AD 1993 nr 85

SACO, c/o Civilekonomernas Riksförbund

mot

Staten genom Statens Arbetsgivarverk.

Parterna är i förhållande till varandra bundna av kollektivavtal, däribland avtalet om turordning för arbetstagare hos staten (TurA-S), vilket innehåller bl.a. följande bestämmelse.

Turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist

3§

I stället för det som föreskrivs i 22 § tredje stycket lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS) gäller att turordning vid uppsägning skall omfatta arbetstagare med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter hos myndigheten på den ort där arbetsbristen finns.

Lagen (1982:80) om anställningsskydd innehåller bl.a. följande bestämmelser.

Turordning vid uppsägning

22 § Vid uppsägning på grund av arbetsbrist skall arbetsgivaren iaktta följande turordningsregler.

Arbetstagarnas plats i turordningen bestäms med utgångspunkt i varje arbetstagares sammanlagda anställningstid hos arbetsgivaren. Arbetstagare med längre anställningstid har företräde framför arbetstagare med kortare anställningstid. Vid lika anställningstid ger högre ålder företräde Kan en arbetstagare endast efter omplacering beredas fortsatt arbete hos arbetsgivaren, gäller som förutsättning för företräde enligt turordningen att arbetstagaren har tillräckliga kvalifikationer för det fortsatta arbetet.

Har arbetsgivaren flera driftsenheter, fastställs turordningen för varje enhet för sig- Om arbetsgivaren är eller brukar vara bunden av kollektivavtal, fastställs en särskild turordning för varje avtalsområde. Finns det i ett sådant fall flera driftsenheter på samma ort, skall inom en arbetstagarorganisations avtalsområde fastställas en gemensam turordning för samtliga enheter på orten, om organisationen begär det senast vid förhandlingar enligt 29 § Lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA) innehåller bl.a följande.

8 kap, Turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist

- - - - - - - - - - - -- - - -- - - - - - - - - - -

3 § Uppsägning, som strider mot bestämmelse om turordning, skall på talan av

arbetstagaren förklaras ogiltig,

Vid tvist - samma lag.

S.G. som är medlem i Civilekonomernas Riksförbund, anställdes den 2 maj 1983 vid Lantbruksnämnden i Stockholms län. Dess verksamhet upphörde den 1 juli 1991 och dess uppgifter överfördes till Länsstyrelsen i Stockholms län. Där bildades en lantbruksenhet som indelades i tre sektioner, en för jordbruk, en för trädgårdsnäring och en för administration, och som fick till uppgift bl.a. att ge information och rådgivning till yrkesutövare inom jordbruk och trädgårdsnäring. S.G. fick när lantbruksnämnden upphörde, anställning vid länsstyrelsen med placering på lantbruksenheten.

Anslagen till länsstyrelsen skulle komma att minskas och länsstyrelsen övervägde under våren 1992 konsekvenserna härav för dess verksamhet och organisation. Länsstyrelsen beslutade sedan efter förhandlingar med berörda arbetstagarorganisationer om en ny organisation, som medförde att uppsägningar på grund av arbetsbrist aktualiserades. Förändringarna av verksamheten innebar bl.a. att länsstyrelsen inte längre skulle ge ekonomisk rådgivning till trädgårdsföretag, något som privata konsultföretag kunde utföra. Länsstyrelsen beslöt därför i mars 1992 att göra verksamhetsinskränkningar bl.a. motsvarande en handläggare inom området "ekonomisk rådgivning - trädgård".

Vid förhandlingar med berörda arbetstagarorganisationer presenterade länsstyrelsen ett förslag till turordningskretsar. Länsstyrelsen föreslog bl.a, en turordningskrets omfattande handläggaruppgifter inom ekonomi/trädgård. I denna turordningskrets ingick endast S.G. Detta förslag förkastades av SACO som förordade större turordningskretsar. Förhandlingarna avslutades utan att enighet hade uppnåtts. S.G. blev därefter den 25 juni 1992 uppsagd på grund av arbetsbrist. Med anledning härav har SACO väckt talan mot staten.

