AD 1995 nr 146

Parter:

Tjänstemannaförbundet HTF; HAO Flygbranschens Arbetsgivarförbund; Scandinavian Airlines System

Nr 146

Tjänstemannaförbundet HTF

mot

HAO Flygbranschens Arbetsgivarförbund och Scandinavian Airlines System i Stockholm.

Mellan Tjänstemannaförbundet HTF (HTF) och HAO Flygbranschens Arbetsgivarförbund (HAO), gäller kollektivavtal. Scandinavian Airlines System (i det följande benämnt SAS eller bolaget) är medlem i HAO.

I.W. är medlem i HTF och har sedan den 1 mars 1984 varit anställd hos SAS. Den 21 november 1994 sade SAS upp I.W. från hennes anställning. Dessförinnan hade SAS den 19 oktober samma år dragit in I.W. personalbiljettförmån. Med anledning av det inträffade har mellan parterna uppkommit tvist i huvudsak om huruvida uppsägningen har varit sakligt grundad i enlighet med bestämmelserna i 7 § anställningsskyddslagen. Dessutom råder tvist om huruvida SAS åtgärd att dra in I.W. personalbiljettförmån utgjort en enligt 62 § medbestämmandelagen otillåten disciplinär åtgärd. Tvisten har varit föremål för såväl lokal som central förhandling utan att parterna kunnat enas.

HTF har i arbetsdomstolen väckt talan mot HAO och SAS och därvid - som talan slutligt har bestämts - yrkat att domstolen skall

a) ogiltigförklara SAS uppsägning av I.W.,

b) förplikta SAS att till I.W. utge allmänt skadestånd med 80 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning till dess betalning sker,

c) förklara att SAS indragning av I.W. biljettförmån utgör en otillåten disciplinär åtgärd,

d) förplikta SAS att till I.W. utge allmänt skadestånd med 20 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av tilläggsstämning till dess betalning sker, samt

e) förplikta SAS att till I.W. utge ekonomiskt skadestånd med 10 910 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 12 oktober 1995 till dess betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandena. De framställda ränteyrkandena har vitsordats som skäliga i och för sig. Beloppet som avser det ekonomiska skadeståndet har vitsordats som skäligt i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

HTF

I.W. har under åren haft olika befattningar inom bolaget och tjänstgör sedan mars 1991 på avdelningen för telefonförsäljning av biljetter. Den 25 september 1994 fyllde I.W. 50 år. Med anledning därav skulle hon tillsammans med L.K. resa till Barcelona. L.K. skulle bjuda I.W. på resan som en 50-årspresent. Resan skulle företas med flyg och L.K. skulle alltså betala båda biljetterna.

Den 29 augusti 1994 ringde L.K. - som vilken kund som helst - upp I.W. på arbetsplatsen och bokade två biljetter till Barcelona. I.W. försökte vid bokningen hitta en flygtur med lediga s.k. Jackpot-platser, som säljs till förmånligare pris än ordinarie biljetter. Detta ledde till att hon hamnade utanför den till Jackpot-biljetter anknutna tidsramen. Bokningen ogiltigförklarades därför av ett biljettkontrollsystem i Köpenhamn och kom upp i det s.k. kösystemet. I och med detta blir en felaktig bokning synlig för personalen på försäljningsavdelningen. Sådana ogiltigförklaringar inträffar i stort sett dagligen. Det kan nämnas att felbokningen också upptäcktes av kolleger och arbetsledare till I.W. vilka kommenterade saken och undrade vem L.K. var. Några synpunkter på att I.W. själv verkställt bokningen i datan förekom dock inte.

På grund av förhinder hänförliga till sitt arbete blev L.K. tvungen att ändra tidpunkten för resan. Han ringde då återigen upp I.W. och avbokade de beställda biljetterna samtidigt som han bad henne boka biljetter till ett annat datum.

Allt efter som tiden gick svällde Barcelona-resan ut i omfång och började mer att likna en rundresa i Spanien. I.W. tyckte då att detta nog blev en lite väl dyr 50-årspresent och kände att hon själv ville bidra till resan på något sätt. Hon och L.K. började då diskutera om att undersöka möjligheten av att ta i anspråk den biljettförmån I.W. hade som anställd i SAS. Eftersom I.W. var osäker på om hon hade tillräckligt många ID-biljetter kvar - dvs. biljetter som krävs för att kunna utnyttja biljettförmånen - kontaktade hon den administrativa avdelningen för att kontrollera detta. Det visade sig då att hon hade ID-biljetter kvar. I.W. och L.K. var dock fortfarande tveksamma till om de skulle utnyttja ID-biljetterna eftersom de då inte kunde vara säkra på att komma med det aktuella flygplanet. De bestämde sig emellertid till slut för att använda ID-biljetterna. Detta ledde till att resan med Jackpot- biljetterna avbokades den 20 september. I anslutning därtill bokades en ny resa med användande av personalbiljettförmånen och L.K. anmäldes som medresenär. Därefter anmälde sig båda genom s.k. "listning" till att få medfölja en viss flygtur till Barcelona med avresedatum 26 september. Eftersom det fortfarande var sex dagar kvar till avresan och mycket kunde hända beroende på utbud och efterfrågan på biljetter till den aktuella flygturen var det fortfarande osäkert huruvida de skulle komma med flygplanet eller inte. Den 25 september, dvs. dagen före avresan, hade de ännu inte fått någon bekräftelse på att de skulle komma med på planet. Det bör framhållas att "listning" till en viss flygtur inte på något sätt inneburit att de garanterats plats på flygplanet. Inte ens om s.k. bekräftelse av en ID-biljett erhållits är man garanterad att få medfölja en viss flygtur. Chansen att komma med på en viss flygtur styrs av dels vilken typ av förmånsbiljett som utnyttjas, dels huruvida man är anställd eller medresenär, samt dels hur länge man varit anställd i SAS.

