AD 1994 nr 46
En arbetstagare med två tillsvidareanställningar hos ett landsting, nämligen en tjänst som vårdlärare vid landstingets vårdgymnasier och - med tjänstledighet från lärartjänsten - en tjänst som rektor för ett av vårdgymnasierna, sände med utnyttjande av sin ställning som rektor till landstinget in grundlöst avlöningsunderlag för sina två barn. Till följd därav betalade landstinget för de båda barnen ut lön och reseersättning med sammanlagt 84 120 kr samt socialavgifter med 29 512 kr. De belopp som sålunda utbetalades som lön och reseersättning överlämnade arbetstagaren enligt uppgift till de båda barnen med förklaringen att arbetstagaren själv tjänat pengarna på övertidsarbete. - Landstinget har ansetts berättigat att på grund av arbetstagarens ifrågavarande handlande avskeda arbetstagaren såväl från lärartjänsten som från rektorstjänsten hos landstinget. - Fråga om det med hänsyn till ett tidigare avgörande av arbetsdomstolen förelåg skäl att med stöd av 5 kap. 2 § första stycket arbetstvistlagen förordna att vardera parten skulle bära sina egna rättegångskostnader.
Parter:
Lärarförbundet; Landstinget Gävleborg
Nr 46
Lärarförbundet
mot
Landstinget Gävleborg.
Mellan Landstinget Gävleborg och Lärarförbundet gäller kollektivavtal.
K.L. är medlem i förbundet. Hon tillsvidareanställdes den 1 juli 1975 av landstinget som vårdlärare vid dess vårdgymnasier. Den 1 juli 1987 tillsvidareanställdes hon, med tjänstledighet från lärartjänsten, som rektor vid Vårdgymnasiet Hudiksvall/Ljusdal.
På hösten 1992 uppdagades att K.L. under första halvåret 1992 hade genom att fabricera grundlöst avlöningsunderlag fått landstinget att för hennes två barn - då 21 och 24 år gamla - betala lön, reseersättning och socialavgifter med sammanlagt 113 362 kr. På grund därav avskedades K.L. den 23 december 1992 av landstinget från sina båda tjänster hos detta. Avskedandet av henne från tjänsten som vårdlärare har lett till tvist mellan parterna. Efter resultatlösa tvisteförhandlingar har förbundet väckt talan mot landstinget vid arbetsdomstolen.
Med påstående att landstinget inte ens haft saklig grund för att säga upp K.L. från tjänsten som vårdlärare har förbundet yrkat att arbetsdomstolen skall ogiltigförklara avskedandet av henne från denna tjänst samt förplikta landstinget att för brott mot anställningsskyddslagen till henne utge allmänt skadestånd med 50 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning tills betalning sker.
Landstinget har bestritt bifall till förbundets yrkanden.
Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader. För det fall att käromålet avslås har förbundet yrkat att rättegångskostnaderna skall kvittas med stöd av 5 kap. 2 § första stycket arbetstvistlagen.
Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.
Lärarförbundet
Som rektor för Vårdgymnasiet Hudiksvall/Ljusdal hade K.L. befogenhet bl.a. att anställa personal vid gymnasiet och att utanordna löner. Under våren 1992 upprättade hon fem tidrapporter för sin dotter, som hon angav som timanställd vid gymnasiet, samt två anställningsförordnanden/tjänstgöringsuppgifter för sin son, som hon angav som tillfälligt anställd vid gymnasiet. Dottern hade tidigare varit anställd hos landstinget, men under den tid som de nämnda handlingarna avsåg hade inte något av barnen utfört arbete för landstingets räkning.
På grund av det av K.L. sålunda upprättade avlöningsunderlaget betalade landstinget för de båda barnen ut sammanlagt 84 120 kr som lön och reseersättning. Vidare erlade landstinget på de utbetalda beloppen socialavgifter med sammanlagt 29 512 kr. De pengar som utbetalades som lön och reseersättning har K.L. enligt uppgift skänkt till barnen med förklaringen att hon själv tjänat pengarna på övertidsarbete.
K.L:s handlande har lett till brottsutredning. Åtal hade vid tiden för huvudförhandlingen i arbetsdomstolen (den 3 februari 1994) inte väckts, men hon har delgetts misstanke om grov trolöshet mot huvudman och beretts tillfälle att yttra sig över förundersökningen. Hon har reglerat det skadeståndskrav som landstinget riktat mot henne. Hon var efter avskedandet den 23 december 1992 sjukskriven till den 1 februari 1993 och är sedan dess arbetslös.
Förbundet godtar att K.L. avskedats från rektorstjänsten, vilken varit en förutsättning för hennes handlande. Enligt förbundets mening har landstinget däremot varken haft laga grund för att avskeda eller saklig grund för att säga upp henne från tjänsten som vårdlärare. Denna tjänst saknar samband med de oegentligheter som hon gjort sig skyldig till, och som vårdlärare har hon inte heller den förtroendeställning hos landstinget som hon haft som rektor.
Förbundet stödjer sin ståndpunkt främst på majoritetens mening i arbetsdomstolens dom 1977 nr 119. I det fallet hade en arbetstagare som innehade två tjänster hos en kommun - en överstatförd tjänst som ordinarie adjunkt vid gymnasieskolan och en tidsbegränsad tjänst som rektor vid grundskolan - dömts till ett och ett halvt års fängelse för grovt bedrägeri, anstiftan till osant intygande och olovlig försäljning av alkoholdrycker. Sedan arbetsgivaren på grund därav avskedat honom från båda tjänsterna ogiltigförklarade arbetsdomstolen genom sin dom avskedandet från adjunktstjänsten.
Bedrägeribrottet hade i 1977 års fall begåtts mot arbetsgivaren kommunen och i huvudsak bestått i att arbetstagaren med utnyttjande av sin rektorstjänst hade vilselett kommunen att betala ut ca 140 000 kr för läromedel som aldrig levererats till den skola för vilken han var rektor. Pengarna hade slutligt kommit honom till godo.
Så långt företer arbetstagarens handlande i 1977 års fall en viss likhet med K.L:s handlande. Hans gärningar var emellertid både allvarligare och fler än de som K.L. gjort sig skyldig till. Bedrägeribrottet avsåg sålunda, om man tar hänsyn till penningvärdeförsämringen, ett betydligt högre belopp än det som hon fått landstinget att betala ut för hennes barn. Bedrägeribrottet spände dessutom över en tid av mer än ett och ett halvt år, medan K.L:s handlande spänt över knappt ett halvår. Vidare hade arbetstagaren i 1977 års fall i samband med bedrägeribrottet gjort sig skyldig till anstiftan till osant intygande, ett brott som bedömdes som grovt eftersom han med missbrukande av sin tjänsteställning som rektor hade förmått en underordnad till osanna intyganden vid fjorton tillfällen.
