AD 1993 nr 140

Svenska Polisförbundet

mot

Staten genom Rikspolisstyrelsen.

Lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA) innehåller i 11 kap. bestämmelser om avskedande. 11 kap. 1 § LOA har följande lydelse.

1 § Har arbetstagare begått brott, som visar att han uppenbarligen är olämplig att inneha sin anställning, får han avskedas.

Polisassistenten J.D., född år 1961, är anställd vid polismyndigheten i Malmö. Han är medlem i Svenska Polisförbundet.

Genom dom av Hovrätten över Skåne och Blekinge den 5 mars 1992 dömdes J.D. enligt 3 kap. 5 § brottsbalken för misshandel till villkorlig dom jämte trettio dagsböter. Domen vann laga kraft genom att Högsta domstolen den 28 juli 1992 beslutade att inte meddela prövningstillstånd.

Personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen beslutade den 13 augusti 1992 att avskeda J.D. från dennes tjänst som polisassistent på grund av det brott som han enligt hovrättens dom hade begått.

Mellan parterna i målet råder tvist om giltigheten av avskedandet. Tvisteförhandlingar har hållits mellan parterna utan att enighet kunnat uppnås.

Svenska Polisförbundet har väckt talan mot staten och har yrkat att arbetsdomstolen skall förklara att avskedandet av J.D. är ogiltigt.

Staten har bestritt Svenska Polisförbundets talan.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader. För den händelse Svenska Polisförbundets talan skulle avslås, har förbundet yrkat att arbetsdomstolen skall förordna att vardera parten skall själv svara för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Svenska Polisförbundet

Grunderna för förbundets talan är följande. J.D. har inte gjort sig skyldig till det misshandelsbrott för vilket han fällts till ansvar, Bevisvärdet av hovrättens dom kan ifrågasättas. Om J.D. skulle anses skyldig till misshandelsbrottet, är det inte visat att han uppenbarligen är olämplig att inneha anställningen som polisassistent.

J.D. är nu 32 år. Han anställdes som extra polisman år 1981 och blev polisassistent är 1984. Under åren 1983-1986 tjänstgjorde J.D. vid ordningspolisen i Stockholm i yttre tjänst. Det har inte i något sammanhang riktats anmärkningar mot J.D. i hans tjänst som polisman.

Den händelse som saken gäller inträffade natten till den 27 maj 1991 som var en måndag. J.D. ingick den natten i en piketstyrka. En person anmälde anonymt per telefon att några män höll på att bryta sig in i en bil. Personen uppgav en adress i ett bostadsområde i utkanten av Malmö. Den polisbil i vilken J.D. färdades ankom till den uppgivna brottsplatsen. Inga misstänkta personer kunde upptäckas.

J.D. började spana till fots i omgivningarna. Han upptäckte tre män som springande avlägsnade sig. Det skulle senare visa sig att en av dem var A.M. och en annan V.C. Den tredje personen har förblivit okänd. J.D. sprang efter männen. Han fick hjälp av polismannen P.S. Denne tillhörde samma polisstyrka men ingick i en annan grupp av polismän. Han var ung och oerfaren som polisman.

Efter en stunds eftersökning kunde J.D. och P.S. gripa A.M. Denne var "stökig" och "bråkig" och belades därför med handfängsel på ryggen. Han placerades liggande på magen på marken i väntan på transport in till centralvakten.

J.D. bevakade den gripne A.M. medan spaningen efter de två andra männen fortsatte. En hundpatrull hade kommit till platsen och deltog i eftersökningen. Även V.C. kunde nu gripas. I samband därmed blev denne hundbiten i armen.

P.S. tog om hand V.C. och förde honom till den plats där J.D. befann sig med den liggande A.M. V.C. tilläts sätta sig på marken och lutade sig mot ett trädgårdsstaket. Han blödde från hundbettet. P.S., som har sjukvårdsutbildning, undersökte skadan.

Under tiden började A.M. och V.C. att tala med varandra på ett språk som J.D. inte förstod. J.D. bedömde att det förelåg risk för att de gripna kunde försvåra utredningen genom att lämna upplysningar till varandra. J.D. tillhöll A.M. att hålla tyst.

På platsen fanns buskar och träd. Gatubelysning fanns men det var mörkt runt om. Situationen kändes osäker inte minst med tanke på att den tredje personen inte var gripen och kunde uppehålla sig i omgivningarna. J.D. ansåg att P.S. kröp alltför nära inpå V.C. P.S. visade större omsorg om V.C. än om polismännens säkerhet. P.S.s förhållningssätt förklaras av hans obetydliga erfarenhet som polisman.

