Dir. 2008:55
Översyn av lagstiftningen på
Kommittédirektiv
Översyn av lagstiftningen på
kollektivtrafikområdet
Dir.
2008:55
Beslut vid regeringssammanträde den 5 juni 2008.
Sammanfattning av uppdraget
En utredare ges i uppdrag att med utgångspunkt ur ett tydligt
resenärsperspektiv se över och ge förslag till ny reglering av
den lokala och regionala kollektivtrafiken, inklusive förstärkta
passagerarrättigheter för resenärerna. Utredaren ska lämna
förslag till en samlad och överskådlig lagstiftning som är
anpassad till EG-rätten och övriga relevanta förändringar i
samhället.
Regleringen ska definiera de kollektivtrafikansvarigas
ansvar och skapa goda förutsättningar för att organisera
kollektivtrafiken på ett flexibelt sätt. Utredaren ska därför
överväga om det offentliga åtagandet på området bör
omformuleras med fokus på vad de kollektivtrafikansvariga ska
göra och hur långt deras mandat ska sträcka sig. I syfte att öka
konkurrensen i kollektivtrafiken ska utredaren överväga
avgränsningen mellan delvis offentligt finansierad respektive
kommersiell trafik. Utredaren ska också överväga hur
lagstiftningen kan kopplas till de transportpolitiska målen och
hur resultatuppföljningen bör ske. I uppdraget ingår att
överväga hur lagstiftningen kan utformas för att underlätta en
flexibel samordning mellan allmän och särskild kollektivtrafik.
I uppdraget ingår även att överväga former för en långsiktig
strategisk planering.
Utredaren ska också ge förslag på lagstiftning som stärker
passagerarnas rättigheter. Utredaren ska i det sammanhanget
särskilt beakta behoven hos personer med funktionsnedsättning.
Utredaren ska även genomföra en översyn av regelverket om
2
administrativa sanktioner mot resenärer som bryter mot skyldig-
heten att betala avgift i kollektivtrafiken.
Utredaren ska analysera vilka kostnads- och konkurrens-
effekter utredningens förslag kan förväntas få för de olika
transportslagen. Om förslagen förväntas leda till kostnads-
ökningar för det allmänna ska utredaren föreslå hur dessa ska
finansieras. Vidare ska utredaren särskilt beakta nu gällande och
kommande gemenskapsreglering på området.
Utredaren ska samråda med berörda statliga myndigheter,
kommuner, landsting, marknadens aktörer, Järnvägsutredningen
2 (N 2007:11) samt Transportstyrelseutredningen (N 2007:05).
Utredningen ska till regeringen redovisa förslag till offent-
ligrättslig reglering av kollektivtrafiken senast den 30 april
2009. Förslag om stärkta passagerarrättigheter ska redovisas
senast den 30 september 2009.
Övergripande utgångspunkter
En effektiv och flexibel kollektivtrafik
Kollektivtrafiken, såväl den allmänna som den särskilda, utgör
ett viktigt medel för att uppfylla de transportpolitiska målen och
därigenom åstadkomma en långsiktigt hållbar tillväxt i hela
landet. För att nå bästa möjliga resultat måste dock kollektiv-
trafiken anpassas till de förändringar som äger rum i samhället.
Sedan den s.k. trafikhuvudmannareformen 1978 har
samhället förändrats på många sätt. Strukturomvandlingen i
näringslivet samt bättre vägar och järnvägar har lett till större
arbetsmarknadsregioner. Högre hushållsinkomster har bidragit
till ökad biltäthet. Som en följd av detta reser människor allt
längre, både till och från arbetet och på fritiden. Länet som
administrativ gräns för kollektivtrafikens organisation framstår
inte längre som lika relevant.
Det tilltagande resandet leder samtidigt till ytterligare
belastning på klimatet. Att komma till rätta med de ökande
utsläppen av klimatgaser kräver stora insatser i alla delar av
samhället, inte minst i transportsektorn. Att resa kollektivt är
3
oftast mer energieffektivt än att använda bil. En del av
transportsektorns svar på klimathotet är följaktligen att ge bra
förutsättningar för en ökad användning av kollektiva färdmedel
vid persontransporter.
