Dir. 1993:93

Tilläggsdirektiv till utredningen (N 1992:04) för översyn av lagstiftningen på elområdet m.m.

Dir. 1993:93

Beslut vid regeringssammanträde 1993-07-01

Chefen för Näringsdepartementet, statsrådet P. Westerberg, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att utredningen (N 1992:04) för översyn av lagstiftningen på elområdet, m.m. (Ellagstiftningsutredningen) genom tilläggsdirektiv ges anvisningar inför det fortsatta arbetet med att ersätta lagen (1902:71 s.1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (ellagen) med modern lagstiftning. I uppdraget ingår bl.a. att se över nuvarande skade- ståndsregler i ellagen och att omarbeta lagen språkligt och redaktionellt. Utredaren skall också redovisa förslag till riktlinjer för beredskaps- verksamheten på elområdet.

Bakgrund

Regeringen bemyndigade den 26 mars 1992 chefen för Näringsdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utarbeta förslag till ny lagstiftning på elområdet (dir. 1992:39). Utredaren, som antagit namnet Ellagstiftningsutredningen (N 1992:04), har i dag till regeringen överlämnat betänkandet Elkonkurrens med nätmonopol (SOU 1993:68).

Av direktiven till Ellagstiftningsutredningen framgår att arbetet med den nya ellagen bör genomföras i etapper. Enligt direktiven skall den andra etappen bl.a. syfta till att få ellagen i sin helhet ersatt med modern lagstiftning. Vidare bör utredaren bl.a. bedöma hur förslagen till ändrade bestämmelser påverkar beredskapsverksamheten på elområdet och lämna de förslag till förändringar av elberedskapens organisation som kan bli nödvändiga.

En ny ellagstiftning

Det fortsatta arbetet bör syfta till att få ellagen slutligt ersatt med modern lagstiftning såväl i sak som redaktionellt och språkligt. Utredaren bör därvid särskilt pröva möjligheten att dela upp ellagen bl.a. i en eldistributionslag och en elsäkerhetslag. En utgångspunkt för utredarens överväganden bör vara de av riksdagen fastställda riktlinjerna för den fortsatta reformeringen av elmarknaden samt utredarens egna förslag i betänkandet Elkonkurrens med nätmonopol.

Tvångsåtgärder vid återkallelse av nätkoncession

Enligt betänkandet bör regleringar så långt det är möjligt undvikas på den konkurrensutsatta delen av elmarknaden, dvs. produktion och försäljning av el. Även med konkurrens på elmarknaden behövs dock en kontroll av nätverk- samheten. Kontrollen kommer bl.a. att gälla att ledningar och nät på skäl- iga villkor hålls öppna och tillgängliga för alla som behöver använda dem för att överföra elektrisk kraft. Utredaren föreslår därför i betänkandet att de nuvarande linje- och områdeskoncessionerna ersätts med nätkoncession för linje respektive för område. Enligt utredaren kan det i vissa fall finnas behov att helt eller delvis återkalla nätkoncession. Detta kan gälla bl.a. om koncessionshavaren väsentligen åsidosätter koncessionsförskrifter eller andra förpliktelser i ellagen. Det bör i dessa fall finnas möjlighet att bl.a. med hänsyn till anslutna kunders behov av elektrisk kraft säkerställa en fortsatt användning av ledningsnäten. Utredaren bör nu över- väga i vilken utsträckning staten behöver kunna vidta tvångsåtgärder i samband med återkallelse av nätkoncession och lämna förslag till sådana åtgärder. Utredaren bör vidare överväga om och på vilka villkor det bör vara möjligt för innehavaren av en nätkoncession att under koncessonstiden frånträda en meddelad koncession.

Enklare omprövning av nätkoncession

Enligt utredarens förslag skall nätkoncession ges för bestämd tid, dock längst 40 år. Bestämmelser om tidsbegränsad koncession har funnits i ellagen sedan lagens tillkomst. Ett syfte med tidsbegränsningen var att koncessionen skulle kunna omprövas i sin helhet när koncessionstiden gick ut. Det har visat sig att en sådan omprövning inte alltid har varit möjlig eller lämplig. Utredaren bör nu överväga i vilken utsträckning det finns behov av att införa ett förenklat prövningsförfarande vid omprövning av tidigare meddelad nätkoncession och lämna förslag till regler om ett sådant förfarande. Utredaren bör redovisa konsekvenserna av ett förenklat pröv- ningsförfarande bl.a. om intressen avseende markanvändning och miljöhänsyn kan tillgodoses på ett tillfredsställande sätt.

