AD 1998 nr 13

Parter:

Svenska Kommunalarbetareförbundet; Malmö kommun

Nr 13

Svenska Kommunalarbetareförbundet

mot

Malmö kommun.

Mellan parterna gäller kollektivavtal.

N.T., som är medlem i Svenska Kommunalarbetareförbundet (förbundet), anställdes 1977 som ekonomibiträde vid Malmö Allmänna Sjukhus. Av hälsoskäl omplacerades hon 1991 till en mindre cafeteria på Värnhems sjukhem. På grund av att verksamheten i den cafeterian lades ned förflyttades N.T. till en större cafeteria på sjukhemmet. Under våren 1993 blev N.T. sjukskriven till hälften och kom fortsättningsvis att arbeta tre timmar per dag. I slutet av 1994 lades även verksamheten i den större cafeterian ned. N.T. anvisades då att arbeta på tvättutlämningen. Den 26 januari 1995 sades hon upp av personliga skäl. N.T. hade arbetat på tvättutlämningen under ca tio månader då denna lades ned och hon förflyttades till städenheten, där hon arbetar med att tvätta städattiraljer och sortera arbetskläder.

Tvist har uppkommit om uppsägningen. Tvisten har inte kunnat lösas vid förhandlingar mellan parterna.

Under åberopande av att uppsägningen skett utan att saklig grund förelegat har förbundet yrkat att arbetsdomstolen skall ogiltigförklara uppsägningen av N.T. och förplikta kommunen att till henne utge allmänt skadestånd med 80 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning (den 17 januari 1997).

Kommunen har bestritt samtliga yrkanden men vitsordat sättet att beräkna räntan som i och för sig skäligt.

Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader.

Kommunen har vidare, för det fall att kommunen förlorar målet, yrkat att den av förbundet yrkade ersättningen för rättegångskostnader skall nedsättas med 20 000 kr, eftersom förbundet orsakat att huvudförhandlingen i arbetsdomstolen den 16 oktober 1997 ställdes in genom att vid denna åberopa ett nytt bevis.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Svenska Kommunalarbetareförbundet

Vid tiden för uppsägningen av N.T. hade kommunen inom hälso- och sjukvårdsförvaltningen ca 7 000 anställda. Hälso- och sjukvårdsförvaltningen är indelad i olika enheter bl.a. en försörjningsenhet som handhar städverksamheten. N.T. tillhör städverksamheten.

Av kommunens årsredovisning för 1996 framgår att Malmö kommun är en av Sveriges största arbetsgivare med 24 999 personer anställda och antalet lediga platser enligt kommunens platsjournal under åren 1994-1996 var 1 400, 1 618 respektive 1 788. Vidare framgår av årsredovisningen att den genomsnittliga sjukfrånvaron för ekonomipersonalen var 42,9 dagar för 1995 och 38,5 dagar för 1996. För kommunen i dess helhet var motsvarande siffror 23,2 respektive 20,2 dagar.

N.T. har en tjeckisk gymnasieutbildning. Under 1976 arbetade hon som vikarierande stansoperatris. 1977 anställdes hon som ekonomibiträde vid Malmö allmänna sjukhus och kom att tillhöra försörjningsenheten. Hennes arbetsuppgift var att städa på vårdavdelningar och hon arbetade 20 timmar per vecka.

1984 började N.T. få smärtor i nacke och axlar och hon var under tiden 1984-1986 sjukskriven kortare perioder. I ett läkarintyg från den 21 april 1986 anfördes att N.T. hade spänningar i nackmuskulaturen och att orsaken kunde vara ergonomiska problem. Intyget tillställdes personalkonsulenten som skrev en remiss till företagshälsovården och begärde en bedömning av N.T.. Den 27 maj 1986 besökte N.T. för första gången företagshälsovården. Enligt remissvaret från läkaren till personalkonsulenten hade N.T. remitterats dels till sjukgymnast för behandling, dels till röntgenundersökning. Vidare angavs i remissvaret att N.T. behövde arbetsuppgifter som var mindre ensidigt belastande. N.T. fick behandling av sjukgymnast. Röntgenundersökningen utvisade att N.T. hade vissa förslitningar och broskbildning men att någon påverkan på nerverna inte förelåg. Under tiden den 18 mars 1987 till den 26 januari 1989 finns inga noteringar i journalbladen från företagshälsovården beträffande N.T..

