AD 1995 nr 40

Parter:

Lärarförbundet; L.T.

Nr 40

Lärarförbundet

mot

L.T. i Storvreta.

1 INLEDNING

Mellan parterna gäller kollektivavtal, bl.a. Personalpolitiskt utvecklingsavtal inom det kyrkokommunala området (utvecklingsavtalet).

L.T., Ärentuna pastorat (pastoratet) är en del av Uppsala stift. Vid pastoratet finns ett pastoratskyrkoråd som fattar beslut bl.a. om hos pastoratet anställda kyrkomusiker. I rådet ingår bl.a. kyrkoherden G.L. som självskriven ledamot. Medlemmen i Lärarförbundet K.Å. är sedan den 1 juli 1990 anställd som organist på heltid hos pastoratet. Förutom tarifflön enligt kollektivavtal har hon enligt sitt anställningsavtal med pastoratet ett tillägg, s.k. lönegaranti, på 2 120 kr i månaden.

K.Å. var av Lärarförbundet utsedd till facklig förtroendeman, s.k. stiftsombud. Det uppdraget omfattade inte bara den fackliga verksamheten hos arbetsgivaren utan även andra - från sommaren 1992 samtliga - pastorat i stiftet. Uppdraget hade tidigare en omfattning av 35 % av en heltidstjänst och utfördes vid sidan av heltidsarbetet som organist. Sedan arbetstagarsidan väckt frågan om en utökning av det fackliga uppdraget till 45 % av en heltidstjänst enades parterna om att uppdraget skulle reduceras till 33 % av en heltidstjänst samt att både uppdraget och arbetet som organist skulle utföras inom ordinarie arbetstid, varför K.Å:s sysslor som organist hos pastoratet skulle minskas från 100 % till 67 % av heltid.

I samband med förhandlingarna om den fackliga arbetstiden fick K.Å. ett brev av den 13 maj 1993 från pastoratet. Pastoratet förklarade sig vilja förändra hennes anställning på så sätt att de 2 120 kr per månad som hon hade utöver tarifflönen inte längre skulle utgå. K.Å. erbjöds ny anställning med i övrigt oförändrade villkor. Vid ytterligare två tillfällen under år 1993 fick K.Å. samma förslag. Det sista förslaget lämnades genom en skrivelse den 23 november. Pastoratet förklarade i denna dels att tillägget om 2 120 kr per månad skulle utbetalas under en "uppsägningstid" om sex månader, om hon accepterade förslaget, och att hon skulle bli uppsagd enligt reglerna i anställningsskyddslagen, om hon inte accepterade förslaget. K.Å. avböjde samtliga förslag. Genom en skrivelse av den 23 januari 1994 blev hon uppsagd från anställningen hos pastoratet. Pastoratet åberopade arbetsbrist som grund för uppsägningen.

2 YRKANDEN M.M.

Lärarförbundet har väckt talan mot pastoratet (mål nr A 63/94) och därvid - under påstående att uppsägningen stått i strid med 7 § anställningsskyddslagen och 8 § tredje stycket medbestämmandelagen samt i vart fall 8 § förtroendemannalagen - yrkat att arbetsdomstolen skall dels ogiltigförklara uppsägningen av K.Å., dels förplikta pastoratet att till henne utge allmänt skadestånd om 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning tills betalning sker.

Pastoratet, som delgavs stämningen den 28 mars 1994, har bestritt Lärarförbundets yrkanden men vitsordat fordrad ränta i och för sig.

Arbetsdomstolen har genom beslut den 10 oktober 1994 avslagit ett yrkande om att Lärarförbundets talan om ogiltigförklaring och skadestånd i mål nr A 63/94 skall avvisas enligt 4 kap. 7 § arbetstvistlagen.

Lärarförbundet har väckt talan mot pastoratet i ytterligare ett mål (mål nr A 137/94). I det målet har Lärarförbundet gjort gällande att pastoratet kränkt såväl förbundets som K.Å:s föreningsrätt, att pastoratet, om uppsägningen berott på arbetsbrist, brutit mot primärförhandlingsskyldigheten enligt 11 och 14 §§ medbestämmandelagen i samband med uppsägningen samt att pastoratet även begått brott mot 4 och 5 §§ förtroendemannalagen och ådragit sig skyldighet att utge skadestånd. Lärarförbundet har i det målet yrkat att pastoratet skall förpliktas att utge allmänt skadestånd dels till var och en av K.Å. och förbundet med 20 000 kr för föreningsrättskränkning, dels till förbundet med 50 000 kr för brott mot 11 och 14 §§ medbestämmandelagen, dels ock till envar av K.Å. och förbundet med 25 000 kr för brott mot 4 och 5 §§ förtroendemannalagen. På samtliga belopp har yrkats ränta enligt 6 § räntelagen fr.o.m. den 1 april 1994 tills betalning sker.

Pastoratet har, som dess talan i mål nr A 137/94 slutligt bestämts, bestritt Lärarförbundets yrkanden men vitsordat ränteyrkandet i sig.

Parterna har fordrat ersättning för rättegångskostnader. Arbetsdomstolen har genom beslut den 31 oktober 1994 förordnat att målen skall handläggas gemensamt.

3 UTVECKLING AV TALAN

Till utveckling av talan har parterna anfört bl.a. följande.

3.1 Lärarförbundet

3.1.1 Bakgrunden till tvisten, m.m.

K.Å. var närmast före den 1 juli 1990 anställd som organist i Gottsunda församling. Tjänsten omfattade 34 veckoarbetstimmar. Hon hade där ett lönetillägg, s.k. lönegaranti, på 2 120 kr per månad. När hon sökte organisttjänsten hos pastoratet begärde hon att få behålla denna lönegaranti och pastoratet gick med på detta. K.Å. hade sedan år 1988 ett uppdrag som facklig förtroendeman - s.k. stiftsombud - för kyrkomusiker i Uppsala stift. Uppdraget, som omfattade 35 % av en heltidstjänst, skötte hon på övertid. För uppdraget erhöll hon ersättning av pastoratet i enlighet med bestämmelserna i utvecklingsavtalet. Det var på pastoratets önskan som det fackliga uppdraget utfördes vid sidan av heltidsarbetet som organist. Lärarförbundet ansåg däremot att det fackliga uppdraget borde utföras inom ordinarie arbetstid. Det bör tilläggas att både i lönefrågan och i frågan om tiden för facklig verksamhet hade K.Å. kontakt med G.L. innan hon började sitt arbete där samt att det i Uppsala stift i dag finns ca 175 kyrkomusiker, varav ungefär 160 är medlemmar i Lärarförbundet.

Lärarförbundet har ett avtal med Kyrkomusikernas Riksförbund (KMR). Enligt det avtalet skall Lärarförbundet svara för KMR:s fackliga frågor. Tidigare var medlemmar i KMR som hade mindre än 42,5 % tjänstgöring medlemmar endast i KMR. En KMR-medlem med minst 42,5 % tjänstgöring var även medlem i Lärarförbundet. I underlaget för beräkningen av tiden för facklig verksamhet räknade Lärarförbundet in även de kyrkomusiker som var medlemmar endast i KMR, eftersom de enligt överenskommelsen mellan förbunden skulle företrädas av Lärarförbundet. Denna ordning accepterades av Lärarförbundets tidigare motpart, Statens arbetsgivarverk, och fr.o.m. den 1 juli 1990 av den nuvarande motparten, Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund (pastoratsförbundet). Sedan den 1 januari 1994 är samtliga medlemmar i KMR anslutna även till Lärarförbundet.

Regler om facklig verksamhet och om beräkning av tid för sådan finns i utvecklingsavtalet. Enligt avtalet är arbetstagarsidan berättigad till en betald ledighet om fyra timmar per medlem och år för den fortlöpande fackliga verksamheten. Enligt en anmärkning till kap. 7 i avtalet skall man vid bestämmande av fortlöpande ledighet ta hänsyn även till sådana faktorer som geografisk spridning, medlemsstruktur och antal arbetsställen.

En kollega till K.Å., som hade haft en ledighet om 10 % för facklig verksamhet i Hälsingland, avled sommaren 1992. Någon ersättare för denne fann man inte. Under hösten 1992 skötte därför K.Å. även den fackliga verksamheten i Hälsingland utan att ta upp saken med pastoratet. K.Å. tog i början av år 1993 kontakt med G.L. och begärde en utökning av tiden för facklig verksamhet från 35 % till 45 %. Hennes begäran innebar inte någon utökning av den fackliga verksamheten inom stiftet, eftersom det totala uttaget alltjämt skulle vara 45 %. G.L. förklarade att han inte ville att hon skulle minska omfattningen av sin organisttjänstgöring. Av vad G.L. då sade framkom även att det fanns personer som var avundsjuka på K.Å:s lön.