Det rättsliga förhållandet avseende bl.a. flyttning av kraftledning

Ledningshavares rätt att med stöd av koncession dra fram och bibehålla kraftledningar kan ske på flera sätt. Ett är att ledningshavaren genom frivilligt avtal eller nyttjanderätt kommer överens med markägaren om intrånget för ledningen. Ett annat är att ledningshavaren genom expropriation får tillträde till marken. Det numera vanligaste sättet är att ledningshavaren genom förrättning enligt ledningsrättslagen skaffar sig rätt att ha kraftledningen på annans mark. Beträffande vissa frågor som rör relationen mellan ledningshavaren och andra intressenter är den rättsliga situationen oklar. Det gäller t.ex. frågan om vem som skall betala flyttning av kraftledning om marken planeras att användas för annat ändamål. Utredaren bör analysera behovet av kompletterande regler beträffande relationerna mellan ledningshavaren och andra intressenter samt i förekommande fall lämna förslag till sådana.

Skadeståndregler samt följdändringar i annan lagstiftning

De nuvarande skadeståndsreglerna i ellagen är ålderdomligt utformade och det råder viss osäkerhet om deras räckvidd och tillämpning i vissa fall. År 1992 gjordes en av EES-avtalet föranledd komplettering som innebar en anpassning till ett EG-direktiv om produktansvar (prop. 1991/92:135, bet. 1991/92:NU31, rskr. 1991/92:387). Utredaren bör utvärdera de nuvarande skadeståndsreglerna och deras tillämpning. Utredaren bör vidare analysera och lämna förslag till hur skadeståndreglerna bör moderniseras.

En ny lagstiftning medför behov av ändringar i annan lagstiftning. Utredaren bör lämna förslag till sådana ändringar. Det finns också ett starkt behov av att modernisera de förordningar som nu anknyter till ellagen, bl.a. förordningen (1957:601) om elektriska starkströmsanläggningar. Utredaren bör kartlägga behovet av kompletterande föreskrifter till den nya lagstiftningen och lämna förslag till sådana.

Särskilt om elberedskapen

Utredaren bör överväga vilka principer som i fortsättningen skall gälla för beredskapsverksamheten på elförsörjningens område, när det gäller såväl den fredstida planeringen som verksamheten under kriser och i krig. Utredaren bör därvid utgå från de gällande riktlinjerna för verksamheten inom total- försvarets civila del. Av betydelse i detta sammanhang är särskilt den planeringsinriktning som har fastställts genom 1992 års totalförsvarsbeslut (prop. 1991/92:102, bet. 1991/92:FöU12, rskr. 1991/92:337) och som innebär bl.a. att elförsörjningen skall ges hög prioritet i beredskapsarbetet.

Ansvaret för att säkerställa elförsörjningen

Utredaren bör lämna förslag om gränsdragningen mellan myndigheternas och övrigas ansvar för att säkerställa elförsörjningen vid kriser och krig. Också frågan om nätägares och elkunders ansvar för att genom egna åtgärder eller avtal med leverantören skaffa sig ett rimligt skydd mot störningar i kris och krig bör uppmärksammas. Utredaren bör i frågor om fördelning av ansvaret för beredskapsåtgärder samråda med Hot- och riskutredningen (Fö 1992:03).

En given myndighetsuppgift är att formulera de krav på leveranssäkerhet som bör ställas på elförsörjningssystemet i kris- och krigssituationer utifrån totalförsvarets behov. En annan myndighetsuppgift är prioriteringen av leveranser vid kapacitetsbrist och fastställande av miniminivåer för verk- samheter som är särskilt viktiga från totalförsvarssynpunkt.

Uppgiften att svara för den operativa beredskapsplaneringen är däremot inte nödvändigtvis en myndighetsuppgift. Sedan den 1 januari 1992, då Vattenfall bolagiserades, ligger denna uppgift under normala förhållanden på elbran- schen genom Kraftsam Elberedskap och Affärsverket svenska kraftnät. Under vissa allvarliga kriser och i krig skall ansvaret föras över till en särskild statlig myndighet, Elförsörjningsnämnden. Enligt instruktionen för Elförsörjningsnämnden (1988:520) skall nämnden i samverkan med övriga totalförsvarsmyndigheter tillgodose samhällets behov av el genom att planera, leda och samordna elförsörjningens resurser.

Utredaren bör överväga om denna ordning är ändamålsenlig. Om så inte bedöms vara fallet bör utredaren pröva en lösning som innebär att producenter och övriga aktörer, t.ex. genom ett samägt branschanknutet organ, svarar för den operativa ledningen av elsystemet också i kris- och krigssituationer. Därigenom skulle en bättre överensstämmelse nås mellan vad som gäller i fred och i kris eller krig i enlighet med den grundläggande principen för ansvarsfördelning inom totalförsvarets civila del.

