AD 1996 nr 16

Parter:

Lärarförbundet; Stockholms stad, Stockholms Skolor Central Förvaltning

Nr 16

Lärarförbundet

mot

Stockholms stad, Stockholms Skolor Central Förvaltning.

Bakgrund

Mellan Stockholms stad och Lärarförbundet gäller ett trygghetsavtal träffat den 11 september 1987 mellan staden och dåvarande Svenska Facklärarförbundet. Avtalet, i det följande kallat 1987 års trygghetsavtal, är här intaget som domsbilaga.

Våren 1993 sade staden upp ett antal hemspråkslärare, medlemmar i Lärarförbundet, på den grunden att det förelåg arbetsbrist. De hemspråkslärare som hade anställts i staden före den 1 januari 1991 hade fram till dess haft anställningar med statligt reglerade villkor. Denna dag "kommunaliserades" lärartjänsterna, vilket innebar att staten inte längre reglerade anställningsvillkoren för dessa tjänster. Samma dag sammanslogs Svenska Facklärarförbundet och Sveriges Lärarförbund och bildade Lärarförbundet.

Med anledning av stadens uppsägning av hemspråkslärarna har det uppkommit en tvist mellan staden och Lärarförbundet. Förbundet hävdar bl.a. att uppsägningarna av hemspråkslärarna strider mot 1987 års trygghetsavtal. Sedan tvisteförhandlingar hållits utan att enighet kunnat nås har Lärarförbundet väckt talan mot staden. Förbundet har därvid yrkat bl.a. att staden skall förpliktas att utge allmänt och ekonomiskt skadestånd till de aktuella hemspråkslärarna i första hand för brott mot avtalet. Staden har bestritt bifall till käromålet. Parterna har yrkat ersättning för sina hittills i målet uppkomna rättegångskostnader.

Parterna är i målet oense bl.a. i tre frågor, nämligen om 1987 års trygghetsavtal gäller för de i målet aktuella hemspråkslärarna, om avtalet är att förstå så att vid arbetsbrist/övertalighet några uppsägningar inte får företas av de arbetstagare som avtalet omfattar samt om stadens omplaceringsskyldighet enligt avtalet i vart fall sträcker sig längre än den omplaceringsskyldighet som följer av 7 § andra stycket och 22 §anställningsskyddslagen. Sedan arbetsdomstolen efter samråd med parterna beslutat att genom mellandom pröva dessa frågor har huvudförhandling hållits, där frågorna belysts. Av skäl som framgår i det följande har arbetsdomstolen vid överläggning till denna dom beslutat att i domen pröva endast frågan om avtalet är tillämpligt på de aktuella hemspråkslärarna. I det följande redovisas dock parternas talan i samtliga tre frågor.

Arbetsdomstolen har enligt 5 kap. 1 § andra stycket arbetstvistlagen berett de arbetstagarorganisationer i övrigt, som enligt staden slutit trygghetsavtal av samma innehåll som det i målet aktuella, att yttra sig över de nyssnämnda tvistefrågorna. Yttranden har lämnats av Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund (SKTF), Vårdförbundet SHSTF, LEDARNA och Sveriges Civilingenjörsförbund och Civilekonomernas Riksförbund.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Lärarförbundet

Gäller Trygghetsavtalet för de i målet aktuella hemspråkslärarna?

Den 11 september 1987 träffade dåvarande Svenska Facklärarförbundet ett trygghetsavtal med staden. Redan dessförinnan hade staden träffat motsvarande avtal med ett flertal andra arbetstagarorganisationer, det första år 1986 med bl.a. Svenska Kommunalarbetareförbundet och SKTF.

Det var staden som tog initiativ till avtalet med Facklärarförbundet genom att föreslå och påkalla förhandling om avtalet. Vid denna tid hade Facklärarförbundet dels medlemmar som var anställda på rent kommunala avtal, t.ex. förskolelärare, dels medlemmar som hade statligt reglerade anställningar, t.ex yrkeslärare inom gymnasieskolan och slöjdlärare i grundskolan.

Den 1 januari 1991 sammanslogs Svenska Facklärarförbundet och Sveriges Lärarförbund till ett nytt förbund - Lärarförbundet. 1987 års trygghetsavtal blev därmed gällande för Lärarförbundet till följd av bestämmelserna i 28 § nuvarande fjärde stycket i medbestämmandelagen (MBL). Enligt 26 § MBL binder avtalet även de medlemmar i förbundet som omfattas av avtalet. För att denna bundenhet skall upphöra krävs att avtalet sägs upp eller att det träffas ett kollektivavtal om inskränkningar av avtalets tillämpningsområde. Staden har emellertid varken sagt upp 1987 års avtal eller inlett förhandlingar om inskränkning av dess tillämpningsområde. Avtalet omfattade därför de i målet aktuella hemspråkslärarna när de sades upp i maj 1993. Lärarförbundet har nu ca 200 000 medlemmar med anställningar inom de kommunala, statliga och privata områdena.

Att 1987 års trygghetsavtal omfattar de i målet aktuella hemspråkslärarna vinner stöd i avtalets text. På ett flertal ställen i avtalet står angivet att det omfattar tillsvidareanställd personal anställd på rent kommunala avtal. De aktuella hemspråkslärarna var i maj 1993, när de sades upp från sina anställningar, tillsvidareanställda på rent kommunala avtal. Det saknas bestämmelser om att tillämpningsområdet över huvud taget skulle vara inskränkt på något sätt eller att avtalet endast gäller för dem som var tillsvidareanställda på rent kommunala avtal vid tidpunkten då avtalet slöts. Trygghetsavtalet gäller således all personal tillsvidareanställd på rent kommunala avtal, oavsett när de anställdes eller när de blev medlemmar i Lärarförbundet.

En person som tagit anställning i staden och som är medlem i någon av de organisationer som träffat trygghetsavtal med staden kommer sålunda automatiskt in under avtalets tillämpningsområde. Genom kommunaliseringen kom lärarna att föras in under avtalets tillämpningsområde och de omfattas genom sitt medlemskap i Lärarförbundet av det i målet aktuella trygghetsavtalet. Även andra grupper har på motsvarande sätt kollektivt förts över. Genom den s.k. ädelreformen fördes landstingskommunalt anställd personal över till primärkommunala anställningar och kom därigenom att omfattas av de trygghetsavtal som SKTF respektive Vårdförbundet SHSTF hade träffat med staden.

När 1987 års trygghetsavtal slöts utgick parterna ifrån att den vanliga ordningen på arbetsmarknaden skulle gälla, nämligen att kollektivavtalets bestämmelser skulle gälla också för de anställningsavtal som träffas efter kollektivavtalets ikraftträdande. Om något annat hade åsyftats, skulle det ha framgått av avtalstexten.

Förbundet bestrider att det förelåg någon gemensam partsavsikt att avtalet skulle gälla endast arbetstagare eller kategorier av arbetstagare som vid denna tid var anställda på rent kommunala avtal. Frågan diskuterades över huvud taget inte; man visste då inte ens om att någon kommunalisering skulle ske vare sig av lärartjänsterna eller andra tjänster. Inte heller diskuterades att lärarna generellt sett skulle uteslutas från avtalets tillämpningsområde.

Det är staden som har att styrka att innebörden av 1987 års trygghetsavtal är en annan än vad avtalstexten ger vid handen. Om staden när avtalet slöts hade haft den ståndpunkt som staden ger uttryck för i detta mål, hade det ålegat staden att klargöra denna för sin avtalsmotpart, dvs. dåvarande Svenska Facklärarförbundet. Något sådant klargörande gjordes emellertid inte. Att hemspråkslärarna år 1987 inte hade rent kommunalt reglerade anställningar saknar härvid betydelse.

Innan lärartjänsterna kommunaliserades var det staten genom Statens Arbetsgivarverk (SAV) som i enlighet med den s.k. ställföreträdarlagen för kommunernas räkning träffade kollektivavtal med huvudorganisationerna på det statligt reglerade avtalsområdet avseende lärarnas löner och anställningsvillkor. I och med riksdagens s.k. kommunaliseringsbeslut (jfr prop. 1989/90:41) upphörde den statliga regleringen av anställningsvillkoren för lärarna med utgången av år 1990. Beslutet innebar att ställföreträdarlagen inte längre skulle tillämpas på lärartjänsterna och att de avtal om lärarnas löner och anställningsvillkor som hade slutits av parterna på det statligt lönereglerade avtalsområdet skulle upphöra. Kommunaliseringen innebar därmed att lärarna fr.o.m. den 1 januari 1991 kom under ett enhetligt kommunalt huvudmannaskap, liksom övriga anställda inom kommunerna. De kollektivavtal som hade tidsbegränsad löptid till utgången av år 1990 upphörde vid årsskiftet, däribland Skolavtalet. Även de kollektivavtal som staten hade träffat med stöd av ställföreträdarlagen och som gällde tills vidare upphörde att gälla vid årsskiftet 1990/91, eftersom de avtalen endast gällde arbetstagare som hade sina anställningsvillkor reglerade genom kollektivavtal med SAV eller som brukade ha sina kollektivavtal reglerade i den ordningen.

Med riksdagens kommunaliseringsbeslut fick kommunerna fullt ansvar för de kommunalt anställda. I den nyssnämnda propositionen uttalades i anslutning till detta bl.a. följande (a. prop. s. 13 och 14).

"En fördel för personalen blir att den får en fastare anknytning till den kommun som den är anställd hos. Den enskilde läraren, skolledaren eller syofunktionären kommer automatiskt att omfattas av kommunens personalpolitik och åtgärder. Kommunens ansvar för den personal som nu har statligt reglerade tjänster blir klart uttalat, vilket inte minst från trygghets- och personalomsorgssynpunkt kommer att ha stor betydelse för den enskilde."

