AD 1998 nr 124

Parter:

Svenska Transportarbetareförbundet; Staten genom Statens invandrarverk

Nr 124

Svenska Transportarbetareförbundet

mot

Staten genom Statens invandrarverk.

Mellan Svenska Transportarbetareförbundet (förbundet) och Statens invandrarverk (SIV) gäller inte något kollektivavtal. SIV är dock bundet av kollektiv-avtal med annan arbetstagarorganisation, vilket skulle ha omfattat nu aktuella arbetstagare för det fall de övergått till anställning hos SIV.

Den 1 oktober 1997 övergick ansvaret för verkställigheten av beslut om förvar av utlänningar enligt utlänningslagen från landets polismyndigheter till SIV. Från den 1 juni 1995 t.o.m. den 30 september 1997 ansvarade Polismyndigheten i Malmö för driften av förvaret i Malmö. På förvaret var polismannen B.L. chef. Han var anställd av polismyndigheten. För driften i övrigt anlitade polismyndigheten personal som var anställd av bevakningsföretaget Securitas AB (Securitas). Övriga arbetstagare som var verksamma vid förvaret var således anställda av Securitas.

Förbundet har gjort gällande att en övergång av verksamhet i den mening som avses i 6 b § anställningsskyddslagen har ägt rum avseende förvarsverksamheten från Rikspolisstyrelsen (RPS), vari Securitas varit en integrerad del, till SIV.

Förbundet har vidare anfört att åtta anställda hos Securitas, samtliga medlemmar i förbundet, framställt önskemål om att deras anställningar skall övergå till SIV men att SIV vägrat att överta någon personal från Securitas. Enligt förbundets mening är SIV:s vägran att överta de åtta arbetstagarna att betrakta som avskedanden utan laga skäl enligt 18 § anställningsskyddslagen.

Med hänvisning till det ovan anförda har förbundet yrkat att arbetsdomstolen skall

i första hand

1. ogiltigförklara avskedandena av K.J., L.H., P.A-M, R.K., K.H. och Å.B., samt

2. förplikta SIV att till envar av U.T., K.J., M.T., L.H., P.A-M, R.K., K.H. och Å.B. för brott mot 18 § anställningsskyddslagen utge allmänt skadestånd om 100 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan (den 19 december 1997), tills betalning sker.

Förbundet har vidare, för det fall arbetsdomstolen skulle finna att övergång av verksamhet har ägt rum enligt 6 b § anställningsskyddslagen men att arbetsbrist förelegat hos SIV, gjort gällande att saklig grund för uppsägningar inte förelegat eftersom de skett i strid med turordningsreglerna i anställningsskyddslagen och i kollektivavtalet/turordningsavtalet TurA-S.

Med hänvisning till det ovan anförda har förbundet yrkat att arbetsdomstolen skall

i andra hand

1. förplikta SIV att till envar av U.T., K.J., M.T., L.H., P.A-M, R.K., K.H. och Å.B. för brott mot turordningsreglerna utge allmänt skadestånd om 80 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 29 oktober 1997, tills betalning sker samt

2. förplikta SIV att utge ekonomiskt skadestånd för utebliven lön

a) till K.J. med 4 698 kr för tiden fr.o.m. den 14 t.o.m. den 31 januari 1998 och med 8 075 kr per månad från den 1 februari 1998 till dagen för huvudförhandling i målet den 1 september 1998;

b) till P.A-M med 7 027 kr för tiden fr.o.m. den 14 t.o.m. den 30 november 1997 och med 13 175 kr per månad från den 1 december 1997 till dagen för huvudförhandling i målet den 1 september 1998;

c) till R.K. med 4 402 kr för tiden fr.o.m. den 14 t.o.m. den 30 november 1997 och med 8 255 kr per månad från den 1 december 1997 till dagen för huvudförhandling i målet den 1 september 1998;

d) till K.H. med 2 852 kr för tiden fr.o.m. den 14 t.o.m. den 31 oktober 1997 och med 5 525 kr per månad från den 1 november 1997 till dagen för huvudförhandling i målet den 1 september 1998 samt

e) till Å.B. med 5 401 kr för tiden fr.o.m. den 14 t.o.m. den 31 oktober 1997 och med 10 465 kr per månad från den 1 november 1997 till dagen för huvudförhandling i målet den 1 september 1998; allt jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den sista varje månad varpå beloppen belöper, tills betalning sker.

