AD 1997 nr 115

Parter:

Svenska Kommunalarbetareförbundet; Perstorps kommun

Nr 115

Svenska Kommunalarbetareförbundet

mot

Perstorps kommun.

Mellan Perstorps kommun och Svenska Kommunalarbetareförbundet gäller kollektivavtal.

Y.S., som är medlem i Svenska Kommunalarbetareförbundet, anställdes 1989 av Perstorps kommun som vårdbiträde i hemtjänsten.

Den 23 oktober 1990 var Y.S. med om en trafikolycka. När hon 1992 återgick i arbete efter trafikolyckan och efter att ha varit föräldraledig fick hon tilltagande besvär i form av trötthetskänslor, koncentrationssvårigheter samt värk i axlar och nacke. I februari 1994 blev Y.S. sjukskriven med diagnosen skuldervärk. En rehabiliteringsutredning gjordes varvid beslutades att hon under perioden den 29 mars - den 22 maj 1994 skulle arbetsträna i hemtjänsten, tre timmar per dag. Arbetsträningen avbröts den 27 april 1994 då Y.S. på grund av ökade problem med värk i axlar och nacke hade svårigheter att klara arbetet. Under oktober 1994 - februari 1995 var hon patient vid medicinska rehabiliteringskliniken vid centralsjukhuset i Kristianstad där det gjordes en utredning angående hennes framtida möjligheter i arbetslivet. Det konstaterades att Y.S:s besvär berodde på att hon vid trafikolyckan 1990 ådragit sig en pisksnärtsskada i nacken. Skadan har den 28 april 1997 godkänts som arbetsskada. Kliniken gjorde bedömningen att omvårdnadsarbete inte var lämpligt för Y.S.. Under tiden den 27 februari - den 31 december 1995 arbetstränade hon hos Komvux i Perstorp. Den 1 januari 1996 övergick hon till att arbetsträna vid socialkontoret i Perstorp.

Den 20 juni 1996 sade kommunen upp Y.S. från hennes anställning. Som skäl för uppsägningen anfördes att Y.S. inte längre kunde utföra arbete av någon betydelse för kommunen.

Uppsägningen av Y.S. har lett till tvist mellan parterna. Efter resultatlösa tvisteförhandlingar har förbundet väckt talan mot kommunen.

Förbundet har gjort gällande att kommunen inte har haft saklig grund för uppsägningen av Y.S.. Med hänvisning härtill har förbundet yrkat att arbetsdomstolen skall ogiltigförklara uppsägningen och förplikta kommunen att till Y.S. utge allmänt skadestånd med 80 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 15 november 1996) till dess betalning sker.

Kommunen har bestritt bifall till käromålet och har vad gäller det allmänna skadeståndet inte kunnat vitsorda något belopp som skäligt i och för sig. Sättet att beräkna ränta har dock vitsordats.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Svenska Kommunalarbetareförbundet

Y.S. är född 1967. 1989 fick hon anställning i Perstorps kommun som vårdbiträde inom hemtjänsten med 75 % sysselsättningsgrad. Den 23 oktober 1990 var Y.S. med om en trafikolycka. Olyckan inträffade då Y.S. åkte i en privat bil efter att ha deltagit i en kurs som var anordnad av hennes arbetsgivare. Kursen i fråga var obligatorisk för de anställda. Y.S. var gravid vid olyckstillfället och hon födde en tid efter olyckan en dotter. Hon var därefter föräldraledig fram till mars 1992 då hon återgick i arbete. Av hänsyn till sin dotter började hon då att arbeta natt vid ett gruppboende med en tjänstgöringsgrad om 65,8 %. På grund av problem med barnomsorgen övergick hon i januari 1993 till att arbeta dagtid med en sysselsättningsgrad om 75 %. I september 1993 ökades hennes sysselsättningsgrad till 80 %. Hon fick allt större problem med trötthetskänslor och värk. Vid besök hos företagshälsovården fick hon inte något egentligt besked om orsaken till besvären. Hon besökte även en sjukgymnast och fick massage för att lindra värken i axlar och nacke. Trots sina besvär fortsatte hon att arbeta och hon var under denna period sjukskriven endast i begränsad omfattning. Vid årsskiftet 1993/94 mådde hon så dåligt att hon efter arbetsdagarnas slut tvingades vila långa stunder för att kunna klara av sina åtaganden hemma. I februari 1994 orkade hon inte längre utan blev sjukskriven med diagnosen skuldervärk. Hon var till en början halvt sjukskriven men blev sedan helt sjukskriven. Försäkringskassan kopplades in och det gjordes en rehabiliteringsutredning. Det beslutades att Y.S. skulle arbetsträna inom hemtjänsten tre timmar per dag från den 29 mars till och med den 22 maj 1994. Arbetsträningen avbröts i slutet av april 1994 eftersom Y.S:s besvär förvärrades. På förslag av försäkringskassan anlitades konsulenten B.A. vid Arbetslivstjänster för att finna andra mer lämpliga arbetsträningsalternativ åt Y.S.. En arbetsträning som elevassistent diskuterades men någon sådan arbetsträning kom inte till stånd då Y.S. var i så dålig kondition att hon i stället i oktober 1994 blev inskriven som dagpatient vid medicinska rehabiliteringskliniken, Kristianstads sjukhus, under fem månader. Vid kliniken konstaterades att Y.S:s besvär berodde på att hon vid trafikolyckan 1990 drabbats av en pisksnärtsskada i nacken. Detta var första gången som diagnosen pisksnärtsskada ställdes på hennes besvär. Vid kliniken konstaterades vidare att tungt fysiskt arbete som omvårdnadsarbete inte var lämpligt för Y.S.. Inte heller andra arbeten med vårdande uppgifter bedömdes som lämpliga för henne vid denna tidpunkt. Efter den helhetsbedömning som gjorts av Y.S:s möjligheter i arbetslivet inriktades rehabiliteringen på att hon genom arbetsträning skulle ges möjlighet att snarast återgå i arbete.

Vid ett möte i januari 1995, där bl.a. handläggaren C.S. från försäkringskassan, representanter från kommunen samt läkare och kurator från rehabiliteringskliniken deltog, diskuterades Y.S:s framtida arbetssituation. Det konstaterades att all form av omvårdnadsarbete var olämpligt för hennes del. Y.S. tillhörde som vårdbiträde socialförvaltningens verksamhetsområde. Vid mötet förklarade emellertid socialchefen S.L. att det inte fanns några lämplig arbetsuppgifter att erbjuda Y.S. inom socialförvaltningen och att detta även inbegrep arbetsträning. B.A. från Arbetslivstjänster fick på nytt uppdraget att försöka finna lämpliga arbetsträningsalternativ för Y.S.. Via arbetsförmedlingen fick B.A. veta att Komvux i Perstorp hade behov av en kontorist. B.A. kontaktade rektorn för Komvux P.D. och detta ledde till att Y.S. den 27 februari 1995 började en arbetsprövning vid Komvux. Hon arbetade inledningsvis ett par timmar per dag men från och med april 1995 utsträcktes arbetstiden till fyra timmar per dag. Arbetsprövningen vid Komvux fungerade bra. Y.S. trivdes med arbetet och med sina arbetskamrater. Hon mådde mycket bättre och fick en ökad självkänsla.