I och med att de statliga kollektivavtalen upphörde att gälla kom enligt 26 § MBL samtliga kommunala avtal att gälla för medlemmarna i de lärarorganisationer, vilka hade slutit och eller på annat sätt var bundna av avtalen. Dåvarande Svenska Facklärarförbundet var vid denna tid bundet av i stort sett samtliga kommunala avtal, vilka före kommunaliseringen hade gällt endast medlemmar som var anställda på rent kommunala avtal. Det rörde sig om avtal som hade slutits antingen av Facklärarförbundet självt eller dåvarande Kommunaltjänstemannakartellen, som förbundet var medlem i. Om staden inför kommunaliseringen hade uppfattningen att lärarna inte skulle omfattas av 1987 års trygghetsavtal efter kommunaliseringen, skulle man ha tagit upp förhandlingar med Lärarförbundet om det utifrån den ordning som följer av 26 och 28 §§ MBL. Det gjorde man emellertid inte.

Inför kommunaliseringen kände både lärarna och deras organisationer viss oro och bl.a. utbröt det en stor arbetsmarknadskonflikt. Svenska Facklärarförbundet, Sveriges Lärarförbund, Lärarnas Riksförbund och Skolledarförbundet hade redan år 1989 tagit upp förhandlingar om vad som skulle gälla för lärarna efter kommunaliseringen. Förhandlingar fördes med både statliga och kommunala företrädare. Arbetsgivarsidan företräddes av SAV, Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet. Förhandlingarna utmynnade den 1 december 1989 i ett avtal om löner m.m. för lärare, skolledare och syofunktionärer (RALS). Staten ansvarade för avtalet fram till den 31 december 1990 och de kommunala parterna för tiden efter kommunaliseringen. Avtalet fick en löptid till utgången av år 1991 och slöts med förbehåll att ställföreträdarlagen skulle upphöra att tillämpas med utgången av år 1990. Av avtalet framgår att avtalsperioden för kommunala skolor skulle vara den 1 januari 1989 - den 31 december 1991 (§ 17) och att samtliga kommunala avtal skulle gälla för lärare fr.o.m. den 1 januari 1991 (§ 7). Det gjordes alltså inga undantag för vissa kommunala avtal. Det förutsattes vidare att fortsatta förhandlingar skulle föras avseende en precisering av lärarnas anställningsvillkor för tiden efter kommunaliseringen.

Sådana förhandlingar upptogs också år 1990. Dessa ledde den 18 december 1990 fram till en överenskommelse om löne- och anställningsvillkor för lärare, skolledare och syofunktionärer ("Skolförhandlingarna 1990"). Parterna kom då överens om vissa avvikelser från och övergångsbestämmelser till dåvarande AB 89 och ändringar i specialbestämmelserna för lärare (BOK 423) m.m. Överenskommelsen innehåller en uttömmande reglering i fråga om avvikelser från gällande kommunala avtal såvitt gäller lärarna för tiden fr.o.m. den 1 januari 1991. Att avtala om avvikelse från huvudbestämmelserna var vid denna tid det normala tillvägagångssättet på det kommunala området. Även senare har detta tillvägagångssätt följts, t.ex. vid 1988 respektive 1990 års överenskommelser rörande lön och allmänna anställningsvillkor m.m. (ÖLA 88 och ÖLA 90). Om överenskommelsen den 18 december 1990 inte hade träffats, skulle Lärarförbundets medlemmar på grund av bestämmelserna i 26 § MBL fr.o.m. den 1 januari 1991 ha blivit bundna av samtliga kollektivavtal som Facklärarförbundet hade slutit för sina grupper.

Att parterna i Skolförhandlingarna 1990 inte gjorde någon åtskillnad mellan olika kommunala avtal framgår av protokollet från förhandlingarna. Där sägs i § 1 följande.

"Parterna konstaterar

att riksdagen 1989-12-08 (prop 1989/90:41) beslutat att den statliga regleringen av löne- och anställningsvillkor för lärare, skolledare, biträdande skolledare och syofunktionärer skall upphöra med utgången av år 1990 samt

att fr o m 1991-01-01 samtliga kommunala avtal kommer att omfatta lärare, skolledare och syofunktionärer."

Texten ger klart och tydligt uttryck för en partsavsikt som följer intentionerna i den tidigare nämnda kommunaliseringspropositionen. Vad parterna ger uttryck för följer också av de rättsregler som gäller i fråga om giltigheten av träffade avtal, dvs. de kommunala avtal som hade träffats av dåvarande Svenska Facklärarförbundet/Sveriges Lärarförbund eller Kommunaltjänstemannakartellen blev fr.o.m den 1 januari 1991 gällande för lärarna enligt 26 § MBL med de avvikelser som följde av Skolförhandlingarna 1990. Någon åtskillnad mellan olika typer av kommunala avtal gjordes inte och kommer inte heller till uttryck i avtalstexten. Att de gamla avtalen skulle fortsätta gälla även efter kommunaliseringen var också en fråga som arbetstagarsidan drev med stor kraft under förhandlingarna.

I samband med kommunaliseringen skedde en omfattande avreglering av skolförfattningarna. Dessa ersattes av en mycket sparsammare reglering, till största delen bestående av skollagen, som ändrades den 1 januari 1991. Vidare försvann flera statliga myndigheter som haft stort inflytande över kommunerna och skolorna, bl.a. Skolöverstyrelsen och länsskolenämnderna. I stället bildades Skolverket som har avsevärt mindre befogenheter gentemot kommunerna. Förändringen syftade till att kommunerna skulle få stor frihet att själva utforma den skola de ville ha.

Inte något i Lärarförbundets agerande i förhållande till staden har bundit förbundet vid den tolkning av trygghetsavtalet som staden nu hävdar. Det var först i samband med uppsägningarna av hemspråkslärarna som staden hävdade att avtalet inte gäller för lärarna.

Sammanfattningsvis hävdar förbundet således att 1987 års trygghetsavtal gäller för förbundets medlemmar på följande grunder.

Avtalet har träffats med Svenska Facklärarförbundet, som vid sammanslagningen den 1 januari 1991 kom att ingå i Lärarförbundet.

Avtalet binder de medlemmar i Lärarförbundet som avtalet omfattar.

Avtalet gäller enligt sin ordalydelse tillsvidareanställd personal som är anställd på rent kommunala avtal.

Avtalet har ingen annan innebörd än som följer av ordalydelsen.

Det har inte träffats någon annan överenskommelse och inte heller har arbetstagarsidan accepterat någon annan ståndpunkt.

Är 1987 års trygghetsavtal att förstå så att vid arbetsbrist/övertalighet några uppsägningar inte får företas av de arbetstagare som avtalet omfattar?

Tanken med 1987 års avtal har hela tiden varit den att staden, som med sin stora organisation kan bedriva ett effektivt omplaceringsarbete, skall erbjuda övertalig personal tillfälliga omplaceringar och utbildning till dess att dessa kan omplaceras permanent. Den gemensamma partsavsikten har varit att skapa en anställningsgaranti som förhindrar uppsägningar. Ingen anställd får sägas upp vid arbetsbrist under förutsättning att den övertalige accepterar erbjudande enligt avtalet om omplacering eller utbildning. I detta ligger att den anställde är skyldig att godta också tillfälliga placeringar. Avtalet lägger även ett ansvar på de fackliga organisationerna att verka för att den anställde accepterar erbjudna omplaceringar (se avtalet s. 2 sista stycket sista meningen).

Att trygghetsavtalet har detta syfte följer av flera omständigheter.

I avtalet sägs ordagrant att "tillsvidareanställd personal anställda på rent kommunala avtal skall garanteras anställningstrygghet" (se avtalet s. 1 sista stycket och s. 3 under rubriken Förutsättning för anställningstrygghet). På s. 4 i avtalet finns de principer nedtecknade som gäller vid övertalighetssituationer. Av dessa framgår att staden aldrig har haft för avsikt att säga upp personal utan i stället avsett att lösa övertaligheten genom omplaceringar. Det har aldrig varit avsikten med avtalet - och detta har inte heller tillämpats så - att reglerna skulle ligga till grund för turordning vid uppsägning.

Riktigheten av förbundets ståndpunkt bekräftas vidare av uttalanden som fällts av stadens politiker i olika sammanhang och som återgetts i bl.a. tidningsartiklar. Av uttalandena framgår att anställningstryggheten utgör en viktig målsättning samt att staden med sin stora organisation skall ha kapacitet för att uppfylla denna målsättning. Detta framgår bl.a. av ett utdrag ur kommunstyrelsens protokoll den 22 maj 1991 avseende personalpolitiska åtgärder i samband med strukturförändringar m.m., där de föredragande borgarråden anför bl.a. följande.

"Genomförandet av de strukturförändringar som nu har inletts eller aktualiserats kan väntas leda till övertalighet. Mellan staden och de fackliga organisationerna gäller utöver lagen om anställningsskydd det år 1986 tecknade trygghetsavtalet. - - - "

I protokollet återges också en skrivelse från Mats Hulth, i vilken hänvisas till en promemoria där finansborgarrådens riktlinjer för finanspolitiken med flerårsprogram för åren 1992-1994 uttrycker den pågående utvecklingen bl.a. på följande sätt.

"Stockholms stad står inför en rad strukturförändringar. Minskning av administrationen, omstrukturering av centrala nämnder, överföring av arbetsuppgifter till bolagssektorn och till externa leverantörer av tjänster är exempel på beslutade förnyelseinsatser.

Staden är en stor arbetsgivare med goda möjligheter att ta tillvara den erfarenhet och kompetens som de anställda har. Det är också stadens policy. De strukturförändringar som förestår ska genomföras så att de anställda får möjlighet att genom utbildning och kompetensutveckling få nya arbetsuppgifter och gå in på nya områden. Anställda som vill söka sig till andra områden än de staden kan erbjuda bör få stöd och hjälp att göra det."

Principen att staden inte skall säga upp övertalig personal som omfattas av stadens trygghetsavtal har i olika brev så sent som år 1995 bekräftats av både chefen för omstruktureringskansliet Mona Maxe och finansborgarrådet Mats Hulth.

