Sammanfattning av uppdraget

En särskild utredare tillkallas för att göra en översyn av behörighets- och ansvarsfrågor inom djursjukvården. Utredaren skall bedöma behovet av ytterligarereglerade yrken inom djursjukvården liksom analysera veterinärers möjlighet att delegera arbetsuppgifter. Vidare skall utredaren ta ställning till om Veterinära ansvarsnämndens ansvarsområde bör utvidgas, liksom till hur den framtida tillsynen över behörighetsyrken inom djursjukvården bör vara organiserad. Utredaren skall även bedöma behovet av att i behörighetslagstiftningen införa bestämmelser om begränsningar i rätten att vidta veterinära åtgärder. Utredaren skall föreslå de författningsändringar som behövs.

Yrkesverksamhet inom djursjukvården

Bestämmelser om behörighet m.m.

Bestämmelser om verksamhet inom det veterinära området finns i lagen (1994:844) om behörighet att utöva veterinäryrket (behörighetslagen), i förordningen (1971:810) med allmän veterinärinstruktion, i förordningen (1994:845) om behörighet att utöva veterinäryrket, i förordningen (1994:1313) om avgifter vid veterinärutövning och i kompletterande föreskrifter hos Statens jordbruksverk.

I den ovan nämnda lagstiftningen finns bl.a. bestämmelser om legitimation och disciplinansvar för veterinärer och om Veterinära ansvarsnämnden. Vidare regleras vad som gäller för veterinärer med utländsk examen, veterinärstuderandes yrkesutövning, veterinärers åligganden, besiktnings- och distriktsveterinärorganisationen, avgifter samt förskrivning och tillhandahållande av läkemedel.

För övrig personal inom djursjukvården saknas bestämmelser om behörighet.

Jordbruksverkets föreskrifter (SJVFS 2002:57) om veterinärs rätt att förskriva och tillhandahålla läkemedel i anslutning till djursjukvård och djurhälsovård finns bestämmelser om delegerad läkemedelsanvändning. I verkets föreskrifter (SJVFS 2002:80) om operativa ingrepp på djur finns bestämmelser om under vilka förutsättningar operativa ingrepp på eller injektioner till djur får göras utan att det är befogat av veterinärmedicinska skäl och utan att veterinär anlitas. I övrigt saknas bestämmelser om delegering och ansvarsförhållanden inom djursjukvården.

I 11 § djurskyddslagen (1988:534) anges att veterinär skall anlitas för operativa ingrepp på och injektioner till djur. Detsamma gäller annan behandling i syfte att förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller skada hos djur, om behandlingen kan orsaka lidande som inte är obetydligt.

I behörighetslagen anges att den som inte är behörig att utöva veterinäryrket inte mot ersättning får behandla sjukdom på vilken epizootilagen (1999:657) eller zoonoslagen (1999:658) är tillämplig.

I övrigt saknas specifika bestämmelser om vad som gäller för den som behandlar djur utan att vara veterinär. Någon direkt motsvarighet till bestämmelserna i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område om begränsningar i rätten att vidta vissa hälso- och sjukvårdande åtgärder finns alltså inte inom djursjukvården.

Veterinära ansvarsnämnden har tidigare utgjort en enhet inom Medicinalstyrelsen, Lantbruksstyrelsen och senast Jordbruksverket. Från och med den 1 juli 1994 är ansvarsnämnden en helt fristående myndighet som handlägger frågor om veterinärernas ansvar i deras yrkesutövning. Ansvarsnämndens uppgift och organisation framgår av behörighetslagen. Ansvarsnämnden skall bedöma om veterinären brustit i sin yrkesutövning på ett sådant sätt att han eller hon bör tilldelas en skriftlig erinran eller varning. Ansvarsnämnden kan också besluta om återkallande av legitimation.

Bestämmelser om godkännande av hovslagare finns i förordningen (1993:1486) om godkännande av hovslagare. Frågor om godkännandet prövas av Jordbruksverket som även skall föra en förteckning över godkända hovslagare. Hovslagare som visat grov oskicklighet eller annars visat sig uppenbart olämpliga som hovslagare kan få godkännandet upphävt av Jordbruksverket.

