NJA 2015 s. 899

Kan kränkning av Europakonventionen genom en facklig stridsåtgärd medföra skadeståndsansvar?

Stockholms tingsrätt

H.G. förde vid Stockholms tingsrätt den talan mot Svenska Byggnadsarbetareförbundet som framgår av tingsrättens dom.

Tingsrätten (rådmännen Malou Ålander och Joakim Munter samt tingsnotarien Lena Rönnblad Westrup) anförde i mellandom den 10 juli 2012 följande.

Bakgrund

H.G. ägde och drev byggföretaget HGS Linköping Aktiebolag (HGS) som inte tecknat kollektivavtal. Svenska Byggnadsarbetareförbundet (Byggnads) inledde under våren 2006 förhandlingar med HGS för att förmå HGS att teckna kollektivavtal genom att antingen inträda i Sveriges Byggindustrier (”BI”) eller teckna hängavtal. Det kollektivavtal som avsågs var det s.k. Byggnadsavtalet från år 2000 (”Byggnadsavtalet”).

I Byggnadsavtalet ingick ett system med granskningsavgifter, innebärande att 1,5 % av de anställdas löner skulle betalas till Byggnads, enligt uppgift för kontroll av löner. Om en arbetsgivare var organiserad i BI betalades granskningsarvodet genom avdrag från arbetstagarnas löner. Om arbetsgivaren i stället var oorganiserad utgjorde granskningsarvodet en tillkommande kostnad för arbetsgivaren utöver avtalad lön. Byggnads och HGS kunde inte enas om avtalsinnehållet. Den 8 juni 2006 varslades HGS om stridsåtgärder och den 22 juni 2006 försattes HGS i blockad av Byggnads. När stridsåtgärderna trädde i kraft hade HGS tre anställda och ingen av dessa var medlem i Byggnads eller något annat fackförbund.

Frågan om Byggnadsavtalets granskningssystem blev föremål för prövning av Europadomstolen i målet Evaldsson m.fl. mot Sverige (dom meddelad den 13 februari 2007). Europadomstolen uttalade att granskningsavgifter får tas ut endast för att täcka faktiska kostnader för utfört granskningsarbete, att systemet brast i insyn och att det därför inte kunde uteslutas att avgifterna delvis gick till allmänfacklig verksamhet. Den bristande redovisningen av granskningsavgifterna konstaterades utgöra en kränkning av den europeiska konventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).

Byggnadsavtalet löpte ut den 31 mars 2007 och den 24 april 2007 tecknades ett nytt kollektivavtal mellan Byggnads och BI, med uteslutande av reglerna om granskningsarvode. HGS tecknade därefter ett hängavtal med Byggnads den 14 juni 2007, varvid Byggnads hävde stridsåtgärderna.

Den 19 juni 2007 försattes HGS i konkurs. I konkursförvaltarens förvaltarberättelse anges att blockaden synes ha varit den huvudsakliga orsaken till obeståndet.

H.G. har väckt talan mot Byggnads med yrkande om ekonomiskt och ideellt skadestånd jämte ränta. Som grund för sin talan gör H.G. gällande att Byggnads, genom att från den 22 juni 2006 till den 14 juni 2007 ha vidtagit stridsåtgärder mot HGS med krav på HGS att teckna kollektivavtal med innehåll i strid med Europakonventionen, i första hand har orsakat HGS ekonomisk och ideell skada eller i andra hand har orsakat H.G. ekonomisk skada. HGS gör gällande att stridsåtgärderna var i strid med HGS föreningsfrihet enligt artikel 11 och äganderätt enligt första artikeln, första tilläggsprotokollet i Europakonventionen. H.G. har av HGS konkursbo förvärvat samtliga HGS skadeståndsanspråk mot Byggnads.

Byggnads har bestritt H.G:s yrkanden.

Efter att tingsrätten hållit muntlig förberedelse är parterna överens om att frågan om skadeståndsansvar kan uppkomma för påstådda kränkningar av rättigheter enligt Europakonventionen skall avgöras genom mellandom. Efter att parterna lämnat förslag på mellandomstema har tingsrätten i beslut den 23 februari 2012 formulerat mellandomstemat enligt nedan.

Mellandomstema

Kan skadeståndsansvar för privata rättssubjekt på den svenska arbetsmarknaden uppkomma vid kränkningar av rättigheterna enligt Europakonventionen?

Yrkanden

H.G. har yrkat att tingsrätten besvarar den i mellandomstemat ställda frågan jakande medan Byggnads yrkat att frågan skall besvaras nekande.

Domskäl

Inledning

I tingsrättens beslut angående mellandomstema angavs att frågan i målet gällde huruvida de av H.G. påstådda kränkningarna av hans rättigheter enligt Europakonventionen innebär att Byggnads kan åläggas skadeståndsansvar med direkt tillämpning av Europakonventionen. Detta är en fråga som främst rör rättstillämpningen vilket var en förutsättning för tingsrättens beslut att pröva frågan genom mellandom.

En annan utgångspunkt för prövningen är att det inte är fråga om tillämpning av konventionen i egentlig mening, jfr HD:s dom den 11 april 2012 i dess mål T 5858-10 där domstolen uttalade följande. När den som drabbats av en rättighetskränkning tillerkänts ideellt skadestånd är det fråga om en rättsföljd som vilar på nationell rätt i den meningen att det inte är fråga om att tillämpa konventionen. I stället handlar det om att rättighetskränkningen utgör en skadeståndsrättslig ansvarsgrund. I det målet var staten svarande.

Vidare är följande domar av intresse för tingsrättens prövning.

I NJA 2007 s. 747 rörde tvisten en försäkringstagare som stämt försäkringsgivaren med krav på skadestånd grundat bl.a. på påståendet att försäkringsgivaren i sin spaning på försäkringstagaren kränkt hennes rätt till privatliv enligt art. 8 i Europakonventionen. Tingsrätten beslutade i den tvisten att med tillämpning av 56 kap. 13 § RB till HD hänskjuta frågan i målet om art. 8.1 i Europakonventionen kan av svensk domstol tillämpas i skadeståndsmål mot annan än staten. HD besvarade den sålunda ställda frågan genom att förklara att tingsrätten inte kan ålägga försäkringsgivaren att betala skadestånd till försäkringstagaren med direkt tillämpning av art. 8 och 13 i Europakonventionen. Efter att HD fört ett resonemang rörande skadeståndsansvar för staten utan stöd av lag anfördes följande rörande skadeståndsansvar för enskilda.

I fråga om skadeståndsansvar för enskilda ställer sig saken annorlunda. Särskild vikt måste då fästas vid att enskilda skall kunna förutse de rättsliga följderna av sitt handlande. Europakonventionens innehåll har i väsentliga delar skapats genom Europadomstolens praxis. Europadomstolens tolkning är dynamisk och konventionen tolkas i ljuset av den allmänna utvecklingen och rådande samhällsförhållanden. Det kan då vara förenat med svårigheter för enskilda att förutse vad som kan strida mot art. 8 Europakonventionen. Än mer överraskande blir det om den enskilde åläggs en skadeståndsskyldighet som inte framgår vare sig av konventionens text eller av Europadomstolens praxis.