Staden har även gett ut en "Handledning för övertalighetsarbetet i Stockholms stad". I denna (1994 års utgåva) sägs bl.a. följande:

"TRYGGHETSAVTALET OCH STADENS POLICY

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

- - - Trygghetsavtalet och stadens policy innebär för närvarande att tillsvidareanställda arbetstagare inte skall sägas upp p g a arbetsbrist. Den som blir övertalig skall i stället erhålla andra arbetsuppgifter. En arbetstagare som avböjer ett erbjudande om annat arbete kan sägas upp på grund av arbetsbrist.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Det praktiska avvecklingsarbetet

Organisation av övertaligheten

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Hittills har i huvudsak tre modeller förekommit. En modell är att den övertalige finns kvar i verksamheten med verksamhetschefen som ansvarig för avvecklingen. En annan har varit att skapa en särskild övertalighetsorganisation med en särskild projektledare som ansvarig för avvecklingen. Den tredje modellen är en kombination av de båda, nämligen de övertaliga finns kvar i verksamheten men en särskild projektledare är ansvarig för själva avvecklingen.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Planeringssamtal

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Ett planeringssamtal bör beröra vad det innebär att vara övertalig och vad som kommer att hända. Det kan vara lämpligt att gå igenom följande punkter:

Trygghetsavtalet och rätten till bibehållen anställning och sysselsättningsgrad

- - -

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Stöd och hjälpmedel i övertalighetsarbetet

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Omstruktureringskansliet

Omstruktureringskansliet utgör ett komplement till och stöd för förvaltningarnas arbete med övertaligheten. Arbetet inriktas därför på åtgärder som stimulerar till byte av arbete över förvaltningsgränserna och en framtid utanför Stockholms stad. - - -

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Utformningen av texten i denna handledning pekar på att utgångspunkten är och har varit att personal inte skall sägas upp. Den ger anvisningar om hur övertalighet skall hanteras utan att personal behöver sägas upp samt ger en fingervisning om den stora apparat som staden byggt upp för att klara av denna uppgift.

Det har också utvecklats en mycket fast praxis vid tillämpningen av stadens trygghetsavtal som avtalsparterna varit medvetna om och som inneburit att inga anställda har sagts upp på grund av övertalighet, med mindre de avböjt erbjudanden om omplacering eller andra åtgärder. Det är enbart lärare, och då framför allt hemspråkslärare, som har sagts upp med hänvisning till att lärare inte omfattas av trygghetsavtalet och detta trots att det funnits en hög övertalighet även bland andra yrkeskategorier. Det finns inget skäl varför denna grupp skulle falla utanför avtalets tillämpningsområde och den anställningsgaranti som det innehåller (se i denna fråga bl.a. R.E:s Anställningsförhållandet vid företagsöverlåtelser s. 240 ff.). Om arbetsdomstolen skulle komma fram till att avtalet endast ger uttryck för ett ensidigt åtagande som arbetsgivaren kan ta tillbaka, måste garantin i vart fall tillämpas lika för alla anställda. I annat fall står tillämpningen i strid mot kollektivavtalets grunder och mot god sed på arbetsmarknaden. Fråga skulle alltså då vara om en sådan diskriminering av denna grupp anställda att avtalet i det avseendet inte kan vara giltigt.

Sammanfattningsvis hävdar förbundet att 1987 års trygghetsavtal har den innebörden att staden vid konstaterad arbetsbrist/övertalighet inte kan säga upp den berörda personalen, trots att det föreligger saklig grund för uppsägning enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen. Trygghetsavtalet innebär en anställningsskyddsgaranti som gäller under förutsättning att den övertalige inte avböjer erbjudanden om längre eller kortare omplacering, utbildning eller andra åtgärder i avbidan på en slutlig omplacering. Lärarförbundet hävdar sålunda att avtalet är att förstå så att det vid arbetsbrist/övertalighet inte får företas några uppsägningar av de arbetstagare som avtalet omfattar och att detta följer av

avtalstexten

fast praxis

politiska uttalanden som gjorts

stadens egna föreskrifter så som de kommer till uttryck i publikationen Handledning för övertalighetsarbetet i Stockholms stad

Sträcker sig stadens omplaceringsskyldighet enligt trygghetsavtalet längre än den omplaceringsskyldighet som följer av 7 § andra stycket och 22 §anställningsskyddslagen?

För det fall arbetsdomstolen finner att trygghetsavtalet inte ger någon garanti mot uppsägningar gör Lärarförbundet gällande att stadens omplaceringsskyldighet enligt avtalet i vart fall sträcker sig längre än den omplaceringsskyldighet som följer av 7 § andra stycket och 22 §anställningsskyddslagen.

Förbundet åberopar till stöd för denna ståndpunkt vad som redan anförts under föregående rubrik.

Frågan huruvida omplaceringsskyldigheten enligt trygghetsavtalet sträcker sig längre än omplaceringsskyldigheten enligt 22 § anställningsskyddslagen är svår att besvara bl.a. därför att staden har vägrat tillämpa avtalet endast såvitt gäller lärarna och inte några andra yrkesgrupper. Inte heller har staden, såvitt Lärarförbundet känner till, träffat något kollektivavtal om tillämpningen av 22 § anställningsskyddslagen, vilket hade varit naturligt med tanke på stadens omfattande organisation och därmed vidhängande svårigheter att tillämpa just den paragrafen.

Som redan framgått hävdar förbundet att de principer som är upptagna i på s. 4 i avtalet under rubriken "Principer vid omplacering på grund av övertalighet" utgör endast riktlinjer för omplaceringsarbetet; det är alltså inte fråga om någon hanteringsordning för uppsägning av personal.

Lärarförbundet hävdar att trygghetsavtalet har tillämpats så att staden påtagit sig ett ansvar för mer omfattande utbildning än vad arbetsdomstolen i sin praxis har förklarat vara skälig vid omplacering enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen eller 22 § samma lag, om den över huvud taget kan komma att tillämpas (se s. 5 andra stycket i avtalet under rubriken "Utbildning till andra arbetsuppgifter"). Av texten följer att en anställd som ställer upp på erbjudna utbildningsinsatser inte riskerar uppsägning.

Sammanfattningsvis hävdar Lärarförbundet att omplaceringsskyldigheten enligt trygghetsavtalet i vart fall sträcker sig längre än den som följer av anställningsskyddslagen (jfr AD 1984 nr 141), och åberopar till stöd för detta samma skäl som förbundet angett under det närmast föregående rubrikavsnittet samt det förhållandet att Stockholms stad tillämpat avtalet på ett sätt som vida överstiger vad man från arbetstagarsidan kunna kräva med stöd av lagen. Det kan för övrigt ifrågasättas, varför ett kollektivavtal över huvud taget skulle ha träffats om detta inte innehåller något som avviker från lagens bestämmelser. Det kan också ifrågasättas varför staden lägger ned så mycket arbete, t.ex. i detta mål, för att hävda att avtalet inte gäller för lärarna, om avtalet inte ger arbetstagarna bättre anställningsskydd än lagen.

Stockholms stad

Gäller Trygghetsavtalet för de i målet aktuella hemspråkslärarna?

Redan hösten 1986 träffade staden ett trygghetsavtal med Svenska Kommunalarbetareförbundet och dess avdelning 1, SKTF och Sveriges Socionomers, Personal- och Förvaltningstjänstemäns Riksförbund (nuvarande Akademikerförbundet SSR). Därefter har staden med ett tjugotal andra arbetstagarorganisationer träffat trygghetsavtal med samma innehåll som det ursprungliga. Vid de förhandlingar som hölls under våren 1986 och som ledde fram till det första trygghetsavtalet företräddes staden av dåvarande förhandlingschefen i stadens personal- och organisationsförvaltning, nuvarande stadssekreteraren Jan Skoglund som även hade formulerat texten i avtalet.

De trygghetsavtal som har träffats utgör lokala kollektivavtal som gäller endast inom Stockholm stad. De har ingåtts självständigt och på eget initiativ av staden utan någon inblandning av Svenska Kommunförbundet som central arbetsgivarorganisation. Vid förhandlingarna kring trygghetsavtalen företräddes staden av sin dåvarande Personal- och organisationsnämnd, som med stöd av sitt reglemente med bindande verkan för staden hade att genom kollektivavtal reglera frågor som rörde staden som arbetsgivare och dess arbetstagare. I dag är det kommunstyrelsen som tecknar sådana avtal. Arbetsgivarbefogenheterna inom staden utövas dock av varje kommunal nämnd med undantag dock för kollektivavtal och andra kommunövergripande frågor rörande t. ex. anställningsförmåner och anställningsvillkor.

Det i målet aktuella trygghetsavtalet ingicks mellan staden och Svenska Facklärarförbundet år 1987. Detta var naturligt, eftersom Facklärarförbundets medlemmar till övervägande del bestod av arbetstagarkategorier anställda på rent kommunala avtal, bl.a. förskolelärare.

När 1987 års trygghetsavtal träffades innehade lärarna hos kommunen statligt reglerade tjänster. Denna yrkeskategoris löner och anställningsvillkor reglerades i kollektivavtal som på arbetsgivarsidan slöts av staten genom SAV. Kommunerna var vid denna tid på grund av lag förhindrade att själva sluta några kollektivavtal med lärarnas organisationer. Av texten i trygghetsavtalet framgår att endast "tillsvidareanställd personal anställda på rent kommunala avtal" omfattas av avtalets tillämpningsområde (se s. 1 nederst och s. 3 mitten). Arbetstagarkretsen bestämdes på detta sätt i avtalet eftersom lärare, skolledare och syofunktionärer, som hade statligt reglerade tjänster, inte skulle omfattas av avtalet. Det förelåg således en gemensam partsavsikt när avtalet slöts att bl.a. lärare inte skulle omfattas av avtalet. Inte heller omfattades lärarna av den personalpolitiska målsättning som kommer till uttryck i trygghetsavtalet. Kommunaliseringen av lärarnas tjänster vid årsskiftet 1990/91 och sammanslagningen av de bägge lärarförbunden har inte påverkat trygghetsavtalets innebörd.

Enligt stadens uppfattning skall alltså 1987 års trygghetsavtal tolkas så att det omfattar endast arbetstagarkategorier med anställda som när avtalet träffades hade rent kommunala avtal. Det förhållande att lärarnas anställningar kommunaliserades några år senare var inget som avtalsparterna förutsåg vid avtalstillfället. Någon gemensam partsavsikt för den situationen förelåg därför inte. Avsikten med skrivningen i avtalet om vilka anställda som skulle omfattas var fullständigt klar för båda parter när avtalet träffades; avtalet omfattade endast de arbetstagarkategorier som vid tiden för avtalet hade rent kommunala avtal. Om något annat varit avsikten, skulle detta ha kommit till uttryck i avtalstexten. Begreppet "rent kommunala avtal" har således numera endast historisk betydelse.

