AD 1997 nr 94

Parter:

Sveriges Skogsindustriförbund; Svenska Pappersindustriarbetareförbundet

Nr 94

Sveriges Skogsindustriförbund

mot

Svenska Pappersindustriarbetareförbundet.

Lagen (1991:1047) om sjuklön (sjuklönelagen) innehåller i sin lydelse fr.o.m. den 1 januari 1997 bl.a. följande bestämmelser.

Inledande bestämmelser

1 § En arbetstagare har enligt vad som följer av denna lag rätt att vid sjukdom behålla lön och andra anställningsförmåner (sjuklön).

- - - - -

Sjuklönens storlek

6 § För dagar i en sjuklöneperiod enligt 7 § som arbetstagaren gått miste om lön och andra anställningsförmåner till följd av nedsättningen i arbetsförmågan gäller

1. att sjuklön inte utges för den första dagen för vilken sjuklön kan utges enligt 8 § första stycket, och

2. att sjuklönen för de därpå följande dagarna utgör 75 procent av anställningsförmånerna.

- - -

Sjuklöneperioden

7 § Sjuklöneperioden omfattar den första dag arbetstagarens arbetsförmåga är nedsatt på grund av sjukdom och de därpå följande tjugosju kalenderdagarna i sjukperioden.

- - - - -

Mellan Sveriges Skogsindustriförbund (SSIF) å ena sidan samt Svenska Industritjänstemannaförbundet, LEDARNA och Svenska Pappersindustriarbetareförbundet å den andra träffades den 19 april 1995 ett gemensamt avtal om allmänna anställningsvillkor för anställda inom massa- och pappersindustrin. Avtalet trädde i kraft den 1 januari 1996 och löpte tills vidare med en ömsesidig uppsägningstid om tre månader. Sedan avtalet hade sagts upp kom parterna efter förhandlingar under hösten 1996 överens om att prolongera avtalet fr.o.m. den 1 januari 1997 med en ömsesidig uppsägningstid om sju dagar.

I protokollet som fördes vid den förhandling den 19 april 1995 då parterna enades om avtalet om allmänna anställningsvillkor anges bl.a. följande.

- - - - -

Bestämmelserna i avtalet är utformade med utgångspunkt från nu gällande lagstiftning på de områden som berörs av avtalet. Om ändringar genomförs i denna lagstiftning är parterna ense om att anpassa avtalet till dessa ändringar.

- - - - -

Avtalet om allmänna anställningsvillkor innehåller bl.a. följande.

§ 11 Sjuklön m m

- - - - -

Mom 2

Sjuklön under de första 14 kalenderdagarna i en sjukperiod utges med utgångspunkt från sjuklönelagen och beräknas genom avdrag från månadslönen enligt följande:

För den första frånvarodagen (karensdagen) i varje frånvaroperiod görs avdrag för varje frånvarotimme med

månadslönen : 175

vid 40 timmars arbetsvecka och vid annan arbetstid i proportion därtill.

Fr o m den andra frånvarodagen i varje frånvaroperiod görs avdrag för varje frånvarotimme med

25 % x månadslönen : 175

vid 40 timmars arbetsvecka och vid annan arbetstid i proportion därtill.

- - - - -

Mom 3

Anställd har enligt detta avtal rätt till sjuklön fr o m 15:e kalenderdagen i sjukperioden under följande tider

* för grupp 1 t o m den 90:e kalenderdagen i sjukperioden

* för grupp 2 t o m den 45:e kalenderdagen i sjukperioden

I sjukperioden ingår dels samtliga dagar med sjukavdrag (även karensdagar), dels arbetsfria dagar som infaller i en sjukperiod.

Anställd, som varit anställd hos arbetsgivaren under minst ett år i följd eller övergått direkt från anställning med rätt till sjuklön under minst 90 dagar, tillhör grupp 1.

Anställd tillhör i övriga fall grupp 2.

- - - - -

Mom 4

Vid sjukdom fr o m 15:e kalenderdagen i sjukperioden utges sjuklön genom att sjukavdrag per dag görs från månadslönen enligt följande:

* För en anställd med en årslön om högst 7,5 basbelopp:

90 % x månadslönen x 12 : 365

* För anställd med en årslön över 7,5 basbelopp:

90 % x 7,5 basbeloppet : 365 + 15 % x månadslönen x 12-7,5 x basbeloppet : 365

- - - - -

Mom 5

Om en anställd på grund av arbetsskada uppbär livränta i stället för sjukpenning och detta sker under tid då rätt till sjuklön föreligger, skall sjuklönen från arbetsgivaren ej beräknas enligt mom 4 utan i stället utgöra skillnaden mellan 85 % av månadslönen och livräntan.

Om den anställde får ersättning från annan försäkring än ITP, AGS eller TFA och arbetsgivaren betalat premien för denna försäkring skall sjuklönen minskas med ersättningen. Samma gäller om den anställde får annan ersättning från staten än från den allmänna försäkringen, arbetsskadeförsäkringen eller lagen om statligt personskadeskydd.

- - - - -

Mom 6

Följande inskränkningar gäller i rätten till sjuklön:

* Om den anställde vid anställningen har förtegat att han lider av viss sjukdom, har han inte rätt till sjuklön fr o m 15:e kalenderdagen i sjukperioden vid arbetsoförmåga som beror på sjukdomen ifråga.

* Om arbetsgivaren vid anställningen har begärt friskintyg av den anställde men denne på grund av sjukdom inte har kunnat lämna sådant, har vederbörande inte rätt till sjuklön fr o m 15:e kalenderdagen i sjukperioden vid arbetsoförmåga som beror på sjukdomen ifråga.

* Om en anställds sjukförmåner har nedsatts enligt lagen om allmän försäkring skall arbetsgivaren reducera sjuklönen i motsvarande mån.

* Om en anställd har skadats vid olycksfall som vållats av tredje man och ersättning inte utges enligt trygghetsförsäkring vid arbetsskada (TFA), skall arbetsgivaren utge sjuklön endast om - respektive i den utsträckning - den anställde inte kan få skadestånd för förlorad arbetsförtjänst från den för skadan ansvarige.

* Om den anställde har skadats vid olycksfall under förvärvsarbete för annan arbetsgivare eller i samband med egen rörelse, skall arbetsgivaren utge sjuklön fr o m 15:e kalenderdagen i sjukperioden endast om han särskilt har åtagit sig detta.

* Arbetsgivaren är inte skyldig att utge sjuklön fr o m 15:e kalenderdagen i sjukperioden

- om den anställde har undantagits från sjukförsäkringsförmåner enligt lagen om allmän försäkring, eller

- om den anställdes oförmåga är självförvållad, eller

- om den anställde har skadats till följd av krigsåtgärder, om inte överenskommelse om annat träffas.

- - - - -

Holmen Paper Aktiebolag är medlem i SSIF och är därigenom bundet av avtalet om allmänna anställningsvillkor.

Medlemmen i Svenska Pappersindustriarbetareförbundet (arbetareförbundet) T.A. är anställd hos Holmen Paper Aktiebolag. T.A. var sjukfrånvarande i januari 1997. Den 16 januari var den femtonde frånvarodagen i T.A:s sjukperiod och bolaget beslöt att för den dagen betala sjuklön till honom med 75 procent i enlighet med bestämmelserna i sjuklönelagen i dess lydelse fr.o.m. den 1 januari 1997. Arbetstagarsidan hävdade att T.A. för nämnda dag var berättigad till sjuklön med totalt 85 procent, nämligen dels med 75 procent enligt sjuklönelagen och dels 10 procent enligt sjuklönebestämmelserna i avtalet om allmänna anställningsvillkor. Mellan parterna uppkom tvist som behandlades vid lokala och centrala tvisteförhandlingar utan att parterna kunde enas.

SSIF har väckt talan vid arbetsdomstolen mot arbetareförbundet och har därvid yrkat att domstolen skall fastställa att § 11 i avtalet om allmänna anställningsvillkor för massa- och pappersindustrin inte innebär skyldighet för bolaget att till T.A. utge sjuklön utöver sjuklön enligt sjuklönelagen för dennes sjukfrånvaro den 16 januari 1997.

Arbetareförbundet har bestritt käromålet.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Till utveckling av talan har parterna anfört i huvudsak följande.

SSIF

Per den 1 januari 1997 ändrades sjuklönelagen så, att arbetsgivares ansvar för att betala sjuklön förlängdes med två veckor och således numera omfattar dagarna 1 - 28 i sjukperioden. Någon förändring av sjuklönenivån, 75 procent, gjordes dock inte i detta sammanhang.

SSIF gör gällande att en tillämpning av avtalets regler om sjuklön förutsätter att det finns en underliggande rätt till sjukpenning. T.A. var den femtonde dagen i sin sjukperiod inte berättigad till sjukpenning och därmed inte heller till sjuklön enligt avtalet. I alla händelser har bolaget fullgjort sina förpliktelser enligt avtalet att utge sjuklön genom att utbetala den högre sjuklön som följer av sjuklönelagen.

Den avtalshistoriska bakgrunden

För att belysa innebörden i detta hänseende av avtalet om allmänna anställningsvillkor måste man gå tillbaka till de förhållanden i fråga om sjuklön som gällde före år 1955. Dessförinnan fanns det inte någon lag om en allmän, obligatorisk sjukförsäkring, men det förelåg möjlighet att teckna frivillig försäkring. Arbetaravtalen saknade i allmänhet regler om sjuklön. Inom avtalsområden med veckolön, t.ex. transportbranschen och livsmedelsbranschen, och vissa andra områden fanns dock sjuklöneregler. Från början av 1940-talet fanns i kollektivavtal på tjänstemannasidan regler om sjuklön. Redan dessförinnan hade dock förekommit att tjänstemän haft rätt till sjuklön, på grund av regler i det enskilda anställningsavtalet eller i tjänstereglementen e.d. I början av 1950-talet fanns sjuklöneregler inom så gott som samtliga tjänstemannaavtal på den privata sektorn.