SACO har yrkat att arbetsdomstolen skall ogiltigförklara statens uppsägning av S.G. samt förplikta staten att utge allmänt skadestånd till S.G. med 20 000 kr och till SACO med 10 000 kr, jämte ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning tills betalning sker.

Staten har bestritt yrkandena men vitsordat ränteyrkandena såsom skäliga i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

SACO

S.G. har varit anställd i statlig tjänst i tolv år. Hon har arbetat som företagsekonom, först vid lantbruksnämnden och därefter vid länsstyrelsens lantbruksenhet, sedan nämndens arbetsuppgifter överförts dit den 1 juli 1991. En ekonom vid lantbruksenheten har hand om informationsförmedling och rådgivning till olika yrkesutövare inom jordbruk och trädgårdsnäring och skall därvid se till att de mål som politikerna ställt upp för verksamheten fullföljs. Rådgivningen kan vara enskild men även bestå av kursverksamhet. Rådgivningen sköts inte bara av ekonomer utan även av andra yrkesgrupper. Det finns därför rådgivare inom olika områden t.ex. markanvändning, odling, miljö m.m. När länsstyrelsen började överväga neddragningar vid enheten fanns vid denna tre ekonomer. Dessa tre ekonomer var S.G. L.C. samt N.M. N.M. hade endast en tidsbegränsad anställning. Enheten är formellt indelad i sektioner. Sektionsindelningen saknar dock i praktiken betydelse eftersom jordbruks- och trädgårdsfrågorna går in i varandra. Verksamhetens syfte är att uppnå de samhällsmål politikerna ställer för den och för att uppnå dessa mål används samma styrmedel inom båda näringarna. Ekonomernas uppgift är bl.a. att tillämpa de anvisningar och föreskrifter som ges ut av statliga myndigheter. En stor del av arbetet är förknippad med myndighetsutövning. Syftet med rådgivningen är bl.a. att lära företagarna inom jordbruks- och trädgårdsföretagen att sköta ett företag. Företagarna kan få hjälp med ekonomiska analyser och driftsplaner samt utredningar om förutsättningarna för omläggning av verksamheter. Vidare medverkar ekonomerna vid värderingar. Synen på rådgivning är densamma inom båda näringarna.

S.G. var tjänstledig under tiden augusti 1990 - augusti 1991. Under denna tid tillsattes ingen vikarie för henne. Däremot fick N.M. en tidsbegränsad anställning och placerades på lantbruksenheten tillsammans med L.C. för att handlägga företagsekonomiska uppgifter. N.M. har under S.G:s tjänstledighet handlagt bl.a. ett stort trädgårdsärende samt olika jordbruksärenden. Efter det att S.G. kom tillbaka från sin tjänstledighet, har hon handlagt såväl trädgårdsärenden som andra ärenden. En stor del av hennes arbetsuppgifter har bestått i verksamhetsplanering och förberedelser för anslagsframställan. Detta arbete har varit omfattande och endast berört jordbruksnäringen. Under våren 1992 har S.G. handlagt både jordbruks och trädgårdsärenden. Hon har även utfört omställningskontroller. S.G. har också hållit seminarier i jordbruksfrågor. Hennes arbete har således alltmer inriktats på jordbruksärenden.

Skillnaden mellan företag inom jordbruket och trädgårdsnäringen är inte stor. Ett jordbruksföretag behöver inte bestå av stora arealer med jordbruksmark samt djurhållning. Det kan vara kombinerat med ett trädgårdsföretag. Sålunda kan ett jordbruk ha växtodlingar, djur samt trädgårdsodling i växthus. Detta har medfört att S.G. har kommit att arbeta med båda typer av företag.

S.G. har en agronomexamen som motsvarar en civilekonomexamen. L.C. har en lantmästarexamen. Vid en jämförelse mellan dessa examina får agronomexamen anses ha ett högre värde.