Vid en samlad bedömning, och då förutsebarhet har ett centralt rättsstatligt värde, får övervägande skäl anses tala mot att en enskild skall kunna åläggas att betala skadestånd på grund av en handling eller underlåtenhet som innebär överträdelse av art. 8 Europakonventionen i fall där skadeståndsskyldighet på grund av handlingen eller underlåtenheten inte följer av gällande svensk skadeståndsrätt ens inom ramen för en fördragskonform tillämpning.

I rättsfallet AD 1998 nr 17 (Kellerman) konstaterade Arbetsdomstolen att på arbetsmarknaden skall sådana artiklar i Europakonventionen som kan vara av betydelse för enskilda också kunna tillämpas i tvister mellan dem.

I målet Khurshid Mustafa och Tarzibachi mot Sverige (Europadomstolens dom den 16 december 2008) hade en privat hyresvärd vräkt en trebarnsfamilj från en lägenhet där de bott i mer än sex år, på grund av att de, för att kunna ta emot kultur- och nyhetssändningar på sitt hemspråk, hade en parabolantenn som sträckte sig utanför husets fasad. I domen konstaterades att domstolen rent teoretiskt inte var skyldig att pröva tvister av rent privat natur men att domstolen inte kunde förhålla sig passiv när en nationell domstols tolkning av en rättsakt såsom avtal framstår som oskälig, godtycklig, diskriminerande eller allmänt oförenlig med de principer som ligger till grund för Europakonventionen. Europadomstolen fann att vräkningen inte var en proportionerlig åtgärd varför en kränkning av rätten att ta emot information enligt artikel 10 Europakonventionen förelåg. Även av i NJA 2007 s. 747 anmärkta rättsfall från Europadomstolen framgår att staten har en positiv förpliktelse att se till att individers rättigheter skyddas även i förhållande till andra enskilda.

I Europadomstolens dom i målet Evaldsson m.fl. mot Sverige uttalade domstolen att det har överlämnats till parterna på arbetsmarknaden att reglera löner och diverse andra arbetsvillkor genom kollektivavtal samt konstaterade att det inte fanns någon statlig myndighet som övervakar att dess överenskommelser följs. Senare i domen konstaterar domstolen att ett system som [det svenska] i realiteten delegerar makten att lagstifta eller reglera viktiga arbetsrelaterade frågor till oberoende organisationer som agerar på marknaden kräver att dessa organisationer hålls ansvariga för sitt agerande.

I NJA 2009 s. 463 fastslogs att vid överträdelse av Europakonventionen i verksamhet som en kommun svarar för har kommunen ansetts kunna åläggas att betala skadestånd även utan särskilt lagstöd i den mån det behövs för att Sverige skall uppfylla sina förpliktelser enligt konventionen. Efter att HD konstaterat att det vid talan i Europadomstolen är staten som svarar även för kommuners kränkning av konventionen gick domstolen över till att pröva frågan i målet och angav följande.

Den i målet uppkomna frågan bör enligt HD:s mening lösas i enlighet med de överväganden som gjordes när skadeståndslagens bestämmelser om det allmännas skadeståndsansvar vid myndighetsutövning infördes. Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen svarar stat eller kommun för fel eller försummelser vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar (jfr prop. 1972:5 s. 505 ff.). I förarbetena till skadeståndslagen angavs vid införandet av bestämmelsen bl.a. att det torde ligga i kommunernas eget intresse att de också i skadeståndsrättsligt hänseende själva fick svara för sina funktionärers göranden och låtanden i tjänsten samt att ett eventuellt statligt skadeståndsansvar för kommunala åtgärder sannolikt skulle leda till ökad statskontroll av kommunerna (a. prop. s. 494 ff.). Det anförda framstår som aktuellt och relevant även för frågan om en kommun bör ansvara för konventionskränkningar.

I AD 2009 nr 89 uttalade Arbetsdomstolen följande. De svenska fackföreningarna har ett stort mått av självbestämmande och avsevärda befogenheter när det gäller åtgärder för att förmå arbetsgivare att teckna kollektivavtal. De får anses ha utövat ”sin rättsliga autonomi” när de vidtog stridsåtgärderna. Det framstår mot denna bakgrund som följdriktigt att skadeståndsansvar ska kunna utkrävas av de fackliga organisationerna.

NJA 2005 s. 608 får anses innebära en utvidgning av ansvaret för ren förmögenhetsskada. I rättsfallet fastslog HD att en tredje man som har handlat i samförstånd med ena parten i ett avtalsförhållande vid svek mot den andra parten har, eftersom handlandet bedömts vara kvalificerat otillbörligt, ansetts skyldig att ersätta ren förmögenhetsskada som handlandet orsakat. Målet rörde frågeställningen om ansvar för utomståendes medverkan till parts avtalsbrott och HD fann efter genomgång av äldre praxis samt i referatet anförd doktrin att följande skulle gälla i den aktuella tvisten.

På grundval av de sakförhållanden som hovrätten fastslagit kan konstateras att Frasses och Lotsbåten har agerat i samförstånd då Lotsbåten valde att bryta mot sina avtalsförpliktelser mot Max. Frasses har också haft vetskap om avtalet mellan Max och Lotsbåten och dess innehåll. Mot bakgrund av att Frasses haft intresse av lokalen och Max ovilja att låta lokalen komma i en konkurrents händer framstår Frasses och Lotsbåtens agerande i samförstånd som ett kringgående av de avtalsvillkor som gav Max rätt att på vissa villkor återfå lokalen. Vidare måste beaktas att Frasses genom sina aktieförvärv i Lotsbåten enligt vad hovrätten fastslagit hade ett bestämmande inflytande över Lotsbåten redan då avtalet mellan Max och Lotsbåten träffades. Frasses får därför anses ha medverkat till Lotsbåtens avtalsbrott på ett sådant kvalificerat otillbörligt sätt att bolaget ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot Max.1

H.G.

H.G. har sammanfattningsvis gjort följande gällande. Av NJA 2007 s. 747 följer att det är fråga om att göra en samlad bedömning av omständigheterna, att partsförhållandet är av central betydelse i sammanhanget, att det skall vara förutsebart med skadestånd som då skall åläggas genom svensk skadeståndsrätt eller en fördragskonform tolkning av svensk skadeståndsrätt.

Staten har sedan länge överlåtit ett stort ansvar på arbetsmarknadsorganisationerna och kollektivavtalen ersätter i betydande omfattning arbetsrättslig lagstiftning. Kollektivavtalen har vidare normerande verkan även för arbetstagare som inte är med i den avtalsslutande löntagarorganisationen och det är inte myndigheter utan huvudsakligen arbetstagarorganisationerna som bevakar att kollektivavtalen efterlevs. Mot bakgrund av Arbetsdomstolens uttalanden i Lavalmålet och med hänsyn till Europadomstolens praxis i målet Torgny Gustafsson mot Sverige och i målet Evaldsson m.fl. mot Sverige har det varit förutsebart för Byggnads att skadeståndsansvar kan följa på de vidtagna stridsåtgärderna, vilka ägde rum under tid då Evaldssonmålet var anhängigt i Europadomstolen.