SIF-avtalen innebar bl.a. att tjänstemannen hade rätt till full lön under insjuknandemånaden samt under ytterligare ett antal månader beroende dels på anställningstid och ålder och dels på eventuell pensionsförsäkring som arbetsgivaren tecknat för sina anställda. I avtalen fanns vidare regler om avräkning från sjuklönen för sjukpenning, livränta och annat understöd som tjänstemannen åtnjöt på grund av försäkring för vilken arbetsgivaren hade erlagt premie och för ersättning från staten. Det fanns även en maximeringsregel som innebar att det vid upprepade sjukfall inom en tolvmånadersperiod inte utgavs sjuklön i större omfattning än vad som högst kunde utges under ett och samma tillfälle. Maximiregeln betydde att en tjänsteman med rätt till sjuklön under tre månader inte erhöll sjuklön för fler dagar än 105. Inom avtalen på skogsindustrins område - dvs. i de respektive avtalen mellan å ena sidan Sveriges Pappersindustriförbund, Pappersmasseförbundet och Sågverksförbundet och å andra sidan SIF - fanns dessutom en regel som uteslöt tjänsteman från rätten till sjuklön såvida han eller hon inte hade varit anställd sex månader eller mer hos företaget.

År 1955 trädde som nämnts sjukförsäkringslagen i kraft. Lagen omfattade dels en sjukvårdsförsäkring och dels en obligatorisk sjukpenningförsäkring. Den obligatoriska sjukpenningförsäkringen omfattade alla sjukkassemedlemmar som hade en årsinkomst av förvärvsarbete om minst 1 200 kr. Sjukpenningen bestod av en grundsjukpenning om 3 kr per dag, i förekommande fall kompletterad med barntillägg, och en tilläggssjukpenning. Vidare fanns hempenning för tid när den försäkrade vistades på sjukhus. En anställd med en årsinkomst om minst 1 800 kr hade rätt till tilläggssjukpenning. Storleken på tilläggssjukpenningen var beroende av i vilken s.k. sjukpenningklass vederbörande var placerad. Den placeringen avgjordes av årsinkomsten. Tilläggssjukpenningen kunde uppgå till högst 17 kr per dag. Såväl grundsjukpenningen som tilläggssjukpenningen var skattefri. Tanken var att sjukpenningen skulle ge en kompensationsnivå om ungefär 65 procent av den försäkrades lön. I praktiken var den dock högre, till följd av marginalskatteeffekter.

Kostnaderna för den obligatoriska sjukförsäkringen - sjukvårdsförsäkringen och sjukpenningförsäkringen - delades mellan de försäkrade, arbetsgivarna och staten. De försäkrade svarade för 44 procent av kostnaderna medan arbetsgivarna och staten svarade för resten med ungefär lika stora andelar. Den enskilde skulle till sjukpenningförsäkringen betala 25 kr per år, medan avgiften för tilläggssjukpenningen var beroende av den sjukpenningklass som vederbörande tillhörde. Arbetsgivarna bidrog till tilläggssjukpenningen med en avgift om 1 procent av lönesumman.

I 22 § sjukförsäkringslagen fanns regler som undantog vissa försäkrade från rätten till sjukpenning. Det gällde bl.a. tid då vederbörande var värnpliktig, var intagen i barnhem, var häktad eller var intagen i fångvårdsanstalt m.fl. situationer. Dessa undantag och ytterligare ett undantag från rätten till sjukpenning finns numera i 3 kap. 15 § lagen om allmän försäkring (AFL). Vidare fanns i sjukförsäkringslagen regler som innebar att sjukpenningen kunde nedsättas eller helt dras in i vissa fall. Så kunde ske t.ex. om den försäkrade hade ådragit sig sjukdomen genom brott för vilket han eller hon hade fällts till ansvar eller vägrade att underkasta sig av sjukkassan föreskriven läkarundersökning. Motsvarande katalog finns numera i 3 kap. 17 § och i 20 kap. 3 § AFL.

År 1954 hölls förhandlingar mellan på ena sidan SAF och på andra sidan SIF och SALF med anledning av det förestående ikraftträdandet av sjukförsäkringslagen. Förhandlingarna inleddes i mars 1954 och gällde en anpassning av avtalens sjuklöneregler till sjukförsäkringslagen. Förhandlingarna avslutades den 15 juni 1954. Vid förhandlingarna kunde inledningsvis konstateras att parterna hade olika syn i frågan hur samordningen mellan avtalets sjuklöneregler och sjukförsäkringslagens regler borde göras. Arbetsgivarsidan ansåg att det inte längre behövdes några avtalsregler om sjuklön eftersom statsmakterna hade infört en lag på området. Denna ståndpunkt modifierade dock arbetsgivarsidan så småningom.

SAF upprättade i mars 1954 ett förslag till nya sjuklöneregler i tjänstemannaavtalen. Enligt förslaget skulle tjänsteman utöver sjukpenningen erhålla utfyllnad i form av sjuklön, förutsatt att tjänstemannen hade en viss minimilön. Sjuklönens belopp skulle bestämmas genom ett avdrag på lönen. En tabell för dessa avdrag fanns i förslaget. Skälet till att sjuklönen skulle bestämmas genom ett avdrag var att sjukpenningen enligt sjukförsäkringslagen var skattefri och att det avtalstekniskt var enklast att konstruera sjuklönen som ett avdrag. Med en tilläggsmetod var det nämligen svårt att uppskatta värdet av den skattefria sjukpenningen. I förslaget fanns vidare en indelning av tjänstemännen i kategorier, som skulle ha betydelse vid bestämmandet av sjuklönen. Denna senare del av förslaget kom dock aldrig att genomföras.

I § 4 mom. 3 i SAF:s förslag till nya sjuklöneregler angavs följande.

Förutsättningen för att sjuklön enligt ovanstående regler skall utgå är att intet av de fall föreligger, som enligt sjukförsäkringslagen undantager den försäkrade från förmåner enligt lagen.

Denna undantagsregel kommenterades skriftligen från SAF:s sida enligt följande.

Innebörden härav är att rätt till sjuklön icke skall föreligga om icke förutsättningarna för erhållande av sjukpenning äro för handen. Denna princip genombrytes endast under karenstiden, men även då skola de allmänna förutsättningarna för rätt till sjukpenning föreligga.

Vid förhandlingarna gav arbetsgivarsidan uttryck för sin uppfattning om innebörden i undantagsregeln till de fackliga motparterna.

Tjänstemannasidans utgångspunkt vid förhandlingarna under våren och sommaren 1954 om nya sjuklöneregler var i första hand att tjänstemännen skulle få behålla den tidigare ersättningsnivån. Detta skulle enligt tjänstemannasidan ske genom en metod som kan karakteriseras som ett arbetsgivarinträde: tjänstemannen skulle vid sjukdom uppbära oförändrad lön från arbetsgivaren, och arbetsgivaren skulle inträda i tjänstemannens ställe vad gällde rätten till ersättning - sjukpenning - från sjukkassan.

Vid förhandlingarna frånföll sedermera arbetsgivarsidan tanken på en kategoriindelning av tjänstemännen under det att tjänstemannasidan frånföll kravet om arbetsgivarinträde. Den 15 juni 1954 träffade parterna en överenskommelse om revision av avtalen om allmänna anställningsvillkor med bl.a. reglerna om sjuklön. Tekniken för beräkning av sjuklön blev den av arbetsgivarsidan föreslagna, alltså beräkning genom ett avdrag. Skälet var alltjämt att det var svårt att uppskatta värdet av den skattefria sjukpenningen ur den allmänna försäkringen. Under mom. 3 i avtalet intogs reglerna för hur sjuklönen skulle beräknas. Att denna ersättning var kopplad till sjukpenningen framgick inte minst av bestämmelserna i mom. 6 i avtalet. Där angavs att sjuklön ej utgick om den försäkrade var undantagen från förmåner enligt sjukförsäkringslagen och ej heller vid självförvållad arbetsoförmåga. Om sjukkassan hade nedsatt förmåner enligt lagen reducerades sjuklönen i motsvarande grad. Såvitt framgår av förhandlingsprotokollet föranledde undantagsbestämmelserna i mom. 6 inte någon diskussion mellan parterna.

Överenskommelsen den 15 juni 1954 om nya sjuklöneregler antogs på förbundsplanet och kom att beröra omkring 150 000 arbetsledare. För skogsindustrins del antogs överenskommelsen i september samma år. Även i det avtalet ingick den nyss berörda undantagsbestämmelserna.

Principen att rätten till sjuklönen är anknuten till en underliggande rätt till sjukpenning finns alltjämt kvar i tjänstemannaavtalen på den privata sektorn. Såvitt gäller det i målet aktuella avtalet om allmänna anställningsvillkor finns den principen i § 11 mom. 6 i den tredje punkten och i den sjätte punkten första streck-satsen. Om en anställds sjukförmåner har nedsatts enligt AFL, skall arbetsgivaren reducera sjuklönen i motsvarande mån. Vidare anges att arbetsgivaren inte är skyldig att utge sjuklön fr.o.m. den femtonde kalenderdagen i sjukperioden, om den anställde har undantagits från sjukförsäkringsförmåner enligt AFL.

I fråga om den utveckling som ägt rum efter år 1955 bör följande noteras. År 1963 ersattes sjukförsäkringslagen av AFL. Fyra år senare höjdes sjukpenningnivån enligt den allmänna försäkringen till ca 80 procent. Sjukpenningen var alltjämt skattefri, och det infördes en karensdag och två s.k. fridagar. År 1974 höjdes nivån på sjukpenningen till 90 procent och blev ATP-grundande, men ersättningen blev skattepliktig.

Reglerna om sjuklön i tjänstemannaavtalen har ändrats vid ett flertal tillfällen, i samband med ändringar i lagstiftningen om den allmänna sjukförsäkringen. Den grundläggande principen enligt avtalen, att beräkna sjuklönen med en avdragsmetod, har dock bibehållits alltsedan år 1955. Detta hindrar inte att arbetsgivarsidan flera gånger har försökt att få ändringar till stånd. År 1962 tillsattes en kommitté som skulle utreda om samordningen mellan sjukpenningen och sjuklönen kunde ske på något annat sätt än dittills. Kommitténs förslag kom dock aldrig att genomföras. Vid avtalsförhandlingarna 1964 och 1966 diskuterades frågan om införande av s.k. sparkonton i stället för sjuklön under karensdagar. Inte heller de då framlagda förslagen ledde till något resultat. I december 1969 träffades det s.k. femårsavtalet mellan SAF å ena sidan samt SIF, SALF och CF å den andra. Som en del i det avtalet ingick en överenskommelse om en tjänstegruppsjukförsäkring (TGS). Systemet byggde på att tjänstemannen skulle vara berättigad till sjuklön under insjuknandedagen men därefter enbart sjukpenning dagarna 2 - 7 i sjukperioden respektive sjukpenning och TGS fr.o.m. dag 8. Emellertid kom systemet aldrig att träda i kraft, eftersom man inte fick koncession för det. Kompensationsnivån översteg det nämligen det "tak" om 93 procent som då fanns. Även vid avtalsförhandlingarna åren 1974, 1977 och 1981 diskuterade parterna olika slags förändringar av sjuklönereglerna, dock utan att några förändringar kom till stånd.