Den 15 juni 1995 hölls ett nytt möte där Y.S:s arbetssituation diskuterades. Mötet ägde rum på försäkringskassans initiativ och närvarande vid mötet var, förutom C.S. från försäkringskassan och Y.S., bl.a. kommundirektören G.L., socialchefen S.L., rektorn P.D., personal från rehabiliteringskliniken och en representant från yrkesinspektionen. Som arbetstagarsidan uppfattade det var man vid mötet i princip överens om att arbetet vid Komvux fungerade bra för Y.S. och att hon skulle beredas fortsatta arbetsuppgifter där. Försäkringskassan hade dittills utgett rehabiliteringsersättning till Y.S. men försäkringskassan bedömde nu att Y.S. var färdigrehabiliterad upp till fyra timmar per dag och man planerade att hon skulle få sjukbidrag för övrig arbetstid, dvs. motsvarande två timmar per dag. Sjukbidraget skulle utges under två-tre år och sedan omprövas. Tanken var att man under denna tid genom fortsatt arbete på Komvux och andra åtgärder skulle göra det möjligt för Y.S. att arbeta inom den ordinarie arbetsmarknaden, åtminstone fyra timmar per dag. Inom Perstorps kommun råder en strikt ekonomisk uppdelning mellan de olika förvaltningarna. Enligt denna uppdelning ansågs Y.S. vara anställd vid socialförvaltningen. Hennes arbete vid Komvux föll dock under SKF-förvaltningens (skola, kultur och fritid) ansvarsområde. Vid mötet uppstod en diskussion mellan kommunens representanter om vilken förvaltning som skulle betala Y.S:s lön. Det besked som lämnades från kommunens representanter vid mötet var att man skulle finna en lösning för Y.S:s del. Från kommunens sida ville man dock ha ytterligare tid på sig för att kunna lösa finansieringsfrågan. Det beslutades därför att ett nytt möte skulle äga rum i september 1995. Fram till dess skulle Y.S. fortsätta sitt arbete vid Komvux och erhålla rehabiliteringsersättning.

När det avtalade mötet ägde rum den 21 september 1995 hade kommunen ännu inte löst finansieringsfrågan. Vid mötet förklarade rektorn P.D. att Komvux saknade medel för lön till Y.S. för det arbete som hon utförde där. Socialchefen S.L. uppgav att socialförvaltningen inte var beredd att utge lön för Y.S:s arbete vid Komvux och att socialförvaltningen, om den skulle svara för Y.S:s lönekostnader, ansåg att Y.S. skulle utföra arbetsuppgifter som kom socialförvaltningen till del. Resultatet av mötet blev att Y.S. skulle få arbeta kvar vid Komvux i allt fall året ut och att kommunen skulle betala hennes lönekostnader för fyra timmar per dag från och med den 1 oktober 1995 medan hon skulle uppbära sjukbidrag för de återstående två timmarna. Vad som skulle hända efter årsskiftet var då oklart men det troliga var att Y.S:s skulle börja arbeta vid socialförvaltningen. I december 1995 hade Y.S. emellertid ännu inte fått något klart besked från kommunen om vilka arbetsuppgifter hon skulle ha från och med januari 1996. Hon talade med P.D. och han sade att han skulle göra vad han kunde för att hon skulle få arbeta kvar vid Komvux. I slutet av december 1995 fick hon dock ett brev från P.D. där han meddelade att hon inte längre kunde få vara kvar vid Komvux och tackade henne för den tid som hon arbetat där. Y.S. kontaktade kommundirektören G.L. och fick då besked om att hon fr.o.m. januari 1996 skulle arbeta vid socialkontoret.

B.A. har i en slutredovisning av den utredning som gjordes av Arbetslivstjänster avseende Y.S., daterad den 30 juni 1995, anfört bl.a. följande.

Vid fortsatta samtal enas vi kring att ett lättare administrativt arbete bör vara ett lämpligt alternativ att pröva på. Får möjlighet att arbetspröva vid Komvux i Perstorp. Arbetsuppgifterna består av visst skrivarbete, kopiering, utskick och liknande. Y.S. trivs med arbetsuppgifterna och får bra vitsord från handledaren. - Vid ett möte med samtliga berörda närvarande enas det kring att försöka få till stånd ett fast arbete för Y.S.. Förhoppningsvis kan Y.S. fortsätta på samma arbetsplats som hon har arbetsprövat på, men möjligtvis blir det likartade arbetsuppgifter inom socialförvaltningen. - Vi kan nu konstatera att Y.S. mår betydligt bättre och har fått en ökad självkänsla. Det är också möjligt att hon i framtiden kommer att utbilda sig inom detta område för att ytterligare kunna utvecklas och samtidigt inte enbart vara knuten till en arbetsplats, utan även ha möjlighet att kunna söka andra likartade arbeten. Det är min förhoppning att lösningen blir att hon kan fortsätta på sin prövningsplats som anställd, eftersom det är här hon har byggt upp sin nya trygghet.

B.A:s redovisning visar enligt förbundets mening att det varit fullt möjligt för kommunen att ordna ett arbete vid Komvux som varit anpassat efter Y.S:s förutsättningar.

När Y.S. började arbeta vid socialkontoret i januari 1996 visade det sig att det inte gjorts någon egentlig planering för henne. Hon fick inte arbetsuppgifter som var anpassade för henne. Hon fick bl.a. i uppdrag att sortera in handlingar i pärmar och vika kartonger, arbetsuppgifter som var olämpliga med tanke på hennes fysiska besvär. Hon fick inte ta befattning med sekretessbelagda handlingar vilket betydde att hon uteslöts från en hel del arbetsuppgifter som skulle ha passat bra för henne. För att få tillräcklig sysselsättning tvingades hon gå omkring och fråga arbetskamrater om de hade arbetsuppgifter åt henne. Hon fick inte något eget arbetsrum utan fick dela detta med en annan anställd. När denne talade i telefon i ärenden som var sekretessbelagda fick hon gå ut ur rummet. Arbetsrummet var inte heller utrustat med några hjälpmedel för att underlätta för Y.S. att utföra arbetet, förutom en specialstol som Y.S. hade fått under tiden vid Komvux och själv tagit med sig till socialkontoret. Det bemötande hon fick vid socialkontoret visade att hon inte var särskilt välkommen där utan snarare ansågs vara en budgetbelastning. Den dåligt planerade placeringen vid socialkontoret där man inte tog hänsyn till Y.S:s fysiska och psykiska förmåga att klara arbetsuppgifterna gjorde att hennes dittills positiva utveckling bröts och hennes fysiska besvär ökade. Hon arbetade i januari, februari och största delen av mars utan att ha någon sjukfrånvaro men i slutet av mars blev hon sjukskriven. Under denna period hade hon kontakter med försäkringskassan angående sin ohållbara arbetssituation.

I maj 1996 varslade kommunen Y.S. om uppsägning av personliga skäl. Överläggningar med anledning av varslet om uppsägning ägde rum men kommunen stod fast vid sitt beslut att säga upp henne. Uppsägningen skedde den 20 juni 1996 med verkan från den 30 juni 1996. På begäran av Y.S. lämnade kommunen, genom socialchefen S.L., följande skriftliga redogörelse för de omständigheter som åberopades som grund för uppsägningen.

Grunden är personlig arbetsbrist, då Du inte längre utför arbete av någon betydelse. Trots utredningar, rehabiliteringsplanering och stödjande åtgärder av olika slag har tillfredsställande resultat inte kunnat uppnås. Då vi nu är inne på sjätte året efter den olyckshändelse Du drabbats av torde det dessvärre vara uppenbart att Du inte heller framöver kan klara arbete som finns hos Perstorps kommun. - Vi har noga undersökt om vi har annat ledigt arbete, utanför vårdområdet, som Du skulle kunna klara av. Sådana tjänster har vi emellertid inga. Då nu försäkringskassan bedömt Dig vara färdigrehabiliterad, då Du enligt föreliggande utlåtanden inte kan återgå till vården, och då inga möjligheter till omplacering finns, föreligger grund för uppsägning av personliga skäl.

Samtidigt som uppsägningsförfarandet inleddes kontaktade C.S. på försäkringskassan yrkesinspektionen då hon ansåg att kommunen inte uppfyllde sitt anpassnings- och rehabiliteringsansvar vad gällde Y.S..

Yrkesinspektionen i Malmö distrikt genomförde den 14 maj 1996 en inspektion på socialkontoret där man samtalade med Y.S.. Inspektionen ledde fram till ett inspektionsmeddelande ställt till Perstorps kommun, daterat den 15 maj 1996. I inspektionsmeddelandet ställdes följande krav på kommunen.

1. Ni skall vidta sådana åtgärder att Y.S. bereds tillfälle till fortsatt meningsfullt arbete genom att hennes arbetssituation anpassas till hennes förutsättningar för att utföra arbetsuppgifterna. Y.S. skall erbjudas möjlighet att medverka i utformandet av sin arbetssituation.

