AD 1995 nr 90

Innebörden av att ett avskedande ogiltigförklaras är att anställningen består på samma villkor som tidigare. Anställningen skall alltså fortgå som om avskedandet aldrig hade skett. I enlighet härmed har arbetsdomstolen vid prövning av en invändning om preskription funnit att ersättning som en avskedad arbetstagare har fordrat för tid efter avskedandet men före ogiltigförklaringen skall betraktas som lön och inte som ekonomiskt skadestånd.

Parter:

B.L. Ingenjörsbyrå Aktiebolag; B.K.

Nr 90

B.L. Ingenjörsbyrå Aktiebolag i Göteborg

mot

B.K. i Älvsjö.

ÖVERKLAGAD DOM

Göteborgs tingsrätts, avdelning 1, dom den 21 september 1994, DT 865

Tingsrättens dom, se bilaga.

B.L. Ingenjörsbyrå Aktiebolag (bolaget) har yrkat att B.K:s vid tingsrätten förda talan ogillas och att bolaget tillerkänns ersättning för sina kostnader därstädes.

B.K. har bestritt ändring.

Parterna har yrkat ersättning för sina kostnader i arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har med stöd av 4 kap. 15 § andra stycket arbetstvistlagen företagit målet till avgörande utan huvudförhandling.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak detsamma som antecknats i tingsrättens dom.

Domskäl

B.K. var på grund av arbetsbrist uppsagd av bolaget med sista anställningsdag den 30 april 1992. Under uppsägningstiden, den 6 mars samma år, avskedade bolaget honom. Avskedandet har i en lagakraftvunnen dom den 3 juni 1993 ogiltigförklarats. B.K. har nu väckt talan om att utfå bl.a. lön under den återstående delen av uppsägningstiden. Huvudfrågan i målet är om den ersättning som B.K. fordrar för perioden från och med den 6 mars 1992 till och med den 30 april 1992 är lön eller ekonomiskt skadestånd.

B.K. har gjort gällande att han är berättigad till lön under den återstående uppsägningstiden. Avskedandet har ogiltigförklarats och ett anställningsförhållande måste anses ha förelegat under den aktuella tiden varför han är berättigad till lön. Innebörden av ogiltigförklaringen är att anställningen består som om avskedandet aldrig hade skett. Även om fordran skulle bedömas vara ekonomiskt skadestånd är inte denna preskriberad. Preskriptionstiden började löpa från tidpunkten då domen om ogiltigförklaring vann laga kraft. Kravet på utbetalning av B.K:s lön framställdes till bolaget den 8 juli 1992, det vill säga två veckor efter domen i målet om ogiltigförklaring av avskedandet vann laga kraft.

Bolaget har å sin sida gjort gällande att B.K:s lönefordran är ett krav på ekonomiskt skadestånd och att detta är preskriberat jämlikt 41 § anställningsskyddslagen. En domstols ogiltigförklaring av ett avsked innebär att anställningen återuppstår från det att domen meddelas. Mellan avskedandetidpunkten och domens meddelande föreligger dock inget anställningsförhållande, såvitt inte det interimistiskt förordnats att anställningen skall bestå. Ett sådant beslut gäller dock inte retroaktivt. B.K:s krav är således att betrakta som ekonomiskt skadestånd. Av lagen framgår att den som vill kräva skadestånd på grund av brott mot anställningsskyddslagens regler har att underrätta motparten härom inom fyra månader från det att den skadegörande handlingen företogs. Sådan underrättelse skulle således ha givits senast den 6 juli 1992. B.K. har inte iakttagit denna tidsfrist varför han har mist sin rätt att kräva skadestånd.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning. Innebörden av att ett avskedande ogiltigförklaras är att anställningen består på samma villkor som tidigare. Anställningen skall alltså fortgå som om avskedandet aldrig hade skett. Detta gäller även tiden från dagen för avskedandet till dess ogiltigförklaring sker. I det aktuella fallet skulle B.K. ha uppburit uppsägningslön från och med den 6 mars 1992 till och med den 30 april 1992 om han inte hade blivit avskedad. B.K. är därför berättigad till lön och semesterersättning beräknad därpå för denna period.

Tingsrättens dom skall sålunda fastställas.

Med denna utgång i målet skall bolaget enligt rättegångsbalkens huvudregel förpliktas att ersätta B.K. för rättegångskostnader.