Ett ökat kollektivt resande sätter större fokus på behovet av
en ny och trafikslagsövergripande samordning av kollektiv-
trafiken. En sådan måste tillgodose resenärernas behov av geo-
grafisk tillgänglighet och tillgänglighet för personer med funk-
tionsnedsättning samt samhällets krav på ett effektivt utnytt-
jande av resurserna. Det talar för ett fortsatt offentligt enga-
gemang på kollektivtrafikområdet. Förutsättningarna för att
bedriva kollektivtrafik varierar dock kraftigt mellan å ena sidan
glesbygd och å andra sidan storstadsregionerna. I storstads-
regionerna utgör ofta kapacitetsbristen ett problem snarare än
turtätheten. I glesbygden finns däremot ett relativt litet utbud av
allmän kollektivtrafik. Att det sker en samordning med särskild
kollektivtrafik är i de sistnämnda områdena extra viktigt,
speciellt för att tillgodose äldre och ungdomars behov av att
resa. De olika förutsättningarna för bedrivande av kollektiv-
trafik medför behov av en flexibel kollektivtrafiklagstiftning
som möjliggör att verksamheten utformas efter lokala och
regionala önskemål. Ansvaret för att sörja för lokal och regional
kollektivtrafik ska därför även i fortsättningen ligga på lokal
och regional nivå. Ambitionen är också att lagstiftningen ska
medge ett ökat inslag av konkurrens i syfte att stimulera
utveckling och ökad effektivitet. Vidare bör det utredas hur
staten kan ges utökade möjligheter att på ett enkelt sätt följa upp
hur väl kollektivtrafiken bidrar till att uppfylla de uppställda
transportpolitiska målen.
Lagstiftningen ska sammanfattningsvis underlätta och
stimulera såväl samordning som konkurrens i syfte att öka
attraktiviteten hos och effektiviteten i kollektivtrafiken.
En serviceinriktad kollektivtrafik tillgänglig för alla
En utgångspunkt för en kommande lagstiftning är att den ska
skapa incitament för kollektivtrafikföretagen att i förhållande
till resenärerna upprätthålla en hög servicenivå och en hög grad
4
av tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning.
Kollektivtrafikföretagen måste ges incitament att bli mer
resenärsorienterade, det vill säga mer inriktade på att göra
kollektivtrafiken attraktiv för fler resenärer. Därmed kan
kollektivtrafiken komma att utgöra ett gott alternativ till bilen.
Ett kraftfullt incitament för kollektivtrafikföretagen att
upprätthålla en hög servicenivå är att stärka passagerar-
rättigheterna. Det kan exempelvis gälla rätten till information,
tillgång till biljetter och rätt till kompensation vid förseningar
och andra störningar i trafiken. Det kan också gälla rätten för
personer med funktionsnedsättning att resa med kollektivtrafik
och på så sätt kunna ta aktiv del i samhällslivet.
En förstärkning av passagerarrättigheterna i kollektivtrafiken
ligger också väl i linje med utvecklingen inom den Europeiska
gemenskapen. Rådet och Europaparlamentet har på såväl
luftfarts- som järnvägsområdet antagit flera rättsakter som
väsentligt stärker skyddet av resenärerna. Det gäller särskilt i
fråga om resenärer med funktionsnedsättning eller nedsatt
rörlighet.
Nuvarande lagstiftning
Den offentligrättsliga regleringen av kollektivtrafiken
Regleringen av kollektivtrafiken är i dag spridd på ett antal
olika lagar och blir därmed svåröverskådlig. Den
grundläggande regleringen av den allmänna kollektivtrafiken
utgörs i dag av lagen (1997:734) om ansvar för viss kollektiv
persontrafik. Den bygger på de principer för organisering av
kollektivtrafiken som etablerades genom den s.k. trafikhuvud-
mannareformen år 1978. Den grundläggande lagstiftningen har
därefter kompletterats med särskilda lagar om bl.a. handikapp-
anpassning av kollektivtrafiken, vissa kommunala befogenheter
inom kollektivtrafiken rörande rätten att ta ut tilläggsavgifter i
kollektivtrafiken samt krav på ersättningssystem. Under senare
tid har också vissa gemenskapsbestämmelser på området
moderniserats, det gäller framförallt Europaparlamentets och
5
rådets förordning (EG) nr 1370/2007 av den 23 oktober 2007
om kollektivtrafik på väg och järnväg. I förordningen, som er-
sätter en förordning från 1969, regleras hur behöriga myndig-
heter kan ingripa för att se till att det tillhandahålls kollek-
tivtrafiktjänster av allmänt intresse.
