AD 1998 nr 17

Parter:

K.K., Aktiebolaget; Industrifacket

Nr 17

Aktiebolaget K.K.

mot

Industrifacket.

Aktiebolaget K.K. (hädanefter bolaget) är verksamt inom textilbranschen. Bolaget har ett tjugotal anställda. Bolaget är inte medlem i någon arbetsgivarorganisation och har inte själv tecknat något kollektivavtal.

Vid bolagets driftsenhet i Saltsjöbaden finns två arbetstagare som är medlemmar i Industrifacket (hädanefter förbundet).

Förbundet begärde vid förhandlingar under våren 1997 att bolaget skulle teckna kollektivavtal. Förhandlingarna avslutades i oenighet den 26 maj 1997, varvid bolaget förklarade sig inte vara intresserat av att ingå något kollektivavtal.

Efter vissa ytterligare kontakter mellan parterna varslade förbundet den 3 oktober 1997 om stridsåtgärder i form av arbetsnedläggelse och blockad.

Bolaget väckte den 17 oktober 1997 talan mot förbundet vid Stockholms tingsrätt och yrkade därvid att förbundet skulle förpliktas att omedelbart återtaga det varsel om olovliga stridsåtgärder i form av arbetsnedläggelse och blockad mot bolaget som framställts. Yrkandet framställdes även interimistiskt.

Den 20 oktober 1997 utlöstes stridsåtgärderna, men återkallades någon dag senare. Därefter och åtminstone fram till dagen för huvudförhandling i målet har inga ytterligare stridsåtgärder vidtagits. Varslet kvarstår dock.

I beslut den 13 november 1997 avslog tingsrätten bolagets yrkande om interimistiskt förordnande. Genom beslut den 5 december 1997 överlämnade tingsrätten målet till arbetsdomstolen.

I arbetsdomstolen har bolaget framställt samma yrkande som vid tingsrätten, dvs. att förbundet skall förpliktas att omedelbart återta varslet om stridsåtgärder.

Förbundet har bestritt bolagets talan.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader.

Till utveckling av sin talan har parterna anfört i huvudsak följande.

Bolaget

Förbundet begärde under våren 1997 att bolaget skulle teckna kollektivavtal. En första förhandling hölls den 13 maj, varvid förbundet redogjorde för sina krav. Bolaget ansåg sig inte ha något intresse av att sluta kollektivavtal. Bolaget uppfattade att förbundet ställde som ultimatum att bolaget skulle godta det av förbundet framlagda utkastet till kollektivavtal, det s.k. IG-avtalet. Det sades därvid att delar av det föreslagna avtalet inte var förhandlingsbara. Trots att förbundets lokalombudsman G.N. höll med om att de av bolaget tillämpade anställningsvillkoren var förmånligare för de anställda än avtalsförslagets framhärdade förbundet i uppfattningen att IG-avtalet skulle ingås. Som skäl för detta uppgavs att det i förbundets stadgar sägs att det skall finnas ett gällande kollektivavtal på arbetsplatser där förbundet har medlemmar. Bolaget föreslog att de av bolaget tillämpade anställningsvillkoren skulle ligga till grund för ett kollektivavtal. Detta förslag förkastades av förbundet.

Bolaget meddelade slutligen den 26 maj 1997 att det inte önskade ingå ett kollektivavtal med förbundet. Vid diskussioner mellan bolagets verkställande direktör E.C. och de två anställda medlemmarna i förbundet, L.B. och K.T., framkom att inte heller de var intresserade av ett kollektivavtal.

Förbundet återkom efter sommaren och meddelade att det hade för avsikt att försätta bolaget i blockad. I ett brev som bolaget erhöll den 3 oktober 1997 varslade förbundet om stridsåtgärder. Stridsåtgärderna påbörjades måndagen den 20 oktober 1997 och pågick endast under denna dag. Vid denna tidpunkt skrev L.B. och K.T. var sitt brev om att de inte ville delta i de fackliga stridsåtgärderna utan arbeta som vanligt.

Förhandlingar upptogs under medverkan av Statens Förlikningsmannaexpedition. Förbundet förklarade vid dessa förhandlingar åter att delar av det framlagda IG-avtalet inte var förhandlingsbara. Förbundet angav vidare att det utöver de varslade stridsåtgärderna också kunde bli aktuellt med sympatiåtgärder från andra fackförbund. Bolaget ansåg sig vara i en svår situation och övervägde att ansluta sig till arbetsgivarföreningen TEKO-industrierna. Någon sådan anslutning kom dock inte till stånd.

En jämförelse mellan förbundets avtalsförslag och de gällande anställningsvillkoren vid bolaget ger följande vid handen. Månadslönerna för L.B. och K.T. är 16 000 kr, vilket är mer än IG-avtalets lönenivå. Bolaget gör inga löneavdrag vid korttidsfrånvaro för sjukdom eller vård av sjukt barn. Enligt IG-avtalet görs däremot löneavdrag, dag 1 med 100 procent, dag 2 och 3 med 25 procent och därefter med 10 procent fram till dag 14. Bolaget liksom IG-avtalet följer semesterlagens bestämmelser, men därutöver ger bolaget ledigt alla klämdagar. Dessutom tillämpas förskottssemester. Har förskottssemester uttagits, efterskänks denna efter tre års anställning i bolaget. Bolaget tillhandahåller fria arbetskläder, mellanmål och vid övertidsarbete fri kost. Övertidsarbete kompenseras med att motsvarande tid tas ut i ledighet. Bolaget har ett försäkringspaket hos försäkringsbolaget Trygg Hansa. Bolaget har med hjälp av en försäkringsmäklare jämfört olika försäkringsalternativ och kommit fram till att den försäkringslösning som bolaget har är bättre än t.ex. AMF-försäkringarna. Premien är något mer än sex procent av lönesumman. Bolaget erlägger dessutom en tilläggsavgift för en TGL- försäkring för sina anställda. Trygg Hansa-försäkringen består av tre delar, tryggplan, olycksfallsförsäkring och TGL. Tryggplanen innehåller ålders- och familjepension samt sjukförsäkring. Vidare finns en olycksfallsförsäkring som gäller arbetstid och fritid samt resor till och från arbetet. Vid fall av 100-procentig invaliditet kan utgå ett maximalt belopp på omkring 1,4 miljoner kronor, vilket skall jämföras med AMF-försäkringarnas motsvarande takbelopp på omkring 350 000 kronor. Därtill tillkommer en vanlig tjänstegrupplivförsäkring. I paketet ingår också en så kallad premiebefrielse. Premiebefrielse innebär att försäkringarna fortsätter att gälla för de anställda även om arbetsgivaren på grund av obestånd inte kan betala premien.

Sammantaget hävdar bolaget att dess anställningsvillkor är bättre än IG- avtalets. Vid bedömande av de varslade stridsåtgärdernas lovlighet måste också beaktas att bolaget befinner sig i en utsatt situation. Dess framtid äventyras om stridsåtgärderna vidtas. Bolaget får dagligen reaktioner från kunder som undrar om bolaget kommer att kunna hålla sina leveranstider m.m.

I första hand gör bolaget gällande att de av förbundet varslade stridsåtgärderna utgör en kränkning av bolagets negativa föreningsfrihet. Den negativa föreningsfriheten skyddas av artikel 11 i Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Europakonventionen gäller numera som svensk lag och är därmed direkt tillämplig i tvisten. Artikel 11 skyddar rätten att stå utanför en arbetsgivarorganisation.

Stridsåtgärderna syftar till att förmå bolaget att antingen ansluta sig till en arbetsgivarorganisation eller teckna ett av förbundet dikterat kollektivavtal. Vid bedömningen om kränkning har skett skall särskilt beaktas att det inte föreligger några rimliga proportioner mellan stridsåtgärderna och det mål som åsyftas med dessa. Vid bolaget arbetar två av förbundets medlemmar. De förklarade i samband med att varslet utlöstes att de inte ville delta i stridsåtgärderna. De anställda har bättre anställningsvillkor hos bolaget än vad som följer av IG-avtalet. Bolaget anser att stridsåtgärderna saknar ett legitimt fackligt syfte.

I andra hand gör bolaget gällande som en självständig grund - således även om stridsåtgärderna är tillåtliga enligt Europakonventionen - att stridsåtgärderna står i konflikt med den proportionalitetsprincip vilken numera gäller som en allmän rättsgrundsats enligt svensk rätt. Förbundets kollektivavtalsförslag innehåller sämre villkor än de som redan tillämpas vid bolaget, och de varslade stridsåtgärderna står därför inte i proportion till det syfte som förbundet har med sina åtgärder.

Förbundet

Förbundet och dess lokalavdelning i Stockholm har de senaste åren haft kontakt med en rad mindre, oorganiserade arbetsgivare som bland sina anställda har medlemmar i förbundet. Vanligtvis uppstår inga problem, utan arbetsgivaren väljer antingen att teckna ett kollektivavtal med förbundet eller att bli medlem i en arbetsgivarförening och därigenom bli bunden av kollektivavtal.

Kontakten med bolaget i detta mål inleddes med anledning av att en av förbundets medlemmar felaktigt hade blivit uppsagd och begärde hjälp av förbundet.

Det av förbundet föreslagna kollektivavtalet, det s.k. IG-avtalet, är ett självständigt kollektivavtal som hämtar sitt innehåll från förbundets övriga avtal på olika avtalsområden. IG-avtalet är särskilt utformat för sådana arbetsgivare som inte vill ansluta sig till någon arbetsgivarförening. Avtalet medger lokal anpassning och detta har också diskuterats med bolaget. Förbundet har tillsammans med bolagets representanter noggrant gått igenom avtalet punkt för punkt och angivit vad som är förhandlingsbart med avsikten att skapa ett företagsavtal. Frågor som förbundet var villigt att förhandla om gällde t.ex. reglering av arbetstid, löner, sjuklön, tillägg för obekväm och förskjuten arbetstid, övertidsarbete och avlöningens utbetalande. Bolaget utfäste sig att återkomma i dessa delar med ett eget förslag till avtalstext. Bolaget återkom dock aldrig med något förslag. Frågor som förbundet inte var villigt att förhandla om gällde t.ex. avtalets omfattning, tillämpning av månadslön, uppbörd av fackliga avgifter, föreskrifter om arbetsmiljöns beskaffenhet, försäkringar, semester samt ingående och upphörande av anställning.

Anställnings- och avtalssvillkoren vid bolaget är inte fördelaktigare än de som följer av IG-avtalet. En annan sak är att förbundets båda medlemmar K.T. och L.B. har löner som är högre än kollektivavtalets minimilöner. Minimilöner är till för att höjas och är således inte styrande för de utgående lönerna.

Inte heller i andra avseenden är bolagets anställningsvillkor bättre än IG-avtalets. I IG-avtalet regleras rätten till övertidsersättning och ersättning för förskjuten och obekväm arbetstid, ingetdera betalas av bolaget vid sådant arbete. Bolaget hävdar att sjukavdrag inte görs vid korttidssjukdom. Förbundet bestrider detta eftersom sjukavdrag åtminstone fram till nyligen har gjorts av bolaget. Förskottssemester kan arbetsgivaren enligt semesterlagen inte återkräva efter fem års anställning. Den rätt till fria arbetskläder som tillämpas av bolaget gäller också enligt IG-avtalet.