Jordbruksverket utfärdar legitimation för veterinärer. Bestämmelser om legitimation finns i behörighetslagen. Enligt 3 § förordningen (1971:810) med allmän veterinärinstruktion ansvarar Jordbruksverket för tillsyn över veterinär yrkesutövning utom då det gäller besiktningsveterinärorganisationen. Jordbruksverket är dessutom huvudman för distriktsveterinärorganisationen (DVO) som är den veterinära fältorganisationen. DVO svarar för omkring 15 % av den totala omsättningen av veterinära tjänster. I regleringsbrevet för år 2003 framgår bl.a. att Jordbruksverket genom DVO skall tillhandahålla en kostnadseffektiv rikstäckande akut djursjukvård och förebyggande hälsovård för att i första hand tillgodose behoven hos djur inom animalieproduktionen och hos hästar som används i jord- och skogsbruket, samt säkerställa ett gott djurskydd i hela landet och även utföra s.k. officiella uppdrag inom ramen för Sveriges EU-medlemskap. I 2003 års regleringsbrev för länsstyrelserna gäller övergripande att länsstyrelserna skall utöva tillsyn över veterinär verksamhet och samordna den regionala samverkan mellan distriktsveterinärorganisationens veterinärer och de övriga veterinära kategorierna inom länen. Detta innebär att tillsynen i praktiken utförs av länsstyrelserna. Jordbruksverket sammanställer uppgifter från länsstyrelserna. Både länsstyrelserna och Jordbruksverket kan anmäla veterinärer till Veterinära ansvarsnämnden.

Riksdagens revisorer har i rapport 2002/03:4 Villkoren för veterinär verksamhet granskat veterinärväsendet och delar av de villkor som olika veterinärgrupper arbetar under. I rapporten kritiseras bl.a. Jordbruksverkets "dubbla roller" som både huvudman för DVO och tillsynsansvarig för veterinär verksamhet.

Riksföreningen för anställda inom djursjukvården (RAID) lämnade i januari 2000 en skrivelse till Jordbruksdepartementet om legitimering av högskoleutbildade djursjukvårdare inom sällskapsdjurs- och hästsjukvården. I skrivelsen framförs att det ställs allt högre krav på djursjukvården och att vården alltmer närmar sig humansjukvården i fråga om specialisering. Vidare anges att det för närvarande saknas bestämmelser om vilken kompetens en djursjukvårdare skall ha för att få utföra olika arbeten. Utbildningen till djursjukvårdare omfattar två års högskolestudier vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). Från och med år 2000 leder utbildningen fram till en yrkesexamen. Årligen antas 25 studenter till utbildningen.

Även Svenska Djursjukhusföreningen har i en skrivelse till Jordbruksdepartementet i november 1999 påtalat ett växande behov av legitimering av högskoleutbildade djursjukvårdare på kliniker och djursjukhus. Föreningen påpekar också att det gängse sättet för djursjukvårdare att arbeta på djursjukhus med delegering från veterinär till biträdande personal inte är reglerat. Dessutom används titeln djursjukvårdare av många som inte genomgått utbildningen vid SLU. I båda skrivelserna yrkas att frågorna om legitimation för djursjukvårdare och om veterinär delegering av arbetsuppgifter utreds.

Vid SLU startade år 2000 en försöksutbildning i veterinärmedicin om 20 poäng för legitimerade sjukgymnaster. Syftet med utbildningen är att ge sjukgymnasterna kunskaper i vissa veterinärmedicinska ämnen för att möjliggöra arbete med sjukgymnastik på häst, hund och katt. Under våren 2003 har den första utbildningsomgången, omfattande omkring 20 sjukgymnaster, avslutats.

Legitimerade Sjukgymnasters Riksförbund (LSR), sektionen för sjukgymnastik inom veterinärmedicin inkom till den alternativmedicinska utredningen (Jo1999:01) med en begäran om legitimation efter avslutad utbildning. Under år 2002 inkom förbundet även till departementet med en begäran om att legitimerade sjukgymnaster ges möjlighet att få legitimation inom veterinärmedicin. I ansökan framförs bl.a. att företrädare för Sveriges Veterinärförbund (SVF) givit ett uttalat stöd för föreningens ansökan om legitimation. Vidare anges att SVF anser att det finns ett stort intresse för sjukgymnasters kunskaper och bedömer att de utgör en resursförstärkning till den i dag etablerade veterinärvården. Enligt uppgift anser emellertid SVF att ansvarsfördelningen är ett bekymmer och att en specifik legitimation inom veterinärmedicin för sjukgymnaster därför är viktig för ett väl fungerande samarbete mellan veterinärer och sjukgymnaster.