Vid sidan av regleringen av den allmänna kollektivtrafiken
har det utvecklats en separat reglering av s.k. särskild kollek-
tivtrafik: färdtjänst, riksfärdtjänst, skolskjutsning och sjukresor.
Hit hör bl.a. lagen (1997:736) om färdtjänst.
Dessutom finns det ett antal lagar som delvis berör kollek-
tivtrafiken. Till dessa hör yrkestrafiklagen (1998:490), som bl.a.
reglerar utfärdande av tillstånd till yrkesmässig trafik med buss
och taxi.
Passagerarrättigheter
När det gäller lokal och regional kollektivtrafik finns det i dag
endast en viss grundläggande reglering av kollektivtrafikföre-
tagens ansvar i förhållande till resenärerna. Trafikskadelagens
(1975:1410) bestämmelser om ersättning vid person- och sak-
skador i följd av trafik är tillämpliga även i fråga om buss-
passagerare. Järnvägstrafiklagen (1985:192) innehåller vissa
bestämmelser om ansvar och ersättning för dödsfall och skador
som drabbar passagerare samt förlust av och skador på bagage.
Kollektivtrafikföretagen har enligt lagen (2006:1116) om
information till passagerare m.m. skyldighet att lämna viss
information till resenären rörande resan och vid förseningar.
Företagen måste också ha ett system för kompensation vid
förseningar och störningar i trafiken. Förutsättningarna för att
resenärerna ska få kompensation och storleken på denna
varierar dock mellan olika kollektivtrafikföretag eftersom
ingenting sägs i lagen om innehållet i ett sådant system.
Bestämmelserna är inte heller sanktionerade. Frågan om vilka
krav resenärer med funktionsnedsättning kan ställa på
kollektivtrafikföretagen har heller inte reglerats på ett
heltäckande sätt i lag. Enligt lagen (1979:558) om
handikappanpassad kollektivtrafik gäller ett allmänt krav att
trafiken ska planeras och genomföras på ett sådant sätt att
6
funktionsnedsattas behov beaktas. Någon reglering av vad en
enskild resenär med funktionsnedsättning kan ställa för krav på
tillgänglighet finns däremot inte.
Den 3 december 2009 träder emellertid Europaparlamentets
och rådets förordning (EG) nr 1371/2007 av den 23 oktober
2007 om rättigheter och skyldigheter för tågresenärer
TPF
1
FPT
i kraft
(järnvägspassagerarförordningen). Förordningen innehåller
bland annat regler om rätt till assistans och kompensation vid
förseningar och inställda tåg. Den innehåller även bestämmelser
om resenärers med funktionsnedsättning rätt till assistans
ombord på tåg och på stationer. Förordningen omfattar såväl
internationell som inrikes tågtrafik. Dock finns möjlighet för
enskilda medlemsstater att undanta viss stads-, lokal- och
regionaltrafik från förordningens tillämpningsområde.
Undantaget motiveras av att bestämmelserna i förordningen inte
är anpassade till förhållandena inom den lokala
kollektivtrafiken. Ett utnyttjande av undantaget medför ett
behov av att överväga om lokaltrafikresenärerna i stället bör
omfattas av nationella bestämmelser om passagerarrättigheter.
Frågan om och i vilken mån Sverige ska utnyttja undantaget
övervägs för närvarande i Justitiedepartementet.
Uppdraget
Allmänt
En utredare ges i uppdrag att med utgångspunkt i ett tydligt
resenärsperspektiv se över och lämna förslag till ny reglering av
den lokala och regionala kollektivtrafiken, inklusive stärkta
passagerarrättigheter. Utredaren ska lämna förslag till en samlad
och överskådlig lagstiftning som är anpassad till EG-rätten och
övriga relevanta förändringar i samhället.
Det offentliga åtagandet
TP
1
PT
EUT L 315, 3.12.2007, s. 14 (Celex 32007R1371).