Byggnads

Byggnads har sammanfattningsvis gjort följande gällande. Rätten att vidta stridsåtgärder i intressekonflikter skyddas av en rad olika internationella instrument, däribland Europakonventionen. När Europadomstolen tolkar konventionen sker hänvisning till övriga internationella instrument. Staten har en större ”margin of appreciation” avseende socialt känsliga frågor såsom arbetsmarknadsfrågor. Enligt svensk lag är stridsåtgärder tillåtna i syfte att förmå arbetsgivare att teckna kollektivavtal och det finns tillgång till effektiva rättsmedel i svensk lag. Mot bakgrund av utvecklingen av artikel 11 i konventionen skulle det inte överhuvudtaget vara förutsägbart att en facklig organisation som vidtar lagliga stridsåtgärder skulle kunna bli skadeståndsskyldig.

Tingsrättens bedömning

Kan skadeståndsansvar för privata rättssubjekt på den svenska arbetsmarknaden uppkomma vid kränkningar av rättigheterna enligt Europakonventionen? I det sålunda angivna mellandomstemat ligger underförstått att frågan gäller skadeståndsansvar utan särskilt lagstöd t.ex. genom en fördragskonform tolkning med Europakonventionen.

Europakonventionen gäller sedan Sveriges inträde i den Europeiska unionen som lag i Sverige. Av 2 kap. 19 § RF följer att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen. Genom denna hänvisning får konventionen karaktär av grundlag och dess bestämmelser i sig är gällande även mellan enskilda parter. Arbetsdomstolens konstaterande i rättsfallet AD 1998 nr 17 har därför inte någon självständig betydelse eftersom konventionen gäller som lag. Inte heller Europadomstolens praxis innebärande att staten har en positiv förpliktelse att se till att individers rättigheter skyddas även i förhållande till andra enskilda (se ovan) är ägnat att ge lösning åt den ställda mellandomsfrågan.

I det ovan nämnda rättsfallet NJA 2009 s. 463 fastslogs att vid överträdelse av Europakonventionen i verksamhet som en kommun svarar för har kommunen ansetts kunna åläggas att betala skadestånd även utan särskilt lagstöd i den mån det behövs för att Sverige skall uppfylla sina förpliktelser enligt konventionen. Det kan anmärkas att det då var fråga om att tolka skadeståndslagens bestämmelser om stat och kommuns (det allmännas) skadeståndsansvar vid felaktig myndighetsutövning fördragskonformt. En fackförenings handlande kan enligt tingsrättens mening inte jämställas med myndighetsutövning.

Den i NJA 2005 s. 608 fastslagna principen att en tredje man som har handlat i samförstånd med ena parten i ett avtalsförhållande vid svek mot den andra parten kan, om handlandet bedöms vara kvalificerat otillbörligt, vara skyldig att ersätta ren förmögenhetsskada som handlandet orsakat är en avvikelse från vad som annars gäller vid utomobligatoriskt skadeståndsansvar, nämligen att sådan skada endast ersätts om skadan vållats genom brott. Omständigheterna i målet var emellertid särpräglade i det att den tredje mannen haft bestämmande inflytande över den avtalspart som genom svek begick avtalsbrottet.

I målet Evaldsson m.fl. mot Sverige fastslog Europadomstolen att system som i realiteten delegerar makten att lagstifta eller reglera viktiga arbetsrelaterade frågor till oberoende organisationer som agerar på marknaden kräver att dessa organisationer hålls ansvariga för sitt agerande. Uttalandet gjordes emellertid i samband med en prövning av statens ansvar för en sådan organisations agerande och det kan därför inte utan vidare åberopas till stöd för att en enskild organisation skall kunna åläggas skadeståndsansvar.

I AD 2009 nr 89 var fråga om tillämpning av EU-rättsliga frågor. De slutsatser domstolen drog med anledning av det i målet inhämtade förhandsbeskedet om horisontell verkan av EU-rätten är inte överförbara till den i detta mål rådande situationen. Sverige har vid inträdet i EU överlämnat viss lagstiftningsmakt till unionen (EG) att uttolkas av EU-domstolen. Att Europakonventionen gjorts till lag i Sverige har inte inneburit motsvarande överföring av lagstiftningsmakt och detta även om konventionen på grund av 2 kap. 19 § RF fått karaktär av grundlag.

Även med beaktande av de av H.G. anförda argumenten finner tingsrätten vid en samlad bedömning, och då förutsebarhet i likhet med vad som anförts i NJA 2007 s. 747 även under nu aktuella förhållanden har ett centralt rättsstatligt värde, att övervägande skäl talar mot att privata rättssubjekt på den svenska arbetsmarknaden skall kunna åläggas att betala skadestånd på grund av de påstådda kränkningarna av rättigheterna enligt Europakonventionen i fall där skadeståndsskyldighet på grund av handlingen eller underlåtenheten inte följer av gällande svensk skadeståndsrätt ens inom ramen för en fördragskonform tillämpning. Den i mellandomstemat ställda frågan skall följaktligen besvaras nekande.

Domslut

Domslut

Tingsrätten förklarar att skadeståndsansvar för privata rättssubjekt på den svenska arbetsmarknaden inte kan uppkomma vid kränkningar av rättigheterna enligt Europakonventionen.

Svea hovrätt

Svenska Byggnadsarbetareförbundet överklagade i Svea hovrätt med det yrkande som framgår av hovrättens dom.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Jan Öhman, hovrättsråden Karin Kussak, referent, och Maria Wetterstrand Hagström samt tf. hovrättsassessorn Anna Spinnell) anförde i dom den 28 maj 2013 följande.

Mellandomstema

Parterna har i hovrätten enats om att precisera mellandomstemat enligt följande.

Kan skadeståndsansvar för privata rättssubjekt på den svenska arbetsmarknaden uppkomma vid kränkningar av rättigheterna enligt artikel 11 i Europakonventionen och artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen?

Yrkanden i hovrätten

H.G. har yrkat att hovrätten ska besvara den i mellandomstemat ställda frågan jakande.

Svenska Byggnadsarbetareförbundet (Byggnads) har motsatt sig att frågan besvaras jakande.

Hovrättens domskäl

Parterna har åberopat samma grunder och omständigheter som vid tingsrätten.

I målet, som vilar i tingsrätten, yrkar H.G. att Byggnads ska förpliktas att till honom betala 860 530 kr i ekonomiskt skadestånd och 200 000 kr i ideellt skadestånd jämte ränta. I andra hand yrkar H.G. att Byggnads ska betala 324 727 kr i ekonomiskt skadestånd och 200 000 kr i ideellt skadestånd jämte ränta. Som grund för sitt förstahandsyrkande gör han gällande att de stridsåtgärder som Byggnads har vidtagit med krav på att HGS Linköping AB (HGS) skulle teckna kollektivavtal med ett innehåll i strid med Europakonventionen har orsakat ekonomisk och ideell skada. Han hävdar vidare att stridsåtgärderna har kränkt bolagets rätt till föreningsfrihet enligt artikel 11 i Europakonventionen och rätt till skydd för egendom enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Enligt H.G. har HGS därigenom rätt till ekonomiskt och ideellt skadestånd i enlighet med de angivna artiklarna i kombination med artikel 13 i Europakonventionen samt skadeståndsrättsliga principer. H.G. har förvärvat HGS skadeståndsanspråk mot Byggnads.