I.W. har inte medvetet utnyttjat biljettförmånen på något otillbörligt sätt. Det framgår enligt HTF:s uppfattning bl.a. av det förhållandet att hon hela tiden har använt samma bokningsnummer. Hennes handlande kan inte heller på något sätt sägas ha präglats av förslagenhet. Bokningar och avbokningar har som sagts skett i samma bokningsnummer och har under hela förfarandet lätt kunnat upptäckas. Detta visas bl.a. av det faktum att en kollega till henne den 19 september gjorde en förändring av I.W. tidigare bokning. Ändringen, som gjordes utan att I.W. vidtalades, innebar att biljetterna - i motsats till vad bokningen tidigare innehöll - inte skulle avhämtas den 19 september.

Vid ett möte den 19 oktober 1994 - i vilket deltog E.C. och T.J. från bolaget samt I.W. - påstod SAS att I.W. agerande i samband med bokningarna av Barcelona-resan utgjorde ett missbruk av bokningsreglerna och var att betrakta som trolöshet mot huvudman. T.J. förklarade att SAS drog in I.W. personalbiljettförmån med omedelbar verkan. Enligt HTF:s uppfattning vidtogs denna åtgärd i bestraffningssyfte. Åtgärden har inneburit ekonomisk skada för I.W.. HTF anser därför att indragningen av biljettförmånen - även om arbetsdomstolen skulle betrakta denna som en av arbetsgivaren ensidigt utgiven förmån - utgör en enligt 62 § medbestämmandelagen otillåten disciplinär åtgärd.

Med anledning av I.W. åtgärder i samband med bokningarna av biljetter till Barcelona-resan blev hon den 21 november 1994 uppsagd från sin anställning. HTF anser att uppsägningen inte har varit sakligt grundad och att den således skall ogiltigförklaras. HTF vill i sammanhanget framhålla att SAS i vart fall inte har iakttagit sin omplaceringsskyldighet enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen. Enligt HTF:s mening har I.W. tillämpat bokningsreglerna på ett flexibelt sätt, helt i enlighet med bolagets riktlinjer till de anställda. En del av bolagets affärskoncept är att "En nöjd kund återkommer". I praktiken kunde denna flexibilitet exempelvis medföra att - trots reglernas innehåll om motsatsen - en Jackpot-biljett kunde avbokas. Detta sker också dagligen. I anslutning till detta kan nämnas att s.k. Eurobonuskunder - vilket L.K. är - anses som storkunder och därför åtnjuter vissa extra förmåner.

Enligt HTF:s mening har SAS genom att vidta en otillåten disciplinär åtgärd och genom att säga upp I.W. utan att saklig grund för det har förelegat ådragit sig skadeståndsskyldighet mot henne och skall därför förpliktas utge allmänt och ekonomiskt skadestånd.

Arbetsgivarparterna

SAS biljettregler i korthet

Som villkor för SAS Jackpot-biljetter gäller att de kan bokas och betalas endast 14-7 dagar före avresedagen. Om avbeställning av en sådan biljett sker senast 7 dagar före avresan gäller att återbetalning sker till kunden med hälften av biljettpriset. Vid senare avbeställning sker inte någon återbetalning alls.

Biljettering innebär att biljett framställs rent fysiskt för att hämtas av kunden eller skickas till denne. Detta görs bl.a. för att man skall kunna se att biljetterna är sålda och för att bolaget skall erhålla betalning. Sådan biljettering skall ske omedelbart i anslutning till bokning av resa.

För övervakning av att biljettbokningar sker på ett riktigt sätt finns ett i Köpenhamn beläget biljettkontrollsystem, Space control.

Bakgrunden till uppsägningen av I.W.

De senaste fyra åren har I.W. arbetat som telefonförsäljare på SAS Arlanda. Hon har under tidsperioderna 1990-11-15--1991-11-12 och 1993-02-09--1994-09-28 även verkat som facklig förtroendeman för HTF.

I.W. vidtog i augusti/september 1994 följande åtgärder.

29 augusti

I.W. bokade SAS Jackpot-biljetter åt sig själv och L.K. för avresa från Stockholm (SK 615) via Genève till Barcelona den 13 september med returresa från Barcelona (SK 584) via Köpenhamn (SK 1406) till Stockholm den 4 oktober.

Bokningen skedde en dag för tidigt enligt reglerna för Jackpot-biljetter och godtogs därför inte i biljettkontrollsystemet, Space control, varför den blev automatiskt ogiltig.

8 september

I.W. bokade - med användande av samma bokningsnummer som använts den 29 augusti - två nya SAS Jackpot-biljetter för avresa från Stockholm (SK 421) via Köpenhamn (SK 583) till Barcelona den 22 september.

12 september

I.W. avbokade biljetterna för avresan den 22 september och gjorde i stället en ny bokning av två SAS Jackpot-biljetter för avresa från Stockholm (SK 421) via Köpenhamn (SK 583) till Barcelona den 26 september.