Samtidigt som J.D. irriterades över att P.S. eftersatte säkerheten, började A.M. röra sig på ett sätt som J.D. uppfattade så att denne försökte resa sig. Det var inte möjligt för J.D. att få någon verbal kontakt med A.M. J.D. försökte få A.M. att ligga ned genom att trycka till honom med ena foten 2-3 gånger.

Efter en kort stund transporterades A.M. och V.C. i skilda fordon till centralvakten. J.D. upprättade en promemoria över gripandet.

Senare blev J.D. inkallad till den jourhavande kommissarien. J.D. blev underrättad om att han blivit anmäld av P.S. för att ha misshandlat A.M. P.S. skulle ha uppfattat situationen på det sättet att J.D. sparkat den liggande A.M. P.S. hade först rådgjort med en kollega och av denne blivit tillsagd att det var bäst att anmäla saken.

Ett inledande formellt förhör hölls med A.M. innan denne frigavs på eftermiddagen den 27 maj 1991. Vid förhöret nämnde inte A.M. att han skulle ha blivit sparkad och anmärkte inte på sättet för gripandet. I samband med att A.M. frigavs uppmanades han att uppsöka sjukhus. Detta synes emellertid ha berott på att vederbörande polisman uppfattat situationen felaktigt och trott att det var A.M. som blivit hundbiten.

Den anmälan som gjorts mot J.D. behandlades av en intern utredningsgrupp inom Malmö-polisen. Utredningsmannen höll förhör med A.M. på onsdagen. Under förhöret berättade A.M. att han hade blivit slagen. Förmodligen menade han att han blivit sparkad. Sparkar skulle ha träffat i magen och i huvudet. Efter detta förhör uppsökte A.M. en privatläkare som utfärdade ett i målet ingivet läkarintyg.

Sedan utredningen slutförts, väcktes åtal mot J.D. för misshandel. Denne förnekade att han gjort sig skyldig till misshandel. Genom dom av Malmö tingsrätt den 20 november 1991 ogillades åtalet mot J.D. Rättens ordförande var skiljaktig och ville döma J.D. för misshandel till villkorlig dom och trettio dagsböter. Åklagaren överklagade domen till Hovrätten över Skåne och Blekinge. J.D. bestred ändring och gjorde i andra hand gällande, för det fall att hovrätten skulle finna att han sparkat A.M., att han handlat i nödvärn. Hovrätten fann att J.D. hade begått den åtalade gärningen och godtog inte invändningen om nödvärn. Hovrätten ändrade tingsrättens dom och dömde J.D. för misshandel till villkorlig dom jämte trettio dagsböter. Det skall tilläggas att såväl i tingsrätten som i hovrätten hördes A.M., V.C. och P.S. J.D. överklagade hovrättsdomen till Högsta domstolen och ansökte om prövningstillstånd. Denna ansökan avslogs genom beslut den 28 juli 1992.

Personalansvarsnämnden vid Rikspolisstyrelsen var inte enhällig i sitt beslut att avskeda J.D. från anställningen som polisassistent. Ledamoten i ansvarsnämnden Gunno Gunnmo, som är ordförande i Svenska Polisförbundet, var skiljaktig.

Polisförbundet vill tillägga följande. Förbundet stöder J.D. i hans uppfattning att han inte har begått något uppsåtligt brott. Åtalet för misshandel innebär att det måste styrkas att J.D. uppsåtligen har tillfogat A.M. smärta. Under de olika rättegångar som förekommit har P.S., A.M. och V.C. lämnat varierande uppgifter om det antal sparkar som J.D. skulle ha riktat mot A.M. Detta är ägnat att minska bevisvärdet av uppgifterna. Det kan vidare betvivlas att P.S., som satt på huk vid sidan av V.C. för att undersöka dennes skada, verkligen kunnat följa händelseförloppet på det sätt som han har uppgivit. Mycket talar vidare för att J.D. handlade i nödvärn och inom ramen för vad som är tillåtet i tjänsteutövning. Det föreligger enligt polisförbundets mening starka skäl för arbetsdomstolen att ompröva hovrättsdomen i skuldfrågan,

Om arbetsdomstolen skulle finna att J.D. gjort sig skyldig till misshandel, bör följande omständigheter beaktas vid prövningen av om han skall anses uppenbarligen olämplig att inneha tjänsten som polisassistent.

J.D. har en mångårig erfarenhet som polis och har vana vid tjänstgöring under svåra förhållanden, Vid det aktuella tillfället hade han anledning att känna irritation över P.S.s agerande. Han befann sig i en pressad situation. Det har sedermera visat sig att A.M. verkligen är en farlig person som är snar till att bruka våld.