SAF har under årens lopp gett ut ett flertal skrivna kommentarer till avtalens sjuklöneregler. En sådan utgavs år 1968, där det bl.a. sades att sjuklönen "är avsedd att komplettera sjukpenningen från försäkringskassan" och att en "allmän förutsättning för rätt till sjuklön" var att "rätt till sjukpenning föreligger". Av förordet till den kommentaren framgår att tjänstemannaorganisationerna hade utan erinran tagit del av innehållet i denna.

Beträffande utvecklingen på arbetarsidan kan sägas följande. Före 1970-talet fanns det inte något på avtal grundat enhetligt reglerat sjukersättningssystem för arbetare. Mot bakgrund av att tjänstemännen hade en avtalsbaserad rätt till sjuklön inleddes i början av 1970-talet förhandlingar mellan arbetsgivarsidan och arbetarsidan om någon form av sjukersättning till arbetare. Diskussionerna resulterade i en överenskommelse om ett system med en avtalsgruppsjukförsäkring (AGS), som trädde i kraft år 1972. Enligt överenskommelsen inrättade parterna ett särskilt försäkringssystem. Arbetsgivarna skulle betala in premier till ett försäkringsföretag, som i dag heter Arbetsmarknadsförsäkringar, sjukförsäkringsaktiebolag. Vid sjukdom erhöll arbetare en på visst sätt bestämd ersättning från försäkringsföretaget. Syftet med AGS var att vid sjukdom och liknande ge arbetare förmåner motsvarande tjänstemännens. Emellertid förelåg vissa skillnader: AGS-villkoren var i förhållande till tjänstemännens rätt till sjuklön mer förmånliga vid längre tids sjukfrånvaro.

Eftersom det fanns skillnader mellan å ena sidan sjukförmånerna till tjänstemän enligt avtal och å andra sidan arbetares rätt till sjukersättning ur AGS, gjorde SAF i oktober 1984 en framställning till Landsorganisationen i Sverige (LO) och till Privattjänstemannakartellen (PTK) om en gemensam utredning av sjukförmånssystemen på arbetsmarknaden. Det fördes sedan diskussioner mellan arbetsgivarsidan och arbetstagarsidan, men någon överenskommelse kom inte till stånd.

Såvitt angår 1980-talet och tiden därefter bör följande sägas. Den 1 december 1987 infördes bestämmelser i AFL om timberäknad sjukpenning vad gällde de första 14 dagarna i sjukperioden. Motsvarande ändring skedde i tjänstemannaavtalen. Sjukpenningnivån sänktes per den 1 mars 1991 från 90 procent till 65 procent dag 1 - 3 och till 80 procent för efterföljande dagar. Innan tjänstemannaavtalen hade ändrats på motsvarande vis uppstod på flygets område en tvist som underställdes arbetsdomstolens bedömning. Arbetstagarparten i det målet, Handelstjänstemannaförbundet (HTF), yrkade att domstolen skulle fastställa att avtalet innebar att arbetsgivaren, Scandinavian Airlines Systems, var skyldig att till tjänstemannen utge full lön vid sjukdom för sjuklönetid med rätt för arbetsgivaren att avräkna sjukpenningen. HTF ville alltså få faststlaget att det enligt avtalet förelåg en garanti om full lön vid sjukdom, med rätt för arbetsgivaren att avräkna sjukpenningen. Domstolen underkände HTF:s ståndpunkt och avslog alltså dess talan i det målet (se domen 1991 nr 88).

Den 1 januari 1992 trädde sjuklönelagen i kraft. Lagen innebar sammanfattningsvis att arbetsgivaren var skyldig att under de första 14 dagarna i en sjuklöneperiod betala sjuklön till den arbetstagare som var sjuk. Samtidigt med införandet av sjuklönelagen fick AFL en ny regel, som då som nu återfinns i 3 kap. 1 § tredje stycket. Enligt den regeln föreligger inte rätt till sjukpenning enligt 3 kap. AFL på grundval av anställningsförmåner för tid som ingår i en sjuklöneperiod, under vilken den försäkrades arbetsgivare har att svara för sjuklön enligt sjuklönelagen. Detta kan även uttryckas så, att om den sjuke arbetstagaren var berättigad till sjuklön enligt sjuklönelagen, var han eller hon inte berättigad till sjukpenning ur den allmänna försäkringen. - Ändringar som gjorts i sjuklönelagen, t.ex. införandet av en karensdag, har lett till följdändringar i tjänstemannaavtalen.

1995 års avtal om allmänna anställningsvillkor

SSIF övergår nu till att närmare beröra det i målet aktuella avtalet om allmänna anställningsvillkor inom massa- och pappersindustrin, som trädde i kraft den 1 januari 1996.

Avtalet är unikt så till vida att det innehåller för arbetare och tjänstemän likalydande, gemensamma bestämmelser om allmänna anställningsvillkor, bl.a. om sjuklön. Förhandlingarna om avtalet fördes under 1994 och våren 1995. Vid dessa ansträngde sig parterna för att åstadkomma så bra regler som möjligt. Det gällde att från arbetarsidans och tjänstemannasidans tidigare avtal välja ut de lämpligaste delarna till det nya avtalet.

Avtalet om allmänna anställningsvillkor innehåller i § 11 regler om sjuklön m.m. Motsvarande regler finns i andra tjänstemannaavtal. Genom avtalet kom de regler om sjuklön vilka tidigare hade gällt endast för tjänstemän att bli tillämpliga även för arbetare inom skogsindustrin. Den i det föregående berörda utvecklingen på tjänstemannasidan har alltså betydelse som bakgrund till den föreliggande tvisten.

I § 11 mom. 2 i avtalet om allmänna anställningsvillkor finns regler om sjuklön under de första 14 dagarna i en sjukperiod. Däri sägs bl.a. att sjuklönen då skall "utges med utgångspunkt från sjuklönelagen". Bestämmelserna i mom. 2 anger vidare hur sjuklönen skall beräknas under fjortondagarsperioden: avdrag skall - med undantag för den första frånvarodagen, karensdagen - göras för varje frånvarotimme med 25 procent av månadslönen delad med 175. Till detta bör anmärkas att, vid den tid när avtalet ingicks och när detta trädde i kraft, sjuklönelagen föreskrev dels att arbetsgivaren var skyldig att betala sjuklön under de första 14 dagarna i sjukperioden - dock med undantag av den första dagen i perioden som var karensdag - och dels att sjuklönen skulle uppgå till 75 procent av anställningsförmånerna.

Avtalet innehåller i § 11 mom. 3 regler som anger bl.a. att anställd har rätt till sjuklön fr.o.m. femtonde kalenderdagen i sjukperioden. Vidare föreskrivs att i sjukperioden ingår "dels samtliga dagar med sjukavdrag (även karensdagar), dels arbetsfria dagar som infaller i en sjukperiod". Det bör härvid uppmärksammas att sjuklönelagens bestämmelser är så utformade att ersättning enligt lagen skall utges endast för de dagar där arbetstagaren har drabbats av ett inkomstbortfall - arbetsfria dagar berättigar alltså inte till ersättning enligt lagen - medan avtalets regler bygger på att ett avdrag görs för varje kalenderdag, således även arbetsfria dagar, i sjukperioden. Med andra ord föreligger en skillnad mellan sjuklönelagen och avtalet vad gäller beräkningen av sjuklön. Arbetsgivarsidan återkommer strax till detta.

Rörande § 11 mom. 3 i avtalet kan vidare nämnas att momentet innehåller vissa undantagsregler. En av dessa utgörs av en begränsningsregel vad gäller det maximala antal dagar under en tolvmånadersperiod för vilka arbetstagaren är berättigad till sjuklön. Motsvarande regel fanns med i 1954 års tjänstemannaavtal, men även i tidigare avtal på området.

Bestämmelser om hur sjuklönen skall beräknas fr.o.m. femtonde kalenderdagen i sjukperioden finns i § 11 mom. 4. Det bör understrykas att bestämmelserna i mom. 4 utformades med utgångspunkt i de före år 1997 gällande lagreglerna om sjuklön respektive sjukpenning. Arbetsgivaren hade då inte någon lagfäst skyldighet att utge sjuklön efter den fjortonde dagen i sjuklöneperioden, utan ersättning till arbetstagaren utgick för sådan tid dels ur den allmänna försäkringen i form av sjukpenning, dels från arbetsgivaren genom att denne på grund av avtal betalade sjuklön som ett komplement till sjukpenningen.

Också beräkningen av sjuklön fr.o.m. den femtonde kalenderdagen i sjukperioden bygger på en avdragsmetod. Avdraget skall, som framgår av § 11 mom. 4 i avtalet, i princip vara 90 procent av tolv gånger månadslönen delat med trehundrasextiofem.

I anslutning till det hittills sagda bör framhållas följande. Sjuklönelagen i dess lydelse fr.o.m. den 1 januari 1997 föreskriver att arbetsgivaren skall betala sjuklön även för dagarna 15 - 28 i sjuklöneperioden. Som framgått skiljer sig lagens och avtalets respektive sätt för beräkning av sjuklön. Det skulle därför innebära praktiska svårigheter, om arbetsgivaren skulle vara skyldig att för dagarna 15 - 28 i sjukperioden utge sjuklön inte endast enligt lagens bestämmelser utan även - som arbetareförbundet menar - enligt reglerna i avtalet.

Avtalet om allmänna anställningsvillkor innehåller i § 11 mom. 5 regler bl.a. om att den anställdes rätt till sjuklön från arbetsgivaren i tillämpliga fall skall minskas med den ersättning som arbetstagaren uppbär ur vissa försäkringar liksom med vissa ersättningar från staten. Som framgått fanns också denna bestämmelse med redan i 1954 års tjänstemannaavtal.

