AD 1996 nr 147

Parter:

Försäkringstjänstemannaförbundet; Försäkringsbranschens Arbetsgivareorganisation; Wasa Livförsäkring, Ömsesidigt

Nr 147

Försäkringstjänstemannaförbundet

mot

Försäkringsbranschens Arbetsgivareorganisation och Wasa Livförsäkring, Ömsesidigt, i Stockholm.

Bakgrund

Mellan Försäkringstjänstemannaförbundet (FTF) och Försäkringsbranschens Arbetsgivareorganisation (FAO) gäller kollektivavtal om löner och allmänna anställningsvillkor. WASA LIVFÖRSÄKRING, ÖMSESIDIGT (i det följande kallat Wasa eller Wasa Försäkring) är medlem i FAO och därför bunden av kollektivavtalet.

Avtalet innehåller bl.a. följande bestämmelser.

KAP 1

AVTALETS OMFATTNING

§ 1

Avtalets omfattning

Detta avtal gäller, med i § 2 angivna undantag, tjänstemän som är anställda i företag som är anslutna till FAO.

§ 2

Undantag från avtalet

Från avtalets tillämpning undantas:

1. Verkställande direktör, tjänsteman i företagsledande ställning, personalchef samt, efter lokal överenskommelse, annan tjänsteman.

2. Visstidsanställd tjänsteman vars anställning omfattar högst 6 månader.

3. Pensionär

4. Tjänsteman som har en arbetstid som understiger 50 % av den i kap III § 2 angivna ordinarie arbetstiden.

Det gällande kollektivavtalet härstammar från år 1994. Dessförinnan fanns det inom FTF:s och FAO:s avtalsområden ett s.k. fältavtal och ett s.k. kontorsavtal. Fram till år 1981 fanns det dessutom bl.a. ett särskilt deltidsavtal. Under förhandlingarna inför 1981-1982 års kontorsavtal kom parterna överens om att upphäva deltidsavtalet med utgången av år 1980. Man kom också överens om att kontorsavtalet skulle gälla anställda med en arbetstid av 50 procent eller mer och detta skrevs också in i det avtalet.

I det förhandlingsprotokoll i vilket avtalsparterna träffade överenskommelse om kontorsavtalet 1981-1982 togs in en anteckning enligt följande.

§ 6

Deltidsanställd

Parterna har inarbetat tidigare gällande deltidsavtal i kontorsavtalet. Alla tjänstemän med en arbetstid av 50 % eller mer av i kontorsavtalet angiven ordinarie arbetstid omfattas därmed av kontorsavtalet. För andra tjänstemän gäller endast enskilda anställningsavtal.

Tjänstemän som 1 januari 1981 var deltidsanställda med en arbetstid understigande 50 % skall omfattas av kontorsavtalets anställningsvillkor. Alltjämt gäller emellertid som förutsättning för pensionsrätt enligt planen för tjänstepensionsförsäkring för kontorstjänstemän att deltidsanställd skall uppbära månadslön och ha en arbetstid som i genomsnitt per vecka uppgår till minst hälften av i kontorsavtalet angiven ordinarie arbetstid.

Parterna är överens om att anställningar under 50 % av full arbetstid ej bör ske.

Om företaget på grund av särskilda skäl likväl har behov av att anställa person med kortare arbetstid än 50 %, kan så ske efter överenskommelse med FTFs lokala organisation.

Mellan parterna har uppkommit tvist om tolkningen av nu gällande kollektivavtal vad gäller arbetsgivarens rätt att anställa tjänstemän på deltid med en arbetstid understigande 50 procent. Tvisteförhandlingar har förts utan att parterna kunnat enas.

Yrkandena i målet

FTF har i första hand yrkat att arbetsdomstolen skall förklarar att WASA Försäkring inte har rätt att anställa försäkringstjänstemän på deltid understigande 50 procent arbetstid utan lokal överenskommelse därom.

För det fall detta yrkande ogillas har FTF - så som dess talan slutligt utformats - i andra hand yrkat att arbetsdomstolen skall förklara att gällande kollektivavtal inte hindrar FTF att vidta stridsåtgärder i syfte att införa regler i kollektivavtalet med innebörd att försäkringstjänstemän med kortare arbetstid än 50 procent får anställas först efter överenskommelse mellan arbetsgivaren och FTF:s lokala organisation.

FAO och Wasa försäkring har bestritt yrkandena.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till stöd för sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Försäkringstjänstemannaförbundet (FTF)

Fram till år 1994 fanns det två avtalskategorier inom FAO:s och FTF:s kollektivavtalsområden. Det ena var det s.k. fältavtalet, som huvudsakligen gällde försäkringssäljare. Arbetstidsfrågan saknade i stort intresse för denna kategori, eftersom säljarna hade resultatlön. Det andra avtalet, det s.k. kontorsavtalet, gällde tjänstemän som arbetade på försäkringsbolagens kontor, framför allt var det fråga om administratörer och skadereglerare.

Till och med år 1980 fanns för kontorstjänstemän ett särskilt deltidsavtal för arbetstagare med en arbetstid understigande 50 procent. Under 1981 års avtalsförhandlingar kom parterna överens om att slopa detta särskilda kollektivavtal och att undanta arbetstagare med sådan kortare arbetstid från kontorsavtalet. År 1994 träffade avtalsparterna överenskommelse om att ersätta fältavtalet och kontorsavtalet med ett gemensamt avtal. Även enligt detta avtal gäller alltjämt att man från avtalet undantagit anställda med en arbetstid understigande 50 procent.

Under avtalsförhandlingarna inför 1981-1982 års kontorsavtal, då således särregleringen för deltidsanställda med en arbetstid understigande 50 procent slopades och parterna kom överens om att undanta sådana deltidsanställda från kontorsavtalet, träffades även en överenskommelse om att anställningar med en arbetstid understigande 50 procent inte skulle få förekomma, om parterna inte träffade en lokal överenskommelse därom. Överenskommelsen togs in i § 6 i förhandlingsprotokollet. Bestämmelsen innebar således en slags vetorätt för den lokala arbetstagarorganisationen mot sådana anställningar. Avsikten var att anställningar av detta slag endast skulle få förekomma i speciella situationer.

I maj 1983 träffades ett nytt kontorsavtal. Av okänd orsak, men troligen på grund av förbiseende, infogades inte den nämnda protokollsanteckningen i detta eller senare års kollektivavtal. Anteckningen i förhandlingsprotokollet från år 1981 ger emellertid enligt FTF:s uppfattning ett uttryck för den gemensamma partsvilja som gällde när man träffade kontorsavtalet 1981-1982, nämligen att anställningar med en arbetstid understigande 50 procent inte får ingås utan den förutsättning som anges i protokollsanteckningen, dvs. inte utan överenskommelse med den lokala fackliga organisationen.