På arbetsgivarens initiativ utökades N.T. sysselsättningsgrad i oktober 1988 från 20 till 30 timmar per vecka. Under 1990 var N.T. tidvis sjukskriven på halvtid. En anteckning i N.T:s journalblad vid företagshälsovården är från den 20 juni 1990. Anteckningen är gjord av företagsläkaren Birgitta Edwards, som samma dag skickade ett brev till personalkonsulenten/kuratorn B.W. i vilket anmärktes att N.T. hade nackproblem och var i behov av fortsatt stöd och rådgivning vad gällde fortsatt yrkesarbete. Den 28 juni 1990 kallades N.T. till ett möte hos personalkonsulenten. Vid detta möte berördes inte arbetsanpassning eller byte av arbetsuppgifter. Därefter finns i journalbladen noteringar av företagsläkaren Birgitta Edwards den 13 september, den 16 oktober och den 29 november 1990. Enligt ett av Birgitta Edwards den 29 november 1990 upprättat läkarintyg ställt till försäkringskassan framgår bl.a. att N.T. hade daglig värk i nacke och skuldror, att hon regelbundet fick behandling av sjukgymnast, att N.T. vid tillfället arbetade 50 procent och att läkaren ansåg att detta gav N.T. viss vila vilket föreföll vara en rimlig lösning till dess N.T. fick möjlighet att planera och finna ekonomi för omskolning. I läkarintyget konstaterades vidare att N.T.s besvär skulle tillta, att hon skulle må bra av ett fysiskt mer omväxlande arbete, att hon borde bli föremål för arbetsvårdande åtgärder i form av fortsatt sjukgymnastik och omskolning och att hon på grund av skadan beräknades vara arbetsoförmögen till minst hälften framöver.

I oktober 1990 hade N.T. och personalkonsulenten åter ett samtal vid vilket N.T. tog upp frågan om andra arbetsuppgifter och önskemål om utbildning till laboratoriebiträde eller något liknande. Personalkonsulenten var dock avvisande till detta då hon inte ansåg det vara realistiskt av ekonomiska och arbetsmarknadsmässiga skäl.

Med anledning av ett brev den 5 mars 1991 från företagsläkaren Birgitta Edwards med propå om rehabilitering av N.T. kallade personalkonsulenten åter N.T. till ett möte den 3 april 1991. Vid detta möte erbjöds N.T. arbete vid en mindre cafeteria på Värnhems sjukhem, där hon började den 1 juni 1991. Arbetsuppgifterna passade N.T. bra.

I oktober 1991 lades cafeterian ned och N.T. blev förflyttad till en större cafeteria där det även bedrevs restaurangverksamhet. Samtliga som arbetade vid den större cafeterian saknade erfarenhet av sådant arbete och arbetsmiljön var inte lämplig för rehabilitering. Det var en stressig arbetssituation med tunga lyft av bl.a. backar med disk. Hjälpmedel för att underlätta arbetet saknades. Det fanns inte någon arbetsledare vid cafeterian. De som arbetade där framställde klagomål. En sjukgymnast undersökte arbetssituationen och ansåg den vara dålig. Denna kritik framfördes till arbetsledningen men inget hände.

Av företagshälsovårdens journalblad framgår att N.T. den 20 januari 1993 åter sökte för sina nack- och skulderbesvär varvid hon även påtalade att hennes arbetssituation alltjämt innebar tunga lyft, att hon inte längre gick hos sjukgymnast utan i stället hade s.k. hemprogram och att hon åt Alvedon mot värken. N.T. blev sjukskriven på halvtid och uppmanades av läkaren att ta kontakt med arbetsledningen för att diskutera arbetssituationen. Vidare framgår av journalbladen att ett anpassningsgruppmöte hölls den 18 februari 1993 varvid det beslutades att arbetsledaren skulle titta på verksamheten i cafeterian, att N.T. den 23 februari 1993 på eget initiativ åter besökte företagshälsovården och påtalade dels sina nackbesvär dels att någon förändring av arbetssituationen inte skett och att läkaren som åtgärd förlängde hennes sjukskrivning på halvtid med föreskrift om sjukgymnastik, medicinering och anpassningsåtgärder.