Så småningom kom det till K.Å:s kännedom att pastoratskyrkorådets arbetsutskott hade synpunkter på den fackliga verksamheten och tiden för denna. K.Å. bad därför att få tala med utskottets ledamöter. I februari 1993 fick hon företräde inför arbetsutskottet vid ett sammanträde. Vid sammanträdet var även G.L. närvarande. Utskottets ledamöter ställde frågor till henne samt förklarade att inte heller utskottet ville att hon skulle minska organisttjänstgöringen. K.Å. svarade utskottet att det fackliga arbetet måste göras och att hon skulle fortsätta med detta arbete utan ytterligare ersättning från pastoratet. På fråga från henne uttalade arbetsutskottet att det inte fanns någonting att erinra mot hennes sätt att sköta organistarbetet. G.L. yttrade ingenting. Efter sammanträdet trodde K.Å. att frågan om den fackliga tiden nu var löst, dvs. att hon utan särskild ersättning från pastoratet skulle sköta den fackliga verksamheten även i Hälsingland. På detta sätt fortsatte hon sitt uppdrag.

Dagen efter arbetsutskottets sammanträde tog K.Å. telefonkontakt med R.G. vid pastoratsförbundet, som hon ofta hade att göra med i det fackliga arbetet. Vid det samtalet fick hon till sin överraskning höra att "det var fel" på hennes lön och arbetsinstruktion samt på tiden för facklig verksamhet. Påföljande dag hade K.Å. ett telefonsamtal med G.L.. Hon undrade om de problem som uppkommit kunde lösas. G.L. sade att han inte hade något att tillägga. Han förklarade också varför han hade varit tyst vid arbetsutskottets sammanträde två dagar tidigare. Han uppgav att han kunde "få påskrivet" av politikerna om han talade för mycket och att han ansåg att K.Å. kunde svara bra för sig själv.

Senare under vintern - våren 1993 försökte församlingskyrkorådets i Ärentuna församling ordförande, O.W., på K.Å:s vägnar få till stånd ett samtal med G.L.. G.L. gick dock, enligt vad O.W. uppgav, inte med på något sådant samtal. G.L. ansåg att de då initierade förhandlingarna om den fackliga tiden måste avslutas innan ett samtal kunde äga rum. Vid ytterligare ett tillfälle första halvåret 1993 begärde K.Å. genom O.W. ett samtal med G.L.. Inte heller då tillmötesgick G.L. hennes önskemål. Motiveringen var densamma som tidigare.

Ett samtal mellan K.Å. och G.L. blev dock av under år 1993. En fredag morgon kl. 8.30 i oktober - november ringde G.L. till K.Å. i hennes bostad och sade att han hade hört att hon inte ansåg att han hade haft utvecklingssamtal med henne. Han förklarade vidare att saken kunde ordnas och hon fick en tid samma morgon kl. 9.30. Hon fick alltså bara en timmes varsel. Vid samtalet frågade K.Å., om detta skulle betecknas som ett utvecklingssamtal. G.L. svarade nekande. G.L. kritiserade K.Å. för att hon var en "för stor paragrafmänniska" och för att hon inte hade deltagit i en samling efter en friluftsgudstjänst på Kristi Himmelfärdsdag. K.Å. kritiserade arbetsgivaren för brister i administrativt hänseende, t.ex. planeringen av arbetet och handläggningen av ledighetsansökningar. Några utvecklingssamtal mellan G.L. och K.Å. genomfördes aldrig och kontakterna mellan dem inskränktes från början av år 1993 till ett minimum också på det arbetsmässiga planet. Även K.Å:s yrkesmässiga kontakter med en annan präst i pastoratet begränsades.

Efter hand blev arbetsförhållandena för K.Å. allt svårare. Det uppstod så att säga ett vakuum, en fullständig tystnad, kring henne. Någon kommunikation mellan henne och arbetsgivaren förekom inte. Hon fick t.ex. inte genom arbetsgivarens försorg del av protokoll från de pastoratskyrkorådets sammanträden vid vilka hennes anställning hade diskuterats utan var tvungen att själv begära kopior av dessa handlingar. På grund av den situation som förelåg tog K.Å. i oktober 1993 kontakt med den biträdande biskopen T.H. i Uppsala. Han hänvisade henne till en personalkonsulent. Sedan konsulenten och K.Å. hade träffats kallade konsulenten, på uppdrag av T.H., bl.a. K.Å. och G.L. till ett möte. Något sådant möte blev dock aldrig av. Det låg inget anmärkningsvärt i att K.Å. kontaktade domkapitlet, eftersom det fanns en konflikt med G.L., som domkapitlet hade arbetsgivaransvaret för. På grund av den psykosociala situationen var K.Å. sjukskriven från mitten av mars t.o.m. maj 1994. Inte någon gång under sjukskrivningsperioden tog någon från pastoratet kontakt med henne, trots det rehabiliteringsansvar som en arbetsgivare har enligt lag.

K.Å:s och Lärarförbundets begäran om en utvidgning av tiden för facklig verksamhet från 35 % till 45 %, ledde till mycket upprörda förhandlingar mellan förbundet och arbetsgivarsidan. En förhandling ägde rum den 13 maj 1993 i Lärarnas Hus i Stockholm. Vid den förhandlingen var ombudsmannen R.W. från Lärarförbundet, K.Å., G.L. och R.G. närvarande. Arbetsgivarsidan förklarade sig vilja minska den fackliga tiden till 30 %, en ståndpunkt som man drev hårt. Tonläget var mycket högt. Vid förhandlingen den 13 maj tog pastoratet med R.W. upp frågan om att sänka K.Å:s lön med de 2 120 kr per månad som hon hade enligt det enskilda anställningsavtalet. K.Å. själv fick del av pastoratets förslag den 14 maj.

En konsekvens av förhandlingarna om omfattningen av K.Å:s tid för facklig verksamhet blev alltså att man från pastoratets sida angrep hennes lön och försökte få henne att avstå från lönetillägget. K.Å. avvisade förslaget om lönesänkning. Likväl upprepades förslaget den 21 september genom en muntlig förfrågan från R.G.. Även vid detta tillfälle förklarade hon att hon inte ville gå med på lönesänkningen. Vid pastoratskyrkorådets sammanträde den 14 november föreslog ledamoten S-O.H. att K.Å:s befattning skulle sägas upp för omförhandling och att arbetsgivaren, om en omförhandling inte gav resultat, skulle vidta erforderliga åtgärder. Pastoratskyrkorådet beslöt i enlighet med S-O.H:s förslag. Beslutet innebar, som det uttrycks i protokollstexten, att man skulle "uppsäga/omförhandla tjänsten och att om nödvändigt vidtaga nödvändiga åtgärder enligt lagen om anställningsskydd". Mot beslutet reserverade sig ledamöterna G.E. och C.H.. De ansåg att majoriteten, utan att ange de sakliga skälen, hade beslutat att entlediga K.Å. från hennes tjänst. Pastoratskyrkorådets beslut den 14 november var alltså ett beslut om att säga upp K.Å. från hennes anställning, om hon inte accepterade en lönesänkning. Genom en skrivelse från pastoratet den 23 november blev K.Å. erbjuden sin "gamla tjänst" med en 2 120 kr lägre lön per månad. Inte heller detta förslag accepterade hon.

Frågan om omförhandling och uppsägning av K.Å:s anställning togs upp på nytt vid rådets sammanträde den 13 december. Pastoratskyrkorådet fattade åter beslut om att "uppsäga/omförhandla" tjänsten och att "om nödvändigt vidtaga nödvändiga åtgärder enligt lagen om anställningsskydd". Även detta beslut innebar att K.Å. skulle skiljas från anställningen.

Genom en skrivelse den 14 december påkallade pastoratet förhandling med Lärarförbundet enligt 11 § medbestämmandelagen om uppsägning av K.Å. på grund av arbetsbrist. Sådana förhandlingar genomfördes lokalt den 4 och centralt den 20 januari 1994. Förbundets företrädare konstaterade att man inte på något sätt kunde påverka arbetsgivarens beslut. Uppsägningen verkställdes den 23 januari. Tvisteförhandling i uppsägningsfrågan genomfördes lokalt den 10 februari och centralt den 2 mars. Pastoratet gjorde visserligen gällande att dess förslag om en sänkning av K.Å:s lön inte hade något med hennes fackliga verksamhet att göra utan betingades av rättviseskäl gentemot övrig personal. Men pastoratets och pastoratsförbundets företrädare uttalade att man var missnöjd med K.Å:s sätt att sköta sitt fackliga uppdrag och antydde att hon skulle ha skott sig på eller lurat pastoratet. Från arbetsgivarsidan fälldes även yttranden som tydde på att man ansåg att K.Å. inte skötte sin organisttjänst på ett tillfredsställande sätt. Sammantaget visar det nu redovisade - liksom andra omständigheter till vilka förbundet återkommer - att det egentligen var personliga skäl som låg till grund för uppsägningen.

