AD 1995 nr 113

Parter:

K.T.; KFUM Uppsala Dam- och Ungdomsbasket

Nr 113

T.K. i Helsingfors, Finland

mot

KFUM Uppsala Dam- och Ungdomsbasket i Uppsala.

ÖVERKLAGAD DOM

Uppsala tingsrätts dom den 22 mars 1995, DT 269

Tingsrättens dom, se bilaga.

T.K. har yrkat att arbetsdomstolen skall undanröja tingsrättens dom i dess helhet samt återförvisa målet till tingsrätten för erforderlig handläggning. KFUM Uppsala Dam- och Ungdomsbasket (i det följande KFUM) har bestritt T.K:s yrkande i dess helhet och yrkat att T.K:s talan skall i första hand avvisas och i andra hand ogillas. Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har med stöd av 4 kap. 15 § andra stycket arbetstvistlagen företagit målet till avgörande utan huvudförhandling.

Parterna har till utveckling av sin talan i arbetsdomstolen anfört i huvudsak följande.

T.K.

I målet är ostridigt att KFUM ingått ett anställningsavtal med T.K. och att anställningsskyddslagen är tillämplig på detta anställningsavtal. Det är vidare ostridigt att T.K. avskedats den 27 januari 1994 och att parterna fört förlikningsförhandlingar utom rätta under våren och sommaren 1994. T.K. väckte talan vid Uppsala tingsrätt genom en stämningsansökan som inkom till tingsrätten den 1 november 1994.

Förlikningsförhandlingarna påbörjades i omedelbar anslutning till avskedandet och att de fortgick fortlöpande under våren och sommaren 1994. Den 23 september detta år redovisade T.K. skriftligen sina krav. KFUM förklarade som svar härpå i ett brev av den 3 oktober att föreningen inte hade för avsikt att utge någon ytterligare ersättning till T.K.. Frågan om preskription berördes över huvud taget inte av parterna under förhandlingen.

Enligt ordalydelsen av 41 § andra stycket anställningsskyddslagen hade preskription inträtt den 27 september 1994. Emellertid hade förhandlingarna avslutats först den 3 oktober detta år med att KFUM meddelade att T.K. inte skulle få någon ersättning. KFUM har under förhandlingarna inte uttryckligen angivit att föreningen avsåg att åberopa preskription, och inte heller i övrigt framgår det av omständigheterna i målet att KFUM avsåg att göra detta. KFUM får därmed anses ha konkludent medgivit T.K. en förlängning av preskriptionstiden.

Sedan förhandlingarna avslutats, har T.K. haft rätt till skäligt rådrum för att inkomma med stämningsansökan. Han har inom en månad efter det att tiden för preskription inträdde, dvs. inom en månad efter den 3 oktober, väckt talan mot KFUM.

KFUM

KFUM yrkar i första hand att T.K:s talan skall avvisas och i andra hand att den skall ogillas.

Yrkandet om avvisning

KFUM hävdar i första hand att T.K. i arbetsdomstolen har åberopat en ny grund för sin talan, som inte tidigare åberopats i tingsrätten och därför inte heller prövats av tingsrätten. Som framgår av tingsrättens dom har tingsrätten ogillat T.K:s talan på den grunden att preskription inträtt enligt 41 och 42 §§anställningsskyddslagen, eftersom T.K. inte väckt talan inom åtta månader efter den 27 januari 1994, då hans anställning hos KFUM upphörde.

T.K. synes inte längre åberopa samma grund som i tingsrätten, dvs. att preskription inte inträtt på grund av att den i 41 § andra stycket anställningsskyddslagen angivna bestämmelsen - att talefristen, när förhandlingar skett enligt medbestämmandelagen eller med stöd av kollektivavtal, skall räknas från det att förhandlingarna avslutats - skall tillämpas analogt, eftersom T.K. ej varit medlem i någon arbetstagarorganisation och dessutom kollektivavtal saknats.

I stället åberopar T.K. i arbetsdomstolen som ny grund att preskription inte inträtt på grund av att KFUM genom sitt handlande konkludent skulle ha medgett T.K. en förlängning av preskriptionstiden. Detta är enligt KFUM en helt ny grund och enligt KFUM äger T.K. inte rätt att åberopa denna nya grund först i andra instans. I första hand hävdar KFUM sålunda att det rör sig om en ändring av talan som inte är tillåten enligt 13 kap. 3 § rättegångsbalken. I andra hand hävdar KFUM att det i vart fall är fråga om åberopande av ny omständighet som enligt 50 kap. 25 § rättegångsbalken inte är tillåten i högre instans.