N.T. genomgick en yrkesinriktad rehabilitering under tiden den 30 mars till den 23 april 1993 vilken innebar att hon fick sjukgymnastik, lära sig hur hon skulle klara sin smärta och delta i gruppsamtal med psykolog. Biträdande överläkaren Wiveca Frimand-Rasmusen avgav den 26 maj 1993 ett läkarutlåtande av vilket framgår att det var oklart om cafeterian skulle finnas kvar och att N.T. skulle arbeta tre timmar per dag under två månader i väntan på beslut angående den fortsatta driften av cafeterian. Av diagnosen framgick att N.T. då även hade en seninflammation i höger axel, vilket är behandlingsbart. Av journalblad från företagshälsovården framgår vidare att N.T. vid återbesök den 4 juni 1993 var sjukskriven på heltid, att hennes hälsotillstånd diskuterades och att problemet var det tunga arbetet samt att den undersökande läkaren ansåg att hon fick diskutera denna fråga med arbetsledaren. Vidare framgår att läkaren förlängde N.T. sjukskrivning på halvtid med föreskrift om bl.a. kontakt med arbetsgivaren angående önskvärda anpassningsåtgärder. N.T. arbetsförhållanden vid cafeterian var oförändrade vid ett återbesök hos företagshälsovården den 30 augusti 1993.

Vid ett läkarbesök den 29 november 1993 var N.T. arbetssituation och hälsa alltjämt oförändrad. Den undersökande läkaren tillskrev personalkonsulenten/kuratorn L.M. vid projekt 100 angående N.T. med önskemål om anpassningsåtgärder och föreslog även att N.T. själv skulle ta kontakt med kuratorn inom projekt 100. Projekt 100 var ett projekt avsett för rehabilitering av långtidssjukskrivna. Projektet drevs av sjukvårdsförvaltningen. Arbetsgivaren tog inte några initiativ med anledning av brevet från läkaren till L.M. I stället kallades N.T. till ett möte den 31 maj 1994 med bl.a. L.M. för en diskussion om den förestående omorganisation av hennes arbetsplats. Med anledning av det planerade mötet fick N.T. ett meddelande från försäkringskassan om att hon, sedan mötet hade hållits, skulle kontakta kassan för fortsatt diskussion om rehabilitering. Vid mötet den 31 maj 1994 med L.M. diskuterades inte några andra arbetsuppgifter för N.T. eller projekt 100. L.M. upprättade en skriftlig redovisning av det samtal som ägde rum den 31 maj 1994. Vid samtalet medverkade varken fackförbundet eller rehabiliteringsgruppen. I redovisningen finns inga förslag på åtgärder eller uppgifter om att man utrett frågan om omplacering eller andra arbetsuppgifter.

När det beslutats att cafeterian skulle läggas ned tog arbetsgivaren inte någon kontakt med försäkringskassan. I stället kallades N.T. till ett möte i november 1994 med en person i chefsställning. Denne konstaterade att N.T. inte skulle kunna återgå till sin tjänst som städare. N.T. erbjöds då avgångsvederlag. Arbetsgivaren ville efter julen ha besked från N.T. om hon godtog det erbjudna avgångsvederlaget. Den 20 december 1994 meddelade N.T. att hon inte godtog erbjudandet och att hon ville ha kvar sin anställning. Den 31 december 1994 stängde cafeterian men den öppnades senare igen och drevs med statliga bidrag. I början av 1995 fick N.T. själv ta kontakt med arbetsledningen för att veta vad hon i fortsättningen skulle arbeta med. Hon blev då hänvisad till tvättutlämningen. Den 26 januari 1995 fick N.T. ett brev med besked om att hon var uppsagd av personliga skäl. N.T. arbetade vid tvättutlämningen fram till oktober 1995 då hon blev förflyttad till städcentralen där hon ombesörjer tvätt av städartiklar. Försäkringskassan har i beslut den 11 mars 1997 avslagit en begäran från N.T. om förtidspension.

Under tiden maj 1994 till januari 1997 har det i platsannonser funnits bl.a. 51 tjänster utlysta inom kommunen vilka skulle ha kunnat passa N.T. och till vilka kommunen haft möjlighet att omplacera henne.

Sammanfattningsvis gör förbundet gällande att saklig grund för uppsägning inte förelegat. Det är i princip förbjudet att säga upp en anställd på grund av sjukdom och nedsatt hälsa. N.T. har förmåga att utföra arbete av betydelse för kommunen och om hon erhåller lättare arbete kan hon arbeta på heltid. Kommunen har varken vidtagit några anpassningsåtgärder enligt arbetsmiljölagen eller gjort någon rehabiliteringsutredning. Det har även funnits möjlighet för kommunen att omplacera N.T. till annat arbete inom kommunens alla förvaltningar, såväl före som efter uppsägningen den 26 januari 1995. Kommunen har inte fullgjort sin omplaceringsskyldighet. Skulle arbetsdomstolen finna att arbetsgivaren gjort en omplaceringsutredning kan den inte anses ha uppfyllt de krav som kan ställas när det gäller en arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga. I vart fall föreligger sådan oklarhet i frågan om vilka anpassnings-, rehabiliterings- och omplaceringsåtgärder kommunen vidtagit att den inte kan anses ha uppfyllt sina skyldigheter i dessa avseenden.

