AD 1995 nr 60

Parter:

Svenska Sjöfolksförbundet; Sveriges Redareförening; Safe Service Aktiebolag

Nr 60

Svenska Sjöfolksförbundet

mot

Sveriges Redareförening och Safe Service Aktiebolag i Göteborg.

Mellan Sveriges Redareförening och Svenska Sjöfolksförbundet gäller kollektivavtal angående löne- och anställningsvillkor för däcks-, maskin- och intendenturpersonal. Avtalet är benämnt "sjöfolk".

Safe Service AB (Safe Service) är medlem i Sveriges Redareförening och därmed bundet av nämnda kollektivavtal. Safe Service hade tidigare ett s.k. managementavtal med ett systerbolag, Safe Rig AB, som innebar att Safe Service handhade driften och bemanningen av Safe Rig AB:s bostadsplattformar. I samband med att Safe Rig AB under hösten 1994 överlät bostadsplattformarna till ett annat bolag, sade Safe Rig AB upp managementavtalet med Safe Service. Enligt Safe Service bedömning innebar uppsägningen av avtalet att det uppstod en arbetsbristsituation vid bolaget, varför Safe Service sade upp de i bilaga 1 upptagna arbetstagarna (uteslutes här). Samtliga dessa arbetstagare är medlemmar i förbundet.

Förbundet har väckt talan mot arbetsgivarparterna och yrkat att arbetsdomstolen bl.a. skall förklara att de av Safe Service vidtagna uppsägningarna av de arbetstagare som är upptagna i bilaga 1 är ogiltiga. Som grund för sin talan har förbundet gjort gällande att det inte förelegat saklig grund enligt 7 § anställningsskyddslagen för de av Safe Service vidtagna uppsägningarna.

Safe Service har bestritt käromålet och yrkat att förbundets talan avvisas alternativt avslås. Safe Service har vidare yrkat att arbetsdomstolen interimistiskt skall besluta att anställningarna skall upphöra vid uppsägningstidernas utgång. Sistnämnda tider framgår av bilaga 2 (uteslutes här). Som grund för sitt bestridande har Safe Service gjort gällande att det förelegat saklig grund för uppsägningarna. Safe Service har vidare, såvitt avser förbundets yrkande om ogiltigförklaring av uppsägningarna, gjort gällande att förbundets talan i denna del är preskriberad, eftersom förbundet inte väckt talan inom den tid som föreskrivs i 40 § anställningsskyddslagen.

Förbundet har bestritt Safe Service interimistiska yrkande samt att förbundets talan såvitt den avser ogiltigförklaring av uppsägningarna är preskriberad.

Sveriges Redareförening har förklarat att föreningen inte avser att själv utföra sin talan i målet.

Safe Service interimistiska yrkande har avgjorts efter föredragning.

Parterna har till sin utveckling av talan anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Safe Partner AB (Safe Partner), som är ett svenskt bolag, äger följande bolag: Safe Rig AB, Safe Rig Ltd och Safe Service. Fram till år 1994 ägdes samtliga aktier i Safe Partner av Stena AB samt två andra svenska aktiebolag. Under år 1994 sålde de svenska ägarna sina aktier i Safe Partner till det engelska bolaget Offshore Accommodation Group Ltd (OAG). OAG ägdes till hälften av Union Bank of Switzerland och till hälften av det engelska bolaget Phildrew Ventures Ltd. Som betalning för sina aktier erhöll de svenska ägarna en revers, vilket kan tolkas på det sättet att de svenska bolagen rent faktiskt behållit sitt ägande i Safe Partner. Samtliga ovan nämnda bolag har företrätts av en person vid namn M.V.M.

Safe Rig AB ägde fram till perioden december 1994 - januari 1995 tre bostadsplattformar: Safe Gothia, Safe Holmia (numera Safe Caledonia) och Safe Britannia. Dessa bostadsplattformar är samtliga stationerade på Nordsjön.

Safe Rig Ltd övertog två av de ovan nämnda bostadsplattformarna. Den första bostadsplattformen, Safe Gothia, övertogs den 12 december 1994 och den andra, Safe Caledonia, övertogs den 16 december 1994. Den tredje bostadsplattformen, Safe Britannia, övertogs den 26 januari 1995 av ett bolag benämnt North Sea Accommodation (North Sea). Sistnämnda bolag, som registrerats i Göteborg, är troligen ett dotterbolag till OAG eller Safe Service.

I samband med övertagandena "flaggades" plattformarna om till engelsk flagg. Detta innebar att plattformarna registrerades i det engelska sjöfartsregistret och att ägaren därigenom fick tillåtelse att hissa den engelska flaggan ombord på plattformarna. Bostadsplattformarna är stationerade på den brittiska kontinentalsockeln, dvs. inom brittiskt territorium.

Safe Service var manager för de tre ovan angivna bostadsplattformarna. Safe Service uppgift var att förse plattformarna med personal, dvs. anställa sjömän och sköta personaladministrationen. Safe Service var således arbetsgivare för samtliga de arbetstagare som finns upptagna i bilaga 1. Safe Service är registrerat i Sverige som ett svenskt bolag men har begärt att som juridisk person få betala skatt i Storbritannien på grund av att bolaget till största delen bedriver sin verksamhet där.

I samband med att bostadsplattformarna flaggades om beslöt ägarna att överlåta de uppgifter som Safe Service tidigare innehaft till en annat managementbolag, Denholm Ship Management Ltd (Denholm). Med hänvisning till ovan nämnda beslut sade Safe Service den 9 november 1994 upp samtliga arbetstagare som finns angivna i bilaga 1. Uppsägningstiderna för de berörda arbetstagarna löper ut under perioden mars-maj 1995. De berörda arbetstagarna har efter det att bostadsplattformarna övergått till Safe Rig Ltd och North Sea varken utfört något arbete för Safe Service eller för Denholm. Den verksamhet som omfattades av den entreprenad som Safe Service innehade, har enligt förbundets uppfattning inte förändrats genom övergångarna utan Denholm utför exakt samma uppgifter som Safe Service tidigare gjorde. Den enda skillnaden är att bostadsplattformarna bemannas av personal från Storbritannien och att det för denna personal gäller engelska villkor. Detta innebär att det har blivit lägre lönekostnader vilket lett till att ägarbolagen fått en lägre kostnad för managementuppgifterna.