Regler om inskränkningar i rätten till sjuklön finns i § 11 mom. 6 i avtalet. Där föreskrivs bl.a att om en anställds sjukförmåner har nedsatts enligt AFL skall arbetsgivaren reducera sjuklönen i motsvarande mån och att arbetsgivaren inte är skyldig att utge sjuklön fr.o.m. den femtonde kalenderdagen i sjukperioden, om den anställde har undantagits från sjukförsäkringsförmåner enligt AFL.

I det förhandlingsprotokoll den 19 april 1995 som upprättades i samband med att parterna enades om det i målet aktuella avtalet finns i § 6 en regel som utsäger att bestämmelserna i avtalet är utformade med utgångspunkt i "nu gällande lagstiftning på de områden som berörs av avtalet" och att, för det fall ändringar genomförs i denna lagstiftning, parterna "är - - - ense om att anpassa avtalet till dessa ändringar". Denna anpassningsregel tar allmänt sett sikte på ändringar i den närliggande lagstiftningen, t.ex. AFL, anställningsskyddslagen, arbetstidslagstiftningen och sjuklönelagen.

Hösten 1996 påkallade SSIF förhandlingar med de fackliga motparterna. Bakgrunden till detta var att det då hade aktualiserats sådana förändringar i lagstiftningen som anpassningsregeln avsåg: dels skulle anställningsskyddslagen ändras, dels skulle per årsskiftet 1996 - 1997 arbetsgivares ansvar enligt sjuklönelagen utvidgas så att arbetsgivaren blev skyldig att betala sjuklön för ytterligare två veckor, alltså t.o.m. dag 28 i sjuklöneperioden. Från SSIF:s synpunkt var förhandlingarna hösten 1996 närmast en rutinfråga. Mot bakgrund av ändringen i sjuklönelagen skulle enligt arbetsgivarpartens mening avtalets regler om sjuklön för de första 14 dagarna i en sjukperiod utsträckas två veckor och således gälla de första 28 dagarna i perioden.

I fråga om sjuklönereglerna ledde inte förhandlingarna hösten 1996 till någon enighet mellan parterna. SSIF utgav i december samma år ett till sina medlemsföretag riktat cirkulär. Däri lämnades bl.a. det rådet att arbetsgivarna fr.o.m. den 1 januari 1997 borde tillämpa avtalets regler om sjuklön på det sätt som SSIF hade föreslagit de fackliga motparterna vid förhandlingarna under hösten. Holmen Paper Aktiebolag följde detta råd när bolaget skulle utge sjuklön till T.A. för den 16 januari 1997.

Sammanfattning av SSIF:s grunder för talan

Avtalet om allmänna anställningsvillkor innehåller inte någon garanti om att arbetstagaren är berättigad till viss sjuklön ovanpå en annan av arbetsgivaren utgiven sjuklön. Det finns alltså inte någon garanti om viss kompensationsnivå till arbetstagaren. I avtalstexten i detta avtal och i dess föregångare sedan mitten av 1950-talet finns kopplingar till sjukpenningsystemet. För en tillämpning av avtalets regler om sjuklön förutsätts med andra ord en underliggande rätt till sjukpenning. Sjuklönelagen i dess lydelse fr.o.m. den 1 januari 1997 jämförd med bestämmelsen i 3 kap. 1 § tredje stycket AFL innebär att T.A. inte är berättigad till någon sjukpenning för sjukdagen den 16 januari 1997. Av detta följer att bolaget för den dagen inte på grund av avtalet är skyldigt att utge sjuklön utöver den sjuklön som utges enligt sjuklönelagen.

I alla händelser har bolaget fullgjort sin avtalsenliga skyldighet att till T.A. utge sjuklön för den 16 januari 1997. Bolaget har nämligen ostridigt till honom utgett sjuklön med 75 procent för den dagen, eller med andra ord en sjuklön som med 65 procentenheter överstiger den sjuklön som bolaget på grund av avtalet är skyldigt att utge till honom.

Arbetareförbundet

Arbetareförbundet har i flera delar inga invändningar mot den beskrivning som SSIF har lämnat vad gäller händelseförloppet. Det finns dock vissa punkter där arbetstagarsidan har en annan uppfattning.

Som SSIF angett träffade parterna i målet och andra organisationer den 19 april 1995 det omtvistade avtalet om allmänna anställningsvillkor för arbetare och tjänstemän. Det bör nämnas att det vid sidan av det avtalet gäller särskilda löneavtal mellan arbetsgivarparten och arbetareförbundet respektive tjänstemannaparterna. År 1996 sade arbetareförbundet upp både avtalet om allmänna anställningsvillkor och löneavtalet. Ett nytt löneavtal ingicks i februari 1997. Samtidigt kom parterna överens om att prolongera avtalet om allmänna anställningsvillkor. Det sistnämnda avtalet är unikt på så sätt att det innehåller likalydande regler för arbetare och tjänstemän inom pappersindustrin.

Den avtalshistoriska bakgrunden

I fråga om sjukförmåner gällde för pappersindustriarbetarna tidigare - liksom för arbetare inom andra LO-förbund - att den sjuke arbetaren erhöll ersättning dels ur den allmänna försäkringen och således från försäkringskassan, dels ur AGS-försäkringen. Men fr.o.m. den 1 januari 1996 är det tjänstemannaavtalets konstruktion och regler om sjuklön som är tillämpliga även för pappersindustriarbetarna. Detta innebär som SSIF har anfört att historiken bakom tjänstemannaavtalet och det avtalets konstruktion är av betydelse för tolkningen av de omtvistade sjuklönereglerna.

Principen i tjänstemännens avtal har, som bl.a. arbetsdomstolen konstaterat i domen 1991 nr 88, traditionellt varit att tjänstemannen skall fullt kompenseras vid sjukdom. Principen har gamla anor. Ytterst baseras den på att en tjänsteman var årsavlönad och uppbar lön en gång per månad. En tjänsteman var arbetsgivarens företrädare och var anställd för att utföra en viss arbetsuppgift i motsats till arbetaren, som var anställd för att utföra arbete under viss tid. Av detta följde - som Högsta domstolen slog fast i domen NJA 1930 s. 414 - att något löneavdrag inte skulle ske i fall då tjänstemannen var sjuk.

År 1942 slöts det första kollektivavtalet mellan Sveriges Verkstadsförening och SIF. Avtalet byggde på principen om att arbetsgivaren skulle till tjänstemannen betala full lön även om tjänstemannen på grund av sjukdom inte tjänstgjorde. I avtalet fanns vissa kvalifikationsregler - tjänstemannen skulle ha varit anställd ett år - och den tid under vilken sjuklön kunde utges var maximerad på visst sätt. Den sjuklön som tjänstemannen var berättigad till uppgick till 100 procent. Tjänstemannen blev således fullt kompenserad vid sjukdom. Omkring mitten av 1950-talet gällde motsvarande ordning för tjänstemän inom hela den privata arbetsmarknaden.

Sjukförsäkringslagen trädde i kraft den 1 januari 1955. Lagen innebar en relativt stor förändring genom att i princip varje arbetstagare blev berättigad till sjukpenning från det allmänna när han eller hon var sjuk. Mot den bakgrunden föll det sig naturligt att reglerna i tjänstemannaavtalen om att arbetsgivaren skulle utge full kompensation till tjänstemän som var sjuka samordnades med ersättningen enligt sjukförsäkringslagen. Om en sådan samordning inte skedde, skulle ju tjänstemännen bli överkompenserade. En överenskommelse träffades om nya avtalsregler, som innebar att principen att arbetsgivaren skulle utge full kompensation till sjuk tjänsteman bibehölls och att arbetsgivaren fick rätt att räkna av vad tjänstemannen erhöll ur den allmänna sjukförsäkringen. Den i avtalen valda konstruktionen blev att sjuklönen skulle beräknas genom ett avdrag. Sammanfattningsvis hade arbetsgivaren alltjämt ett ansvar för att utge sjuklön om 100 procent till tjänstemannen, men arbetsgivaren fick göra ett avdrag motsvarande den ersättning som tjänstemannen fick från sjukkassan.

SSIF har gjort gällande att sjuklönereglerna i avtalet bygger på en princip av innebörd att rätten till sjuklön förutsätter att arbetstagaren har rätt till sjukpenning ur den allmänna försäkringen. Arbetareförbundet bestrider riktigheten av den uppfattningen. Enligt arbetareförbundets mening ger inte heller vare sig SAF:s förslag från år 1954 till nya sjuklöneregler eller den samma år träffade överenskommelsen på området stöd för SSIF:s ståndpunkt i denna del.

Enligt sjukförsäkringslagen utgick inte någon ersättning från sjukkassan under de tre första dagarna i en sjukperiod. Enligt § 4 mom. 2 i SAF:s våren 1954 framlagda förslag skulle emellertid tjänstemannen erhålla sjuklön från arbetsgivaren även under karenstiden, med samma belopp som när tjänstemannen fick sjukpenning ur den allmänna försäkringen. I punkten B mom. 3 i den av parterna i juni 1954 slutligt godkända texten till nya bestämmelser om sjuklön föreskrevs bl.a. att full lön skulle utgå under "av sjukkassa tillämpad karenstid". Redan detta ger enligt arbetareförbundet vid handen dels att inte ens SAF ansåg att det fanns en koppling mellan å ena sidan rätten till sjukpenning och å andra sidan rätten till sjuklön, dels att principen om arbetsgivarens skyldighet att till tjänstemannen utge full lön även vid sjukdom behölls.

SAF:s våren 1954 framlagda förslag till ändrade sjuklöneregler för tjänstemännens del innehöll i § 4 mom. 3 en bestämmelse om att en förutsättning för att sjuklön skulle utges var att det inte förelåg ett sådant fall som enligt sjukförsäkringslagen undantog den försäkrade från förmåner enligt den lagen. Enligt arbetareförbundets mening uttrycker formuleringen i bestämmelsen inte någon generell princip om att sjuklön skulle utges endast om det samtidigt förelåg en rätt till sjukpenning. Motsvarigheten till denna bestämmelse kom i den slutligt godkända texten att tas in i mom. 6. Det momentet var rubricerat "Förlust av och inskränkning i rätten till sjuklön", och texten i detta avsåg situationer där det i ett enskilt fall inte förelåg rätt till sjukpenning. I dess första stycke fanns en regel som syftade till att hos den enskilde inpränta vikten av att sjukanmälan gjordes. Det andra stycket tog sikte på fall där den försäkrade var undantagen från förmåner enligt sjukförsäkringslagen eller hade undantagits efter beslut av sjukkassan. Vad som avsågs var sådana situationer som omfattades av bestämmelserna i 23 § och 27 § sjukförsäkringslagen, eller med andra ord utpräglat individuella fall. Bestämmelsen i mom. 6 tredje stycket avsåg det fallet att tredje man hade vållat olycksfall; bestämmelsen fanns redan i tidigare tjänstemannaavtal.