Vid bedömningen av begreppet " i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter" har arbetsdomstolen i en tidigare dom, AD 1992 nr 90, förklarat att uttrycket måste ges en vidsträckt tolkning. Det spelar ingen roll hur organisationen är uppbyggd utan det väsentligaste vid bedömningen måste vara det faktiska innehållet i arbetsuppgifterna. SACO gör gällande att S.G. och L.C. haft i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter och att dessa är helt jämförbara när det gäller innehåll och inriktning. De har arbetat mot samma mål och haft samma arbetsmetoder oavsett vilken typ av företag de gett råd till. Att det är olika författningar som styr jordbruksrespektive trädgårdsnäringen har ingen betydelse eftersom de har samma mål. Ekonomerna har också tillgång till experter på olika områden. Till detta kommer att S.G. under ett antal år har arbetat med jordbruksärenden.

SACO anser alltså att turordningskretsen borde varit större. Eftersom L.C:s arbetsuppgifter är i huvudsak jämförbara med S.G:s borde han ha ingått i samma turordningskrets som S.G. Hon har längre anställningstid i statlig tjänst än L.C. Uppsägningen av S.G. strider mot turordningsbestämmelserna. Den skall enligt 8 kap. 3 § LOA förklaras ogiltig. S.G. och SACO är också berättigade till allmänt skadestånd för kollektivavtalsbrott.

Staten

Trädgårdsnäringen och jordbruksnäringen är två från varandra helt skilda näringsgrenar med olika problem vad gäller produktion, teknik och företagsekonomi. Det föreligger även skilda mål och styrningar från statsmakterna när de gäller dessa näringar. Den statliga rådgivningen påverkas av dessa skillnader. Den statliga och den statsfinansierade rådgivningen till dessa näringar har bedrivits på skiftande sätt. Verksamheten bedrevs ursprungligen av lantbruks- och hushållningssällskapen och senare av lantbruksnämnderna. From. den 1 juli 1991, då lantbruksnämnderna upphörde, har denna rådgivning varit en uppgift för länsstyrelserna. Rådgivning förekommer även vid sidan av den statliga rådgivningen. Rådgivning ges av hushållningssällskap men även av inom näringen verksamma organ. Exempel på sådana organ inom jordbruksnäringen är LRF-konsult samt LRF självt. För rådgivning inom trädgårdsnäringen finns ett företag som heter Trädgårdsutveckling AB. Statsmakternas syfte har under senare år varit att överlämna åt privata organ att sköta rådgivningsverksamheten och begränsa de statliga organens verksamhet till sådant som innefattar myndighetsutövning, exempelvis beviljande av statligt ekonomiskt stöd.

Vid varje länsstyrelse finns en lantbruksenhet. Denna enhet har hand om rådgivningen till jordbruksföretagen inom länet. Rådgivning till trädgårdsföretag förekommer däremot inte vid alla länsstyrelser. Landet har i detta avseende i stället indelats i fem distrikt, d.v.s. att rådgivningen sker i detta fall över länsgränserna. Det finns sammanlagt tio rådgivare i landet som har hand om trädgårdsfrågor och av dessa finns fem på Länsstyrelsen i Stockholms län.

Trädgårdsnäringen kännetecknas av att den avser odling av frukt och bär, växter och plantskoleväxter, att odlingen försiggår i växthus och på friland, att det rör sig om små företag som är relativt specialiserade samt att företagen har en ganska stor geografisk spridning. Deras produktion kombineras oftast med försäljning direkt till konsumenter. Produktionsanläggningarna är speciella på det sättet att man intensivt utnyttjar en begränsad odlingsyta. Det ställs stora krav på energibesparingar inom växthusodlingen.

Jordbruket kännetecknas av odling av spannmål, oljeväxter, potatis, foderväxter och energiskog. I jordbruksföretag förekommer även animalieproduktion. Oftast kombineras jordbruk med skogsbruk. Kännetecknande för jordbruket är också den speciella och omfattande maskinella utrustningen för växtproduktion och de särskilt avpassade byggnaderna såsom ladugårdar m.m. I företag med växtodling finns siloanläggningar, torkar och maskinhallar. Till detta kommer att den lagstiftning som finns på respektive område är olika. Exempel på sådana olikheter är att inom jordbruket finns djurskyddslagstiftning. Det är även vanligt att jordbrukare försöker kombinera det traditionella jordbruket med annan verksamhet såsom snöröjning, maskinuthyrning etc.