Den ordalydelse som 1987 års avtal har bekräftar således stadens ståndpunkt att avtalet över huvud taget inte omfattar yrkeskategorin lärare och sålunda inte heller de i målet aktuella hemspråkslärarna. Att avtalet har denna innebörd har staden hävdat alltsedan avtalet kom till. Staden har också tillämpat avtalet på detta sätt. Staden återkommer i det följande till detta.

Våren 1993 sade staden upp 140 hemspråkslärare. Tvisten i målet rör 78 av dessa lärare. Uppsägningarna skedde med anledning av att statsbidragsreglerna för det offentliga skolväsendet ändrades. Ändringarna föranledde staden att anslå mindre resurser för hemspråksundervisningen, att besluta om en ny organisation och nya riktlinjer för hemspråksundervisningen. Vid uppsägningarna tillämpades bestämmelserna i anställningsskyddslagen.

För det fall arbetsdomstolen finner att 1987 års trygghetsavtal efter kommunaliseringen är tillämpligt på lärare, hävdar staden att avtalet i vart fall inte kan tillämpas på den grupp hemspråkslärare som blev anställd före kommunaliseringen. Av de i målet aktuella 78 hemspråkslärarna anställdes 74 stycken före årsskiftet 1990/1991. Endast fyra av dem har alltså anställts efter kommunaliseringen.

Staden övergår nu närmare till verkningarna av den s.k. kommunaliseringen och går först in på den roll som Svenska Kommunförbundet har.

Svenska Kommunförbundet är en sammanslutning av primärkommuner och har enligt stadgarna till uppgift att stödja och utveckla den kommunala självstyrelsen, tillvarata kommuners intressen, främja samverkan mellan kommunerna samt bistå dem i deras verksamhet. Av 16 § i stadgarna framgår att dess styrelse utser en förhandlingsdelegation som företräder förbundet och dess medlemmar vid förhandlingar och överläggningar med arbetstagarnas organisationer om frågor som rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare och som avser personal anställd hos kommunerna. I sådana frågor träffar delegationen avtal och fattar beslut som är bindande för förbundet. Varje enskild kommun behåller emellertid sin självständighet. Det är först när en enskild kommun, efter en av Kommunförbundet avgiven rekommendation eller efter eget initiativ, antar en av förbundet framförhandlad central överenskommelse som det uppkommer ett för kommunen bindande kollektivavtal.

Kommunförbundet har alltså ingen behörighet eller befogenhet att disponera över ett lokalt kollektivavtal som Stockholms stad har ingått självständigt och på eget initiativ och som enbart gäller staden. Här bortses då från 1954 års kommunala delegationslag, som saknar betydelse för den nu aktuella tvisten.

I december 1989 beslöt riksdagen som redan sagts att den statliga regleringen av lärarnas löner och anställningsvillkor skulle upphöra med utgången av år 1990. I samband därmed träffades det av Lärarförbundet åberopade centrala kollektivavtalet om löner m.m. för lärare, skolledare och syofunktionärer (RALS). Avtalet var uppbyggt på så sätt att SAV, Centralorganisationen SACO/SR, Statsanställdas Förbund och TCO-S stod för avtalet för åren 1989 och 1990 och Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet, Civilingenjörsförbundet, Lärarnas Riksförbund, Skolledarförbundet, Svenska Facklärarförbundet och Sveriges Lärarförbund för år 1991. När avtalet ingicks gällde fortfarande den s.k. ställföreträdarlagen, genom vilken SAV på kommunernas vägnar slöt kollektivavtal om anställningsvillkor för bl.a. lärare. RALS träffades under förutsättning att ställföreträdarlagen skulle upphöra att tillämpas den 1 januari 1991. De nya avtalsparterna, dvs. Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet och förbunden på arbetstagarsidan, skulle under år 1990 fortsätta att förhandla om lärarnas löner och anställningsvillkor i övrigt.

Den av Lärarförbundet åberopade 7 § i RALS har följande lydelse.

"Fr o m den 1 januari 1991 skall samtliga kommunala resp landstingskommunala avtal gälla för lärare, syofunktionärer och skolledare i grundskolan, gymnasieskolan, särskolan, särvux, skolväsendet i kommun, komvux och grundvux."

Paragrafen togs in på initiativ av arbetsgivarsidan för att markera att syftet med kommunaliseringen var att den statliga regleringen av lärare skulle upphöra. Enligt sin ordalydelsen kan paragrafen bara tolkas så att den avsåg enbart de centrala kollektivavtal som Kommunförbundet som central arbetsgivarorganisation ingått och som en kommun efter rekommendation tillämpar.

RALS ledde aldrig till någon rekommendation till kommunerna om lokalt kollektivavtal och något lokalt kollektivavtal träffades inte heller i Stockholms stad med anledning av det avtalet. Detta avtal och partsavsikten med avtalet saknar således relevans vid bedömningen av frågan om 1987 års trygghetsavtal gäller för lärare.

Den 18 december 1990 träffades mellan å ena sidan Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet och å andra sidan bl.a. Svenska Facklärarförbundet och Sveriges Lärarförbund en central överenskommelse om löne- och anställningsvillkor för lärare, skolledare och syofunktionärer -"Skolförhandlingar 1990". I förhandlingsprotokollets 1 § konstateras inledningsvis att riksdagen den 8 december 1989 beslutat att den statliga regleringen av löne- och anställningsvillkor för bl.a. lärare skall upphöra med utgången av år 1990. I samma paragraf konstateras vidare att samtliga kommunala avtal fr.o.m. den 1 januari 1991 skall omfatta lärare, skolledare och syofunktionärer. Dessa konstateranden kan, liksom motsvarande bestämmelser i RALS, endast tolkas så att det gäller centrala avtal som Svenska Kommunförbundet ingått och som kommunerna som medlemmar i förbundet tillämpar. De enskilda kommunernas lokala kollektivavtal berördes över huvud taget inte vid dessa förhandlingar. Följaktligen saknar även 1990 års avtal och partsavsikten relevans för frågan om lärare anställda i Stockholms stad omfattas av 1987 års trygghetsavtal.

För en fullständig bild av avtalsregleringen centralt och lokalt för lärare bör följande sägas i anslutning till kollektivavtalen ÖLA och LOK.

Mellan Kommunförbundet och SKTF har träffats centrala överenskommelser rörande löne- och anställningsvillkor - ÖLA 88 och ÖLA 90. I respektive förhandlingsprotokoll till dessa avtal rekommenderas parterna att träffa lokala kollektivavtal, LOK, för de arbetstagare på vilka de två centrala kollektivavtalens bestämmelser äger tillämpning. Det sägs vidare i dessa protokoll att de avtalade bestämmelserna under avtalsperioden skall tillföras de ändringar och tillägg som de centrala parterna kan komma överens om med anledning av ändrad lagstiftning eller dylikt. När ÖLA 88 och 90 ingicks var kommunerna av lag förhindrade att träffa kollektivavtal om merparten av anställningsvillkoren för lärare. Lärarnas anställningsvillkor omfattades således inte av ÖLA 88 eller ÖLA 90.

På rekommendation av Svenska Kommunförbundet följdes ÖLA 88 och ÖLA 90 upp av lokala kollektivavtal i Stockholms stad. Ett sådant avtal träffades den 20 februari 1989 (LOK 89) och ett den 8 juni 1990 (LOK 90). Inte i något av dessa avtal hänvisades till ÖLA 88 respektive ÖLA 90, dvs. dessa båda lokala avtal omfattar inte bestämmelserna i de centrala avtalen.

I Svenska Kommunförbundets Personalpolitiska avdelnings cirkulär 1991:03 lämnade förbundet en redogörelse för Skolförhandlingarna 1990. I bilaga 3 till detta cirkulär uttalades att det, med visst undantag, inte erfordrades något särskilt beslut från personalorganets sida med anledning av den överenskommelse som hade träffats vid dessa förhandlingar. Det sades också att överenskommelsen ingick i LOK 90. Detta förslag och den bedömning som Kommunförbundet här gjorde byggde dock på att kommunerna hade den rekommenderade utformningen av sina lokala kollektivavtal med hänvisning till ÖLA, vilket staden alltså inte hade. Stockholm stad tillförde först den 16 januari 1991 genom ett ensidigt beslut sitt lokala kollektivavtal det avtalsinnehåll som följer av Skolförhandlingarna 1990.

1987 års trygghetsavtal ingår alltså inte i den avtalsmassa som regleras av ÖLA eller LOK utan utgör ett separat, lokalt kollektivavtal. Partsavsikten bakom ÖLA eller Svenska Kommunförbundets Personalpolitiska avdelnings cirkulär saknar därför betydelse för frågan om trygghetsavtalet gäller för lärare.

Stockholms stad har varit konsekvent i sin uppfattning att lärarna inte omfattas av 1987 års trygghetsavtal. Även parternas agerande i frågan ger stöd åt stadens ståndpunkt att avtalet inte gäller för lärarna.

I Stockholms stad finns utöver 1987 års trygghetsavtal andra lokala kollektivavtal som har träffats utan inblandning av Svenska Kommunförbundet. Det gäller bl.a. SLÖS - Stockholms stads lönesystem. Av § 3 b) i LOK 89 framgår att AB 89 ingår i det avtalet med vissa avvikelser som anges i en bilaga 1 till avtalet. I den bilagan finns reglerat bl.a. avvikelser till § 16 i AB 89, som gäller löneklassplacering för vissa arbetstagare. Bakgrunden till avvikelsen var att staden redan då hade infört en individuell och differentierad lönesättning. SLÖS var alltså en del av LOK 89.

När det blev känt att lärarna skulle kommunaliseras påkallade staden under hösten 1990 förhandlingar med Lärarnas Riksförbund, Sveriges Lärarförbund, Svenska Facklärarförbundet och Sveriges Civilingenjörsförbund om SLÖS. Avtalet gällde i förhållande till de två lärarförbunden men omfattade inte lärarna. Det förhållandet att förhandlingar inleddes om avtalet visar dock att det krävs förhandlingar om nya arbetstagarkategorier skall in i ett avtal.