Arbetsdomstolen ansåg i 1977 års fall att arbetstagarens brottslighet borde när det gällde adjunktstjänsten betraktas ur en annan synvinkel än när det gällde rektorstjänsten. Domstolen framhöll sålunda att lärartjänsten inte var förenad med handhavande av ekonomisk förvaltning eller annars med administrativa eller kamerala befogenheter. Bedrägeribrottet och anstiftandet av osanna intyganden saknade samband med lärartjänsten och påverkade därför enligt domstolen inte arbetstagarens lämplighet för den tjänsten på något omedelbart sätt. Hans brottslighet hade enligt domstolen visserligen inneburit att han grovt åsidosatt sina skyldigheter mot kommunen och måste antas ha föranlett att dess skolstyrelse förlorat förtroendet för honom. Som lärare skulle han emellertid inte, fortsatte domstolen, komma att inneha förtroendeställning i förhållande till skolstyrelsen. Inte heller hade de kontakter som kunde förekomma mellan skolstyrelsen och en adjunkt sådan karaktär att det inte skulle vara rimligt att kräva att kommunen behöll honom som anställd. Tre av domstolens sju ledamöter var skiljaktiga och ansåg att kommunen hade rätt att avskeda arbetstagaren såväl från lärartjänsten som från rektorstjänsten.
De skäl som arbetsdomstolens majoritet sålunda i 1977 års dom anförde för att ogiltigförklara det där aktuella avskedandet från lärartjänsten kan enligt förbundets mening direkt överföras på K.L:s fall och talar här med än större styrka för att hon bör få behålla sin tjänst som vårdlärare hos landstinget. År 1977 tillämpades ett strängt synsätt på arbetstagares ohederliga förfaranden med anknytning till anställningen, och det finns varken i förarbetena till 1982 års anställningsskyddslag eller eljest något som i dag föranleder en ännu strängare hållning i detta hänseende. Det bör understrykas att K.L. innehaft sin lärartjänsten hos landstinget i nästan 20 år.
För den händelse arbetsdomstolen skulle anse att K.L:s handlande i och för sig kunnat ge landstinget åtminstone grund för att säga upp henne från lärartjänsten, gör förbundet gällande att landstinget åsidosatt sin skyldighet enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen att söka omplacera henne till annat arbete hos landstinget. Någon omplaceringsutredning gjordes inte innan avskedandet verkställdes, eftersom landstinget inte ansåg sig skyldigt att söka efter omplaceringsmöjligheter. Landstinget har numera påstått att det inte funnits någon lärartjänst att omplacera K.L. till, men enligt förbundets mening är det okänt hur därmed förhöll sig vid tiden för avskedandet. K.L. är utbildad sjuksköterska och borde om inte annat ha kunnat omplaceras till en anställning inom landstingets sjukvård.
Om förbundets talan avslås, bör rättegångskostnaderna kvittas enligt 5 kap. 2 § första stycket arbetstvistlagen. Mot bakgrund av den åberopade domen AD 1977 nr 119 har förbundet haft skälig anledning att få tvisten prövad.
Landstinget
Landstingets tre vårdgymnasier sorterar under landstingets utbildnings- och kulturförvaltning. Utbildningen vid vårdgymnasierna förbereder eleverna för vårdyrket. Efter avslutad gymnasieutbildning är de färdiga undersköterskor eller vårdare för utvecklingsstörda personer.
Vårdgymnasiet Hudiksvall/Ljusdal, där K.L. sedan år 1987 var rektor, har per läsår omkring 250 elever i åldern 16 - 20 år samt ett tjugotal tillsvidareanställda lärare. Lärartjänsterna vid vårdgymnasierna var tidigare statligt reglerade men är sedan år 1990 rent kommunala tjänster. Detsamma gäller rektorstjänsterna.
K.L. har gjort sig skyldig till ett mycket allvarligt brottsligt handlande, riktat mot landstinget. - Hon har i fem av henne upprättade och helt grundlösa tidrapporter uppgett att hennes dotter under vårterminen 1992 varit anställd vid Vårdgymnasiet Hudiksvall/Ljusdal. De tre första tidrapporterna inkom till landstinget den 13 maj 1992. I dem angavs att dottern i januari, mars och april hade arbetat respektive 56, 48 och 40 timmar. Den lön som följde av dessa tre rapporter betalades ut i slutet av maj 1992. Den fjärde rapporten inkom kort därefter, den 4 juni 1992. K.L. hade nu blivit djärvare och angav i rapporten att dottern i maj hade arbetat hela 106 timmar. Den femte tidrapporten inkom den 13 juni 1992 och angav att dottern i juni hade arbetat 24 timmar; vårterminen slutade den 5 juni. Även dessa rapporter ledde till utbetalning av lön för dottern. - Vidare har K.L. i två av henne upprättade och helt grundlösa anställningsförordnanden/tjänstgöringsuppgifter uppgett att hennes son för tiden den 8 januari - 5 juni 1992 förordnats på tillfällig anställning vid Vårdgymnasiet Hudiksvall/Ljusdal, att han arbetat sammanlagt 204 timmar och att han även fått rätt till reseersättning. Handlingarna avseende sonen var daterade den 15 juni, dvs. efter vårterminens slut, och inkom till landstinget den 7 juli 1992. De ledde till utbetalning av lön och reseersättning.
På grund av de nu redovisade, sanningslösa uppgifterna från K.L. betalade landstinget ut sammanlagt 54 840 kr som lön för dottern samt sammanlagt 19 130 kr som lön och 10 150 kr som reseersättning för sonen. På det totala beloppet 84 120 kr erlade landstinget socialavgifter med 29 512 kr.