När det gäller det försäkringsskydd som bolaget har påstått föreligga ifrågasätter förbundet om detta över huvud taget existerar. Förbundet har inte sett några skriftliga uppgifter om detta. Personalen har inte blivit informerad om något försäkringsskydd. Det presenterade försäkringspaketet ger i alla händelser sämre förmåner än kollektivavtalets AMF-försäkringar. Några av skillnaderna mellan AMF- försäkringar och privata försäkringar är följande. AMF-försäkringarna gäller alla anställda även korttidsanställda och inte bara de som företaget beslutar skall ingå. AMF-försäkringarna ger skydd inte bara under anställningen utan också ett efterskydd under två år och under ålderspensionering. Privata försäkringar har inte ett så omfattande efterskydd. I AMF-försäkringspaketet finns också en garanti som skyddar de anställda även om arbetsgivaren inte betalar premien. I TFA- försäkringsskyddet finns två viktiga komponenter. Vid arbetsskada som arbetsgivaren eller den anställde är vållande till är arbetsgivaren direkt skyldig att betala i enligt med ersättningsreglerna i skadeståndslagen. Vid arbetsskada som leder till bestående invaliditet är arbetsgivaren skyldig att ersätta framtida inkomstförlust. TGL- försäkringarna är sannolikt likvärdiga, med den skillnaden att det i AMF-försäkringspaketet även finns ett efterskydd. I IG-avtalets försäkringsskydd ingår också en AGB-försäkring som innebär att ersättning kan utgå vid förlust av anställning samt en AGS-försäkring som är ett särskilt tillägg vid sjukdom. Därutöver ingår en avtalspension. Arbetsgivaren är skyldig att avsätta 3,5 procent av lönesumman till en försäkring som arbetstagaren själv placerar.

Förbundet uppfattade saken så att bolaget inte genomförde förhandlingarna i syfte att ingå avtal med förbundet. Förbundet var på sin sida flexibelt och villigt att sträcka sig långt för att anpassa avtalet till bolagets önskemål. Förbundet har förståelse för att mindre företag har sina speciella problem.

Förbundets medlemmar på arbetsplatsen, L.B. och K.T., önskar att det skall gälla kollektivavtal på arbetsplatsen. Deras brev i samband med stridsåtgärden skrevs därför att de då hade uppfattningen att arbetsläget vid den tidpunkten krävde att de inställde sig i arbete.

I rättsligt hänseende gör förbundet gällande följande. Rätten att vidta stridsåtgärder är reglerad i 2 kap.17 §regeringsformen. Denna rätt kan begränsas genom lag eller avtal. Den speciallag som reglerar inskränkningarna är medbestämmandelagen och den åberopas i detta mål inte av bolaget. Medbestämmandelagen gäller som speciallag framför de allmänt hållna bestämmelserna i Europakonventionen, och denna är därför över huvud taget inte tillämplig i detta fall.

Förbundet gör vidare gällande att Europakonventionen inte kan åberopas i tvister mellan enskilda. Att konventionen gäller som lag innebär endast att den kan åberopas i tvister mellan den enskilde och staten.

Beträffande artikel 11 i Europakonventionen gör förbundet gällande att den inte innefattar något skydd för ett aktiebolag. Bolaget kan alltså redan av denna anledning inte med framgång åberopa artikeln.

Artikel 11 i Europakonventionen har i varje fall inte den innebörden att en arbetsgivare har rätt att inte teckna kollektivavtal. Detta har klargjorts genom Europadomstolens dom i målet G. mot Sverige. Vad förbundet krävde vid förhandlingarna under våren och hösten 1997 var att bolaget skulle sluta ett kollektivavtal, och något krav på att bolaget skulle bli medlem i en arbetsgivarorganisation framställdes inte. Det föreligger dessutom ett legitimt fackligt syfte med stridsåtgärderna. Syftet med ett kollektivavtal är ge medlemmarna bättre anställningsvillkor och att skydda dem i olika avseenden. Om bolagets negativa föreningsrätt skyddas enligt artikel 11, har denna rätt alltså inte kränkts i detta fall.

Bolaget har i andra hand gjort gällande att det finns en allmän rättsgrundsats om att fackliga stridsåtgärder måste stå i proportion till de syften som skall främjas med dem. Någon sådan princip kan enligt förbundets bestämda mening inte tillämpas som en självständig grund för inskränkning i den grundlagsskyddade strejkrätten. Rätten att vidta stridsåtgärder mot arbetsgivare som inte är bundna av kollektivavtal och som inte kan åberopa Huvudavtalet är principiellt sett obegränsad. Vare sig arbetsgivaren är medlem i en arbetsgivarorganisation eller ej kan stridsåtgärder vidtas mot honom, om han inte är bunden av kollektivavtal. För övrigt vill förbundet tillägga att de i detta fall varslade stridsåtgärderna givetvis inte kan anses som oproportionerliga med hänsyn till det syfte som legat bakom dem.

Domskäl

Aktiebolaget K.K. är inte medlem i någon arbetsgivarorganisation. Bolaget har ett tjugotal anställda, av vilka två är medlemmar i förbundet. Mellan bolaget och förbundet gäller inte något kollektivavtal. Förbundet krävde under våren och hösten 1997 att bolaget skulle teckna kollektivavtal. Frågan behandlades vid flera förhandlingstillfällen utan att enighet kunde uppnås mellan parterna. Förbundet varslade den 20 oktober 1997 om stridsåtgärder i form av arbetsnedläggelse och blockad. Sedan tvist uppkommit i frågan om förbundets rätt att vidta stridsåtgärder mot bolaget har emellertid enligt vad som upplysts i målet inga stridsåtgärder utlösts i avvaktan på att tvisten avgörs.

Tvisten i målet gäller frågan om de av förbundet varslade stridsåtgärderna mot bolaget är olovliga. Bolaget har gjort gällande att så är fallet, medan förbundet har hävdat att det inte föreligger något rättsligt hinder mot stridsåtgärderna.

Parterna i målet är ense om att de varslade stridsåtgärderna inte strider mot de regler om fredsplikt som återfinns i medbestämmandelagen. Bolagets talan grundas i stället främst på uppfattningen att stridsåtgärderna kränker den negativa föreningsrätt som tillkommer bolaget enligt artikel 11 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (i det följande Europakonventionen), vilken numera gäller som lag här i landet.

Förbundet har riktat ett antal olika rättsliga invändningar mot bolagets talan. Förbundet har för det första bestritt att konventionen är tillämplig framför medbestämmandelagen i en situation av det föreliggande slaget. Vidare har förbundet gjort gällande att konventionen inte kan åberopas i tvister mellan enskilda rättssubjekt samt att konventionen inte innefattar något föreningsrättsligt skydd för andra än fysiska personer. Slutligen har förbundet anfört att den av bolaget åberopade artikeln i varje fall inte har en sådan materiell innebörd att de varslade stridsåtgärderna strider mot den.

Arbetsdomstolen skall i det följande i skilda avsnitt behandla de nu i korthet återgivna rättsliga invändningarna från förbundets sida. Slutligen skall domstolen gå in på frågan om stridsåtgärderna strider mot en allmän proportionalitetsprincip som enligt bolaget numera gäller enligt svensk rätt.

Allmänt om Europakonventionen

Lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (den s.k. inkorporeringslagen) trädde i kraft den 1 januari 1995. Lagen innebär att bl.a. den angivna konventionen, som tillkom år 1950, skall gälla som lag här i landet.

Att konventionen gäller som lag innebär att den kan tillämpas direkt av domstolar och myndigheter här i landet (se prop. 1993/94:117 s. 33). För tolkningen av konventionens artiklar är Europadomstolens praxis av omedelbar betydelse. Detta gäller inte bara i fråga om sådana avgöranden av den domstolen som tillkommit före inkorporeringen av konventionen i svensk lag, utan även senare tillkommen rättspraxis (jfr anf. prop. s. 73 f.).

Kan Europakonventionen åberopas i tvister mellan enskilda?

Förbundet har gjort gällande att Europakonventionen inte har den innebörden att den kan åberopas direkt i tvister mellan enskilda. Förbundet har menat att konventionen även sedan den inlemmats i den svenska lagstiftningen bara kan åberopas av enskilda i tvister mot staten.

