AD 1997 nr 123

Parter:

Svenska Bleck- och Plåtslagareförbundet; Plåtslageriernas Riksförbund; Bröderna Areskougs Byggnadsplåt i Malmö Aktiebolag

Nr 123

Svenska Bleck- och Plåtslagareförbundet

mot

Plåtslageriernas Riksförbund och Bröderna Areskougs Byggnadsplåt i Malmö Aktiebolag.

Mellan Plåtslageriernas Riksförbund och Svenska Bleck- och Plåtslagareförbundet gäller varandra i allmänhet avlösande kollektivavtal innehållande allmänna bestämmelser jämte bl.a. en överenskommelse med anledning av anställningsskyddslagen (i det följande kallat anställningsskyddsavtalet).

Anställningsskyddsavtalet innehåller bl.a. följande bestämmelser.

1. Nedanstående personer undantas från överenskommelsen:

a) arbetstagare som med hänsyn till arbetsuppgifter och anställningsvillkor får anses ha företagsledande eller därmed jämförlig ställning,

- - -

Lön och andra förmåner under uppsägningstiden

11. En arbetstagare som har blivit uppsagd har rätt att under uppsägningstiden behålla sin lön och andra anställningsförmåner även om arbetstagaren inte får några arbetsuppgifter alls eller får andra arbetsuppgifter än tidigare.

- - -

Protokollsanteckning

Ersättning utges med ett belopp för varje timma beräknat på vederbörande arbetstagares genomsnittliga förtjänst för tidlön och ackord under de senaste 6 månaderna.

- - -

Företrädesrätt till återanställning

24. Arbetstagare som har sagts upp på grund av arbetsbrist har företrädesrätt till återanställning i den verksamhet där de tidigare har varit sysselsatta. - - - En förutsättning för företrädesrätt är dock att arbetstagaren har - - - tillräckliga kvalifikationer för den nya anställningen.

- - -

25. Om flera arbetstagare har företrädesrätt till återanställning, bestäms turordningen dem emellan med utgångspunkt i varje arbetstagares sammanlagda anställningstid hos arbetsgivaren. Arbetstagare med längre anställningstid har företräde framför arbetstagare med kortare anställningstid. Vid lika anställningstid ger högre ålder företräde.

- - -

31. En arbetsgivare som avser att anställa en arbetstagare, när någon annan har företrädesrätt till återanställning i verksamheten, skall först förhandla med den berörda arbetstagarorganisationen på det sätt som anges i 11-14 §§ lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet. Detsamma gäller när fråga uppkommer om vem av flera företrädesberättigade som skall få återanställning.

- - -

37. En arbetsgivare som bryter mot denna lag skall betala inte bara lön och andra anställningsförmåner som arbetstagaren kan ha rätt till utan även ersättning för skada som uppkommer.

- - -

Skadestånd enligt första stycket kan avse både ersättning för den förlust som uppkommer och ersättning för den kränkning som lagbrottet innebär. - - -

Om det är skäligt, kan skadeståndet sättas ned eller helt falla bort.

- - -

Bröderna Areskougs Byggnadsplåt i Malmö Aktiebolag bedriver verksamhet i plåtslageribranschen. Bolaget är medlem i Plåtslageriernas Riksförbund och är därmed bundet av bl.a. anställningsskyddsavtalet.

Hos bolaget fanns nio anställda plåtslagare, nämligen T.N., G.B., L.B., M.A., P.A., M.M., L.M., Å.L. och P.N.. De sades alla upp på grund av arbetsbrist under hösten 1995. I samband därmed ägde rum en förhandling mellan bolaget och plåtslagareförbundets avdelning 6, varvid man enades om en turordningslista för de anställda. Listan innebar att Å.L. och P.N., vilka hade de kortaste anställningstiderna av de anställda, placerades sist i turordningshänseende.

Såväl Å.L. som P.N. kom att arbeta kvar hos bolaget efter de tidpunkter då deras respektive uppsägningstider löpte ut. Med anledning härav uppkom tvist mellan parterna huruvida bolaget därmed hade gjort sig skyldigt till brott mot anställningsskyddsavtalets regler om företrädesrätt till återanställning. Parterna har förhandlat i tvistefrågan utan att kunna enas.

Plåtslagareförbundet har väckt talan vid arbetsdomstolen mot arbetsgivarparterna och har därvid, som talan slutligt bestämts, yrkat att domstolen skall förplikta bolaget att utge

allmänt skadestånd dels till envar av plåtslagareförbundets medlemmar T.N., G.B., L.B., P.A., M.M. och L.M. med 60 000 kr, dels till plåtslagareförbundet självt med 20 000 kr, allt jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 21 oktober 1996) tills betalning sker,

ekonomiskt skadestånd dels till P.A. med 3 005 kr för perioden den 21 - 28 februari 1996, med 10 574 kr för perioden den 1 - 31 mars 1996, med 11 438 kr för perioden den 1 april - den 30 juni 1996, med 11 923 kr per månad fr.o.m. den 1 juli 1996 t.o.m. den 31 augusti 1997 samt med 4 336 kr för perioden den 1 - 10 september 1997, dels till L.B. med 728 kr för perioden den 21 - 28 februari 1996, med 2 246 kr för perioden den 1 - 31 mars 1996 och med 2 989 kr per månad fr.o.m. den 1 april 1996 t.o.m. den 31 augusti 1997 samt med 1 087 kr för perioden den 1 - 10 september 1997. På de ekonomiska skadeståndsbeloppen har yrkats ränta enligt 6 § räntelagen från den sista i månaden varpå respektive belopp belöper tills betalning sker.

Arbetsgivarparterna har bestritt käromålet i dess helhet. De har inte vitsordat något skadeståndsbelopp i och för sig men har förklarat sig inte ha någon erinran mot det av plåtslagareförbundet angivna sättet för beräkning av ränta.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Plåtslagareförbundet

Bröderna B. och B.A. driver sedan år 1975 tillsammans rörelse som består i plåtslageriverksamhet. Deras ursprungliga företag försattes i konkurs i början av nittiotalet. Sedan dess har de drivit plåtslagerirörelsen genom det i målet instämda bolaget, Bröderna Areskougs Byggnadsplåt AB.

Hösten 1995 hade bolaget ett tiotal anställda plåtslagare. Av dem hade Å.L. och P.N. anställts sist; de anställdes år 1994. B. och B.A. meddelade under hösten 1995 att bolaget övervägde uppsägning av samtliga plåtslagare. Enligt bolaget förelåg arbetsbrist då det saknades arbeten för den kommande vintersäsongen. Vid medbestämmandeförhandling den 12 oktober 1995 enades parterna om att uppsägning skulle ske i enlighet med en turordningslista av visst innehåll. Den 19 oktober 1995 verkställdes uppsägningarna. Uppsägningstiderna varierade mellan en och fyra månader, dvs. varade som längst t.o.m. den 19 februari 1996.

Efter nyåret 1995/96 upptäckte några av de uppsagda plåtslagarna att P.N. fortfarande arbetade i bolaget, trots att hans uppsägningstid hade löpt ut den 19 december. De tog därför kontakt med en ombudsman vid plåtslagareförbundets distrikt 6 i Malmö, T.F., och informerade honom om vad som hade skett. T.F. påkallade med anledning därav tvisteförhandling med bolaget rörande brott mot anställningsskyddsavtalets bestämmelser om turordning vid återanställning. Plåtslagareförbundets förhandlingsframställan skickades i väg den 19 februari 1996 och förhandlingen ägde rum den 27 samma månad. Vid tidpunkten för tvisteförhandlingen hade samtliga uppsägningstider löpt ut. Bl.a. hade Å.L:s uppsägningstid gått till ända den 19 februari. Likväl arbetade såväl han som P.N. kvar i bolaget.

Uppenbarligen gjordes, någon gång efter uppsägningarna i oktober 1995, från bolagets sida den bedömningen att det åter fanns möjlighet att bereda två plåtslagare arbete. I den situationen ålåg det bolaget att lämna ett erbjudande om återanställning till i första hand de två plåtslagare som hade bäst plats i turordningslistan. Först på listan stod T.N. och G.B.. Dessa var emellertid sjuka och kunde därför inte arbeta. Näst i tur stod L.B.. P.A. stod på fjärde plats i turordningslistan, omedelbart efter M.A. som hade förklarat att han inte var intresserad av återanställning. Det nu anförda innebär att bolaget borde ha erbjudit L.B. och P.A. återanställning. Något sådant erbjudande lämnades dock inte. I stället återanställde bolaget P.N. och Å.L., dvs. de två plåtslagare som hade de kortaste anställningstiderna.