7
Utifrån dagens samhälleliga och rättsliga förutsättningar ska
utredaren analysera vilken roll de kollektivtrafikansvariga bör
ha, det vill säga vad det offentliga åtagandet på kollektiv-
trafikområdet bör innehålla och hur långt det bör sträcka sig. I
detta ligger även att lämna förslag till en lämplig avgränsning
mellan den trafik som är föremål för ekonomisk ersättning från
det allmänna och den trafik som bedrivs kommersiellt.
Den lokala och regionala kollektivtrafiken är inte bara av
betydelse för förverkligandet av de lokala och regionala målen
om t.ex. geografisk tillgänglighet och tillväxt utan även för att
de nationella transportpolitiska målen ska kunna uppnås. De
transportpolitiska målen kommer till uttryck i propositionen
Moderna transporter (prop.2005/06:160 s. 25–41, se även bet.
2005/06:TU5, rskr. 2005/06:308). Utredaren ska därför ta
ställning till om det bör finnas en tydligare koppling mellan de
transportpolitiska målen och de kollektivtrafikansvarigas an-
svar. Om så är fallet ska utredaren lämna förslag till lagstiftning
samt förslag till hur resultaten ska kunna följas upp i förhåll-
ande till målsättningarna.
Den samordning som var syftet med trafikhuvudmanna-
reformen på 1970-talet har i huvudsak fungerat väl inom
respektive län. Däremot uppvisar samordningen mellan länen
vissa brister som är svårare att komma till rätta med. Det
medför problem när en funktionell arbetsmarknadsregion berör
mer än ett län. Det kan handla om sämre utbud av linjetrafik
över länsgränserna och att olika län tillämpar olika resevillkor.
Utredaren ska därför överväga om ansvaret fortsatt ska gälla
inom ett visst administrativt område eller om det bör
kompletteras med funktionella krav. Förslagen till ny lagstift-
ning ska vara ändamålsenliga oavsett hur den framtida indel-
ningen av landet i regioner och län kan komma att se ut.
Den 1 januari 1998 trädde nya regler för färdtjänst och
riksfärdtjänst i kraft. Syftet med dessa regler är bl.a. att
underlätta samordning av dessa anropsstyrda transportformer
med den vanliga linjetrafiken för att skapa en attraktivare
service och en effektivare användning av offentliga medel. Av
olika skäl har denna samordning inte genomförts i någon större
omfattning, delvis på grund av att lagarna hamnar i konflikt
8
med vissa upphandlingsregler. Dessutom finns det nu önskemål
om att även kunna föra in sjukresorna i ett integrerat
kollektivtrafiksystem. Samordning av olika former av
samhällsbetald kollektivtrafik är särskilt viktig i glesbygd. I dag
samordnas ofta den allmänna linjetrafiken och skolskjutsar,
men en integrerad lagstiftning för allmän och särskild
kollektivtrafik kan ytterligare underlätta samordningen mellan
olika typer av kollektivtrafik. Utredaren ska beakta förutsätt-
ningarna för samordning mellan kollektivtrafik och gods-
transporter, vilket i dag är relativt omfattande och viktiga i vissa
delar av landet. Det är även angeläget att taxi ges möjligheter att
i högre utsträckning medverka i kollektivtrafiken. Utredaren ska
ge förslag till förändringar som underlättar önskad samordning.
Det stora antalet lagar gör regleringen av kollektivtrafiken
svåröverskådlig. Utredaren ska analysera om det är möjligt att
de olika transportformerna, såväl allmän som övrig offentligt
finansierad kollektivtrafik, samlas i en och samma lag.
Dynamisk marknad
I Banverkets och Vägverkets rapport Koll Framåt framförs
kritik mot att många kollektivtrafikansvariga i alltför liten
utsträckning sätter resenärernas behov i fokus. Utredarens
förslag till ny lagstiftning ska ta sin utgångspunkt i ett
resenärsperspektiv.
Trafikhuvudmännen har en rättslig särställning eftersom de,
utan särskilt tillstånd, kan bedriva linjetrafik med buss inom
respektive län. Detta har bidragit till att trafikhuvudmännen
kommit att inta en monopolliknande position. Utredaren ska
baserat på en analys av hur marknadstillträdet kan underlättas
för andra aktörer, lämna förslag till hur förutsättningarna för
kommersiell trafik bättre kan tas tillvara. Utredaren ska vidare
redovisa de konsekvenser som en öppning av marknaden kan
medföra för geografisk tillgänglighet, samordning, kommunal
ekonomi m.m. Utredaren ska i denna del samråda med
Järnvägsutredningen 2 (N 2007:11).