20 september

I.W. avbokade såväl biljetterna för avresan den 26 september från Stockholm som biljetterna för returresan den 4 oktober från Barcelona. I stället bokade hon till mycket reducerat pris två personalbiljetter för avresa med samma flyg. Hon registrerade L.K. som medresenär i bolagets personalbiljettsystem.

Det bör nämnas att sista försäljningsdag för Jackpot-biljetter med avresa den 26 september (SK 421 och SK 583) var den 19 september. Biljetterna till SK 583 var "stängda" redan den 16 september. Det innebar att de inte kunde säljas på något av bolagets kontor eller på någon resebyrå.

Enligt arbetsgivarparternas uppfattning har I.W. i tre fall brutit mot de regler som finns för Jackpot-biljetter. Detta har skett dels den 29 augusti genom att hon då bokade Jackpot-biljetter utan att iaktta de för denna biljettyp gällande bokningstiderna, dels den 12 september genom att hon efter avbokningen inte betalade hälften av biljettpriset avseende resan Stockholm-Köpenhamn-Barcelona, samt dels den 20 september genom att hon efter avbokningen inte betalade hela biljettpriset avseende resorna Stockholm-Köpenhamn-Barcelona den 26 september och Barcelona-Köpenhamn-Stockholm den 4 oktober. Hon har vidare inte vid något av de ovan relaterade tillfällena följt de regler som gällde inom SAS beträffande biljettering.

Genom sitt tillvägagångssätt har I.W. på ett medvetet och otillbörligt sätt åsyftat att garantera sig tillgång till platser till och från resmålet Barcelona till ett mycket reducerat pris genom utnyttjande av personalbiljettförmånen. I.W. har genom sin position som telefonförsäljare hela tiden haft möjlighet att följa den aktuella flygturens bokningssituation och kunnat bevaka sina egna bokningar. Hon har därmed haft full kontroll över situationen. Hon har för egen vinning och till skada för SAS utnyttjat den förtroendeställning hon haft i kraft av sin anställning. Med anledning av detta illojala agerande saknar bolaget förtroende för I.W..

Försvårande omständigheter i sammanhanget är att I.W. under den aktuella tidsperioden innehaft uppdrag som facklig förtroendeman samt att det har varit svårt för SAS att upptäcka de vidtagna åtgärderna.

Bolagets skada kan uppskattas till ungefär 8 000 kr. Skadans storlek har beräknats utifrån Jackpot-biljetternas pris och ovan nämnda avbeställnings- och återbetalningsregler samt efter avdrag för det pris om cirka 400 kr som I.W. betalat vid utnyttjandet av personalbiljettförmånen. Priset för en Jackpot-biljett Stockholm- Barcelona kan beräknas till cirka 2 900 kr. Att L.K. i efterhand erbjudit sig att kompensera bolaget för eventuell skada saknar betydelse i sammanhanget.

Personalbiljettförmånen

Bakgrund

Varje anställd med en anställningstid om minst sex månader erhåller varje år ett s.k. ITA-kort och erlägger för detta en administrationsavgift till SAS. Kortet kan utnyttjas för köp av resor till reducerat pris. Den anställde förmånsbeskattas för detta varje år enligt riktlinjer som fastställs av Riksskatteverket. Missbruk av förmånen kan resultera i att denna dras in. I flagranta fall kan missbruk leda till avskedande.

Anledningen till indragningen av biljettförmånen

Vid ett möte den 19 oktober, eller möjligen i direkt anslutning till mötet, upplyste bolaget I.W. om misstankarna att hon utnyttjat biljettförmånen på det otillbörliga sätt som arbetsgivarsidan ovan redogjort för. Bolaget meddelade I.W. att biljettförmånen skulle dras in under utredningstiden. Detta var en rent administrativ åtgärd utan något som helst bestraffningssyfte. Åtgärden utgör alltså inte någon otillåten disciplinär åtgärd. Det kan vidare ifrågasättas huruvida I.W. lidit något men på grund av åtgärden.

Det har, som arbetsgivarsidan redan redogjort för, förelegat sakliga skäl att säga upp I.W. från hennes anställning i bolaget. Med hänsyn till det sätt varpå I.W. agerat har det inte åvilat bolaget någon omplaceringsskyldighet. För det fall arbetsdomstolen skulle finna att omplaceringsskyldighet har förelegat bestrids ändå att bolaget förfarit felaktigt. I.W. har redan tidigare bytt befattning inom SAS ett antal gånger på grund av återkommande samarbetsproblem hänförliga till henne själv. Bolagets möjligheter att kunna omplacera henne måste bedömas mot denna bakgrund.

HTF

Enligt HTF:s mening har SAS inte lidit någon sådan skada som arbetsgivarparterna har påstått. De Jackpot-biljetter som avbokades den 20 september - dvs. 6 dagar före avresan - gick tillbaka till biljettsystemet för omvandling till en annan biljettyp alltefter beräknad efterfrågan, t.ex. "Business Class-" eller "Apex-biljett". Dessa biljetter har sedan på sedvanligt sätt kunnat säljas av bolaget. Det förtjänar i denna del också att uppmärksammas att L.K. i ett brev till SAS den 20 oktober 1994 förklarade händelseförloppet samt upplyste bolaget om att det var han som var kund samt att eventuella krav rätteligen borde riktas mot honom. SAS har således - genom att inte besvara brevet och inte heller på annat sätt ta kontakt med L.K. - underlåtit att försöka minska sin eventuella skada.

