AD 1998 nr 11

Parter:

Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund (SKTF); Stöde Pastorat

Nr 11

Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund (SKTF)

mot

Stöde Pastorat i Stöde.

BAKGRUND OCH YRKANDEN

Parterna är sinsemellan bundna av kollektivavtal.

SKTF:s medlem L-Å.E. var tidigare chef för Föreningsbanken i Stöde. Banken hade i uppdrag att sköta bokslut och andra ekonomiska frågor för Stöde pastorat och detta arbete utfördes fortlöpande för bankens räkning av honom. Under år 1991 slutade L-Å.E. på egen begäran sin anställning hos banken, men kom efter årliga beslut av pastoratet att därefter personligen sköta pastoratets ekonomiska förvaltning.

Den 5 mars 1997 beslutade pastoratet att utse en ny kyrkokassör för år 1997 och L-Å.E. uppmanades därefter i ett brev den 12 mars att skyndsamt återlämna alla handlingar som tillhörde församlingen.

Tvist har härefter uppkommit mellan parterna om L-Å.E. innehade en anställning hos pastoratet och om han genom brevet den 12 mars 1997 avskedats från denna anställning utan att det ens förelegat saklig grund för uppsägning. Lokala och centrala tvisteförhandlingar har hållits utan att parterna kunnat enas.

Under påstående att L-Å.E. varit anställd hos pastoratet och utan laga skäl avskedats från denna anställning har SKTF yrkat att arbetsdomstolen skall

1. ogiltigförklara Stöde pastorats avskedande av L-Å.E.,

2. förplikta pastoratet att till L-Å.E. utge lön alternativt ekonomiskt skadestånd med 8 000 kr per månad från den 1 april 1997 till dagen för huvudförhandling i målet med förbehåll om rätt för förbundet att i mån av befogenhet på nytt väcka talan med yrkande om lön/ekonomiskt skadestånd för tiden efter huvudförhandlingen i målet,

3. förplikta pastoratet att till L-Å.E. utge allmänt skadestånd med 140 000 kr, varav 100 000 kr för brott mot 18 § anställningsskyddslagen och 40 000 kr för brott mot 19 och 30 §§ samma lag,

4. förplikta pastoratet att till förbundet utge allmänt skadestånd med 15 000 kr för brott mot 19 och 30 §§anställningsskyddslagen.

Förbundet har yrkat ränta enligt 6 § räntelagen på lönen alternativt det ekonomiska skadeståndet från den 25 i respektive månad fr.o.m. den 1 april 1997 och på de allmänna skadestånden från dagen för delgivning av stämning (den 3 juli 1997); allt till dess betalning sker.

För det fall att pastoratet skulle anses ha haft saklig grund för uppsägning men inte laga skäl för avskedande av L-Å.E. har förbundet, alternativt till vad som angetts under punkterna 1-3, yrkat att pastoratet skall förpliktas att till L-Å.E. utge dels ekonomiskt skadestånd avseende mistad lön under en uppsägningstid av sex månader med 8 000 kr per månad från den 1 april 1997 till och med den 31 augusti 1997 och med 3 466 kr avseende perioden den 1 september - 13 september 1997, jämte ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen från den 25:e i varje månad varpå skadeståndet belöper till dess betalning sker, dels allmänt skadestånd med 90 000 kr, jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 3 juli 1997) till dess betalning sker.

Pastoratet har bestritt yrkandena. Om L-Å.E. skulle betraktas som anställd, har pastoratet vitsordat det yrkade beloppet vad avser lön/ekonomiskt skadestånd som skäligt i och för sig. Vad gäller de yrkade allmänna skadestånden har pastoratet vitsordat som skäligt i och för sig följande belopp: för avskedande utan laga skäl 20 000 kr, för brott mot 19 och 30 §§anställningsskyddslagen 2 000 kr vardera till L-Å.E. och till förbundet samt för uppsägning utan saklig grund 10 000 kr. Sättet att beräkna ränta har vitsordats.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

PARTERNAS UTVECKLING AV SIN TALAN

Förbundet

Sedan mitten av 1980-talet hade Föreningsbanken i Stöde i uppdrag att sköta den ekonomiska redovisningen för Stöde pastorat såsom bokslut m.m. L-Å.E. var den vid banken som hade hand om dessa uppgifter. När han slutade sin anställning hos banken den 30 april 1991 fick han en förfrågan från pastoratet om han fortsättningsvis, personligen, ville sköta pastoratets ekonomiska förvaltning. L-Å.E. var intresserad av detta och det fördes en diskussion mellan honom, å ena sidan, och kyrkoherden H.Ö. och R.C., båda vid denna tid ledamöter i kyrkorådet, å andra sidan, om i vilken form arbetet skulle utföras. L-Å.E. förordade själv att pastoratet skulle anställa honom, eftersom en anställning skulle vara det ekonomiskt mest fördelaktiga för pastoratet mot bakgrund av att konsulttjänster sedan den 1 januari 1991 hade blivit mervärdesskattepliktiga.

Under diskussionerna enades man om att L-Å.E. skulle inneha en anställning hos pastoratet. Enligt de villkor som diskuterades skulle L-Å.E. huvudsakligen arbeta i hemmet med en tjänstgöringsgrad om ca 40 procent av en heltidstjänst och med en månadslön om 6 000 kr. Han skulle vid behov närvara vid kyrkorådets och kyrkofullmäktiges sammanträden och erhålla särskild ersättning härför och han skulle också få ersättning för kostnader som han hade i anställningen.

Anställningen av L-Å.E. godkändes den 3 juni 1991, då kyrkorådet beslutade att utse honom till kyrkokassör, vilket motsvarar en kamrersbefattning. Han innehar sedan den 1 januari 1992 även en anställning som kyrkokassör hos Hälsingtuna-Rogsta Pastorat med en tjänstgöringsgrad om 50 procent.

L-Å.E. tillträdde anställningen hos Stöde pastorat den 1 maj 1991; han utförde dock arbete för banken även under maj månad. Han har erhållit lön varje månad från pastoratet. På lönen har gjorts preliminärskatteavdrag och pastoratet har också betalat sociala avgifter samt semesterlön. Lönen är bokförd och framgår bl.a. av lönelistor, lönespecifikationer och kontrolluppgifter. Bokföringen av lönen har redovisats i driftsbudgeten som L-Å.E. i sin tur redovisat varje år för kyrkorådet.

L-Å.E. tog i juni 1991 ut lön också för tiden från och med den 1 januari samma år. Anledningen till detta var att Föreningsbanken ansåg att han hade rätt till ersättning för det arbete som han under sin tid som anställd i banken hade utfört för pastoratets räkning under år 1991. Banken överlät därför till L-Å.E. den fordran man hade på pastoratet för denna tid. Han informerade företrädare för pastoratet om detta innan han tog ut sin lön för denna tid. För pastoratets del var det ekonomiskt fördelaktigare att betala lön till L-Å.E. för den aktuella perioden än att utge ersättning till banken.

L-Å.E. har allt eftersom arbetsuppgifterna uppkom personligen utfört det arbete som han och pastoratet kommit överens om. Han har skött den löpande bokföringen, administrerat löner, betalat fakturor, upprättat bokslut och gett råd i ekonomiska frågor. Han har vidare svarat för personaladministrationen i förhållande till försäkringskassan och pensionsinrättningar m.m. Pastoratet har anvisat honom även andra arbetsuppgifter, som han också ansett sig vara skyldig att utföra. Han var närvarande vid en biskopsvisitation i mars 1995 och vid ett sammanträde i november 1996 med Sundsvalls kommun för samråd inför arbetet med 1997 års budget.

L-Å.E. arbetade i huvudsak från hemmet i Hudiksvall, men var i Stöde omkring en gång i månaden. Han deltog också i kyrkorådets och kyrkofullmäktiges sammanträden. De arvoden han erhöll för närvaron där redovisades öppet och var kända av pastoratet. Han hade tidigare dator och fax i hemmet och enligt överenskommelse fick han ersättning av pastoratet för att han använde denna utrustning och för utlägg för disketter, porto och telefon. Han skickade årligen räkning till pastoratet avseende dessa poster och för resor mellan hemmet och Stöde, som han också hade rätt att få ersättning för, och räkningarna attesterades av H.Ö.. Han har även fått traktamentsersättning, färdtidsersättning och milersättning för resor i övrigt. Allt finns öppet redovisat, bl.a. i pärmar som finns tillgängliga på pastorsexpeditionen.