Yrkandet om ogillande

Skulle arbetsdomstolen inte avvisa T.K:s överklagande, skall dennes talan enligt KFUM:s mening i vart fall ogillas. KFUM förnekar att föreningen genom någon form av konkludent handlande skulle ha medgivit T.K. någon förlängning av preskriptionstiden. KFUM har, så snart preskriptionstiden utlöpt den 27 september 1994, avvisat T.K:s krav i dess helhet genom brevet av den 3 oktober samma år. Utöver detta brev har inga som helst förhandlingar eller diskussioner förekommit mellan KFUM och T.K. efter det att preskriptionstiden löpte ut och innan T.K. väckte talan. Så snart KFUM delgivits stämning, har föreningen gjort invändning om preskription.

Det finns ingen som helst grund för T.K:s påstående att KFUM genom konkludent handlande skulle ha avsett att medge T.K. någon förlängning av preskriptionstiden. Frågan har över huvud taget inte berörts mellan parterna under förhandlingarna, och det har inte förelegat vare sig anledning eller skyldighet för KFUM att under förlikningsförhandlingarna påtala för T.K. att preskription skulle komma att inträda, om denne inte väckte talan inom föreskriven tid, i synnerhet som T.K. hela förhandlingen företrätts av ett juridiskt skolat ombud. Det förhållandet att KFUM fört förlikningsförhandlingar med T.K. kan inte utgöra någon grund för att anse att föreningen i förväg skulle ha avstått från sin rätt att åberopa preskription, för det fall talan inte kom att väckas inom föreskriven tid. Som angivits har KFUM, så snart preskription inträtt, avbrutit förhandlingarna och meddelat T.K. att föreningen avvisade hans krav.

T.K.

Av tingsrättens protokoll över sammanträde för muntlig förberedelse framgår att T.K. hänförde sig till en inlaga, i vilken han framhållit dels KFUM:s agerande, dels att en restriktiv tolkning av anställningsskyddslagen får konsekvenser som inte överensstämmer med lagstiftarens avsikt. I domen har tingsrätten refererat T.K:s invändningar endast i huvudsak. Vidare framgår det av domen att tingsrätten faktiskt prövat huruvida KFUM genom konkludent handlande har medgivit en förlängning av preskriptionsfristen. För det fall arbetsdomstolen skulle finna att det inte finns stöd i tingsrättens akt för denna uppfattning, hemställer T.K. att arbetsdomstolen skall inhämta tingsrättens yttrande i frågan.

T.K. hävdar därutöver att åberopandet av KFUM:s konkludenta handlande inte utgör en otillåten taleändring. T.K:s talan avser i denna del alltjämt samma sak, preskription, och han har därför jämlikt 13 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken rätt att inom ramen för denna bestämmelse åberopa nya omständigheter. När det gäller påståendet om att preklusionsregeln i 50 kap. 25 § rättegångsbalken är tillämplig, gör T.K. gällande att han inte har åberopat några nya omständigheter i arbetsdomstolen.

Av KFUM:s egna uppgifter synes framgå att föreningen helt enkelt räknat med att preskription skulle inträda och trots vetskapen om detta fortsatt att "förhandla" endast i syfte att uppnå preskription. Detta är direkt stötande och bör inte leda till förfång för T.K..

Domskäl

Målet gäller i arbetsdomstolen frågan huruvida T.K. på grund av preskription har förlorat sin rätt att föra talan.

Frågan om avvisning på grund av otillåten taleändring

KFUM har yrkat att T.K:s talan skall avvisas på grund av att T.K. först i arbetsdomstolen har åberopat en ny grund för sin talan. Enligt 13 kap. 3 § rättegångsbalken får väckt talan inte ändras. Att käranden beträffande samma sak åberopar en ny omständighet för sin talan anses, enligt paragrafens tredje stycke, inte som någon ändring av talan.

Enligt arbetsdomstolens mening finns det inte fog för påståendet att talan skulle ha ändrats. T.K. har under hela processens gång - med undantag för två frånfallna yrkanden - framställt samma huvudyrkande och lagt samma händelseförlopp till grund för huvudyrkandet.

En annan sak är att det enligt 50 kap. 25 § tredje stycket rättegångsbalken i överklagade mål i princip är förbjudet att först i andra instans åberopa omständigheter som inte har lagts fram tidigare. T.K. har visserligen argumenterat enligt en delvis annan linje än vid tingsrätten, men han har hela tiden stött sin talan på samma faktiska händelseförlopp, ett händelseförlopp som dessutom under hela processens gång har antecknats som ostridigt parterna emellan. Att T.K. först i arbetsdomstolen uttryckligen har rättsligen kvalificerat KFUM:s agerande som ett konkludent handlande kan inte anses som att han har lagt en ny omständighet till grund för sin talan; snarare får han anses ha dragit en delvis annorlunda slutsats av samma händelseförlopp (jfr NJA 1988 s. 161).

På grund av det anförda står det T.K. fritt att i arbetsdomstolen åberopa att KFUM genom konkludent handlande har medgivit T.K. en förlängning av preskriptionsfristen.