Ett uttryck för att regleringen om deltidsanställningar fortfarande grundar sig på 1981 års överenskommelse är en protokollsanteckning som tagits in i 1983 års och 1991-93 års kontorsavtal med följande lika lydelse.

Protokollsanteckning

I anslutning till avtalsförhandlingarna 1981-05-17 konstaterade parterna som sin avsikt att anställd, som efter medgivande av arbetsgivaren ökar sin tjänstgöringstid från under 50 % till heltidstjänstgöring, skall tillgodoräknas all tidigare tjänstgöringstid inför ordinarieskapet.

Den här återgivna protokollsanteckningen finns inte längre kvar i nu gällande kollektivavtal, eftersom reglerna om ordinarieskap har försvunnit. Anteckningen visar emellertid att det funnits en fast praxis inom avtalsområdet fram till år 1993 innebärande att det i princip inte förekommit några deltidsanställningar understigande 50 procent, om det inte träffats någon lokal överenskommelse därom. För tiden 1981-1993 har det, såvitt FTF känner till, inte träffats något avtal om anställning med en arbetstid understigande 50 procent och utan överenskommelse med den lokala fackliga organisationen. År 1993 inleddes en strukturförändring inom försäkringsbranschen och denna anställningsform har ökat i omfattning, främst på grund av ökad telefonförsäljning - en uppgift som har avlöst systemet med s.k. fritidsombud som tidigare anlitades av försäkringsbolagen. Framför allt har deltidsanställning med en arbetstid understigande 50 procent förekommit inom försäkringsbolaget Dial, som är ett dotterbolag till försäkringsbolaget Skandia och som har en annan avtalsbakgrund än den som är aktuell i målet. Även andra försäkringsbolag såsom Trygg-Hansa och Wasa har emellertid börjat anställa arbetstagare på kortare arbetstid än 50 procent deltid. Med anledning av denna utveckling har FTF beslutat att föra den nu föreliggande tvisten till arbetsdomstolen för prövning.

Grunden för förbundets förstahandsyrkande är att protokollsanteckningen från år 1981 fortfarande gäller mellan parterna. Förhandlingsprotokollet är inte i sig tidsbegränsat och upphör inte automatiskt i och med att kollektivavtalet upphör. Det är ostridigt att parterna år 1981 avtalade om att kontorsavtalet inte skulle tillämpas på deltidsanställningar med en arbetstid understigande 50 procent. Detta kunde av FTF accepteras på grund av den ventil som skrevs in i förhandlingsprotokollet. Det har inte ens påståtts från arbetsgivarsidan att man diskuterade någon tidsbegränsning av protokollsanteckningen under förhandlingarna. Det är också uteslutet att FTF skulle ha accepterat någon sådan begränsning. Protokollsanteckningen skulle enligt förbundets uppfattning inte vara meningsfull, om den vore tidsbegränsad. Att överenskommelsen stod i ett förhandlingsprotokoll till ett tidsbegränsat kollektivavtal saknar betydelse.

År 1983 införlivades inte protokollsanteckningen i det nya avtalstrycket. Det är oklart varför, men det är ostridigt att detta inte var något som diskuterades mellan parterna. Det har inte påståtts att man från arbetsgivarsidan då krävde att FTF skulle efterge det hinder mot användningen av icke avtalslösningar som anteckningen innebar. Om man från arbetsgivarsidan hade velat slopa anteckningen år 1983, hade det ålegat FAO att tydligt påpeka detta för FTF, men så skedde alltså inte.

Även om förhandlingsprotokollet inte längre skulle vara gällande som avtalsunderlag, utgör protokollsanteckningen en anvisning från parternas sida om hur man skall tolka och tillämpa den i och för sig ovanliga regeln i kollektivavtalet om att arbetstagare med en anställningstid understigande 50 procent skall vara undantagna från avtalet; en undantagsregel som skulle vara ganska svårtolerabel från FTF:s sida om inte ventilen i protokollsanteckningen funnits med. Protokollsanteckningen fyller med andra ord ut huvudregeln i kollektivavtalet men anger också samtidigt en förutsättning för undantagsregeln. Det är uppenbart att anteckningen ger uttryck för en gemensam partsavsikt. Den inställning som arbetsgivarsidan ger uttryck för i målet är en efterhandskonstruktion.

Arbetsgivarsidans inställning innebär i förlängningen att ett försäkringsbolag som vill minska sina kostnader skulle kunna avveckla sin ordinarie organisation och gå över till att ha kontorspersonal anställd exempelvis två dagar i veckan med halva lönen och utan några som helst anställningsförmåner. Det är mot denna bakgrund som man skall tolka vilka partsavsikter som fanns när protokollsanteckningen gjordes. FTF kan omöjligt medvetet ha släppt en sådan möjlighet att tolka och tillämpa avtalet mellan parterna på det sätt som anteckningen ger uttryck för. Det är också mot denna bakgrund som man skall fylla ut de regler som finns i gällande kollektivavtal och söka vägledning inför en rimlig avtalstolkning. Den frågan kan för övrigt ställas om det över huvud taget är möjligt att tänka sig ett modernt, rikstäckande kollektivavtal där arbetsgivaren kommer ifrån sitt åtagande genom deltidsanställningar. Det bör i sammanhanget även mer allmänt påpekas att försäkringsbranschen tillhör de branscher som har påbörjat en antydan till en "bakkollektivavtalisering" på den svenska arbetsmarknaden.

Om arbetsdomstolen emellertid skulle finna att nu gällande kollektivavtal inte har den av FTF påstådda innebörden, gör förbundet i andra hand gällande följande.

Nuvarande kollektivavtal gäller inte arbetstagare med kortare arbetstid än 50 procent. Detta innebär att avtalet innehåller en negativ reglering med innebörd att avtalet inte är tillämpligt på arbetstagare med en sådan arbetstid. Därmed finns det inte någon reglering i fråga om arbetstagarorganisationens inflytande över ingående av anställningsavtal av detta slag. Det är för en facklig organisation klart otillfredsställande om en arbetsgivare fritt kan anställa personer på vilka villkor som helst. Om FTF:s förstahandsyrkande avslås är förbundet därför oförhindrat att under gällande avtalstid vidta stridsåtgärder i syfte att införa en bestämmelse mellan parterna av innebörd att arbetsgivaren inte utan överenskommelse med den lokala arbetstagarorganisationen kan anställa arbetstagare på deltid understigande 50 procent. Något annat skulle strida mot grunderna för 44 § medbestämmandelagen. Förbundets andrahandsyrkande tar sikte på medinflytande över de anställningsavtal som träffas. Detta är något helt annat än den negativa reglering som otvivelaktigt föreligger i kollektivavtalet. Fråga är inte här om att FTF kräver att kollektivavtalets regler skall gälla även för arbetstagare med en arbetstid understigande 50 procent.