Kommunen

N.T. kom till Sverige 1968. Hon anställdes 1977 vid sjukvårdsförvaltningen. Redan 1984 började N.T. få besvär med nacken och 1986 var besvären så allvarliga att hon remitterades till företagshälsovården efter samtal med personalkonsulenten. Av den medicinska utredningen och N.T:s egna uppgifter framgick att det inte var lämpligt att hon arbetade som städare. Inom förvaltningen fanns inget lämplig arbete åt henne. N.T. besvär var sådana att hon enbart kunde utföra lättare arbete. Kommunen undersökte om det fanns någon lämplig utbildning som kunde passa N.T.. Hon visade dock ett mycket litet intresse för detta och hade enbart diffusa förslag på vad hon kunde tänka att utbilda sig till.

Under 1990 förvärrades N.T. besvär och hon var sjukskriven i allt större omfattning. Kommunen gjorde bedömningen att hon inte orkade med sitt arbete. Denna bedömning fick stöd av läkarutlåtandena. Vid förnyade samtal med N.T. om eventuell utbildning framförde hon önskemål om att utbilda sig till laboratoriebiträde. Det innebar en utbildning till en befattning som kommunen inte kunde erbjuda N.T. Kontakt togs ändå med olika läkemedelsföretag varvid det framkom att denna typ av befattning var på väg att försvinna. Vidare undersöktes möjligheten att omplacera N.T. till något administrativt arbete, exempelvis lättare kontorsarbete. Kommunens ekonomiska situation hade dock medfört att sådana tjänster rationaliserats bort och det fanns inom kommunen inte längre någon tjänst med lättare kontorsuppgifter. Dessa arbetsuppgifter hade överförts till handläggarna. Av kontorsanställda krävs vidare att de har en treårig gymnasial utbildning och goda språkkunskaper. Med hänsyn till de problem N.T. hade bedömdes det inte heller vara lämpligt att hon satt framför en dator.

Rationaliseringar hade även skett inom städverksamheten. Anledningen var de sparkrav kommunen hade. Om rationaliseringarna inte hade gått att genomföra skulle kommunen ha varit tvungen att säga upp personalen inom städenheten och upplåta arbetsuppgifterna på entreprenad. Rationaliseringarna innebar att de lättare arbetsuppgifterna som t.ex. att damma hade övergått till vårdpersonalen. Samtidigt hade ekonomibiträdenas arbetsområden utökats och arbetet som städare hade därigenom blivit "hårdare" trots att man införskaffat hjälpmedel för att underlätta städningen och gått över till lättare städmetoder som innebar att personalen inte behövde använda så mycket vatten vid rengöring.

Med hänsyn till N.T:s skador och till att arbetet som städare blivit mer krävande ansågs det inte lämpligt att hon återgick till sin tjänst som ekonomibiträde. I juni 1991 fick N.T. arbete vid cafeterian på Värnhems sjukhem. Det arbetet var det minst krävande som fanns inom sjukvårdsförvaltningen. Det var en temporär omplacering. När den mindre cafeterian stängdes förflyttades N.T. till en större cafeteria. På den cafeterian arbetade endast personal som inte klarade av sina ordinarie arbetsuppgifter. Cafeterian var överbemannad. Trots detta var arbetet för tungt för N.T. och hon blev heller inte fysiskt bättre. Cafeterian lades ned i november 1994, vilket tillstyrktes av fackförbundet.

Det var fler än N.T. som inte klarade av att utföra sina städuppgifter. Då kommunen hade varit tvungen att rationalisera verksamheten fanns det inte längre möjlighet att behålla personal som inte klarade av att utföra sitt arbete. En del av den personal som hade arbetat på cafeterian fick förtidspension. Andra sade upp sig själva och fick avgångsvederlag. Det var endast N.T. som inte ville sluta. När cafeterian stängde i slutet av 1994 och då det inte fanns något annat arbete N.T. kunde omplaceras till blev hon placerad på tvättutlämningen som en tillfällig lösning. Det var anpassade arbetsuppgifter och det fanns egentligen inget behov av att ha någon särskilt anställd för dessa.