Arbetsgivarsidans påstående, att det av rättviseskäl var motiverat att sänka K.Å:s lön, faller på sin egen orimlighet. För det första åberopade arbetsgivarsidan inte detta skäl förrän tvist uppstått. För det andra är principen om individuell lönesättning sedan länge accepterad på det kyrkokommunala området. I det kollektivavtal mellan Lärarförbundet och staten, som pastoratsförbundet i princip "övertog" den 1 juli 1990, fanns regler om ett tarifflönesystem. I avtalet sades att tarifflönesystemet skall vara ett lägstlönesystem, vilket innebär att en arbetstagare kan ha högre lön än enligt tariff, om det motiveras av arbetstagarens skicklighet eller om denne t.ex. utför ytterligare arbetsuppgifter. En kyrkomusikers lön är alltså en förhandlingsfråga mellan denne och arbetsgivaren. När K.Å. och pastoratet ingick anställningsavtal år 1990 gjorde man uppenbarligen från arbetsgivarsidan den bedömningen, att det var motiverat med en månadslön som med 2 120 kr översteg tarifflönen. Några rättviseskäl utgjorde tydligen inte något hinder mot att godta K.Å:s lönekrav. Det är svårt att se att behovet av rättvisa skulle ha ökat från anställningstillfället till dess pastoratet väckte frågan om en sänkning av hennes lön.

Parterna var överens om att någon egentlig arbetsbrist inte förelåg på den tjänst som K.Å. hade. Tjänsten omförhandlades i och för sig då och då med hänsyn till den fackliga verksamheten. Dock upprätthölls tjänsten hela tiden och arbetsuppgifter saknades inte. Antalet kyrkomusiker hos pastoratet minskade inte. Inte heller omorganiserades verksamheten. Vid förhandling den 10 februari 1994 vitsordade arbetsgivarsidan att medelsbrist inte förelåg. Redan med hänsyn härtill kan det med fog sägas att uppsägningen vidtagits av personliga skäl.

Andra omständigheter talar också för att uppsägningen vidtagits av personliga skäl. Arbetsgivarsidan hävdade att K.Å:s arbete inte skulle motsvara den lön som hon uppbar och att lönen vållade avundsjuka hos andra anställda. Vidare visade G.L. i flera sammanhang att han hyste agg mot henne. Som ett exempel kan nämnas att han vid pastoratskyrkorådets sammanträde den 8 november 1993 "orienterade om de villkor av synnerligen negativ art, som anställda nu under längre tid lidit under och föga längre uthärdade" samt att han vid detta sammanträde avsade sig att vara arbetsledare för K.Å.. Enligt uppgift skulle G.L. t.o.m. ha hotat att lämna sitt ämbete, om inte K.Å. slutade.

G.L. överklagade pastoratskyrkorådets beslut den 13 december 1993 som innebar att K.Å. för fackligt arbete medgavs ledighet om 33 % av heltid. Överklagandet är enligt förbundets mening ett tecken på G.L:s negativa inställning till K.Å., Lärarförbundet och den fackliga verksamheten. I ett inspektionsmeddelande den 28 november 1994 från yrkesinspektionen omnämns bl.a. "en djupgående konflikt mellan kyrkoherden och en av arbetstagarna och där båda riskerar psykisk ohälsa". Yrkesinspektionen ålade pastoratet att "vidta åtgärder för att komma till rätta med/hantera kommunikationssvårigheterna så att om möjligt ingen av parterna riskerar psykisk ohälsa och/eller konflikten blir ett arbetsmiljöproblem också för övriga anställda". Uttalandena syftade på relationen mellan G.L. och K.Å.. Personalkonflikten uppmärksammades flera gånger vid pastoratskyrkorådets sammanträden och ledde till bl.a. att tre ledamöter i kyrkofullmäktige i Ärentuna församling i ett brev av den 28 februari 1994 vädjade till domkapitlet att meddela hur arbetsledningen för K.Å. skulle lösas och att skyndsamt låta genomföra en förutsättningslös utredning av den psykosociala arbetsmiljön inom pastoratet.

K.Å. missgynnades inte bara genom förslaget om lönesänkning. Arbetsgivarsidan krävde, som nämnts, att omfattningen av K.Å:s fackliga verksamhet skulle minskas från 35 % till 30 % av en heltidstjänst, trots att en matematisk beräkning motiverade en höjning till 45 %. Pastoratet krävde också våren 1994 att hon skulle tillgodoräknas kortare tid för gudstjänster o.d. än tidigare. Exempelvis skulle hon få tillgodoräkna sig endast fyra timmar för en huvudgudstjänst, vilket är en kortare tid än någon annan kyrkomusiker i stiftet tillgodoräknas för en gudstjänst. Pastoratets agerande medförde störningar i den fackliga verksamheten.

Pastoratet har gjort sig skyldigt till föreningsrättskränkning. Flera omständigheter ger stöd för detta påstående. Förhandlingarna om utvidgning av tiden för K.Å:s fackliga arbete fördes mot bakgrund av att en facklig förtroendeman hade avlidit och att dennes fackliga arbete skulle övertas av K.Å.. Förbundets ståndpunkt utlöste en kraftig reaktion från pastoratet och pastoratsförbundet. En konsekvens blev att arbetsgivarsidan den 13 maj 1993 under förhandling om den fackliga tiden överlämnade förslaget om lönesänkning. Tidssambandet mellan förhandlingarna om den fackliga tiden och förslaget om lönesänkning är markant och klart. Mycket talar för att arbetsgivarsidans förslag om lönesänkning hängde samman med förbundets krav beträffande tiden för fackligt arbete, trots att dessa frågor sakligt sett inte hänger samman. Arbetsgivarsidans krav på en minskning av den tid som K.Å. fick tillgodoräkna sig för uppgifterna som organist innebar också en klar försämring av hennes arbetsvillkor. Arbetstagarsidan framförde förslag om en successiv avtrappning av lönetillägget, något som man enats om i andra fall. Pastoratet höll dock fast vid att K.Å:s lön efter sex månader på en gång skulle sänkas med 2 120 kr per månad. G.L:s uttalande till K.Å. i oktober - november 1993, om att hon var "en för stor paragrafmänniska", liksom andra uttalanden från hans sida och information om henne som spreds inom pastoratet tyder på att arbetsgivaren hade en avog inställning till den fackliga verksamheten i allmänhet och K.Å. i synnerhet. Sammantaget finns det ett icke obetydligt stöd för att pastoratet haft till syfte att angripa såväl K.Å. som Lärarförbundet på grund av att arbetstagarsidan utnyttjade sin föreningsrätt. Pastoratets agerande måste anses strida mot god sed på arbetsmarknaden.

Skulle arbetsdomstolen komma fram till att K.Å. sades upp på grund av arbetsbrist, hävdar Lärarförbundet att uppsägningen likväl skall ogiltigförklaras enligt 8 § förtroendemannalagen. Det är av särskild betydelse att K.Å:s verksamhet inom stiftet och pastoratet inte upphör. Hon skall därför utan hinder av 22 § anställningsskyddslagen ges företräde till fortsatt anställning hos pastoratet.

3.1.2 Lärarförbundets grunder för talan

Lärarförbundets grunder för talan kan sammanfattas på följande sätt.

a) Mål nr A 63/94

Pastoratets uppsägning den 23 januari 1994 av K.Å. har grundats på personliga skäl och inte på arbetsbrist. Saklig grund för uppsägning av personliga skäl har inte förelegat, varför uppsägningen strider mot 7 § anställningsskyddslagen. Uppsägningen skall därför förklaras ogiltig och pastoratet förpliktas utge allmänt skadestånd till henne enligt 38 § samma lag. Uppsägningen av K.Å. måste även anses utgöra en kränkning av hennes föreningsrätt. Pastoratet har utan föregående förhandling med förbundet fattat beslut om lönesänkning och detta kan inte uppfattas som annat än en föreningsrättskränkande åtgärd syftande till att försvåra Lärarförbundets fackliga verksamhet. Även uppsägningen som sådan måste ses som en föreningsrättskränkande åtgärd. Uppsägningen skall förklaras ogiltig även på grund av att den strider mot 8 § tredje stycket medbestämmandelagen.