Arbetsgivarparterna

Det första förhandlingsavtalet mellan dåvarande FFO och FTF tecknades år 1945. Fram till och med år 1979 fanns ett kontorsavtal som var ett riksavtal och som endast gällde tjänstemän som arbetade heltid. Vid denna tid fanns det därutöver två andra kollektivavtal. Det ena var ett avtal gällande ordinarie tjänsteman med avkortad tjänst. "Avkortad tjänst" innebar att den anställde hade arbetat heltid men senare gått ned på kortare arbetstid. Arbetstagare med avkortad arbetstid omfattades inte av riksavtalet som ju förutsatte att man arbetade heltid. Det andra kollektivavtalet gällde bara deltidsanställda. Avtalet gällande tjänsteman med avkortad tjänst upphörde år 1980. Samtidigt ändrades kontorsavtalet till att omfatta de tjänstemän som arbetade 50 procent eller mer. Men detta gällde bara kontorsanställd personal som var ordinarie tjänstemän. För att bli ordinarie tjänsteman skulle man ha arbetat mer än 50 procent under minst tre års fortlöpande tjänstgöring. Detta betyder att för att man år 1980 skulle omfattas av kontorsavtalet, så skulle man arbeta minst 50 procent och ha gjort det i mer än tre år.

Deltidsavtalet upphörde år 1981 och alla deltidsanställda som arbetade mer än 50 procent kom att omfattas av kontorsavtalet. Härigenom kom kvalifikationstiden för s.k. ordinarieskap att förkortas. Kvalifikationstiden för att bli ordinarie tjänsteman var nämligen för en heltidsanställd väsentligen kortare än för den som var deltidsanställd. I genomsnitt förkortades kvalifikationstiden för den deltidsanställde med ett år, ibland med till och med upp till två år. Med ordinarieskapet följde en hel del förmåner. För den som hade följt deltidsavtalet och uppfyllt kvalifikationstiden kunde övergången till kontorsavtalet innebära t.ex. en väsentligt längre uppsägningstid, bättre semesterförmåner, bättre förmåner vid föräldraledighet och även en bättre löneutveckling. Genom att deltidsanställda med en arbetstid på 50 procent eller mer kom att följa kontorsavtalet fick dessa tjänstemän alltså förmånerna snabbare.

Sedan det första kollektivavtalet tecknades år 1945 har avtalen innehållit protokollsanteckningar. Dessa utgör en del av kollektivavtalet mellan parterna. Därutöver förekommer rekommendationer eller anvisningar från parterna som ges ut i kommentarer eller i annan förklarande form.

Den föreliggande tvisten gäller en anteckning i § 6 i förhandlingsprotokollet till 1981-1982 års kollektivavtal, dvs. ett avtal som upphört för nästan 15 år sedan. I anteckningen sägs det att om arbetsgivaren har särskilt behov av att anställa arbetstagare med kortare arbetstid än 50 procent, så kan det ske efter överenskommelse därom med den lokala arbetstagarorganisationen. Denna anteckning har gällt endast den period som förhandlingsprotokollet avsåg, dvs. samma tid som gällde för kollektivavtalet 1981-1982. Denna tidsbegränsning framgår också av förhandlingsprotokollets huvud.

När ett kollektivavtal träffas mellan parterna inom försäkringsbranschen redovisas detta i ett förhandlingsprotokoll till vilket avtalet biläggs. Mellan parterna gäller att protokollsanteckningar som varit avsedda att gälla för en längre tid än för respektive avtalsperiod alltid har förts in i det kollektivavtal till vilken anteckningen hör, dvs. i detta fall till bilagan 1 till förhandlingsprotokollet vilken utgör kontorsavtalet 1981-1982. Anteckningen i § 6 i förhandlingsprotokollet har aldrig ingått i kontorsavtalet.

Inom FTF:s och FAO:s avtalsområde har parterna ett gemensamt avtalstryck. Efter det att en formell uppgörelse träffats om kollektivavtal vidtas ett omfattande redigeringsarbete. Att den aktuella anteckningen i förhandlingsprotokollet 1981 inte finns medtagen i 1983 års avtal beror på att parterna avsett att anteckningen inte skulle in i det avtalet. Anteckningen utgjorde år 1981 endast en övergångsreglering.

Händelseförloppet vid förhandlingarna år 1983 var följande. Under förhandlingarnas gång presenterade FAO ett förslag till ändringar i kontorsavtalet. Förslaget, som är daterat den 18 april 1983, överlämnades till FTF den 22 april 1983. I detta förslag fanns den nu aktuella anteckningen från förhandlingsprotokollet 1981 inte med. Förhandlingarna avslutades med en skriftlig överenskommelse om löner m.m. som undertecknades den 7 maj 1983 av R.F. för FAO och T.L. för FTF. I denna överenskommelse sägs bl.a. följande.

15. De ändringar i kontorsavtalet i övrigt - av redaktionell art eller som parterna tidigare varit överens om - och som framgår av FAOs förslag daterat den 18 april 1983 antas av parterna.

Som redan sagts var anteckningen från 1981 års förhandlingsprotokoll inte med i FAO:s förslag.

När avtalsförhandlingarna 1983 var slutförda vidtogs ett redigeringsarbete mellan kanslierna på sedvanligt sätt. Det kan konstateras att 1983 års avtalstryck är i det närmaste identiskt med den slutliga version som parterna kom överens om i maj.

Att det inte kan ha varit parternas avsikt att protokollsanteckningen år 1981 skulle gälla även efter åt 1982, dvs. då 1981-1982 års kontorsavtal upphörde att gälla, styrks av att parterna i 1983 års avtal infogade protokollsanteckningar rörande deltidsanställda, bl.a. den av FTF redovisade anteckningen om tillgodoräknande av tjänstgöringstid inför ordinarieskap.

Av vad som nu sagts framgår sammanfattningsvis att parternas avsikt varit att inte föra in den i målet aktuella protokollsanteckningen från år 1981 i 1983 års avtal.

För kollektivavtal gäller särskilda formkrav. Avtalet skall vara skriftligt. Skälet till detta är att kollektivavtal är av generell natur och har stor betydelse för många företag och för många arbetstagare. Den omtvistade protokollsanteckningen från år 1981 har karaktären av en förhandlingsregel. Den ålägger arbetsgivaren att i en viss situation agera på ett föreskrivet sätt, dvs. att få till stånd ett lokalt kollektivavtal. Den innebär egentligen en vetorätt för den lokala arbetstagarorganisationen. En regel med det innehållet måste - för att vara giltig - vara skriftligt dokumenterad i gällande kollektivavtal.