Frågan om ogillande på grund av preskription

Det är ostridigt i målet att T.K. avskedades den 27 januari 1994, att anställningsskyddslagen är tillämplig på avtalsförhållandet mellan T.K. och KFUM, att preskriptionstiden med en tillämpning av 41 och 42 §§anställningsskyddslagen i och för sig skulle ha löpt ut den 27 september 1994, att T.K. och KFUM förde förlikningsförhandlingar med anledning av avskedandet under våren och sommaren 1994 utan att preskriptionsfrågan uttryckligen berördes, att T.K. avgav ett förslag till förlikningsuppgörelse den 23 september 1994, att KFUM avvisade T.K:s krav den 3 oktober 1994 samt att T.K. väckte talan genom att ansöka om stämning den 1 november 1994.

Arbetsdomstolen har i ett vägledande avgörande, AD 1994 nr 5, behandlat situationen att arbetsgivaren deltar i förlikningsförhandlingar utom rätta när preskriptionstiden löper ut. Arbetsdomstolen uttalade då, på de skäl som anförs i domen i fråga, att principen för sådana fall bör vara att arbetsgivaren får anses ha medgett arbetstagaren en förlängning av preskriptionstiden.

Arbetsdomstolen uttalade också i den nämnda domen att det kunde finnas undantag från principen, t.ex. om arbetsgivaren under förlikningsförhandlingarna uttryckligen anger att arbetstagaren måste iaktta preskriptionstiden för väckande av talan eller det av annan anledning klart framgår att det inte funnits grundad anledning till antagande att arbetsgivaren velat medge en förlängning av preskriptionstiden. När det gäller det nu aktuella målet är det ostridigt mellan parterna att frågan om preskription inte har berörts under förhandlingarna. Inte heller av någon annan anledning framgår det att KFUM inte velat medge en förlängning av preskriptionstiden. Det förhållandet att T.K. under förhandlingarna företrätts av ett juridiskt skolat ombud ger inte heller anledning till något sådant antagande.

Som också framgår av arbetsdomstolens dom AD 1994 nr 5 bör arbetstagaren i sådana situationer som nu avses i normalfallet medges endast en så lång frist för väckande av talan att han får ett skäligt rådrum. Som skäligt rådrum angavs i den nämnda domen en månad från den tidpunkt då förlikningsförhandlingarna får anses avslutade. Förlikningsförhandlingarna mellan KFUM och T.K. avslutades ostridigt den 3 oktober 1994. T.K. har inom en månad från denna tidpunkt väckt talan genom att inge en ansökan om stämning. Hans rätt att föra talan har följaktligen inte förlorats på grund av preskription.

Handläggningen av målet

I tingsrättens protokoll över sammanträde för muntlig förberedelse har antecknats att parterna var överens om att tingsrätten först skulle ta ställning till den av KFUM gjorda preskriptionsinvändningen. Därefter har tingsrätten - efter att ha funnit att preskription inträtt - utan att huvudförhandling har hållits uttalat att käromålet skall lämnas utan bifall och avgjort målet i dess helhet.

Enligt 17 kap. 5 § rättegångsbalken får en särskild dom ges över t.ex. en preskriptionsfråga, om prövningen av övriga yrkanden i målet beror av hur denna fråga bedöms.

Som framgår av uttalandena i JO:s ämbetsberättelse 1992/93 s. 54 ff utgår rättegångsbalken från att en s.k. mellandom skall följas av ett slutligt avgörande av målet genom dom eller slutligt beslut; gällande rätt ger inte stöd för ett förfarande som innebär att tingsrätten låter prövningen av en uppkommen mellandomsfråga direkt leda till ett slutligt avgörande av målet. Detta förhållande påverkas inte av att det har förekommit att arbetsdomstolen har övergått från prövning av en viss rättsfråga i mellandom till ett avgörande i sak, bl.a. på grund av att arbetsdomstolens avgöranden inte kan överklagas (jfr AD 1986 nr 144).

Arbetsdomstolen har - som har framgått - funnit att T.K:s talan inte är preskriberad. Om tingsrätten hade meddelat en mellandom, hade arbetsdomstolen kunnat på sedvanligt sätt ändra denna. Handläggningen hade därefter kunnat återupptas vid tingsrätten. Såvitt framgår av handlingarna i målet har KFUM bestritt bifall till käromålet i första hand på den grunden att T.K:s talan är preskriberad. Det har inte utretts vilken inställning KFUM har till käromålet i övrigt.

Arbetsdomstolen finner mot bakgrund av det anförda att tingsrättens dom såvitt gäller preskriptionsfrågan bör överprövas som om tingsrätten hade meddelat en mellandom av innebörd att T.K. förlorat sin rätt att föra talan. Tingsrättens dom i övrigt liksom tingsrättens beslut om rättegångskostnader bör undanröjas och målet i dessa delar återförvisas till tingsrätten för fortsatt handläggning.

Frågan om skyldighet för part att utge ersättning för rättegångskostnader i arbetsdomstolen bör prövas av tingsrätten efter målets återupptagande.