När J.D. återkom från sommarsemester år 1992 omplacerades han till inre tjänst vid Malmö-polisen. I denna tjänstgöring har han utfört kvalificerat utredningsarbete och därvid ersatt kriminalinspektörer. Tjänstgöringen är väl vitsordad. Detta visar att J.D. alltjämt har polisledningens förtroende och att han är en dugande polisman. Att det förhåller sig på detta sätt är också omvittnat av polischefer som har haft med J.D. att göra.

J.D. har ingen yrkeserfarenhet vid sidan av polisyrket. Han är gift och har två barn. Om avskedandet skulle stå fast, innebär det en katastrof för familjen.

Staten

Grunden för statens bestridande av Svenska Polisförbundets talan är att J.D. begått det brott för vilket han fällts till ansvar av Hovrätten för Skåne och Blekinge samt att han genom detta brott visat sig vara uppenbarligen olämplig att inneha sin anställning som polisassistent vid polismyndigheten i Malmö.

Såsom framgår av den dom som Hovrätten för Skåne och Blekinge har meddelat misshandlade J.D. under tjänstgöring A.M. genom att tilldela denne några sparkar på kroppen och benen. Misshandeln skedde medan A.M. låg på marken med händerna kopplade på ryggen med handfängsel. Det kan inte anses att J.D. handlade i nödvärn.

A.M. tillfogades visserligen endast tillfällig smärta. Med hänsyn till att J.D. handlade i tjänsten och siktade sparkarna mot en liggande och fängslad person är brottet i enlighet med vad hovrätten har konstaterat inte ringa utan att bedöma som misshandel av normalgraden.

Enligt statens mening föreligger inte någon anledning att ompröva den bedömning i skuldfrågan som hovrätten har gjort i den fällande domen.

Det är särskilt viktigt att slå vakt om den offentliga tjänstens integritet när det är fråga om polismän. Detta hänger samman bl.a. med att polismän i sin dagliga gärning ofta måste ingripa med användande av tvångsmedel. I själva verket är det ett villkor för att polismän rätt skall kunna fullgöra sina uppgifter att de åtnjuter ett allmänt förtroende. En förutsättning härför är att polismännen är oförvitliga. Genom det inträffade har J.D. skadat polisens anseende hos allmänheten. Det brott som J.D. har begått visar att han uppenbarligen är olämplig att vara polisman.

Domskäl

I målet är tvistigt dels huruvida J.D. har begått det misshandelsbrott för vilket han fällts till ansvar av Hovrätten över Skåne och Blekinge, dels om så är fallet huruvida J.D. är uppenbarligen olämplig att inneha tjänsten som polisassistent vid polismyndigheten i Malmö.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har genom en dom den 5 mars 1992, som sedermera vunnit laga kraft, funnit att det åtal som väcktes mot J.D. för misshandel enligt 3 kap. 5 § brottsbalken blivit styrkt. Detta innebär att J.D. funnits skyldig till att under tjänsteutövning som polisman uppsåtligen ha tillfogat A.M. tillfällig smärta genom att tilldela denne några sparkar på kroppen och benen. I hovrättens bedömning ligger vidare att J.D. inte handlade i nödvärn och att han inte heller av annan anledning var berättigad att använda våld av det aktuella slaget. Hovrätten har ansett att misshandelsbrottet inte är ringa, med hänsyn till att J.D. handlade i tjänsten och riktade sparkarna mot en liggande och fängslad person.

Hovrättens dom i brottmålet är inte bindande vid den rent civilrättsliga prövning som arbetsdomstolen har att göra i avskedandefrågan. Denna fråga är en arbetsrättslig fråga som handläggs med tillämpning av tvistemålsregler enligt lagen om rättegången i arbetstvister. Det föreligger emellertid en fast praxis som innebär att den allmänna domstolens bedömning i brottmålet skall tillmätas betydande bevisverkan i arbetstvisten.

I arbetsdomstolen har i skuldfrågan förhör hållits med J.D. samt A.M., V.C. och P.S. hörts som vittnen. Detta innebär att samma personer har hörts i arbetsdomstolen som hördes i brottmålet både i tingsrätten och hovrätten. Under bevisupptagningen i arbetsdomstolen har särskild uppmärksamhet ägnats frågorna huruvida P.S. - som var den polisman som senare anmälde att J.D. hade sparkat A.M. - haft möjlighet att iaktta händelseförloppet, huruvida det våld som utövats mot A.M. utgjort sparkar eller varit av lindrigare karaktär, huruvida J.D. handlat i nödvärn eller eljest varit i en sådan situation att denne ägt laglig rätt att tillgripa våld (s.k. laga befogenhets-våld enligt 10 § polislagen).