1981-1982 års kollektivavtal sades skriftligen upp av FTF den 28 september 1982. Anteckningen i förhandlingsprotokollet upphörde i och med utgången av 1982 eller i vart fall då ett nytt kollektivavtal träffades mellan parterna år 1983. Sedan år 1982 har FTF och FAO träffat nio olika kollektivavtal om löner och allmänna anställningsvillkor för kontorstjänstemän. FTF har aldrig under denna tid påtalat att den nu omtvistade protokollsanteckningen borde skrivas in i kollektivavtalen.

Före år 1994 hade FAO och FTF två olika kollektivavtal om löner och allmänna anställningsvillkor, nämligen fältavtalet för säljare och kontorsavtalet för kontorstjänstemän. Förhandlingarna om dessa avtal fördes separat och med olika förhandlingsdelegationer för såväl FAO som FTF.

År 1994 träffade man ett nytt, gemensamt kollektivavtal som ersatte de tidigare avtalen, fältavtalet och kontorsavtalet, som alltså upphörde. Det gemensamma avtalet var ett helt nytt kollektivavtal med en ny struktur och i förhandlingsprotokollet angavs uttryckligen att det nya avtalet ersatte de gamla avtalen. I det nya avtalet tog parterna bort ett stort antal protokollsanteckningar som tidigare ingått i fält- och kontorsavtalen. Förhandlingarna år 1994 följdes av ett mycket omfattande redigeringsarbete. Inte heller då påtalade FTF att den omtvistade protokollsanteckningen enligt förbundets uppfattning alltjämt var gällande och därmed borde skrivas in i det nya kollektivavtalet. Något sådant krav framfördes inte heller vid 1995 års förhandlingar trots att FTF under årens lopp under förhandlingarna med Kooperationens Förhandlingsorganisation (KFO) påmints om protokollsanteckningen. I det med KFO tecknade avtalet finns nämligen en regel med samma innebörd som den i målet omtvistade anteckningen.

FAO:s uppfattning om praxis i branschen är att protokollsanteckningen inte har tillämpats. Enligt en skriftlig enkät som FAO genomfört har 17 företag av 88 haft deltidsanställda med en arbetstid understigande 50 procent under de senaste tre åren, dvs. åren 1993-1995. Av praktiska skäl har inte undersökning gjorts längre tillbaka i tiden. Enkätresultatet visar att endast vid ett tillfälle har en anställning föregåtts av en lokal överenskommelse. Däremot har anställningarna ibland föregåtts av ett medbestämmande. Det kan omöjligt ha varit så att FTF inte varit medvetet om detta. Ett exempel FTF måste ha känt till är att Dial, dotterbolag till Skandia, har anställt arbetstagare med en arbetstid understigande 50 procent utan någon lokal överenskommelse med FTF. Förbundets lokala organisation i Dial är en klubb i Skandias personalförening och ordföranden i den föreningen är S.N. som också är styrelseledamot i FTF. Dial är medlem i FAO sedan år 1990, tidigare under namnet IA Assurans. Sedan år 1991 tillhör Dial Skandiakoncernen. När Dial tecknade avtal om anställningar på deltid under 50 procent var företaget alltså medlem i FAO.

Arbetsgivarparterna bestrider att det är först under senare tid som försäkringsbolagen har börjat anställa deltidsanställda med kortare arbetstid än 50 procent. Vid Dials kontor i Vaxholm, vilket numera flyttat till Stockholm, har sedan fem år tillbaka funnits anställd telemarketing-personal med sådan kortare arbetstid. Under år 1992 utökades verksamheten till Nyköping. Vid båda kontoren har funnits anställda med kortare arbetstid än halvtid och under de senaste tre åren har sådana anställningar i genomsnitt uppgått till ett femtiotal.

Av ett protokoll daterat den 13 december 1994 från en förhandling vid Trygg-Hansa framgår att bolaget haft anställda med mindre än 50 procents arbetstid sedan augusti 1993. I Dial och Trygg-Hansa har telemarketing- arbetare aldrig betraktats som fritidsombud utan som anställda, dvs. arbetstagare. Omfattningen av det arbete arbetstagaren utför är en av de faktorer som har betydelse för arbetstagarbegreppet. Det har gjorts gällande att FAO generellt betraktar anställda som arbetar mindre än halvtid som fritidsombud eller uppdragstagare. Detta bestrids.

Den protokollsanteckning som FTF åberopat ur 1991-1993 års avtal och som härrör från tidigare kollektivavtal är en beräkningsregel för kvalifikationstid för ordinarieskap.

FTF:s andrahandsyrkande bestrids av följande skäl. I Sverige råder principen om fri anställningsrätt. Denna princip kan i vissa avseenden begränsas genom lag eller i kollektivavtal. I och med att kollektivavtal träffats råder fredsplikt mellan avtalsparterna vad gäller såväl det som kollektivavtalet uttryckligen reglerar som de med kollektivavtalet sammanhängande frågorna. I det nu gällande kollektivavtalet om löner och allmänna anställningsvillkor är tjänstemän som har en kortare arbetstid än 50 procent uttryckligen undantagna. Detta ger arbetsgivaren en obegränsad rätt att fritt anställa sådana medarbetare och med den enskilde arbetstagaren överenskomma om lön och andra anställningsvillkor. FTF:s andrahandsyrkande utgör ett försök att få en ändring till stånd i kollektivavtalet under gällande avtalsperiod, vilket strider mot bestämmelserna om fredsplikt i medbestämmandelagen.

FTF

Anledningen till att FTF inte har påtalat det fåtal deltidsanställningar med en arbetstid understigande 50 procent som har förekommit är att FTF utgått ifrån att parterna haft samma uppfattning om den nu aktuella protokollsanteckningen. Sedan år 1994 har FTF dock uppmärksammat att det funnits tendenser inom branschen att vilja använda sig av denna typ av anställningar. Detta har lett till att FTF valt att pröva frågan. FTF var inte passivt under hela 1994 års avtalsförhandlingar; däremot valde man då en annan lösning, nämligen att föreslå att hela regleringen angående deltidsanställda skulle slopas.

Domskäl

Tvisten och dess bakgrund

År 1981 infördes i § 6 tredje och fjärde styckena i förhandlingsprotokollet till 1981-1982 års kontorsavtal mellan FAO och FTF en anteckning som rörde anställningar av försäkringstjänstemän med kortare arbetstid än 50 procent av full arbetstid. Texten är återgiven i inledningen till denna dom. Kontorsavtalet upphörde år 1994. Då ersattes det avtalet och ytterligare ett kollektivavtal av ett nytt avtal om löner och anställningsvillkor. Detta avtal gäller fortfarande, dock med vissa ändringar som såvitt nu är i fråga saknar betydelse. Tvisten i målet gäller i första hand om det nuvarande kollektivavtalet är att förstå så att en av avtalet bunden arbetsgivare, försäkringsbolaget Wasa, som en följd av protokollsanteckningen från år 1981 inte har rätt att anställa försäkringstjänstemän på deltid understigande 50 procent arbetstid utan överenskommelse därom med den lokala fackliga organisationen. Om arbetsdomstolen kommer fram till att gällande kollektivavtal inte skall förstås på detta sätt, är frågan om kollektivavtalet hindrar FTF från att vidta stridsåtgärder i syfte att få till stånd en reglering med det innehållet.