LSR har genom sitt vetenskapliga råd fastställt 16 olika specialistkompetensområden inom sjukgymnastiken. Förbundet har ansökt hos Socialdepartementet om en reglering av specialistområdena (S2001/11091/HS). Ärendet är under beredning i Socialdepartementet.

Jordbruksverket föreslog i en skrivelse till Jordbruksdepartementet i september 2001 en rad ändringar i djurskyddsförordningen. Bland annat föreslogs att 25 § ändras så att det inte längre skall vara tillåtet att kastrera handjur av ren utan att veterinär anlitas. Skälet är att en veterinär har kunskap om hur ingreppet skall utföras och kan ge djuret adekvat bedövning. Under remissbehandlingen framkom bl.a. att en ändring riskerar att innebära stora praktiska problem för renägarna. Svenska Samernas Riksförbund anser att man noggrant måste gå igenom praktiska och ekonomiska konsekvenser innan ändringen kan göras. Renägarförbundet anser att en renskötare per sameby bör kunna utbildas för kastration av ren. Sveriges Veterinärförbund stöder Jordbruksverkets förslag men påtalar att det kan uppstå praktiska problem med veterinär närvaro och anser att frågan bör utredas med avseende på möjligheten till delegering.

Alternativkommittén (dir. 1984:46) lämnade i sitt huvudbetänkande (SOU 1989:60) ett förslag till en lag om alternativmedicinsk verksamhet m.m. Lagen var tänkt att ersätta den gällande lagen (1960:409) om förbud i vissa fall mot yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (även kallad kvacksalverilagen) och bli tillämplig på den som utövar alternativmedicin och som inte omfattas av lagstiftning om hälso- och sjukvårdspersonal. Förslaget innehöll bl.a. bestämmelser om utbildning och registrering. Vid remissbehandlingen fick betänkandet ett blandat mottagande och regeringen valde att inte gå vidare med förslaget. Synpunkterna togs dock till vara i det arbete som senare bedrevs av Kommittén för översyn av vissa behörighetsfrågor (dir. 1994:2). Kommitténs främsta uppgift var att göra en samlad översyn av principerna för legitimation och behörighet. Betänkandet Ny behörighetsreglering på hälso- och sjukvårdens område m.m. (SOU 1996:138) lämnades i september 1996.

I den efterföljande propositionen Yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (prop. 1997/98:109) föreslogs en ny lag om sådan yrkesverksamhet. Förslaget innebar att en rad lagar inom området sammanfördes, däribland den s.k. kvacksalverilagen. Vidare föreslogs att ytterligare fyra yrkesgrupper skulle omfattas av bestämmelserna om legitimation. Som ett komplement till legitimationen infördes, med undantag för ett fåtal yrkesgrupper, ett skydd för yrkestiteln. I propositionen föreslogs även att vissa yrken som inte omfattas av legitimationsbestämmelserna, men där yrkesutövningen i och för sig kan innebära risker från patientsynpunkt och där yrkesrollen är relativt självständig, skulle omfattas av en reglering om särskilt skyddade yrkestitlar. Rätten till ett sådant skydd skulle knytas till ett visst examens- eller kompetensbevis. Förslaget innebar att även dessa yrkeskategorier ställs under samhällets tillsyn. Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens förslag (bet. 1997/98:SoU22, rskr. 1997/98:290). Den nya lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område innehåller således bl.a. bestämmelser om legitimation, ensamrätt till yrke, skyddad yrkestitel och skyddad specialistutbildning för ett antal vårdyrken.