Beträffande biljetteringsrutinerna kan följande nämnas. Antingen kan kunden genom besök på något av bolagets försäljningsställen få biljetten i handen mot kontant betalning eller också kan den skickas per post med bifogad faktura. Ingetdera av dessa förfaringssätt har dock tillämpats i det nu aktuella fallet. SAS tillämpar inte några återkravsregler såvitt avser avbokning av resa till vilken biljettering inte har skett. HTF anser att SAS - genom att aldrig tillämpa några återkravsregler - eftergivit sin rätt till återkrav.

Personalbiljettförmånen

Beträffande personalbiljettförmånen bör följande framhållas. Varje hos SAS anställd person erhåller ett anbud från bolaget om biljettförmån. Om anbudet accepteras, vilket innefattar en motprestation från den anställde i form av betalning av en viss avgift per år, innebär det att ett avtal har träffats mellan SAS och den anställde om biljettförmån för den anställde. Förmånen berättigar den anställde att till reducerat pris kunna köpa ett visst antal resor per år. Avgiften till bolaget är f.n. 600 kr per år. Den anställde får också till beskattning uppta ett förmånsvärde om f.n. 1 720 kr per år. Varje år utgår det från SAS förfrågan med begäran om uppdatering av aktuella familjeförhållanden eftersom även familjemedlemmar i viss utsträckning har rätt att utnyttja förmånen. Det är således inte fråga om en av arbetsgivaren ensidigt utgiven förmån utan om ett avtal som influtit i det enskilda anställningsavtalet.

SAS har förklarat att I.W. har agerat på ett sätt som - enligt deras subjektiva uppfattning - skulle kunna utgöra ett brott mot de allmänna förhållningsreglerna i 3 § mom 1 i det mellan parterna gällande kollektivavtalet. I.W. skulle därmed kunna bli skadeståndsskyldig på grund av kollektivavtalsbrott. Den av bolaget vidtagna åtgärden saknar stöd i kollektivavtal eller författning. Därmed är 62 § medbestämmandelagen tillämplig beträffande den åtgärd som SAS vidtagit. Arbetsdomstolen har i tidigare domar uttalat att vissa av arbetsgivaren vidtagna åtgärder har ansetts utgöra disciplinpåföljder efter det att en anställd gjort något fel i sin anställning. HTF anser att jämförelse kan göras med de fall då en av arbetsgivaren utdelad varning är av viss dignitet, i vilka fall arbetsdomstolen ansett att en sådan varning varit att betrakta som en otillåten disciplinpåföljd.

Omplaceringsfrågan

Vid uppsägningstidpunkten - eller i vart fall i nära anslutning till denna - fanns det åtminstone sju vakanta befattningar vilka I.W. kunnat omplaceras till. SAS har över huvud taget inte undersökt huruvida man kunnat omplacera I.W.. Bolaget har således inte uppfyllt sin omplaceringsskyldighet enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen.

I sammanhanget bör framhållas att det enligt HTF:s mening inte alls har förelegat några återkommande problem hänförliga till I.W. personliga uppträdande. Det är riktigt att I.W. ett antal gånger under sin anställning i bolaget har bytt befattning. Det har skett av olika anledningar, exempelvis därför att hon velat få omväxling i arbetsuppgifterna, att hennes tidigare arbetsuppgifter har upphört eller att hon innehaft olika tidsbegränsade vikariat där tiden löpt ut. Hon har i sådana situationer sökt andra befattningar inom SAS och erhållit dessa. Hon har inte erhållit någon varning eller erinran under sin anställningstid.

Arbetsgivarparterna

Det är i och för sig riktigt att det är teoretiskt möjligt att efter avbokning av Jackpot-biljetter sälja de till dessa biljetter hörande platserna i det aktuella flygplanet till ett högre pris än vad bolaget skulle ha sålt Jackpot-biljetterna för.

Det vitsordas att undantag görs för kommersiella kunder, affärsresenärer, som bolaget förväntar sig skall återkomma som kunder. Detta sammanhänger med att SAS av serviceskäl strävar efter att så smidigt som möjligt lösa eventuella problem som kan ha uppkommit för kunden med anledning av resan. L.K. och I.W. var i det här fallet emellertid inte några kommersiella kunder.

Inom SAS finns ett särskilt kösystem avseende biljetter. Den aktuella bokningen exponerades i kösystemet på grund av att någonting skulle åtgärdas med den. Den som då var ansvarig för att bevaka kösystemet har uppmärksammat detta. I detta fall skulle biljettering ske den 19 september, dvs. biljetter skrivas ut och skickas till kunden för att bolaget garanterat skulle få betalt. I kösystemet fanns en notering med innebörd att I.W. bevakade att denna åtgärd skulle utföras. Arbetsgivarparterna utgår från att vederbörande tjänsteman på SAS har kontrollerat saken med I.W. innan noteringen - utan att detta påverkade bokningen i sig - plockades bort från kösystemet.

Personalbiljettförmånen regleras inte i det enskilda anställningsavtalet. Förmånen har införts och regleras helt ensidigt av SAS. Bolaget har aldrig haft för avsikt att denna förmån på något vis skulle inflyta i anställningsavtalet och bli en del av detta.