Efter överlåtelserna av bostadsplattformarna gjorde arbetstagarna anspråk på fortsatt anställning i Denholm. Anspråken ledde till att Safe Service under december 1994 meddelade, att anställda som inte uttryckligen uppgav att de inte ville gå över till Denholm skulle vara anställda av detta bolag. Anställningarna skulle dock bara gälla till respektive uppsägningstids utgång. Den 28 december 1994 återtog OAG det erbjudande som Safe Service hade lämnat. Under mellantiden hann dock arbetstagarna få en löneutbetalning som var baserad på de engelska skattereglerna och avgifterna. Efter det att förbundet vidhållit att medlemmarna skulle erhålla anställning i Denholm erbjöd Safe Service 86 arbetstagare anställning hos Denholm resterande del av uppsägningstiden. Vilka arbetstagare som avsågs med detta besked har inte preciserats.

Vid primärförhandlingarna som fördes inför uppsägningarna framförde förbundet att uppsägningarna var felaktiga då det med tillämpning av svensk lag inte förelåg någon egentlig arbetsbrist och eftersom de olika intresseförhållandena visade att man försökt kringgå anställningsskyddslagen.

Förbundet har konstaterat att det fortfarande är Safe Service som från Göteborg administrerar verksamheten vad gäller anställningarna ute på bostadsplattformarna. Företrädare för Denholm har vägrat att förhandla med förbundet och hänvisat till företrädare för OAG och Safe Service. Det kan därför inte uteslutas att Denholm av Safe Service används som arbetsgivarbulvan i syfte att dölja det reella arbetsgivaransvaret som Safe Service kan ha i detta sammanhang. Vid sådant förhållande skall Denholm snarare anses som en arbetsförmedlare än som en arbetsgivare.

Förbundet gör gällande att det förekommit ett kringgående av anställningsskyddslagens bestämmelser, varför det inte förelegat saklig grund för uppsägning av medlemmarna.

Vad gäller vilka bestämmelser som skall tillämpas i förevarande fall avseende överlåtelser kan följande anföras.

Inom Europeiska Unionen finns ett direktiv som reglerar företagsöverlåtelser, rådets direktiv av den 14 februari 1977 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av verksamheter (77/187/EEG), det s.k. överlåtelsedirektivet. Av artikel 4 i detta direktiv följer att en överlåtelse inte utgör skäl för uppsägning från överlåtarens eller förvärvarens sida. Det bör dock noteras att direktivet inte förpliktar staterna att tillämpa detta avseende fartyg.

Överlåtelsedirektivet har implementerats i engelsk rätt genom lagen "Transfer of undertakings (protection of Employment) regulations 1981" (TUPE).

Sverige har under år 1994 implementerat direktivet genom lagen (1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES-lagen). Direktivet har därefter implementerats genom de ändringar som genomfördes i anställningsskyddslagen den 1 januari 1995 (se SFS 1994:1685).

Som framgår av det anförda har bestämmelserna i Sverige förändrats för att överensstämma med ovan nämnda direktiv. Dessa förändringar har genomförts dels vid årsskiftet 1993/94, dels vid årsskiftet 1994/95.

Vid årsskiftet 1993/94 beslöts att bestämmelsen i 7 § anställningsskyddslagen skulle tolkas EU-konformt, dvs. att hänsyn skulle tas till EG:s rättsakter i enlighet med EES-lagen. Att så var fallet framgår av bestämmelserna i § 2 EES-lagen. I nämnda bestämmelse hänvisas till EES-avtalets artikel 68, av vilken framgår att överlåtelsedirektivet är gällande. Begreppet saklig grund skall på grund av det anförda tolkas med hänsyn till direktivets uppsägningsförbud. Denna tolkningsprincip följer bl.a. av vad som anfördes i propositionen 1991/92:170 bil. 1, s. 35, jfr s. 135.

Vid antagandet av EES-lagen gjordes ingen förändring av direktivets regler angående undantag för fartyg.

Även om det skulle förhålla sig så att 7 § anställningsskyddslagen inte skall tolkas EU-konformt gör förbundet gällande att det föreligger ett sådant avtalsrättsligt samband mellan Safe Service och Denholm att bestämmelserna avseende återanställningsrätt i anställningsskyddslagen är tillämpliga.

Vid årsskiftet 1994/95 ändrades anställningsskyddslagen så till vida att vissa av överlåtelsedirektivets bestämmelser infördes i nämnda lag. Bl.a. gjordes ett tillägg till bestämmelserna i 7 § där det uttryckligen stadgas att saklig grund för uppsägning inte föreligger vid överlåtelser som sker efter den 1 januari 1995.

I övergångsbestämmelserna till ovan nämnda ändring görs inget undantag för överlåtelser som har påbörjats från arbetsgivarens sida genom uppsägningar före årsskiftet 1994/95 men där överlåtelsen av verksamheten formellt sker efter detta årsskifte.

Till detta kommer att uppsägningsförbudet i anställningsskyddslagen även omfattar fartyg.

Det anförda innebär att oavsett om man tillämpade bestämmelser som gällde före den 1 januari 1995, dvs. EES-lagen, eller de bestämmelser som gäller därefter i anställningsskyddslagen har det förelegat ett förbud att säga upp de i målet berörda arbetstagarna.