Arbetareförbundet bestrider att 1954 års avtal om ändringar i tjänstemannaavtalens sjuklöneregler i grunden ändrade tjänstemännens rätt till sjuklön. Så t.ex. skrev arbetsgivarsidan själv i en samma år av SAF utgiven kommentar till avtalet bl.a. följande (s. 12 - 13).

För den karenstid om tre dagar, varunder någon ersättning icke utgår från sjukkassorna, skall oavkortad lön utgå från arbetsgivaren.

Bestämmelserna i tidigare gällande avtal om villkor för att över huvud komma i åtnjutande av sjuklönerätt samt om sjuklönetidens längd för olika kategorier tjänstemän kvarstå oförändrade.

Av det anförda kan dras den slutsatsen att SSIF:s ståndpunkt att 1954 års avtal om sjuklöneregler innebar att rätten till sjuklön generellt var villkorad av att tjänstemannen var berättigad till sjukpenning inte är hållbar. För rätt till sjuklön förutsattes i princip endast att tjänstemannen till följd av sjukdom eller olycksfall hade drabbats av arbetsoförmåga och därför inte kunde uppehålla sin tjänst. De regler i 1954 års avtal som innehöll bestämmelser om undantag från rätten till sjuklön tog sikte på individuella fall, där det inte heller förelåg rätt till (full) sjukpenning från sjukkassan. Sålunda skedde även i det hänseendet en samordning mellan ersättningen ur den allmänna sjukförsäkringen och ersättningen från arbetsgivaren.

I januari 1967 avskaffades karensdagarna inom den allmänna sjukförsäkringen. Även en del andra ändringar i AFL genomfördes då. Ändringarna föranledde justeringar i tjänstemannaavtalet. Till bestämmelserna i avtalet i dess nya lydelse utgav SAF år 1968 en kommentar. Där anges bl.a. följande.

- - - - -

Bedömning av sjukdomstillstånd

Sjuklönen är avsedd att komplettera sjukpenningen från försäkringskassan. En allmän förutsättning för rätt till sjuklön är att rätt till sjukpenning föreligger. - - - Det saknas i allmänhet anledning för arbetsgivaren att avvika från försäkringskassans bedömning av frågan om sjukdom föreligger eller ej.

Huvudregel

Tjänsteman, som har rätt till sjuklön från arbetsgivaren, får full lön för dag då sjukpenning inte utges från försäkringskassan. För övriga dagar, även arbetsfria dagar (t ex fria lördagar, sön- och helgdagar), görs avdrag från lönen enligt sjukavdragstabellen.

Undantag

Ett undantagsfall från ovanstående huvudregel finns. För tjänsteman, som försummar att i behörig tid göra sjukanmälan till försäkringskassan och därigenom förlorar rätten till sjukpenning, görs likväl sjukavdrag för dag, då sjukpenning från försäkringskassan normalt skulle ha utgetts.

- - - - -

Avtalskommentaren visar enligt arbetareförbundets mening dels att principen var att arbetsgivaren skulle betala full lön till tjänstemannen trots att denne var sjuk, dels att rätt att erhålla sjukpenning från försäkringskassan inte var en förutsättning för rätt till sjuklön från arbetsgivaren. Däremot var försäkringskassans bedömning av huruvida tjänstemannen var sjuk eller ej i princip styrande för arbetsgivaren.

Den 1 mars 1991 genomfördes den förändringen i AFL att nivåerna på sjukpenningen sänktes. Ersättningen under de tre första dagarna i sjukperioden skulle vara 65 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten medan nivån dagarna 4 - 90 skulle uppgå till 80 procent av den inkomsten. De dåvarande tjänstemannaavtalen byggde naturligt nog på de sjukpenningnivåer som hade gällt dessförinnan. Detta innebar före den 1 mars 1991 att en sjuk tjänsteman erhöll ersättning från försäkringskassan med 90 procent och att denne därtill var berättigad till sjuklön med 10 procent från arbetsgivaren, dvs. sammanlagt full ersättning för inkomstbortfallet. Efter lagändringen per den 1 mars 1991 uppstod en tvist mellan HTF och Scandinavian Airlines Systems. I arbetsdomstolens dom i den tvisten (1991 nr 88) uttalade domstolen bl.a. att avtalet byggde på principen att full kompensation skulle utgå till sjuk tjänsteman.

Tillkomsten av sjuklönelagen

Sjuklönelagen trädde i kraft den 1 januari 1992. Lagen innebar att arbetsgivaren blev skyldig att för de första 14 dagarna i sjukperioden utge sjuklön till arbetstagaren i enlighet med de nivåer som - till följd av den nyssnämnda ändringen per den 1 mars 1991 i AFL - i tiden närmast dessförinnan hade gällt för tjänstemännens del, alltså (65 + 10 procent =) 75 procent för dagarna 1 - 3 i sjukperioden och 90 procent för dagarna 4 - 14 i perioden. I sjuklönelagen föreskrevs med andra ord ersättningsnivåer motsvarande de nivåer som gällde för tjänstemännens del.

I propositionen 1990/91:181 med förslag till sjuklönelagen uttalade departementschefen (s. 44) att denna norm skulle gälla på hela arbetsmarknaden samt tillade att lagen skulle leda till likabehandling mellan olika grupper på arbetsmarknaden. Om avtal med annan innebörd kom att träffas skulle enligt departementschefen förslaget dras tillbaka. Om det efter lagens ikraftträdande kom att träffas avtal som innebar högre kompensationsnivåer än lagens, ansåg departementschefen att en sådan nivå borde genom lagstiftning bli normgivande för hela arbetsmarknaden. Med hänsyn till dessa uttalanden från lagstiftarens sida fanns det i praktiken inga möjligheter för avtalsparterna att påverka ersättningsnivåerna för de första 14 dagarna i sjukperioden. Avtalsparterna böjde sig för att lagstiftaren bestämde över nivåerna för den perioden. Med verkan fr.o.m. den 1 april 1993 infördes i sjuklönelagen en bestämmelse om att det inte skulle utgå någon sjuklön den första sjukdagen, karensdagen. Åter igen uttalades i förarbetena (prop. 1992/93:31 s. 95) samma slags hot från lagstiftarens sida som hade framförts när sjuklönelagen infördes. Sammantaget innebär det nu sagda att parterna lät anpassa avtalets sjuklönebestämmelser till sjuklönelagen och till ändringar som skett i denna. Anpassningarna är emellertid inte ett uttryck för att avtalsparterna var eller är överens om att avtalets regler om sjuklön alltid skall följa lagens bestämmelser.

Sjuklönelagen ändrades åter igen per den 1 januari 1997. Den period under vilken arbetsgivaren skall betala sjuklön enligt lagen har förlängts med 14 dagar. Enligt lagen är dag 1 i sjuklöneperioden alltjämt karensdag medan arbetsgivaren skall betala sjuklön med 75 procent för dagarna 2 - 28.

Arbetareförbundet anser att en arbetsgivares förpliktelse enligt lag att betala sjuklön är en sak under det att dennes på avtal grundade skyldighet att betala sjuklön är en annan. Enligt arbetstagarsidans mening finns det alltså inte rättsligt fog för att - som SSIF gör i målet - hävda att arbetsgivarens skyldighet enligt avtalet om allmänna anställningsvillkor att betala sjuklön om 10 procent för dag 15 i sjukperioden är konsumerad av att arbetsgivaren för samma dag och på grund av de nya bestämmelserna i sjuklönelagen betalar sjuklön om 75 procent. Den lagstadgade skyldigheten att betala sjuklön kan alltså enligt arbetareförbundet inte innebära att den avtalsenliga förpliktelsen upphävs. Varken i sjuklönelagen eller i förarbetena finns någonting som skulle ge stöd för uppfattningen att den på grund av avtal åvilande förpliktelsen fullgörs genom betalning enligt lagens regler. Tvärtom poängterades från riksdagens sida att lagstiftningen förhåller sig neutral till kompletterande sjukersättning enligt kollektivavtal (se 1996/97:SfU4 s. 10).

Innebörden av det nu gällande avtalet om allmänna anställningsvillkor m.m.

Enligt avtalets § 11 mom. 3 har den anställde rätt till sjuklön fr.o.m. den femtonde kalenderdagen i sjukperioden. Beräkningen av sjuklönen skall ske genom ett avdrag på sätt föreskrivs i § 11 mom. 4. Resultatet av en sådan beräkning är att avtalet ger arbetstagaren en rätt till sjuklön om i princip 10 procent. Denna rätt till sjuklön är inte villkorad av att sjuklönelagen är oförändrad. Det bör också framhållas att avtalet inte efter den 1 januari 1997 har ändrats i det nu aktuella hänseendet. Avtalet sades visserligen upp, men det prolongerades utan att avtalstexten ändrades. Avtalets ordalydelse är klar och ger vid handen att arbetstagaren - i detta fall T.A. - har rätt till sjuklön enligt vad arbetstagarsidan gör gällande i tvisten.

SSIF har i målet hänfört sig till den s.k. anpassningsregeln i § 6 i förhandlingsprotokollet den 19 april 1995. I den regeln sägs bl.a. att parterna är ense om att anpassa avtalet till ändringar som genomförs i lagstiftningen på de områden som berörs av avtalet. Till detta bör för det första återigen noteras att avtalets sjuklöneregler inte har ändrats med anledning av de nya bestämmelser som införts i sjuklönelagen per den 1 januari 1997. För den händelse arbetsgivarsidan vill hävda att arbetareförbundet inte har uppfyllt sina åligganden enligt anpassningsregeln, har arbetsgivarsidan naturligtvis möjlighet att väcka talan mot arbetareförbundet och kräva skadestånd för kollektivavtalsbrott. Kvar står dock det faktum att bestämmelserna om sjuklön i avtalet om allmänna anställningsvillkor är oförändrade. Vidare bör den anmärkningen göras att arbetsgivarsidans synsätt innebär att sjuklönereglerna skall anpassas just på det sätt som den sidan hävdar är riktigt.