Genom mellandomen aktualiseras frågan om svensk rätt innebär att en svensk allmän domstol kan ålägga en facklig organisation på den svenska arbetsmarknaden att betala skadestånd vid uppkomna kränkningar av rättigheterna enligt artikel 11 och artikel 1 första tilläggsprotokollet till Europakonventionen.

Sverige har som fördragsslutande part åtagit sig att inte kränka rättigheterna i Europakonventionen samt att ge enskilda parter rätt till ett effektivt rättsmedel på nationell nivå. HD har klarlagt att skadestånd med anledning av ett brott mot Europakonventionen ska prövas i första hand enligt svensk skadeståndsrätt (NJA 2005 s. 462). I den utsträckning Europakonventionen ger anledning till det ska bestämmelserna vid denna prövning tolkas fördragskonformt. Därutöver kan Europakonventionen ha en självständig betydelse vid en nationell skadeståndstalan mot staten. Staten har vid en sådan talan funnits skadeståndsrättsligt ansvarig för brott mot Europakonventionen (NJA 2005 s. 462, NJA 2007 s. 295, NJA 2007 s. 584, NJA 2010 s. 363 och NJA 2012 s. 211). Genom att rättighetskränkningar i dessa fall har utlöst ett skadeståndsansvar för staten har kravet på ett nationellt effektivt rättsmedel i artikel 13 i Europakonventionen tillgodosetts (NJA 2012 s. 211 p. 8). HD har utsträckt det skadeståndsrättsliga ansvaret för rättighetskränkningar till att även omfatta kommuner (NJA 2009 s. 463).

Frågan om att utsträcka det skadeståndsrättsliga ansvaret för brott mot Europakonventionen till att även omfatta en enskild part har varit föremål för prövning i HD. Den fann att en enskild inte kan åläggas att betala skadestånd till en annan enskild med direkt tillämpning av artikel 8 och 13 i Europakonventionen i fall en sådan skyldighet inte följer av svensk skadeståndsrätt (NJA 2007 s. 747). I rättsfallet angav HD att ett skadeståndsansvar för enskilda skiljer sig ifrån ett skadeståndsansvar för staten. Enligt HD gör sig särskilda hänsyn gällande när det gäller staten, eftersom staten inte bör kunna freda sig mot skadeståndsskyldighet genom att åberopa sin egen försummelse att uppfylla en konventionsgrundad förpliktelse att införa lagregler om skadeståndsskyldighet. När det gäller enskilda bör enligt HD å andra sidan särskild vikt fästas vid att enskilda ska kunna förutse de rättsliga följderna av sitt handlande.

På den svenska arbetsmarknaden har Europakonventionen fått betydelse i tvister mellan enskilda. Arbetsdomstolen har redan år 1998 hänvisat till att artiklar i Europakonventionen som är av betydelse i förhållandet mellan enskilda parter på arbetsmarknaden ska kunna tillämpas mellan dem [AD 1998 nr 17 (Kellerman), se även AD 2001 nr 20 (Evaldsson)].

I rättsfallet AD 2012 nr 74 var det fråga om avdrag för sådana kontrollavgifter som är aktuella i det nuvarande målet. I rättsfallet hade fackförbundet yrkat att arbetsgivare skulle åläggas att betala skadestånd. Grunden var att arbetsgivarna hade underlåtit att göra avdrag för kontrollavgifter för oorganiserade arbetstagares löner. Arbetsdomstolen fann att avdragen för kontrollavgifter för oorganiserade arbetstagares löner kränkte arbetstagarnas rättigheter enligt artikel 1 första tilläggsprotokollet till Europakonventionen (jfr Europadomstolens dom den 13 februari 2007, Evaldsson m.fl. mot Sverige). Arbetsdomstolen ansåg vidare att intresset av att hindra kränkningar av konventionen talar starkt för att arbetsgivarna inte ska åläggas att betala skadestånd för att de inte har följt en kollektivavtalsföreskrift när det skulle ha inneburit att vissa arbetstagares rättigheter enligt Europakonventionen skulle ha kränkts. Förbundets skadeståndstalan avslogs därför. I den juridiska doktrinen har avgörandet ansetts vara en följd av statens förpliktelse enligt Europakonventionen och innebär att domstolar kan vara tvungna att ogilla anspråk från enskilda mot andra enskilda som söker genomdriva krav baserade på en sådan rättstillämpning som skulle kunna föranleda att Sverige fälls i Europadomstolen (se Andersson, Håkan, EKMR:s ”negativa” horisontella effekt, Infotorg 29 november 2012, och Europadomstolens dom den 16 december 2008 Khurshid Mustafa samt Tarzibachi mot Sverige).

För det fall en skadeståndsskyldighet inte skulle följa av svensk rätt är det Sveriges ansvar som fördragsslutande part att se till att det ska finnas ett effektivt rättsmedel som skyddar mot eventuella brott mot Europakonventionen. Som redovisats ovan har de särskilda hänsyn som inneburit att staten har ålagts ett skadeståndsansvar med en direkt tillämpning av Europakonventionen av HD inte ansetts kunna utsträckas till att omfatta ett skadeståndsansvar för enskilda parter. Vidare har den fördelning av skadeståndsansvaret för fel och försummelse vid myndighetsutövning som gjorts mellan stat och kommun i skadeståndslagen och som även fått genomslag vid kommuners skadeståndsansvar vid brott mot Europakonventionen inte någon motsvarighet i förhållande till fackliga organisationers skadeståndsansvar. Även om en facklig organisation har en särställning på den svenska arbetsmarknaden kan den enligt hovrätten inte i detta hänseende jämställas med staten. Hovrätten delar därför tingsrättens bedömning att övervägande skäl talar emot att ett privat rättssubjekt på den svenska arbetsmarknaden kan åläggas skadeståndsskyldighet för kränkningar av artikel 11 i Europakonventionen och artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen, om det inte följer av gällande svensk skadeståndsrätt. Frågan i mellandomen ska därför besvaras nekande.

Hovrättens domslut

Hovrätten fastställer att skadeståndsansvar för privata rättssubjekt på den svenska arbetsmarknaden inte kan uppkomma vid kränkningar av artikel 11 i Europakonventionen och artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen.

Högsta domstolen

Svenska Byggnadsarbetareförbundet överklagade hovrättens dom med det yrkande som framgår av HD:s dom.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

Domskäl

HD (justitieråden Stefan Lindskog, Martin Borgeke och Svante O. Johansson) meddelade den 17 december 2015 följande dom.

Yrkanden i HD

Mellandomstemat har i HD bestämts på det sätt som anges i punkten 7.

H.G. har yrkat att HD ska besvara mellandomstemat jakande.

Svenska Byggnadsarbetareförbundet har yrkat att HD ska besvara mellandomstemat nekande.