Förbundet har slutligen för det fall arbetsdomstolen skulle finna att övergång av verksamhet har ägt rum enligt 6 b § anställningsskyddslagen, att SIV haft rätt att säga upp men inte avskeda envar av U.T., K.J., M.T., L.H., P.A-M, R.K., K.H. och Å.B. på grund av arbetsbrist, yrkat att arbetsdomstolen skall

i tredje hand

1. förplikta SIV att till envar av U.T., K.J., M.T., L.H., P.A-M, R.K., K.H. och Å.B. för brott mot 18 § anställningsskyddslagen utge allmänt skadestånd om 40 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 29 oktober 1997, tills betalning sker, samt

2. förplikta SIV att utge ekonomiskt skadestånd för lön under uppsägningstiden

a) till K.J. med 4 698 kr för tiden fr.o.m. den 14 t.o.m. den 31 januari 1998 och med 8 075 kr per månad från den 1 februari 1998 t.o.m. den 31 mars 1998;

b) till P.A.M. med 7 027 kr för tiden fr.o.m. den 14 t.o.m. den 30 november 1997 och med 13 175 kr per månad från den 1 december 1997 t.o.m. den 31 januari 1998;

c) till R.K. med 4 402 kr för tiden fr.o.m. den 14 t.o.m. den 30 november 1997 och med 8 255 kr per månad från den 1 december 1997 t.o.m. den 31 december 1997;

d) till K.H. med 2 852 kr för tiden fr.o.m. den 14 t.o.m. den 31 oktober 1997 och med 5 525 kr per månad från den 1 november 1997 t.o.m. den 30 november 1997 samt;

e) till Å.B. med 5 401 kr för tiden fr.o.m. den 14 t.o.m. den 31 oktober 1997 och med 10 465 kr per månad från den 1 november 1997 t.o.m. den 30 november 1997;

allt jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den sista varje månad varpå skadestånden belöper, tills betalning sker.

SIV har bestritt yrkandena under åberopande av i första hand att någon övergång som avses i 6 b § anställningsskyddslagen inte har ägt rum och i andra hand att saklig grund för uppsägning förelegat på grund av arbetsbrist. SIV har inte vitsordat något belopp som skäligt i och för sig för allmänt skadestånd. För det fall arbetsdomstolen skulle finna att SIV skall utge allmänt skadestånd har SIV yrkat att detta skall nedsättas i första hand till 0 kr. Yrkade belopp för ekonomiska skadestånd liksom yrkad ränta har vitsordats som skäliga i och för sig.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Tillämpliga rättsregler

6 b § anställningsskyddslagen

Vid övergång av ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet från en arbetsgivare till en annan, övergår också de rättigheter och skyldigheter på grund av de anställningsavtal och de anställningsförhållanden som gäller vid tidpunkten för övergången på den nya arbetsgivaren. Den tidigare arbetsgivaren är dock också ansvarig gentemot arbetstagaren för ekonomiska förpliktelser som hänför sig till tiden före övergången. Detta stycke gäller även arbetstagare i allmän tjänst och på sjögående fartyg.

Första stycket gäller inte vid övergång i samband med konkurs.

Första stycket gäller inte heller ålders-, invaliditets- eller efterlevandeförmåner.

Trots bestämmelserna i första stycket skall anställningsavtalet och anställningsförhållandet inte övergå till en ny arbetsgivare, om arbetstagaren motsätter sig detta.

7 § tredje stycket anställningsskyddslagen

Vid en sådan övergång av ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet som sägs i 6 b § skall övergången i sig inte utgöra saklig grund för att säga upp arbetstagaren. Detta förbud skall dock inte hindra uppsägningar som sker av ekonomiska, tekniska eller organisatoriska skäl där förändringar i arbetsstyrkan ingår.

EG-direktivet av den 14 februari 1977 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av verksamheter (77/187 EEG) (överlåtelsedirektivet)

Artikel 1

1. Detta direktiv skall tillämpas vid överlåtelse av ett företag, en verksamhet eller del av en verksamhet till en annan arbetsgivare genom lagenlig överlåtelse eller fusion.