Av propositionen 1997/98:109 framgår att legitimation inom hälso- och sjukvårdsområdet sedan lång tid är det mest framträdande beviset på en yrkesutövares kompetens. Patientsäkerheten har varit det överordnade kriteriet vid bedömning av legitimation. Övriga kriterier handlar om yrkesrollens innehåll, utbildningsnivå och internationella förhållanden. Legitimationen är även ett uttryck för att en yrkesutövare står under samhällets tillsyn. Av propositionen framgår att förarbetena till den tidigare behörighetslagstiftningen angav att rätten till legitimation skall gälla yrkesutövare som har en självständig yrkesfunktion som innebär kvalificerade arbetsuppgifter och ansvar för patientens säkerhet och som i icke oväsentlig utsträckning vänder sig direkt till allmänheten. Utbildningens nivå, längd och innehåll samt den vetenskapliga förankringen är ytterligare omständligheter som är av betydelse vid bedömningen av om ett yrke skall vara legitimationsgrundande. Utbildningen bör vara väldefinierad och leda fram till ett särskilt yrke. Den bör också vara förhållandevis kvalificerad, av högskolekaraktär och av en viss omfattning. Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Detta medför att ett legitimationsyrke måste ha en väsentlig förankring i en vetenskaplig grund.

Förslagen i proposition 1997/98:109 innebar att den s.k. kvacksalverilagen flyttades innehållsmässigt i stort sett oförändrad till den nya lagen. I propositionen anges att skyddet för patienten måste vägas mot bl.a. närings- och yttrandefriheten, som är rättigheter vilka har ett starkt grundlagsreglerat skydd och får inskränkas bara om väsentliga allmänna intressen kräver det. Den enskildes frihet att välja behandlingsform måste också vägas mot intresset att upprätthålla ett gott skydd för den enskildes säkerhet i vården. Bestämmelserna om rätten att vidta vissa hälso- och sjukvårdande åtgärder omfattar dem som inte är hälso- och sjukvårdspersonal och innebär bl.a. att det inte är tillåtet att behandla smittsamma sjukdomar som är anmälningspliktiga, cancer och andra elakartade svulster, diabetes, epilepsi eller sjukliga tillstånd i samband med havandeskap eller förlossning. Vidare gäller att undersökning eller behandling inte får ske under allmän bedövning eller under lokal bedövning genom injektion av bedövningsmedel eller under hypnos. Behandling får inte heller ske med användande av radiologiska metoder och skriftliga råd eller anvisningar för behandling får inte ges utan en personlig undersökning. Barn under åtta år får inte undersökas eller behandlas.

Bestämmelser om Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) finns i 7 kap. i lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område och i förordningen (1996:571) med instruktion för Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. HSAN tillkom i sin nuvarande form år 1980 då den bröts ut ur Socialstyrelsen. Nämnden har till uppgift att utreda och besluta i ärenden om disciplinpåföljder och vissa behörighetsfrågor samt frågor om receptförskrivningsrätt för hälso- och sjukvårdspersonal.

Användningen av s.k. alternativa behandlingsmetoder för djur har ökat. Genom skrivelser och på annat sätt har Jordbruksdepartementet gjorts uppmärksamt på att betydande djurskyddsproblem kan uppstå i samband med alternativmedicinsk behandling. Det främsta skälet till detta är att djur inte diagnostiseras och kommer under kvalificerad vård i tid, men det förekommer troligen även att djur kommer till skada genom den alternativmedicinska behandlingen i sig. Detta var bakgrunden till att regeringen i december 1998 beslutade om kommittédirektivet (1998:104) Alternativmedicinsk behandling av djur.

Betänkandet Alternativmedicinska behandlingsmetoder för djur (SOU 2001:16) lämnades i januari 2001. Betänkandet beskriver både risker och möjligheter med alternativmedicinsk behandling av djur. Betänkandet har remissbehandlats. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Jordbruksdepartementet (Jo2001/581). Utredarens huvudsakliga uppgift var att belysa de alternativmedicinska behandlingsformerna och föreslå åtgärder för att säkerställa att djur inte utsätts för onödigt lidande.

Utredaren föreslår att villkor för alternativmedicinsk behandling av djur införs i djurskyddslagen. Förslaget innebär att den som, utan att vara veterinär, yrkesmässigt behandlar djur skall ha vissa fastställda medicinska baskunskaper och erforderliga kunskaper om behandlingsmetoden i fråga, bara får behandla sjukt eller skadat djur i samråd med veterinär och skriftligt skall dokumentera behandlingen. Vidare föreslås att auktorisation för utövare av alternativmedicinska behandlingsmetoder skall kunna ske i vissa fall. I syfte att bedöma behandlingsmetoder, utvärdera och föreslå utbildningar, främja samarbetet mellan veterinärer och utövare av alternativmedicin och för att initiera och följa forskning samt fördela forskningsanslag föreslår utredaren att ett vetenskapligt råd för alternativ- och veterinärmedicin skall inrättas. Utredaren föreslår även en ändring i behörighetslagen. Ändringen skulle innebära att veterinärer ges möjlighet att behandla djur med alternativmedicinska behandlingsmetoder i vissa fall. Utredaren föreslår dessutom att särskilda forskningsmedel avsätts till forskning om alternativmedicinska behandlingsmetoder samt att djurskyddslagen liksom djurskyddsförordningen (1988:539) förtydligas när det gäller operativa ingrepp och djurägarens ansvar för sjuka och skadade djur.