Förbundet anser att även om anställningsavtalet i första hand bör bedömas utifrån svensk lag är det, med hänsyn till att den verksamhet som bedrivs på bostadsplattformarna på den brittiska kontinentalsockeln, inte uteslutet att engelsk rätt bör tillämpas. I sådant fall kan följande anföras.

Som framgått av det ovan anförda har i TUPE intagits en bestämmelse om uppsägningsförbud. Bestämmelsen innebär att en uppsägning eller ett avsked från överlåtarens eller övertagarens sida på grund av överlåtelsen inte är sakligt grundad.

Förbundet gör vidare gällande att den sammantagna regleringen av anställningsskyddet vid överlåtelser skall, i fall som dessa, ge ett skydd för de berörda medlemmarna. Att Safe Service entreprenad skulle kunna övergå till Denholm utan att medlemmarna skulle ha kvar rätten till fortsatt anställning står uppenbart i strid med grunderna för alla de åberopade reglerna. Att överlåtelsen sker från ett svenskt till ett engelskt rättssubjekt skall inte kunna utnyttjas av de berörda bolagen.

Sammanfattningsvis åberopar förbundet följande grunder för sitt käromål.

Safe Service har inte haft rätt att säga upp de arbetstagare som är anställda att utföra de arbetsuppgifter som hädanefter skall utföras av Denholm. Någon saklig grund för uppsägning enligt bestämmelserna i 7 § anställningsskyddslagen har inte förelegat. Uppsägningarna är därför ogiltiga.

Enligt förbundets uppfattning saknar det betydelse att uppsägningarna har vidtagits före årsskiftet 1994/95, eftersom ett uppsägningsförbud infördes redan genom införandet av EES-lagen den 1 januari 1994.

Till detta kommer att det förhållandet att förbundets medlemmar fortfarande var anställda av Safe Service vid den sista överlåtelsen av bostadsplattformarna den 26 januari 1995 och att dessa inte hade fått någon ny anställning hos det övertagande företaget innebär att anställningsskyddslagens bestämmelser om uppsägningsförbud skall tillämpas för alla anställda. Det sistnämnda följer bl.a. i sin tur av att arbetstagarna var rederianställda i enlighet med kollektivavtalets § 23.

Vidare gör förbundet gällande att Safe Service uppsägningar har skett i strid med grunderna för anställningsskyddslagen och mot lag och goda seder eftersom syftet med uppsägningarna varit att försöka bli av med svensk personal och få billigare engelsk sådan. Safe Service uppsägningar står även i strid med bestämmelserna i TUPE.

Safe Service

Safe Partner bestod tidigare av tre bolag: Safe Rig AB, Safe Service och Safe Rig Ltd.

Safe Rig AB ägde fem bostadsplattformar: Safe Supporter, Safe Gothia, Safe Lancia, Safe Holmia och Safe Britannia. Genom ett särskilt managementavtal slutet mellan Safe Rig AB och Safe Service handhade sistnämnda bolag driften och bemanningen av bostadsplattformarna. Genom detta avtal var Safe Service att anse som redare.

Under hösten 1994 såldes aktierna i Safe Partner till OAG. Safe Rig AB överläts härvid till OAG:s dotterbolag OA Holding Ltd. Sistnämnda överlåtelse innebär att Safe Rig AB inte längre är ett dotterbolag till Safe Partner. OAG meddelade kort tid efter överlåtelsen att det skulle försälja bostadsplattformarna och flagga om dessa från svensk till brittisk flagg. På grund av försäljningen sade Safe Rig AB upp managementavtalet med Safe Service. Med anledning av detta sade Safe Service upp samtliga ombordanställda på bostadsplattformarna på grund av arbetsbrist. Uppsägningarna gällde per den 1 november 1994. Uppsägningarna föregicks av centrala förhandlingar mellan parterna. Förhandlingarna avslutades den 31 oktober 1994.

Målet berör bostadsplattformar och dessas funktion kan beskrivas på följande sätt.

En bostadsplattform kan liknas vid ett passagerarfartyg. Genom att bygga plattformen som en katamaran, dvs. med två parallella skrov, som i detta fall är speciellt utformade, uppnås en bättre sjöduglighet och plattformen rullar mindre i hög sjö. Plattformarna har egna motorer för framdrivning. Varje plattform har utrustats med fyra motorer om sammanlagt 13 000 kilowatt. Det finns även en fullständigt utrustad brygga för plattformens navigering.

På gas- och oljefält till havs finns bottenfasta installationer för utvinning av gas och olja. Från installationerna sker transporter av gas och olja till fastlandet genom pipeline. Installationerna är mycket kostsamma. På installationerna utförs underhålls- och säkerhetsarbeten. Dessa arbeten kräver ett stort antal reparatörer och övriga arbetare. Under arbetets gång bor dessa arbetstagare vid en installation på en bostadsplattform. Bostadsplattformen ankras upp nära den fasta anläggningen och personalen kan nå den fasta anläggningen genom en längre landgång. Under hela den tid som en bostadsplattform är ankrad intill den fasta anläggningen är sjövakter utposterade för att, om så krävs, vidta åtgärder för att möjliggöra för bostadsplattformen att snabbt lämna den fasta installationen. Bostadsplattformen kan genom det egna maskineriet ligga bredvid den fasta installationen utan att ankring sker. Detta förhållande kallas att plattformen ligger på s.k. dynamic position och kräver en särskilt utrustning. Bostadsplattformarna flyttar sig genom det egna maskineriet mellan de olika fasta installationerna. Vid bostadsplattformarna tillhör driftbesättningen Svenska Fartygsbefälsföreningen (SFBF), Maskinbefälsförbundet respektive Sjöfolksförbundet. Hotell- och restaurangverksamheten handhas av särskilda cateringfirmor.