I propositionen 2005/06:160 Moderna transporter s. 64–66
föreslås att de kollektivtrafikansvariga ska utarbeta långsiktiga
9
och strategiska planer för kollektivtrafikens utveckling. En
strategisk plan ger bättre förutsättningar för samordning mellan
kollektivtrafikplaneringen och den fysiska planeringen i
kommuner och regioner. Samordningen bidrar till både en
attraktiv och samhällsekonomiskt effektiv bebyggelsestruktur
och en kostnadseffektiv kollektivtrafik. En strategisk plan kan
även minska andra marknadsaktörers osäkerhet när det gäller de
kollektivtrafikansvarigas långsiktiga intentioner i fråga om
exempelvis utbud, priser och kvalitet. Det kan underlätta för
taxi-, buss- och järnvägsföretag att värdera möjligheter och
risker i samband med investeringar på marknaden. Utredaren
ska överväga möjligheterna att införliva krav på långsiktig
strategisk planering och, om sådana krav anses vara lämpliga,
föreslå hur de bör vara utformade.
Det snabbt ökande flygresandet genererar allt fler resor till
och från flygplatserna, framför allt med bil. För att främja en
långsiktigt hållbar utveckling och för att flygplatserna ska
kunna hålla sig inom de utsläppsramar som regleras i deras
miljötillstånd behöver kollektivtrafiken till och från flygplats-
erna göras mer attraktiv. Utredaren ska analysera om det finns
behov av att i lag tydliggöra att även trafikförsörjningen till och
från våra flygplatser ingår i de kollektivtrafikansvarigas ansvar.
Resecenter är betydelsefulla för kollektivtrafikens förmåga
att attrahera nya resande. Det kan vara ett problem att inte all
kollektivtrafik, inklusive kommersiell busstrafik, regelmässigt
angör dessa knutpunkter. Det är viktigt att stärka resecentrens
attraktivitet och att konkurrensneutrala villkor tillämpas vid
upplåtelsen av resecentra till olika operatörer. Utredaren ska
bedöma om det finns ett behov av lagstiftning om dessa frågor
och föreslå lämplig reglering.
Passagerares rättigheter och skyldigheter
I propositionen Moderna transporter (prop. 2005/06:160 s. 228)
konstateras att resenärernas ställning inom kollektivtrafiken
behöver stärkas. De försök som hittills har gjorts av
Konsumentverket/KO att förhandla fram generella resevillkor
med kollektivtrafikföretagen har inte lett till några resultat. I
10
propositionen konstateras vidare att det krävs ytterligare
utredning och fördjupade analyser av förhållandena inom de
olika trafikslagen innan det är möjligt att lämna förslag till en
civilrättslig reglering av passagerarnas rättigheter i kollektiv-
trafiken.
Utredaren ska lämna förslag till hur passagerarrättigheterna i
kollektivtrafiken, inklusive färdtjänst och annan särskild
kollektivtrafik, kan stärkas i den svenska lagstiftningen. I det
sammanhanget ska särskild vikt fästas vid behoven hos
resenärer med funktionsnedsättning. I arbetet med utformningen
av passagerarrättigheterna ska utredaren ta hänsyn till de
ekonomiska och andra förutsättningar som råder inom
kollektivtrafiken. Utredaren ska därför kartlägga och analysera
vilka kostnads- och konkurrenseffekter förslaget kan förväntas
få för de olika transportslagen. Utredaren ska särskilt beakta
gällande och föreslagen gemenskapsreglering på området.
Utredaren ska överväga om lagstiftningen bör vara
transportslagsövergripande eller om varje transportslag ska
regleras var för sig. Utredaren ska belysa för- och nackdelar
med olika lagstiftningstekniska lösningar. Oberoende av valet
av lagstiftningsteknisk lösning bör regleringen allmänt bidra till
konkurrensneutralitet mellan transportslagen. Samtidigt kan det
finnas behov av att anpassa reglerna till de specifika förutsätt-
ningar som råder inom respektive transportslag.
Utredaren ska också ta ställning till vilka transportslag och
typer av transporter den föreslagna lagstiftningen bör omfatta.