Den nu berörda frågeställningen synes inte ha uttryckligen berörts i förarbetena till inkorporeringslagen. Som nämnts i det föregående har dock avsikten varit att konventionen skall kunna tillämpas direkt av domstolar och myndigheter. Enligt arbetsdomstolens mening följer det också av inkorporeringen av konventionen att sådana artiklar i konventionen som kan vara av betydelse i förhållandet mellan enskilda också skall kunna tillämpas i tvister mellan dem (jfr SOU 1993:40 Del B s.107).

Arbetsdomstolen kan på grund av det anförda inte instämma i förbundets uppfattning i denna del. Vad förbundet har anfört aktualiserar emellertid en annan fråga som berördes i förarbetena till inkorporeringslagen. Om utvecklingen skulle visa att det föreligger skillnader mellan Europakonventionen och den tidigare gällande svenska lagstiftningen, kan detta medföra olika svårigheter i rättstillämpningen. Skulle konventionen exempelvis innefatta inskränkningar i den fackliga konflikträtten utöver dem som följer av medbestämmandelagen, kommer det att saknas uttryckliga regler om de sanktioner i form av skadestånd eller annat som skall drabba den som bryter mot fredsplikten. I lagstiftningsärendet uttalades därvid att det i första hand är en uppgift för lagstiftaren att löpande se till att den inhemska rätten överensstämmer med konventionen även sedan denna inkorporerats i svensk rätt (se prop. 1993/94:117 s. 40 f. och 73 f.). Av skäl som kommer att framgå i det följande saknar arbetsdomstolen anledning att i detta mål gå närmare in på denna fråga.

Gäller medbestämmandelagen framför Europakonventionen i den aktuella situationen?

Förbundet har i denna del anfört i huvudsak följande. Rätten att vidta stridsåtgärder är skyddad i 2 kap. 17 § regeringsformen. Där anges att det föreligger en rätt att vidta stridsåtgärder, om ej annat följer av lag eller avtal. Den lag som därvid avses är medbestämmandelagen, vilken med sina regler om arbetsmarknadsstriden såsom särskild lag (lex specialis) är tillämplig framför Europakonventionen.

Vad förbundet har anfört kan ses mot bakgrund av vissa uttalanden i förarbetena till den lagstiftning som innebär att Europakonventionen blev lag. I förarbetena uppmärksammades att införandet av Europakonventionen i den svenska lagstiftningen kunde tänkas leda till konflikter med redan gällande lagstiftning. Därvid angavs olika möjligheter att tolkningsvis lösa sådana eventuellt uppkommande konflikter mellan de olika lagarna. Det betonades dock att man först måste undersöka om det verkligen föreligger någon sådan konflikt (se till det anförda prop.1993/94:117 s. 35 ff. och bet. KU 1993/94:24 s. 44 ff.).

En första fråga blir därmed om det skulle kunna föreligga någon lagkonflikt mellan medbestämmandelagen och Europakonventionen i det aktuella hänseendet. I den frågan kan arbetsdomstolen konstatera följande. Medbestämmandelagen bygger på att rätten att vidta stridsåtgärder i princip är fri. Lagen är utformad så att den anger de särskilda fall där stridsåtgärder är förbjudna (se 41, 41 a och 42 §§). Med denna uppbyggnad av medbestämmandelagen är det inte uteslutet att lagstiftaren i annan lagstiftning ställer upp förbud mot stridsåtgärder i andra situationer utan att detta innefattar någon direkt konflikt med medbestämmandelagen. Om Europakonventionen skulle innebära en ytterligare inskränkning i fredsplikten utöver vad som följer av medbestämmandelagen, synes detta följaktligen inte anses innefatta någon motsättning mellan dessa båda lagar (jfr Bergqvist m.fl., Medbestämmandelagen, 1997, s. 135).