Bostadsplattformarna har i både kollektivavtal och i svensk lag betraktats som fartyg. Bostadsplattformarna har även inskrivits i fartygsregistret och erhållit fartygscertifikat på samma sätt som övriga fartyg med motsvarande funktion. När plattformarna ägdes av "Götaverken" gällde ett särskilt bemanningsavtal. Bemanningsavtalet innebar bl.a. att "Broströms", genom en dispens från regeringen i enlighet med 5 kap. 12 § fartygssäkerhetslagen, handhade bemanningen av dessa. Bostadsplattformarna är klassade för oceanfart.

Först i samband med denna tvist har förbundet gjort gällande att bostadsplattformarna inte skulle vara att anse som fartyg utan utgöra fasta installationer. Detta ställningstagande beror på att nämnda förhållande har betydelse vid tillämpningen av överlåtelsedirektivet.

Safe Service gör gällande att bostadsplattformarna skall betraktas som sjögående skepp eller fartyg (seagoing vessels).

Utflaggningen av ovan angivna bostadsplattformar har skett i följande ordning. Safe Lancia och Safe Supporter flaggades ut den 31 oktober 1994. Därefter flaggades Safe Gothia och Safe Holmia ut den 1 respektive den 15 december 1994. Slutligen flaggades Safe Britannia ut den 26 januari 1995.

Safe Britannia, Safe Gothia och Safe Holmia är för närvarande sysselsatta i brittiska vatten. Uppdragsgivare är oljebolagen ELF och Shell. Safe Lancia och Safe Supporter är på grund av brist på uppdrag för tillfället upplagda i Norge.

Efter det att bostadsplattformarna flaggats om till brittisk flagg uppdrog OAG åt Denholm att handha bemanningen av bostadsplattformarna. Genom att handha bemanningen är det Denholm som betalar ut arbetstagarnas löner och andra anställningsförmåner. Denholm är att betrakta som arbetsgivare.

Efter uppsägningarna diskuterades bl.a. frågan om de i målet berörda arbetstagarna skulle få anställning hos Denholm. Förbundet meddelade i slutet av december 1994 i ett brev att endast de som tog direkt anställning i Denholm skulle anses ha slutat hos Safe Service. För övriga anställda gällde att de under uppsägningstiden skulle vara anställda hos Safe Service. I anledning härav skickade Safe Service ut brev till de ombordanställda för att klargöra situationen.

Sedan det begärts av förbundet meddelade Denholm och Safe Service att de anställda kunde vara anställda antingen hos Denholm eller hos Safe Service under den resterade uppsägningstiden. Av de ombordanställda valde 86 att ta anställning hos Denholm från och med den 10 februari 1995. Detta skedde med förbundets medverkan. Vilka som har valt att ta anställning hos Denholm framgår av bilaga 2.

Det ovan anförda medför att de som har tagit anställning hos Denholm därigenom lämnat sina anställningar hos Safe Service, varför en ogiltigförklaring på sätt förbundet gör gällande inte är möjlig.

Mellan parterna har förevarit en lokal tvisteförhandling den 9 februari 1995. Förhandlingen var påkallad av förbundet. Av förbundets förhandlingsframställan framgår bl.a. följande.

"FÖRHANDLINGSBEGÄRAN

Härmed påkallas tvisteförhandling angående Safe Service ABs beslut att den 1 november 1994 säga upp förbundets medlemmar anställda i Safe Service AB då uppsägningen står i strid med Lagen om anställningsskydd (LAS) begrepp om saklig grund."

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

I och med bolaget Safe Service ABs åtgärd att säga upp Svenska Sjöfolksförbundets medlemmar har bolaget ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot dem.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Vid förhandlingarna gjorde förbundet gällande att skadeståndsskyldighet hade inträtt för Safe Service eftersom uppsägningarna inte var sakligt grundade.

Efter det att Safe Service hade fått del av förbundets förslag till förhandlingsprotokoll, se bilaga 3 (uteslutes här), påtalade Safe Service att man inte ansåg att förslaget på ett korrekt sätt återgav vad som förevarit vid förhandlingarna. Safe Service framlade därför ett eget förslag, se bilaga 4 (uteslutes här). Vad Safe Service ansåg vara felaktigt var att förbundet inte på något sätt klargjort för arbetsgivarsidan att förbundet avsåg att föra en tvisteförhandling vid vilken man ville diskutera frågan om en ogiltighetstalan enligt 40 § anställningsskyddslagen. Så fort Safe Service insåg att förbundet avsåg att driva en ogiltighetstalan gjorde bolaget en preskriptionsinvändning. På grund av parternas skilda uppfattningar i preskriptionsfrågan har något protokoll inte justerats.

Det bör särskilt anmärkas att vid förhandlingarna den 9 februari 1995 kunde förbundet inte ange grunderna för sin framställan om skadestånd.

Med hänsyn till det anförda anser Safe Service att förbundets ogiltighetstalan är preskriberad.

Safe Service uppsägningar har skett på grund av arbetsbrist och i enlighet med de bestämmelser som gällde vid denna tidpunkt, dvs. bestämmelserna i anställningsskyddslagen i dess lydelse före den 1 januari 1995. Safe Service bestrider att EES-lagen skall tillämpas på sätt förbundet påstår.

EES-lagen innebär inte att överlåtelsedirektivet genom denna lag fått direkt verkan i Sverige. För att överlåtelsedirektivet skall bli gällande i Sverige krävs att direktivet implementeras i den svenska lagstiftningen.