Många instanser är positiva till att regeringen låtit utreda området. De flesta instanser är också positiva till att området regleras. Flera instanser pekar dock på att de ekonomiska och administrativa konsekvenserna inte är tillräckligt utredda. När det gäller förslaget om att föra in villkor för alternativmedicinsk behandling av djur i djurskyddslagen påpekar många instanser att begreppet "yrkesmässigt" och kravet på "i samråd med veterinär" måste förtydligas. När det gäller utbildningskrav påpekas bl.a. att den alternativa behandlingen måste vara väldokumenterad för att det skall gå att fastställa vilka utbildningskrav som skall gälla. Frågan är då om metoden skall betraktas som alternativ. Flera instanser efterlyser en fördjupad analys av ansvarsfrågorna och flera anser att det behövs en nämnd som kan behandla disciplinfrågor som rör även icke legitimerade yrkesgrupper. Även när det gäller förslaget att auktorisation skall vara möjlig i vissa fall efterlyser flera instanser ytterligare belysning av ansvars- och tillsynsfrågorna.

Förslaget om att inrätta ett vetenskapligt råd för alternativ- och veterinärmedicin mottogs positivt av så gott som samtliga instanser. När det gäller förslaget att genom en ändring i behörighetslagen möjliggöra för veterinärer att i vissa fall använda alternativmedicinska metoder tillstyrks detta av många instanser. Andra påpekar emellertid att det redan i dag är möjligt att utvärdera metoders och preparats effekt inom ramen för de bestämmelser som gäller användning av djur för vetenskapliga ändamål. De flesta instanser är positiva till att forskningsmedel avsätts för området, liksom till att djurskyddslagen och djurskyddsförordningen ändras i fråga om operativa ingrepp och ett stärkt djurägaransvar.

Enligt djurskyddslagen skall djur behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. Regeringen bedömer att inrättandet av ett råd för alternativa behandlingsmetoder kommer att medverka till att samarbete och utbyte mellan veterinärer och utövare av alternativmedicin ökar och att detta gagnar djurskyddet. Regeringen bedömer därför att ett sådant råd bör inrättas vid den nya djurskyddsmyndigheten (prop. 2001/02:189, bet. 2002/03:MJU5, rskr. 2002/03:98). Syftet med ett sådant råd är framför allt att genom samverkan mellan olika aktörer främja djurskyddet.

Utredaren föreslog vissa förtydliganden i djurskyddslagen. Förslaget innebar att injektioner och andra former av penetration av hud och slemhinna, i likhet med operativa ingrepp, inte skall vara tillåtna av andra än veterinärmedicinska skäl och att de inte skall få utföras av annan än veterinär. Vidare föreslogs att veterinär skall tillkallas om en behandling kan orsaka lidande som inte är obetydligt. Dessa ändringar har i allt väsentligt genomförts genom riksdagens beslut i anledning av regeringens proposition 2001/02:93 Ändringar i djurskyddslagen m.m. (bet. 2001/02:MJU20, rskr. 2001/02:257).

I syfte att stärka djurägarens och djurvårdarens ansvar för djurets välfärd föreslår utredaren ett förtydligande i djurskyddsförordningen. Regeringen är i likhet med majoriteten av remissinstanserna positiv till förslaget men anser att förtydligandet bör ske genom en omarbetning av 9 § djurskyddslagen enligt vilken ett sjukt eller skadat djur snarast skall ges nödvändig vård. Regeringen lämnade i juli 2003 en proposition (2002/03:149) med förslag till en sådan ändring av djurskyddslagen.