Sammantaget anser staten att trädgårdsnäringen och jordbruksnäringen är två helt skilda näringsgrenar. Det är därför självklart att den företagsekonomisk rådgivningen måste bygga på de speciella förutsättningar som respektive näringsgren har. Gemensamt är givetvis är det är fråga om att ge företagsekonomisk rådgivning men det krävs även att rådgivaren har goda kunskaper om och erfarenhet av produktionsvillkoren i näringen i fråga. Arbetsuppgifterna för en ekonom vid jordbrukssektionen och en ekonom vid trädgårdssektionen är varken till sin beskaffenhet eller inriktning desamma eller ens i stort desamma. Detta har medfört att varken den företagsekonomiska eller produktionstekniska rådgivning integrerats i något gemensamt arbetsområde utan är åtskilda både organisatoriskt och faktiskt.

S.G:s arbetsuppgifter består i ekonomisk rådgivning åt trädgårdsföretag. Hon handlägger företrädesvis lånegaranti- och energisparbidragsärenden för trädgårdsföretag. Vidare ger hon information och rådgivning. Hon ger utbildning i företagsledning och företagsekonomiska frågor till trädgårdsföretag. S.G. har inte lämnat rådgivning i jordbruksfrågor även om hon lämnat råd till jordbruksföretag i trädgårdsfrågor.

L.C:s arbetsuppgifter består i att upprätta driftsplaner och företagsanalyser rörande lantbruksföretag, jordbruk och skogsbruk, att handlägga frågor om statliga stöd, startstöd och glesbygdsstöd, att värdera fysiska skador och beräkna intrångsersättningar, att upprätta driftsplaner vid avvecklingsalternativ, att fastställa intrångsersättning för naturreservat, att upprätta landskapssvårdsavtal, att handlägga arrendefrågor samt att handha en del projekt som jordbruksverket har tagit initiativ till, exempelvis "kvinnor på landet". Hans arbete omfattar en rad olika ärendetyper och innefattar till stor del myndighetsutövning.

Statens ekonomiska rådgivning kommer framöver att begränsas. Statens engagemang skall begränsas till sådant som innefattar myndighetsutövning och till sådana fall där det finns ett samhällsintresse av att rådgivningen används som ett medel att främja en näringsutveckling. För trädgårdsnäringens del har ansetts att den företagsekonomiska rådgivningen kan bedrivas av intresseorganisationer. Detta har medfört att länsstyrelsen beslutat att denna verksamhet skall upphöra, d.v.s. att den tjänst som S.G. innehar skall försvinna. På grund av den arbetsbristsituation som uppstod hade länsstyrelsen att bestämma en turordningskrets som skulle omfatta arbetstagare med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter.