För den händelse arbetsdomstolen skulle finna att uppsägningen av K.Å. berott på arbetsbrist, skall uppsägningen ogiltigförklaras enligt 8 § förtroendemannalagen. Den paragrafen innehåller bl.a. en föreskrift om att vid uppsägning på grund av arbetsbrist skall facklig förtroendeman, utan hinder av 22 § anställningsskyddslagen, ges företräde till fortsatt arbete, om det är av särskild betydelse för den fackliga verksamheten på arbetsplatsen. K.Å. var redan innan hon började sin anställning hos pastoratet s.k. stiftsombud och är numera den ende facklige förtroendemannen bland kyrkomusikerna inom stiftet. Det är därför särskilt viktigt och av stor betydelse för Lärarförbundet att hon kvarblir i den funktionen. Det även av stor vikt för förbundet att K.Å. förblir facklig förtroendeman inom pastoratet, eftersom hon är den ende förtroendemannen där. Utvecklingsavtalet innefattar en överenskommelse om utvidgning av arbetsplatsbegreppet i 8 § förtroendemannalagen. I avtalet föreskrivs att bestämmelserna i förtroendemannalagen äger tillämpning även på sådana förtroendemän som är verksamma hos andra pastorat/samfälligheter än den egna arbetsgivaren. Den facklige förtroendemannens arbetsgivare har i sådana fall rätt att från övriga berörda arbetsgivare erhålla ersättning för de kostnader som faller på dem. Någon geografisk begränsning av förtroendemannens verksamhetsområde finns inte enligt avtalet. Ett helt stift kan därför vara förtroendemannens verksamhetsområde. För den händelse en förtroendeman är verksam i ett helt stift, påverkas arbetsplatsbegreppet i förtroendemannalagen härav. I K.Å:s fall omfattar arbetsplatsen hela stiftet.

b) Mål nr A 137/94

Pastoratet har motarbetat K.Å. i egenskap av facklig förtroendeman alltsedan hon började sin anställning där. Detta accentuerades i samband med förhandlingarna om utökad facklig tid för K.Å.. Pastoratets uppsägning av hennes anställningsavtal för omreglering i syfte att genomdriva en lönesänkning och uppsägningen för att skilja henne från anställningen måste ses som åtgärder till skada för henne och som ett intrång i Lärarförbundets verksamhet. Dessa åtgärder vidtog pastoratet i föreningsrättskränkande syfte och de hade sin grund i att K.Å. varit verksam för Lärarförbundet och utnyttjat sin föreningsrätt. Förbundet och K.Å. är till följd av detta brott mot 8 § medbestämmandelagen berättigade till allmänt skadestånd enligt 54 och 55 §§ samma lag.

Pastoratet bröt även mot 11 och 14 §§ medbestämmandelagen genom att utan föregående primärförhandling fatta beslut om uppsägning av K.Å.. Beslut om uppsägningen fattades av pastoratskyrkorådet första gången den 14 november och på nytt den 13 december 1993. Pastoratets begäran om primärförhandlingar med Lärarförbundet skickades den 14 december, dvs. när beslutet om uppsägning redan var fattat. Även på denna grund är förbundet enligt 54 och 55 §§ medbestämmandelagen berättigat till skadestånd av pastoratet. För den händelse arbetsdomstolen skulle finna att K.Å. blev uppsagd av personliga skäl, förelåg dock inte enligt medbestämmandelagens regler någon skyldighet att förhandla om uppsägningen. Vid en sådan bedömning från domstolens sida gör därför Lärarförbundet inte gällande att pastoratet brutit mot medbestämmandelagens förhandlingsregler.

Pastoratet har även brutit mot 4 och 5 §§ förtroendemannalagen. Pastoratet har dels sökt sänka K.Å:s lön, dels även i övrigt försämrat hennes anställningsvillkor, dels ock sagt upp henne, allt utan att pastoratet i förväg varslat Lärarförbundet lokalt eller underrättat K.Å. enligt bestämmelserna i 5 § förtroendemannalagen. Både förbundet och K.Å. är därför enligt 10 § nämnda lag berättigade till allmänt skadestånd. För bedömningen av dessa brott mot förtroendemannalagen saknar det betydelse om uppsägningen grundats på arbetsbrist eller personliga skäl.

3.2 Pastoratet

3.2.1 Händelseförloppet m.m.

Den 1 juli 1990 ersattes den statliga regleringen av kyrkomusikernas anställningar av kommunala avtal. Bl.a. kyrkomusikerförordningen upphörde att gälla och kollektivavtal med regler om beräkning av en musikertjänsts omfattning trädde i kraft. Då den statliga regleringen gällde skötte staten beräkningen av tiden för facklig verksamhet för kyrkomusikerna. Denna verksamhet betalades inte av pastoraten utan med medel ur den s.k. kyrkofonden. Den 1 juli 1990 övertog pastoratet och andra arbetsgivare uppgiften att enligt utvecklingsavtalet beräkna den fackliga tiden och skyldigheten att betala förtroendemannen för den fackliga verksamheten.

På kyrkomusikerområdet finns tarifflöner. Inom tarifferna bestäms lönen av antal tjänsteår. Då kyrkomusikertjänsterna var statligt reglerade uppgick en heltidstjänst till 30 timmar per vecka. Men det fanns musiker som hade upp till 34 timmars arbetsvecka och högre lön än de som tjänstgjorde 30 timmar. K.Å:s tjänst i Gottsunda församling omfattade 34 timmar per vecka. Om hon inte hade bytt arbetsgivare den 1 juli 1990, skulle hon ha haft en på kollektivavtal grundad rätt till ett lönetillägg om 2 120 kr per månad. Detta tillägg skulle dock ha reducerats efter hand enligt bestämmelser i kollektivavtal.

För pastoratet förelåg inte någon skyldighet enligt kollektivavtal att utge det lönetillägg om 2 120 kr som hon hade varit berättigad till om hon alltjämt hade varit anställd i Gottsunda församling. När K.Å. sökte anställning hos pastoratet begärde hon emellertid en månadslön som med 2 120 kr översteg tarifflönen. Pastoratet godtog denna begäran, fast hon inte skulle utföra något arbete som motiverade tillägget. Detta tillägg blev en del av K.Å:s enskilda anställningsavtal och kunde inte fråntas henne genom ett ensidigt beslut av pastoratet.

Enligt den kollektivavtalsreglering som för kyrkomusikernas del började gälla vid halvårsskiftet 1990 uppgick en heltidstjänst till ett visst antal årsarbetstimmar. Med denna utgångspunkt skulle man för varje kyrkomusiker göra en på kollektivavtal byggd tidberäkning av de olika moment som ingick i arbetet. För huvudgudstjänster skulle kyrkomusikern tillgodoräknas fyra - åtta timmar. Att göra dessa beräkningar var ett förhållandevis stort arbete, som resulterade i instruktioner för varje kyrkomusiker. Arbetsgivarsidan ansåg att det inte fanns anledning att redan den 1 juli 1990 göra en översyn av omfattningen av den fackliga verksamheten. Översynen sköts på framtiden och togs upp vid förhandlingar först senare. I Uppsala stift skedde det våren 1993.

I början av år 1993 skrev K.Å. till pastoratskyrkorådets arbetsutskott och begärde att hennes tid för facklig verksamhet skulle utökas från 35 % till 45 %, vilket innebar en ökning med fyra timmar per vecka. I samband med behandlingen av denna begäran kom man in på K.Å:s löneförmåner. Tidigare var G.L. den ende av ledamöterna i pastoratskyrkorådet som kände till dessa. Ledamöterna fick veta att K.Å:s månadslön utgjordes av dels slutlön enligt tariff om 16 989 kr, dels ersättning för facklig tid (35 %) om 5 956 kr, dels lönetillägget om 2 120 kr, totalt 25 065 kr per månad.

Pastoratskyrkorådet uppdrog åt G.L. att ta kontakt med pastoratsförbundet angående omfattningen av den fackliga verksamheten och att "titta på" lönetillägget om 2 120 kr per månad. Pastoratskyrkorådet ansåg det inte vara så att säga företagsekonomiskt försvarbart att betala henne lön utöver tariff. Dessutom reagerade delar av pastoratets personal mot lönen och begärde lönetillägg för egen del, varför det fanns personalpolitiska skäl att om möjligt åtgärda K.Å:s lön. I allt väsentligt utgörs pastoratets inkomster av skattemedel.