K.L. har genom sitt ifrågavarande handlande grovt åsidosatt sina åligganden mot landstinget som hennes arbetsgivare. Man har hos landstinget totalt förlorat det förtroende för henne som är en förutsättning för att hon skall kunna behållas i landstingets tjänst. Hon har missbrukat sin ställning som rektor och därvid utnyttjat landstingets strävan att decentralisera beslutsbefogenheter och dess därav följande svårigheter att kontrollera vad som sker inom rektorsområdena. Enligt landstingets mening agerade K.L. på ett förslaget sätt genom att inte låta det av henne upprättade avlöningsunderlaget avseende barnen passera vårdgymnasiets kansli. I stället sände hon själv handlingarna till landstingets utbildnings- och kulturförvaltning för utbetalning. Det var en ren slump som gjorde att en kanslist vid Vårdgymnasiet Hudiksvall/ Ljusdal fattade misstankar i samband med granskning av en löneanalys som förvaltningen sänt ut till vårdgymnasierna. Det vittnar också om förslagenhet från K.L:s sida, att hon förlade insändandet av det falska avlöningsunderlaget till slutet av terminen och i en del fall till efter dess utgång.
Att landstinget haft grund för att avskeda K.L. från rektorstjänsten är ostridigt. Landstinget måste emellertid anses ha haft fullgoda skäl för att avskeda henne även från tjänsten som vårdlärare. Landstinget kan som arbetsgivare inte göra en sådan skillnad mellan hennes anställning som rektor och hennes anställning som lärare som förbundet bygger sin talan på. Det avgörande är att K.L. som person har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet som riktats mot Landstinget Gävleborg. Det kan inte begäras att detta efter det inträffade skall visa henne den tillit som varje anställning förutsätter. Därtill kommer att det närmast ter sig stötande, om en rektor med en "bottentjänst" som lärare hos landstinget skulle kunna räkna med att få behålla den tjänsten efter att ha handlat brottsligt med utnyttjande av sin tjänsteställning som rektor.
Landstinget måste också ställa höga krav på den som skall tjänstgöra som lärare och som därmed skall tjäna som förebild för unga elever och bidra till deras fostran. K.L. fyller på grund av sitt handlande inte dessa krav för fortsatt anställning som vårdlärare hos landstinget. I detta sammanhang kan landstinget inte underlåta att framhålla det anmärkningsvärda i att K.L. inte dragit sig för att låta sina egna barn figurera i hennes brottsliga handlande mot landstinget. Det har i målet inte heller framförts någon enda omständighet som skulle vara ägnad att mildra synen på hennes handlande. Lärarna vid Vårdgymnasiet Hudiksvall/Ljusdal har, sedan förbundet agerat för att K.L. skulle få behålla sin lärartjänst, i skrivelser till förvaltningschefen S.N. förklarat sig inte acceptera att hon återkommer till vårdgymnasiet.
Under alla förhållanden måste landstinget anses ha haft saklig grund för att säga upp K.L. från tjänsten som vårdlärare, vilket innebär att avskedandet inte kan ogiltigförklaras. Det är riktigt att landstinget inte gjorde någon utredning beträffande omplacering av henne, vilket förklaras av att landstinget ansåg sig ha grund för att avskeda henne också från lärartjänsten. Men även om denna uppfattning skulle anses felaktig, är det med hänsyn till hennes handlande mot landstinget inte skäligt att kräva att detta skulle söka omplacera henne till något annat arbete.
Landstinget vill tillägga att det inte har funnits någon vakant lärartjänst att omplacera K.L. till. Redan vid tidpunkten för avskedandet den 23 december 1992 rådde övertalighet för lärarna vid landstingets tre vårdgymnasier. Denna ledde vid ett av gymnasierna till uppsägning av tre lärare under perioden april - december 1992, vid ett annat till uppsägning av sju lärare i april 1992 och vid Vårdgymnasiet Hudiksvall/ Ljusdal till uppsägning av sex lärare i juni 1992. K.L:s sjuksköterskeexamen ligger så långt tillbaka i tiden - före hennes anställning som vårdlärare år 1975 - att det redan av det skälet inte kunnat bli aktuellt att omplacera henne till arbete som sjuksköterska.
För det fall att arbetsdomstolen skulle finna att landstinget inte ens haft saklig grund för att säga upp K.L. från lärartjänsten eller i vart fall inte grund för att avskeda henne från denna, hemställs att landstinget likväl måtte befrias från skyldighet att utge allmänt skadestånd till henne. Hon bär själv hela skulden till att avskedandet av henne över huvud taget aktualiserats, och en felbedömning från landstingets sida av det berättigade i att skilja henne från lärartjänsten måste anses förståelig.
Domskäl
Faktiska förhållanden
K.L. har innehaft två tillsvidareanställningar hos landstinget, nämligen sedan år 1975 en tjänst som vårdlärare vid landstingets vårdgymnasier och sedan år 1987 en tjänst som rektor för Vårdgymnasiet Hudiksvall/Ljusdal. I tjänsten som rektor har hon varit tjänstledig från lärartjänsten.
I målet är ostridigt att K.L., som i sin tjänst som rektor hade befogenhet att anställa personal vid gymnasiet och att utanordna löner, under första halvåret 1992 upprättade och till landstinget sände in grundlöst avlöningsunderlag för sina två barn, då 21 och 24 år gamla. Till följd därav betalade landstinget för de båda barnen ut lön och reseersättning med sammanlagt 84 120 kr samt socialavgifter med 29 512 kr. De belopp som sålunda utbetalades som lön och reseersättning överlämnade K.L., enligt vad som uppgetts i målet, till de båda barnen med förklaringen att hon själv tjänat pengarna på övertidsarbete.
K.L:s handlande ledde till att landstinget den 23 december 1992 avskedade henne från såväl lärartjänsten som rektorstjänsten. Avskedandet från rektorstjänsten har inte ifrågasatts. Förbundet har däremot gjort gällande att landstinget inte ens haft saklig grund för att säga upp K.L. från lärartjänsten, än mindre att avskeda henne från denna. Förbundet har därför yrkat att avskedandet från lärartjänsten skall ogiltigförklaras och att landstinget skall förpliktas att till K.L. utge allmänt skadestånd för brott mot anställningsskyddslagen. Landstinget har bestritt bifall till förbundets yrkanden.