Inte i något av de nu särskilt angivna hänseendena har framkommit omständigheter som ger arbetsdomstolen anledning att frångå hovrättens bedömning. Detta betyder att arbetsdomstolen finner att J.D. har begått det misshandelsbrott som han var åtalad för. Arbetsdomstolen delar hovrättens uppfattning att brottet med hänsyn till att J.D. handlade i tjänsten och sparkade en liggande, fängslad person inte är ringa.

Vad härefter gäller frågan huruvida J.D. genom brottet visat sig vara uppenbart olämplig att inneha sin tjänst som polisman vill arbetsdomstolen först framhålla följande.

Till grund för reglerna om avskedande i 11 kap. 1 § LOA ligger syftet att slå vakt om den offentliga tjänstens integritet. Den principiella innebörden av lagparagrafen brukar i rättspraxis anges med utnyttjande av en sammanfattande formulering i lagförarbetena (prop. 1975:78 s. 164) enligt vilken avskedande skall komma i fråga endast i sådana fall där det med hänsyn till såväl brottets beskaffenhet som anställningens art och övriga omständigheter skulle verka stötande om arbetstagaren fick behålla sin tjänst.

När det gäller polismän har arbetsdomstolen närmare utvecklat vad som skall anses ligga i den offentliga tjänstens integritet. Domstolen brukar formulera sig ungefärligen på följande sätt. I polisens uppgifter ingår att förebygga och utreda begångna brott. Det är självfallet av stor vikt att anställda med sådana uppgifter avhåller sig från att själva begå brott. Polismän måste ofta ingripa med tvångsmedel. Med hänsyn inte minst härtill är det ett villkor för att polismän rätt skall kunna fullgöra sina uppgifter att de åtnjuter allmänt förtroende. En förutsättning härför är att de är oförvitliga.

Det säger sig själv att det finns anledning att se med särskilt allvar på misshandelsbrott av polismän i tjänsteutövning, särskilt om brottet begås i samband med ingripande med tvångsmedel såsom frihetsberövande eller omhändertagande. Vad som nu har anförts om syftet med och innebörden av bestämmelsen i 11 kap. 1 § LOA om avskedande är ett uttryck för vad som principiellt skall gälla i rättstillämpningen. Till detta skall fogas att det är grundläggande vid prövningen enligt LOA av en avskedandefråga att en allsidig bedömning sker av omständigheterna i det enskilda fallet. Denna bedömning skall avse såväl brottets beskaffenhet som anställningens art och övriga omständigheter (jfr. i denna fråga särskilt följande rättsfall från senaste tid: AD 1992 nr 35 och 38 samt 1993 nr 53).

Arbetsdomstolen går nu in på en bedömning av det enskilda fallet. Rörande brottets beskaffenhet anmärker domstolen följande. Misshandelsbrottet orsakade visserligen inte annat än tillfällig smärta. Likväl måste man såsom Personalansvarsnämnden hos Rikspolisstyrelsen har anfört se mycket allvarligt på det övervåld J.D. gjorde sig skyldig till. Sparkarna riktade sig mot en person som hade gripits av J.D. och P.S. och som hade placerats liggande på magen med armarna låsta på ryggen med handfängsel. Även om man skulle godta J.D:s uppgift att P.S. uppträdde på ett sätt som äventyrade polismännens säkerhet påverkar detta inte bedömningen i någon större utsträckning. J.D. intog befälsställning i förhållande till P.S. (jfr. 5 kap. 4 § polisförordningen) och hade betydande erfarenhet av yttre tjänst. Mot bakgrund härav hade det ankommit på J.D. att ge P.S. anvisningar om hur denne skulle förfara för att tillgodose polismännens säkerhet. J.D. har själv uppgivit att han över huvud taget inte berörde säkerhetsfrågan med P.S. Vidare är det enligt arbetsdomstolens bedömande tydligt att situationen var sådan att J.D. inte handlade i nödvärn och att det våld han utövade genom sparkarna är av sådan art att det inte kan betraktas som ett våld som han hade laga befogenhet att utöva.

Det föreligger inga omständigheter i målet som motsäger de uppgifter som har framkommit om att J.D. är en dugande polisman. Det är vidare upplyst att ett avskedande skulle drabba J.D. och hans familj mycket hårt.

Vid ett samlat övervägande av omständigheterna i målet kommer arbetsdomstolen till den uppfattningen att det misshandelsbrott som J.D. har begått visar att han uppenbarligen är olämplig att inneha tjänsten som polisassistent vid polismyndigheten i Malmö.

Det anförda betyder att Svenska Polisförbundets talan skall avslås. Omständigheterna är sådana att Svenska Polisförbundet skall ersätta staten för dess rättegångskostnader. Förbundet har vitsordat skäligheten av det yrkade beloppet.