När det gäller utredarens förslag till en ny bestämmelse i djurskyddslagen om villkor för bl.a. utbildning och samverkan vid alternativmedicinsk behandling anser regeringen i likhet med många remissinstanser att förslaget skulle medföra långtgående konsekvenser, både av administrativ och ekonomisk karaktär och för de personer som utövar alternativmedicinsk behandling. Ändringen är inte heller enligt regeringens bedömning motiverad från djurskyddssynpunkt. Regeringen anser att andra vägar i dagsläget bör väljas för att stärka djurskyddet i samband med alternativmedicinsk behandling av djur.

När det gäller förslaget till ändring av behörighetslagen i syfte att möjliggöra för veterinärer att i vissa fall använda alternativmedicinska behandlingsmetoder är det enligt regeringens bedömning redan i dag fullt möjligt att inom ramen för det regelverk som gäller för vetenskaplig användning av djur göra studier av alternativmedicinska behandlingsmetoder. Regeringen bedömer vidare att inrättandet av rådet för alternativa behandlingsmetoder vid den nya djurskyddsmyndigheten kommer att öka förutsättningarna för en förbättrad dialog mellan olika intressenter.

I fråga om förslaget att avsätta särskilda forskningsmedel för alternativmedicinska behandlingsmetoder för djur är det förståeligt att majoriteten av remissinstanserna är positiva till ett sådant stöd. Regeringen delar dock uppfattningen som framförs av några remissinstanser att forskningsmedel för detta ändamål bör sökas i fri konkurrens med övriga projekt inom det veterinärmedicinska området.

Utredaren föreslår att den som utan att vara veterinär yrkesmässigt behandlar ett djur med en alternativmedicinsk behandlingsmetod skall kunna auktoriseras i vissa fall. Villkoren för detta skall enligt utredaren vara att personen har avlagt godkänt slutprov från en fastställd medicinsk basutbildning om djur och ha avlagt godkänt prov från en utbildning i en alternativmedicinsk behandlingsmetod som kan uppvisa dokumenterad klinisk effekt eller ha avlagt teoretiskt och praktiskt prov för behandlingsmetoden i fråga. Regeringen bedömer att förslaget väl ansluter till uppdraget i detta direktiv och anser att det finns anledning att närmare överväga om det inom det alternativmedicinska området finns metoder och utbildningar som kan komma i fråga för legitimation eller annan behörighetsreglering. Vid en sådan bedömning bör de kriterier för legitimation som anges i propositionen Yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (prop. 1997/98:109) ligga till grund för bedömningen.

Utredaren skall

• göra en översyn av behörighets- och ansvarsfrågor inom djursjukvården,
• analysera veterinärers möjlighet att delegera arbetsuppgifter och bedöma om förtydliganden behövs,
• bedöma om det är lämpligt att delegera kastrering under bedövning av ren till annan än veterinär och hur detta i så fall bör organiseras,
• göra en bedömning av behovet av sjukgymnastik för djur och vid behov föreslå hur utbildningen för sådan verksamhet kan utformas,
• göra en bedömning av frågan om legitimation för djursjukvårdare samt bedöma om ytterligare yrken inom djursjukvården bör komma i fråga för legitimation eller annan behörighetsreglering,
• se över tillsynen över den veterinära verksamheten liksom om tillsynen bör utvidgas till annan personal inom djursjukvården och bedöma hur den bäst bör organiseras,
• analysera Veterinära ansvarsnämndens arbete och i ljuset av övriga förslag ta ställning till om dess ansvarsområde bör utvidgas,
• bedöma behovet av att behörighetslagen utvidgas till att omfatta bestämmelser om begränsningar för lekmän i rätten att behandla djur och
• vid behov lämna förslag till en ny lag om behörighet på djursjukvårdens område och till andra författningsändringar som kan behöva göras.

Djursjukvården blir alltmer specialiserad och de behandlingsmetoder som står till buds motsvarar i allt högre grad de som används inom humanmedicinen. Regeringen anser mot denna bakgrund att det är angeläget att frågor om behörighet, tillsyn, ansvar och delegering får en ordentlig genomlysning. På djursjukhus arbetar flera personalkategorier i arbetslag. Arbetsfördelningen kan i praktiken innebära att även icke veterinärer utför operativa ingrepp och ger injektioner som enligt djurskyddslagen endast får utföras av veterinärer. Djursjukvårdarens arbetsuppgifter liknar ofta i hög grad den legitimerade sjuksköterskans inom humansjukvården. Båda arbetar mycket självständigt. Inom djursjukvården innebär detta att ansvarsförhållandena kan bli oklara. Eftersom djursjukvårdarnas uppgifter är oreglerade kan osäkerhet skapas om ansvarsfrågorna varför dessa bör utredas och klarläggas. Regeringen bedömer av dessa skäl att delegering och ansvarsförhållanden inom djursjukvården behöver belysas särskilt.