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. På FTF:s begäran har förhör upplysningsvis hållits med klubbrepresentanterna S.N., T.O. och C.J.G., förhandlingsombudsmannen A.L. samt f.d. förste ombudsmannen T.L.. På arbetsgivarparternas begäran har förhandlingschefen O.S., personalchefen B.P-A. samt verkställande direktören R.F. hörts upplysningsvis. Därjämte har viss skriftlig bevisning förebragts.

Bakgrunden till tvisten framgår av följande i sig ostridiga uppgifter.

Mellan FTF och FAO gällde fram till år 1980 ett särskilt kollektivavtal för ordinarie tjänstemän med avkortad tjänst. Avtalet gällde ordinarie anställda som hade arbetat heltid men som gått över till deltidsarbete. Vidare fanns det ytterligare ett kollektivavtal för deltidsanställda. Deltidsavtalet upphörde med utgången av år 1980; redan dessförinnan hade det här först nämnda avtalet upphört. Före år 1980 fanns också ett kontorsavtal. Detta, som tidigare gällt endast heltidsanställda, kom som en följd av de nu redovisade förhållandena att med 1981-1982 års avtal gälla även deltidsanställda; dock endast de med en arbetstid om 50 procent eller mer av ordinarie arbetstid. Att deltidsanställda fördes över till kontorsavtalet medförde vissa fördelar för dem, bl.a. förkortades kvalifikationstiden för s.k.ordinarieskap och därmed möjligheten att få vissa bättre löne- och anställningsförmåner.

Vid sidan om kontorsavtalet fanns fram till år 1994 också ett avtal för fältsäljare, det s.k. fältavtalet. År 1994 ersattes de båda avtalen, dvs. kontorsavtalet och fältavtalet, av ett nytt gemensamt kollektivavtal med ny struktur. Detta avtal gäller ännu med vissa ändringar som avtalsparterna kom överens om år 1995.

Den omtvistade protokollsanteckningen är intagen i samma förhandlingsprotokoll som det i vilket avtalsparterna konstaterade att en uppgörelse hade träffats om löner och allmänna anställningsvillkor för åren 1981 och 1982 och denna uppgörelse, kontorsavtalet 1981-1982, lades som en bilaga till förhandlingsprotokollet. Av handlingarna framgår att 1981-1982 års kontorsavtal med vissa undantag ägde tillämpning under tiden den 1 januari 1981 - den 31 december 1982. Nästa kontorsavtal kom att gälla för år 1983. Det är ostridigt att anteckningen från 1981 års förhandlingsprotokoll inte kom att tas med i 1983 års eller senare års avtal eller avtalstryck. Anteckningen finns alltså inte heller med som en anteckning till det nu gällande kollektivavtalet.

Tvisten i målet gäller hur det nuvarande kollektivavtalet skall tolkas. I frågan vad som förevar vid förhandlingarna inför 1981-1982 års och senare års avtal och hur praxis kom att utvecklas har förhör hållits i målet. Det huvudsakliga innehållet i dessa förhör finns intagna som bilaga till denna dom.

Innan arbetsdomstolen går närmare in på tvistefrågorna finns det anledning att i korthet redovisa huvuddragen i gällande lagstiftning i frågor som avser ingående av anställning och också något om kollektivavtalsbundna parters rätt att vidta stridsåtgärder.

Huvuddragen i lagstiftningen

Sedan gammalt anses det tillkomma arbetsgivare att själv bestämma om ingående av anställningsavtal. Denna rätt utgör ett komplement till arbetsgivares rätt att bestämma om ledningen och fördelningen av arbetet. Arbetsgivarens bestämmanderätt är dock inte obegränsad. Genom lag och avtal har rätten i olika avseenden inskränkts eller begränsats. 1976 års medbestämmandelag utgör ett exempel på en lag, vars huvudsyfte var att ge arbetstagarsidan ett ökat inflytande i de nu nämnda frågorna. Lagen förutsätter att medbestämmande i första hand skall uppnås genom kollektivavtalsreglering. Det anses ligga på arbetstagarsidan att ta initiativ till en sådan reglering.

Lagstiftarens vilja att arbetstagarna skall beredas medbestämmanderätt bl.a. i frågor som gäller ingående av anställning och att det skall ankomma på arbetsmarknadens parter att i avtal närmare bestämma innebörden av och formerna för medbestämmanderätten kommer till uttryck i 32 § i lagen. Det sägs där att parter som träffar kollektivavtal om löner och andra anställningsvillkor bör, om arbetstagarparten begär det, även träffa kollektivavtal om medbestämmanderätt för arbetstagarna i frågor som avser ingående och upphörande av anställningsavtal, ledningen och fördelningen av arbetet och verksamhetens bedrivande i övrigt, dvs. vad som brukas kallas medbestämmandeavtal.

Regleringen i § 32 i medbestämmandelagen faller ytterst tillbaka på äldre bestämmelser i Svenska Arbetsgivareföreningens (SAF:s) stadgar (förutvarande § 23 och senare § 32). I § 32 i dessa stadgar föreskrevs att en arbetsgivare som tillhörde föreningen skulle se till att det gjordes förbehåll i kollektivavtal som han slöt för hans rätt att själv bestämma om ledningen och fördelningen av arbetet och om anställning och avskedande av arbetstagare. Denna arbetsgivarens befogenhet hade vid tiden för medbestämmandelagens tillkomst i arbetsdomstolens praxis tolkats in i kollektivavtal om löner och allmänna anställningsvillkor utan hinder av att saken inte berördes i avtalet, dvs. utan att något sådant uttryckligt förbehåll tagits in i avtalet (se härom närmare SOU 1975:1 s. 393 ff. och prop. 1975/76:105 bil. 1 s. 239 ff.). Reglerna i 32 och 44 §§medbestämmandelagen bygger på att denna grundsats som sådan skall fortfara att tillämpas. Något utrymme för att tillerkänna arbetsgivaren rätt att själv bestämma finns dock självklart inte i frågor där arbetsgivaren på grund av bestämmelser i lag eller avtal saknar sådan rätt. (Om arbetsgivares bestämmanderätt och arbetstagares medbestämmanderätt och därmed sammanhängande frågor för tolkningen av kollektivavtal, se bl.a. Bergqvist-Lunning: Medbestämmandelagen, 1986, s. 313 ff. och 433 ff. och Folke Schmidt: Facklig arbetsrätt, 1989, s. 167 ff., 208 ff. och 217 och i dessa publikationer redovisade rättsfall).