Domskäl

Bakgrund

1.

H.G. ägde och drev ett mindre byggföretag, HGS Linköping AB, vars arbetstagare inte var organiserade fackligt. Under våren 2006 kontaktades HGS av Svenska Byggnadsarbetareförbundet (Byggnads) i syfte att branschens kollektivavtal, Byggnadsavtalet från år 2000, skulle bli bindande för företaget, antingen genom att företaget blev medlem i arbetsgivarorganisationen Sveriges Byggindustrier eller genom att ett s.k. hängavtal tecknades. I kollektivavtalet ingick ett system med granskningsavgifter, som var avsedda att täcka förbundets kostnader för kontroll av att avtalet följdes i fråga om löner och annan ersättning. HGS och Byggnads kom inte överens om något avtal, och i juni 2006 försatte Byggnads HGS i blockad.

2.

Systemet med granskningsavgifter i Byggnadsavtalet var under den aktuella tiden föremål för prövning i Europadomstolen (se Evaldsson and Others v. Sweden, no. 75252/01, 13 February 2007). Domstolen förklarade då att systemet stred mot skyddet för äganderätten enligt artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till Europakonventionen, eftersom det inte förelåg tillräcklig transparens i fråga om hur avgifterna användes i den fackliga verksamheten.

3.

Sedan ett nytt kollektivavtal utan granskningsavgifter hade träffats för byggbranschen tecknade HGS ett hängavtal i juni 2007, varefter Byggnads hävde blockaden. Kort därefter kom HGS på obestånd och försattes i konkurs. Enligt förvaltarberättelsen i konkursen synes blockaden ha varit den huvudsakliga orsaken till obeståndet.

4.

H.G. har i tingsrätten yrkat att Byggnads ska betala ekonomiskt och ideellt skadestånd. Enligt H.G. har Byggnads orsakat skada genom att vidta stridsåtgärder med krav på att HGS skulle teckna kollektivavtal. Stridsåtgärderna stred mot föreningsfriheten enligt artikel 11 i Europakonventionen och mot skyddet för äganderätten enligt artikel 1 i det första tilläggsprotokollet, eftersom kollektivavtalets innehåll inte var förenligt med konventionen. H.G. har från HGS konkursbo övertagit samtliga dess skadeståndsanspråk mot Byggnads.

5.

Det finns inledningsvis anledning att framhålla att H.G. har påstått att Byggnads har ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar på grund av att HGS:s rättigheter enligt Europakonventionen har blivit kränkta. Huruvida ett sådant ansvar föreligger ankommer på allmän domstol att pröva, fastän frågor rörande stridsåtgärder på arbetsmarknaden i princip faller under Arbetsdomstolens behörighet. Däremot omfattas frågan, vilken betydelse det enligt de arbetsrättsliga reglerna kan ha att en enskilds rättighetsskydd enligt Europakonventionen har kränkts av en stridsåtgärd, av Arbetsdomstolens behörighet.

Mellandomstemat och prövningsordningen

6.

Sedan parterna i tingsrätten hade enats om att begära mellandom i frågan om Byggnads skadeståndsansvar, förklarade tingsrätten att sådant ansvar för privata rättssubjekt på den svenska arbetsmarknaden inte kan uppkomma vid kränkningar av rättigheter enligt Europakonventionen. Efter justering av mellandomstemat har hovrätten fastställt att skadeståndsansvar för privata rättssubjekt på den svenska arbetsmarknaden inte kan uppkomma vid kränkningar av artikel 11 i Europakonventionen respektive artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till konventionen.

7.

I HD har efter hörande av parterna mellandomstemat bestämts till följande.

Är Svenska Byggnadsarbetareförbundet, om förbundets stridsåtgärder skulle vara oförenliga med artikel 11 i Europakonventionen respektive artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till konventionen, i och för sig skyldigt att betala ersättning till H.G. för de skador som HGS Linköping AB kan ha orsakats till följd av stridsåtgärderna?

8.

Mellandomstemat utgår från att Byggnads stridsåtgärder innebär att HGS har blivit utsatt för kränkningar när det gäller rätten till föreningsfrihet enligt artikel 11 i Europakonventionen respektive rätten till egendomsskydd enligt artikel 1 i det första tilläggsprotokollet. Det är således inte aktuellt för HD att ta ställning till om några sådana kränkningar faktiskt har förekommit.

9.

I 2 kap. 14 § RF föreskrivs det att en förening av arbetstagare samt arbetsgivare och en förening av arbetsgivare har rätt att vidta stridsåtgärder på arbetsmarknaden, om inte annat följer av lag eller avtal. Med utgångspunkt i hur parterna har fört sin talan bör först prövas om den bestämmelsen utgör ett generellt hinder mot att en stridsåtgärd som är oförenlig med Europakonventionen kan utlösa ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar. Skulle det vara fallet ska den i mellandomstemat ställda frågan besvaras nekande. Om bestämmelsen i 2 kap. 14 § RF inte utgör ett generellt hinder mot att en stridsåtgärd som är oförenlig med Europakonventionen kan utlösa ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar ska en fortsatt prövning ske.

10.

Det ligger i mellandomstemat att vad HD ska ta ställning till är ifall redan det förhållandet att stridsåtgärderna utgör rättighetskränkningar (på det sätt som förutsätts enligt temat) är tillräckligt för att utlösa skadeståndsansvar. Huruvida ansvaret i så fall vilar direkt på Europakonventionen - genom att Byggnads på grund av sin ställning på den svenska arbetsmarknaden är förpliktad enligt konventionen eller därför att konventionen är tillämplig mellan enskilda - eller följer av allmänna skadeståndsrättsliga principer lämnas i temat öppet. Med hänsyn till hur H.G. har fört sin talan ska alla dessa möjligheter prövas.

11.

Slutligen får mellandomstemat - med hänsyn till de yrkanden som H.G. har framställt i tingsrätten - anses avse såväl ren förmögenhetsskada som ideell skada men däremot inte person- eller sakskada.

12.

Det finns anledning att påpeka att den fråga som följer av mellandomstemat sådant det föreligger i HD skiljer sig från den fråga som hovrätten och tingsrätten hade att besvara. Vad som ska prövas här är om redan de förutsatta konventionskränkningarna - dvs. kränkningarna som sådana (i och för sig) - räcker för att utlösa ersättningsansvar för Byggnads. I hovrätten och tingsrätten gick prövningarna ut på om det alls var möjligt att konventionskränkningar kan föranleda skadeståndsansvar för parter på arbetsmarknaden.

Rättspraxis om Europakonventionens verkningar

13.

Enligt Europakonventionen och dess tilläggsprotokoll tillförsäkras var och en som befinner sig under en fördragsslutande stats jurisdiktion en rad fri- och rättigheter. Sverige är som fördragsslutande stat folkrättsligt bundet av konventionens reglering. Konventionen är sedan år 1995 även svensk lag.

14.