Bolaget har inte sett I.W. åtgärder som ett kollektivavtalsbrott men det vitsordas i och för sig att hennes handlande teoretiskt sett skulle kunna anses utgöra ett brott mot 3 § mom. 1 i det mellan parterna gällande kollektivavtalet.

Domskäl

Bakgrund

I.W. har sedan 1984 haft olika befattningar inom SAS. Sedan mars 1991 arbetar hon på avdelningen för telefonförsäljning av flygbiljetter.

Den 29 augusti 1994 bokade hon för egen räkning två s.k. Jackpot- biljetter för resa Stockholm-Barcelona den 13 september. Åtgärden vidtogs en dag innan bokning var tillåten för denna typ av biljetter. Bokningen ogiltigförklarades därför automatiskt av bolagets biljettkontrollsystem. Den 8 september bokade I.W. åter biljetter för egen räkning, denna gång för en resa Stockholm-Barcelona den 22 september. Dessa biljetter avbokades den 12 september då I.W. i stället bokade biljetter för en resa Stockholm-Barcelona den 26 september. Dessa biljetter - liksom returbiljetterna för resa Barcelona-Stockholm den 4 oktober, som varit bokade sedan den 29 augusti - avbokades den 20 september. De hittills nämnda biljetterna var s.k. Jackpot-biljetter, dvs. biljetter som såldes på speciella villkor och till rabatterat pris. Den 20 september använde I.W. i stället sin personalbiljettförmån och bokade två biljetter för resa Stockholm-Barcelona-Stockholm. Avresedag var den 26 september och hemresedag den 4 oktober.

Med anledning av I.W. agerande i samband med bokningarna av biljetter för Barcelona-resan har SAS sagt upp hennes anställning. Dessförinnan har SAS även dragit in förmånen av personalbiljetter för I.W. del.

Tvisten

Den huvudsakliga tvistefrågan mellan parterna är huruvida bolagets uppsägning av I.W. har varit sakligt grundad. Det föreligger även tvist om huruvida SAS åtgärd att dra in I.W. personalbiljettförmån står i strid med bestämmelserna i 62 § medbestämmandelagen.

Har uppsägningen varit sakligt grundad?

Arbetsgivarparterna har till stöd för uppfattningen att uppsägningen av I.W. har varit sakligt grundad i huvudsak anfört följande. I.W. har i samband med de nämnda biljettbokningarna på ett otillbörligt sätt utnyttjat den förtroendeställning som följer med arbetet som telefonförsäljare. De åtgärder hon vidtagit skall ses som en medvetet utförd sammanhängande kedja av händelser som har vidtagits i syfte att åt I.W. själv och en bekant till henne garantera lediga platser på en viss flygtur. Dessa platser skulle begagnas av dem för resa med utnyttjande av I.W. personalbiljettförmån. I.W. har genom sin befattning som telefonförsäljare hela tiden kunnat bevaka och kontrollera hur bokningssituationen såg ut för den aktuella flygturen. I.W. förfarande har inneburit att hon dels har bokat Jackpot-biljetter utanför de för denna biljettyp gällande tidsramarna, dels har brutit mot gällande regler genom att underlåta att tillse att SAS erhöll betalning för avbokade biljetter samt dels har åsidosatt gällande regler för biljettering, dvs. att biljett framställs rent fysiskt för att hämtas av kunden eller skickas till denne. Hennes agerande har vidare varit svårt att upptäcka. Händelseförloppet har i slutänden syftat till vinning åt I.W. på SAS bekostnad. I sammanhanget bör framhållas att det i sig inte har riktats någon anmärkning mot att I.W. utnyttjade sin personalbiljettförmån i samband med köpet av de två biljetterna till Barcelona.

HTF har bestritt att I.W. på något sätt skulle ha missbrukat sin ställning som telefonförsäljare. Enligt HTF är det över huvud taget inte möjligt att garantera sig platser till en viss flygtur för utnyttjande av personalbiljettförmånen. HTF har i huvudsak anfört följande. Som en 50-årspresent skulle I.W. bjudas på en resa till Barcelona. L.K. skulle svara för samtliga kostnader. Den 29 augusti ringde han upp I.W. på hennes arbete och bad henne boka biljetter för resan. I.W. genomförde då den första av de aktuella bokningarna. Av förbiseende gjordes bokningen en dag för tidigt för den biljettsorten, s.k. Jackpot. Bokningen blev därför ogiltig. I.W. gjorde därför en ny bokning den 8 september. L.K. fick emellertid förhinder varför datum för avresan ändrades den 12 september. Emellertid hade nu resan ökat så i omfång - och därmed även i kostnadshänseende - att I.W. tyckte att hon ville bidra på något sätt. Efter viss tvekan - särskilt från L.K:s sida - beslutade de sig därför för att utnyttja I.W. personalbiljettförmån. Därför avbokades de beställda Jackpot-biljetterna och I.W. bokade i stället personalbiljetter till samma flygningar.

På HTF:s begäran har I.W. hörts under sanningsförsäkran och linjeinstruktören K.W., arbetsledaren S.A. och företagsutvecklingskonsulten L.K. hörts som vittnen. På arbetsgivarparternas begäran har chefen för SAS direktförsäljning i Sverige U.R. och personalassistenten T.J. hörts som vittnen.