Det anförda föranleder slutsatsen att reglerna i medbestämmandelagen inte såsom speciallag lägger något generellt hinder i vägen för en tillämpning av Europakonventionens artikel om föreningsrätt.

Skyddas aktiebolag av Europakonventionens artikel 11?

Förbundet har som redan nämnts gjort gällande att Europakonventionen ger skydd i föreningsrättsligt hänseende endast åt fysiska personer och att den därför inte kan åberopas av aktiebolag.

Något rättsfall från Europadomstolen som klargör att artikel 11 kan åberopas av aktiebolag synes inte föreligga. Klart är dock att artikeln har kunnat åberopas av vissa andra typer av juridiska personer, exempelvis en ideell förening (se rättsfallet Svenska Lokmannaförbundet mot Sverige). Klart är också att aktiebolag enligt Europadomstolens praxis har kunnat åberopa sådana artiklar i konventionen som är av den naturen att de kan ha aktualitet även för juridiska personer, exempelvis artikel 6 om rätten till domstolsprövning (se van Dijk m.fl., Theory and Practice of the European Convention on Human Rights, 1990, s. 41 f.). Även artikel 11 rörande föreningsrätten är av sådan natur. Enligt arbetsdomstolens mening måste det därför antas att artikeln i princip ger skydd även för ett aktiebolag.

Arbetsdomstolen kan på grund av det anförda inte godta förbundets nu angivna invändning. Det betyder att domstolen nu har att gå in på frågan om de varslade stridsåtgärderna strider mot Europakonventionens artikel 11.

Strider de varslade stridsåtgärderna mot Europakonventionens artikel 11?

Enligt artikel 11 i konventionen har var och en rätt till frihet att delta i fredliga sammankomster samt till föreningsfrihet, inbegripet rätten att bilda och ansluta sig till fackföreningar för att skydda sina intressen.

Artikelns ordalydelse tyder närmast på att det är den positiva föreningsrätten som har avsetts. Det står emellertid klart att artikeln enligt Europadomstolens praxis innefattar skydd även för den negativa föreningsrätten, dvs. rätten att stå utanför en organisation. Ett sådant synsätt kom första gången till klart uttryck i Europadomstolens dom år 1993 i målet S.A.S. mot Island. I den domen uttalas också att man har rätt att ställa kravet att en organisations åtgärder står i rimlig proportion till dess syfte.

Uttalanden om att artikel 11 innefattar skydd även för den negativa föreningsrätten förekommer även i Europadomstolens dom år 1996 i målet G. mot Sverige. Eftersom denna dom gäller en situation som har flera beröringspunkter med tvisten i detta mål finns det anledning att kort redovisa domens innehåll.

G. drev en restaurang på Gotland. Han var inte ansluten till någon arbetsgivarorganisation. Han var heller inte bunden av kollektivavtal och vägrade att ingå ett hängavtal med den fackliga organisationen, Hotell- och Restauranganställdas Förbund. Förbundet utfärdade blockad och bojkott mot G.. Sympatiåtgärder vidtogs av andra fackliga organisationer. G. sålde senare restaurangen. Inför Europadomstolen hävdade G. att försäljningen var en följd av de svårigheter som de fackliga stridsåtgärderna hade vållat honom. - Europadomstolen ansåg att de fackliga åtgärderna måste ha inneburit en avsevärd påtryckning på G. att gå med på förbundets begäran om att han skulle vara bunden av kollektivavtal. Han hade två sätt att göra detta: antingen genom att gå in i en arbetsgivarorganisation eller genom att teckna hängavtal. Europadomstolen ansåg att utövandet av G:s föreningsrätt därigenom berördes i viss utsträckning. Europadomstolen uttalade vidare, liksom tidigare i fallet S., att artikel 11 skyddar även den negativa föreningsfriheten. Staterna fick anses skyldiga att i viss utsträckning ingripa i relationer mellan enskilda i syfte att tillse att denna frihet respekterades, men när det gällde relationerna på arbetsmarknaden fick staterna anses ha stor frihet att avgöra var gränserna skulle gå för statligt ingripande och vilka medel som skulle komma till användning. I det aktuella fallet hade G. haft möjlighet att tillmötesgå de fackliga kraven utan att ansluta sig till en arbetsgivarorganisation, nämligen genom att teckna ett hängavtal. Ett sådant avtal skulle inte vara mera ofördelaktigt för honom i ekonomiskt hänseende. Artikel 11 innefattade i sig inte någon rätt att inte ingå kollektivavtal. Ett tvång som inte i betydande utsträckning påverkar utövandet av föreningsfriheten strider inte mot artikel 11, även om tvånget orsakar ekonomisk skada. Europadomstolen tillade att G. inte hade styrkt sina påståenden om att han tillämpade anställningsvillkor som var förmånligare än kollektivavtalets samt att det inte fanns skäl att betvivla att stridsåtgärderna hade vidtagits mot bakgrund av sådana legitima intressen som är förenliga med artikel 11. Sammanfattningsvis fann Europadomstolen att det inte var fråga om någon överträdelse av artikel 11.