N.T. sades upp den 26 januari 1995. När sedan tvättutlämningen upphörde placerades hon på städenheten där hon tvättar städattiraljer och arbetskläder åt sjukhusets försörjningsenhet. Vid övriga städenheter utför städpersonalen själv dessa arbetsuppgifter och kommunen har inget behov av att ha någon särskilt anställd för dessa uppgifter. Kommunen bedömde dock att det var bättre för N.T. att ha några arbetsuppgifter än att bara "sitta av tiden". Försäkringskassan har i sin bedömning av frågan om N.T. kan erhålla förtidspension utgått från att de arbetsuppgifter hon för närvarande utför och kan utföra är en "riktig" tjänst, vilket är felaktigt.

Arbetet med att hitta en annan tjänst till N.T. pågick kontinuerligt. Innan lediga tjänster utlystes externt gick kommunen först igenom dessa för att bedöma om det fanns någon lämplig tjänst för bl.a. N.T.. Kommunen bedriver många olika verksamheter. Trots att kommunens omplaceringsskyldighet inte sträcker sig utöver den förvaltning inom vilken N.T. är anställd har kommunen bevakat omplaceringsmöjligheterna inom hela sitt verksamhetsområde. Kommunen bedömde att de lediga tjänsterna inte passade N.T. bl.a. på grund av att arbetsuppgifterna inte var lämpliga för henne med hänsyn till hennes besvär, att N.T. inte hade tillräckliga kvalifikationer eller att det var fråga om vikariat. Den medicinska bedömningen var att N.T:s fysiska besvär var bestående. Det var heller inte möjligt att anpassa städuppgifterna så att N.T. skulle kunna återgå till sin tjänst som ekonomibiträde på städenheten. Det åligger inte kommunen att utbilda N.T. till ett yrke som kommunen sedan inte kan omplacera henne till.

Sammanfattningsvis gör kommunen gällande att det av den medicinska utredningen framgår att N.T:s besvär är bestående och sådana att hon inte kan utföra arbete som ekonomibiträde, vilket hon är anställd för, trots att kommunen införskaffat hjälpmedel och övergått till annan teknik för att underlätta arbetet. Det är inte möjligt att ytterligare anpassa städuppgifterna så att N.T. kan utföra dessa. Det arbete N.T. för närvarande utför har inget värde för kommunen. Det finns heller inte inom kommunen några andra lättare arbetsuppgifter av betydelse för kommunen som N.T. kan utföra. N.T. har fått rehabilitering av olika slag genom bl.a. företagshälsovården och personalkonsulenten. Med hänsyn till de besvär hon har och hennes utbildning har det inte varit möjligt att ge henne ytterligare utbildning som skulle kunna leda till ett meningsfullt och lämpligt arbete inom kommunen. Kommunen har vidtagit rehabiliterings- och omplaceringsutredning på sätt kommunen funnit lämpligt. Kommunens omplaceringsskyldighet avser endast sysselsättning inom den förvaltning där N.T. är anställd, dvs. hälso- och sjukvårdsförvaltningen.

Domskäl

Bakgrund

N.T. anställdes 1977 som ekonomibiträde vid Malmö Allmänna Sjukhus. Hon arbetade deltid, 20 timmar i veckan, med städning. 1984 började hon få besvär med nacke och axlar. Hon remitterades 1986 till företagshälsovården och det konstaterades att hon på grund av sina besvär behövde arbetsuppgifter som var mindre ensidigt belastande. Behandling hos sjukgymnast påbörjades. I oktober 1988 utökades arbetstiden till 30 timmar i veckan. Under 1990 var N.T. tidvis sjukskriven på halvtid. I juni 1990 besökte N.T. åter företagshälsovården varvid det konstaterades att någon förbättring inte skett av hennes besvär. Den undersökande läkaren föreslog att N.T. skulle omskola sig. Möten mellan N.T. och en personalkonsulent hölls i juni och i oktober 1990. Vid ytterligare ett möte med personalkonsulenten i april 1991 erbjöds N.T. omplacering till en mindre cafeteria på Värnhems sjukhem. Hon började arbeta där i juni 1991. Verksamheten i den cafeterian lades ned i oktober 1991 och N.T. förflyttades till en större cafeteria på sjukhemmet. Under våren 1993 blev N.T. sjukskriven till hälften och kom fortsättningsvis att arbeta tre timmar per dag. Hon genomgick en yrkesinriktad rehabilitering med bl.a. sjukgymnastik. I maj 1994 besökte N.T. på nytt personalkonsulenten. Sedan det beslutats att verksamheten i den större cafeterian skulle läggas ned i slutet av 1994 kallades N.T. till ett möte med en företrädare för kommunen i november 1994. Hon fick ett erbjudande om ett avgångsvederlag om hon själv sade upp sig, vilket hon avböjde. N.T. anvisades vid nedläggningen av verksamheten i cafeterian att arbeta på tvättutlämningen. Den 26 januari 1995 sade kommunen upp henne under åberopande av personliga skäl. N.T. arbetade på tvättutlämningen under ca tio månader innan den verksamheten upphörde. Hon förflyttades då till städenheten, där hon arbetar med att tvätta städattiraljer och sortera arbetskläder.