Av förarbetena till EES-lagen framgår att den dåvarande regeringen ansåg att anställningsskyddslagen i dess lydelse före den 1 januari 1995 motsvarade de krav överlåtelsedirektivet uppställde. Det förelåg således inget krav på implementering av detta direktiv. Sistnämnda slutsats innebar dock inte att överlåtelsedirektivet fick direkt verkan i Sverige. Av förarbetena till anställningsskyddslagen i dess nuvarande lydelse framgår att regeringen numera anser att direktivet på ett mer fullständigt sätt skall implementeras i anställningsskyddslagen (se prop. 1994/95:102). Bestämmelserna har inte någon tillbakaverkande kraft vilket framgår av övergångsbestämmelserna. Tvisten skall således prövas med tillämpning av anställningsskyddslagen i dess lydelse före den 1 januari 1995.

Även om direktivet skulle vara direkt tillämpligt, dvs. ha vertikal effekt, redan under år 1994 gällde det undantag som fanns i överlåtelsedirektivet och som innebar att sjögående fartyg inte omfattades av direktivet.

Vad sedan gäller påståendet att uppsägningarna står i strid med grunderna för anställningsskyddslagen och mot lag och goda seder vill Safe Service anföra följande.

I artikel 1 i EES-avtalet finns de grundläggande målen för EES-avtalet. Denna artikel har sin motsvarighet i Romfördraget, i vilket under p. 2 inskrivits den fria rörligheten för varor, personer, tjänster och kapital. Att en brittisk ägare som i förevarande fall finner det lämpligare att omregistrera bostadsplattformar till brittisk flagg, kan endast anses utgöra ett naturligt steg eftersom dessa till stor del utför arbete i brittiska farvatten. De engelska lönerna är totalt sett inte lägre än de svenska. Safe Service bestrider därför att uppsägningarna på angivna grunder inte skulle var sakligt grundade.

Vad slutligen gäller den engelska lagstiftningen kan följande anföras.

Enligt engelsk lag är sjögående fartyg undantagna från TUPE:s tillämpningsområde. Även om TUPE skulle vara tillämplig, skall yrkandena i dessa delar riktas mot Denholm och talan skall föras i Storbritannien.

Safe Service grunder för bestridandet av käromålet kan beskrivas enligt följande.

Safe Service gör gällande att förbundets talan om ogiltighet av uppsägningarna är preskriberad eftersom denna inte väckts inom den tid som föreskrivs i 40 § anställningsskyddslagen. Därigenom har arbetstagarnas rätt att kvarstå i anställning efter uppsägningstidernas utgång förfallit.

För det fall arbetsdomstolen skulle finna att förbundets ogiltighetstalan väckts i tid hävdar Safe Service att en sådan talan inte kan föras såvitt den avser de 86 arbetstagare som tagit anställning i Denholm, eftersom deras anställningar i Safe Service därmed har upphört.

Safe Service gör vidare gällande att det föreligger saklig grund för uppsägningarna i enlighet med de bestämmelser som gällde vid tidpunkten för uppsägningarna.

Safe Service gör slutligen gällande att det inte föreligger någon grund enligt den brittiska lagstiftningen att föra talan om ogiltigförklaring av uppsägningarna eftersom tvisten avser företag och anställda som omfattas av den svenska arbetsmarknadslagstiftningen.

Förbundet

Förbundet bestrider att det föreligger preskription såvitt gäller förbundets rätt att föra talan avseende ogiltigförklaring av uppsägningarna. Förbundet vill i denna del anföra följande.

Vid uppsägningarna i november 1994 och vid överlåtelsen i januari 1995 förelåg ett uppsägningsförbud. Förbudet följde i första hand av EES- lagen, som innebar att överlåtelsedirektivet var tillämpligt, och i andra hand av bestämmelserna i 7 § anställningsskyddslagen.

I och med uppsägningsförbudet kan Safe Service inte hävda att uppsägningarna har rättslig effekt som uppsägningar av anställningsavtalen, utan anställningsavtalen skall fortsätta att gälla som om uppsägningarna inte hade vidtagits. Det sistnämnda innebär att förbundet inte behöver yrka ogiltighet för att anställningarna skall bestå. Därav följer att frågan om ogiltighet yrkats i rätt tid inte får någon rättslig betydelse.

Det som talar för detta synsätt är det orimliga i att ett övertagande bolag skulle kunna åberopa en felaktig uppsägning från det överlåtande bolagets sida. Om det övertagande bolaget skulle kunna åberopa det överlåtande bolagets felaktiga uppsägning till stöd för ett påstående, att de förpliktelser som det övertagande bolaget har är begränsade till den uppsägningstid som löper vid övertagandetillfället, står detta i strid med direktivets uppsägningsförbud.

Direktivets uppsägningsförbud bygger inte på förutsättningen att uppsägningarna skall behöva ogiltigförklaras för att anställningarna skall bestå. Om en ogiltighetsförklaring är en förutsättning enligt svensk lag för att anställningsavtalet i ett fall som detta skall gå över till ett övertagande bolag står den svenska lagen i strid med direktivet. Förbundet anser att anställningsskyddslagen skall tolkas på det sättet att en ogiltighetsförklaring inte är en nödvändig förutsättning för att en anställning skall bestå i ett fall som detta.

Om arbetsdomstolen skulle finna att det krävts en ogiltighetsförklaring inom den i 40 § angivna tiden gör förbundet gällande att Safe Service ingått i förhandlingar i denna del utan att göra någon preskriptionsinvändning. Det sistnämnda framgår av följande.

Förbundet valde inför förhandlingarna den 9 februari 1995 en förhandlingstaktik som innefattade ogiltighet av uppsägningarna. Inför förhandlingen hölls överläggningar med företrädare för SFBF för att samordna de båda arbetstagarorganisationernas argumentation. Förbundets inställning var att vid förhandlingen framställa en ogiltighetsförklaring. Vid förhandlingen den 9 februari deltog från förbundets sida J.H., J.K. och S.G.. Från bolaget deltog B.H., U.A. och S.A.W..