Pastoratet begärde förhandling med Lärarförbundet om omfattningen av tiden för facklig verksamhet. En förhandling genomfördes den 13 maj 1993 i Lärarnas Hus i Stockholm. Vid förhandlingen förklarade arbetstagarsidan, att man ansåg att den fackliga tiden skulle beräknas med utgångspunkt i 173 medlemmar inklusive personer som var medlemmar endast i KMR. Lärarförbundet hänvisade till en överenskommelse med KMR. Arbetsgivaren, som företräddes av G.L. och R.G., var beredd att godta den fackliga tid som avsåg medlemmar i Lärarförbundet, men inte den tid som avsåg arbetstagare som var medlemmar endast i KMR. Pastoratet ansåg att den tillgängliga fackliga tiden i Uppsala stift uppgick till knappt 30 % av heltid och var berett att acceptera 30 %. Vidare krävde pastoratet att det fackliga arbetet skulle utföras inom ordinarie arbetstid, eftersom det inte är förenligt med lag eller kollektivavtal att en arbetstagare arbetar övertid varje vecka som K.Å. gjorde. Pastoratets uppfattning var att K.Å. skulle arbeta till 70 % med kyrkomusikeruppgifterna och till 30 % med fackligt arbete. Lärarförbundet föreslog att tiden för den fackliga verksamheten i K.Å:s fall skulle vara oförändrad, alltså 35 % av en heltidstjänst. Förbundet accepterade således redan då att tiden för den fackliga verksamheten inte ökades. Någon enighet nåddes inte vid detta tillfälle.

Genom en skrift av den 28 maj 1993 lade Lärarförbundet tolkningsföreträde beträffande omfattningen av den fackliga tiden för K.Å.. Förbundet förklarade att uttaget av sådan tid även fortsättningsvis skulle vara 35 %. Den 21 september genomfördes central förhandling i frågan. Lärarförbundets ståndpunkt var då att det i stiftet fanns 150 medlemmar på vilka tiden för den fackliga verksamheten skulle räknas. Lärarförbundet anförde vidare med hänvisning till utvecklingsavtalet att hänsyn skulle tas även till den geografiska spridningen och antalet arbetsställen vid beräkningen av tiden för facklig verksamhet. Inte heller den 21 september enades parterna. Men den 7 december återupptogs den centrala förhandlingen. Parterna kom då överens om att den fackliga tiden i stiftet skulle vara 33 % från den 1 januari 1994. En förutsättning var dock att pastoratskyrkorådet godkände överenskommelsen, vilket rådet sedan gjorde.

I ett brev av den 13 maj 1993 erbjöds K.Å. en ny anställning hos pastoratet med en lön som var 2 120 kr lägre per månad men i övrigt oförändrade villkor. Om hon accepterade erbjudandet, skulle tillägget utgå under normal uppsägningstid, sex månader. Pastoratet avsåg att överlämna brevet till K.Å. i samband med förhandlingen den 13 maj, men eftersom hon lämnade Lärarnas Hus innan brevet var utskrivet lästes det då upp för R.W., som företrädde Lärarförbundet. Hon torde själv ha fått del av brevet på kvällen samma dag eller kanske dagen därpå. I en skrift av den 25 maj förklarade K.Å. att hon inte accepterade förslaget.

I oktober fick K.Å. ett brev från kantorn i Rasbo, L.E.. I brevet berörde L.E. en s.k. kontraktsträff som hade hållits hos den andra kyrkomusikern i pastoratet, B.S., som var KMR:s lokala representant, s.k. kontraktsombud. K.Å. hade inte varit med på kontraktsträffen. L.E. nämnde i brevet bl.a. timberäkningen för kyrkomusikertjänsterna. L.E. förklarade att han måste reagera, eftersom det hade antytts att K.Å. inte var objektiv när hon förhandlade om timberäkningen för kyrkomusikertjänsterna i sitt eget pastorat. Uppenbarligen berördes K.Å. starkt av brevet, ty B.S. kallades till ett "förhör" hos K.Å. och anklagades för att ligga bakom innehållet i brevet. Sedermera blev B.S. avsatt som kontraktsombud. Med anledning av dessa händelser fick G.L. ägna mycken tid åt personalvårdande kontakter med B.S..

Pastoratskyrkorådet hade ett sammanträde den 8 och 14 november 1993. Sammanträdet leddes den 8 november av G.L.. Pastoratskyrkorådet beslöt att vid förhandlingarna med Lärarförbundet vidhålla att den fackliga tiden för K.Å:s del skulle vara 30 %. G.L. orienterade enligt protokollet "om de villkor av synnerligen negativ art, som anställda nu under längre tid lidit under och föga längre uthärdade". Detta rörde inte direkt K.Å.. Bakgrunden var att många anställda hos pastoratet var missnöjda med att G.L. inte hade tillräcklig tid för dem när det pågick förhandlingar om facklig tid och diskussioner om K.Å:s lön. Vid sammanträdet den 8 november avsade sig G.L. att vara arbetsledare för K.Å.. Skälet till detta var att bl.a. pastoratskyrkorådets politiker hade fört fram osaklig kritik mot G.L:s sätt som arbetsledare för K.Å.. Det sades att han var okunnig i rollen som arbetsledare och att det fanns brister i formellt avseende. Att G.L. avsade sig arbetsledarskapet hade inget att göra med hans uppfattning om K.Å. eller den fackliga verksamheten och inte heller med kritik från K.Å.. G.L. kvarstod i praktiken som arbetsledare för K.Å.. För egen del hade han aldrig några problem med henne. K.Å. framförde aldrig direkt till G.L. någon kritik mot honom. Däremot kritiserade K.Å. honom vid kontakter med andra, t.ex. biträdande biskopen T.H.. G.L. kände till att K.Å. kritiserade honom men försökte bortse från detta. Hans ambition var hela tiden att behandla henne bra och hövligt. Såvitt han kan erinra sig uttalade han sig aldrig nedsättande om henne. Han nekade henne aldrig ledighet som hon begärde.

Vid pastoratskyrkorådets sammanträde den 14 november var G.L. inte närvarande. Rådet beslöt vid det tillfället, enligt förslag av ledamoten S-O.H., att "uppsäga/omförhandla [K.Å:s tjänst] och att om nödvändigt vidtaga nödvändiga åtgärder enligt lagen om anställningsskydd". Beslutet innebar att arbetsgivaren manifesterade sin vilja att ta ifrån K.Å. lönetillägget om 2 120 kr och att säga upp henne, om hon inte accepterade lönesänkningen. Pastoratet skrev den 23 november till K.Å.. Av skrivelsen framgick tydligt vilket önskemål pastoratet hade och vilka konsekvenserna skulle bli, om K.Å. inte tillmötesgick detta önskemål. Hon skulle bli uppsagd enligt reglerna i anställningsskyddslagen, om hon inte accepterade att hennes lön efter sex månader skulle vara 2 120 kr lägre per månad. K.Å. begärde anstånd till den 1 december med att svara på förslaget. Den 2 december fick pastoratet från Lärarförbundet en kallelse till förhandling om kravet på lönesänkning.

Den 13 december hade pastoratskyrkorådet ett nytt sammanträde. Rådet beslöt åter att "uppsäga/omförhandla tjänsten och att om nödvändigt vidtaga nödvändiga åtgärder enligt lagen om anställningsskydd". G.L. fick i uppdrag att handlägga ärendet. Vidare beslöt pastoratskyrkorådet att från den 1 januari 1994 medge K.Å. ledighet om 33 % med lön för facklig verksamhet i stiftet. Rådet godkände således den överenskommelse som träffats vid den fortsatta centrala förhandlingen den 7 december. Sedan den 1 maj 1994 motsvarar K.Å:s kyrkomusikaliska sysslor 67 % och hennes fackliga verksamhet 33 % av en heltidstjänst.

Pastoratet kallade genom en skrivelse den 14 december 1993 Lärarförbundet till förhandling enligt 11 § medbestämmandelagen om uppsägning av K.Å. på grund av arbetsbrist. Pastoratet föreslog att man samtidigt med medbestämmandeförhandlingen skulle hålla den av förbundet begärda tvisteförhandlingen om lönesänkningen. Förhandling i uppsägningsfrågan genomfördes lokalt den 4 och centralt den 20 januari 1994. Lärarförbundets ansåg vid förhandlingarna att det inte förelåg arbetsbrist, eftersom pastoratet som skäl för uppsägning endast åberopade att man ville sänka K.Å:s lön med 2 120 kr.

K.Å. accepterade inte det förslag till ny anställning med lägre lön som arbetsgivaren vid tre tillfällen lade fram. På grund därav och då pastoratet inte hade någon annan befattning att omplacera K.Å. till blev hon den 23 januari uppsagd från anställningen. Till dess hade hon möjlighet att godta pastoratets förslag. Efter uppsägningen begärde K.Å. att pastoratet skulle ange grunderna för denna. Pastoratet förklarade att grunden var arbetsbrist. Genom en skrift av den 2 februari ogiltigförklarade K.Å. uppsägningen.

Lokal tvisteförhandling i uppsägningsfrågan ägde rum den 10 februari. Arbetsgivarsidan förklarade då att medelsbrist inte förelåg i och för sig. Pastoratet hade alltså strikt ekonomiskt möjlighet att även fortsättningsvis utge en lön till K.Å. som med 2 120 kr översteg tarifflönen. Uppsägningen grundades på att K.Å. vid tre tillfällen hade tackat nej till pastoratets erbjudande om fortsatt anställning med samma arbetsuppgifter som tidigare men med en lön som var 2 120 kr lägre. Vid tvisteförhandlingen den 10 februari föreslog Lärarförbundet, att beloppet 2 120 kr skulle samordnas med framtida löneförhöjningar. Parterna nådde ingen enighet. Central tvisteförhandling angående uppsägningen genomfördes den 2 mars. Vid denna bekräftade Lärarförbundets företrädare att uppsägningen av K.Å. hade skett den 23 januari. Att uppsägningen skulle ha skett tidigare är en efterhandskonstruktion som förts fram först i rättegången.

G.L. anser inte att det föreligger en konflikt mellan honom och K.Å.. Han är inne på sitt nittonde år som kyrkoherde i pastoratet. Han kan inte se att han har några svårigheter i relationerna till de anställda hos pastoratet. Han har aldrig vägrat att tala med någon anställd, inte heller med K.Å.. I princip varje arbetsdag kan han nås i församlingsgården i Storvreta, där även K.Å. har sitt tjänsterum. Han är dessutom tillgänglig per telefon dygnet runt. Ungefär en gång i månaden samlas hela personalen till möte. Vid mötena får man information om vad som hänt bl.a. inom stiftet och vid pastoratskyrkorådets sammanträden och har möjlighet att framföra synpunkter och kritik.

När ordföranden i Ärentuna församlingskyrkoråd O.W. år 1993 tog kontakt med G.L. för att ordna ett möte vid vilket de och K.Å. skulle närvara, uppfattade G.L. det som om de skulle diskutera K.Å:s lön. Eftersom lönefrågan var föremål för behandling i pastoratskyrkorådet, ansåg G.L. att det inte var lämpligt att han diskuterade den i annat sammanhang. Då O.W. även gav uttryck för att G.L. inte talade med K.Å. i tillräcklig omfattning, tog G.L. omedelbart telefonkontakt med henne och frågade om en tidpunkt för ett personligt samtal. K.Å. framförde inga invändningar mot att de träffades strax efteråt. Vid mötet sade G.L. att de skulle få mer tid att pratas vid, om K.Å. exempelvis stannade kvar och deltog i samlingar efter gudstjänsterna. Han sade också att fasthållandet vid formella saker, t.ex. arbetsrättsliga regler, ibland kunde vara en svaghet från mellanmänsklig synpunkt. G.L. fick senare av O.W. höra att K.Å. tyckte att hon hade fått för kort varsel inför samtalet. I oktober 1993 blev samtliga anställda inbjudna till utvecklingssamtal med G.L. och de fick ange när de kunde komma. Alla anställda utom K.Å. och G.L:s hustru anmälde sig och deltog i utvecklingssamtal.

G.L. fick vid ett tillfälle ett brev från personalkonsulenten hos domkapitlet, som skrev på biträdande biskopen T.H:s uppdrag och föreslog tider för möten vid vilka man skulle diskutera K.Å:s förhållanden. G.L. uppfattade inte att brevet rörde samarbetet eller någon konflikt utan den fackliga tiden och hennes lön. Han tog kontakt med T.H. och redogjorde för det ärende rörande K.Å. som pastoratskyrkorådet då behandlade. Man kom fram till att det rörde sig om en kyrkokommunal angelägenhet som pastoratskyrkorådet hade att sköta. G.L. vägrade alltså inte att tala med T.H. om K.Å.. G.L. kallades för övrigt liksom de andra prästerna i pastoratet till samtal med T.H. och personalkonsulenten. Vid dessa samtal berördes situationen i pastoratet.

När K.Å. våren 1994 var sjukskriven fick pastoratet och G.L. del av ett läkarintyg i vilket orsaken till sjukskrivningen inte angavs. Med anledning av sjukskrivningen var G.L. vid två tillfällen i kontakt med handläggaren hos försäkringskassan. De bedömde båda att pastoratet skulle avvakta sjukskrivningsperiodens utgång innan t.ex. en rehabiliteringsutredning sattes i gång.

Pastoratet tillbakavisar påståendet att G.L. skulle ha hotat att lämna sitt ämbete, om inte K.Å. slutade sin anställning hos pastoratet. Och som angetts tidigare förnekar pastoratet att G.L. skulle ha uttalat sig negativt om K.Å..

I och för sig torde yrkesinspektionen syfta på relationen mellan G.L. och K.Å. när inspektionen i sitt inspektionsmeddelande den 28 november 1994 talar om en "djupgående konflikt mellan kyrkoherden och en av arbetstagarna". Häremot skall dock ställas att ett tjugotal anställda hos pastoratet ansåg att det inte fanns behov av att inkalla en extern konsult med anledning av den konflikt som uppgavs föreligga. De tre ledamöter i kyrkofullmäktige som i februari 1994 skrev till domkapitlet gjorde detta utan något uppdrag från fullmäktige eller partier.

Bakgrunden till G.L:s överklagande av pastoratskyrkorådets beslut att medge K.Å. 33 % ledig tid för facklig verksamhet var att vissa andra pastorat som berördes av K.Å:s fackliga uppdrag inte betalade för detta. Genom överklagandet vill G.L. ha en domstolsprövning av frågan om ledighet för facklig verksamhet. Hans överklagande hade alltså inget att göra med K.Å. som person eller Lärarförbundets verksamhet.

3.2.2 Sammanfattning av pastoratets inställning

Uppsägningen av K.Å. berodde på arbetsbrist i anställningsskyddslagens mening och var sakligt grundad. Något föreningsrättskränkande syfte fanns inte på pastoratets sida vare sig i fråga om uppsägningen eller i övrigt. K.Å. uppbär alltjämt tillägget om 2 120 kr som hon är berättigad till enligt det enskilda anställningsavtalet. Pastoratet har alltså inte verkställt den lönesänkning som man ville åstadkomma. Den förändring av K.Å:s instruktion som pastoratet genomförde efter förhandlingar med Lärarförbundet våren 1994 hade stöd i gällande kollektivavtal och skall ses mot bakgrund av att flera av arbetsuppgifterna i K.Å:s organistanställning inte längre fanns kvar när instruktionen ändrades. Pastoratet bröt inte mot primärförhandlingsskyldigheten enligt 11 och 14 §§ medbestämmandelagen, eftersom något beslut om uppsägning av K.Å. inte fattades förrän den 23 januari 1994, dvs. när förhandlingar hade genomförts lokalt och centralt. Någon utvidgning av arbetsplatsbegreppet i 8 § förtroendemannalagen har inte skett genom utvecklingsavtalet. Pastoratet bestrider att det över huvud har brutit mot förtroendemannalagen.

4 BEVISNING

Till belysning av de i målen aktuella frågorna har parterna åberopat skriftlig bevisning. Vidare har på Lärarförbundets begäran hållits förhör under sanningsförsäkran med K.Å. och vittnesförhör med ledamoten i pastoratskyrkorådet G.E., ombudsmannen i förbundet A.E., förre ledamoten i pastoratskyrkorådet C.H., utredningschefen L-I.T. och förre ombudsmannen i förbundet R.W.. På pastoratets begäran har förhör under sanningsförsäkran med G.L. och vittnesförhör med kantorn B.S. ägt rum.

5 DOMSKÄL

5.1 Tvisten

K.Å., som är medlem i Lärarförbundet och facklig förtroendeman, sades den 23 januari 1994 upp från sin anställning som organist hos pastoratet. Tvisten rör bl.a. giltigheten av uppsägningen. Pastoratet har som grund för uppsägningen åberopat arbetsbrist. Lärarförbundets uppfattning är att arbetsbrist inte förelegat och att uppsägningen måste anses vidtagen av personliga skäl. Pastoratet har inte, för det fall att Lärarförbundet finnes ha fog för detta påstående, gjort gällande att uppsägningen är sakligt grundad. Lärarförbundet har med hänvisning till anställningsskyddslagen yrkat ogiltighetsförklaring av uppsägningen och allmänt skadestånd. Dessutom har Lärarförbundet gjort gällande att uppsägningen utgjort en föreningsrättskränkning och att den därför är ogiltig och skadeståndsgrundande även enligt medbestämmandelagens regler. För det fall att saklig grund för uppsägning i form av arbetsbrist finnes ha förelegat, har förbundet gjort gällande att den ändå skall ogiltigförklaras enligt regler i förtroendemannalagen.