I.W. har i allt väsentligt bekräftat HTF:s påståenden i målet. Genom den muntliga bevisningen i övrigt har bl.a. följande framkommit. K.W. har berättat att det är ovanligt att Jackpot-biljetter bokas för tidigt, men att det ibland förekommer att så sker. Hon har vidare berättat att hon inte känner till att SAS har någon särskild policy när det gäller bokningar av biljetter för egen räkning eller åt närstående. Hon har också, liksom S.A., uppgivit att biljettering skall ske omedelbart i samband med bokningen och senast inom 3 dagar därefter, att biljettförsäljarna ibland är tvungna att vara flexibla vid utfärdandet av biljetter samt att det vid denna bedömning naturligtvis spelar roll vilken relation försäljaren har till kunden och även vilken sorts kund det var. L.K. har bekräftat att han tog initiativ till I.W. bokning av biljetter för Barcelona-resan och att orsaken till ändringen av avresedatum den 12 september var att han fått förhinder att resa den ursprungligen planerade dagen. Han har dessutom uppgivit att han inte vet varför de kom att använda sig av I.W. personalbiljettförmån vid resan och att I.W. i vart fall inte inför honom nämnde att hon hade synpunkter på resans kostnader. L.K. har vidare berättat att resans kostnadsnivå inte spelade någon roll för honom själv samt att han var tveksam till att resa med utnyttjande av personalbiljettförmånen eftersom detta innebar att de inte var garanterade att komma med på den aktuella flygningen. U.R. har berättat bl.a. att det har förekommit önskemål från telefonförsäljarnas sida om att de skulle erhålla nedskrivna regler avseende i vilka situationer och på vilket sätt de fick gå in i biljettbokningssystemet och göra undantag från de gällande bokningsreglerna, men att man efter diskussion kom fram till att det inte var möjligt att uppställa några fasta regler för hur och när undantag från reglerna kan göras och att det därför än i dag inte föreligger några sådana regler. Hon har vidare uppgivit att eventuella undantag från reglerna helst skall beslutas av en arbetsledare. Hon har också uppgivit att det förekommit att SAS har krävt en kund på betalning trots att biljetten inte avhämtats av kunden och faktura inte heller avsänts. Hon har i det sammanhanget hänvisat till ett ärende i Östersund.

Som redan framgått har det lagts I.W. till last hur hon agerat i samband med att hon för egen räkning bokade biljetter den 29 augusti samt den 8, 12 och 20 september 1994. Närmare bestämt är det hennes underlåtenhet att vid bokningen den 29 augusti iaktta de för denna biljettyp gällande bokningstiderna, att hon inte i samband med avbokningarna av biljetter den 12 och 20 september tillsett att betalning i enlighet med SAS avbokningsregler erlagts samt att hon vid bokningarna inte har följt SAS regler om biljettering. Arbetsgivarparterna har också särskilt gjort gällande att det varit fråga om en genomtänkt kedja av händelser som syftade till att I.W. och L.K. i slutänden skulle garanteras platser för resa med billiga personalbiljetter på planet till Barcelona den 26 september.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Utredningen har visat att det inom SAS har funnits vissa regler i fråga om bokning och avbokning av Jackpot-biljetter. Sådana biljetter kunde vid den aktuella tidpunkten endast bokas inom tidsrymden 14 - 7 dagar före avresan. Vid avbokning inom den tidsperioden har kunden - förutsatt att betalning erlagts - återfått hälften av den erlagda betalningen. Vid avbokning senare än 7 dagar före avresan har kunden inte återfått någon del av den erlagda betalningen. Utredningen får också anses ha visat att biljettering i varje fall i normala fall skall ske omgående eller senast inom tre dagar från bokningen. Det har också framgått att I.W. på sätt som arbetsgivarparterna påstått inte har hanterat ifrågavarande bokningar i enlighet med de normer som sålunda framkommit.

I.W. har förklarat den för tidiga bokningen av Jackpot-biljetter med att det varit fråga om ett misstag. Hon har i fråga om avbokningarna den 12 och 20 september gjort gällande att dessa föranletts av ändrade planer och att de hanterats i överensstämmelse med SAS policy att reglerna skall tillämpas på ett flexibelt och kundanpassat sätt och så som SAS förväntade sig av försäljarna.

Utredningen har visat att det i viss utsträckning förekommer att bokning görs utanför de tidsramar som ställts upp för Jackpot-biljetter. Sådana bokningar upptäcks dock av ett särskilt biljettkontrollsystem och markeras som ogiltiga. När det gäller betalning av biljetter i samband med avbokning har U.R. visserligen uppgivit att det har förekommit att SAS krävt betalning trots att biljettering inte skett. Men genom K.W:s och S.A:s uppgifter har framgått att SAS ofta i praktiken inte kräver kunder på betalning när biljettering ännu inte har skett och biljetten alltså inte lämnats ut. När det slutligen gäller frågan om när biljettering skall ske har såväl K.W. som S.A. uppgivit att de anser att biljettering skall ske omgående eller i vart fall inom tre dagar. Det har emellertid inte framkommit att det inom SAS har funnits uttryckliga regler för när biljettering skall ske.