Rättslig bakgrund
Enligt 18 § i 1982 års anställningsskyddslag får avskedande ske, om arbetstagaren grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren. Bestämmelsen har i sak oförändrad hämtats från 1974 års anställningsskyddslag. I förarbetena till sistnämnda lag (se prop. 1973:129 s. 150) framhölls att avskedande fick tillgripas endast i flagranta fall. Det skulle vara fråga om sådant avsiktligt eller grovt vårdslöst förfarande som inte rimligen skall behöva tålas i något rättsförhållande. Bl.a. nämndes fall då arbetstagaren begått allvarligare brott mot arbetsgivaren, t.ex. stöld eller förskingring. Av intresse är vidare att det i förarbetena till 1982 års anställningsskyddslag (prop. 1981/82:71) har gjorts vissa allmänna uttalanden om synen på brottsliga förfaranden från arbetstagarens sida. Vid behandlingen i propositionen av frågan om saklig grund för uppsägning anförde föredraganden sålunda bl.a. följande (prop. 1981/82:71 s. 72; jfr AU 1981/82:11 s. 16):
"I fråga om tillgrepp och andra förmögenhetsbrott eller brottsliga förfaranden i övrigt, närmare bestämt brott som begås i tjänsten eller som annars riktas mot arbetsgivaren eller begås på arbetsplatsen, anser jag att det finns anledning att tillämpa ett strängt betraktelsesätt över hela arbetsmarknaden. Inte minst med hänsyn till att anställningen i allmänhet bygger på ett mer eller mindre utpräglat förtroendeförhållande och till att det mot den bakgrunden ofta ges tillfällen för den som inte vill respektera förtroendet, är det nödvändigt med en fast attityd mot dem som gör sig skyldiga till t.ex. tillgreppsbrott eller andra slag av ohederlighet på arbetsplatsen. Inte heller hör våld eller hot om våld hemma i arbetsmiljön. Det är ett synsätt som har stöd hos det stora flertalet arbetstagare. Att man även i dessa sammanhang bör ta hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet är i och för sig naturligt. Men utgångspunkten måste vara att det skall kunna krävas att arbetstagarna inte gör sig skyldiga till handlingar av detta slag."
I rättspraxis avseende tillämpningen av både 1974 års och 1982 års anställningsskyddslag har det som regel ansetts oförenligt med anställningsavtalet att arbetstagaren gör sig skyldig till brottslig handling eller annat allvarligare ohederligt förfarande mot arbetsgivaren eller eljest med anknytning till anställningen. Såvitt gäller förfaranden av typ tillgrepps- eller trolöshetsbrott kan här hänvisas till de domar av arbetsdomstolen som redovisas i Domsbilaga 1.
Den av förbundet i detta mål åberopade domen AD 1977 nr 119 gällde tillämpning av den bestämmelse om avskedande som då gällde enligt 22 § stadgan (1965:602) om vissa tjänstemän hos kommuner m.fl. (kommunaltjänstemannastadgan). I den bestämmelsen föreskrevs att en tjänsteman fick avskedas, om han "begått brottslig gärning varigenom han visat sig uppenbarligen olämplig för sin tjänst" (jfr numera 11 kap. 1 § lagen /1976:600/ om offentlig anställning). Beträffande domen AD 1977 nr 119 samt domar avseende avskedande enligt 11 kap.1 § lagen om offentlig anställning i fall av tillgrepps- eller trolöshetsbrott i tjänsten kan här hänvisas till Domsbilaga 2.
Arbetsdomstolens bedömning
K.L:s handlande - för vilket hon har delgetts misstanke om grov trolöshet mot huvudman - har inneburit att hon, utan att det i verkligheten funnits någon grund för det, fått sin arbetsgivare landstinget att för hennes båda barn utbetala lön och reseersättning jämte socialavgifter till ett sammanlagt belopp av 113 362 kr. Utbetalningarna, vilka sålunda inneburit en betydande skada för landstinget, har av K.L. åstadkommits genom att hon missbrukat den förtroendeställning hon innehaft i tjänsten som rektor för Vårdgymnasiet Hudiksvall/Ljusdal. De av landstinget utbetalda beloppen avseende lön och reseersättning, sammanlagt 84 120 kr, har hon enligt vad som uppgetts i målet tillgodogjort sig genom att överlämna dem som gåva till sina barn. I målet har inte påståtts eller på annat sätt framkommit något som skulle kunna betraktas såsom för K.L. förmildrande omständigheter.
Genom sitt ifrågavarande handlande har K.L. grovt åsidosatt sina åligganden mot landstinget som hennes arbetsgivare. Det är med hänsyn till det nyss anförda uppenbart att hennes handlande är betydligt allvarligare än många av de förfaranden som enligt arbetsdomstolens i domsbilagorna redovisade praxis regelmässigt ansetts utgöra grund inte bara för uppsägning utan också för avskedande, såväl enligt 1974 och 1982 års anställningsskyddslagar som enligt 11 kap. 1 § lagen om offentlig anställning och motsvarande bestämmelser.
Det kan inte betvivlas att K.L. genom sitt handlande har, såsom landstinget hävdat, omintetgjort det förtroende som man hos landstinget rimligen måste kunna hysa för den som skall vara anställd i dess tjänst. Den omständigheten att hon innehaft två olika tjänster hos landstinget och att hennes ifrågavarande handlande haft direkt samband endast med den ena av dessa tjänster gör därvidlag ingen skillnad. Handlandet har riktat sig mot landstinget, som varit hennes arbetsgivare i båda anställningarna, och måste med hänsyn till sin natur anses lika oförenligt med fortsatt anställning som lärare hos landstinget som med fortsatt anställning som rektor hos detta.
Arbetsdomstolen finner alltså att landstinget haft rätt att avskeda K.L. även från hennes tjänst som vårdlärare hos landstinget. Förbundets käromål skall följaktligen avslås.
Rättegångskostnaderna
Arbetsdomstolens avgörande i domen AD 1977 nr 119 utgör, med hänsyn till den praxis som därefter utvecklats när det gäller arbetstagares förfarande av det slag som här är i fråga, inte skäl att enligt 5 kap. 2 § första stycket arbetstvistlagen förordna att vardera parten skall bära sina egna rättegångskostnader. Förbundet skall som förlorande part förpliktas att ersätta landstingets kostnader i målet. Förbundet har vid denna bedömning medgett det av landstinget fordrade ersättningsbeloppet.
Domslut
Domslut
Arbetsdomstolen avslår Lärarförbundets käromål.
Lärarförbundet skall ersätta Landstinget Gävleborg för rättegångskostnader med tjugofyratusensjuhundrafyrtio (24 740) kr, varav 22 000 kr utgör ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på förstnämnda belopp från dagen för denna dom tills betalning sker.