För det fall staden hade haft intresse av att utöka tillämpningsområdet för 1987 års trygghetsavtal, hade staden påkallat förhandlingar i den frågan. Så skedde emellertid inte. Ett lokalt trygghetsavtal för lärare hade med hänsyn till skollagens behörighetsregler, krävt en speciell utformning.

Staden har alltsedan trygghetsavtalet slöts år 1987 med Facklärarförbundet inte tillämpat avtalet på de arbetstagare som hade statligt reglerade tjänster, men väl på de medlemmar i förbundet som hade rent kommunala avtal, bl.a. fritidspedagoger och förskolelärare. Kommunaliseringen årsskiftet 1990/91 föranledde inte staden att ändra uppfattning om det ursprungliga avtalets innebörd och syfte, dvs. att lärarna inte omfattades. Frågan om trygghetsavtalets tillämpningsområde togs över huvud taget inte upp av parterna i samband med kommunaliseringen.

Först under våren 1991 tog Lärarförbundets dåvarande sektionsordförande Lars Lindgren upp frågan om ett lokalt trygghetsavtal för lärare med stadens dåvarande förhandlingschef Mats Olander. Denne klargjorde då att staden inte hade något intresse av att ingå något sådant avtal, dvs. att utöka tillämpningsområdet för 1987 års avtal. Staden har sedan dess konsekvent gjort samma bedömning, dvs. att lärarna inte omfattas av detta avtal.

Den 1 oktober 1991 inrättade Stockholms stad ett omstruktureringskansli och i samband därmed började också en arbetsgrupp, som kallades LUKAS, att sammanträda. I arbetsgruppen ingick bl.a. Ulla Persson från Lärarförbundet. Vid gruppens första sammanträde, den 18 oktober 1991, tog man bl.a. upp 1987 års trygghetsavtal. Stadens representant, kanslichefen vid stadens finansavdelning Jan-Åke Gunnarsson, sade då att avtalet inte gällde stadens lärarpersonal. Denna redogörelse togs med i en punkt till de minnesanteckningar som fördes vid mötet. Vid nästföljande sammanträde gick arbetsgruppen igenom dessa anteckningar utan att någon facklig representant därvid gjorde någon invändning mot stadens redogörelse och detta trots att en annan ändring vidtogs i just det aktuella stycket i minnesanteckningarna.

I november 1991 sade Stockholms skolor upp ett hundratal hemspråkslärare på grund av arbetsbrist. I samband härmed klargjorde staden också sin ståndpunkt att lärare inte omfattas av 1987 års trygghetsavtal. I juni 1992 ansökte Lärarförbundet hos arbetsdomstolen om stämning mot staden med yrkande att uppsägningarna skulle ogiltigförklaras samt att domstolen skulle fastställa att lärarna omfattades av avtalet. Lärarförbundet hävdade även i det målet att trygghetsavtalet innebar en garanti mot uppsägningar vid arbetsbrist/övertalighet. En förlikning träffades emellertid därefter och denna innebar att anställningarna upphörde och att ett visst avgångsvederlag utgavs. Lärarförbundet återkallade sin talan och målet skrevs av. I förlikningen, som omfattade ett 60-tal personer, lade man till 17 personer som sades upp under år 1992.

Staden har förutom hemspråkslärare sagt upp också andra lärare på grund av arbetsbrist. Det rör sig om sammanlagt ett 350-tal personer efter kommunaliseringen. Lärarförbundet har i tidsmässig anslutning till de nyssnämnda uppsägningarna av hemspråkslärare vid förhandlingar om avtalsturlista för lärare i barn- och ungdomskunskap träffat överenskommelse med staden om bl.a. att tolv lärare skulle sägas upp på grund av arbetsbrist. I det sammanhanget nämndes inte 1987 års trygghetsavtal.

Att staden alltsedan 1987 års trygghetsavtal kom till varit konsekvent i sin bedömning att avtalet inte omfattar lärare framgår också bl.a. av ett svar på en interpellation som dåvarande finansborgarrådet lämnade den 10 mars 1992. Detsamma framgår också av stadens "Handledning för övertalighetsarbetet i staden" (1994 års utgåva), där det inledningsvis under en rubrik "Trygghetsavtalet och stadens policy" uttryckligen anges att avtalet inte omfattar lärare i skolväsendet.

Sammanfattningsvis hävdar staden att 1987 års trygghetsavtal skall tolkas på det sätt som staden gjort sedan dess tillkomst, nämligen att yrkeskategorin lärare inte omfattas av avtalet. Varken avtalets ordalydelse eller en tillämpning av 28 och 26 §§ MBL medför att avtalet gäller för de i målet aktuella hemspråkslärarna.

Med tillämpning av 28 § fjärde stycket MBL gäller visserligen 1987 års trygghetsavtal mellan staden och Lärarförbundet efter sammanslagningen den 1 januari 1991 av Svenska Facklärarförbundet och Sveriges Lärarförbund. Avtalet gäller emellertid endast på samma sätt som tidigare. Eftersom avtalet före sammanslagningen inte gällde lärare, omfattar avtalet alltjämt inte lärare.

I 26 § MBL ges uttryck för den i kollektivavtalsrätten grundläggande principen att kollektivavtal binder inte bara de avtalsslutande organisationerna utan även deras medlemmar. Ett kollektivavtal är dock bindande för medlemmarna endast inom ramen för sitt tillämpningsområde. Tillämpningsområdet för 1987 års trygghetsavtal omfattar inte och har aldrig omfattat lärare. I vart fall omfattar avtalet inte de hemspråkslärare som anställt före den 1 januari 1991.

Är 1987 års trygghetsavtal att förstå så att vid arbetsbrist/övertalighet några uppsägningar inte får företas av de arbetstagare som avtalet omfattar?

I 1987 års trygghetsavtal anges dess målsättning på första sidan längst ned. På sidan två längst ned finns bestämmelser om anställningsskydd vid strukturförändringar, rationaliseringar eller dylikt. Av ordalydelsen där följer att staden, när anställningar dras in, skall "i mån av möjlighet" erbjuda likvärdig anställning inom förvaltningen eller om en sådan saknas annan anställning inom staden. I samma stycke talas också om åtagandena från staden att "om möjligt" bereda fortsatt anställning och att dessa åtaganden förutsätter facklig medverkan. Avtalet innebär alltså enligt sin ordalydelse ingen garanti för fortsatt anställning hos staden vid t.ex. arbetsbrist. Staden kan säga upp anställda som omfattas av avtalet vid arbetsbrist eller övertalighet. Avtalet innebär alltså inte någon rättslig förpliktelse från stadens sida att avstå från uppsägningar i sådana situationer.

Vilken praxis som gällt inom staden är ointressant för tolkningen av trygghetsavtalet, eftersom staden vid övertalighet/arbetsbrist följt en policy som sträcker sig längre än vad som följer av avtalet.

Sträcker sig stadens omplaceringsskyldighet enligt trygghetsavtalet längre än den omplaceringsskyldighet som följer av 7 § andra stycket och 22 §anställningsskyddslagen?

Staden hävdar att omplaceringsskyldigheten enligt trygghetsavtalet i vart fall inte sträcker sig längre än den som följer av 7 § andra stycket och 22 §anställningsskyddslagen. Staden åberopar också här avtalets ordalydelse.

Som redan sagts har staden tillämpat en policy som sträcker sig längre än innehållet i trygghetsavtalet. Den praxis och de tidningsartiklar och skrifter som Lärarförbundet har åberopat i målet saknar relevans för bedömningen av avtalets innebörd. I den frågan kan enbart hänvisas till trygghetsavtalet och dess lydelse.

I ett policybeslut som staden fattade år 1991 och i en samma år beslutad genomförandeplan för personalpolitiska åtgärder vid övertalighet m.m. hänvisade staden till trygghetsavtalet och att däri formulerades stadens målsättning vid verksamhetsförändringar, nämligen att inga som är anställda tillsvidare på rent kommunala avtal skall behöva sägas upp utan i mån av möjlighet erbjudas annan anställning i staden. 1991 års policybeslut utformades mot bakgrund av då kända förhållanden rörande stadens övertalighet och man beaktade då inte de arbetstagarkategorier som - när 1987 års avtal slöts - hade statligt reglerade tjänster.

I en promemoria som låg till grund för kommunstyrelsens beslut år 1991 om personalpolitiska åtgärder i anslutning till strukturförändringar m.m. inom staden gjordes bl.a. följande policyuttalande.

"Sammanfattningsvis bör staden med beaktande av nu känd övertalighet ha som policy att genom att uppmuntra egna initiativ från medarbetarnas sida, erbjuda omplacering, utbildning, bevilja tjänstledighet samt genom att uppmuntra samarbete mellan stadens verksamheter undvika att tillsvidareanställda behöver sägas upp på grund av arbetsbrist."

Även i stadens "Handledning för övertalighetsarbetet i Stockholms stad" görs en åtskillnad mellan trygghetsavtalet och stadens policy, vilket framgår av att ett avsnitt är rubricerat Trygghetsavtalet och stadens policy. I detta avsnitt sägs bl.a. att avtalet och stadens policy för närvarande innebär att tillsvidareanställda arbetstagare inte skall sägas upp på grund av arbetsbrist. De uttalanden och bedömningar som görs i handledningen bygger på policybeslutet från år 1991.

Vad som sägs i trygghetsavtalet på s. 4 och 5 ger uttryck endast för principer vid omplaceringar och gäller inte för bestämmande av turordning vid uppsägningar. Om en frivillig överenskommelse om turordning inte kan nås, följer av punkten d) på s. 5 att anställningstidens längd hos staden blir den avgörande, dvs. då gäller bestämmelserna i 22 § anställningsskyddslagen.

Sammanfattningsvis hävdar staden att trygghetsavtalet inte ger någon anställningstrygghet som sträcker sig längre än anställningsskyddslagens. Omplaceringsskyldigheten i lagen bestäms efter vad som är skäligt, medan omplacering enligt trygghetsavtalet skall ske i mån av möjlighet.