Var och en av de fördragsslutande staterna ansvarar för att konventionen efterlevs inom statens territorium. En konventionsstat är således förpliktad att avhålla sig från handlingar som inkräktar på en persons grundläggande rättigheter. Detta brukar beskrivas som en negativ skyldighet. Genom Europadomstolens praxis har slagits fast att en stat även har en positiv skyldighet att se till att enskilda kan åtnjuta konventionsskyddade rättigheter i förhållande till andra enskilda (se bl.a. X and Y v. the Netherlands, 26 March 1985, Series A no. 91, Sovtransavto Holding v. Ukraine, no. 48553/99, ECHR 2002-VII, Von Hannover v. Germany (no.2) [GC] nos. 40660/08 and 60641/08, ECHR 2012, Anheuser-Busch Inc. v. Portugal [GC], no. 73049/01, ECHR 2007-I och Freitag v. Germany, no. 71440/01, 19 July 2007; jfr Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 5 uppl. 2015, s. 58 f.). En stat har enligt artikel 13 i konventionen också en skyldighet att se till att det vid en rättighetskränkning finns tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en nationell myndighet.

15.

HD har i flera rättsfall konstaterat att den svenska staten även utan lagstöd bär ett skadeståndsansvar om dess förpliktelser enligt konventionen inte har uppfyllts (se bl.a. ”Fondmäklaren på Alfred Berg” NJA 2003 s. 414, ”Finanschefen på ICS” NJA 2005 s. 462 och ”Den långsamma tingsrätten” NJA 2012 s. 211 I). I rättsfallet ”Kommunens olaga frihetsberövande” NJA 2009 s. 463 ansågs också en kommun kunna åläggas att betala skadestånd om det krävs för att Sverige ska uppfylla sina förpliktelser enligt konventionen. Avgörande vikt fästes då vid att ansvarsfördelningen vid en konventionskränkning, utifrån de överväganden som ligger bakom skadeståndslagens bestämmelser om det allmännas skadeståndsansvar vid myndighetsutövning, skulle spegla lagens systematik.

16.

Europakonventionen ålägger enligt sina ordalag de fördragsslutande staterna förpliktelser av olika slag. Den rättsliga effekten av konventionen uppstår då i förhållande till staten. En annan fråga är om och i vilken utsträckning konventionen kan få betydelse även mellan enskilda. Av det föregående framgår att staten har en positiv skyldighet att se till att enskilda kan åtnjuta konventionsskyddade rättigheter i förhållande till andra enskilda. Det innebär att Europakonventionen har en s.k. indirekt horisontell effekt.

17.

Frågan om konventionen kan få direkt horisontell effekt mellan enskilda prövades i rättsfallet ”Trygg-Hansas filmning” NJA 2007 s. 747. HD fann där att en enskild inte kan åläggas att betala skadestånd till en annan enskild med direkt tillämpning av Europakonventionen, fastän konventionen utgör svensk lag. Domstolen uttalade att det i fråga om skadeståndsansvar mellan enskilda ställde sig annorlunda än i sådana fall som rör statens skadeståndsansvar vid en konventionskränkning. Domstolen beaktade att Europadomstolen hade förklarat att det inte är önskvärt, eller nödvändigt, att utveckla en allmän teori om hur långt konventionens garantier bör utsträckas när det gäller förhållandet mellan enskilda (jfr VgT Verein gegen Tierfabriken v. Switzerland, no. 24699/94, ECHR 2001-VI). Med hänsyn till det centrala rättsstatliga värdet av förutsebarhet ansåg HD att övervägande skäl talar mot att ålägga en enskild part skadeståndsansvar med direkt tillämpning av konventionen.

Förhållandet mellan Europakonventionen och 2 kap. 14 § RF

18.

Som framgår av det föregående (se p. 8) är utgångspunkten för HD:s prövning av skadeståndsfrågan att de aktuella stridsåtgärderna är oförenliga med Europakonventionen. Detta innebär i sin tur att om åtgärderna skulle vara tillåtliga enligt 2 kap. 14 § RF, så hade det utgjort ett svenskt konventionsbrott. Den grundlagsfästa rätten till stridsåtgärder på arbetsmarknaden får emellertid begränsas genom lag eller avtal.

19.

Som ett exempel på avtal som begränsar möjligheten att vidta stridsåtgärder kan nämnas 1938 års huvudavtal mellan SAF och LO. Enligt kap. IV i det avtalet begränsas möjligheterna att vidta ekonomiska stridsåtgärder i bl.a. chikanöst syfte eller som vedergällning.

20.

Vidare finns det begränsningar av rätten att vidta stridsåtgärd i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet. Medbestämmandelagen utesluter dock inte att ytterligare förbud ställs upp i lag (jfr t.ex. ”Kellerman” AD 1998 nr 17 och härtill Bergqvist m.fl., Medbestämmandelagen, 2 uppl. 1997, s. 135). Europakonventionen är som nämnts svensk lag. Dessutom föreskrivs det i 2 kap. 19 § RF att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med konventionen.

21.

Det anförda leder till slutsatsen att den grundlagsskyddade rätten att vidta stridsåtgärder inte sträcker sig så långt, att den omfattar åtgärder som kränker den enskildes rättighetsskydd enligt Europakonventionen. En stridsåtgärd som är oförenlig med konventionen omfattas alltså inte av grundlagsskyddet. Vad som gäller i fråga om påföljd vid en sådan åtgärd ger bestämmelsen i 2 kap. 14 § RF inget besked om. Den utgör följaktligen inte något generellt hinder mot att en stridsåtgärd som utgör en konventionskränkning utlöser ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar.

Byggnads kan inte jämställas med stat och kommun i ansvarshänseende

22.

När det gäller frågan om Byggnads ska jämställas med stat och kommun i ansvarshänseende har H.G. anfört följande. Lagstiftningen på arbetsmarknadsområdet innebär att staten har överlåtit en stor del av normgivningsmakten till arbetsmarknadens parter; de har fått en särställning i rättsordningen bl.a. genom kollektivavtalens genomslagskraft. Delar av parternas verksamhet kan i praktiken likställas med myndighetsutövning. Det följer av Europadomstolens dom i Evaldssonmålet (se p. 2) att organisationerna på arbetsmarknaden ska hållas ansvariga för sitt handlande.

23.

Europadomstolen har uttalat sig om principerna för gränsdragningen mellan statliga och icke statliga organisationer (jfr bl.a. Radio France and Others v. France [dec.] no. 53984/00, ECHR 2003-X [extracts]). Vid bedömningen av vad som utgör en ”governmental organisation” ska hänsyn tas till organisationens rättsliga ställning. Andra faktorer av betydelse kan vara vilka rättigheter som denna ställning ger, organisationens verksamhet, det sammanhang som organisationen verkar i och dess självständighet. I det aktuella fallet fann domstolen att Radio France, fastän bolaget var ägt av franska staten, hade en så självständig ställning i förhållande till staten att det var fråga om en icke statlig organisation.

24.

Byggnads är en ideell förening. Det finns inte någon särskild lagreglering av sådana föreningars verksamhet. Förbundets ledning väljs av dess medlemmar, och det finns ingen statlig kontroll av hur förbundet styrs. Förbundet beslutar själv inom ramen för gällande arbetsrättslig reglering om hur medlemmarnas intressen ska tillvaratas. Förbundet har alltså en i förhållande till staten självständig ställning.