I fråga om tolkningen av uttrycket "i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter" vill staten framhålla följande. Genom hänvisning i lagen om offentlig anställning blir anställningsskyddslagens bestämmelser om bl.a. turordningen tillämpliga vid uppsägning på grund av arbetsbrist. Enligt 22 § anställningsskyddslagen skall först turordningskretsens omfattning bestämmas. Huvudregeln är då att samtliga arbetstagare som finns hos arbetsgivaren skall utgöra en turordningskrets. Av paragrafens tredje stycke framgår dock att turordningskretsens omfattning begränsas till driftsenhet och avtalsområde men kan utvidgas till att avse flera driftsenheter på samma ort. Tredje stycket påverkar inte arbetstagarnas placering inom kretsen. Arbetstagarnas placering inom denna bestäms enligt andra stycket i samma paragraf, varvid anställningstiden som huvudregel är avgörande. Bestämmandet av turordningskretsens omfattning rör alltså inte frågan om arbetstagarnas placering inom kretsen. På samma sätt skall först turordningskretsens omfattning och därefter arbetstagarnas placering inom kretsen bestämmas när TurA-S är tillämplig. Det framgår av departementschefens uttalanden i förarbetena till de ändringar i statstjänstemannalagen som innebar att en bestämmelse med samma innehåll som 3 § TurA-S infördes i den lagen (prop. 1974:174 s. 54). En sådan ordning innebär inte att anställningsskyddslagens grundtanke att skydda dem med lång anställningstid träds för när. Av propositionen framgår också att departementschefen ansåg det mest ändamålsenliga att avgränsa kretsen enbart med hänsyn direkt till de arbetsuppgifter som arbetsbristen avsåg. Detta innebär att det skulle bli en mycket snäv krets, eftersom endast arbetstagare med identiska arbeten skulle ingå i samma krets. Departementschefen tillade dock att "Den turordningslista som skall ligga till grund för uppsägningsbeslutet bör alltså innefatta tjänstemän med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter, d.v.s. sådan arbetsuppgifter som i stort sett är av jämförbar beskaffenhet och inriktning". Detta uttalande återfinns i direkt anslutning till vad departementschefen anfört om att turordningskretsen endast skulle avse de arbetsuppgifter bristen avsåg. Detta tyder på att departementschefen velat exakt ange begränsningen, d.v.s. att begreppet i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter varken skulle ges en snäv eller vid tolkning. Gränsdragningen skulle bli diffus om man inte tar fasta på vad departementschefen uttalade. När det gäller att bestämma turordningskretsens omfattning kan man inte som någon hjälpregel hänvisa till arbetstagarnas anställningstid och ålder.

L.C:s arbetsuppgifter är inte i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter med S.G:s. Det har inte gjorts gällande att det finns någon ytterligare arbetstagare vid länsstyrelsen som borde ha ingått i samma turordningskrets som S.G. Länsstyrelsens beslut var riktigt.

Domskäl

S.G. har på grund av arbetsbrist sagts upp från sin anställning vid Länsstyrelsen i Stockholms län. Uppsägningen skedde sedan hon av Länsstyrelsen placerats i en turordningskrets som endast omfattade henne. Tvisten i målet rör frågan om denna turordningskrets rätteligen skulle ha omfattat ytterligare en arbetstagare, L.C.

Tur ordningskretsens omfattning skall bestämmas enligt 3 § TurA-S. Där föreskrivs att turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist skall omfatta arbetstagare med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter hos myndigheten på den ort där arbetsbristen finns.

S.G. och L.C. arbetar båda som företagsekonomer på Länsstyrelsens lantbruksenhet. De tillhör dock olika sektioner inom denna enhet. S.G. är placerad vid en sektion för trädgårdsnäringen och L.C. vid en sektion för jordbruket. Enligt arbetstagarsidans mening har S.G. och L.C. i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter och de borde därför ha ingått i samma tur ordningskrets. Om de hade placerats i samma turordningskrets skulle S.G. med hänsyn till att hon har längre statlig anställningstid än L.C. ostridigt inte ha blivit uppsagd.

Den helt avgörande frågan är alltså om S.G. och L.C. haft i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter.

I domen AD 1992 nr 90 beskrev arbetsdomstolen bakgrunden till bestämmelsen i 3 § TurA-S och gjorde även vissa allmänna uttalanden om dess tolkning. Arbetsdomstolen anförde bl.a. följande.

Bestämmelsen i 3 § TurA-S bygger på anställningsskyddslagens grundläggande regler om turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist. Dessa innebär att turordningen mellan de arbetstagare som berörs av arbetsbristen bestäms i första hand av längden av arbetstagarnas anställningstid och i andra hand av deras levnadsålder. Därtill kommer ett krav på att en arbetstagare som endast efter omplacering kan beredas fortsatt arbete måste ha tillräckliga kvalifikationer för det fortsatta arbetet. Dessa regler skall alltså tillämpas även på statens område.