Lärarförbundet

Det torde vara en sanning med modifikation att 1987 års trygghetsavtal generellt inte omfattade lärare när det slöts. Redan före kommunaliseringen omfattade avtalet lärare inom den kommunala musikskolan.

Det var under Skolförhandlingarna 1990 alldeles kristallklart att samtliga kommunala kollektivavtal skulle komma att gälla för lärarna efter kommunaliseringen och detta kommer också till uttryck i det tidigare nämnda protokollet avseende dessa förhandlingar. Man gjorde under förhandlingarna inte någon åtskillnad mellan olika avtal. Lärarförbundet hävdar dock inte att bundenheten till trygghetsavtalet följer av vad som angetts i protokollet avseende dessa förhandlingar eller avseende ÖLA 88 och 90; bundenheten följer direkt av bestämmelserna i 26 och 28 §§ i MBL.

Det fanns ingen anledning för medlemmarna i Lärarförbundet att vilja bli omfattade av SLÖS, som innehöll bestämmelser om individuella löner. Om Lärarförbundet hade velat få in lärarna i SLÖS, hade det krävts omfattande justeringar i det avtalet.

Vad staden nu anfört i anslutning till den förlikning som träffades år 1993 i det tidigare hemspråkslärarmålet saknar helt betydelse för tolkningen av 1987 års trygghetsavtal. Parterna var vid förlikningen fullständigt överens om att den inte hade någon som helst prejudicerande betydelse för avtalet och dess tolkning. Inte heller har det någon betydelse vad som förekommit i den s.k. LUKAS-gruppen och hur förbundets representant Ulla Persson förhöll sig till minnesanteckningarna. Gruppen utgjorde inte någon förhandlingsgrupp och deltagarna företrädde inte heller sina organisationer i egenskap av förhandlare. Att en lokalavdelning till förbundet år 1993 ansåg sig inte kunna avvakta en rättslig prövning av trygghetsavtalet och då fann det förenligt med medlemmarnas intressen att godta en turordningsöverenskommelse som innebar att ett antal lärare sades upp har inte heller någon relevans i detta avseende.

Domskäl

Tvisten

Våren 1993 sade Stockholms stad upp ett antal hemspråkslärare, som är medlemmar i Lärarförbundet. I målet råder tvist om uppsägningarna står i strid mot ett år 1987 träffat kollektivavtal, 1987 års trygghetsavtal, slutet mellan Stockholms stad och dåvarande Svenska Facklärarförbundet. Vid denna tid hade flertalet lärare hos staden anställningar med statligt reglerade villkor. Den statliga regleringen upphörde i samband med den s.k. kommunaliseringen av lärartjänsterna den 1 januari 1991.

Det är ostridigt att staden ingått likalydande trygghetsavtal med flera andra arbetstagarorganisationer, det första redan år 1986. I dag är enligt uppgift från staden ett tjugotal arbetstagarorganisationer bundna av sådana avtal. Det är också ostridigt att 1987 års avtal gäller för Lärarförbundet sedan den 1 januari 1991, då förbundet bildades genom en sammanslagning av Facklärarförbundet och Sveriges Lärarförbund. Vad som är tvistigt mellan parterna i målet är däremot tillämpningsområdet för 1987 års avtal och avtalets innebörd.

Staden hävdar att 1987 års avtal inte omfattar de aktuella hemspråkslärarna. Till stöd för sin uppfattning har staden åberopat flera omständigheter. Enligt staden omfattar avtalet över huvud taget inte lärare, eftersom de hade statligt reglerade anställningar när avtalet ingicks och avtalet enligt sin lydelse endast gäller "tillsvidareanställd personal anställda på rent kommunala avtal" (se s. 1 nederst och s. 3 mitten av avtalet); lärarna tillhörde inte denna grupp när avtalet slöts. Staden hävdar vidare att ordalydelsen är klar, att det också varit parternas gemensamma avsikt att avtalet inte skulle gälla lärare, att staden hela tiden hävdat denna ståndpunkt samt att avtalet tillämpats på detta sätt och att Lärarförbundet också godtagit denna tillämpning. Enligt staden krävs det särskilt, lokalt avtal för att lärargruppen skall komma in under avtalet och något sådant avtal har inte slutits.

Lärarförbundet har bestritt att det förelegat någon gemensam partsavsikt enligt stadens påstående eller att avtalets ordalydelse klart ger uttryck för stadens uppfattning, att avtalet tillämpats som staden påstår eller att förbundet godtagit någon sådan tillämpning. Enligt Lärarförbundet gäller avtalet för hemspråkslärarna, eftersom de numera är anställda på rent kommunala avtal. Förbundet stöder sin ståndpunkt på avtalets ordalydelse och på att parterna gemensamt hade den avsikt förbundet nu gör gällande, att staden också tillämpat trygghetsavtalet så att detta omfattat andra arbetstagargrupper som först efter avtalets slutande fått rent kommunala avtal och att förbundet aldrig godtagit den tillämpning som staden påstår ha gällt. Enligt förbundet har det inte krävts något särskilt avtal för att lärarna efter kommunaliseringen skulle omfattas av 1987 års avtal; det har tvärtom varit såväl statsmakternas som i vart fall de berörda centrala avtalsparternas avsikt att lärarna genom kommunaliseringen skulle helt följa de kommunala avtal som då gällde, såvida inte annat avtalades. Något avtal om att 1987 års avtal inte skulle gälla de tidigare statligt reglerade lärargrupperna har inte träffats.

1987 års trygghetsavtal

Staden har alltså påstått att trygghetsavtalet över huvud taget inte gäller för lärare. Till stöd för detta påstående har staden anfört följande.

När 1987 års trygghetsavtal slöts var det avtalsparternas gemensamma avsikt att lärarna inte skulle omfattas av avtalet. Detta kom till uttryck i avtalet på så sätt att där sades att det endast gällde arbetstagare som var tillsvidareanställda på rent kommunala avtal; lärarna hade vid denna tid statligt reglerade anställningsvillkor. Eftersom ingen av de avtalsslutande parterna hade vetskap om att lärartjänsterna skulle komma att kommunaliseras, kunde parterna inte heller ha någon gemensam avsikt i frågan om avtalet då skulle omfatta denna yrkeskategori. Den gemensamma partsavsikten var i stället att endast de yrkeskategorier som vid avtalets tillkomst var anställda på rent kommunala avtal skulle omfattas av dess tillämpningsområde. I vart fall gäller avtalet inte de hemspråkslärare i målet vilka anställdes före kommunaliseringen.

Lärarförbundet har till bemötande av stadens uppgifter framfört följande.

Avtalsparterna berörde över huvud taget inte lärartjänsterna när avtalet träffades. De utgick i stället från att det var den normala ordningen på arbetsmarknaden som skulle gälla, dvs. att ett kollektivavtal som sluts mellan en arbetsgivar- och en arbetstagarorganisation inom sitt tillämpningsområde även binder medlemmar i organisationen. Om staden hade avsikten att avtalet endast skulle gälla de kategorier av arbetstagare som vid tiden för avtalet var tillsvidareanställda på rent kommunala avtal, hade det ålegat staden att klargöra sin ståndpunkt för motparten men det gjordes inte.

Arbetsdomstolen gör följande överväganden.

Det är ostridigt att initiativet till ett trygghetsavtal kom från staden. Av utredningen i målet framgår att avtalstexten formulerades av stadens dåvarande förhandlingschef, nuvarande stadssekreteraren Jan Skoglund. Denne har hörts som vittne i målet. Han har berättat att han upprättade ett avtalsförslag som utan några ändringar kom att utgöra det trygghetsavtal som de olika arbetstagarorganisationerna senare antog. Jan Skoglund var med när det första trygghetsavtalet antogs, vilket var år 1986. Det avtalet slöts med bl.a. SKTF på arbetstagarsidan. Enligt vad den förutvarande fackliga företrädaren för Facklärarförbundet I.R. under vittnesförhör uppgett fanns det vid denna tid en för arbetstagarorganisationerna gemensam kollektivavtalsgrupp som förhandlade med staden.

Jan Skoglund har närmare uppgett följande om avtalet. Anledningen till att staden tog initiativ till ett trygghetsavtal var ekonomiska signaler - expansionen på den offentliga sektorn kunde inte fortsätta. Från kommunens sida ville man kunna reducera personalen i ordnade former, ha större rörlighet och möjlighet att flytta personal utanför förvaltningsgränserna. Målsättningen var att klara de omställningar som man trodde skulle komma och detta kommer också till uttryck på s. 2 nederst i avtalet. Stadens avsikt var att lärarna inte skulle omfattas av trygghetsavtalet. Det fanns två skäl för detta, dels att lärarna hade statligt reglerade anställningar och staden inte fick träffa avtal för dem, dels att lärarna hade en avtalad arbetstid som inte var jämförbar med andra kommunalt anställdas. Sveriges Lärarförbund ville inte ha någon reglering för sina medlemmar. Att lärarna ställdes utanför avtalet kom till uttryck i att man skrev in att avtalet gällde endast de som hade tillsvidareanställning på rent kommunala avtal. Någon diskussion fördes emellertid inte om vilka arbetstagarkategorier som skulle omfattas av avtalet. Om lärarna redan år 1987 hade haft rent kommunala anställningsavtal, hade de på grund av de arbetstidsavtal som gällde för dem ändå undantagits från avtalets tillämpningsområde. Lärarna utgjorde en stor grupp och det skulle ha varit utomordentligt svårt att få in dem i mönstret för övriga anställda. Det hade krävts ändringar i trygghetsavtalet, om den gruppen skulle komma in under avtalet.

I.R. har under förhöret uppgett att man vid de förhandlingar som fördes mellan staden och Facklärarförbundet inte vare sig från förbundets eller stadens sida tog upp frågan om avtalet också skulle gälla lärare; lärare med statligt reglerade villkor hade ett eget avtal med staten som reglerade deras trygghet.