25.

När det gäller förbundets verksamhet på arbetsmarknaden ska noteras att det inte finns något rättsligt eller faktiskt tvång att tillhöra förbundet för att man ska få arbeta i byggbranschen. Verksamheten kan därför inte liknas vid offentlig maktutövning. Det förhållandet att kollektivavtalen har ett betydande genomslag på löner och vissa andra anställningsvillkor kan inte heller innebära att avtalen ska anses utgöra en form av offentlig normbildning.

26.

Nu angivna förhållanden gör att det inte finns grund för att jämställa Byggnads med en statlig organisation vid tillämpning av Europakonventionen som folkrättsligt instrument. Det finns för övrigt anledning att notera, att även om Byggnads hade varit att jämställa med en statlig organisation, så torde det likväl ha varit staten och inte Byggnads som skulle ha varit förpliktad enligt artikel 13 i konventionen.

27.

Inte heller när det gäller frågan om tillämpning av konventionen som svensk lag finns det något stöd för att Byggnads ska åläggas ett direkt ansvar vid kränkningar av Europakonventionen (se p. 15). De rättssystematiska överväganden baserade på svensk skadeståndsrätt som har föranlett skadeståndsansvar för kommuner vid myndighetsutövning aktualiseras inte i detta fall.

Rättsutvecklingen i Europadomstolen

28.

H.G. har hävdat att rättsutvecklingen i Europadomstolen har medfört att rättsläget nu är ett annat än vid tiden för HD:s avgörande i rättsfallet NJA 2007 s. 747. Det tidigare nämnda rättsfallet VgT Verein gegen Tierfabriken mot Schweiz (se p. 17) är enligt H.G. överspelat. Han har här hänvisat till uttalanden i senare domar som anger att en fördragsslutande stat har en skyldighet att tillse att det interna rättssystemet har adekvata rättsmedel när enskild kränker enskilds äganderätt och att ett sådant rättsmedel, om det är lämpligt, kan vara skadestånd (se Blumberga v. Latvia, no. 70930/01, § 67, 14 October 2008 och Kotov v. Russia [GC], no. 54522/00, §§ 111-115, 14 January 2010).

29.

Som har nämnts i det föregående (se p. 14) är principen om en stats positiva skyldighet, att hindra att någon enskild gör intrång i en annan enskilds rättighet, sedan länge fast praxis i Europadomstolen. Mot denna bakgrund får de uttalanden som görs i Blumberga- och Kotovdomarna ses som sammanfattningar av domstolens praxis avseende statens ansvar vad gäller relationer mellan enskilda parter. Det finns inget som pekar på att domstolen genom de nu berörda domarna har avsett att inta en annan ståndpunkt än den som uttrycktes i målet VgT Verein gegen Tierfabriken mot Schweiz.

30.

Det sagda innebär att det i Europadomstolens praxis inte har skett någon förändring som föranleder en annan bedömning än den som gjordes av HD i NJA 2007 s. 747, dvs. att Europakonventionen inte har direkt horisontell effekt (se p. 17).

Skadestånd med tillämpning av allmänna skadeståndsrättsliga principer

31.

H.G. har gjort gällande att vid kränkning av rättigheter enligt Europakonventionen så kan skadestånd utgå mellan enskilda med tillämpning av allmänna skadeståndsrättsliga principer.

32.

Inom skadeståndsrätten görs det, något förenklat, en indelning i person- och sakskador samt rena förmögenhetsskador (dvs. ekonomisk skada utan samband med person- eller sakskada) och ideella skador. Ansvaret för person- och sakskador saknar intresse i sammanhanget.

33.

Ansvar för ideell skada förutsätter som huvudregel lagstöd. Att stat och kommun (dvs. det allmänna) kan bli ersättningsskyldiga för ideell skada enligt Europakonventionen är att se som ett av särskilda skäl betingat undantag från den principen. Det finns inte skäl för ett motsvarande undantag när det gäller enskilds ansvar för ideell skada.

34.

Beträffande ren förmögenhetsskada utom kontraktsförhållanden gäller enligt 2 kap. 2 § skadeståndslagen att den som vållar sådan skada genom brott ska ersätta den. Det står emellertid klart att ersättningsansvar för enskilda kan föreligga också under andra förhållanden (jfr prop. 1972:5 s. 568). Utan lagstöd har ansvar ansetts föreligga i främst två typsituationer. Den ena är att det rör sig om en kvalificerad tillitssituation (se främst ”Kone” NJA 1987 s. 692; jfr ”BDO” NJA 2014 s. 272, där dock ett visst lagstöd fanns). Av större intresse i detta sammanhang är den andra typsituationen, nämligen att det rör sig om skada som har orsakats av ett kvalificerat otillbörligt, om än inte brottsligt, handlande (se främst ”Max och Frasses” NJA 2005 s. 608; jfr ”Gillette” NJA 1993 s. 188; ”Processbolaget” NJA 2014 s. 877 och ”Stilo-fåtöljen” NJA 2015 s. 512).

35.

Det står klart att ett skadeståndsrättsligt ansvar för en enskild inte kan utlösas så fort ett handlande innefattar en kränkning av en rättighet enligt Europakonventionen, detta till skillnad från vad som gäller för statens ansvar enligt artikel 13. Men i linje med föreliggande rättspraxis bör ett ansvar för ren förmögenhetsskada i utomkontraktuella situationer föreligga, om det rättighetskränkande handlandet med hänsyn till omständigheterna är att anse som kvalificerat otillbörligt.

36.

Vad som krävs för att ett handlande ska kunna bedömas som så kvalificerat otillbörligt, att det motiverar ett ansvar för sådan ren förmögenhetsskada som handlandet har orsakat, låter sig inte bestämmas entydigt för alla fall. Men vid bedömningen av om ett handlande ska föranleda skadeståndsansvar bör det förhållandet att det rör sig om en konventionsskyddad rättighet väga tungt. Hur stor vikt som förhållandet ska tillmätas kan variera med vad för slags rättighet det rör sig om och med kränkningens natur i övrigt. När det gäller kränkningar av det slag som är aktuella i målet - stridsåtgärder som är oförenliga med Europakonventionen - måste t.ex. beaktas de värderingar som bestämmelsen i 2 kap. 14 § RF är ett uttryck för.

37.

Rättsutvecklingen när det gäller ansvar för ren förmögenhetsskada utom kontraktsförhållande vid kvalificerat otillbörligt handlande kan ses som ett slags förlängning av bestämmelsen i 2 kap. 2 § skadeståndslagen om sådant ansvar vid brottsligt handlande. Det är då viktigt att observera det krav på uppsåt, som enligt 1 kap. 2 § BrB gäller som utgångspunkt för straffansvar, och därmed också för skadeståndsansvar enligt 2 kap. 2 § skadeståndslagen. Också vid ett kvalificerat otillbörligt handlande, som inte är brottsligt, bör i allmänhet ett sådant krav på uppsåt gälla för att ansvar för ren förmögenhetsskada utom kontraktsförhållande ska föreligga.

38.