Att anpassningsregeln skrevs in i förhandlingsprotokollet hade sin bakgrund i att parterna kände till att lagstiftaren övervägde ändringar i lagstiftningen: i anställningsskyddslagen, i arbetstidslagstiftningen och i sjuklönelagen. Enligt arbetareförbundet tar anpassningsregeln sikte på sådana situationer där, till följd av ändringar i lagstiftningen, bestämmelserna i avtalet om allmänna anställningsvillkor skulle komma att stå i strid med tvingande lagstiftning eller det skulle bli näst intill omöjligt att tillämpa avtalet. Däremot avsåg arbetstagarsidan aldrig att anpassningsregeln skulle kunna leda till att arbetstagarnas kompensationsnivå sänktes eller till att arbetsgivaren ensidigt fick befria sig från den förpliktelse som ligger i avtalets bestämmelser om sjuklön. Rörande anpassningsregeln kan sammanfattningsvis sägas att denna inte utgör någon hållbar juridisk grund för att, som arbetsgivarsidan gjort, ensidigt tillämpa avtalets regler om sjuklön enligt sin egen uppfattning.

Det finns enligt arbetareförbundets uppfattning inte något rättsligt samband mellan sjukpenning å ena sidan och sjuklön å den andra. Bestämmelserna i § 11 mom. 6 i avtalet om allmänna anställningsvillkor har inte en sådan generell innebörd. Där anges visserligen situationer där det föreligger inskränkningar i rätten till sjuklön. Men i likhet med vad som gällde enligt 1954 års tjänstemannaavtal tar dessa inskränkningar sikte på enskilda fall, inte på en kollektiv eller generell inskränkning i sjuklönerätten. Det kan också anmärkas att inskränkningar i rätten till sjuklön gäller såväl fall där rätt till sjukpenning inte föreligger som fall där det föreligger en sådan rätt.

En närmare granskning av bestämmelserna i § 11 mom. 6 utvisar följande. Den första undantagsregeln - om fall där den anställde vid anställningen har förtegat att han lider av viss sjukdom - är av gammalt datum. Den fanns i avtalen redan innan sjukförsäkringslagen trädde i kraft. Trots att någon sjuklönerätt inte föreligger i dessa situationer, är arbetstagaren berättigad till sjukpenning ur den allmänna försäkringen.

I den andra undantagsregeln berörs fall där arbetsgivaren vid anställningen har begärt friskintyg av den anställde. Regeln fanns inte med i avtalen före år 1954 och inte heller i tiden närmast därefter. Också i dessa fall har arbetstagaren rätt till sjukpenning fast han eller hon inte är berättigad till sjuklön enligt avtalet.

Den tredje regeln om undantag från rätten till sjuklön handlar om anställd vars sjukförmåner har nedsatts enligt AFL. Regel fanns även i 1954 års avtal, dvs. de situationer som fanns reglerade i 27 § sjukförsäkringslagen. I dag finns motsvarande reglering i 3 kap. 17 § AFL och i 20 kap. 3 § samma lag. Om denna reglering kan sammanfattningsvis sägas att det handlar om fall där den enskilde misskött sig i någon mening och försäkringskassan såsom en sanktion har beslutat att dra in eller sätta ned sjukpenningen. Det är då naturligt att arbetstagaren inte heller är berättigad till sjuklön från arbetsgivaren.

Nästa undantagsregel i § 11 mom. 6 rör den situationen att den anställde har skadats vid olycksfall som vållats av tredje man. Motsvarande bestämmelse fanns i avtalen före år 1954. Den innebär att arbetsgivaren har ett i förhållande till skadevållaren subsidiärt ansvar att utge ersättning. Arbetstagaren är givetvis berättigad till sjukpenning i dessa fall.

Om den anställde har skadats vid olycksfall under förvärvsarbete för annan arbetsgivare eller i samband med egen rörelse skall - enligt den femte undantagsregeln i § 11 mom. 6 - arbetsgivaren utge sjuklön fr.o.m. femtonde kalenderdagen endast om arbetsgivaren har särskilt åtagit sig detta. Arbetstagaren har dock rätt till sjukpenning ur den allmänna försäkringen. Avtalsbestämmelsen fanns inte med i 1954 års avtal, men i vart fall i avtalet år 1968.

Den sjätte och sista undantagsregeln behandlar tre fall, av vilka de två senare saknar intresse i målet. Den första regeln innebär att arbetsgivaren inte är skyldig att utge sjuklön fr.o.m. femtonde kalenderdagen i sjukperioden, om den anställde har "undantagits från sjukförsäkringsförmåner" enligt AFL. Enligt arbetareförbundet är ordet "undantagits" i och för sig olyckligt, eftersom motsvarande uttryckssätt inte finns i AFL. Vad som torde avses är emellertid de situationer som fanns reglerade genom 23 § sjukförsäkringslagen och vilkas motsvarigheter numera regleras av 3 kap. 15 § AFL. Som exempel kan nämnas ungdomar som har omhändertagits för samhällsvård och personer som har häktats. Avtalsbestämmelsen kan enligt arbetareförbundets åsikt på intet vis tas till intäkt för att sjukpenning skulle vara en förutsättning för sjuklön enligt avtalet.

Sammanfattning av arbetareförbundets grunder för talan

Historiskt bygger tjänstemännens sjuklönebestämmelser på principen om att arbetsgivaren skall utge full kompensation när tjänstemannen drabbas av sjukdom. Med anledning av att sjukförsäkringslagen trädde i kraft år 1955 samordnades lagens ersättningsregler med tjänstemannaavtalens. Arbetsgivaren fick fortsättningsvis dra av den ersättning som tjänstemannen erhöll ur den allmänna sjukförsäkringen, men skulle i övrigt utge ersättning till tjänstemannen så att denne fick full kompensation. Att sjukpenning utgick från sjukkassan var ingen förutsättning för sjuklön enligt avtal.

Genom införandet av sjuklönelagen per den 1 januari 1992 blev arbetsgivaren skyldig att utge sjuklön till arbetstagare för de första 14 dagarna i sjukperioden. Av förarbetsuttalanden i det lagstiftningsärendet framgick att lagstiftaren inte accepterade att parterna genom avtal ändrade ersättningsnivåerna för motsvarande period. När det sedan skett lagändringar i fråga om denna fjortondagarsperiod har avtalen anpassats härefter.

Det omtvistade avtalet föreskriver entydigt att arbetsgivaren skall till arbetstagaren betala sjuklön om 10 procent fr.o.m. den femtonde dagen i sjukperioden. Den 1 januari 1997 trädde den ändringen av sjuklönelagen i kraft att arbetsgivaren blev skyldig att utge sjuklön t.o.m. dag 28 i sjukperioden. Lagen föreskriver att arbetsgivaren skall betala sjuklön om 75 procent fr.o.m. den femtonde dagen i sjukperioden. Det förhållandet att staten har vältrat över förpliktelsen att betala sjukersättning för dagarna 15 - 28 i sjukperioden på arbetsgivarna påverkar inte deras avtalsenliga förpliktelse att utge sjuklön. Avtalstexten har inte ändrats med anledning av den nya lydelse som sjuklönelagen har fått sedan den 1 januari 1997.

Enligt arbetstagarsidans sammanfattande mening är arbetsgivaren skyldig att fr.o.m. dag 15 i sjuklöneperioden betala inte bara sjuklön enligt sjuklönelagen, utan därutöver sjuklön med 10 procent i enlighet med reglerna i avtalet. Slutresultatet från arbetstagarens synpunkt skall alltså bli att denne för dagarna 15 - 28 i sjukperioden erhåller ersättning om totalt 85 procent.

Yttrande från SIF, LEDARNA och CF

SIF, LEDARNA och CF har enligt bestämmelsen i 5 kap. 1 § första stycket arbetstvistlagen beretts tillfälle att yttra sig i målet. Med anledning därav har dessa förbund avgett ett gemensamt yttrande, vilket innehåller i huvudsak följande.

Tjänstemän är av tradition månadsavlönade och har sedan gammalt haft ett bättre skydd mot inkomstbortfall än tim- och veckoavlönade på kollektivsidan. För månadsavlönade gäller principen att lön skall utgå även vid avbrott i arbetet. Principen reglerades första gången i kollektivavtal mellan SIF och Sveriges Verkstadsförening (VF) år 1942 och kom senare att införas i en rad branschavtal på SIF:s olika avtalsområden. Inom pappersindustrin reglerades rätten till sjuklön i kollektivavtal första gången år 1946.

År 1955 trädde lagen om allmän sjukförsäkring i kraft. I anledning därav träffade Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) samt SIF och SALF en överenskommelse om samordning av sjuklöneförmånerna i lag och avtal. Arbetsgivarpartens och tjänstemannapartens utgångspunkter vid avtalsförhandlingarna var väsentligt olika, men så småningom enades parterna om att samordningen skulle syfta till att ge tjänstemännen samma sjuklönestandard som de tidigare haft, nämligen full kompensation för inkomstbortfall vid sjukdom. Överenskommelsen innebar att under den karenstid om tre dagar som sjukkassan tillämpade utgick full lön, medan visst belopp avdrogs för varje sjukdag efter denna tid. Arbetsgivaren betalade inte något tillskott till utgående sjukpenning utan svarade även fortsättningsvis för kompensationen vid sjukdom, men nu med rätt att göra löneavdrag eftersom sjukkassan utgav ersättning. Den konstruktionen har bibehållits i tjänstemannaavtalen alltsedan dess.

Tjänstemäns rätt till sjukersättning från arbetsgivaren har aldrig haft som förutsättning eller varit byggd på den sjukpenning som utgått från försäkringskassan. Den koppling som i dag finns mellan ersättningsformerna är ett av parterna valt praktiskt sätt att samordna de två formerna av ersättning. Däremot har det aldrig varit parternas avsikt att förskjuta arbetsgivarens avtalsenliga åtagande till ett betalningsansvar som är sekundärt i förhållande till sjukförsäkringssystemet.