Domslut

1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens dom.

2. Arbetsdomstolen förpliktar B.L. Ingenjörsbyrå Aktiebolag att ersätta B.K. för rättegångskostnader med tretusentvåhundrafemtio (3 250) kr avseende nedlagt arbete jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Dom 1995-06-21, målnummer B-143-1994

Ledamöter: Hans Stark, Ulla Erlandsson, Sven-Hugo Ryman (f.d. utbildningschefen vid statens personalutbildningsnämnd; tillfällig ersättare), Ulf E. Nilsson, Lennart Grudevall, Thore Ziethen och Ulf Nilsson. Enhälligt.

Sekreterare: Elise-Marie Donovan

Tingsrättens dom (ledamot: Leif Eriksson)

YRKANDEN M.M.

B.L. Ingenjörsbyrå AB är ett konsultföretag vid vilket B.K. anställdes som projektledare i maj 1990. I oktober 1991 sade bolaget upp B.K:s anställning under åberopande av arbetsbrist, varvid den 30 april 1992 angavs som sista anställningsdag. Härefter avskedades B.K. av bolaget den 6 mars 1992. I dom, meddelad den 3 juni 1993, DT 525, fastställde tingsrätten, avdelning 1, på B.K:s talan att avskedandet var ogiltigt. Domen vann laga kraft.

B.K. har i förevarande mål, såsom hans talan slutligt bestämts, yrkat att bolaget skall åläggas att till honom utge 57 897 kr 70 öre, jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från den 30 april 1992 till dess betalning sker.

Bolaget har bestritt bifall till käromålet.

B.K. har som grund för sitt yrkande anfört: Domen, varigenom bolagets avskedande av honom förklarades ogiltigt, har medfört att hans anställning hos bolaget varat till utgången av april månad 1992. Bolaget har underlåtit att utbetala honom tillkommande lön och övriga ekonomiska förmåner som hänför sig till tiden från den 6 mars till och med den 30 april 1992. Härutöver har bolaget försummat att utbetala vissa honom tillkommande belopp som hänför sig till tiden dessförinnan. Hans sammanlagda fordran med anledning härav motsvarar det yrkade beloppet. Av detta avser 35 153 kr 50 öre grundlön för tiden den 7 mars - den 30 april 1992. Grundlönen utgjorde 19 500 kr i månaden. 17 199 kr avser lönejustering på grund av ingångna kollektivavtal. Av sistnämnda belopp belöper 2 223 kr på nyssnämnda period medan 14 976 kr belöper på tiden dessförinnan. 4 586 kr utgör semesterersättning för tiden den 7 mars - den 30 april 1992, varav 4 212 kr beräknats på grundlönen och återstoden beräknats på honom tillkommande belopp på grund av lönejustering för samma period. 959 kr 20 öre utgör likaledes semesterersättning, varav 689 kr 60 öre avser den nämnda perioden och 269 kr 60 öre tiden dessförinnan. Enligt det skriftliga anställningsavtal som ingåtts mellan honom och bolaget den 3 maj 1990 utgjorde hans lön 19 500 kr i månaden. Härutöver skulle för anställningen tillämpas gällande avtal mellan SIF/CF och bolaget. Det sistnämnda innebar att de lönejusteringar som bestämdes i kollektivavtal gällande för det ifrågavarande avtalsområdet skulle tillämpas även på hans lön. Kollektivavtal har träffats mellan SIF och SAF om genomsnittliga lönehöjningar, med 6,4 procent för tiden den 1 april 1991 - den 31 mars 1992 och med 5 procent för tiden därefter.

Bolaget har som grund för bestridandet åberopat följande. B.K:s anspråk avser skadestånd. Enligt 41 § lagen om anställningsskydd har B.K., om han ville kräva skadestånd, haft att underrätta bolaget inom fyra månader från den tidpunkt då den skadegörande handlingen företogs och att därefter väcka talan mot bolaget inom ytterligare fyra månader. Då B.K. underlåtit detta har hans rätt preskriberats. Vad gäller den del av B.K:s talan som hänför sig till lönejustering hävdar bolaget härutöver att de avtal härom som träffats inom aktuellt avtalsområde inte medfört någon rätt till löneförhöjning för den enskilde arbetstagaren. Förekommande avtal har endast avsett de procentuella potter som sedan skolat gå till individuellt bestämd fördelning mellan arbetstagarna. Under alla omständigheter är lönejusteringsbelopp som avser tid före den 7 september 1991, d.v.s. tid som ligger mer än två år före den dag då B.K. framställde sitt krav genom ansökan om betalningsföreläggande, preskriberade enligt 66 § medbestämmandelagen. De av B.K. angivna procentuella lönehöjningarna är antagligen överensstämmande med verkligheten.