Vid tvisteförhandlingen den 27 februari 1996 uppgav bolagets företrädare, X.X., att P.N. och Å.L. från årsskiftet hade blivit delägare i bolaget och därför var undantagna från turordningsbestämmelserna. Från bolagets sida presenterades två avtal om aktieöverlåtelse jämte två reverser. Av dessa handlingar framgick att var och en av P.N. och Å.L. hade från B. och B.A. förvärvat 50 aktier à nominellt 100 kr i bolaget. Köpeavtalen var daterade den 1 januari 1996 vad gällde P.N:s förvärv och den 19 februari 1996 i fråga om Å.L:s förvärv. Köpeskillingen för aktierna skulle erläggas genom revers. Reverserna var på 5 000 kr och utställda av B. och B.A.. De löpte med en årlig ränta om 5 procent, som förföll till betalning årsvis med början den 31 december 1996. Aktieöverlåtelserna till P.N. och Å.L. innebar alltså inte något kapitaltillskott till bolaget.

Före tvisteförhandlingen den 27 februari hade arbetstagarsidan inte fått några uppgifter om den nya ägarkonstruktionen i Bröderna Areskougs Byggnadsplåt. Exempelvis var det först vid förhandlingen som skuldebreven och reverserna visades upp för arbetstagarsidan. Det finns skäl att i detta sammanhang peka på dels att avtalet och reversen beträffade Å.L:s förvärv är dagtecknat samma datum som plåtslagareförbundets förhandlingsframställan, dels att bolaget redan under år 1994 övervägde uppsägningar och därvid - i enlighet med den dåvarande regleringen på området - från turordningen ville undanta P.N. och Å.L., som också vid den tiden var de senast anställda plåtslagarna hos bolaget.

Enligt plåtslagareförbundets mening grundade inte de åberopade aktieöverlåtelserna till P.N. och Å.L. något kompanjonskap i bolaget. De bör i stället ses som en efterhandskonstruktion, ett sätt att söka kringgå anställningsskyddsavtalets bestämmelser om turordning vid återanställning. Överlåtelserna utgjorde inte ett led i en ombildning av bolaget. Alltjämt hade och har bröderna Areskoug en dominerande ställning i bolaget såväl vad gäller aktieinnehav som beträffande den reella makten.

Att det sålunda finns en skillnad mellan å ena sidan bröderna Areskoug och å andra sidan P.N. och Å.L. framgår även av att de senare men inte bröderna är anmälda till Plåtslageribranschens Semesterkassa. Vidare förhåller det sig så, att bröderna Areskoug i motsats till Å.L. och P.N. är styrelseledamöter och firmatecknare i bolaget. Visserligen har arbetsgivarsidan uppgett att Å.L. och P.N. på grund av tidigare konkurs är förhindrade att nu bli ledamöter i bolagets styrelse men skall bli styrelseledamöter så snart det är möjligt. Häremot kan dock sägas att det nu har gått ungefär ett och halvt år sedan aktieöverlåtelserna skedde och att P.N. eller Å.L. alltjämt inte är vare sig ledamöter i styrelsen eller firmatecknare.

Enligt plåtslagareförbundet finns det inte någon omständighet som tyder på att P.N. eller Å.L. verkligen var eller är bröderna Areskougs kompanjoner. Oavsett hur man besvarar frågan huruvida aktieöverlåtelserna lett eller avsett att leda till ett reellt delägarskap för Å.L. och P.N. eller ej, är det enligt plåtslagareförbundets åsikt inte fråga om att rörelsen nu bedrivs i ett kompanjonbolag av sådant slag att reglerna om företrädesrätt till återanställning inte är tillämpliga.

Grunderna för plåtslagareförbundets talan

Å.L. och P.N. skall enligt plåtslagareförbundets mening anses ha blivit återanställda hos Bröderna Areskougs Byggnadsplåt. Eftersom bolaget inte erbjöd någon av arbetstagarna med bättre företrädesrätt än Å.L. och P.N. återanställning gjorde bolaget sig skyldigt till ett brott mot turordningsbestämmelserna i punkterna 24 och 25 i anställningsskyddsavtalet. Samtliga plåtslagare som plåtslagareförbundet företräder i målet hade bättre plats i turordningen än Å.L. och P.N.. Därmed är bolaget skyldigt att utge allmänt skadestånd till var och en av dessa arbetstagare. Och som tidigare anförts är det plåtslagareförbundets uppfattning att bolaget rätteligen skulle ha erbjudit i första hand P.A. och L.B. återanställning. Eftersom något sådant erbjudande inte lämnades är bolaget pliktigt att ersätta den ekonomiska skada som åsamkats P.A. och L.B. till följd av brottet mot företrädesrättsreglerna.

Bröderna Areskougs Byggnadsplåt tog inte initiativ till förhandling med plåtslagareförbundet innan Å.L. och P.N. återanställdes. Därmed bröt bolaget även mot bestämmelserna i punkten 31 i anställningsskyddsavtalet angående förhandling om avsteg från turordningen vid återanställning. För detta brott skall bolaget betala allmänt skadestånd till förbundet. I detta sammanhang bör framhållas att plåtslagareförbundet inte kan vitsorda riktigheten av arbetsgivarsidans beskrivning av telefonsamtalet i början av år 1996 från X.X. till ombudsmannen R.H. vid förbundets kontor i Malmö. Enligt arbetstagarsidan får det t.ex. hållas för uteslutet att R.H. vid telefonsamtalet skulle ha lämnat något slags godkännande från förbundet med anledning av de uppgifter som X.X. må ha lämnat om att Bröderna Areskougs Byggnadsplåt hade ombildats till ett kompanjonbolag.

Yrkandena om ekonomiskt skadestånd

Mot plåtslagareförbundets yrkanden om ekonomiskt skadestånd till P.A. och L.B. har arbetsgivarsidan i och för sig rest olika invändningar. Det har bl.a. gjorts gällande att Bröderna Areskougs Byggnadsplåt sökte ordna nya anställningar åt P.A. och L.B.. Arbetstagarsidan kan i och för sig vitsorda att L.B. fick ett tips från X.X. om en anställning hos företaget Lödde Plåt, vilken han dock hade bärande skäl att inte acceptera och därför aldrig tillträdde. L.B. ordnade i stället, utan hjälp från bröderna Areskougs sida, en ny anställning hos ett företag i Malmö, "Hellbergs". Från arbetsgivarsidan har vidare hävdats att P.A. borde ha accepterat ett erbjudande om anställning hos Modigs Plåt AB för att på så sätt begränsa sin ekonomiska skada. Erbjudandet avsåg emellertid en kortvarig anställning för arbete i Tyskland - det handlade om endast några veckors arbete - och när P.A. angav vilken lön han fordrade hörde inte Modigs Plåt AB av sig mer. Till detta bör läggas att Modigs Plåt AB självt i början av år 1996, alltså en kort tid efter det att P.A. erbjöds anställning där, på grund av arbetsbrist minskade antalet arbetstagare med tolv kollektivanställda. Under alla förhållanden hade därför P.A. strax mist anställningen hos Modigs Plåt AB. Sedermera har Modigs Plåt AB försatts i konkurs.

När det gäller de yrkade beloppen avseende ekonomiskt skadestånd till L.B. och P.A. kan följande sägas. Enligt kollektivavtalet har en arbetstagare betalt per timme. Parterna är ense om att avtalet bygger på en årsarbetstid om 1 806 timmar. Till detta kommer dels semester om årligen 200 timmar, dels den genomsnittliga arbetstiden för vilken s.k. helglön utgår, nämligen 68 timmar per år. En utgångspunkt för plåtslagareförbundets beräkningar av de i målet yrkade ekonomiska skadestånden har till följd härav varit en månatlig arbetstid för heltid om ([1 806 + 200 + 68]/12 ») 172,8 timmar.

Bolaget självt, genom D.A. som sedan lång tid sköter dess ekonomifunktion, har i ett arbetsgivarintyg angett att P.A:s timlön uppgick till 133 kr. I ett motsvarande intyg rörande L.B. har bolaget uppgett att dennes timlön var 110 kr. De sålunda lämna inkomstuppgifterna har gällt P.A:s respektive L.B:s genomsnittliga kollektivavtalsenliga lön - de hade ackordslön - under det sista anställningsåret hos bolaget. Inkomstuppgifterna har lämnats i enlighet med av Arbetsmarknadsstyrelsen utfärdade anvisningar, enligt vilka semesterersättning inte skall ingå. Plåtslagareförbundet vill i detta sammanhang understryka att det inte vitsordar riktigheten av de inkomstuppgifter, om P.A:s och L.B:s löner under sista halvåret av anställningen, som finns i en skriftlig sammanställning som arbetsgivarparterna har gett in i målet.

Plåtslagareförbundet har alltså utgått från den timlön som bolaget självt angett i de nyssnämnda arbetsgivarintygen. Enligt plåtslagareförbundet är det dessa faktiska löner som skall läggas till grund för beräkningen av ekonomiskt skadestånd. Således skall beräkningen inte bygga t.ex. på bestämmelserna om uppsägningslön vilka finns i protokollsanteckningen till punkten 11 i anställningsskyddsavtalet eller på arbetsgivarsidans sammanställning med uppgifter om P.A:s och L.B:s löner under det sista halvåret av anställningen.

Plåtslagareförbundet har vid sin beräkning avseende inkomstförlust fr.o.m. den 1 april 1996 räknat upp timlönen enligt arbetsgivarintygen - alltså 133 kr respektive 110 kr - med den höjning av ackordslön som enligt bestämmelserna i § 5 punkten 1 a) i kollektivavtalet skulle ha skett per det datumet, alltså med ett index om (7,70 - 3,75 =) 3,95 procent. Detta leder till en timlön fr.o.m. den 1 april 1996 på för P.A. 138 kr och för L.B. 114 kr 30 öre. Vid skadeståndsberäkningen har hänsyn inte tagits till den höjning som avtalsenligt skedde år 1997. Arbetstagarsidan har dock skäl att i det följande återkomma till denna aspekt, nämligen när skadeståndet till L.B. behandlas.

I fråga om den ekonomiska skada som har drabbat P.A. vill plåtslagareförbundet vidare nämna följande.

P.A:s uppsägningstid hos Bröderna Areskougs Byggnadsplåt var till ända den 22 november 1995. Per den 1 januari 1996 startade P.A. och en annan av de uppsagda plåtslagarna, L.M., ett eget handelsbolag. Endast P.A. och L.M. är verksamma i handelsbolaget. För tiden den 1 januari - den 30 juni 1996 erhöll P.A. s.k. starta eget-bidrag motsvarande arbetslöshetsersättning, 564 kr per dag under 22 dagar per månad, eller med andra ord månatligen 12 408 kr. Vad gäller tiden fr.o.m. den 1 juli 1996 var P.A. och L.M. ense om att var och en av dem kunde "ta ut" en timlön om 69 kr från handelsbolaget. P.A:s månadslön från handelsbolaget kan med denna utgångspunkt skattas till (172,8 x 69 =) 11 923 kr såvitt gäller tiden fr.o.m. den 1 juli 1996.

Här bör följande inskjutas. Under år 1996 uppbar P.A. de facto ett nettobelopp om 45 000 kr från sitt handelsbolag. Med utgångspunkt häri och i en skattesats om 30 procent uppgick hans månadslön från handelsbolaget till 11 700 kr brutto. På grund av skattemässiga avsättningar i bolaget kom hans deklarerade inkomst därifrån att bli ännu lägre. Likväl har arbetstagarsidan utgått från den timlön om 69 kr som P.A. och L.M. var ense om att de kunde "ta ut" från handelsbolaget.

Enligt plåtslagareförbundets mening borde Bröderna Areskougs Byggnadsplåt rätteligen ha erbjudit P.A. återanställning från den tidpunkt när Å.L:s uppsägningstid hos bolaget löpte ut, alltså den 19 februari 1996. Förbundets yrkande om ekonomiskt skadestånd till P.A. har följaktligen beräknats för tid fr.o.m. den 20 februari 1996. Om P.A. hade blivit återanställd hos Bröderna Areskougs Byggnadsplåt skulle han från bolaget ha uppburit en månatlig lön om (172,8 x 133 =) 22 982 kr i tiden före den 1 april 1996, respektive (172,8 x 138 =) 23 846 kr i tiden fr.o.m. det datumet. Hans ekonomiska förlust under den tid när han erhöll starta eget-bidrag kan alltså skattas till ett månatligt belopp om (22 982 - 12 408 =) 10 574 kr vad gäller tiden före den 1 april 1996 och till (23 846 - 12 408 =) 11 438 kr fr.o.m. april t.o.m. juni månad 1996. Fr.o.m. den 1 juli 1996 uppgår hans månatliga förlust till (23 846 - 11 923 =) 11 923 kr.

I tillägg till vad som har angetts i det föregående bör följande sägas om beräkningen av ekonomiskt skadestånd till L.B..

Enligt plåtslagareförbundets åsikt borde L.B. i och för sig ha erbjudits återanställning hos Bröderna Areskougs Byggnadsplåt när P.N:s uppsägningstid var till ända och denne blev återanställd, den 20 december 1995. Uppsägningstiden för L.B:s egen del löpte dock ut först den 20 februari 1996, varför det yrkas ekonomiskt skadestånd till honom för tid fr.o.m. den 21 sistnämnda månad.

Om L.B. hade blivit återanställd hos Bröderna Areskougs Byggnadsplåt skulle han därifrån ha uppburit en lön per månad om (172,8 x 110 =) 19 008 kr i tiden före den 1 april 1996 respektive - med beaktande av den tidigare berörda indexuppräkningen - (172,8 x 114 kr 30 öre =) 19 751 kr i tiden fr.o.m. det datumet. L.B:s faktiska inkomst från sin nya arbetsgivare sedan början av år 1996, "Hellbergs", var inledningsvis 97 kr per timme, eller månatligen (172,8 x 97 =) 16 762 kr. Hans ekonomiska förlust per månad uppgår således till (19 008 - 16 762 =) 2 246 kr i tiden före den 1 april 1996 och till (19 751 - 16 762 =) 2 989 kr i tiden fr.o.m. det datumet.

L.B:s timlön hos "Hellbergs" är numera visserligen 99 kr 50 öre. Å andra sidan har arbetstagarsidan vid bestämmande av skadeståndsyrkandet inte beaktat den uppräkning av lönerna som avtalsenligt har skett år 1997. Om en sådan uppräkning görs, visar den att L.B:s ekonomiska skada överstiger vad som yrkas i målet. Plåtslagareförbundet står mot denna bakgrund fast vid att bolaget skall utge ekonomiskt skadestånd till L.B. med 2 989 kr per månad såvitt gäller tiden fr.o.m. april 1996.

Arbetsgivarparterna

Bröderna B. och B.A. arbetade som anställda plåtslagare, bl.a. hos Modigs Plåt AB, innan de år 1975 tillsammans började driva ett plåtslageriföretag. Detta företag hade omkring 15 anställda. Till följd av främst två mycket stora och oväntade kundförluster försattes företaget i konkurs år 1992.

Efter konkursen fortsatte bröderna Areskoug plåtslagerirörelsen, nu genom det i målet instämda bolaget. Även detta företag hade omkring 15 anställda. Bröderna trodde att de ekonomiska förhållandena skulle bli bättre. Någon förbättring inträdde dock inte på byggmarknaden; tvärtom blev det ännu sämre. På grund av den dåliga lönsamheten inledde bröderna hösten 1995 en diskussion om vad som borde och kunde göras. De förde diskussioner dels inbördes och dels i förhållande till bolagets anställda och plåtslagareförbundet. Diskussionerna mynnade ut i ett beslut om att alla anställda plåtslagare sades upp. Enighet i uppsägningsfrågan nåddes vid en medbestämmandeförhandling i oktober 1995 med plåtslagareförbundets distrikt 6. Bolagets ekonomiska bekymmer hade även andra konsekvenser, bl.a. nödgades bröderna Areskoug sälja en hälftendel av den fastighet där bolaget hade verkstad och kontor.

Bröderna Areskougs Byggnadsplåt blir ett kompanjonbolag

Plåtslagareförbundet har gjort gällande att Å.L. och P.N. blivit återanställda i Bröderna Areskougs Byggnadsplåt. Arbetsgivarsidan bestrider i första hand att någon återanställning av dem har skett. I denna del vill arbetsgivarparterna inledningsvis lägga fram följande.