Vid förhandlingen påstod förbundet att uppsägningarna var ogiltiga. Detta framfördes vid flera tillfällen under förhandlingen utan att arbetsgivarsidan gjorde någon preskriptionsinvändning. Det förhållandet att Safe Service trots juridisk expertis närvarande inte gjorde någon preskriptionsinvändning betraktades som en framgång. Förhandlingen avslutades samma dag enligt uttrycklig begäran av förbundet. Vid förhandlingen bads om utrymme och skrivhjälp för att omedelbart kunna upprätta ett protokoll. Safe Service kunde dock inte bistå med detta. Safe Service bad i stället att S.G. skulle upprätta ett protokoll och översända det till bolaget.

Vid de förhandlingar som SFBF hade med Safe Service den 20 februari 1995 valde SFBF att ha samma upplägg som förbundet haft. Inte heller vid detta tillfälle gjorde Safe Service någon preskriptionsinvändning.

Såsom framgår av vad Safe Service anfört ovan tog 86 av de berörda arbetstagarna anställning vid Denholm den 10 februari 1995. Vidare framgår att bemanningsuppdraget övergick från Safe Service till Denholm den 25 januari 1995. Av det anförda följer att, med hänsyn till vad förbundet anfört ovan såvitt gäller tillämpningen av § 23 i kollektivavtalet, får företagsövergången anses ha skett den 26 januari alternativt den 10 februari 1995.

Eftersom övergången rent faktiskt har skett efter den 1 januari 1995 gäller anställningsskyddslagens nuvarande bestämmelser om överlåtelseförbud, se bestämmelserna i 6 b och 7 §§anställningsskyddslagen. Det bör särskilt noteras att det i sist nämnda bestämmelsers övergångsbestämmelser inte finns något undantag för överlåtelser som har påbörjats med uppsägningar under år 1994.

Förbundet gör vidare gällande att plattformarna är installationer och inte sjögående fartyg varför de omfattas av överlåtelsedirektivet.

Sammanfattningsvis gör förbundet gällande att det inte finns skäl att låta anställningarna upphöra på grund av Safe Service uppsägningar före huvudförhandlingen i målet. Safe Service interimistiska yrkande skall därför avslås. I vart fall skall yrkandet avslås såvitt det gäller de arbetstagare som fortfarande är anställda i Safe Service.

Safe Service

Safe Service vidhåller att det är de bestämmelser som gällde vid tidpunkten för uppsägningarna som skall tillämpas, dvs. anställningsskyddslagens bestämmelser i dess lydelse före den 1 januari 1995.

Vad sedan gäller frågan om preskription kan följande anföras.

Skälet till att arbetsgivarparterna inte ansåg det vara nödvändigt att omedelbart skriva ut protokollet var dels att förbundet vid förhandlingarna inte närmare kunde ange de grunder förbundet åberopade till stöd för sitt påstående att uppsägningarna hade skett utan saklig grund, dels att det med hänsyn till att det gällde en skadeståndstalan enligt 41 § anställningsskyddslagen inte var någon brådska med att få protokollet utskrivet. Förbundets sätt att genomföra förhandlingarna har utgjort ett försök till överrumpling.

Skäl

I målet är tvistigt huruvida Safe Service uppsägningar den 9 november 1994 av de i bil. 1 angivna arbetstagarna är sakligt grundade. Förbundet har framställt yrkanden för arbetstagarnas räkning dels om ogiltigförklaring av uppsägningarna, dels om skadestånd.

Vad arbetsdomstolen nu har att ta ställning till är ett interimistiskt yrkande från Safe Service att domstolen skall förordna att de uppsagda arbetstagarnas anställningar skall upphöra vid uppsägningstidernas utgång.

Till stöd för sin talan har Safe Service i första hand gjort gällande att förbundets talan, såvitt avser yrkandet om ogiltigförklaring, är preskriberad genom att underrättelse inte lämnats till Safe Service inom den tvåveckorsfrist som anges i 40 § anställningsskyddslagen.

Förbundet har bestritt Safe Service interimistiska yrkande och gjort gällande att förbundets talan, såvitt gäller yrkandet om ogiltigförklaring av uppsägningarna, inte är preskriberad.

Vid prövningen av det interimistiska yrkandet har arbetsdomstolen i enlighet med det anförda att ta ställning till Safe Service preskriptionsinvändning. Om nämligen domstolen preliminärt skulle finna att förbundets talan är preskriberad såvitt gäller ogiltigförklaring av uppsägningarna föreligger enligt domstolens mening förutsättningar att bifalla Safe Service interimistiska yrkande.

Innan arbetsdomstolen går in på en närmare prövning av preskriptionsfrågan finns emellertid anledning att beröra en särskild av förbundet aktualiserad fråga.

Förbundet har anfört att det uppsägningsförbud, som enligt förbundets mening följer av bestämmelserna i EES-lagen och anställningsskyddslagen i dess lydelse fr.o.m. den 1 januari 1995 och som förbundet anser vara tillämpligt i den aktuella situationen, innebär att Safe Service inte med fog kan göra gällande att uppsägningarna har rättslig verkan. Anställningsavtalen fortsätter enligt förbundets mening att gälla som om uppsägningarna inte hade vidtagits och det har inte varit behövligt att framställa något yrkande om ogiltigförklaring. Safe Service har bestritt riktigheten av vad förbundet sålunda har påstått och har anfört att tvisten skall prövas enligt anställningsskyddslagens bestämmelser i dess lydelse före den 1 januari 1995.

Arbetsdomstolen gör i denna del följande bedömning.

Den lagtekniska konstruktionen av uppsägningsförbudet i 7 § tredje stycket anställningsskyddslagen i dess lydelse fr.o.m. den 1 januari 1995 är att vid en övergång av ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet övergången inte i sig skall utgöra saklig grund för att säga upp arbetstagaren. Lagrummet motsvarar artikel 4.1 i överlåtelsedirektivet, där det föreskrivs att överlåtelsen av ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet inte i sig skall utgöra skäl för uppsägning från överlåtarens eller förvärvarens sida. Den svenske lagstiftaren har således vid implementeringen av överlåtelsedirektivet, i enlighet med den tankegång som är uttryckt i direktivet, valt att behandla de problem som kan uppstå vid uppsägningar i övergångssituationer utifrån begreppet saklig grund. Med denna konstruktion är lagregeln efter sin ordalydelse att uppfatta på det sättet att en uppsägning i den avsedda situationen är angriplig såsom inte sakligt grundad men uppsägningen är inte utan vidare verkningslös såsom förbundet tänkt sig. Det finns ingenting som tyder på att lagregelns innebörd skulle vara en annan än den nu angivna. Detta betyder att förbundets nu ifrågavarande argument skall underkännas. Det skall tillfogas att arbetsdomstolen inte med det nu anförda avsett att ta ställning till den i målet tvistiga frågan om uppsägningsförbudet över huvud taget är tillämpligt beträffande de av Safe Service företagna uppsägningarna. Arbetsdomstolen konstaterar emellertid att arbetstagarsidan under alla förhållanden haft att föra ogiltighetstalan med anledning av uppsägningarna och därvid iaktta anställningsskyddslagens preskriptionsbestämmelser.

Arbetsdomstolen övergår härefter till att pröva om förbundets talan om ogiltigförklaring av uppsägningarna är preskriberad eller inte.

Den preskriptionsbestämmelse som är aktuell finns i 40 § första stycket anställningsskyddslagen. Innebörden av lagrummet är, att om en arbetstagare vill yrka ogiltigförklaring av en uppsägning denne skall underrätta arbetsgivaren om detta senast två veckor efter det att uppsägningen skedde. Domstolen skall dock inte självmant beakta talefristen utan frågan om preskription prövas först efter invändning från part. Enligt fast praxis på det arbetsrättsliga området gäller emellertid att invändningen måste framställas omedelbart. Om en part är skyldig att förhandla i tvistefrågan - såsom fallet är i förevarande situation - krävs av parten att denne framställer preskriptionsinvändningen innan parten vid förhandling i tvistefrågan ingår i sakliga överläggningar. Sker inte detta, går parten miste om rätten att göra preskriptionsinvändning. Det är denna sistnämnda rättsregel som meningsskiljaktigheten i preskriptionsfrågan mellan målets parter gäller.

I den föreliggande tvisten är det ostridigt att varken arbetstagarna eller förbundet hade underrättat Safe Service inom tvåveckorsfristen om att de avsåg att yrka ogiltigförklaring av uppsägningarna. Vid inledandet av tvisteförhandlingen den 9 februari 1995 var således situationen i och för sig sådan att preskription hade inträtt i ogiltighetsfrågan. Om det emellertid kan konstateras att Safe Service, som inte gjorde preskriptionsinvändning vid förhandlingen, då trädde i sakliga överläggningar med förbundet i ogiltighetsfrågan, har bolaget förlorat rätten att i rättegången göra preskriptionsinvändning.

Förbundet har anfört att företrädare för förbundet vid förhandlingen uppgav att man avsåg att framställa yrkande om ogiltigförklaring och att Safe Service ingick i överläggningar i denna fråga utan att göra preskriptionsinvändning.

Safe Service har bestritt såväl att förbundet vid förhandlingen uppgav att förbundet avsåg att framställa yrkande om ogiltigförklaring som att bolaget ingick i överläggningar i denna fråga. Safe Service inställning är att förhandlingen endast avsåg frågan om skadestånd på grund av att uppsägningarna inte var sakligt grundade. Safe Service har vidare gjort gällande att när bolaget efter förhandlingen förstod att förbundets avsikt var att även yrka ogiltigförklaring bolaget omedelbart gjorde preskriptionsinvändning.

Parterna har rörande vad som förekom vid förhandlingen den 9 februari 1995 åberopat dels ett antal vittnesattester som har avgivits bl.a. av personer som på ömse sidor deltog i förhandlingen, dels av vardera partsidan upprättade, ej justerade förhandlingsprotokoll. De av förbundet åberopade vittnesattesterna är upprättade av ombudsmännen vid förbundet J.H. och J.K. samt av förbundsjuristen vid SFBF G.G.. Safe Service har åberopat vittnesattester upprättade av Safe Service sjöpersonalchef B.H. och av U.A..

Arbetsdomstolen finner vid den föreliggande preliminära prövningen att sannolikheten talar för att det vid förhandlingen tillgick i huvudsak på det sätt som har beskrivits från förbundets sida. Domstolen utgår med hänsyn härtill från att det i förhandlingens inledningsskede förekom att S.G., som vid förhandlingen företrädde förbundet, från en medförd handling läste upp vad som uppgavs vara förbundets rättsliga grunder för talan. Av särskilt intresse för preskriptionsfrågans prövning är den inledande meningen som får antas ha haft följande lydelse: "Förbundet hävdar att uppsägningar vidtagna av Safe Service AB av förbundets medlemmar den 1 november enligt bifogad lista är ogiltiga och att bolaget ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot arbetstagarna". Vidare får antas att överläggningarna fortsättningsvis gällde huruvida uppsägningarna var sakligt grundade. Det förefaller antagligt att S.G. därvid såsom uppgivits av förbundet vid några tillfällen angav att uppsägningarna var ogiltiga.

Förbundets inställning är att genom vad som sålunda förekom vid förhandlingen förbundet har angivit att ogiltigförklaring av uppsägningarna kommer att yrkas och att det hade ålegat Safe Service företrädare att göra preskriptionsinvändning vid äventyr att annars rätten att göra sådan invändning gick förlorad.

Såsom framgår av redovisningen av förbundets inställning har förbundet alltså framhävt att förbundet i förhandlingens inledningsskede angav att ogiltighetsförklaring av uppsägningarna skulle komma att yrkas, dvs. att förbundet då lämnade en sådan underrättelse till arbetsgivaren som avses i 40 § första stycket anställningsskyddslagen och som krävs för att preskription inte skall inträda. Som arbetsdomstolen ser det är det emellertid inte enbart en sådan underrättelse som har betydelse för frågan om preskription skall anses ha inträtt. Det i sammanhanget avgörande är om de sakliga överläggningarna under förhandlingen kan anses ha gällt frågan om ogiltigförklaring av uppsägningarna, vilket är en något annan frågeställning än den som förbundet anfört.

Frågan huruvida de sakliga överläggningarna under förhandlingen skall anses ha gällt ogiltigförklaring av uppsägningarna kan enligt arbetsdomstolens mening inte besvaras enbart genom att man analyserar det av S.G. gjorda uttalandet i förhandlingens inledningsskede. Ytterligare fordras att hela det sammanhang i vilket uttalandet gjordes beaktas.

Såsom redan beskrivits var utgångsläget inför förhandlingen att tidsfristen för att underrätta arbetsgivaren om att yrkande om ogiltighetsförklaring av uppsägningarna kommer att framföras sedan mycket länge hade löpt ut. Uppenbarligen var bägge parter väl medvetna om detta förhållande och Safe Service hade anledning att utgå från att frågan om ogiltigförklaring av uppsägningarna sedan länge var överspelad. I sammanhanget är av betydelse att understryka att förbundet i sin förhandlingsframställan den 27 januari 1995 angav att Safe Service ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot förbundets medlemmar genom att säga upp dem. Däremot angavs inte att uppsägningarna skulle vara ogiltiga. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av att någon underrättelse enligt 40 § första stycket anställningsskyddslagen inte lämnats inom tvåveckorsfristen hade bolaget anledning att uppfatta förbundets förhandlingsframställning på det sättet att vad förbundet ville förhandla om begränsade sig till skadeståndsfrågan.

Med hänsyn till hur förhandlingsframställningen sålunda var att uppfatta ålåg det förbundet att i förhandlingens inledningsskede klargöra för motparten om man önskade att i förhandlingen dra in någon ytterligare fråga utöver skadeståndsfrågan.

I det nyss återgivna uttalandet av S.G. angav denne att uppsägningarna var ogiltiga. Detta uttryckssätt gav onekligen en antydan om att förbundet ville diskutera annat än själva skadeståndsfrågan. Enligt domstolens mening skall emellertid beaktas att uttryckssättet förekom i ett sammanhang i vilket förbundet skulle utveckla grunden för sin talan. Det har legat nära till hands för motparten att uppfatta påståendet att uppsägningarna var ogiltiga endast som ett sätt att understryka att uppsägningarna inte var sakligt grundade. Som domstolen ser det skall större vikt fästas vid det förhållandet att förbundet inte uttryckligen angav i förhandlingens inledningsskede eller senare under förhandlingen att förbundet ville överlägga inte bara i skadeståndsfrågan utan även rörande en ogiltigförklaring av uppsägningarna.

Det finns fall i arbetsdomstolens praxis i vilka domstolen tillämpat ett mot den påkallande förhandlingsparten generöst synsätt när det gäller att ta ställning till huruvida bifrågor som står i ett naturligt samband med den huvudfråga som förhandlingen avsett kan anses omfattade av förhandlingen. Ett sådant synsätt kan inte komma ifråga i den nu ifrågavarande situationen. Enligt arbetsdomstolens bedömande är det befogat att i en situation som den förevarande ställa ett krav på avsevärd tydlighet på en part som vid sidan av ett skadeståndskrav vill dra in en fråga om ogiltigförklaring av uppsägning. Denna senare tvistefråga är av särskild betydelse genom de viktiga rättsverkningar som inträder om förhandlingen skall anses gälla även den frågan.

Vid en helhetsbedömning av vad som föregick tvisteförhandlingen och vad som förekom vid denna finner arbetsdomstolen att det inte kan anses att förbundet med tillräcklig tydlighet angav att man ville förhandla även rörande ett yrkande om ogiltigförklaring av uppsägningarna och att det heller inte kan anses att överläggningarna avsåg även denna fråga. Som följd härav kan domstolen inte anse att Safe Service gick miste om rätten att göra preskriptionsinvändning genom att inte under förhandlingen framställa invändningen. Arbetsdomstolen kommer med hänvisning till det anförda till den preliminära slutsatsen att förbundets talan om ogiltigförklaring är preskriberad enligt bestämmelserna i 40 och 42 §§anställningsskyddslagen. Safe Service interimistiska yrkande skall därför bifallas.

Arbetsdomstolen finner anledning att tillägga följande. Såsom framgår av formuleringen av domstolens förordnande tar detta sikte endast på rättsförhållandet mellan Safe Service såsom part i detta mål och arbetstagarna. Det är arbetstagarnas anställningar hos Safe Service som upphör vid angiven tidpunkt. Domstolen har däremot inte uttalat sig i frågan huruvida något anställningsförhållande med den nye managern för bostadsplattformarna kan ha uppkommit som följd av att denne tog över managementansvaret för plattformarna.

Slut

Arbetsdomstolen förordnar för tiden intill dess lagakraftägande dom eller slutligt beslut föreligger eller annat förordnas att anställningsförhållandet mellan å ena sidan Safe Service och å andra sidan de arbetstagare som är upptagna i bilaga 1 skall upphöra att gälla med verkan fr.o.m. den 11 maj 1995.

Dom 1995-05-10, målnummer A-33-1995

Ledamöter: Hans Stark, Erik Lempert, Margit Strandberg, Mats Holmgren, Ola Bengtson, Thore Ziethen och Sven Kinnander. Enhälligt.

Sekreterare: Claes-Göran Sundberg