Av § 11 mom. 3 i det i målet aktuella avtalet om allmänna anställningsvillkor framgår att arbetstagaren har rätt till ersättning under sjukdom fr.o.m. den 15 dagen i sjukperioden. Den rätten är inte kopplad till sjukpenningen. Den enda förutsättningen för ersättningen är att orsaken till arbetstagarens frånvaro är sjukdom. I § 11 mom. 6 finns vissa regler för fall där den anställdes rätt till sjuklön enligt avtalet dras in eller sätts ned. Dessa fall anknyter till vissa i lagen om allmän försäkring angivna situationer. Dessa undantag fanns i avtalen redan innan den allmänna sjukförsäkringen infördes år 1955, och reglerna undantog anställda från sjukförmånerna på grund av olika förhållanden som kunde knytas till den enskildes person.

När den allmänna sjukförsäkringen infördes valde parterna att, i samordningens intresse, likställa undantagsfallen enligt de två regelsystemen. Avtalets hänvisning till lagen om allmän försäkring avser alltså att ringa in under vilka omständigheter den enskilde, ofta genom egen förskyllan, förlorat rätten till ersättning. Sjukpenningen i sig är inte intressant, och rätten till denna är - som framgår redan av § 11 mom. 6 punkten 6 i avtalet - inte kopplad till rätten till sjuklön enligt avtalet på så sätt att den ena alltid förutsätter den andra. De i § 11 mom. 6 punkterna 3 och 6 angivna undantagen knöts till lagen om allmän försäkring av det skälet att det var en praktisk lösning, eftersom försäkringskassan på den tiden faktiskt gjorde en prövning av rätten till sjukpenning enligt lagen. Till följd av de ändringar i sjuklönelagen som trätt i kraft den 1 januari 1997 gör försäkringskassan inte längre någon sådan prövning vad avser dagarna 1 - 28 i sjuklöneperioden. Vad som sägs i § 11 mom. 6 punkterna 3 och 6 blir därför inte tillämpligt. Ordalagen i avtalstexten ger vid handen att det från försäkringskassans sida verkligen har skett en individuell prövning av den enskildes rätt och att denna prövning lett till att förmånen har reducerats eller dragits in. Syftet med regleringen har aldrig varit att kollektivt utesluta alla anställda från rätten till avtalsenlig sjuklön från arbetsgivaren, om samhället skulle upphöra att befatta sig med sjukförsäkringsförmåner.

När sjuklönelagen infördes per den 1 januari 1992 medgav arbetstagarparterna att den avtalsenliga rätten till sjuklön försämrades. Detta ställningstagande hade sin bakgrund i att lagstiftaren hade angett att det förutsattes att arbetstagarparterna inte påfordrade att ersättningen vid sjukdom skulle överstiga den lagstadgade sjuklönen. Något motsvarande krav från lagstiftaren framfördes inte i samband med de ändringarna i sjuklönelagen som trädde i kraft den 1 januari 1997.

Den av SSIF åberopade anpassningsregeln i § 6 i förhandlingsprotokollet den 19 april 1995 åsyftade att öppna en möjlighet för följdändringar som kunde bli nödvändiga med anledning av kommande lagstiftning. Däremot föresvävade det i vart fall inte arbetstagarsidan att bestämmelsen senare skulle uppfattas som ett generellt medgivande till materiella försämringar för en part, oavsett om sådana försämringar ens behövdes för att lagstiftningen skulle efterlevas. Än mindre diskuterades vid avtalstillfället att försämringarna skulle inflyta automatiskt i avtalet utan att parterna ens överenskom därom. I sammanhanget bör uppmärksammas att det är fullt möjligt att tillämpa de i målet omtvistade sjuklönereglerna i enlighet med arbetareförbundets tolkning av avtalet, låt vara att en sådan tillämpning är opraktisk. Till saken hör att arbetstagarsidan initierade en avtalsändring som skulle tillgodose samordningsbehovet mellan de fr.o.m. den 1 januari 1997 gällande reglerna i sjuklönelagen och reglerna i avtalet. Detta avvisades dock av arbetsgivarsidan.

Sammanfattningsvis delar tjänstemannaförbunden den inställning som arbetareförbundet har i tvistefrågan i målet, att avtalet om allmänna anställningsvillkor berättigar arbetstagaren till sjuklön fr.o.m. dag 15 i sjukperioden med den i avtalet angivna ersättningsnivån. Den avtalsenliga sjuklönen har enligt tjänstemannaförbundens mening inte påverkats av den ändring i sjuklönelagen som medfört att arbetsgivaren numera skall svara även för sjukförmåner under dagarna 15 - 28 i sjukperioden.

Domskäl

Fr.o.m. den 1 januari 1997 utsträcktes arbetsgivarens skyldighet enligt sjuklönelagen att vid arbetstagarens sjukdom betala sjuklön till att gälla t.o.m. den tjugoåttonde dagen i sjukperioden (här och i det följande bortses från den första dagen i sjukperioden, som är karensdag). Sjuklönen enligt sjuklönelagen skall utgöra 75 procent av anställningsförmånerna. Arbetstagaren är för tid då sjuklön utges inte berättigad till sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring.

Enligt det i målet aktuella avtalet om allmänna anställningsvillkor är arbetsgivaren skyldig att fr.o.m. den femtonde kalenderdagen utge sjuklön genom att sjukavdrag görs från lönen med 90 procent, beräknat på det sätt som närmare anges i avtalet (procenttalet gäller för årslöner upp till 7,5 basbelopp - för högre inkomster gäller särskilda bestämmelser). Avtalsbestämmelsens innebörd är med andra ord att arbetsgivaren fr.o.m. den femtonde dagen skall utge sjuklön, som motsvarar 10 procent av den vanliga lönen.

Arbetareförbundets medlem T.A. var sjukfrånvarande i januari 1997. Hans femtonde frånvarodag inföll den 16 januari 1997. Tvist har uppstått om den sjuklön som T.A. är berättigad till avseende den sistnämnda dagen. Tvisten gäller frågan hur arbetsgivarens skyldigheter enligt sjuklönelagen respektive kollektivavtalet förhåller sig till varandra fr.o.m. den femtonde dagen i sjukperioden.

SSIF vill i målet få fastslaget att en arbetsgivare inte är skyldig att utge sjuklön enligt avtalet då arbetsgivaren fr.o.m. den femtonde dagen i sjukperioden utger sjuklön enligt sjuklönelagen. Enligt SSIF:s mening är arbetsgivaren då skyldig att utge 75 procent av lönen enligt lagen, men inte mer. Arbetareförbundet menar på sin sida att arbetsgivaren utöver sjuklön med 75 procent enligt lagen också skall utge sjuklön med 10 procent enligt avtalet, alltså en sammanlagd sjuklön med 85 procent av den vanliga lönen.

SSIF:s grunder för talan kan sammanfattas på följande sätt. Avtalet innefattar ingen garanti för att arbetstagaren vid sjukdom skall vara berättigad till kompensation på en viss nivå. Avtalet innebär inte att arbetstagaren är berättigad till en viss sjuklön utöver en annan av arbetsgivaren utgiven sjuklön. Arbetstagarens rätt till sjuklön enligt avtalet bygger på att han för den aktuella tiden är berättigad till sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring. Denna förutsättning är inte uppfylld under tid då sjuklön skall utges enligt sjuklönelagen. I alla händelser har bolaget i det aktuella fallet fullgjort sin avtalsenliga skyldighet eftersom sjuklön har utbetalats med 75 procent, dvs. en sjuklön som med 65 procentenheter överstiger den sjuklön som bolaget enligt avtalet är skyldigt att utge.

Arbetareförbundets inställning kan sammanfattas enligt följande. De i målet aktuella kollektivavtalsreglerna har hämtats från tjänstemannaavtalen och bygger på principen att arbetsgivaren skall utge full kompensation vid arbetstagarens sjukdom. För sjuklön förutsätts inte att det föreligger en rätt till sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring. Det aktuella avtalet har inte ändrats i samband med att arbetsgivarens skyldighet att utge sjuklön enligt lagen utsträcktes till att gälla t.o.m. den tjugoåttonde dagen i sjukperioden. Den avtalsenliga skyldigheten kvarstår alltså oförändrad och innebär att arbetsgivaren fr.o.m. den femtonde dagen i sjukperioden skall utge 10 procent utöver den sjuklön som följer av sjuklönelagen. Det är fråga om två olika skyldigheter som åvilar arbetsgivaren, och skyldigheten enligt sjuklönelagen konsumerar inte skyldigheten att utge sjuklön enligt avtalet. Att så inte är fallet följer av kollektivavtalet.

Av det anförda framgår att parternas argumentation i målet följer två huvudlinjer. Den ena huvudlinjen avser frågan om rätten till sjuklön enligt avtalet förutsätter att det för den ifrågavarande tiden föreligger en rätt till sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring. Den andra huvudlinjen avser frågan - för den händelse att det faktiskt föreligger en rätt till sjuklön enligt avtalet - om arbetsgivaren fullgör sin skyldighet enligt avtalet genom att utge sjuklön med det belopp som följer av sjuklönelagen.

Förutsätter rätten till sjuklön att arbetstagaren är berättigad till sjukpenning?

Parterna har utförligt uppehållit sig vid frågan om rätten till sjuklön enligt avtalet förutsätter att arbetstagaren har rätt till sjukpenning och har till belysning av den redogjort för den avtalshistoriska bakgrunden till de nuvarande sjuklönereglerna i kollektivavtalet. Arbetsgivarsidans inställning i denna del är i korthet att sjuklönereglerna alltsedan de infördes i tjänstemannaavtalen i samband med ikraftträdandet år 1955 av sjukförsäkringslagen alltid har varit kopplade till det offentliga ersättningssystemet på så sätt att det är en förutsättning för sjuklön enligt avtalet att arbetstagaren är berättigad till sjukpenning. Arbetareförbundet, liksom de övriga avtalsslutande organisationerna på arbetstagarsidan, har bestritt att det finns en koppling mellan ersättningssystemen av denna innebörd. De har i stället gjort gällande att den aktuella tvistefrågan skall ses mot bakgrund av att arbetsgivaren har en principiell skyldighet att fullt ut kompensera arbetstagaren vid dennes sjukdom.