Av 2 kap. 17 § regeringsformen framgår att en förening av arbetstagare har rätt att vidta fackliga stridsåtgärder, om inte annat följer av lag eller avtal. I 41 § medbestämmandelagen finns bestämmelser om begränsningar i rätten att vidta stridsåtgärd. Enligt dessa bestämmelser gäller bl.a. att arbetsgivare och arbetstagare som är bundna av kollektivavtal inte får vidta eller delta i stridsåtgärd om åtgärden strider mot bestämmelse om fredsplikt i kollektivavtal eller har till ändamål att åstadkomma ändring i avtalet.

Med medbestämmandelagen infördes genom dess 44 § bestämmelser om s.k. kvarlevande stridsrätt. För att en sådan rätt skall föreligga krävs det - såvitt nu är av intresse - att arbetstagarsidan i samband med förhandlingar om kollektivavtal begär inflytande i någon sådan fråga som anges i 32 §. Om parterna under förhandlingarna inte lyckas enas om något medbestämmandeavtal i frågan, omfattas denna inte av någon fredsplikt under förutsättning dock att arbetstagarsidan inte frånfallit sitt krav innan förhandlingarna avslutats. Parten får dock inte utlösa någon stridsåtgärd under den löpande avtalsperioden utan att nya förhandlingar ägt rum i den aktualiserade frågan och någon uppgörelse därvid inte har kunnat träffas. Om parten däremot har frånfallit sitt krav under förhandlingarna uppkommer vad som brukar kallas en negativ reglering. Det innebär att parten är förhindrad att under avtalsperioden återkomma med kravet och vidta stridsåtgärder för att genomdriva det.

Arbetsdomstolen övergår nu till att pröva förbundets talan.

Förbundets förstahandsyrkande

FTF har i första hand yrkat att arbetsdomstolen skall förklara att försäkringsbolaget Wasa inte har rätt att anställa försäkringstjänstemän på deltid understigande 50 procent arbetstid utan lokal överenskommelse därom. Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandet.

Enligt förbundet gäller anteckningen i 1981 års förhandlingsprotokoll fortfarande som avtalsunderlag, eftersom förhandlingsprotokollet inte var tidsbegränsat och inte automatiskt upphörde när då gällande kollektivavtal upphörde. I vart fall, hävdar förbundet, ger anteckningen uttryck för en gemensam avsikt från parternas sida om hur gällande kollektivavtal i denna fråga skall tolkas, nämligen att arbetsgivarens anställningsrätt är begränsad på det sätt som framgår av yrkandet.

Arbetsgivarparterna däremot hävdar att protokollsanteckningen från år 1981 var tidsbegränsad och endast gällde som en övergångsreglering under den tid 1981-1982 års kontorsavtal var giltigt, dvs. till utgången av år 1982. I vart fall upphörde anteckningen med 1994 års avtal. Enligt arbetsgivarparterna har anteckningen karaktären av en förhandlingsregel som egentligen innebär en vetorätt för den lokala arbetstagarorganisationen. En sådan regel måste - för att vara giltig - vara skriftligt dokumenterad i gällande kollektivavtal, men det är den inte.

Arbetsdomstolen gör följande bedömning.

Vid avtalsförhandlingarna inför 1981-1982 års kontorsavtal kom parterna överens om att i fortsättningen låta ett enda kollektivavtal, kontorsavtalet, innehålla en reglering av anställningsvillkoren för kontorstjänstemän. Parterna kom överens om att kollektivavtalet endast skulle tillämpas på deltidsanställda med en arbetstid på 50 procent eller mer och detta skrevs också in i kollektivavtalet. De tjänstemän som vid ikraftträdandet av 1981-1982 års kontorsavtal innehade deltidsanställningar på kortare arbetstid skulle dock enligt anteckning i § 6 andra stycket i förhandlingsprotokollet omfattas av kontorsavtalets anställningsvillkor enligt vad som där närmare angavs. För de berörda deltidsanställda innebar kontorsavtalet uppenbarligen bättre villkor än de hade haft tidigare.

För anställning av tjänstemän med en kortare deltid än 50 procent kom man att i förhandlingsprotokollet ta in den nu omtvistade protokollsanteckningen i § 6 tredje och fjärde styckena. Någon giltighetstid för förhandlingsprotokollet som sådant eller för delar av detta finns inte inskriven i protokollet. Som "Ärende" är dock i protokollets huvud antecknat "Avtal om löner och anställningsvillkor för kontorspersonal 1981 och 1982".

Ingen av de hörda som deltog i 1981 års avtalsförhandlingar och arbetet därefter har gett någon förklaring till varför man valde att ta in anteckningen i § 6 tredje och fjärde styckena i förhandlingsprotokollet. Såvitt kommit fram under utredningen förekom det inte heller någon närmare diskussion mellan avtalsparterna om hur anteckningen skulle förstås eller om anteckningens betydelse för tolkningen av kontorsavtalet. Av förhörsutsagorna får anses framgå att avtalsparterna inte heller diskuterade för hur lång tid protokollsanteckningen skulle gälla. Någon gemensam avsikt hos avtalsparterna att anteckningen skulle förstås så att den begränsade arbetsgivarens fria anställningsrätt vad gäller tjänstemän med en arbetstid understigande 50 procent går därför inte att utröna genom vad förhörspersonerna uppgett.

Av förhörsutsagorna drar arbetsdomstolen slutsatsen att nyanställningar av tjänstemän med en arbetstid kortare än 50 procent knappast förekom under tiden från år 1981 fram till några år in på 1990-talet. Det finns inget belägg för att detta berott på att man från den fackliga sidan motsatte sig eventuella önskemål därom från arbetsgivarnas sida. Snarare torde det ha varit så att arbetsgivarsidan inte framförde några önskemål om sådana anställningar. Av den utveckling som följde efter 1981-1982 års kontorsavtal anser sig arbetsdomstolen därför inte kunna dra den slutsatsen att man i praxis kom att tillämpa en ordning som innebar att det krävdes överenskommelse med den lokala fackliga organisationen för att en arbetsgivare skulle få företa anställning av tjänstemän med en arbetstid understigande 50 procent. Vad som kan konstateras är att anställningar av tjänstemän med sådan arbetstid knappast förekom och en orsak till detta kan ha varit att ingen av parterna såg något skäl för sådana anställningar. Det framgår emellertid inte av utredningen att detta förhållande utvecklades som ett resultat av protokollsanteckningen.