Varken de nu återgivna förhörsutsagorna eller utredningen i övrigt i målet ger något stöd för att avtalsparterna inför 1987 års avtal med Facklärarförbundet över huvud taget diskuterade avtalets betydelse för lärarna. Utredningen ger inte heller något stöd för att parterna med den i avtalet intagna skrivningen "tillsvidareanställd personal anställda på rent kommunala avtal" var överens om att därmed generellt utesluta just lärare från avtalets tillämpningsområde. Även om Jan Skoglund, som författare till avtalet, för stadens del med denna skrivning avsåg att utesluta lärarna från avtalet, är det inte visat att staden upplyste arbetstagarsidan om att avtalet enligt staden skulle förstås på detta sätt. Det kan för övrigt tilläggas att staden vitsordat att det före kommunaliseringen fanns lärare inom den kommunala musikskolan, vilka inte hade statligt reglerade tjänster. Att dessa lärare generellt skulle ha varit uteslutna från 1987 års trygghetsavtal finns det inte något stöd för genom den utredning som nu förebragts. Under alla förhållanden är det inte visat att det vid tiden för 1987 års avtal fanns någon gemensam partsavsikt av innebörd att avtalet inte skulle omfatta lärare över huvud taget, oberoende av om dessa hade statligt reglerade anställningar eller inte.

Frågan är då om avtalet - så som staden gör gällande - ändå inte omfattar de i målet berörda hemspråkslärarna.

Staden har närmare motiverat sin ståndpunkt enligt följande. När 1987 års avtal slöts var staden på grund av den s.k. ställföreträdarlagen förhindrad att själv sluta något avtal för lärare med statligt reglerade anställningar. Staden kunde inte när avtalet slöts förutse att lärartjänsterna skulle komma att kommunaliseras och någon gemensam partsavsikt med innebörd att avtalet skulle omfatta också den gruppen lärare fanns därför inte när avtalet slöts. Om lärarna skulle komma in under trygghetsavtalet, krävde detta särskilda förhandlingar om utvidgning av avtalets tillämpningsområde och något sådant avtal har inte träffats. Staden har också hela tiden tillämpat avtalet så, att det inte omfattar den kategori lärare som när avtalet slöts hade statligt reglerade tjänster. Det vitsordas i och för sig att 1987 års trygghetsavtal gäller för Lärarförbundet, men endast i den omfattning som avtalet har. Avtalet omfattar inte hemspråkslärarna.

Lärarförbundet har häremot genmält att avtalet enligt sin ordalydelse gäller tillsvidareanställd personal som är anställd på rent kommunala avtal, att avtalet inte har någon annan innebörd och att något annat inte heller har avtalats eller godtagits från arbetstagarsidan samt att avsikten med kommunaliseringen också var att lärarna helt skulle följa de kommunala avtalen.

Arbetsdomstolen gör följande överväganden.

1987 års trygghetsavtal ingicks mellan staden och dåvarande Svenska Facklärarförbundet. Det har inte påståtts att något avtal har träffats om ändringar i 1987 års avtal. Av 28 § fjärde stycket MBL följer att avtalet gäller för Lärarförbundet som om avtalet hade slutits av det förbundet. Avtalet är med andra ord bindande för Lärarförbundet med det innehåll avtalet hade vid sammanslagningen mellan Svenska Facklärarförbundet och Sveriges Lärarförbund (se SOU 1975:1 s. 345). Lagregeln innebär inte att de rättigheter och skyldigheter som finns i avtalet ändras till sitt innehåll. Enligt motiven till MBL ankommer det i stället på parterna själva att gemensamt besluta de omregleringar som kan anses behövliga vid en sammanslagning. Som det naturliga handlingsmönstret anges att den nybildade organisationen samråder med motparten i kollektivavtalet. Detta får förstås så att det i första hand legat på Lärarförbundet - det är ju på arbetstagarsidan som organisationsförändringen har ägt rum - att ta upp förhandlingar med staden om de modifieringar av 1987 års avtal som förbundet önskat. Några omförhandlingar av avtalet har inte skett. Utgångspunkten för arbetsdomstolens bedömning är således att sammanslagningen av de båda fackliga organisationerna inte i sig har haft någon betydelse för avtalets innebörd. Den bedömningen påverkas inte av föreskriften i 26 § MBL att kollektivavtal inom sitt tillämpningsområde binder även medlemmarna i en avtalsslutande organisation. Föreskriften säger ju inte någonting om innehållet i avtalet. I stället reglerar den vilka som är bundna av avtalet med den innebörd som detta skall anses ha. Det avgörande blir därför hur 1987 års avtal är att tolka, varvid organisationsförändringen inte får någon inverkan på tolkningen.

Av utredningen i målet framgår följande i fråga om 1987 års trygghetsavtal.

När avtalet slöts hade flertalet kommunalt anställda lärare anställningar med statligt reglerade villkor. För lärare tillhörande denna kategori gällde vad man brukar kalla det dubbla huvudmannaskapet, vilket innebar att de var anställda av kommunerna men att staten med stöd av lagen (1965:576) om ställföreträdare för kommun vid vissa avtalsförhandlingar m.m. och ett särskilt riksdagsbeslut (prop. 1967:131, SU 134, rskr 327) förhandlade och slöt avtal om deras avlöningsförmåner och övriga anställningsvillkor. Den 1 januari 1991 upphörde den statliga regleringen av anställningsvillkoren för de berörda lärartjänsterna (se prop. 1989/90:41, UbU9 och rskr 58).

Det är ostridigt att hemspråkslärarna när 1987 års avtal ingicks hade statligt reglerade anställningsvillkor. Hemspråkslärarna tillhörde med andra ord en grupp anställda som kommunerna på grund av ställföreträdarlagens bestämmelser inte själva kunde ingå något avtal för såvitt avser anställningsvillkoren. Det finns inte något stöd, vare sig i avtalet eller i utredningen i övrigt, för att parterna när avtalets slöts var överens om att trygghetsavtalet skulle omfatta hemspråkslärarna om och när staden fick rätt att själv träffa avtal för denna grupp. Sett i belysning av förhållandena år 1987 är avtalet därför att förstå så att det omfattar endast sådana arbetstagargrupper som staden då själv hade rätt att ingå avtal för. Hemspråkslärargruppen föll därför utanför avtalet; detta omfattade alltså över huvud taget inte denna yrkesgrupp.

Den statliga regleringen av anställningsvillkoren för de kommunala lärartjänsterna upphörde som redan sagts med utgången av år 1990. Enbart detta förhållande kan inte i sig innebära att 1987 års trygghetsavtal också kom att omfatta de arbetstagargrupper som staden på grund av bristande behörighet inte tidigare hade kunnat träffa avtal för. Som följer av vad som redan sagts kan avtalsparterna inte heller år 1987 anses ha träffat någon överenskommelse om att ett eventuellt upphörande av den statliga regleringen för vissa grupper kommunanställda lärare skulle få någon sådan effekt. Denna slutsats gäller helt oberoende av att hemspråkslärarnas anställningsvillkor fr.o.m. den 1 januari 1991 uppenbarligen kom att bli renodlat kommunalt reglerade och att det statliga trygghetsavtal som enligt Lärarförbundet tidigare hade gällt för dem enligt förbundet då hade upphört att gälla.

Såvitt framkommit har det inte efter kommunaliseringen av de statligt reglerade lärartjänsterna träffats något avtal mellan staden och Lärarförbundet om att 1987 års trygghetsavtal skulle omfatta också hemspråkslärarna, något som parterna inte heller synes vilja göra gällande. Lärarförbundet har dock hävdat att avtalet ändå gäller för hemspråkslärarna och har till stöd för detta åberopat dels att det varit statsmakternas och också i vart fall de centrala avtalsparternas avsikt att vid årsskiftet 1990/91 gällande kommunala avtal skulle omfatta de tidigare statligt reglerade lärargrupperna, dels att staden också tillämpat 1987 års trygghetsavtal på detta sätt.

Lärarförbundet har som stöd för det förstnämnda påståendet åberopat § 7 i avtalet den 1 december 1989 om löner m.m. för lärare, skolledare och syofunktionärer (RALS) och § 1 i protokollet avseende Skolförhandlingarna 1990. Båda avtalen är centrala och reglerar bl.a. tiden efter årsskiftet 1990/91. De är på den kommunala arbetsgivarsidan slutna av Svenska Kommunförbundet. I de nämnda paragraferna sägs att samtliga kommunala avtal kommer att omfatta respektive skall gälla för bl.a. närmare angivna lärargrupper. Lärarförbundet har dock, som redan sagts, inte gjort gällande att härigenom en kollektivavtalsreglering har träffats med bindande verkan för staden. Enligt förbundet svarar dock regleringen mot statsmakternas intentioner med kommunaliseringen och i vart fall de centrala avtalsparternas uppfattning att utgångspunkten var att de gamla kommunala avtalen skulle omfatta även lärarna, om inte annat bestämdes.

Staden har framfört att 1987 års trygghetsavtal är ett lokalt kollektivavtal som staden har slutit och att staden inte har gett uttryck för eller biträtt någon avsikt att låta det avtalet omfatta de lärargrupper som tidigare haft statligt reglerade villkor; staden har, säger man vidare, hela tiden konsekvent hävdat att avtalet inte gäller dessa lärargrupper och också tillämpat avtalet på detta sätt.

I frågan vad som förekom från de centrala och kommunala avtalsparternas sida inför kommunaliseringen av lärartjänsterna har hållits förhör upplysningsvis med på förbundets begäran Gun Lundqvist, som åren 1989 och 1990 var avdelningschef vid Facklärarförbundet, och på stadens begäran Claes Stråth och Marie Pernebring, som båda vid tiden kring kommunaliseringen arbetade på Kommunförbundet med förhandlingsfrågor, nuvarande personaldirektören i staden, tidigare förhandlingschefen Mats Olander och rektorn Lars Lindgren, tidigare ordförande i Svenska Lärarförbundets Stockholmsavdelning och Lärarförbundets skolsektion hos staden.

Arbetsdomstolen gör följande överväganden.