I det fall som arbetsdomstolen nu har att bedöma föreligger bl.a. följande omständigheter. Förbundet, som har två medlemmar på arbetsplatsen, har velat teckna ett särskilt kollektivavtal med bolaget. Förbundet har inte krävt att bolaget skall gå in som medlem i någon arbetsgivarorganisation. Bakgrunden till förbundets krav på kollektivavtal är bl.a. att förbundet gör bedömningen att dess medlemmars ekonomiska intressen främjas genom ett sådant avtal. Förbundet har som exempel på detta angett att dess medlemmar genom kollektivavtalet skulle bli berättigade till särskild övertidsersättning, något som ostridigt inte är fallet enligt de anställningsvillkor som nu tillämpas av bolaget.

En tillämpning på det föreliggande fallet av de principer som Europadomstolen har angett i domen G. mot Sverige kan enligt arbetsdomstolens mening inte föranleda att de av förbundet varslade stridsåtgärderna bedöms som stridande mot bolagets föreningsrätt enligt konventionens artikel 11. Arbetsdomstolen kan därför inte finna att det föreligger något rättsligt hinder mot stridsåtgärderna enligt den nu behandlade av bolaget angivna grunden.

Strider de varslade stridsåtgärderna mot en allmän rättsgrundsats om proportionalitet?

Bolaget har i denna del hävdat att det numera gäller en allmän rättsgrundsats innebärande att det måste föreligga en rimlig proportionalitet mellan de åtgärder som en part vidtar och de syften som skall främjas med åtgärderna. Enligt bolaget strider de varslade stridsåtgärderna mot denna rättsgrundsats bl.a. eftersom de enligt bolagets uppfattning kan komma att leda till allvarliga ekonomiska skador för bolaget.

Vad bolaget nu har gjort gällande innebär att även en stridsåtgärd som inte strider mot Europakonventionen skulle kunna vara otillåten såsom stridande mot en allmän rättsgrundsats av den angivna innebörden. Bolaget har med andra ord menat att det enligt oskriven svensk rätt, oberoende av Europakonventionen, numera gäller en proportionalitetsprincip som innefattar begränsningar i rätten att vidta fackliga stridsåtgärder.

Vad bolaget har anfört i denna del saknar rättsligt stöd. Någon allmän rättsgrundsats med den av bolaget angivna innebörden gäller inte i vårt land på området för fackliga konflikter. Arbetsdomstolen kan därför inte finna att det heller på denna grund föreligger något rättsligt hinder mot de av förbundet varslade stridsåtgärderna.

Sammanfattning, rättegångskostnader

Det anförda innebär att det inte föreligger något rättsligt hinder mot de av förbundet varslade stridsåtgärderna. Bolagets talan skall därför lämnas utan bifall.

Med denna utgång i målet skall bolaget ersätta förbundet för dess rättegångskostnader. Om beloppet råder det inte tvist.