AD 1993 nr 200

Staten genom Statens Arbetsgivarverk

mot

Statsanställdas Förbund och J.M. i Västerås.

Lagen (1991:1047) ont sjuklön innehåller bl.a. följande bestämmelser.

1 § En arbetstagare har enligt vad som följer av denna lag rätt att vid sjukdom behålla lön och andra anställningsförmåner (sjuklön).

6 § Sjuklönen utgör följande andel av lön och andra anställningsförmåner som arbetstagaren gått miste om till följd av nedsättningen i arbetsförmågan under sjuklöneperioden enligt 7 §, nämligen

Mellan staten och Statsanställdas förbund (SF) gäller kollektivavtal.

J.M. är medlem i SF och anställd vid häktet i Västerås och tjänstgör som bilförare. Under tiden den 17-22 februari 1992 var han helt ledig på grund av sjukdom. Han ersattes av vikarier, som under tiden fullgjorde viss övertidstjänstgöring. Parterna tvistar om hur underlaget för beräkningen av J.M:s sjuklön skall bestämmas. Arbetstagarparterna hävdar att ersättning för övertidstjänstgöring motsvarande vad vikarierna faktiskt fullgjort skall ingå i underlaget. Staten hävdar att ersättning för övertidsersättning inte alls skall ingå i underlaget. J.M. har under sin sjukledighet fått sjuklön som beräknats enligt statens uppfattning till 2510 kr 35 öre. Enligt arbetstagarparternas uppfattning har J.M. rätt till sjuklön för samma tid med ytterligare 742 kr 05 öre.

Staten har yrkat att arbetsdomstolen förklarar att J.M. varken enligt 6 § sjuklönelagen eller på någon annan grund har rätt till sjuklön för tiden den 17-22 februari 1992 utöver det belopp han redan erhållit. Arbetstagarparterna har bestritt yrkandet.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader. Målet har avgjorts efter huvudförhandling.

Parterna har till utveckling av sin talan anfört i huvudsak följande.

Staten

Vikarierna för J.M. fullgjorde under de aktuella dagarna sammanlagt 5,5 timmars enkel övertid och 3,5 timmars kvalificerad övertid. Det kan i och för sig antas att J.M. skulle ha fullgjort viss övertid om han själv hade varit i tjänst dessa dagar, men det är inte möjligt att ge några bestämda uppgifter därom.

Vid häktet i Västerås finns en transportcentral för uppgiften att transportera frihetsberövade personer mellan häkten, polisstationer, domstolar etc. Vid transportcentralen tjänstgör bl.a. J.M. som bilförare och J.E. som transportledare. J.E. är J.M:s närmaste chef och planerar inför varje arbetsdag vilka transporter J.M. skall utföra. Efter det att J.M. har utfört sitt första transportuppdrag för dagen tar en samordnande transportcentral i Södertälje över arbetsledningen. Den resplan som utfärdats på morgonen ändras och kompletteras ofta under dagen.

Enligt det grundschema som gällde för J.M. skulle denne tjänstgöra måndagen den 17 - fredagen den 21 februari 1992 kl. 8-16 samt lördagen den 22 februari 1992 kl. 9-17.

Den 17 februari 1992 utfärdade J.E. i vanlig ordning resplaner. En plan avsåg en transportbil med beteckningen S-23, som vanligen körs av J.M. Enligt J.E:s resplan kördes den bilen av en person vid namn P-Å.R., som denna dag vikarierade för J.M. Bilen utgick från häktet i Västerås kl. 11.30 och den första uppgiften för transportpersonalen var att köra en anhållen person från polisen i Köping till polisen i Nacka. Senare under dagen fick transportpersonalen i S-23 uppdraget av transportcentralen i Södertälje att utföra en annan transport till polisen i Västerås. Först sedan det uppdraget var utfört kunde personalen återvända till häktet. Arbetsdagen avslutades kl. 19. Mellan kl. 16 och kl. 19 fullgjorde P-Å.R. tre timmars enkel övertid.

J.E:s resplan för S-23 den 18 februari 1992 innebar att bilen med en person vid namn W. som förare skulle utgå från häktet kl. 9.30 för att utföra tre transportuppdrag. Arbetsdagen genomfördes enligt den ursprungliga planen och avslutades kl. 16.30. Mellan kl. 16 och kl. 16.30 fullgjorde W. en halv timmes enkel övertid.

Den 19 februari 1992 ersattes J.M. av en person vid namn A.L. En hyrbil användes i stället för S-23. Arbetsdagen avslutades kl. 16.30, då A.L. hade fullgjort en halv timmes enkel övertid.

Den 20 februari 1992 fanns ingen vikarie för J.M.

För den 21 februari 1992 innebar resplanen att W. åter ersatte J.M. som bilförare. En bil med beteckningen S-27 användes i stället för S23. Bilen utgick kl. 8.30 för transport av en person till tingsrätten i Eskilstuna. Sedan tingsrättsförhandlingen avslutats skulle bilen, enligt planen, köras till en kriminalvårdsanstalt och därifrån tillbaka till häktet i Västerås. Planen följdes och arbetsdagen avslutades kl. 17.30, då W. hade fullgjort en och en halv timmes enkel övertid.

Lördagen den 22 februari 1992 upprättade J.E. en resplan gällande en bil med beteckningen S-25, som vanligen körs av J.M. på lördagar. En person vid namn P.N. vikarierade denna dag för J.M. Först genomfördes en transport från polisen i Borlänge till polisen i Norrtälje. Därefter skulle enligt den ursprungliga planen en person transporteras från häktet i Stockholm till LVM-hemmet i Salberga. Den transporten inställdes emellertid under dagen. Slutligen genomfördes planenligt en transport från polisen i Märsta till häktet i Västerås, där arbetsdagen avslutades kl. 20.30. Mellan kl. 17 och kl. 20.30 fullgjorde P.N. tre och en halv timmes kvalificerad övertid.

Övertidsuttaget för bilförare vid Västeråshäktets transportcentral varierar mycket. Det är i regel inte planerat ens när arbetsdagen börjar. Även om övertidsarbete någon gång har planlagts i förväg, kan förändringar av planen alltid ske i sista stund.

Enligt statens mening är den övertidsersättning som utgått till vikarierna inte något som J.M. har gått miste om. Under de dagar då J.M. var sjukledig fanns inget för honom inplanerat övertidsarbete. Enligt statens mening skall hans sjuklöneunderlag därför beräknas utan att hänsyn tas till det övertidsarbete hans vikarier faktiskt kommit att utföra dessa dagar.

Arbetstagarna vid transportcentralen får tjänstgöra högst 450 timmar per at på övertid. J.M. brukar komma upp i det antalet, vilket innebär att han tjänar ungefär 48 000 kr per år på sitt övertidsarbete. Vad han itu anser sig ha gått miste om är alltså marginellt i jämförelse därmed. Eftersom vikariers övertidsarbete inte tas med vid beräkningen av mängden övertidsarbete per år för den sjukledige, skulle det vara orimligt att ta med vikariers övertidsarbete i beräkningen av sjuklöneunderlaget. I detta fall skulle det ju kunna betyda att J.M. fick ersättning dels för 450 timmars eget övertidsarbete under året, dels - som en del av sjuklönen - för övertidsarbete som hans vikarier därutöver utfört. Det har förekommit att J.M. i slutet av året inte har fått tjänstgöra som chaufför utan i stället fått arbeta inne på häktet, för att han inte skulle riskera att överskrida 450 timmars övertid.

I propositionen 1990/91:181 med förslag till sjuklönelag sägs på s. 70-71 att sjuklönen skall beräknas på den lön och de andra anställningsförmåner som normalt skulle ha utgetts om arbetstagaren hade varit i arbete, t.ex. prestationslön och ersättning för inplanerad övertid. Vidare sägs att denna regel är avsedd att motsvara vad som gäller enligt bl.a. 12§ anställningsskyddslagen och 7 § förtroendemannalagen. När de reglerna har tillämpats har ersättning för övertidsarbete inte räknats med bland de anställningsförmåner som arbetstagare har rätt att behålla. Parterna har inte genom kollektivavtal närmare reglerat vad som skall gälla vid beräkningen av sjuklönen. Statens arbetsgivarverk (SAV) har i sitt cirkulär 1992 A 9, på s. 7 förklarat att detta innebär att det ytterst är sjuklönelagens regler som gäller vid beräkning av arbetstagarens sjuklön under sjuklöneperioden. SAV har vidare i samma cirkulär föreskrivit att en kompletterande utbetalning endast får avse kompensation för sådana lönetillägg som ingår i underlagssumman för tjänstledighetstillägg och att någon kompensation för mistade övertidstillägg alltså inte kan komma i fråga, eftersom övertidstillägget är en avlöningsförmån som inte ingår i underlagssumman.

Av arbetsdomstolens dom AD 1983 nr 177 framgår bl.a. att den omständigheten att en arbetstagare är skyldig att utföra visst övertidsarbete inte medför att han också har rätt att få utföra sådant arbete. Genom domen AD 1985 nr 29 klargjorde arbetsdomstolen att begreppet "bibehållna anställningsförmåner" i förtroendemannalagen i princip skall anses innefatta lönen jämte sådana lönetillägg som kontinuerligt och förutsebart utgår vid sidan av lönen. Övertidsersättning skall alltså inte innefattas. Frågan om hur 6 § första stycket sjuklönelagen skall tolkas med avseende på mistad övertidsersättning har behandlats av arbetsdomstolen i domen AD 1993 nr 47, varigenom fastslogs att ersättning för visst övertidsarbete som tillfälligtvis beordrats en arbetstagare inte skulle medräknas i sjuklöneunderlaget när arbetstagaren sedan insjuknade och var sjuk den dag arbetet skulle ha utförts. Slutsatsen av det anförda måste, enligt statens mening, bli att J.M. inte har rätt till sjuklön med belopp som överstiger vad han redan erhållit.

Arbetstagarparterna

Vad staten anfört angående faktiska omständigheter vitsordas.

På transportcentralen vid häktet i Västerås finns tre transportbilar. För varje bil finns en ansvarig förare. Ytterligare cirka tio arbetstagare finns vid transportcentralen. Till transportcentralen i Södertälje, som har ett övergripande ansvar, är 55 bilar och 280 anställda knutna. Vid den transportcentralen samordnas kriminalvårdens transporter inom ett större område. Alla transportcentraler som hör till området anmäler sina behov av transporter till Södertälje. De transporter som anmäls före den dag då de skall utföras fördelas av transportcentralen i Södertälje som per telefon eller telefax ger övriga transportcentraler i uppdrag att utföra dem. Med dessa uppdrag som utgångspunkt upprättar de olika transportledarna resplaner. De behov av transporter som anmäls till Södertälje samma dag som de skall utföras fördelar transportcentralen i Södertälje via radio direkt till personalen i transportbilarna.

Transportpersonalen är schemalagd för treveckorsperioder enligt följande. Första veckan arbetar de sex åttatimmarsdagar, andra veckan arbetar de fyra åttatimmarsdagar och tredje veckan arbetar de fyra tiotimmarsdagar. Schemat innebär i genomsnitt 40 timmars arbete per vecka. I praktiken följs inte schemat, utan arbetsdagarnas längd varierar mycket och det förekommer ofta övertidsarbete. Varje morgon utfärdar transportledaren vid häktets transportcentral resplaner för de olika bilarna med personal. Sedan bilarna utgått tar transportcentralen i Södertälje över arbetsledningen. När transportpersonalen når sitt första resmål är de skyldiga att kontakta transportcentralen i Södertälje om denna inte redan tidigare har tagit kontakt. Det händer ofta att transportcentralen i Södertälje under pågående arbetsdag ger nya uppdrag eller ändrar i den ursprungliga resplanen. Personalen har inte möjlighet att neka till att ta uppdragen. Det innebär att de aldrig ens när de ger sig av från häktet på morgonen vet när arbetsdagen skall sluta. Den som inte kan ställa upp på dessa villkor får inte tjänstgöra som bilförare.

Enligt ett avtal från den 20 november 1990 mellan å ena sidan Kriminalvårdsstyrelsen och å andra sidan SACO/SR:s samverkansorgan, Statsanställdas förbund och TCO-S samverkansorgan gäller följande. Arbetstagare inom Kriminalvårdsverket är skyldig att fullgöra övertid med högst 350 timmar under ett kalenderår. Timtalet får överskridas när det behövs för att arbetstagaren skall kunna slutföra ett uppdrag som inte kan avbrytas utan stora olägenheter för verksamheten. En arbetstagare får- efter i första hand frivilligt åtagande - tas i anspråk för transportövertid eller motsvarande under högst 100 timmar tender ett kalenderår, utöver de 350 tidigare nämnda.