Lärarförbundet har också gjort gällande att pastoratet kränkt förbundets och K.Å:s föreningsrätt, att pastoratet - för det fall uppsägningen skulle anses vidtagen av arbetsbristskäl - åsidosatt förhandlingsskyldigheten enligt 11 och 14 §§ medbestämmandelagen i samband med uppsägningen samt att pastoratet brutit mot bestämmelserna i 4 och 5 §§ förtroendemannalagen och genom dessa brott ådragit sig skadeståndsskyldighet.

Pastoratet har bestritt samtliga yrkanden.

Arbetsdomstolen prövar först frågan om grunden för uppsägningen skall anses ha varit arbetsbrist eller personliga förhållanden och därefter påståendena om föreningsrättskränkning och brott mot förtroendemannalagen.

5.2 Arbetsbrist eller personliga skäl?

Vad som förevarit i samband med uppsägningen är i allt väsentligt ostridigt, även om parterna har kommit med olika påståenden om vilka bevekelsegrunder pastoratet hade för uppsägningen.

Av utredningen framgår i huvudsak följande. K.Å. hade enligt sitt anställningsavtal förutom lön enligt tariff ett tillägg på 2 120 kr per månad. Det har inte framkommit att detta lönetillägg motiverats med att hon utförde några extra arbetsuppgifter. Hon hade alltså för sitt ordinarie arbete en individuellt bestämd lön som översteg tarifflönen. Pastoratet ville frånta henne detta tillägg. Pastoratet har inte påstått att brist på medel eller förändringar av arbetsuppgifterna motiverade en lönesänkning. Däremot har pastoratet gjort gällande att tillägget "så att säga" inte var företagsekonomiskt försvarbart, eftersom K.Å. inte utförde några arbetsuppgifter utöver sitt ordinarie arbete. Pastoratet har också gjort gällande att det av personalpolitiska hänsyn var motiverat att inte längre betala detta tillägg, eftersom andra anställda reagerat mot K.Å:s lön och krävt högre löner för egen del. Slutligen har pastoratet som motiv för en sänkning av hennes lön hänvisat till att dess inkomster i allt väsentligt består av skattemedel. Det var mot denna bakgrund pastoratet erbjöd K.Å. en anställning utan detta lönetillägg men i övrigt oförändrade villkor och sedan sade upp henne, när hon avböjde erbjudandet.

Den första fråga som inställer sig är om uppsägningen kan anses vidtagen på grund av arbetsbrist.

Arbetsdomstolen har i en dom (AD 1994 nr 122), som meddelats efter uppsägningen av K.Å., uttalat bl.a. följande.

När man talar om uppsägning på grund av arbetsbrist används "arbetsbrist" som ett rättstekniskt begrepp. Det omfattar inte endast fall av brist på arbetsuppgifter, utan samtliga fall i vilka en uppsägning från arbetsgivarens sida beror på något annat än förhållanden som är att hänföra till arbetstagaren personligen (personliga skäl). Gränsdragningen mellan de båda kategorierna personliga skäl och arbetsbrist är av grundläggande betydelse vid tillämpningen av anställningsskyddslagen. En uppsägning på grund av arbetsbrist aktualiserar nämligen ... åtskilliga regler i denna lag som inte är tillämpliga vid en uppsägning av personliga skäl, bl.a. reglerna i 22 § om turordning vid uppsägning på grund av arbetsbrist. Detta leder till att en uppsägning vid en rättslig bedömning alltid måste hänföras till endera av de båda kategorierna; den kan inte betraktas både som en uppsägning av personliga skäl och som en uppsägning på grund av arbetsbrist.

När det sägs att varje uppsägning från arbetsgivarens sida som beror på något annat än förhållanden som är att hänföra till arbetstagaren personligen (personliga skäl) utgör en uppsägning på grund av arbetsbrist, är emellertid att märka att det inte finns någon given definition av vad som utgör sådana personliga skäl.

Så kan t.ex. - för att anknyta till det i målet aktuella fallet - frågas om det förhållandet att arbetsgivaren anser att en arbetstagares individuellt bestämda lön är alltför hög utgör ett förhållande som är att hänföra till arbetstagaren personligen eller ej. Något enkelt och klart svar kan inte lämnas. En grov teoretisk indelning kan dock göras på följande sätt. Om grunden för arbetsgivarens uppfattning är att företagsekonomiska överväganden leder till att verksamheten inte kan bära den aktuella lönen, är det i princip inte fråga om ett förhållande som är att hänföra till arbetstagaren personligen. Är grunden för arbetsgivarens uppfattning i stället att verksamheten visserligen kan bära den aktuella lönen i och för sig, men att arbetstagaren enligt arbetsgivarens mening inte presterar en arbetsinsats som svarar mot hans lön, är det däremot i princip fråga om ett sådant till arbetstagarens person hänförligt förhållande (jfr arbetsdomstolens uttalanden i AD 1993 nr 61).

Det är dock uppenbart att de båda nämnda fallen kan vara svåra att särskilja. Även i det senare fallet kan situationen naturligtvis beskrivas så, att verksamheten inte tål arbetstagarens lön. Skälet till detta är då emellertid inte arbetsgivarens bristande vilja eller förmåga att betala denna lön, utan i stället att han anser sig få ett alltför litet ekonomiskt utbyte av denna från just den ifrågavarande arbetstagaren. Denne är, för att använda ett populärt uttryckssätt, enligt arbetsgivarens mening inte nog "lönsam".

Med det nu sagda sammanhänger att arbetsgivaren i det förra fallet, principiellt sett, kan på ett för honom tillfredsställande sätt avhjälpa sitt problem genom åtgärder som riktas mot någon annan (något annat) än den ifrågavarande arbetstagaren. Om problemet måste lösas genom uppsägning av arbetstagare utgör det således inte något hinder för dess avhjälpande att arbetsgivaren är skyldig att tillämpa anställningsskyddslagens turordningsregler. Vad saken gäller är ju enbart att åstadkomma det av arbetsgivaren eftersträvande förhållandet mellan på ena sidan intäkter eller tillgångar och på andra sidan kostnader.

I det senare fallet kan problemet däremot, fortfarande principiellt sett, lösas endast genom åtgärder som riktas mot den ifrågavarande arbetstagaren. Antingen måste dennes personliga arbetsprestation förbättras eller också måste lönen ändras så att den enligt arbetsgivarens uppfattning kommer i paritet med arbetsprestationen. Kan bättring eller överenskommelse om ändring av lönen inte nås, är det givetvis mot just den ifrågavarande arbetstagaren som en eventuell uppsägning måste riktas för att problemet skall kunna avhjälpas."

Pastoratet har som framgått inte gjort gällande att några arbetsuppgifter skulle försvinna eller att medelsbrist skulle föreligga. Egentligen var det enda skälet för uppsägningen att pastoratet ville sänka just K.Å:s individuellt överenskomna lön och att hon inte godtog detta. Mot bakgrund av de återgivna uttalandena, som måste anses vägledande även i denna tvist, kan man enligt arbetsdomstolens mening inte komma till någon annan slutsats än att uppsägningen av K.Å. vidtagits av personliga skäl. Pastoratet har medgivit att uppsägningen, om den anses grundad på personliga skäl, inte är sakligt grundad.

Med den bedömning arbetsdomstolen nu gjort står det klart att uppsägningen enligt anställningsskyddslagens regler skall förklaras ogiltig och domstolen saknar anledning att uppehålla sig vid frågan om den också är att anse som ogiltig enligt andra lagbestämmelser. Till frågan om skadestånd återkommer arbetsdomstolen i det följande.

5.3 Föreningsrättskränkning?

Lärarförbundet har även gjort gällande att pastoratet gjort sig skyldigt till föreningsrättskränkning. De åtgärder som enligt förbundet mening utgör föreningsrättskränkning är pastoratets åtgärder för att sänka K.Å:s lön och åtgärden att säga upp hennes anställning till upphörande. Pastoratet har bestritt att det haft något föreningsrättskränkande syfte med de åtgärder som vidtagits.

Lärarförbundet anser att följande omständigheter talar för att pastoratet haft ett föreningsrättskränkande syfte med sina åtgärder. Arbetstagarsidans begäran om en utökning av tiden för fackligt arbete utlöste en häftig reaktion på arbetsgivarsidan och ledde till upprörda förhandlingar. Under förhandlingarna om tiden för fackligt arbete föreslog arbetsgivarsidan en sänkning av K.Å:s lön trots att dessa båda frågor inte hade något sakligt samband. Pastoratet intog en oresonlig hållning i lönefrågan. Vid ändringen av hennes instruktion behandlades hon oförmånligt genom att hon endast tillgodoräknades fyra timmar för en huvudgudstjänst. Enligt den nya instruktionen skulle hon på 67 % av heltid utföra samma uppgifter som hon tidigare utfört som heltidsarbete. G.L:s uttalanden om och agerande mot K.Å. visar på en negativ inställning till henne, Lärarförbundet och den fackliga verksamheten.