Dom 1994-03-23, målnummer A-128-1993
Ledamöter: Ove Sköllerholm, Erik Lempert, Karin Isacsson, Christian Tyden, Lennart Aspegren, Nils Gunnarsson (förre enhetschefen i Landsorganisationen; tillfällig ersättare) och Ulf Nilsson. Enhälligt.
Sekreterare: Charlotte Abrahamsson
Domsbilaga 1
1974 och 1982 års anställningsskyddslagar
AD 1975 nr 59: En butiksanställd tillgrep på sin arbetsplats ett fotoarbete värt 23 kr 45 öre. Med hänsyn till föreliggande omständigheter - bl.a. att tillgreppet fick antas vara följden av en ingivelse omedelbart innan tillgreppet, att det tillgripna hade ett förhållandevis ringa värde samt att arbetstagaren under sin tidigare anställningstid skött sig i stort sett utan anmärkning - ansågs tillräckliga skäl för avskedande eller saklig grund för uppsägning inte föreligga.
AD 1977 nr 67 (jfr även 1975 nr 59): En kassörska i en snabbköpsbutik gjorde sig skyldig till förskingring vid flera tillfällen genom att underlåta att i kassaapparat stämpla in och att redovisa vissa smärre belopp, tillhopa ca 54 kr. Domstolen ansåg att arbetsgivaren hade rätt att avskeda kassörskan. En minoritet av tre ledamöter menade att arbetsgivaren bort bereda henne annat arbete under en uppsägningstid och att alltså grund för uppsägning men inte för avskedande förelåg.
AD 1977 nr 125: En försäljare vid en stormarknad hade vid ett tillfälle stulit varor för 10 kr 45 öre från sin arbetsgivare. Tidigare samma år hade han stulit för 8 kr 25 öre. Arbetsdomstolen framhöll att det inte fanns anledning anta annat än att tillgreppet varit en impulshandling som måhända till större eller mindre del kunde förklaras av att arbetstagaren befann sig i en svår personlig situation. Förfarandet var inte planlagt och avsåg ett förhållandevis mycket ringa värde. Enligt domstolen var det självfallet en graverande omständighet att det var fråga om upprepad förseelse, men bortsett från dessa förseelser hade arbetstagaren skött sin anställning utan anmärkning. Vad som framkommit om arbetstagarens personliga förhållanden och förutsättningar att i fortsättningen fullgöra sina arbetsuppgifter utgjorde enligt domstolens mening särskilda omständigheter som talade för att han borde få behålla sitt arbete. Vid en samlad bedömning fann arbetsdomstolen att saklig grund för uppsägning inte förelåg.
AD 1979 nr 25: En arbetstagare lät utan medgivande från arbetsgivaren på denne fakturera en biljett för 599 kr avseende en arbetstagarens privata resa, upptog vidare för egen räkning men i arbetsgivarens namn ett lån på 1 500 kr, förmådde en annan anställd att till honom som lån utbetala 250 kr av arbetsgivarens medel samt utnyttjade vid tre tillfällen arbetsgivarens kontokort för bensinköp för egen räkning. Domstolen ansåg att arbetsgivaren hade rätt att avskeda arbetstagaren, oaktat dennes ekonomiskt trängda situation kunde åberopas som en förmildrande omständighet.
AD 1979 nr 32: En arbetstagare gjorde sig på arbetsplatsen skyldig till stöld av två bilstötdämpare från arbetsgivaren. Denne hade förvärvat stötdämparna för en kostnad av sammanlagt 456 kr. Domstolen ansåg att arbetsgivaren hade rätt att avskeda arbetstagaren; som en i någon mån försvårande omständighet betraktades att denne innehade ett fackligt förtroendeuppdrag som huvudskyddsombud.
AD 1981 nr 144: En lastbilschaufför underlät att ingripa mot och att underrätta arbetsledningen om att två arbetskamrater tillgrep gods från arbetsgivaren, den ene till ett värde av ca 400 kr och den andre till ett värde av ca 100 kr. I det senare fallet hade chauffören även på visst sätt underlättat tillgreppet. Särskilt den senare händelsen ansågs av domstolen innebära att arbetstagaren hade på ett allvarligt sätt åsidosatt vad som ålåg honom i tjänsten. Han hade emellertid inte själv haft något utbyte av tillgreppen och hade inte heller planlagt något av dessa utan i stället tämligen oförberedd ställts inför att arbetskamraterna velat tillgripa gods. Som en i någon mån förmildrande omständighet betraktades också att tillgreppet avseende det lägre värdet hade utförts av arbetsgivarens son, ett förhållande som kunde ha medfört att chauffören dragit sig för att inskrida mot tillgreppet. Vid en samlad bedömning fann domstolen att det inträffade innebar att allvarliga anmärkningar visserligen kunde riktas mot chauffören, men att de likväl inte hade sådan tyngd att de utgjorde saklig grund för uppsägning. En ledamot var skiljaktig och ansåg att det fanns saklig grund för uppsägning.
AD 1981 nr 160: En stuveriarbetare befanns skyldig till stöld på arbetsplatsen vid tre tillfällen samt häleri vid ett flertal tillfällen av gods som han insett vara stulet hos arbetsgivaren. Det värde som brotten avsåg synes ha uppgått till något mellan 4 000 och 10 000 kr. Arbetsgivaren ansågs ha rätt att avskeda arbetstagaren.
AD 1983 nr 64: En arbetstagare hade utan arbetsgivarens tillstånd i dennes namn träffat avtal om leasing av en bil för arbetstagarens personliga bruk och därvid obehörigen tecknat arbetsgivarens firma på leasingkontraktet samt i arbetsgivarens namn gjort privata inköp på kredit till ett sammanlagt belopp som avsevärt översteg 25 000 kr. Arbetsgivarens uppsägning av arbetstagaren ansågs vara sakligt grundad.
AD 1983 nr 86: En kamrer på en advokatbyrå hade obehörigen utnyttjat arbetsgivarens kreditkort hos ett bensinbolag för dryga 10-talet uttag under en tid av tre år och till ett sammanlagt värde av drygt 2 400 kr. Hon hade sedan sett till att uttagen betalades med advokatbyråns medel. Trots hennes relativt höga ålder och långa, väl vitsordade verksamhet i advokatbyråns tjänst ansågs detta hennes handlande vara av sådan karaktär att arbetsgivarens uppsägning av henne ansågs vara sakligt grundad.