Verksamheten vid häktets transportcentral förutsätter och kräver omfattande övertidsarbete. Detta gäller särskilt för bilförarna, som alltid måste delta i hela resan. J.M. anställdes vid transportcentralen 1967 och har allt sedan dess fullgjort ungefär 400 timmars övertid varje år. Under såväl 1991 som 1992 kom han upp i mer än 400 timmar. Frän och med januari till och med september 1993 har han fullgjort 347 timmars övertid. De två andra bilförarna har fullgjort övertid i motsvarande omfattning. Arbetsgivaren brukar försöka styra verksamheten så att arbetstagarna vid transportcentralen har en buffert på 25 timmar kvar på sin övertidskvot när årets slut närmar sig. En arbetstagare som fullgjort 450 timmars övertid under ett år kan inte längre tjänstgöra som transportpersonal under det året.

J.M:s månadslön är 13 409 kr. Om han fullgör 400 timmars enkel övertid under året tjänar han ytterligare cirka 48 000 kr, eller 4 000 kr per månad.

Genom sjuklönelagen infördes en inledande period där arbetsgivaren har att ansvara för ersättning vid arbetstagares sjukdom. En av anledningarna till detta var att ett sådant system kunde antas medföra möjligheter till en rättvisare kompensation för inkomstförluster till följd av sjukdom (se prop. 1990/91 s. 28). De inslag av schabloniseringar inom timsjukpenningsystemet som i vissa fall ledde till över- respektive underkompensation bedömdes kunna elimineras i stor utsträckning i och med att ersättningen under en arbetsgivarperiod direkt relaterades till inkomstförlusten. Med den tolkning staten hävdar i målet kommer J.M:s sjuklön under de första 14 sjukdomsdagarna att väsentligt understiga vad han sedan får från försäkringskassan. Ersättningen från försäkringskassan grundar sig nämligen på J.M:s beräknade årliga inkomst, bestående av såväl lön som övertidsersättning.

Sjuklönelagen bygger på att sjuklönen skall utgöra en viss del av den lön och de andra anställningsförmåner som arbetstagaren skulle ha fått om han fullgjort sina arbetsuppgifter (se a. prop. s. 43). Om J.M. hade fullgjort sina arbetsuppgifter under de dagar målet gäller så hade han arbetat på samma sätt som sina vikarier. Arbetet med transporter vid häktet är så organiserat att övertid är ett stående inslag för personalen. Ända sedan J.M. började sin anställning 1967 har han regelbundet arbetat övertid. J.M:s normala inkomst utgörs alltså av hans ordinarie månadslön och övertidsersättning. Det är den normala inkomsten som skall vara underlag för beräkningen av hans sjuklön. J.M:s sjuklön skulle alltså ha beräknats på även den övertidsersättning han skulle ha fått om han varit i tjänst. Detta framgår också av den nämnda propositionen, vari uttalas (s. 43) att principen vid bestämmande av sjuklöneunderlaget bör var att detta skall ge en så riktig bild som möjligt av det inkomstbortfall som arbetstagaren gör i anställningsförhållandet när ett sjukdomsfall inträffar. Den ersättning i form av sjuklön som utbetalas till den anställde bör således, enligt propositionen, stå i relation till den inkomstförlust han gör.

Enligt arbetstagarparternas mening har alltför stor vikt lagts vid uttalandet i propositionen till sjuklönelagen om "inplanerad övertid". Om J.M. hade varit timavlönad så är det ingen tvekan om att även den tid som utgjorde övertid hade betraktats som arbetad tid och räknats med då sjuklönen bestämdes, eftersom sjuklöneunderlaget i sådana fall skall beräknas på arbetad tid (a. prop, s. 71). Av förarbetena till anställningsskyddslagen (prop. 1973:129) framgår att övertidsersättning skall ingå bland de anställningsförmåner som arbetstagaren enligt 12 § nämnda lag har rätt att behålla under uppsägningstid. I propositionen sägs nämligen (se s. 249) att den uppsagde arbetstagaren lika väl som sina arbetskamrater får tåla om förtjänsten vid något tillfälle helt allmänt skulle minska, t.ex. genom att övertidsuttaget inskränks.

Av arbetsdomstolens dom AD 1993 nr 47 kan den slutsatsen dras att mistad övertidsersättning skall medräknas i sjuklöneunderlaget om det inte varit fråga om tillfälligt beordrad övertid. Har det varit fråga om ständigt återkommande övertid som ett normalt inslag i anställningen skall övertidsersättning räknas med, I detta fall var det inte fråga om tillfälligt beordrad övertid utan om ett regelbundet inslag i J.M:s arbetssituation. Övertidsersättning är en normal och betydande del av hans arbetsinkomst. Det skulle vara alldeles orimligt om övertidsersättningen inte skulle medräknas bara för att övertiden inte varit i förväg schemalagd. I verksamheten vid transportcentralen är det nämligen inte möjligt att schemalägga övertiden, trots att den är en förutsättning för att verksamheten skall fungera.