---

Artikel 3

1. Överlåtarens rättigheter och skyldigheter på grund av ett anställningsavtal eller ett anställningsförhållande som gäller vid tidpunkten för överlåtelsen enligt artikel 1.1 skall till följd av sådan överlåtelse övergå på förvärvaren

---

Artikel 4

1. Överlåtelsen av ett företag, en verksamhet eller en del av en verksamhet skall i sig inte utgöra skäl för uppsägning från överlåtarens eller förvärvarens sida. Denna bestämmelse skall dock inte hindra uppsägningar som sker av ekonomiska, tekniska eller organisatoriska skäl där förändringar i arbetsstyrkan ingår.

---

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Förbundet

Enligt 6 kap. 2 § utlänningslagen (1989:529) får en utlänning, som har fyllt 18 år, tas i förvar i tre olika situationer. Det kan ske om oklarhet råder i fråga om utlänningens identitet, om det är nödvändigt för att utreda hans eller hennes rätt att stanna i Sverige eller om det är sannolikt att utlänningen kommer att avvisas eller utvisas. Av 6 kap. 9 § utlänningslagen framgår att beslut om förvar fattas av den myndighet som handlägger ärendet. Handläggande myndighet kan vara bl.a. polismyndigheten och SIV. Fram till den 30 september 1997 ansvarade landets polismyndigheter enligt en bestämmelse i 5 kap. 11 § utlänningsförordningen (1989:547) för att ett beslut om förvar verkställdes. Genom införandet av 6 kap. 16 § utlänningslagen ankommer det i stället fr.o.m. den 1 oktober 1997 på SIV.

De utlänningar som togs i förvar placerades tidigare på allmänna häkten och i polisarrester. Detta ansågs av humanitära skäl vara olämpligt. Man inrättade därför s.k. särskilda förvar på fem orter; Malmö, Stockholm, Göteborg, Flen och Kristinehamn. Någon annan ändring av bestämmelserna om verkställighet skedde dock inte.

Den 1 juni 1995 startade verksamheten på förvaret i Malmö. Polismyndigheten bedrev verksamheten i Östra sjukhusets lokaler vilka man hyrde av Malmö kommun. Till chef för förvaret utsågs polismannen B.L. Polismyndigheten anlitade övrig personal vid förvaret på entreprenad från Securitas att utföra arbetet under ledning av B.L. Securitaspersonalen fick s.k. arrestvaktsförordnanden och lydde därigenom under gällande tjänstgöringsinstruktion för arbete vid förvaret. Utifrån tjänstgöringsinstruktionen utfärdade sedan B.L. vidare tjänsteanvisningar för arbetet. Personalen var anställda av Securitas men var placerade endast på förvaret i Malmö. Sammansättningen på personalen bestämdes efter principer som var utarbetade av B.L.. Han strävade efter mångfald såvitt gällde kön, ålder, nationalitet, yrkesbakgrund och språkkunskaper. Enligt en överenskommelse mellan RPS och Securitas skulle B.L. också godkänna personalen efter viss prövotid. Totalt kom 16 anställda vid Securitas att arbeta på förvaret i Malmö. De arbetade i två skift, fyra på dagen och tre på natten.

På förvaret i Malmö fanns det 34 platser. I genomsnitt vistades 17 personer per dag vid förvaret. Under den tid som polismyndigheten ansvarade för driften av förvaret passerade totalt 917 personer med en genomsnittlig förvarstid på 16 dagar per person. Närmare hälften av de förvarstagna var dock där i endast en dag. Från den 1 januari 1997 till den 30 juni 1997 sjönk beläggningen till i genomsnitt 12 personer per dag och mot slutet av den tid som polismyndigheten drev förvaret till i genomsnitt sex personer per dag. Personalsammansättningen på förvaret var hela tiden stabil. Nu aktuella arbetstagare började arbeta vid förvaret i stort sett redan från starten i juni 1995.

Frågan om att överföra verkställigheten av förvarsbeslut till SIV aktualiserades med anledning av att man från statsmakternas sida ville koncentrera såväl handläggningen som verkställigheten av utlänningsärendena till SIV. Det har sedan man inrättade de särskilda förvaren varit känt att det kunde bli aktuellt att förvarsverksamheten skulle komma att övertas av SIV. B.L. var i hög grad delaktig i det arbete som pågick i denna fråga mellan RPS och SIV genom att han kontinuerligt hade kontakt med olika projektgrupper som inrättades för att underlätta SIV:s övertagande av verksamheten. B.L. deltog också i utbildningen av SIV:s personal.

Förbundet gör gällande att en övergång av verksamhet i den mening som avses i 6 b § anställningsskyddslagen har skett från RPS, vari Securitas verksamhet där varit en integrerad del, till SIV.

Förbundet har följande syn på övertagandesituationen.

I RPS verksamhet ingick viss myndighetsutövning bestående i verkställighet av beslut om förvar. I Malmö hyrde RPS lokalerna på Östra sjukhuset av Malmö kommun. RPS försåg lokalerna med inventarier, larm m.m. och tillsatte B.L. som chef för förvaret. Av ekonomiska skäl beslutade RPS att personal från Securitas skulle sköta bevakningen av de förvarstagna. Deras arbetsinstruktion bestämdes av RPS och de lydde under den av RPS anställde B.L.. Om denne inte var där lydde de under vakthavande befäl vid polismyndighetens utlänningsavdelning i Malmö. Enligt avtal mellan RPS och Securitas och enligt instruktionerna för arbetet var Securitaspersonalens enda överordnade i arbetet antingen förvarschefen B.L. eller i hans utevaro vakthavande befäl vid polisen i Malmö. De hade ingen kontakt med arbetsledningen på Securitas. Deras enda kontakt med Securitas avsåg lönen. Lagstiftaren beslutade därefter att SIV skulle överta verksamheten med verkställighet av beslut om förvar enligt utlänningslagen.

Den verksamhet som SIV övertog bestod dels av RPS yttre ramar och instruktioner för arbetet, dels av Securitaspersonalen som utförde arbetet i enlighet med nämnda instruktioner. Det är dessa två delar som utgör verksamheten som övergått till SIV. Övertagandet av verksamheten skedde den 1 oktober 1997 kl. 00.00. Även de förvarstagna överfördes omedelbart till SIV. Det var inte fråga om att flytta över en del av en verksamhet från en entreprenör till en annan. Fråga är i stället om övergång av hela verksamheten till en annan myndighet. Securitaspersonalen borde ha övergått till SIV samtidigt som RPS överlät lokalerna, inventarierna och de förvarstagna till SIV. Ingenting fanns kvar hos RPS. SIV övertog hyreskontraktet till lokalen och inventarierna från RPS. SIV övertog de förvarstagna. Övertagandet skedde genom en lagändring där SIV av staten tillförsäkrades de ekonomiska resurser som var nödvändiga för att driva verksamheten. Samtliga dessa omständigheter påverkar identitetsfrågan.

SIV har gjort gällande att det brister i identitet mellan verksamheten före och efter den 1 oktober 1997 och har då anfört att verksamheten efter den 1 oktober 1997 bedrivs med en helt annan inriktning än tidigare. Detta bestrids. Det är fråga om exakt samma verksamhet före och efter den 1 oktober 1997. Det är alltjämt fråga om att verkställa beslut om förvar av utlänningar och det överordnade målet för verksamheten är helt oförändrat.

SIV har också gjort gällande att verksamheten efter den 1 oktober 1997 skall bedrivas med en helt annan ambitionsnivå än tidigare och att verksamheten därför skulle ha förlorat sin identitet. Det är riktigt att man i förarbetena till lagstiftningen understrukit att SIV skall tillförsäkra de förvarstagna en så human tillvaro som möjligt bl.a. genom ökade möjligheter till organiserade dagliga aktiviteter. Detta är dock inget som påverkar identitetsfrågan. Verksamheten bedrevs även tidigare, inte minst mot bakgrund av Sveriges internationella åtaganden, med en så human syn som möjligt på de förvarstagna och personalen försökte med de resurser som stod till buds erbjuda de förvarstagna en så meningsfull tillvaro som möjligt. I praktiken genomsyrades verksamheten på förvaret i Malmö redan före den 1 oktober 1997 av en humanitär grundsyn. SIV har även invänt att identiteten inte har bevarats eftersom SIV har erbjudit de intagna vad man kallat ett helt annat innehåll i den dagliga tillvaron. Hur långt den humanitära grundsynen kan komma till uttryck i det dagliga arbetet beror på olika faktorer såsom bedömning av säkerhetsrisker, de ekonomiska ramarna, hur de förvarstagna mår samt vistelsens längd. Över hälften av de personer som kom till förvaret var där i endast en dag. I sådana fall var det inte ens aktuellt att försöka ordna en meningsfull tillvaro under någon längre tid. Den genomsnittliga förvarstiden uppgick till några veckor. Endast i ett fåtal fall var det fråga om så lång vistelse vid förvaret att det var möjligt att på längre sikt organisera meningsfull verksamhet. Möjligheten till organiserad verksamhet beror även av sammansättningen på de personer som vistas där. Det är alltid svårt att bedöma humanitetsfrågor. Situationen kan givetvis alltid förbättras genom ökad personaltäthet och ökade ekonomiska resurser. Detta har också skett sedan SIV övertog verksamheten. Securitaspersonalen gjorde sitt bästa utifrån de ekonomiska resurser som då stod till buds.

SIV:s övertagande av förvarsverksamheten i Malmö omfattas av 6 b § anställningsskyddslagen. Det har därför ålegat SIV att erbjuda den av Securitas vid förvaret anställda personalen fortsatt anställning i verksamheten.

SIV:s åtgärd att förvägra U.T., K.J., M.T., L.H., P.A-M, R.K., K.H. och Å.B. att övergå till SIV är att betrakta som avskedanden av dessa arbetstagare. Avskedandena har skett trots att inte ens saklig grund för uppsägning förelegat. Avskedandena skall därför ogiltigförklaras och de åtta arbetstagarna tillerkännas yrkade allmänna skadestånd.

Om övergång anses ha skett enligt 6 b § anställningskyddslagen har SIV gjort gällande att saklig grund för uppsägning förelegat på grund av arbetsbrist. SIV äger inte åberopa denna hypotetiskt uppkomna arbetsbrist eftersom SIV medvetet har skapat övertaligheten i samband med övertagandet. Bestämmelsen i 6 b § anställningsskyddslagen skall tolkas i enlighet med EG-direktivet 77/187 (överlåtelsedirektivet). Vid SIV:s övertagande utökades antalet anställda medan arbetsuppgifterna som fanns var desamma som tidigare. Genom att SIV fyllde sitt arbetskraftsbehov med andra arbetstagare än de som fanns i verksamheten vid övertagandet uppkom det en övertalighetssituation. SIV:s förfarande strider mot 7 § tredje stycket anställningsskyddslagen och mot artikel 4.1 i överlåtelsedirektivet. Vidare föreligger det inte saklig grund för uppsägning på grund av arbetsbrist eftersom SIV inte har fullgjort sin omplaceringsskyldighet. Några omplaceringsutredningar har inte gjorts. Vad SIV anfört om att de aktuella arbetstagarna skulle sakna kvalifikationer för fortsatt anställning saknar relevans eftersom kvalifikationsfrågan inte kan komma till bedömning förrän i samband med en omplaceringssituation. Någon sådan situation föreligger inte. SIV äger inte åberopa överlåtelsesituationen som sådan som grund för en omorganisation. Om SIV velat göra någon ändring av t.ex. personalsammansättningen hade det ålegat SIV att göra detta enligt gällande arbetsrättslig lagstiftning. Ingenting i själva övertagandet av verksamheten ställer de krav på utbildning som SIV har hävdat. I förarbetena framhålls i stället vikten av lämplighet. Några formella krav på akademisk examen finns inte. De i målet aktuella arbetstagarna har haft erforderliga kvalifikationer för fortsatt arbete på förvaret. Om arbetsdomstolen skulle finna att SIV ägt åberopa den uppkomna arbetsbristen och att SIV fullgjort sin omplaceringsskyldighet har uppsägningarna likväl skett i strid med gällande turordningsregler i anställningsskyddslagen och i TurA-S. SIV är därför skyldigt att utge yrkade allmänna och ekonomiska skadestånd.

SIV

Bakgrunden till de ändringar i 6 kap.utlänningslagen som trädde i kraft den 1 oktober 1997 var ett behov att förändra och förbättra de förvarstagnas situation.

Före den 1 oktober 1997 hade RPS ansvaret för de utlänningar som togs i förvar enligt utlänningslagen. Förvarsverksamheten i Malmö drevs med personal från Securitas. Den verksamhet som tidigare bedrevs av polismyndigheten vid förvaret i Malmö är dock inte identisk med den som numera sedan den 1 oktober 1997 bedrivs av SIV. Det bestrids att fråga är om övergång av verksamhet enligt 6 b § anställningsskyddslagen.

En utlänning som fyllt 18 år får tas i förvar i tre olika situationer. Det första är om utlänningens identitet är oklar vid ankomsten till Sverige eller när han eller hon därefter ansöker om uppehållstillstånd och det då inte kan göras sannolikt att den uppgivna identiteten är riktig och att utlänningens rätt att resa in eller vistas i riket inte kan bedömas på annat sätt. För det andra får en utlänning tas i förvar om det är nödvändigt för att en utredning om hans eller hennes rätt att stanna i Sverige skall kunna genomföras. Den tredje situationen är om det bedöms som sannolikt att utlänningen kommer att avvisas eller utvisas eller fråga uppkommer om verkställighet av beslut om avvisning eller utvisning. I det senare fallet krävs även att det med hänsyn till utlänningens personliga förhållanden eller övriga omständigheter finns anledning att anta att utlänningen annars kommer att hålla sig undan eller bedriva brottslig verksamhet i riket.

Den verksamhet som bedrevs av polismyndigheten kännetecknades mer av passiv förvaring där det gällde att se till att de förvarstagna inte rymde. Regeringen bedömde därför att det förelåg ett behov av lagstiftning för att förbättra situationen för de förvarstagna. Man ville bl.a. på ett bättre sätt säkerställa yttrandefriheten, mötesfriheten och religionsfriheten. Detta skulle säkerställas inom den nya verksamheten hos SIV.

Fr.o.m. den 1 oktober 1997 bedriver SIV förvarsverksamheten helt i egen regi. Verksamheten är fortfarande i ett uppbyggnadsskede men kommer i fortsättningen endast ha små likheter med den tidigare förvarsverksamheten. Enligt prop. 1996/97:147 s. 17 bör förhållandena på förvaren organiseras så att de liknar dem som finns på de mottagningscentra som SIV bedriver. Skillnaden mellan en förvarslokal och ett mottagningscenter bör i princip endast vara att de som vistas på ett förvar åläggs restriktioner för sin rörelsefrihet och att de rent faktiskt inte kan lämna lokalerna. Möjligheten till s.k. organiserad verksamhet som förutsätts i lagen (1994:137) om mottagning av asylsökande m.fl. skall t.ex. även finnas för de personer som är förvarstagna.

Enligt förarbetena till den nya lagstiftningen skall mottagningsverksamheten vara präglad av humanitet och respekt för den förvarstagnes förmåga att ta vara på sig själv och sin familj, helhetssyn, rättssäkerhet och engagemang. Verksamheten skall vara differentierad utifrån varje individs förutsättningar och hänsyn skall tas till den tid som förvaret omfattar. Personalen på förvaren skall fungera som handläggare och handledare genom att delta i aktiviteter med de förvarstagna. Vid handledningen skall hänsyn tas till individen och individuella handlingsplaner skall upprättas. Det är vidare av största vikt för de förvarstagna att vardagen är fylld med rutiner och har struktur. Det är viktigt att man inför aktiviteter, förströelse m.m. Centrala behov skall tillgodoses såsom möjligheten till besök och utövande av religion. Det är också viktigt att de förvarstagna är i sådan kondition både psykiskt och fysiskt att de har en reell möjlighet att ta till vara sin rätt vid utredningar alternativt att de förbereds på ett återvändande till hemlandet. Verkningar av familjesplittring lindras bl.a. genom att besökstider är väl tilltagna och att den förvarstagnes familj bereds möjlighet att bo i närheten av den som vistas på förvaret. Det är bl.a. av dessa skäl som förvaren bör organiseras i anslutning till mottagningsenheter. I 6 kap.18-19 §§, 21 § och 23-24 §§utlänningslagen framgår att lagstiftaren klart har markerat att man vill åstadkomma en betydligt mer human förvarsverksamhet.

I den förvarsverksamhet som bedrevs av polisen vid förvaret i Malmö fattades alla beslut av chefen på förvaret, B.L.. Den övriga personalen bestod av väktare från Securitas. Dessa hade inte rätt att själva besluta hur hanteringen av de förvarstagna skulle ske i olika situationer.

Den nuvarande verksamheten är uppbyggd på ett annorlunda sätt. Personalen på förvaret består utöver chefen av handläggare. För att uppnå de mål som av lagstiftaren ställs på verksamheten ställs stora krav på personalen inte minst med hänsyn till den speciella situation som ett förvarstagande innebär samt den säkerhetsnivå som måste upprätthållas. Samtliga anställda skall ha en akademisk grundexamen med social-, beteendevetenskaplig eller vårdinriktning eller motsvarande kunskaper förvärvade på annat sätt. Stor vikt läggs vid erfarenhet av arbete i förändringsinriktad verksamhet och av arbete med människor i utsatta situationer där hantering av kriser och våldssituationer ingår. Ingen av de nu aktuella arbetstagarna från Securitas uppfyller de kompetenskrav som SIV ställer på personal vid förvaret. När den nya verksamheten påbörjades hos SIV nyanställdes fem personer och internrekryterades 14 personer inom SIV. Anställningarna påbörjades den 1 september 1997. Under tiden fram till den 1 oktober 1997 fick den nya personalen genomgå en utbildning i SIV:s regi. Tanken var att personalen även skulle gå parallellt med Securitaspersonalen vilket dock inte kom att genomföras.

Den utrustning som SIV övertog från RPS var marginell. Större delen av möblerna tillhörde redan SIV. SIV har även införskaffat omfattande ny utrustning. Lokalerna förhyrs av Malmö kommun och övertogs inte direkt från RPS.

Av de skäl som nu anförts följer att fråga inte varit om övergång av verksamhet från RPS till SIV i den mening som avses i 6 b § anställningsskyddslagen.

Målet gäller dock den av Securitas anställda personalen och frågan är om den aktuella verksamheten i Securitas är identisk med den verksamhet som SIV kom att bedriva vid förvaret i Malmö.

För det fall arbetsdomstolen skulle finna att övergång av verksamhet har skett enligt 6 b § anställningsskyddslagen görs gällande att SIV haft rätt att säga upp arbetstagarna på grund av arbetsbrist eftersom det uppkommit en övertalighetssituation. Bedömningen skall ske utifrån den nya verksamheten och de kvalifikationskrav som ställs. Arbetstagarna från Securitas uppfyller inte de kompetenskrav som ställs för de nyinrättade tjänsterna. Även om arbetsdomstolen skulle finna att arbetstagarna från Securitas uppfyller kompetenskraven skulle de ändå inte få företräde till tjänsterna eftersom de personer som nu är anställda har längre anställningstid i statlig tjänst än vad de har. SIV har gjort en omplaceringsutredning i efterhand. Utredningen ger vid handen att för de tjänster som fanns var ingen av de i målet aktuella arbetstagarna tillräckligt kvalificerade. SIV har agerat mot bakgrund av den uppfattning som funnits i frågan hos SIV och som även funnits inom regeringskansliet att det inte varit fråga om någon övergång av verksamhet enligt 6 b § anställningsskyddslagen. SIV har agerat i god tro och har, för den händelse man har fel i frågan om en övergång av verksamhet har skett, rätt att åberopa arbetsbrist. SIV har vidare haft rätt att förändra verksamheten såsom att införa nya kompetens- och kvalifikationskrav.

Domskäl

Förbundet har gjort gällande att de i målet berörda medlemmarna avskedats av SIV utan att ens saklig grund för uppsägning förelegat och yrkat att SIV skall förpliktas att utge skadestånd till dem och även beträffande vissa av dem att avskedandena skall ogiltigförklaras. Förbundets talan grundas på att det skett en övergång av verksamhet till SIV och att de berörda medlemmarna därigenom i enlighet med vad som föreskrivs i 6 b § anställningsskyddslagen kommit att få anställning hos SIV, vilket arbetsgivarsidan bestritt.

De berörda medlemmarna i förbundet arbetade vid det förvar som RPS genom Polismyndigheten i Malmö drev till den 1 oktober 1997, då SIV i enlighet med en ändring av utlänningslagen övertog ansvaret för verkställighet av beslut om förvar. Den utredning som förebringats i målet har i huvudsak varit inriktad på frågan om det föreligger identitet mellan den verksamhet som före nyssnämnda datum bedrevs av RPS vid förvaret i Malmö och den verksamhet som sedan bedrivits där av SIV. De berörda medlemmarna i förbundet arbetade visserligen vid förvaret i Malmö men de var anställda av ett bevakningsföretag, Securitas. Arbetsgivarsidan har med hänvisning härtill invänt att den fråga som man har att ta ställning till är om det föreligger identitet mellan den av Securitas fram till den 1 oktober 1997 i detta sammanhang bedrivna verksamheten och den verksamhet som SIV därefter bedrivit vid förvaret i Malmö. Förbundet har däremot gjort gällande att Securitas verksamhet vid förvaret i Malmö utgjort en integrerad del av RPS verksamhet där och att en övergång av verksamhet till SIV skett.