Jordbruksverket har föreslagit att det inte längre skall vara tillåtet att kastrera ren utan att anlita veterinär. Skälet är bl.a. att veterinären kan ge djuret adekvat bedövning. Att kastrering måste utföras av veterinär kan, med tanke på renskötselns förutsättningar, leda till praktiska problem. Regeringen anser i likhet med somliga remissinstanser att det bör utredas om delegering kan ske och vilka förutsättningarna för detta i så fall skulle vara. Utredaren är i detta sammanhang oförhindrad att ta upp närliggande frågor om delegation.

Inom humansjukvården finns för närvarande 16 legitimationsgrundande yrken samt ytterligare fyra som har skyddad yrkestitel. Inom djursjukvården är det endast veterinärutbildningen som är legitimationsgrundande. Som djursjukvårdare arbetar personal med varierande bakgrund. SLU bedriver en högskoleutbildning till djursjukvårdare som omfattar två års högskolestudier. Sedan år 2000 avslutas utbildningen med en yrkesexamen. Förutom de högskoleutbildade djursjukvårdarna har även sjukgymnaster med påbyggnadsutbildning i veterinärmedicin hos regeringen påtalat behovet av ytterligare legitimationsyrken inom djursjukvården. Som motiv för en legitimering av djursjukvårdare med högskoleutbildning anges bl.a. att det ger värdefull information till djurägare och arbetsgivare om kompetensen samt att det skulle klargöra ansvarsförhållandet mellan veterinär och djursjukvårdare. I en ansökan från LSR sektionen för sjukgymnastik inom veterinärmedicin om legitimation för sjukgymnaster anförs bl.a. att Sveriges Veterinärförbund vid ett möte i november 2000 uttalat stöd för ansökan om legitimation och att sjukgymnaster, med adekvat påbyggnadsutbildning, ses som en framtida resurs inom veterinärmedicinen. Vid SLU har en försöksutbildning genomförts. Det är angeläget att utredaren gör en bedömning av det framtida behovet av sjukgymnastik för djur och hur en sådan utbildning i så fall bör anordnas. Utredaren bör inhämta resultatet av det arbete som pågår i Socialdepartementet om sjukgymnasters specialistkompetens liksom bakgrunden till och erfarenheterna av eventuell reglering i andra länder.

Utredaren skall analysera om dessa eller andra yrkesgrupper inom djursjukvården bör ges möjlighet till legitimation eller annan behörighetsreglering. I sin analys skall utredaren utgå ifrån samma kriterier som använts vid liknande bedömningar inom humansjukvården. Utredaren skall klargöra frågan om legitimering i sin helhet och ställa den i relation till andra sätt att reglera yrken. I detta sammanhang skall utredaren även undersöka om den nuvarande regleringen när det gäller godkännande av hovslagare är ändamålsenlig eller om den bör ändras med hänsyn till vad utredaren föreslår för övriga yrkesgrupper. Utredaren skall vid dessa bedömningar samråda med den arbetsgrupp inom Utbildningsdepartementet som har i uppdrag att se över vissa examensfrågor (dnr U2002/1944/DK).