Den 7 mars 1996 beslutade kyrkorådet utan att dessförinnan höra L-Å.E. att han skulle finnas på pastorsexpeditionen första onsdagen i varje månad med undantag dock för helgdag. Eftersom han ansåg att detta gick utöver hans skyldigheter enligt anställningsavtalet, tog han upp saken vid ett sammanträde med kyrkorådet den 17 april 1996. Pastoratet ansåg sig dock ha rätt att besluta som man gjort och något ytterligare hände inte i frågan.

L-Å.E. började ta ut semesterledighet först under år 1995. För åren 1991-1994 tog han upp 40 sparade semesterdagar, vilket är det högsta antal semesterdagar som det är tillåtet att spara. Anledningen till att han inte tog ut semester tidigare var att han inte hade tänkt på att han hade rätt till sådan ledighet. Som s.k. okontrollerad arbetstagare kunde han sköta denna fråga själv. År 1996 ansökte han dock hos kyrkorådet om semester. Först i oktober samma år fick han klart för sig att kyrkorådet ifrågasatte om han hade en anställning. Kyrkorådet besvarade hans ansökan med att man höll på att utreda om han var anställd eller "vald till kassör med arvode", men att om han behövde vara ledig "var det väl inget problem".

Kyrkorådet har tillåtit L-Å.E. att på pastoratets bekostnad gå på kompetensutvecklande utbildningar och kurser. Han har även deltagit i personalresor och även i övrigt deltagit i aktiviteter som anordnades för personalen på samma villkor som gällde för andra anställda. Han har även i övrigt behandlats som en i personalen; han har varit anmäld till företagshälsovården och till AMF.

L-Å.E. har varit anmäld till och registrerad hos Kommunernas Pensionsanstalt (KPA). Det är riktigt att han år 1995 själv fyllde i en nyregistreringsanmälan till pensionsanstalten gällande honom själv. Det ingick i hans arbetsuppgifter att göra anmälningar för anställda hos pastoratet. Att anmälan såvitt gällde honom gjordes så pass sent som år 1995 berodde på att han först då kom att tänka på att han kunde göra en sådan anmälan. Samtidigt som han skickade in en anmälan avseende sin anställning hos Stöde pastorat sände han in även en nyregistreringsanmälan avseende anställningen hos Hälsingtuna-Rogsta pastorat. Det var inte någon vid KPA som reagerade när dessa anmälningar kom in till pensionsanstalten. L-Å.E:s anmälan om anställningarna hos pastoraten makulerades dock av KPA under sommaren 1997 efter det att hans ombud i detta mål hade gjort en förfrågan hos pensionsanstalten om L-Å.E. hade någon pensionsgrundande anställning. När pensionsanstalten granskade de båda anmälningar som hade gjorts, uppmärksammade man att L-Å.E. själv fyllt i dem. KPA ansåg att detta var ett olämpligt förfaringssätt och man skickade därför tillbaka anmälningarna och bad att någon annan representant från respektive pastorat skulle underteckna anmälan. Hälsingtuna-Rogsta pastorat har undertecknat och återsänt anmälan till KPA, medan man från Stöde pastorats sida har underlåtit att göra detta.

L-Å.E. har fått ett av H.Ö. undertecknat anställningsbevis gällande anställningen hos Stöde pastorat. L-Å.E. fyllde i uppgifterna i beviset före undertecknandet. Det är riktigt som pastoratet påstår att handlingen inte utfärdades eller presenterades för H.Ö. den dag som angetts som utskriftsdatum, den 9 maj 1991, utan vid en senare tidpunkt. Att L-Å.E. angav fel datum beror på att han upplevde det som pinsamt att anställningsbeviset utfärdades först flera år efter det att han tillrätt sin anställning och att han ansåg att det "såg snyggare ut" att ange datum för utfärdandet till samma månad och år som han tillträdde sin anställning. När L-Å.E. fyllde i beviset kryssade han av misstag i att han hade en heltidstjänst (grupp 1 a anställning). Pastoratet påstår att L-Å.E. lurade H.Ö. att i en stressig situation skriva under beviset. Detta bestrids. L-Å.E. bad under lugna former H.Ö. att skriva under och så skedde också helt öppet.

Grunderna för SKTF:s talan är sammanfattningsvis följande.

L-Å.E. har sedan maj 1991 innehaft en tillsvidareanställning hos Stöde pastorat. I ett brev, som L-Å.E. fick del av den 13 mars 1997, uppmanade kyrkorådets ordförande Sven-Olof Hallberg - under hänvisning till ett beslut av kyrkorådet den 5 mars 1997 att utse en ny kyrkokassör - L-Å.E. att skyndsamt återlämna alla handlingar rörande pastoratet. Genom brevet har L-Å.E. avskedats från sin anställning. Någon kritik mot L-Å.E:s sätt att sköta pastoratets ekonomiska angelägenheter har över huvud taget inte framförts förrän efter det att tvist uppstått mellan parterna. Efter anställningens upphörande har KOMREV på uppdrag av pastoratet genomfört revision av den ekonomiska förvaltningen, men inget framkom som gav anledning till kritik från revisorernas sida.

Då pastoratet inte ens haft saklig grund för att säga upp L-Å.E., skall avskedandet ogiltigförklaras och pastoratet förpliktas att utge lön/ekonomiskt skadestånd och allmänt skadestånd till honom för brott mot 18 § anställningsskyddslagen. Pastoratet skall även utge allmänt skadestånd till såväl SKTF som L-Å.E. för att man i strid mot 19 och 30 §§anställningsskyddslagen underlåtit att lämna L-Å.E. skriftligt besked om avskedandet och underlåtit att i förväg underrätta honom respektive varsla SKTF om den tänkta åtgärden. För det fall pastoratet skulle anses ha haft saklig grund för uppsägning av L-Å.E. men inte laga skäl för avskedande, skall pastoratet förpliktas att utge ekonomiskt skadestånd avseende förlust av lön under en uppsägningstid av sex månader och allmänt skadestånd till L-Å.E.

Stöde pastorat

L-Å.E. har inte innehaft någon anställning hos pastoratet

Enligt 17 kap. 26 § tredje stycket kyrkolagen kan kyrkorådet för varje kalenderår utse en kassaförvaltare, om rådets medelsförvaltning inte har ordnats på annat sätt. Denna bestämmelse utgör en sådan särskild föreskrift som avses 2 § första stycket i anställningsskyddslagen och det innebär att för den som på detta sätt fått uppdrag som kassaförvaltare gäller inte bestämmelserna i anställningsskyddslagen. En bestämmelse motsvarande den nu nämnda i kyrkolagen fanns tidigare i 1988 års församlingslag (se 7 kap. 16 § andra stycket i den lagen) och inom det kommunala området i kommunallagen. Regleringen i kommunallagen upphävdes dock i och med införandet av 1977 års kommunallag, eftersom kommunerna blev för stora för denna slags förvaltning. Inom Svenska kyrkan har det emellertid, av hänsyn till de mindre pastoraten, funnits ett behov att ha kvar regeln om utseende av kassaförvaltare. Man räknar med att det före år 1989, då församlingslagen trädde i kraft, fanns omkring 3 000 kyrkliga arbetsgivare. Idag är antalet endast omkring 900 stycken. Av dessa har uppskattningsvis mellan fem och tio procent en kassaförvaltare.

Det är riktigt att L-Å.E., efter det att han hade tvingats sluta sin anställning vid Föreningsbanken, blev tillfrågad av Stöde pastorat om han personligen ville sköta pastoratets ekonomiska förvaltning. Pastoratet hade sedan den 1 januari 1986 haft avtal med Föreningsbanken om att denna skulle sköta förvaltningen och detta avtal upphörde den 1 juni 1991. Den 3 juni 1991 beslutade kyrkorådet i Stöde enligt 17 kap. 26 § tredje stycket kyrkolagen att utse L-Å.E. till kassaförvaltare. Fråga var inte om någon anställning och något anställningsbevis utfärdades inte, vilket alla andra anställda hos pastoratet fått. Pastoratet hade tidigare - innan banken erhöll uppdraget att sköta pastoratets ekonomiska frågor - haft en kassaförvaltare utsedd på samma sätt som L-Å.E. och även efter det att dennes uppdrag upphörde har pastoratet utsett kassaförvaltare enligt 17 kap. 26 § tredje stycket kyrkolagen.

Anledningen till att L-Å.E. erhöll uppdraget var att pastoratet tyckte synd om honom sedan han hade fått sluta sin anställning på banken i april 1991. Kyrkorådet har efter år 1991 årligen fram till och med 1996 fattat beslut enligt 17 kap. 26 § tredje stycket kyrkolagen att utse L-Å.E. till kyrkokassör inom pastoratet. Anställningsskyddslagens bestämmelser är därför inte tillämpliga i detta fall.

Trots att L-Å.E. inte varit anställd hos pastoratet har han varje månad tagit ut lön. I juni 1991 tog han dessutom retroaktivt ut lön för tiden januari - maj med 30 000 kr, dvs. för den tid då han alltjämt var anställd hos Föreningsbanken och pastoratets uppdragsavtal med banken ännu gällde.

Någon gång i september eller oktober 1994 var L-Å.E. på ett av sina månatliga besök i Stöde. Han hade då med sig ett antal handlingar för attest och ett utskrivet anställningsbevis. I detta hade han som utskriftsdatum angett den 9 maj 1991 och vidare hade han fyllt i uppgifterna att han var anställd som kyrkokassör tills vidare från och med den 1 maj 1991, att han tillhörde grupp 1 a och att han hade en månadslön om 6 000 kr. När H.Ö. var på väg ut blev han hejdad av L-Å.E. och ombedd att skriva under några handlingar. Situationen var stressig och H.Ö. kom att skriva under också anställningsbeviset utan dessförinnan att ha tittat på det. Först sedan kanslisten G.L. visat H.Ö. en kopia av handlingen fick han klart för sig vad han hade skrivit under. Eftersom det är kyrkorådet som beslutar om alla anställningar (med undantag dock för vikariatsanställning som musiker) och något beslut om anställning av L-Å.E. inte hade fattats, vidtog H.Ö. ingen åtgärd med anledning av det inträffade.

Uppgifterna i anställningsbeviset vad avser utskriftsdatum, att fråga var om en tillsvidareanställning, att denna gällde från och med den 1 maj 1991, att L-Å.E. hörde till grupp 1 a och att han hade månadslön stämmer inte. Ett anställningsbevis utgör endast en bekräftelse på ett fattat beslut, annars har beviset ingen rättslig betydelse. I vart fall är beviset ogiltigt, eftersom L-Å.E. lurade H.Ö. att skriva på. - Pastoratet vitsordar i och för sig att H.Ö. hade i uppdrag att utfärda anställningsbevis, men endast i de fall kyrkorådet dessförinnan hade fattat beslut om anställning.

Efter det att L-Å.E. erhållit H.Ö.s underskrift på anställningsbeviset lade han in semester för sig på lönebeskeden och anmälde sig till Kommunernas Pensionsanstalt (KPA) som anställd hos pastoratet. Först år 1996 uppmärksammade pastoratet semesterfrågan. L-Å.E. gav då till kyrkorådet in en ansökan om semester. På denna ansökan svarade kyrkorådet att den inte kunde behandlas, eftersom man höll på att utreda om L-Å.E. var anställd eller endast vald till kassör med arvode. Att man tillade att det "väl inte var något problem" om L-Å.E. ville vara ledig var naturligt, eftersom denne själv reglerade sin arbetstid och kunde utföra arbetet när han själv ville.

Sommaren 1997 upptäckte pastoratet att L-Å.E. år 1995 hade lagt in 40 sparade semesterdagar på sitt lönebesked samt 17 semesterdagar i juni och 15 semesterdagar i december samma år. Det är oklart vem som har beviljat dessa semesterdagar. För år 1996 har L-Å.E. lagt in 12 semesterdagar i mars och 20 dagar i december. Det är ännu mer oklart vem som har beviljat denna ledighet, som avser tid efter det att kyrkorådet år 1996 hade lämnat honom besked om att hans semesteransökan inte kunde behandlas eftersom man utredde om han innehade en anställning eller ej. I januari 1997 behandlade kyrkorådet en ansökan från L-Å.E. om semester. Han beviljades inte någon semester, men däremot ledighet för tiden den 10 - 28 februari 1997.

Den anmälan som L-Å.E. år 1995 gjorde till KPA annullerades senare, eftersom han själv hade skrivit under anmälan. Det fanns inte heller skäl för någon registrering, eftersom L-Å.E. inte var att betrakta som anställd enligt det kommunala pensionsavtalet (PA-KL).

Stöde pastorat kan inte lägga sig i vilka villkor som gällt för L-Å.E.s arbete för Hälsingtuna-Rogsta pastorat. Det kan dock konstateras att han genom beslut i kyrkorådet i Hälsingtuna pastorat blev utsedd till kyrkokassör där för år 1992. Den 1 januari 1995 slogs Hälsingtuna pastorat ihop med Rogsta pastorat och i samband med det ser det ut som om L-Å.E. blev tillsvidareanställd i det nya pastoratet.

I november 1996 bytte kyrkorådet i Stöde pastorat ordförande. Vid sitt sammanträde i januari 1997 meddelade vice ordföranden att L-Å.E. hade lämnat in en räkning på utlägg för år 1996 och att hon inte ansåg sig ha befogenhet att utanordna beloppet utan kyrkorådets beslut. Räkningen avsåg hyra av dator m.m. Från politiskt håll hade pastoratet inte haft en aning om detta eller tidigare års krav från L-Å.E.. Kyrkorådet beslutade enhälligt att inte betala räkningen, eftersom man ansåg att kostnaderna täcktes av det arvode som L-Å.E. hade fått.

L-Å.E. har under åren 1991-1996 samtidigt som han betalat ut lön för december betalat ut arvode till sig för närvaro vid kyrkorådets och kyrkofullmäktiges sammanträden. Han har tagit ur samma arvode som utgår för de förtroendevaldas deltagande i dessa sammanträden. Han har inte haft rätt till denna ersättning och utbetalningarna har inte heller godkänts av någon från pastoratet. Att han kunnat ta ut ersättning beror på att det varit han som har haft den totala kontrollen över alla ekonomiska frågor. Redan under sin tid som anställd i banken tog han ut särskilt arvode för närvaro vid de nämnda sammanträdena.

Det vitsordas att pastoratet gjort skatteavdrag och betalat sociala avgifter på den ersättning som betalats ut för L-Å.E.s arbete. Det är riktigt att en lönespecifikation upprättats varje månad för honom med uppgift om bl.a. lön, men pastoratet har inte känt till dessa specifikationer. Det är L-Å.E. som själv utfärdat dem. Det är riktigt att L-Å.E. fått ersättning för resor mellan hemmet och bostaden. Däremot känner pastoratet inte till att han fått traktamente, men vill inte förneka att så kan ha skett någon gång före år 1995, dock utan att det fattats något beslut därom.

Sammanfattningsvis bestrids att L-Å.E. varit anställd hos pastoratet. Om arbetsdomstolen ändå kommer fram till att L-Å.E. innehaft en anställning, vitsordas att det varit fråga om en tillsvidareanställning men pastoratet gör gällande att man i så fall haft laga skäl för att avskeda honom eller i vart fall säga upp honom. Pastoratet har inte någon misstanke om att L-Å.E. skulle ha gjort sig skyldig till några ekonomiska oegentligheter. Vad som åberopas för att pastoratet haft rätt att skilja honom från anställningen är följande.

Pastoratet har i vart fall haft laga skäl för att skilja L-Å.E. från anställningen

1. L-Å.E. har betalat ut lön till sig för tid innan han anställdes

Som redan sagts tog L-Å.E. utan pastoratets vetskap i juni 1991 ut lön retroaktivt för tiden januari - maj samma år trots att han då ännu inte var anställd hos pastoratet. Det har inte förekommit några kontakter mellan banken och pastoratet om detta och inte heller har pastoratet godtagit något partsbyte. Fråga är om ett allvarligt fel från L-Å.E.s sida.

2. L-Å.E. har utan rätt tagit ut arvode för närvaro vid sammanträden med kyrkorådet och kyrkofullmäktige

L-Å.E. har som redan sagts varje år sedan år 1990, dvs. redan under sin tid som anställd i Föreningsbanken, tagit ut arvode åt sig själv för närvaro vid sammanträden med kyrkorådet och kyrkofullmäktige utan att ha rätt till det. Pastoratet avser att senare kräva tillbaka vad han felaktigt uppburit.

3. L-Å.E. har tagit upp lån utan att ha haft behörighet därtill, m.m.

L-Å.E. har utan att i förväg inhämta kyrkorådets godkännande tagit upp lån för pastoratet ur Ruuthska fonden, som pastoratet förvaltade. Lånen uppgick den 31 december 1995 till 722 947 kr. Några handlingar avseende lånen fanns över huvud taget inte.

L-Å.E. har också - utan att ha behörighet därtill - för pastoratets del i juni 1994 tagit upp ett lån hos Hälsingtuna-Rogsta pastorat på 68 000 kr. Lånet har sedan vid flera tillfällen amorterats och ersatts av nya lån. Några lånehandlingar eller annat som reglerar villkoren för lånen finns inte.

Efter det att L-Å.E. slutade hos pastoratet i mars 1997 framställde han mot Stöde pastorat ett krav för Hälsingtuna-Rogsta pastorat om betalning för ett lån på 50 000 kr. Någon revers fanns inte. Man fann dock i bokföringen att kravet stämde och Stöde pastorat betalade därför tillbaka lånet.

I maj eller början av juni 1997 meddelade L-Å.E. att det fanns ytterligare ett lån om 50 000 kr som pastoratet tagit hos Hälsingtuna- Rogsta pastorat. Senare skickade han över en skrivelse och i denna angavs det att lånebeloppet var 100 000 kr. Något lån på detta belopp kunde man emellertid inte finna i bokföringen hos Stöde pastorat och detta meddelade man L-Å.E.. Han kontrollerade då handlingarna hos Hälsingtuna-Rogsta pastorat, och kom fram till att det inte fanns någon skuld.

Vad som nu sagts visar att L-Å.E. haft oordning på transaktionerna och att denna medfört en stor risk för att Stöde pastorat skulle erlägga betalning för lån som man inte hade tagit.

4. L-Å.E. har felaktigt tagit ut förhöjd lön retroaktivt, m.m.

L-Å.E. tog i november 1996 ut en löneförhöjning retroaktivt för tiden januari-oktober om sammanlagt 14 570 kr utan att han hade rätt till den högre lönen för tiden före den 1 november. Han uppmanades att omedelbart betala tillbaka vad han felaktigt uppburit. Skulden kom dock att slutligen helt regleras först i januari 1997.

5. Pastoratet har på grund av L-Å.E. gått miste om extra utjämningsbidrag för år 1998

Sedan år 1995 har pastoratet genom L-Å.E:s försorg, sökt och fått extra utjämningsbidrag från Kyrkofonden med 300 000 kr för år 1995, med 315 000 kr för år 1996 och med 400 000 kr för år 1997. För år 1998 kommer pastoratet emellertid inte att få något sådant bidrag, därför att L-Å.E. inte sammanställt någon ansökan. Pastoratet har härigenom gått miste om minst 400 000 kr i bidrag.

Förbundet

SKTF vidhåller att L-Å.E. anställts av pastoratet. Pastoratets beslut har inte fattats med stöd av 17 kap. 26 § tredje stycket kyrkolagen, men även om så vore innebär inte bestämmelsen i det lagrummet att hans anställning undantagits från anställningsskyddslagen. Kyrkorådet har visserligen årligen fattat beslut om att utse L-Å.E. till kyrkokassör. Under årens lopp har dock L-Å.E. påpekat för kyrkorådets ledamöter att dessa beslut var onödiga, eftersom han var anställd av pastoratet.

Förbundet gör inte gällande att det uppkommit ett anställningsförhållande genom att H.Ö. undertecknade anställningsbeviset.

L-Å.E. har i förväg för kyrkorådet redovisat möjligheterna att ta upp lån ur Ruuthska fonden och av Hälsingtuna-Rogsta pastorat. Kyrkorådet har inte haft något att invända och har i efterhand godkänt lånen och i oktober 1996 befullmäktigat L-Å.E. att ta upp tillfälliga lån. Några lånehandlingar har inte upprättats, men lånen har framgått av bokföring och bokslut och, såvitt gäller lånen hos Hälsingtuna-Rogsta pastorat, av bankallegat. Bokslutet har godkänts av kyrkorådet och, efter revisorsgranskning, av kyrkofullmäktige som beviljat kyrkorådet ansvarsfrihet. Vid årsskiftet 1995/96 blev länsstyrelsen tillsynsmyndighet för stiftelser som Ruuthska fonden. Länsstyrelsen har inte riktat någon kritik mot pastoratets lån ur fonden i och för sig.

Att L-Å.E. påstod att Stöde pastorat hade lånat 100 000 kr av Hälsingtuna-Rogsta pastorat berodde på ett bokföringsmässigt misstag. Detta misstag klarades senare ut.

L-Å.E. har inte haft i uppdrag att ansöka om eller ta fram underlag för en ansökan om extra utjämningsbidrag ur Kyrkofonden för år 1998.

Att L-Å.E. hösten 1996 felaktigt tog ut retroaktiv löneförhöjning från januari samma år berodde på att han missuppfattade ett besked som han muntligen hade fått av en ledamot i kyrkorådet. Felet rättades till på hans eget initiativ.

DOMSKÄL

Tvisten

Tvisten i målet gäller om SKTF:s medlem L-Å.E. varit anställd hos Stöde pastorat och, om så varit fallet, huruvida han avskedats från anställningen utan att det ens förelegat saklig grund för uppsägning.

I målet har förebragts en omfattande muntlig och skriftlig bevisning. L-Å.E. har själv hörts under sanningsförsäkran och på SKTF:s begäran har vittnesförhör hållits med förre ledamoten i kyrkorådet R.C. (telefonförhör) och med T.U., som är en av pastoratets tre förtroendevalda revisorer. På pastoratets begäran har kyrkorådets nuvarande ordförande SO.H. hörts under sanningsförsäkran och vittnesförhör hållits med ledamoten i kyrkorådet kyrkoherden H.Ö., kanslisten hos pastoratet G.L. samt tidigare chefen för Föreningsbanken i Stöde och tidigare förtroendevald revisor och revisorssuppleant i pastoratet Gyrit Frölén.

Arbetsdomstolen börjar med att pröva frågan om det förelegat ett anställningsförhållande.

Har L-Å.E. varit anställd hos pastoratet?

Kyrkorådets beslut och betydelsen av 17 kap. 26 § tredje stycket kyrkolagen

L-Å.E. hävdar att han innehaft en tillsvidareanställning hos pastoratet, medan pastoratet gör gällande att han endast erhållit årsvisa uppdrag att sköta den ekonomiska förvaltningen för pastoratet.

Det är ostridigt att pastoratet vid ett sammanträde med kyrkorådet den 3 juni 1991 fattade beslut om L-Å.E.. Beslutet har enligt § 277 i protokollet från sammanträdet följande lydelse.

Kyrkokassör

Kyrkorådet utsåg L-Å.E. till kyrkokassör för år 1991 och tidigare avtal med föreningsbanken i Stöde har annullerats. Tidigare fullmakt, som beslutats i kyrkorådet, för L-Å.E., äger förnyad giltighet. Enl. § 4/1989. Kyrkorådet beslöt i ärendet att utbetala ett arvode på 6 000 kr i månaden. - - -

I protokoll från sammanträden med kyrkorådet avseende efterföljande år har antecknats att L-Å.E. "valdes" för år 1992, "omvaldes" för åren 1992 respektive 1995 och 1996 och "utsågs" för år 1994 till kyrkokassör. I besluten för åren 1995 och 1996 anges dessutom att han omvaldes "med oförändrad lön".

Pastoratet hävdar att L-Å.E. genom dessa beslut utsågs till kassaförvaltare enligt 17 kap. 26 § tredje stycket kyrkolagen och att detta innebär att han endast erhöll i uppdrag att sköta den ekonomiska förvaltningen, dvs. något anställningsförhållande har inte förelegat mellan pastoratet och honom. Enligt pastoratet utgör bestämmelsen i kyrkolagen en speciallagstiftning som tar över regleringen i anställningsskyddslagen. L-Å.E. däremot har invänt att det inte av protokollen framgår att det varit fråga om några beslut enligt 17 kap. 26 § tredje stycket kyrkolagen, att det inte heller varit fråga om några uppdrag av det slag som avses där samt att frågan huruvida han varit anställd eller inte är att bedöma enligt vanliga grunder för prövningen av om ett anställningsförhållande förelegat.

Arbetsdomstolen gör följande överväganden.

Bestämmelserna i anställningsskyddslagen är, vad man brukar kalla, tvingande till en arbetstagares förmån. Av 2 § första stycket i lagen framgår dock att om det i en annan lag eller i en förordning som har meddelats med stöd av en lag finns särskilda föreskrifter som avviker från anställningsskyddslagen, skall dessa föreskrifter gälla.

Enligt 17 kap. 26 § tredje stycket kyrkolagen kan kyrkorådet för varje kalenderår utse en kassaförvaltare, om rådets medelsförvaltning inte ordnats på något annat sätt. Av förarbetena framgår att lagstiftaren med denna bestämmelse åsyftat att ge möjlighet för små kyrkliga kommuner som har en relativt begränsad omfattning att ordna sin medelsförvaltning genom en särskilt utsedd förvaltare (prop. 1991/92:85 jämförd med prop. 1987/88:31 och 1982/83:19). Det finns inte något stöd vare sig i lagen eller förarbetena för att tolka bestämmelsen som en sådan föreskrift som avses i 2 § första stycket anställningsskyddslagen. En kyrkokommun kan därför inte enbart genom att utforma sitt beslut som ett beslut enligt 17 kap. 26 § tredje stycket kyrkolagen frånskriva sig det ansvar som en arbetsgivare har enligt anställningsskyddslagen. Arbetsdomstolen har därför inte anledning att gå in i någon prövning om pastoratets nu omtvistade beslut varit avsedda att utgöra beslut av detta slag. Liksom i andra fall när tvist uppkommer om huruvida en anställning föreligger eller inte måste också i detta fall i stället göras en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet.

Arbetsdomstolen övergår därför nu till att pröva vad som är utrett i målet om förhållandet mellan L-Å.E. och pastoratet såvitt gäller dennes arbete hos pastoratet.

L-Å.E:s förhållande till pastoratet efter det att han slutade sin anställning hos banken

Det kan inledningsvis konstateras att något skriftligt anställningsavtal inte ingåtts mellan parterna. Enligt vad L-Å.E. uppgett under förhöret slutade han på egen begäran sin anställning hos banken den 30 april 1991 och han blev då tillfrågad om han kunde ta över arbetet med pastoratets ekonomiska förvaltning. Han har vidare uppgett följande.

Han kom att tala med H.Ö. och R.C. om en anställning och om villkoren för denna. Den 1 januari 1991 hade det kommit en ny lag om mervärdesskatt som innebar att det skulle utgå sådan skatt på uppdragstjänster. Eftersom pastoratet inte var redovisningsskyldigt för mervärdesskatt och därför inte kunde göra avdrag för utgående skatt, förslog han att han skulle bli anställd. Pastoratet skulle därigenom slippa den skattekostnad på 25 procent som annars skulle utgå för en uppdragstjänst och själv skulle han få trygghet genom anställningen. Han uppfattade diskussionen med H.Ö. och R.C. så att han skulle få anställning från månadsskiftet april/maj. Den 3 juni hade kyrkorådet sammanträde och han var då närvarande. Ledamöterna kände till de diskussioner som hade förekommit och de presenterades också vid mötet. Han tog då också upp mervärdesskattefrågan. Han anställdes som kyrkokamrer med en månadslön om 6 000 kr. Han skulle arbeta hemifrån och få ersättning för resor mellan bostaden och Stöde och samma ersättning för att delta vid kyrkorådets och kyrkofullmäktiges sammanträden som utgick till de förtroendevalda. Först senare fick han se protokollsbeslutet, där det angavs att han hade valts till kyrkokassör för år 1991. Han reagerade inte på denna skrivning. Enligt hans mening var det onödigt att han valdes varje år, eftersom han var anställd och detta har han också framfört till ledamöter i kyrkorådet.

L-Å.E:s uppgift att han anställdes av pastoratet efter diskussioner med H.Ö. och R.C. och med de villkor som han angett har under förhöret i arbetsdomstolen bekräftats av den sistnämnde. Denne har också bekräftat att skälet för att man valde anställningsformen var att uppdragstjänster hade blivit mervärdesskattepliktiga. Enligt H.Ö. däremot valde kyrkorådet L-Å.E. till arvoderad kyrkokassör och återgick därmed till den ordning som hade gällt innan pastoratet hade låtit banken sköta den ekonomiska förvaltningen. Anledningen till att L-Å.E. erhöll uppdraget var, enligt H.Ö., att han tidigare hade skött uppgiften hos banken; frågan om att denne skulle var tillsvidareanställd var inte uppe till diskussion vid sammanträdet i juni.

Förutom L-Å.E. har ingen av de hörda lämnat någon redogörelse för vad som närmare diskuterades vid sammanträdet den 3 juni 1991 eller de sammanträden följande år då kyrkorådet bestämde att han för ytterligare ett år i taget skulle vara kyrkokassör. Enligt vad kyrkorådets nuvarande ordförande S-O.H. uppgett diskuterades inte år 1995 eller senare, då han själv var ledamot i kyrkorådet, om fråga var om en anställning, men enligt hans uppfattning kan ledamöterna i kyrkorådet ha använt uttrycket "anställd som kassör" när man talade om L-Å.E. utan att man åsyftade anställning i rättslig mening. Enligt S-O. H. hade L-Å.E. endast årsvisa uppdrag hos pastoratet.

Enligt arbetsdomstolens mening går det inte att av den nu redovisade utredningen dra någon säker slutsats i frågan om L-Å.E. erhöll anställning eller inte hos pastoratet. Vad R.C. uppgett ger dock stöd för att L-Å.E. redan efter kyrkorådets beslut i juni 1991 kan ha uppfattat sig som anställd.

L-Å.E. har som stöd för att han var anställd pekat på bl.a. att han uppburit lön, att pastoratet betalat preliminärskatt och sociala avgifter och att han också haft semester. Pastoratet har vitsordat att man betalat skatt och sociala avgifter, men har gjort gällande att L-Å.E. inte hade rätt till någon lön men själv, i sin egenskap av kassaförvaltare, tog ut lön och redovisade semester för viss tid utan att kyrkorådets ledamöter kände till detta.

Av förhöret med L-Å.E. framgår att han inte tog någon kontakt med pastoratet för att diskutera betydelsen av 1991 års beslut när han fick del av det. Av honom som ansvarig för pastoratets ekonomiska förvaltning och personaladministration hade det kunnat krävas att han, innan han betalade ut någon ersättning för sitt arbete, tog reda på varför kyrkorådet utformade sitt beslut som man gjorde.

Men också pastoratet måste kritiseras för att inte ha klargjort hur man såg på L-Å.E:s arbetsförhållande. Av förebragta handlingar framgår att L-Å.E:s uttag av lön redovisats i lönespecifikationer med början redan i juni 1991 och kontrolluppgifter för åren 1993 och 1994. Att han funnits med på pastoratets lönelistor har bekräftats av T.U., som varit pastoratets revisorssuppleant sedan år 1991 och revisor sedan år 1994. Enligt vad L-Å.E. uppgett under förhöret redovisades lönen till honom i bokföring och bokslut, som godkändes av kyrkorådet och kyrkofullmäktige. Pastoratet har inte framfört någon invändning mot dessa uppgifter. Beaktas bör också att kyrkorådet som redan framgått i sina beslut att utse L-Å.E. till kyrkokassör för åren 1995 respektive 1996 skrev in att denne skulle ha "oförändrad lön". Det var uppenbarligen först i oktober 1996, sedan L-Å.E. hade begärt löneförhöjning, som han fick veta att pastoratet ifrågasatte om han hade någon anställning. Det är inte visat vare sig att pastoratet då företog någon utredning i saken, vilket kyrkorådet i ett protokollsbeslut aviserade skulle ske, eller att L-Å.E. blev informerad om resultatet av en sådan utredning.

Vad gäller L-Å.E:s semester visar utredningen att han från år 1995 öppet i pastoratets handlingar redovisade de semesterförmåner som han tillgodogjorde sig utan att någon erinran framfördes från pastoratets sida. Det har dock inte kommit fram något stöd för att han hade rätt att själv besluta om dessa förmåner. Av handlingarna framgår vidare att han år 1996 ansökte hos kyrkorådet om semester. Även här fick han i oktober 1996 beskedet att kyrkorådet utredde om han var anställd, varför hans ansökan inte kunde behandlas. Enligt ett protokoll från ett sammanträde den 22 januari 1997 beslutade kyrkorådet under rubriken Semesteransökan att bevilja L-Å.E. ledighet under tiden den 10 - 28 februari samma år. Enligt pastoratet visar detta att han inte fick någon semester beviljad och detta beroende på att han inte var anställd. Enligt arbetsdomstolens mening ger dock skrivningen i protokollet utrymme för helt motsatt tolkning.

Avgörande för frågan om L-Å.E. var anställd eller inte är dock inte om han själv ansåg sig ha rätt till lön och semesterförmåner under den aktuella tiden. Som redan sagts måste frågan om han innehade en anställning hos pastoratet prövas med beaktande av samtliga föreliggande omständigheter.

Vad gäller dennes arbete är det ostridigt att L-Å.E. svarade för att pastoratets fakturor och personalens löner betalades, att han skötte bokföringen, upprättade bokslut och svarade för den ekonomiska förvaltningen även i övrigt samt upprättade deklarationer och svarade för kontakter med försäkringskassan och andra organisationer i personaladministrativa frågor. Arbetsuppgifterna upptog en tid av 40 procent av en heltidstjänstgöring och han utförde huvuddelen av arbetet i hemmet på tider som han själv bestämde och i vart fall inledningsvis med dator och fax som han själv tillhandahöll. Denna beskrivning av L-Å.E:s verksamhet talar för att fråga kan ha varit om ett uppdragsförhållande.

Även följande omständigheter måste emellertid beaktas. L-Å.E. kom att arbeta för pastoratet under flera år. Han utförde arbetet personligen och kunde inte lämna över det till någon annan. Han erhöll, oavsett mängden arbete, en fast ersättning varje månad. Av förebragta räkningar för åren 1991 t.o.m 1995, vilka attesterats av H.Ö., framgår att L-Å.E. erhållit ersättning för hyra av dator, för disketter, fax, telefon, porto och resor mellan Hudiksvall och Stöde samt år 1994 även ersättning för en försäkringsutredning. Vidare framgår att L-Å.E. efter beslut av kyrkorådet den 4 september 1995 fick delta i en utbildningsdag om ny stiftelselag, anordnad av Pastoratsförbundet, och en kurs i Stockholm i ämnet "Högre utbildning i kyrkokommunal ekonomi". Enligt vad L-Å.E. uppgett under förhöret bekostade pastoratet deltagandet. Han har vidare uppgett att han deltagit i ett studiebesök i Stockholm, som endast ordinarie personal deltog i samt i övrigt deltagit i olika aktiviteter för pastoratets personal. Pastoratet har vitsordat att man inte behandlade L-Å.E. på något annat sätt än som om han varit en ur personalen. Men, har pastoratet tillagt, även förtroendevalda och personal som tidigare varit anställd under året har deltagit i t.ex. pastoratets julluncher.

Av utredningen framgår vidare att L-Å.E. på pastoratets uppmaning deltog vid en biskopsvisitation år 1996 och ett sammanträde med Sundsvalls kommun om budgeten 1997. Pastoratet krävde vidare att han skulle finnas på pastorsexpeditionen första onsdagen i varje månad med undantag för helgdag, något som han ansåg sig inte vara skyldig till och därför ifrågasatte vid ett sammanträde den 17 april 1996 med kyrkorådet, då han förklarade att detta påverkade hans anställnings- och arbetstid samt löneförhållande. Av protokollet från sammanträdet framgår att kyrkorådet beslutade överlämna till arbetsutskottet att tillsammans med L-Å.E. utreda beslutet. Vad resultatet blev framgår emellertid inte av det i målet förebragta materialet. Det har emellertid inte gjorts gällande från pastoratets sida att kyrkorådet då hävdade att L-Å.E. inte var anställd.

Det är oklart när pastoratet förstod att L-Å.E. ansåg att han innehade en anställning. Som tidigare nämnts bestämde pastoratet först i oktober 1996 att utreda frågan om det förelåg en anställning eller ett uppdragsförhållande. Av uppgifter som lämnats av L-Å.E., H.Ö. och G.L. framgår dock att H.Ö. redan någon gång 1994 eller 1995 undertecknade ett anställningsbevis avseende L-Å.E.. Enligt detta, som felaktigt hade den 9 maj 1991 som utskriftsdatum, hade L-Å.E. en tillsvidareanställning på heltid sedan den 1 maj 1991. Det är ostridigt att också uppgiften om en heltidstjänst är felaktig. I målet är tvistigt huruvida H.Ö. lurades att skriva under handlingen utan att han kände till dess innehåll.

Arbetsdomstolen finner inte anledning att gå in närmare på vad H.Ö. känt eller bort känna till. Av förhören med denne och G.L. framgår att hon kort efter det att L-Å.E. hade fått den underskrivna handlingen frågade H.Ö. om han var medveten om vad han hade skrivit på och överlämnade en kopia av handlingen till honom. Trots detta tog H.Ö. inte kontakt med L-Å.E. för att klargöra att han av misstag skrivit under anställningsbeviset och att L-Å.E. enligt hans mening inte var anställd hos pastoratet. Inte heller tog H.Ö. upp saken i kyrkorådet eller vidtog någon annan åtgärd med anledning av vad som hade inträffat. H.Ö. har förklarat att han inte ansåg någon åtgärd erforderlig, eftersom något beslut om anställning inte hade fattats av kyrkorådet och beviset därför inte hade någon betydelse. Arbetsdomstolen finner H.Ö:s underlåtenhet att inte rätta till den felaktighet som han ansåg förelåg anmärkningsvärd och ägnad att bidra till att L-Å.E. uppfattade sig som anställd hos pastoratet.

Med beaktande av de förhållanden under vilka L-Å.E. arbetade för pastoratet och vad som i övrigt förekommit finner arbetsdomstolen att övervägande skäl talar för att L-Å.E. innehade hade en anställning hos pastoratet.

Arbetsdomstolen övergår därför nu till att pröva om L-Å.E. avskedats utan att det ens förelegat saklig grund för att säga upp honom.

Hade pastoratet laga skäl för att skilja L-Å.E. från anställningen?

Arbetsdomstolen tar i det följande under skilda punkter upp vad pastoratet lagt L-Å.E. till last.

1. L-Å.E. har - redan under sin tid som anställd i banken - utan rätt tagit ut arvode för närvaro vid sammanträden med kyrkorådet och kyrkofullmäktige

Enligt vad L-Å.E. uppgett under förhöret hade han rätt till särskilt arvode för att delta i de rubricerade sammanträdena såväl under den tid banken skötte uppdraget för pastoratet som efter det att han erhållit anställning hos pastoratet. Huruvida L-Å.E. redan före anställningen under sin tid hos banken hade rätt till särskilt arvode för närvaro vid sammanträdena hos kyrkorådet och kyrkofullmäktige saknar egentlig betydelse för frågan vad som gällde under hans tid som anställd hos pastoratet. R.C. har under förhöret uppgett att man vid de diskussioner som föregick kyrkorådets beslut i juni 1991 var överens om att L-Å.E. skulle ha särskilt arvode för närvaro vid kyrkorådets och kyrkofullmäktiges sammanträden. I de lönespecifikationer som förebragts i målet finns också arvoden för hel dag noterade jämte ersättningen härför. Såvitt framkommit har någon erinran inte rests mot dessa poster under revisorernas årliga granskning av pastoratets räkenskaper. Arbetsdomstolen finner mot den förebragta utredningen i denna del inte visat att L-Å.E. saknat rätt till de arvoden som han tagit ut för sin närvaro vid de aktuella sammanträdena.

2. L-Å.E. har tagit ut lön för tid innan han anställdes hos pastoratet

Pastoratet: L-Å.E. valdes till kyrkokassör med verkan fr.o.m. den 1 juni och därmed upphörde pastoratets avtal med Föreningsbanken. L-Å.E. har därefter på eget bevåg tagit ut lön redan från den 1 januari 1991 med 30 000 kr motsvarande fem månaders arvode à 6 000 kr. Detta upptäcktes av pastoratet först under sommaren 1997.

L-Å.E. har under förhöret uppgett i huvudsak följande. Han tillträdde sin anställning enligt överenskommelse den 1 maj 1991 och hade därför rätt till lön även för den månaden. För tiden dessförinnan under år 1991 fullgjorde han för bankens räkning motsvarande arbete för pastoratet. Den fordran som banken hade på pastoratet med anledning av det arbete han således utförde överlät banken på honom. Han reflekterade inte över att det skulle vara fel att ta ut lön för tiden januari-april. Han talade med kyrkorådet och H.Ö. om att banken överlåtit sin fordran till honom och H.Ö. attesterade i efterhand bokföringsunderlaget. Förfarandet innebar en lägre kostnad för pastoratet än om banken hade tagit ut ersättningen av pastoratet. Banken har inte fått några pengar av pastoratet för hans arbete under denna tid.

Arbetsdomstolens bedömning: Den utredning som förebragts ger inte någon fullständig klarhet i när L-Å.E. började sin anställning hos pastoratet. Något stöd i handlingarna för dennes påstående att han erhöll anställning hos pastoratet från den 1 maj 1991 finns inte. Av kyrkorådets beslut att utse honom till kyrkokassör framgår inte heller att - som pastoratet påstår - tillträdet skulle ske den 1 juni; i beslutet utsågs L-Å.E. som kassör för år 1991. Arbetsdomstolen anser dock inte att det för prövningen nu har någon avgörande betydelse om anställningen påbörjades den 1 maj eller den 1 juni. Konstateras kan att parterna är överens om att han i vart fall inte innehade någon anställning hos pastoratet under januari-april 1991.

L-Å.E:s uppgift att banken till honom överlåtit sin fordran på pastoratet för det arbete han som anställd i banken utfört år 1991 innan han erhöll anställning hos pastoratet vinner stöd av ett i målet förebragt intyg, undertecknat den 5 september 1997 av ordföranden i banken A.S. Att banken till L-Å.E. överlåtit sin fordran på pastoratet innebär dock inte att bankens fordran på ersättning för utfört uppdrag omvandlats till en lönefordran mot pastoratet. L-Å.E. handlade därför felaktigt när han i juni 1991 redovisade och tog ut lön hos pastoratet retroaktivt från januari. Noteras bör dock att pastoratet inte påstått vare sig att L-Å.E. agerat i ont syfte eller att hans felaktiga handlande medfört en merkostnad för pastoratet.

3. L-Å.E. har tagit upp lån utan pastoratets vetskap, m.m.

Pastoratet: I samband med att L-Å.E:s arbete hos Stöde pastorat upphörde kom ett krav från Hälsingtuna-Rogsta pastorat på 50 000 kr för ett lån som Stöde pastorat hade tagit utan att det fanns något beslut därom från pastoratet och utan att det hade upprättats någon låneförbindelse. Lånet, som återfanns i pastoratets bokföring, betalades senare. Vad som här läggs L-Å.E. till last är att lånet tagits upp utan pastoratets vetskap och utan att det upprättats några lånehandlingar. - I maj-juni 1997 fick den nuvarande kassören i Stöde pastorat besked per telefon från L-Å.E. om att pastoratet hade ytterligare en skuld till Hälsingtuna-Rogsta pastorat om 50 000 kr och denne skickade senare över en handling daterad den 11 juni 1997 i vilken angavs att det var fråga om ett tillfälligt lån från den 7 februari 1997 och beloppet angavs nu till 100 000 kr. Det visade sig senare att Stöde pastorat över huvud taget inte hade lånat det uppgivna beloppet, utan att fråga var om en felförd post i bokföringen hos Hälsingtuna-Rogsta pastorat. Det läggs L-Å.E. till last att han felaktigt påstått att pastoratet hade en skuld som inte existerade.

L-Å.E. har för pastoratet tagit upp lån också ur den Ruuthska fonden, utan att han dessförinnan haft godkännande av pastoratet att ta upp lånet och utan att upprätta lånehandlingar. Lånesumman uppgick den 31 december 1995 till 722 947 kr. När lånen redan var upptagna har kyrkorådet ställts inför fullbordat faktum och godkände dem efter det att länsstyrelsen i sin egenskap av tillsynsmyndighet för stiftelsen hade krävt protokollfört beslut.

L-Å.E. har under förhöret uppgett följande: Genom att ta upp korta lån hos Hälsingtuna-Rogsta pastorat kunde Stöde pastorat överbrygga tillfälliga likvidkriser. Lånen från pastoratet och ur Ruuthska fonden var affärsmässigt motiverade och bra för Stöde pastorat. Han redovisade i förväg för kyrkorådet möjligheten att ta upp lånen och kyrkorådet var gillande. Några särskilda lånehandlingar har inte utfärdats. Lånen från Hälsingtuna-Rogsta pastorat har framgått av bankallegat. Dessa lån och lånen från Ruuthska fonden har också framgått av bokföring och bokslut, som L-Å.E. gått igenom vid föredragning för kyrkorådet. Kyrkorådet har godkänt bokslutet och därefter överlämnat det för revision och till kyrkofullmäktige för beslut om ansvarsfrihet. L-Å.E. har inför kyrkofullmäktige redovisat bokslutet, varefter detta godkänts och kyrkorådet beviljats ansvarsfrihet. Kyrkorådet har vid sammanträde i oktober 1996 beslutat även formellt att befullmäktiga L-Å.E. att uppta tillfälliga lån. I januari 1996 blev länsstyrelsen tillsynsmyndighet för större stiftelser och begärde därefter beslut från kyrkorådet om det lån ur Ruuthska fonden som pastoratet hade fått. Ett sådant beslut fattades också i augusti 1996; någon kritik mot lånet som sådant framfördes inte från länsstyrelsens sida. - Beträffande det uppgivna lånet om 100 000 kr hos Hälsingtuna-Rogsta pastorat var fråga om ett misstag som kom att klaras ut.

Arbetsdomstolens bedömning: L-Å.E. har under förhöret inte bestritt att han saknade rätt att ta upp de aktuella lånen utan pastoratets godkännande i förväg. Arbetsdomstolen uppfattar det så att kyrkorådet, så som L-Å.E. uppgett, i förväg hade informerats om de möjligheter som fanns att genom de aktuella lånen skaffa pastoratet behövliga medel och att rådet då inte framförde några erinringar. Pastoratet har inte framfört någon erinran mot L-Å.E:s påstående att lånen var försvarbara och ekonomiskt fördelaktiga. Såvitt utredningen visar framförde kyrkorådet inte heller någon kritik mot L-Å.E. för dennes agerande när kyrkorådet i efterhand godkände lånen. Med beaktande av dessa omständigheter finner arbetsdomstolen att kritik endast kan riktas mot L-Å.E. för att han felaktigt inte sett till att de formella beslut som krävdes av kyrkorådet förelåg innan han tog upp lånen.

L-Å.E. har vitsordat att några lånehandlingar såvitt nu är i fråga inte upprättats. Avsaknaden av en lånehandling är en brist som främst rör borgenären, vars möjlighet att styrka sin rätt till betalning allvarligt riskeras utan en sådan handling. Arbetsdomstolen har inte att här pröva L-Å.E:s handlande såvitt avser Hälsingtuna-Rogsta pastorat som borgenär. Men även för en gäldenär, dvs. i detta fall Stöde pastorat, fyller en lånehandling en funktion; att som dokument bekräfta och identifiera skuldsättningen. Det förhållandet att L-Å.E. inte upprättade några handlingar när han förmedlade lånen från Hälsingtuna-Rogsta till Stöde pastorat måste antas ha utgjort en orsak till att han efter anställningens slut felaktigt kom att påstå att Stöde pastorat häftade i skuld med 100 000 kr.

Underlåtenheten att upprätta lånehandlingar visar på brister i L-Å.E:s arbete.

4. L-Å.E. har felaktigt tagit ut löneförhöjning retroaktivt

Pastoratet: Med verkan från den 1 november 1996 höjdes L-Å.E:s ersättning till 8 000 kr per månad. Utan att ha rätt till det tog han i november ut höjningen retroaktivt för tiden från den 1 januari 1996. Han uppmanades att omedelbart betala tillbaka det för mycket utbetalda beloppet, 14 570 kr. Så skedde emellertid inte. I december gjorde han visserligen en avräkning på ersättningen för den månaden. Resterande skuld, 4 800 kr, räknade han av mot sin ersättning för januari 1997.

L-Å.E. har under förhöret uppgett följande. Han hade begärt löneförhöjning retroaktivt från den 1 januari 1996 och fick muntligt besked av en ledamot i kyrkorådet om att rådet beslutat om lönehöjning. Han uppfattade det så att beslutet gällde med retroaktiv verkan. När han senare fick del av protokollet med beslutet såg han att där inte fanns något sagt om retroaktivitet. Han kontaktade därför ledamoten för besked. När han efter ytterligare några kontakter med henne fick veta att löneförhöjningen endast gällde från den 1 november 1996 reglerade han skulden dels genom en avräkning i decemberlönen, dels slutligt i samband med januarilönen.

Arbetsdomstolens bedömning: Av L-Å.E:s egna uppgifter framgår att han felaktigt tagit ut för mycket lön i november 1996. Det är ostridigt att det rörde sig om sammanlagt 14 570 kr. Arbetsdomstolen ifrågasätter inte att det gått till så som L-Å.E. uppgett. I sin anställning hade han att se till att det fanns underlag för de utbetalningar som han gjorde. Han borde därför ha avvaktat med utbetalningen av lönehöjningen till dess han hade erhållit del av protokollet med kyrkorådets beslut; i vart fall hade det ålegat honom att omsorgsfullt ta reda på vad beslutet innebar så att det inte fanns utrymme för någon missuppfattning. Han har brustit i denna skyldighet. Utredningen visar att han inte omgående återbetalade det för mycket uttagna beloppet. Även i denna del måste L-Å.E. kritiseras.

5. Stöde pastorat har för år 1998 gått miste om extra utjämningsbidrag

Pastoratet: Stöde pastorat har varje år sedan 1995 erhållit extra utjämningsbidrag ur Kyrkofonden på grund av kostnader om 12 milj. kr som pastoratet haft för ombyggnad av kyrkogården. För att pastoratet skulle få utjämningsbidrag även för år 1998 skulle ansökan vara inkommen till stiftskansliet senast den 21 februari 1997. Det var L-Å.E:s uppgift att sammanställa ansökan, men detta gjorde han inte varför pastoratet gått miste om ett bidrag för år 1998 om minst 400 000 kr. För pastoratet som är ett litet pastorat är detta mycket kännbart.

SKTF: Ansökan om extra utjämningsbidrag skulle vara inkommen till Kyrkofondens styrelse senast den 15 april 1997, dvs. först en dryg månad efter det att L-Å.E. hade slutat sin anställning hos pastoratet. Det vitsordas att denne tidigare år sammanställde underlaget för ansökan, men först efter det att pastorsexpeditionen hade rekvirerat ansökningsblankett och lämnat över denna till honom med uppmaning att sammanställa underlaget. Själva ansökan undertecknades av kyrkoherden och skickades in av pastorsexpeditionen. L-Å.E. fick inte någon ansökningsblankett eller uppmaning år 1997 att sammanställa material. Det kan inte heller vitsordas att pastoratet hade rätt till extra utjämningsbidrag för år 1998. - L-Å.E. har under förhöret bekräftat att han inte fått någon ansökningsblankett eller uppmaning att sammanställa materialet och en ansökan.

Arbetsdomstolens bedömning: Den i målet förebragta utredningen ger inte stöd för att L-Å.E. kan lastas för att ansökan om utjämningsbidrag för år 1998 inte lämnats in till Kyrkofonden eller att ett underlag för denna ansökan inte sammanställdes.

Punkterna 1-5: Arbetsdomstolens samlade bedömning

Den utredning som förebragts visar att kritik kan riktas i vissa hänseenden mot L-Å.E:s sätt att sköta sina uppgifter hos pastoratet (se punkterna 2-4). Med beaktande av omständigheterna finner arbetsdomstolen sammantaget att kritiken inte framstår som så allvarlig att pastoratet ens haft saklig grund för att säga upp L-Å.E. från anställningen. Avskedandet av honom skall därför ogiltigförklaras.

L-Å.E:s yrkanden om lön och skadestånd

Pastoratet har med denna utgång av prövningen i huvudfrågorna vitsordat att betala 8 000 kr per månad från den 1 april 1997 till dagen för huvudförhandling i målet, den 11 december 1997. Parterna är överens om att ersättningen för december 1997 skall beräknas enligt formeln månadslönen x antalet dagar anställningen varat dividerat med antalet dagar i månaden. Det betyder att ersättningen skall bestämmas till 64 000 kr (8x 8 000) + 2 839 kr (8 000x 11:31) eller sammanlag 66 839 kr. Fråga är om ersättning för lön (jfr AD 1995 nr 90). Dessutom skall pastoratet betala ränta enligt yrkandet.

Pastoratet har felaktigt ansett att L-Å.E. innehade ett uppdrag. Eftersom felbedömningen uppenbarligen gjorts i god tro bör något särskilt allmänt skadestånd för brott mot formföreskrifterna inte utgå. Däremot skall pastoratet åläggas att betala allmänt skadestånd för det felaktiga avskedandet. Vid bestämmandet av skadeståndets storlek beaktar arbetsdomstolen som förmildrande för pastoratet att detta uppenbarligen utgick ifrån att L-Å.E. endast var uppdragstagare med förordnanden för ett år i taget och att denne såvitt framkommit - trots att han hade ett ansvar för ekonomi och personaladministration - inte redan efter pastoratets beslut den 3 juni 1991 att utse honom till kyrkokassör för år 1991 tydligt klargjorde för pastoratet att han ansåg att han innehade en anställning. Arbetsdomstolen finner därför skäligt att bestämma skadeståndet till 70 000 kr jämte ränta.

Rättegångskostnader

Såsom tappande part skall pastoratet ersätta SKTF:s rättegångskostnader. Förbundet har yrkat ersättning för ombudsarvode med 99 750 kr avseende 66,5 timmars arbete samt dessutom ersättning för tidsspillan och utlägg för egen del och för ett vittne eller tillsammans 109 550 kr.

Pastoratet har vitsordat 85 000 kr i ersättning för ombudsarvode och har förklarat sig i övrigt inte ha något att erinra mot yrkad ersättning.

Arbetsdomstolen finner skäligt att tillerkänna SKTF ersättning enligt yrkandet i sin helhet.

DOMSLUT

Arbetsdomstolen

1. ogiltigförklarar Stöde pastorats avskedande av L-Å.E.,

2. förpliktar pastoratet att till L-Å.E. utge lön med sextiosextusenåttahundratrettionio (66 839) kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen på 8 000 kr från den 25 i varje månad från och med april till och med november 1997 och på 2 839 kr från den 25 december 1997, allt till dess betalning sker, och

3. förpliktar Stöde pastorat att till L-Å.E. utge allmänt skadestånd för brott mot 18 § lagen om anställningsskydd med sjuttiotusen (70 000) kr jämte ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från den 3 juli 1997 till dess betalning sker.

4. Arbetsdomstolen avslår yrkandena i övrigt om skyldighet för Stöde pastorat att utge allmänt skadestånd till L-Å.E. och Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund för brott mot 19 och 30 §§anställningsskyddslagen.

5. Stöde pastorat skall betala etthundraniotusenfemhundrafemtiofem (109 550) kr i ersättning till och Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund för rättegångskostnader, varav 99 750 kr avser ombudsarvode. På det förstnämnda beloppet skall betalas ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom till dess betalning sker.

Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund förbehålls rätt att i mån av befogenhet på nytt väcka talan mot pastoratet med yrkande om ekonomiskt skadestånd till L-Å.E. för tid efter huvudförhandlingen i målet.

Dom 1998-02-04, målnummer A-134-1997

Ledamöter: Nina Pripp, Gertrud Forkman (hovrättsassessor; tillfällig ersättare), Siv Kimbré, Mats Holmgren, Inger Mattsson Kasserud, Sven- Olof Arbestål och Sven Kinnander. Enhälligt.

Sekreterare: Susanne Sjöblom