B.K. har med anledning av bolagets invändning att han överskridit de frister som anges i 41 § lagen om anställningsskydd anfört att hans anspråk enbart avser vad han har att fordra på grund av anställningsavtalet och inte avser skadestånd. Vad beträffar lönejusteringsbeloppen har han förklarat sig inte kunna vitsorda bolagets uppgifter om hur fördelningen skolat gå till. Vidare har han förnekat att preskription inträtt i fråga om någon del av hans krav i hithörande del samt uppgett att av yrkat belopp 6 240 kr hänför sig till tid före den 7 september 1991. Sistnämnda uppgift har bolaget förklarat sig lämna utan erinran.

Parterna har förklarat sig vara ense om att bolaget, för det fall att tingsrätten skulle finna B.K:s löneanspråk ej vara preskriberade, skall utge lagenliga sociala avgifter på B.K. tillkommande belopp, att vid betalningen till B.K. sedvanligt avdrag för preliminärskatt skall ske samt att bolaget skall till Försäkringsbolaget Trygg-Hansa/SPP betala den premie för B.K:s ITPK-försäkring som belöper på den period löneutbetalningen avser.

Båda parter har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

DOMSKÄL

På B.K:s begäran har vittnesförhör hållits med ombudsmannen vid Svenska Industritjänstemannaförbundet O.R.J..

Innebörden av en dom, varigenom ett avskedande av en arbetstagare ogiltigförklaras, är att anställningen därmed består på samma villkor som tidigare (jf ex.vis Lunning, Anställningsskydd, 7. uppl. sid. 458 och SOU 1993-32 sid. 590). Lön och andra anställningsförmåner som skall utgå med anledning av en sådan ogiltigförklaring torde inte vara att anse som skadestånd (jf SOU 1993:32 sid. 619). Bolagets invändning att B.K:s anspråk är preskriberat enligt lagen om anställningsskydd har grundat sig på påståendet att fråga är om skadestånd. Med beaktande av det anförda kan det senare inte anses vara fallet. Invändningen att B.K. inte iakttagit de frister för talan om skadestånd som framgår av 41 § lagen om anställningsskydd skall därför lämnas utan avseende. Vid denna bedömning är det ostridigt att B.K. är berättigad till yrkad grundlön och semesterersättning beräknad därå för tiden den 7 mars - den 30 april 1992 eller sammanlagt 39 365 kr 50 öre (35 153 kr 50 öre plus 4 212 kr). Käromålet skall således bifallas i denna del.

Av O.R.J:s vittnesmål har framgått att de allmänna lönepotter som de kollektivavtalsslutande parterna inom SIF:s avtalsområde på senare beslutat om har fördelats individuellt mellan arbetstagarna av företagen efter diskussioner mellan SIF och respektive företag.

Några generella, samtliga arbetstagare tillkommande påslag har inte överenskommits mellan avtalsparterna under senare år. Tingsrätten finner mot bakgrund av vad som sålunda och i övrigt framkommit att B.K. inte förmått styrka att han blivit berättigad till högre lön än den från början avtalade om 19 500 kr i månaden. B.K:s talan skall därför lämnas utan bifall till den del den avser löneförmåner som går utöver vad som enligt ovan är ostridigt.

Det av B.K. i målet ursprungligen yrkade beloppet har uppgått till drygt 77 000 kr. B.K. har först vid huvudförhandlingen nedsatt det yrkade beloppet till vad som i domen angetts inledningsvis. Med hänsyn härtill och till att B.K:s återstående talan till en icke ringa del har lämnats utan bifall bör vardera parten bära sin rättegångskostnad.

DOMSLUT

1. B.L. Ingenjörsbyrå Aktiebolag åläggs att till B.K. utge trettioniotusentrehundrasextiofem (39 365) kr 50 öre jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från den 30 april 1992 till dess betalning sker.

2. Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad.