AD 1997 nr 144

Parter:

Svenska Kommunalarbetareförbundet; Uppsala kommun

Nr 144

Svenska Kommunalarbetareförbundet

mot

Uppsala kommun.

Mellan Uppsala kommun och Svenska Kommunalarbetareförbundet gäller kollektivavtal.

L.B.D. är medlem i förbundet. Hon anställdes av Uppsala läns landsting år 1986 som vårdare för utvecklingsstörda personer. Den 1 januari 1996 övertog Uppsala kommun ansvaret för omsorgsverksamheten. I samband därmed fortsatte L.B.D. sitt arbete som vårdare, men nu som anställd hos kommunen.

Den 28 mars 1996 avskedade kommunen L.B.D..

Avskedandet av L.B.D. har lett till tvist mellan parterna. Parterna har förhandlat såväl lokalt som centralt utan att kunna enas.

Förbundet har väckt talan i arbetsdomstolen mot kommunen samt har därvid yrkat att arbetsdomstolen skall

1. förklara avskedandet ogiltigt,

2. förplikta kommunen att till L.B.D. utge ekonomiskt skadestånd och lön med sammanlagt 295 051 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 1 503 kr från den 31 mars 1996, på 15 529 kr från den sista dagen i envar av månaderna april 1996 - september 1997 och på 14 026 kr från den 31 oktober 1997,

3. förplikta kommunen att till L.B.D. utge allmänt skadestånd med 250 000 kr för brott mot 18 § anställningsskyddslagen och med 50 000 kr för brott mot 30 § anställningsskyddslagen, jämte ränta på båda beloppen enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan till dess betalning sker,

4. förplikta kommunen att till L.B.D. utge allmänt skadestånd med 100 000 kr för brott mot 35 § tredje stycket anställningsskyddslagen, jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från den 5 maj 1997 till dess betalning sker, samt

5. förplikta kommunen att till förbundet utge allmänt skadestånd med 75 000 kr för brott mot 30 § anställningsskyddslagen, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan.

Kommunen har bestritt bifall till samtliga yrkanden och har vad gäller de allmänna skadestånden inte vitsordat något belopp som skäligt i och för sig. Beträffande beräkningen av ekonomiskt skadestånd och lön har kommunen vitsordat ett belopp om 11 907 kr per månad. Kommunen har vidare vitsordat sättet för beräkning av ränta.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Arbetsdomstolen förordnade genom beslut den 24 mars 1997 att L.B.D:s anställning hos kommunen skall bestå utan hinder av avskedandet intill dess tvisten slutligt avgjorts.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

L.B.D. har varit anställd inom vården sedan den 1 augusti 1986. Från början var hon anställd av landstinget i Uppsala län och arbetade med förståndshandikappade personer vid sjukhemmet i Hågaby. Verksamheten flyttade i juni 1995 över till nya lokaler vid Vitsippsvägens gruppboende. Den 1 januari 1996 övertog kommunen ansvaret för verksamheten där. Vitsippsvägens gruppboende är ett hem för fem medelsvårt utvecklingsstörda personer. Arbetet består av sedvanligt omsorgsarbete. Detta innebär att personalen bl.a. ger de boende frukost på morgonen, går med dem till deras dagcenter och lagar middag åt dem. Arbetet består således i ett socialt omhändertagande och avsikten är att de boende skall anpassas till ett normalt liv. Varje boende har två anställda som är boendeansvariga för honom eller henne.

Under den tid L.B.D. arbetade i landstingets regi anklagades hon aldrig för att vara oärlig. L.B.D. är en duktig arbetstagare och hon är omtyckt. Hon är emellertid en stark person och är inte rädd för att säga ifrån. Hon är även känd för att ta de boendes parti. År 1995 upplöstes L.B.D:s äktenskap och hon genomgick en personlig kris.

Den 28 mars 1996 avskedades L.B.D. från sin anställning som vårdarinna. Beskedet om avskedande föregicks inte av underrättelse till L.B.D. eller varsel till förbundet. I stället kallades L.B.D. och en representant för förbundet till kommundelschefens kontor, där L.B.D. erhöll beskedet att hennes anställning omedelbart skulle upphöra. L.B.D. begärde ett skriftligt besked om grunderna för avskedandet.

I den skriftliga motiveringen gav kommunen först en redogörelse för vilka händelser som inträffat före kommunens övertagande av verksamheten. Kommunen gav vidare information om att man funnit det behövligt med en kontroll av de boendes plånböcker. Därefter åberopades tre påstådda händelser då kontroll av plånböcker har skett, och då L.B.D. påstods ha begått tillgreppsbrott.

I den skriftliga motiveringen fanns således tre händelser - den 18 och 22 januari 1996 och den 22 mars 1996 - uppräknade, vilka uttryckligen åberopades till grund för avskedandet. Några händelser därutöver kan kommunen inte åberopa i målet till stöd för sin åtgärd att skilja L.B.D. från hennes anställning. Även den omständigheten att det i motiveringen anges att händelserna inträffat under den tid då kommunen var arbetsgivare har betydelse i detta sammanhang. Kommunen kan nämligen inte åberopa förseelser som påstås ha begåtts hos en annan arbetsgivare. I enlighet med 19 § anställningsskyddslagen är arbetsgivaren på arbetstagarens begäran skyldig att ange avskedandegrund. Enligt fast praxis kan arbetsgivaren därefter inte åberopa andra händelser till grund för avskedandet.

L.B.D. har före avskedandet inte givits tillfälle att yttra sig över de tillgrepp som lagts henne till last. Hon bestrider emellertid att hon har begått de handlingar som kommunen lägger henne till last. Kommunens påståenden bygger på lösa spekulationer. Händelserna polisanmäldes. Åklagaren fann emellertid att brott inte kunde styrkas varför någon förundersökning inte inleddes.

Den 1 april 1996 ogiltigförklarade förbundet avskedandet i en framställan om förhandling med kommunen. Lokala och centrala tvisteförhandlingar har förevarit. Vid den lokala förhandlingen medgav kommunen att underrättelse och varsel uteblivit. Vid den centrala tvisteförhandlingen yrkade förbundet ett skadestånd om 20 000 kr för utebliven underrättelse inför avskedandet. Kommunen hade ingen invändning mot detta yrkande.

Den 24 mars 1997 förordnade arbetsdomstolen i ett beslut, att L.B.D:s anställning hos kommunen utan hinder av avskedandet skulle bestå intill dess tvisten slutligt avgjorts. Kommunen följde emellertid inte beslutet. I stället avstängde kommunen, i strid med 35 § anställningsskyddslagen, L.B.D. från hennes arbete.

Förbundet gör sammanfattningsvis gällande att kommunen, utan att ens saklig grund för uppsägning förelegat, den 28 mars 1996 avskedat L.B.D. från hennes anställning som vårdarinna. Det är i målet ostridigt att kommunen inte har underrättat respektive varslat L.B.D. och förbundet. Kommunen har härigenom brutit mot 18 och 30 §§anställningsskyddslagen.

Avskedandet har drabbat L.B.D. mycket hårt. Skadeståndet bör därför bestämmas till ett högt belopp. Arbetsdomstolen bör vid bedömningen av frågan om det allmänna skadeståndet ha i åtanke att skillnaden mellan skadestånd för en felaktig uppsägning och ett felaktigt avskedande inte får vara för liten. Om skadestånden för avskedanden sätts alltför lågt, drabbas arbetsgivaren inte av någon kännbar påföljd om han tillgriper avskedande i stället för uppsägning. Det får till följd att arbetstagaren ställs utanför det anställningsskydd under tvisten som lagen skall ge honom eller henne. Skadeståndet bör därför i väsentlig mån överstiga ett motsvarande skadestånd vid fall av uppsägning.

L.B.D. har rätt till ekonomiskt skadestånd från och med dagen för avskedandet till och med dagen för arbetsdomstolens beslut i den interimistiska frågan. Från den 24 mars 1997 hade L.B.D. rätt att återgå till sitt arbete som vårdarinna samt rätt till lön och andra förmåner enligt 12-14 §§anställningsskyddslagen. Arbetsgivaren har trots detta i strid med 35 § anställningsskyddslagen avstängt henne från hennes arbete och inte betalat ut lön.

Vid beräkningen av det ekonomiska skadeståndet och lönen skall beaktas att ledsagarersättning utgör lön samt att ob-tillägg utgör en ersättning som L.B.D. erhåller när hon arbetar. Hon skall inte försättas i ett sämre läge än om hon hade arbetat. Skadeståndsbeloppet för avstängningen efter arbetsdomstolens beslut den 24 mars 1997 skall göras kännbart eftersom arbetsdomstolen, efter att ha prövat målet på det vid den tidpunkten föreliggande materialet, funnit att det inte förelegat skäl för avsked.

Kommunen

Det är riktigt att L.B.D. var anställd som vårdarinna av landstinget i Uppsala län fram till den 31 december 1995, då verksamheten gick över till Uppsala kommun. Som förbundet har anfört bedrevs verksamheten då vid sjukhemmet i Hågaby. Under våren 1995 omorganiserades verksamheten till att låta vårdtagarna bli gruppboende i egna lägenheter, bl.a i en villa på Vitsippsvägen inom Vattholma kommundelsnämnd i Uppsala. Vid Vitsippsvägens gruppboende bor det fem utvecklingsstörda personer. Varje boende har två vårdare som är boendeansvariga för denne.

Den 1 januari 1996 övertog kommunen verksamheten. På grund av omfattande kritik mot L.B.D. från landstingets sida ville Vattholma kommundelsnämnd helst inte överta henne. Från centralt kommunalt håll gavs dock besked om att all personal skulle övertas.

Redan under landstingstiden hade således kritik uppkommit mot L.B.D:s sätt att sköta sitt arbete. Hon ägnade bl.a. en stor del av arbetstiden till privata göromål, vilket medförde merarbete för övrig personal. Kommunen var dock mest bekymrad över L.B.D:s ekonomiska oegentligheter.

Redan kort efter det att Vitsippsvägens gruppboende öppnats började saker, som t.ex frukt, att försvinna. Detta bagatelliserades först. Man skyllde på att gruppboendet var nytt och att man ännu inte hade några inarbetade rutiner. Det fortsatte emellertid att försvinna mindre saker.

De incidenter som L.B.D. har varit inblandad i är följande.

Den 7 oktober 1995 var L.B.D. med en boende, Å., och handlade på Hennes & Mauritz i Uppsala. L.B.D. inhandlade ett antal toalettartiklar för Å:s räkning. Köpet registrerades emellertid, vilket framgår av kvittot, på L.B.D:s s.k. clubkort hos Hennes & Mauritz. Det är förbjudet för personalen att göra privata transaktioner när de handlar åt de boende, vilket L.B.D. har informerats om.

Den 11 oktober 1995 använde L.B.D. åter sitt privata clubkort vid inköp av toalettartiklar åt en boende, A.. Detta framgår av kvittot från inköpstillfället.

L.B.D. har erhållit ersättning för båda inköpstillfällena. De toalettartiklar som inhandlades vid de två ovan nämnda tillfällena har dessutom efterhand försvunnit och inte kommit de två boende till godo. Inte heller är den stora kvantiteten av de inköpta toalettartiklarna rimlig mot bakgrund av att de boende inte har så stora behov av dessa produkter. Kommunen menar att L.B.D. i stället köpt och använt varorna för privat bruk. Mot bakgrund av att hon har tonårsdöttrar har hon ett stort behov av dessa produkter.

Föreståndaren vid gruppboendet, M.W., kallade med anledning av dessa två händelser till en extra personalkonferens med hela arbetsgruppen. Vid detta tillfälle tillfrågades L.B.D. om clubkortet. L.B.D. förnekade först, inför hela personalgruppen, att hon hade ett clubkort. När hon konfronterades med att M.W. hade kontrollerat hennes innehav med Hennes & Mauritz medgav L.B.D. att hon hade ett clubkort och att hon av misstag hade använt detta.

Den 13 december 1995 fick en boende, M., 100 kr av en av sina boendeansvariga, A.W.. Pengarna skulle han ha för att gå på julbasar med sitt dagcenter torsdagen den 14 december. När M. återkom på torsdagskvällen räknade hans två boendeansvariga, A.W. och A.K. pengarna. Det fanns då 80 kr kvar. På måndagkvällen den 18 december kontrollräknade A.K. M. pengar igen. Han hade då inga pengar kvar. A.W. frågade honom om A.K. tagit pengarna för att låsa in dem i kassaskåpet. Eftersom han svarade nekande frågade hon vidare om först L-E.L. och sedan M.N., båda vårdare, hade gjort det. Svaret blev återigen nekande. När han fick frågan om L.B.D. hade tagit pengarna svarade han emellertid ja. Lite senare på kvällen gick A.K. in till M. och ställde samma frågor. A.K. erhöll samma svar.

Den 18 december 1995 räknade vårdaren A.R. pengarna i en boendes, W:s, plånbok, varefter han lade plånboken i den ryggsäck som W. skulle ta med sig till sitt dagcenter. I plånboken fanns 30 kr. Därefter gick A.R. in till en annan boende medan L.B.D. stannade kvar i W:s lägenhet och diskade. A.R. såg efter en stund hur L.B.D. lade W:s plånbok i dennes jackficka varefter hon gick in på gruppbostadens kontor. Eftersom A.R. undrade varför plånboken hade flyttats gjorde han en kontrollräkning av pengarna. Det visade sig att 20 kr fattades. Han gick direkt in på kontoret och frågade L.B.D. om hon hade tagit pengarna. Hon nekade till detta och menade att W. nog hade kastat sedeln. L.B.D. gick därefter in till det allmänna köket och började diska och A.R. gick till tvättstugan. Efter en stund ropade L.B.D. på A.R. från W:s lägenhet. När A.R. kom in i lägenheten stod L.B.D. och höll i en blöt tjugolapp. På fråga från A.R. vem som hade tagit sedeln svarade W. att L.B.D. hade gjort det.

Senare samma dag var L.B.D. på Åhléns i Uppsala med en boende, Å.. Hon inhandlade vid det tillfället en CD-skiva för 99 kr och ett kassettband för 79 kr. Kvittot var dock på endast 69 kr. Trots att beloppen inte stämde försökte L.B.D. vid hemkomsten till gruppboendet få A.R. att signera kvittot, vilket han vägrade.

Den 27 december 1995 meddelade vårdaren L-E.L. föreståndaren M.W. att en postgiroutbetalning med s.k. habiliteringsersättning på 828 kr till den boende Å. saknades. Övriga boende hade fått sina utbetalningar redan före julhelgen. M.W. ansåg att man skulle avvakta till efter helgerna eftersom det kunde ha blivit en förskjutning i utbetalningen. L.B.D. hörde detta samtal. Klockan 11.00 gick L.B.D. in till M.W. och sade att Å:s habiliteringsersättning hade kommit. Enligt L.B.D. hade den legat i postlådan. L-E.L. hade tidigare funnit postlådan tom. M.W. undrade om posten, som normalt kommer efter lunch, redan hade kommit. L.B.D. menade att den väl hade gjort det. Klockan 12.30, när personalen hade konferens, kom postbilen och delade ut post till de boende. L-E.L. anmärkte att det var konstigt eftersom posten enligt L.B.D. redan hade varit där. L.B.D. menade att de väl hade kört ut posten två gånger den dagen. Efter konferensen gick L-E.L. till posten för att efterhöra hur det förhöll sig. Han fick då beskedet att posten bara hade kört den ordinarie turen efter lunch.

Senare samma dag glömde L-E.L. sin plånbok i personalrummet där L.B.D. satt. Han var borta i ca 5-7 minuter. När han ett par timmar senare gick in i en affär för att handla på väg hem från arbetet upptäckte han att en hundralapp saknades i plånboken.

Under julhelgen 1995 försvann tre halvkilos kaffeförpackningar från det gemensamma köket. L.B.D. arbetade under julhelgen.

Den 25 december 1995 fanns i den boende M. lägenhet en inslagen chokladask, som han avsåg att ge till sin gode man i julklapp. Den 28 december upptäckte A.W. att asken var borta. Den gode mannen hade inte varit där och varken M. eller personalen visste vart chokladasken hade tagit vägen. L.B.D. sade sig ha kastat flera tomma chokladaskar.

Vid det här laget var kommunen medveten om att L.B.D. stal och man avsåg att gillra fällor genom att göra noggranna kontrollräkningar av de boendes kontanter.

Den 18 januari 1996 räknade L-E.L. pengarna i den boende W:s plånbok kl. 17.40. Där fanns 87 kr och 50 öre. När A.K. kom till arbetet kl. 8.10 den 19 januari räknade hon pengarna i W:s plånbok. Där fanns 47 kr och 50 öre. Personalen på W:s dagcenter kontrollräknade också pengarna och fick det till samma summa. L.B.D. hade tjänstgjort ensam under natten.

Den 22 januari 1996 räknade A.W. pengarna i W:s plånbok strax före kl. 8.00. Där fanns 43 kr och 50 öre. L.B.D. kom till arbetet kl. 8.00 och hjälpte W. med rakning och ytterkläder. A.W., som hade gått in på kontoret, såg efter en stund hur L.B.D. kom in i personalkapprummet och ordnade med sin kappa och väska. När hon gått tillbaka till de boende gick A.W. förbi L.B.D:s kappa och såg att det låg en tjugokronorssedel i kappfickan. A.W. gick direkt och räknade pengarna i W:s plånbok, där det fanns 23 kr och 50 öre. Det hela tog ca 15 minuter.

Den 22 mars 1996 lade M.N., som är W:s boendeansvarig, 52 kr i hans plånbok. L-E.L. kontrollräknade pengarna innan han gick för dagen kl. 20.30. Klockan 10.00 den 23 mars kontrollräknade L-E.L. åter pengarna i W:s plånbok. Där fanns bara 32 kr. L.B.D. hade tjänstgjort ensam under natten.

Vid det här laget kände sig kommunen helt övertygad om att L.B.D. kontinuerligt stal småbelopp. Det kunde visserligen vara möjligt att finna en naturlig förklaring till någon av händelserna, men inte till samtliga 12 incidenter. Kommunen ansåg att situationen var ohållbar och att någon åtgärd måste vidtas.

Kommunen bestämde sig för att avskeda L.B.D.. Med anledning därav tog W-A.V., administrativ chef i Vattholma kommundelsförvaltning, den 27 mars 1996, kontakt med en representant för förbundet, H.M., och berättade vilken arbetstagare det gällde. Den 28 mars 1996 hämtade W-A.V. i sin bil H.M. vid hennes bostad. Under bilfärden ut till Vattholma gick de igenom hela ärendet och H.M. gavs tillfälle att få all den information hon begärde. Vid själva avskedandetillfället, samma dag, var M.W., W-A.V., H.M., L.B.D. och kommundelschefen J-E.E. närvarande. Man diskuterade situationen och även vid detta tillfälle gavs möjlighet för arbetstagarsidan att både ge och få önskad information.

Enligt kommunens mening är det den totala misskötsamheten från L.B.D:s sida och att hon grovt åsidosatt sina åligganden gentemot arbetsgivaren som ligger till grund för avskedandet och alltså skall få åberopas i målet. Redan av rubriken till den skriftliga motiveringen till avskedandet, framgår att det är all text i handlingen som skall läggas till grund för avskedandet. Dessutom är 19 § anställningsskyddslagen en ordningsföreskrift. Kommunen är således oförhindrad att vid utredning finna även annan misskötsamhet än den som angivits i motiveringen. I varje fall skall övriga händelser vägas in vid bedömningen av L.B.D:s karaktär. Kommunen har vidare rätt att åberopa även händelser under landstingstiden eftersom det var en hel verksamhet som gick över till kommunen som ny arbetsgivare.

För det fall arbetsdomstolen inte skulle finna de nu angivna händelserna styrkta föreligger ändock avskedandegrund. L.B.D. har nämligen ostridigt inhandlat varor med sitt clubkort och har på så vis sammanblandat sin privata ekonomi med de boendes, vilket är strängt förbjudet. Det torde vidare vara ostridigt att hon har ljugit inför hela personalen genom att förneka innehav av clubkortet. L.B.D. har dessutom haft svårt att samarbeta och har på arbetstid ägnat sig åt privata göromål. L.B.D:s förtroendekapital gentemot de boende och personalen är helt förbrukat. Personalen litar inte på henne och kan inte heller arbeta med henne.

Det är riktigt att kommunen inte har underrättat respektive varslat L.B.D. och förbundet på det sätt som föreskrivs i anställningsskyddslagen. Underlåtenheten beror på ett förbiseende. Det måste dock beaktas att kommunen på annat sätt höll förbundet informerat om saken. Förbundets ombudsman H.M. fick under bilresan till kommundelskontoret vetskap om omständigheterna i fallet. Vid själva avkedandetillfället var både H.M. och L.B.D. närvarande och de gavs tillfälle att argumentera i frågan. Skadeståndet skall därför med stöd av 38 § anställningsskyddslagen jämkas till noll.

För den händelse att arbetsdomstolen skulle finna att det inte ens har förelegat grund för uppsägning har kommunen en invändning rörande beräkningen av yrkad lön respektive ekonomiskt skadestånd. I förbundets yrkande har inkluderats ersättning för ob-tillägg (2 956 kr i månaden) och ledsagarersättning (666 kr i månaden). Enligt kommunens uppfattning ingår dessa belopp inte i den ersättning som skall ligga till grund för lön och skadestånd i målet. Beloppen avseende dessa ersättningar är dock i och för sig riktigt angivna.

Efter arbetsdomstolens interimistiska beslut den 24 mars 1997 fann kommunen att risken för fortsatta stölder var uppenbar. Kommunen valde därför att lösa situationen genom att med tillämpning av 39 § anställningsskyddslagen lösa ut L.B.D.. Kommunen betalade i enlighet härmed ut två årslöner, dvs. 282 235 kr, till L.B.D.. Hennes anställning hos kommunen blev därmed avslutad oavsett utgången i målet. Det följer av detta att kommunen inte har avstängt L.B.D. i strid med 35 § anställningslagen. Det belopp som kommunen har betalat ut i enlighet med 39 § anställningsskyddslagen konsumerar ett eventuellt skadestånd för felaktig avstängning.

Förbundet

Att L.B.D. har gjort sig skyldig till misskötsamhet har inte ens antytts i kommunens utförliga skriftliga motivering till avskedandet. Kommunen får därför inte åberopa misskötsamhet som grund för avskedandet. Förbundet vill tillägga att det inte finns någon grund för vad kommunen har påstått i denna del av målet. L.B.D. använde sitt clubkort två gånger av misstag. Varken de boende eller kommunen har åsamkats någon skada. L.B.D. har inte heller vunnit på transaktionen eftersom det krävs att man når upp till ett visst belopp innan man erhåller några rabatter. L.B.D. har inte uppnått denna nivå. Arbetsgivaren har inte heller givit några instruktioner om att man inte får förfara på detta vis. Förbundet bestrider att L.B.D. har ljugit om clubkortet och att hon har tillägnat sig några hygienartiklar. Förbundet förstår vidare inte vad som kan läggas L.B.D. till last vad avser habiliteringsersättningen.

Att W-A.V. och H.M. samtalade om ärendet under bilfärden till Vattholma kommundelsnämnd innebär uppenbarligen inte att kommunen uppfyllde anställningsskyddslagens krav på varsel.

Det är riktigt att kommunen efter arbetsdomstolens interimistiska beslut till L.B.D. betalade ut ett belopp som beräknats på samma sätt som ett skadestånd enligt 39 § anställningsskyddslagen. Förbundet bestrider att kommunen under den pågående processen därigenom har kunnat avbryta L.B.D:s anställning. Förfarandet enligt 39 § anställningsskyddslagen kan tillämpas endast när det föreligger en dom i målet som innebär att anställningen skall bestå. Kommunen har alltså inte befriat sig från skyldigheten att låta L.B.D. återgå i arbete och att betala ut lön. Förfarandet är rättsligt sett att bedöma som en avstängning. Det kan tilläggas att det belopp som kommunen har betalat ut är mindre än det belopp som rätteligen skulle ha utgått enligt 39 § anställningsskyddslagen. Detta beror på att kommunen i beloppet inte har inräknat ledsagarersättning och ob-tillägg. Slutligen bör det framhållas att förbundet är berett att låta det utbetalade beloppet gå i avräkning mot vad kommunen kan komma att förpliktas att utge genom dom i det föreliggande målet.

Domskäl

Kommunen avskedade den 28 mars 1996 L.B.D. från hennes anställning som vårdare för utvecklingsstörda. I en skriftlig motivering till avskedandet riktade kommunen kritik mot L.B.D. huvudsakligen för ekonomiska oegentligheter.

Den huvudsakliga tvistefrågan i målet gäller om avskedandet av L.B.D. har varit lagligen grundat. Förbundet har bestritt de påståenden och anklagelser som kommunen riktat mot L.B.D.. Förbundet anser att avskedandet vidtogs utan att det ens förelegat saklig grund för uppsägning och att avskedandet därför skall ogiltigförklaras. En ytterligare tvistefråga i målet är om kommunen har gjort sig skyldig till brott mot 35 § anställningsskyddslagen genom att avstänga L.B.D. från arbetet efter arbetsdomstolens beslut den 24 mars 1997 om att anställningen skulle bestå utan hinder av avskedandet intill dess tvisten slutligt avgjorts.

Parterna är dessutom oense om vilka händelser som kommunen har rätt att åberopa i målet som grund för avskedandet. Domstolen går först in på den frågan.

Vilka händelser får kommunen åberopa som grund för avskedandet?

Kommunen har i målet gjort gällande att ett flertal händelser under år 1995 och 1996 skall få åberopas som grund för avskedandet av L.B.D.. Mot detta har förbundet gjort gällande att det av kommunens skriftliga motivering till avskedandet följer att kommunen får åberopa endast tre särskilda händelser, som inträffade den 18 och 22 januari 1996 och den 22 mars 1996.

En arbetsgivares besked i en skriftlig motivering till ett avskedande får i allmänhet den verkan att arbetsgivaren inte med framgång kan anföra andra omständigheter till stöd för sin åtgärd än de som har angivits i beskedet, om dessa inte kan anses ligga i linje med vad som har angetts i beskedet (se prop. 1973:129 s.130). Huvudprincipen är således att arbetsgivaren måste ange alla de händelser han lägger arbetstagaren till last i beskedet för att arbetsgivaren senare skall kunna åberopa dem vid en domstolsprövning. Det föreligger vissa möjligheter att göra avsteg från huvudprincipen, men det har därvid ansetts att man skall iaktta försiktighet (jfr arbetsdomstolens dom 1995 nr 41).

I det föreliggande fallet skall bedömningen göras mot bakgrund av den skriftliga motivering till avskedandet som kommunen lämnade den 28 mars 1996 på L.B.D:s begäran. Rubriken till kommunens skrivelse lyder: "Omständigheter som åberopas som grund för avskedande av L.B.D.". I den löpande texten lämnas därefter en redogörelse för L.B.D:s förhållanden på arbetsplatsen efter maj 1995. Redogörelsen omfattar ett antal händelser som inträffade under tiden oktober - december 1995. Efter en erinran om att ansvaret för omsorgsverksamheten den 1 januari 1996 gick över från landstinget till kommunen redogörs i skrivelsen för tre skilda händelser som inträffade på arbetsplatsen den 18 januari, den 22 januari och den 22 mars 1996. Härefter anges följande.

Det är dessa tre sist nämnda händelser som skett under den tid som Uppsala kommun varit arbetsgivare som vi åberopar som grund för avskedandet. Händelserna har diskuterats med polismyndigheten som anser att de utgör skäl för polisanmälan. Polisanmälan kommer att göras snarast.

Av det anförda framgår att kommunen genom den sistnämnda formuleringen i skrivelsen klart har preciserat vilka händelser som åberopas till grund för avskedandet. Enligt domstolens mening kan den skriftliga motiveringen inte läsas på annat sätt än att kommunen har begränsat sig till att åberopa endast händelserna den 18 januari, den 22 januari och den 22 mars 1996 som grund för avskedandet. Att det i skrivelsen med dess allmänt hållna rubrik redogörs även för andra händelser och omständigheter kan mot bakgrund därav inte föranleda någon annan bedömning. Det är alltså endast de tre sist angivna händelserna som skall ligga till grund för arbetsdomstolens bedömning i avskedandefrågan. Domstolen övergår nu till att behandla dessa händelser.

Händelsen den 18 januari 1996

Kommunen har beträffande den aktuella händelsen hänfört sig till den skriftliga motiveringen till avskedandet, där saken beskrivs enligt följande.

Kvällen den 18 januari kontrollräknade en personal en boendes plånbok, där fanns 87:50 kr. Den boende gick tidigt till sängs. L.B.D. hade nattpasset. På morgonen den 19 januari räknades pengarna igen av den personal som kom till arbetet på morgonen, då fanns 47:50 kr. Personal på dagcentralen räknade sedan också pengarna och kom också fram till 47:50 kr.

L.B.D., A.K. och L-E.L. har alla hörts inför arbetsdomstolen avseende det angivna händelseförloppet. De har uppgett sammanfattningsvis följande.

L.B.D.: Hon tjänstgjorde ensam den natten. Vid nattjänstgöring har personalen sovande jour. Hon har inte tagit pengarna och hon vet inte heller vem som kan ha gjort det.

A.K.: L-E.L. och L.B.D. hade tjänstgjort under dagen den 18 januari. L-E.L. hade då räknat pengarna i vårdtagaren W:s plånbok. Där fanns 87 kr och 50 öre. L.B.D. tjänstgjorde ensam under natten. När A.K. kom till arbetet på morgonen den 19 januari kontrollräknade hon pengarna i W:s plånbok. Där fanns 47 kr och 50 öre. Hon hade då telefonkontakt med L-E.L., som återkom till arbetsplatsen efter det att L.B.D. gått hem för dagen. A.K. ringde W:s dagcenter och bad personalen där att kontrollräkna pengarna. Summan var 47 kr och 50 öre. Det är inte sannolikt att någon av de andra vårdtagarna har tagit pengarna. Pengarna försvann under natten, då de sov. De brukar inte gå in i varandras lägenheter. Det är uteslutet att någon utomstående tagit pengarna. Ytterdörrarna är nämligen låsta. Det kan endast vara L.B.D. som har tagit pengarna.

L-E.L.: Den 18 januari 1996 hade han kontrollräknat pengarna i W:s plånbok. Där fanns 87 kr och 50 öre. Dagen därpå ringde A.K. till honom i hans hem. Hon hade kontrollräknat pengarna i samma plånbok. Då fanns där enbart 47 kr och 50 öre. Han gick till arbetsplatsen, där A.K. ringde till W:s dagcenter och bad personalen där att kontrollräkna pengarna. De kom fram till samma summa. Under natten mellan den 18 och 19 januari hade L.B.D. tjänstgjort ensam. Han har svårt att tänka sig att någon annan gruppboende tagit pengarna. Inte heller kan det ha varit någon utomstående, eftersom ytterdörrarna hålls låsta.

Av det anförda kan dras den slutsatsen att det inte finns någon som har iakttagit att L.B.D. har tillgripit de försvunna pengarna. Hon kan alltså inte direkt bindas till att ha begått handlingen. De förhörda personernas slutsatser bygger i väsentligt mån på att de inte har kunnat tänka sig att någon annan har tagit pengarna. Det kan dock såvitt utredningen visar inte uteslutas att det var någon av de andra vårdtagarna som tillgrep pengarna. Enligt arbetsdomstolens mening kan enbart utredningen om denna händelse inte anses innefatta övertygande bevisning om att det var L.B.D. som tog pengarna. Arbetsdomstolen återkommer i ett följande avsnitt till en sammanfattande slutsats i frågan.

Händelsen den 22 januari 1996

Denna händelse har i kommunens skriftliga motivering till avskedandet beskrivits enligt följande.

Den 22 januari är en personal sjuk. L.B.D. ombedes komma istället. Hon kommer ca kl 8.00. Personal har precis innan räknat pengarna i en boendes plånbok, där finns 43:50. L.B.D. hjälper den boende med rakning och ytterkläder. Den andra personalen observerar att L.B.D. innan hon går till nästa boende går till sin kappa och väska och gör något. När den personalen passerar L.B.D:s kappa ser hon att det ligger 20 kronor i kappfickan. Hon går då till den boende och räknar pengarna i dennes plånbok och där finns nu 23:50 kr. Det hela tog 15 minuter.

L.B.D. och A.W. har avseende händelseförloppet den 22 januari 1996 berättat sammanfattningsvis följande.

L.B.D.: Hon kommer inte ihåg händelsen. Det kan vara riktigt att hon gått in i personalkapprummet. Hon kommer inte ihåg huruvida hon hade en tjugokronorssedel i kappfickan den dagen. Hon har emellertid ytterst sällan tjugokronorssedlar i ytterfickan. Hon bestrider att hon tagit pengarna och hon vet inte heller vem som kan ha gjort det.

A.W.: Innan L.B.D. kom till arbetet på morgonen hade A.W. kontrollräknat pengarna i vårdtagarnas plånböcker. W. hade 43 kr och 50 öre. När L.B.D. anlände till arbetsplatsen gick hon in till honom för att hjälpa till med rakning och annat. Efter ett tag såg A.W. från sin plats på kontoret hur L.B.D. gick in i personalkapprummet med tillsluten hand och lade något i sin kappficka. När L.B.D. upptäckte att A.W. satt på kontoret blev hon nervös. Hon började leta fram kvitton ur sin väska och verkade vilja få A.W. att tro att det hade varit hennes avsikt med besöket i kapprummet. Efter det att L.B.D. lämnat kapprummet gick A.W. in i rummet och tittade ner i L.B.D:s kappficka. Där låg ett paket tuggummi och en tjugokronorssedel. Hon gick genast in till W. och räknade pengarna i plånboken. Där fattades precis tjugo kronor. Hela händelseförloppet tog 15-20 minuter. L.B.D. är den enda som kan ha tagit pengarna. A.W. och L.B.D. var den enda personalen. Vårdtagarna går inte in till varandra eftersom de har fått lära sig att inte göra det. De väntade dessutom på att få åka iväg med bussen till dagcentret och på den sida av huset där kontoret ligger var det ingen annan som rörde sig. Någon utomstående kan inte ha tagit pengarna. Hon har aldrig sett några främmande personer i huset.

Liksom beträffande händelsen den 18 januari kan det konstateras att det inte finns någon som har iakttagit att L.B.D. tog pengarna. Omständigheterna måste emellertid i detta fall anses besvärande för henne. Detta gäller särskilt beträffande den korta tidsrymden mellan kontrollräkningarna samt det förhållandet att, som A.W. uppfattade saken, inga andra personer rörde sig i den delen av huset. Arbetsdomstolens bedömning måste emellertid bli att enbart utredningen om denna händelse inte kan anses innefatta övertygande bevisning om att det var L.B.D. som tillgrep de försvunna pengarna. Domstolen återkommer i ett följande avsnitt med en sammanfattande slutsats i frågan.

Händelsen den 22 mars 1996

Denna händelse har i den skriftliga motiveringen till avskedandet beskrivits enligt följande.

Den 22 mars på kvällen räknar två ur personalen pengarna i en boendes plånbok. Där finns en tjugolapp, 2 guldtior, 1 femkrona och 7 st enkronor. På förmiddagen räknar en av dem pengarna igen och då saknas de två guldtiorna. L.B.D. har tjänstgjort på natten.

L.B.D. och L-E.L. har om detta berättat i huvudsak följande.

L.B.D.: Hon tjänstgjorde ensam den natten. Hon bestrider att hon tagit pengarna och hon vet inte heller vem som kan ha gjort det.

L-E.L.: Den 22 mars 1996 kontrollräknade både M.N. och han själv W:s plånbok. Där fanns 52 kr. Han avslutade sitt arbetspass kl. 20.30. Den natten tjänstgjorde L.B.D. ensam. När han återkom på morgonen dagen efter fanns endast 32 kr kvar i W:s plånbok. Han frågade W. vem som hade varit inne i lägenheten och tagit pengarna. W. svarade då att L.B.D. hade gjort det.

Av det anförda framgår att det även beträffande denna händelse saknas bevisning som direkt binder L.B.D. till ett tillgrepp av pengarna. I detta fall tillkommer visserligen omständigheten att den vårdtagare som ägde pengarna på frågor av L-E.L. angav att det var hon som tog pengarna. Det är emellertid ostridigt i målet att denne vårdtagare liksom de övriga inom gruppboendet är utvecklingsstörd. Arbetsdomstolen anser att vad han skall ha sagt inte kan tillmätas någon betydelse som bevisning i målet. Enbart utredningen om denna händelse kan mot denna bakgrund inte anses innefatta övertygande bevisning om att L.B.D. har begått den av kommunen påstådda gärningen. Arbetsdomstolen återkommer i det följande avsnittet med en sammanfattande slutsats i frågan.

Laga grund för avskedande?

Arbetsdomstolen har i det föregående konstaterat att L.B.D. genom bevisningen i målet inte kan direkt bindas till någon av de aktuella händelserna. Dessa inträffade efter det att kommunen hade uppmärksammat att mindre belopp försvann från vårdtagarna och tagit initiativ till kontroller i syfte att avslöja vem som tog pengarna.

Man kan ställa frågan om vilken betydelse för bevisvärderingen det har att L.B.D. tjänstgjorde vid alla de tillfällen då kontrollräkning utvisade att pengar saknades. Enligt arbetsdomstolens mening kan emellertid denna omständighet vare sig ensam eller i förening med övriga omständigheter innebära att det blivit styrkt i målet att L.B.D. har tillgripit de försvunna pengarna. Som har antytts i det föregående finns det andra tänkbara förklaringar, kanske i första hand att det är någon av vårdtagarna som har begått gärningarna. I målet har lämnats uppgifter beträffande den frågan bl.a. av C.P., H.H. och I.L., vilka tidigare har arbetat som vårdare för en av dem som nu bor på Vitsippsvägens gruppboende. De har därvid berättat att denne vårdtagare brukade ta mindre saker, även pengar, från andra människor i hans närhet.

Arbetsdomstolen kommer sammanfattningsvis till slutsatsen att kommunen inte har kunnat visa i målet att L.B.D. gjort sig skyldig till de av kommunen påstådda gärningarna.

Med denna bedömning står det klart att det inte har förelegat laga skäl för avskedande och att det inte ens har förelegat saklig grund för uppsägning av L.B.D.. Avskedandet skall därför förklaras ogiltigt.

Frågor om ekonomiskt skadestånd och lön

Kommunen har genom sitt handlande ådragit sig skyldighet att utge såväl lön som ekonomiskt skadestånd till L.B.D.. Det råder emellertid tvist mellan parterna om vilket månadsbelopp som skall läggas till grund för ersättningen till henne. Kommunens inställning är att beloppet inte skall inkludera ob-tillägg och ledsagarersättning. Förbundet anser för sin del att dessa ersättningar utgör en del av L.B.D:s normala månadslön.

Av vad parterna närmare har anfört i denna fråga framgår att ledsagarersättningen är ett helt fast lönetillägg samt att ob-tillägget utgår helt enligt vad som följer av vårdarnas arbetsschema, som regelmässigt innefattar obekväm arbetstid. Under dessa omständigheter anser arbetsdomstolen att dessa ersättningsslag skall inkluderas i det månadsbelopp som skall ligga till grund för beräkningen av lön och ekonomiskt skadestånd till L.B.D.. Beträffande storleken av dessa ersättningar liksom beträffande L.B.D:s grundlön råder det inte tvist.

Det anförda betyder att kommunen skall förpliktas att betala lön och ekonomiskt skadestånd till L.B.D. i enlighet med vad förbundet har yrkat.

Frågor om allmänt skadestånd med anledning av avskedandet

Det bör först anmärkas att kommunen av skäl som anges i ett följande avsnitt efter avskedandet har betalat ut ett belopp motsvarande nästan två årslöner till L.B.D.. Kommunen har förklarat att utbetalningen inte åberopas i målet som grund för kvittning mot belopp som kommunen kan komma att förpliktas utge till henne. Parterna har förklarat sig ense om att avräkning i förekommande fall skall göras utom rätta. Det anförda innebär att domstolen i målet inte har att beakta den av kommunen gjorda utbetalningen vid ställningstagande till förbundets fullgörelseyrkanden.

Kommunen har genom sitt handlande ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd till L.B.D. för brott mot 18 och 30 §§anställningsskyddslagen. Skadeståndet skall bestämmas med utgångspunkt i att avskedandet har grundats på påståenden om L.B.D. som inte till någon del har kunnat styrkas i målet. I fall av detta slag är det enligt arbetsdomstolens mening av vikt att skadeståndet bestäms till ett belopp som i väsentlig mån överstiger ett motsvarande skadestånd vid fall av uppsägning. Arbetsdomstolen anser att det allmänna skadeståndet för det obefogade avskedandet i detta fall bör bestämmas till 100 000 kr. Kommunens åsidosättande av kravet på underrättelse bör föranleda ett skadestånd om 10 000 kr till L.B.D..

Förbundet har vidare yrkat allmänt skadestånd för egen del på den grunden att kommunen underlät att varsla förbundet om avskedandet. Kommunen har medgett att något formellt varsel inte lämnades före avskedandet. Enligt kommunen förekom det dock sådana kontakter i frågan mellan kommunen och förbundets ombudsman som bör föranleda att skadeståndsbeloppet jämkas till noll. Enligt arbetsdomstolens mening utgör vad kommunen anfört inte någon omständighet som bör helt befria kommunen från skadeståndsskyldighet gentemot förbundet. Det finns dock anledning att beakta vad kommunen anfört vid bestämmande av skadeståndets belopp. Arbetsdomstolen anser att skadeståndet bör bestämmas till 5 000 kr.

Frågan om allmänt skadestånd på grund av avstängning

Arbetsdomstolen övergår till att ta ställning till den tvistefråga som avser kommunens agerande efter domstolens beslut den 24 mars 1997 om att L.B.D:s anställning hos kommunen skall bestå utan hinder av avskedandet intill dess tvisten slutligt avgjorts. I målet är ostridigt att kommunen efter domstolens beslut inte lät L.B.D. återkomma till arbetsplatsen, att kommunen till henne betalade ut ett belopp motsvarande i stort sett tjugofyra månadslöner samt att kommunen därvid angav att hennes anställning var avslutad.

Kommunen har gjort gällande att dess förfarande innebar att L.B.D:s anställning i enlighet med 39 § anställningsskyddslagen definitivt avslutades samt att kommunen alltså inte avstängde henne från någon bestående anställning. Förbundet har på sin sida menat att kommunens handlande innebar att kommunen i strid mot 35 § tredje stycket anställningsskyddslagen avstängde L.B.D. från hennes arbete utan att betala ut lön.

Arbetsdomstolens nyssnämnda beslut den 24 mars 1997 grundades på bestämmelsen i 35 § andra stycket anställningsskyddslagen. Om ett sådant beslut meddelas, får enligt samma paragrafs tredje stycke arbetsgivaren inte avstänga arbetstagaren från arbete på grund av de omständigheter som har föranlett avskedandet. Arbetstagaren har rätt till lön och andra förmåner så länge anställningen består. Arbetsdomstolens interimistiska beslut innebar alltså att L.B.D. därefter åter var anställd hos kommunen med det skydd mot avstängning som anges i anställningsskyddslagen.

Det är uppenbart att en arbetsgivare under en pågående tvist inte kan upplösa anställningsförhållandet och därigenom undgå rättsverkningarna av ett beslut enligt 35 § tredje stycket anställningsskyddslagen. En förutsättning för att bestämmelserna i 39 § om upplösning av anställningsförhållandet skall vara tillämpliga är nämligen att arbetsgivaren vägrar att rätta sig efter en dom varigenom en domstol har ogiltigförklarat en uppsägning eller ett avskedande. Regleringen i 39 § kan alltså bli aktuell först när tvisten om anställningens bestånd är slutligt avgjord (jfr NJA 1996 s.723 och arbetsdomstolens dom 1997 nr 26). Det anförda innebär att kommunen bröt mot 35 § tredje stycket anställningsskyddslagen genom att efter domstolens interimistiska beslut inte låta L.B.D. återgå i arbetet.

Ett åsidosättande av domstols beslut av detta slag utgör i och för sig ett allvarligt brott mot lagens bestämmelser rörande arbetstagarens anställningsskydd under pågående tvist. I detta fall kan det emellertid finnas anledning att vid bestämmande av skadeståndet ta viss hänsyn till att kommunen uppenbarligen missuppfattade rättsläget. Till detta kommer att kommunen visserligen inte på sedvanligt sätt betalade ut lön, men kompenserade L.B.D. ekonomiskt på annat sätt. Kommunen betalade ju genast ut ett belopp i huvudsak motsvarande två årslöner. Med beaktande av dessa omständigheter anser arbetsdomstolen att skadeståndet för avstängningen bör bestämmas till 25 000 kr.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång skall kommunen förpliktas ersätta förbundet för dess rättegångskostnader. Om beloppet råder inte tvist.