Tvisten

Den i målet tvistiga frågan är om uppsägningen av N.T. är sakligt grundad eller inte. Kommunens inställning är att uppsägningen är sakligt grundad och att rehabiliterings- och omplaceringsmöjligheter prövats utan att man funnit några arbetsuppgifter som N.T. kan utföra och som kommunen har behov av att ha någon anställd för. Förbundets inställning är att det i princip är förbjudet att säga upp en arbetstagare på grund av nedsatt hälsa och att uppsägningen inte är sakligt grundad eftersom N.T. kan utföra visst arbete av betydelse för kommunen och då kommunen inte fullgjort sina skyldigheter i fråga om anpassning, rehabilitering och omplacering.

Utredningen

Målet har avgjorts efter huvudförhandling. Vid denna har på förbundets begäran N.T. hörts under sanningsförsäkran samt vittnesförhör hållits med teamledaren K.H. vid AMU-gruppen i Malmö och resultatsenhetschefen M.A. vid Lokalservice i Borlänge kommun. På kommunens begäran har vittnesförhör hållits med f.d. arbetsledaren vid cafeterian på Värnhems sjukhem S.H., städledaren vid försörjningsenheten på Malmö Allmänna Sjukhus G-B.S., företagsläkaren J.K., föredraganden vid Socialförsäkringsnämnden i Malmöhus läns allmänna försäkringskassa A.L., personalchefen vid Serviceförvaltningen P.N. och personalintendenten vid Malmö Allmänna sjukhus S.P. Omfattande skriftlig bevisning har åberopats.

Utgångspunkter för den rättsliga bedömningen

Arbetsdomstolen har i tidigare avgöranden prövat frågan om arbetsgivarens möjlighet att säga upp en arbetstagare på grund av sjukdom eller liknande och skyldighet vad gäller arbetsanpassning, rehabilitering och omplacering.

Vad gäller möjligheten att säga upp en arbetstagare på grund av sjukdom följer av förarbeten (prop. 1973:129 s. 126 och 1981/82:71 s. 66) och domstolens praxis (se t.ex. AD nr 1987 nr 164, 1996 nr 115 och 1997 nr 73) att sjukdom och därav följande nedsatt prestationsförmåga inte i och för sig utgör saklig grund för uppsägning men att det kan finnas fall då nedsättningen av arbetsförmågan kan utgöra saklig grund. Ett sådant undantag kan föreligga om nedsättningen är stadigvarande och dessutom så väsentlig att arbetstagaren inte längre kan utföra något arbete av betydelse för arbetsgivaren. Saklig grund för uppsägning jämlikt 7 § anställningsskyddslagen föreligger inte om det är skäligt att arbetsgivaren i stället bereder arbetstagaren annat arbete hos sig. I enlighet med domstolens tidigare praxis (t.ex. AD 1981 nr 51) åligger det arbetsgivaren att göra en noggrann utredning i omplaceringsfrågan och därvid verkligen ta till vara föreliggande möjligheter att ordna en omplacering. Om det föreligger oklarhet i frågan om en omplacering kunnat ske måste slutsatsen ofta bli att omplaceringsskyldigheten inte är fullgjord.

Av bl.a. praxis (t.ex. AD 1993 nr 42) följer att frågan om arbetsgivarens skyldigheter vad gäller rehabilitering och arbetsanpassning skall bedömas med hänsyn tagen till bestämmelserna i arbetsmiljölagen och lagen om allmän försäkring enligt vilka arbetsgivaren har ett ansvar för att anställda som drabbas av en skada eller sjukdom får del av de anpassnings- och rehabiliteringsinsatser som behövs för att den anställde skall kunna fortsätta arbeta. Enligt arbetsmiljölagen (prop. 1990/91:140 s. 51 f.) har arbetsgivaren ansvar för att utveckla arbetsorganisation, skapa meningsfullt och utvecklande arbete, anpassa arbetet till de enskildas förutsättningar och genomföra rehabiliteringsinsatser. Såsom anförts i avgörandet AD 1993 nr 42 innebär ändringarna i arbetsmiljölagen att arbetsgivaren har att i samråd med arbetstagaren svara för att dennes behov av rehabilitering snarast klarläggs och att vidta de åtgärder som behövs för en effektiv rehabilitering. Enligt motiven till 1991 års ändringar i lagen om allmän försäkring (prop. 1990/91:141 s. 43) och arbetsmiljölagen (1990/91:140 s. 51 f.) har markerats vikten av att arbetsgivaren gör allt som är möjligt för att anställningen skall bestå och överväger alla möjligheter att flytta arbetstagaren till någon annan uppgift inom företaget. I detta ligger bl.a. att arbetsgivaren måste överväga om det är möjligt att genom en ändrad arbetsorganisation eller omplacering på annat sätt bereda arbetstagaren arbetsuppgifter så att denne kan stanna kvar. Det kan också vara frågan om att anskaffa tekniska hjälpmedel för att på så sätt underlätta för arbetstagaren att behålla sin anställning.

Förelåg saklig grund för uppsägningen ?

Utredningen i målet visar att N.T., som är anställd för att utföra städningsarbete, sedan lång tid har sådana medicinska besvär, främst i form av smärtor i axlar och nacke, att hennes arbetsförmåga är nedsatt. Det får anses ostridigt att hon med anledning därav i vart fall inte kan utföra städarbete på det sätt som hon senast utförde sådant arbete. Av utredningen framgår också att städarbetet hos kommunen visserligen förändrats under senare tid men att det ändå inte är lämpligt för N.T.. Samtidigt visar utredningen att hon vid tidpunkten för uppsägningen utförde och alltjämt utför visst arbete åt kommunen. Hon är placerad på städenheten där hon tvättar städattiraljer och sorterar arbetskläder åt sjukhusets försörjningsenhet. Det framgår alltså att hon har en viss arbetsförmåga. Det är inte klarlagt att hon helt saknat förmåga att utföra arbete av betydelse för kommunen. Mot denna bakgrund kan det vara naturligt att först pröva om kommunen fullgjort sina skyldigheter i omplaceringshänseende.

En möjlighet som åtminstone antytts från förbundets sida är att kommunen omplacerar N.T. till det arbete som hon nu utför. Från kommunens sida har dock uppgetts att placeringen där endast är avsedd att ge henne sysselsättning och att kommunen inte behöver någon för dessa arbetsuppgifter särskilt anställd, eftersom dessa arbetsuppgifter normalt utförs av städpersonalen. Det finns inte anledning att ifrågasätta dessa uppgifter, som inte heller bestritts av förbundet. Det innebär att kommunen för att ge N.T. fortsatt sysselsättning där skulle behöva inrätta en särskild befattning utöver de befattningar som redan finns och som kommunen anser sig ha behov av. Någon skyldighet för kommunen att göra detta för att kunna bereda henne fortsatt arbete föreligger dock inte. Frågan är då om det funnits andra arbetsuppgifter som kommunen bort anvisa henne. Därmed kommer man också in på frågan vilka utredningar och andra åtgärder kommunen vidtagit för undersöka möjligheterna till omplacering av N.T.. Som nämnts i det föregående åligger det arbetsgivaren att göra en noggrann utredning i omplaceringsfrågan och därvid verkligen ta till vara föreliggande möjligheter att ordna en omplacering.

I detta sammanhang finns det anledning att framhålla några av förbundet anförda omständigheter, nämligen följande. N.T. hade sammanträffanden med en personalkonsulent i juni och oktober 1990 samt i april 1991. Det senare resulterade i placeringen vid den mindre cafeterian. Hennes fall behandlades också i februari 1993 vid ett möte med anpassningsgruppen. Därefter hade hon ett nytt sammanträffande med personalkonsulenten i maj 1994. Vid detta tillfälle berördes inte möjligheten till omplacering till andra arbetsuppgifter. I redovisningen från detta tillfälle finns inga synpunkter från anpassnings- och rehabiliteringsgruppen eller förslag till åtgärder omnämnda. I november 1994 sammanträffade N.T. med en företrädare för kommunen. Det som förekom då var endast att hon erbjöds ett avgångsvederlag om hon sade upp sig själv. Detta erbjudande avböjde hon i december. I januari 1995 vidtogs uppsägningen. Dessa uppgifter har kommunen inte bestritt. Kommunen har inte heller påstått att det förekommit några andra sammanträffanden mellan N.T. och företrädare för kommunen vid vilka omplaceringsmöjligheterna skulle ha berörts. Den slutsats som måste dras av detta är att omplaceringsfrågan över huvud taget inte tagits upp med henne inför uppsägningen eller ens under en period på flera år innan uppsägningen vidtogs.