En jämförelse kan också göras med arbetsdomstolens dom AD 1991 nr 106 angående omplacering av en arbetstagare vid ett häkte. Där ansågs arbetet stadigvarande ha varit så anordnat att övertidsersättning var en helt normal del av arbetstagarens månadsinkomst. Sedan arbetsdomstolen konstaterat att arbetsgivaren gjort sig skyldig till kollektivavtalsbrott tillerkände domstolen arbetstagaren ersättning motsvarande bl.a. övertidsersättning. Vid en tillämpning av 12 § anställningsskyddslagen skulle en arbetstagare i ett liknande fall således ha fått behålla sin övertidsersättning under uppsägningstiden. Samma bedömning bör göras vid beräkning av sjuklöneunderlag.

Domskäl

Arbetsdomstolen har i domen AD 1993 nr 47 prövat frågan om den övertidsersättning som skulle ha utgått till en arbetstagare om denne inte blivit sjuk skulle inräknas i underlaget vid beräkningen av arbetstagarens sjuklön. Det rörde sig i det fallet om en arbetstagare som en onsdag på grund av en tillfälligt ökad orderingång beordrades att utföra övertidsarbete den kommande lördagen men som på torsdagen skadade sig på sin fritid och sedan sjukanmälde sig varför en annan arbetstagare beordrades att utföra övertidsarbetet. I den domen uttalade arbetsdomstolen bl.a. följande.

1 6 § första stycket sjuklönelagen anges att sjuklönen utgör andel av den lön och de andra anställningsförmåner som arbetstagaren gått miste om till följd av nedsättningen i arbetsförmågan under sjuklöneperioden. Denna bestämmelse skall ses mot bakgrund av den grundläggande regeln i lagens första paragraf att arbetstagaren har rätt att vid sjukdom behålla lön och andra anställningsförmåner (sjuklön).

Formuleringen "--- den lön och andra anställningsförmåner som arbetstagaren gått miste om---" i 6 § första stycket sjuklönelagen kan, om den läses för sig, uppfattas på det sättet att sjuklöneunderlaget skall innefatta varje ersättning som arbetstagaren skulle ha erhållit om han inte blivit sjuk. Uttryckssättet i 1 § att arbetstagaren har rätt att vid sjukdom "behålla" lön och andra anställningsförmåner för däremot tanken till att det är vad som normalt utgår som lön och anställningsförmåner i övrigt som skall utgöra underlag för sjuklönen.

Förarbetena till sjuklönelagen ger ett otvetydigt stöd för att avsikten vid lagens tillkomst har varit att ersättning för det vanliga tillfälligt beordrade övertidsarbetet inte skall beaktas vid beräknandet av sjuklöneunderlaget. Sålunda anges i propositionens specialmotivering (prop. 1990/91:181 s. 70) att till grund för beräkningen av sjuklön skall läggas den lön och andra anställningsförmåner som normalt skulle ha utgetts om arbetstagaren varit i arbete, t.ex. prestationslön och ersättning för inplanerad övertid. Enligt arbetsdomstolen måste antas att med uttrycket "inplanerad övertid" avses något annat än övertid i allmänhet Finns det då några starka skäl att tolka 6 § första stycket sjuklönelagen på ett annat sätt ån som sålunda framgår av förarbetena?

Det kan konstateras att den gängse lösningen i lagstiftningen när inkomstbortfall skall kompenseras är att ersätta vad som normalt utges i form av lön eller andra anställningsförmåner (jämför 12 § anställningsskyddslagen och 7 § förtroendemannalagen),

En omständighet som enligt arbetsdomstolens uppfattning bör tillmätas avsevärd betydelse i tolkningshänseende är att arbetsmarknadens parter i synnerligen stor omfattning i kollektivavtal reglerat beräkningen av sjuklönen och därvid utgått från att den tillfälliga övertiden inte skall beaktas.

Vid övervägande av det anförda kommer arbetsdomstolen till den uppfattningen att 6 § första stycket sjuklönelagen skall tolkas på det sättet att det tillfälligtvis beordrade övertidsarbetet inte skall beaktas vid beräkningen av sjuklöneunderlaget.

Av de nu återgivna domskälen och de däri nämnda uttalandena i sjuklönelagens förarbeten framgår att övertidsersättning som en arbetstagare går miste om på grund av sjukdom skall ingå i underlaget för beräkning av sjuklönen i en del fall men inte i andra. De sistnämnda fallen kännetecknas av att det är fråga om tillfälligtvis beordrat övertidsarbete och de förstnämnda fållen av att det är fråga om vad söm i förarbetena benämnts "inplanerad övertid", d.v.s. något annat än tillfälligtvis beordrat övertidsarbete. Vad som avses med uttrycket "inplanerad övertid" har inte utvecklats i lagens förarbeten. Som ett par exempel på vad som kan tänkas ha åsyftats och som kan betecknas som något annat än tillfälligtvis beordrat övertidsarbete kan nämnas s.k. kollektiv produktionsövertid som förekommer på vissa kollektivavtalsområden och regelmässigt återkommande förberedelse- eller avslutningsarbete,

Den fråga arbetsdomstolen nu har att ta ställning till är ofri den övertid som är aktuell i detta mål kan betraktas som tillfälligtvis beordrad eller som "inplanerad övertid" i lagförarbetenas mening, eller med andra ord om ersättningen för övertidsarbetet är en sådan ersättning sona normalt utgår och som arbetstagaren därför har rätt att "behålla" vid sjukdom.

J.M:s arbetstidsförhållanden och övertidsarbete har parterna lämnat med varandra överensstämmande beskrivningar av och förhållandena har ytterligare belysts genom de förhör som hållits upplysningsvis på arbetsgivarsidans begäran med häktesföreståndaren L-E.V. samt på arbetstagarsidans begäran med transportledaren J.E. och J.M. själv.

Av utredningen framgår bl.a. följande. En särskild överenskommelse möjliggör ett övertidsuttag på högst 450 timmar per år, d.v.s. ett avsevärt högre övertidsuttag än vad som är klet vanliga på arbetsmarknaden. Övertid är också vanligt förekommande. Under den aktuella veckans sex arbetsdagar förekom övertidsarbete fem dagar. Detta synes med hänsyn till det stora övertidsuttaget under åren, mer än 400 timmar per år, vara vanligt förekommande och det har inte heller påståtts att denna vecka skulle avvika från andra. En förutsättning för att en anställd skall kunna arbeta som bilförare är att den anställde kan arbeta övertid. Bilförare som kommit upp i det högsta antalet övertidstimmar per är placeras på annat arbete under resten av året. Det är inte möjligt att förutse behovet av transporter och därmed av övertidsarbete i början av ett arbetspass. 400 timmar s.k. enkel övertid per år ger en övertidsersättning på ca 48 000 kr per är eller ca 4 000 kr per månad.

Enligt arbetsdomstolens mening kan övertidsarbete som uppkommer under sådana förhållanden som de nu angivna inte betecknas som tillfälligtvis beordrat. Snarare finns det anledning att se det så att det finns en stående order att inom ramen för vad lag och avtal medger vid uppkommande behov utföra övertidsarbete. Visserligen kan man inte betrakta detta övertidsarbete som inplanerat i den mera inskränkta meningen att det på förhand skall finnas ett schema där övertidsarbetets början och slut i tiden anges. Men det är otvivelaktigt inplanerat i den meningen att verksamheten sådan den bedrivs förutsätter övertidsarbete. Övertidsarbete i den omfattning som förekom under J.M:s sjukfrånvaro måste sägas vara förutsebart och återkommande. Förtjänsten av detta arbete, övertidsersättningen, måste därmed för J.M:s del anses vara en normalt utgående förmån. Denna bedömning förändras inte av vad staten anfört om att det inte kan vara godtagbart att J.M. ersätts för maximalt antal övertidstimmar per år och dessutom erhåller sjuklön beräknad på övertidstimmar som vikarier utfört. Sjuklönen måste ju kunna beräknas i samband med sjuktillfället, d.v.s. vid en tidpunkt då man inte med säkerhet vet hur stort övertidsuttaget kommer att bli under året eller ens om anställningen kommer att bestå året ut.

Sammanfattningsvis kommer arbetsdomstolen till slutsatsen att omständigheterna är sådana att den övertidsersättning som J.M. genom sjukfrånvaron gått miste om skall ingå i underlaget vid beräkning av hans sjuklön. Statens talan skall därför avslås. Till följd av denna bedömning skall staten betala arbetstagarparternas rättegångskostnader, vilka får anses skäliga.