Se 12 § Arbetarskyddsstyrelsens (ASS) kungörelse (AFS 1994:1) med föreskrifter om arbetsanpassning och rehabilitering.

2. Ni skall upprätta sådana rutiner för Er arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet att Ni tidigt upptäcker funktionsnedsättningar, vidtar nödvändiga rehabiliterings- och anpassningsåtgärder samt i sökandet efter lämpliga arbetsuppgifter för personal med nedsatt arbetsförmåga utnyttjar de möjligheter som finns mot bakgrund av omfattningen av den verksamhet som bedrivs av Perstorps kommun.

Se 4,5,7,10,11 och 12 §§ AFS 1994:1 "Arbetsanpassning och rehabilitering"

I sitt svar på inspektionsmeddelandet, daterat den 26 juni 1996, förklarade Perstorps kommun att kommunen fullgjort sina skyldigheter när det gällde arbetsanpassning och rehabilitering av Y.S.. Kommunen hävdade att det hade lagts ned mycket tid och omsorg på att introducera henne vid socialkontoret.

I skrift daterad den 28 juni 1996 underrättade därefter yrkesinspektionen kommunen om att yrkesinspektionen gjorde bedömningen att kommunens tolkning av arbetsmiljölagen och Arbetarskyddsstyrelsens kungörelse (AFS 1994:1) med föreskrifter om arbetsanpassning och rehabilitering inte stod i överensstämmelse med författningarnas syften. Yrkesinspektionen meddelade vidare att inspektionen, då kommunen ännu inte uppfyllt kravet i inspektionsmeddelandet av den 15 maj 1996, övervägde att utfärda ett föreläggande enligt 7 kap. 7 § arbetsmiljölagen mot kommunen.

Kommunen svarade i skrift den 25 juli 1996, följande.

Enligt vår uppfattning ligger det inte inom arbetsgivarens skyldighet att inrätta nya tjänster på bekostnad av ekonomi, andra arbetstagares arbetsförhållanden eller kvaliten på lämnad service. - Då vi dessutom är tveksamma till yrkesinspektionens befogenhet att lämna föreläggande om sådant förfarande samt ingripa i enskilda rehabiliteringsärenden kommer vi, om föreläggande skulle utfärdas, att se oss nödsakade att överklaga för vidare prövning.

I beslut den 19 augusti 1996 förelade yrkesinspektionen Perstorps kommun enligt 7 kap. 7 § arbetsmiljölagen vid vite av 250 000 kr att senast den 31 oktober 1996 ha vidtagit följande åtgärd.

Ni skall vidta sådana åtgärder att Y.S. (Y.S.) bereds tillfälle till arbete genom att arbetsuppgifter och arbetssituation anpassas till Y.S:s förutsättningar för att utföra arbetsuppgifterna. Y.S. skall erbjudas möjlighet att medverka i utformandet av sin arbetssituation.

Kommunen överklagade yrkesinspektionens föreläggande till Arbetarskyddsstyrelsen och yrkade att föreläggandet skulle undanröjas.

Arbetarskyddsstyrelsen meddelade den 10 april 1997 följande beslut.

Arbetarskyddsstyrelsen gör endast den ändringen i det överklagade föreläggandet att det skall ha följande lydelse.

Ni föreläggs vid vite av 50 000 kr att senast den 1 september 1997 till Yrkesinspektionen i Malmö distrikt skriftligen redovisa

- de möjligheter som finns att anpassa Y.S:s arbetsuppgifter och arbetssituation inom socialförvaltningen till hennes förutsättningar för att utföra arbetsuppgifterna samt

- de åtgärder Ni vidtagit i detta syfte.

I beslutet anförde Arbetarskyddsstyrelsen bl.a. följande.

Yrkesinspektionens tillsynsuppgifter.

Yrkesinspektionens tillsyn skall alltså avse arbetsmiljön och rehabiliteringsverksamheten i sin helhet, inte enskilda rehabiliteringsärenden. Inspektionen kan ingripa om arbetsmiljön behöver åtgärdas för att, enligt kraven i arbetsmiljölagen, anpassas efter en enskild arbetstagares behov. - - - - - Yrkesinspektionen har tillsynsansvar när det gäller frågan om arbetsmiljöanpassning även när det gäller anpassning av arbetsmiljön för en enskild individ. När det gäller rehabilitering har Yrkesinspektionen ett övergripande tillsynsansvar när det gäller frågor om arbetsgivaren har en på lämpligt sätt organiserad rehabiliteringsverksamhet, om tillräckliga resurser finns osv. Det är Försäkringskassan som har att bevaka att individuella rehabiliteringsplaner tas fram i enlighet med gällande lagstiftning. - - - - - När det gäller möjligheten att ge henne andra arbetsuppgifter inom socialförvaltningen är situationen annorlunda. Denna möjlighet har i viss utsträckning redan prövats. Prövningen har dock varit av begränsad omfattning och den synes inte heller ha varit förenad med några särskilda insatser för att anpassa arbetsuppgifterna till Y.S.´ förutsättningar. Arbetarskyddsstyrelsen bedömer därför att tillräckliga insatser för arbetsanpassning inte har gjorts i detta avseende och att denna möjlighet bör prövas ytterligare.

Den tidpunkt när kommunens redovisning skall ske har sedermera flyttats fram till den 17 november 1997.

I juni 1996 blev Y.S. sjukskriven. Hon mådde då så dåligt att man från försäkringskassans sida bedömde att det inte var aktuellt att inleda någon ny arbetsträning utan att man istället fick inrikta sig på rehabiliteringsåtgärder i form av sjukgymnastik o.dyl.

Under hösten 1996 gav försäkringskassan en ny konsult, Mentor i Kristianstad AB, i uppdrag att föreslå lämpliga yrkesinriktade rehabiliteringsåtgärder för Y.S:s del. På förslag från denna konsult fick hon arbetspröva vid Vuxenskolan i Klippan under perioden den 4 november 1996 till den 14 februari 1997. Under perioden den 15 januari till den 23 mars 1997 gavs hon vidare tillfälle att pröva att studera vid Komvux. H.Å., Mentor i Kristianstad AB, uppgav i en sammanfattning av arbetsprövningen vid Vuxenskolan och studierna vid Komvux bl.a. följande.

Vid arbetsprövningens inledning upplevde Y.S. sig ha små förutsättningar att klara ett arbete. Vuxenskolan i Klippan är en varm, välkomnande och tolerant arbetsplats vilken erbjöd Y.S. väl anpassade arbetsuppgifter till hennes förmåga. - Efter att ha arbetsprövat under några veckor började Y.S. uppleva att hon hade behov av flera arbetsuppgifter. Vi diskutera då möjligheten för henne att skaffa sig bättre förutsättningar för arbetsmarknaden genom att hon genom studier på KOMVUX skaffade sig gymnasiekompetens. Dessa diskussioner ledde till att Y.S. under januari började matematikutbildning i Komvux regi parallellt med arbetsprövningen på Vuxenskolan. Sammantaget uppgick studie- och arbetsprövningstiden till halvtid. - Då utbildningen på Komvux syntes gå bra, beslutade vi om att avbryta arbetsprövningen på Vuxenskolan för att helt övergå till att pröva Y.S. inom ramen för KOMVUX. Y.S. började efter sportlovet även att läsa in grundskolekompetens i svenska. Efter ca en månad inom utbildningen upplevde Y.S. kraftigt tilltagande besvär med värk, koncentrationsstörningar och inlärningssvårigheter. Situationen blev så småningom alltför pressande för Y.S., vilket föranledde att vi avbröt prövningen inom KOMVUX. - De faktorer som vi bedömer har påverkat Y.S:s förmåga att klara denna prövning är en otillräckligt anpassad arbetsmiljö för henne i skolan, att hon under prövningen varit i fysiskt försämrat skick samt att hon upplevde sig starkt pressad av den pågående konflikt mellan henne och hennes arbetsgivare i Perstorps kommun.

H.Å:s sammanfattning visar tydligt Y.S:s behov av

en väl anpassad arbetsmiljö.

I beslut den 28 april 1997 godkände försäkringskassan Y.S:s pisksnärtsskada som arbetsskada.

Y.S. kommer från och med oktober 1997 och fram till september 1999 att uppbära helt sjukbidrag. Någon återgång till mer än fyra timmars arbete per dag är i nuläget inte aktuellt för Y.S.. Målsättningen från försäkringskassans sida är att Y.S. under de två år hon uppbär sjukbidrag genom rehabiliteringsåtgärder skall kunna förbättra sitt hälsotillstånd så pass att hon under fyra timmar per dag fortsättningsvis skall kunna utföra ordinarie arbetsuppgifter.

Förbundets grund för talan kan sammanfattas på följande sätt.

Kommunen har inte fullgjort sitt rehabiliterings- och anpassningsansvar genom att inte i tillräcklig omfattning ha givit Y.S. möjlighet till arbetsprövning. Kommunen har inte heller i tillräcklig utsträckning undersökt de möjligheter till omplacering av Y.S. som finns inom kommunen. Enligt förbundets mening har i allt fall funnits möjlighet att omplacera Y.S. till Komvux. I övrigt bör det inom kommunen ha funnits möjligheter att bereda Y.S. anpassade arbetsuppgifter.

Perstorps kommun

Perstorps kommun är en av landets minsta kommuner med drygt 7 000 invånare. I början av 1996 hade kommunen 580 anställda, varav 335 arbetade deltid. Kommunen är indelad i tre förvaltningar. Socialförvaltningen, SKF-förvaltningen (skola, kultur och fritid) samt kommunstyrelsens förvaltning (centralt kansli, teknik- och miljökontor). Socialförvaltningen är indelad i tre områden, äldre- och handikappomsorg, barnomsorg samt individ- och familjeomsorg.

Y.S. anställdes 1989 som vårdbiträde i hemtjänsten. Hon hade då en sysselsättningsgrad på 75 %. I juli 1990 bytte hon från hemtjänsten till arbete vid ett gruppboende och hon arbetade då dagtid. I oktober 1990 inträffade den trafikolycka vid vilken Y.S. drabbades av en pisksnärtsskada. I mars 1992 återgick Y.S. i arbete efter trafikolyckan och barnledighet. Hon började då arbeta natt vid ett gruppboende för åldersdementa och hade en sysselsättningsgrad om 65,85 %. I juni 1992 anmälde hon att hon ansåg sig ha fått en arbetsskada i form av klåda i ögonen och täppt näsa. I början av 1993 började hon att arbeta dagtid vid gruppboendet. Hennes sysselsättningsgrad höjdes då till 75 % och i september 1993 till 80 % Arbetsgivaren har således flera år innan de egentliga rehabiliteringsåtgärderna sattes in, anpassat Y.S:s arbetssituation efter hennes förutsättningar och önskemål. Detta i enlighet med arbetsmiljölagens bestämmelser.

I februari 1994 blev Y.S. sjukskriven med diagnosen skuldervärk. Inledningsvis var hon halvt sjukskriven men hon blev senare helt sjukskriven. Det gjordes en rehabiliteringsutredning och som ett led i rehabiliteringen beslutades att Y.S. skulle arbetsträna i hemtjänsten, tre timmar per dag, under perioden den 29 mars - den 22 maj 1994. Om arbetsträningen fungerade var avsikten att Y.S. skulle börja arbeta i hemtjänsten hösten 1994. Rehabiliteringsutredningen gjordes i samråd med Y.S. och C.S. från försäkringskassan. Det var Y.S. själv som föreslog att hon skulle arbetsträna vid hemtjänsten. Arbetsträningen avbröts den 27 april 1994 på grund av att Y.S. fick tilltagande besvär och svårigheter att klara arbetet.

Försäkringskassan anlitade därefter B.A. vid Arbetslivstjänster för att finna en alternativ sysselsättning för Y.S.. En arbetsträning som elevassistent diskuterades men bedömdes inte vara lämplig för henne. Samtidigt skrevs Y.S. in som dagpatient vid medicinska rehabiliteringskliniken vid centralsjukhuset i Kristianstad för att man där skulle göra en helhetsbedömning av hennes hälsotillstånd och möjligheter i arbetslivet. Utredningen vid kliniken pågick under fem månader, vilket är en lång tid för en sådan utredning. Den bedömning som gjordes från klinikens sida var att omvårdnadsarbete inte var lämpligt för Y.S..

Med anledning av en omorganisation ändrades Y.S:s sysselsättningsgrad till 75 % i oktober 1994.

Vid det rehabiliteringsmöte som ägde rum den 17 januari 1995, där bl.a. Y.S., C.S. från försäkringskassan, representanter för kommunen och rehabiliterings kliniken deltog, konstaterades att den utredning som gjorts av kliniken visade att omvårdnadsarbete inte var lämpligt för Y.S.. Inte heller utbildning ansågs vara aktuellt för henne. Eftersom Y.S. hörde till socialförvaltningen borde hon i första hand ges sysselsättning inom denna förvaltning. Vid mötet stod det dock klart att socialförvaltningen saknade möjligheter att erbjuda Y.S. lämpliga arbetsuppgifter eller arbetsträning. B.A. från Arbetslivstjänster fick därför åter i uppdrag att finna lämplig sysselsättning för Y.S..

Genom B.A:s förmedling började Y.S. en arbetsträning vid Komvux i Perstorps kommun den 27 februari 1995. Efter utredning av arbetsterapeut och med ekonomiskt bidrag från försäkringskassan anskaffade kommunen en särskild arbetsstol åt Y.S.. Komvux hade inte några vakanser men förhoppningen var att arbetsträningen skulle kunna ge Y.S. användbara färdigheter i kontorsarbete och kanske väcka ett intresse hos henne för någon form av utbildning. Y.S. utförde vissa lättare kontorsuppgifter och hennes självförtroende ökade. Hon blev i ett tidigt skede upplyst om att det var nödvändigt att behärska data för att kunna ha ett ordinarie kontorsarbete hos kommunen. Komvux rektor P.D. uppmanade henne att lära sig använda den datautrustning som fanns på Komvux kontor. Y.S. fick dock värk i nacke och i axlar när hon under längre tid försökte arbeta med datorn eller då hon utförde andra arbetsuppgifter sittande vid sitt skrivbord. Hon började även en datautbildning på kvällstid men orkade inte med denna utan avbröt den.

Den 22 februari 1995 beslöt försäkringskassan att Y.S. skulle erhålla rehabiliteringsersättning motsvarande fyra timmar per dag från den 27 februari fram till den 23 april 1995. Genom ett nytt beslut den 19 april 1995 förlängdes tiden för erhållande av rehabiliteringsersättning till den 15 juni 1995. Y.S:s ordinarie arbetstid var sex timmar och för två timmar uppbar hon sjukbidrag.

Ett nytt rehabiliteringsmöte hölls den 15 juni 1995. Vid mötet deltog bl.a. Y.S., kommundirektören G.L., C.S., socialchefen S.L. och rektorn P.D.. Enligt kommunens uppfattning kom man vid mötet fram till att Y.S. inte kunde fullgöra sedvanliga arbetsuppgifter. Detta på grund av att hon arbetade för långsamt, var för okoncentrerad och inte kunde lära sig att använda dator eller tillgodogöra sig utbildning. Däremot konstaterades att man under tiden vid Komvux hade lyckats väl med den sociala rehabiliteringen. Vid mötet kom man överens om att arbetsträningen skulle fortsätta och att Y.S. skulle vara kvar vid Komvux ytterligare en tid. Det är riktigt att ekonomiska frågor diskuterades vid mötet. Det var i första hand försäkringskassan genom C.S. som önskade diskutera dessa frågor. Man kom överens om att ha ett uppföljningsmöte den 21 september 1995.

Försäkringskassan fattade samma dag som rehabiliteringsmötet, den 15 juni 1995, beslut om att utge fortsatt rehabiliteringsersättning till Y.S. för arbetsträning vid Komvux fyra timmar per dag för tiden den 16 juni - den 30 september 1995.

Vid uppföljningssammanträdet den 21 september 1995 konstaterades att rehabiliteringsinsatserna dittills inte hade gett något positivt resultat vad gällde Y.S:s förmåga att utföra arbetsuppgifter. Även vid detta möte diskuterades, främst på C.S:s initiativ, ekonomiska frågor. Försäkringskassan ansåg att Y.S. till viss del var färdigrehabiliterad och att hon hade förmåga att fullgöra ett arbete som omfattade fyra timmar per dag. Detta var en uppfattning som inte delades av kommunen. Kommunen ansåg för sin del att Y.S. inte kunde utföra något arbete som var till verklig nytta för kommunen. Vid mötet kom man dock fram till att arbetsträningen vid Komvux skulle fortsätta året ut men att arbetsträningen därefter troligtvis skulle ske vid socialförvaltningen. Anledningen till detta var att Komvux, en liten arbetsplats med en rektor och ett par kontorister, endast hade ett begränsat antal arbetsuppgifter som Y.S. kunde utföra och att man ville se om det inom socialförvaltningen fanns arbetsuppgifter som Y.S. skulle kunna pröva. Kommunen skulle från och med den 1 oktober 1995 betala lön till Y.S. för fyra timmar per dag. Samtidigt fattade försäkringskassan ett beslut om sjukbidrag till Y.S. motsvarande två timmar per dag att gälla från och med den 1 oktober 1995.

I januari 1996 började Y.S. att arbetsträna vid socialkontoret. Avsikten var att utröna om det fanns verkliga arbetsuppgifter som hon åtminstone på sikt skulle kunna utföra. Från socialförvaltningens sida föreslog man först att Y.S. skulle arbetsträna eftermiddagar i förvaltningens reception. Man bedömde att arbetssituationen i receptionen var mindre stressig under eftermiddagar och därför passade Y.S. bäst. Y.S. var dock inte beredd att arbeta eftermiddagar. Socialchefen S.L. ansåg det inte lämpligt att förlägga arbetsträningen till receptionen under förmiddagar då socialförvaltningen hade sin mottagningstid och receptionen hade en hög arbetsbelastning. Det bestrids att arbetsträningen vid socialförvaltningen skulle ha varit dåligt planerad. Det ägnades mycket tid åt att introducera Y.S. vid socialförvaltningen. Arbetsträningen var väl upplagd och hon tilldelades olika arbetsuppgifter som bedömdes lämpliga för henne. Det gjordes en ombyggnad av hennes skrivbord och hon hade även den specialstol som tagits fram åt henne under tiden vid Komvux.

Under de rehabiliteringsmöten som ägt rum rörande Y.S. hade det från försäkringskassan, yrkesinspektionen och rehabiliteringskliniken kommit påståenden som av kommunen uppfattades som att det ansågs föreligga en skyldighet för kommunen att inrätta en särskild tjänst åt Y.S.. För att reda ut hur det förhöll sig med detta hölls ett rådslag den 17 januari 1996 där representanter från kommunen, försäkringskassan, yrkesinspektionen, kommunalarbetareförbundet och kommunförbundet deltog. Vid mötet enades man om att det inte förelåg någon skyldighet för kommunen att tillskapa nya tjänster i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsfall.

Som ett led i rehabiliteringen av Y.S. anlitade kommunen under våren 1996 studie- och yrkesvägledaren G.E. vid arbetsförmedlingen i Perstorp för att se om Y.S. kunde intresseras för någon form av utbildning. Kontakten med G.E. initierades av kommundirektören G.L.. Y.S. sammanträffade med G.E. som lämnade förslag till utbildningar men Y.S. var inte intresserad.

Arbetsträningen vid socialkontoret avslutades i juni 1996. Kommunen hade då, efter de olika arbetsträningarna och övriga insatser, kommit fram till att man hade uttömt sina möjligheter vad gällde Y.S.. Slutligen prövade man omplaceringsmöjligheterna inom hela kommunen, varvid det kunde konstateras att det inte fanns några vakanser som var lämpliga för henne. Den 20 juni 1996 sades Y.S. upp från sin anställning.

Kommunen vill särskilt poängtera att utgångspunkten för kommunen i detta fall är att Y.S., när hon blev uppsagd i juni 1996, var anställd som vårdbiträde med tjänstgöring vid ett gruppboende för senildementa. Hon var således verksam inom socialförvaltningens äldre- och handikappomsorg.

I målet används såväl uttrycket arbetsträning som arbetsprövning. Kommunen menar att det i Y.S:s fall handlat om arbetsträning; träning i utförandet vissa arbetsuppgifter. Denna träning har dock samtidigt utgjort en prövning av hur Y.S. klarat av att utföra arbetsuppgifterna.

Omplaceringsutredningen gjordes av S.L. och hennes bedömning har bekräftats av de övriga förvaltningscheferna inom kommunen. De enda vakanta tjänsterna vid uppsägningstillfället var som personlig assistent. Tjänsterna i fråga utreddes och bedömdes inte som lämpliga för Y.S. eftersom det rörde sig om omvårdnadsarbete med inslag av tunga lyft. Arbetet som personlig assistent kräver även koncentration och stresstålighet. Beträffande vissa tjänster som vid tillfället inte var vakanta gjordes det ändå en bedömning av om de skulle kunna passa Y.S. i framtiden. De tjänster som utreddes var som måltidsbiträde, städare, receptionist och elevassistent. Arbetena som måltidsbiträde och som städare bedömdes vara för tunga för Y.S.. Receptionisttjänsten ansågs vara för stressig för henne. Arbetet som elevassistent har vårdinslag och kräver stor stresstålighet. Inte heller detta arbete bedömdes vara lämpligt för henne.

Kommunen bestrider vidare att den arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet som bedrivs generellt inom kommunen skulle vara dålig. Kommunen har tvärtom en bra sådan verksamhet. Den 5 oktober 1993 antogs ett sjuk- och rehabiliteringsprogram för socialnämndens förvaltningsområde. Målsättningen med programmet anges vara bl.a. att korttidssjukfrånvaron skall minskas och att personal som löper risk för långtidssjukskrivning skall kunna återgå i ordinarie arbetsuppgifter eller andra arbetsuppgifter inom kommunens befintliga organisation. Programmet tar bl.a. upp frågor om rehabiliteringsutredningar, rehabiliteringsplaner, arbetsprövning, aktiviteter för långtidssjukskrivna, arbetsteknikkunskap och åtgärder vid sjukfrånvaro. När det gäller arbetsprövning anges att arbetsgivaren och arbetslaget/arbetsplatsen skall ha en generös syn på arbetsprövning, såväl på tidigare arbetsplats som på andra arbetsplatser samt att lämplig tid för arbetsprövning fastställs i samråd med arbetsledning och försäkringskassa. En viss revidering av programmet har skett den 28 juni 1994.

Kommunen har sedan den 28 juni 1994 haft en arbetsmiljöplan. Ett rehabiliteringsprogram för kommunen antogs av kommunstyrelsen den 12 juni 1996. Enligt rehabiliteringsprogrammet skall kommunen ha en arbetsmiljö som är fri från skada och ohälsa där strävan skall vara att tillgodose medarbetarnas behov av personlig och yrkesmässig utveckling och där de anställda skall stimuleras att ta mer ansvar. Genom förebyggande åtgärder, tidig rehabilitering med klar målsättning och genom att stötta människor som drabbats av nedsatt arbetsförmåga, skall sjukfrånvaron minskas. I programmet anges att vid alla rehabiliteringsärenden och efter rehabiliteringsutredning skall i första hand plats skapas för arbetsträning inom egen avdelning eller egen förvaltning. I andra hand skall skapas plats för arbetsträning inom kommunen.

Även om kommunen inte tidigare haft en särskilt upprättad rehabiliteringsplan har man dock också före rehabiliteringsplanens tillkomst följt de riktlinjer för rehabilitering som anges i programmet.

Förbundet har i målet hänvisat till de åtgärder som vidtagits från yrkesinspektionens och Arbetarskyddsstyrelsens sida vad gäller Y.S.. Det är uppenbart att kommunen och yrkesinspektionen har haft olika uppfattningar om huruvida kommunen följt arbetsmiljölagens bestämmelser om arbetsanpassning och rehabilitering. Yrkesinspektionens föreläggande av den 19 augusti 1996 ansåg kommunen vara felaktigt. I praktiken innebar det att yrkesinspektionen ålade kommunen att inrätta en särskild tjänst åt Y.S. trots att kommunen egentligen inte skulle ha någon verklig nytta av hennes arbetsinsats. Kommunen överklagade därför föreläggandet.

Arbetarskyddsstyrelsen har i sitt beslut den 10 april 1997 även anfört följande.

Den utredning som finns i ärendet ger dock inte tillräckligt underlag för att slutgiltigt bedöma vilka praktiska möjligheter till arbetsanpassning som finns inom socialförvaltningens ram. Ni bör därför inte nu direkt åläggas att göra en sådan anpassning. I stället bör krav riktas mot Er att närmare utreda dessa möjligheter samt redovisa dem och de åtgärder Ni vidtagit till Yrkesinspektionen. Styrelsen utgår från att Y.S. därvid erbjuds möjlighet att medverka i utformandet av sin arbetssituation.

Arbetarskyddsstyrelsen nedsatte i beslutet det förelagda vitet till 50 000 kr samt ändrade det överklagade föreläggandet till följande lydelse.

Ni föreläggs vid vite av 50 000 kr att senast den 1 september 1997 till Yrkesinspektionen i Malmö distrikt skriftligen redovisa

- de möjligheter som finns att anpassa Y.S:s arbetsuppgifter och arbetssituation inom socialförvaltningen till hennes förutsättningar för att utföra arbetsuppgifterna samt

- de åtgärder Ni vidtagit i detta syfte.

Den i beslutet angivna tiden har nu förlängts till den 17 november 1997.

Av beslutet kan inte dras den slutsatsen, vilket gjorts från förbundets sida, att kommunens arbetsanpassning och rehabilitering skulle ha varit dålig i Y.S:s fall.

Kommunen delar den uppfattning som Arbetarskyddsstyrelsen ger uttryck för i beslutet, nämligen att skyldigheten för arbetsgivaren att anpassa arbetet är begränsad till det enskilda anställningsavtalet. Enligt anställningsbeslutet från 1989 och anställningsbeviset är Y.S. anställd som vårdbiträde med Perstorps kommun som arbetsgivare. I anställningsbeslutet har vidare angetts att tjänstestället är äldre- och handikappomsorgen i kommunen. Arbetarskyddsstyrelsen har i beslutet inte tagit hänsyn till att Y.S. också arbetstränade utanför sitt enskilda anställningsavtal, nämligen vid Komvux.

Efter uppsägningen gav försäkringskassan Mentor i Kristianstad AB i uppdrag att föreslå lämpliga yrkesinriktade rehabiliteringsåtgärder för Y.S.. Mentor i Kristianstad AB föreslog en arbetsprövning vid Vuxenskolan i Klippan. Arbetsprövningen genomfördes från november 1996 till mitten av februari 1997 då den avbröts för att Y.S. i stället skulle ges möjlighet att helt inrikta sig på att pröva studier vid Komvux. Hon studerade vid Komvux från januari till mars 1997 men därefter avbröts prövningen på grund av att hon fick alltmer besvär i form av värk, koncentrationsstörningar och inlärningssvårigheter.

H.Å., Mentor i Kristianstad AB, har gjort följande bedömning vad gäller arbetsprövningen vid Vuxenskolan och prövningen i form av studier vid Komvux.

Den prövning vi genomfört har visat att Y.S. f.n. saknar förmåga att klara ett arbete. Hon har, idag, inga realistiska förutsättningar att klara ett anpassat arbete. MENTOR I KRISTIANSTAD AB bedömer det som lämpligt att man genomför de medicinskt inriktade behandlingsinsatser vilka hennes läkare föreslår innan man återigen prövar hennes förmåga att klara ett arbete.

Enligt beslut från försäkringskassan kommer Y.S. från och med oktober 1997 och två år framåt att uppbära helt sjukbidrag. Försäkringskassan har vidare genom beslut den 15 augusti 1997 avslagit en ansökan från Y.S. om livränta. I beslutet har försäkringskassan uppgett att under denna period är inledningsvis enbart medicinska åtgärder aktuella och att frågan om rätten till livränta kommer att tas upp när yrkesinriktade rehabiliteringsåtgärder kommer igång på nytt.

De bedömningar som gjorts av försäkringskassan och av H.Å. visar att kommunen har rätt i sin uppfattning att den har uttömt alla rimliga möjligheter till insatser för Y.S..

Grunderna för kommunens bestridande av förbundets talan kan sammanfattas på följande sätt. Kommunen menar att uppsägningen av Y.S. är sakligt grundad. Trots olika former av arbetsanpassnings- och rehabiliteringsinsatser under många år har det inte varit möjligt att uppnå ett tillfredsställande resultat. Kommunen har en på lämpligt sätt organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet. Kommunen har fullgjort sin omplaceringsskyldighet. Omplaceringsalternativ inom hela kommunen har prövats. De enstaka vakanser som funnits vid tiden för uppsägningen har på grund av Y.S:s personliga förutsättningar inte varit lämpliga för henne. Det föreligger inte någon skyldighet för kommunen att inrätta en särskild tjänst åt Y.S.. Kommunen har inte heller varit skyldig att invänta kommande pensionsavgångar. Om det förelegat vakanser vid uppsägningstillfället har Y.S. ändå saknat förutsättningar att fullgöra arbetsuppgifterna i fråga. Kommunen har således uttömt alla rimliga möjligheter till anpassnings- och rehabiliteringsinsatser samt omplacering av Y.S.. Det är uppenbart att Y.S. inte heller framöver kan utföra arbete av någon betydelse för kommunen.

Svenska Kommunalarbetareförbundet

Det är riktigt att Y.S. vid uppsägningstillfället inte var i sådant skick att hon kunde arbeta som elevassistent eller som personlig assistent. Om inte kommunen misskött rehabiliteringen av Y.S. hade hon emellertid mycket väl kunnat utföra denna typ av arbeten.

Domskäl

Tvisten

Y.S. anställdes 1989 som vårdbiträde inom hemtjänsten i Perstorps kommun. 1990 var hon med om en trafikolycka. 1992 började hon, efter föräldraledighet, att arbeta igen. Hon tjänstgjorde då vid ett gruppboende för åldersdementa och hon arbetade först natt men övergick sedan till att arbeta dagtid. Efter det att hon återgått i arbete började hon få besvär i form av trötthetskänslor, koncentrationssvårigheter samt värk i nacke och axlar. Hon blev sjukskriven i februari 1994 med diagnosen skuldervärk och det gjordes en rehabiliteringsutredning varefter bestämdes att hon under två månader skulle arbetsträna i hemtjänsten. Arbetsträningen avbröts emellertid då Y.S. på grund av sina besvär hade svårigheter att klara av arbetet. Hon var därefter patient vid medicinska rehabiliteringskliniken vid centralsjukhuset i Kristianstad där man gjorde en utredning angående hennes framtida möjligheter i arbetslivet. Vid kliniken diagnosticerades hennes besvär som en pisksnärtsskada, vilken hon ådragit sig vid trafikolyckan 1990. Kliniken gjorde vidare den bedömningen att omvårdnadsarbete inte var lämpligt för henne. Från februari 1995 och fram till uppsägningen av henne i juni 1996 arbetstränade Y.S., först vid Komvux och sedan vid socialkontoret i Perstorps kommun.

Kommunen har som grund för uppsägningen åberopat att Y.S. inte längre kan utföra arbete av någon betydelse för kommunen.

Tvisten gäller frågan om uppsägningen av Y.S. varit sakligt grundad eller inte. Enligt förbundets uppfattning har inte kommunen uppfyllt de krav som kan ställas på en arbetsgivare när det gäller arbetsanpassning och rehabilitering. Förbundet menar vidare att kommunen inte heller i tillräcklig grad har undersökt möjligheterna till en omplacering av Y.S.. Kommunens inställning är att man uppfyllt sina skyldigheter vad avser arbetsanpassning och rehabilitering men att det, trots de insatser som gjorts, inte varit möjligt att uppnå ett tillfredsställande resultat i Y.S:s fall. Det är vidare kommunens uppfattning att det vid uppsägningstillfället inte fanns något arbete hos kommunen till vilket Y.S. kunde omplaceras.

Utredningen i målet

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begäran Y.S. hörts under sanningsförsäkran och vittnesförhör hållits med kuratorn L.R.T., yrkesinspektören J.J., konsulenten vid Arbetslivstjänster B.A., huvudskyddsombudet i Perstorps kommun S.H.. På kommunens begäran har vittnesförhör hållits med kommundirektören G.L., rektorn P.D., socialchefen S.L., assistenten vid socialförvaltningen U.G., hemtjänstassistenten L.S., yrkes- och utbildningsvägledaren G.E. och verksamhetsledaren vid Vuxenskolan i Klippan J.A.. På båda parters begäran har vittnesförhör hållits med handläggaren vid försäkringskassan i Perstorp C.S.. Omfattande skriftlig bevisning har åberopats.

Utgångspunkter för den rättsliga bedömningen

Vad gäller möjligheterna för en arbetsgivare att säga upp en arbetstagare med hänvisning till arbetstagarens sjukdom uttalade departementschefen i förarbetena till 1974 års anställningsskyddslag som sin principiella inställning, att sjukdom och därav följande nedsatt prestationsförmåga inte i och för sig utgjorde saklig grund för uppsägning. Enligt departementschefen kunde det dock förekomma fall där en av sjukdom betingad nedsättning av arbetsförmågan fick åberopas som saklig grund för uppsägning, nämligen då nedsättningen kunde bedömas som stadigvarande och dessutom så väsentlig att arbetstagaren inte längre kunde utföra arbete av någon betydelse. Normalt sett borde enligt departementschefens mening anställningen inte kunna bringas att upphöra förrän arbetstagaren hade fått rätt till sjukbidrag eller förtidspension enligt lagen om allmän försäkring, och i varje fall borde uppsägning inte få komma i fråga så länge arbetstagaren uppbar sjukpenning från försäkringskassan (prop. 1973:129 s. 126). Dessa motivuttalanden är tillämpliga även i fråga om den nu gällande anställningsskyddslagen (jfr prop. 1981/82:71 s. 66). Av fast praxis i arbetsdomstolen framgår, i enlighet med dessa uttalanden, att det är endast i undantagsfall som en arbetsgivare har saklig grund för uppsägning med hänvisning till sjukdom (se t.ex. domarna 1987 nr 164 och 1996 nr 115). Ett sådant undantag föreligger om arbetstagaren inte längre kan utföra något arbete av betydelse för arbetsgivaren.

Enligt 7 § andra stycket anställningsskyddslagen föreligger inte saklig grund för uppsägning om det är skäligt att kräva att arbetsgivaren i stället bereder arbetstagaren annat arbete hos sig. Som arbetsdomstolen uttalat i t.ex. avgörandet AD 1981 nr 51 åligger det arbetsgivaren att göra en noggrann utredning i omplaceringsfrågan och därvid verkligen ta till vara föreliggande möjligheter att ordna en omplacering. Om det föreligger oklarhet i frågan om en omplacering kunnat ske måste slutsatsen ofta bli att omplaceringsskyldigheten inte är fullgjord. En omplaceringsutredning i ett fall som det förevarande bör omfatta både en noggrann undersökning av arbetstagarens önskemål och förutsättningar och en systematisk genomgång av eventuellt lediga anställningar.

Som framgår av arbetsdomstolens dom 1993 nr 42 skall uppsägningsfrågan även bedömas med hänsyn tagen till de bestämmelser i arbetsmiljölagen och i lagen om allmän försäkring enligt vilka arbetsgivaren har ett ansvar för att en anställd som drabbas av skada eller sjukdom får del av de anpassnings- och rehabiliteringsinsatser som behövs för att den anställde skall kunna fortsätta arbeta. I domen uttalade arbetsdomstolen bl.a. följande.

Med de ändringar i arbetsmiljölagen och lagen om allmän försäkring (AFL) som riksdagen beslutade under år 1991 har lagstiftaren sökt skapa klarare regler för arbetsgivares ansvar för att anställda, som drabbats av skada eller sjukdom, får del av de anpassnings- och rehabiliteringsinsatser som behövs för att den anställde skall kunna fortsätta arbeta. Ändringarna i arbetsmiljölagen innebär att arbetsgivaren har getts ett större och tydligare ansvar för att utveckla sin arbetsorganisation, skapa meningsfullt och utvecklande arbete, anpassa arbetet till de enskilda anställdas förutsättningar och genomföra rehabiliteringsinsatser. Såvitt gäller arbetsgivarens ansvar inom ramen för den allmänna försäkringen har arbetsgivaren ålagts en lagreglerad skyldighet att i samråd med arbetstagaren svara för att dennes behov av rehabilitering snarast klarläggs och för att de åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering. Om det inte framstår som obehövligt, skall arbetsgivaren under närmare angivna förutsättningar påbörja en rehabiliteringsutredning och denna utredning skall genomföras i samråd med arbetstagarens fackliga organisation, om arbetstagaren medger det. Ansvaret för att klarlägga rehabiliteringsbehovet gäller oavsett hur behovet har uppstått. Den rehabiliteringsutredning som arbetsgivaren gör skall tillställas försäkringskassan som bl.a. har tillsynsansvar över och samordningsansvar för de insatser som behövs för rehabiliteringsverksamheten. - - -

I arbetsgivarens ansvar inom den allmänna försäkringen ingår att vidta de arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder som kan genomföras inom eller i anslutning till den egna verksamheten, t.ex. arbetsträning, utbildning och omplacering (prop. 1990/91:141 s. 42). Häri ligger inte att arbetsgivarens skyldigheter att medverka till rehabiliteringsåtgärder är begränsade endast till sådana åtgärder som kan vidtas på den egna arbetsplatsen. Det kan krävas av arbetsgivaren att denne medverkar till att finna exempelvis relevant arbetsprövning, arbetsträning eller omskolning utanför den egna arbetsplatsen och att arbetsgivaren när det behövs medger arbetstagaren tjänstledighet för att genomföra sådan rehabilitering (jfr a. prop. s. 43). Förarbetena ger dock inte stöd för att arbetsgivaren kan åläggas ett längre gående ansvar för arbetstagarens rehabilitering än att vidta sådana åtgärder som syftar till att arbetstagaren skall kunna återgå i arbete hos arbetsgivaren. Men i denna del kan ansvaret inte anses vara begränsat till att avse endast rehabiliteringsåtgärder för en återgång till arbete inom ramen för anställningen. Även möjligheterna att efter rehabilitering omplacera arbetstagaren till andra arbetsuppgifter inom företaget måste givetvis övervägas. Också i detta hänseende måste frågan om vidden av arbetsgivarens skyldigheter avgöras efter en prövning av omständigheterna i det enskilda fallet, där såväl arbetstagarens som arbetsgivarens förhållanden och förutsättningar vägs in (jfr prop. 1990/91:140 s. 52). Som också uttalats i motiven kommer det att i en del fall inte vara möjligt att finna lösningar som gör det möjligt att anställningen består. Det blir då en uppgift för samhället att medverka till att den enskilde kan finna ett annat och lämpligare arbete (prop. 1990/91:141 s. 43).

Förelåg saklig grund för uppsägningen ?

Y.S. arbetade när hon blev sjukskriven i februari 1994 som vårdbiträde vid ett gruppboende för åldersdementa. Då det i målet är ostridigt att omvårdnadsarbete är olämpligt för Y.S. bör enligt arbetsdomstolen prövningen i första hand avse frågan om kommunen fullgjort sin omplaceringsskyldighet.

Förbundet har gjort gällande att kommunen inte i tillräcklig grad undersökt möjligheterna till en omplacering av Y.S.. Enligt förbundets uppfattning har det i allt fall funnits möjlighet att omplacera Y.S. till kansliarbete vid Komvux i Perstorp. Kommunens inställning är att man vidtagit alla rimliga åtgärder för att omplacera Y.S. och att möjligheterna till omplacering är uttömda. Kommunen har uppgett att man prövat omplaceringsalternativ inom hela kommunen men att de enstaka vakanser som funnits inom kommunen vid tiden för uppsägningen har avsett arbeten som inte varit lämpliga för henne.

Kommunen har i omplaceringsdelen hänvisat till en av socialchefen S.L., i samråd med övriga förvaltningschefer i kommunen, utförd omplaceringsutredning. Enligt denna utredning var det endast arbeten som personlig assistent som var vakanta vid uppsägningstillfället. Kommunen har förklarat att man inte bedömde att dessa arbeten var lämpliga för Y.S. då det rörde sig om omvårdnadsarbete med inslag av tunga lyft som dessutom krävde koncentration och stresstålighet. Kommunens utredning har även omfattat vissa arbeten som vid uppsägningstillfället inte varit vakanta. Detta för att se om dessa arbeten skulle kunna passa Y.S. i framtiden. De arbeten som utreddes var som måltidsbiträde, städare, receptionist och elevassistent. Kommunen gjorde beträffande samtliga arbeten bedömningen att de inte var lämpliga för Y.S.. Arbetena som måltidsbiträde och som städare bedömdes vara för tunga för henne. Receptionisttjänsten ansågs ha för många stressmoment. Arbetet som elevassistent hade vårdinslag och krävde vidare stor stresstålighet.

Förbundet har vad gäller de arbeten som utreddes i och för sig vitsordat att Y.S., med hänsyn till hennes hälsotillstånd, vid uppsägningstillfället inte kunnat utföra något av dessa arbeten. Förbundet har emellertid menat att Y.S., om kommunen uppfyllt sitt anpassnings- och rehabiliteringsansvar, mycket väl hade kunnat utföra arbetena som elevassistent och personlig assistent. Arbetsdomstolen återkommer i det följande till frågan om kommunen kan anses ha fullgjort sina skyldigheter i dessa avseenden. Förbundet har för egen del inte mer konkret hänvisat till något arbete hos kommunen som Y.S. kunnat omplaceras till förutom att det, enligt förbundets uppfattning, funnits möjlighet att bereda henne kansliarbete vid Komvux av det slag hon haft under sin arbetsträning där. Förbundet har därutöver hävdat att det även i övrigt bör ha funnits möjlighet att bereda Y.S. anpassade arbetsuppgifter hos kommunen.

Vad gäller möjligheten att ge Y.S. arbetsuppgifter vid Komvux har rektorn P.D. förklarat att det inte föreligger några vakanser vid Komvux kansli. P.D. har vidare uppgett att det under alla förhållanden saknas adekvata arbetsuppgifter för Y.S. vid Komvux då arbetet som assistent till största delen består av arbete vid dator; något som Y.S. saknar kunskap i och dessutom med hänsyn till sina besvär inte skulle ha förutsättningar att klara av. P.D. har beträffande Y.S:s arbetsprövning vid Komvux uppgett att hon utförde enklare kontorsgöromål som kopiering, kuvertering och frankering och att dessa arbetsuppgifter annars hade utförts av den ordinarie kanslipersonalen. Enligt P.D. handlade det även om en hel del konstruerade arbetsuppgifter för Y.S:s del under hennes tid vid Komvux.

Av de uppgifter som lämnats av P.D. står klart att det inte utan en utvidgning av Komvux kansli skulle ha varit möjligt att förse Y.S. med arbetsuppgifter vid kansliet. Någon skyldighet för kommunen att utvidga sin verksamhet för att på så sätt bereda Y.S. arbetsuppgifter föreligger emellertid inte (jfr AD 1993 nr 42).

Nästa fråga som arbetsdomstolen har att ta ställning till är om det funnits andra arbetsuppgifter inom kommunen som kunnat anvisas Y.S..

Av utredningen framgår att det alltsedan 1994 vidtagits ett flertal åtgärder för att utreda vilka arbetsuppgifter som varit lämpliga för Y.S. med hänsyn till hennes skada. Arbetsprövningar har skett inom hemtjänsten samt vid Komvux kansli och socialkontoret. Under tiden vid Komvux påbörjades också en datautbildning som dock avbröts. Företrädare för kommunen försökte också att intressera Y.S. för någon utbildning som skulle kunnat bedrivas med utbildningsbidrag från kommunen. Någon sådan utbildning kom emellertid inte till stånd. Y.S. har också fått vissa tekniska hjälpmedel. Efter uppsägningen har Y.S. även arbetsprövat vid Vuxenskolan i Klippan och hon har också under en period prövat att studera vid Komvux. Den bedömning som gjorts efter arbetsprövningen vid Vuxenskolan och hennes studier vid Komvux är emellertid att Y.S. för närvarande saknar förmåga att klara ett arbete och att hon i nuläget saknar realistiska förutsättningar att klara ett anpassat arbete.

Förbundet har gjort gällande att det med mer aktiva anpassnings- och rehabiliteringsåtgärder från kommunens sida hade varit möjligt att finna arbetsuppgifter som lämpat sig för Y.S.. Som redan nämnts anser förbundet att Y.S., om sådana åtgärder vidtagits, skulle ha klarat att arbeta som elevassistent och personlig assistent. Förbundet har särskilt anmärkt att arbetsprövningen vid socialförvaltning varit dåligt planerad och att man vid socialförvaltningen inte tagit hänsyn till Y.S:s förmåga att klara de arbetsuppgifter som tilldelades henne vilket fick till följd att hennes dittills positiva utveckling bröts och att hennes fysiska besvär ökade. Förhören med S.L., U.G. och L.S. visar dock att man vid socialkontoret gjort betydande ansträngningar för att ge Y.S. varierande arbetsuppgifter anpassade efter hennes arbetsförmåga. Det står emellertid klart att det med hänsyn till Y.S:s begränsade arbetsförmåga varit svårt att finna arbetsuppgifter inom socialförvaltningen som hon kunnat utföra. Det är vidare tydligt att hon trots den anpassning som gjorts på grund av sitt hälsotillstånd inte klarade av att fortsätta arbetsprövningen.

Förbundet är alltså kritiskt mot den anpassnings- och rehabiliteringsverksamhet som kommunen bedrivit i Y.S:s fall. Utredningen i målet ger emellertid inte något belägg för att ytterligare anpassnings- och rehabiliteringsåtgärder från kommunens sida eller annorlunda utformade sådana åtgärder skulle kunnat leda till att Y.S. kunnat beredas fortsatt arbete hos kommunen. Arbetsdomstolen vill här tillägga att ingenting tyder på att Y.S. inte efter bästa förmåga har medverkat i de åtgärder som vidtagits.

Sammanfattningsvis visar utredningen i målet följande. Y.S. saknade av medicinska skäl möjlighet att fortsätta med det arbete som hon anställts för. Någon skyldighet för kommunen att utvidga sin organisation för att kunna bereda henne arbete vid Komvux eller på annat håll inom kommunen föreligger inte. De arbeten som var lediga vid uppsägningstillfället var inte lämpliga för henne och därmed var det inte möjligt att omplacera henne till dessa. Ytterligare anpassnings- och rehabiliteringsåtgärder från kommunens sida skulle, såvitt framkommit, inte ha medfört att Y.S. kunnat beredas fortsatt arbete hos kommunen.

Det anförda innebär att arbetsdomstolen finner att kommunens uppsägning av Y.S. har varit sakligt grundad enligt 7 § första stycket anställningsskyddslagen. Förbundets talan skall därför avslås.

Med hänsyn till utgången i målet skall förbundet förpliktas att ersätta kommunen dess rättegångskostnader. Om det yrkade beloppets storlek råder inte tvist.