AD 1983 nr 108: En butiksföreståndare i en zoo-affär hade från affären tillgripit ett akvarium och ett antal snäckor, allt värt ca 465 kr. Vidare ansågs föreligga tillräckliga skäl för antagande att det inte var fråga om någon engångsföreteelse. Domstolen ansåg att arbetsgivaren hade rätt att avskeda föreståndaren.
AD 1984 nr 15: Vid dolda kontroller fem dagar iakttogs att en bartender vid en restaurang vid 15 tillfällen tog betalt utan att stämpla in betalningen i kassan och vid ytterligare fem tillfällen stämplade in lägre belopp än han mottagit. Domstolen fann att därav måste dras slutsatsen att bartendern vid ett antal tillfällen tagit emot betalning utan att redovisa beloppet till arbetsgivaren. Denne ansågs berättigad att avskeda bartendern.
AD 1984 nr 48: En väktare med bevakningsuppdrag vid en chokladfabrik förde vid slutet av ett arbetspass med sig en öppnad chokladkartong med ca 2/3 av innehållet kvar samt en lite påse konfekt, varor som han tagit i ett öppet lagerutrymme. Domstolen uttalade att det avgörande inte så mycket var handlingens karaktär av tillgrepp eller ej och varornas ringa värde utan i stället de slutsatser som kunde dras av väktarens uppträdande. Som väktare hade han haft att fullgöra viktiga uppgifter som inte kunnat kontrolleras och som alltså byggt på förtroende. Hans ifrågavarande handlande, sett i belysning av att han några dagar tidigare felaktigt hade gett en av fabrikens anställda tillträde till ett låst lager, ansågs visa att väktaren på ett avgörande sätt hade brustit i insikt om det väsentliga i arbetet som väktare. Arbetsgivaren, ett bevakningsföretag, ansågs ha rätt att avskeda väktaren.
AD 1984 nr 83: En kock vid en restaurang hade vid ett tillfälle stulit 3 kg kött till ett värde av ca 300 kr från restaurangköket. Vid avslöjandet lämnade han oriktiga uppgifter om att han fått tillstånd att köpa köttet och förmådde en arbetskamrat att skriva ut en rekvisition som skulle stödja dessa uppgifter. Domstolen ansåg att kocken gjort sig skyldig till en så allvarlig förseelse att arbetsgivaren hade rätt att avskeda honom.
AD 1986 nr 38: En arbetstagare vid ett fjäderfäslakteri hade vid två tillfällen med kort mellanrum tillgripit respektive en kycklingfile värd ca 10 kr och 25 kycklingfileer värda ca 250 kr. Han befanns därmed ha gjort sig skyldig till oärligt förfarande av allvarlig natur; tillgreppen ansågs ha skett på ett ganska förslaget sätt och hade lett till undervikt i förpackningar som varit avsedda för försäljning till arbetsgivarens kunder. Arbetsgivarens uppsägning av arbetstagaren ansågs vara sakligt grundad.
AD 1987 nr 61: En paketerare vid ett tidningsföretag hade vid fyra tillfällen under en månad tillgripit sammanlagt 24 veckotidningar och tidskrifter samt sex dagstidningar. Av de tillgripna tidningarna hade hon sedan sålt åtminstone två för egen vinning. Det beaktades bl.a. att hon missbrukat arbetsgivarens förtroende genom att utnyttja dennes bristande möjligheter att genom kontrollåtgärder och på annat sätt förebygga brottslighet av det aktuella slaget. Arbetsgivaren ansågs ha rätt att avskeda paketeraren.
AD 1989 nr 25: En arbetstagare med 22 års anställningstid hos arbetsgivaren hade under arbetstid avlägsnat sig från sin arbetsplats och via ett fönster i arbetsgivarens lokaler tagit sig in på ett grannföretags fabriksområde, där han tillgripit två kartonger med porslinsvaror med ett uppgivet marknadsvärde av minst ca 30 000 kr. I domen uttalade domstolen att även tillgreppsbrott som inte direkt riktas mot arbetsgivaren men som begås på arbetsplatsen måste bedömas som allvarliga förseelser, och att samma synsätt principiellt måste anläggas på tillgreppsbrott som visserligen inte i strikt mening begås på arbetstagarens arbetsplats men som sker med utnyttjande av de särskilda möjligheter som arbetstagarens rätt att uppehålla sig på denna kan erbjuda. Även i sådana fall är det, fortsatte domstolen, normalt fråga om ett allvarligt missbruk av det förtroende som arbetsgivaren på grund av anställningsförhållandet måste ge åt arbetstagaren. Arbetstagarens handlande ansågs ha varit ägnat att omintetgöra det förtroende som en arbetsgivare måste kunna hysa för varje anställd, oavsett dennes funktion i företaget. Arbetsgivaren befanns därför ha rätt att avskeda arbetstagaren.
AD 1990 nr 39: En arbetstagare fick med hjälp av ett av henne förfalskat sjukintyg orättmätigt ut 969 kr i sjuklön av arbetsgivaren. Hon dömdes av allmän domstol för bedrägeri och urkundsförfalskning. Arbetsdomstolen framhöll i sin dom att det måste vara en utgångspunkt att ett anställningsförhållande i bådas intresse skall kunna grundas på förtroende mellan arbetsgivare och arbetstagare och att det därför är principiellt oförenligt med anställningsavtalet att arbetstagaren gör sig skyldig till ett mot arbetsgivaren riktat förmögenhetsbrott. I det aktuella fallet ansågs inte föreligga några förmildrande omständigheter kring det brottsliga handlandet. Arbetsgivarens uppsägning av arbetstagaren ansågs sakligt grundad. En ledamot var skiljaktig och ansåg, med hänsyn bl.a. till att arbetstagaren inte haft arbetsuppgifter som var av självständig natur eller byggde på något särskilt förtroendeförhållande gentemot arbetsgivaren samt till att hennes brottsliga handlande framstod som en engångsföreteelse, att saklig grund för uppsägning inte förelåg.
AD 1990 nr 55: En kontorsassistent vid en polismyndighet tillgrep vid två tillfällen med ett knappt halvårs mellanrum respektive 500 kr och 700 kr ur en stämpelkassa som hon ansvarade för i sin tjänst. Hon dömdes av allmän domstol för stöld och förskingring. Arbetsdomstolen ansåg att brotten var av så allvarligt slag att de normalt inte behövde tolereras av en arbetsgivare. Från arbetstagarens sida anfördes vissa förhållanden av allmän och personlig natur som hon ansåg förmildrande. Vid en samlad bedömning fann arbetsdomstolen, som framhöll bl.a. att arbetstagaren vid två tillfällen svikit det särskilda förtroende som det innebar att handha en kassa, att gärningarna även med beaktande av hennes långa anställningstid och personliga förhållanden var sådana att de utgjorde saklig grund för uppsägning och att det inte heller var skäligt att kräva att hon skulle omplaceras till annat arbete hos arbetsgivaren. Tre ledamöter var skiljaktiga och ansåg att brotten visserligen var sådana att de normalt inte skulle behöva tolereras av en arbetsgivare, men att det såväl med avseende på själva brotten som med avseende på arbetstagarens personliga förhållanden vid tiden för brotten förelåg så förmildrande omständigheter att saklig grund för uppsägning inte förelåg.
AD 1990 nr 91: En arbetstagare tillgrep ur arbetsgivarens produktion en bildörrpanel, för vilken produktionskostnaden uppgick till ca 400 kr. Arbetsgivaren ansågs berättigad att avskeda arbetstagaren.
AD 1991 nr 82: En tågvärdinna hade vid tre tillfällen av dold kontroll åsidosatt gällande instruktioner för kassatjänst, bl.a. genom att underlåta att registrera köp i kassaapparat. Domstolen fann det inte kunna begäras att arbetsgivaren, AB Trafikrestauranger, skulle ha kvar sitt förtroende för arbetstagaren och låta henne behålla det med kassatjänst förenade arbetet som tågvärdinna. Arbetsgivarens uppsägning av arbetstagaren ansågs sakligt grundad. Det hade i målet inte gjorts gällande att det funnits möjligheter att omplacera henne till annat arbete.
AD 1993 nr 28: En arbetstagare som i sin tjänst i Sverige fått i uppdrag att se till att ett översättningsarbete blev gjort utförde på sin fritid själv översättningen varefter han fakturerade arbetsgivaren med en faktura, som utfärdats under en av arbetstagaren påhittad firma och på hans initiativ undertecknats av en annan person, så att fakturan gav sken av att arbetet utförts av en person eller ett företag i Österrike. Arbetstagaren lät därefter den person som undertecknat fakturan sända denna från Österrike till arbetsgivaren. Betalningen skulle enligt fakturan ske till den förmenta fakturautfärdaren i Österrike, men arbetstagarens avsikt var att betalningen slutligt skulle komma honom själv till godo. Enligt arbetstagaren var syftet med förfarandet att han skulle undgå skatt på den fakturerade ersättningen. Förfarandet uppdagades och fakturan blev därför inte betald av arbetsgivaren, men det förelåg en betydande risk för att den skulle ha blivit betald i enlighet med sitt innehåll. - Arbetsdomstolen fann med hänsyn till omständigheterna att arbetstagarens förfarande inneburit en sådan illojalitet mot arbetsgivaren och varit ägnat att i så hög grad rubba det förtroende som arbetsgivaren måste kunna hysa för arbetstagaren, att arbetsgivaren hade saklig grund för uppsägning av arbetstagaren. Det ansågs inte skäligen kunna krävas att arbetsgivaren skulle söka omplacera arbetstagaren.
AD 1994 nr 10: En avdelningschef vid en kommuns tekniska förvaltning hade för kommunala medel och inom ramen för sin befogenhet i tjänsten köpt en släpvagn. Han hade sedan själv behållit släpvagnen. Sedan köpet ifrågasatts av en annan anställd betalade arbetstagaren till kommunen vad släpvagnen kostat, dock med avdrag för den del av priset som uppgetts vara mervärdeskatt. Först efter direkt uppmaning betalade han även den delen. Arbetsdomstolen fann att arbetstagaren hade haft för avsikt i vart fall att göra en egen vinning motsvarande mervärdeskatt på inköpspriset samt att kommunen därför mot bakgrund av hans chefsställning naturligen måste ha förlorat förtroendet för honom. Kommunen ansågs berättigad att avskeda arbetstagaren.
Domsbilaga 2
11 kap. 1 § lagen om offentlig anställning och motsvarande bestämmelser
AD 1977 nr 119: En arbetstagare som innehade två tjänster hos en kommun - en överstatförd tjänst som ordinarie adjunkt vid gymnasieskolan och en tidsbegränsad tjänst som rektor vid grundskolan - dömdes till ett och ett halvt års fängelse för grovt bedrägeri, begånget mot kommunen, anstiftan till osant intygande och olovlig försäljning av alkoholdrycker. Bedrägeribrottet hade i huvudsak bestått i att arbetstagaren under en tid av omkring ett och ett halvt år hade med utnyttjande av sin rektorstjänst vilselett kommunen att betala ut ca 140 000 kr för läromedel som aldrig levererats till den skola för vilken han var rektor. Pengarna hade slutligt kommit honom till godo. I samband med bedrägeribrottet hade arbetstagaren gjort sig skyldig till anstiftan till osant intygande, ett brott som bedömdes som grovt med hänsyn till att han med missbrukande av sin tjänsteställning som rektor hade förmått en underordnad till osanna intyganden i fjorton fall. Vidare hade arbetstagaren i en av honom bedriven kioskrörelse låtit sälja mellanöl och rusdrycker utan att äga rätt därtill. - Arbetsdomstolen ansåg att arbetstagarens brottslighet borde när det gällde adjunktstjänsten betraktas ur en annan synvinkel än när det gällde rektorstjänsten. Lärartjänsten var inte förenad med handhavande av ekonomisk förvaltning eller annars med administrativa eller kamerala befogenheter. Bedrägeribrottet och anstiftandet av osanna intyganden saknade samband med lärartjänsten och påverkade därför enligt domstolen inte arbetstagarens lämplighet för den tjänsten på något omedelbart sätt. Hans brottslighet hade enligt domstolen visserligen inneburit att han grovt åsidosatt sina skyldigheter mot kommunen och måste antas ha föranlett att dess skolstyrelse förlorat förtroendet för honom. Som lärare skulle han emellertid inte komma att inneha förtroendeställning i förhållande till skolstyrelsen. Inte heller hade de kontakter som kunde förekomma mellan