Å.L. och P.N. startade år 1988 ett eget plåtslageri som de drev genom ett handelsbolag, Plåtmästarna HB. Detta hade inte några anställda, utan det var endast Å.L. och P.N. som var verksamma däri. De hade viss framgång med verksamheten, särskilt under de första åren; bolaget anlitades bl.a. av Skanska. Handelsbolaget hade visst samarbete med bröderna Areskougs företag, och bröderna Areskoug å ena sidan och Å.L. och P.N. å den andra diskuterade om företagen skulle använda sig av samma lokaler; handelsbolaget skulle "hyra in sig" i de lokaler som bröderna Areskougs företag disponerade. Tanken på gemensamma lokaler kom dock inte att genomföras. Lönsamheten i handelsbolaget försämrades nämligen på grund av kundförluster och år 1994 försattes det i konkurs. Å.L. och P.N. ådrog sig i samband därmed stora skulder för egen del. I anslutning till handelsbolagets konkurs blev Å.L. och P.N. anställda hos Bröderna Areskougs Byggnadsplåt men sades i likhet med övriga plåtslagare upp i oktober 1995.

Någon gång kring månadsskiftet november - december 1995 började B. och B.A. samt Å.L. och P.N. att diskutera om Å.L. och P.N. skulle bli delägare i Bröderna Areskougs Byggnadsplåt och om bolaget därvid kunde grundas på en helt ny affärsidé. Dessa diskussioner utgick från - utöver de förhållanden som nyss har redovisats - i korthet följande.

Fram till uppsägningarna hösten 1995 hade Bröderna Areskougs Byggnadsplåt drygt 15 anställda och en verksamhet som bestod i större arbeten på entreprenad. B. och B.A. kunde konstatera att denna affärsidé inte längre "höll", av de konjunkturella och strukturella skäl som har antytts i det föregående. Bröderna samt Å.L. och P.N. tänkte sig därför en ny inriktning av verksamheten. I denna skulle de fyra - alltså B. och B.A. samt Å.L. och P.N. - vara delägare och kompanjoner. I stället för entreprenadarbeten skulle bolaget åta sig mindre arbeten, serviceavtal. Bolaget skulle fortsättningsvis vända sig till andra slags kunder än tidigare och även utföra andra typer av arbeten än förr, arbeten som gick att driva i kompanjonskap med alla fyra delägare som aktiva också "ute på fältet". I sammanhanget hade det sitt intresse att Å.L. och P.N., i motsats till de övriga uppsagda plåtslagarna, hade erfarenhet av att driva näringsverksamhet och således bl.a. av att utföra arbeten utan att någon annan var företags- eller arbetsledare åt dem. Enkelt uttryckt förstod de sig på företagandets villkor.

Efter diskussionerna mellan bröderna Areskoug, Å.L. och P.N. tog X.X. någon gång i december 1995 kontakt med Plåtslageriernas Riksförbund för rådgivning i anslutning till den nya inriktning och uppläggning som man tänkte att bolaget skulle ha fortsättningsvis. Han kontaktade även en advokat i Malmö för att få hjälp med upprättande av handlingar som behövdes för aktieöverlåtelser till Å.L. och P.N.. Advokaten gav råd om hur ett i överlåtelsehandlingarna intaget förbehåll, om rätt för Å.L. och P.N. att erhålla plats i bolagets styrelse den dag dessas ekonomi kunde anses sanerad, kunde utformas. När avtalen om aktieöverlåtelserna undertecknades var bröderna Areskoug, Å.L., P.N. och bolagets revisor närvarande.

Genom aktieägaravtalen förvärvade var och en av Å.L. och P.N. 50 aktier, eller aktier motsvarande 10 procent av aktiekapitalet. Köpeskillingen för vart och ett av förvärven var 5 000 kr, vilket ungefär motsvarade 10 procent av bolagets substansvärde omkring årsskiftet 1995/96. Avtalen daterades den 1 januari 1996 för P.N:s del och den 19 februari samma år för Å.L:s del. De olika dateringarna hängde samman med när respektive uppsägningstider löpte ut: man var angelägen om att hålla en rågång mellan å ena sidan den tid när P.N. och Å.L. var anställda hos bolaget och å andra sidan den tidpunkt när de blev delägare och kompanjoner i detta. I och för sig var P.N:s uppsägningstid till ända strax före julen 1995, men på grund av de mellankommande helgerna daterades avtalet i hans fall den 1 januari 1996.

Med anledning av den konkurs som hade drabbat P.N:s och Å.L:s handelsbolag var envar av dem skyldig bl.a. staten hundratusentals kronor. Av hänsyn till Bröderna Areskougs Byggnadsplåts kreditvärdighet kom därför avtalsparterna överens om att Å.L. och P.N. inte skulle inträda i styrelsen eller bli firmatecknare förrän deras ekonomier var sanerade. Som angetts finns sålunda i aktieöverlåtelseavtalen ett förbehåll om rätt för P.N. och Å.L. att ta del i bolagets styrelse så snart deras respektive ekonomier har sanerats. Det bör nämnas att Å.L. och P.N. har hos kronofogdemyndigheten ansökt om skuldsanering och att de räknar med att saneringsfrågan kommer att bli löst inom en relativt nära framtid. I enlighet med aktieöverlåtelseavtalen kommer de då att bli medlemmar i bolagets styrelse och få firmateckningsrätt i bolaget.

Plåtslagareförbundet har påpekat att P.N. och Å.L. i motsats till bröderna Areskoug är anmälda till Plåtslageribranschens Semesterkassa. Dessa anmälningar har emellertid sin grund i bestämmelser i kollektivavtalet, nämligen i protokollsanteckningen till § 8 punkten 3 vari föreskrivs att redovisning skall ske även för delägare som - i likhet med P.N. och Å.L. - äger mindre än 1/3 av företaget. Semesterkassan har även fått besked om att P.N. och Å.L. har slutat som anställda i bolaget och att de i stället är delägare i detta. Det förhållandet att P.N. och Å.L. är anmälda till semesterkassan ger med andra ord inte något som helst stöd åt plåtslagareförbundets påstående om att de inte är kompanjoner och delägare i bolaget.

Alltsedan P.N. och Å.L. omkring årsskiftet 1995/96 blev delägare och kompanjoner i Bröderna Areskougs Byggnadsplåt är bolaget organiserat på ett annat sätt än tidigare och uppbyggt kring en för bolaget helt ny affärsidé i enlighet med vad som har skisserats i det föregående. Sammanfattningsvis kan följande sägas i denna del.

Bolagets fyra delägare utför arbeten självständigt, dvs. utan arbetsledning från någon av de andra delägarna. Ibland utför de arbeten gemensamt, ibland var för sig. Å.L. och P.N. sköter i tillämpliga fall sina "egna jobb". Exempelvis svarar de för inköp av material till dessa arbeten. I regel träffas delägarna varje morgon och kväll för att gå igenom bl.a. frågor om vilka arbeten bolaget skall åta sig. Delägarna beslutar gemensamt om större investeringar och går tillsammans igenom kalkyler av beskaffenhet. Beslutsfattandet i bolaget går över huvud taget till på det sätt som är brukligt i mindre företag.

Samtliga delägare brukar bjudas in till och vara med vid kundträffar, möten med plåtleverantörer och liknande. Delägarna inbördes "tar ut" i princip lika stor ersättning från bolaget i form av en fast månadslön på ca 16 000 kr. Deras lön kan dock variera och, i vart fall i teorin, bli noll för den händelse bolagets ekonomi föranleder detta. Deras engagemang i bolaget innefattar sålunda ett moment av risktagande för var och en av dem. Visserligen är det vanligtvis X.X. ensam som undertecknar bolagets offerter, men detta kan inte anses ha någon betydelse från de synpunkter som är tvistiga i målet; det är naturligt och i enlighet med praxis på byggmarknaden att en person - i detta fall den verkställande direktören - ensam skriver under t.ex. sådana handlingar.

Invändningarna mot käromålet

Till stöd för bestridandet av plåtslagareförbundets talan åberopar arbetsgivarsidan sammanfattningsvis följande.

P.N. och Å.L. har inte "återanställts" i Bröderna Areskougs Byggnadsplåt i den mening som avses i bestämmelserna i punkterna 24 och 25 i anställningsskyddsavtalet. I stället har det träffats ett avtal mellan å ena sidan B. och B.A. och å andra sidan P.N. och Å.L. om att de senare skall bli delägare i bolaget och bröderna Areskougs kompanjoner. Det var och är alltså avtalsparternas gemensamma avsikt att P.N. och Å.L. skall vara delägare och kompanjoner, inte anställda, i bolaget. Även rent faktiskt har P.N. och Å.L. intagit rollen som kompanjoner. Från de synpunkter som är av intresse i målet råder det enligt arbetsgivarparterna inget tvivel om att P.N. och Å.L. rättsligt sett är delägare och kompanjoner i Bröderna Areskougs Byggnadsplåt.

Men även om man skulle utgå från att P.N. och Å.L. har blivit "återanställda" i bolaget och att de är arbetstagare hos detta, tillhör de i vart fall den undantagskrets som enligt punkten 1 i anställningsskyddsavtalet inte omfattas av bestämmelserna i avtalet: som delägare och kompanjoner i bolaget utövar de ett väsentligt inflytande i dess verksamhet. Med hänsyn åtminstone härtill saknar arbetstagarsidan fog för sin talan i målet.

På grund av det anförda har bolaget inte varit skyldigt att enligt punkten 31 i anställningsskyddsavtalet förhandla med plåtslagareförbundet innan P.N. och Å.L. blev - enligt arbetstagarsidans synsätt - "återanställda". Likväl tog bolaget genom X.X. troligen under vecka 3 år 1996 telefonkontakt med plåtslagareförbundets distrikt 6 i Malmö. Han sökte ombudsmannen T.F. men fick beskedet att denne var sjuk, varför han i stället talade med T.F:s kollega R.H. och informerade denne om delägarskapet och om att ingen skulle återanställas i bolaget. R.H. sade då ungefär "Bra, då vet vi", men nämnde ingenting om t.ex. att ett protokoll behövde upprättas med anledning av samtalet eller att plåtslagareförbundet hade någon erinran mot vad som hade skett i bolaget.

De yrkade ekonomiska skadestånden

I tiden efter uppsägningarna tog X.X. och i någon mån B.A. kontakt med olika plåtslageriföretag i Skåne, bl.a. Modigs Plåt AB och företaget Lödde Plåt, i syfte att söka bereda de uppsagda ny anställning på annat håll. L.B. t.ex. fick därigenom ett erbjudande från Lödde Plåt om anställning men tackade nej till denna, tydligen eftersom han ansåg att det var för långt avstånd mellan bostaden och arbetsplatsen. I stället ordnade han, efter tips från bröderna Areskougs sida, en anställning hos "Hellbergs Plåt", vilken han alltjämt innehar. P.A. å sin sida erbjöds en anställning hos Modigs Plåt AB. I den anställningen skulle hans timlön ha varit 100 kr. Han avböjde dock anställningen och började i stället tillsammans med en kollega att driva plåtslagerirörelse genom ett handelsbolag.

I fråga om de yrkande ekonomiska skadestånden till P.A. och L.B. vill arbetsgivarparterna anlägga följande synpunkter.

Enligt protokollsanteckningen till punkten 11 i anställningsskyddsavtalet skall ersättningen under uppsägningstiden utges med ett belopp för varje timma beräknat på vederbörande arbetstagares genomsnittliga förtjänst för tidlön och ackord under de senaste sex månaderna. Denna bestämmelse skall enligt arbetsgivarsidan vara utgångspunkten vid bestämmandet av eventuella ekonomiska skadestånd. Arbetsgivarsidan har i målet gett in en uppställning över de exakta belopp avseende tidlön och ackord som under de sista sex månaderna av anställningen utbetalades till P.A. respektive L.B.; beloppen inkluderar eventuell helglön. Det är på dessa inkomstuppgifter som den genomsnittliga inkomsten skall beräknas. Detta innebär en genomsnittlig lön per timme för P.A. om ca 100 kr och för L.B. om ca 90 kr.

Vid beräkningen av eventuell inkomstförlust för P.A. eller L.B. skall vidare - enligt arbetsgivarparternas mening - utgångspunkt tas i en årsarbetstid om 1 806 timmar jämte 200 timmar för semester, vilket leder till en arbetstid om ungefär ([1 806 + 200]/12 ») 168 timmar per månad. Arbetsgivarsidan vitsordar alltså inte riktigheten av vad plåtslagareförbundet har anfört därom, att frågan om inkomstförlust skall bedömas utifrån en månatlig arbetstid om 172,8 timmar. Sedan lång tid har kollektivavtalsparterna varit överens om att årsarbetstiden uppgår till just 1 806 timmar. Så t.ex. har semesterkassan alltsedan åttiotalet använt sig av detta årsarbetstidsmått som beräkningsgrund, och parternas uppfattning i frågan framgår av protokollet från de avtalsförhandlingar som fördes den 25 februari - den 17 april 1997.

Sedan P.A. hade sagts upp av Bröderna Areskougs Byggnadsplåt erbjöds han anställning hos Modigs Plåt AB men tackade nej till denna. I anställningen hos Modigs Plåt AB skulle hans timlön ha varit omkring 100 kr. Hans timlön hos Bröderna Areskougs Byggnadsplåt var i genomsnitt ca 99 kr. I det handelsbolag som P.A. och L.M. startade på nyåret 1996 uppgick P.A:s andel i bolagets vinst till 133 356 kr enligt den deklaration som han år 1997 har ingett till skattemyndigheten, dvs. utan hänsyn till de avdrag som kan ha gjorts i handelsbolagets deklaration. Utöver denna inkomst från handelsbolaget uppbar P.A. drygt 70 000 kr i starta eget-bidrag under år 1996. Detta innebär att hans timförtjänst det året var ca 103 kr och att han således inte har åsamkats någon ekonomisk förlust i och för sig på grund av det brott mot företrädesrättsreglerna som plåtslagareförbundet gör gällande i målet.

Som nyss angetts fick L.B., efter det att han hade sagts upp från anställningen hos Bröderna Areskougs Byggnadsplåt, ett erbjudande om anställning hos Lödde Plåt. Denna anställning avböjde han dock, eftersom han ansåg att det var för lång sträcka mellan hans bostad och Lödde Plåts kontor; mellan bostaden och kontoret är det omkring 3 mil enkel resa. Enligt arbetsgivarparterna var det av L.B. angivna skälet att avböja anställningen hos Lödde Plåt inte bärkraftigt i det nu aktuella sammanhanget. I och för sig fick L.B. sedermera en anställning hos Hellbergs Plåt, där hans timlön ursprungligen var 97 kr men numera är 99 kr 50 öre. Hans genomsnittliga timlön hos Bröderna Areskougs Byggnadsplåt uppgick som redan angetts till ca 90 kr. Det senast anförda innebär sammanfattningsvis att L.B. i vart fall inte har drabbats av någon ekonomiskt förlust med anledning av det brott mot företrädesrättsreglerna som plåtslagareförbundet påstår att Bröderna Areskougs Byggnadsplåt har gjort sig skyldigt till.

Domskäl

Bröderna Areskougs Byggnadsplåt sade under hösten 1995 upp samtliga anställda plåtslagare på grund av arbetsbrist. Uppsägningstiderna varierade mellan en och fyra månader. Två av de uppsagda arbetstagarna, Å.L. och P.N., har efter utgången av deras respektive uppsägningstider fortsatt att vara verksamma i bolaget.

Enligt plåtslagareförbundets uppfattning har Å.L. och P.N. återanställts i strid med turordningsreglerna i punkterna 24 och 25 i det mellan parterna gällande anställningsskyddsavtalet. Å.L. och P.N. hade vid uppsägningstillfället ostridigt kortare anställningstider än samtliga övriga plåtslagare. Som plåtslagareförbundet ser saken var bolaget enligt anställningsskyddsavtalet skyldigt att erbjuda i första hand L.B. och P.A. återanställning.

Arbetsgivarparterna har invänt att bolaget inte kan anses ha återanställt Å.L. eller P.N. i den bemärkelse som avses i punkten 24 i anställningsskyddsavtalet. Enligt arbetsgivarsidan har dessa i stället inträtt som delägare och kompanjoner i bolaget. Om emellertid den bedömningen skulle göras att Å.L. och P.N. återanställdes i anställningsskyddsavtalets mening, har arbetsgivarparterna i andra hand gjort gällande att Å.L. och P.N. har en företagsledande eller därmed jämförlig ställning i bolaget samt att de av det skälet inte omfattas av anställningsskyddsavtalet (se avtalets punkt 1 a).

Mellan parterna råder vidare tvist huruvida bolaget har åsidosatt anställningsskyddsavtalets regler om skyldighet att påkalla förhandling före återanställning.

Parterna har i målet förklarat sig vara ense om att frågan huruvida bolaget har brutit mot anställningsskyddsavtalets regler om företrädesrätt till återanställning skall bedömas utifrån förutsättningen att avtalsreglerna har i sak samma innehåll som de motsvarande bestämmelserna i anställningsskyddslagen.

Blev Å.L. och P.N. återanställda hos bolaget?

Arbetsdomstolen har i tidigare mål (se domarna 1987 nr 9 och 1994 nr 92) haft att bedöma frågan om det i samband med att ett företag har försatts i konkurs och vissa av dess arbetstagare har fortsatt att arbeta i ett annat företag skall anses ha bildats ett s.k. kompanjonbolag av sådant slag att en tillämpning av anställningsskyddslagens företrädesrättsregler är utesluten. Med kompanjonbolag har då avsetts ett aktiebolag i vilket ett antal personer med delägarställning arbetar i verksamheten utan att vara arbetstagare i den mening som avses i 25 § anställningsskyddslagen.

I 1994 års rättsfall sammanfattade domstolen förutsättningarna för att bildandet av ett kompanjonbolag inte skall anses utgöra ett kringgående av anställningsskyddslagens regler om företrädesrätt till återanställning på följande sätt. Det skall vara fråga om ett verkligt kompanjonskapsförhållande mellan berörda personer. Enbart ett kapitaltillskott från vissa arbetstagare i en övertagande arbetsgivares rörelse räcker inte för att sätta företrädesrätts- och turordningsbestämmelserna ur spel. Vid bedömningen skall man beakta inte bara huruvida de verksamma personerna äger en större andel av aktierna och om de har ett väsentligt inflytande över bolagets verksamhet, utan man bör därutöver även granska de faktiska förhållandena kring själva bildandet av kompanjonbolaget, den roll de verksamma personerna tillsammans har spelat för det nya företagets tillkomst och om det gemensamma syftet för dem har varit att tillsammans bereda sig möjlighet till fortsatt sysselsättning. Arbetsdomstolen återgav också uttalanden i 1987 års dom om att den gränsdragning som måste ske är känslig och svår att göra i det enskilda fallet samt att bedömningen måste göras med öppna ögon för den risk för kringgående av företrädesrätten som kunde finnas. Slutligen konstaterade domstolen att bevisbördan för att ett kompanjonbolag bildats i första hand åvilade arbetsgivarsidan. Detta innebar enligt domstolen att arbetsgivarparterna hade att klarlägga omständigheterna kring bildandet av bolaget, dess konstruktion etc. och att oklarheter i dessa hänseenden faller tillbaka på arbetsgivarsidan.

Såväl 1987 som 1994 års rättsfall gällde situationer där det gjordes gällande att det förelåg en verksamhetsövergång mellan ett i konkurs försatt företag och ett annat företag, alltså en övergång av det slag som åsyftades i 25 § andra stycket sista meningen anställningsskyddslagen i dess dåvarande lydelse. I de tidigare rättsfallen påbörjades alltså verksamhet i ett annat företag än det där de uppsagda tidigare hade varit anställda. I det aktuella fallet rörande Bröderna Areskougs Byggnadsplåt är situationen en annan. Det är här fråga om ett och samma bolag som har sagt upp arbetstagarna och som därefter, enligt arbetstagarsidans mening, har återanställt två av de uppsagda arbetstagarna eller, med arbetsgivarsidans synsätt, har ombildats till ett kompanjonbolag.

Mot bakgrund av det anförda finns det anledning att ställa frågan om det över huvud taget finns utrymme för att beträffande en situation som den nu aktuella anlägga det synsätt rörande kompanjonbolag som arbetsdomstolen tidigare har gett uttryck åt. Det torde stå klart att den risk för kringgående av reglerna om företrädesrätt till anställning som domstolen berörde typiskt sett är särskilt stor i en situation som den aktuella, där det är fråga om ett och samma företag som i sin verksamhet behåller tidigare anställda, vilka i turordningshänseende har haft en sämre ställning än övriga arbetstagare. Arbetsdomstolen vill visserligen inte utesluta möjligheten att en ombildning av ett företag under särskilda omständigheter kan anses innebära att det har tillskapats ett kompanjonbolag av sådant slag att reglerna om företrädesrätt till återanställning inte blir tillämpliga. Det ligger dock i sakens natur att den bevisbörda som åvilar arbetsgivaren blir särskilt tung i ett sådant fall.

Beträffande frågan om Å.L. och P.N. skall anses ha blivit återanställda hos bolaget bör först konstateras att bedömningen inte skall göras med hänsyn enbart till huruvida B. och B.A. samt Å.L. och P.N. avsåg att de senare skulle inträda som kompanjoner och inte skulle betraktas som anställda arbetstagare hos bolaget. I stället bör bedömningen göras med beaktande av samtliga faktiska omständigheter, varvid avtalsparternas avsikt bara är en av flera faktorer som vägs in.

Beträffande händelseförloppet har framkommit följande. B. och B.A. fann under hösten 1995 att deras bolag inte längre kunde bära framför allt de lönekostnader som det på kollektivavtalet baserade ackordssystemet förde med sig. Löneläget var enligt dem en i vart fall bidragande orsak till att bolaget inte anlitades för arbeten i den utsträckning som var nödvändig för en fortsatt drift av bolagets verksamhet i den dittillsvarande formen. Bröderna Areskoug tillfrågade då bolagets plåtslagare om någon eller några av dem var beredda att genom att bli delägare eller på annat sätt förändra förhållandena inom bolaget. När bröderna Areskoug inte fick något positivt svar på frågan, fann de inte någon annan utväg än att bolaget måste säga upp samtliga plåtslagare på grund av arbetsbrist. Vid medbestämmandeförhandling i frågan enades parterna bl.a. om den turordning som skulle gälla vid en eventuell återanställning av plåtslagarna. Uppsägningarna verkställdes därefter i oktober månad.

I tiden efter uppsägningarna, såvitt framkommit omkring månadsskiftet november - december 1995, kom å ena sidan B. och B.A. och å andra sidan Å.L. och P.N. att inleda diskussioner om ett fortsatt engagemang i bolaget för de senare. Enligt arbetsdomstolens mening har det inte blivit styrkt annat än att det var bröderna Areskoug som tog initiativet till diskussionerna. Dessa ledde till att man enades om att 10 procent av aktierna i bolaget skulle överlåtas till envar av Å.L. och P.N.. Enligt arbetsdomstolens mening finns det inte anledning att ifrågasätta riktigheten av vad arbetsgivarsidan har anfört om att man då tänkte sig att bolaget fortsättningsvis skulle ha en delvis ny inriktning och organisation, att de fyra delägarna skulle ha en i förhållande till tidigare mer eller mindre förändrad roll i bolaget samt att delägarna skulle ha en inbördes i princip lika stor fast månadslön som ersättning för sin arbetsinsats i bolaget. Det får vidare anses visat att man avsåg att ersättningen skulle bestämmas med hänsyn till bolagets ekonomiska situation och därför kunde förändras beroende på det ekonomiska utfallet för bolagets del.

Av utredningen i målet framgår vidare att de faktiska förhållandena i huvudsak kom att gestalta sig på det sätt som B. och B.A. samt Å.L. och P.N. enades om i december 1995. Bröderna Areskoug överlät 10 procent av aktierna till envar av Å.L. och P.N., och dessa har - enligt vad X.X., Å.L. och P.N. har uppgett inför domstolen - medverkat vid bolagsstämma och i samband med beslut i bolaget t.ex. om större investeringar och om uppdrag som bolaget fått förfrågan om. Å.L. och P.N. förefaller också ha fått en i jämförelse med tidigare förhållanden självständigare roll i bolaget, inte minst i samband med kundkontakter.

Det nu anförda kan sägas ge ett visst stöd för arbetsgivarparternas ståndpunkt att Å.L. och P.N. har inträtt som bröderna Areskougs kompanjoner på ett sådant sätt att reglerna om företrädesrätt till återanställning inte är tillämpliga. Enligt domstolens mening finns det emellertid också ett flertal omständigheter som talar i motsatt riktning.

De aktieöverlåtelser som B. och B.A. gjorde till Å.L. och P.N. avsåg endast en mindre andel i bolaget, 10 procent för envar av dem. Det synes inte ha varit aktuellt för bröderna Areskoug att överlåta en större andel eftersom de ville behålla aktiemajoriteten i bolaget. Som betalning för aktierna utställde Å.L. och P.N. var sitt skuldebrev på

5 000 kr med bröderna Areskoug som borgenärer.

Å.L. och P.N. är inte ledamöter i bolagets styrelse och har inte rätt att teckna dess firma. Skälet till detta är enligt arbetsgivarsidan enbart att Å.L. och P.N. båda har stora skulder på grund av tidigare näringsverksamhet, något som skulle minska Bröderna Areskougs Byggnadsplåts möjligheter att få krediter. Detta innebär dock att deras delaktighet i bolaget är begränsat till att avse endast innehavet av var sin mindre aktiepost. Att Å.L. och P.N. enligt vad de har uppgett inför arbetsdomstolen deltar vid beslutsfattandet i bolaget föranleder ingen annan bedömning.

X.X., som tidigare var och alltjämt är verkställande direktör i bolaget, har enligt vad utredningen ger vid handen fortfarande samma roll som han hade innan Å.L. och P.N. blev delägare. Det är alltjämt X.X. som handhar merparten av det administrativa arbetet och utför arbete med kalkyler, och det är företrädesvis han som mottar beställningar från kunder och på så sätt representerar bolaget utåt. Av den muntliga bevisningen anser sig domstolen kunna dra slutsatsen att X.X. i viss utsträckning intar en i förhållande till Å.L. och P.N. arbetsledande ställning på så sätt att han ofta vid en arbetsdags slut meddelar dem att de nästa dag skall utföra arbete hos en viss kund som han själv har varit i kontakt med.

Från arbetsgivarsidan har anförts att ett viktigt skäl till att bröderna Areskoug ansåg det vara av intresse att diskutera ett kompanjonskap med just Å.L. och P.N. var att de senare hade drivit ett handelsbolag i branschen och därför förstod sig på företagandets villkor. X.X. har inför domstolen uppgett att det inte var aktuellt för bolaget att återanställa någon plåtslagare och att det enda alternativet var ett kompanjonskap med ny inriktning av bolagets verksamhet. Arbetsdomstolen finner inte skäl att sätta i fråga vad arbetsgivarsidan har uppgett om bevekelsegrunderna för den lösning som bröderna Areskoug tillsammans med Å.L. och P.N. valde. För prövningen av frågan om Å.L. och P.N. blev återanställda kan detta dock inte tillmätas någon avgörande betydelse.

Mot bakgrund av det anförda gör arbetsdomstolen sammanfattningsvis följande bedömande i frågan om Å.L. och P.N. har blivit återanställda hos bolaget i den mening som avses i anställningsskyddsavtalet. De har ett endast begränsat innehav av aktier i bolaget. De är inte ledamöter i bolagets styrelse och kan inte heller teckna dess firma. Även om de i viss utsträckning medverkar vid beslutsfattandet i bolaget får utredningen anses utvisa att deras ställning endast marginellt skiljer sig från vad som i allmänhet gäller för anställda i mindre företag. Det anförda föranleder enligt arbetsdomstolens mening slutsatsen att det inte har visats i målet att Å.L:s och P.N:s förhållanden bör betraktas på annat sätt än att de är verksamma som anställda hos bolaget.

Med denna bedömning har arbetsdomstolen att gå över till arbetsgivarparternas invändning om att Å.L. och P.N. har en företagsledande eller därmed jämförlig ställning i bolaget och av det skälet faller utanför anställningsskyddsavtalet.

Är Å.L. och P.N. företagsledare?

Arbetsdomstolen har i ett flertal fall haft att ta ställning till frågan om en arbetstagare skall anses ha en företagsledande eller därmed jämförlig ställning hos arbetsgivaren och således om arbetstagaren enligt 1 § anställningsskyddslagen är undantagen från den lagens tillämpning. I förarbetena till 1974 års lag om anställningsskydd (prop. 1973:129 s. 194 f. och 230 samt InU 1973:36 s. 26 ff.), vilka är vägledande även för den nu gällande anställningsskyddslagen (jfr prop. 1981/82:71 s. 92 ff.), har utvecklats vilka arbetstagarkategorier som åsyftas med undantagsbestämmelsen om företagsledare. Där anges bl.a. att bestämmelsen skall ges en restriktiv tolkning och att i mindre företag ingen person utom företagsledaren bör omfattas av undantaget. Arbetsdomstolen har i sin praxis ofta hänvisat till dessa uttalanden. Av domstolens praxis framgår principen att det i ett mindre företag inte är mer än en person som skall anses vara företagsledare eller motsvarande och därför undantagen från tillämpningen av anställningsskyddslagens bestämmelser (se bl.a. avgörandena 1979 nr 60 och 146).

Vid en tillämpning av det anförda på den föreliggande tvisten finner domstolen det vara helt klart att varken Å.L. eller P.N. kan anses ha en företagsledande eller därmed jämförlig ställning i Bröderna Areskougs Byggnadsplåt. Arbetsdomstolen kan alltså inte godta arbetsgivarparternas invändning i denna del av målet.

Sammanfattning av domstolens bedömning av frågan om brott mot reglerna om företrädesrätt till återanställning

Den bedömning som arbetsdomstolen nu har gjort innebär att Bröderna Areskougs Byggnadsplåt har anställt Å.L. och P.N. i strid med anställningsskyddsavtalets regler om turordning vid företrädesrätt till återanställning. Bolaget är följaktligen principiellt sett skyldigt att till de arbetstagare som plåtslagareförbundet företräder i målet utge ersättning för den eventuella ekonomiska skada och för den kränkning som avtalsbrottet inneburit.

Skall bolaget betala ekonomiskt skadestånd till P.A. eller till L.B.?

I fråga om ekonomiskt skadestånd har plåtslagareförbundet framställt yrkanden för P.A:s och L.B:s räkning. Arbetsgivarparterna har bestritt att dessa arbetstagare har åsamkats någon ekonomisk skada över huvud taget.

Frågan om ekonomisk skada har uppstått skall prövas med utgångspunkt i en jämförelse mellan å ena sidan den inkomst som P.A. respektive L.B. skulle ha haft om bolaget hade återanställt dem i stället för Å.L. och P.N. och å andra sidan den inkomst som P.A. och L.B. faktiskt haft eller i vart fall borde ha haft under den i målet aktuella tidsperioden.

Parterna har lagt fram såväl muntlig som skriftlig bevisning rörande beräkningen av skadan. Bl.a. har P.A. och L.B. under sanningsförsäkran lämnat uppgifter om sina inkomstförhållanden. På grundval av utredningen gör domstolen följande överväganden.

L.B.

Såvitt gäller L.B. är det ostridigt att han efter uppsägningen från Bröderna Areskougs Byggnadsplåt erbjöds en anställning hos ett företag i Lund, "Lödde Plåt", att han avböjde erbjudandet samt att skälet till hans ställningstagande var att han bedömde resvägen från bostaden till arbetsplatsen som alltför lång. Enligt vad L.B. har uppgett inför arbetsdomstolen rörde det sig om 3 - 3,5 mil enkel resa.

Av allmänna skadeståndsrättsliga principer följer att en skadelidande är skyldig att söka begränsa den skada som skadevållaren har förorsakat. Skyldigheten att söka begränsa skadan kan innebära att en arbetstagare, som i strid med företrädesrättsreglerna inte erbjuds återanställning hos sin tidigare arbetsgivare, måste försöka att skaffa sig en anställning hos någon annan arbetsgivare och på det sättet minimera den ekonomiska skadan. Om arbetstagaren inte accepterar en sådan anställning på annat håll, leder det i princip till att han inte har fog för ett krav på ekonomiskt skadestånd från sin tidigare arbetsgivare i den del han hade kunnat få skadan täckt genom anställningen hos den andra arbetsgivaren (se domen 1983 nr 51 och där anmärkta avgöranden).

I vissa fall kan det finnas anledning att ställa frågan hur långt arbetstagarens skyldigheter sträcker sig i dessa fall - t.ex. om arbetstagaren måste godta en annan typ av anställning än den han hade hos sin tidigare arbetsgivare, eller om arbetstagaren måste acceptera att flytta om så krävs för att erhålla en anställning hos en annan arbetsgivare. Situationen i L.B:s fall ger emellertid såvitt framgår av utredningen knappast anledning till frågor av detta slag. Från arbetstagarsidan har angetts endast ett skäl till att L.B. avböjde anställning i Lund, nämligen att sträckan mellan bostaden och arbetsplatsen uppgick till 3 - 3,5 mil och därför var alltför lång. Detta skäl kan enligt arbetsdomstolens mening inte anses bärkraftigt vid den bedömning av skadeståndsfrågan som nu skall göras.

Arbetsdomstolen anser på grund av det anförda att det hade ålegat L.B. att acceptera den erbjudna anställningen i Lund. I målet saknas visserligen utredning om de inkomstförhållanden som skulle ha gällt för L.B. om han hade gjort det. Från arbetstagarsidan har emellertid inte ens påståtts att L.B. skulle ha lidit ekonomisk skada även om han hade accepterat erbjudandet. Domstolen har därför att utgå från att det i en sådan situation inte skulle ha uppkommit någon ekonomisk skada för L.B..

På grund av det anförda bör Bröderna Areskougs Byggnadsplåt inte åläggas att betala något skadestånd till L.B. med anledning av den eventuella ekonomiska skada som han har drabbats av till följd av att bolaget inte följde bestämmelserna om turordning vid återanställning.

P.A.

Plåtslagareförbundet har i frågan om ekonomiskt skadestånd till P.A. som skriftlig bevisning åberopat ett s.k. arbetsgivarintyg som utfärdats av Bröderna Areskougs Byggnadsplåt. Intyget är daterat den 20 november 1995. Däri anges att hans timlön hos bolaget var 133 kr.

Arbetsgivarparterna har åberopat en sammanställning som uppgetts återge de lönebelopp som under det sista halvåret av anställningen utbetalades till P.A.. Enligt sammanställningen uppgick P.A:s lön under perioden juli - december 1995 till 100 657 kr. Arbetsgivarsidan har uppgett att beloppet inkluderar eventuell semesterlön och helglön.

Plåtslagareförbundet har förklarat sig inte kunna vitsorda uppgifterna i sammanställningen men har i övrigt inte kommenterat dess innehåll närmare. Förbundet har alltså inte företett någon utredning i målet som utvisar att P.A. har erhållit löneutbetalningar för den aktuella tiden med högre belopp än de som framgår av arbetsgivarparternas sammanställning. Förbundet har i stället hänvisat främst till de i det föregående nämnda arbetsgivarintygen och har gjort gällande att dessa bör läggas till grund för bedömningen av skadeståndsfrågan.

Den bevisning som har lagts fram i målet föranleder enligt domstolens mening inte slutsatsen att arbetsgivarparternas sammanställning av P.A:s inkomster innehåller felaktiga uppgifter. Inte heller omständigheterna i övrigt är enligt domstolens åsikt sådana att det finns tillräckliga skäl att frånkänna sammanställningen betydelse vid bedömningen av skadeståndsfrågan. Med utgångspunkt i sammanställningen kan P.A:s årliga inkomst från Bröderna Areskougs Byggnadsplåt uppskattas till (100 657 x 2 =) 201 314 kr.

Enligt P.A:s särskilda självdeklaration år 1997, som plåtslagareförbundet har åberopat som bevisning, erhöll han år 1996 bl.a. 73 320 kr, ett belopp som enligt vad som får anses framgå utgör s.k. starta eget-bidrag med anledning av att han tillsammans med L.M. började driva näringsverksamhet genom ett handelsbolag. I en bilaga till deklarationen anges att P.A:s andel i handelsbolagets vinst uppgick till 133 356 kr. Om man lägger ihop starta eget-bidraget och andelen i handelsbolagets vinst blir P.A:s sammanlagda inkomst för år 1996 (73 320 + 133 356 =) 206 676 kr.

Mot bakgrund av de nu angivna förhållandena finner arbetsdomstolen att det inte har styrkts i målet att P.A. har åsamkats någon ekonomisk förlust på grund av Bröderna Areskougs Byggnadsplåts brott mot företrädesrättsreglerna. Yrkandet om ekonomiskt skadestånd till honom bör därför avslås.

Frågor om allmänt skadestånd

Bröderna Areskougs Byggnadsplåt har brutit mot anställningsskyddsavtalets bestämmelser om företrädesrätt till återanställning och skall därför förpliktas att utge allmänt skadestånd till var och en av de arbetstagare som härigenom kränkts, alltså till T.N., G.B., L.B., P.A., M.M. och L.M.. Domstolen finner att skadeståndsbeloppet för envar av dem bör bestämmas till 40 000 kr.

Eftersom utgångspunkten är att bolaget återanställde Å.L. och P.N. var bolaget enligt punkten 31 i anställningsskyddsavtalet skyldigt att förhandla med plåtslagareförbundet enligt 11 - 14 §§ medbestämmandelagen om avsteg från den turordning som gällde. Plåtslagareförbundets yrkande i denna del av målet grundas på ett påstående om att bolaget inte tog initiativ till någon sådan förhandling.

Arbetsgivarsidan har uppgett att X.X. någon gång i början av år 1996 tog telefonkontakt med plåtslagareförbundets distrikt 6 i Malmö och därvid informerade en ombudsman, R.H., om att Å.L. och P.N. inträdde som delägare och kompanjoner i bolaget varvid R.H. svarade "Bra, då vet vi" eller liknande men inte begärde att något protokoll skulle upprättas eller i övrigt förklarade att arbetstagarsidan reste någon invändning med anledning av vad X.X. hade berättat.

Arbetsdomstolen har uppfattat arbetsgivarparterna så att uppgifterna om X.X:s telefonsamtal till plåtslagareförbundet inte innefattar en invändning om att bolaget skall anses ha påkallat medbestämmandeförhandling med förbundet. Domstolen utgår i stället från att det anförda utgör omständigheter som enligt arbetsgivarparternas uppfattning bör beaktas vid bestämmande av ett eventuellt skadestånd till plåtslagareförbundet.

Arbetsdomstolen har alltså att utgå från att Bröderna Areskougs Byggnadsplåt bröt mot kollektivavtalet genom sin underlåtenhet att påkalla förhandling med plåtslagareförbundet innan Å.L. och P.N. återanställdes. Vid bestämmande av skadeståndet för detta avtalsbrott finner domstolen inte anledning att ifrågasätta arbetsgivarsidans uppgift om X.X:s telefonkontakt med plåtslagareförbundet i början av år 1996. Omständigheterna är likväl inte sådana att bolaget kan undgå skyldighet att betala skadestånd till plåtslagareförbundet för avtalsbrottet. Domstolen bestämmer skadeståndet till det yrkade beloppet 20 000 kr.

Sammanfattning, rättegångskostnader

Domstolen har funnit att Bröderna Areskougs Byggnadsplåt bröt mot anställningsskyddsavtalets regler om turordning vid återanställning och att bolaget därför skall betala allmänt skadestånd till samtliga de arbetstagare som plåtslagareförbundet företräder i målet. Domstolen har emellertid också funnit att bolaget inte skall utge ekonomiskt skadestånd till de två arbetstagare för vilka sådant yrkats. Slutligen har domstolen kommit fram till att bolaget skall betala allmänt skadestånd till plåtslagareförbundet för åsidosättande av förhandlingskyldighet.

Den nu angivna utgången i målet innebär sammanfattningsvis att plåtslagareförbundets talan har bifallits utom vad avser yrkandena om ekonomiskt skadestånd.

Frågan om ekonomiskt skadestånd har upptagit en relativt betydande del av såväl förberedelsen som huvudförhandlingen. Förhören med P.A. och L.B. har i allt väsentligt avsett den frågan. Frågan kan enligt domstolens mening inte sägas ha varit av endast ringa betydelse och utgången i den delen bör alltså påverka bedömningen av rättegångskostnadsfrågan. Det anförda föranleder att plåtslagareförbundet inte bör ersättas för de kostnader som begärts med anledning av P.A:s och L.B:s inställelse (6 287 kr respektive 6 188 kr). Plåtslagareförbundets rättegångskostnader i övrigt kan enligt domstolens mening inte särskiljas på de olika delarna av målet. I fråga om dessa kostnader finner domstolen skäligt att plåtslagareförbundet tillerkänns ersättning med ett till tre fjärdedelar jämkat belopp.