Kommunen har uppgett att den gjort omplaceringsutredningen på det sätt den funnit lämpligt. Enligt kommunen har arbetet med att finna andra arbetsuppgifter åt N.T. tillgått på följande sätt. Innan lediga tjänster utlystes gick företrädare för kommunen igenom dessa för att bedöma om det fanns någon lämplig tjänst för bl.a. henne. Man bedömde att de lediga tjänsterna inte var lämpliga för henne. Någon mer ingående beskrivning av hur detta arbete bedrivits och vilka bedömningar som gjorts har dock inte lämnats.

Enligt arbetsdomstolens mening finns det med hänsyn till hur arbetet med att finna omplaceringsmöjligheter bedrivits i detta fall på två sätt risk för att de omplaceringsmöjligheter som måhända funnits inte kunnat utnyttjats. Genom att omplaceringsfrågan inte tagits upp med N.T. eller hennes fackliga organisation under en mycket lång tid före uppsägningen kan de som satts att utreda möjligheterna till omplacering till lediga tjänster vid tiden för uppsägningen ha saknat erforderlig kännedom om hennes arbetsförmåga vid den tidpunkten och det har inte utretts vilka önskemål hon själv då kunde ha haft i detta avseende. Det finns också en risk för att de som haft att utreda omplaceringsmöjligheterna inte haft tillräcklig kunskap om innehållet i alla de arbeten som varit lediga för att kunna bedöma om N.T., eventuellt efter viss utbildning eller med hjälpmedel, skulle kunna klara av att utföra något av dem.

Sammanfattningsvis finner arbetsdomstolen följande. Det är visserligen möjligt att det förhåller sig som kommunen gjort gällande, nämligen att omplaceringsmöjligheter saknats. Men med hänsyn till hur kommunens arbete med omplaceringsfrågan bedrivits uppkommer det en osäkerhet i denna fråga. Denna osäkerhet medför att kommunen inte kan sägas ha fullgjort sina skyldigheter när det gällt att utreda och utnyttja eventuella möjligheter att omplacera N.T..

Av den bedömning som arbetsdomstolen nu gjort följer att kommunen inte visat att uppsägningen av N.T. är sakligt grundad och att uppsägningen skall ogiltigförklaras. Arbetsdomstolen har därmed inte anledning att gå in på frågan om kommunen fullgjort sina skyldigheter i rehabiliteringshänseende och vilken betydelse det kan ha för uppsägningsfrågan eller frågan om omplaceringsskyldigheten endast avser den aktuella förvaltningen eller hela kommunen.

Kommunen har också genom att uppsägningen inte är sakligt grundad ådragit sig skyldighet att utge allmänt skadestånd till N.T. Detta skadestånd bör bestämmas till 40 000 kr.

Rättegångskostnader

Vid denna utgång skall kommunen förpliktas utge ersättning för förbundets rättegångskostnader. Om det yrkade beloppet råder i och för sig ingen tvist. På grund av att huvudförhandlingen i arbetsdomstolen den 16 oktober 1997 ställdes in sedan förbundet vid denna åberopade ett nytt bevis, har kommunen - för det fall kommunen förlorar målet - yrkat att den av förbundet yrkade ersättningen för rättegångskostnader skall nedsättas med 20 000 kr. Förbundet har överlämnat till arbetsdomstolen att pröva skäligheten av kommunens yrkande i detta avseende.

Först vid huvudförhandlingen i arbetsdomstolen den 16 oktober 1997 åberopade förbundet ett av Malmöhus läns allmänna försäkringskassa meddelat beslut den 11 mars 1997, som innebar att N.T.:s ansökan om förtidspension avslogs. Annat har inte framkommit än att det varit möjligt för förbundet att redan före huvudförhandlingen meddela att nytt bevis skulle åberopas. På grund härav har förbundet genom försummelse bl.a. vållat kostnad för motparten och är därmed jämlikt 18 kap. 6 § rättegångsbalken skyldigt att ersätta sådan kostnad. Skäl att sätta ned den av förbundet yrkade ersättningen för rättegångskostnader med 20 000 kr föreligger därmed.