skolstyrelsen och en adjunkt sådan karaktär att det inte skulle vara rimligt att kräva att kommunen behöll honom som anställd. Enligt arbetsdomstolen gällde vidare att det hade skett en avsevärd förskjutning i synsättet beträffande straffade personer till förmån för deras återanpassning i samhället. Det förhållandet att den allmänna domstolen i den aktuella brottmålsdomen hade utgått från att arbetstagaren inte skulle komma att avskedas från lärartjänsten och att en annan kommun än den från vars tjänst arbetstagaren avskedats hade förordnat arbetstagaren som extra lärare utgjorde enligt arbetsdomstolen uttryck för en sådan ändrad värdering. Enligt arbetsdomstolen borde det även uppmärksammas att i förarbetena till lagstiftningen angående ansvar för funktionärer i offentlig verksamhet departementschefen vid utvecklandet av sin syn på avskedandeinstitutet på den offentliga sektorn hade erinrat om ett cirkulär från år 1972 om anställning av straffade personer m fl inom statlig och statsunderstödd verksamhet. I cirkuläret föreskrevs bl.a. att arbetssökande som befunnits skyldig till brott av den anledningen fick utestängas från anställning endast om brottet prövades göra honom olämplig för arbetsuppgifterna. Domstolen framhöll att cirkuläret visserligen gällde anställning av straffade personer, men departementschefens erinran om cirkuläret fick enligt domstolen uppfattas så att det synsätt som kommit till uttryck i cirkuläret borde ges visst utrymme också vid tillämpning av avskedandereglerna. - Arbetsdomstolen fann att arbetsgivaren haft rätt att avskeda arbetstagaren från rektorstjänsten, men ogiltigförklarade avskedandet av honom från adjunktstjänsten. Tre ledamöter var skiljaktiga och ansåg att kommunen hade rätt att avskeda arbetstagaren såväl från lärartjänsten som från rektorstjänsten. De ansåg att man i ett fall som det aktuella - där arbetsdomstolens prövning avsåg en annan tjänst inom skolväsendet i samma kommun - inte kunde göra så skilda bedömningar som domstolens majoritet gjort. Enligt minoriteten måste i fråga om båda tjänsterna ställas högra krav på tjänsteinnehavarens uppträdande inom och utom tjänsten. Vad som i fråga om rektorstjänsten kunde verka stötande i förhållande till kommunen gällde i stort sett också den samma skolstyrelse underställda ordinarie adjunktstjänsten. Vid bedömningen av om arbetstagaren hade visat sig uppenbarligen olämplig också för adjunktstjänsten med det förtroende som även den fick anses förutsätta i förhållande till kommunen kunde enligt minoriteten inte sägas att den aktuella brottsligheten borde betraktas ur en annan synvinkel än beträffande rektorstjänsten. Även om det straffrättsligt allvarligaste brottet - bedrägeribrottet - hade begåtts i rektorstjänsten, fick detta brott ändå betydelse för bedömningen i stort av förtroendet för arbetstagaren inom kommunen. Också övriga brott var enligt minoriteten graverande vid bedömningen av arbetstagarens lämplighet som lärare inom kommunens gymnasieskola, vartill kom att det borde fordras starka skäl för att frångå den bedömning av arbetstagarens lämplighet för lärartjänsten som gjorts av de förtroendevalda inom länsskolnämnden.
AD 1984 nr 116: En hos SJ anställd förste verkmästare (chef för en rälsverkstad) med omkring 25 års anställningstid dömdes för stöld, grov förskingring och mutbrott. Stöldbrottet avsåg olovligt tillgrepp på våren 1980 av slipers till ett värde av minst 1 200 kr. Förskingringsbrottet bestod i att arbetstagaren under ett års tid olovligen sålt slipers till ett värde av minst 18 000 kr, varav han tillgodogjort sig 700 - 1 000 kr medan återstoden tillförts en kaffekassa vid rälsverkstaden. Mutbrottsligheten gällde att arbetstagaren från en av arbetsgivarens kunder som gåvor mottagit kläder till ett sammanlagt värde av ca 1 800 kr. Arbetsdomstolen framhöll att de brott som arbetstagaren befunnits skyldig till var av allvarlig beskaffenhet. Brottsligheten hade avsett inte obetydliga värden, pågått under en längre tid, varit riktad mot arbetsgivaren och begåtts med utnyttjande av anställningen. Särskilt graverande var enligt domstolen att arbetstagaren innehaft chefsställning med särskilt ansvar för materiel och personal. Genom sitt handlande hade han på ett flagrant sätt svikit det förtroende som SJ lämnat honom, och några förmildrande omständigheter hade inte förelegat vid tiden för brotten. SJ ansågs ha haft rätt att avskeda arbetstagaren.
AD 1986 nr 26: En hos postverket anställd postiljon dömdes för stöld, bestående i att han under åren 1980 - 1983 tagit och tillägnat sig 30 - 50 grammofonskivor ur försändelser som skickats med posten. Arbetsdomstolen framhöll att de stöldbrott som arbetstagaren sålunda gjort sig skyldig till hade utförts i hans tjänst. Brotten hade varit riktade mot arbetsgivaren postverket och mot dess kunder. De hade inneburit missbruk av ett förtroende som getts arbetstagaren i anställningen. Förfarandet hade varit ägnat att skada allmänhetens förtroende för postverket. Det hade varit fråga om brottslighet som pågått under en längre tid. Stöldbrotten ansågs därför ha varit av en så allvarlig och med tjänstens beskaffenhet oförenlig natur, att arbetstagaren fick anses ha visat sig uppenbarligen olämplig för sin anställning hos postverket. Denna bedömning ändrades inte av att brotten haft samband med arbetstagarens narkotikamissbruk, vilket han sedermera gjort sig fri från. Postverket befanns alltså ha haft rätt att avskeda postiljonen.
AD 1988 nr 26: En postmästare med 26 års anställning hos postverket, varav nio som postmästare, dömdes för förskingring bestående i att han tagit och tillgodogjort sig drygt 10 000 kr ur kassan på det postkontor där han var postmästare. Sedan han på grund därav hade avskedats, fastställde arbetsdomstolen tingsrättens dom, enligt vilken postverket ansågs ha haft rätt att avskeda postmästaren. I tingsrättens dom framhölls att postmästarens trolöshetsbrott hade varit riktat mot arbetsgivaren och begåtts med utnyttjande av tjänsten. Det hade avsett inte obetydliga värden. Som postmästare hade arbetstagaren haft särskilt ansvar för pengar och personal, och han hade genom sitt handlande på ett flagrant sätt svikit arbetsgivarens förtroende för honom.