I betänkandet Alternativmedicinska behandlingsmetoder för djur (SOU 2001:16) föreslås att utövare av alternativmedicinska metoder skall kunna auktoriseras i vissa fall. Utbildningar inom området alternativmedicin har kartlagts i betänkandet. I betänkandet visas att utbildningarnas kvalitet är skiftande. Utredaren skall därför bedöma om det i dagsläget finns någon s.k. alternativmedicinsk metod, med dokumenterad klinisk effekt. Utredaren skall i så fall även bedöma om en utbildning i en sådan alternativmedicinsk metod kan anordnas, t.ex. av SLU. I dagsläget är det endast verksamhet utförd av veterinärer som är föremål för statlig tillsyn. Utredaren har även att ta ställning till om ytterligare yrkesgrupper inom djursjukvården bör komma i fråga för legitimation eller annan behörighetsreglering liksom om behörighetslagen skall reglera yrkesverksamhet inom djursjukvården i ett vidare perspektiv. Dessa frågeställningar kräver att utredaren även tar ställning till hur den samhälleliga kontrollen över denna yrkesverksamhet skall organiseras i form av tillsyn samt vem som lämpligen bör ansvara för tillsynen. Vid en eventuell utökning av antalet yrken som regleras i behörighetslagen skall utredaren överväga om en samordning med tillsynen över veterinärer bör ske. Mot den bakgrunden skall utredaren även ta ställning till hur den framtida tillsynen över veterinärer bör vara organiserad.

Veterinära ansvarsnämnden handlägger frågor om veterinärers yrkesutövning. Om antalet legitimationsyrken eller yrken med annan behörighetsreglering utvidgas följer att samhället skall utöva tillsyn över yrkesutövningen och att någon instans får till uppgift att behandla disciplinfrågor. Enligt regeringens mening är det i sådant fall naturligt att Veterinära ansvarsnämndens ansvarsområde utvidgas efter modell från hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. HSAN behandlar ärenden om hälso- och sjukvårdspersonalens yrkesutövning. Vad som avses med hälso- och sjukvårdspersonal framgår av lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Utredaren skall bedöma om det är ändamålsenligt att införa motsvarade beskrivning av vad som avses med personal inom djursjukvården. Utredaren skall även i övrigt, i ljuset av de förslag som lämnas, bedöma Veterinära ansvarsnämndens framtida roll samt bedöma vilka som bör ha rätt att få ärenden prövade i ansvarsnämnden. Detta bör ske med beaktande av hur frågan hanterats inom humansjukvården.

Utredaren skall även bedöma behovet av att i behörighetslagen införa bestämmelser om begränsningar i rätten att vidta veterinära åtgärder (s.k. kvacksalveribestämmelser). Exempel på detta skulle kunna vara bestämmelser om vilka sjukdomstillstånd som inte får behandlas och vilka behandlings- och diagnosmetoder som inte får användas av den som inte är veterinär. Vid remissbehandlingen av betänkandet SOU 2001:16 framförde SLU synpunkten att vissa behandlingar skall kunna villkoras, vilket skulle innebära att det blir förbjudet att behandla vissa sjukdomar med alternativmedicinska behandlingsmetoder. Utredaren skall slutligen överväga behovet av författningsändringar och särskilt beakta om det finns skäl att vidga behörighetslagen till att omfatta fler yrkeskategorier och i övrigt arbeta om den till en lag om yrkesverksamhet inom djursjukvården.

Utredaren skall samråda med berörda myndigheter och organisationer. Vid behov skall erfarenheter hämtas från andra länder. Samtliga förslag skall kostnadsberäknas och förslag till finansiering skall redovisas. I den mån förslagen får konsekvenser för små företag skall samråd ske med Näringslivets nämnd för regelgranskning. Utredaren skall samråda med den pågående tillsynsutredningen (Ju 2000:62). Utredaren skall även ta hänsyn till rådets direktiv 89/48/EEG av den 21 december 1988 om en generell ordning för erkännande av examensbevis över behörighetsgivande högre utbildning som omfattar minst tre års studier, rådets direktiv 92/51/EEG av den 18 juni 1992 om en andra generell ordning för erkännande av behörighetsgivande högre utbildning, en ordning som kompletterar den som föreskrivs i direktiv 89/48/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/19/EG av den 14 maj 2001 om ändring av rådets direktiv 89/48/EEG och 92/51/EEG om den generella ordningen för erkännande av yrkeskvalifikationer och av rådets direktiv 77/452/EEG, 77/453/EEG, 78/686/EEG, 78/687/EEG, 78/1026/EEG, 78/1027/EEG, 80/154/EEG, 80/155/EEG, 85/384/EEG, 85/432/EEG, 85/433/EEG och 93/16/EEG om yrkena sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, veterinär, barnmorska, arkitekt, farmaceut och läkare.

Utredaren skall redovisa sitt uppdrag senast den 1 juni 2005.

(Jordbruksdepartementet)