År 1994 träffade parterna ett nytt kollektivavtal, som ersatte det gamla kontorsavtalet och fältavtalet. Fråga blev således om ett nytt, omarbetat avtal. Av utredningen framgår att parterna i anslutning till det nya avtalet gick igenom också vilka protokollsanteckningar som alltjämt var av betydelse. Det är ostridigt att protokollsanteckningen från år 1981 inte kom att tas upp vid denna genomgång och att den inte heller kom att inflyta i avtalstrycket. 1994 års avtal var som sagts ett nytt avtal, dvs. det var inte fråga om endast en prolongation med vissa ändringar av tidigare gällande avtal. Om FTF ansåg att protokollsanteckningen från år 1981 hade en självständig betydelse på vilken arbetstagarsidan kunde hävda en rätt gentemot arbetsgivarsidan och att anteckningen fortfarande hade giltighet, hade det därför ankommit på i arbetstagarsidan att framföra detta i vart fall under förhandlingarna till 1994 års avtal. Så skedde emellertid inte. Den i målet förebragta utredningen ger inte heller något stöd för att arbetsgivarparten vid avtalsförhandlingarna år 1994 var beredd att godta att protokollsanteckningen skulle anses utgöra en del av det nya kollektivavtalet. Protokollsanteckningen från år 1981 kan därför inte numera anses ha någon självständig betydelse.

Enligt förbundet ger protokollsanteckningen dock uttryck för en gemensam partsavsikt som förelåg år 1981; anteckningen fyller enligt förbundet ut gällande kollektivavtal och anger samtidigt en förutsättning för undantagsregeln i § 2 punkt 4 i avtalet.

Arbetsgivarparterna har förnekat riktigheten i förbundets påstående.

Arbetsdomstolen bedömer denna tvistefråga på följande sätt.

Som redan sagts anses en arbetsgivare ha i princip fri anställningsrätt. Rätten kan vara begränsad genom lag eller avtal. Med beaktande av den betydelse som en begränsning av anställningsrätten har, måste enligt arbetsdomstolens mening utgångspunkten vara att en sådan begränsning måste komma till klart uttryck i kollektivavtal för att ha någon giltighet i förhållande till avtalsslutande parter och deras medlemmar.

Någon uttrycklig begränsning av anställningsrätten finns inte inskriven i vare sig 1981-1982 års eller senare års kollektivavtal mellan FAO och FTF om löner och anställningsvillkor för försäkringstjänstemän. Frågan är därför om det nu gällande kollektivavtalet trots avsaknaden av en uttrycklig begränsningsregel ändå skall tolkas så som förbundet ger uttryck för i sitt förstahandsyrkande.

FTF hävdar att en sådan begränsning finns i protokollsanteckningen från år 1981 och att det nu gällande kollektivavtalet skall tolkas utifrån denna anteckning. Som redan sagts går det inte att av förhörsutsagorna utröna någon gemensam avsikt hos avtalsparterna år 1981 om hur protokollsanteckningen skall förstås eller dess betydelse för tolkningen av kollektivavtalet. Parterna i målet har inte heller närmare gått in på frågan hur 1981 års protokollsanteckning skall tolkas. Konstateras kan dock att ordalydelsen inte är helt klar. Visserligen kan anteckningen förstås så att parterna under förhandlingarna var överens om att anställningar på deltid understigande 50 procent inte borde ske annat än om det fanns särskilda skäl. A.L. och R.F. synes också ge uttryck för att avtalsparterna hade denna inställning. Anteckningens ordalydelse ger dock inte stöd för tolkningen att en arbetsgivare inte utan överenskommelse med den lokala fackliga organisationen fick anställa försäkringstjänstemän på deltid understigande 50 procent, dvs. att arbetstagarsidan i realiteten kunde hindra en anställning i ett enskilt fall och detta oavsett om arbetsgivaren och den lokala fackliga organisationen var överens om att det av särskilda skäl fanns behov av en deltidsanställning av sådant slag. Utredningen i målet ger inte heller något stöd för att arbetsgivarparten år 1981 var beredd att godta att kontorsavtalet skulle ges en sådan tolkning att arbetsgivarens anställningsrätt skulle vara begränsad på det sätt som förbundet hävdar. Om FTF ansåg att kollektivavtalet hade den betydelse som nu görs gällande, hade det ankommit på förbundet att uppge det för arbetsgivarsidan och få acceptans för sin tolkning. Så skedde uppenbarligen inte.

Det är ostridigt att frågan om en begränsning av arbetsgivarens fria anställningsrätt inte diskuterades inför 1994 års kollektivavtal. Undantagsregeln i kontorsavtalet fördes då över till det nya avtalet. Någon uttrycklig begränsning av arbetsgivarens fria anställningsrätt kom inte heller att tas in i 1994 års avtal och finns inte heller i det nu gällande kollektivavtalet. Arbetsdomstolen finner därför inte visat att avtalet skall tolkas enligt förbundets förstahandsyrkande. Detta yrkande skall därför avslås.

Förbundets andrahandsyrkande

FTF har i andra hand yrkat att domstolen skall förklara att gällande kollektivavtal inte hindrar förbundet att vidta stridsåtgärder i syfte att införa regler i kollektivavtalet med innebörd att försäkringstjänstemän med kortare arbetstid än 50 procent får anställas först efter överenskommelse mellan arbetsgivaren och FTF:s lokala organisation. Enligt förbundet innehåller det nu gällande kollektivavtalet - om arbetsdomstolen inte skulle bifalla förstahandsyrkandet - en negativ reglering i den betydelsen att kollektivavtalet inte gäller tjänstemän med en arbetstid understigande 50 procent. Förbundet är därför oförhindrat att vidta stridsåtgärder i syfte att få till stånd en kollektivavtalsreglering om anställningsrätten. Något annat skulle enligt förbundet strida mot grunderna för 44 § medbestämmandelagen.

Arbetsgivarparterna har bestritt yrkandet och hävdar att arbetsgivaren har en obegränsad rätt att anställa tjänstemän med arbetstid understigande 50 procent. Som stöd härför har arbetsgivarsidan åberopat principen om arbetsgivarens fria anställningsrätt och förklarat att denna princip visserligen kan inskränkas genom lag eller kollektivavtal, men tillagt att med det gällande kollektivavtalet råder fredsplikt om såväl vad kollektivavtalet uttryckligen reglerar som med kollektivavtalet sammanhängande frågor. Arbetsgivarparternas inställning får förstås så att arbetsgivarens fria anställningsrätt har stöd i gällande kollektivavtal, trots att avtalet saknar uttryckliga bestämmelser därom.

Arbetsdomstolen har uppfattat FTF:s talan så att förbundet önskar förklaring att just det gällande kollektivavtalet mellan förbundet och FAO om löner och andra anställningsvillkor inte utgör något hinder för förbundet att vidta stridsåtgärder i det syfte som anges i andrahandsyrkandet. Domstolen lämnar därför därhän frågan om det mellan parterna finns något annat, tillämpligt kollektivavtal som innehåller bestämmelser om fredsplikt.

Det torde vara ostridigt mellan parterna att - med den bedömning som arbetsdomstolen gjort vad gäller förbundets förstahandsyrkande - arbetsgivaren har en i princip fri anställningsrätt. Vad tvistefrågan nu gäller är om denna rätt också har stöd i kollektivavtalet, såvitt gäller anställning av tjänstemän med en arbetstid understigande 50 procent eller om frågan om ingående av anställningsavtal är oreglerad i avtalet.