Pastoratet har bemött dessa påståenden med i huvudsak följande uppgifter. Att frågan om K.Å:s lön kom upp samtidigt med förhandlingarna om tiden för fackligt arbete berodde på att pastoratskyrkorådets ledamöter först då fick kännedom om och uppdrog åt G.L. att se över hennes lönevillkor. Ändringen av K.Å:s instruktion skedde i samband med översynen av instruktionerna för alla andra kyrkomusiker i stiftet. De tider hon i den nya instruktionen tillgodoräknades ligger inom ramen för vad gällande kollektivavtal medger och vissa tidigare arbetsuppgifter bortföll för hennes del. Enligt pastoratet har G.L. inte någon negativ inställning till K.Å., förbundet eller den fackliga verksamheten.

Enligt arbetsdomstolens mening finns det otvivelaktigt flera omständigheter som tyder på att relationerna mellan K.Å. och åtminstone G.L. inte varit goda och även på att de försämrats efter hand. Utredningen ger emellertid inte besked om vad detta berott på och man kan i vart fall inte av utredningen sluta sig till att detta skulle ha något med den fackliga verksamheten att göra. Vad pastoratet uppgett om anledningen till att K.Å:s lön togs upp i samband med förhandlingarna om tiden för facklig verksamhet, om anledningen till att hennes instruktion ändrades och om tillgodoräknandet av tid vid utformningen av instruktionen har inte bemötts av Lärarförbundet. Enligt arbetsdomstolens mening ger dessa uppgifter från arbetsgivarsidan rimliga förklaringar till pastoratets åtgärder. Vad i övrigt framkommit ger inte heller något påtagligt stöd för att pastoratet skulle ha haft något föreningsrättskränkande syfte med sina åtgärder.

Vid en samlad bedömning kommer arbetsdomstolen till den slutsatsen att Lärarförbundet inte kan anses ha gjort sannolikt att pastoratet har handlat i ett föreningsrättskränkande syfte. Förbundets på påståendet om föreningsrättskränkning grundade yrkanden skall därför lämnas utan bifall.

5.4 Brott mot förtroendemannalagen?

Lärarförbundet har påstått att pastoratet har brutit mot 4 och 5 §§ förtroendemannalagen när pastoratet försökt sänka K.Å:s lön, tagit upp frågan om ändring av hennes anställningsvillkor i övrigt och sedermera sagt upp henne. Pastoratet har, utan att närmare utveckla sina ståndpunkter i denna del, bestritt att brott mot förtroendemannalagens bestämmelserna ägt rum.

I 4 § förtroendemannalagen föreskrivs bl.a. att en facklig förtroendeman inte med anledning av sitt uppdrag får ges försämrade arbetsförhållanden eller anställningsvillkor. Syftet med bestämmelsen är bl.a. att ge förtroendemannen ett principiellt löneskydd; förtroendemannen skall bibehålla sin ställning i jämförelse med arbetskamraterna.

Det är mellan parterna ostridigt att K.Å. alltjämt uppbär en lön som med 2 120 kr överstiger lön enligt tariff. Pastoratets strävan att sänka hennes lön med angivet belopp har alltså inte lett till någon försämring av hennes villkor i detta avseende. Frågan är då om K.Å:s arbetsförhållanden eller anställningsvillkor i övrigt har försämrats med anledning av hennes fackliga uppdrag. Lärarförbundets inställning i den delen kan enligt arbetsdomstolen möjligen förstås så att förbundet hävdar att K.Å. getts försämrade arbetsförhållanden vid bestämmandet av hennes nya arbetsinstruktion våren 1994. Den förändringen hade enligt vad pastoratet uppgett stöd i kollektivavtal och utredningen ger inte något belägg för att den gjorts med anledning hennes fackliga uppdrag. Med hänsyn till det anförda och då några mer specificerade påståenden eller någon närmare utredning inte lagts fram kan det inte anses visat att pastoratet brutit mot 4 § förtroendemannalagen.

I 5 § första stycket förtroendemannalagen föreskrivs följande.

Uppkommer fråga om ändring av facklig förtroendemans arbetsförhållanden eller anställningsvillkor, skall arbetsgivaren minst två veckor i förväg varsla den lokala arbetstagarorganisationen och underrätta förtroendemannen. Föreligger hinder härför, skall varsel och underrättelse i stället lämnas så snart det kan ske. Skyldighet att lämna varsel och underrättelse föreligger ej vid sådan ändring som utgör ett normalt led i förtroendemannens arbete och icke försämrar hans möjligheter att fullgöra det fackliga uppdraget.

Lärarförbundet har gjort gällande att pastoratet åsidosatt dessa bestämmelser genom att försöka sänka K.Å:s lön. Av lagens förarbeten får anses framgå att innebörden i huvudregeln om när varsel och underrättelse skall lämnas är att detta skall ske två veckor innan den av arbetsgivaren tilltänkta ändringen av förtroendemannens villkor genomförs (prop. 1974:88 s. 219). Det är ostridigt att den ändring av K.Å:s lön som pastoratet ville få till stånd inte har genomförts. Det kan därför inte göras gällande att den tidpunkt vid vilken varsel och underrättelse enligt lagen senast skall lämnas har passerats och att ett brott mot bestämmelserna därmed föreligger.

Det kan ifrågasättas om Lärarförbundet velat göra gällande att pastoratet brutit mot 5 § förtroendemannalagen även i samband med den våren 1994 gjorda ändringen i K.Å:s instruktion. Någon närmare utredning i denna del har emellertid inte förebragts, varför förbundets eventuella påstående om brott i detta sammanhang inte kan vinna beaktande.

Slutligen finner arbetsdomstolen att pastoratet inte har brutit mot 5 § förtroendemannalagen i samband med uppsägningen av K.Å.. Vid uppsägning av en facklig förtroendeman är nämligen inte den paragrafen utan, när uppsägningen beror av personliga skäl, 30 § anställningsskyddslagen tillämplig (jfr AD 1988 nr 162).

5.5 Skadeståndsyrkandena

Arbetsdomstolen har alltså funnit att uppsägningen av K.Å. skett av personliga skäl och att den med tillämpning av 34 § första stycket anställningsskyddslagen skall förklaras ogiltig. Pastoratet bör förpliktas utge allmänt skadestånd till K.Å. med 60 000 kr för brott mot anställningsskyddslagen jämte ränta. Lärarförbundets yrkande om skadestånd för brott mot 11 och 14 §§ medbestämmandelagen har framställts endast för det fall uppsägningen finnes ha berott på arbetsbrist och bör med hänsyn till den bedömning som gjorts avskrivas. Lärarförbundets övriga yrkanden i huvudsaken skall avslås.

5.6 Rättegångskostnader

Lärarförbundet har yrkat ersättning för rättegångskostnader med 163 125 kr, avseende ombudsarvode inklusive mervärdesskatt, varav 91 875 kr angetts avse mål A 63/94 och 71 250 kr mål A 137/94. Pastoratet har yrkat ersättning med 125 000 kr, avseende ombudsarvode, varav 80 000 kr angetts avse mål A 63/94 och 45 000 kr mål A 137/94. Parterna har inte haft någonting att anföra mot varandras yrkanden. Med hänsyn till utgången i huvudsaken finner arbetsdomstolen med tillämpning av 18 kap. 4 § rättegångsbalken att Lärarförbundet bör tillerkännas en till 75 000 kr jämkad ersättning för rättegångskostnader.

6 DOMSLUT

1. Arbetsdomstolen ogiltigförklarar uppsägningen av K.Å..

2. Arbetsdomstolen förpliktar L.T., Ärentuna pastorat att utge allmänt skadestånd till K.Å. med sextiotusen (60 000) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 28 mars 1994 till dess betalning sker.

3. Lärarförbundets talan om skadestånd för brott mot 11 och 14 §§ medbestämmandelagen avskrivs från vidare handläggning.

4. Arbetsdomstolen avslår Lärarförbundets talan i övrigt.

5. Arbetsdomstolen förpliktar L.T., Ärentuna pastorat att ersätta Lärarförbundet för rättegångskostnader med sjuttiofemtusen (75 000) kr, allt avseende ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen på beloppet från dagen för denna dom tills betalning sker. Av beloppet utgör 15 000 kr mervärdesskatt.

Dom 1995-03-29, målnummer A-63-1994, A-137-1994

Ledamöter: Hans Tocklin, Michaël Koch, Palle Landin, Ulf E. Nilsson, Lennart Aspegren, Thore Ziethen och Stig Ahlin. Enhälligt.

Sekreterare: Erik Mosesson