Bestämmelsen i 3 § TurA-S innebär emellertid en särreglering på statens område när det gäller blir turordningskretsen eller turordningskretsarna skall avgränsas. Bestämmelsen leder sitt ursprung från en bestämmelse som med anledning av tillkomsten av 1974 års anställningsskyddslag infördes i 41 § första stycket i den då gällande statstjänstemannalagen (StjL). Enligt anställningsskyddslagen (numera 22 § tredje stycket) används för avgränsning av turordningskretsar bestämningarna driftsenhet och kollektivavtalsområde. Av förarbetena till bestämmelsen i 41 § första stycket StjL (grop. 1974:174 s. 50 tf) framgår att det inte ansågs möjligt att på statens område avgränsa turordningskretsen enbart med myndigheten eller förvaltningsenheten som utgångspunkt. Inte heller ansågs det möjligt att generellt tillämpa metoden med kollektivavtal som avgränsning, eftersom ett och samma kollektivavtal ofta gäller för så gott som alla arbetstagare hos en myndighet, oavsett deras yrkestillhörighet och arbetsuppgifter m.m. I valet mellan olika tänkbara lösningar stannade föredragande departementschefen för att det mest ändamålsenliga skulle vara att avgränsa turordningskretsen enbart med hänsyn direkt till de arbetsuppgifter som arbetsbristen avsäg. Den turordningslista som skulle ligga till grund för uppsägningsbeslutet borde alltså innefatta tjänstemän med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter, "d.v.s. sådana arbetsuppgifter som i stort sett är av samma beskaffenhet och inriktning" (a. prop. s. 54).

Några uttalanden därutöver om den åsyftade innebörden av bestämmelsen i 31 § första stycket StjL gjordes inte i lagstiftningsärendet. Bestämmelsen överfördes senare från StjL till förordningen (1976:685) om vissa turordningsfrågor i statligt reglerad anställning m.m., för att slutligen år 1984 upptas som 3 § i kollektivavtalet TurA-S. Därvid gjordes ingen annan saklig ändring än tillägget om en avgränsning till myndigheten "på den ort där arbetsbristen finns", Denna avgränsning saknar dock aktualitet i förevarande mål.

Det måste alltså konstateras att vad som förekommit i samband med bestämmelsens tillkomst ger föga vägledning för dess praktiska tillämpning Av intresse är emellertid att bestämmelsen som tidigare nämndes bygger på anställningsskyddslagens grundläggande regler om att längden av anställningstiden i princip skall vara avgörande för turordningen mellan olika arbetstagare Det kan iakttas, att ju snävare man tolkar uttrycket "i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter" desto mer uttunnat blir det skydd för anställningen som följer av en arbetstagares längre anställningstid. Eftersom ett sådant bättre anställningsskydd med längre anställningstid ih anställningsskyddslagens huvudprincip i turordningssammanhanget, måste det enligt arbetsdomstolens mening anses bäst överensstämmande med grunderna för anställningsskyddslagen att uttrycket ges en relativt vidsträckt tolkning. l samma riktning talar att arbetsgivarens intresse av en väl fungerande verksamhet tas tillvara genom kravet på att arbetstagare som endast efter omplacering kan beredas fortsatt arbete måste ha tillräckliga kvalifikationer för det fortsatta arbetet,

Tvisten i den nu citerade domen rörde frågan om arbetstagare vid en biblioteksenhet och en dokumentationsenhet inom Arbetslivscentrum hade i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter. Den väsentliga skillnaden mellan arbetsuppgifterna låg däri att man vid biblioteksenheten sysslat med det rent fysiska handhavandet av böcker och andra dokument medan man vid dokumentationsenheten sysslat med information om böcker och andra dokument. Bortsett härifrån förelåg det enligt vad som anfördes i domskälen en högst avsevärd parallellitet mellan arbetsuppgifterna vid de båda enheterna. Det gällde bevakningen av litteraturutgivningen, principerna för urvalet av litteratur samt registreringen och sökningen av litteratur. Med hänsyn till vad som framkommit fann arbetsdomstolen att arbetsuppgifterna vid de båda enheterna - vilka haft det gemensamma syftet att inom samma ämnesområde förse Arbetslivscentrurns forskare och externa kunder med information om känd och tillgänglig kunskap - varit av i stort sett samma beskaffenhet och inriktning och därmed i huvudsak jämförbara.