Arbetsdomstolen gör följande överväganden.

Inledningsvis kan konstateras att det gällande kollektivavtalet saknar en uttrycklig reglering i fråga om arbetsgivarens rätt att ingå anställningsavtal. Vad frågan gäller är därför om arbetsgivarens anställningsrätt är vad man brukar kalla tyst reglerad i avtalet såvitt gäller tjänstemän med en arbetstid understigande 50 procent.

Den praxis som vuxit fram vad gäller tyst reglering i kollektivavtal utgår ifrån att det uttryckliga regelsystemet i avtalet bygger på vissa konkreta förutsättningar hos parterna som visserligen inte har kommit till klart uttryck i detta, men som ändå måste anses ligga inom avtalets naturliga ram (se t.ex. AD 1936 nr 29, 1938 nr 57 och 1964 nr 24). Vid tiden för medbestämmandelagens tillkomst gällde sedan länge den i arbetsdomstolens praxis fastlagda principen för tolkning av kollektivavtal om löner och allmänna anställningsvillkor, att arbetsgivarens befogenhet att besluta i bl.a. frågor som hör till ledningen av företaget och arbetets ledning och fördelning ansågs omfattad av kollektivavtalet och skyddad av den fredsplikt som följer med avtalet utan hinder av att saken inte berördes i avtalets text. Arbetsgivarens befogenhet ansågs tillkomma parten enligt kollektivavtalet, i den mån avtalet inte föreskrev avsteg härifrån (AD 1972 nr 7). Regleringen i 32 och 44 §§medbestämmandelagen bygger på att denna grundsats fortfarande skall tillämpas (AD 1986 nr 127).

Av vad som nu sagts följer att om det träffas kollektivavtal om anställningsvillkor för en viss grupp av tjänstemän utan att det i avtalet ges några uttryckliga regler i fråga om arbetsgivarens anställningsrätt, så tolkas kollektivavtalet så att arbetsgivaren har en på kollektivavtalet stödd rätt att i princip fritt anställa personer vars anställningar regleras i avtalet.

Frågan är då vad som gäller om avtalsparterna, som i detta fall, i ett kollektivavtal om tjänstemäns anställningsvillkor uttryckligen undantar en viss grupp av tjänstemän från avtalet och dess tillämpning. Finns det även då utrymme för att i kollektivavtalet tolka in en arbetsgivarens rätt att i princip fritt anställa tjänstemän tillhörande en sådan grupp? Något generellt svar torde inte kunna ges. Frågan hur kollektivavtalet är att förstå måste här som eljest prövas med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet.

Det är ostridigt att 1994 års avtal utgjorde ett helt nytt, omarbetat avtal som ersatte de tidigare mellan parterna gällande kontors- och fältavtalen. Med det nya avtalet gav parterna uttryck för att reglerna i detta om löne- och andra anställningsvillkor för anställda tjänstemän inte skulle gälla de tjänstemän som hade en arbetstid understigande 50 procent av den ordinarie arbetstiden. I denna del får avtalet anses ge uttryck för en negativ reglering med den följden att avtalsparterna inte under avtalets giltighetstid kan under hot om stridsåtgärd påkalla förhandling om att också denna grupp tjänstemän skall omfattas av de anställningsvillkor som kollektivavtalet innehåller. FTF har inte heller påstått att förbundet i detta avseende skulle vara obundet av någon fredsplikt.

Kollektivavtalets kanske viktigaste funktion är att vara ett fredsdokument, som tryggar arbetsfreden mellan avtalsparterna under den tid avtalet gäller. Det är därför givetvis angeläget att parter som avser att sluta kollektivavtal tydligt klargör för varandra vilken omfattning och innebörd avtalet avses få. Vad gäller arbetstagares medbestämmanderätt i frågor som rör exempelvis ingående av anställningsavtal anvisar medbestämmandelagen i 32 § jämförd med 44 § en väg för arbetstagarsidan att uppnå medbestämmandeavtal. Enligt 32 § är det mellan parter i avtal om löner och allmänna anställningsvillkor som även kollektivavtal om medbestämmanderätt för arbetstagarna bör träffas. Att lagstiftaren anknutit till löneavtalen förklaras av att den ensidiga rätten för arbetsgivaren att bestämma i företags- och arbetsledningsfrågor har brukat härledas från sådana avtal. Regleringen innebär att det ankommer på arbetstagarsidan att ta initiativ till medbestämmandeavtal. Det krävs i och för sig inte att parter som brukar träffa kollektivavtal om löner och allmänna anställningsvillkor kopplar samman sina förhandlingar på medbestämmandeområdet med löneförhandlingarna. Det är dock så att den kvarlevande stridsrätten enligt 44 § bygger på att en part begär avtalsreglering på medbestämmandeområdet innan ett fredspliktsgrundande löneavtal träffas (se härom Bergqvist-Lunning, Medbestämmandelagen - lagtext med kommentarer, 1986, s. 316 f.).

Det kollektivavtal som träffades mellan FTF och FAO år 1994 innehåller som redan sagts löne- och andra anställningsvillkor för försäkringstjänstemän. Genom den negativa reglering som nyss nämnts omfattar avtalet även tjänstemän med en arbetstid understigande 50 procent. Med beaktande av den ordning för träffande av medbestämmandeavtal som lagstiftaren utgår ifrån hade det ankommit på FTF att under förhandlingarna särskilt ta upp frågan om ett medbestämmandeavtal, om förbundet önskade få till stånd en begränsning i arbetsgivarens i princip fria anställningsrätt vad gäller tjänstemän med en arbetstid under 50 procent. Om förbundet inte hade fått gehör för sitt krav, hade möjlighet funnits för förbundet att agera enligt 44 § medbestämmandelagen för att på så sätt tillförsäkra sig en kvarlevande stridsrätt under avtalets giltighetstid. Såvitt framgår av utredningen i målet skedde inte detta vare sig inför 1994 års avtal eller det nu gällande avtalet.

Med hänsyn till den stora betydelse som fredsplikten har på arbetsmarknaden kan det inte komma i fråga att enligt grunderna för 44 § medbestämmandelagen intolka en efterlevande stridsrätt i en fråga som avtalsparterna över huvud taget inte diskuterat under avtalsförhandlingarna.

Arbetsdomstolens slutsats blir därför att inte heller förbundets andrahandsyrkande kan vinna bifall.

Rättegångskostnader

Med denna utgång i målet skall FTF såsom tappande part ersätta motparterna för deras rättegångskostnader i målet. Förbundet har vitsordat 44 000 kr som skälig ersättning.

Arbetsdomstolen finner den av FAO yrkade ersättningen, 68 000 kr, skälig.