Mot bakgrund av det nu anförda finner arbetsdomstolen att det varit ett inte helt onormalt inslag att biljettförsäljarna såväl bokat biljetter utanför tillämpliga tidsramar som tillåtit att avbokningar har skett utan att kunden krävts på betalning i enlighet med de regler SAS förklarat gälla. Av utredningen har inte framkommit att SAS, i vart fall inte före de i målet aktuella händelserna, på något mer konkret sätt sökt förändra den sålunda rådande ordningen. Det kan därför enligt arbetsdomstolens mening inte läggas I.W. särskilt till last att hon vid ett tillfälle bokat biljetter utanför tillämplig tidsram eller att hon inte tillämpade de betalningsregler som förelegat för avbokningssituationer. Därmed återstår av vad som lagts I.W. till last endast den underlåtna biljetteringen. Hennes förfarande i detta avseende är visserligen av beskaffenhet att kunna föranleda kritik, men synes emellertid inte kunna betecknas som annat än en felbedömning från hennes sida om i vilken utsträckning det var lämpligt att i dessa fall göra undantag från det mönster för biljettering som normalt tillämpades. Denna felbedömning kan enligt arbetsdomstolens mening i och för sig inte anses utgöra saklig grund för uppsägning. I sammanhanget beaktar arbetsdomstolen även att L.K. var s.k. Eurobonuskund hos SAS.

Arbetsgivarparterna har emellertid som redan framgått även gjort gällande att åtgärderna sammantagna har utgjort ett planerat handlingssätt för att tillförsäkra I.W. och L.K. möjlighet att företa den planerade Barcelona-resan med utnyttjande av hennes personalbiljettförmån. Arbetsgivarparterna har därvid förklarat att I.W. i sammanhanget har utnyttjat sin förtroendeställning som telefonförsäljare och att bolaget till följd av hennes illojala agerande har förlorat förtroendet för henne.

I denna del gör arbetsdomstolen följande bedömning.

Inledningsvis vill arbetsdomstolen framhålla att om det skulle konstateras att en biljettförsäljare vidtagit åtgärder av det slag som läggs I.W. till last i syfte att blockera plats på ett visst flyg i avsikt att sedermera själv kunna utnyttja platsen för resa på personalbiljett finns det enligt domstolens mening all anledning att se mycket allvarligt på ett sådant förfarande. Arbetsgivarparternas påstående i detta mål om att I.W. skulle ha planlagt hela sitt handlande i ett sådant syfte är dock relativt allmänt hållet och inte underbyggt på annat sätt än som redan framkommit i samband med de enskilda åtgärderna. Av utredningen har dock framgått att såväl avdelningschefen E.C. som U.R. och T.J. har uppfattat I.W. agerande på detta sätt.

I.W. själv har emellertid förnekat att hon skulle ha planerat denna kedja av bokningar för att söka säkerställa att hon och L.K. skulle kunna resa till Barcelona med utnyttjande av hennes personalbiljettförmån. Det är enligt arbetsdomstolens mening i sammanhanget besvärande för henne att hemresan från Barcelona hela tiden från den 29 augusti varit inbokad till den 4 oktober, då den också kom att företas. I.W. har emellertid lämnat förklaringar till de vidtagna bokningsåtgärderna och varför ändringen till personalbiljetter gjordes. Dessa förklaringar kan inte lämnas utan avseende. Hon har även framhållit att de inte alls var tillförsäkrade platser på den aktuella flygningen och att det så sent som i Köpenhamn på avresedagen var osäkert om de skulle komma med planet. Hennes uppgifter om bokningsåtgärderna och om osäkerheten att få platser på planet stöds av vad L.K. berättat.

Vid en samlad bedömning finner arbetsdomstolen att I.W. agerande visserligen innehåller åtgärder som SAS haft fog för att ifrågasätta och försöka få en förklaring till, men att arbetsgivarparterna dock enligt domstolens mening inte mot I.W. bestridande har styrkt sitt påstående att hennes handlande dikterats av syftet att i slutänden söka garantera henne och L.K. möjlighet att med utnyttjande av personalbiljettförmånen erhålla platser på en viss flygtur.

Sammanfattningsvis innebär det anförda att det enligt arbetsdomstolens mening således inte på de skäl som åberopats av arbetsgivarparterna har förelegat saklig grund för uppsägning av I.W.. HTF:s talan om ogiltigförklaring av uppsägningen skall därför bifallas.

Vid den bedömning arbetsdomstolen gjort är SAS även skyldigt att utge skadestånd till I.W.. Arbetsdomstolen finner skäligt att bestämma det allmänna skadeståndet till 35 000 kr. Om det till skadeståndet knutna ränteyrkandet råder inte tvist. Arbetsdomstolen utgår från att SAS tagit del av stämningen i vart fall den 9 mars 1995.

Strider indragningen av I.W. biljettförmån mot 62 § medbestämmandelagen?

Arbetsdomstolen har också att ta ställning till huruvida åtgärden att dra in I.W. personalbiljettförmån utgjort en sådan otillåten disciplinåtgärd som avses i 62 § medbestämmandelagen.

62 § medbestämmandelagen har följande lydelse:

Kan enligt denna lag skadestånd följa på åtgärd eller underlåtenhet av arbetstagare, får annan påföljd icke åläggas arbetstagaren utan stöd i författning eller kollektivavtal. Detsamma gäller i fall när av 56 § andra stycket eller 59 § följer, att arbetstagare icke kan åläggas skadestånd.

Är annan påföljd än skadestånd föreskriven i kollektivavtal, får den utan hinder av första stycket tillämpas även på arbetstagare som ej är medlem av den avtalsslutande arbetstagarorganisationen men sysselsättes i sådant arbete som avses med avtalet.