När det gäller andra förhållanden av betydelse för bedömningen än de som redan har nämnts märks den hänsyn till förutsebarhet som HD framhöll i rättsfallet NJA 2007 s. 747. Det finns vidare anledning att vara återhållsam med att låta skadeståndsansvar följa på sådana rättighetskränkningar som till sitt slag typiskt sett träffar en stor och på förhand obestämbar krets. Därutöver måste det ställas krav på proportionalitet mellan den skadegörande handlingen och ansvarets omfattning samt på praktisk hanterlighet (jfr punkten 17 i ”BDO” NJA 2014 s. 272 beträffande det s.k. flodvågsargumentet vid tillitsgrundat ansvar för ren förmögenhetsskada).

39.

En särskild aspekt som gör sig gällande i just detta fall är hur ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar skulle samspela med andra rättsregler. Om det som här redan finns en etablerad regelordning kan det vara skäl mot ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar vid sidan av dessa regler. De arbetsrättsliga konsekvenserna av att en stridsåtgärd kränker en konventionsrättighet fordrar således ett beaktande.

Bedömningen i detta fall

40.

Byggnads vidtog stridsåtgärder mot HGS, vilka enligt mellandomstemat ska förutsättas innefatta en kränkning av HGS:s rätt till föreningsfrihet enligt artikel 11 i Europakonventionen respektive rätt till egendomsskydd enligt artikel 1 i det första tilläggsprotokollet. Bestämmelsen i 2 kap. 14 § RF utgör inte något generellt hinder mot att sådana olagliga stridsåtgärder utlöser utomobligatoriskt skadeståndsansvar (jfr p. 21). Den i mellandomstemat ställda frågan ska alltså inte besvaras nekande redan på denna grund.

41.

Som har utvecklats i det föregående innebär inte sådana rättighetskränkningar som förutsätts i mellandomstemat i och för sig - dvs. omedelbart - skyldighet för en enskild, här Byggnads, att ersätta de skador som kränkningarna har orsakat. Byggnads har inte någon sådan särskild ställning som kan medföra skyldigheter för Byggnads enligt artikel 13 i konventionen såsom folkrättsligt instrument (se p. 26) eller såsom svensk lag (se p. 27). Ansvar kan inte heller följa genom en direkt tillämpning av Europakonventionen såsom svensk lag (se p. 30) eller genom en fördragskonform tillämpning av allmänna skadeståndsrättsliga principer (se p. 33 beträffande ideell skada och p. 35 beträffande ren förmögenhetsskada).

42.

Förekomsten av en rättighetskränkning av det aktuella slaget är alltså inte direkt och omedelbart tillräckligt för att utlösa ett ersättningsansvar. Det föranleder att den fråga som ställs genom mellandomstemat ska besvaras nekande.

43.

Att skadestånd inte omedelbart kan grundas på de rättighetskränkningar som ska förutsättas enligt mellandomstemat utesluter emellertid inte att en sådan rättighetskränkning enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer skulle kunna ge rätt till ersättning för ren förmögenhetsskada (se p. 34-39). Om HD skulle ha haft att besvara mellandomstemat sådant det förelåg i hovrätten (jfr p. 12) skulle svaret således ha blivit jakande.

Domslut

Domslut

HD förklarar att om Svenska Byggnadsarbetareförbundets stridsåtgärder skulle vara oförenliga med artikel 11 i Europakonventionen respektive artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till konventionen, så innebär det inte i och för sig att förbundet är skyldigt att betala ersättning till H.G. för de skador som HGS Linköping AB kan ha orsakats till följd av stridsåtgärderna.

Skiljaktig

Justitieråden Lena Moore och Lars Edlund, referent, var skiljaktiga i fråga om motiveringen och anförde.

Vi anser att punkterna 9 och 18-21 ska utgå samt att punkterna 31-43 ska ersättas av följande.

Skadestånd med tillämpning av allmänna skadeståndsrättsliga principer

H.G. har gjort gällande att vid kränkning av rättigheter enligt Europakonventionen kan skadestånd utgå mellan enskilda med tillämpning av allmänna skadeståndsrättsliga principer.

Ansvar för ideell skada förutsätter som huvudregel lagstöd. Att stat och kommun (dvs. det allmänna) kan bli ersättningsskyldiga för ideell skada vid överträdelser av rättigheter enligt Europakonventionen är att se som ett av särskilda skäl betingat undantag från den principen.

Beträffande ren förmögenhetsskada utom kontraktsförhållanden gäller enligt 2 kap. 2 § skadeståndslagen att den som vållar sådan skada genom brott ska ersätta den. Ersättningsansvar för enskilda kan dock föreligga även under andra förhållanden med tillämpning av allmänna skadeståndsrättsliga principer (jfr prop. 1972:5 s. 568). Sådana principer har utvecklats genom rättspraxis (se t.ex. NJA 2005 s. 608).

Vid bedömningen av frågan om skadestånd kan utgå med tillämpning av skadeståndsrättsliga principer aktualiseras bestämmelsen i 2 kap. 14 § RF. Där föreskrivs att en förening av arbetstagare samt arbetsgivare och en förening av arbetsgivare har rätt att vidta stridsåtgärder på arbetsmarknaden, om inte annat följer av lag eller avtal.

Utgångspunkten för HD:s prövning är enligt mellandomstemat att det skett en kränkning av Europakonventionen. I statens skyldighet att motverka sådana kränkningar (se p. 14) ligger att domstolar och myndigheter, i enlighet med principerna i artikel 13 i konventionen, inte ska tillhandahålla statliga maktmedel för en enskild part som vill genomdriva ett konventionskränkande anspråk (jfr AD 2012 nr 74). Det är en annan sak att ålägga en enskild part skadeståndsansvar för en facklig stridsåtgärd. Med hänsyn till bestämmelsen i 2 kap. 14 § RF krävs för sådant ansvar uttryckligt lagstöd av den typ som finns i t.ex. 54 § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet. Regleringen i regeringsformen innebär alltså att det, utöver det ansvar som direkt följer av lag eller avtal, inte finns utrymme för ett skadeståndsansvar mellan enskilda med tillämpning av allmänna skadeståndsrättsliga principer vid kränkning av rättigheter enligt konventionen.

Slutsats

Den i mellandomstemat ställda frågan ska alltså besvaras nekande.

HD:s dom meddelad: den 17 december 2015.

Mål nr: T 3269-13.

Lagrum: Artikel 11 i Europakonventionen och artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till Europakonventionen.

Rättsfall: NJA 2005 s. 608, NJA 2007 s. 747 och NJA 2009 s. 463, AD 1998 nr 17 samt Europadomstolens domar i målen X och Y mot Nederländerna, Series A no. 91, den 26 mars 1985, VgT Verein gegen Tierfabriken mot Schweiz, nr 24699/94, ECHR 2001-VI, Evaldsson m.fl. mot Sverige, nr 75252/01, den 13 februari 2007, Blumberga mot Lettland, nr 70930/01, den 14 oktober 2008, och Kotov mot Ryssland, nr 54522/00, ECHR 2012, och Europadomstolens beslut i målet Radio France m.fl. mot Frankrike, nr 53984/00, ECHR 2003-X.