Enligt arbetsdomstolens mening talar redan ordalydelsen i 6 b § anställningsskyddslagen och överlåtelsedirektivet med avsevärd styrka för arbetsgivarsidans ståndpunkt i denna fråga. Den förstnämnda bestämmelsen avser övergång av bl.a. en verksamhet från en arbetsgivare till en annan och i direktivet anges att det skall tillämpas vid överlåtelse av bl.a. en verksamhet till en annan arbetsgivare.

En tillämpning av bestämmelserna i enlighet med förbundets uppfattning synes också få konsekvenser som knappast kan ha varit avsedda. Antag t.ex. att ett företag A för vissa arbetsuppgifter i sin verksamhet anlitar ett entreprenörsföretag och att företaget A:s verksamhet i sin helhet överlåts till företaget B. Med förbundets synsätt skulle detta leda till att de anställda i entreprenörsföretaget med stöd av de nu aktuella bestämmelserna skulle kunna göra anspråk på anställningar hos företaget B och detta tydligen även om företaget B avsett att inte anställa entreprenörsföretagets personal utan i stället fortsättningsvis anlita entreprenörsföretaget på samma sätt som företaget A gjort.

Mot bakgrund av det anförda kommer arbetsdomstolen till den slutsatsen att det avgörande för om de berörda arbetstagarna kommit att få anställningar hos SIV är om det skett en övergång av verksamhet eller del av verksamhet i den mening som avses i 6 b § anställningsskyddslagen från Securitas till SIV.

Förbundet synes inte vilja göra gällande att de berörda arbetstagarnas anställningar övergått till SIV om en förutsättning för att 6 b § anställningsskyddslagen skall bli tillämplig är att det har skett en övergång av en verksamhet eller del av verksamhet från Securitas till SIV. Det framstår också enligt arbetsdomstolens mening som uppenbart att det inte skett någon övergång av en verksamhet eller en del av verksamhet från Securitas till SIV. Det enda som övergått från Securitas till SIV är ju de arbetsuppgifter som de berörda arbetstagarna utförde. Och detta är enligt praxis från EG-domstolen (Süzen-fallet C-13/95) och arbetsdomstolen (AD 1997 nr 67 och 81 samt 1998 nr 44) inte tillräckligt för att en övergång i överlåtelsedirektivets och anställningsskyddslagens mening skall anses ha ägt rum.

Förbundet har emellertid betonat att arbetsdomstolen har att beakta det sociala syftet med överlåtelsedirektivet och den effektivitetsprincip som genomsyrar EG-rätten. Förbundet har därvid anfört att det - om den i detta mål aktuella situationen inte skulle omfattas av överlåtelsedirektivet - skulle vara möjligt att genom "bolagisering av personal" undanta personalen från en skyddsbestämmelse, även om hela verksamheten övergår till en annan. Arbetsdomstolen kan dock inte finna att vad förbundet anfört i denna del bör föranleda någon annan bedömning än den domstolen gjort i det föregående. Enligt arbetsdomstolens mening blir utfallet för arbetstagarna med den bedömning som här gjorts detsamma som i andra fall där ett företag lägger ut arbetsuppgifter på entreprenad eller där ett företag utfört arbeten på entreprenad och sedan förlorat entreprenaden till ett annat företag, när detta liksom i detta fall inneburit att endast arbetsuppgifterna och inget annat övergått till det andra företaget. En annan sak är att det kan finnas anledning att göra en annan bedömning om arbetsgivare på ett otillbörligt sätt ordnat anställningsförhållandena på visst sätt i syfte att kringgå bestämmelserna. Något sådant har inte ens påståtts i detta fall.

Arbetsdomstolen kommer sammanfattningsvis till slutsatsen att det i detta fall inte är fråga om någon övergång av verksamhet från Securitas till SIV i överlåtelsedirektivets och därmed anställningsskyddslagens mening och att anställningarna för de berörda medlemmarna i förbundet inte övergått från Securitas till SIV. I detta ställningstagande ligger att det saknas skäl att i målet inhämta förhandsavgörande från EG- domstolen.

Eftersom anställningarna för de berörda medlemmarna i förbundet inte har övergått till SIV har de inte blivit avskedade av SIV. Förbundets talan skall alltså avslås.

Vid denna utgång skall förbundet förpliktas utge ersättning för SIV:s rättegångskostnader. Om beloppets storlek råder inte tvist.