Den fråga som arbetsdomstolen nu har att ta ställning till är om två företagsekonomer vid två sektioner inom en länsstyrelses lantbruksenhet haft i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter. Den bedömningen bör göras mot bakgrund av arbetsdomstolens ovan återgivna allmänna uttalanden om hur 3 § TurA-S bör tolkas. Arbetsdomstolen anser alltså inte att det på grund av vad staten nu anfört i tolkningsfrågan finns anledning att frångå dessa uttalanden. I detta ligger bl.a. att arbetsdomstolen inte anser att departementschefens uttalanden i 1974 års proposition kan uppfattas som någon exakt beskrivning av hur turordningskretsarna skall avgränsas.

Parterna synes vara ense om att L.C:s arbetsuppgifter som företagsekonom varit inriktade på jordbruksföretag och inte på trädgårdsföretag. Det synes inte heller råda några delade meningar om att S.G:s arbetsuppgifter som företagsekonom i huvudsak varit inriktade på trädgårdsföretag. Däremot har parterna lämnat olika beskrivningar av i vilken utsträckning S.G. faktiskt kommit att arbeta med jordbruksföretag. Arbetstagarsidan har också framhållit att de båda olika näringarna numera ofta integreras. S.G. har dessutom själv uppehållit sig vid framtida förändringar som kan följa av ett svenskt GG-medlemskap och som sannolikt kommer att innebära att alltfler jordbruksföretag kommer att övergå från spannmålsodling till annat.

Enligt arbetsdomstolens mening finns det inte något stöd för att man vid bedömningen av den i detta mål aktuella frågan skall ta hänsyn till förändringar av olika arbetstagares arbetsuppgifter som kan aktualiseras om något eller några år. Bedömningen måste alltså i huvudsak göras på grundval av de arbetsuppgifter som berörda arbetstagare hade i samband uppsägningen. En annan sak som arbetsdomstolen här inte har anledning att gå in på är vilken betydelse som skall tillmätas mer förutsebara och närmare förestående förändringar av berörda arbetstagares arbetsuppgifter.

Till styrkande av vilka arbetsuppgifter S.G. haft har på SACO:s begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med henne själv samt på statens begäran hållits förhör upplysningsvis med t.f. lantbruksdirektören B.W. som är chef för lantbruksenheten vid Länsstyrelsen i Stockholm. De uppgifter som S.G. och B.W. lämnat skiljer sig åt, dock inte på så sätt att de strider mot varandra. Närmast kan skillnaden i stället beskrivas så att de lagt tonvikten på olika förhållanden.

S.G:s arbetsuppgifter har i och för sig även enligt hennes egna uppgifter varit inriktade på trädgårdsföretag men hon har också gett exempel på att hon själv arbetat med jordbruksföretag och L.C. med trädgärdsföretag. Vad hon hänfört sig till i detta sammanhang framstår emellertid inte som något annat än enstaka fall där man inte iakttagit sektionsindelningen. Mot detta står också att B.W. som i sin egenskap av enhetschef haft att bestämma vem som skulle handlägga inkommande diarieförda ärenden, uppgett att S.G. inte har handlagt jordbruksärenden.

Den slutsats som måste dras av utredningen i denna del är att det i huvudsak varit så att S.G. handlagt trädgårdsärenden och L.C. jordbruksärenden. Detta utesluter inte att S.G. i några fall arbetat med jordbruksföretag och L.C. med trädgårdsföretag. Av de exempel som nämnts synes det då ha varit fråga om företag verksamma inom båda näringsgrenarna. Att den huvudsakliga inriktningen på de bådas arbetsuppgifter varit olika motsägs inte heller av att det förekommit arbetsuppgifter, t.ex. verksamhetsplanering och s.k. omställningskontroller, som båda varit engagerade i.

Frågan blir då närmast vilka skillnader och likheter som kan iakttas mellan S.G:s och L.C:s arbetsuppgifter. I detta sammanhang bör betonas att det är arbetsuppgifternas faktiska innehåll som skall jämföras och inte eventuella organisatoriska skillnader. I enlighet därmed bör man vid bedömningen bortse från lantbruksenhetens sektionsindelning och även från den omständigheten att arbetsuppgifterna inom trädgårdsenheten avser ett större geografiskt område än uppgifterna inom jordbruksenheten.