Även om Lärarförbundet inför kommunaliseringen kan ha uppfattat det så att 1987 års trygghetsavtal skulle komma att omfatta de tidigare statligt reglerade lärarna i Stockholms stad har inget kommit fram som visar att förbundet före den 1 januari 1991 tog upp frågan med staden. Någon skyldighet för Stockholms stad att på grund av de centrala avtalsparternas handlande acceptera en utvidgning av 1987 års avtal att gälla också de tidigare statligt reglerade lärarna finns inte. Genom den utredning som förebragts finner arbetsdomstolen inte heller visat att staden vare sig genom de partsavsikter som kommit till uttryck i anslutning till de centrala förhandlingarna eller på annat sätt uttalat någon avsikt att låta de kommunala avtalen eller just 1987 års trygghetsavtal gälla de aktuella lärargrupperna eller att staden godtagit någon sådan ordning. Att staden inte själv tog upp frågan om avtalets betydelse för dessa grupper kan inte heller tilläggas den betydelsen att avtalet utvidgats till att omfatta också dem.

Frågan är då om staden efter kommunaliseringen ändå kommit att tillämpa avtalet på hemspråkslärargruppen. Parterna har som nyss nämnts olika uppfattningar också i denna fråga.

Staden har gjort gällande att staden konsekvent aldrig har tillämpat avtalet på lärargrupper vars tjänster var statligt reglerade när avtalet slöts och - som det får förstås - att Lärarförbundet också accepterat denna tillämpning. Till stöd för detta har staden åberopat att Lärarförbundets dåvarande sektionsordförande, alltså Lars Lindgren, våren 1991 tog upp frågan om ett lokal trygghetsavtal med stadens dåvarande förhandlingschef Mats Olander och att denne då klargjorde att staden inte hade något intresse av ett sådant avtal. Staden har vidare åberopat att staden i oktober 1991 i en arbetsgrupp kallad LUKAS klargjorde sin inställning att trygghetsavtalet inte gällde lärare som tidigare haft statligt reglerade villkor, och att denna uppfattning som skriftligen dokumenterades inte blev motsagd av Lärarförbundets fackliga företrädare i gruppen Ulla Persson. Vidare har staden åberopat dels att staden i november 1991 sade upp ett hundratal hemspråkslärare på grund av arbetsbrist och att Lärarförbundet i den tvist som följde på uppsägningarna under handläggningen i arbetsdomstolen år 1993 ingick en förlikning som omfattade ett 60-tal personer och att förbundet därvid godtog uppsägningarna, dels att förbundets lokalavdelning i Stockholm år 1993 vid förhandlingar om en avtalsturlista för ett antal lärare i barn- och ungdomskunskap träffat överenskommelse med staden om uppsägning av tolv lärare på grund av arbetsbrist. Staden har i fråga om tillämpningen av 1987 års avtal tillagt att staden konsekvent tillämpat avtalet så att detta inte omfattar lärare och att denna ståndpunkt också framförts från stadens sida i skilda sammanhang, bl.a. i politiska uttalanden och i den "Handledning för övertalighetsarbetet i staden" som staden utarbetat.

Lärarförbundet har bestritt att 1987 års avtal tillämpats så att de tidigare statligt reglerade lärargrupperna hållits utanför avtalet eller att förbundet accepterat en sådan tillämpning av avtalet genom de båda överenskommelser som staden åberopat. Förbundet hävdar tvärtom att stadens trygghetsavtal tillämpats även på anställda som tillhör sådana arbetstagarkategorier som när avtalets slöts inte hade några rent kommunala avtal.

Den förebragta utredningen ger vid handen följande.

Om samtalen mellan Lars Lindgren och Mats Olander.

Av de uppgifter som Lars Lindgren lämnat under förhöret framgår att han vid olika tillfällen talat med olika befattningshavare i staden i frågan om en tillämpning av trygghetsavtalet på lärarna och att dessa diskussioner uppkom först i anslutning till att staden efter det att budgetpropositionen 1990/91 hade lagts aviserade stora nedskärningar på lärarsidan, vilka skulle drabba bl.a. hemspråkslärarna. Av de uppgifter som Lars Lindgren och Mats Olander lämnat anser sig arbetsdomstolen inte kunna dra några andra slutsatser än att man från stadens och Lärarförbundets sida endast uttryckt var sin uppfattning i saken och att parterna därvid gett uttryck för motsatta uppfattningar.

Om samtalen i LUKAS-gruppen. Av Jan-Åke Gunnarssons och Ulla Perssons uppgifter under förhören och i målet åberopade minnesanteckningar framgår att LUKAS-gruppen var en arbetsgrupp som bildades hösten 1991 och som hörde under stadskansliets omstruktureringskansli. Gruppen träffades för informella diskussioner i olika frågor som rörde stadens omstrukturering och övertalighetsarbete. I gruppen ingick bl.a. Jan-Åke Gunnarsson som företrädare för staden och Ulla Persson som företrädare för TCO-OF. Ulla Persson var sedan den 1 januari 1991 ordförande i Lärarförbundets lokalavdelning. Diskussionerna i gruppen sammanfattades i minnesanteckningar. Av utredningen framgår att Jan-Åke Gunnarsson vid ett möte med gruppen den 18 oktober 1991 framförde att lärarna inte omfattades av trygghetsavtalet. Såvitt framgår av minnesanteckningarna från mötet att avtalet inte gällde för lärarpersonal utan att någon erinran framförts mot påståendet eller anteckningen från arbetstagarsidan. Ulla Persson har uppgett att detta var första gången som hon hörde att staden klart uttalade att trygghetsavtalet inte omfattade lärarna och att hon då sade att detta inte var förbundets uppfattning samt att arbetsgruppen konstaterade att detta var en fråga för de avtalsslutande parterna att ta ställning till. Oavsett hur gruppen kan ha uppfattat Ulla Perssons handlande vid de informella diskussionerna, anser arbetsdomstolen att det inte finns fog för att uppfatta handlandet som ett uttryck för att Lärarförbundet accepterade att avtalet skulle tolkas på det sätt som minnesanteckningarna den 18 oktober 1991 ger vid handen. Arbetsdomstolen anser sig genom vad som förevarit i LUKAS-gruppen sammanfattningsvis inte kunna dra den slutsatsen att parterna varit överens i de nu aktuella tvistefrågan.

Om de överenskomna uppsägningarna av lärare. Den utredning som förebragts i målet i denna del ger inte något stöd för att parterna då varit överens i fråga om tillämpligheten av 1987 års avtal.

Arbetsdomstolens slutsats blir därför att den nu redovisade utredningen inte ger något stöd vare sig för att staden tillämpat 1987 års trygghetsavtal på de lärargrupper vars anställningsvillkor före kommunaliseringen var underkastad statlig reglering eller att Lärarförbundet godtagit att avtalet inte äger tillämpning på dessa grupper.

Arbetsdomstolens sammanfattande bedömning

På grundval av den utredning som förebragts i målet kommer arbetsdomstolen fram till följande.

Det mellan staden och Svenska Facklärarförbundet år 1987 ingångna trygghetsavtalet omfattade inte vid tiden för avtalets slutande hemspråkslärarna, eftersom staden på grund av ställföreträdarlagen var förhindrad att träffa avtal för denna lärargrupp så länge lagen gällde och det inte visats att parterna varit överens om att avtalet för tiden därefter skulle gälla bl.a. denna grupp. Avtalet har inte heller senare kommit att omfatta hemspråkslärarna, vare sig genom att ställföreträdarlagen upphörde att gälla med utgången av år 1990, genom sammanslagningen av Facklärarförbundet och Sveriges Lärarförbund till Lärarförbundet, genom någon avsiktsförklaring från stadens sida eller genom det sätt på vilket avtalet kommit att tillämpas efter kommunaliseringen. Enbart det förhållandet att de statligt reglerade lärartjänsterna kommunaliserades är inte tillräckligt för att 1987 års avtal skulle komma att omfatta hemspråkslärarna. För detta hade krävts ett avtal mellan staden och berörd arbetstagarorganisation. Något sådan avtal föreligger inte. Domstolens slutsats blir därför att 1987 års trygghetsavtal inte gäller för de i målet aktuella hemspråkslärarna.

Med denna slutsats finner domstolen inte anledning att ingå i någon prövning av de två övriga frågor som rests inför mellandomen och som gäller frågan om stadens skyldigheter på grund av avtalet. Domstolens avgörande genom denna mellandom bör därför begränsas så och få den utformningen att domstolen förklarar att 1987 års trygghetsavtal inte omfattar de i målet aktuella hemspråkslärarna.

Arbetsdomstolen vill här tillägga följande.

Lärarförbundet har till stöd för att stadens trygghetsavtal omfattar även de personalkategorier som först efter avtalets slutande fått anställningar på rent kommunala avtal åberopat bl.a. vad som följde i anslutning till den s.k. ädelreformen, då kommunerna tog över ansvaret för viss landstingskommunal verksamhet. Staden har i och för sig inte rest någon invändning mot förbundets uppgift att tidigare landstingskommunalt anställda i och med denna reform erhöll anställningar hos kommunen på rent kommunala avtal och därmed kom att omfattas av stadens trygghetsavtal med SKTF och SHSTF, som alltså är likalydande med 1987 års avtal. Enligt arbetsdomstolens mening går det emellertid inte att i detta mål dra några paralleller med vad som följde i anslutning till ädelreformen. Ställföreträdarlagen uteslöt som redan sagts staden från att själv träffa avtal som omfattade arbetstagare inom hemspråkslärargruppen. 1987 års avtal kunde av detta skäl inte omfatta den arbetstagargruppen. Något motsvarande hinder fanns inte för staden att själv träffa avtal med verkan för de arbetstagare inom andra personalgrupper som senare skulle kunna få anställning i staden. Arbetsdomstolen saknar anledning att här gå in på frågan om trygghetsavtalet skall tolkas så att det gäller endast arbetstagare tillhörande sådana arbetstagargrupper vars anställningsvillkor vid tiden för avtalets slutande följde rent kommunala avtal. Uppenbarligen har dock staden tillämpat avtalet på de arbetstagargrupper som erhöll anställningar hos kommunen i samband med ädelreformen.

Parternas yrkanden om ersättning för rättegångskostnader

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i målet. Arbetsdomstolen finner, med hänvisning till att målet genom denna dom inte slutligen avgörs, att parternas kostnadsyrkanden nu inte kan tas upp till prövning.