Ett skäl till att ett visst transportslag bör undantas kan
exempelvis vara att det redan omfattas av lagstiftning och att
denna anses tillräcklig för att skydda resenärerna samt att
lagstiftningen kan förväntas fungera väl tillsammans med
utredningens förslag gällande andra transportslag. Ett annat skäl
kan vara att vissa typer av transporter inom en nära framtid kan
förutses komma att omfattas av gemenskapslagstiftning.
I förekommande fall ska utredaren lämna förslag till vilka
rättigheter resenärerna ska ha gentemot transportörerna. I ett
resenärsperspektiv är det önskvärt att trafikutbudet med
tillhörande tjänster uppfattas som en helhet med god kvalitet.
Detta gäller även om konkurrensen och antalet transportörer
11
ökar. Utredaren ska föreslå hur det kan säkerställas att
trafikutbudet med tillhörande tjänster, som till exempel
informations-, boknings- och biljettsystem, samordnas oavsett
vem som bedriver eller ansvarar för kollektivtrafiken. Utredaren
ska i denna del samråda med Järnvägsutredningen 2 (N
2007:11). Vidare ska utredaren lämna förslag till bestämmelser
om kompensation och assistans vid förseningar och störningar i
trafiken. Utredaren ska också ta ställning till om rättigheterna
även bör sanktioneras på marknadsrättslig väg.
Trots att det sedan år 1979 har funnits en lag som anger att
kollektivtrafiken ska vara handikappanpassad finns det
fortfarande brister på området. Eftersom målet, att kollektiv-
trafiken ska vara tillgänglig för personer med funktions-
nedsättning senast år 2010, inte ser ut att uppnås behöver nya
styrmedel införas (jfr prop. 2005/06:160 s. 216–218). I propo-
sitionen Ett starkare skydd mot diskriminering (prop.
2007/08:95, s. 95) betonar regeringen också att det i fråga om
tillgänglighet är viktigt, inte minst för den som har en
funktionsnedsättning, att vägledning ges om vilka krav som kan
ställas på den som bedriver en viss verksamhet. Det sagda får
sägas vara särskilt viktigt i kollektivtrafiken. Utredaren ska
därför lämna förslag på hur särskilda rättigheter för personer
med funktionsnedsättning bör utformas. Det kan exempelvis
gälla rätten att resa, handikappanpassning av stationer och
terminaler samt rätten till information och assistans på stationer
och terminaler samt ombord på de olika transportmedlen. I det
arbetet ska utredaren ta hänsyn till förekomsten av ekonomiska
och andra typer av styrmedel för att öka kollektivtrafikens
tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning.
Resenärerna har även vissa skyldigheter. Till dessa hör
skyldigheten att betala avgifter för sitt resande. Det är viktigt att
konsekvensen av utebliven betalning är tillräckligt kännbar för
att ha en avskräckande funktion. Samtidigt måste den dock
framstå som rimlig i förhållande till andra liknande regelöver-
trädelser. Utredaren ska därför även genomföra en översyn av
regelverket om administrativa sanktioner mot resenärer som
bryter mot skyldigheten att betala avgift i kollektivtrafiken.
12
Översynen ska dock inte omfatta det straffrättsliga sanktions-
systemet för underlåtelse att betala för resan.
Ekonomiska konsekvenser
För det fall förslagen kan förväntas leda till kostnadsökningar
för det offentliga, exempelvis när det gäller frågan om tillsyn
eller kommuners och landstings verksamhet, ska utredaren
föreslå hur dessa ska finansieras.
Arbetsformer m.m.
Utredaren ska samråda med berörda departement, myndigheter,
kommuner, landsting, Järnvägsutredningen 2 (N 2007:11) samt
Transportstyrelseutredningen (N 2007:05). Utredaren ska även
samråda med de organisationer och delar av näringslivet som
berörs av frågan. Vidare ska utredaren uppmärksamma hur
motsvarande frågor hanterats i andra länder inom det
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, främst Danmark,
Norge och Finland. Utredaren får för det ändamålet samråda
med departement och myndigheter i dessa länder.
Uppdraget ska redovisas till regeringen i två omgångar.
Förslaget till offentligrättslig reglering ska redovisas senast den
30 april 2009. Förslaget till stärkta passagerarrättigheter ska
redovisas senast den 30 september 2009.
(Näringsdepartementet)