Även i denna del utgör förhören med S.G. och B.W. den huvudsakliga utredningen. Vittnesförhör har dock på begäran av SACO hållits med H.L. som arbetar med företagsekonomiska frågor vid Länsstyrelsen i Kristianstads län.

Den mest framträdande likheten mellan S.G:s och L.C:s uppgifter är givetvis att båda utför sådana arbetsuppgifter som ankommer på företagsekonomer. De ger båda rådgivning till företag i ekonomiska frågor och syftet med rådgivningen måste på bada områdena antas vara det av SACO angivna, nämligen att ge företagarna kunskaper i ekonomiska frågor. Man är också berättigad att, även om det i målet dåligt belysts hur arbetet rent praktiskt utförs, utgå från att båda i sitt arbete med kalkyler, analyser, värderingar in.m. tillämpar för företagsekonomer gemensamma arbetsmetoder. I sitt arbete har de också tillgång till experter, även om dessa inte är desamma på de båda områdena. Gemensamt är även att verksamheten styrs av författningar och anvisningar som ger uttryck för statsmakternas målsättning med verksamheten samt att viss myndighetsutövning avseende bl, a. handläggning av ekonomiskt stöd ingår i arbetet. Tyngdpunkten i arbetet har alltmer kommit att ligga på sådana uppgifter, eftersom rådgivningsverksamheten minskat i omfattning. Bada har också ägnat sig åt utbildning av företagare vid kurser och seminarier.

Den mest framträdande skillnad som kan iakttas mellan S.G:s och L.C:s arbetsuppgifter är att de har en huvudsaklig inriktning på olika företagstyper, trädgårdsföretag respektive jordbruksföretag. Den skillnaden är dock inte särskilt markant. Bäda företagstyperna är verksamma inom lantbrukssektorn. En hel del företag har enligt vad utredningen visar en blandad verksamhet och det synes inte vara någon självklarhet till vilken sektion vissa sådana företag skall hänföras. Även om arbetet på båda områdena i stor utsträckning styrs av författningar är det ändå fråga om olika författningar och olika stödformer. Utredningen visar också att vissa ärendetyper förekommer endast på jordbrukssektionen. Det gäller bl.a. djurhållnings-, maskin- och naturieservatsfrågoi. Det är också olika slags byggnader som används inom de båda näringsgrenarna. Trädgårdsföretagen är ofta kombinerade med försäljning direkt till konsumenter, något som i stort sett saknar motsvarighet på jordbruksområdet.

Mot bakgrund av vad utredningen visar om S.G:s och L.C:s arbetsuppgifter har arbetsdomstolen att göra en samlad bedömning. Den fråga som inställer sig är därvid om avgörande vikt skall tillmätas vad som är gemensamt för dem, närmast då att båda utför arbete som företagsekonomer med tillämpning av för sådana gemensamma metoder, eller vad som skiljer dem åt, nämligen att de huvudsakligen arbetar med företag inom olika näringsgrenar.

Arbetsdomstolen kommer vid denna samlade bedömning - som alltså skall göras med beaktande av vad arbetsdomstolen i tidigare mål framhållit om att bestämmelsen i 3 § TurA-S bör ges en vidsträckt tolkning - till den slutsatsen att S.G:s och L.C:s arbetsuppgifter "i stort sett är av samma beskaffenhet och inriktning". De har alltså haft i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter och borde ha förts in i en och samma turordningskrets. Det är ostridigt att S.G. i så fall inte skulle ha blivit uppsagd.

Uppsägningen har alltså stått i strid mot den i 3 § TurA-S intagna bestämmelsen om turordning och den skall därmed enligt 8 kap. 3 § LOA förklaras ogiltig.

Genom den oriktiga tillämpningen av kollektivavtalet har staten ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd till S.G. och till SACO. Skadestånden bör bestämmas till de belopp som yrkats.

Vid denna utgång skall staten förpliktas att utge ersättning till SACO för dess rättegångskostnader.