I det i målet aktuella kollektivavtalet finns det inte någon uttrycklig regel som generellt anger att det för rätt till sjuklön enligt avtalet förutsätts att arbetstagaren har rätt till sjukpenning. Arbetsgivarsidan har emellertid till stöd för sin ståndpunkt i denna del åberopat de förhandlingar som fördes år 1954 inför den kommande sjukförsäkringslagen och de diskussioner som enligt arbetsgivarsidan därvid förekom om den principiella kopplingen mellan sjuklön och sjukpenning. Arbetsgivarsidan har vidare åberopat bestämmelser i avtalet som tar sikte på särskilda situationer där arbetstagaren på grund av att han inte är berättigad till sjukpenning inte heller har rätt till sjuklön enligt avtalet. Arbetareförbundet och de övriga avtalsslutande organisationerna på arbetstagarsidan har menat att man varken av diskussionerna år 1954 eller av de åberopade bestämmelserna kan härleda en sådan generell princip som arbetsgivarsidan vill göra gällande. De av arbetsgivarsidan åberopade bestämmelserna tar enligt arbetstagarorganisationerna sikte på särskilda fall där en individ inte är berättigad till sjukpenning och därför inte heller bör vara berättigad till sjuklön.

Av vad parterna har anfört framgår att den nu angivna tolkningsfrågan är komplicerad och kräver att man beaktar ett flertal omständigheter av olika slag som har berörts i målet. Av skäl som kommer att framgå i det följande anser emellertid domstolen att det inte är nödvändigt att besvara denna tolkningsfråga för att domstolen skall kunna ta ställning till SSIF:s fastställelsetalan i detta mål.

Fullgör en arbetsgivare sin skyldighet enligt avtalet genom att utbetala sjuklön enligt sjuklönelagen?

Som har anförts i det föregående har SSIF som alternativ grund för sin fastställelsetalan gjort gällande att en arbetsgivare som den femtonde dagen betalar sjuklön med 75 procent enligt sjuklönelagen samtidigt måste anses fullgöra sin skyldighet gentemot arbetstagaren att betala sjuklön med 10 procent enligt avtalet.

Arbetareförbundet har i denna del invänt att skyldigheterna enligt sjuklönelagen och enligt kollektivavtalet är två skilda saker och att arbetsgivaren efter ändringen i sjuklönelagen alltjämt har samma skyldighet som tidigare att utge sjuklön med 10 procent enligt avtalet. Enligt arbetareförbundet har kollektivavtalet den innebörden att sjuklönen enligt avtalets bestämmelser skall utges utöver den sjuklön som skall utges enligt sjuklönelagen.

Av det anförda framgår att den nu angivna frågan gäller förhållandet mellan de tvingande bestämmelserna i sjuklönelagen och reglerna om sjuklön i kollektivavtalet. Det kan då först konstateras att det i målet inte har gjorts gällande annat än att en arbetsgivare fullgör sin skyldighet enligt sjuklönelagen genom att betala sjuklön med 75 procent av anställningsförmånerna. Sjuklönelagen har alltså ostridigt inte den innebörden att en arbetsgivare skall utge den i lagen angivna sjuklönen så att säga ovanpå en sjuklön som arbetsgivaren kan vara förpliktad att utge på grund av kollektivavtal. Vad saken gäller i detta mål är i stället om den sammanlagda sjuklönen för den femtonde dagen i sjukperioden på grund av kollektivavtalets regler skall bli högre än som följer av lagens bestämmelser.

För situationer som den i målet aktuella kan samspelet mellan avtal och tvingande lag enligt arbetsdomstolens mening allmänt beskrivas på följande sätt. Om någon på grund av avtal är skyldig att utge en viss förmån och det sedan införs en skyldighet enligt tvingande lag för den förpliktade avtalsparten att utge samma slags förmån med en högre nivå än avtalets, är den avtalsparten normalt sett avtalsenligt berättigad att tillgodoräkna sig vad som utges på grund av lagen. Saken kan illustreras med följande exempel. En arbetsgivare betalar avtalsenlig lön till sina arbetstagare med 50 kr per timme. Lagstiftaren ingriper sedan med lagregler om en minimilönenivå om 75 kr i timmen. I en sådan situation är arbetsgivaren normalt sett skyldig att betala 75 kr i timmen, men inte mer. Resultatet kan bli ett annat bara om det finns stöd i avtalet för att lönen skall bestämmas på annat sätt.

Av det anförda följer att det i den aktuella tvisten är en förutsättning för arbetstagarens rätt till sjuklön utöver den som anges i lagen att kollektivavtalet har den innebörden att ersättningarna skall utgå vid sidan av varandra. En sådan innebörd kan avtalet ofta antas ha i fall då förmånen enligt lagen inte är av alldeles samma slag som den förmån som följer av avtalet. Att så skulle vara fallet i den föreliggande tvisten har emellertid inte gjorts gällande i målet. Sjuklön enligt lagen utgör ersättning som vid sjukfrånvaro skall utges av arbetsgivaren till arbetstagaren, och sjuklön enligt kollektivavtalet är av samma karaktär och utges under i princip samma förutsättningar som sjuklön enligt lagen.

Arbetareförbundet har som nämnts gjort gällande att avtalet om allmänna anställningsvillkor har den innebörden att sjuklön enligt avtalet skall utges utöver sjuklönen enligt lagen. Arbetareförbundet har därmed som domstolen har uppfattat saken menat att sjuklönebestämmelserna i avtalet syftar till att ge arbetstagaren kompensation till en viss nivå eller i varje fall att den avtalsenliga sjuklönen under alla förhållanden skall utges vid sidan av andra sjukförmåner som arbetsgivaren kan vara skyldig att betala ut till arbetstagaren.

Den för tvisten i detta mål centrala bestämmelsen i § 11 mom. 4 avtalet om allmänna anställningsvillkor innebär att arbetsgivaren fr.o.m. den femtonde kalenderdagen i sjukperioden skall utge sjuklön genom att sjukavdrag görs med i princip 90 procent av lönen. Bestämmelsen innebär alltså efter ordalagen inte annat eller mera än att arbetsgivaren skall utge sjuklön med 10 procent av den vanliga lönen. Den aktuella avtalsbestämmelsens ordalydelse innefattar enligt arbetsdomstolens mening inte något stöd för arbetareförbundets ståndpunkt i målet. En arbetsgivare som utger sjuklön med 75 procent enligt lagen fullgör därmed uppenbarligen också skyldigheten enligt kollektivavtalet att utge sjuklön med 10 procent, sådan denna skyldighet kommer till uttryck i avtalstexten.

Vad arbetareförbundet har gjort gällande om avtalets innebörd framgår alltså inte av den nyssnämnda bestämmelsen. I kollektivavtalet finns det inte heller någon annan bestämmelse som klargör eller ens antyder att ersättningen vid sjukdom skall komma upp i en viss nivå eller utgöra ett tillägg till annan ersättning som arbetsgivaren utger på grund av arbetstagarens sjukdom. I målet har inte gjorts gällande från arbetareförbundets sida att saken har diskuterats på annat sätt vid förhandlingar mellan parterna. Vid slutandet i april 1995 av det i målet aktuella avtalet var parterna visserligen medvetna om att förändringar kunde komma att genomföras i bl.a. sjuklönelagen. Det var denna medvetenhet som föranledde parterna att i förhandlingsprotokollets § 6 ta in en bestämmelse om att avtalet var utformat med utgångspunkt från då gällande lagstiftning på de områden som berördes av avtalet samt att, om ändringar i lagstiftningen genomfördes, parterna var ense om att anpassa avtalet till dessa ändringar. Arbetareförbundet har dock inte gjort gällande att parterna i detta sammanhang diskuterade frågan om den avtalsenliga sjuklönen skall utges som ett tillägg till annan ersättning som arbetsgivaren utger vid en arbetstagares sjukdom. Det bör tilläggas att den aktuella protokollsanteckningen som sådan enligt arbetareförbundets egen uppfattning saknar betydelse för tolkningen av avtalsbestämmelserna om sjuklön.

Den i målet aktuella situationen har vissa beröringspunkter med den tvist som avgjordes genom arbetsdomstolens dom 1991 nr 88. Även den tvisten gällde innebörden av regler om sjuklön i avtal på tjänstemannaområdet av i huvudsak samma lydelse som de nu aktuella. Situationen i 1991 års mål var den att sjukpenningen enligt lagen om allmän försäkring hade sänkts till ett lägre procenttal. Frågan blev då om arbetsgivaren var skyldig att öka på den kompletterande sjuklönen enligt avtalet så att den totala ersättningsnivån blev oförändrad för arbetstagaren. I domen uttalade arbetsdomstolen att det inte fanns skäl att anta att avtalsparterna haft den gemensamma avsikten att arbetsgivarna skulle svara för full lön vid sjukdom när sjukpenningen minskas. Domstolen kom fram till att arbetsgivaren inte hade skyldighet att utge sjuklön i vidare mån än som angavs i kollektivavtalet.

Enligt arbetsdomstolens mening har det i den föreliggande tvisten inte framkommit något som tyder på att avtalsparterna har haft den gemensamma avsikten att skyldigheten att utge sjuklön enligt avtalet skulle vara en skyldighet som kommer utöver ett åliggande för arbetsgivaren att betala sjuklön enligt lag. Som redan framhållits kan en sådan innebörd av avtalet heller inte läsas ut av avtalstexten.

Det anförda innebär att arbetsdomstolen finner att en arbetsgivare som för den femtonde dagen i en sjukperiod betalar sjuklön enligt lag med 75 procent av anställningsförmånerna därmed också fullgör sin skyldighet att utge sjuklön enligt kollektivavtalet.

Sammanfattning, rättegångskostnader

Arbetsdomstolen har i det föregående kommit fram till att den aktuella avtalsbestämmelsens ordalydelse inte ger stöd för annat än att en arbetsgivare som den femtonde dagen i en sjukperiod betalar 75 procent sjuklön enligt sjuklönelagen därmed också fullgör sin skyldighet att utge sjuklön enligt avtalet. Det har i målet heller inte framkommit att avtalsparterna har haft någon gemensam avsikt av annan innebörd. Arbetsdomstolen kommer därmed till slutsatsen att det i en situation som den aktuella inte föreligger någon skyldighet för arbetsgivaren att enligt kollektivavtalet betala sjuklön utöver den sjuklön som anges i sjuklönelagen.

På grund av det anförda skall SSIF:s fastställelsetalan bifallas.

Vid denna utgång skall arbetareförbundet utge ersättning för SSIF:s rättegångskostnader. Om beloppet råder det inte tvist.