I specialmotiveringen till bestämmelsen anförde föredraganden bl.a. följande (prop. 1975/76:105 bil. 1 s. 425). Med uttrycket "annan påföljd" i texten avses i första hand disciplinpåföljder. För att fråga skall kunna vara om påföljd i lagens mening bör dock krävas, att det rör sig om en åtgärd från arbetsgivarens sida som på ett eller annat sätt är ett men för arbetstagaren eller som annars har karaktären av särskild disciplinåtgärd i vedertagen mening. Detta är fallet vid t.ex. suspension eller löneavdrag. Med suspension eller löneavdrag får jämställas sådan skriftlig varning som enligt lag eller kollektivavtal förekommer som en alternativ form av disciplinpåföljd (jfr t.ex. 18 § andra stycket statstjänstemannalagen). Däremot bör uttrycket påföljd inte anses omfatta sådan varning som närmast i betydelsen tillsägelse ingår som ett led i arbetsgivarens handläggning av förseelse på arbetsplatsen (jfr prop. 1973:129 s. 125).

Förbudet i 62 § medbestämmandelagen mot att utan stöd i författning eller kollektivavtal ålägga en arbetstagare disciplinpåföljd avser endast fall, då på en åtgärd eller underlåtenhet från arbetstagarens sida kan följa skadestånd enligt medbestämmandelagen (jfr AD 1989 nr 67). I målet har inte gjorts gällande att I.W. skulle ha brutit mot någon bestämmelse i medbestämmandelagen. Det har inte heller gjorts gällande att det skulle finnas något stöd i författning eller kollektivavtal för att ålägga henne disciplinpåföljd. HTF har under huvudförhandlingen i målet framfört synpunkten att I.W. agerande skulle kunna vara att uppfatta som ett brott mot § 3 mom. 1 i det mellan parterna gällande kollektivavtalet. Arbetsgivarparterna har vitsordat att I.W. agerande skulle kunna betraktas på detta sätt. Någon diskussion om att I.W. agerande skulle kunna utgöra ett brott mot kollektivavtalet synes i övrigt emellertid över huvud taget inte ha förts mellan parterna.

Bestämmelsen i § 3 mom. 1 har följande lydelse: "Förhållandet mellan arbetsgivare och tjänstemän grundar sig på ömsesidig lojalitet och ömsesidigt förtroende. Tjänsteman skall iaktta diskretion rörande företagets angelägenheter, såsom prissättningar, konstruktioner, experiment och undersökningar, driftsförhållanden, affärsangelägenheter o dyl."

Av skäl som kommer att framgå nedan finner arbetsdomstolen inte anledning att i detta mål ta slutlig ställning till huruvida det agerande som lagts I.W. till last utgör ett brott mot det mellan parterna föreliggande kollektivavtalet.

Arbetsdomstolen har tidigare slagit fast att även andra åtgärder än traditionella disciplinåtgärder omfattas av bestämmelserna i 62 § medbestämmandelagen om åtgärden är till men för arbetstagaren och vidtas i bestraffningssyfte (se AD 1978 nr 89). Arbetsgivarparterna har ifrågasatt att I.W. lidit något men av att personalbiljettförmånen dragits in. De har också bestritt att indragningen av förmånen skett i bestraffningssyfte. Arbetsdomstolen tar först upp den sistnämnda frågan till bedömning.

Utredningen i denna del består främst av de uppgifter som kommit fram vid förhören med I.W. och T.J.. I.W. har uppgivit att hon vid ett möte med företrädare för bolaget den 19 oktober - eller i vart fall i direkt anslutning till detta - upplysts om att hennes biljettförmån drogs in med omedelbar verkan och att hon kunde vänta sig ytterligare påföljder. T.J. har uppgivit att han vid mötet påpekade det allvarliga i I.W. beteende och att en utredning skulle göras samt att han vid ett senare telefonsamtal meddelade henne att personalbiljettförmånen dragits in. Han har vidare förklarat att indragningen av förmånen endast varit en administrativ åtgärd som vidtogs för att undanröja risken för att I.W. skulle fortsätta att, som bolaget ansåg, missbruka systemet med personalbiljetter.

Arbetsdomstolen har tidigare i målet konstaterat att I.W. handlande i samband med de aktuella bokningarna inrymt sådana åtgärder som SAS haft fog för att ifrågasätta och söka en förklaring till. Bolagets påstående om att man vid den här tidpunkten hyste misstankar om att I.W. missbrukade biljettförmånen och att man önskade undanröja risken för fortsatt missbruk får därför tagas för god. Mot den bakgrunden kan arbetsdomstolen mot bolagets bestridande inte finna utrett att bolaget skulle ha företagit indragningen av biljettförmånen i syfte att bestraffa I.W.. Redan av detta skäl kan det enligt arbetsdomstolens mening inte komma i fråga att anse att SAS genom indragningen av biljettförmånen brutit mot 62 § medbestämmandelagen. HTF:s fastställelsetalan och därmed förbundna skadeståndsyrkanden skall därför avslås.

HTF har vunnit målet i huvudsaken. Vad HTF tappat kan emellertid inte anses vara av endast ringa betydelse. Kostnaderna för de olika delarna i målet kan inte särskiljas. Arbetsdomstolen finner därför att HTF enligt 18 kap. 4 § rättegångsbalken bör tillerkännas jämkad ersättning för sin rättegångskostnad.