.ex. inte att det fanns skäl att så fylligt redovisa vissa uppgifter som Å.J. lämnat till läkare om sig själv och inte heller att det var nödvändigt att ange namnen på de läkemedel som hon fått utskrivna till sig. Förvaltningen borde alltså ha begränsat sina sammanfattningar av innehållet i journalanteckningarna och endast redovisat sådana uppgifter som var direkt avgörande för nämndens ställningstagande.

Socialförvaltningen har, förutom att sammanfatta uppgifterna från journalerna i utredningarna, även fogat de aktuella journalhandlingarna, cirka 40 sidor journalanteckningar rörande psykiatrisk vård, som bilagor till utredningarna. Genom detta förfarande har journalhandlingarna som sådana blivit en del av utredningarna.

För den enskilde är det självfallet i än högre grad integritetskränkande att andra får tillgång till journalhandlingarna i sig än att uppgifter från dem redovisas i sammandrag. Det som nämnden har framfört om att journalhandlingarna bifogades för att bevisa att uppgifterna i sammanfattningarna var korrekta är inte hållbart som argument. För det fall Å.J. bestridit de uppgifter som tagits med i utredningarna kunde nämnden ha övervägt att ge in journalhandlingarna, eller delar av dessa, till domstolen inför prövningen av ansökningarna om att barnen skulle beredas vård enligt lagen ( 1990:52 ) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. Nämnden har i remissvaret även uppgett att det var av vikt att övriga vårdnadshavare fick del av informationen för att kunna agera på ett sätt som var till skydd för barnen. Jag kan dock konstatera att det genom de sammanställningar av

uppgifter från journalerna som finns i utredningarna har lämnats information till övriga vårdnadshavare i en omfattning som var fullt tillräcklig för att uppnå detta syfte. Sammanfattningsvis anser jag alltså inte att det fanns något godtagbart skäl för att foga journalhandlingarna till utredningarna. Förvaltningen förtjänar allvarlig kritik för att så skedde.

När det sedan gäller socialförvaltningens utlämnande av utredningarna till C.S., J.J. och V. vill jag anföra följande.

Uppgifterna i patientjournalerna rörande Å.J. har vid socialförvaltningen omfattats av socialtjänstsekretess enligt 26 kap. 1 § första stycket OSL . Uppgifterna har därför i princip inte kunnat röjas för någon utomstående. C.S. och J.J. har emellertid i egenskap av vårdnadshavare varit part i ärendena rörande deras respektive barn och därför haft rätt att få del av utredningarna beträffande sina barn. Även Å.J:s son V. var part och i och med att han fyllt 15 år har han själv haft rätt att ta del av utredningen rörande honom (jfr 11 kap. 10 § SoL och 36 § LVU ). Uppgifterna i materialet kan inte anses ha varit sådana att det av hänsyn till allmänt eller enskilt intresse varit av synnerlig vikt att uppgifterna inte röjdes för C.S., J.J. och V. Som framgått ovan anser jag emellertid dels att sammanfattningarna avseende innehållet i patientjournalerna var onödigt omfattande och detaljerade, dels att journalhandlingarna över huvud taget inte borde ha fogats till utredningarna.

Jag vill även uppehålla mig vid följande. Å.J. har uppgett att obehöriga fått tillgång till utredningarna. Nämnden har anfört att förvaltningen informerat alla involverade om det olämpliga i att låta obehöriga ta del av utredningarna jämte bilagor.

I 10 kap. 4 § OSL anges att en myndighet får uppställa förbehåll, som inskränker enskild mottagares rätt att lämna uppgift vidare när myndigheten lämnar ut en sekretessbelagd uppgift till en part. När man inom socialtjänsten med hänvisning till någons partställning lämnar ut en utredning som innehåller känsliga uppgifter om någon annan än parten själv, finns det ofta anledning att överväga att uppställa villkor som inskränker partens rätt att förfoga över utredningen. I förevarande fall hade det enligt min mening varit befogat att uppställa förbehåll vid utlämnandet av utredningarna. Det är förvånande att förvaltningen inte ens, såvitt framkommit, övervägt denna möjlighet.

Med den delvis allvarliga kritik som framgår av det ovan anförda avslutas ärendet.