En förutsättning för en sådan lösning är att branschen är beredd att fort- löpande redovisa de åtgärder som den har vidtagit och planerar att vidta för att de av myndigheterna ställda kraven skall kunna uppfyllas. Formerna för redovisningen och för den tillsyn som i övrigt kan behövas bör över- vägas av utredaren.

Ett alternativ till en branschanknuten ledningsfunktion är att Affärsverket svenska kraftnät ges en utvidgad beredskapsroll, mot bakgrund av verkets systemansvar för det nationella överföringssystemet och detta systems stora betydelse från beredskapssynpunkt. Utredaren bör överväga även en sådan lösning.

Behovet av ändrade regler för elberedskapen

Mot bakgrund av sina överväganden om fördelningen av ansvar och uppgifter bör utredaren pröva behovet av ändringar i nuvarande regelverk för elbe- redskapen. Bland de frågor som bör analyseras är möjligheten att i lagstiftningen formulera ett generellt krav på att elsystemet skall utformas så att en rimlig försörjning kan upprätthållas såväl vid fredstida störningar som i krig.

En annan viktig fråga är behovet av lagstöd för det organ som skall svara för det operativa ledningsansvaret i kris- och krigsssituationer. Detta gäller särskilt för det fall att uppgiften läggs på ett organ som inte har formell ställning som myndighet. Utredaren bör i sammanhanget beakta vikten av att en eventuellt utökad branschsamverkan kring beredskapsfrågorna inte får effekter som är oförenliga med den nya konkurrenslagstiftningen. Vidare måste klara regler skapas för prövning av beslut om fördelning av resurser som fattas under kriser och i krig, liksom av krav på ersättning från dem som drabbas av konsumtionsbegränsningar.

Finansieringen av beredskapsåtgärderna

Nuvarande ordning för finansiering av beredskapen på elförsörjningens område visar en splittrad bild. Enligt lagen (1942:335) om särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar kan ägaren till en anläggning över en viss storlek åläggas att ge den ett utförande som är lämpligt från skyddssynpunkt. Likaså kan ägare till större elproducerande gasturbiner och oljekondensverk åläggas att hålla vissa oljelager med stöd av lagen (1984:1049) om beredskapslagring av olja och kol. För vissa andra slag av beredskapshöjande åtgärder hos elföretagen lämnas emellertid sedan år 1987 statsbidrag.

Utredaren bör pröva om dessa punktvisa statliga åtgärder för elberedskapen kan avlösas genom ett mer generellt krav på elsystemets funktion i kris- och krigssituationer. Därvid bör förutsättas att branschen i allt väsent- ligt skall bära kostnaderna även för sådana åtgärder som motiveras enbart av beredskapsnyttan. Såvitt gäller frågan om skyldigheten att lagra olja för elproduktion bör utredaren samråda med 1993 års oljelagringsutredning (N 1993:02).

Ändringar i beredskapsorganisationen

Också den nuvarande beredskapsorganisationen på elförsörjningens område är splittrad. Enligt beredskapsförordningen (1993:242) är Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) ansvarig myndighet för funktionen energi- försörjning inom totalförsvarets civila del. Därmed har NUTEK i en kris- eller krigssituation det övergripande samordningsansvaret för landets energiförsörjning. Andra myndigheter med uppgifter inom funktionen är Elförsörjningsnämnden, Affärsverket svenska kraftnät och Statens kärn- kraftinspektion. Av dessa myndigheter träder Elförsörjningsnämnden i verksamhet endast i krig eller när regeringen annars bestämmer det. Också regionala statliga myndigheter och kommunerna har uppgifter inom el- försörjningen.

Utredaren bör mot bakgrund av sina principiella överväganden om för- delningen av ansvar mellan myndigheter, branschföretag och användare föreslå de ändringar i nuvarande organisation som kan vara motiverade. Därvid bör också behovet av ändringar i instruktionerna för de berörda myndigheterna beaktas.

Även i övrigt bör utredaren uppmärksamma eventuella behov av ändringar i gällande författningar på beredskapsområdet till följd av utredarens över- väganden och förslag.

Arbetets uppläggning

Utredaren bör vara oförhindrad att ta upp till övervägande även andra frågor, inom ramen för översynen av ellagen, som utredningsarbetet kan föranleda.

För utredaren gäller regeringens direktiv angående utredningsförslagens inriktning (dir. 1984:5), och EG-aspekter i utredningsverksamheten (dir. 1988:43) samt om regionalpolitiska konsekvenser (dir. 1992:50).

Utredaren bör senast den 15 december 1994 till regeringen redovisa sina överväganden och förslag. Om det visar sig lämpligt får utredaren redovisa övervägandena i beredskapsfrågan särskilt.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen utvidgar utredningens uppdrag i enlighet med vad jag har anfört.

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(Näringsdepartementet)